Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
1
Nr 7.
Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 11.30 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser örn ut o mäkt ens ka pligt barns
arvsrätt m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 189,
vilken behandlats av första lagutskottet, har fru Nordgren m. fl. anhållit,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, alt Kungl. Majit
måtte föranstalta örn utredning dels angående utvidgande av den ömsesidiga
arvsrätten mellan utomäktenskapligt barn samt dess fader och fädernefrände^
dels ock angående utvidgande av sådant barns rätt att antaga faderns
släktnamn samt att Kungl. Majit ville för riksdagen framlägga de förslag
till lagändringar, vartill utredningen kunde föranleda.
I fråga om de skäl, som föranlett motionärernas yrkande, får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.
Enligt lagarna den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd och om barn utom
äktenskap har barn, som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess
upplösning, att det kan vara avlat dessförinnan, äktenskaplig börd. Annat
barn är att anse såsom barn utom äktenskap. Ingå, efter det barn blivit fött
utom äktenskap, dess föräldrar äktenskap med varandra, blir barnet legitimerat
och är att betrakta såsom varande av äktenskaplig börd. Är barn utom
äktenskap avlat i trolovning eller lia dess föräldrar efter dess avlelse ingått
trolovning med varandra, är barnet ett s. k. trolovningsbarn och intager en
i vissa avseenden privilegierad ställning. Till trolovning skall hänföras varje
överenskommelse mellan man och kvinna örn äktenskaps ingående utan
avseende därå, huruvida överenskommelsen av en eller annan anledning
hemlighållits.
Enligt lagen om barn utom äktenskap skall den, som i viss ordning, varom
närmare förmäles i 20 §, erkänt sig vara fader till ett utom äktenskapet fött
barn, anses vara dess fader, örn erkännandet i samma ordning vitsordas av
barnets moder. Bevisning må dock .sedermera föras därom, att den, som sålunda
erkänt faderskapet, ej är barnets fader. På enahanda sätt må erkännande
ske, att föräldrarna vid barnets avlelse varit trolovade med varandra
eller att de efter avlelsen ingått trolovning med varandra. Jämväl härvidlag
är tillåtet alt förebringa bevisning, att erkännandet ej var riktigt. Äger erkännande
ej rum, måste faderskapet fastställas genom dom. Då den man,
som modern utpekat såsom fader, bestrider faderskapet, skall han genom
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 aud. Nr 7. 1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
dom förklaras såsom fader, om det utredes, att han haft samlag med modern
under tid, då barnet kan hava avlats (konceptionstiden), och det ej är uppenbart,
att barnet icke avlats vid det samlaget. Den, mot vilken talan föres,
kan icke åberopa, att jämväl annan man haft umgänge med modern under
konceptionstiden (exceptio plurium).
Den, som på grund av erkännande eller dom skall anses vara barnets
fader, är jämte modern skyldig giva barnet underhåll efter vad med avseende
å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt. Som modern till barn utom
äktenskap i regeln har vårdnaden om detta, är fadern skyldig att utgiva
underhållsbidrag.
Gällande bestämmelser örn det utomäktenskapliga barnets ställning i arvsrättsligt
hänseende återfinnas i 3 kap. av lagen den 8 juni 1928 örn arv. I
kapitlets 1 § stadgas, att barn utom äktenskap eller dess avkomlingar äga
taga arv efter barnets moder och mödernefränder och ärvas av dem, såsom
vore barnet av äktenskaplig börd. Jämlikt 2 § äger barnet, om det är trolovningsbarn
eller fadern avgivit förklaring, att det skall hava samma rätt
till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, taga arv efter fadern
och fadern efter barnet, såsom vore barnet av äktenskaplig börd. I andra
fall ha barnet och fadern ej arvsrätt efter varandra. Mellan barnet och dess
fädernefränder äger ej arvsrätt rum. Om barn utom äktenskap, som ägt
ärva fadern, är avlidet, skola dess avkomlingar taga arv efter honom och
han efter dem. I 3 § lämnas närmare föreskrifter om sättet för avgivande av
sådan arvsförklaring, som omtalas i 2 §. Förklaringen må givas jämväl före
barnets födelse. Har barnet uppnått myndig ålder, är förklaringen ej gällande
med mindre den godkänts av barnet i samma ordning, som gäller
för fadern.
I fråga örn det utomäktenskapliga barnets släktnamn föreskriver 1917 års
lag om barn utom äktenskap, att barnet skall erhålla moderns släktnamn.
Är modern gift eller frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som
tillkom henne såsom ogift. Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make
må giva barnet sitt släktnamn. Till sådan ändring av namn erfordras samtycke
av den, som har vårdnaden om barnet och av barnet själv, örn det
fyllt 18 år. Är barnet trolovningsbarn, äger den som har vårdnaden, eller
barnet själv örn det är myndigt, bestämma, att det skall bära faderns namn.
Har barnet fyllt 18 år, skall vårdnadshavaren därvid inhämta dess samtycke.
För varje barn utom äktenskap skall av vederbörande barnavårdsnämnd
förordnas en barnavårdsman, som har dels att sörja för att åtgärder ofördröjligen
vidtagas för fastställande av barnets börd och tillförsäkrande av
underhåll åt barnet samt dels att biträda med indrivande och tillhandahållande
av underhållsbidrag.
I fråga om utomäktenskapliga barns ställning enligt främmande rätt får
utskottet hänvisa till de därom lämnade redogörelserna i lagberedningens
börstil lagutskottets utlåtande Nr 7.
3
år 1915 avgivna förslag till revision av giftermålsbalken m> m. del lil (s.
46—56) och dess år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken del 11
(s. 209 och 210). Av nämnda redogörelser framgår bland annat, att huvudprincipen
för den av motionärerna särskilt åberopade norska lagstiftningen
är, att barnet har samma rättsställning till fadern som till modern. Det har
sålunda rätt till faderns såväl som till moderns familjenamn. Barnet ärver
bägge föräldrarna och deras släkt på samma sätt som äkta barn. Faderskapet
kan fastställas genom att den, som av modern eller barnets förmyndare
hos vederbörande myndighet angives vara dess fader, erkänner faderskapet
eller underlåter att anställa talan om att han icke skall anses såsom
fader. I tvist, som uppstår där sådan talan anställes, skall den uppgivne
fadern förklaras för fader, om han haft sådant samlag med modern, att han
efter naturens ordning kan vara det, och det ej finnes anledning antaga att
hon haft sådant samlag med annan eller i övrigt föreligga omständigheter,
som göra det tvivelaktigt huruvida han är fader. Därest den uppgivne ej kan
förklaras för fader, skall honom dock åläggas underhållsskyldighet, såvida
han haft sådant samlag med modem, som nyss sagts. — I Danmark
har, på sätt motionärerna framhållit, för kort tid sedan framlagts förslag till
ny lagstiftning om barn utom äktenskap. Enligt förslaget skall ett utomäktenskapligt
barn i likhet med vad fallet är i Norge principiellt lia samma
rättsliga ställning i förhållande till föräldrarna som ett barn av äktenskaplig
börd. Det utomäktenskapliga barnet äger sålunda enligt förslaget rätt till
moderns eller — örn faderskapet har blivit fastställt — faderns släktnamn.
Faderskapet må erkännas inför offentlig myndighet; härvid skall dock mannen
uttryckligen göras uppmärksam på de rättsverkningar som därmed inträda.
Enligt förslaget skall vidare faderskapet fastställas genom dom under
enahanda förutsättningar som gälla i norsk rätt. Kan faderskapet icke fastslås
på sådant sätt, skall envar som har haft samlag med modern under
konceptionstiden förklaras bidragsskyldig, såvitt det icke är uteslutet att
barnet avlats vid samlaget. Örn flera sålunda äro bidragspliktiga, har var
och en av dem att gälda fullt bidrag till vederbörande offentliga myndighet.
Modern tillhandahålles i sin tur genom det allmännas försorg ett normalbidrag.
— I Finland kan — enligt en år 1922 utfärdad lag — faderskap till
barn utom äktenskap fastställas allenast genom erkännande av faderskapet
i viss ordning, främst därigenom, att den som vill erkänna sig vara fader
lill sådant barn låter införa barnet i kyrkobok eller motsvarande register
såsom sitt. Erkännandet skall för att vara gällande vitsordas av modern eller.
örn hon är död, av barnets förmyndare eller av barnet själv, om det är
myndigt. Faderskap kan således ej fastställas genom rättegång. Fastställt
faderskap är emellertid ej förutsättning för underhållsskyldighet. Blir faderskapet
till barnet ej erkänt, åvilar nämligen skyldighet att underhålla barnet
—- förutom modern — den man, som baft samlag med modern och kunnat
råda henne med barnet. Kan lägersmannens underhållsskyldighet ej fas!-
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
ställas genom avtal, skall talan väckas vid domstol, och skall den, mot vilken
talan fores, anses underhållsskyldig, örn han befinnes ha lägrat barnets
moder under den tid, barnet kunnat avlas, såvida det ej är uppenbart osannolikt,
att barnet blivit avlat vid samlaget. Invändning må ej göras därom, att
jämväl annan under sådan tid lägrat modern, såvida ej avses att visa, att den
mot vilken talan föres icke kunnat råda modern med barnet. Underhållsskyldighet
kan således ej åläggas mer än en lägersman. Barn utom äktenskap
ärver moder och mödernefränder samt egna avkomlingar och äga dessa
rätt till arv efter barnet. Då barnet blivit erkänt av fadern, tager det arv
jämväl efter honom och fädernefränder samt ärves av dem. Barnet erhåller
moderns eller — örn det är erkänt av fadern — hans släktnamn.
De i 1928 års lag örn arv upptagna reglerna angående utomäktenskapligt
barns arvsrättsliga ställning överensstämma i huvudsak med förut gällande
bestämmelser, vilka varit intagna i 1917 års lag örn barn utom äktenskap.
Enligt sistnämnda lag fanns emellertid icke den i 1928 års lag medgivna
möjligheten för fader till utomäktenskapligt barn att avgiva arvsrättsförklaring
till förmån för barnet.
1917 års lag överensstämde i sin tur i hithörande delar med lagberedningens
år 1915 avgivna förslag, som upptagits i den till 1917 års riksdag
avlåtna propositionen (nr 33). I samband med godkännande av lagförslaget
i den form, vari det förelåg efter vidtagen sammanjämkning, anhöll emellertid
riksdagen, att vid revisionen av ärvdabalken måtte upptagas till förnyad
förutsättningslös utredning, huruvida och under vilka villkor barn
utom äktenskap skulle jämväl i andra fall än som angåves i den då antagna
lagen njuta arv efter fader, vid vilken utredning borde övervägas ett betryggande
anordnande av frågan om bevisningen örn faderskapet samt hänsyn
tagas till de ändringar, som då torde hava företagits i lagstiftningen om äkta
makars rättsförhållanden (skrivelsen 1917 nr 239).
Med hänsyn till nämnda riksdagsskrivelse upptogs frågan om de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter fader av lagberedningen till ny prövning
i samband med dess år 1925 avgivna förslag till revision av ärvdabalken
del II. Efter en ingående undersökning fann beredningen sig ej kunna tillstyrka,
att barn utom äktenskap i regel erhölle arvsrätt efter fader. Emellertid
föreslog beredningen den utsträckning av arvsrätten som möjliggöres
genom faderns arvsrättsförklaring.
I anledning av 1917 års riksdagsskrivelse må i detta sammanhang anmärkas,
att den förmögenhetsordning, som enligt nya giftermålsbalken råder
mellan makar, ej i nu förevarande avseende medför annan verkan än förmögenlietsordningen
enligt äldre giftermålsbalken.
Lagberedningens år 1925 avgivna förslag upptogs i den till 1928 års riksdag
avlåtna propositionen (nr 21) med förslaget till den nya arvslagen.
Forsla lagutskottets utlåtande Sr 7. 5
1 propositionen lämnades följande redogörelse för förslagets ståndpunkt i
förevarande fråga:
Vid frågans föregående behandling åberopades som skäl för de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt efter fader, att grunden lill arvsrätt vore blodsbandet
och att då på grund av detta även avlägsna skyldeman ägde arvsrätt, det
vore orimligt alt sådan rätt ej tillkomme barn utom äktenskap. Enligt nu
förevarande förslag är arvsrättens grund ej alt söka allenast i blodsbandet
utan ock i samhörigheten mellan arvlåtaren och arvingen, och i enlighet härmed
hava kusiner och avlägsnare skyldeman uteslutits från arvsrätt. Mellan
modern och det utomäktenskapliga barnet består i regel ett verkligt familjeband,
ofta av samma styrka som mellan en moder och hennes barn i äktenskap.
Fadern äger däremot ej ens vid moderns död eller vid hennes olämplighet
en bestämd rätt till vårdnaden örn barnet. 1 regel föreligger icke
mellan det utomäktenskapliga barnet och dess fader en verklig social och
ekonomisk samhörighet liknande den, som förenar en fader med hans barn
i äktenskap.
Ett införande av arvsrätt för utomäktenskapliga barn efter fader skulle
medföra avsevärda nackdelar. Det skäl, som framförallt föranlett lagberedningen
att ej föreslå sådan arvsrätt, har varit, alt detta oundgängligen
måste draga med sig införande av exceptio plurium, d. v. s. rätt för mannen
att göra invändning örn att jämväl annan man haft umgänge med kvinnan
under konceptionstiden. Denna invändning skulle tvivelsutan komma att
framställas i mycket avsevärd omfattning. Visserligen fastställes för närvarande,
såsom förut nämnts, faderskapet genom erkännande i det stora
flertalet fall. Härav får man emellertid icke sluta, att bestridande av faderskap
ägt rum allenast i det fåtal fall, som dragits inför rätta, och att faderskapet
skulle vara ställt utom tvivel i de fall, där erkännande givits. Då
invändningens framställande för närvarande icke är tillåtet och då följaktligen
den utpekade fadern blir dömd att utge underhållsbidrag på den grund
att han lägrat modern under konceptionstiden utan avseende å att även
andra lägersmän finnas, ser han sig i många fall nödsakad att lämna ett
erkännande av faderskapet, som han icke skulle hava givit, örn möjligheten
att framställa invändningen stålt honom öppen. Rättegång behöver därför i
regel anställas blott i de fall, då den utpekade fadern bestrider, att han haft
samlag nied kvinnan under konceptionstiden. Medges nu exceptio plurium.
kommer därför sannolikt dylik invändning att framställas i ett stort antal
fall, där erkännande för närvarande lämnas. Detta i sakens natur liggande
förhållande bestyrkes av erfarenheten hos dem, som hava det praktiska
arbetet för barnavården örn hand. Det har nämligen visat sig, att en man,
som erkänner samlag, likväl ofta vägrar erkänna faderskapet under åberopande
av att kvinnan under konceptionstiden haft umgänge jämväl med
annan än honom.
Ett medgivande av exceptio plurium skulle komma alt medföra åtskilliga
olägenheter. Erfarenheten från främmande länder visar sålunda, alt invändningen
ofta framställes för alt chikanera modern. Och å andra sidan är del
ofta, dä invändningen är berättigad, svårt för mannen att mot moderns
bestridande fullgöra bevisningen. Ofta blir då den enda utvägen att låta
henne med ed fria sig från misstanken om flera män. Ett väsentligt ökat
utrymme skulle härigenom givas åt den normerade partseden. Bland annat
nu anförda olägenheter hava medfört, att man på framstående håll i Schweiz
uttalat sig för avskaffande av exceptio plurium.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
De allvarligaste olägenheterna med exceptio plurium äro emellertid de.
sorn äro förbundna med invändningens rättsverkningar. Örn invändningen
ogillas, förklaras mannen för fader; han förpliktas att utge underhållsbidrag,
och barnet får arvsrätt efter honom. Gillas åter invändningen, d. v. s.
anses det styrkt, att barnets moder under konceptionstiden haft umgänge
nied annan än den instämde mannen, måste yrkandet om hans förklarande
för fader ogillas, varmed också all fråga om arvsrätt för barnet är förfallen.
I sistnämnda fall uppkommer fråga, hur det skall gå med underhållsskyldigheten.
I vissa främmande länder låter man i detta fall barnet gå miste
örn underhållet. En sådan lösning kan emellertid uppenbarligen ej ifrågakomma.
På annat håll har frågan lösts så, att betalningsskyldighet ålägges
alla lägersmännen. En dylik regel kan synas rättvis ur lägersmännens synpunkt,
men den skulle stå i strid med vår rättsuppfattning sådan den genom
praxis fastslagits redan långt före 1917 års lag. Regeln skulle också medföra
avsevärda sociala olägenheter. De utomäktenskapliga barn, i fråga örn vilka
moderns talan ej helt ogillades, bomme att uppdelas i två grupper, den ena
omfattande de barn, till vilka faderskapet kunnat fastställas, och den andra
de barn, som på grund av exceptio plurium blott tillagts underhållsbidrag,
ett bidrag som karakteriseras av att det utgives av flera män, vilka alla
under konceptionstiden haft umgänge med modern. Den senare gruppens
barn skulle stämplas som födda av kvinnor, vilkas lösaktighet fastslagits.
Att detta skulle återverka på barnens sociala ställning och anseende samt
sålunda medföra lidande för barnen själva torde vara ställt utom allt tvivel.
Att ålägga samtliga lägersmän underhållsskyldighet möter alltså allvarliga
betänkligheter. För den händelse exceptio plurium tillätes, skulle då.
därest det visades att barnets moder haft umgänge med flera män, återstå
den utvägen, att den man, mot vilken talan fördes, ensam förpliktades att
utge underhållsbidrag. Mot denna utväg tala i viss mån samma skäl, som
nyss anförts mot underhållsskyldighet för flera lägersmän. Visserligen kommer
ej i detta fall bidraget att utges av flera män, men genom att bevisning
örn moderns umgänge med flera i allt fall får förebringas, kommer hon att
stämplas som en lösaktig kvinna, och detta sätter en fläck även på barnet.
Mot utvägen alt, efter godkänd exceptio plurium, låta underhållsskyldigheten
åvila blott en man talar vidare ett skäl, vars folkpsykologiska betydelse
ej bör underskattas. Den påstådda fadern, som i de ojämförligt flesta
fallen ej har någon förmögenhet utan blott sin arbetsförtjänst, tillätes framställa
exceptio plurium. Han lyckas med bevisningen. På grund härav kan
han ej förklaras för barnets fader; barnet får ej arvsrätt efter honom. Men
då intet finnes att ärva efter honom, är detta honom likgiltigt. Däremot blir
han ålagd att ensam utgiva underhållsbidrag. Alt han — måhända efter
en långvarig och stötande rättegång — lyckats visa, att flera lägersmän
finnas, medför sålunda icke något resultat, som för honom är av praktisk
betydelse. En sådan ordning skulle säkerligen visa sig svårtillgänglig inom
de bredare befolkningslagren. Det torde för lekmannen vara lättare att förstå,
att åtskilliga hänsyn medföra, att invändningen ej får framställas, än
att den väl får framställas med alla därav följande olägenheter för modern
och barnet men utan verkan för fadern i fråga örn huvudsaken, underhållsskyldigheten.
Införande av arvsrätt efter fader för barn utom äktenskap med därav
följande nödvändighet att medgiva exceptio plurium skulle alltså — vare sig
verkan av en godtagen invändning bleve, att alla lägersmännen eller att blott
en finge utgiva underhållsbidrag — medföra betänkliga sociala olägenheter
Första lagutskottets utlåtande Nr 1.
7
för en stor grupp av barnen och deras mödrar, varjämte svårigheter av processuell
art skulle uppstå. Häremot skulle stå den fördelen för barnen, att
en del av dem erhölle arvsrätt efter fadern. Denna rätt skulle emellertid
vara av ringa praktisk betydelse. I det alldeles övervägande antalet fall,
varom här är fråga, utgöras nämligen tillgångarna i faderns bo huvudsakligen
blott av bohag och husgeråd till mycket ringa värde. Den ideella vinsten
av ett fastställt faderskap får naturligen ej underskattas, men det faktum
att utomäktenskaplig börd föreligger och de oberättigade lidanden, som
därav ännu kunna åsamkas barnen, undergå ej ändring genom fastställt
faderskap och arvsrätt efter fadern. På grund av den väsentligen förbättrade
ställning, som de utomäktenskapliga barnen numera intaga, är denna
synpunkt emellertid av långt mindre betydelse nu än vid frågans senaste
behandling. Vid angivna förhållanden synes det näppeligen böra ifrågakomma
att nu rubba de grunder, varpå 1917 års lag är byggd. Detta kan
befaras verka störande på det praktiska arbete, som för närvarande till de
utomäktenskapliga barnens bästa med goda resultat sker på grundval av
denna lag.
Vid 1928 års riksdag väcktes även en motion i ämnet (11:395). däri fru
Nordgren m. fl. hemställde, att riksdagen måtte besluta att alla utomäktenskapliga
barn tillerkändes arvsrätt jämväl efter fader och fädernefrände!''.
Därest detta icke kunde bifallas, hemställdes i varje fall, att arvsrätt efter
fader och fädernefränder tillerkändes sådana utomäktenskapliga barn, beträffande
vilka invändning om faderskap bland flera ej vunne stöd av en i
saken förebragt utredning.
Första lagutskottet, som behandlade ärendet, yttrade i avgivet utlåtande,
nr 21, följande:
Nu förevarande spörsmål har ingående dryftats såväl i lagberedningens
motiv (s. 206—232) som i propositionen (s. 62—66). Av den sålunda lämnade
framställningen framgår otvetydigt, att de utomäktenskapliga barnens
rättsställning efter tillkomsten av 1917 års lag förbättrats i avsevärd grad;
faderskap och därå grundad underhållsskyldighet har sålunda fastställts i
ej mindre än omkring 93 % av samtliga fall, och underhållet utgår ej blott
efter nödtorften utan med hänsyn till båda föräldrarnas ekonomiska villkor.
I berörda framställning utvecklas vidare, hurusom införande av arvsrätt för
utomäktenskapligt barn efter fader med nödvändighet skulle medföra upptagande
i vår lagstiftning av exceptio plurium med alla därav följande olägenheter,
och att det måste anses betänkligt att nu rubba de grunder, varpå
1917 års lag är byggd; detta kunde befaras verka störande på det praktiska
arbete, som för närvarande till de utomäktenskapliga barnens bästa med
goda resultat sker på grundval av denna lag. Utskottet delar denna uppfattning.
Även enligt utskottets mening äro verkningarna av exceptio plurium sådana,
att de, såvitt möjligt, böra undvikas. Då det varit möjligt att hos oss
åstadkomma en ordning, som, enligt vad av erfarenheten från ej minst barnavårdens
målsmän vitsordas, tillgodoser de utomäktenskapliga barnens rätt
på ett synnerligen verksamt sätt — sannolikt vida bättre än i de liesta land
där exceptio plurium upptagits — vore det enligt utskottets mening ej försvarligt
att vidtaga en ändring, som kunde befaras menligt inverka på det
goda resultat, sorn uppnåtts. Framhållas må ock, alt för det stora flertalet
utomäktenskapliga barn arvsrätten efter fader är av blott ringa praktisk
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
betydelse, i det att faderns bo i de flesta fall huvudsakligen består av allenast
bohag och husgeråd till ringa värde. Då fördelarna av arvsrätten således är
ringa, men de olägenheter, varom nyss nämnts, vägande tala mot införande
av en dylik arvsrätt, måste det betecknas som ogrundat att medgiva utomäktenskapliga
barn i allmänhet arvsrätt efter fader.
Det förslag till viss utsträckning av dessa barns arvsrätt efter fader, som
framlagts i propositionen, vill utskottet emellertid förorda. Under den diskussion,
som föregick 1917 års lagstiftning, var en sådan anordning, som den
nu föreslagna, under övervägande. Man ansåg emellertid då, att den skulle
komma att lia föga praktisk betydelse, och hänvisade på faderns möjlighet att
adoptera barnet eller göra testamente till dess förmån. Den sedermera vunna
erfarenheten visar emellertid, att utvecklingen gick en annan väg: arvsrätt
beredes barnen genom deras antecknande såsom trolovningsbarn. Adoptionen
har däremot i regel ej använts för beredande av arvsrätt åt barnen, detta
troligen bland annat på det skäl, att den därmed följande överflyttningen av
vårdnaden från modern till fadern ej ansetts önskvärd. I allmänhet Ilar ej
heller testamente upprättats. Örn detta någon gång sker i samband med barnets
födelse, då faderns känsla av sina förpliktelser mot barnet varit mera
levande, föreligger alltid möjligheten att testamentet återkallas senare, då
faderns pliktkänsla gör sig mindre gällande. Det nu föreslagna stadgandet
medför, att åt barnet kan beredas arvsrätt utan att det antecknas såsom
trolovningsbarn. Då det visat sig, särskilt i huvudstaden, att dylik anteckning
ofta sker i strid mot verkliga förhållandet, måste det betecknas som en
fördel, att det avsedda resultatet — arvsrätt för barnet — kan vinnas utan
användandet av en falsk form. Ej minst i de fall, då föräldrarna sammanleva
i konkubinat, torde den föreslagna arvsrättsförklaringen fylla ett behov.
En fördel med denna förklaring är också, att den ej, såsom ett testamente,
kan återkallas. Genom förklaringen får barnet samma rätt till arv som ett
äkta barn; barnet kan ej berövas sin laglott.
I den av fru Nordgren m. fl. väckta motionen uttalas, att arvsrätt efter
fader hade bort kunna medgivas åtminstone sådana barn, vars föräldrar varaktigt
sammanleva utan lagligt äktenskap. På sätt lagberedningen (s. 226—
227) framhållit, skulle en dylik ordning innebära, att konkubinaten i förevarande
avseende likställas med äktenskap, varigenom äktenskapet såsom
samhällsinstitution skulle försvagas. Det skulle ock medföra vanskligheter
att i lag angiva de fordringar på sammanlevnaden, som måste uppställas för
att ett konkubinat med arvsrättsliga verkningar skulle föreligga. Då härtill
kommer, att — såsom utskottet redan framhållit — den föreslagna arvsrättsförklaringen
är av stor betydelse just för dem, som sammanleva i konkubinat,
föreligger enligt utskottets mening ej anledning till att vidtaga någon
åtgärd uti den i motionen sålunda antydda riktningen.
Inom utskottet har, vid behandlingen av fru Nordgrens motion, framhållits
möjligheten att arvsrätt kunde tillerkännas utomäktenskapligt barn efter fader
i sådana fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Anmärkas må, att
enligt en finsk lag av år 1922 faderskap till barn utom äktenskap fastställes
genom frivilligt erkännande. (Se lagberedningens motiv s. 209—210.) Denna
lag kan emellertid ej åberopas såsom förebild; den medger nämligen överhuvud
icke faderskapets fastställande genom dom utan endast genom frivilligt
erkännande i viss form. En man, som haft könsförbindelse med barnets
mor men som ej vill erkänna faderskap därför att enligt hans mening även
annan man haft dylik förbindelse med henne, är visserligen utesluten från
rätt att framställa exceptio plurium och blir därför dömd att ensam betala
Färsta lagutskottets utlåtande Nr 7.
9
underhållsbidrag, men han betecknas icke såsom fader. Med denna konsekvent
genomförda begreppsskillnad erbjuder det frivilliga erkännandet av
faderskap en utväg att därtill anknyta arvsrätt för barnet, i det att möjligheten
av att även annan man skulle kunna vara fader då väsentligen saknar
betydelse. I svensk rätt ligger saken helt annorlunda. Den som på grund av
könsförbindelse med modern kan vara fader, skall enligt svensk rätt anses
såsom fader och blir i denna egenskap dömd att utgiva underhållsbidrag.
Med hänsyn till denna den svenska rättens ståndpunkt kan man aldrig veta.
örn ett erkännande av faderskap verkligen innebär, att den erkännande frivilligt
påtager sig att vara fader eller örn det allenast betyder, att han haft
samlag med modern under konceptionstiden och vid sådant förhållande anser
sig icke kunna vinna något på en rättegång, ehuru lian är fullt övertygad
alt en annan är den verklige fadern. Vid sådant förhållande kan tydligen
icke heller åt erkännandet, oavsett örn detta tillkommit i form. som
föreskrives i 20 § av lagen örn barn utom äktenskap, tillmätas den betydelse,
att allenast på grund av erkännandet arvsrätt kan tilläggas barnet. Utskottet
kan följaktligen ej tillstyrka, att arvsrätt tillerkännes utomäktenskapliga barn
i de fall, då faderskapet blivit frivilligt erkänt. Av vad utskottet förut anfört
angående propositionen i nu förevarande del framgår, att utskottet ej heller
i övrigt anser sig kunna tillstyrka någon åtgärd i anledning av motionen.
Mot utskottets utlåtande i förevarande del hade anmälts två reservationer.
I den ena reservationen, avgiven av herrar Klefbeck och Schlyter, anfördes:
Vad
angår den i samband med 3 kap. av förslaget till lag om arv behandlade
frågan om arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, är det enligt
vår mening otvivelaktigt principiellt riktigt, att sådan arvsrätt tillerkännes
dessa barn. Att en samhörighet mellan det utomäktenskapliga barnet och dess
fader ofta ej förefinnes synes ej, på sätt i propositionen göres gällande,
kunna åberopas mot dessa barns arvsrätt; den bristande samhörigheten beror
nämligen i allmänhet på faderns underlåtenhet att fullgöra sina förpliktelser
mot barnet och dess moder. Denna hans pliktförgätenhet bör emellertid ej
medföra, att barnet utestänges från arvsrätt efter fadern. Ett lagfästande av
denna arvsrätt skulle säkerligen medföra, att känslan för faderskapets förpliktelser
efter hand höjdes hos de fäder, varom nu är fråga.
Enligt vår mening kunna alltså starka skäl anföras för att tillerkänna barn
utom äktenskap arvsrätt efter fader, nämligen för så vitt faderskapet är ostridigt.
Bestrides åter faderskapet, torde däremot arvsrätt för barnet icke lämpligen
kunna grundas på en sannolikhetsbevisning rörande faderskapet. Arvsrätt
för barn utom äktenskap synes oss därför böra stadgas dels för sådana
fall, då föräldrarna sammanlevt såsom makar ehuru de ej bekräftat sin förbindelse
med vigsel (konkubinat), dels ock för sådana fall, då fadern otvetydigt
erkänt faderskapet. Att genomförandet av en dylik princip, vartill i fråga
örn erkända barn förebild finnes i den finska lagstiftningen, skulle medföra
vissa jämkningar i 1917 års lag örn barn utom äktenskap, synes ej innebära
något avgörande hinder. Den finska lagstiftningen har också ådagalagt,
att arvsrätt efter fader kan genomföras utan att i mål örn barnuppfostringsbidrag
exccptio plurium behöver tillåtas. Kan sålunda arvsrätt för harn idom
äktenskap efter fader införas i svensk rätt, torde däremot giltig anledning
saknas att utsträcka arvsrätten lill att avse även fädernefrände!'', vilka ofta
sakna varje kännedom örn barnets existens.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
På grund av vad sålunda anförts ha vi ansett, alt i 3 kap. 2 § borde stadgas
arvsrätt för barn utom äktenskap efter fader, därest barnet är trolovningsbarn,
eller barnets föräldrar sammanbott under viss i lagen närmare
angiven tid (t. ex. å tid då barnet kan vara avlat och därefter oavbrutet
under minst ett år), eller fadern på närmare angivet sätt medgivit faderskapet.
Stadganden angående det sätt, varpå medgivande av faderskapet kan
lämnas, skulle ersätta bestämmelserna om arvsrättsförklaring enligt 3 § men
borde hava sin plats i lagen örn barn utom äktenskap. Att med en dylik lagstiftning
en skillnad måste uppstå mellan fall, då barnet blott har rätt till
underhåll, och fall, då det därjämte är arvsberättigat, är en olägenhet som
icke lärer kunna undgås.
Under hänvisning till att det icke varit möjligt att inom utskottet utarbeta
erforderliga lagändringar för genomförande av de sålunda angivna principerna
hemställde dessa reservanter, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville i samband med det fortsatta arbetet
på revision av ärvdabalken låta utreda, i vad mån arvsrätten för barn
utom äktenskap efter fader ytterligare må kunna utsträckas.
Den andra reservationen hade avgivits av herrar Åkerman, Lindqvist i
Halmstad, Leo, Karlsson i Vätö och Sjögren, vilka instämde i den av herrar
Klefbeck och Schlyter gjorda hemställan.
Kamrarna, som godkände lagförslaget i hithörande delar, stannade beträffande
den av herrar Klefbeck och Schlyter avgivna reservationen i olika
beslut, i det första kammaren med 69 röster mot 57 avslog skrivelseförslaget
men andra kammaren medelst uppresning biföll detsamma. I anledning
av att kamrarna jämväl i vad rörde lagförslaget, i delar varom nu ej är
fråga, stannat i skiljaktiga beslut företogs sammanjämkning; denna föranledde
dock icke till godkännande av skrivelseförslaget.
Vad särskilt angår namnrätten anförde lagberedningen i motiven till
sitt år 1915 avgivna förslag bland annat följande:
Huvudregeln synes böra bliva, att barnet erhåller moderns namn. Under
nuvarande förhållanden står barnet faktiskt och rättsligt vida närmare
modern än fadern. Härutinnan kommer någon väsentlig förändring
ej att inträda enligt beredningens förslag. Av betydelse är särskilt, att enligt
förslaget modern i regeln skall hava vårdnaden om barnet och vara
dess förmyndare. Om barnet står under moderns vårdnad och särskilt örn
barnet vistas hos henne, måste det i allmänhet vara naturligast och fördelaktigast
för såväl barnet som modern att de hava samma namn. Olikhet
med avseende å släktnamn skulle — i synnerhet om barnet efter fadern bure
ett mera egenartat och känt namn — ständigt draga uppmärksamheten å
barnets börd och kunna bereda barnet och modern synnerliga obehag. Befaras
kan även att, örn barnet mot faderns vilja erhåller dennes släktnamn,
detta förhållande skall hos fadern väcka ovilja mot barnet och därigenom
mera skada än gagna detsamma. En ovillkorlig bestämmelse därom att
barnet skall bära faderns släktnamn skulle slutligen i många fall innebära
en orättvisa mot modern, som måhända älskar och väl vårdar barnet men
på grund av bitterhet mot fadern ingalunda vill att barnet skall bära hans
namn.---—
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
11
Det kunde ifrågasättas att giva barnet — örn det är omyndigt, dess förmyndare
— rätt att välja mellan faderns och moderns namn. En dylik valrätt
måste dock medföra en viss obestämdhet och osäkerhet i namnförhållandena.
Denna rätt, vilken oftast komme att utövas av modern såsom barnets
förmyndare, skulle ock lätt kunna av henne missbrukas i egennyttigt
syfte. Då härtill kominer, att obestridligt gagn för barnet av gemenskap
med fadern i fråga örn släktnamn i allmänhet kan väntas endast i det fall
att fadern har barnet hos sig, men fadern i sådant fall nästan undantagslöst
torde önska att giva barnet sitt namn, har beredningen icke funnit lämpligt
att införa någon bestämmelse örn rätt för barnet eller dess förmyndare
att oberoende av faderns medgivande antaga dennes släktnamn. Men
örn fadern själv önskar att giva barnet sitt släktnamn, synes lagstiftningen
icke böra lägga något hinder i vägen därför av hänsyn till faderns släktingar
eller andra bärare av namnet. Beredningen hav därför, jämte huvudregeln
att barnet erhåller moderns släktnamn, infört ett stadgande därom
att fadern må giva barnet sitt släktnamn.
I sitt vid 1917 års riksdag i ämnet avgivna utlåtande, nr 29, förklarade
lagutskottet, att utskottet lika med lagberedningen ansåge, att för det stora
flertalet fall, där barnet stöde under moderns vårdnad och kanske även
vistades hos henne, det vore såväl för barnet som modern lyckligast och
lämpligast, att barnet bure samma namn som modern.
Följande statistiska uppgifter må här meddelas:
Antalet i riket utom äktenskapet födda barn utgjorde av hela antalet le -
vande födda barn
1901—1910 12,7 %
1911—1915 15,5 %
1916—1920 14,6 %
1921—1925 14,9 %
1926—1930 16,0 %
1931 ................................ 16,3 %
1932 ................................ 16,0 %
Antalet utom äktenskapet levande födda barn utgjorde
1917 |
1925 |
1930 |
1931 |
1932 |
|
18 060 |
16 104 |
15 405 |
14 857 |
14 326 |
|
därav av trolovade .............. |
1 966 |
3 925 |
4 746 |
4 802 |
4 620 |
2 051 |
1 534 |
1 359 |
1 290 |
1 345 |
|
därav av trolovade .............. |
74 |
123 |
664 |
650 |
636 |
I statistiska centralbyråns berättelse angående befolkningsrörelsen år 1932
framhålles, att antalet trolovade mödrar befunnit sig i nästan ständigt stigande.
Deras relativa talrikhet växlade emellertid ganska mycket i olika
län och i olika städer. Detta förhållande syntes tyda på olika seder å olika
orter inom landet, möjligen ock på något skiljaktig praxis vid födelsernas
inregistrering.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
Utskottet.
Här må slutligen erinras om att riksdagen i skrivelse den 30 april 1935
(nr 181) anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa undersökning av
vårt lands befolkningsfråga och för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. På grund av Kungl. Maj:ts den 17 maj
1935 givna bemyndigande har därefter utsetts en kommission — den s. k.
befolkningskommissionen — för att verkställa en sådan undersökning.
I förevarande motion anföres, bland annat:
Motionärerna funne den svenska lagens regler rörande faderskapets fastställande
tillfredsställande och avsåge följaktligen icke att erhålla någon
ändring i dem. Med hänsyn till nämnda regler torde en generell bestämmelse
angående utomäktenskapligt barns rätt till arv efter fadern och till
faderns släktnamn icke kunna uppställas i Sverige. Men i alla de fall då
faderskapet vore otvivelaktigt och framför allt då föräldrarna sammanbodde
borde, även örn trolovning i lagens mening icke förelåge, arvsrätt
förefinnas mellan fadern och barnet, liksom barnet borde äga rätt att antaga
faderns släktnamn. Huruvida utomäktenskapligt barns arvsrätt borde
utsträckas även till fädernefrände!'' vore ett spörsmål, som torde böra göras
till föremål för utredning i sammanhang med frågan om barnets arvsrätt
efter fadern.
Av utskottets redogörelse framgår, att det utomäktenskapliga barnet äger
rätt till arv efter fadern allenast örn det är trolovningsbarn eller fadern avgivit
arvsrättsförklaring. Efter fädernefränder har barnet icke i något fall
arvsrätt. Utan medgivande av fadern äger barnet rätt till hans släktnamn
endast örn det är trolovningsbarn. Att utjämna de olikheter i fråga örn
arvs- och namnrätt, som sålunda förefinnas mellan utomäktenskapliga barn
och barn av äktenskaplig börd, har särskilt varit föremålet för de strävanden,
som under gångna tider pågått och alltjämt med oförminskad styrka
göra sig gällande i syfte att förbättra och trygga de utomäktenskapliga barnens
ställning. Till förmån för en sådan likställighet har särskilt framhållits
det orättvisa i att åsätta en stor grupp av landets barn en vanärande stämpel
genom att beröva dem rättigheter, som eljest tillkomma alla medborgare. Härigenom
tillfogades det utom äktenskap födda barnet utan eget förvållande
lidanden, det straffades oförskyllt för föräldrarnas handlingssätt. Skäl lia
emellertid även anförts emot en generell rätt för det utomäktenskapliga barnet
till arv efter fadern. Sålunda har invänts, att en sådan arvsrätt skulle verka
försvagande och upplösande på äktenskapsinstitutionen. Vidare har påpekats,
att arvsrätten skulle kunna bereda mannens legitima familj svårigheter
och obehag. Slutligen har framhållits det vanskliga i att medgiva en
sådan rätt med de regler, som hos oss gälla för fastställande av faderskapet.
Med hänsyn till dessa regler, enligt vilka faderskapet grundas allenast på
möjligheten av att lägersmannen är fader, lia också motionärerna ansett sig
Första lagutskottets utlåtande Nr 7.
13
böra inskränka sina yrkanden om arvs- och namnrält för ulomäktenskapliga
barn till de fall, då faderskapet är otvivelaktigt och, framför allt, då
föräldrarna sammanbo.
Förevarande frågor lia varit föremål för upprepade överväganden av lagberedningen
och behandlats av riksdagen senast år 1928 i samband med
tillkomsten av den nya arvslagen. Det skulle vid sådant förhållande möjligen
kunna tyckas, att saken knappast redan nu borde upptagas till förnyad omprövning.
Frågan örn de utomäktenskapliga barnens ställning är emellertid
— icke minst med hänsyn till deras stora antal — enligt utskottets förmenande
av så vital betydelse, att utskottet anser siphora biträda kravet på ytterligare
utredning. Denna utredning måste dock göras helt förutsättningslös
och bör därför icke heller erhålla den begränsade omfattning, som angivits
i motionen. I samband härmed vill utskottet erinra om att den s. k. befolkningskommissionen
för närvarande verkställer en allsidig undersökning av
vårt lands befolkningsfråga. Måhända skulle spörsmålet örn de utomäktenskapliga
barnens ställning kunna upptagas i ett sådant större sammanhang.
Utskottet får på grund av det sålunda anförda hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös
utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga
ställning samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda.
Stockholm den 11 februari 1936.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Velander*,
Norling*, Wohlin, Henriksson* och Karlsson i Gillberga*;
från andra kammaren: herrar Lindqvist, Nilsson i Antnäs* och Hedlund i Östersund,
fru Östlund, herr Olsson i Rimforsa, fröken Wellin samt herrar Lindberg i
Umeå och Johansson i Bro*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.