Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

1

Nr 49.

Ankom till riksdagens kansli den 9 juni 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående offentliga
nöjestillställningar m. m.

Första lagutskottet har förehaft följande inom riksdagen väckta motioner
angående offentliga nöjestillställningar m. m., nämligen motionerna

inom första kammaren
nr 114 av herr Nils Andersson och
nr 218 av herr Sandström m. fl., samt

inom andra kammaren
nr 117 av herr Pettersson i Dahl m. fl.,

nr 151 av herr Spångberg m. fl.,

nr 283 av herr Hedlund i Östersund och

nr 470 av herr Olsson i Staxäng m. fl.

I motionen II: 151 föreslås, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte
hemställa örn utredning och förslag till nästa års riksdag örn att den i § 13
ordningsstadgan för rikets städer föreskrivna plikt att inhämta tillstånd
upphäves för de delar av landet, där den icke tillämpades före den 1 augusti
1932, och att de organisationer, som anordna fester och danstillställningar
och som själva önska svara för ordningen genom utsedda ordningsmän,
äga rätt att göra detta och därigenom befrias från kostnader för poliskommenderingar
till festplatsen.

I motionerna 1:218 och 11:470, vilka äro likalydande, hemställes, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
vidtaga åtgärder för att gällande ordningsföreskrifter rörande anordnandet
av offentliga nöjestillställningar tillämpas i möjligaste mån enhetligt, på
ett sätt som verksamt främjar det med föreskrifterna avsedda syftet. I motiveringen
till sistnämnda båda motioner har såsom särskilt önskvärt framhållits,
att antalet nöjestillställningar över huvud taget inskränkes, att inom
samma landsfiskalsdistrikt dantillställningar örn möjligt förläggas till samina
veckodag, att dans icke må tillåtas å de stora kyrkliga helgdagarna
eller å böndagarna, att minderåriga icke må äga tillträde till danstillställningar
samt att man i allmänhet förfar mera restriktivt vid fastställandet
av den tid, intill vilken nöjestillställning längst må pågå.

I molionen II: 117 hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn sådan ändring av gällande ordningsföreskrifter, att de
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 49.

I

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

lokala myndigheterna på landsbygden beredas möjlighet att inskränka förvärvsmässigt
bedriven nöjesverksamhet, såsom dans-, tivoli- och liknande
tillställningar.

I motionerna I: 114 och II: 283 hemställes, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla örn sådan ändring i gällande bestämmelser, att
åt kommunal myndighet tillerkännes rätt att bestämma, huruvida s. k. likvidationsmöten
samt förvärvsmässigt bedriven nöjesverksamhet, såsom tivoli
eller s. k. •nöjesfält, få anordnas inom kommunen.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för motionärernas yrkanden,
får utskottet hänvisa till motionerna.

I § 13 ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 meddelas åtskilliga
föreskrifter angående tillställningar, till vilka allmänheten har tillträde.
Sålunda föreskrives att »maskerad, bal, lekstuga, lindansning, positivspelning
eller dylikt, akrobatiska konststycken, konstridning, djurförevisning
eller andra med dessa jämförliga tillställningar» — i det följande gemensamt
betecknade såsom icke-kulturella nöj est ill st ali ning ar — icke må
anordnas utan att polismyndighetens tillstånd därtill inhämtats. Å ansökan
örn tillstånd meddelas beslut, som sökanden har att lösa. Därest beslutet
innefattar bifall till ansökningen, angivas i resolutionen de villkor och ordningsföreskrifter,
polismyndigheten funnit skäligt uppställa. Där det visar
sig att tillställning, för vilken fordras tillstånd, åsyftar eller innebär något
som strider mot sedlighet eller allmän lag eller föranleder till svårare oordning
äger polismyndigheten förbjuda tillställningens förnyande. I nu nämnda
fall, liksom då tillställningen äger rum utan tillstånd, har polismyndigheten
befogenhet att upplösa tillställningen i fråga.

Enligt en kungörelse den 10 juni 1932, som trätt i kraft den 1 augusti
samma år, har vad i § 13 ordningsstadgan är stadgat i fråga örn icke-,
kulturella nöjestillställningar utsträckts att gälla även för landsbygden.
Genom kungörelsen har därvid på landet landsfiskal tillagts enahanda befogenhet
som i stad tillkommer polismyndigheten därstädes.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse tillämpades ordningssladgans
bestämmelser om icke-kulturella nöjestillställningar, förutom i stad och å
annan ort där ordningsstadgan gällde, dels för område invid eller i närheten
av stad, beträffande vilket länsstyrelsen föreskrivit tillämpning av § 13
ordningsstadgan, och dels, enligt länsstyrelsens förordnande, jämväl å annat
område.

Landskommuns befogenhet att till efterrättelse antaga kommunala ordningsföreskrifter
regleras av lagen örn kommunalstyrelse på landet. Enligt
6 § i nämnda lag äger kommunen att för överträdelse av de kommunalstadgar,
som kommunen kan finna skäl att uppgöra till främjande av sedlighet
samt ordning och säkerhet inom kommunen, i samma stadgar bestämma

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

3

böter från och med 5 till och med 100 kronor. För att av kommunen fattade
beslut, som äro ämnade att tillämpas såsom kommunalstadgar i angivna
avseenden, skola bliva gällande fordras enligt 80 § uti ifrågavarande
lag länsstyrelsens godkännande.

Med stöd av kommunallagens bestämmelser hade en del av de kommuner,
där ordningsstadgans bestämmelser örn icke-kulturella nöjestillställningar
icke gällde, reglerat sådana tillställningar genom lokala föreskrifter. I
dessa föreskrifter, vilka av naturliga skäl hade ett tämligen skiftande innehåll,
förekommo understundom bestämmelser örn skyldighet att inhämta tillstånd
av kommunalnämnd för anordnande av nöjestillställning. Genom
ikraftträdandet av 1932 års kungörelse torde nämnda lokala föreskrifter, i
den mån de strida mot ordningsstadgans förevarande bestämmelser, få anses
upphävda.

Beträffande den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål må här
lämnas följande redogörelse:

Vid 1928 års riksdag väcktes motioner med hemställan, att riksdagen ville
för sin del antaga förslag till en förordning angående skyldighet att inhämta
polismyndighets tillstånd till vissa nöjesstillställningar. Förslaget innehöll
bland annat bestämmelse, att, därest kommun genom lagakraftägande beslut
bestämt, att alla eller vissa slag av tillställningar, som med förslaget
avsåges, icke finge, yrkesmässigt eller eljest på ett mera stadigvarande sätt
anordnade, inom kommunen förekomma, tillåtelse till sådan tillställning ej
linge av polismyndigheten meddelas.

Första lagutskottet, som behandlade motionerna, förklarade i avgivet utlåtande,
nr 22, bl. a. att utskottet icke kunde biträda det förslag till kommunalt
veto mot vissa nöjestillställningar, som motionärerna framställt.
Efter hemställan av utskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit
om utredning och förslag angående utvidgning av då gällande bestämmelser
örn nöjestillställningar (riksdagens skrivelse nr 119).

Över riksdagens skrivelse infordrades yttranden av länsstyrelserna. Yttrandena,
vari förslaget om införande av kommunalt veto allmänt avstyrktes,
bearbetades i en å socialdepartementets lagbyrå upprättad promemoria.
Härefter hördes länsstyrelserna ånyo. Vidare inhämtades yttrande av statens
inspektör för fattigvård och barnavård, varjämte styrelsen för Svenska
landskommunernas förbund avgav utlåtande. Av yttrandena i anledning
av den senare remissen framgick bl. a. följande.

En allmänt förekommande mening syntes vara, att åtgärder vore av nöden
för att i en eller annan form kontrollera ett alltmer tilltagande och med
allehanda vådor förenat nöjesliv å landsbygden. Huruvida det sålunda föreliggande
behovet av reglerande åtgärder påkallade ingripande i form av
ny lagstiftning, blev däremot från åtskilliga håll ifrågasatt. Betänkligheter
över huvud mot alltför långt gående bestämmelser uttalades även.

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Bland de institutioner, som ansågo behov av vidgade författningsbestämmelser
icke föreligga, var även styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund. Efter att hava erinrat om då gällande bestämmelser i ämnet framhöll
styrelsen, att det syntes otvivelaktigt, att jämlikt dessa bestämmelser
tillräckliga kontrollföreskrifter beträffande nöjeslivet på landsbygden kunde
erhållas. Man borde icke utan tvingande skäl inskränka den kommunala
självstyrelsen på ifrågavarande område för att utvidga de statliga polisorganens
befogenheter. Kommunalnämnden måste antagas äga möjlighet att
även ur andra synpunkter än ordningssynpunkt bättre bedöma förhållandena
i orten än den måhända avlägset därifrån boende polismyndigheten,
vartill komme, att man, med kommunalnämnd såsom tillståndsgivare, kunde
förvänta ett intresse för stadgandets efterlevnad, som eljest icke skulle
förefinnas. Den självbestämningsrätt, kommun hade, att genom antagande
av kommunal ordningsstadga själv avgöra om kommunalnämnd eller polismyndighet
skulle ha prövningsrätten i fråga, funnes ingen anledning att
rubba.

Såsom en särskild anledning, varför behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder
icke kunde anses föreligga, hade man från vissa håll påpekat de
resultat, som redan med anlitande av då gällande bestämmelser kunnat
uppnås. Metoden att genom antagande av kommunala ordningsstadgor med
stöd av kommunallagen eller att med tillämpning av § 30 ordningsstadgan för
rikets städer erhålla lokalt gällande ordningsbestämmelser betecknades dock
av flertalet länsstyrelser såsom otillfredsställande. Att med hänsyn till dessa
förhållanden en ny lagstiftning angående nöjeslivet å landsbygden vore erforderlig
framhölls av åtskilliga länsstyrelser.

Frågan vem som borde anförtros rätten att meddela tillstånd till nöjestillställningar
berördes av bl. a. statens t. f. inspektör för fattigvård och
barnavård, vilken anförde:

Enligt t. f. inspektörs mening vore de av länsstyrelserna ofta fastställda
bestämmelser, enligt vilka kommunalnämnden eller annat kommunalt organ
tillagts beslutande och kontrollerande myndighet vid anordnandet av offentliga
tillställningar, olämpliga. De kommunala myndigheterna vore nämligen
knappast fullt opartiska vid avgörandet av dylika frågor, då det ju vore
kommunen, som uppbure nöjesskatt, varförutom nöjesarrangörer säkerligen
ofta direkt eller indirekt kunde öva inflytande på de kommunala organen.
T. f. inspektören biträdde därför den uppfattningen, att vederbörande landsfiskal
borde tilläggas ifrågavarande befogenhet. Landsfiskalen stöde nämligen
såsom den av staten tillsatta och avlönade, för ordningen inom orten
ansvariga polismyndigheten betydligt friare gentemot påtryckningar än vad
kommunalnämnden i socknen gjorde. Dessutom hade landsfiskalen god
kännedom om förhållandena i orten och om dess befolkning.

Genom proposition, nr 183, lill 1932 års riksdag inhämtade därefter Kungl.
Majit riksdagens yttrande över ett förslag, enligt vilket de bestämmelser
som i § 13 ordningsstadgan meddelats för icke-kulturella nöjestillställningar
och vissa utomhusmöten skulle bliva tillämpliga å samtliga de orter, där de
icke förut varit gällande.

Föredragande departementschefen anförde därvid beträffande nöjestillställningarna
bl. a. följande:

Första lagutskottets utlåtande Nr 49

■)

Den förebragta utredningen synes giva vid handen, att det mäste anses
såsom en påtaglig brist i gällande lagstiftning, att rätten att anordna offentliga
dans- och därmed jämförliga nöjestillställningar å den egentliga landsbygden
icke på något sätt reglerats genom allmän författning, över huvud
torde utgångspunkten för nuvarande lagstiftning i detta ämne. vilken uppenbarligen
förutsätter en okontrollerad frihet såsom regel med lokalt gällande
bestämmelser såsom undantag, numera med hänsyn till ändrade tidsförhållanden
vara i behov av revision. Kommunikationsmedlens utveckling
på landsbygden, den därav följande lättheten att med anlitande av nutida
resurser nära nog var som helst anordna dans- och andra nöjestillställningar,
den motsvarande lätthet, varmed publiken kan infinna sig å dylika
tillställningar eller förflytta sig från den ena tillställningen till den andra,
ett ofta yrkesmässigt utnyttjande av dessa förhållanden; dessa och ett flertal
(ivriga omständigheter, vilka föranleda till att nöjeslivet på landsbygden
erhållit en karaktär och en omfattning, vartill någon motsvarighet tidigare
icke förekommit, synas, jämte erfarenheten av nu rådande allvarliga missförhållanden,
utgöra fullgiltig orsak till att detta nöjesliv icke längre kan
från lagstiftningssynpunkt betraktas på samma sätt som tidigare. Tidpunkten
synes alltså vara inne att även beträffande landsbygden i detta avseende
ingripa genom allmänt reglerande bestämmelser. Det lärer icke kunna med
skäl sägas, att man därigenom skulle tillskapa ur olika synpunkter mindre
tilltalande tvångbestämmelser. Fråga är nämligen allenast örn att till riket
i dess helhet utsträcka giltigheten av vissa stadganden, som under lång tid
tillämpats inom skilda områden av detsamma och där ingått i det allmänna
medvetandet. Vad styrelsen för landskommunernas förbund till hävdande aven
motsatt mening i detta hänseende anfört torde innebära överflödiga farhågor;
styrelsen har heller icke åberopat någon ogynnsam erfarenhet från
de många landskommuner, där regler av det innehåll, som nu förordas, sedan
länge äro gällande. Då styrelsen förfäktar, att intet bör åtgöras, ina med
skärpa erinras örn alla vittnesbörd beträffande de allvarliga missförhållanden,
som nu gällande system icke kunnat förhindra att uppkomma. Dessa
missförhållanden torde för övrigt, enligt vad i annat sammanhang framgått,
icke vara styrelsen främmande, och då måste väl den största vikt fästas
därvid, att de för ordningen ansvariga lokala myndigheterna nära nog enhälligt
anse. att en förbättring icke kan åstadkommas, därest icke genom
nya bestämmelser möjlighet till ett mera effektivt ingripande beredes.

Såsom skäl för att nu icke vidtaga någon åtgärd har också hänvisats
till de resultat, som kunnat uppnås med tillämpningen av gällande bestämmelser
i ordningsstadgan för rikets städer och i kommunallagen. Utan att
underskatta dessa resultat anser jag emellertid en fortsatt utveckling av
detta system med lokala bestämmelser icke önskvärd. I varje fall måste
man nämligen räkna med att det alltid kommer att återstå ett antal landskommuner,
där av ekonomiska eller andra skäl dylika bestämmelser icke
antagas, ett förhållande, som nied hänsyn till nutida kommunikationsmedel
är tillräckligt för att äventyra effektiviteten av bestämmelserna i en vidsträckt
omkrets av grannkommuner. Men även i den mån bestämmelser
av nu ifrågavarande slag skulle bliva mera allmänt gällande, har man att
räkna med flera olägenheter. Såsom sådana äro, bortsett från den omgång
och de svårigheter, varmed antagandet av dylika bestämmelser är förenat,
alt anföra, bland annat, svårigheten att åt de lokala ordningsstadgorna giva
en formulering, sorn icke överskrider vederbörande kommuns befogenhet
och icke vid tillämpningen är onödigt betungande eller föranleder missbruk,

(5 Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

svårigheten att efter någon tids förlopp eller för personer, som icke äro hemmahörande
i vederbörande kommun — såsom t. ex. för innehavare av kringresande
nöjesföretag — konstatera, huruvida dylika bestämmelser äro för
en viss ort gällande och vilket det exakta innehållet därav är, olikformighet
i bestämmelser mellan olika orter, exempelvis angående stängningstid, vilket
kan framkalla intryck av godtycklighet och orättvisa samt ur konkurrenssynpunkt
medföra förluster för den missgynnade parten, o. s. v. Jag kan för
övrigt hänvisa till nyss återgivna uttalanden från åtskilliga länsstyrelser,
vilka med praktisk erfarenhet i ämnet avrått från att gå vidare på den här
åsyftade vägen.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag en allmänt gällande författningsbestämmelse
vara ägnad att bättre tillgodose behovet av reglerande
åtgärder än lokalt gällande stadgor, liksom en dylik bestämmelse synes
komma att vid sin tillämpning medföra mindre svårigheter än vad ett allmänt
genomfört system med sistnämnda slag av bestämmelser skulle komma
att innebära.

Det sålunda föreliggande behovet av jämväl för landsbygden obligatoriskt
gällande bestämmelser torde kunna fullt tillgodoses, därest de i ordningsstadgan
för rikets städer § 13 förekommande bestämmelserna örn maskerad,
bal. lekstuga m. m. erhålla tillämpning jämväl å de områden, där desamma
icke nu äro gällande. Därest så blir fallet, skulle tillställningar av omförmäkla
slag icke få anordnas utan tillstånd av vederbörande landsfiskal,
vilken jämväl skulle äga meddela erforderliga ordningsföreskrifter. I de
sistnämnda kunde inrymmas eventuellt erforderliga bestämmelser angående
tid för avslutande av tillställningarna, ordningsvakter, förbud för minderåriga
att närvara vid visst slag av nöjestillställning m. m. Då ändamålet med
dylika föreskrifter bland annat är att tillgodose det behov av bestämmelser,
som särskilda lokala förhållanden kunna föranleda, lärer det ligga i sakens
natur, att landsfiskalen före utfärdande av sådana föreskrifter bereder kommunen
tillfälle att, genom kommunalnämnden eller annorledes, i detta avseende
tillkännagiva sin uppfattning såväl angående behovet därav som beträffande
bestämmelsernas närmare innehåll. Det kommunala intresset för
dylika frågor, varom yttrandet från landskommunernas förbund bär vittne,
torde på denna väg kunna på ett verksamt sätt taga sig utlopp. Att å andra
sidan föreskrifterna, såvitt möjligt, för närliggande orter äro av enhetligt
innehåll i sådana ämnen, som icke röna inflytande av förhållanden av nyss
angiven art, är tydligen ett intresse av icke mindre vikt; och det torde kunna
förväntas, att länsstyrelserna för detta ändamål meddela direktiv, i den mån
detta befinnes erforderligt.

Av det anförda följer, att jag för min del ansett mig icke böra för närvarande
ansluta mig till det från ett flertal håll framförda förslaget örn en
särskild, i detalj gående ordningsstadga för landsbygden. I den del en dylik
stadga skulle beträffande nöjestillställningar av nu ifrågavarande slag komma
att innehålla bestämmelser, som ginge utöver vad som följer av en tilllämpning
av omförmälda bestämmelser i § 13 i ordningsstadgan, synes den
komma att ingripa på detaljer, som torde böra bero på prövning av omständigheterna
i det särskilda fallet och regleras genom polismyndighetens försorg.
Jämväl skulle den föranleda till det i och för sig oriktiga förhållandet,
att rätten att anordna nöjestillställningar bleve å landsbygden underkastad
större inskränkningar än i stad.

Ej heller är det för närvarande nied hänsyn till gjorda erfarenheter enligt
min mening erforderligt, att än längre gående, från nu gällande rätt avvi -

Första* lagutskottets utlåtande Nr 49.

7

Rande bestämmelser meddelas, såsom i syfte att förbjuda anläggning av
dansbana utan särskilt tillstånd. Det vill förefalla, som om uppkomna olägenheter
ur ordnings- och moraliska synpunkter vore av den art, att de borde
kunna bemästras genom mera utförliga ordningsregler och ett effektivt övervakande
av dessas efterlevnad. Införande av ett koncessionssystem av ifrågasatt
art i syfte att så att säga ransonera tillgången till nöjestillfällen skulle
dessutom innebära anslutning till en helt ny princip på förevarande område.
Det skulle för övrigt bliva nödvändigt att förläna den blivande lagstiftningen
civillags karaktär och i övrigt åt densamma giva en omfattning, som icke
torde vara av omständigheterna påkallad. Av liknande anledning finner jag
mig ej heller kunna för närvarande förorda en måhända i sig själv önskvärd
reglering av rätten att i förvärvssyfte anordna nöjestillställningar.---

Beträffande en punkt av de nu förordade bestämmelserna, nämligen rätten
att meddela tillstånd till anordnande av nöjestillställningar av nu ifrågavarande
slag, en rätt som enligt förslaget skulle tillkomma landsfiskal, har
från åtskilliga håll ifrågasatts, huruvida icke kommunalnämnden finge anses
bättre skickad att utöva denna befogenhet. Särskilt har denna ståndpunkt
bestämt intagits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund. En
bestämmelse av sålunda åsyftad innebörd skulle emellertid innebära en avvikelse
från såväl ordningsstadgans bestämmelser som från den, såsom det
vill synas, fullt riktiga principen, att den myndighet, som närmast har att
svara för ordningen inom kommunen, även tillerkännes rätt att bestämma
rörande tillstånd till anordnande av sådana nöjestillställningar, som kunna
innebära fara för densamma. Då tillika landsfiskalen med hänsyn till sina
allmänna befogenheter synes vara bättre skickad att övervaka iakttagandet
av meddelade ordningsföreskrifter än vad kommunalnämnden är samt han
i regel torde stå mera fri från intressen i saken av olika slag, har för min
del funnit övervägande skäl tala för att icke göra någon avvikelse från vad
som eljest enligt ordningsstadgan gäller beträffande landsfiskals befogenhet
i nu ifrågavarande avseende. Jag erinrar emellertid om vad jag nyss anfört
därom, att ett betydande inflytande på handläggningen av ärenden av ifrågavarande
natur bör förbehållas de kommunala organen.

Första lagutskottet, som behandlade propositionen, förklarade i avgivet utlåtande,
nr 40, att utskottet vid sin granskning av förslagen icke funnit anledning
till anmärkning mot desamma, samt hemställde, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen icke haft något att erinra
mot de framlagda förslagen.

I en vid utlåtandet fogad, av sex ledamöter i utskottet avgiven reservation
hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
vid granskning av förslagen funnit, att lagstiftningen icke borde äga
rum. Till utveckling av sin åsikt i fråga örn nöjestillställningarna anförde
reservanterna:

Propositionen säger sig därjämte vilja skapa bättre ordning i fråga örn
vissa nöjestillställningar å landsbygden. På denna detalj skola vi icke närmare
ingå än att vi, utan att underskatta betydelsen av ett sunt nöjesliv,
hålla före att hithörande förhållanden lämpligast, såsom även Svenska
landskommunernas förbund i avgivet yttrande föreslagit, ordnas genom kommunala
ordningsstadgar.

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Riksdagen biföll utskottets hemställan i vad angick nöjestillställningarna,
varefter Kungl. Majit utfärdade ovannämnda kungörelse den 10 juni 1932.

En vid 1934 års riksdag inom andra kammaren väckt motion, nr 41, åsyftade
att stävja de s. k. nattklubbarnas verksamhet genom skärpning av vissa
straffbestämmelser i ordningsstadgan.

Första lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i avgivet utlåtande,
nr 21, bland annat följande:

Med hänsyn till de skadliga verkningar, som kunna följa av nu ifrågavarande
form av nöjeslivet, och angelägenheten av att gällande lag respekteras
synes det synnerligen påkallat att ytterligare åtgärder vidtagas, ägnade att
möjliggöra ett mera effektivt ingripande på detta område. Härvid ligger det
uppenbarligen nära till hands att i enlighet med motionärernas förslag skärpa
straffbestämmelserna i § 13 ordningsstadgan. Enligt motionärernas yrkande
skulle denna straffskärpning inskränkas till sådana tillställningar som avses
i förordningen angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i samma
paragraf, d. v. s. sådana tillställningar som försiggå under föreningslivets förklädnad.
En dylik begränsning torde emellertid vara mindre lämplig. Då den
nuvarande uppställningen av denna paragraf utmärker sig för stor brist på
reda, kan det måhända för ändamålet bliva erforderligt att paragrafen underkastas
en allmän omredigering för indelning av därmed åsyftade tillställningar
i lämpliga grupper. I så fall torde det icke heller behöva möta några
avsevärda svårigheter att genomföra en straffskärpning, däri tilläventyrs kan
ingå särskilt återfallsstraff, beträffande sådana tillställningar, som anordnas
av nattklubbarna.

På grund av det anförda vill utskottet förorda, att frågan blir föremål för
närmare utredning av Kungl. Majit. Vid denna bör måhända jämväl upptagas
till prövning i vad mån även andra åtgärder än skärpning av straffbestämmelserna
i § 13 ordningsstadgan böra vidtagas. Utskottet, som icke härutinnan
kan uttala någon bestämd mening, är förvissat att Kungl. Majit, med beaktande
av önskemålet att ifrågavarande form av nöjeslivet örn möjligt bringas
att upphöra, prövar de möjligheter som för sådant ändamål i övrigt
kunna stå till buds.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville verkställa utredning
angående skärpta åtgärder mot de så kallade nattklubbarnas verksamhet
samt, i den mån så erfordrades, för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan, varefter
avläts skrivelse till Kungl. Majit i enlighet därmed (skrivelse nr 70).

Vid samma års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, nr 200 i
första kammaren och nr 234 i andra kammaren, vari hemställdes att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag dels
till sådan ändring av eller tillägg till § 13 i ordningsstadgan för rikets städer,
att offentliga danstillställningar ej tillåtas efter klockan 12 midnatt, dels ock
lill sådan ändring av eller sådant tillägg till 55 § andra stycket i 1917 års
förordning angående försäljning av rusdrycker, att dispens från i denna
paragraf meddelade bestämmelser ej må tillåtas i den utsträckning som
nu sker.

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

9

Första lagutskottet, Som jämväl behandlade dessa motioner, anförde i utlåtande,
nr 22, följande:

Erfarenheten Ilar visat, att det offentliga nöjeslivet på senare tid i en viss
utsträckning antagit former, som äro mindre önskvärda. Med anledning härav
lia meddelats åtskilliga bestämmelser som avse att verka reglerande på
området. I betraktande av de synnerligen växlande förhållandena inom olika
delar av landet är det emellertid tydligt, att tillämpningen av dessa bestämmelser
understundom måste vara förenad med betydande svårigheter. Härtill
kommer att frågan om nöjeslivets reglering i och för sig är av mycket
ömtålig beskaffenhet.

Med hänsyn till det sagda är det icke ägnat att förvåna, att syftet med
bestämmelserna icke alltid vunnits i sådan grad som varit önskvärd. Motionärerna
synas vilja tillskriva detta förhållande en felaktig tillämpning av
författningarna från vederbörande myndigheters sida. Härav framgår emellertid,
att motionärerna ansett att de medel som de nuvarande bestämmelserna
uti förevarande avseende lägga i myndigheternas händer i och för sig
äro tillräckliga. Utskottet, som i sitt utlåtande nr 21 vid innevarande riksdag
förordat skärpta åtgärder mot de s. k. nattklubbarna, har icke heller
kunnat finna, att någon avsevärd brist kan anses vidlåda bestämmelserna i
de hänseenden, som i nu förevarande motioner beröras. Av denna orsak finner
utskottet icke anledning att påkalla några ytterligare lagstiftningsåtgärder
i den riktning, som motionärerna förordat. Vad angår tillämpningen av
författningarna är det uppenbarligen angeläget att myndigheterna följa hithörande
frågor med uppmärksamhet samt vidtaga alla de åtgärder som med
hänsyn till olika förhållanden i orterna bäst kunna leda till målet. I vad mån
en strängare tillämpning av gällande bestämmelser kan anses behövlig, vågar
utskottet icke uttala sig om. I allt fall torde den s. k. 1928 års revision av
rusdryckslagstiftningen komma att uppmärksamma förevarande spörsmål.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda, och denna hemställan bifölls av riksdagen.

Före ikraftträdandet av 1932 års kungörelse örn tillämpning av ordningsstadgans
föreskrifter jämväl för landsbygden blevo länsstyrelserna i samtliga
län genom en departementschefsskrivelse anmodade att vidtaga åtgärder
för att befrämja en sådan tillämpning av den åt landsfiskalerna uppdragna
befogenheten, som överensstämde med grunderna för den nya författningen.
Till ledning för åtgärder i detta syfte tillställdes länsstyrelserna
en inom socialdepartementet upprättad promemoria. Ur denna torde vissa
delar få återgivas i särskild bilaga (Bil. A).

Kungl. Majit anbefallde den 31 maj 1934 samtliga länsstyrelser att avgiva
utlåtande över riksdagens ovannämnda skrivelse nr 70/1934. Därvid skulle
tillika lämnas redogörelse för de erfarenheter som ifråga örn reglering och
kontroll från det allmännas sida av offentliga nöjestillställningar vunnits
efter ikraftträdandet av 1932 års kungörelse. Vid denna redogörelse skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 9 sami. 1 avd. Nr 49. 2

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

Utskottet.

särskilt meddelas i vilken utsträckning tillämpningen av kungörelsen skett i
enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet
utarbetade promemoria. Sedan utlåtanden numera inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

Utskottet, som tagit del av de i anledning av Kungl. Maj :ts remiss år 1934
inkomna utlåtandena, har av desamma erfarit att myndigheterna å åtskilliga
orter vitsordat att bättre förhållanden inträtt genom tillkomsten av 1932
års kungörelse. Tillämpningen av kungörelsen synes i allt väsentligt ha skett
i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i ovannämnda inom socialdepartementet
utarbetade promemoria.

Örn sålunda 1932 års lagstiftning i stort sett torde medfört gynnsamma
verkningar, ha likväl klagomål fortfarande förekommit, särskilt från vissa
delar av landet. Utskottet vill därför föreslå att riksdagen anhåller att Kungl.
Majit måtte rikta vederbörande myndigheters uppmärksamhet på angelägenheten
av att tillbörligt avseende fästes vid de kommunala myndigheternas
önskemål örn inskränkningar i nöjeslivet i den mån icke särskilda skäl,
framförallt ur ordningssynpunkt, tala i annan riktning. I sistnämnda avseende
bör särskilt uppmärksammas att alltför stränga restriktioner på en
plats kunna menligt inverka på nöjeslivets utövning på en annan plats.

Genom nyssnämnda utredning synes framgå, att i viss mån olika uppfattning
gjort sig gällande angående tolkningen av § 13 ordningsstadgan i vad
den rör tivoli, ambulerande nöjesfält, kringresande cirkus och dylika tillställningar,
vilka på sina håll givit anledning till befogade klagomål. Utskottet
anser önskvärt att genom Kungl. Maj :ts försorg undersökning verkställes,
huruvida ordningsstadgans föreskrifter i detta avseende behöva förtydligas
eller kompletteras.

De i övrigt i förevarande motioner framförda yrkandena torde icke böra
föranleda någon riksdagens åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i de av utskottet
ovan angivna hänseendena samt, i den mån så erfordras, för
riksdagen hänskjuta förslag angående avhjälpande av de
utav utskottet omnämnda missförhållandena;

B) att förevarande motioner, i den mån de icke kunna anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 juni 1936.

På första lagutskottets vägnar:

S. LINNÉR.

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

11

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Anderson i Hägelåkra, Klefbeck, Velander*,
Svenson i Eskhult, Löfgren*, Norling, Wohlin och Otto Wangson;

från andra kammaren: herrar Linnér, Nilsson i Antnäs, Hedlund i Östersund,
Sjögren, Olsson i Rimforsa, Olsson i Mellerud, Johansson i Bro och Berg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bilaga A.

Såsom av förarbeten till författningen framgår, har syftet med densamma
varit att genom lagstiftningen giva ett stöd åt strävandena att bekämpa de
osunda och störande former av nöjeslivet på landsbygden, vilkas tillvaro
tinder senare år föranlett allmänna klagomål, och att, såvitt det genom lagstiftningen
låter sig göra, befrämja ett sunt nöjesliv därstädes. För att den
befogenhet, som i förevarande avseende tillagts landsfiskalerna, skall bliva
till avsett gagn kräves, att densamma under ständig inriktning mot ovan
angivna syfte utövas under samverkan med överordnade och samordnade
myndigheter och under hänsyn, i den mån det är möjligt, till vederbörande
kommuners intressen, behov och önskemål. Att landsfiskalerna för detta
ändamål böra träda i samverkan med kommunalnämnd eller andra vederbörande
kommunala organ, har under förarbetena till författningen förutsatts
och starkt betonats. Därjämte torde en samverkan böra äga rum mellan
landsfiskaler med angränsade distrikt. I huvudsak torde en samverkan av
sist avsedda beskaffenhet lämpligen böra organiseras genom länsstyrelsernas
försorg.

Det slutliga svaret på frågan, huruvida och under vilka villkor tillstånd
till anordnande av en viss nöjestillställning bör beviljas, bör tydligen framgå
såsom resultat av en prövning av de särskilda spörsmål, som för detta ändamål
komma under övervägande. Bland dylika spörsmål torde följande vara
att märka:

1. Sökandens kvalifikationer.

Frågan, huruvida den, som söker tillstånd till anordnande av nöjestillställning
av nu ifrågavarande slag, över huvud taget äger erforderliga förutsättningar
såsom anordnare av tillställningen i fråga, påkallar i första hand
prövning. Är sökanden enskild person, torde en sådan prövning få anses så
mycket mera erforderlig, som det icke sällan torde förekomma, att uppenbart
olämpliga personer vilja försöka sig såsom anordnare av nöjestillställningar
av nu ifrågavarande slag.

2. Tillställningens art.

Ordningsstadgan för rikets städer innehåller åtskilliga föreskrifter örn
hinder, som på grund av tillställnings art kunna föreligga för dess upprepande.
I sådant avseende föreskrives bland annat, att, där det visar sig, att
tillställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän
lag, eller föranleder till svårare oordning, polismyndigheten äger att dess

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

förnyande förbjuda. Samma befogenhet äger polismyndigheten, örn det visar
sig, att lindansning, akrobatiskt konststycke, konstridning, djurförevisning
eller annan med någon av dessa jämförlig tillställning medför uppenbar fara
för de uppträdandes eller åskådarnas liv. Att de omständigheter, som sålunda
angivits såsom hinder för tillställnings förnyande, jämväl måste anses utgöra
hinder för beviljande av tillstånd därtill torde vara otvivelaktigt.

3. Plats för tillställningen.

Frågan, huruvida den plats, som är avsedd att användas för tillställningen,
lämpar sig för detta ändamål, synes i varje ärende av nu ifrågavarande slag
böra bliva föremål för prövning. Denna prövning torde i fråga örn tillställningar,
som äro avsedda att äga rum utomhus, böra bliva mera omfattande
än i fråga örn tillställningar inomhus. De frågor, som med avseende å sistnämnda
slag av tillställningar kunna förekomma, torde nämligen huvudsakligen
vara, huruvida lokalen dels erbjuder tillräcklig säkerhet mot brand
fara och dels skulle kunna anses hälsovådlig, och båda dessa spörsmål
komma enligt särskild därom gällande lagstiftning i annan ordning under
bedömande. Vad åter angår utomhustillställningar komma väl synpunkter
av nyss angivna slag icke i betraktande, men däremot kräver frågan, huruvida
den tilltänkta platsen ur ordnings- och säkerhetssynpunkt lämpar sig
för det tilltänkta ändamålet, ett ingående övervägande. I regel torde det icke
vara lämpligt att allmänna vägar få tagas i anspråk för nämnda ändamål,
liksom ej heller allmänna platser, i den mån trafiken, närboendes hemfrid
eller andra berättigade intressen därigenom störas. Ej heller lärer det vara
lämpligt, att tillställning utomhus får förläggas så nära inpå allmän väg
eller allmän plats, att kränkning av nyss angivna intressen på grund därav
kan befaras.

A andra sidan kan ur ordningssynpunkt ingalunda anses önskvärt, ali
den tilltänkta platsen för tillställningen är belägen långt från allmän väg
eller bebyggd plats.

4. Tid för tillställningen.

Fastställande av en bestämd tidpunkt, vid vilken nöjestillställningar av
nu förevarande slag böra avslutas, har visat sig ur ordningssynpunkt vara
av den största betydelse, och då under tillämpningen av förut gällande författningar
ordningsstadgor för nöjeslivet antagits i landskommuner, synes
detta i många fall hava skett i syfte huvudsakligen att möjliggöra fastställande
av en bestämd tidpunkt för avslutande av offentliga dans- och jämförliga
nöjestillställningar. Åtminstone beträffande tillställningar av nyss angivna
slag torde tidpunkt för avslutande av tillställningen städse böra angivas
i tillståndsbeviset.

För att emellertid syftet med en dylik bestämmelse, nämligen att förhindra,
att tiden för nöjeslivet inom en viss socken ulsträckes efter visst klockslag,
icke skall kunna åsidosättas genom att nöjesdeltagarna förflytta sig till någon
nöjestillställning i en angränsande kommun med längre utsträckt tid för
nöjestillställningar, torde enhetlighet i fråga örn tiden för tillställningarnas
avslutande inom olika kommuner böra i möjligaste mån iakttagas i enlighet
med av länsstyrelsen meddelade direktiv. Erfarenheten har nämligen ådagalagt,
att vid olika stängningstider i närbelägna kommuner publiken söker sig
till den nöjesplats, som längst hålles öppen. I den mån tid för avslutning
icke fastställes i nyss angivna ordning, lärer det vara lämpligt, att denna tid

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

13

av landsfiskalen fastställes efter samråd med vederbörande kommunala organ,
som torde böra anmodas att meddela sina synpunkter beträffande
nämnda fråga. I regel torde det icke vara lämpligt att fastställa en senare
tidpunkt för avslutandet än den, för vilken kommunen uttalat sig.

Jämte inskränkningar i fråga om den tid på dygnet, under vilken nöjestillställningar
må anordnas, hava ur ordningssynpunkt jämväl stundom bestämmelser
ansetts påkallade för att inskränka tiden för anordnande av
dylika tillställningar till vissa bestämda dagar eller till visst antal dagar för
en viss tidsperiod. Såtillvida hava dylika inskränkningar stöd av allmän författning,
som det genom kungörelse den 4 oktober 1895 förordnats, att å juldagen,
långfredagen, påskdagen och pingstdagen icke må offentligen givas
offentlig föreställning i lindansning, konstridning eller annat dylikt eller
hållas offentlig maskerad, bal, lekstuga, så kallad varietétillställning eller
andra sådana nöjen.

Utöver vad som följer av nämnda bestämmelser, torde erforderlig inskränkning
av det antal dagar, under vilka nöjestillställningar må anordnas,
i regel åstadkommas av ekonomiska och andra faktorer. I varje fall torde
del få anses ligga utom polismyndighetens uppgift och befogenhet att nr
andra synpunkter än den allmänna ordningens och sedlighetens uppehållande
vidtaga en dylik inskränkning. I särskilda fall, såsom då nöjesföretag
av nu ifrågavarande slag till alltför stort antal drivas inom en och samma
kommun eller inom närbelägna kommuner, torde det emellertid icke få anses
uteslutet att i den allmänna ordningens intresse vidtaga åtgärder jämväl i
nyss omförmälda syfte. I sådant fall torde det emellertid med hänsyn till
nutida kommunikationsmedel vara nödvändigt att sörja för att en dylik
åtgärd sker i ett större sammanhang, då nämligen eljest verkan av bestämmelser,
som äro avsedda att gälla för en enstaka ort, kan omintetgöras genom
att nöjesplatser, som äro belägna utanför denna, uppsökas. Det torde
kunna förväntas, att länsstyrelserna, i den mån behov ur ovan antydda synpunkter
föreligger för åtgärder av ifrågavarande slag, ingripa för åstadkommande
av erforderlig enhetlighet inom sammanhängande områden, huvudsakligen
på samma sätt som anförts beträffande reglerande av tid för tillställnings
avslutande.

5. Ordningsvakter.

Redan vid reglerandet av nöjestillställningar genom kommunala ordningsstadgor
hava ofta nog förekommit föreskrifter örn skyldighet för anordnare
av nöjestillställning att på egen bekostnad anordna bevakning vid tillställning
genom polis- eller ordningsmän, vilka eventuellt skulle hava godkänts
av länsstyrelsen. Upprätthållandet av en sådan bestämmelse är efter ikraftträdandet
av polislagen så mycket lättare, som enligt § 18 av nämnda lag
det förutsatts, att polisbevakning ina kunna på enskild bekostnad anordnas
vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall, varom närmare
bestämmelser meddelats genom polisreglementet 21 §. Särskilt i fråga
örn sådana tillställningar av nu ifrågavarande slag, sorn äro inriktade på
ekonomisk vinst för företagaren, torde denne böra åläggas bära de särskilda
kostnader, som eljest skulle stanna på det allmänna lör övervakande av ordningen
vid tillställningen. 1 regel torde det därför i fråga om tillställningar
av nyss angivet slag böra föreskrivas, att anordnaren bär att för uppehållande
av ordning vid tillställning på egen bekostnad anställa en eller flera av
länsstyrelsen förordnade ordningsvakter. Då behovet av vaktpersonal kan,

3

Bihang litt riksdagens protokoll 1936. 9 sand. I avd. Nr 49.

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 49.

exempelvis å olika veckodagar eller eljest vid olika tillfällen, vara mycket
växlande, torde föreskrifter i ämnet böra möjliggöra anpassning av vaktpersonalens
antal efter dylika förhållanden. Såsom ordningsvakter torde
böra godtagas allenast av länsstyrelsen förordnade personer eller tjänstfria
polis- eller fjärdingsman, som med vederbörligt tillstånd åtaga sig dylikt
uppdrag. Oavsett huru med avseende å vaktpersonalen förordnas, torde
frågan, huruvida det kräves, att särskild personal ur polisstyrkan är tillstädes
för ordningens upprätthållande, alltid kräva övervägande och, i den
mån så finnes erforderligt, föranleda kommendering av personal. Vid särskilda
tillfällen torde för detta ändamål jämväl böra vidtagas åtgärder för
tillkallande av statspolis, sedan dennas organisation blivit genomförd.

6. Särskilda bestämmelser örn tillträde till tillställning.

Frågan, huruvida barn under en viss ålder böra äga tillträde till vederbörande
tillställning, torde för varje fall böra tagas under övervägande och,
därest så anses erforderligt, föranleda bestämmelse i ämnet. I den mån
någon begränsning i detta avseende kan anses påkallad, torde den i regel
ej böra sträckas längre än till att avse förbud för barn under en viss ålder
att utan föräldrars eller målsmäns sällskap besöka tillställning eller viss
del därav.

Iduiis tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1936
617004