Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

15

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1936 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om påskyndat avskrivande
av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 479,
har herr K. A. Westman m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta, att tionde
och andra fastighetsavgifter, som indragits till statsverket enligt lagen den
9 december 1910 örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets
tionde samt om ersättning därför, skola avskrivas i den ordning, att
vad som därav icke den 30 april 1937 förfallit till betalning skall omedelbart
avskrivas.

Beträffande de skäl, som föranlett motionärernas hemställan, får utskottet,
i den mån redogörelse för desamma ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Enligt nämnda lag den 9 december 1910 skulle prästerskapet tillkommande
tionde och andra avgifter av fast egendom indragas till statsverket
tor att därefter avskrivas. Den sålunda beslutade indragningen, som för
varje pastorat ägt rum från och med ecklesiastikåret näst efter det, med
vars utgång den äldre löneregleringen för prästerskapet i pastoratet upphört
att gälla, har numera avslutats för hela riket. I samband med indragningen
har kammarkollegiet haft att, i enlighet med givna föreskrifter, uträkna och
fastställa värdet av vad som indragits. Statsverket har därefter varit skyldigt
att till kyrkofonden utgiva ersättning, uppgående till summan av de fastställda
beloppen. Denna ersättning, som successivt växt allteftersom antalet
nyreglerade pastorat ökat, har numera slutgiltigt fixerats till 4,627,887 kronor
om året, vilken summa också angivits i 3 § lagen den 30 augusti 1932 örn
kyrkofond, sådan nämnda paragraf lyder enligt lag den 23 november 1934.

De till statsverket indragna avgifterna skola enligt 5 § lagen den 9 december
1910 avskrivas under loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje
pastorat från och med det år, då indragningen där vidtagit, i sådan ordning,
att av förenämnda av kammarkollegiet fastställda belopp erlägges,
under de första 10 åren 60 procent, under därpå följande 5 år 40 procent,
och under de sista 5 åren 20 procent. Återstoden eftergives. Vad av det för
en församling fastställda avgiftsbeloppet enligt sålunda stadgade grunder
icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall omedelbart avskrivas.

I den mån de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de,

16

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

enligt 6 § i nämnda lag, av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras
och redovisas i samband med kronouppbörden.

1910 års ecklesiastika lagstiftning tillkom efter förslag vid riksdagarna åren
1908, 1909 och 1910.

I proposition med förslag till prästlöneregleringsfrågans lösning, som förelädes
1908 års riksdag, upptogs ett stadgande, att de till statsverket indragna
tionde- och övriga fastighetsavgifterna skulle avskrivas under en tid
av 30 år. I åtskilliga motioner vid samma års riksdag yrkades, att de ifrågavarande
grundskatterna skulle omedelbart avskrivas i och med utgången
av tiden för den äldre löneregleringen i varje särskilt pastorat eller, örn detta
icke ansåges kunna ske, att avskrivningstiden åtminstone väsentligen förkortades.
Motionerna understöddes såtillvida av det för prästlönereglerings-,
frågan tillsatta särskilda utskottet att utskottet förordade en förkortning av
avskrivningstiden till tjugo år. Till stöd för utskottets förslag åberopades huvudsakligen,
å ena sidan, vikten av att den ifrågavarande föråldrade skatteformen
snarast möjligt avlägsnades ur skattesystemet och, å den andra, att
betydelsen för budgeten av den tillökning i utgifter, som komme att föranledas
av prästtiondens successiva efterskänkande, syntes hava blivit i någon mån
överskattad. Lagstiftningsfrågan förföll vid denna riksdag.

Vid 1909 års riksdag avlämnad proposition anslöt sig till utskottets
nämnda förslag, varvid föredragande departementschefen särskilt framhöll,
det anledning ej syntes föreligga till tvivel om statens förmåga att i en
jämförelsevis avlägsen framtid bära de utgifter, som stöde i samband med
prästtiondens successiva eftergivande, även örn denna reform skulle något
påskyndas. I en motion vid sistnämnda års riksdag fullföljdes yrkandet å
en omedelbar avskrivning av tiondeavgifterna, så snart då gällande löneregleringar
för de särskilda pastoraten förfallit. Det särskilda utskottet
erkände, att genom ett bifall till motionen den eftersträvade likställigheten
i avseende å jordbeskattningen uppenbarligen skulle i hög grad främjas och
att dessutom besväret med uppbörd och redovisning av de efter indragningen
till avskrivning successivt förfallande tiondeavgifterna skulle kunna undvikas.
Med hänsyn till statens finanser ansåg sig utskottet dock nödsakat
vägra samma motion sitt understöd men tillfogade, att utskottet ansåge den
möjligheten ingalunda vara utesluten, det förhållandena i en måhända nära
liggande framtid kunde hava så utvecklat sig, att ett förkortande av avskrivningsperioden
då icke skulle möta större svårigheter ur finansiell synpunkt.
Lagstiftningsfrågan förföll jämväl vid denna riksdag.

Även vid 1910 års riksdag, då proposition om indragning av tionden bifölls
av riksdagen, framfördes i en motion yrkande om omedelbar avskrivning
av tiondeavgifterna. Jämväl det särskilda utskottet vid denna riksdag
avstyrkte motionen men yttrade i anslutning till utskottets anförande vid den
föregående riksdagen, att örn förhållandena framdeles skulle sa utveckla sig,
att ett förkortande av avskrivningstiden kunde ske utan större svårighet ur
finansiell synpunkt, riksdagen då syntes vara oförhindrad att därom besluta.

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 17

1927 års pråstlöneregleringssakkunniga anförde i sitt den 31 december 1929
avgivna betänkande bland annat:

På sätt framgår av frågans behandling vid riksdagarna 1908, 1909 och
1910, har planen för prästtiondens avskrivning varit ett spörsmål av övervägande
statsfinansiell natur. Den större eller mindre hastighet, varmed
avskrivningen genomfördes, kunde i själva verket icke bliva annat än en
lämplighetsfråga. Fördelen för innehavarna av de tiondeskyldiga fastigheterna
av en nedsättning och slutligen ett fullständigt utplånande av de förevarande
gamla skatterna kunde nämligen icke vinnas med mindre än att
samhällets övriga medlemmar påtoge sig en ökad skattebörda. Och för intresseavvägningen
härutinnan funnes givetvis inga objektiva normer.

De skäl, som vid frågans behandling vid riksdagarna åren 1908, 1909 och
1910 anfördes för en tidigare avveckling av den ifrågavarande föråldrade
skatteformen än som med den nu gällande lagstiftningen blev fallet, torde
icke hava förlorat sin giltighet. Det lärer i själva verket kunna sägas, att
dessa skäl komme att vinna i styrka, örn man nu, i enlighet med vad de sakkunniga
föreslå, skrider till en förnyad omläggning av beskattningen för
prästlönernas finansiering. Det kan med visst fog sägas vara ett irrationellt
förhållande, om berörda avskrivning skulle komma att pågå även sedan en
förnyad lagstiftning på ifrågavarande område trätt i tillämpning.

De sakkunniga framlade ett förslag till anordning, varigenom en förkortning
av avskrivningstiden skulle kunna åvägabringas, utan att denna åtgärd
skulle behöva medföra någon uppoffring från statsverkets sida. Förslaget
innebar, att statsverket skulle av kyrkofondens kapitalbehållning erhålla full
ersättning för den inkomstminskning, som åtgärden skulle komma att medföra
för statsverkets del.

Flertalet av de myndigheter, som hördes över detta förslag, avstyrkte detsamma
såvitt fråga var om avskrivningens finansierande genom kyrkofondens
medel.

1931 års pråstlöneregleringssakkunniga ha i sitt den 15 oktober 1931 avgivna
betänkande anfört:

Ehuru de sakkunniga anse det synnerligen önskvärt, att tiondeavgifterna
snarast möjligt bringas att upphöra, anse de dock, att kyrkofondens medel
både på grund av sin rättsliga natur och, enär de erfordras för att kyrkofonden
skall kunna fylla sina uppgifter enligt de sakunnigas förslag, icke
böra anlitas för ifrågavarande ändamål.

I propositionen nr 187 till 1932 års riksdag med förslag till ecklesiastik
boställsordning lii. m. anförde föredragande departementschefen rörande förevarande
spörsmål, bland annat:

.lag saknar all anledning att motsätta mig förslaget om påskyndat avskrivande
av den indragna prästtionden. önskemålet härom är naturligt och
förtjänt av allt tillmötesgående, som kan komma det till del. — ------

Det enda riktiga är, enligt min mening, att den förlust, som den påskyndade
avskrivningen medför, håres av statsverket. Endast genom ett dylikt
förfaiande handlar man i överensstämmelse med vad som uttalades i sammanhang
med tillkomsten av den nuvarande lagstiftningen.

Det torde emellertid icke ankomma på mig att framlägga förslag i ämnet,
utan det torde närmast tillhöra chefen för finansdepartementet att bedöma,
när det statsfinansiella läget tillåter avskrivningen, och att då framlägga för Bihang

lill riksdagens protokoll 1930 0 sunil. 1 aud. Nr 9—13. $3

18

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

slag därom. Med den syn jag har på denna fråga äger densamma nämligen
intet som helst sammanhang med prästlönelagstiftningen utan är en rent statlig
skattefråga.

Propositionen innehöll sålunda intet förslag örn påskyndad tiondeavskrivning.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskott, som behandlade nämnda
proposition, yttrade i sitt utlåtande nr 8 i förevarande fråga:

Samtidigt som indragningen av prästtionden äger rum i ett pastorat inträder
därstädes skyldighet att erlägga församlingsavgifter till prästerskapets
avlöning enligt 1910 års prästlöneregleringslag. Under de tjugu år avskrivningen
fortgår äro fastighetsägarna i pastoratet alltså skyldiga att betala
såväl tionde som församlingsavgifter. Denna dubbla börda är betungande
för fastighetsägarna, och önskvärt vore, att den kunde lättas. Även örn utskottet
icke förbiser, att en avskrivning före den ursprungligen avsedda
tiden skulle medföra en icke obetydlig inkomstminskning för statsverket,
anser utskottet dock, att frågan bör upptagas till behandling, så fort omständigheterna
medgiva det. Utskottet föreslår därför, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag i ämnet.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit den 11 juni 1932, nr 361, bland annat, att Kungl. Majit måtte, så snart
förhållandena det medgiva, för riksdagen framlägga förslag om påskyndat
avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna tionde.

Efter remiss avgå vo kammarkollegiet och statskontoret den 21 mars 1934
underdånigt utlåtande i anledning av riksdagens berörda hemställan. I utlåtandet,
vid vilket fogats infordrade yttranden från Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna, erinrade ämbetsverken till en början om att prästerskapets
till statsverket indragna tionde i riksstaten redovisades under egentliga statsinkomster
bland skatter å särskild inkomsttitel. Vidare uppgåvo ämbetsverken
att med nu gällande bestämmelser örn indragning till statsverket och
avskrivning av ifrågavarande avgifter kunde ungefärligen följande belopp
beräknas inflyta å denna inkomsttitel, nämligen:

under budgetåret 1936/1937 ........... 1,048,300 kronor

» » 1937/1938 844,300 »

» » 1938/1939 654,700 »

» » 1939/1940 499,800 »

» » 1940/1941 353,500 »

» » 1941/1942 225,800 »

» » 1942/1943 139,600 »

» » 1943/1944 82,400 »

För egen del anförde ämbetsverken följande:

I likhet med 1927 års prästlöneregleringssakkunniga hålla ämbetsverken
före att ett blivande beslut örn avskrivning av tiondeavgifterna bör omfatta
samtliga vid en viss tidpunkt utestående, ej till betalning förfallna avgifter.
Tillräckliga skäl att verkställa avskrivningen i olika omgångar på sådant
sätt, att i varje omgång efterskänkes allenast viss större eller mindre del av
kvarstående avgifter, synas icke föreligga. Ämbetsverken anse för den skull,
att avskrivningen icke bör vidtagas, förrän det statsfinansiella läget är sådant,

Första lagutskottets utlåtande Nr 13. 19

att budgeten finnes kunna bära förlusten av ifrågavarande inkomst i dess
helhet.

Vid 1935 års riksdag väckte herr Olsson i Ramsta m. fl. en motion (II:
332), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta att tionde, som icke den
30 april 1936 förfallit till betalning, skulle omedelbart avskrivas.

Motionen behandlades av första lagutskottet, som i utlåtande nr 43 — efter
att lia lämnat en redogörelse för frågans tidigare behandling — anförde följande: Såsom

utskottets redogörelse visar, har riksdagen år 1932 hemställt, att
Kungl. Maj :t måtte, så snart förhållandena det medgiva, för riksdagen framlägga
förslag örn påskyndat avskrivande av tionden. Anledningen till att så
ännu ej skett är uppenbarligen att det statsfinansiella läget icke ansetts medgiva
att staten avstår från förevarande inkomst. Utskottet finner sig icke
kunna tillstyrka att, på sätt i motionen föreslås, återstående tiondeavgifter
avskrivas den 30 april 1936.

På grund härav hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda, och utskottets hemställan bifölls av bada kamrarna.

Kungl. Maj:t har i den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen
nr 1 angående statsverkets tillstånd och behov för budgetåret 1936/1937 —
efter förslag av riksräkenskapsverket, som utgått från att det statsfinansiella
läget för närvarande icke medger avskrivning av tionden — i inkomsttabellen
uppfört förevarande inkomsttitel med ett avjämnat belopp av 1,050,000 kronor.

I förevarande motion anföres:

Under de senare åren har, så snart denna fråga behandlats, regeln varit, att
alla ansett ifrågavarande föråldrade skatteform böra avskrivas. Statsfinansiella
skäl lia emellertid städse åberopats som hinder. Det förefaller som
örn dylika skäl icke rimligen vidare kunde anföras mot åtgärden. Ursprunget
till denna skatt kan tämligen direkt härledas från tidig medeltid, varför den
väl nu borde vara färdig för avlösning. I en hel del pastorat har den redan
helt upphört, och det förefaller därför desto mera orättvist, att den fortfarande
skall utgå i de övriga. Man måste beakta att dessa pastorat samtidigt
lia att utgöra församlingsavgifter till prästerskapets avlöning i vanlig ordning.
Fortfarande råder nödtid för jordbruket, som måste stödjas av staten genom
olika åtgärder. Det synes då vara dubbelt irrationellt att bibehålla en skatt,
som väsentligen belastar jordbrukets fastigheter.

Örn nian tänker sig en avskrivning fr. o. m. budgetåret 1937/1938, så skulle
detta betyda en inkomstminskning för statsverket på sammanlagt omkring
2,800,000 kronor, fördelat på sju år. Detta motsvarar blott 400,000 kronor
om året och det s. k. nuvärdet av inkomsten är givetvis ännu lägre, örn man
kapitaliserar inkomstbeloppen efter vanlig räntefot.

önskemålet att bringa ifrågavarande ålderdomliga skatteform ur världen
snabbare än nied den gällande ordningen kan ske, bör icke lämpligen realiseras
på annat sätt än att samtliga vid en viss tidpunkt utestående, ej till betalning
förfallna tiondeavgifter avskrivas. Så har ock i förevarande motion
förutsatts skola bliva fallet. Emellertid skulle en dylik total avskrivning från

Ulskotlet.

20

Första lagutskottets utlåtande Nr lu -

cien tidpunkt, som av motionärerna angivits, medföra en så betydlig minskning
av statsverkets inkomster att utskottet, även om det statsfinansiella läget
för tillfället ter sig något ljusare, icke anser sig kunna tillstyrka bifall till
motionen. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 21 februari 1936.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Velander, Branting, Otto fängson, Ekströmer*
och Verner Andersson;

från andra kammaren: herrar Linnér, Lindqvist och Hedlund i Östersund*, fru Östlund,
herrar Olsson i Rimforsa och Olsson i Mellerud, fröken Wellin* samt herr Johansson
i Bro.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Johansson i Bro och Verner Andersson, vilka anfört:

»Da starka rätts- och billighetsskäl tala för en omedelbar avskrivning av
dessa från den tidigaste medeltiden härstammande pålagor, vilka i närvarande
tid obestridligen utgöra en dubbelbeskattning av de tiondepliktiga fastigheterna,
och då numera det statsfinansiella läget ej utgör något hinder
härför, ha vi ansett att utskottet borde hemställa,

, att riksdagen måtte bifalla motionen.»

866452 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.