Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

3

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 19 februari 1936 kl. 1 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion örn
införande i riksdagsordningen av förbud för landshövding
att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt
utskott.

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad
motion, nr 288, av herr Bengtsson i Kullen hemställes, »att riksdagen för
sin del måtte besluta örn sådan ändring i riksdagsordningen, att landshövdingar
i fråga örn rätt att deltaga i riksdagens utskott eller i val till dylikt
utskott jämställas med justitieråd och regeringsråd».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt 1810 års riksdagsordning gällde förbud för statsrådsledamot, justitieråd,
hovkansler, justitiekansler, justitieombudsman samt statssekreterare
att deltaga i utskott eller i val till utskott. Till 1866 års riksdagsordning
överfördes regeln i fråga örn statsrådsledamot och justitieråd. Då regeringsrätten
år 1909 inrättades, gjordes stadgandet tillämpligt även å regeringsråd.

Vid de tre senaste riksdagarna framlades i motioner förslag syftande till
att förtroendeämbetsmän över huvud taget eller vissa kategorier bland dessa,
främst landshövdingar eller innehavare av därmed likvärdiga ämbeten eller
också landshövdingar enbart icke skulle vara valbara till riksdagen. Förslagen
avstyrktes av konstitutionsutskottet (utlåtandena nr 14 år 1933, nr 6 år
1934 och nr 3 år 1935) samt avslogos av riksdagen. I reservationer till utskottsutlåtandena
i ämnet de två senaste åren framfördes tanken på införandet
av ett förbud för vissa förtroendeämbetsmän, främst landshövdingar,
att inväljas i riksdagsutskott.

De av historiska förhållanden betingade skäl, som ligga till grund för
det numera i § 37 mom. 6 riksdagsordningen uttryckta förbudet för statsråd,
justitieråd och regeringsråd att vara medlemmar av utskott, kunna icke åberopas
för en utsträckning av regeln att gälla även landshövdingar. Då den
viktigaste delen av riksdagsarbetet utföres i utskotten, skulle det i motionen
väckta förslaget i själva verket leda till att landshövdingar faktiskt hindrades
att vara riksdagsmän, något som också torde vara motionärens egentliga
syftemål. Förslag örn införande av ett grundlagsstadgande i dylik riktning
hava emellertid vid upprepade tillfällen under senare år avslagits av
riksdagen. Till stöd härför hava från skilda håll anförts olika grunder.
Bl. a. har framhållits, att visserligen betydande olägenheter understundom

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5.

kunde vara förenade med att vissa ämbetsmän i chefsställning, framför allt
landshövdingar, hade säte i riksdagen, men att väljarnas frihet att till riksdagsmän
utse de personer de önskade och funne för uppdraget mest lämpliga
icke utan tvingande skäl borde ytterligare begränsas. Med hänvisning till
vad sålunda förekommit hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 februari 1936.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Strömberg, Gustaf Adolf Björkman*,
Oscar Gottfrid Karlsson*, Källman, Carl Lindmark, Karl Bodin, John Björck, Karl
August Johanson, Hagström*, Borg*, Persson i Trången, Lindskog*, Fast*, Vougt*,
Ewald Lindmark*, Johnsson i Norrahammar, Näslund och Nilsson i Karlstad*.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer:

l:o) av herr Reuterskiöld som, med instämmande av herr Källman,
anfört:

»Landshövding intager i vårt förvaltningssystem en särställning, som icke
tillkommer annan ämbetsman. Han har såsom Konungens befallningshavande
viss befattning med alla slags ärenden inom de flesta olika förvaltningsgrenar
och är icke, såsom exempelvis biskopar, fördelningschefer, generaldirektörer
och andra begränsad till ledningen av visst bestämt förvaltningsområde.
Han har såsom administrativ domare och som ledare av hela sitt
läns allmänna angelägenheter skyldighet att ställa sig över partierna och
bör därför icke ingå som representant för visst parti i riksdagen, utan skulle,
om han väljes till riksdagsman, rätteligen väljas av länet i dess helhet, ej
blott formellt, utan reellt, vilket med nuvarande valordning är ogörligt.
Landshövdingens uppgift att bevara Kungl. Maj:ts och statens auktoritet såsom
högsta samhällsmakt borde förhindra honom att bliva partiman i riksdagen,
vilket med proportionellt valsystem icke kan undvikas utan att han
inom riksdagen själv ställer sig som vilde utanför partierna och därmed själv

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 5. 5

avskär — åtminstone i regel — möjligheten att inträda i utskott. I varje
fall lärer få anses obestridligt, att landshövdings uppgifter inom länet göra
det olämpligt och oriktigt, att han upptages av utskottsarbete.

I detta avseende är han jämförlig med justitie- och regeringsråd, vilka
liksom landshövding saknar personlig vikarie — i landshövdings ställe fungerar
den opersonliga kollektiva enhet som kallas länsstyrelse och som
aldrig kan ersätta det personliga landshövdingämbetet. Säkerligen skulle,
därest grundlagen medgåve justitie- och regeringsråd att sitta i utskott,
högsta domstolen och regeringsrätten, som nu torde resa motstånd mot att
deras ledamöter tillhöra riksdagen, icke lika starkt vidhålla detta, om utsikt
funnes exempelvis för ett ordförandeskap i lagutskott åt justitie- eller regeringsråd,
som vore riksdagsman. Det naturliga vore, att Kungl. Maj:t beträffande
landshövding föreskreve att landshövding, som tillhör riksdagen
och något dess utskott, skulle för riksdagstiden erhålla personlig vikarie;
men lika mycket och än mera borde det vara riksdagen angeläget att likställa
landshövding med justitie- och regeringsråd. I avlönings- och pensionshänseende
är landshövding — men ingen annan — med dem likställd
och det finnes intet skäl, varför ej likställigheten även skulle omfatta oförenligheten
av utskottsställning med ämbetet.

Jag har därför yrkat motionens tillstyrkande och i följd härav hemställt
örn följande ändring av R. O. § 37:6 första punkten:

n. v. lydelse

Ej må statsrådsledamot, justitieråd
eller regeringsråd i utskott eller
val till utskott deltaga.

föreslagen lydelse enligt motionen

Ej må statsrådsledamot, justitieråd
eller regeringsråd, ej heller landshövding
i utskott eller val till utskott
deltaga.»

2:o) av herr Persson i Trången.