Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1936 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om utredning rörande den kommunala självstyrelsen i
hela dess vidd.
Uti de likalydande till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 174
i första kammaren av herr Bagge m. fl. och nr 505 i andra kammaren av
herr Skoglund m. fl. hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa att Kungl. Majit ville låta verkställa en utredning om den
kommunala självstyrelsen i hela dess vidd enligt i motionen angivna synpunkter
med självstyrelsens bevarande som grundläggande syftemål samt
för riksdagen framlägga de resultat, vartill utredningen kan ge anledning,
eller att riksdagen, därest Kungl. Majit under tiden igångsätter en mera allmän
kommunal utredning, ville i skrivelse till Kungl. Majit uttala sig för att
denna utredning måtte utvidgas i enlighet med ovan angivna syftemål.»
Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionerna.
Svenska landstingsförbundets styrelse, styrelsen för Svenska landskommunernas
förbund samt Svenska stadsförbundets styrelse hava beretts tillfälle
avgiva yttrande över motionerna samt inkommit med yttranden, vilka såsom
bilagor fogats vid detta utlåtande.
I de av Svenska landstingsförbundet, Svenska landskommunernas förbund
och Svenska stadsförbundet avgivna utlåtandena har betonats vikten av att den
kommunerna tillerkända självstyrelsen bevaras och att inga inskränkningar
vidtagas i densamma. Motionärerna hava även angivit att syftemålet
med den av dem föreslagna utredningen skulle vara att i möjligaste
utsträckning slå vakt om den kommunala självstyrelsen och hindra denna
att ytterligare onödigtvis inskränkas. I motionerna lia framhållits särskilda
kommunala spörsmål, som borde ägnas uppmärksamhet vid utredningen.
Vissa och synnerligen betydelsefulla av dessa spörsmål ha emellertid,
på sätt nedan kommer att omnämnas, samband med pågående utredningsarbete
och i avseende å vissa andra av spörsmålen har antingen årets
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 5 sami. Nr 33. 1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
riksdag att senare i annan ordning fatta beslut eller ock har riksdagen nyligen
tagit ståndpunkt. Då nu motionärerna påyrkat en utredning av den kommunala
självstyrelsen i hela dess vidd och, såsom nu erinrats, väsentliga
delar av utredningsuppgiften måste undantagas, får utskottet redan från
början uttala att, även örn vid prövning av de särskilda detaljerna i motionärernas
förslag vissa delar i och för sig kunde motivera den önskade omprövningen,
desamma dock icke nu böra föranleda till en särskild utredning
med de vida, för den kommunala självstyrelsens bevarande grundläggande
syftemål, som motionärerna avsett.
Motionärerna hava ifrågasatt ett administrationsförfarande för kommuner,
som kommit i ekonomiskt trångmål, och peka även på organisationsproblemet
och därmed sammanhängande frågor örn enhetlighet i det
sociala understödsväsendet. Beträffande förstnämnda fråga har konstitutionsutskottet
i anledning av ett vid 1934 års riksdag framfört liknande förslag
i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 15, anfört bland annat, att ett
statsingripande mot kommunernas förvaltning knappast skulle kunna avse
kommuns av staten ålagda självförvaltningsuppgifter, vilka ofta draga de
största kostnaderna, utan skulle drabba kommunernas alltmera kringskurna
självstyrelse och skötsel av egna ekonomiska uppgifter. Det administrationsförfarande
som nu ifrågasättes skulle endast vara tillfälligt och ha till uppgift
att återställa en av finansiella anledningar vacklande självstyrelse. Utskottet
anser emellertid, att anledning icke föreligger att för närvarande tillstyrka
en utredning härom. En utredning av det s. k. organisationsproblemet
torde innebära förslag, som knappast komme att stärka den kommunala
självstyrelsen. Det av de s. k. organisationssakkunniga angående bland annat
sistnämnda spörsmål år 1935 avgivna betänkandet har utsatts för så stark
kritik att detsamma icke torde leda till något resultat av vikt.
I motionerna ha framförts krav på fullgjord skatteplikt såväl för väljare
som förtroendemän inom kommunen. Utskottet har tidigare under riksdagen
avgivit utlåtanden härom (nris 26, 27 och 28), vilka av riksdagen godkänts.
I den föreslagna utredningen anse motionärerna vidare böra ingå frågan örn
de kommunalanställdas, särskilt kommunalarbetarnas inverkan på kommunernas
beslut. Motionärerna synas emellertid begränsa sig till att yrka förbud
för anställda utan chefsställning att annorledes än som adjungerade sitta i
de nämnder och styrelser varunder de sortera. Såsom landskommunernas
förbund framhåller är detta en specialfråga, som närmast kan vara av betydelse
för större och medelstora städer. Spörsmålet sammanhänger även med
frågan om jäv inom kommunala representationer och nämnder. I anledning
av motion vid 1934 års riksdag behandlade utskottet detta spörsmål, utlåtande
nr 17, däri utskottet närmare redogjorde för de regler som härför gälla
samt vidare framhöll, att då spörsmålet i själva verket omfattade jävsförhållande
å vidsträckta områden med en mångfald olika och svårbedömliga fall,
utskottet saknade anledning att i ärendets dåvarande skick föreslå utredning.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
3
Jämväl vid 1935 års riksdag väcktes i anledning av proposition med förslag
till lag om kommunalstyrelse i Stockholm motioner med liknande förslag.
Utskottet erinrade i sitt utlåtande nr 19 därom, att en kommunalrättslig diskvalifikationsgrund
med hänsyn till tjänst redan för närvarande finnes i det
att den icke får vara ledamot eller suppleant i kommunalnämnd, som är anställd
i kommunens drätsel eller annat dess förvaltande verk och är för
sin befattning redovisningsskyldig. Utskottet avstyrkte och riksdagen avslog
motionerna. Det av motionärerna berörda spörsmålet är sålunda av vidare
omfattning än motionärerna synas avse. Någon anledning att nu utreda
denna fråga i förevarande sammanhang finnes icke.
Frågan örn kommunal fondbildning, vilken jämväl beröres i motionen, har
detta år framlagts för riksdagen i propositionen nr 202, och kommer utskottet
senare under riksdagen att häröver avgiva utlåtande.
Slutligen hava motionärerna behandlat de för kommunerna betydelsefulla
frågorna beträffande kommunal indelning, gränsdragningen mellan kommunala
och statliga uppgifter, statsbidrag till kommunerna samt kommunala
skatteutjämningen. Dessa frågor äga visst samband, då det gäller att söka
stärka kommunernas ekonomiska ställning genom att lindra och mera rättvist
fördela skattebördan. Kungl. Maj :t har ock genom beslut den 20 september
1935 igångsatt vissa utredningar bl. a. i fråga härom. Departementschefen
anförde beträffande dessa frågor till statsrådsprotokollet, bland annat,
följande:
Utredningen »bör helt allmänt uttryckt inriktas på att söka åstadkomma
en lösning, som är ägnad att i möjligaste mån lindra och rättvist fördela
den kommunala skattebördan. En reform av antydda innebörd måste enligt
sakens natur innefatta såväl frågan om en omläggning av beskattningsgrunderna
i syfte att åstadkomma större jämnhet och rättvisa i skattebelastningen
inom kommunerna som ock spörsmålet örn en utjämning av skattetrycket
mellan de olika kommunerna. Då läggningen av den kommunala
beskattningen tydligen måste bliva starkt beroende av arten och omfattningen
av de uppgifter, för vilkas tillgodoseende beskattningen äger rum,
torde det bliva nödvändigt att i första hand taga under omprövning frågan
örn jämkningar i den nuvarande fördelningen av samhället åliggande uppgifter
mellan staten samt kommuner av olika ordning. Beträffande detta
spörsmål föreligger ett omfattande material i skatteutjämningsberedningens
u Iredningar och principbetänkande, vilket material bör tillgodogöras för utredningsarbetet.
I flera hänseenden torde det dock behöva kompletteras
och aktualiseras. Först sedan det klarlagts, vilka uppgifter böra ankomma
på kommuner av ena eller andra ordningen, föreligger en fast grundval för
utformningen av själva skattesystemet samt för övervägande av i vad mån
ytterligare skatteutjämnande åtgärder må anses påkallade.
Såsom ett förberedande led i arbetet torde det, med hänsyn till frågans
stora omfattning, bliva erforderligt att igångsätta vissa rättsliga och sta
-
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
tistiska undersökningar, vilka, samtidigt som de komma att ligga till grund
för den fortsatta utredningen, giva den överblick över ämnet, som erfordras
för ett närmare övervägande av riktlinjerna för reformarbetet. Dessa förberedande
undersökningar synas böra avse att belysa arten av olika kommunala
uppgifter, den kostnad de medföra i olika typer av kommuner,
spörsmålet örn kostnaderna kunna i ett eller annat hänseende nedbringas
genom ett samgående mellan olika mindre kommuner, arten och storleken
av kommunernas inkomster av olika slag, frågan om erforderliga lagändringar
o. s. v.
Dessa undersökningar synas lämpligen böra anförtros två inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga. Sedan det grundläggande materialet
genom dessa undersökningar liopbragts, är det min avsikt att för Kungl.
Maj:t ånyo anmäla ärendet för utseende av kommitterade för sakfrågornas
övervägande. Måhända kommer det därvid att visa sig lämpligt att låta
dessa kommitterades arbete främst avse ett ståndpunklstagande till olika
principiella spörsmål, medan däremot det fortsatta utarbetandet av detaljförslag
på basis av kommitterades principyttrande uppdrages åt fackmän
på de olika områdena. Att redan nu närmare ingå på denna fråga örn utredningsarbetets
organisation torde dock icke vara erforderligt.»
Sedan det grundläggande arbetet inom departementet utförts, har i enlighet
med departementschefens ovan anförda uttalande den fortsatta utredningen
genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 januari 1936 uppdragits åt en
kommitté, benämnd kommunalskatteberedningen.
Då sålunda utredning beträffande dessa spörsmål igångsatts, torde
någon ytterligare utredning i motionernas syfte ej vara erforderlig, enär
utskottet förutsätter, att vid utredningen även beaktas sådana i motionerna
framhållna frågor, som därmed äga samband. Utskottet vill i avseende härpå
särskilt understryka önskvärdheten att uppmärksamhet ägnas bl. a. åt spörsmålen
örn behovet av förändringar i kommunal indelning, om formerna för
samarbete kommunerna emellan och om utskiftande av förvaltningsuppgifterna
mellan primärkommunerna och övriga förvaltningsorgan, främst statens
myndigheter. Kommunernas självstyrelseuppgifter få dock icke, såsom
i motionerna och även i stadsförbundets yttrande skett, sammanblandas med
de förvaltningsuppgifter, som ålagts kommunala myndigheter enligt t. ex.
pensionsförsäkringslagen, sjukkasselagen, polislagen m. fl.
Utskottet hemställer alltså, under hänvisning till vad ovan anförts,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1936.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
5
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Hallén, Gustaf Adolf Björkman, Stendahl*,
Bergman, Sandegård, David Pettersson, Källman*, Fredrik Ström, Hagström, Anders
Andersson, Pehrsson i Göteborg, Persson i Trången, Fast, Ewald Lindmark, Andersson
i Malmö*, Nordström i Torsby, Björck i Kristianstad, Johnsson i Norrahammar
samt Näslund.
Ej närvarande vid justeringen.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
Bilaga.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Genom remiss den 7 dennes har Riksdagens Konstitutionsutskott berett
svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande över två
likalydande motioner, nr 174 i Första kammaren av herr Bagge m. fl. och nr
505 i Andra kammaren av herr Skoglund m. fl. med hemställan örn utredning
rörande den kommunala självstyrelsen i hela dess vidd. Med anledning
härav får förbundsstyrelsen beträffande behövligheten av en dylik
utredning ur landstingens synpunkt vördsamt anföra följande.
Genom 1862 års landstingsförordning och 1924 års landstingslag hava
landstingen tillerkänts en synnerligen omfattande självstyrelse. Det torde
icke innebära någon överdrift att påstå, att i intet annat land i Europa motsvarande
korporationer i beskattningshänseende och annorledes intaga samma
självständiga ställning. Landstingen hava tack vare självstyrelsen på
ett utomordentligt sätt kunnat fylla sina uppgifter, och man torde icke kunna
göra gällande, att de i något avseende missbrukat sin maktställning. Det
är under sådana förhållanden helt naturligt, att landstingen och landstingsförbundet
slagit vakt om denna självstyrelse samt med skärpa sökt bevaka,
att inga inskränkningar vidtagas i densamma. Med hänsyn härtill och då
landstingslagen är av relativt sent datum och några allvarligare anmärkningar
icke framkommit mot denna, anser styrelsen, att någon utredning
av det slag, varom i motionen är fråga, ur landstingens synpunkt för
närvarande icke är erforderlig.
Stockholm den 28 februari 1936.
För Svenska landstingsförbundets styrelse:
E. v. HOFSTEN.
Ivar Dahlgren.
Bilaga.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Då styrelsen för svenska landskommunernas förbund av konstitutionsutskottet
beretts tillfälle att avge yttrande över de likalydande motionerna nr
174 i första kammaren och nr 505 i andra kammaren, får styrelsen vördsamt
anföra följande.
Styrelsen instämmer livligt i motionärernas uttalanden om betydelsen och
värdet av den kommunala självstyrelsen. Det är uppenbarligen ett intresse
av högsta rang, att denna självstyrelse bevaras och skyddas mot utvecklingstendenser,
som äro ägnade att undergräva den. Skarpt framhäva motionärerna
faran av den stigande ojämnheten i kommunernas befogenhetsområde
och att ställa dem i större beroende av staten och dess organ. Motionärerna
beklaga också partipolitikens insteg i kommunalförvaltningarna,
vilken berövat dem mycket av den gamla gemenskaps- och samhörighetsandan.
Man kan, mena motionärerna, med skäl tala om en kris i den kom
-
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
7
munala självstyrelsen och linder sådana förhållanden anse de »tidpunkten
vara inne att uppta det kommunala problemet i hela dess vidd till en allmän
undersökning för att finna nödiga medel att få en rationellare organisation
till stånd».
Emellertid kunna meningarna vara delade örn lämpligheten av att igångsätta
en »allmän undersökning av det kommunala problemet i hela dess
vidd». En dylik jätteulredning kan bli mycket tidsödande, och det är inte
sagt, alt man dymedelst kan räkna med att de olika frågorna bli utredda
och lösta på bästa sätt. Enligt mångas mening torde det lämpligaste tillvägagångssättet
vara att låta olika utredningsmän undersöka de olika spörsmålen
var för sig, en väg som man redan slagit in på, t. ex. i fråga örn den
kommunala beskattningen och beträffande skatteutjämningsfrågan. Men det
är givet, att skäl också kunna sägas tala för en enhetlig undersökning av det
stora problemet i hela dess vidd. Styrelsen känner sig emellertid tveksam,
huruvida dessa skäl äro bärande.
Klart är, att om man ansluter sig till motionärernas uppfattning örn att
en allmän utredning av det kommunala problemet bör igångsättas, så måste
vissa huvudmål för utredningens omfång och syftemål anges. Vad i motionerna
härutinnan föreslås, synes emellertid icke i allo lyckligt. Sålunda
skulle de redan grundligt prövade spörsmålen örn skärpt kommunal rösträtts-
och valbarhetscensus upptas i den föreslagna utredningen, något som
el ter all sannolikhet inte kan leda till annat än att de olika partiernas representanter
återigen få tillfälle att deklarera sina kända och ofta ventilerade
ståndpunkter. Likaså skulle enligt motionerna frågan örn kommunernas
rätt till fondering göras till föremål för ny undersökning, ehuru kunglig
proposition förelagts innevarande riksdag och frågan därför sannolikt blir
löst i år. De nämnda spörsmålen synas således icke böra upptagas såsom
uppgifter vid en eventuell utredning.
Motionärerna anse vidare, alt i den föreslagna omfattande utredningen
bör ingå frågan örn de kommunalanställdas, i första hand kommunalarbetarnas
inverkan på kommunernas beslut, men betvivla, att några effektiva
garantier däremot kunna skapas på lagstiftningsvägen. I själva verket begränsa
de sig till att yrka förbud för anställda utan chefsställning att annorledes
än som adjungerade sitta i de nämnder och styrelser, varunder vederbörande
sortera. Faktiskt är det ju så, att detta spörsmål är en specialfråga,
som närmast kan vara av betydelse för de större och medelstora städerna.
Motionärerna peka även på det kommunala organisationsproblemet och
betona, att det är angeläget, att överorganisation, bristfällig samverkan och
otillfredsställande kontroll förhindras. Särskilt de sociala nämnderna behöva,
enligt motionärernas mening, rationaliseras. Som bekant har en undersökning
härom av sakkunniga för ej länge sedan verkställts, men mot det förslag
till rationalisering, som dessa sakkunniga framlade, har från skilda håll en
skarp kritik riktats med resultat, att regeringen icke ansett sig kunna för
riksdagen framlägga mer än ett förslag örn centralregister (socialregisler)
över hithörande nämnders och styrelsers klientel. Motionärerna anse detta
alldeles otillräckligt och därför otillfredsställande, men ge ingen som helst
antydan örn hur de tänkt sig ifrågavarande problems lösning.
Vidare peka motionärerna på den kommunala indelningen. Vad är att
göra med de många allt lik små kommunerna, som inte äro bärkraftiga nog
alt fullgöra alla de fordringar, som olika lagar och föreskrifter ställa på dem?
Röra de tvångsvis sammanslås lill större bärkraftiga kommuner? I fråga örn
fattigvårdssamhällcn är som bekant Kungl. Majit jämlikt fattigvårdslagens
8
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
6 § bemyndigad att under vissa förutsättningar genomföra en sammanslagning,
en befogenhet, varav emellertid Kungl. Maj:t i ytterst ringa utsträckning
begagnat sig. Eller skall kommunalförbundsinstitutet i ökad utsträckning
göras obligatoriskt? Eller kan icke någon annan linje anvisas, som leder
till målet: starka och bärkraftiga kommuner.
En undersökning bör även kunna ske om fördelarna och nackdelarna av
municipalsamhällesbildandet enligt nuvarande regler och örn sättet att avhjälpa
nu förefintliga olägenheter. Förhållandet är, att på många håll en
stark ovilja mot att tvingas att bilda municipalsamhälle framträtt och man
föredrar, att området i fråga utbrytes till egen kommun. Vederbörande myndigheter
ha också visat sig känsliga för denna stämning av ovilja mot municipalsamhällestormen.
Tydligt är emellertid, att en lösning av problemet genom
utbrytning till särskild kommun i många fall icke är tillrådlig, ty resultatet
kan lätt bli, att man i stället för en stark kommun får två svaga och
föga bärkraftiga kommuner.
Skatteunderlagets ojämna fördelning olika kommuner emellan är ett faktiskt
förhållande, som väl aldrig kan avlägsnas, men kanske i viss utsträckning
modereras. Vid diskussion av det kommunala indelningsproblemet bör
denna fråga hållas i sikte såsom varande av stor betydelse. Problemet bör
även grundligt undersökas vid behandling av frågan örn kommunalbeskattningen.
övervägas bör vidare, såsom motionärerna framhålla, vilka åtgärder böra
vidtagas för att stödja kommuner, som få sitt skatteunderlag katastrofalt
minskat och därför kommit i ett verkligt beklämmande läge på grund av
;tt dominerande företags utflyttning eller nedläggning.
Skatteutjämningsproblemet har länge varit föremål för diskussion och
prövning, men till något tillfredsställande resultat har man ännu icke kommit.
Att detta problem tas upp till förnyad granskning synes ej vara ur vägen.
De nuvarande reglerna lida onekligen av vissa brister, såsom motionärerna
framhålla.
Det synes styrelsen kunna starkt ifrågasättas, om anledning finnes att införa
regler hos oss om kommuns försättande under statlig administration,
exempelvis efter Norges mönster, såsom motionärerna föreslå. En sådan lagstiftning
slår icke vakt om den kommunala självstyrelsen, utan upphäver
den för längre eller kortare tid, och synes icke böra tillgripas.
En utredning sådan som motionärerna föreslagit synes styrelsen alltså
vara av alltför vittomfattande natur för att kunna tillstyrkas i dess helhet.
Men åtskilliga av de problem, som motionärerna pekat på, äro utan tvivel
förtjänta av en ingående utredning, såsom styrelsen ovan framhållit. Även
en sålunda beskuren utredning blir, såsom framgår av det sagda, av betydande
vikt och omfattning.
Stockholm den 18 mars 1936.
Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund.
SV. BENGTSSON.
J. A. Zander.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
9
Bilaga.
Till Riksdagens Konstitutionsutskott.
Sedan svenska stadsförbundets styrelse bereus tillfälle att avgiva yttrande
över de båda likalydande motionerna nr 174 i första och 505 i andra kammaren
om en utredning rörande den kommunala självstyrelsen i hela dess
vidd, får styrelsen härmed anföra följande.
Utan att taga ställning till uttalandena i övrigt i motionens ingress, vill
styrelsen starkt understryka vikten av, att den kommunala självstyrelsen
ej utan tvingande skäl försvagas. Utvecklingen under de senaste decennierna
motiverar otvivelaktigt, att uppmärksamhet ägnas detta problem. Vid utskiftningen
på olika förvaltningsorgan av de alltjämt växande förvaltningsuppgifterna
har man hittills främst tagit sikte på ett utjämnande av skattebördan.
Den kommunala självstyrelsens bibehållande har blivit en fråga av
mera sekundär betydelse. Att den beaktats så långt som skett torde bl. a.
sammanhänga med det även i motionen berörda förhållandet, att våra lagstiftare
i mycket stor omfattning fått sina första erfarenheter örn samhällsarbetet
just inom kommunalförvaltningen.
Att disproportionen mellan arbetsuppgifter och skattekraft i många fall
blivit så starkt framträdande beror bl. a. på den för vårt land karakteristiska
tillvaron av en mängd ovanligt små kommuner. Ofta har relaterats
historien örn kommunen, vilkens över hövan ansträngda ekonomi i ett slag
blivit lättad, »därför att idioten dött». Anekdoten är särdeles belysande för
systemet med småkommuner, där skattekraften är så ringa, att anstaltsvård
åt en enda person kan framkalla svårigheter. 1 många officiella utredningar
har man varit inne på frågan örn en sammanslagning av småkommunerna.
Skatteutjämningsberedningen föranstaltade t. o. m. en lokal undersökning
med direkta förfrågningar hos kommunalmännen. Så stark har emellertid
den kommunala självstyrelsen i detta fall visat sig vara, att ännu inga praktiska
åtgärder blivit genomförda. Man torde måhända icke heller hava anledning
att vänta sig några alltför betydande resultat av en sammanslagning.
Men en undersökning av detta spörsmål synes i vart fall vara en
primär åtgärd i motionens syfte.
I stället för att slå samman kommuner till större enheter har man gått
fram efter den linjen, att man möjliggjort samverkan mellan olika kommuner
i kommunalförbundets form. Erfarenheterna av denna anordning
hava dock icke varit särskilt uppmuntrande. Man stöter här på samma
obenägenhet att .släppa självstyrelsen i dess primära gestaltning och själva
organisationen har onekligen också blivit icke så litet tungrodd. Tiden torde
nu vara inne att se över vad som kan göras för att få kommunalförbunds1''ormen
mera lockande och mera effektiv.
Bortsett från anordningen med skatteutjämningsmedel har vägen till en
någorlunda jämvikt mellan uppgifter och skattekraft hittills dock framför
alif varit den att överflytta förvaltningsgrenar från primärkommunerna till
landstingen eller staten eller med bibehållande av förvaltningen lios primärkommunen
giva denna statsbidrag eller ersättning från landsting. På båda
vägarna har man funnit anledning att beskära den kommunala självstyrelsen.
10
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
Genom överflyttande på större enheter försvinner lätt det framför allt bärande
i den kommunala självstyrelsens idé, personlig förtrogenhet med förhållandena
och personliga insatser i förvaltningsarbetet. Många ärenden,
där lokal erfarenhet och av intresse burna insatser skulle kunnat säkra
praktiska och sparsamma åtgärder, undandragas därigenom den kommunala
självstyrelsen. Med centraliseringen förloras också lätt det levande intresse,
med vilket en mindre samfällighet värnar örn sina gemensamma institutioner.
Där förvaltningen bibehållits hos kommunerna, hava statsmakterna självfallet
haft i sin hand att i allmän lagstiftning fastställa dessas kompetensområden.
Möjligheterna hava ingalunda försuttits. Kraven på kommunens
understödsväsen, dess hälsovård etc. hava skärpts och allt mindre har lämnats
öppet för de kommunala myndigheternas eget bedömande. En sådan
utveckling, hur föga önskvärd den än kan te sig från kommunernas synpunkt,
torde dock hava varit förutsatt vid den nuvarande kommunallagstiftningens
tillkomst. När statsmakterna lämnat vissa förvaltningsgrenar
till kommunernas handhavande, torde man räknat med, att gällande regler
för förvaltningen kunde behöva anpassas efter den framtida utvecklingen.
Däremot torde man vid tillkomsten av vår nu gällande kommunallagstiftning
knappast varit inne på den tanken, att staten genom ett rikt utvecklat
statsbidragssystem skulle kunna i väsentliga avseenden reglera den kommunala
verksamheten. Så har emellertid skett i största omfattning. Förvaltningsuppgifterna
och ansvaret hava bibehållits hos kommunerna, men staten
har fått ett väsentligt avgörande i fråga örn sättet för ärendenas handläggning.
I för kommunerna finansiellt svåra tider hava dessa bidrag tagit allt
större omfattning och i samma mån kommunerna måst anlita statens större
resurser, hava de i betydande omfattning fått giva avkall på den kommunala
självstyrelsens förmåner. På sistone i dessa dagar har — beträffande viss
understödsverksamhet för arbetslösa — föreslagits en statlig reglering t. o. m.
av en understödsverksamhet, bedriven med enbart kommunala medel. Som
regel är det dock på statsbidragsvägen en liknande reglering brukat genomföras.
När 1935 det förelåg till avgörande ett förslag, att staten skulle ikläda sig
större utgifter för folkskoleväsendet, framhöll styrelsen i ett yttrande i
ärendet i avseende å det föreslagna ökade statsinflvtandet på folkskoleväsendet,
att krav enligt regeln »den som betalar bestämmer» icke borde tillerkännas
allt för stort berättigande. Kostnaderna skulle alltjämt bäras av
det allmänna och målet borde vara det bästa möjliga utbyte av nedlagda
kostnader. Statsutskottet däremot fann det »principiellt och sakligt välgrundat,
att staten, då den utökar sin ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet,
tillförsäkrar sig medel att förebygga missbruk, som leda till ökade
utgifter för staten». Båda de återgivna uppfattningarna torde hava fog för
sig. Här föreligger i själva verket ett svårhanterligt avvägningsproblem, vars
lösning i det aktuella fallet blir av största betydelse för den kommunala
självstyrelsen. Vid denna avvägning har hittills säkerligen i många fall den
kommunala självstyrelsen blivit lidande.
Statsbidragssystemet bär utvecklats särskilt under tider av finansiella svårigheter
för stat och kommun. Det har ofta nog gällt att under brådskande
omständigheter finna lösningen av uppdykande problem rörande arbetslöshet,
bostadsbrist och ökade understödsbehov av olika slag. Man har haft
kommunerna att ty sig till. Tiden har icke alltid medgivit ett grundligare
övertänkande av uppgifternas fördelning. En viss enhetlighet över hela
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
11
landet har varit nödvändig. Då .staten lämnat bidrag, har staten ansett sig
kunna fastställa villkoren, ingripandet på den kommunala självstyrelsens
område kunde i detta fall, låt vara mycket formellt, försvaras därmed, att
här icke förelåge något tvångsingripande, då bidragen kunde avböjas. Invändningen
har givetvis föga reellt värde.
Med hänsyn till ovan skisserade utveckling måste styrelsen för sin del
helt ansluta sig till motionärernas tanke, att tiden nu vore inne för ett mera
systematiskt upptagande till överläggning av frågan om den kommunala
självstyrelsen »i hela dess vidd».
Styrelsen har redan antytt, vilka frågor, som enligt dess mening härvid
särskilt kräva uppmärksamhet. Behovet av eventuella förändringar i kommunindelningen
och formerna för samarbete kommuner emellan böra undersökas.
Men grundproblemet blir själva utskiftandet av förvaltningsuppgifterna
mellan å ena sidan primärkommunerna och å den andra övriga förvaltningsorgan,
främst statens myndigheter. En förutsättning för den kommunala självstyrelsens
bibehållande torde, såsom i motionen framhålles, nämligen vara ett
rationellt utmätande av de kommunala uppgifterna. Visar det sig av ena eller
andra skälet, alt den kommunala verksamheten måste begränsas, gäller det
att på kommunen lägga uppgifter, som särskilt lämpa sig för dess verk
samhet. I samma mån det blir möjligt att avpassa uppgifterna så, att de
stå i skälig relation till skattekraften och äro av natur att särskilt lämpa
sig för en lokal handläggning, torde från statsmakternas sida det saknas
anledning att genom långt gående kontrollföreskrifter sätta den kommunala
självstyrelsen ur funktion. Då erfarenheterna visat, att de uppgifter, som
kommit att åvila kommunerna, blivit dessas ekonomi övermäktiga, förefaller
det vara en logisk konsekvens att tillse, i vad mån det kan vara
möjligt att genom ett förnyat utskiftande av förvaltningsuppgifterna åter
komma närmare det kommunala självstyrelsebegrepp, lagstiftningen från
början avsett att fixera.
Det är möjligt, att man vid denna nya utskiftning kan finna anledning
litt något variera med hänsyn till kommunernas olika ekonomiska bärkraft.
Uppgifter, som utan svårighet kunna med kommunens egen skattekraft och
förvaltningsoi ganisation lösas av en kommun, kunna måhända icke utan
statsbidrag påläggas en annan och svagare.
En begränsning av kommunuppgifterna, som skulle giva kommunerna
bättre förutsättningar för en verklig kommunal självstyrelse, löser emellertid
uppenbarligen icke den offentliga administrationens problem i dess vidare
utformning. Ur skatteutjämningssynpunkt vore det väl motiverat, att staten,
i vissa fall landstingen, övertoge återstående uppgifter. Men ur rationell
förvaltningssynpunkt torde det vara nödvändigt, att staten alltjämt anlitar
kommunerna för en rad lokala förvaltningsuppgifter, som starkt centraliserade
skulle bliva både sämre och dyrbarare utförda. För samarbete
stat och kommun emellan i dessa frågor gäller det att finna former av allmännare
reell giltighet än de statsbidragsvillkor, som tid efter annan kommit
i tillämpning. Inom kommunerna synes man icke hava anledning till
något principellt avståndstagande från tanken på ett fruktbärande samarbete
mellan stat och kommun på förevarande område. Men inom de förvaltningsgrenar,
för vilka ansvaret lagts på staten, torde fasta och skäliga
normer för kommunernas insatser böra klart fixeras. Framför allt bör man
kunna räkna på fasthet i dessa normer, så alt kommunerna icke helt plöts
-
12
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
ligt ställas inför nya och krävande uppgifter eller ensamma få svara för en
verksamhet, vars igångsättande baserats på statligt stöd.
När det gäller samarbetet mellan statens centrala organ och de lokala organen
inom olika förvaltningsgrenar torde hänsyn vid distriktsindelningen
höra tagas till möjligheterna att använda sig av kommunindelningen. Tendenserna
att övergiva denna äro märkbara nog. Här gör sig gällande en
tydlig strävan att för olika förvaltningsgrenar tillyxa distrikten utan hänsyn
till kommunindelningen. Det må erinras t. ex. om det i bostadssociala utredningens
senaste betänkande berörda förslaget att avpassa hälsovårdsdistrikten
efter provinsialläkaredistrikten. I samma betänkande har diskuterats
också frågan örn byggnadsnämnder, gemensamma för olika orter.
Naturligen kunna i skilda avseenden fullgiltiga skäl förebringas för distriktsindelningar
som icke sammanfalla med kommungränserna. Större hänsyn
än hittills torde också böra tagas till den utveckling av kommunikationerna,
som skett under de senaste åren. Men undersökning av vad som kan göras
för ett stärkande av den kommunala självstyrelsen kan icke gärna undvara
en ingående utredning av frågan örn distriktsindelningar för olika administrativa
ändamål.
En så att säga intern distriktsindelning torde därvid också helst böra upptagas
till granskning. Inom en landskommun framkallar en livligare bebyggelse
behov av en mera »stadsmässig» förvaltning. Detta behov bär närmast
framkallat lagstiftningen om municipalsamhällen, som för vissa administrativa
uppgifter ger dessa samhällen en egen förvaltning, medan de i övriga
avseenden alltjämt tillhöra landskommunen. Härigenom uppstår en splittring
i landskommunens förvaltning och samhällets egen blir ofta nog tungrodd
och besvärlig. Åtminstone i vissa fall blir begränsningen av den särskilda
förvaltningen också till olägenhet. Att ett municipalsamhälle t. ex. för främjandet
av en badortsrörelse, av vilken det har sin existens, eller av inflyttningen
till en villastadsbebyggelse icke får lämna idrotten det stöd, som en
stad under samma förhållanden torde kunna lämna, kan knappast anses
rimligt. I avseende å undervisningsanstalter har det för kommunala mellanskolans
del redan i administrativ ordning satts andra gränser för samhällenas
uppgifter än kommunallagarna angivit. Riksdagen har nyligen
gått vidare på denna väg även vad den högre folkskolan angår. Med särskild
styrka framträda svårigheterna vid en anhopning av flera större samhällen
inom landskommuner, främst kring de största städerna, där inom samma
landskommun flera nämnder av samma slag bliva verksamma vid sidan av
varandra. Utskiftningen av statsbidrag till polisväsendet har här lett till
planer på en sådan av lagstiftarna säkerligen aldrig avsedd samhällstyp som
ett municipalsamhälle bildat av lid landskommun. Å andra sidan skulle
måhända en municipalförvaltning i något andra former kunna tillfredsställa
differentieringsbehov inom samma landskommun. I och för sig föga
önskvärda kommunala indelningar, som skapa mindre i stället för större
distrikt, skulle därigenom kunna undvikas.
Tillvaron av stadssamhällen omedelbart gränsande till varandra torde
också innebära problem, värda en undersökning i detta sammanhang.
Styrelsen har här i korthet pekat på några av de problem, som synas
böra framför allt undersökas vid ett bifall till motionärernas förslag. Styrelsen
vill emellertid starkt understryka vikten av, att utredningen begränsas
till frågor av mera grundläggande art. Detta synes vara så mycket viktigare,
som pågående utredningar alltid visat sig hava en förmåga att skjuta
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 33.
13
undan behandlingen av uppkommande reformförslag, som kunna ställas i
något samband med utredningen i fråga. Framför allt synes utskiftningen
mellan olika organ av de skilda arbetsuppgifterna kräva uppmärksamhet.
Men i den mån övriga här berörda problem kunna i detta sammanhang
komma under debatt, skulle utredningen säkerligen få ett större värde.
Styrelsen vill däremot ifrågasätta, om vissa specialfrågor i avseende å
valbarhet m. m., som beröras å sid. 9 i motionen nr 174 kunna anses vara
av den allmänna vikt och betydelse för den kommunala självstyrelsens
stärkande, att de i detta sammanhang böra komma under övervägande. Frågor
åter om enhetlighet i det sociala understödsväsendet, kommunal fondbildning
etc. äro visserligen betydelsefulla nog, men deras upptagande i
föreliggande sammanhang torde vara så mycket mindre påkallat, som en
reglerande lagstiftning åtminstone i vissa avseenden torde få formen av
inskränkningar i kommunernas nuvarande frihet att organisera förvaltningen.
Till de spörsmål, som kunna utelämnas, torde också höra den å sid. 12
berörda frågan om ett statligt administrationsförfarande efter norsk förebild.
Trots de bördor, arbetslöshet och andra den ekonomiska krisens följder
åsamkat kommunerna i vårt land under de senaste åren, har dock ingen av
dem stått inför nödvä^ digheten att inställa sina betalningar. Att i de fall,
motionärerna angiva, särskilda kraftåtgärder vidtagas från statens sida för
hjälp åt en kommun är önskvärt och att statens kontroll över hjälpens användande
då kan vara befogad, torde ingen vilja bestrida. Men att vid ett
dylikt tillfälle koppla av de lokala myndigheterna med deras ingående erfarenheter
om kommunens läge och möjligheter torde vara en föga idealisk
lösning. Att från huvudstaden administrera en kommun i nödläge synes icke
tilltalande. Det vore väl också ett egendomligt medel till stärkande av den
kommunala självstyrelsen att införa ett administrationsförfarande med fullständigt
upphörande, låt vara tillfälligtvis, av denna självstyrelse. Att en
kommun liksom en enskild kan få avträda sina tillgångar till en utomstående
förvaltning för tillgodoseende av samtliga fordringsägares intressen
är en fråga, som knappast har mera direkt med den kommunala självstyrelsen
att skaffa.
Vill man — som motionärerna betyga vara deras avsikt — undvika en
»mammututredning», måste en bestämd begränsning krävas. Annars är det
fara värt, att nya problem hunnit torna upp sig eller att problemställningen
blivit en annan, när betänkandet föreligger.
Mot igångsättandet av den begärda utredningen kan naturligen med visst
fog göras gällande, att utredningar verkställts och pågå, berörande åtskilliga
av motionens önskemål. Särskilt skatteutjämningsberedningens och den
nu arbetande kommunala skatteberedningens uppdrag torde därvid komma
i betraktande. Det må emellertid erinras, att vid ifrågavarande problems bedömande
icke enbart skattesynpunkterna böra vara avgörande. En rationell
förvaltningsorganisation bör också eftersträvas.
Stockholm den 7 mars 1936.
För Svenska stadsförbundets styrelse:
A. BORGSTRÖM.
Dess ordförande.
Henning Karlsson.