Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

5

Nr 70.

Ankom till riksdagens kansli den 28 maj 1936 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet
i statens pensionsanstalt jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten, den 28 februari 1936 dagtecknad proposition nr
142, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl.
Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med av föredragande departementschefen
förordade grunder, utfärda bestämmelser i fråga om förbättrad
pension för sjuksköterskor med delaktighet i statens pensionsanstalt.

I samband med förevarande proposition har utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren under nr 640 väckt motion, vari herr Paulsen
jämte nio av kammarens övriga ledamöter hemställt, »att den i ovan angivna
propositionen nr 142 vid innevarande års riksdag föreslagna pensionsförbättringen
för sjuksköterskor göres obligatorisk för alla de sjuksköterskor, som
äro delaktiga i statens pensionsanstalt».

Beträffande motiveringen för de sålunda framställda förslagen får utskottet,
i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
propositionen och motionen.

Gällande bestämmelser. Den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen
av sjuksköterskor omfattar dels distriktssköterskor, till vilkas avlöning
staten lämnar bidrag, dels sjuksköterskor, som äro anställda antingen
vid av staten, landsting, kommun eller annan samfällighet anordnad vård av
fattiga, sjuka, alkoholister, invalider, barn eller åldringar eller vid stiftelse av
allmännyttig natur, vilken övar dylik vård, dels ock sjuksköterskor, anställda
i sjukvård, som anordnats av bruk, fabrik eller därmed jämförligt
företag för därstädes anställd personal och dess familjer.

Sjuksköterskor, för vilka minimiårsavlöning finnes fastställd i författning,
äro obligatoriskt anslutna till pensionsanstalten. Så är förhållandet med distriktssköterskorna.
Även vissa vid försvarsväsendet anställda sjuksköterskor
hava numera författningsreglerad årsavlöning. För sjuksköterska, som icke
har i författning fastställd minimiårsavlöning, erhålles pensionsrätt på ansökan
av vederbörande huvudman efter det befattningen reglerats samt regleringen
godkänts av medicinalstyrelsen.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 70.

Tjänstepensionsunderlaget (= beloppet av hel tjänstepension)
är för närvarande i reglementet för statens pensionsanstalt fixerat till 1,000
kronor för alla sjuksköterskebefattningar. Till pensionen kommer pensionsförhöjning
jämlikt kungörelsen nr 280/1925, vilken förhöjning å hel pension
utgör 176 kronor. Å sammanlagda beloppet, 1,176 kronor, utgår vidare dyrtidstillägg
efter samma grunder som för f. d. befattningshavare i statens
tjänst. Med tillämpning av de för första kvartalet 1936 gällande bestämmelserna
utgör dyrtidstillägget för år räknat 192 kronor, och med inräknande
härav blir sålunda totalbeloppet av förmånerna 1,368 kronor. För statligt
anställda sjuksköterskor med delaktighet i pensionsanstalten bliva emellertid
pensionsförmånerna något större, enär dessa sköterskor komma i åtnjutande
jämväl av pensionstillägg jämlikt kungörelsen nr 360/1922. För dem utgöras
sålunda förmånerna av pension 1,000 kronor, pensionstillägg 180 kronor,
pensionsförhöjning 200 kronor samt — å det sammanlagda beloppet av 1,380
kronor — dyrtidstillägg, som enligt bestämmelserna för första kvartalet 1936
utgör 216 kronor för år räknat, varför totalbeloppet för statligt anställd sköterska
blir 1,596 kronor. Pensionsförhöjningen, pensionstillägget och dyrtidstillägget
bekostas för samtliga sköterskor direkt av statsmedel.

För närvarande minskas den från pensionsanstalten utgående tjänstepensionen
med ett belopp, svarande mot viss del av den vederbörande tillkommande
pensionen från allmänna pensionsförsäkringen.

Sjuksköterskas efterlevande arvsberättigade egna barn äro tillförsäkrade
viss pensionsrätt, grundad på ett familjepensionsunderlag av 500
kronor.

Pensionsåldern är 55 år. Kvarstående i tjänst efter pensionsåldern
kan av huvudmannen medgivas under högst fem år. Annan huvudman än
staten må dock icke bevilja sådant kvarstående utan medicinalstyrelsens
medgivande.

Den årliga pensionsavgiften utgör för befattningshavarens del 5 °/o
av tjänstepensionsunderlaget, således 50 kronor, samt 1 % av familjepensionsunderlaget,
således 5 kronor. Från tjänstepensionsavgiften dragés emellertid
för närvarande beräknad avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring,
13 kronor, så att sköterskas årliga pensionsavgift blir 42 kronor (50 +
+ 5 — 13 kronor). Huvudmannen erlägger ingen årlig pensionsavgift, utan
den återstående delen av pensionskostnaderna håres av staten.

För hel tjänstepension fordras minst 25 tjänstår. Tjänstår räknas
från och med dagen för inträdet i pensionsanstalten, och därförut liggande
tjänstgöring medräknas (dock endast för den, som först innehar befattningen,
efter det denna förenats med pensionsrätt), i den mån särskild engångsavgift
härför erlagts. Tidigare anställning i statstjänst, som medfört rätt
till tjänstepension, berättigar utan särskild avgift till tjänstårsberäkning.

Retroaktiv tjänstårsberäkning har varit obligatorisk i fråga om innehavare
av distriktssköterskebefattning, och engångsavgiften har därvid utgjort allenast
ett belopp, lika med den försäkringsfond, som skulle hava varit samlad,
om befattningshavaren under den retroaktivt tillgodoräknade tjänsteti -

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

7

den erlagt föreskrivna årliga pensionsavgifter; den återstående delen (ungefär
%) av kostnaden för den retroaktiva tjänstårsberäkningen har staten
påtagit sig. För den erlagda engångsavgiften har huvudmannen enligt pensionsreglementet
ägt rätt att genom årliga löneavdrag uttaga ersättning hos
vederbörande sköterska, som emellertid — mot minskning i pensionen —
kunnat erhålla befrielse helt eller delvis från dessa löneavdrag, varvid engångsavgiften
i motsvarande mån nedsatts.

I fråga om andra sköterskor än distriktssköterskor har retroaktiv tjänstårsberäkning
beslutats först sedan vederbörande huvudman gjort framställning
därom. Staten har här påtagit sig ungefär 4/io av den erforderliga engångsavgiften
för de före år 1923 anmälda befattningarna; för senare anmälda
befattningar har statsbidrag till engångsavgifterna ej utgått. Beträffande
huvudmans rätt att uttaga löneavdrag samt i fråga om befrielse från
sådant avdrag hava gällt samma bestämmelser som för distriktssköterska.

Pensionsreglementet innehåller vidare en allmän föreskrift örn att, därest
höjning av pensionsunderlagen äger rum för en befattning,
som redan är förenad med pensionsrätt, och höjningen skall gälla även den,
som då innehar befattningen, huvudmannen skall erlägga den engångsavgift,
som beräknas vara erforderlig på grund av höjningen av pensionsunderlagen;
dock erlägges ingen engångsavgift, där höjningen sker i följd av en av Kungl.
Majit och riksdagen beslutad lönereglering.

Statens pensionsanstalts utredning m. m. Sedan Kungl. Majit genom beslut
den 9 november 1934 uppdragit åt statens pensionsanstalt att verkställa utredning
i fråga om åtgärder för beredande av möjlighet till högre pension för
de med pensionsrätt i anstalten förenade sjuksköterskebefattningarna, avgav
anstalten den 3 juni 1935 utlåtande och förslag i ämnet, varöver yttranden
avgivits av statskontoret, medicinalstyrelsen, samtliga landsting eller landstings
förvaltningsutskott utom ett (Västernorrlands län), Stockholms stadskollegium,
stadsfullmäktige i Norrköping, Malmö, Hälsingborg, Göteborg och
Gävle samt styrelserna för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund och svensk sjuksköterskeförening.

På anförda skäl förordade pensionsanstalten att vid en ifrågasatt höjning
av pensionerna tjänstepensionsunderlaget skulle bestämmas
till samma belopp för samtliga sjuksköterskebefattn
i n g a r.

Beträffande frågan örn obligatorisk eller frivillig höjning
anförde pensionsanstalten.

En allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen för samtliga de
sköterskor, som redan äro delaktiga i pensionsanstalten, torde ej billigtvis
böra föreskrivas, med mindre staten helt eller till huvudsaklig del påtager sig
kostnaderna för höjningen. Då emellertid en väsentlig ökning av statsbidraget,
vilket redan nu måste anses relativt högt, ej synes böra komma i fråga,
får man således räkna med att höjning av pensionsunderlagen skall kunna
ske allenast i den mån vederbörande huvudmän taga initiativ härtill. I de fall,
där sköterskans avlöning helt eller delvis utgår av statsmedel — såsom förhål -

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

landet är med distriktssköterskor samt sköterskorna vid försvarsväsendet —
kan en obligatorisk höjning lättare genomföras. En allmän reglering av pensionsvillkoren
för sköterskorna skulle möjligen kunna åstadkommas genom
att föreskriva, att nuvarande pensionsvillkor få gälla allenast de för närvarande
anställda befattningshavarna och att för efterträdarna måste tillämpas
de nya pensionsbestämmelserna, därest delaktighet i statsanstalten över
huvud önskas bibehållen för befattningarna. Anstalten räknar emellertid
bland de till densamma anslutna sjuksköterskebefattningarna åtskilliga (särskilt
vid diakonissanstalterna och hos vissa landskommuner), för vilka löneförmånerna
ej skäligen berättiga till högre pensionsförmåner än de nuvarande
och vilka, om för fortsatt delaktighet skall fordras väsentliga löneförbättringar,
troligen skulle bliva helt utestängda från pensionsrätt. Med hänsyn härtill
torde det vara mindre lämpligt att söka ernå en allmän pensionsreglering
för sköterskorna på den nu skisserade vägen.

I förevarande ämne uttalas i ett flertal yttranden, att pensionsanstaltens
förslag om frivillig höjning vore välbetänkt. Hallands läns landsting och
Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott befarade emellertid, att höjningen,
ehuru frivillig, i praktiken komme att bliva obligatorisk, detta enär
rekryteringssvårigheter skulle uppstå för de huvudmän, som ej genomförde
höjning eller själva beviljade motsvarande fyllnadspensioner. Nämnda landsting
ansåge, att höjningen hellre borde göras obligatorisk och att staten för
möjliggörande härav borde påtaga sig hela den del av kostnaden, som icke
täckes av befattningshavarnas avgifter. Svensk sjuksköterske före ning beklagade,
att förslaget ej innebure obligatorisk höjning, men funne, med hänsyn
till svårigheten för vissa arbetsgivare att ikläda sig de ökade avgifterna,
vad sålunda föreslagits motiverat.

I motionen II: 640 bär bland annat erinrats, att enligt det föreliggande förslaget
förbättringen av pensionen för andra sjuksköterskor än de statsanställda
med författningsenligt reglerad avlöning samt för distriktssköterskorna
gjordes beroende av huvudmannens goda vilja, varav följden skulle bliva en
mycket stor olikhet i sjuksköterskornas pensionering.

I fråga örn lämpligt belopp för höjningen av pensionsunderlaget
föreslog anstalten, alt möjlighet bereddes huvudmännen att
för sjuksköterskebefattningarna erhålla ett förhöjt tjänstepensionsunderlag
av 1,560 kronor, vartill komme dyrtidstillägg, som enligt nuvarande bestämmelser
skulle utgöra 192 kronor. Pensionsförhöjning enligt kungörelsen nr
280/1925 borde däremot ej utgå å pensionen, och ej heller borde statligt anställda
sjuksköterskor vidare erhålla pensionstillägg. Sammanlagda pensionsförmånerna
bleve således 1,752 kronor, vilket innebure en ökning å 192
kronor för statligt anställda och 408 kronor för övriga sköterskor. För ett
beviljande av förhöjt pensionsunderlag borde emellertid enligt pensionsanstaltens
mening fordras, att en något högre minimiavlöning fastställdes, och
pensionsanstalten föresloge därför, att höjningen skulle föregås av en omreglering
av respektive befattningar, varvid för godkännande skulle fordras
en slutavlöning av minst 1,500 kronor kontant jämte fritt vivre eller kontant
ersättning därför.

I fråga om ordningen för det nya pensions underlagets
införande yttrade pensionsanstalten:

Bankoutskottets utlåtande Nr 70•

9

För statligt anställda sjuksköterskor med i författning fastställd avlöning
bör höjning av tjänstepensionsunderlaget genast obligatoriskt genomföras.

För distriktssköterskebefattning torde det högre pensionsunderlaget böra
tillämpas först sedan de föreslagna nya bestämmelserna om minimiavlöning
och statsbidrag till densamma blivit gällande för befattningshavaren.

För övriga sjuksköterskebefattningar bör höjning av pensionsunderlaget
ej företagas, förrän huvudmannen — efter erforderlig omreglering av befattningarna
— gör framställning därom. Såsom tidigare framhållits är det ej
gärna möjligt att genomföra en allmän obligatorisk höjning av pensionsunderlagen
för dessa befattningar, och man torde därför böra bereda möjlighet
till bibehållande, åtminstone tills vidare, av nuvarande pensionsunderlag för
befattningar hos huvudmän, som före införandet av möjlighet till högre underlag
vunnit pensionsrätt i statsanstalten för sina sjuksköterskebefattningar.
Av i anstalten inträdande nya huvudmän synes böra fordras, att de redan
från början reglera sjuksköterskebefattningarna så, att det högre tjänstepensionsunderlaget
blir gällande.

I samband med ändringen av bestämmelsen om sjuksköterskas pensionsunderlag
synes den nuvarande maximeringen till 1,000 kronor av pensionsunderlaget
för föreståndarinna vid godkänd sjuksköterskebyrå böra borttagas.

Beträffande avvägningen av den årliga tjänstepensionsavgiften
anförde pensionsanstalten följande:

Hel sjuksköterskepension med därå belöpande pensionsförhöjning utgör
för närvarande 1,176 kronor. Örn tjänstepensionsunderlaget höjes till 1,560
kronor och pensionsförhöjningen bortfaller, ökas således de fasta pensionsförmånerna
med 384 kronor, varjämte dyrtidstillägget stiger med 24 kronor från
nuvarande 168 kronor till 192 kronor. Den erforderliga årliga avgiften för
täckande av kostnaden för en pensionsökning av 384 kronor kan beräknas
utgöra ungefär 110 kronor.

Enligt pensionsreglementet utgör sjuksköterskas egen årliga tjänstepensionsavgift
5 procent å tjänstepensionsunderlaget, och ändring av denna avgiftssats
synes ej nu böra ifrågasättas. Vid ett tjänstepensionsunderlag av
1,560 kronor skulle befattningshavares egen tjänstepensionsavgift således
bliva 78 kronor, från vilket belopp emellertid för närvarande skall dragas
beräknad avgift enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, 13 kronor, så
att nettotjänstepensionsavgiften blir 65 kronor. Nuvarande nettoavgift utgör
37 kronor, och befattningshavares tjänstepensionsavgift höjes alltså
med 28 kronor. Av den förut beräknade erforderliga avgiften å ungefär 110
kronor återstå således att täcka 82 kronor, och om detta belopp skall helt
läggas på huvudmannen, har man att fixera dennes avgift till 5 Vi procent
av tjänstepensionsunderlaget. I det kapitel av pensionsanstaltens reglemente,
sorn innehåller de särskilda bestämmelserna örn sjuksköterskors pensionering,
än den årsavgift, som huvudman har att erlägga, i regel bestämd till
5 procent av tjänstepensionsunderlaget. Örn denna avgiftssats av 5 procent,
vilken gäller bland annat för husmoderstjänster, skulle tillämpas jämväl för
sjuksköterskebefattning, komme huvudmansavgiften för denna att stanna vid
78 kronor, och härvid kunde således staten beräknas få en kostnad av ungefär
4 kronor per år och sköterska. Pensionsanstalten förutsätter emellertid,
att huvudmansavgiften bör avvägas så, alt statens årliga avgift för sjuksköterskas
pensionering ej ökas, och i pensionsreglementet bär därför införas
en särbestämmelse örn alt huvudmansavgiften för sjuksköterska skall vara
5 1/4 procent av tjänstepensionsunderlaget, således utgörande 81 kronor 80
öre. Befattningshavares årliga avgift för familjepension utgör 6 kronor 12

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 70.

öre; tillhopa skulle årsavgiften för befattningshavare sålunda uppgå till
(65 + 6: 12 =) 71 kronor 12 öre (nuvarande avgiften utgör 42 kronor).

I fråga om engångsavgifter för att förhöjt pensionsunderlag skall
få anses hava varit gällande jämväl under den föregående tjänstetid, för vilken
avgifter erlagts efter lägre underlag, föreslog anstalten, att för framtiden
höjda underlag och därmed följande höjda årsavgifter skulle utan engångsavgift
få tillämpas på de vid höjningens genomförande tjänstgörande befattningshavarna
men att sedermera vid pensionens beräkning hänsyn skulle tagas
till att det högre underlaget gällt allenast under en del av tjänstetiden.
Vid denna pensionsberäkning syntes det med hänsyn till utgående pensionsförhöjning
vara skäligt att räkna med, att underlaget för sjuksköterskorna
före höjningen utgjort 1,176 kronor. Jämsides med denna anordning för
höjningens genomförande utan engångsavgift borde emellertid möjlighet finnas
för de huvudmän, som så önskade, att genom erläggande av engångsavgift
få de förhöjda underlagen gällande jämväl med avseende å befattningshavarnas
tjänstår före höjningen. Engångsavgifterna -—- liksom årsavgifterna
— syntes böra beräknas så, att de ej förutsatte något bidrag från statens
sida.

För vissa av de till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskebefattningarna
(t. ex. de vid försvarsväsendet) stöde staten såsom huvudman, och i dessa
fall uppkomme således genom höjningen av pensionsunderlagen kostnad för
statsverket. Den engångskostnad, som höjningen av pensionsunderlagen för
de statliga sköterskorna åsamkade statsverket, hade av pensionsanstalten uppskattats
till ungefär 300,000 kronor.

Även i fråga om en annan grupp av sköterskor, nämligen distriktssköterskorna,
förutsatte pensionsanstalten, att staten skulle påtaga sig engångskostnader
för höjningen av pensionsunderlagen.

Enligt anstaltens förslag skulle förhöjt underlag för distriktssköterska tilllämpas
först sedan de nya avlönings- och statsbidragsbestämmelserna blivit
gällande för hennes befattning. Enligt den nya organisationen skulle distriktsvården
handhavas av landstingen. Detta vore redan nu förhållandet i vissa
län, men i åtskilliga län vore distriktsvården för närvarande, helt eller delvis,
anordnad av primärkommuner.

Pensionsanstalten funne det skäligt att, vid förekommande överflyttning av
distriktsvården från kommunerna till landstingen, den därvid på landstingens
del kommande engångskostnaden för höjning av pensionsunderlagen för
övertagna befattningshavare bures av staten, enär nämnda kostnad hade avseende
å en föregående kommunal anställningstid. Pensionsanstalten ansåge
vidare, att det ej vore rimligt att i en sämre ställning försätta de landsting,
som redan tidigare påtagit sig att handhava distriktsvården. Pensionsanstalten
föresloge därför, att för höjning av distriktssköterskas pensionsunderlag
skulle uttagas allenast den del av den erforderliga engångsavgiften, som svarade
mot befattningshavarens andel i kostnaden för höjningen och som huvudmannen
ägde uttaga av befattningshavaren genom löneavdrag. Pensionsanstalten
erinrade om att distriktsvården ansetts böra till väsentlig del be -

Bankoutskottets utlåtande Nr Zö -

ll

kostas av statsmedel och att, då distriktssköterskorna erhöllo delaktighet i
anstalten, för retroaktiv tjänstårsberäkning uttogos engångsavgifter allenast
svarande mot vad befattningshavarna under den föregående tjänstetiden själva
skulle hava erlagt i årliga pensionsavgifter, medan återstoden av engångskostnaden
bars av staten. För distriktssköterskornas vidkommande hade pensionsanstalten
beräknat den totala erforderliga engångsavgiften till ungefär
1,100,000 kronor. Om härav hos huvudmännen uttoges allenast det belopp,
cirka 170,000 kronor, som huvudmännen i sin tur ägde utkräva av befattningshavarna,
skulle således på statens del komma omkring 930,000 kronor.

Örn höjning av pensionsunderlagen utverkades jämväl för samtliga övriga
i pensionsanstalten delaktiga sjuksköterskebefattningar, kunde beloppet av
de för dem inflytande engångsavgifterna uppskattas till ungefär 5,800,000
kronor, detta dock under förutsättning att ingen huvudman begagnade sig
av möjligheten att erhålla höjning utan erläggande av engångsavgift eller
med erläggande av sådan avgift för allenast en del av befattningshavarnas
föregående tjänstetid. Det sålunda beräknade engångsavgiftsbeloppet kunde
emellertid befaras vara ej fullt tillräckligt för täckande av engångskostnaden
för pensionernas höjning. Beräknades engångsavgifterna i stället med tilllämpning
av försäkringstekniska grunder, som vore tillförlitligare än de för
anstalten för närvarande gällande, bleve avgiftsbeloppet omkring 6,500,000
kronor. Skillnaden mellan beloppen, 700,000 kronor, skulle enligt anstaltens
förslag staten eventuellt komma att få svara för, örn de enligt sist angivna
beräkningsgrunder bestämda engångsavgifterna visade sig bäst motsvara pensionskostnaderna.
Det kunde emellertid med tämligen stor säkerhet förutses,
att huvudmännen ej alltid komme att erlägga engångsavgifter, och nämnda
belopp vore därför att betrakta såsom en övre gräns, som statens engångskostnad
med stor sannolikhet komme att rätt väsentligt underskrida.

Sammanlades de engångskostnader, som sålunda beräknades komma på
statens del — 300,000 kronor för statliga sköterskor, 930,000 kronor för distriktssköterskorna
samt högst 700,000 kronor för övriga sköterskor -— erhölles
ett maximibelopp av 1,930,000 kronor.

Angående sättet för bestridande av de på staten belöpande
kostnaderna för den avsedda pensionsregleringen anförde
pensionsanstalten slutligen bland annat, att när i statens pensionsanstalt tidigare
företagits pensionsregleringar, som helt eller delvis bekostats av staten,
hade därvid uppkommande engångskostnader ej genast täckts, utan staten
hade i regel stannat vid att allenast erlägga ränta å engångsbeloppet, vilken
anordning väl skulle ligga närmast till hands att använda jämväl i detta fall.
Räntan efter 3.5 procent å förenämnda engångsbelopp, 1,930,000 kronor, utgjorde
ungefär 68,000 kronor.

Den framlida årliga pensionsavgift, staten i egenskap av huvudman skulle
beräknas få att erlägga för höjningen av pensionerna för statligt anställda
(och vissa med dem jämförbara) sjuksköterskor, hade pensionsanstalten
uppskattat till 21,000 kronor, alternativt 11,000 kronor.

De båda anslag — det ena avseende ränta å brist i pensionsanstoltens för -

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

säkringsfond och det andra utgörande statens andel i årsavgifterna för i tjänst
varande befattningshavare — från vilka bidrag till bland annat sjuksköterskepensioneringen
tidigare utgått, vore för närvarande tills vidare indragna.
I den män medel för pensionsanstaltens verksamhet erfordrades utöver inflytande
inkomster av huvudmäns och befattningshavares pensionsavgifter,
räntor m. m., bestredes dessa i stället från ett särskilt förslagsanslag med
rubriken »Bidrag till pensioneringskostnaderna för statens pensionsanstalt»,
vilket för nu löpande budgetår upptagits till 1,000,000 kronor. Till följd härav
torde särskilda anslagsmedel icke för närvarande behöva anvisas för täckande
av den kostnad, som uppkomme genom höjning av sjuksköterskornas
pensionsunderlag och som med tidigare anordning beträffande finansieringen
av pensionsanstaltens verksamhet borde hava bestritts från förenämnda båda
anslag.

Departementschefen. För egen del har föredragande departementschefen
i likhet med pensionsanstalten ansett sig ej kunna tillstyrka, att en höjning
av pensionsunderlagen gjordes obligatorisk beträffande andra befattningshavare
än de statsanställda med författningsreglerad avlöning (huvudsakligen
försvarsväsendets sjuksköterskor) och de med bidrag av staten avlönade
(distriktssköterskorna). Ett allmänt genomförande av höjningen vore givetvis
eftersträvansvärt, framhåller departementschefen, men det syntes ej böra
ifrågakomma att för vinnande av detta syfte tvinga huvudmän för sköterskor,
till vilkas avlöning staten ej bidroge, att bereda högre pensioner och
att påtaga sig härför erforderliga avgifter.

Pensionsanstaltens ståndpunkt i fråga om bibehållande av enhetlighet med
avseende å pensionsunderlaget för sjuksköterskorna har departementschefen
funnit välbetänkt.

Departementschefen bär vidare i ärendet anfört, bland annat, följande:

Det föreslagna pensionsunderlagets belopp funne departemetschefen under
förhandenvarande omständigheter vara lämpligt avvägt. Departementschefen
ville alltså icke tillstyrka vare sig ifrågasatt sänkning eller begärd höjning
av detsamma. Till förslaget att för erhållande av detta pensionsunderlag
skulle fordras, alt vederbörande befattning reglerades med en kontant
slutavlöning av minst 1,500 kronor samt fritt vivre eller kontant ersättning
därför kunde departementschefen giva sin anslutning.

Jämväl i fråga om ordningen för höjningens genomförande och övergångsanordningarna
därvid biträdde departementschefen pensionsanstaltens förslag.
Höjningen borde sålunda för statligt anställda sköterskor med författningsreglerad
avlöning träda i tillämpning omedelbart med ikraftträdandet
av erforderliga bestämmelser i ämnet, och för distriktssköterskorna borde
den bliva gällande i den mån befattningarna inordnades i den nya distriktsvårdsorganisationen.
För övriga sköterskor borde höjningen tillämpas först
i den mån vederbörande huvudmän verkställde erforderlig omreglering av
befattningarna. Pensionsanstaltens förslag om möjlighet för nuvarande befattningshavare
av sistnämnda kategori att, utan erläggande av engångsavgift
för tilländalupen tjänstetid, erhålla den pensionsförbättring, som svarade mot
det högre underlagets och de högre årsavgifternas tillämpning endast under
den till pensioneringen återstående tjänstetiden, funne departementschefen

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

13

innebära en värdefull anordning, ägnad att underlätta ett genomförande av
den förbättrade pensioneringen.

Vad slutligen anginge frågan om bestridandet av kostnaden för pensionsförbättringen,
hade pensionsanstalten härutinnan i princip intagit den ståndpunkten,
att staten ej borde öka sitt nuvarande bidrag till sjuksköterskepensioneringen
och att således hela den del av kostnaden, som ej täcktes av
ökade avgifter för befattningshavarna, borde bäras av huvudmännen. Detta
syfte skulle enligt förslaget vinnas genom att huvudmännen, som nu vore befriade
från årsavgift för sjuksköterska, pålades en årlig avgift av 5 V* procent
av hela tjänstepensionsunderlaget, varjämte i de fall, där pensionen
önskades bestämd som örn jämväl under föregående tid gällt det nya pensionsunderlaget,
från huvudmännen skulle uttagas full engångsavgift härför.

Från nämnda principiella ståndpunkt gjordes i pensionsanstaltens förslag
avsteg i huvudsak allenast såtillvida, att beträffande distriktssköterskor engångskostnaderna
— men ej de framtida årliga avgifterna — föresloges skola
bestridas av staten, i den mån dessa kostnader ej täcktes genom sedvanliga
bidrag från befattningshavarna. Vidare skulle enligt förslaget staten få bära
en viss del av engångskostnaderna för sjuksköterskor i allmänhet, detta på
grund därav att de för pensionsanstalten fastställda försäkringstekniska beräkningsgrunderna
ej vore så avpassade efter nuvarande ränte- och dödlighetsförhållanden,
att de enligt dessa grunder uträknade engångsavgifterna
kunde beräknas helt täcka kostnaderna. Att staten såsom huvudman för
de statligt anställda sköterskorna finge bestrida huvudmannens andel i såväl
engångs- som årsavgifter för dessa sköterskor folie av sig självt; att av de
statliga befattningshavarna personligen uttaga retroaktiva avgifter för höjningen
hade, i anslutning till hittills tillämpade regler, ej ansetts böra ifrågakomma.

I många av de i ärendet avgivna utlåtandena hade satts i fråga, att staten
skulle, särskilt beträffande distriktssköterskorna men även för övriga
icke statligt anställda sjuksköterskor, bidraga till kostnaderna för pensionsförbättringen
i vidare mån än pensionsanstalten föreslagit. Någon egentlig
eftergift i denna riktning hade departementschefen dock såväl av principiella
skäl som av kostnadshänsyn ansett sig icke kunna förorda. Vad särskilt distriktssköterskorna
anginge, finge framhållas, att statens bidrag till dessas
pensionering även efter införandet av den föreslagna huvudmansavgiften
skulle täcka större andel av den totala pensionskostnaden än statsbidraget
till lönen utgjorde av hela avlöningen. En viss mindre jämkning i anstaltens
förslag beträffande kostnadsfördelningen hade departementschefen dock ansett
sig kunna tillstyrka, nämligen en avrundning nedåt av huvudmansavgiften
från av anstalten föreslagna 5 1li procent till det i kap. VI av anstaltens
reglemente för flertalet huvudmän upptagna procenttalet 5. Denna
jämkning föranledde för staten en ökad kostnad, som torde kunna uppskattas
till omkring 20,000 kronor per år.

Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ärendet, vidtaga de författningsändringar, som kunde erfordras för
genomförande av vad här förordats. Ändringarna syntes böra träda i kraft
den 1 juli 1936.

Utskottet får erinra, att utskottet i sitt utlåtande nr 47 år 1935 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition rörande militärt tjänstepensionsreglemente
uttalade sig för att snara åtgärder borde vidtagas för åstadkommande av förbättrade
pensionsvillkor för dc med pensionsrätt i statens pensionsanstalt
förenade sjuksköterskebefattningarna. Det förslag i sådant syfte, som ut -

Utskottel.

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 70.

arbetats av statens pensionsanstalt och som ligger till grund för nu förevarande
proposition, har i huvudsak tillstyrkts av det stora flertalet hörda
myndigheter och sammanslutningar. Jämväl departementschefen bär ansett
förslaget vara i allt väsentligt väl avvägt. Utskottet ansluter sig till denna
uppfattning.

Den föreliggande utredningen har övertygat utskottet örn lämpligheten av
ett bibehållande av enhetlighet med avseende å pensionsunderlaget för sjuksköterskorna,
och har utskottet icke något att erinra mot det föreslagna pensionsunderlaget,
1,560 kronor. Förslaget innebär — frånsett dyrtidstillägg
—- en effektiv ökning av de årliga pensionsförmånerna av 180 kronor för
statlig och 384 kronor för annan sköterska.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har såväl pensionsanstalten
som departementschefen icke kunnat förorda, att höjning av pensionsunderlaget
skulle göras obligatorisk beträffande andra sjuksköterskor än de statsanställda
med författningsreglerad avlöning (huvudsakligen försvarsväsendets
sjuksköterskor) och de med bidrag av staten avlönade (distriktssköterskorna).
I den föreliggande motionen II: 640 har däremots yrkats, att pensionsförbättringen
skulle göras obligatorisk för samtliga i statens pensionsanstalt
delaktiga sjuksköterskor. Ehuru utskottet anser en allmän höjning av
pensionsunderlaget vara eftersträvansvärd, har utskottet dock funnit de
skäl pensionsanstalten och departementschefen anfört mot en dylik åtgärd
så övertygande, att utskottet icke kunnat tillstyrka ett bifall till motionen.
Utskottet delar således till fullo departementschefens uppfattning, att
det ej synes böra ifrågakomma att för vinnande av ett allmänt genomförande
av höjningen tvinga huvudmän för sköterskor, till vilkas avlöning
staten ej bidrager, att bereda högre pensioner och att påtaga sig härför
erforderliga avgifter. En obligatorisk höjning av pensionerna lärer enligt
utskottets mening kräva, att staten helt eller till huvudsaklig del påtoge
sig kostnaderna för höjningen. En så avsevärd utsträckning av statens förpliktelser
vill utskottet emellertid icke ifrågasätta. Utskottet får även i detta
sammanhang framhålla, att den sammanslutning, som närmast har att företräda
den här berörda personalens intressen, svensk sjuksköterskeförening,
med hänsyn till svårigheten för vissa arbetsgivare att ikläda sig de ökade avgifterna
ansett pensionsanstaltens förslag på denna punkt motiverat.

Till det av departementschefen tillstyrkta förslaget att för erhållande av
det förhöjda pensionsunderlaget skulle fordras, att vederbörande befattning
reglerades med en kontant slutavlöning av minst 1,500 kronor samt fritt
vivre eller kontant ersättning därför kan utskottet giva sin anslutning.

Emot den föreslagna ordningen för pensionsförhöjningens genomförande
och övergångsanordningarna har utskottet icke funnit anledning till erinran.
Likaledes biträder utskottet det förslag i fråga om bestridande av kostnaden
för pensionsförbättringen, som förordats av departementschefen.

De vid ett bifall till Kungl. Maj:ts här ifrågavarande förslag erforderliga
författningsändringarna, vilka det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
vidtaga, synas böra träda i kraft den 1 juli 1936.

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

15

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må, med avslag å motionen 11:640, bifalla
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 28 maj 1936.

På bankoutskottets vägnar:

EDVIN LEFFLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindgren, Bjurström, Ström i Lidköping, Ehrnberg,
Bodin och Danielsson*;

från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén*, Laurén, Paulsen, K. A. Westman*, Andersson
i Falkenberg*, Carleson och Elmroth.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Lovén, Laurén och Paulsen,
vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:

»Utskottet får---denna uppfattning.

Den föreliggande---annan sköterska.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle höjning av pensionsunderlaget göras
obligatorisk endast beträffande statsanställda sjuksköterskor med författningsreglerad
avlöning samt distriktssköterskorna. Såsom skäl härför har
anförts, att det ej synts böra ifrågakomma att för vinnande av ett allmänt
genomförande av höjningen tvinga huvudmän för sköterskor, till vilkas avlöning
staten ej bidrager, att bereda högre pensioner och att påtaga sig härför
erforderliga avgifter. Å andra sidan har i den i ämnet väckta motionen framhållits
de olägenheter, som bomme att uppstå genom att pensionsförhöjningen
ej gjordes obligatorisk för samtliga till pensionsanstalten anslutna sjuksköterskor
utan för en del av dem skulle bliva beroende på huvudmännens goda
vilja. Utskottet har icke kunnat undgå att finna vad i motionen anföres vara
värt beaktande. Även om vissa svårigheter föreligga för en generell tillämpning
av de höjda pensionsbeloppen, torde dessa svårigheter icke vara av sådan
art, att de icke kunna övervinnas. Det bidrag av huvudmannen, som elford -

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 70-

ras för att hos honom anställda sköterskor skola komma i åtnjutande av
förhöjda pensioner, utgör endast 78 kronor för år och sköterska och kan
icke anses betungande, särskilt som huvudmännen hittills icke behövt erlägga
någon årlig avgift för sina sjuksköterskors pensionering. Frånsett de av sköterskorna
själva erlagda avgifterna, har det nämligen ankommit på staten
att bära kostnaderna för deras pensionering. Då utskottet icke finner anledning
förmoda, att någon huvudman endast med hänsyn till kravet på
erläggande av nyssnämnda årsavgift skulle vilja undandraga sig att lämna
sin medverkan till pensionsförhöjningens genomförande, har utskottet funnit
sig kunna tillstyrka, att förhöjningen göres obligatorisk för samtliga i anstalten
delaktiga sjuksköterskor. Emellertid torde det för delaktighet i de
högre pensionsförmånerna uppställda villkoret om en kontant slutavlöning
av minst 1,500 kronor i vissa fall icke kunna uppfyllas. Med hänsyn härtill
och då någon nämnvärd olägenhet av ett slopande av detta villkor icke torde
uppkomma, får utskottet förorda, att för pensionsförhöjningen icke skall
fordras, att vederbörande befattning regleras med viss kontant slutavlöning.
Att märka är, att det stora flertalet eller närmare bestämt 85 procent av
samtliga till anstalten anslutna sjuksköterskor redan nu uppbär kontant avlöning
å 1,500 kronor eller därutöver samt att lönenivån synes vara stadd i
stigande. I de fall, där avlöningen understiger nämnda belopp, skulle visserligen
pensionsunderlaget komma att bliva jämförelsevis högt i förhållande till
löneförmånerna, men det torde dock ej kunna sägas bliva för högt i förhållande
till sjuksköterskornas utbildning och tjänståligganden. Erinras må
även, att pensionen till sköterskorna hittills ej fastställts i viss relation till
vederbörandes lön samt att beloppet 1,500 kronor i viss mån är godtyckligt
valt.

Emot den---av departementschefen.

Det vid---juli 1936.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande proposition och
motionen 11:640, må bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig
överensstämmelse med av föredragande departementschefen
förordade grunder, dock med iakttagande av däri
av utskottet föreslagna ändringar, utfärda bestämmelser i
fråga örn förbättrad pension för sjuksköterskor med delaktighet
i statens pensionsanstalt.»; samt

2) av herr Elmroth.

367261. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.