Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1936 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av den
år 1934 beslutade sänkningen av pensionsåldern för vissa
civila befattningshavare.

I en inom första kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 255 hava herr Johansson, Johan Bernhard, och
herr Ernfors hemställt, »att riksdagen vilie i skrivelse till Kungl. Majit begära
utredning och förslag till 1937 ars riksdag örn sådan revision av det år
1934 antagna tjänstepensionsreglementet, att sänkningen av pensionsåldern
för civila befattningshavare må upphävas utom i sådana fall, då en tidigare
pensionering motsvarar det allmännas intresse».

Utskottet får till en början erinra, att Kungl. Majit i proposition till 1934
ars riksdag nr 222 angående rätt till tjänstepension för tjänstemän, tillhölande
den civila statsförvaltningen m. m., föreslog en sänkning av pensionsåldrarna
för ett flertal befattningshavare.

I sitt utlåtande nr 60 i anledning av berörda proposition anförde bankoutskottet
i förevarande ämne bland annat följande:

»Ur statsnyttans synpunkt och med hänsyn till det alltmer skärpta kravet
pa ellektivitet i arbetet synes det ej kunna förnekas, att nuvarande pensionsajdrar
i manga fall aro alltför höga och att en sänkning av åldrarna därför
mäste anses önskvärd. Det bär häremot invänts, att medellivslängdens ökning
utgjorde skäl mot en nedsättning av nuvarande pensionsåldrar Räckvidden
av denna invändning synes dock ej böra överskattas. Enligt tillgängliga
statistiska uppgifter har medellivslängden under åren 1891—1925 ökats
med nära 10 år eller (för män) från 50,9 år till 60,7 år. Denna ökning beror

emellertid väsentligen av minskad dödlighet under de första levnadsåren _

en omständighet, som torde få anses vara av underordnad betydelse för
frågan om lämplig pensionsålder — och endast till mycket ringa del (1,3 år)
pa en ökning av den återstående medellivslängden vid tidpunkten för inträdet
i pensionsåldern. Gentemot den anförda invändningen bör också framhållas,
att den fortskridande rationaliseringen och intensifieringen av statsverksamheten
— både inom den rent administrativa förvaltningen och inom
andra områden av statens verksamhet — numera oftast torde ställa större
krav på kroppslig och andlig rörlighet hos befattningshavarna än vad fallet
varit under tidigare rådande förhållanden. Att man vid bedömande av frågan
örn lämplig pensionsålder, åtminstone beträffande de talrika lägre tjänstemannabefattningarna
och arbetaranställningarna, jämsides med effektivitetsBihang
till riksdagens protokoll 1936. 8 sami. Nr 46_48. i

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

synpunkterna även beaktar behovet ur befolkningsfördelningens synpunkter
av en tidigare avkoppling av äldre arbetskraft, finner utskottet vara fullt
berättigat. De utredningar, till vilka departementschefen i detta avseende
hänvisat, giva vid handen, att överskottet inom befolkningens arbetsföra
åldrar med därav föranledda svårigheter att bereda arbete åt ungdomen
näppeligen torde kunna betraktas såsom ett konjunkturförhållande utan att
man här står inför ett problem, som torde komma att kvarbliva och vinna
ökad aktualitet för lång tid framåt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet i likhet med departementschefen
funnit vissa sänkningar av nuvarande pensionsåldrar vara
påkallade.»

Med biträdande i huvudsak av Kungl. Maj:ts förslag förordade utskottet,
att befattningshavarna skulle fördelas på två åldersgrupper, den ena omfattande
lönegraderna 1—12 med en pensionsålder, varierande mellan 60 och
63 år, samt den andra omfattande högre lönegrader med en normal pensionsålder
av 65 år.

Vid utlåtandet var fogad en av herrar Lindgren, Ernfors, Silfverstolpe och
Leffler avgiven reservation, vari reservanterna — under uttalande av sin
betänksamhet mot den radikala sänkning av pensionsåldrarna, som i propositionen
nr 22 föreslagits — yrkade, att riksdagen med avslag å nämnda
proposition ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
låta verkställa skyndsam förnyad utredning angående lämplig pensionsålder
för tjänstemän i statens tjänst m. fl.

Riksdagen biföll bankoutskottets förenämnda förslag rörande pensionsåldrarnas
avvägning. I det av Kungl. Majit den 30 juni 1934 utfärdade civila
tjänstepensionsreglementet, som trädde i kraft den 1 juli 1935, hava införts
bestämmelser angående pensionsålder för olika till reglementet hänförliga
befattningar i överensstämmelse med riksdagens sålunda i ämnet fattade
beslut.

I den nu föreliggande motionen anföres bland annat följande:

Sänkningen av pensionsåldern vore varken till fördel för befattningshavarna
själva, som därigenom tillskyndats direkta reduktioner i inkomst under
ett antal år, eller gagnade statsverket, som tvärtemot fått vidkännas ökade
utgifter för pensioneringsändamål. Hänsynen till de yngres ökade möjligheter
till anställning och befordran syntes visserligen värd det största erkännande
och beaktande, men det måste likväl konstateras, att lättnaden i kristrycket
nu torde ha gjort läget gynnsammare även för här ifrågavarande grupper
i avseende på utsikterna att kunna vinna en utkomst och därigenom ej
längre ge samma tyngd som 1934 åt motivet att åvägabringa en arbetskraftsutjämning
mellan åldrarna till de yngres favör. Därtill komme att man ej
kunde släppa ur sikte, hur omtvistligt och tvivelaktigt till sitt värde det kunde
vara att sänka pensionsåldern inför en befolkningsutveckling, som snart
komme att relativt sett väsentligt höja åldringarnas antal och därmed öka
de arbetsföra åldrarnas ändock stora försörjningsbörda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

3

Såsom ovan erinrats, var den i motionen berörda frågan om lämpliga pensionsåldrar
för statens tjänstemän föremål för en ingående omprövning av
1934 års bankoutskott och riksdag. Sedan riksdagen för endast två år sedan
fattade sitt beslut i denna fråga, hava enligt utskottets uppfattning icke inträffat
några omständigheter av sådan art, att de kunna motivera ett annat
ställningstagande i ärendet än vad då ägde rum. Härtill kommer, att täta
rubbningar av de grundläggande reglerna för pensioneringen av statens
tjänstemän, exempelvis beträffande pensionsåldrarna, givetvis måste skapa
en känsla av osäkerhet för tjänstemännen och i olika avseenden medföra
olägenheter jämväl för det allmänna. Stor varsamhet bör därför iakttagas i
fråga örn ändringar av dessa regler. Med hänsyn till vad sålunda anförts
och under åberopande jämväl av vad 1934 års bankoutskott i sitt här ovan
återgivna utlåtande nr 60 i ämnet uttalat får utskottet avstyrka bifall till den
föreliggande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion I: 255 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1936.

På bankoutskottets vägnar:

EDVIN LEFFLER.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindgren, Lindley*, Ernfors, Johansson i Friggeråker*,
Bjurström*, Ström i Lidköping, Ehrnberg och Nilsson i Mölndal;

från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen*, Andersson i
Falkenberg*, Severin, Mattsson* och Hilding.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindgren och Ernfors, vilka yrkat bifall till den föreliggande
motionen.

Utskottet