Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 17 mars 1936 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner om statsbidrag
till kommuner för pensionering av vissa
fjärdingsmän.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 148 av
herrar Heuman och Nilsson, Theodor, samt den andra inom andra kammaren
under nr 462 av herr Landgren jämte fem av kammarens övriga ledamöter,
har hemställts, i första hand »att riksdagen måtte besluta att av statsmedel
bidrag med tre fjärdedelar av kostnaden skall utgå till kommun, som åtager
sig pensionering av genom nya polislagens tillkomst entledigad fjärdingsman,
vilken i tjänsten åtnjutit en årlig lön av minst 500 kronor, vid entledigandet
uppnått en levnadsålder av 50 år och i fortlöpande följd under minst
10 år innehaft den befattning, från vilken han entledigats, under förutsättning
tillika att den beslutade pensionen uppgår till två tredjedelar av den
entledigades lön under sista anställningsåret».
Alternativt hava motionärerna hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i ämnet.
Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
I: 148.
Frågan örn beredande av pension åt vissa fjärdingsmän, som vid den nya
polisorganisationens genomförande förlorat sina befattningar, har vid ett
tidigare tillfälle varit föremål för riksdagens prövning. I motionerna I: 236
och II: 431 vid 1934 års riksdag hemställdes nämligen, att riksdagen måtte
besluta, att till de personer, som vid nya polisorganisationens genomförande
vid 1932 års ingång haft anställning som fjärdingsmän under minst tio år
före år 1932 och den 1 januari 1932 uppnått minst 50 levnadsår, skulle av
statsmedel utgå pension med två tredjedelar av medeltalet av dylik persons
lön som fjärdingsman för de fem sista åren före den 1 januari 1932, eller örn
detta ansåges ej kunna omedelbart beslutas, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag i ämnet.
I utlåtande nr 47 vid 1934 års riksdag avstyrkte bankoutskottet bifall till
nyssnämnda motioner under hänvisning till att frågan örn beredande av
pension åt vissa f. d. fjärdingsmän, som på grund av den nya polislagens
genomförande nödgats avgå från sina befattningar, för det dåvarande var
föremål för prövning i finansdepartementet på grund av en utav svenska
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 8 sami. Nr 36.
023 30
2
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
polisförbundet i skrivelse den 31 oktober 1930 gjord framställning i
ämnet.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
Svenska ''polisförbundet hade i sin omförmälda skrivelse den 31 oktober
1930 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för beredande av statspension
med belopp motsvarande två tredjedelar av senast innehavd lön åt fjärdingsman,
som i samband med den nya polislagens ikraftträdande förlorat sin befattning,
dock endast om denna innehafts i minst tio år och örn årslönen därför
uppgått till minst 300 kronor.
Häröver avgav statskontoret den 31 december 1932 utlåtande, därvid fogats
yttranden från samtliga länsstyrelser.
I detta utlåtande lämnade statskontoret till en början följande redogörelse
för fjärdingsmannasysslans allmänna karaktär ävensom fjärdingsmännens anställningsförhållanden
i övrigt:
»Enligt lagen den 29 september 1899 angående fjärdingsmansbestyrets utgörande,
vilken genom den nya polislagens genomförande från och med den
1 januari 1932 upphört att gälla, skulle varje socken i landet vara skyldig att
anställa minst en fjärdingsman; dock finge med länsstyrelsens medgivande
två eller flera smärre socknar, som gränsade intill varandra, förena sig örn
en fjärdingsman. Fjärdingsman utsågs av kommunalstämman för en tid av
minst tre år i sänder och skulle av kommunen förses med skälig lön. I instruktionen
för fjärdingsmännen den 29 september 1899 (nr 77, sid. 4) föreskrevs,
att de skulle vara skyldiga biträda landsfiskalerna ej blott med egentliga
polisgöromål utan även nied handräckningsgöromål. Utvecklingen ledde
emellertid sedermera därhän, att fjärdingsmännens viktigaste funktion blev att
biträda vid restindrivning.
Någon rätt för fjärdingsman att vid avgång från tjänsten erhålla pension
har före den nya polislagens tillkomst icke förefunnits. I enstaka fall har
dock, såsom av utredningen framgår, vederbörande kommun tillerkänt fjärdingsman
sådan förmån. Vid flera tillfällen har jämväl riksdagen under vissa
villkor beviljat pension åt sådan befattningshavare, men fjärdingsmannen har
då samtidigt varit polisman, till vars avlönande statsbidrag utgått.
I detta sammanhang vill statskontoret erinra örn ett av vederbörande departementschef
i propositionen nr 58 till 1925 års riksdag med förslag till lag
om polisväsendet i riket m. m. gjort uttalande.
I samband med redogörelse för bristerna i den dåvarande polisorganisationen
framhöll departementschefen sålunda, bland annat, att fjärdingsmansbefattningen
såsom regel vore en bisyssla, och att avlöningen också vore bestämd med
hänsyn härtill. En följd härav vore, att fjärdingsmannen måste skaffa sig andra
inkomstkällor för att kunna existera, och, enligt vad erfarenheten visat, finge
på grund härav på många håll fjärdingsmansverksamheten stå tillbaka för
annat, mera inbringande arbete. Den omständigheten, att fjärdingsmännen
valdes för relativt kort tid — funktionstiden överstege ganska sällan tre år —
vore jämte nu anförda förhållande enligt departementschefens mening också
ägnad att försvaga deras ställning. Samtidigt erinrade departementschefen
örn att enligt den Linnérska utredningen under tioårsperioden 1911—1920 ej
mindre än 143 fjärdingsmansbefattningar växlat innehavare fyra eller flera,
högst tio gånger, medan ett, två och tre personalombyten skett i respektive
798, 396 och 397 distrikt. I åtskilliga av dessa fall hade givetvis vederbörande
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
3
fjärdingsman avlidit eller själva frivilligt dragit sig tillbaka, men att fjärdingsmannens
dåliga avlöning och beroende ställning spelat in i ett stort antal
fall syntes departementschefen högst antagligt.»
I anslutning till de av länsstyrelserna avgivna yttrandena ingick statskontoret
därefter på ett bedömande av den av svenska polisförbundet gjorda
framställningen och anförde därvid följande:
»Enligt föreliggande utredning har vid den nya polisorganisationens
genomförande ett icke obetydligt antal fjärdingsmän förlorat sina befattningar.
Genom den nya distriktsindelningen hava sålunda vissa tjänster blivit överflödiga,
och på grund av skärpta kompetensfordringar och föreskrifter beträffande
viss pensionsålder hava en del befattningshavare icke kunnat erhålla
förnyad anställning. Den av svenska polisförbundet gjorda framställningen
innebär, att staten skulle utan bidrag från vederbörande kommuners sida
åtaga sig pensionering av sådana överflödiga fjärdingsmän, vilka kunna räkna
en tjänstetid av minst 10 år och därunder haft en minimilön av 300 kronor
för år. Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår emellertid, att flertalet
länsstyrelser icke ansett sig kunna förorda en dylik anordning, varigenom
kostnaderna för ifrågavarande pensionering skulle helt drabba statsverket.
Med hänsyn till att fjärdingsmannabefattningarna vore att betrakta såsom
kommunala tjänster, hava vissa länsstyrelser ansett, att lösande av frågan örn
fjärdingsmännens pensionering vore en uteslutande kommunal angelägenhet,
vartill bidrag av statsmedel icke ens till någon del borde utgå. En pensionering
i enlighet med polisförbundets hemställan skulle för statsverkets vidkommande
även komma att medföra ganska väsentliga kostnader. Såvitt statskontoret
kunnat döma av i ärendet meddelade uppgifter, torde antalet fjärdingsmän,
som under i framställningen angivna förutsättningar skulle komma i åtnjutande
av pension, uppgå till omkring 430. Därest, såsom polisförbundet
hemställt, pensionen bestämdes till två tredjedelar av fjärdingsmannens senast
innehavda lön, skulle med beräkning av en genomsnittlig lön av 600 kronor för
envar av dem statsverkets årliga utgifter för nu berörda ändamål belöpa sig
till ungefär 172,400 kronor oberäknat dyrtidstillägg.
I stället för en helt statlig pensionering hava flertalet länsstyrelser förordat
ett system med statsbidrag till kommuner, som åtagit sig att enligt vissa
grunder pensionera nu ifrågavarande befattningshavare. En dylik anordning
har ansetts motiverad med hänsyn till, bland annat, att fjärdingsmännen, som
till viss del fullgjort även statliga uppdrag, genom ändrad lagstiftning mistat
sina tjänster.
Beträffande de allmänna grunderna för en dylik pensionering hava olika
meningar uttalats. Enligt polisförbundets framställning skulle till erhållande
av pension icke ifrågakomma fjärdingsman, vilken innehaft sin tjänst allenast
såsom bisyssla. Detta har förbundet ansett vara fallet, då årslönen understigit
300 kronor. Länsstyrelserna hava i allmänhet ansett, att gränsen mellan
bisyssla och tjänst, vilken giver sin innehavare full försörjning, bör dragas
vid ett väsentligt högre lönebelopp. Så hava till exempel länsstyrelserna i
Södermanlands samt Göteborgs och Bohus län föreslagit, att pension skulle
utgå endast vid en årslön av 400 kronor och därutöver. Länsstyrelsen i Uppsala
län har såsom villkor för erhållande av pension föreslagit en minimilön
av 700 kronor. Länsstyrelsen i örebro län har i sådant hänseende anfört, att
i de, fall, då kommunalmyndighets beslut örn avlöning åt fjärdingsman jämlikt
övergångsbestämmelserna till polislagen underställts länsstyrelsens prövning,
hade, när fråga varit om en av tjänsten helt sysselsatt befattningshavare, löne
beloppet icke i något fall understigit 1,200 kronor, och i intet fall torde enligt
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
länsstyrelsens mening, såvitt örebro län anginge, lön åt fjärdingsman, som
kunde anses av tjänsten åtminstone huvudsakligt upptagen, för närvarande
uppgå till mindre belopp än 800 kronor.
Beträffande fordran på viss minimitjänstetid hava en del länsstyrelser
funnit den av polisförbundet föreslagna tiden — 10 år — väl kort. Så haltin
exempel länsstyrelsen i Malmöhus län ansett, att tjänsteåldern bör uppgå
till 15 å 20 år. Länsstyrelsen i Västmanlands län uppställer såsom villkor för
erhållande av hel pension en tjänstetid av minst 30 år. För kortare tjänstetid
borde enligt länsstyrelsens mening pensionen utgå med avkortat belopp i förhållande
till det mindre antalet tjänstår.
Polisförbundet har icke angivit någon begränsning av rätten till erhållande
av pension med hänsyn till viss levnadsålder vid avgång från tjänsten. Länsstyrelsen
i Hallands län framhåller, att från rätt till pension bör undantagas
fjärdingsman, som uppnått sådan ålder, att han, även om den nya organisationen
icke kommit till stånd, icke kunnat kvarstå någon längre tid. Likaså
borde från sådan rätt uteslutas fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten
ännu är så ung, att övergång till annat yrke skäligen bort kunna förväntas.
Länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län anse däremot, att för pension
bör fordras en levnadsålder av minst 55 år.
I de fall, då frågan örn beräkning av pensionsbeloppet berörts i de avgivna
yttrandena, har föreslagits, att pensionen må utgöra 2/3 av fjärdingsmannens
förutvarande fasta avlöning. Det framgår emellertid icke alltid tydligt, huruvida
härmed avses den för fjärdingsmannen senast bestämda lönen eller om
till grund för beräkning av pensionen skall läggas medeltalet av fjärdingsmannens
lön under åren närmast före avgången från tjänsten. Allenast länsstyrelsen
i Södermanlands län har anfört, att pensionen bör motsvara av
medellönen för till exempel de feni sista tjänståren.
Yad angår statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet hava
olika meningar gjorts gällande. Länsstyrelsen i Uppsala län anser sig ej kunna
förorda statsbidrag till högre belopp än ''A av pensionsbeloppet. Länsstyrelserna
i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands
län förorda, att bidrag av statsmedel lämnas till belopp motsvarande
hälften av pensionen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, huruvida
icke statsbidrag bör utgå med -U av det fastställda understödsbeloppet.
I detta sammanhang torde böra nämnas, att omkring 35 kommuner beviljat
eller ställt i utsikt understöd åt sådana fjärdingsmän, som icke kunnat beredas
anställning inom den nya polisorganisationen.»
Statskontoret sammanfattade sin mening rörande ifrågavarande pensioneringsspörsmål
på följande sätt:
»Av departementschefens här ovan återgivna uttalande ävensom i ärendet
avgivna yttranden synes framgå, att fjärdingsmannabefattningen oftast varit
att betrakta såsom bisyssla. I en del fall torde visserligen fjärdingsmannen
av befattningen ifråga hava erhållit sin huvudsakliga försörjning, men då han
med hänsyn till sättet för tjänstens tillsättande icke med säkerhet kunnat påräkna
förnyad anställning efter tjänstetidens utgång, torde han få anses hava
varit inriktad på möjligheten att bliva nödsakad övergå till annan verksamhet.
Genom övergångsbestämmelserna i polislagen torde även i allmänhet hava
möjliggjorts för befattningshavare, som icke kunnat förvänta återanställning,
att förbereda övergång till annan sysselsättning. Ifrågavarande lag, som
trädde i kraft den 1 januari 1926, skulle senast den 1 januari 1932 vara helt
satt i tillämpning, önskade kommun, som enligt fastställd indelning skulle
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
5
utgöra eget polisdistrikt, att lagen skulle före sistnämnda dag erhålla tillämpning
på kommunen, kunde ansökning därom göras hos länsstyrelsen. Befunnes,
att inom kommunen tjänstgörande fjärdingsmän icke ägde att kvarstå
i tjänsten efter den tidpunkt, från vilken lagen enligt ansökningen skulle
bliva tillämplig å kommunen, eller kunde uppsägas till nämnda tidpunkt
samt att statsmedel funnes tillgängliga för bidrag till de fjärdingsmän, som
enligt lagen skulle vara anställda inom kommunen, skulle ansökningen bifallas.
Yad sålunda stadgats skulle äga motsvarande tillämpning, örn de kommuner,
som enligt fastställd indelning helt eller delvis inginge i visst polisdistrikt,
gjorde ansökan om att lagen skulle bliva tillämplig för distriktet.
Det vill med hänsyn till nu anförda omständigheter synas statskontoret,
att genomförandet av den nya polisorganisationen icke kan åberopas såsom
skäl för staten att åtaga sig eller bidraga vid pensionering av sådana fjärdingsmän,
varom här är fråga. Det torde dessutom böra framhållas, att någon
rätt till pension för fjärdingsmän icke tidigare förefunnits. Med hänsyn till
fjärdingsmannabefattningens allmänna karaktär av bisyssla skulle en pensionering
av ifrågavarande befattningshavare även innebära en avvikelse från
de principer, som tillämpas vid statlig pensionering. Då befattningarna i
fråga därjämte äro att anse såsom uteslutande kommunala tjänster, ehuru
med desamma varit förenad skyldigheten att utöva vissa statliga funktioner,
torde det enligt statskontorets mening närmast åligga vederbörande kommuner
att sörja för innehavarnas pensionering. Statskontoret hyser därför
starka betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i den riktning, som i polisförbundets
framställning avses eller av flertalet länsstyrelser förordats.
Därest emellertid billighetsskäl skulle kunna anses motivera, att staten
lämnar sin medverkan vid lösande av berörda fråga, synes detta lämpligast böra
ske i form av statsbidrag till kommun, som förklarat sig villig att enligt vissa
grunder åtaga sig pensionering av sådan fjärdingsman, som genom den nya
polislagens tillkomst icke kunnat beredas förnyad anställning. Såsom villkor
för statsbidrag torde därvid böra gälla, att fjärdingsmannen under en längre
följd av år innehaft sin befattning samt att han kan sägas av densamma hava
erhållit sin huvudsakliga försörjning. Det synes jämväl skäligt, att hänsyn
tages till vederbörande befattningshavares behov av understöd.
Beträffande frågan om tjänstetidens längd har — såsom förut framhållits
— polisförbundet föreslagit en minimitid av 10 år. Denna tid måste statskontoret
finna alltför kort. Enligt numera gällande bestämmelser för befattningshavare
vid polisväsendet fordras för att hel pension vid avgång efter
uppnådd pensionsålder skall kunna erhållas en tjänstetid av 30 år. Det synes
emellertid statskontoret, att i nu berört hänseende föreskrifterna i kungörelsen
den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning
åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen skulle kunna
tjäna till vägledning. I nämnda kungörelse stadgas för löntagare, tillhörande
grupperna II och lil, en sammanlagd anställningstid av minst 15 år för erhållande
av förtidspension. Det torde icke kunna anses oskäligt, att i nu
ifrågavarande fall motsvarande tid föreskrives såsom villkor för erhållande
av pension, vartill bidrag av statsmedel skall utgå.
Polisförbundet har vidare ansett, att en årlig lön av 300 kronor bör utgöra
gräns mellan fjärdingsmannabefattningen såsom bisyssla och densamma såsom
tjänst, varav innehavaren haft sitt huvudsakliga levebröd. Statskontoret
finner det föga sannolikt, att en befattning med så låg årsavlöning utgjort
innehavarens huvudsakliga sysselsättning. Med hänsyn till de olika uppgifter,
som härutinnan lämnas av länsstyrelserna, synes viss minimiavlöning
icke böra fastställas såsom villkor för utgående av statsbidrag, utan torde i
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Utskottet.
varje särskilt fall böra prövas, huruvida sådana omständigheter föreligga, att
fjärdingsmannabefattningen kan sägas icke hava varit bisyssla.
Såsom vissa länsstyrelser gjort gällande, torde pension icke böra utgå till
fjärdingsman, som vid avgång från tjänsten ännu är så ung, att övergång till
annan sysselsättning skäligen bör kunna förväntas. Polisförbundet har härutinnan
icke angivit någon begränsning. Statskontoret anser, att i förevarande
fall lämpligen bör fordras samma levnadsålder, som i ovanberörda kungörelse
den 15 januari 1926 (nr 10) föreskrivits för löntagare för erhållande av
förtidspension, nämligen 50 år.
Svenska polisförbundet har hemställt, att pensionen måtte bestämmas till
*/* av fjärdingsmannens senast innehavda lön. Statskontoret har häremot
ingen annan erinran att göra, än att pensionen rättvisligen synes böra utgöra
2/3 av medeltalet av fjärdingsmannens lön för till exempel de fem sista åren
före den 1 januari 1932.
Vad beträffar statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet,
torde detsamma böra utgå med högst hälften av nämnda belopp.
Med hänsyn till de ovissa faktorer, som, på sätt ovan anförts, kunna spela
in vid bestämmande av pension åt fjärdingsman, anser sig statskontoret för
närvarande icke kunna verkställa någon beräkning av statsverkets kostnader
för en pensionering i överensstämmelse med nu angivna allmänna riktlinjer.
Statskontoret förutsätter emellertid, att, därest skäl skulle nu anses föreligga
för upptagande av frågan till realprövning, statskontoret beredes tillfälle att
på grundval av den utredning i ärendet, som ytterligare må befinnas erforderlig,
inkomma med förnyat utlåtande.»
Sedan Svenska polisförbundet, i anledning av vad statskontoret i ärendet
anfört, den 20 mars 1933 ingivit ytterligare en skrivelse i ämnet och Svenska
landskommunernas förbund den 25 november 1933 avgivit yttrande i ärendet,
fann Kungl. Maj:t genom beslut den 18 oktober 1935 den av polisförbundet
gjorda framställningen icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Fjärdingsmannabestyrets utgörande var ursprungligen en rent kommunal
angelägenhet, i del att fjärdingsmännen utsågos genom val å kommunalstämma
för viss tid och jämväl erhöllo avlöning av kommunerna. De
med befattningarna förenade göromålen voro också, åtminstone i äldre
tider, till övervägande del av kommunal natur. I dessa förhållanden
inträdde dock efterhand en förändring såtillvida, att med befattningarna
kommo att förenas ett antal statliga funktioner, avseende såväl egentlig
polisverksamhet som jämväl och framför allt olika slag av exekutionsgöromål,
huvudsakligen restindrivning. I flertalet fall torde, såsom den av statskontoret
och länsstyrelserna verkställda utredningen utvisar, fjärdingsmannabefattningen
före tillkomsten av den nya polislagen haft karaktär av bisyssla.
Otvivelaktigt medförde 1925 års polislagstiftning för fjärdingsmannakårens
vidkommande vissa svårigheter därigenom att åtskilliga befattningshavare
utan eget förvållande berövades möjligheten till fortsatt anställning. Det har
synts utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke staten av billighetsskäl borde
i någon mån bidraga till pensioneringen av fjärdingsmän, som sålunda nödgats
frånträda sin tjänst på grund av polislagens ikraftträdande. I betraktande av
de av statskontoret anförda, i och för sig bärande skäl, som tala mot åtgärder
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
7
från statens sida i berörda avseende, är det emellertid av vikt, att grunderna
för statens medverkan så avvägas, att densamma begränsas till vad som måste
anses vara rimligt med hänsyn till de särskilda anställnings- m. fl. förhållanden,
som förelegat beträffande de fjärdingsmän, varom här är fråga.
Såsom framgår av utredningen i ärendet, har statskontoret, för den händelse
staten skulle medverka vid här ifrågavarande pensionering, uppdragit
vissa allmänna riktlinjer för en dylik pensionering. Såsom villkor för pension
har det synts statskontoret böra uppställas, att fjärdingsmannen dels under
en längre tid innehaft sin befattning, dels vid avgången ur tjänst uppnått viss
levnadsålder, dels ock av sin befattning erhållit sin huvudsakliga försörjning.
Jämväl motionärerna hava gjort vissa yrkanden i sådan riktning. Såväl statskontoret
som motionärerna hava vidare förordat, att statens medverkan vid
pensioneringen skulle lämnas i form av statsbidrag till kommun, som förklarat
sig villig att enligt vissa grunder åtaga sig pensionering av till följd av
polislagen entledigad fjärdingsman, och i samband därmed framställt förslag
rörande storleken av de pensionsbelopp, som borde ifrågakomma, ävensom
rörande statsbidragets storlek i förhållande till pensionsbeloppet. Statskontoret
har slutligen funnit skäligt, att hänsyn tages till vederbörande befattningshavares
behov av understöd.
Yad sålunda anförts berör enligt utskottets mening de viktigaste av de
faktorer, som böra tagas i betraktande vid bedömande av här avsedda pensioneringsfråga.
Utskottet är emellertid icke berett att på grundval av nu
föreliggande material tillstyrka antagandet av några regler för pensioneringen,
även om det vill förefalla utskottet, som örn en lösning av frågan skulle kunna
ske i nära överensstämmelse med de av statskontoret uppdragna riktlinjerna.
I likhet med statskontoret finner utskottet erforderligt att, innan frågan upptages
till slutlig prövning, ytterligare utredning i ämnet verkställes, därvid
jämväl beräkning av kostnaderna för pensioneringen bör ske. Utskottet finner
sig alltså böra föreslå, att utredning verkställes genom Kungl. Maj:ts försorg
rörande de förutsättningar, som böra föreligga för beviljande av bidrag av
statsmedel till pensionering i nu förevarande fall, ävensom rörande de grunder,
som böra tillämpas vid pensionsbeloppens beräkning.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 148 och
II: 462, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning rörande frågan örn pensionering
av fjärdingsmän, vilka blivit entledigade på grund av tillkomsten
av 1925 års polislag, samt därefter för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 17 april 1936.
På bankoutskottets vägnar:
HAGALD ÅKERBERG.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 36.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindgren*, Ernfors*, Johansson i Friggeråker,
Ström i Lidköping, Ehrnberg*, Berling och Nilsson i Mölndal;
från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen, K. A. Westman,
Carleson, Gustavson i Västerås och Elmroth.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.