Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
5
Nr 34.
Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om upphävande av 6 § b)
i lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till
pension.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 54 har herr Ström jämte sju av kammarens övriga
ledamöter hemställt, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa om förslag till sådan lagändring, att stycket b i 6 § i lagen angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension strykes».
Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:
»Lagen angående civila tjänstinnehavares rätt till pension stadgar i 6 §
stycket b, att annan befattningshavare än innehavare av domareämbete må,
vid uppnåendet av den stadgade pensionsåldern, av Konungen eller den myndighet,
som äger att från tjänsten bevilja avsked, kunna medgivas anstånd
med avskedet från tjänsten, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt
två år.
Ifrågavarande bestämmelse har av myndigheterna tillämpats mycket olika.
Medan en del myndigheter icke alls medgiva dylikt anstånd, lämnas sådant
av andra myndigheter. I de fall då anstånd medgivits torde detta i huvudsak
ske med hänsyn tagen till av den åldrige befattningshavaren uttalad önskan.
Otvivelaktigt medför dock bestämmelsens tillämpande vissa mindre tillfredsställande
förhållanden. Icke minst är så förhållandet örn man tager i betraktande
det hinder i befordringsförhållandena, som härigenom uppstår. Då de
ordinarie befattningarnas antal ej är så stort, är det också fullt förklarligt,
att ett allmänt missnöje är rådande bland personalen beträffande de fall, då
ifrågavarande bestämmelse blivit tillämpad. Detta så mycket mer som något
egentligt statsintresse icke motiverar bestämmelsens bibehållande. I varje
fall är så förhållandet i vad det gäller lägre personal.
Ett förhållande som man i detta sammanhang icke heller kan bortse ifrån
är den rådande arbetslösheten, som ju är särskilt omfattande bland ungdomen.
Ett av det nuvarande samhällets främsta problem är otvivelaktigt att
söka bereda arbetstillfällen för det uppväxande släktet. Att samtidigt härmed
bibehålla en särbestämmelse, vilken möjliggör för åldriga personer, för vilkas
försörjning är ordnat på annat sätt, att genom kvarstående i tjänst
minska arbetstillfällena för yngre och fullt arbetsföra, kan icke vara förenligt
med statens intressen. Några egentliga skäl för ett bibehållande av bestämmelsen
ifråga synes icke heller föreligga, varför vi anse att den påtalade
bestämmelsen bör utgå.»
Vid 1932 års riksdag väcktes av herr Ström en motion II: 84 av nära nog
samma innehåll som nu förevarande motion. Förstnämnda motion avstyrk
-
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
Utskottet.
tes av bankoutskottet (uti. nr 37) under uttalande, bland annat, att den i
motionen berörda frågan lämpligen borde upptagas till prövning i samband
med den då förestående nya pensionslagstiftningen. Motionen föranledde icke
någon riksdagens åtgärd.
Beträffande de befattningshavare, å vilka 1907 års lag angående civila
tjänstinnehavares rätt till pension äger tillämpning, gäller för närvarande
i fråga örn skyldighet till avgång från tjänsten, att sådan skyldighet inträder
vid uppnående av den för pensionsrätt stadgade levnadsåldern, Konungen
eller, där viss ämbetsmyndighet äger att från tjänsten avskeda, den myndigheten
obetaget att låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehavaren
prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Utskottet bortser
härvid från de särskilda regler, som gälla dels för innehavare av domarämbete,
dels ock för de fall, då avgångsskyldighet före pensionsåldern föreligger
på grund av olycksfall i tjänsten, sjukdom eller minskad arbetsförmåga.
Ovanberörda bestämmelse i 1907 års pensionslag erhöll sin lydelse enligt
lag den 30 juni 1934, som trädde i kraft den 1 juli 1935. Bestämmelsen har
sin motsvarighet i 12 § mom. 2 a) civila tjänstepensionsreglementet, vilket
äger tillämpning å det stora flertalet av statens civila tjänstemän, ävensom
i 11 § mom. 1 a) militära tjänstepensionsreglementet. Nämnda två pensionsreglementen
trädde likaledes i kraft den 1 juli 1935.
Utskottet vill erinra, att den sålunda sedan den 1 juli 1935 tillämpade nya
pensionsbestämmelsen innebär i förhållande till förut tillämpade regler en
viss inskränkning i rätten att låta med avskedet anstå. Tidigare gällde nämligen
för befattningshavare, hänförliga till 1907 års pensionslag, att anstånd
med avsked kunde beviljas till fyllda sjuttio år. Enligt den för befattningshavare
vid kommunikationsverken förut gällande pensionslagen av år 1920
kunde vidare sådant anstånd medgivas under högst tre år.
I samband med framläggandet av förslag till civilt tjänstepensionsregle
mente betonade chefen för finansdepartementet (prop. 222/1934 sid. 113)
uttryckligen, att den i förslaget bibehållna möjligheten för vederbörande
myndighet att medgiva anstånd med avsked efter uppnådd pensionsålder
borde begagnas med stor varsamhet. Ett annat förfaringssätt skulle — framhöll
departementschefen — vara ägnat att äventyra syftet med eller förminska
gagnet av de sänkningar i pensionsåldrarna, som departementschefen
förordat. Vid prövning av frågor örn tillstånd att kvarstå i tjänst efter uppnådd
pensionsålder borde statsnyttan men icke hänsyn till tjänstemannens
personliga intressen vara avgörande. De fall, där avgångsåldern icke sammanfölle
med pensionsåldern, syntes departementschefen vid en dylik tillIämpning
komma att bliva rena undantagsfall.
Detta uttalande lämnades utan erinran av bankoutskottet, och riksdagen
godkände Kungl. Maj:ts förslag i nu förevarande del.
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
7
Enligt vad utskottet under hand inhämtat från statskontoret, förekommer
det numera endast i yttersta undantagsfall, att befattningshavare medgives
att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder.
Med hänsyn till den begränsning av rätten att medgiva anstånd med avsked,
som på sätt framgår av det nyss anförda genomförts från och med
början av innevarande budgetår, och då denna rätt uppenbarligen begagnas
med stor varsamhet, har utskottet icke funnit påkallat, att ändring vidtages
i de nyligen fastställda reglerna för ifrågavarande anstånd. Under inga förhållanden
torde det med hänsyn till statens eget intresse böra, såsom i motionen
åsyftas, ifrågakomma, att staten skulle helt avhända sig möjligheten
att i särskilda fall begagna sig av en befattningshavares arbetskraft för någon
kortare tid efter uppnådd pensionsålder.
På grund av det anförda får utskottet avstyrka åtgärder från riksdagens
sida i anledning av den nu väckta motionen.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motion II: 54 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 april 1936.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindgren*, Lindley, Ernfors*, Johansson i Friggeråker,
Bjurström, Ström i Lidköping, Ehrnberg* och Nilsson i Mölndal;
från andra kammaren: herrar haeffler, Lovén, Laurén, Paulsen, Andersson i
Falkenberg, Severin, Mattsson och Hilding*.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.