Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom lill riksdagens kansli den 17 april 1936 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
av sparbankslagen.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 143
av herrar Svensson, Martin, och Ekströmer samt den andra inom andra
kammaren under nr 258 av herr Mattsson, har hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga
att utarbeta förslag till sådan ändring av gällande sparbankslag,
som i motionerna förordats.
Syftet med motionerna framgår av följande utdrag ur motionen 11:258:
»Enligt § 26 i gällande sparbankslag må lån, för vilket säkerheten utgöres
av borgen — utlämnas allenast på viss tid och må ej utestå längre
än 10 år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år, skall i skuldebrevet
utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet
beviljats; sparbanken dock alltid obetaget att begagna sin rätt att uppsäga
lånet till återbetalning på en gång.
Till följd härav äro sparbankerna skyldiga fordra, att lån, som lämnas på
längre tid än ett år, årligen amorteras med belopp, sorn står i proportion till
lånetiden. Någon utredning i fråga örn tid, på vilken lån mot borgen i allmänhet
av sparbankerna utlämnas, föreligger icke. På sina håll torde sparbankerna
dock hava följt den för riksbankens avbetalningslån tidigare stipulerade
lanetiden av 5 år, enär de .sannolikt ansett sig böra betrakta denna
för riksbanken gällande bestämmelse, såsom normgivande. Såvitt känt är
torde dock sparbankerna, da så befinnes vara för låntagare önskvärt, utsträcka
lånetiden till den gräns av 10 år, som sparbankslagen nied hänsyn
till gällande preskriptionsbestämmelser medgiver.
Oaktat sparbankernas avsevärda utlåning till jordbruket, cirka 659 milj.
kronor, framföres emellanåt från jordbrukare!^! klagomål, att sparbankerna
icke bevilja kredit under former, som äro för jordfallet lämpliga, särskilt
då borgenslån, som huvudsakligast avse driftskredit. En av de starkaste
och mest befogade invändningarna torde avse, att lånetiden i allmänhet
är för kort. En ännu större olägenhet har med lika fullt fog ansetts
ligga i den omedelbart inträdande amorteringsskyldigheten, som är mindre
lämpad att motsvara behovet särskilt i de fall, då en jordbrukare med hjäll»
av lån anskaffat nyuppsättning av levande eller döda inventarier, utför!
produktiva nyanläggningar och dylikt. Möjlighet att i dylika fall påbörja
amortering torde nämligen icke uppstå, förrän viss tid förflutit från lånets
upptagande och räntabilitet uppstått genom nyförvärvet eller nyanläggBihang
till riksdagens protokoll 1936. 3 sami. Nr 33—34. 1
o
Hankoulskottets utlåtande Nr 33.
ningen. Sparbankernas låneformer kunna med visst berättigande anses icke
tillfullo motsvara de krav, som böra ställas på en tor jordbruket avpassad
driftskredit. De anmärkningar, som i dessa fall riktats mot sparbankerna,
föranledas emellertid av gällande lagstiftning.
Det har alltid framhållits såsom önskvärt och måste anses synnerligen
lyckligt, att sparbankerna, vilkas inlåning är begränsad till vissa mindre
områden, också göra de insatta medlen räntebärande inom samma områden,
med andra ord att sparbankerna tillgodose ortens behov ay lånemedel.
Följdriktigt bör man då också intaga den ståndpunkten, att utlåningen skall
få ske på sådana villkor, som äro lämpliga för låntagarna, eljest uteblir det
gagn, man avsett att skapa. Under de båda senaste årtiondena har genom
upprepade lagstiftningsåtgärder försök gjorts att tillskapa kreditinstitutioner,
avsedda att komplettera och ersätta sparbankerna i fråga örn jordbrukskrediten.
För att underlätta utvecklingen av dessa kreditinstitutioner har staten
lämnat avsevärda bidrag till driftskostnaderna samt i avsikt att hos allmänheten
öka förtroendet för desamma tillskjutit fondmedel till betydande belopp.
Vederbörande torde räkna med att kunna tillföra dessa institutioner
en del av den inlåning, som eljest söker sig lill banker och .sparbanker. De
krediter, som på detta sätt tillskapas, har enligt nyligen framlagd utredning
oaktat det statliga bidraget till förvaltningskostnader blivit dyrare för låntagarna
än de medel, sparbanker och hvpotekslöreningar utlåna. Det vill
därför synas, som örn det vore lämpligt taga under övervägande, huruvida
icke en utökning av möjligheterna för jordbrukets kreditförsörjning skulle
kunna på ett ännu mera effektivt sätt ernås genom att skapa nya och praktiska
låneformer för sparbankerna, vilka redan besitta icke blott de nödiga
penningmedlen utan även en stor fond av erfarenhet just på jordbrukskreditens
område, och vilka genom sin kooperativa karaktär och sant demokratiska
inställning äro till ovärderligt gagn för sina respektive orter.
Sparbankernas ställning i fråga örn likviditet och soliditet är också sådan,
att man utan tvekan bör kunna anförtro dem en kreditgivning under sådana
former, som här avses, nämligen dels genom utsträckning av tiden för
borgenslån utöver vad sparbankslagen nu medgiver, vilket torde kunna ske
även utan ändring av preskriptionslagen och dels i form av mera kortfristig
rörlig kredit. Helt naturligt kan man därvid föreskriva dels vissa
krav i fråga örn likviditeten och dels eventuellt på viss begränsning av sammanlagda
beloppet av den kredit här avses, antingen ett absolut belopp
eller i relation till sparbanks storlek, fonder eller dylikt. Avgörandet beträffande
likviditet och utlåningens omfattning skulle kunna uppdragas åt sparbanksinspektionen.
»
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 november 1935 har chefen för
finansdepartementet tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet
verkställa utredning av frågan örn en revision av gällande bestämmelser
angående sparbanks medelsplacering och likviditet jämte de övriga sparbanksväsendet
berörande frågor, vilka av departementschefen till dem överlämnades.
Av departementschefens uttalande till statsrådsprotokollet över finansärenden
för nyssnämnda dag framgår, att utredningen i första hand skulle
avse frågan om rätt för sparbank att utlämna bundna inteckningslån. I
samband därmed skulle emellertid utredningen utsträckas till en allmän
översyn av gällande bestämmelser rörande sparbankernas kreditgivning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
3
Sedermera hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1935 års sparbankssakkunniga,
i en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse
hemställt örn direktiv, i vilken utsträckning även andra frågor än de, som
omfattades av det åt de sakkunniga ursprungligen lämnade utredningsuppdraget,
borde upptagas till behandling av de sakkunniga, samt därvid
angivit vissa exempel på frågor, som de sakkunniga funnit böra göras till
föremål för övervägande. I anledning härav har departementschefen, med
stöd av det av Kungl. Majit den 8 november 1935 givna bemyndigandet, i
skrivelse den 3 mars 1936 meddelat de sakkunniga, att han icke hade något
att erinra mot att de sakkunniga till behandling upptoge de i de sakkunnigas
skrivelse omnämnda frågorna om sparbanks registrering och firmateckning,
örn sparbanks styrelseledamöter och revisorer, örn användning av sparbanks
vinstmedel samt om underlättande av sammanslagning av sparbanker ävensom
i omedelbart sammanhang därmed stående frågor. De i skrivelsen även
berörda frågorna örn räntedifferentiering, insättningsmaximum o. d. vid
sparbanks inlåning borde av de sakkunniga behandlas i den mån de direkt
sammanhängde med uppdraget att verkställa utredning rörande sparbankernas
likviditet. Däremot fann departementschefen frågorna örn filialbildning
och om tillsyn över sparbankerna icke för närvarande böra upptagas av de
sakkunniga.
Det i motionerna framlagda förslaget åsyftar, att sparbankerna skulle erhålla
medgivande att tillhandahålla dels borgenslån med längre löptid än för
närvarande, dels ock kortfristig rörlig kredit (kredit i checkräkning). Till
vinnande av detta syfte föreslås i motionerna, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga att
utarbeta förslag til! erforderliga ändringar i sparbankslagen. Enligt vad utskottet
under hand inhämtat hava nämnda sakkunniga redan till behandling
upptagit det i motionerna berörda spörsmålet rörande borgenslånens löptid.
Vid sådant förhållande torde motionerna i denna del icke påkalla någon riksdagens
åtgärd. Vad härefter angår frågan, huruvida sparbank bör beredas
möjlighet att bevilja kredit i checkräkning, har utskottet likaledes under
hand inhämtat, att de sakkunniga ansett sig icke böra upptaga denna fråga
utan särskilt bemyndigande därtill, samt att de sakkunniga icke lära komma
att göra framställning örn sådant bemyndigande. Utskottet har tor sin del icke
funnit anledning förorda, att riksdagen skulle uttala sig lör en utsträckning
av de sakkunnigas utredningsuppdrag till att omfatta nu ifrågavarande
spörsmål. Enligt utskottets mening skulle nämligen ett införande hos sparbankerna
av den föreslagna utlåningsformen innebära en utvidgning av
dessas verksamhet till en uppgift, som i fortsättningen liksom hittills lämpligen
torde böra ombesörjas av andra kreditinrättningar. I varje fall
synes vad i motionerna anförts icke utgöra tillräckliga skäl för vidtagande
av en så betydelsefull omläggning av sparbanksväsendet, som här ifrågasatts.
Utskottet.
4
Bankoutskottets utlåtande Nr 33.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att förevarande motioner 1:143 och 11:258 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 april 1936.
På bankoutskoHets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Lindgren*, Bjurström, Ström i Lidköping, Ehrnberg*,
Berling, Nilsson i Mölndal, Bodin och Mannerskantz*;
från andra kammaren: herrar Leffler, Lovén, Laurén, Paulsen, K. A. Westman,
Andersson i Falkenberg, Carleson och Severin.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Lovén och Andersson i Falkenberg, vilka ansett, att utskottet bort
anföra och hemställa följande:
»Det i motionerna---sådant bemyndigande. Såsom motivering för en
utredning i ämnet har i motionerna framhållits, att sparbankerna på ett
bättre sätt än jordbrukskasserörelsen vore lämpade att tillgodose jordbrukets
kredit på kort sikt. Då utskottet funnit vad sålunda anförts vara förtjänt
av beaktande, får utskottet förorda, att frågan huruvida och i vad mån möjlighet
att tillhandahålla sådan kredit bör beredas sparbankerna göres till föremål
för en förutsättningslös utredning. Delina utredning torde lämpligen
böra anförtros åt 1935 års sparbankssakkunniga, vilka i samband därmed
torde böra förstärkas med representanter för affärsbankerna och jordbrukskasserörelsen.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 143
och 11:258, må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
uppdrag åt 1935 års sparbankssakkunniga att verkställa utredning
av frågan huruvida och i vad mån sparbank må
bevilja kredit i checkräkning.»