4
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
Nr 22.
Ankom till riksdagens kansli den 26 mars 1936 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av framställningar angående ersättning
till vissa personer i anledning av sjukdom, ådragen
under militärtjänstgöring m. m.
Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar angående ersättning till vissa personer i
anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.
I fråga om utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,
i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till nedan
angivna propositioner och motion.
l:o.
Nils Ture Herbert Rundqvist. I en den 6 mars 1936 dagtecknad proposition
nr 145 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att till Nils Ture Herbert Rundqvist må —
utan hinder därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från och
med den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Rundqvist den 23 januari 1916
erhållit fast anställning vid flottans station i Karlskrona såsom torpedeldare;
att han under olika tidsperioder år 1916 vårdats för ledgångsreumatism; att
han vid kassationsmönstring den 6 mars 1917 erhållit avsked på grund av
nämnda sjukdom; att Rundqvist, i anledning av en den 6 mars 1921 till
chefen för Karlskrona örlogsstation gjord hänvändelse för erhållande av
uppgift, huruvida ersättning kunde beredas Rundqvist för ifrågavarande
sjukdom, genom en den 12 i sistnämnda månad dagtecknad skrivelse meddelats,
bland annat, att ersättning enligt förenämnda förordning den 18 juni
1909 icke kunde utgå, enär tiden för ansökan enligt nämnda förordning vore
försutten, samt att fatalietiden endast genom särskilt riksdagsbeslut kunde
förnyas; att Rundqvist efter erhållet avsked vid olika tillfällen vårdats för
ledgångsreumatism; samt att han enligt ett den 3 december 1935 av legitimerade
läkaren G. Brändstedt utfärdat intyg upprepade gånger, senast
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
5
den 7 oktober—den 3 november 1935, behandlats för reumatisk regnbågshinneinflammation
i bägge ögonen, vilken sjukdom visat sig recidivera påfallande
ofta.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten,
därest framställning om ersättning gjorts inom därför föreskriven tid, skulle
hava tillerkänt Rundqvist ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.
Under erinran att riksdagen tidigare i åtskilliga fall av likartad beskaffenhet
med det nu förevarande meddelat dispens från de i 1909 års militärersättningsförordning
stadgade preskriptionsbestämmelserna, får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.
2:o.
Hugo Ragnar Tjäderqvist. Under punkten 2 av förevarande proposition
har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att till Hugo Ragnar Tjäderqvist
må — utan hinder därav att framställning om ersättning icke blivit
gjord inom den tid, som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
— från och med den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten,
därest framställning om ersättning gjorts inom vederbörlig tid, skulle hava
tillerkänt Tjäderqvist ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande framställning.
3:o.
Karl Erik Göte Karlsson. I punkten 3 av förevarande proposition nr 145
har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att till Karl Erik Göte Karlsson
må —- utan hinder därav att framställning om ersättning icke blivit gjord
inom den tid, som föreskrives i 12 § förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från
och med den 1 januari 1936 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill lian enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.
Utskottet.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Karlsson fullgjort värnpliktstjänstgöring
vid Livgrenadjärregementet med första tjänstgöring och första
repetitionsövning under år 1926 samt andra repetitionsövning under tiden
den 11 september—den 5 oktober 1927; att han vid inryckning till fullgörande
av tredje repetitionsövning den 10 september 1928 på grund av lungsjukdom
befunnits oduglig till krigstjänst, varför han omedelbart hemförlovats
och den 16 februari 1929 frikallats från värnpliktens fullgörande; att
Karlsson under förenämnda tjänstgöringsperioder varit sjukskriven endast
under tiden från och med den 16 till och nied den 22 september 1926 för
halsfluss; att han under senare delen av repetitionsövningen år 1927 skulle
hava ådragit sig förkylning, för vilken han emellertid icke sjukanmält sig;
att han efter utryckningen från sistnämnda repetitionsövning fortfarande
varit förkyld; att han den 9 oktober 1927 konstaterats lida av knölros; att
han under åren 1928 och 1929 vårdats för såväl vänstersidig som högersidig
lungsäcksinflammation; samt att han sedermera vårdats för höfttuberkulos.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten,
därest framställning om ersättning gjorts inom vederbörlig tid, skulle hava
tillerkänt Karlsson ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.
Med biträdande av Kungl. Maj:ts förevarande framställning hemställer
utskottet,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.
4:o.
August Fredrik Harry Persson (förhöjd livränta). I en den 6 mars 1936
dagtecknad proposition nr 155 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att till August Fredrik Harry Persson
må — utan hinder därav att framställning om jämkning i tidigare beslutad
ersättning icke blivit gjord inom tid, som föreskrives i 14 § förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring — från och med den 21 oktober 1935 från
beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den förhöjda ersättning,
vartill han eljest skulle varit berättigad.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson, som innehaft fast anställning
vid förutvarande Skånska husarregementet från och med den 1 december
1910 till och med den 21 mars 1912, den 28 maj 1911 till följd av
olycksfall under tjänstgöring ådragit sig brott å en halskota med åtföljande
fullständig förlamning av nedre delen av bålen och båda benen; att riksför
-
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
7
säkringsanstalten genom särskilda beslut jämlikt bestämmelserna i förenämnda
förordning den 18 juni 1909 tillerkänt Persson livränta från och
med den 22 mars 1912; att livräntan, som för tiden från och med sistnämnda
dag till och med den 31 mars 1915 utgått med 450 kronor för år, motsvarande
förlust av arbetsförmågan, samt från och med den 1 april 1915 till
och med den 31 mars 1916 med 300 kronor för år, motsvarande en nedsättning
i arbetsförmågan med 662/3 procent, genom slutligt beslut av anstalten
den 17 mars 1916 bestämts att för Perssons återstående livstid utgå
med sistnämnda belopp, därå i överensstämmelse med härom meddelade
föreskrifter utgått förhöjning, för tiden efter den 30 juni 1923 med 100 procent;
att Persson i en den 18 oktober 1935 dagtecknad, till riksförsäkringsanstalten
den 21 i samma månad inkommen skrift — under åberopande av
läkarintyg, utvisande att Persson vore att anse som fullständigt arbetsoförmögen
— anhållit att komma i åtnjutande av förhöjd livränta; samt att riksförsäkringsanstalten
genom beslut den 29 oktober 1935 förklarat sig icke
kunna till prövning upptaga frågan örn jämkning i ersättningen, enär framställning
därom icke inkommit till anstalten inom den i 14 § förenämnda
förordning den 18 juni 1909 föreskrivna tid.
Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att anstalten
efter verkställd utredning rörande Perssons arbetsförmåga och hälsotillstånd
funnit styrkt, att Perssons hälsotillstånd under åren alltmera försämrats och
att han åtminstone från och med tiden för sin förenämnda framställning örn
förhöjd ersättning den 18 oktober 1935 och tillsvidare måste anses fullständigt
arbetsoförmögen. Därest riksförsäkringsanstalten utan förenämnt laga
hinder kunnat upptaga frågan om förhöjd ersättning åt Persson, skulle denne
för tiden från och med den 18 oktober 1935 och tillsvidare hava tillerkänts
en årlig livränta med 450 kronor jämte 100 procents förhöjning därå, motsvarande
förlust av arbetsförmågan.
Föredragande departementschefen har funnit med billighet överensstämmande,
att Persson, utan avseende därå att frågan örn jämkning blivit för
sent väckt, finge komma i åtnjutande av en mot den fullständiga arbetsoförmågan
svarande livränta, samt föreslagit, att förhöjningen skulle utgå från
och med den 21 oktober 1935 eller den dag, då Perssons förenämnda ansökan
inkommit till riksförsäkringsanstalten.
Under erinran att riksdagen tidigare meddelat dispens från de i 1909 Utskottet,
års militärersättningsförordning stadgade preskriptionsbestämmelserna, i
vad de avse fråga örn jämkning i tillerkänd ersättning, får utskottet hemställa,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må vinna
riksdagens bifall.
8
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
5:o.
Karl Gustav Larsson. I motion II: 336 hemställer herr Flyg, »att riksdagen
måtte besluta att ålägga Kungl. Majit och Kronan att till Karl Gustav
Larsson utgiva årlig livränta räknat från den 15 okt. 1920 med det belopp vartill
Larsson kan anses vara berättigad enligt kungl, förordningen av den 18
juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring».
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Larsson, som är född den 6 juni
1894, antogs som volontär vid Svea trängkår den 1 november 1912; att han
den 11 i sistnämnda månad under en gymnastikövning därstädes ådrog sig
en vrickning av vänstra handleden; att han i anledning härav sjukskrevs under
tre dagar; att rörande hans sjuklighet därefter intet funnits i kårens
sjukjournaler antecknat förrän den 19 december 1913, vilken dag han på
grund av misstänkt åkomma i handleden sjukskrevs till och med den 9
januari 1914; att han den 12 februari sistnämnda år på egen begäran erhöll
avsked från sin anställning vid kåren; att han under tiden den 17 juni—den
3 juli 1915 på grund av förvärrad åkomma i handleden var intagen för
vård å örebro länslasarett; att vid undersökning av åkomman enligt då föreliggande
utredning tuberkulos skulle hava konstaterats i ett av handlovens
ben, i följd varav detsamma genom operation avlägsnades; samt att Larsson
enligt egen uppgift alltsedan dess lider av nedsatt rörelseförmåga och förminskad
styrka i vänstra handen jämte armen. I * * 4
I en till chefen för Svea trängkår ställd, den 6 november 1915 dagtecknad
skrift, vilken av kårchefen överlämnades till riksförsäkringsanstalten, anhöll
Larsson om ersättning i anledning av förenämnda kroppsskada. Genom beslut
den 26 november 1915 förklarade anstalten, att som ifrågavarande
olycksfallsskada syntes hava varit av lindrig och snart övergående natur densamma
icke kunde anses hava framkallat den sjukdom i handleden, varav
Larsson tede, samt att, då i övrigt icke påvisats några omständigheter under
Larssons militärtjänstgöring, vilka kunde antagas skäligen hava bidragit till
åkomman, någon ersättning jämligt 1909 års militärersättningsförordning icke
kunde till honom utgivas.
Den 15 oktober 1930 inkom till riksförsäkringsanstalten en förnyad framställning
från Larsson om ersättning för följderna av berörda olycksfall. Genom
beslut den 13 januari 1931 förklarade anstalten, att enär Larssons sistnämnda
framställning till anstalten inkommit först sedan mera än tio år
förflutit från det hans tidigare gjorda ansökan inkommit till vederbörande
myndighet, anstalten med hänsyn till bestämmelserna i förordningen den
4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning funnit sig icke kunna
upptaga framställningen till prövning.
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
9
Enligt vad handlingarna i ärendet vidare utvisa instämde Larsson år 1931
Kungl. Maj:t och Kronan till Stockholms rådhusrätt med yrkande örn åläggande
för Kronan att på grund av det Larsson övergångna olycksfallet till
honom utgiva årlig livränta, räknad från den 15 oktober 1920, med det belopp,
vartill han enligt 1909 års militärersättningsförordning vore berättigad.
Under rättegången gjordes från Larssons sida gällande, att 1862 års preskriptionsförordning
icke vore tillämplig i förevarande fall, i det att grunden
till Larssons fordringsanspråk icke vore underkastad preskription. Häremot
invände riksförsäkringsanstalten å Kungl. Maj:ts och Kronans vägnar,
att jämlikt rättspraxis, sådan den kommit till uttryck i ett antal domar
av Kungl. Maj:t, från tioårig preskription undantagits vissa å familjerättsliga
förhållanden grundade fordringsanspråk ävensom vissa anspråk av offentligrättslig
natur men att av nämnda prejudikat icke kunde dragas den
slutsatsen, att fordringsanspråk enligt 1909 års militärersättningsförordning
i förevarande avseende skulle vara likställda med de sålunda angivna undantagsfallen.
I samband med rättegången upptog riksförsäkringsanstalten till förnyad
prövning frågan, huruvida Larsson med hänsyn till i ärendet dåmera förebringad
utredning kunnat vara berättigad till ersättning, därest ersättningsanspråket
icke ansetts preskriberat. För detta ändamål inhämtades yttrande
från medicinalstyrelsen, som i anslutning till ett av medlemmen av dess
vetenskapliga råd professorn G. Söderlund avgivet utlåtande förklarade det
icke uteslutet, att den skada, Larsson ådragit sig under militärtjänstgöringen,
skäligen kunde antagas hava bidragit till uppkomsten av de sjukliga
förändringar i vänstra handleden, varav Larsson lede. — I anslutning härtill
och efter inhämtande av yttrande från riksförsäkringsanstaltens läkare,
professorn A. Troell, förklarade anstalten, att Larssons militärtjänstgöring
skäligen finge anses hava bidragit till uppkomsten av de sjukliga förändringarna
i vänstra handleden men att åkomman icke kunde anses hava medfört
nedsättning av Larssons arbetsförmåga med minst tio procent under den tid,
ersättningsyrkandet avsåge, varför Larsson icke varit berättigad till ersättning
enligt 1909 års militärersättningsförordning, även örn hans ersättningsanspråk
icke ansetts preskriberat.
I en den 7 oktober 1931 avkunnad dom ogillade rådhusrätten Larssons talan
under åberopande av ovannämnda preskriptionsförordning.
Rådhusrättens dom fastställdes, efter sökt ''ändring, genom Svea hovrätts
dom den 1 april 1932. Sistnämnda dom har vunnit laga kraft.
I en den 27 mars 1933 dagtecknad skrift anhöll Larsson hos Kungl. Maj.t
att få komma i åtnjutande av ersättning för ifrågavarande kroppsskada, oaktat
framställning därom icke gjorts inom föreskriven tid.
Kungl. Majit fann, efter riksförsäkringsanstaltens hörande, genom beslut
den 18 augusti 1933 den av Larsson gjorda ansökningen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
10
Bankoutskottets utlåtande Nr 22.
Utskottet.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har medicinalstyrelsen förklarat
det icke uteslutet, att den skada, Larsson ådragit sig under militärtjänstgöringen,
skäligen kunde antagas hava bidragit till uppkomsten av de
sjukliga förändringar i vänstra handleden, varav Larsson lede. Riksförsäkringsanstalten
har likaså för sin del förklarat, att Larssons militärtjänstgöring
skäligen finge anses hava bidragit till uppkomsten av ifrågavarande sjukliga
förändringar. Med hänsyn till föreliggande omständigheter vill utskottet förorda,
att Larsson erhåller dispens från gällande preskriptionsbestämmelser
för att i vederbörlig ordning få sin ersättningsfråga prövad enligt grunderna
för 1909 års militärersättningsförordning. Skulle Larsson därvid befinnas
berättigad till ersättning, torde denna böra utgå från och med den 1 januari
1936.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 336, må
medgiva, att till Karl Gustav Larsson må —- utan hinder av
gällande preskriptionsbestämmelser -— från och med den 1 januari
1936 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna
för 1909 års militärersättningsförordning kan anses berättigad.
Stockholm den 26 mars 1936.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Närvarande: se anteckning & utlåtande nr 20.