Bevillningsutskottets betänkande Nr 8.
1
Nr 8.
Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1936 kl. 11 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om
visst tillägg till 5 § s) tulltaxeförordningen.
(lia avd.)
I en inom första kammaren av herr Stendahl väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 252, har hemställts, att riksdagen ville besluta ett
sådant tillägg till 5 § s) tulltaxeförordningen, att en däri genom förordning
den 31 maj 1935 (nr 251) upptagen ny bestämmelse icke måtte tillämpas på
vara, som förtullats och utförts till frihamn före författningens ikraftträdande
den 1 januari 1936.
Genom proposition den 1 mars 1935, nr 166, föreläde Kungl. Maj:t riksdagen,
förutom förslag till frihamnsförordning m. m., förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929
(nr 316). I nära anslutning till det av 1931 års frihamnssakkunniga avgivna
betänkande, varå propositionen byggde, upptog Kungl. Majrts förslag till
ändrad lydelse av 5 § s) tulltaxeförordningen en bestämmelse av innehåll,
att, därest en vara förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till
samma frihamn, tullfrihet vid sedermera verkställd förnyad införsel må åtnjutas
allenast för så vitt antingen återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar
efter det varan i samband med förtullningen lämnat frihamnens område eller
ock av omständigheterna framgår, att återutförseln icke skett uteslutande
eller huvudsakligen i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad
införsel.
Beträffande motiveringen för förslaget i denna del må ur propositionen
återgivas följande:
Förslaget har samband med vissa spörsmål avseende möjligheten till lagring
i frihamn av gods, som där undergått förtullning. Dessa spörsmål
hava sin huvudsakliga aktualitet, då fråga är om höjningar i införselbeskattningen,
föranledda av bestämmelser om s. k. säsongtullar eller av beslut örn
taxeändringar. Vad beträffar möjligheterna för importörer i frihamn att
säkerställa sig mot en förestående beskattningshöjning, må här nämnas, att
— vid sidan av godsets uttagande i fria rörelsen före beskattningshöjningens
inträde — såväl i gällande författningar som enligt de sakkunnigas förslag
anvisas vissa förfaringssätt för vinnande av tillämpning i här åsyftade fall
av den lägre taxan, däribland ingivande före höjningens inträde av förtullningsanmälan
rörande godset och vidtagande därjämte av vissa föreskrivna
formaliteter.
I de fall, då frihamnsgods med hänsyn till beslutade eller förmodade be
Bihang
till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Ni 8—10. 1
2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 8-
skattningshöjningar eller undantagsvis av andra särskilda skäl kommit att
förtullas en tid innan ägaren ämnat förfoga däröver i fria rörelsen, har det
inom vissa importgrenar framstått såsom önskvärt, att varan måtte fortfarande
efter förtullningen kunna lagras i frihamnen. De nuvarande författningarna
känna icke någon form för utbekommande inom frihamn av
därstädes förtullat gods för fortsatt lagring i avvaktan på införseln men lägga
å andra sidan ej hinder i vägen för lagring i frihamn av förtullat gods, som
dit utförts från tullinlandet. Dylikt till frihamn utfört gods kan sedermera
tullfritt återinföras i den ordning 5 § s) tulltaxeförordningen stadgar, varvid
för tullfrihetens åtnjutande avlämnas s. k. returintyg, innehållande försäkran
örn den tidigare förtullningen och örn förutsättningarna i övrigt för
tullfrihet enligt nämnda författningsrum.
Nu berörda förhållanden hava givit anledning till ett förfaringssätt, vilket
de sakkunniga påtalat såsom medförande allvarliga olägenheter för statsverket
och vilket de velat förhindra genom sitt ifrågavarande förslag till
ändring av 5 § s) tulltaxeförordningen. I motiveringen till förslaget anföres
av de sakkunniga bland annat följande:
De sakkunniga hava fått anledning uppmärksamma en användning av
tullfrihetsrätten, som tidvis satts i system och som går ut på att importör,
som vill efter att hava förtullat ett varuparti i frihamn hava partiet fortfarande
lagrat i frihamnen, förskaffar sig tillfälle därtill genom att låta detsamma
passera frihamnsgränsen men därefter omedelbart återföras till lagret i frihamnen
i avvaktan på förnyad införsel mot företeende av returintyg. Förutom
att dylikt förfarande innebär ett missbrukande av en av lagstiftningen
för helt andra ändamål medgiven rätt, innebär det allvarliga olägenheter för
tullverket dels genom ökat arbete i samband med den upprepade införseln
och dels med hänsyn därtill, att returintyg därigenom i icke avsedd omfattning
komma att få läggas till grund för beviljande av tullfrihet.
Såsom av motiveringen framgår avsåg det av Kungl. Maj:t föreslagna tilllägget
att förhindra det av de sakkunniga påtalade bruket av rätten till tullfri
återinförsel. På tillstyrkan av 1935 års bevillningsutskott (betänkande
nr 36) antog riksdagen Kungl. Maj :ts förslag i såväl denna som övriga delar,
varefter Kungl. Majit i överensstämmelse härmed den 31 maj 1935 utfärdade
förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929. Dessa ändringar i tulltaxeförordningen hava trätt i kraft den
1 januari 1936.
Till stöd för det i motionen framställda yrkandet om ett sådant tillägg till
5 § s) tulltaxeförordningen, att den däri intagna nya bestämmelse, för vars
innehåll redogörelse här ovan lämnats, icke måtte tillämpas på vara, som
förtullats och utförts till frihamn före författningens ikraftträdande, har
motionären anfört i huvudsak följande.
Något övergångsstadgande till denna bestämmelse utfärdades icke. Detta
hade medfört, att ett flertal trafikanter i Stockholms frihamn i god tro under
föregående år införtullat varor i frihamnen och därefter åter utfört dem dit.
När dessa varor nu åter infördes till tullinlandet, vore de hemfallna under
den nya bestämmelsen och varuägarna skyldiga att erlägga tull för dem
ännu en gång. I två vid motionen i avskrift fogade skrivelser till Kungl.
Majit redogjordes för, huru tvenne firmor kommit i en sådan situation. Ytterligare
några dylika fall vore kända, och intet hindrade, att fall kunde
framkomma, där en varuägare utfört dylik vara till frihamnen för lagring
Bevillningsutskottets betänkande Nr 8-
3
långt innan förslag om den nya bestämmelsen i tulltaxeförordningen framkom.
Ur ren skälighetssynpunkt kunde det icke anses rimligt, att en varuägare
på detta sätt ålades att betala tull två gånger för samma vara på grund
av omständighet, som inträffat innan den nya författningen trädde i kraft.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit ett av generaltullstyrelsen den 8 februari 1936 avgivet utlåtande i
anledning av motionen, i vilket utlåtande styrelsen anför i huvudsak följande:
I de fall, som åsyftas med de i bilagor till motionen återgivna framställningarna,
hava enligt föreliggande uppgifter varorna efter tidigare undergången
förtullning, som före den 1 januari 1936 ägt rum i Stockholms frihamn,
omedelbart återutförts till frihamnen i syfte att där uppläggas i avvaktan
på förnyad införsel. Genom likartade framställningar har ytterligare
ett antal i Stockholms frihamn inträffade fall av motsvarande beskaffenhet
bragts under Kungl. Maj:ts prövning.
För medgivande av tullfrihet enligt 5 § s) tulltaxeförordningen vid återinförsel
av ifrågakomna varor möter under förhandenvarande omständigheter
hinder i de i motionen omnämnda bestämmelser, som med giltighet från
och med den 1 januari 1936 tillagts i författningsrummet genom förordning
den 31 maj 1935 (nr 251).
I anledning av i vissa framställningar lämnade uppgifter, att nämnda förfaringssätt
plägat av varuhavare tillämpas i samförstånd med vederbörande
tullmyndighet, vill styrelsen erinra, att de tidigare gällande reglerna icke
givit tullverket befogenhet att vägra tullfrihet enligt 5 § s) tulltaxeförordningen
vid återinförsel under nu avsedda omständigheter men att ett dylikt, med
reglerna icke åsyftat bruk av rätten till tullfri återinförsel påtalats såsom
innefattande allvarliga olägenheter ur statsverkets synpunkt och ansetts böra
förhindras genom det numera i författningsrummet gjorda tillägget.
Någon övergångsbestämmelse av den innebörd, att den genom de nya bestämmelserna
stadgade inskränkningen i rätten till tullfri återinförsel icke
skulle äga tillämpning, då återutförseln till frihamn skett före ikraftträdandet,
blev icke stadgad vid 1935 års riksdag, såsom också var naturligt, då en
dylik övergångsbestämmelse skulle hava varit att betrakta såsom en legalisering,
om ock endast för tiden intill årets utgång, av det påtalade förfarandet
med omedelbar återutförsel efter förtullningen.
Emellertid fäster styrelsen den övervägande vikten vid att hithörande förhållanden
bliva tillrättalagda för framtiden. Också synes ett i efterhand
lämnat medgivande av den innebörd, som åsyftas i motionen, icke möta fullt
samma betänkligheter ur nyss anförda synpunkt som en från början meddelad
övergångsbestämmelse. Ehuru det skäligen bort kunna förutsättas, att
trafiken under tiden mellan de nya bestämmelsernas utfärdande och ikraftträdande
erhållit tillräckligt rådrum att förvissa sig om deras innebörd och
inrätta sig därefter, vill styrelsen icke motsätta sig, att undantag från bestämmelsernas
tillämpning göres beträffande de varor, som införts och återutförts
före ikraftträdandet.
Visserligen kan det antagas, att den tidigare förtullningen i ett eller annat
fall skett för att undgå tullhöjning eller i därmed jämförligt syfte. Styrelsen
har för den skull halt under övervägande att föreslå, att undantaget gjordes
beroende på prövning av omständigheterna i varje särskilt fall, vilken prövning
finge förutsättas böra ankomma på Kungl. Majit. J)å det emellertid
torde möta vissa svårigheter att med ledning av till buds stående upplysningar
vid en dylik prövning särskilja de olika förekommande fallen och med
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 8.
hänsyn jämväl därtill, att möjligheten till tullfri återinförsel under alla förhållanden
stått öppen intill den 1 januari 1936, har styrelsen ansett sig icke
böra påyrka ett förbehåll i angiven riktning.
Det ifrågasatta medgivandet torde böra gå ut på att den i 5 § s) tulltaxeförordningen
i dess lydelse enligt förordningen den 31 maj 1935 stadgade
särskilda inskränkningen i rätten till tullfrihet vid återinförsel av vara, som
förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till samma frihamn,
från och med den 1 januari 1936 räknat icke skall äga tillämpning, där återutförseln
skett före sistnämnda dag.
Vad beträffar avgiftsbelopp, som till äventyrs redan blivit erlagda vid förnyad
införsel, torde styrelsen, därest ett medgivande av angiven innebörd av
statsmakterna beslutes, sedermera äga att efter särskilda framställningar
verkställa av medgivandet föranledd restitution.
Utskottet. Utskottet finner under förhandenvarande förhållanden skäligt tillstyrka,
att riksdagen lämnar det av generaltullstyrelsen ifrågasatta medgivandet. Utskottet
hemställer därför,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen I: 252 av
herr Stendahl, medgiva, att den i 5 § s) tulltaxeförordningen
i dess lydelse enligt förordning den 31 maj 1935 (nr 251)
stadgade särskilda inskränkningen i rätten till tullfrihet vid
återinförsel av vara, som förut förtullats i svensk frihamn
och därefter återutförts till samma frihamn, från och med
den 1 januari 1936 räknat icke skall äga tillämpning, där
återutförseln skett före sistnämnda dag.
Stockholm den 21 februari 1936.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Jönsson, Ericson i Göberga,
Wahlmark, Hjalmarsson, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden, Olsson i
Närlinge, Björklund, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm,
Larsson i Örbyhus, Heuman, Werner i Hultsfred, Johansson i Krogstorp,
Brännström i Skellefteå och Hagberg i Malmö.