30
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
Nr 45.
Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1936 kl. 10 f. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
beskattningen av bensin och övriga petroleumprodukter.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Nilsson i Hörby väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 553, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit anhåller, att Kungl. Majit måtte föranstalta om snabb utredning
angående definition å bensin och övriga petroleumprodukter ur beskattningssynpunkt
samt förelägga riksdagen förslag till sådana beskattningsformer,
vilka dels förhindra ett undandragande från förbrukarens sida av
avsedd skatteplikt för motorbränsle, dels undanröja i motionen påpekade
oklarheter i gällande eller beslutade bestämmelser».
Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.
För bensin, som till riket införes eller här tillverkas, skall erläggas skatt,
som enligt förordningen den 29 april 1932 (nr 86) utgår med 10 öre för liter.
Å till riket införd bensin utgår därjämte tull med 0.1 öre för liter. Då
fråga är om till riket införd bensin, utgöres skatten till tullverket samtidigt
med tullen. Beträffande bensin, som tillverkas inom riket, skall skatten
inbetalas genom insättning å statsverkets checkräkning i riksbanken för
statskontorets räkning. Kontrollen å beskattningen av sådan bensin utövas
av kontrollstyrelsen.
För sådan petroleumprodukt (brännolja), som användes för drivande av
automobil och för vilken icke utgår skatt enligt förordningen om särskild
skatt å bensin och motorsprit, skall från och med den 1 januari 1937 erläggas
skatt, som enligt förordningen den 3 maj 1935 (nr 142) angående skatt
å vissa för drivande av automobil använda brännoljor skall utgå med 7 öre
för liter. Det åligger vederbörande länsstyrelse att övervaka att sådan brännolja
blir beskattad.
Vad angår angivandet av begreppet bensin i skatteförfattningarna har detta
spörsmål vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Utskottet får rörande detta spörsmål hänvisa till följande redogörelse
i ämnet.
Då bensin genom förordningen den 23 maj 1924 (nr 126) första gången
belädes med skatt hänfördes till bensin mineraloljor, vilka enligt tulltaxan
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
31
vore att anse såsom petroleumbensin eller gisolin. När sedermera bensinbeskattningsbestämmelserna
genom förordningen den 3 maj 1929 (nr 62) utvidgades
att omfatta jämväl inom landet tillverkad bensin, infördes en särskild
definition å varan, och hänfördes då enligt ett av sprängämnesinspektionen
avgivet utlåtande till bensin mineraloljor och skifferoljor med en
egentlig vikt av högst 0.760 vid +15° Celsius, vilken gräns tidigare inom
tullverket praktiserats i fråga örn importerad bensin. Utvecklingen inom
tekniken tenderade emellertid ganska snart därhän, att allt tyngre petroleumprodukter
kunde finna användning såsom bränsle i bensinmotorer. Detta
aktualiserade faran för att importörerna av bensin kunde genom blandning
av skattefri tyngre olja med särskilt lätt sådan kringgå beskattningen. Denna
tendens framträdde tydligare allt eftersom beskattningen successivt höjdes
fi-ån den ursprungliga skattesatsen, som var allenast 5 öre per liter. På uppdrag
av generaltullstyrelsen verkställde professorn vid tekniska högskolan
C. E. L. Hubendick i början av år 1931 närmare utredning i frågan, vilken
utmynnade i förslag om att provisoriskt bibehålla specifika vikten såsom
grund i definitionen men att värdet på specifika vikten skulle höjas. En
sådan jämkning i definitionen genomfördes också, i det att gränsen för specifika
vikten genom förordningen den 19 juni 1931 (nr 245) höjdes till 0.770.
Redan påföljande år visade sig en ändring av bensindefinitionen erforderlig,
närmast föranledd av importen av ett för motorändamål avsett parti »ligroin»,
vilken vara höll en specifik vikt av 0.7754. Denna produkt var skattefri,
ehuru den var avsedd att blandas för framställning av en lämplig motorbensin.
På gx-undval av en av professor Hubendick verkställd förnyad utredning
hänvände sig kommerskollegiuxn, generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen
till Kungl. Majit med hemställan om förändrade bestämmelser i
ämnet. I utredningen framhölls därvid, att det vore utomordentligt svårt
att finna en definition å bensin, vilken tull- och skattebelade motorbensin
men ej närbesläktade produkter, avsedda för andra ändamål. I varje fall
förutsatte en dylik omläggning en ingående och tidsödande utredning. För
det dåvarande syntes ej annan utväg förefinnas än att lägga i beskattningsmyndighetens
hand att efter eget omdöme avgöra, huruvida varan i varje
särskilt fall med hänsyn till beskattningens syfte vore att anse såsom skattepliktig
eller icke. Ämbetsverken hemställde sålunda, att definitionen å bensin
i beskattningsförordningen omedelbart skulle helt borttagas samt ingående
utredning verkställas rörande möjligheterna att på annat sätt säkerställa
gällande beskattning av för motordrift avsedd bensin. Såsom en säkerhetsåtgärd
föreslogo ämbetsverken vidare för omedelbar tillämpning bestämmelser
av innebörd att såsom tillverkning av bensin jämväl skulle anses av importör
eller försäljare företagen blandning av bensin, bensol eller motorsprit
med obeskattad petroleumprodukt, därest den genom blandningen erhållna
varan med hänsyn till användningen vöre att likställa med bensin. I proposition
nr 249 till 1932 års riksdag framlade Kungl. Majit i enlighet härmed
förslag till ändring i förordningen den 19 juni 1931 och på hemställan av
bevillningsutskottet godkände riksdagen detta förslag. I sitt i ärendet avgivna
betänkande nr 28 uttalade bevillningsutskottet visserligen betänkligheter
mot alt lämna generaltullstyrelsen och konlrollstyrelsen befogenhet att
utan ledning av i lagstiftningen angiven definition å bensin avgöra vad som i
beskattningshänseende skulle anses utgöra bensin. Utskottet förutsatte emellertid,
att, såsom departementschefen förebådat, frågan i hela dess vidd snarast
möjligt skulle göras till föremål för utredning. I enlighet med riksdagens
beslut utfärdades förordning i ämnet den 6 april 1932 (nr 64).
]>n närmare undersökning av dessa spörsmål Ilar sedermera kommit lill
stånd i samband med den utredning, som föregick Kungl. Majlis proposi
-
32
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45-
tion nr 143 till 1935 års riksdag med förslag till förordning angående skatt å
vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Vid denna utredning,
som närmast tog sikte på möjligheterna att beskatta jämväl skattefria brännoljor,
begagnade såsom drivmedel för automobiler, hade enligt vad utskottet
inhämtat även frågan om åstadkommande av en dylik beskattning genom
bestämmelsernas inrymmande i den nuvarande bensinskatteförordningen
undersökts, varvid möjligheterna att ernå detta genom en exakt definition
å begreppet motorbensin ägnats särskild uppmärksamhet. Sistnämnda
väg hade därvid visat sig icke vara framkomlig. Mot det i sistnämnda proposition
framlagda förslaget fann bevillningsutskottet icke anledning till erinran,
och 1935 års riksdag godkände jämväl förslaget.
I motionen har bland annat framhållits, att de år 1932 beslutade bestämmelserna
endast vore av provisorisk natur. Beslutet vore även sammankopplat
med ett uttalande om önskvärdheten av en utredning om en definition
på petroleumprodukter ur beskattningssynpunkt. Den provisoriska lagstiftningen
hade emellertid kommit att fortfarande gälla trots att betydande olägenheter
visat sig förenade med dess tillämpning. Det hade sålunda visat
sig, att inga hinder mötte för den enskilde förbrukaren, att som motorbränsle
använda sig av obeskattade petroleumprodukter, vilka av honom blandades
med bensin. Importören avfordrades visserligen vid varje import av sådan
obeskattad produkt en försäkran på tro och heder, att denna produkt av honom
ej komme att utbjudas såsom motorbränsle. Å andra sidan ägde importören
rätt att försälja nämnda produkt till automobilägare såsom till andra
förbrukare. Från importörens sida kunde intet åtgöras för att förhindra den
obeskattade produktens blandning med bensin och blandningens användning
till motorbränsle. Ett sådant förfaringssätt, vilket givetvis stöde i direkt
strid mot förordningens andemening, syntes även i betydande utsträckning
komma till användning. Det kunde ifrågasättas, huruvida detta missbruk
bäst förhindrades genom att en mera distinkt definition fastställdes på vad
i beskattningshänseende vore att anse som bensin. Å andra sidan vore även
tänkbart, att den nuvarande förordningens syfte ej uppnåddes, förrän det utfärdades
förbud för annan än tillverkare, importör eller försäljare att företaga
blandning av bensin, bensol eller motorsprit med brännolja eller annan
obeskattad petroleumprodukt — med undantag för smörjolja — därest den
genom blandningen erhållna varan med hänsyn till sin användning vore att
likställa med bensin. Vilket av dessa alternativ, som borde väljas, syntes
lämpligen böra bliva föremål för vidare utredning.
I detta sammanhang borde även uppmärksamheten fästas vid en viss
oklarhet i definitionen av brännoljor enligt förordningen den 3 maj 1935 angående
skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. Av
nämnda förordning finge man nämligen den uppfattningen, att förordningen
avsåge brännoljor, som användes utan inblandning av bensin eller motorsprit.
Situationen intill den 1 januari 1937 vore den, att alla petroleumprodukter,
som av tillverkare, importörer eller försäljare inblandades i bensin, beskattades
med 10 öre per liter. Samma skatt utginge jämväl, örn sagda petroleum
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45-
33
produkt blandades med någon av de obeskattade motorbränslena, bensol
eller motorsprit. Samtidigt ägde emellertid varje annan person, d. v. s. sådan
som icke importerade, tillverkade eller försålde bensin, full laga rätt att
företaga vilka av ovannämnda blandningar, han önskade, förutsatt att den
erhållna produkten icke försåldes utan på annat sätt förbrukades. Även efter
den 1 januari 1937 skulle av tillverkare, importörer eller försäljare verkställd
blandning enligt förordningen den 6 april 1932 fortfarande anses som
tillverkning av bensin och däri ingående eljest obeskattad petroleumprodukt
beskattas med 10 öre per liter. Den frågan uppställde sig då, huruvida
därvid brännolja skulle anses såsom beskattad (med 7 öre per liter) och
skatt sålunda för den i blandningen ingående kvantiteten ej utgå efter 10 öre
per liter.
De av motionären berörda frågorna syntes vara av betydelse dels med hänsyn
till kravet att den av statsmakterna beslutade automobilbeskattningen
verkligen i avsedd och full utsträckning komme sina ändamål till godo, dels
med tanke på behovet av fullständig konsekvens och obrutet sammanhang
mellan de genom lagstiftningen vid skilda tidpunkter utfärdade bestämmelser.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden i anledning av motionen från generaltullstyrelsen, som
därvid överlämnat en promemoria i ärendet av föreståndaren för tullverkets
huvudlaboratorium, byråinspektören G. Rengman, samt från kontrollstyrelsen.
Med avseende å innehållet i dessa yttranden må följande redogörelse
lämnas.
Generaltullstyrelsen har till en början erinrat, att vid olika tillfällen utredning
verkställts i syfte att erhålla en författningstekniskt godtagbar avgränsning
av begreppet bensin, så att beskattningen bleve effektiv utan att närbesläktade,
för andra ändamål avsedda produkter träffades därav. Dessa utredningar
hade emellertid hittills icke lett till önskat resultat. Styrelsen tiar
härefter anfört följande.
För tullverkets vidkommande hade detta medfört, att frågan om en importvaras
skattskyldighet måst prövas från fall till fall. Beträffande den
stora införseln av bensin av standardkvalitet hade detta utan olägenhet kunnat
ske. Tveksamhet hade emellertid understundom uppstått beträffande
vissa tyngre bensinfraktioner med huvudsaklig användning såsom lösningsmedel
eller för andra ändamål inom färgämnesindustrien, men även, efter
uppblandning med lättare bensin, användbara såsom motorbränsle.
Genom meddelande från styrelsens tullbehandlingsbyrå den 2 januari
1935, intaget i tullverkets författningssamling nr 32/1935, hade tullmyndigheterna
i anslutning till det förfarande, som vore föreskrivet beträffande
vissa andra varuslag, uppmanats att, då tveksamhet uppstode, huruvida till
import förekommande tungbensin borde åtnjuta tull- och skattefrihet eller
icke, avfordra importören intyg angående varans blivande användning. Visserligen
innebure ett sådant intyg icke någon fullt tillförlitlig garanti för att
varan icke komme till användning såsom motorbränsle, men styrelsen hade
icke anledning antaga, att missbruk i sådant avseende i nämnvärd omfatt
Dihang
till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 41—45■ 3
34
Bevillningsutskottets betänkande Nr då -
ning förekommit. Emellertid skulle det för tullverkets vidkommande vara
till fördel, om det, trots de svårigheter, varom förut nämnts, skulle lyckas
den tekniska fackkunskapen att finna en definition, som tydligt angåve,
vilka brännoljor, som skulle skattebeläggas.
Kontrollstyrelsen har i sitt yttrande anfört i huvudsak följande.
Vad angår den år 1932 vidtagna anordningen att överlåta åt kontrollmyndigheten
— generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen —- att avgöra, huruvida
skatt skall utgöras för viss petroleumprodukt eller icke, hade denna
enligt vad erfarenheten givit vid handen fungerat tillfredsställande för det
ändamål, bestämmelsen egentligen åsyftade, nämligen att varje slag av importerat
resp. inom landet tillverkat motorbränsle, avsett för drivande av
bensinmotorer skulle kunna läggas under beskattningen. Likaså syntes den
särskilda bestämmelsen örn att av importör, tillverkare eller försäljare verkställd
blandning av bensin med skattefri brännolja skulle anses hänförlig
till tillverkning av bensin, hava fyllt det avsedda syftet att förhindra brännoljeleverantörerna
att genom blandningsmanipulationer kringgå bensinbeskattningen.
Däremot lade dessa bestämmelser icke något hinder i vägen
för de enskilda brännoljeförbrukarna att själva företaga blandning av bensin
med obeskattad petroleumprodukt. Givetvis ägnades detta förhållande
närmare uppmärksamhet, då ämbetsverken avgåvo förslag till blandningsbestämmelsen.
En utvidgning av bestämmelsen att omfatta även sådan
blandning av obeskattad och beskattad petroleumprodukt, som ägde rum
hos den enskilde brännoljeförbrukaren, ansågs då icke lämpligen böra ifrågakomma
i betraktande av svårigheterna att kunna utöva en någorlunda tillfredsställande
kontroll, när det gällde såväl förekomsten överhuvud taget
av dylikt blandningsförfarande som de myckenheter obeskattad vara, som i
de olika fallen skulle bliva föremål för beskattning.
Det kunde icke bestridas, att den av motionären framställda anmärkningen
rörande möjligheterna att på ovan angivet sätt kringgå bensinbeskattningen
för närvarande ägde visst fog för sig. Ett beskattningssystem, som
möjliggjorde för bensinförbrukarna att genom blandning av skattefri petroleumprodukt
med skattepliktig sådan i viss utsträckning undgå bensinskatten,
kunde i och för sig knappast anses tillfredsställande. Det vore dock
icke känt, att dylikt förfarande i praktiken skulle förekomma i någon nämnvärdare
omfattning. I varje fall hade kontrollstyrelsen icke kunnat erhålla
bekräftelse härå, vare sig vid förfrågningar hos bensinfirmor eller hos andra
initierade. Att märka vore, att inblandning av tyngre oljor i bensin, avsedd
såsom drivmedel för vanliga bensinmotorer, icke kunde företagas utan
risker för olägenheter i motortekniskt hänseende, varför det anmärkta förfaringssättet
icke kunde obehindrat nyttjas. Å andra sidan borde uppmärksammas,
att utvecklingen inom motortekniken på senare tid starkt tenderade
därhän, att allt tyngre oljor regelmässigt kunde användas såsom motorbränsle.
För att möta denna utveckling hade statsmakterna genom förordningen
den 3 maj 1935 (nr 142) utfärdat särskilda skattebestämmelser,
varigenom även sådana brännoljor, vilka icke belagts med bensinskatt, skulle,
i den män de användes för drivande av automobiler, enligt särskilt deklarationsförfarande
påföras en skatt av 7 öre per liter. Efter ikraftträdandet
den 1 januari 1937 av denna särskilda brännoljebeskattning inbegrepes
i den stadgade deklarationsskyldigheten självfallet även obeskattade brännoljor,
som inblandats i bensin för automobildrift. Dessa skulle alltså, förutsatt
att sagda skyldighet vederbörligen fullgjordes, i fortsättningen bliva beskattade
och i skattehänseende lika behandlade med de tyngre oljor, som
enbart för sig användes för automobildrift. Därest det i nämnda förord
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45-
35
ning avsedda beskattningssystemet komme att fungera på ett tillfredsställande
sätt, skulle, såvitt kontrollstyrelsen kunnat finna, berörda särskilda oljebeskattning
innebära ett regulativ mot det kringgående av bensinbeskattningen,
mot vilket motionären väsentligen riktat sin anmärkning. Att, innan
erfarenheter vunnits rörande verkningarna av nämnda nya beskattning med
avseende å inblandningsspörsmålet, föranstalta örn särskild utredning rörande
denna speciella fråga, hade styrelsen därför icke ansett sig böra förorda.
Vad därefter angår det av motionären uttalade önskemålet örn erhållande
av en mera koncis definition av begreppet bensin, varigenom området för beskattningen
av denna vara skulle kunna angivas på sådant sätt att vissa motorbränslen
icke obehörigen kunde undandragas från beskattning, hade ansträngningarna
härutinnan hittills visat sig resultatlösa. Med hänsyn till
den fortgående utvecklingen på automobil- och oljeindustriernas område torde
varje försök att siffermässigt eller på annat sätt fastlåsa bensinbegreppet
vara dömt att misslyckas. I varje fall torde det vara uteslutet att genom
fastställande av en mera distinkt definition å bensin kunna förhindra, att obeskattade
petroleumprodukter efter lämplig blandning användes för motordrift.
Så länge relativt lättflyktiga bensinsorter funnes i marknaden, komme
det nämligen alltid att vara möjligt att åstadkomma ett för vanlig automobildrift
användbart motorbränsle genom viss uppblandning med andra petroleumprodukter,
vilka i sig själva icke vore användbara i vanliga bilmotorer
utan avsedda för andra tekniska ändamål och vilka därför icke borde
innefattas i begreppet bensin, sådant detta skulle angivas ur beskattningssynpunkt.
Därest man icke ansåge, att hithörande förhållanden bleve på ett
tillfredsställande sätt reglerade genom den nya förordningen örn skatt å
brännoljor, torde näppeligen annat återstå än att utfärda förbud mot inblandning
av skattefri brännolja i beskattad. Innan en sådan åtgärd vidtoges,
måste dock synnerligen tvingande skäl vara att förebära. Att effektivt
kontrollera efterlevnaden av ett dylikt förbud skulle kräva ganska vidlyftiga
kontrollanordningar, som icke kunde genomföras utan olägenheter
för de lojala motorägarna. En annan utväg vore, därest den ur andra synpunkter
befunnes framkomlig, att belasta bensinen med en lägre skatt än
den nuvarande, exempelvis 5 öre per liter, och ersätta den minskade inkomsten
med förhöjd automobilskatt i annan form. Intresset för blandningsmanipulationer
i syfte att undgå skatt skulle säkerligen därmed väsentligen
avtaga.
Beträffande de i motionen i övrigt berörda spörsmålen anför kontrollstyrelsen.
I motionen bade slutligen erinrats, hurusom obeskattad petroleumprodukt,
som av importör, tillverkare eller försäljare inblandades i bensin, oavsett
ikraftträdandet av förordningen angående skatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor skulle enligt 3 § 4 mom. i bensinskatteförordningen
beskattas såsom tillverkning av bensin, d. v. s. med 10 öre per liter. Motionären
syntes förmena, att tvekan kunde råda, huruvida jämväl efter nämnda
ikraftträdande dylik petroleumprodukt (exempelvis motorfotogen) verkligen
kunde anses såsom obeskattad och huruvida .sålunda skatt i fortsättningen
skulle utgå vid dylik inblandning. Enligt kontrollstyrelsens mening
kunde tillkomsten av förordningen örn skatt å brännoljor icke medföra någon
ändring rörande vad som enligt ovannämnda 3 § 4 mom. .skulle anses utgöra
obeskattad petroleumprodukt. Dylik produkt vore obeskattad så länge den
ej påförts vare sig bensinskatt eller brännoljeskatt. Enligt förordningen örn
skatt å brännoljor vore brännolja obeskattad ända tills den faktiskt förbrukats
för drivande av automobil. Brännolja vore sålunda, lill skillnad från
36
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45-
Ulskoltct.
bensinen, i och för sig obeskattad och därför otvivelaktigt hänförlig till sådan
obeskattad petroleumprodukt, som avsåges i 3 § 4 mom. förordningen den
3 maj 1929 (nr 62).
Det hade anmärkts, att, även om den nya förordningen om skatt å brännoljor
komme att, till skillnad mot vad nu vore fallet, medföra skattskyldighet,
7 öre per liter, för brännolja, som inblandades i bensin, avsedd för
drivande av automobil, importörer, tillverkare och försäljare av bensin likväl
alltjämt komme att med avseende å rätten att företaga blandning intaga en
ogynnsammare ställning än den enskilde förbrukaren, enär de förra vid
blandning av obeskattad petroleumprodukt med beskattad hade att för den
obeskattade myckenheten erlägga 10 öre per liter i skatt. Närmast sammanhängde
detta förhållande med olikheten i fråga örn skattesatsernas storlek
för bensin och andra brännoljor för automobildrift. Det torde emellertid av
skattetekniska och andra skäl näppeligen kunna komma i fråga, att de förbrukare,
som använde obeskattad brännolja såsom tillsats till bensin för drivande
av automobil, skulle erlägga brännoljeskatt efter annan skattesats än
den som regelmässigt skulle gälla vid brännoljans förbrukning utan samband
med inblandning. Vad åter beträffar bestämmelsen om skyldigheten
för importörer, tillverkare och försäljare av bensin att vid blandningsförfarande,
varom här vore fråga, erlägga bensinskatt såsom vid tillverkning av
bensin, hade denna bestämmelse tillkommit direkt i syfte att förhindra ett
kringgående av bensinbeskattningen, vartill illojala bensinfirmor eljest skulle
äga stora möjligheter, då de hade tillgång till de olika brännoljekvaliteter,
som för ett sådant förfarande skulle vara behövliga. Även örn det otvivelaktigt
innebure en inkonsekvens, att den enskilde automobilägaren skulle
för den inblandade kvantiteten erlägga 7 öre i skatt, under det att motsvarande
skattesats för importören, tillverkaren eller försäljaren vore 10 öre,
hade förhållandet dock, såvitt styrelsen kunde finna, sin giltiga förklaring på
nu angivet sätt, och tillräckliga skäl för vidtagande av en ändring av skattebestämmelserna
i detta hänseende syntes för närvarande icke föreligga.
Såsom av det föregående framginge, hade kontrollstyrelsen icke ansett
tillräckliga skäl föreligga att förorda igångsättande för närvarande av en sådan
särskild utredning, varom i motionen hemställts. Emellertid erinrade
styrelsen, att innevarande års riksdag, med bifall till bevillningsutskottets i
utlåtande nr 24 gjorda hemställan, i skrivelse till Kungl. Majit anhållit, att
Kungl. Majit ville föranstalta om utredning angående automobilbeskattningen.
Det syntes styrelsen lämpligt, att de av motionären framställda anmärkningarna
gjordes till föremål för närmare undersökning i samband med
en dylik utredning.
På sätt av den förut lämnade redogörelsen framgår, har frågan om åstadkommande
av en ur beskattningssynpunkt exakt definition å bensin och övriga
petroleumprodukter vid skilda tillfällen varit föremål för närmare övervägande
från såväl vederbörande myndigheters som statsmakternas sida. Senast
i samband med den utredning, som låg till grund för proposition nr 143
till 1935 års riksdag med förslag till förordning angående skatt å vissa för
drivande av automobil använda brännoljor, hade möjligheten att erhålla en
sådan definition ägnats särskild uppmärksamhet. Hittills har det dock icke,
såsom i ämbetsverkens yttranden framhållits, visat sig vara möjligt att på
ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga. Utskottet finner visserligen, i
likhet med vad 1932 års bevillningsutskott anfört i sitt förenämnda betänkande
nr 28, det vara betänkligt, att de kontrollerande myndigheterna skola
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45-
37
äga befogenhet att, utan att hava ledning av en i lagstiftningen angiven definition
å bensin, avgöra vad som i beskattningshänseende skall utgöra bensin.
Emellertid har, på sätt ämbetsverken framhållit, erfarenheten visat, att
den år 1932 beslutade anordningen att överlåta åt vederbörande kontrollmyndighet
att avgöra, huruvida skatt skall utgöras för viss petroleumprodukt
eller ej, fungerat relativt tillfredsställande.
Vad härefter angår den av motionären berörda frågan, att nuvarande beskattningsregler
icke lägga hinder i vägen för enskilda förbrukare av motorbränsle
att blanda obeskattad petroleumprodukt med bensin till dylikt bränsle,
synes, enligt vad ämbetsverken uppgivit, ett sådant förfaringssätt icke hava
förekommit i någon betydande omfattning. På sätt kontrollstyrelsen erinrat
torde 1935 års förordning angående skatt å vissa för drivande av automobil
använda brännoljor, vilken förordning träder i kraft den 1 januari 1937,
komma att utgöra ett regulativ för framtiden mot sådant kringgående av
bensinbeskattningen. Innan närmare erfarenheter vunnits rörande verkningarna
av denna nya beskattning med avseende å inblandningsspörsmålet,
anser sig utskottet icke böra förorda en utredning beträffande denna speciella
fråga. Därest det skulle visa sig, att missbruk i någon betydande omfattning
skulle förekomma på detta område, torde det måhända bliva nödvändigt
att till förhindrande därav utfärda förbud för enskilda förbrukare mot inblandning
av skattefri brännolja i beskattad. Med hänsyn till svårigheten att
effektivt kontrollera efterlevnaden av ett sådant förbud finner utskottet en
dylik åtgärd icke böra ifrågakomma annat än om verkligt tvingande skäl
därtill kunna förebäras.
På grund av det anförda och i anslutning till vad kontrollstyrelsen framhållit
i anledning av motionärens anmärkningar i övrigt anser sig utskottet
icke kunna biträda den i motionen gjorda hemställan örn utredning. Utskottet
förutsätter dock, att Kungl. Maj:t kommer att ägna de av motionären
berörda frågorna närmare uppmärksamhet samt att, därest omständigheterna
därtill föranleda, förslag kommer att föreläggas riksdagen till åtgärder till
förhindrande av kringgående av nu ifrågavarande beskattningsbestämmelser.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,
att motionen II: 553 av herr Nilsson i Hörby, angående beskattningen
av bensin och övriga petroleumprodukter, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 juni 1936.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 44—45.
4
38
Bevillningsutskottets betänkande Nr 45.
Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Ericson i Göberga, Hansén,
Nilsson i Landeryd, Hjalmarsson, friherre Lagerfelt, Lövgren i Boden, Björklund,
Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Sjödahl, Velander, Myrdal, Werner i
Hultsfred, Brännström i Skellefteå, Mårtensson, Hammarlund och Lundell.
367317. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.