Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

11

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1936 kl 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion
angående befrielse i vissa fall från stämpelavgift.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren av herr Lundqvist väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, nr 193, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit behagade låta verkställa utredning,
huruvida icke den, vars besvär i förvaltningsmål bifalles, bör befrias
från stämpelavgifts erläggande, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kan föranleda».

Enligt 3 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
och § 3 förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen äro
utslag och resolutioner i regel belagda med stämpel respektive lösen. Stämpel
och lösen skola erläggas av den, som författningsenligt är skyldig att
lösa expeditionen. Jämlikt § 10 lösenförordningen åligger sådan lösningsplikt
med vissa undantag kärande, klagande eller sökande. Då vederbörande
myndighet har att redovisa utgående lösen till statsverket, skall enligt § 5
lösenförordningen lösen ej debiteras å expeditionen; i stället utgår stämpel
till motsvarande belopp, såvida icke enligt 7 § stämpelförordningen frihet
från stämpel skall äga rum. Enligt sistnämnda författningsrum är från
stämpelavgift befriad bland andra medellös person, då han författningsenligt
styrker sin fattigdom eller den eljest är kunnig.

Stämpelavgift för utslag eller resolution under rubrik utgår hos länsstyrelse
med 6 kronor för första arket och med 4 kronor för varje följande ark. Hos
statsdepartement utgår stämpelavgift för dylika handlingar med 40 kronor
för första arket och med 10 kronor för följande ark.

I motionen har bland annat anförts, att några analoga bestämmelser med
dem, som enligt rättegångsbalken kap. 21 gällde för rättegångskostnad och
skadestånd beträffande allmänna civilmål, icke funnes rörande administrativa
besvärsmål. Därav följde, alt den klagande, även för det fall att hans
besvär bifölles, måste erliigga stämpelkostnad. Endast örn han vore medellös,
kunde han under vissa villkor erhålla befrielse från erläggandet av stämpelavgift.
Till administrativa besvärsmål hörde bland andra ärenden, i vilka

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

besvär anfördes över kommunala myndigheters beslut. Det måste anses stridande
mot vad som enligt svenska rättsprinciper betraktades såsom rätt och
billigt och det måste för det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom synnerligen
stötande att en person, som vunnit den administrativa processen,
skulle erlägga ett belopp, vilket åtminstone i många fall kunde vara rätt betungande.
Frånsett den uppenbara principiella obilligheten i den nuvarande
lagstiftningen på området, vore denna otillfredsställande även så till vida,
att den föranledde mången fattig eller mindre bemedlad person att avstå
från att besvärsvägen få sin kanske många gånger självklara rätt fastställd,
detta endast av fruktan för att det skulle bliva alltför dyrbart.

Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran har utskottet
emottagit yttranden i anledning av motionen från statskontoret ävensom från
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Örebro samt
Västernorrlands lån.

Statskontoret, som tillstyrkt motionärens utredningsförslag, har i sitt yttrande
anfört i huvudsak följande:

Att klagande, som genom beslut i högre instans erhölle rättelse i underordnad
förvaltningsmyndighets avgörande, nödgades vidkännas särskilda
kostnader för lösen av detta beslut, funne statskontoret mången gång vara
obilligt. Ämbetsverket ville dock framhålla, att frågan icke undantagslöst
läge till på dylikt sätt. Då exempelvis bifall till besvären föranletts av skäl
och omständigheter, som anförts först i den högre instansen, syntes sålunda
knappast anledning förefinnas för stämpelfrihet för besvärsmyndighetens beslut,
liksom ej heller i fall, då det överklagade beslutet meddelats av kommunal
eller annan icke-statlig myndighet.

Statskontoret ville i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid, att
det icke endast vore ändringssökande i förvaltningsmål, som utan tillräckliga
skäl kunde slutligen drabbas av kostnad för protokoll i beslut hos besvärsinstans.
Så kunde jämväl bliva fallet inom straffprocessen, då särskild
målsägande ej funnes, samt vid överklagande av beslut i inskrivningsärende.
Även i civilmål kunde vinnande part i högre instans få slutligt vidkännas
kostnaden för stämpel och lösen i sådana fall, då den tappande parten, som
ålagts gälda motpartens rättegångskostnader, saknade tillgång därtill.

Av vad sålunda anförts ansåge statskontoret framgå, att nuvarande ordning
på föreliggande område icke kunde anses tillfredsställande, men att
det å andra sidan icke utan vidare vore klart, huruvida och på vad sätt en
ändring borde komma till stånd. Den av motionären väckta frågan vore
emellertid värd att närmare undersökas.

Av de hörda länsstyrelserna hava länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs
och Bohus samt Västernorrlands län icke ansett sig böra biträda motionärens
förslag om utredning, medan åter länsstyrelserna i Malmöhus och örebro
län förordat detsamma.

Länsstyrelsen i Stockholms lån. De i motionen avsedda stämpelavgifterna
syntes hava karaktären av ersättning till staten för den enskilde direkt lämnade
tjänster. Med hänsyn därtill ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke
befrielse från stämpelavgift i förevarande fall finge anses strida mot själva

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

13

den princip, å vilken dessa avgifter grundade sig. Det syntes vidare icke
uteslutet, att en undantagsbestämmelse av den innebörd, som ifrågasatts i
motionen, kunde få mindre önskvärda praktiska konsekvenser. Antalet besvär
i förvaltningsmål vore redan nu mycket stort och för länsstyrelsen
synnerligen betungande. Det kunde utan överdrift sägas, att ifrågavarande
besvär i de flesta fall visade sig vara obefogade. Därest en bestämmelse infördes
om frihet från stämpelavgift för den klagande parten i de fall, då
hans besvär bifölles, bomme detta med all säkerhet att leda till ökning av
de obefogade besvärsmålens antal. Då de stämpelavgifter, varom här vore
fråga, utginge med i och för sig mycket skäliga belopp, uttalade länsstyrelsen
såsom sin åsikt, att de av motionären åberopade skälen, även om de icke
kunde frånkännas viss betydelse, dock icke syntes tillräckliga för vidtagande
av en ändring.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen hyste visserligen betänkligheter
i fråga örn borttagande av stämpelavgifter för expeditioner i förvaltningsmål
i den i motionen avsedda omfattning. En sådan åtgärd kunde befaras
leda till en ökning av antalet dylika mål. Länsstyrelsen ansåg emellertid
goda skäl föreligga för en utredning i enlighet med motionärens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. Det vore icke något för administrativa
besvärsmål säreget, att klaganden skulle erlägga stämpelavgift för
utslag och resolutioner, oberoende av huruvida dessa givit honom rätt eller
icke. Även i tvistemål vid domstol vore förhållandet detsamma. Skillnaden
mellan domstolsmålen och de administrativa besvärsmålen i fråga om stämpelkostnaden
läge i stället däri, att i de förra förelåge en tvist mellan två
parter, av vilka den förlorande plägade åläggas ersätta den vinnandes rättegångskostnader,
inberäknat lösen- och stämpelavgifter för expeditioner i målet,
men att i de administrativa besvärsmålen klaganden icke ägde någon
motpart av likartad beskaffenhet. Ur de synpunkter motionären åberopat,
borde det därför legat närmare till hands att ifrågasätta, huruvida anledning
kunde finnas för det allmänna att hålla en vinnande klagande i ett administrativt
besvärsmål skadeslös för de utgifter, han nödgats ikläda sig i målet,
än att för honom föreslå stämpelfrihet.

Administrativa besvärsmål kunde vara av olika slag. Om man holle sig
inom länsstyrelsens verksamhetsområde vore det exempelvis en väsentlig
skillnad mellan ett mål, där en person, som hos en underordnad myndighet
fått avslag på en gjord ansökning, hos högre myndighet överklagade detta
beslut, och ett mål, där besvär anfördes över ett kommunalt beslut. I förra
fallet utgjorde besvären endast en fullföljd av en gjord ansökning. Det gällde
med andra ord även i den högre instansen förvärvande av en förmån,
icke erkännande av en redan befintlig rätt. Någon anledning att medgiva
den, som vunne ett sådant administrativt besvärsmål, stämpelfrihet borde
icke föreligga. Dylik frihet hade icke heller stipulerats vid fullföljd till högre
instans av ansökningsärenden hos domstolarna. Beträffande de kommunala
besvärsmålen kunde återigen saken ligga så till, att överklagandet gällde
ett kommunalt beslut, som kränkt klagandens enskilda rätt. I sådant fall
kunde ifrågasättas, om icke rättvisast vöre, att kommunen ålades ersätta klagandens
kostnader i ett av honom vunnet besvärsmål. Där ett kommunalt
beslut upphävdes av annan grund, än att enskild rätt kränkts, syntes under
alla förhållanden vara naturligast, att klaganden själv stöde sina kostnader,
och överhuvud syntes just de sällsynta kommunala mål, där kränkning av
enskild rätt konstaterats, vara de enda administrativa besvärsmål, där en
vinnande paris rätt till ersättning för sina kostnader rimligen borde kunna
ifrågasiitlas.

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43.

Utskottet.

I vilket fall som helst förelåge föga anledning för staten att genom eftergivande
av stämpelavgift åtaga sig vinnande klagandes kostnader i administrativa
besvärsmål. Redan av principiella skäl funne länsstyrelsen icke
anledning att tillstyrka motionen. Härtill komme, att utsikten att kunna
erhålla utslag kostnadsfritt i hög grad skulle stimulera mindre omdömesgilla
personer till rent okynnesklagande.

Länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen holle före, att det i motionen
anmärkta förhållandet kunde innebära en viss obillighet. Frågan vore emellertid
icke alldeles lättlöst. Fall kunde sålunda förekomma, då en klagande,
exempelvis genom ofullständig utredning, själv vore orsaken till att en underordnad
myndighets beslut gått i för honom ogynnsam riktning. Än vidare
förelåge spörsmålet, huru i fråga om stämpelbeläggningen skulle förfaras,
då besvär endast till viss större eller mindre del bifallits, men i
övrigt blivit ogillade. Länsstyrelsen erinrade vidare om den år 1926 vidtagna
ändringen i 7 § stämpelförordningen, varigenom stämpelplikt infördes
i mål mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän anstalt eller inrättning
och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av lagen om fattigvården.
Denna ändring hade tillkommit i syfte att i någon mån minska fattigvårdsprocesserna.
Den meddelade undantagsbestämmelsen, att utslag, varigenom
mål av kammarrätten återförvisades, och länsstyrelsens efterföljande utslag
i samma mål icke skulle stämpelbeläggas, överensstämde i viss mån med
den uppfattning, som i motionen kommit till uttryck. Den förevarande frågan
vore enligt länsstyrelsens uppfattning förtjänt att närmare övervägas och
länsstyrelsen ville därför förorda, att densamma gjordes till föremål för utredning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län. De besvärsmål, som motionären företrädesvis
syntes avse, vore utmätningsbesvär, besvär över annan åtgärd av
utmätningsman, besvär över beslut av kommunal myndighet samt besvär
över beslut av vägstämma. Antalet dylika besvärsmål, i vilka vederbörande
klagandes talan blivit genom beslut eller utslag av länsstyrelsen bifallen, utgjorde
åren 1933—1935 respektive 45, 30 och 21. Ett borttagande av stämpelavgiften
i dessa fall skulle för statsverket innebära en obetydlig inkomstminskning.
Därest emellertid stämpelfrihet skulle åtnjutas beträffande förevarande
beslut, syntes konsekvensen fordra, att detta skulle medgivas jämväl
i ett flertal andra fall. Eventuellt beslut av riksdagen i av motionären
avsett syfte syntes fördenskull icke böra begränsas, på sätt motionären föreslagit,
utan syntes böra gå ut på en mera allmän revidering av stämpelförordningens
föreskrifter angående frihet från stämpelavgift. Länsstyrelsen,
som icke ansett att de nuvarande bestämmelserna utgjorde något hinder för
de rättssökande, funne icke skäl föreligga för bifall till motionen. Enligt länsstyrelsens
förmenande förelåge så mycket mindre skäl därför som stämpelförordningen
redan nu stadgade befrielse från stämpelavgift för medellös
person.

I vissa av de över motionen avgivna yttrandena har uttalats farhågor för
att, därest stämpelavgiften beträffande de administrativa besvärsmålen borttoges,
antalet sådana mål skulle komma att avsevärt ökas. Antalet besvär
i förvaltningsmål uppgives redan nu vara mycket stöld och handläggningen
av dessa mål synes vara rätt så betungande för myndigheterna. Med hänsyn
till den stora arbetsbörda, som åvilar länsstyrelserna, anser utskottet,
även örn denna omständighet i och för sig icke kan anses utgöra tillräckligt
skäl för stämpelavgiftens bibehållande i förevarande fall, det likväl
finnas fog för, att staten åtminstone i någon mån beredcs ersättning ge -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 43. 15

noin stämpelavgiften för de kostnader, som äro förenade med målens handläggning
hos myndigheterna.

I likhet med motionären finner utskottet det visserligen stundom vara
obilligt, att klagande, som efter besvär vinner rättelse i underordnad myndighets
beslut, nödgas vidkännas särskild kostnad för erhållande av
ändringsbeslutet. Utskottet finner emellertid, i anslutning till vad statskontoret
och länsstyrelsen i örebro län härutinnan anfört, skäl knappast förefinnas
för stämpelfrihet i sådana fall, då ändringsbeslutet föranledes av
att klagande först efter den underordnade myndighetens beslut förebringat
erforderlig utredning i ärendet. Med hänsyn till det anförda och då antalet
förvaltningsmål, vari klagandes talan'' hos länsstyrelse eller annan myndighet
bifalles, synes vara relativt ringa, finner utskottet icke tillräckliga skäl
föreligga för riksdagen att påkalla en särskild utredning beträffande det
av motionären berörda spörsmålet. Med en sådan utredning synes nämligen
utan nämnvärd olägenhet kunna anstå, till dess att densamma kan verkställas
i samband med en framtida allmän översyn av stämpelförordningen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 193 av herr Lundqvist, angående befrielse
i vissa fall från stämpelavgift, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 juni 1936.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: se under betänkandet nr 42.