Bevillningsutskottets betänkande Nr 42-

1

Nr 42.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1936 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ändring i
vissa delar av förordningen den 19 november 1914 (nr
383) angående stämpelavgiften.

(2:a avd.)

I en den 6 mars 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 188, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 7 och 17 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

1 §•

I fråga örn stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Tredje avdelningen:

Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén, marinen och flygvapnet;
överståthållarämbetets kansli;---lantmätare.

Fjärde avdelningen:

Rikets hovrätter;---- marinförvaltningen; flygstyrelsen; lotsstyrelsen;

--— domänstyrelsen; lantbruksstyrelsen.

3 §•

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas om
inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

» Senaste lydelse av angivna paragrafer i förordningen, se SFS 1928: 317 (där förordningen I
dess helhet är återgiven) samt 1930:243, 1931:169, 1932: 285, 1933: 378, 1934:327 och 1935: 310.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 42—43. 1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

Avskrift av lantmätares ■

- se Vatlenbok.

Bevis

av handling, på grund av vilken lagfart, inteckning
eller annan inskrivning sökes, varje
ark....................

angående domstols---------

— — — — — —---tolk förordnad

angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å
företedd handling,

i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller
köpesumman för den egendom, som beviset
avser, icke uppgår till 1,000 kronor . . .

i ärende angående tomträtt, vattenfallsrätt,
förlagsinteckning eller inteckning i fartyg .

i annat —----------—

— tjänstepensionsreglementet för

arbetare .

varom förmäles i 25 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor.............

> annat . . . .

> ; se även Intyg.
Burbrev i Stockholm —

i ; 2

Avd. I Avd.

3

Avd.

Förordnande, annat.................

| Förpassning eller annan av tullverket utfärdad passhandling
för gods..............

Förrättningshandling, lantmätares eller med honom likställd
tjänstemans; se Lantmätares förrättningshandling.

Gravationsbevis — — —--------— ■—

Pass, fartygs-:

fiskepass . .
hamnpass .
trafikpass .
tullpass:
för fartyg

Passagerare/artygscertifikal, förlängning därav; lika med
Bevis.

Passhandling för gods; se Förpassning.

Patentbrev —---------------

Protokoll, varigenom

--lika med Avskrift.

Kr. | ö. Kr. ö. Kr.

50 —

— 50
1

li -

sö

50

- frill

4

Avd.

Kr. ö

fritt

!

- fritt
1

fritt

I I I

- fri

■ fritt
fritt
fritt -

Avd.

Kr. ö

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

3

1

2

3

4

5

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

Ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Prästbevis —--— — — —--—----

Tillståndsbrev för utövande av näring eller yrke . . .

8

_

_

_

10

_

_

_

_

_

Trafikkort, innefattande----- yrkesmässig trafik

8

—

—

—

10

—

—

—

—

j

Trafikpass; se Pass.

i

Tullförpassning — — —--------—

Underrättelse — — —----— —--— —

som meddelas av inskrivningsdomare vid

|

1

hinder mot bifall till ansökan.......

Utdrag av — — —--— — — ---— — —

j

Vattenbok, utdrag--------varje blad

_

_

1

_

_

2

_

_

1

Vederhäftighetsbevis — —--—---— — —

1

7 §•

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

akademier och statens---inrättning och kommun;

kommuner och vägdistrikt i alla mål och ärenden rörande vägväsendet;

kyrkor;

pastorat i mål---—------ —---—- -— överförmyndare.

Frihet från---utländska hamnar.

17 §•

Därest handling, vilken för vinnande av lagfart, inteckning, inskrivning
eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd och därvid blivit försedd
med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene ingives, åge förnyad
stämpelbeläggning ej rum, dock med undantag för de i 14 § omförmälda
fall ävensom för det fall, då inteckning, som meddelats på grund av
skuldebrev eller annat fordringsbevis, av domstol dödats eller av annan anledning
upphört att gälla samt ny inteckning icke inom ett år därefter blivit
sökt i den förut intecknade egendomen eller del därav.

Där på grund---fall förses.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1936.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

Beträffande vad departementschefen anfört till motivering för ifrågavarande
förslag, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till nämnda statsrådsprotokoll.

1. Stämpelavgift i vissa inskrivningsärenden.

Förslaget i denna del sammanhänger med i proposition nr 85 till årets
riksdag framlagda lagförslag, med vilka åsyftas att beträffande tomträttsoch
vattenfallsrättsärenden samt ärenden angående förlagsinteckning och inteckning
i fartyg genomföra en förenkling av inskrivningsförfarandet, motsvarande
den som genom 1932 års lagstiftning vidtagits beträffande ärenden
angående lagfart samt ärenden angående inteckning i fast egendom. Dessa
lagförslag hava godkänts av riksdagen.

Med det nu föreliggande förslaget avses, att den stämpelavgift, som för närvarande
utgår för utdrag av protokoll i dessa ärenden, skall uttagas genom
stämpel till bevis å handling i ärende, varom nu är fråga, därvid avgiften
för andra protokollsark än det första i varje ärende ansetts böra bortfalla.
I överensstämmelse härmed föreslås, att bevis å handling i ärende av ifrågavarande
slag skall stämpelbeläggas vid rådhusrätt med 1 krona och vid häradsrätt
med 2 kronor.

I samband med det ändrade expeditionssättet föreslås jämväl, att ur 3 §
stämpelförordningen skola uteslutas nu förekommande rubriker, vilka avse
utdrag av tomträtts- eller vattenfallsrättsbok. De i samma paragraf förefintliga
rubrikerna angående dels avskrift av handling på grund av vilken
lagfart eller inteckning sökes, dels ock underrättelse enligt 9 § andra stycket
lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden,
hava i anledning av den föreslagna reformen ansetts böra
undergå viss jämkning, varigenom deras tillämplighet skall vidgas på sätt
i förenämnda lagförslag är avsett.

2. Stämpelfrihet för vissa bevis om arbetsanställning.

Enligt 25 § förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor
skall medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp,
hos sin senaste arbetsgivare anhålla örn intyg, utvisande den tid anställningen
varat och orsaken till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på
grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet
arbetsdagar under varje period om 14 dagar. Erhållet intyg skall av
medlemmen ingivas till kassan. Enligt nu gällande bestämmelser kan för
sådant intyg stämpelavgift uttagas.

På förslag av socialstyrelsen föreslås, att bevis enligt 25 § förordningen
om erkända arbetslöshetskassor skall vara fritt från stämpel.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42. 5

3. Stämpelavgift hos flygvapnets myndigheter.

I § 1 expeditionslösenförordningen och 1 § stämpelförordningen hänföras
chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen till tredje
avdelningen samt arméförvaltningen och marinförvaltningen till fjärde avdelningen.
I förordningarna saknas däremot särskilda bestämmelser, till
vilka avdelningar chefen för flygvapnet, förvaltande myndigheter hos flygvapnet
och flygstyrelsen äro att hänföra.

Det föreliggande förslaget innebär, att chefsämbetet och förvaltande myndigheter
vid flygvapnet skola upptagas under tredje avdelningen samt flygstyrelsen
under fjärde avdelningen i stämpelförordningen.

I samband med denna ändring i 1 § stämpelförordningen föreslås, att stuteriöverstyrelsen
skall uteslutas bland de under fjärde avdelningen uppräknade
myndigheterna.

4. Förtydligande av bestämmelsen om stämpelfrihet för vägdistrikt.

Det föreliggande förslaget, vilket är föranlett av en av 1935 års riksdag
i skrivelse nr 279 gjord hemställan hos Kungl. Majit, innebär ett förtydligande
av föreskriften i 7 § stämpelförordningen, att därav otvetydigt framgår,
att kommuner och väghållningsdistrikt skola vara befriade från stämpelavgift
i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.

5. Ändringar i stämpclförordningen i anledning av de nya frihamnsför fattningarna.

Förslaget härutinnan innebär, att trafikpass, varom förmäles i 51 § frihamnsstadgan
den 8 november 1935 (nr 553) samt passhandling enligt 45 §
samma stadga skola vara undantagna från stämpelavgift.

I samband härmed föreslås, att beteckningarna bogserpass och pråmsedel
enligt frihamnsstadgan den 23 september 1919, vilken numera upphört att
gälla, skola uteslutas ur 3 § stämpelförordningen.

6. Stämpelfrihet vid förnyad inteckning av skuldebrev, vilka förut varit
föremål för inteckning men beträffande vilka inteckningsrättcn upphört.

Enligt 8 § stämpelförordningen skall skuldebrev, då det för vinnande av
inteckning eller betalning hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel
av 40 öre för varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning
eller betalning sökes, dock är skuldebrev fritt från sådan stämpel,
då på grund därav fordran bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg.
I 17 § samma förordning stadgas, att därest handling, vilken för vinnande
av inteckning eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd
och därvid blivit försedd med stämpel, ånyo i samma avseende som tillförene
ingives, förnyad stämpelbeläggning ej skall äga rum, dock med undantag

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

bland annat för det fall, då inteckning, som meddelats på grund av skuldebrev
eller annat fordringsbevis, till följd av uraktlåten förnyelse förfallit
eller av domstol dödats och ny inteckning därefter ej blivit sökt, på landet
sist vid det ting, som infaller näst efter ett år, och i stad inom ett år. Undantaget
från stämpelfrihet tillkom genom förordning den 7 juli 1921.

I en den 15 november 1935 till finansdepartementet inkommen skrivelse
har advokatfiskalsämbetet vid Svea hovrätt anfört bland annat följande.
Att vid 1921 års lagändring stämpelfrihet bibehölls för det fall att ny inteckning
söktes inom viss tid efter det den gamla inteckningen dödats eller
på grund av uraktlåten förnyelse förfallit syntes närmast hava berott på
1) en önskan att underlätta fastighetens befriande från gemensamt graverande
inteckningar och 2) en önskan att bereda inteckningshavare, som av
glömska eller förbiseende underlåtit förnya inteckning, möjlighet att inom
viss kortare tid utan alltför stor kostnad få ny inteckning (se proposition nr
232/1921 sid. 42 o. f.). Sedan bestämmelserna örn förnyelse av inteckning
upphört att gälla från och med den 1 januari 1935, kunde det under 2) anförda
skälet icke åberopas. Bestämmelserna örn stämpelfrihet för det fall
att i stället för dödad eller på grund av underlåten förnyelse förfallen inteckning
ny inteckning söktes inom den stadgade tiden hade tolkats på det
sättet, att det för stämpelfrihet ansetts vara tillfyllest, att handlingen en
gång stämpelbelagts. Att den nya inteckningen söktes i helt andra fastigheter
än de, i vilka den gamla inteckningen varit fastställd, hade icke ansetts
utgöra hinder för stämpelfrihet. Ej heller hade den omständigheten att
stämpelavgiften höjts under tiden mellan de olika inteckningarnas fastställande
ansetts böra föranleda till att en stämpelavgift svarande mot höjningen
bort erläggas. Följden syntes bliva, att förut intecknade skuldebrev under
viss tid komme att bliva föremål för ren försäljning. Ej sällan hade
iakttagits, att till säkerhet för åtskilliga uti ett visst bolags fastigheter tidigare
intecknade skuldebrev sedermera sökts inteckning uti ett annat bolags
fastigheter. Ämbetet hade även uppmärksammat, att tidigare i samband
med sökande av förlagsinteckning stämpelbelagda skuldebrev — efter det
inteckningen förfallit eller dödats -—- kommit till användning vid sökande av
fastighetsinteckning ävensom att förfallna eller dödade fastighetsinteckningar
tagits i bruk vid sökande av förlagsinteckningar, allt inom sådan tid att
stämpelfrihet förelegat.

Av det anförda funne ämbetet framgå, att starka skäl talade för, att ifrågavarande
stämpelfrihet borde upphöra eller att stämpelfriheten åtminstone
begränsades till att omfatta allenast sådana fall, där den nya inteckningen
fastställdes uti någon del av den förut intecknade egendomen.

Över advokatfiskalsämbetets framställning hava yttranden avgivits av
hovrätterna, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen Sveriges
stadsdomare. Vid Göta hovrätts yttrande har fogats yttrande av denna hovrätts
advokatfiskalsämbete. Slutligen har statskontoret avgivit yttrande
i ärendet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42-

7

Beträffande innehållet i yttrandena tillåter sig utskottet hänvisa till det
vid propositionen fogade statsrådsprotokollet.

I propositionen föreslås sådan ändring av stadgandet i 17 § stämpelförordningen,
att dels undantagsbestämmelsen skall bliva tillämplig även när
inteckningen upphört av annan anledning än underlåten förnyelse eller
domstols beslut om dödning, dels ock såsom förutsättning för stämpelfrihet
föreskrives, att den nya inteckningen skall sökas i den förut intecknade
egendomen eller del därav.

Till stöd för det föreliggande förslaget har föredragande departementschefen
anfört bland annat följande:

»Såsom statskontoret framhållit, uttalades vid tillkomsten av 1921 års författningsändring,
att stämpelfrihet ej borde äga rum, då föremålet för den
senare inteckningen vore i väsentlig mån annat än föremålet för den tidigare
inteckningen. Detta har emellertid icke angivits i författningen. I framställningen
har påvisats och i yttrandena bestyrkts, att bestämmelsen om
stämpelfrihet ofta utnyttjas i fall, där föremålet för den nya inteckningen är
helt annat än föremålet för den tidigare. Tendenser till en formlig handel
med stämpelbelagda skuldebrev synas hava framträtt, självfallet särskilt beträffande
skuldebrev å större summor. Ej obetydliga belopp torde härigenom
undandragas statsverket.

Ändring av bestämmelsen bör därför även enligt min mening vidtagas.
Därvid är det emellertid av vikt att tillse, att stämpelfrihet icke borttages i
de fall, där den av billighetsskäl eller med hänsyn till ett allmänt intresse bör
finnas. Ofta är dödandet av samtliga inteckningar i en egendom den bästa,
stundom kanske den enda utvägen att ordna upp invecklade inteckningsförhållanden.
Borttagandet av stämpelfrihet för sådana fall skulle rentav kunna
fördyra den önskvärda egnahemsbildningen. Nämnda tillvägagångssätt
är också i hög grad ägnat att befordra fastighetsböckernas reda.

I enlighet med vad skånska hovrätten samt statskontoret framhållit saknas
skäl att låta de skuldebrev, beträffande vilka inteckningsrätten upphört av
annan anledning än dödningsbeslut eller underlåten förnyelse, intaga en särställning.

Svea hovrätt har funnit det ej befogat, att handling, som vid domstol företes
för inteckning i fastighet, blir fri från stämpelbeläggning av det skäl att
samma papper tidigare belagts med stämpel i samband med beviljande av
förlagsinteckning på grund av därå tecknad förskrivning. Jag anser även,
att stämpelfrihet ej bör medgivas i det fall, att inteckning sökes i fast egendom
på grund av skuldebrev, som förut varit föremål för förlagsinteckning
men beträffande vilket förlagsinteckningen upphört. Däremot bör stämpelfrihet
bibehållas för det fall, att förlagsinteckningen vid tiden för fastighetsinteckningens
sökande fortfarande är gällande; det torde få anses fullt i sin
ordning, att därest ett företags såväl fasta egendom som förlagsegendom skola
häfta för en och samma förbindelse, stämpel utgår blott en gång.»

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42-

I en till utskottet inkommen skrift har Skandinaviska kreditaktiebolaget
under åberopande av en vid skriften fogad promemoria av bankens ombudsman
i anledning av det nu föreliggande förslaget anfört i huvudsak följande:

För den händelse fastighetsinteckning, som gällde i flera egendomar, blivit
i någon av egendomarna dödad utan sådant förbehåll som i 33 § inteckningsförordningen
avsåges, vore inteckningshavaren icke berättigad att
för belopp, som skulle falla på den egendomen, bålla sig till de andra
egendomarna. Reglerna för fördelning av det intecknade beloppet å de
olika fastigheterna återfunnes i 32 § inteckningsförordningen. Frånsett
det ytterligt sällsynta fall, då inteckningsbeloppets fördelning angivits i
själva inteckningshandlingen, skulle fördelningen ske efter de olika fastigheternas
taxeringsvärden. Om särskilt taxeringsvärde saknades för någon
fastighet, bleve de värden, som utmätningsman i anledning av begärd exekutiv
auktion åsatte fastigheterna, avgörande.

I praktiken vore det ingalunda så sällsynt, som man måhända kunde förmoda,
att relaxeringsåtgärder verkställts och alltjämt verkställdes utan sådan
förklaring, som i 33 § inteckningsförordningen avsåges. Så snart fastighets-
och inteckningsförhållandena vore något mera invecklade, uppstode
nämligen ofta stora svårigheter att åvägabringa förutsättningarna för
en dylik förklaring. Utvägen att i stället för relaxering verkställa dödning
av inteckningen i dess helhet och uttaga ny inteckning endast i de fastigheter,
som fortfarande skulle besväras av inteckningen, vore långt ifrån alltid utan
olägenheter. Dels kunde förändringar i förmånsrättsordningen bliva en
följd därav, särskilt i avseende på födoråds-, nyttjanderätts- och dylika inteckningar,
dels kunde man riskera, att det vid konkurs skulle kunna med
visst fog göras gällande, att återvinningstiden i fråga örn vunnen panträtt
skulle räknas ifrån nyinteckningen.

Att inteckningshavare ansåge sig kunna medgiva relaxering utan förbehåll,
sammanhängde ofta därmed, att den minskning i intecknings värde,
som därigenom skedde, ofta kunde beräknas vara i allt fall förhållandevis
obetydlig.

Örn man, mer än ett år efter det sådan dödning utan förbehåll skett,
skulle önska få inteckning för samma skuldebrev beviljad i ytterligare fastigheter,
vilka ägaren sedermera tillköpt, och man då, som naturligt vore,
önskade erhålla inteckning för det ursprungliga beloppet, kunde fråga emellertid
uppstå, örn icke ny stämpel borde utgå på det belopp, som efter den
tidigare relaxeringsåtgärden på grund av de inskränkande bestämmelserna i
33 § inteckningsförordningen icke gånge att utfå ur de fastigheter, i vilka
inteckningen i övrigt då gällde. Utan att göra större våld på den föreslagna
texten, syntes man till stöd för uttagande av ny stämpel kunna åberopa,
att »inteckningen---upphört att gälla», låt vara blott till viss del, näm ligen

till det belopp, för vilket inteckningshavaren efter relaxeringsåtgärden
icke finge hålla sig till de alltjämt intecknade fastigheterna.

Skulle denna tolkning av bestämmelsen vara den riktiga, uppstode den
oöverkomliga svårigheten, att man ofta icke kunde bestämma, huru stor
minskningen i inteckningsbeloppet skulle anses vara. Detta vore en följd
av att ovannämnda enligt 32 § inteckningsförordningen gällande regler för
fördelningen av inteckningsansvaret mellan gemensamt intecknade fastigheter
i sista hand förutsatte en förestående exekutiv auktion.

I allt fall då fastighetsförhållandena vore litet mera invecklade, hörde det
snarare till undantagen än till regeln, att särskilda taxeringsvärden funnes
å alla de fastigheter, som vore i fråga. I saknad av sådant värde vore det för
sökanden i ett inteckningsärende helt enkelt omöjligt att visa, hur stor del
av inteckningen, som vid en given tidpunkt stöde kvar efter en relax utan

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

9

förbehåll enligt 33 § inteckningsförordningen, eftersom någon värdering för
exekutiv auktion icke skedde i sådant sammanhang. I dylika fall torde därför
vederbörande anse sig nödsakade kräva ny stämpel för hela inteckningsbeloppet.

Samma olägenhet uppkomme jämväl örn man efter en mer än ett år tidigare
verkställd relax, vilken ej varit förbunden med förklaring enligt 33 §
inteckningsförordningen, önskade göra en ny relax i form av dödning av
inteckningen i dess helhet och nyinteckning.

Den ovan påpekade konsekvensen, att vederbörande i vissa fall skulle komma
att kräva ny stämpel för hela det förut stämpelbelagda inteckningsbeloppet,
torde emellertid icke vara avsedd med ifrågavarande stadgande.

Med hänsyn till vad ovan anförts, vore det synnerligen önskvärt, om genom
omformulering av den föreslagna lagtexten eller genom något uttalande
i utskottets utlåtande sådan tillämpning av stadgandet kunde uteslutas.

Mot de i propositionen föreslagna ändringarna i 1, 3 och 7 §§ stämpelförordningen,
för vilka redogörelse i det föregående lämnats under punkterna
1)—5), har utskottet icke funnit skäl till erinran.

Vidkommande den föreslagna ändringen i 17 § stämpelförordningen får
utskottet anföra följande.

På sätt framgår av den under punkt 6) lämnade redogörelsen föreligger
stämpelfrihet enligt detta stadgandes nuvarande lydelse i åtskilliga fall, där
sådan frihet vid tillkomsten av nämnda bestämmelse uppenbarligen icke varit
avsedd*. Utskottet, som finner det vara angeläget, att detta missförhållande
undanröjes, anser sig därför böra i huvudsak biträda det i propositionen
framlagda ändringsförslaget.

I anledning av vad Skandinaviska kreditaktiebolaget anfört i sin förutberörda
skrivelse får utskottet erinra att, därest inteckning, som gäller i flera
fastigheter, av domstol dödas i någon av dessa fastigheter utan förbehåll enligt
33 § inteckningsförordningen, denna åtgärd tillika innebär, att inteckningen
upphör att gälla till en del av kapitalbeloppet. Sökes mer än ett år
därefter inteckning för hela det ursprungliga kapitalbeloppet, kunde det ifrågasättas,
örn icke enligt såväl gällande som nu föreslagna bestämmelser stämpel
borde uttagas för den del av kapitalbeloppet, för vilken inteckningen icke
längre är gällande.

På sätt banken framhållit, synas i dylika fall svårigheter kunna uppkomma
vid bestämmandet av stämpelns storlek. Stundom torde det knappast
bliva möjligt att avgöra, till huru stort belopp inteckningen alltjämt är gällande.
Utskottet finner därför önskvärt, att dessa svårigheter undanröjas.
Med hänsyn härtill och då det i förevarande fall torde vara fråga örn jämförelsevis
obetydliga stämpelbelopp, anser sig utskottet böra förorda sådan
ändring i den i propositionen föreslagna lydelsen av 17 §, att ny stämpelbeläggning
endast skall äga rum, därest inteckningen helt eller till visst angivet
belopp av domstol dödats eller av annan anledning upphört att gälla.

Utskottet anser sig slutligen böra framhålla att, därest missbruk av stämpelfriheten
på förevarande område alltjämt skulle visa sig förekomma, ut -

Utskoltet.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 42.

skottet förutsätter, att Kungl. Majit kommer att ägna denna fråga uppmärksamhet
samt att, därest förhållandena det påkalla, förslag till förhindrande
av dylika missbruk komma att föreläggas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,
antaga det vid propositionen fogade förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften med den ändringen,
att 17 § erhåller följande lydelse:

17 §•

Därest handling, vilken för vinnande av lagfart, inteckning,
inskrivning eller betalning varit inför offentlig myndighet företedd
och därvid blivit försedd med stämpel, ånyo i samma
avseende som tillförene ingives, åge förnyad stämpelbeläggning
ej rum, dock med undantag för de i 14 § omförmälda
fall ävensom för det fall, då inteckning, som meddelats på
grund av skuldebrev eller annat fordringsbevis, helt eller till
visst angivet belopp av domstol dödats eller av annan anledning
upphört att gälla samt ny inteckning icke inom ett år
därefter blivit sökt i den förut intecknade egendomen eller
del därav.

Där på grund---fall förses.

Stockholm den 5 juni 1936.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Ericson i Gilberga, Hansén,
Nilsson i Landeryd, Hjalmarsson, Lithander, Lövgren i Boden, Olsson
i Närlinge, Nylander i Stockholm, Olsson i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson
i Boxholm, Anderson i Norrköping, Sjödahl, Velander, Myrdal, Björkman i
Sunne, Werner i Hultsfred och Mårtensson.