Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1936 kl. 12 m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder för lämnande
av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad m. m.
I en den 17 januari 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 39, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Majit att för en tid av tre år, räknad från och med
den dag i statsrådsprotokollet omförmält förslag till omorganisation av överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden träder i kraft, medgiva, att
i stället för ersättning, som jämlikt 145 § laxeringsförordningen eller 13 §
förordningen örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet
skulle utgå av statsmedel till personer, som biträtt med taxeringsarbete
i Stockholms stad, visst bestämt belopp må utbetalas lill staden under
huvudsakligen de villkor och förutsättningar, som av föredragande departementschefen
i statsrådsprotokollet angivits;
dels ock antaga följande
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 42 § förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.
Härigenom förordnas, att 42 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:
-
42 §.
I redovisning---Kungl. Maj:ts vederbörande befallningshavande. Vad
sålunda stadgats utgör icke hinder för att i arbetsordning eller lönestat för
myndighet, vars befattningshavare avlönas av kommun, meddela föreskrift,
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 3.
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
att sådan befattningshavare skall till kommunens kassa inbetala honom tillkommande
provision.
Har på--— samfällda provisionsbeloppet.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I skrivelse till Stockholms stadsfullmäktige den 17 maj 1935 framlade Överståthållarämbetet
förslag till omorganisation av överståthållarämbetets avdelning
för uppbördsärenden. Förslaget blev av stadsfullmäktige vid sammanträde
den 18 november 1935 i princip godkänt, dock under förutsättning att
överenskommelse träffades med statsverket örn statsbidrag enligt grunder,
som kunde av fullmäktige godtagas. Sedan Överståthållarämbetet därefter i
skrivelse den 13 december 1935 underställt Kungl. Majit frågan om de ändrade
grunder för lämnande av ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i
Stockholm, vilka påkallades av omorganisationsförslaget, ävensom frågan om
indragande av vissa sportelmedel till stadens kassa, hava utlåtanden över
denna skrivelse avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket.
Till det vid propositionen fogade statsrådsprotokollet har föredragande
departementschefen lämnat redogörelser, till vilka utskottet tillåter sig hänvisa,
för nuvarande organisation av uppbördsavdelningen samt för de ersättningai
av statsmedel, som enligt gällande ordning utgå för taxeringsarbete i Stockholm,
ävensom för ovannämnda förslag till omorganisation av överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden.
I överståthållarämbetets förut omförmälda skrivelse till Kungl. Majit den
13 december 1935 erinrades bland annat följande:
Genom det av stadsfullmäktige fattade beslutet hade möjlighet skapats för
en lösning av den sedan länge förhandenvarande frågan örn en definitiv organisation
av Överståthållarämbetet för uppbördsärenden och om personalens
uppförande å ordinarie lönestat. Den slutgiltiga regleringen av dessa spörsmål
ansåg ämbetet dock förutsätta, att statsverket ville biträda en överenskommelse,
varigenom grunderna för bidrag av statsmedel till nuvarande uppbördsavdelningen
närmare fixerades samt staden, i den mån så erfordrades,
berättigades uppbära de sportel- och därmed jämförliga ersättningsmedel,
som nu tillkomme vissa befattningshavare.
Enligt överståthållarämbetets uppfattning syntes den ifrågasätta överenskommelsen
böra avse en tid av tre ar samt innebära, att Stockholms stad under
denna tid skulle i ersättning för kostnaderna med årlig taxering uppbära
ett anslag, som enligt angivna beräkningsgrunder skulle uppgå till
200,000 kronor, samt att statsverket därutöver enligt grunder, som eljest
skulle tillämpas, bestrede kostnaderna, såvitt nu är fråga, för arvoden till
ordförande och till vissa kronoombud i taxeringsnämnderna, för arvoden till
sakkunniga för fastighetsvärdering samt för åsättande av preliminära taxeringsvärden,
kostnaderna för arvoden till särskilda prövningsnämndens leda
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
3
möter, arvoden till den ordinarie prövningsnämndens ledamöter och kostnaderna
för resor i samband med fastighetstaxering. Härutöver skulle Stockholms
stad för den under avtalsperioden infallande allmänna fastighetstaxeringen
uppbära en ersättning av tillhopa 14,000 kronor, under det att direkt
av statsmedel skulle bestridas kostnaderna bland annat för arvoden till ordförande
i fastighetstaxeringsnämnderna, för arvoden till nämndernas ledamöter
och för arvoden till sakkunniga vid värdering av fastigheter.
Frågan om stadens rätt att uppbära vissa sportelmedel borde däremot erhålla
definitiv lösning i samband med omorganisationen. Särskilda beslut
i fråga om debetsedellösen och stämpelprovision borde därvid påkallas. Med
hänsyn till de ekonomiska förpliktelser, omorganisationen medförde för
Stockholms stad, syntes erforderligt, att statsmakterna i princip ville taga
ståndpunkt till nyssberörda fråga, innan stadsfullmäktige slutgiltigt bunde sig
för den nya organisationen. Såvitt fråga vore om debetsedellösen syntes härutinnan
vara tillräckligt med ett uttalande från statsmakternas sida; i samband
med omorganisationens genomförande borde sedermera särskild bestämmelse
utfärdas, måhända lämpligen i det nya uppbördsreglemente
för Stockholm, vilket betingades av den nya organisationen och vartill
Överståthållarämbetet vid denna senare tidpunkt, sedan visshet vunnits om
statsmakternas principiella inställning till förevarande spörsmål, ämnade
framlägga förslag. I fråga om stämpelprovisionen syntes frågan däremot
böra lösas genom ändring i bestämmelserna rörande stämpelavgiften, vilken
ändring i sådan händelse borde beslutas av riksdagen i detta sammanhang
men träda i kraft å den senare dag, som Kungl. Maj:t bestämde; tidpunkten
för detta ikraftträdande borde sammanfalla med tidpunkten för omorganisationens
genomförande.
I händelse en överenskommelse av föreslaget innehåll skulle komma till
stånd rörande bidragen av statsmedel syntes i samband därmed böra upphävas
nu förekommande bestämmelser i taxeringsförordningen 145 § 1 mom.
2) och 2 mom. tredje stycket, varjämte vissa omredigeringar borde ske i 145 §
4 inom., andra och tredje styckena, samt 5 mom. I stället syntes lämpligen
i paragrafen böra inryckas särskilt stadgande därom, att till Stockholms stad
utginge bidrag till kostnader för taxeringsarbetet enligt fördelningsgrund, varom
Kungl. Majit ägde att bestämma.
I detta sammanhang framhöll slutligen Överståthållarämbetet, alt omorganisationens
genomförande till avsedd tidpunkt, den 1 oktober 1936, med nödvändighet
förutsatte, att såväl statsmakternas som stadsfullmäktiges slutliga
ståndpunktstagande till frågan kunde föreligga jämförelsevis tidigt under
våren 1936. Endast om så skedde, funnes möjlighet för Överståthållarämbetet
att kunna före angiven tidpunkt vidtaga de omfattande åtgärder av olika
slag, icke minst beträffande personaldispositionen, som omorganisationen
nödvändiggjorde. Med hänsyn til) de betydande ekonomiska värden, som
kunde komma att äventyras genom ett uppskov med den nya organisationen,
hemställde Överståthållarämbetet att Kungl. Majit täcktes taga hänsyn till nu
berörda förhållanden.
Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket hava i sina yttranden över
överståthållarämbetets skrivelse i stort sett lämnat ämbetets förslag utan erinran.
Efter att hava framhållit, att det av Överståthållarämbetet framlagda förslaget
till omorganisation av ämbetets avdelning för uppbördsärenden -— vilken
därefter .skulle benämnas avdelningen för skatteärenden — framdeles
4
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
torde komma under Kungl. Maj:ts närmare prövning i samband med fråga
örn fastställande av ordinarie lönestat för avdelningen, har föredragande
departementschefen anfört följande:
»Stockholms stadsfullmäktige ha — —- — uppställt som en förutsättning
för omorganisationens genomförande, att stadens kassa tillföres belopp
motsvarande de ersättningar av statsmedel och de sportler, som nu
uppbäras av befattningshavarna men som enligt förslaget skulle ersättas
med förhöjda fasta löner av staden, och stadsfullmäktige lia i följd härav
låtit anstå med definitivt beslut i ärendet till dess någon överenskommelse
i berörda avseenden kan träffas med staten. Nämnda prövning av själva
organisationsförslaget torde således få föregås av sådana åtgärder från statsmakternas
sida, att den förutsatta anordningen möjliggöres. Härtill erfordras
i vissa avseenden riksdagens medverkan.
Innan jag närmare ingår på dessa åtgärder, vill jag emellertid förutskicka
den erinran, att den föreslagna organisationen även enligt min mening synes
ändamålsenlig och ägnad att medföra ökad effektivitet å alla de tre ur såväl
statens som stadens synpunkt viktiga administrationsområden, som här äro
i fråga: taxering, uppbörd och folkbokföring. Tydligen är det också, icke
minst ur personalens synpunkt, önskvärt, att det sedan år 1921 rådande
provisoriet avlöses av en fastare organisation. Och det synes mig ur det
allmännas synpunkt böra väcka tillfredsställelse, om detta — såsom avsett
är — kan ordnas så, att befattningshavarna för sina tjänstegöromål åtnjuta
endast fast avlöning och icke härutöver särskilda ersättningar av statsmedel
eller i form av sportler.
Samtliga de ersättningar av statsmedel, som för närvarande utgå för taxeringsarbete
i Stockholm, grunda sig på den uppfattningen, att detta arbete i
Stockholm liksom i det övriga landet skall bekostas av statsmedel. I den
mån sådant arbete redan utföres av uppbördsavdelningens personal i tjänsten
utan särskild ersättning, har detta även med gällande ordning lett till
att bidrag härför utgår till Stockholms stad; de sista åren har staden på
denna grund jämlikt Kungl. Maj:ts beslut årligen uppburit ett belopp av
70,000 kronor. Det föreliggande förslaget innebär ett fortgående på denna
väg, och jag har för min del intet att erinra mot, att ett skäligt belopp tillerkännes
staden mot att de uppgifter, som svara mot detta ersättningsbelopp,
fullgöras av de av staden avlönade befattningshavarna i tjänsten, överståthållaräm.
betets förslag härutinnan bygger på de ersättningsbelopp, som senast
utgått, och innebär, att staden skulle uppbära 200,000 kronor för år, då
allmän fastighetstaxering ej ägt rum, samt ytterligare 14,000 kronor för
år, då sådan taxering skett. I den mån taxeringsuppgifter alltjämt skulle
handhavas av andra än tjänstemän hos ämbetet, skulle ersättning härför
fortfarande utgå direkt av statsmedel.
Under förutsättning att, såsom Överståthållarämbetet på angivna skäl föreslår,
ersättning till staden nu icke bestämmes för längre tidsperiod än tre år,
synes från statsverkets sida knappast någon erinran vara att göra mot principerna
för ämbetets beräkningar. I likhet med ämbetet förutsätter jag, att
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
5
frågan om fördelningen av kostnaderna för taxeringsarbetet i Stockholm före
nämnda treårsperiods slut upptages till allsidig utredning och bringas till en
mera definitiv lösning samt att skäligt bidrag även i fortsättningen kommer
att utgå till staden för taxeringsarbetets utförande.
Även i fråga om beräkningarnas detaljer har jag i stort sett intet att erinra
och jag torde således härutinnan få hänvisa till överståthållarämbetets förut
återgivna skrivelse. Beträffande den föreslagna ersättningen till staden för
att stadens tjänstemän utan särskild ersättning av statsmedel skulle bestrida
kronoombudsgöromålen i 39 av taxeringsnämnderna för årlig taxering —
enligt förslaget skulle sådan ersättning utgå med ao/54 av sammanlagda ersättningsbeloppet
år 1935 till alla kronoombuden, 71,650 kronor, eller således
med 51,747 kronor — har jag i likhet med statskontoret övervägt, örn
icke staden lämpligen borde svara för alla dessa ersättningar mot uppbärande
av hela ersättningsbeloppet för år 1935. Ämbetets förslag synes mig
emellertid även i denna del kunna godtagas.
I fråga om ersättning till kronoombud i taxeringsnämnd vid behandling
av ärenden örn åsättande av preliminärt taxeringsvärde å fastighet vill jag
framhålla, att givetvis ej heller sådan ersättning efter omorganisationen bör
utgå av statsmedel, därest kronoombudet är tjänsteman å skatteavdelningen.
Härav lärer emellertid icke böra föranledas höjning av den beräknade ersättningen
till Stockholms stad, enär, enligt vad jag inhämtat, redan från och
med innevarande år den övervägande delen av sådana ärenden — liksom ock
av ärendena rörande särskild fastighetstaxering — kommer att handläggas av
en särskild taxeringsnämnd, sammansatt av personer med sakkunskap å
fastighetsvärdering, samt att såsom kronoombud i denna nämnd under ifrågavarande
treårsperiod icke kommer att tjänstgöra tjänsteman å skatteavdelningen.
Det synes stå bäst i överensstämmelse med principerna i förevarande förslag,
att i den mån tjänstemän vid skatteavdelningen deltaga i sammanträden,
som omförmälas i 145 § 8 mom. taxeringsförordningen, ersättning av
statsmedel härför icke bör till dem utgå. Ej heller detta bör emellertid inverka
på ersättningsberäkningarna.
Då 145 § taxeringsförordningen, liksom också 13 § förordningen örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet, uttryckligen
förutsätter, att ersättning av statsmedel skall utgå till vissa med taxeringsarbetet
sysselsatta personer, innebär den ifrågasatta anordningen en avvikelse
från bestämmelserna i dessa författningsrum och fordrar således riksdagens
medverkan, vilken för övrigt torde påkallas även därav, att det här gäller att
för flera år binda statsverket för en utgift. Med hänsyn till anordningens
provisoriska karaktär synes emellertid denna icke nu böra föranleda ändringar
i berörda författningar. Lämpligast synes vara, att riksdagen lämnar
Kungl. Majit bemyndigande att för en tid av tre år, räknad från den dag
ifrågavarande omorganisation träder i kraft, medgiva, att i stället för ersättning,
som jämlikt nämnda författningsrum skulle utgå till personer, som
biträtt med taxeringsarbete i Stockholms stad, visst bestämt belopp må i hu
6
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3.
vudsaklig överensstämmelse med här utvecklade grunder utbetalas till staden.
Jag förutsätter att det vid lämnande av sådant medgivande — vilket i och
för sig torde vara tillräckligt för att möjliggöra för stadsfullmäktige att fatta
definitivt beslut i frågan — föreskrives såsom villkor, att staden med särskilt
angivna undantag bestrider alla med taxeringsarbetet i Stockholm förenade
kostnader, vilka enligt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen
om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skola bestridas
av statsmedel. Undantagen skulle enligt det föregående bliva: arvoden
till ordförandena i taxeringsnämnderna och fastighetstaxeringsnämnderna;
arvoden till de kronoombud, som icke äro tjänstemän å skatteavdelningen,
därvid förutsättes att minst 39 sådana tjänstemän förordnas som
kronoombud i taxeringsnämnd för årlig taxering samt att i fastighetstaxeringsnämnd
endast sådana tjänstemän användas som kronoombud; ersättning
till av Överståthållarämbetet tillkallade sakkunniga för fastighetsvärdering;
arvoden till den ordinarie prövningsnämndens och den särskilda prövningsnämndens
ledamöter ävensom andra arvoden enligt 145 § 8 mom. taxeringsförordningen,
som utgå till personer, vilka icke äro tjänstemän å skatteavdelningen.
Ett villkor av berörda innehåll bör enligt min mening icke utesluta, att
därest det — i anslutning till vad jag anförde vid anmälan av propositionen
(nr 148) till 1935 års riksdag om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
— skulle ifrågakomma att förstärka det här förutsatta bokgranskningskontoret
hos Överståthållarämbetet med någon ytterligare befattningshavare
för att möjliggöra kontorets begagnande även för uppgifter, som icke
avse taxeringen i Stockholm, häremot svarande kostnader kunna komma att
ersättas av statsmedel.
Såsom Överståthållarämbetet antytt, skulle den föreslagna anordningen
strängt taget föranleda viss jämkning av de i 145 § 4 mom. andra och
tredje styckena taxeringsförordningen givna reglerna. Med hänsyn till att
de där angivna maximibeloppen för vissa ersättningar åtminstone under senare
år avsevärt underskridits och ej heller med den högre ersättningen till
Stockholms stad kunna antagas under de ifrågavarande tre åren på långt när
uppnås, synes man emellertid vid den här föreslagna provisoriska lösningen
kunna lämna denna fråga åsido.
överståthållarämbetets framställning avser slutligen även frågan örn stadens
rätt att uppbära vissa sportelmedel. Mot vad ämbetet härom anfört
har jag intet att erinra. Förslag till sådan jämkning i förenämnda kungörelse
den 3 december 1897 (nr 112), att staden må kunna berättigas att uppbära
stadgad debetsedellösen, torde jag således framdeles få förelägga Kungl.
Maj:t. Däremot torde, såsom Överståthållarämbetet föreslår, i detta sammanhang
böra föreläggas riksdagen förslag till sådan jämkning av 42 §
stämpelförordningen, att stämpelprovision, så länge sådan utgår, må kunna
enligt föreskrift i ifrågavarande lönestat tillföras stadens kassa.»
Bevillningsutskottets betänkande Nr 3. ''
Det i propositionen framlagda förslaget är, på sätt av den föregående redogörelsen
framgår, föranlett av ett av Stockholms stadsfullmäktige uppställt
villkor för genomförande av ifrågasatt omorganisation av överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden. Efter denna omorganisation skulle
den inom stadens förvaltning med taxeringsarbetet sysselsatta personalen,
vilken för närvarande, förutom avlöning från staden, åtnjuter vissa ersättningar
av statsmedel jämlikt 145 § taxeringsförordningen eller 13 § förordningen
om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet
ävensom vissa sportler, helt avlönas av staden, som i stället skulle för en tid
av tre år äga uppbära, bland annat, nyssberörda ersättningar av statsmedel.
På de av departementschefen anförda skäl anser sig utskottet kunna biträda
Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Härvid förutsätter utskottet — i anslutning
till vad departementschefen därom uttalat — att, innan den föreslagna
treårsperioden gått till ända, frågan örn fördelningen av kostnaderna för
taxeringsarbetet i Stockholm göres till föremål för en allsidig utredning, grundad
bland annat på under nämnda tid vunnen erfarenhet om effektiviteten
av omorganisationen, samt att därvid frågan örn skäligt bidrag till staden för
taxeringsarbetets utförande efter nämnda period bringas till en mera definitiv
lösning.
På grund av det anförda och då utskottet ej finner skäl till erinran mot
det framlagda förslaget till ändring av stämpelförordningen, får utskottet
hemställa,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 39.
Stockholm den 11 februari 1936.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Nilsson i Krislianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Ericson
i Göberga, Wahlmark, Nilsson i Landeryd, Hjalmarsson, Lithander, Lövgren
i Boden*, Olsson i Närlinge, Nylander i Stockholm, Olsson i Gävle,
Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Anderson i Norrköping, Larsson i
Örbyhus, Werner i Hultsfred och Blomquist.
Utskottet.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.