Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till riksdagens kansli den 3 april 1936 kl. 10 t. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition nied förslag till förordning angående giltighetstiden
för vissa tullsatser.

(lia avd.)

I en den 28 februari 1936 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 122, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning angående giltighetstiden för vissa tullsatser.

Härigenom förordnas som följer:

Där i tulltaxan eller i författning om tillägg till tulltaxan särskild tullsats
är åsatt vara, som inkommer under viss del av året, skall, med ändring av
vad sålunda stadgats, tullsatsen erhålla giltighet under ifrågavarande del
av aret oavsett den tidpunkt, då varan må anses hava inkommit.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men skall icke äga tillämpning å vara, som inkommit före ikraftträdandet.

Till belysande av den föreliggande frågan torde den nied propositionen
framlagda utredningen i ärendet böra här återgivas.

Enligt förordningen den 31 januari 1932 (nr 15) med tillägg till gällande
tulltaxa i dess lydelse enligt kungörelser den 31 maj 1935 (nr 222) och den
18 juli 1935 (nr 472) äro till tulltaxenr 67 (stat. nr 130—132) hänförliga äpplen,
päron och andra frukter, med undantag av pomeranser, belagda med
tilläggstull av 10 kronor för 100 kilogram, för så vitt de »inkomma» under
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 7 sami. Nr 25.

1

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

vissa i förordningen angivna tider. Tilläggstullen utgår för äpplen inkommande
under tiden 1 juli—31 december, för päron inkommande under tiden
1 juli—30 november och för andra här avsedda frukter inkommande under
tiden 1—31 januari eller 1 maj—-31 december.

Även beträffande vissa andra vegetabiliska produkter har tullbeskattningen
gjorts beroende av liden för inkommandet. Bestämmelser härom ha
meddelats dels i 1929 års tulltaxa och dels genom förordningar och kungörelser
den 31 januari 1932 (nr 15), den 4 november 1932 (nr 512), den 13 mars
1933 (nr 77), den 27 april 1934 (nr 90) och den 21 augusti 1935 (nr 491 och
492). Bestämmelserna avse vissa varuslag hänförliga till tulltaxenr 48—
51, 55, 56, 57: 1—3, 65 och 66 (stat. nr 103, 105—107, 112, 113—115, 116: 2,
128 och 129).

Någon allmän regel angående den tidpunkt, då vid tillämpning av de ifrågavarande
bestämmelserna en vara skall anses ha »inkommit», är icke stadgad.
Lösningen av frågan, huru den säsongvis återkommande övergången
från en tullsats till annan skall med avseende å olika förtullningsfall äga
rum, har därför blivit beroende på praxis. Däremot är ett närliggande spörsmål,
nämligen om tillämpningen vid förtullning av nya eller ändrade beskattningsföreskrifter,
reglerat genom allmänna bestämmelser, vilka såvitt
angår de viktigare förtullningsfallen återfinnas i tullstadgan den 7 oktober
1927 (nr 391) och frihamnsstadgan den 8 november 1935 (nr 553).

Vid förtullning i tullinlandet skola enligt 145 § tullstadgan, där ej annorlunda
förordnas, de taxor och författningar tillämpas, som gälla den dag, från
vilken anstånd med fullgörande av de med förtullningen sammanhängande
förpliktelserna mot tullverket skall enligt 168 eller 169 § beräknas. Inne
börden härav är i stort sett dels att vid direkt förtullning de taxor och författningar
skola tillämpas, som gälla den dag, då godset mottagits av vederbörande
tullanstalt, d. v. s. då denna erhållit fartygs-, bantågs-, fordons-,
luftfartygs- eller postanmälan, därå godset vid inkommandet varit uppfört,
eller transitförpassning, som åtföljt godset, dels ock att vid förtullning från
tullager den dag, då godset anmälts till förtullning, är avgörande i samma
hänseende.

Beträffande säsongtullarna är, såsom förut nämnts, enligt tulltaxeförfattningarnas
ordalydelse tidpunkten för inkommandet avgörande. I praxis har
vid förtullning i tullinlandet godset ansetts såsom inkommet, då det i nyss
angivna bemärkelse mottagits av tullanstalten. Vid direkt förtullning har
följaktligen övergången från en säsongtullsats till annan kommit att försiggå
efter samma regler som vid en beslutad tulltaxeändring. Vid förtullning
från tullager åter har tullsatsen ansetts bero av den tid, då varan före uppläggningen
mottagits av vederbörande tullanstalt, och icke, såsom fallet är
vid en tulltaxeändring, av den tid, då varan anmälts till förtullning från tulllagret.
I sist angivna hänseende stödjer sig praxis på beslut av generaltullstyrelsen
och kammarrätten i ett under giltighetstiden för tidigare tullförfattningar
handlagt anmärkningsmål. Nya likartade mål, där generaltull -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25. 3

styrelsen intagit samma ståndpunkt, bero för närvarande på kammarrättens
prövning.

Vad härefter angår förtullning i frihamn, må först erinras om innehållet
av vissa bestämmelser, som gällt intill ingången av år 1936, då frihamnsförordningen
den 31 maj 1935 (nr 250) och frihamnsstadgan den 8 november
1935 (nr 553) trätt i kraft.

Enligt § 19 mom. 1 första stycket i 1907 års frihamnsförordning i dess
lydelse enligt förordning den 8 juni 1923 (nr 198) skulle förtullning av gods,
som infördes från frihamn, ske efter de taxor och författningar, som voro
gällande, då införseln ägde rum, och var Kungl. Majit bemyndigad att meddela
föreskrifter i fråga örn tidpunkten, då införseln skulle anses vara verkställd.
Vidare ägde Kungl. Majit enligt momentets andra stycke medgiva,
att på de villkor, som Kungl. Majit bestämde, gods, som direkt från utrikes
ort införts med fartyg till frihamn och där icke varit upplagt för lagring,
finge förtullas efter taxor och författningar, som gällt vid visst tidigare tillfälle
efter fartygets ankomst till frihamnen.

De sålunda åsyftade närmare bestämmelserna funnos meddelade i kungörelsen
den 30 maj 1930 (nr 179) angående den tidpunkt, då införsel från frihamn
skall anses vara verkställd, m. m. Den ifrågavarande tidpunkten var
i §§ 1 och 2 av kungörelsen för de viktigare fallen så bestämd, att införseln
skulle anses äga rum, då godset lämnade frihamnsområdet eller dess inlastning
å fartyg, järnvägsvagn eller fordon för befordran från frihamnen avslutades,
dock att införseln skulle anses äga rum redan vid förtullningsangivningen,
därest godset i samband därmed ställdes under tullverkets kontroll
eller viss särskild tillsyn av frihamnsförvaltningen. Beträffande i § 19
mom. 1 andra stycket av 1907 års frihamnsförordning avsett, med fartyg ankommet
gods stadgades i § 3 av 1930 års kungörelse, att godset finge under
vissa villkor förtullas efter de taxor och författningar, som gällt den dag, då
föreskrivet bevis örn gjord anmälan av fartygets ankomst avlämnats till tullförvaltningen
i frihamnen.

I praxis tillämpades de i §§ 1 och 2 av kungörelsen förekommande bestämmelserna
örn tidpunkten för införsel från frihamn jämväl då det gällde att
i fråga om säsongtull underkastade varor avgöra, när inkommandet från frihamn
ägt rum. Däremot ansågos bestämmelserna i § 3 icke äga avseende
å säsongtullarna, enär de icke berörde frågan örn när införsel skulle anses
ha skett utan fastmer, i överensstämmelse med avfattningen i denna del av
grundstadgandet i frihamnsförordningen, gingo ut på tillämpning av taxor
och författningar gällande vid viss tidpunkt före införseln.

Den nya frihamnsförordningen innehåller icke någon motsvarighet till § 19
mom. 1 i den äldre förordningen. Spörsmålet örn de taxor och författningar,
efter vilka förtullning i frihamn bör ske, är i sin helhet behandlat i frihamnsstadgan
(62 §). De nya bestämmelserna gå direkt ut på angivande av
de tidpunkter, vilka skola vara avgörande i fråga örn tillämpningen av olika
taxor och författningar, och innefatta icke någon tolkningsregel om den tid -

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

punkt, då införsel från frihamn skall anses vara verkställd. Huvudregeln
är, att vid förtullning i frihamn de taxor och författningar skola tillämpas,
som gälla den dag, då tullklareringsattest å godset utfärdas. Regeln jämkas
genom bestämmelser, enligt vilka, därest godset före nämnda dag förts över
frihamnsgränsen eller gjorts till föremål för vissa därmed jämförliga åtgärder,
de taxor och författningar skola tillämpas, som gällde då detta skedde.
Vid sidan av huvudregeln är möjlighet anvisad att efter särskilt yrkande erhålla
tillämpning antingen av de taxe- och författningsbestämmelser, som
gälla den dag, då yrkandet framställes, eller ock av de bestämmelser, som
gällde den dag, då godset ankommit till frihamnen. Tillämpning av de å
ankomstdagen gällande bestämmelserna kan, i olikhet mot vad förut varit
fallet, ifrågakomma oavsett huru godset försänts till frihamnen och huruvida
detsamma där varit upplagt för lagring. Å andra sidan förutsättes för
dylik tillämpning bland annat, att yrkande därom framställes inom trettio
dagar från ankomsten. Dessutom skall enligt 70 § frihamnsstadgan tiden
för anstånd med fullgörande av de med förtullningen sammanhängande förpliktelserna
gentemot tullverket i nu avsedda fall räknas från ankomstdagen.

I och med tillkomsten av de nya frihamnsförfattningarna torde frågan örn
tillämpningen av gällande säsongtullbestämmelser vid förtullning i frihamn
ha kommit i ändrat läge, då någon tolkningsregel om när införsel från frihamn
skall anses äga rum icke längre finnes. Vid frånvaro av en dylik tolkningsregel
synes det ligga närmast till hands att anse inkommandet från frihamn
äga rum vid den tidpunkt, då varan lämnar frihamnens område.
Under sådan förutsättning blir angivna tidpunkt städse avgörande för tilllämpningen
av säsongtullsatserna, därest bestämmelserna därom bibehållas
vid sin nuvarande lydelse.

Fråga om ändring i nu berörda hänseende av vissa säsongtullbestämmelser
har redan före utarbetandet av de nya frihamnsförfattningarna väckts av generaltullstyrelsen
i en till Kungl. Majit ställd, den 20 januari 1934 dagtecknad
skrivelse, i vilken framställts förslag till sådan ändring av då gällande bestämmelser
om tilläggstull å till stat. nr 130—132 hänförlig frukt, att tilläggstullens
uttagande gjordes beroende av den tid, då den införda varan utlämnades
från tullverket. I berörda skrivelse anförde styrelsen, att syftet med den vid 1933
års riksdag vidtagna ändring i förordningen den 31 januari 1932 (nr 15),
genom vilken frukt inkommande under viss tid befriats från tilläggstull, enligt
vad styrelsen trodde sig kunna förutsätta varit att lindra tullbeskattningen
å den frukt, som under denna tid bleve tillgänglig för konsumtion inom
landet. Detta syfte torde, yttrade styrelsen vidare, i stort sett motsvaras av
den tillämpning, bestämmelsen erhölle vid förtullning i frihamn. Vad åter
beträffade förtullning i tullhamn, torde ett delvis motsatt förhållande komma
att råda. I avseende härå erinrade styrelsen, att tullsatsen vid förtullning
från tullager i praxis ansetts bero av den tid, då varan före uppläggningen
införts till riket, och icke, såsom vid beslut om taxeändring, av tiden för
anmälan till förtullning. Styrelsen anförde i anslutning härtill:

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

5

En dylik tillämpning av bestämmelsen angående tilläggstull å frukt syntes
i betraktande av det förut antydda syftet med bestämmelsen mindre tillfredsställande.
I synnerhet beträffande en vara som frukt innebure också
olikformigheten i tillämpning vid förtullning i frihamn och i tullhamn avsevärd
olägenhet med hänsyn till de jämförelsevis långa lagringstider, som
kunde ifrågakomma, samt de betydande summor, tullskillnaden kunde komma
att representera. På grund härav hade styrelsen ansett sig böra ifrågasätta
en jämkning i avfattningen av den ifrågavarande bestämmelsen, och
hade det därvid synts ur olika synpunkter lämpligast, att tilläggstullens uttagande
generellt gjordes beroende av den tid, då importvaran frigjordes till
förbrukning inom riket, d. v. s. utlämnades från tullverket.

Styrelsen erinrade vidare, att även beträffande andra vegetabiliska livsmedel
bestämmelser vore meddelade, vilka gjorde tullbeskattningen beroende
av tiden för inkommandet. Då emellertid något påtagligt behov av en motsvarande
författningsändring i fråga om de sålunda åsyftade varaslagen icke
syntes vara för handen, hade styrelsen trott sig böra inskränka sitt ändringsförslag
till frukt.

Kommerskollegium lämnade i utlåtande den 2 februari 1934 generaltullstyrelsens
förslag utan erinran.

Det av generaltullstyrelsen anmärkta förhållandet har sedermera även påtalats
av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare i en till finansdepartementet
inkommen, den 2 november 1935 dagtecknad framställning.
Handelskammaren vänder sig mot att en importör, som under tiden
för tilläggstullens utgående mottager äpplen eller päron från utlandet men
icke uttager varan i fria rörelsen förrän efter den 31 december respektive
den 30 november, blir nödsakad att erlägga tilläggstull, om frukten upplagts
å tullager men icke om den upplagts i frihamn. I framställningen anföres
vidare i huvudsak följande:

Vid denna tillämpning komme bestämmelserna om tilläggstull att uteslutande
drabba den från frihamn avlägset boende importören, vilken antingen
nödgades erlägga tilläggstull eller vidkännas ökad fraktkostnad m. m. för
transport från frihamnen till den slutliga bestämmelseorten. Avsikten med
tilläggstullen hade givetvis endast varit att skydda fruktodlarna inom landet
mot konkurrens av den utländska frukten men däremot icke att särskilt
gynna de importörer, som hade sina verksamhetsfält i närheten av en frihamn.
Detta skydd för de svenska fruktodlarna rubbades icke, om de avlägset
från frihamn boende fruktimportörerna skulle i tullhänseende erhålla
samma förmåner som de i närheten av frihamn boende.

Handelskammaren hemställer fördenskull om sådan ändring i nu gällande
bestämmelser, att importör, vilken upplade importerad vara å tullager i tullhamn,
i tullhänseende bleve jämställd med importör, som upplade sådan
vara i frihamn.

Av viss betydelse i förevarande hänseende äro även de spörsmål angående
åvägabringande av möjlighet till lagring i frihamn av gods efter därstädes
verkställd förtullning, vilka berörts i 1931 års frihamnssakkunnigas betänkande
(statens offentliga utredningar 1934: 36, sid. 216) samt i propositio -

6

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2-5.

nen nr 166 till 1935 års riksdag (sid. 36) och riksdagens bevillningsutskotts
däröver avgivna betänkande nr 36 (sid. 23 och 31). I nämnda sammanhang
har uppmärksamheten blivit fäst å de störningar i frihamnarnas lagringsrörelse,
som kunna uppkomma, då förestående höjningar i införselbeskattningen
föranleda ett påskyndande av varors förtullning och därmed även av deras
uttagande från frihamnslagren. Ett undanröjande så långt det vore möjligt
av nu antydda olägenheter har framhållits såsom en angelägenhet av synnerlig
vikt för rörelsens rationella bedrivande. Lagringsfrågan har numera
blivit reglerad genom en i 72 § av den nya frihamnsstadgan meddelad föreskrift
av innebörd, att generaltullstyrelsen eller efter dess bemyndigande tullanstalt,
där särskilda skäl föreligga, äger medgiva förlängning intill högst ett
år av den eljest fastställda tiden för uttagande av till förtullning i frihamn anmält
gods.

Med hänsyn dels till vad som anförts i framställningarna om ändrade säsongtullbestämmelser,
dels ock till det förändrade läge, i vilket frågan om
tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna kommit genom de nya frihamnsförfattningarna,
har det funnits påkallat att upptaga spörsmålet örn
regleringen av säsongtullsatsernas tillämplighet i olika fall av förtullning
till övervägande under beaktande i ett sammanhang av de på frågan inverkande
omständigheterna, sådana de numera föreligga. Efter en inom finansdepartementet
verkställd förberedande utredning, som framlagts i en den 12
november 1935 dagtecknad promemoria, ha utlåtanden i ämnet införskaffats
från generaltullstyrelsen, kommerskollegium, traktatberedningen och lantbruksstyrelsen.
Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden från
flertalet handelskamrar, frihamnsförvaltningarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö samt Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund.

I den inom finansdepartementet utarbetade promemorian uppställas från
förut angivna utgångspunkter tre alternativ, som synts närmast kunna komma
i betraktande vid frågans övervägande. Härom anföres i promemorian:

Vid bibehållande av säsongtullbestämmelsernas nuvarande
lydelse efter ikraftträdandet av de nya frihamnsförfattningarna
torde det kunna antagas, att en ändring av
tillämpningen vid förtullning i frihamn kommer att föranledas därav, att
någon tolkningsregel örn när införsel från frihamn skall anses äga rum icke
längre finnes. Vid frånvaro av en dylik tolkningsregel synes det ligga närmast
till hands att anse inkommandet från frihamn äga rum vid den tidpunkt, då
varan lämnar frihamnens område. Under sådan förutsättning blir angivna
tidpunkt städse avgörande för tillämpningen av de olika tullsatserna. Vid
övergången till lägre tullsats torde det härvid icke bliva fråga om några
jämkningar av nämnvärd praktisk betydelse. Vid övergången till högre tullsats
åter kan varuhavaren icke längre försäkra sig om tillämpning av den
lägre tullsatsen genom att före övergången anmäla varan till förtullning och
ställa den under särskild kontroll, utan måste han tillse, att varan förtullas
så tidigt, att den hinner lämna frihamnen före övergången. Han blir därvid
ockjjå ur stånd att begagna sig av den lagringsmöjlighet, som avses i 72 §
i den nya frihamnsstadgan.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

7

Samma konsekvenser för frihamnarnas del skulle inträda vid genomförande
av generaltullstyrelsens förslag att göra tullsatsen
beroende av tiden för utlämnandet från tullverket.
I frihamn förtullat gods måste nämligen vid införsel annorledes än
med post hållas under tullverkets kontroll, tills det lämnar frihamnsområdet,
och kan följaktligen icke dessförinnan anses såsom utlämnat från tullverket.

Vad beträffar införsel över tullhamn, skulle styrelsens förslag vid övergången
till lägre tullsats innebära den fördelen för importören, att han i avvaktan
på övergången kan verkställa införseln och eventuellt upplägga varan på
tullager utan att fördenskull drabbas av den högre tullen, när varan efter
övergången uttages i fria rörelsen. Det av Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare uttalade önskemålet skulle härigenom bliva tillgodosett.
Vid övergången till högre tullsats innebär förslaget däremot en skärpning,
i det att för undgående av den högre tullsatsen fordras, att varan före
övergången icke blott inkommit ulan även gjorts till föremål för samtliga
på tullverket och varuhavaren ankommande åtgärder, så att den hunnit utlämnas
i fria rörelsen.

En reglering av de ifrågavarande spörsmålen kan möjligen även tänkas
ske på det sätt, att de allmänna reglerna i 145 § tullstadgan
och 62 § i den nya frihamnsstadgan göras tillämpliga
i fråga om tullsatserna. Även för sådant ändamål erfordras
ändring av säsongtullbestämmelserna. Ändringen skulle gå ut på att tillläggstullens
utgående gjordes oberoende av tiden för »inkommandet» och i
stället förordnandet örn tilläggstull förklarades skola gälla endast under viss
bestämd tid av året.

Vid en sådan ändring skulle det för frihamnarnas del förbliva vid den hittillsvarande
tillämpningen med allenast de jämkningar, som framgå vid en
jämförelse mellan kungörelsen den 30 maj 1930 (nr 179) och 62 § i den nya
frihamnsstadgan. Den viktigaste jämkningen innebär, att även dagen för varans
ankomst till frihamn kunde, med de begränsningar och under de villkor,
som stadgas i 62 § tredje stycket, bliva bestämmande för tullsatsen. Yrkanden
i sådan riktning ha i vissa tidigare sammanhang framställts från frihamnshåll.
Möjligheten till lagring enligt särskilt medgivande efter verkställd
förtullning skulle också lämnas öppen.

Vid direkt förtullning i tullhamn skulle det helt förbliva vid den hittillsvarande
tillämpningen, varemot vid förtullning från tullager tullsatsen bleve
beroende av tiden för anmälan lill sådan förtullning och icke, såsom nu är
fallet, av tiden för inkommandet före uppläggningen på tullager. Handelskammarens
önskemål skulle även enligt detta alternativ bliva tillgodosett.

I sitt utlåtande över promemorian har generaltullstyrelsen till en början
anfört, att styrelsen syntes ha att i ärendet yttra sig uteslutande ur synpunkten
av de intressen, tullverket hade att tillvarataga, och sålunda icke att ingå
på frågan, huru de olika föreliggande alternativen vore att bedöma med
hänsyn tagen till den inhemska produktionens intressen. Styrelsen har därefter
erinrat om sitt tidigare förslag i ämnet men med beaktande av det läge,
vari hithörande spörsmål numera kommit, förklarat, att ur de synpunkter,
styrelsen hade alt anlägga, intet syntes vara att erinra mot att göra de med
avseende å taxeändringar gällande reglerna i 145 § tullstadgan och 62 §
frihamnsstadgan tillämpliga jämväl i förevarande hänseende.

Samtliga av kommerskollegium hörda organisationer lia uttalat sig för en
ändring av säsongtullbestämmelserna. Därvid lia bland annat påtalats olli -

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

genheterna av den nu rådande olikformigheten vid å ena sidan förtullning
från tullager samt å andra sidan direkt förtullning i tullinlandet och förtullning
i frihamn. Från åtskilliga håll har jämväl framhållits angelägenheten
av att undvika den skärpning i tillämpningen, som vid bibehållande av säsongtullbestämmelsernas
nuvarande lydelse skulle inträda för frihamnarnas
del.

Av ifrågavarande organisationer ha Smålands och Blekinge handelskammare
samt handelskammaren i Karlstad, ehuru utan närmare motivering,
förordat, att tillämpningen gjordes beroende av den tid, då de införda varorna
utlämnades från tullverket.

De övriga organisationerna lia däremot förordat, att reglerna i 145 § tullstadgan
och 62 § frihamnsstadgan gjordes tillämpliga i fråga om säsongtullsatserna.
Det har därvid framhållits, hurusom en dylik ändring skulle
leda till önskad likformighet och enkelhet i tillämpningen utan att vid övergång
till högre tullsats föranleda någon skärpning i förhållande till förutvarande
praxis vid direkt förtullning och förtullning i frihamn. Jämväl
har särskilt betonats önskvärdheten av att på detta sätt bereda möjlighet
till bättre användning av frihamnarnas lagringsutrymmen. Vad åter beträffar
förslaget att göra tullbeskattningen beroende av tiden för varans
utlämnande från tullverket har samtidigt invänts, att dettas genomförande
skulle vid övergång till högre tullsats föranleda ett utrymmande av frihamnslagren
såvitt anginge de varor, som berördes av höjningen, och jämväl i övrigt
innebära en försämring ur trafikens synpunkt i jämförelse med den förutvarande
tillämpningen. Bland annat har erinrats, att förtullningen ofta
fördröjdes vid starkare tillströmning av varor, varvid det skulle kunna inträffa,
att samtidigt inkomna varor bleve förtullade efter olika tullsatser till
följd av omöjlighet att före övergången till högre tullsats medhinna förtullning
av hela den inkomna varumängden, ett förhållande som icke kunde
anses rättvist och riktigt.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har särskilt påyrkat
ändringens vidtagande icke blott beträffande frukt utan även beträffande
andra säsongtull underkastade varor.

Kommerskollegium har i anslutning till de önskemål, som från det övervägande
antalet av de hörda organisationerna uttalats, förordat, alt de allmänna
reglerna i 145 § tullstadgan och 62 § frihamnsstadgan gjordes tilllämpliga
i fråga om säsongtullsatserna.

Jämväl traktatberedningen har uttalat sin anslutning till nyssnämnda alternativ.

Lantbruksstyrelsen har i ärendet yttrat sig beträffande frihamnslagringens
inflytande på produktionen av inom landet odlad frukt och dennas av säsongtullens
tillämpning beroende avsättning. Styrelsen anför i avseende därå
bland annat:

Även om det vore både teoretiskt och praktiskt möjligt att intill mitten av
augusti, då svenska äpplen och päron började föras i marknaden, kyllagra
före den 1 juli inkommande äpplen, torde den därmed förenade risken vara

Bevillningsutskottets betänkande Nr 2,5.

9

så stor, att en sådan åtgärd med avseende på detta fruktslag icke kunde tänkas
verka i någon nämnvärd grad hämmande på den då förekommande
inhemska produktionens avsättning, i varje fall icke i fråga om äpplen och
päron. Någon egentlig olägenhet för den inhemska produktionen av den förutvarande
tillämpningen vid övergång från lägre till högre tullsats torde sålunda
knappast kunna anses föreligga.

Styrelsen yttrar emellertid vidare:

Ur den svenska fruklproduktionens synpunkt vöre det givetvis bäst, om förtullning
av för den inhemska marknaden avsedd frukt skulle verkställas, då
den intoges i frihamn. Då emellertid ett sådant tillvägagångssätt torde strida
mot frihamns egentliga syfte, syntes med hänsyn till den nu reducerade tiden
för tilläggstullens tillämpning dock något vara att vinna mot en alltför
stor anhopning i spekulationssyfte av frukt i frihamn, om olika förtullningsformaliteter
helt uppskötes till fruktens slutliga införsel, då varan lämnade
frihamn. Lantbruksstyrelsen ansåge sig därför med hänsyn till den svenska
fruktproduktionens intresse böra förorda, att sådana åtgärder i tulltekniskt
avseende vidtoges, att såväl grundtull som tilläggstull på frukt erlades vid införseltillfället,
då varan lämnade frihamn.

För egen del har departementschefen anfört:

»Den föreliggande utredningen synes ha ådagalagt behovet av en jämkning
av de gällande säsongtullbestämmelserna för undanröjande av den olikformighet,
som påtalats redan före de nya frihamnsförfattningarnas tillkomst
och nu synes än mer göra sig gällande, då formellt hinder uppkommit för
vidblivande av tidigare praxis i vissa hänseenden för frihamnarnas del. Vad
beträffar de utvägar, som härvid synts närmast kunna ifrågakomma, ha de
i ärendet hörda myndigheterna och organisationerna övervägande förordat
alternativet att göra de med avseende å beslutade taxeändringar gällande reglerna
i 145 § tullstadgan och 62 § frihamnsstadgan tillämpliga även i fråga
örn säsongtullsatserna. För min del anser jag mig böra ansluta mig till detta
alternativ. I tekniskt hänseende är det otvivelaktigt en fördel, att tillämpningen
av säsongtullsatserna kommer att följa samma regler som i allmänhet
gälla i fråga om tillämpningen av beslutade ändringar i tulltaxan. Därigenom
undvikas även de svårigheter, som — enligt vad i yttrandena framhållits
— vid trafikanhopning skulle kunna uppstå, därest tullbeskattningen
i stället gjordes beroende av tiden för utlämnandet från tullverket.

Den nu förordade ändringen av säsongtullsatsernas tillämpning innebär
jämväl en möjlighet att tillmötesgå frihamnarnas och handelns i ärendet berörda
önskemål med avseende å lagring i frihamnarna av förtullat gods.
Vad å andra sidan beträffar den inhemska produktionens intressen, synas
dessa icke beröras av lagringsfrågan på sådant sätt, att några betänkligheter
härutinnan behöva möta. Då nämligen ägaren av det i frihamn förtullade
godset är oförhindrad att upplägga detsamma för lagring i tullinlandet,
gäller frågan i själva verket endast, huruvida han skall hänvisas till att
begagna denna utväg eller samtidigt få tillfälle till fortsatt anlitande av frihamnens
lagerutrymmen. Den inhemska produktionens intressen lära knap Ilihang

till riksdagens protokoll 1936. 7 sand. Nr 2.5.

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25.

Utskottet.

past kunna sägas, principiellt sett, beröras av huruvida lagringen av det förtullade
godset försiggår å ena eller andra stället. Att möjlighet till lagring
i frihamn i förevarande fall lämnas öppen, torde också stå i full överensstämmelse
med de principer, som varit vägledande vid behandlingen i samband
med frihamnsförfattningarnas tillkomst av föreliggande allmänna spörsmål
på detta område.

Den ändrade tillämpningen, som torde böra avse samtliga säsongtullbestämmelser,
synes enklast kunna åvägabringas genom en allmän föreskrift
av den innebörd, som antytts i promemorian, nämligen att i de fall, då särskild
tullsats är åsatt vara som inkommer under viss del av året, skall med
ändring av vad sålunda stadgats tullsatsen erhålla giltighet under ifrågavarande
del av året oavsett den tidpunkt, då varan må anses ha inkommit.

Föreskriften torde böra åtföljas av en övergångsbestämmelse med syfte
närmast att förebygga, att varor, som inkommit före ikraftträdandet och
upplagts å tullager, vid uttagning därifrån drabbas av högre tull än enligt
nu gällande bestämmelser.»

Vid bedömande av det föreliggande förslaget till ändring av säsongtullsatsernas
tillämpning och den därmed sammanhängande frågan om lagring
i frihamn av därstädes förtullat gods torde särskilt böra uppmärksammas,
i vilken mån den inhemska produktionens, av departementschefen
jämväl berörda intressen kunna röna inverkan av hithörande förhållanden.
Av betydelse äro härvid framför allt de intressen, som hänföra sig till den
inhemska fruktodlingen. För äpplen och päron utgår för närvarande, förutom
grundtull med 10 kronor för 100 kg, tilläggstull med likaledes 10
kronor för 100 kg under vissa delar av året, nämligen — efter av 1935 års
riksdag beslutade inskränkningar härutinnan — för päron inkommande under
tiden 1 juli—30 november och för äpplen inkommande under tiden 1
juli—31 december, övergång från högre till lägre tullbeskattning sker sålunda
för päron med ingången av december månad och för äpplen med ingången
av januari månad, medan övergång från lägre till högre tullbeskattning
äger rum för båda varuslagen med ingången av juli månad.

Såsom framgår av utredningen i ärendet innefattar Kungl. Maj:ts förslag
en eftergift åt importörerna, säskilt vad beträffar lagring i frihamn av utländsk
frukt. Då förekomsten av stora lager utländsk frukt icke kan undgå
att trycka priserna jämväl å svenska frukter och bär, är enligt utskottets
mening sagda eftergift ägnad att ingiva vissa betänkligheter. Med hänsyn
till de olägenheter, som kunna antagas uppstå för den inhemska fruktodlingen
genom de år 1935 gjorda inskränkningarna i fråga om uttagande
av tilläggstull å päron och äpplen, har utskottet funnit sig böra tillmäta dessa
betänkligheter sådan betydelse, att utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
Kungl. Maj:ts förslag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25. 11

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 122.

Stockholm den 31 mars 1936.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Björnsson, Jönsson, Hjalmarsson,
friherre Lagerfelt, Lithander, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson
i Gävle, Ericson i Boxholm, Anderson i Norrköping, Berg i Karlskrona,
Löfvander, Larsson i Örbyhus, Björkman i Sunne, Werner i Hultsfred,
Johansson i Krogstorp, Andersson i Dunker och Ljunggren.

Reservation.

av herrar Bärg i Katrineholm, Björnsson, Hjalmarsson, Lövgren i Boden,
Björklund, Olsson i Gävle, Ericson i Boxholm, Berg i Karlskrona och Werner
i Hultsfred, som ansett, att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:

»I likhet med departementschefen finner utskottet den föreliggande utredningen
ha ådagalagt behovet av en jämkning av de gällande säsongtullbestämmelserna
för undanröjande av den olikformighet, som påtalats redan före
de nya frihamnsförfattningarnas tillkomst och nu synes än mer göra sig
gällande, då formellt hinder uppkommit för vidblivande av tidigare praxis i
vissa hänseenden för frihamnarnas del. Vad beträffar de utvägar, som
härvid synts närmast kunna ifrågakomma, har departementschefen anslutit
sig till alternativet att göra de med avseende å beslutade ta xeän dringar gällande
reglerna i 145 § tullstadgan och 62 § frihamnsstadgan tillämpliga även
i fråga örn säsongtullsatserna. I sådant syfte innehåller det med propositionen
framlagda författningsförslaget en allmän föreskrift av innebörd, att i
de fall, då särskild tullsats är åsatt vara som inkommer under viss del avåret,
skall med ändring av vad sålunda stadgats tullsatsen erhålla giltighet
under ifrågavarande del av året oavsett den tidpunkt, då varan må anses ha
inkommit.

Vid bedömande av det föreliggande förslaget till ändring av säsongtullsatsernas
tillämpning och den därmed sammanhängande frågan örn lagring i
frihamn av förtullat gods torde särskilt böra uppmärksammas, i vilken mån
den inhemska produktionens, av departementschefen jämväl berörda intressen
kunna röna inverkan av hithörande förhållanden. Av betydelse äro
härvid framför allt de intressen, som hänföra sig till den inhemska fruktodlingen.
För päron och iipplen utgår för närvarande, förutom grundtull

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 25-

med 10 kronor för 100 kg, tilläggstull med likaledes 10 kronor för 100 kg
under vissa delar av året, nämligen för päron inkommande under tiden 1
juli—30 november och för äpplen inkommande under tiden 1 juli—31 december.
Övergång från högre till lägre tullbeskattning sker sålunda för päron
med ingången av december månad och för äpplen med ingången av
januari månad. Därest vid dessa övergångar importen av utländsk frukt till
den lägre tullen medför svårigheter för avsättningen av svensk frukt, lärer
enligt vad av utredningen framgår detta förhållande i varje fall icke nämnvärt
påverkas av huruvida övergångarna regleras i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag eller enligt ettdera av de båda övriga alternativ, som föreligga
till övervägande. Vad övergången från högre till lägre tullbeskattning beträffar,
saknas därför anledning att, av hänsyn till den inhemska fruktodlingens
intressen, framför Kungl. Maj:ts förslag förorda något av de båda
nyssnämnda alternativen.

Vad härefter angår övergången den 1 juli från lägre till högre tullbeskattning
av päron och äpplen, kan det visserligen förefalla, som om ett godtagande
av något av sagda två alternativ i stället för Kungl. Maj:ts förslag
skulle mera tillgodose den inhemska produktionens intressen. Beträffande
den fråga, som i detta sammanhang närmast tilldragit sig intresset, nämligen
frågan om lagring efter förtullning i frihamn, förhåller det sig emellertid,
såsom departementschefen framhållit, i själva verket så, att ägaren av
det i frihamn förtullade godset är oförhindrad att upplägga detsamma för
lagring i''tullinlandet, i följd varav frågan endast gäller, huruvida ägaren
skall hänvisas till att begagna denna utväg eller samtidigt få tillfälle till fortsatt
anlitande av frihamnens lagerutrymmen. Härtill fogar departementschefen
den anmärkningen, att den inhemska produktionens intressen knappast
lära kunna sägas, principiellt sett, beröras av huruvida lagringen av
det förtullade godset sker på ena eller andra stället. För övrigt torde över
huvud förefintliga möjligheter till lagring i frihamn eller annorstädes av
förtullad frukt, som hit anlänt före den 1 juli, icke kunna antagas medföra
någon nämnvärd inverkan i konkurrenshänseende för den inhemska produktionens
del, då det, såsom även lantbruksstyrelsen antager, lärer vara förenat
med alltför stor risk att upplagra under våren från södra halvklotet
inkommande frukt i större mängder än som kunna beräknas vinna avsättning,
innan den till kvaliteten överlägsna, nyskördade svenska frukten börjar
komma i marknaden.

Med stöd av det anförda och vad utredningen i ärendet i övrigt innehåller
får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majrts förevarande
proposition nr 122, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående giltighetstiden för
vissa tullsatser.»

366819. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1936.