Riksdagens skrivelse Nr 871.

5

Nr 371.

Godkänd av första kammaren den 14 juni 1935.

Godkänd av andra kammaren den 14 juni 1935.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statens arbetslöshetskommission,
kontantunderstödsverksamhet, statliga och
stat skommunala reservarbeten m. m. jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

(Statsutskottets utlåtande nr 153.)

Till KONUNGEN.

I den till riksdagen avlåtna, den 4 januari 1935 dagtecknade propositionen
(nr 1) angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1935/1936
har Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln (punkterna 18—20, av det vid propositionen
fogade utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma
dag) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för
nämnda budgetår beräkna

dels till statens arbetslöshetskommission ett förslagsanslag av 1,400,000
kronor,

dels till kontantunderstödsverksamhet m. m. ett reservationsanslag av
2,600,000 kronor,

dels ock till statliga och statskommunala reservarbeten ett reservationsanslag
av 31,000,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj:t i en till riksdagen avlåten, den 5 april 1935
dagtecknad proposition, nr 232, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för sagda dag, föreslagit riksdagen att
dels till statens arbetslöshetskommission för budgetåret 1935/1936 anvisa
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor;

dels till kontantunderstödsverksamhet m. m. för samma budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels till statliga och statskommunala reservarbeten för samma budgetår anvisa
ett reservationsanslag av 32,000,000 kronor;

dels föreskriva, att uppkommande reservationer å de för budgetåret 1934/
1935 anvisade reservationsanslagen till bekämpande av arbetslösheten och till

6

Riksdagens skrivelse Nr 371.

särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten skola överföras till
reservationsanslaget till kontantunderstödsverksamhet m. m.;

dels medgiva, att, i den mån sistnämnda anslag icke tages i anspråk för därmed
avsett ändamål, detsamma må av Kungl. Maj :t disponeras för bestridande
av kostnader för statliga och statskommunala reservarbeten;

dels ock godkänna de av departementschefen förordade grunderna för användningen
av reservationsanslagen till kontantunderstödsverksamhet m. m.
samt till statliga och statskommunala reservarbeten.

I samband med Kungl. Maj :ts förenämnda proposition har riksdagen till behandling
förehaft, bland andra, följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, I: 341 och II: 621, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn tillägg till
31 § i Kungl. Maj:ts kungörelse nr 434 av den 30 juni 1934 av innebörd, att
reservarbetare medgivas rätt att på bekostnad av statsverket besöka hemorten
i enlighet med vad i motionerna anförts;

dels två likalydande motioner, 1: 342 och II: 624, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta,

att åtgärder skola vidtagas i syfte att underlätta arbetslösas överförande
till arbetsområden, där behov av arbetskraft förefinnes;

att hittills vidtagna åtgärder för att bereda arbetslös ungdom sysselsättning
inom jordbruket fullföljas och utvidgas;

att statskommunala arbeten under angivna förutsättningar fortfarande må
utföras i vägstyrelses regi; samt

att kontrollverksamheten i enlighet med förut av riksdagen gjorda uttalanden
skall skärpas, så att missbruk av arbetslöshetshjälpen förhindras;

dels två likalydande motioner I: 343 och II: 626, vari hemställts, att riksdagen
i samband med anvisande av anslag under femte huvudtiteln till bekämpande
av arbetslösheten ville beakta i motionerna framförda synpunkter och i
övrigt besluta sådana direktiv för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten
vid arbetslöshet, som framgå av den ändrade författningstext, som
jämte motsvarande bestämmelser av nu gällande kungörelse intagits i motionerna; dels

en motion, II: 408, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att
arbetslöshetskommissionen, i den omfattning kommissionen kan finna erforderligt,
länsvis anordnar praktiska yrkeskurser för arbetslösa i åldrarna 16—25
år; samt att de härför erforderliga medlen få bestridas ur anslaget till statliga
och statskommunala reservarbeten;

dels en motion, II: 620, vari hemställts, att riksdagen ville medgiva, att kontantunderstödet
(dagunderstöd) till i hamnkommunerna icke hemortsberättigade
sjömän helt måtte bestridas av statsmedel;

dels en motion, II: 622, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit
hemställa örn skyndsam utredning angående icke hemortsberättigade ur synpunkten
av antal, förekomst m. m. med aktgivande på därav betingad relation
till gällande hjälp direktiv;

Riksdagens skrivelse Nr 371.

7

dels ock en motion, II: 629, vari hemställts, att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts propositioner rörande anslagen till bekämpande av arbetslösheten
måtte uttala sig för att åtgärder, i den mån detta är möjligt och lämpligt,
vidtoges av respektive myndigheter för att de önskemål, som i motionen
berörts, i största möjliga mån bleve tillgodosedda.

Den statskommunala reservarbetslinjen.

Hjälpverksamheten bör enligt 11 § i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434)
angående statlig och statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet, så långt
ske kan, inriktas på att bereda arbete åt största möjliga antal arbetslösa. Därvid
böra statskommunala reservarbeten företrädesvis anordnas.

I 20 § 2 st. föreskrives, att statskommunala reservarbeten bedrivas i landstings,
kommuns eller vägstyrelses regi.

Därjämte stadgas i 36 §, bland annat, att statsbidrag till statskommunala reservarbeten
må beviljas med högst hälften av det belopp, vartill kostnaderna
för material, transporter och arbetsledning skäligen kunna uppskattas vid kostnadsberäkningarna.
Då särskilda skäl därtill föranleda, må dock statsbidrag,
som enligt 36 § kan i olika hänseenden beviljas till statskommunala reservarbeten,
utgå med högre belopp än i paragrafen föreskrivits (36 § 5 st.).

I propositionen har departementschefen förordat sådan ändring av gällande
bestämmelser, att statskommunala reservarbeten icke längre må utföras i vägstyrelses
regi.

I motionerna 1:342 och II: 624 bar hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statskommunala arbeten fortfarande finge utföras i vägstyrelses regi.

Vidare bar i motionerna 1:343 och 11:626 hemställts, att stadgandet örn
företräde för statskommunala reservarbeten måtte utgå, att maximeringen av
statsbidraget till materialkostnader måtte sänkas från 50 till 40 procent samt
att möjligheten att erhålla statsbidrag till statskommunala reservarbeten med
högre belopp, än i 36 § bjälpkungörelsen föreskrives, måtte borttagas.

I det till 1933 års riksdag avgivna, av riksdagen godkända utlåtandet nr 17
framhöll särskilda utskottet, att man borde eftersträva att i största möjliga utsträckning
bereda sysselsättning genom statskommunala arbeten. Enligt särskilda
utskottets uppfattning utgjorde de statskommunala arbetena en särskilt
lämplig form för hjälp åt arbetslösa. De innebure framför de statliga reservarbetena
den fördelen, att arbetarna i större utsträckning kunde förbliva i sina
hemorter och därigenom lättare uppehålla förbindelsen med den normala arbetsmarknaden.
Vidare minskades statens kostnader för hjälpverksamheten, samtidigt
som det kommunala intresset engagerades såväl ekonomiskt som för arbetenas
övervakande och rationella ledning. Ett starkare anlitande av de
statskommunala arbetena innebure tillika en decentralisation av ledningen, som
vid en väsentlig utökning av arbetslinjen i och för sig vore önskvärd. Ofta
vore det också lättare beträffande de kommunala arbetena att finna arbetsuppgifter
av ur olika synpunkter lämplig beskaffenhet.

8

Riksdagens skrivelse Nr 371.

Emellertid anförde 1934 års riksdag i anledning av vad som föreslagits i
väckta motioner (1:352 och 11:616) beträffande de statskommunala arbetena
bland annat följande.

Riksdagen ansåge visserligen, att de statskommunala reservarbetena utgjorde
en lämplig form för beredande av hjälp åt arbetslösa, något som också kommit
till uttryck i gällande författning genom föreskriften, att statskommunala reservarbeten
företrädesvis borde anordnas. Detta stadgande finge emellertid
enligt riksdagens uppfattning icke givas en sådan tolkning, att hjälpverksamheten
på grund därav bomme att bedrivas på ett mindre ändamålsenligt sätt.
De statskommunala reservarbetena syntes ofta i mindre utsträckning än de statliga
vara lämpade att bedrivas vintertid och komme därför i stor utsträckning
till utförande på andra tider av året. De vore också i mindre grad än de statliga
ägnade att främja arbetskraftens rörlighet och anpassning. Det begränsade
bänvisningsområdet vid statskommunala arbeten kunde i tider, då arbetslösheten
minskade, föranleda, att redan påbörjade arbeten måste avvecklas,
vilket i sin ordning borde medföra försiktighet med igångsättande av mera omfattande
statskommunala arbetsföretag, som svårligen kunde anpassas allt
efter arbetslöshetens växlande omfattning. Givetvis hade arbetslöshetskommissionen,
innan medgivande lämnades till anordnande av statskommunalt reservarbete,
att beakta dylika synpunkter och att i första hand taga hänsyn
till att den statliga hjälpverksamheten överhuvud vid varje särskild tidpunkt
bedreves på det sätt, som för dess syftemål vore lämpligast.

Av det anförda framgar, att stadgandet örn företrädesrätt för de statskoinmunala
reservarbetena bör så tolkas, att hjälpverksamhetens ändamålsenlighet
icke äventyras. Redan avfattningen av 11 § hjälpkungörelsen tyder härpå.
Härtill kommer emellertid det förtydligande uttalande, som gjordes av föregående
års riksdag och som här ovan återgivits.

Riksdagen har salunda den uppfattningen, att arbetslöshetskommissionen vid
disponerandet av de medel, riksdagen beviljat till reservarbeten, äger möjlighet
att inom ramen av gällande bestämmelser företaga den avvägning mellan statliga
och statskommunala reservarbeten, som påkallas av arbetslöshetssituationen
och utvecklingen a arbetsmarknaden. Vid sådant förhållande och då riksdagen
förutsätter, att endast sådana arbetsföretag medgivas såsom statskommunala
reservarbeten, som ur arbetslöshetssynpunkt befinnas ändamålsenliga, har riksdagen
ansett, att gällande bestämmelser icke lägga hinder i vägen, då det gäller
att bemästra de olägenheter, som de statskommunala reservarbetena enligt
motionerna 1:343 och 11:626 skulle vara behäftade med. I detta sammanhang
har riksdagen endast gentemot den uppfattning, som kommit till uttryck
i nämnda motioner och enligt vilken en tendens skulle föreligga att överföra
arbetsobjekt från den öppna arbetsmarknaden till reservarbeten, velat framhålla,
att enligt vedertagna principer vid urvalet av reservarbetsobjekt undvikits att
såsom reservarbeten anordna arbeten av beskaffenhet att böra under den närmaste
framtiden utföras å öppna marknaden. Riksdagen är övertygad örn att
arbetslöshetskommissionen alltjämt tillser, att urvalet av såväl statskommunala
som statliga reservarbeten sker i enlighet härmed. Av det anförda framgår

Riksdagens skrivelse Nr 871.

9

sålunda, att riksdagen icke ansett skäl föreligga för vidtagande av den ändring
av 11 § i hjälpkungörelsen, som föreslagits i motionerna I: 343 och II: 626.

I nämnda motioner har därjämte, såsom förut framhållits, hemställts örn sänkning
av maximigränsen för statsbidrag till materialkostnader samt örn borttagande
av möjligheten att erhålla statsbidrag till statskommunala reservarbeten
med högre belopp, än som enligt de allmänna reglerna i 36 § hjälpkungörelsen
må utgå. Då av motionerna framgår, att jämväl dessa yrkanden framställts i
syfte att begränsa den statskommunala reservarbetslinjen, har riksdagen ansett
lämpligt att i detta sammanhang upptaga desamma till behandling.

Riksdagen har emellertid ansett sig icke böra bifalla de yrkanden, som i
dessa hänseenden framställts. Dock förutsätter riksdagen, att arbetslöshetskommissionen,
vad statsbidag till materialkostnader beträffar, tillser, att särskilt
materialkrävande arbeten, där så utan eftersättande av behöriga arbetslöshetssynpunkter
kan ske, i görligaste mån undvikas.

Vad härefter angår frågan örn statskommunala reservarbeten i vägstyrelses
regi, har riksdagen, örn ock med viss tvekan, funnit gällande bestämmelser
härom kunna bibehållas. Riksdagen har därvid utgått ifrån, att arbetslöshetskommissionen,
med beaktande av vad här ovan anförts beträffande statskommunala
reservarbeten i allmänhet, vakar över att dessa arbeten uppfylla de
krav, som ur arbetslöshetssynpunkt kunna ställas å desamma.

Ortstillägg.

Jämlikt 30 § hjälpkungörelsen äger kommun, då familjeförsörjare hänvisats till
statligt reservarbete å ort med lägre reservarbetslön än den, som är gällande
för hänvisningskommunen, bestämma, att till denne familjeförsörjare skall utgå
särskilt s. k. ortstillägg, därest någon, i förhållande till vilken den hänvisade
är att anse såsom familjeförsörjare, befinnes vara i behov av understöd. Sådant
ortstillägg får icke överstiga skillnaden mellan reservarbetslönen för hänvisningskommunen
och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres, och
må, då fråga är örn ogift person, som har försörjningsskyldighet mot barn eller
adoptivbarn, utgå med högst det belopp, som skulle hava utbetalats för barnet
vid kontantunderstödsverksamhet i hänvisningskommunen (s. k. begränsat ortstillägg)
.

Ortstillägg utbetalas till den behövande genom arbetslöshetskommissionens
försorg och återgäldas månadsvis av hänvisningskommunen. För hårt skattetyngd
kommun med omfattande arbetslöshet äger kommissionen på ansökan
helt eller delvis meddela befrielse från återbetalningsskyldighet.

I skrivelse till Kungl. Majit har arbetslöshetskommissionen framlagt förslag
rörande ändring av grunderna för bestämmande av ortstillägg åt familjeförsörjare.

Kommissionen har vidare föreslagit, att kommissionen måtte erhålla befogenhet
att även i andra fall än då det gällde hårt skattetyngda kommuner med
omfattande arbetslöshet medgiva statsbidrag, vilket därvid lämpligen borde
beräknas på samma sätt som till annan hjälpverksamhet inom kommunen.

10

Riksdagens skrivelse Nr 871.

Departementschefen har avstyrkt den föreslagna omläggningen av grunderna
för ortstilläggens bestämmande. Mot förslaget örn jämkning i grunderna
för statsbidragets utgående har departementschefen däremot intet haft att
erinra.

I motionerna 1:343 och 11:626 har förordats, att direktiven i fråga örn
ortstilläggen måtte utformas på sätt arbetslöshetskommissionen föreslagit. I
enlighet härmed har beträffande ortstillägg till familjeförsörjare föreslagits, att
i 30 § hjälpkungörelsen måtte införas den bestämmelsen, att sådant tillägg må
efter prövning bestämmas till högst storleken av det belopp, som svarar mot
dagunderstöd åt hustru och hemmavarande minderåriga barn eller föräldrar
(adoptant), varvid dagunderstödsbeloppet till hustru eller föräldrar räknas
såsom understöd till ensamstående person, dock att ortstillägget i intet fall
må överstiga skillnaden mellan reservarbetslönen inom den hänvisande kommunen
och reservarbetslönen för den plats, där arbetet utföres.

Den motionsvis ifrågasatta ändringen av grunderna för ortstilläggens bestämmande
har motiverats med att nämnda grunder borde så avvägas, att de
skapade ett eget intresse för kommunerna att ersätta kontantunderstöden med
hänvisning till statligt reservarbete.

Jämväl riksdagen har funnit gällande bestämmelser örn ortstillägg till familjeförsörjare
i viss mån otillfredsställande. Riksdagen syftar härvid på det
förhållandet, att kommun, där arbetslösheten och skattebördan icke nått den
storlek, att statsbidrag kan erhallas till ortstillägg, i realiteten åsamkas högre
kostnader vid hänvisning av arbetslösa till reservarbete än vid samma arbetslösas
bispringande genom dagunderstöd.

Den föreslagna omläggningen av grunderna för ortstilläggens bestämmande
medför emellertid enligt riksdagens förmenande den olägenheten, att minskningen
av ortstilläggen i vissa fall kommer att drabba den arbetslöses familj. Då
riksdagen i likhet med departementschefen ansett, att familjen bör ställas i
något gynnsammare läge, då den arbetslöse utför arbete än då hjälpen lämnas
i form av understöd, har riksdagen icke kunnat vidtaga en minskning i de belopp,
som för närvarande må utgå.

Då det sålunda gällt att finna en lösning av förevarande spörsmål, som
å ena sidan skapade eller i varje fall icke minskade kommunernas intresse av
att ersätta kontantunderstöden med hänvisning till statligt reservarbete, men
å andra sidan icke medförde minskning av de ortstillägg, som enligt gällande
bestämmelser må tilldelas de arbetslösa, har riksdagen stannat för arbetslöshetskommissionens,
av departementschefen tillstyrkta förslag örn uppmjukning
av grunderna för statsbidrag till ortstillägg. Örn nämligen kommissionen gives
möjlighet att medgiva statsbidrag, beräknat på samma sätt som till annan
hjälpverksamhet inom vederbörande kommun, synes det framförda önskemålet
att stimulera kommunernas intresse kunna uppnås samtidigt som den förmån
för den arbetslöses familj, som ligger i ortstilläggens bibehållande vid
nuvarande belopp, icke beskäres.

Riksdagens skrivelse Nr S71.

11

Av det anförda framgår sålunda, att riksdagen funnit sig böra bifalla det
av departementschefen förordade förslaget örn jämkning av grunderna för
statsbidrag till ortstillägg.

Icke hemortsberättigade arbetslösa.

Departementschefen har förordat den jämkningen av gällande bestämmelser,
att staten i fråga örn unga arbetslösa, som genom vistelsekommunen erhålla
hänvisning till statliga arbetsläger, skulle bestrida hela kostnaden för vistelsen
vid arbetslägren.

I motionen II: 620 har hemställts, att riksdagen ville medgiva, att dagunderstödet
till i hamnkommunerna icke hemortsberättigade sjömän måtte helt
bestridas av statsmedel.

Vidare har i motionen 11:622 yrkats, att riksdagen ville hos Kungl. Majit
hemställa örn skyndsam utredning angående icke hemortsberättigade ur synpunkten
av antal, förekomst m. m. med aktgivande på därav betingad relation
till gällande hjälp direktiv.

Det torde vara allmänt känt, att svårigheter yppat sig för unga arbetslösa,
som saknat hemortsrätt i vistelsekommunen, att av denna utverka hjälp i
form av hänvisning till arbetsläger. Anledningen härtill torde vara att söka
i de kostnader, som dylik hänvisning medför för vistelsekommunen. Att i
möjligaste mån råda bot på detta missförhållande har synts riksdagen vara
ett önskemål, som är värt allt beaktande. Riksdagen har därför i likhet med
departementschefen ansett, att den jämkningen i gällande regler bör vidtagas,
att staten i fråga om unga arbetslösa, som genom vistelsekommunen erhålla
hänvisning till statliga arbetsläger, åtager sig att bestrida hela kostnaden
för vistelsen vid arbetslägren.

I motionen II: 620 har upptagits en fråga, som jämväl behandlas i förevarande
proposition, nämligen frågan örn statens bestridande av hela kostnaden
för dagunderstöd åt arbetslösa, icke hemortsberättigade sjömän. Av statsrådsprotokollet
framgår, att arbetslöshetskommissionen, som avgivit yttrande
i ärendet, ansett sig icke kunna tillstyrka en sådan anordning, att hela dagunderstödet
skulle ersättas kommunerna av statsmedel. Däremot hade kommissionen
intet att erinra mot att statsbidrag till arbetslösa sjömän utginge —
därest motiv härför kunde anses föreligga — efter förmånligare grunder än
till andra arbetslösa. En dylik anordning kunde emellertid träffas inom ramen
av nu gällande bestämmelser. Med hänsyn till vad kommissionen sålunda
anfört, har departementschefen ansett sig icke böra påkalla någon ändring i
förevarande hänseende.

Såsom i motionen framhålles, hava kommunerna icke visat benägenhet att i
större utsträckning vidtaga åtgärder för att bispringa icke hemortsberättigade
arbetslösa. Anledningarna härtill kunna vara flera. En väsentlig orsak till

12

Riksdagens skrivelse Nr 371.

berörda förhållande är nog att söka däri, att kommunerna ansett sig icke hava
rad att betala å dem belöpande andel av kostnaderna för ifrågavarande hjälp.

Vad de arbetslösa, icke hemortsberättigade sjömännen angår, har det synts
riksdagen med fog kunna göras gällande, att formerna för dagunderstöds utgående
borde så ändras, att de olika kommunernas ekonomi icke bleve avgörande
för örn de arbetslösa sjömännen skulle erhålla understöd eller icke. Beaktas
bör nämligen, att sjömännen för erhållande av arbete tvingas att uppsöka
hamnstäderna. Huruvida en förbättring i hjälpen för de arbetslösa sjömännen
bör eftersträvas pa sätt, motionen angivit, eller möjligen på andra vägar, har
riksdagen icke kunnat taga ställning till. Riksdagen förutsätter emellertid, att
Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad å berörda förhållanden och vidtager
de åtgärder, som befinnas erforderliga.

I motionen 11:622 har berörts ett problem av betydande socialt intresse.
Det torde icke kunna förnekas, att en undersökning av det i motionen åsyftade
arbetslöshetsklientelet — de icke hemortsberättigade, främst yngre arbetslösa
— är av vikt ur flera synpunkter, icke minst ur den, som riksdagen i detta sammanhang
har anledning att uppehålla sig vid, nämligen arbetslöshetssynpunkten.
Vetskapen örn detta klientels beskaffenhet torde vara en förutsättning
för vidtagandet av lämpliga åtgärder i syfte att införliva de arbetslösa, varom
här är fråga, med arbetslivet. Riksdagen får sålunda hos Kungl. Majit hemställa
örn undersökning i de hänseenden, som i motionen berörts. De i motionen
angivna allmänna riktlinjerna rörande planläggningen av en sådan undersökning
böra härvid övervägas.

Rätt för reservarbetare att på bekostnad av statsverket besöka hemorten.

Enligt 31 § hjälpkungörelsen skall nödig kostnad för den arbetslöses resa
till arbetsplats, dit han hänvisats, ersättas av statsmedel.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må enligt arbetslöshetskommissionens
bestämmande ersättning av statsmedel utgå jämväl för den arbetslöses
hemresa.

I motionerna I: 341 och lii 621 har yrkats, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn tillägg till 31 § i hjälpkungörelsen av
innebörd, att reservarbetare medgivas rätt att på bekostnad av statsverket besöka
hemorten, gifta reservarbetare förslagsvis en gång var tredje månad
och ogifta reservarbetare förslagsvis en gång var sjätte månad.

Enligt gällande bestämmelser äger arbetslöshetskommissionen, när särskilda
omständigheter därtill föranleda, medgiva ersättning av statsmedel för arbetslösas
hemresa. De fall, då sådan ersättning utgår, hava av kommissionen fixerats
till hemresa vid anställningens upphörande på grund av kommissionens
beslut, vid inställelse till värnpliktstjänstgöring samt vid hemsändning på
grund av olycksfall eller sjukdom, otvetydigt ådragen efter ankomsten till

Riksdagens skrivelse Nr S71.

13

arbetsplatsen. Vidare ersättes resa till den nya anställningsorten, om genom
intyg enligt fastställt formulär kan styrkas, att mera stadigvarande anställning
på den öppna marknaden erhållits, medan arbetaren ännu var sysselsatt
vid statligt reservarbete.

Den i motionerna I: 341 och II: 621 föreslagna utvidgningen av rätten till
ersättning för hemresa har riksdagen icke kunnat bifalla. Det torde enligt
riksdagens förmenande av praktiska skäl icke vara möjligt att utan avsevärda
olägenheter för arbetets bedrivande å arbetsplatserna medgiva periodiskt återkommande
resor till hemorten.

I detta sammanhang har riksdagen emellertid velat framhålla en synpunkt,
som visserligen icke kommit till uttryck i förevarande motioner, men som enligt
riksdagens uppfattning torde förtjäna beaktande. Riksdagen syftar härvid
på möjligheten att utvidga de fall, då reseersättning medgives, till att omfatta
resa till arbetsgivare, som i vederbörlig ordning anmält sig vara i behov av
arbetskraft, men först önskar komma i personlig kontakt med den arbetssökande.
Såsom förut nämnts, ersättes resa till ny anställningsort, om genom
intyg styrkes, att mera stadigvarande anställning erhållits. Sådant intyg torde
icke vara lätt att uppbringa, örn icke arbetsgivaren, då den arbetslöse är
för honom okänd, beretts tillfälle att sammanträffa med denne. Därest reseersättning
till den eventuellt blivande anställningsorten kunde utgå även i dessa
fall, skulle detta säkerligen främja övergången från reservarbete till arbete
i öppna marknaden. Riksdagen förutsätter därför, att arbetslöshetskommissionen
har sin uppmärksamhet riktad å den möjlighet, riksdagen här antytt, samt,
för den händelse betryggande garantier mot missbruk kunna erhållas, vidtager
de åtgärder, som i förevarande hänseende befinnas påkallade och som gällande
bestämmelser i ämnet giva utrymme åt.

Arb etslöshetsko mmissionens kontroll.

Enligt 38 § hjälpkungörelsen åligger det arbetslöshetskommissionen att
övervaka verksamheten vid de statskommunala reservarbetena, varvid särskilt
bör tillses, att statsmedel icke användas i större utsträckning än hjälpbehovet
kräver. Kommissionen må, örn landsting, kommun eller vägstyrelse underlåter
att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, kommissionen meddelat,
eller anledning eljest därtill föreligger, besluta, att statsbidrag icke vidare eller
endast i minskad omfattning skall utgå.

I 47 § meddelas motsvarande bestämmelser beträffande dagunderstödsverksamheten.

Föregående års riksdag anhöll hos Kungl. Maj:t (skriv, nr 433) örn föranstaltande
av skärpt kontroll över tillämpningen genom statens och kommunernas
organ av regler gällande för hjälpverksamhet vid arbetslöshet. I samband
härmed betonade riksdagen angelägenheten av att de kontrollerande organen
jämväl utövade rådgivande verksamhet.

Departementschefen har framhållit, att arbetslöshetskommissionens redogörelse
utvisade, att åtgärder för uppnående av en mera effektiv kontroll över

14

Riksdagens skrivelse Nr 371.

arbetslöshetskommittéernas verksamhet i vissa avseenden vidtagits, varjämte
kommissionen i sin allmänt övervakande och rådgivande verksamhet på olika
vägar sökt tillgodose det av riksdagen angivna syftet. Anledning förelåge
sålunda icke att påkalla riksdagens medverkan till ytterligare åtgärder i
saken.

I motionerna I: 342 och II: 624 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att kontrollverksamheten i enlighet med förut av riksdagen gjorda uttalanden
måtte skärpas, så att missbruk av arbetslöshetshjälpen förhindrades.

Vidare har i motionerna 1:343 och II: 626 hemställts, att i motionerna framförda
synpunkter rörande kontrollen över tillämpningen av gällande regler för
hjälpverksamheten måtte beaktas.

I likhet med departementschefen har riksdagen funnit, att den av arbetslöshetskommissionen
lämnade, i statsrådsprotokollet återgivna redogörelsen utvisar,
att åtgärder för uppnående av en mera effektiv kontroll över arbetslöshetskommittéernas
verksamhet i olika avseenden vidtagits samt att kommissionen
i sin allmänt övervakande och rådgivande verksamhet på olika vägar sökt tillgodose
det av riksdagen angivna syftet.

Riksdagen har icke varit omedveten örn att stora svårigheter måste övervinnas,
da det gäller att åstadkomma en effektiv kontroll. Angeläget är emellertid,
att arbetslöshetskommissionens verksamhet i denna del utövas med oförminskad
skärpa; detta icke minst i tider av sjunkande arbetslöshet. Härvid bör
jämväl tillses, att ett oavlåtligt och effektivt samarbete äger rum mellan arbetsförmedlingsinstitutionerna
och de samhälleliga hjälporganen, så att arbetslöshetshjälp
icke lämnas, då hänvisning till arbetstillfällen i öppna marknaden
kan och bör ske.

Praktiska yrkeskurser för arbetslösa.

I motionen II: 408 har hemställts, att riksdagen måtte besluta, att arbetslöshetskommissionen
i den omfattning, kommissionen kunde finna erforderligt,
finge länsvis anordna praktiska yrkeskurser för arbetslösa i åldrarna 16—25
år samt att de härför erforderliga medlen finge bestridas ur anslaget till statliga
och statskommunala reservarbeten.

Den i förevarande motion berörda frågan örn yrkesutbildning av unga arbetslösa
har tidigare varit föremål för riksdagens prövning, bland annat, i samband
med behandlingen föregående år av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten.

Enligt riksdagens förmenande torde någon meningsskiljaktighet icke förefinnas
därom, att unga arbetslösa i största möjliga omfattning böra beredas
yrkesutbildning. Svårigheter möta emellertid, då det gäller sättet för uppnåendet
av detta resultat.

Redan nu förefinnas möjligheter att, förutom i lärlings- och yrkesskolor,
bereda unga arbetslösa yrkesutbildning. Gällande bestämmelser för ung -

Riksdagens skrivelse Nr 871.

15

domshjälpen giva nämligen utrymme för utbildningsverksamhet i ett flertal
yrkesgrenar. Ytterligare åtgärder synas dock riksdagen böra övervägas. Emellertid
har riksdagen ansett sig icke kunna bifalla det förslag till yrkesutbildning,
som framlagts i förevarande motion. Även örn riksdagen funnit uppslaget
i fråga förtjänt av allt beaktande, har riksdagen dock ansett, att detsamma
icke föreligger i det skick, att riksdagen kunnat anvisa medel för ändamålet
för nästa budgetår. Riksdagen är emellertid förvissad örn att Kungl. Majit
med uppmärksamhet följer ungdomsarbetslöshetens utveckling och därvid jämväl
beaktar frågan örn ökad yrkesutbildning av unga arbetslösa samt, därest
omständigheterna skulle därtill föranleda, för riksdagen framlägger de förslag
i ämnet, som må befinnas påkallade.

Riksdagen har därjämte velat ifrågasätta, huruvida icke i samband med den
utredning, som pågår rörande lärlingsutbildningen inom hantverket, vilken
utredning riksdagen innevarande år ansett böra ytterligare utvidgas (riksdagens
skrivelser nr 127 och 216), kunde övervägas eventuella utvägar att
utöver nu till buds stående möjligheter bereda arbetslös ungdom utbildning
till hantverkare.

Arbetslös ungdoms sysselsättning inom jordbruket m. m.

Föregående års riksdag uttalade (skriv, nr 430), att det vore önskligt, örn
försök att åstadkomma yrkesutbildning för att väcka de ungas intresse för
jordbruksarbete vidtoges. Några direktiv för försöksverksamheten lämnades
icke. Riksdagen omnämnde emellertid anordnandet av utbildningskurser i
mjölkning samt undervisning i ladugårdsskötsel.

Departementschefen har framhållit, att den utredning, som förehragts i anledning
av riksdagens skrivelse föregående år, syntes ägnad att öka de betänkligheter,
åt vilka departementschefen tidigare givit uttryck. Då arbetslöshetskommissionen
genom olika anordningar sörjt för att hjälpverksamheten toge
sikte på jordbrukets skilda utbildningsbehov, hade departementschefen ansett
sig icke böra medverka till att åtgärder för närvarande vidtoges för en försöksverksamhet
av den karaktär, varom fråga vore.

I motionerna I: 342 och II: 624 har hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att hittills vidtagna åtgärder för att bereda arbetslös ungdom sysselsättning
inom jordbruket måtte fullföljas och utvidgas. Därjämte har i motionerna i
samband härmed yrkats, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att underlätta
arbetslösas överförande till arbetsområden, där behov av arbetskraft förefunnes.

I motionerna har bland annat framhållits följande.

Då det enskilda näringslivet nu syntes vara i stånd att bereda ökad sysselsättning,
vore det av vikt att avväga statens åtgärder för arbetslöshetens bekämpande
med tanke på önskvärdheten av en snabb anpassning efter det nya
och gynnsammare läget. Härvid borde främst tillses, att ingenting försummades,
som kunde tjäna till att förmedla och underlätta de arbetslösas förflyttning
från trakter med överskott på arbetskraft till trakter med underskott samt

16

Riksdagens skrivelse Nr 371,

övergång från ett arbetsområde till ett annat, när detta vore av behovet påkallat
för att vinna sysselsättning åt arbetskraften. Dylik förflyttning borde
t. ex. på alla sätt underlättas, då fråga vore om en trakt eller ett yrke, där
arbetslösheten kunde förutses bliva varaktig. Liksom staten iklädde sig extra
utgifter för arbetslösas sysselsättning vid nödhjälpsarbeten utom hemorten,
borde staten kunna åtaga sig vissa kostnader för arbetslösas förflyttning från
en ort till en annan, när möjlighet funnes för de arbetslösa att härigenom erhålla
sysselsättning på den fria arbetsmarknaden. Vad exempelvis jordbruket
beträffade syntes för närvarande brist på arbetskraft vara rådande på vissa
håll, under det att överflöd på arbetskraft funnes på andra håll. Altgärder i
utjämnande riktning skulle här otvivelaktigt fylla ett viktigt ändamål. Dylika
åtgärder kunde måhända i viss mån kombineras med tidigare av riksdagen
ifrågasatta åtgärder för beredande av arbetslös ungdoms sysselsättning
inom jordbruket.

Det framginge av arbetslöshetskommissionens i propositionen refererade redogörelse,
att de förra året framförda förslagen i någon utsträckning prövats.
Kommissionen hade anordnat särskilda kurser för jordbruksungdom, bland annat
mjölkningskurser, och ytterligare mjölkningskurser vore planerade. Därjämte
hade anordnats såväl mera allmänt lagda kurser för meddelande av kunskap
i olika ämnen sammanhängande med jordbruket, som ock mera speciella
kurser, såsom täckdikningskurser och kurser i trädgårdsskötsel. Vidare hade
den frivilliga arbetstjänsten vidgats att omfatta praktisk och teknisk undervisning
i ämnen av värde för blivande jordbrukare och jordbruksarbetare.
Tvenne arbetsläger med huvudsakligt ändamål att meddela utbildning i jordbruk
hade anordnats, och Kungl. Maj :t hade beviljat statsbidrag till tre arbetskolonier
med syfte att utbilda arbetskraft för jordbruket.

Det framginge emellertid icke av redogörelsen i hur stor skala denna utbildningsverksamhet
bedrivits eller vilka resultat den lämnat. Enligt motionerna
borde denna verksamhet, rätt bedriven, hava utsikt att föra till goda
resultat och borde därför örn möjligt utvidgas, så mycket mera som arbetstillfällena
inom jordbruket på senaste tiden avsevärt torde hava ökats. Verksamheten
borde för övrigt icke inskränkas till arbetslös jordbruksungdom utan
omfatta även ungdom från andra yrken under förutsättning, att vederbörande
befunnes lämpliga till dylik utbildning.

Vad sålunda i motionerna anförts och här förut återgivits, synes riksdagen
väl värt att uppmärksammas från statsmakternas sida. Riksdagen förutsätter
därför, att Kungl. Majit alltjämt har sin uppmärksamhet riktad å de spörsmål,
som i motionerna berörts, och vidtager de åtgärder, som befinnas erforderliga.

Fördelning av transporter.

I motionen II: 629 har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts propositioner rörande anslagen till bekämpande av arbetslösheten måtte
uttala sig för att åtgärder, i den mån detta är möjligt och lämpligt, vidtoges

Riksdagens skrivelse Nr 371.

17

av respektive myndigheter för att de önskemål, som berörts i motionen, i
största möjliga mån blevo tillgodosedda.

I motionen har framhållits, att de arbeten av diverse slag som i olika delar
av landet igångsatts och pågått för åstadkommande av arbetstillfällen, innebure
möjlighet till arbetsinkomst även för den häst- och fordonsägande jordbrukarbefolkningen,
eftersom diverse materialier, sten, jord och varor av
olika slag under arbetets gång måste forslas från eller till respektive arbetsplatser.
På en hel del orter, där större arbeten i form av utdikningar, vägoch
broarbeten m. m. igångsatts, hade sådant forslande fått en mycket stor
omfattning och kunnat bliva till betydande hjälp även för ortens behövande
jordbrukarbefolkning, om det på lämpligt sätt fördelats mellan arbetsbehövande
häst- och fordonsägare i små omständigheter.

Enligt vad riksdagen inhämtat eftersträvade arbetslöshetskommissionen att
genom sina platsledare i görligaste mån bereda utkomstmöjligheter å den öppna
arbetsmarknaden åt jordbrukare i trängande behov av arbetsförtjänst genom
att låta dem utföra transportarbeten. Riksdagen förutsätter vidare, att
den häst- och fordonsägande jordbrukarbefolkningen även vid de arbeten i
öppna marknaden, som igångsatts i arbetslöshetslindrande syfte och som helt
eller delvis finansieras av statsmedel, beredes den sysselsättning med transporter,
som ur arbets- och kostnadssynpunkt befinnes möjlig och lämplig.

Anslagsbehovet under budgetåret 1935/1936.

Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till statens arbetslöshetskommission, kontantunderstödsverksamhet
m. m. samt statliga och statskommunala reservarbeten
bär icke givit riksdagen anledning till erinran. Riksdagen har jämväl
ansett sig böra bifalla förslaget örn att ett belopp av 1,000,000 kronor av anslaget
till statliga och statskommunala reservarbeten finge av Kungl. Majit
disponeras till främjande av företagsverksamhet. Emellertid har riksdagen i
enlighet med tidigare gjorda uttalanden velat framhålla, att nämnda belopp
bör så användas, att ökade arbetstillfällen i största möjliga utsträckning beredas,
varjämte riksdagen, jämväl i överensstämmelse med tidigare uttalanden,
velat understryka angelägenheten av att medlen i fråga icke komma till sådan
användning, att menliga verkningar uppkomma för annan enskild verksamhet
av liknande art med därav följande faror för därstädes ökad arbetslöshet.
Det bör, såsom riksdagen tidigare framhållit, vidare tillses, att de
stödåtgärder som beslutas erhålla rent tillfällig karaktär och ej komma att
avse sådana ändamål, som kunna göra fortsatt understöd svårt att undvika
och således faktiskt eller formellt binda statsmakterna.

Vad Kungl. Majit föreslagit i fråga om dispositionen av uppkommande
reservationer å de för innevarande budgetår anvisade anslagen till bekämpande
av arbetslösheten och till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten
samt i fråga örn dispositionen av anslaget för kontantunderstödsverk Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1-h sami. Nr 370—373.

2

18

Riksdagens skrivelse Nr 371.

samhet m. m., i den mån anslaget icke komme att tagas i anspråk för därmed
avsett ändamål, har ej heller givit riksdagen anledning till erinran.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anmäla,

I:o) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
dels till Statens arbetslöshetskommission för budgetåret 1935/1936 anvisat
ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor;

dels till Kontantunderstödsverksamhet m. m. för samma budgetår anvisat
ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

dels ock till Statliga och statskommunala reservarbeten för samma budgetår
anvisat ett reservationsanslag av 32,000,000 kronor;

II:o) att riksdagen föreskrivit, att uppkommande reservationer å de för
budgetåret 1934/1935 anvisade reservationsanslagen till bekämpande av arbetslösheten
och till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten skola
överföras till reservationsanslaget till kontantunderstödsverksamhet m. m.;

liim) att riksdagen medgivit, att i den mån sistnämnda anslag icke tages
i anspråk för därmed avsett ändamål, detsamma må av Kungl. Maj :t disponeras
för bestridande av kostnader för statliga och statskommunala reservarbeten; IV

:o) att riksdagen godkänt de i propositionen förordade ändringarna i
grunderna för användningen av reservationsanslagen till kontantunderstödsverksamhet
m. m. samt till statliga och statskommunala reservarbeten, dock
med iakttagande av vad riksdagen i särskilda hänseenden ovan anfört; samt
V:o) att riksdagen med bifall till förenämnda motion, II: 622, beslutat hos
Kungl. Majit anhålla örn undersökning rörande icke hemortsberättigade ur
synpunkten av antal, förekomst m. m.

Stockholm den 14 juni 1935.

Med undersåtlig vördnad.