Riksdagens skrivelse Nr 369.
1
Nr 369.
Godkänd av första kammaren den 18 jani 1935.
Godkänd av andra kammaren den 18 juni 1935.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av arbetstiden för viss
statsanställd personal m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 158 och memorial nr 168.)
Till Konungen.
I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1935 dagtecknad proposition,
nr 108, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden samma dag, lämnat riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande angående av föredragande departementschefen
föreslagen reglering av arbetstiden för viss statsanställd personal.
I samband med Kungl. Majits förevarande proposition har riksdagen till
behandling förehaft två motioner, nämligen:
II: 508, däri hemställts, att riksdagen som yttrande över Kungl. Maj:ts
proposition nr 108 måtte uttala, att den däri föreslagna regleringen av arbetstiden
för personalen vid vissa statliga anstalter icke nu bör genomföras,
utan att en utredning rörande de ekonomiska verkningarna av en liknande
arbetstidsbegränsning vid kommunala anstalter av jämförligt slag först må
komma till stånd; samt
II: 509, däri hemställts, att riksdagen vid avgivande av yttrande i anledning
av ifrågavarande proposition måtte uttala såsom sin uppfattning,
att regleringen av arbetstiden för viss statsanställd personal till normalt 48
timmar i veckan icke bör omfatta inom armén och marinen anställda sjuksköterskor.
Statsutskottet hade i sitt utlåtande nr 158 anfört följande:
»En av de större grupper, som beröras av Kungl. Majrts förevarande förslag,
utgör personalen vid statens sinnessjukhus.
Utskottet vill med anledning härav erinra därom, att, då frågan örn
minskning av tjänstgöringstiden för nämnda personal på grund av i ämnet
väckta motioner var föremål för prövning av 1930 års riksdag, riksdagen i
sin skrivelse nr 299 framhöll, att de skäl, som förhindrat vederbörande
departementschef att förorda några åtgärder härutinnan, vore dels de betydande
kostnader för avlönande av ytterligare personal och för anskaffande
av nya personalbostäder ett genomförande av förslaget härutinnan skulle
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 14 sami. Nr 869.
391 35
2
Riksdagens skrivelse Nr 369.
medföra och dels de konsekvenser, i fråga om ökade sjuk vårdsavgifter för
landstingen och de större städerna, som skulle bliva en följd av förslagets
genomförande. De synpunkter, som anförts till stöd för åtgärders vidtagande,
hade riksdagen dock måst finna så beaktansvärda, att riksdagen
ansåge sig icke kunna ställa sig avvisande mot att en utredning i ärendet
verkställdes, varigenom konsekvenserna av ett bifall till förslaget kunde helt
överblickas.
Sedan utredning verkställts och förslag örn reglering av arbetstiden för
den vid sinnessjukhusen anställda sjukvårdspersonalen framlagts för 1931
års riksdag, uttalade riksdagen i sin skrivelse nr 5 A, punkt 50, att med
hänsyn till de å sinnessjukhusen intagnas tillstånd och den omständigheten,
att nämnda sjukhus vore så gott som ständigt överbelagda, den därstädes
anställda personalens tjänstgöring måste anses vara av så säregen beskaffenhet,
att härav kunde motiveras en viss begränsning av tjänstgöringstiden.
På grund härav och då riksdagen icke haft något att erinra mot de av departementschefen
framlagda grunderna för en sådan begränsning, biföll riksdagen
förslaget härutinnan.
Enligt Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag skulle åttatimmarsdagen i
princip genomföras vid vissa statliga anstalter av olika slag. Utan att
vilja bestrida, att skäl härför kunna åberopas för vissa personalgrupper, har
utskottet dock i frågans nuvarande läge ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget
i fråga. Starka skäl tala för ett uppskov med denna frågas avgörande.
Sålunda skulle, på sätt motionsvis framhållits, ett införande av åttatimmarsdagen
vid de statliga sinnessjukhusen med all sannolikhet hava till följd
krav på liknande förkortning av arbetstiden vid de kommunala och landstingsdrivna
kroppssjukhusen, liksom en arbetstidsreglering vid alkoholist- och
uppfostringsanstalter m. fl. skulle komma att bliva prejudicerande för förhållandena
vid av landsting drivna sinnesslöanstalter, arbetshem och skyddshem.
Och någon utredning örn kostnaderna för en arbetstidsreglering för
de kommunala anstalterna förefinnes icke. En dylik utredning synes utskottet
ofrånkomlig, innan definitiv ståndpunkt tages till frågan örn åttatimmarsdagens
införande vid de anstalter, varom nu är fråga.
Slutligen vill utskottet, under erinran örn den så nyligen som år 1932
genomförda regleringen av arbetstiden för sinnessjukhusens sjukvårdspersonal,
i likhet med vad motionsvis anförts, framhålla, att den här föreliggande
frågan icke kan anses vara av så brådskande natur, att med dess avgörande
icke kan anstå, till dess alla konsekvenser av dess avgörande kunna
exakt överblickas.
Utskottet, som således biträder det i motionen II: 508 gjorda uttalandet,
finner sig alltså nu icke böra taga ståndpunkt till den i motionen II: 509
gjorda hemställan.
Utskottet hemställer alltså, att riksdagen må besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t meddela, vad utskottet ovan anfört.»
Enligt en vid statsutskottets förenämnda utlåtande fogad reservation hade
utskottets yttrande och förslag bort hava följande lydelse:
3
Riksdagens skrivelse Nr 369.
»Såsom av departementschefen erinrats, har, sedan arbetstidslagen genom
beslut vid 1930 års riksdag erhållit permanent karaktär, flertalet arbetargrupper
blivit tillförsäkrade de sociala och kulturella fördelar, som den lagstadgade
åttatimmarsdagen för deras del innebär. Åtskilliga arbetar- och
personalgrupper, bland andra personalen vid sinnessjukhusen och andra
statliga anstalter, avvakta emellertid ännu en arbetstidsreglering. Utskottet
får, lika med departementschefen, erinra därom, att motioner i frågan tid
efter annan väckts inom riksdagen och att arbetar- och personalsammanslutningar
vid flera tillfällen framställt förslag i frågan.
Sedan numera utredningar verkställts angående arbetstidsregleringen beträffande
de personalgrupper, varom fråga är, anser utskottet tiden vara
inne, att den arbetstidsreglering, som nu förefinnes, utsträckes att gälla
även andra grupper. Utskottet syftar härvid närmast på den vid sinnes
sjukhusen anställda personalen, vilkens arbete torde vara både psykiskt
och fysiskt påfrestande. Till stöd för sin mening angående arbetstidsregleringens
snara genomförande vill utskottet i likhet med departementschefen
för sin del framhålla den inverkan, genomförandet härav skulle utöva å
arbetslöshetsläget, särskilt bland ungdomen. Utskottet delar alltså departementschefens
uppfattning, att en arbetstidsreglering enligt åttatimmarslagens
principer bör, så snart omständigheterna det medgiva, genomföras
för den statsanställda arbetspersonal, som ej redan kommit i åtnjutande
därav.
Vad departementschefen i frågan i övrigt uttalat har icke givit utskottet
anledning till erinran. Utskottet förutsätter, att Kungl. Majit vid denna
frågas ytterligare behandling beaktar vad som motionsvis framhållits beträffande
arbetstiden för arméns och marinens sjuksköterskor.
Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke kunnat förorda det i
motionen II: 508 gjorda yrkandet.
Utskottet får alltså hemställa, att riksdagen må besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit meddela vad utskottet här ovan anfört.»
Första kammaren har bifallit vad utskottet i sitt utlåtande hemställt,
under det att andra kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.
Sammanjämkning av de olika beslut, vari kamrarna sålunda stannat, har
ansetts icke kunna ske, och ärendet är icke av beskaffenhet att kunna avgöras
medelst gemensam omröstning.
Yad sålunda förekommit, har riksdagen velat härigenom för Kungl. Majit
anmäla.
Stockholm den 18 juni 1935.
Med undersåtlig vördnad.