Riksdagens skrivelse Nr 279.
1
Nr 279.
Godkänd av första kammaren den G juni 1935.
Godkänd av andra kammaren den 6 juni 1935.
Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av riksdagens år
1934 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—
30 juni 1934.
(Statsutskottets utlåtande nr 126.)
Till Konungen.
Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer
rörande verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934
uti avgiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter
uti däröver avgivna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, får riksdagen
i nedan nämnda ärenden anföra följande.
l:o.
Ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet.
Under socialdepartementet, § 10, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet
(Del I sid. 49—54).
Revisorerna hava erinrat därom, att 1933 års riksdag i skrivelse nr 393
förklarat, bland annat, att riksdagen medgav, att häradsskrivare finge
tillsvidare utan kostnad för statsverket årligen erhålla ledighet för enskilda
angelägenheter under viss angiven tid, med rätt för honom att uppbära
samtliga de med tjänsten förenade inkomsterna med undantag för
den del därav, vilken enligt träffad överenskommelse skulle utgå till vikarien.
Revisorerna hava emellertid påvisat, att utöver nämnda ersättning
i anledning av vissa efter meddelandet av ovanberörda riksdagsbeslut
utfärdade bestämmelser till vikarier utgått jämväl vikariatsersättning
av statsmedel dels från anslaget till befattningshavare vid länsstyrelserna,
dels ock från anslaget till vikariatsersättningar vid fögderiförvaltningarna.
Revisorerna hava gjort följande uttalande.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 14 sami. Nr 279—280.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 279.
Såsom av den gjorda utredningen framgår, har riksdagens avsikt varit,
att ifrågavarande ledighet icke skulle medföra någon kostnad för statsverket.
Under erinran örn vad sålunda förekommit vilja revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke bör tagas under övervägande frågan örn utfärdande
av nya bestämmelser i ämnet, som bättre stå i överensstämmelse med riksdagens
ovanberörda beslut i nämnda hänseende.
yttranden hava avgivits av statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd samt förklaringar av länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Göteborgs och Bohus län (Del II sid. 51—63). Såväl statskontoret
som allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava ansett ändring
eller förtydligande av de i ämnet meddelade bestämmelserna böra
vidtagas.
Såsom revisorerna framhållit, utgår enligt i ämnet utfärdade bestämmelser
i vissa fall av statsmedel ersättning till vikarie för häradsskrivare,
som åtnjuter semester. I riksdagens år 1933 avlåtna skrivelse nr 393 förutsattes
emellertid, att statsverket icke skulle genom beredande åt häradsskrivare
av förmånen av semester åsamkas några kostnader. Riksdagen
finner därför i likhet med revisorerna påkallat, att nya bestämmelser
i ämnet utfärdas, vilka bättre stå i överensstämmelse med riksdagens
ovanberörda beslut i förevarande hänseende.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under övervägande
frågan örn vidtagandet av sådana jämkningar i nu gällande bestämmelser
rörande ersättning till vikarie för häradsskrivare under viss ledighet,
att bestämmelserna komma att stå i bättre överensstämmelse med 1933
års riksdags i dess skrivelse nr 393 meddelade beslut.
2:o.
Stämpelbeläggning av resolutioner jämlikt 54 § 7 st, väglagen.
Under kommunikationsdepartementet, § 16, hava revisorerna meddelat,
att de vid granskning av vägdistriktens räkenskaper uppmärksammat,
att vissa länsstyrelser stämpelbelagt de resolutioner, varigenom fastställelse
meddelas å vägstämmornas beslut rörande årsarvoden åt vissa ledamöter
av vägstyrelserna (Del I sid. 101—103).
Revisorerna hava inledningsvis erinrat därom, att i förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften återfinnes i kapitlet »örn
stämpel till statsmyndigheternas expeditioner» under 7 § följande stadgande:
»---Dessutom
äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:
kommuner och väghållningsdistrikt i mål och ärenden rörande de allmänna
vägarna och deras underhåll, jämväl vintertid;
Riksdagens skrivelse Nr 279.
3
Till belysande av stadgandets närmare innebörd hava revisorerna omnämnt,
huru detta tillkommit, samt i anslutning härtill gjort följande allmänna
uttalande.
Av ovanstående utredning torde, såvitt revisorerna kunna finna, med
tydlighet framgå, att författningens mening varit, att kommuner och
väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad slag de vara må, rörande vägväsendet,
skola åtnjuta stämpelfrihet. Att denna tolkning är riktig torde
för övrigt vad beträffar resolutioner angående fastställelse å beslut örn
vägstyrelseledamöters arvoden ligga i sakens natur. Bestämmelsen örn
sådan underställning är ju tillkommen i det allmännas intresse som ett
skydd mot alltför rundligt tilltagna arvoden. Härtill kommer vidare att
avgiften för stämpeln i detta fall ingår bland de kostnader, för vilka
distriktet erhåller statsbidrag. Om stämpel i dylikt fall skulle utgå, komme
staten att själv få betala 75—85 procent av den till statsverket inflytande
stämpelavgiften.
Revisorerna hava ansett sig böra fästa riksdagens uppmärksamhet på
vissa länsstyrelsers ovan påtalade förfaringssätt och vilja för sin del
ifrågasätta, huruvida icke stadgandet i 7 § stämpelförordningen till undvikande
av misstolkningar bör förtydligas, förslagsvis på det sätt, att
kommuner och väghållningsdistrikt förklaras befriade från stämpel i alla
mål och ärenden rörande vägväsendet.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket
(Del II sid. 182), vilka båda myndigheter intet haft att erinra mot att
stadgandet i fråga förtydligades, på sätt revisorerna föreslagit.
I likhet med revisorerna anser riksdagen, att meningen med den genom
förordningen den 19 november 1914 under 7 § meddelade bestämmelsen
örn befrielse för kommuner och väghållningsdistrikt från stämpelavgift
i mål och ärenden rörande de allmänna vägarna och deras underhåll
varit den, att kommuner och väghållningsdistrikt i alla frågor, av vad
slag de vara må, rörande vägväsendet, skulle åtnjuta stämpelfrihet. Såsom
emellertid revisorerna påvisat har sagda bestämmelse av vissa länsstyrelser
tolkats annorlunda. Riksdagen finner det därför erforderligt,
att stadgandet i fråga förtydligas på sätt revisorerna föreslagit.
Riksdagen får alltså anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn att
ett förtydligande sker av föreskriften i 7 § stämpelförordningen, så att
därav otvetydigt framgår, att kommuner och väghållningsdistrikt skola
vara befriade från stämpelavgift i alla mål och ärenden rörande vägväsendet.
3:o.
Vägförbättringsarbetens utförande på underhållskonto.
Under kommunikationsdepartementet, § 18, hava revisorerna meddelat,
att de vid granskningen av vissa väghållningsdistrikts räkenskaper uppmärksammat,
att förbättringsarbeten i betydande utsträckning utförts på
underhållskontot (Del I sid. 105—107).
4
Riksdagens skrivelse Nr 279.
Revisorerna hava vidare meddelat, att bestämmelserna örn dylika arbetens
utförande på nämnda konto återfinnas i de vid Kungl. Marits kungörelse
den 22 oktober 1927 angående dispositionen av anslag till bidrag
till vägunderhållet på landet m. m. fogade anvisningarna enligt med däri
den 21 maj 1931 (S. F. S. nr 230) vidtagna ändringar.
Enligt dessa anvisningar må vid bestämmandet av de kostnader, som
skola tjäna till underlag för tillmätandet av ifrågavarande bidrag såsom
vägunderhåll icke upptagas förbättringsarbeten; dock att smärre dylika
arbeten, vilkas utförande utan uppskov prövas påkallat av trafiksäkerhetsbänsyn
eller vilkas verkställande av ekonomiska skäl eller eljest
finnas böra lämpligen ske i samband med vissa underhållsarbeten, må
räknas såsom underhåll, under förutsättning, att, där ej fråga är örn förbättringsåtgärd
av belt obetydlig omfattning, före arbetets påbörjande
vederbörande länsstyrelses medgivande till utförande av detsamma inhämtats.
För att kunna bilda sig en uppfattning örn den utsträckning, i vilken
dylika å underhållets konto förda förbättringsarbeten förekomma, hava
revisorerna från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen införskaffat vissa
uppgifter, vilka omfatta samtliga med vederbörligt tillstånd under åren
1932—1934 utförda arbeten av ifrågavarande art. Uppgifterna liava av
revisorerna sammanställts i tabellarisk form, varav framgår, att avsevärda
belopp använts för här ifrågavarande förbättringsarbeten. Tabellen
utvisar vidare, att vissa länsstyrelser, exempelvis länsstyrelserna i
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Jämtlands, Norrbottens och framför allt
Västerbottens län, givit tillstånd till förbättringsarbetens utförande på
underbållskontot i långt större utsträckning än de andra.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.
Då det enligt väglagen utgående underhållsbidraget (det s. k. 30 procentbidraget)
avdrages från det för fördelning disponibla automobilskattemedelsbeloppet,
innan medlen fördelas å städer och landsbygd, komma städernas
och landsbygdens totala andelar att minskas genom förbättringsarbetens
inräknande bland underhållskostnaderna. Då vidare det av
automobilskattemedel direkt utgående underhållsbidraget (det s. k. 45 procentbidraget)
och det tillfälligt extra tilläggsbidraget avdragas, innan
landsbygdens återstående andel fördelas å de olika länsfonderna, bliva
de till förbättringsarbeten egentligen avsedda medlen ytterligare reducerade.
Ett alltför vidsträckt bruk av länsstyrelsernas rätt att meddela
tillstånd av här ifrågavarande art blir sålunda till direkt förfång förde
övriga länen. Revisorerna finna det därför angeläget, att åtgärder vidtagas
i syfte att åstadkomma en jämnare och mera rättvis avvägning
av länens rätt att få vägförbättringar utförda med för underhåll egentligen
avsedda medel. Detta syfte skulle kunna ernås genom att länsstyrelsernas
ovanberörda befogenhet att meddela tillstånd i angivna hänseende
överflyttades till det centrala ämbetsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
En annan utväg vore, att Kungl. Maj:t vid fördelningen av
till förfogande stående utjämningsandel toge hänsyn till den omfattning,
jRiksdagens skrivelse Nr 279. 5
i vilken vederbörande länsstyrelser begagnat sig av ovan berörda befogenhet.
Revisorerna hemställa, att riksdagen måtte vidtaga åtgärder till anvisande
av rättelse i ovan påtalade missförhållanden.
Yttranden hava avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna
i Malmöhus, Västerbottens och Norrbottens län (Del II sid.
183—198).
Den av revisorerna verkställda utredningen giver vid handen, att genom
beslut av vissa länsstyrelser vägförbättringsarbeten i betydande utsträckning
utförts på underhållskontot. Då det sålunda tillämpade förfaringssättet
länder till direkt förfång för övriga länsstyrelser i form av
minskade länsfonder av automobilskattemedel, ansluter sig riksdagen till
revisorernas mening, att ändring i påtalade missförhållande bör komma
till stånd. Utan att här ingå på de olika förslag, som av revisorerna och
väg- och byggnadsstyrelsen framlagts för vinnande av rättelse i berörda
avseende, vill riksdagen framhålla angelägenheten av att denna fråga bliver
föremål för utredning i syfte att enhetlighet och likformighet åvägabringas
på förevarande område.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville vidtaga åtgärder i syfte
att vid beslut örn utförandet av vägförbättringar med för underhåll
egentligen avsedda medel i möjligaste mån enhetliga grunder vinna tilllämpning.
4:o.
Enskilda vägar intagna till allmänt underhåll.
Under kommunikationsdepartementet, § 20, hava revisorerna gjort vissa
erinringar beträffande de tillämpade principerna för intagandet av enskild
väg till allmänt underhåll (Del I sid. 118 och 119).
I syfte att erhålla närmare kännedom om den utsträckning, i vilken
enskilda vägar intagas till allmänt underhåll, hava revisorerna från länsstyrelserna
infordrat uppgifter i detta hänseende, vilka av revisorerna
sammanställts i en tablå. Av tablån framgår, att under treårsperioden
1931—1933 1,210 kilometer enskilda vägar indömts till allmänt underhåll
ävensom att i fråga örn de olika länen enskilda vägar intagits i högst
olika omfattning.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.
Såvitt revisorerna kunna finna hava länsstyrelserna i sina beslut örn
intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda principer.
Det torde knappast kunna förnekas, att nu gällande bestämmelser
giva länsstyrelserna möjlighet att behandla ärenden av ifrågavarande
art efter mer eller mindre subjektiva grunder. Vid dylika ärendens handläggning
torde sålunda förekomma, att eftergifter göras med tanke på de
enskilda vägintressenternas ekonomi, så att exempelvis fordringarna på
6
Riksdagens skrivelse Nr 279.
vägens ställande i lagligt skick före dess intagande till allmänt underhåll
i viss mån eftergivas. Hänsynstagande till de enskilda vägintressenterna
och vissa lokala förhållanden hava också föranlett, att länen utvisa
skiljaktigheter i nämnda hänseende, vilket framgår av den ovan intagna
tablån.
Det är enligt revisorernas mening nödvändigt, att länsstyrelserna underkasta
frågorna örn intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll det
noggranna övervägande, som påkallas i betraktande av frågornas vikt i
ekonomiskt hänseende och ur allmänna synpunkter. I enlighet med föreskrifterna
i gällande väglag böra givetvis undersökningar verkställas rörande
det trafikbehov, vägen har att fylla. Detta behov bör bedömas efter
samma grunder, som tillämpas vid tillkomsten av ny väg. Även örn
inom skilda delar av landet olika fordringar torde böra uppställas på
vägens byggnadssätt och beskaffenhet och trafikbehovet givetvis ej kan
bedömas efter för hela landet ensartade grunder, måste dock en förutsättning
vara, att vägen skall befinna sig i ett mot trafikbehovet svarande
skick, innan den övertages till allmänt underhåll. Att denna förutsättning
föreligger bör — vilket under nuvarande förhållanden icke alltid lärer
ske — konstateras av vederbörande vägingenjör, som sålunda skall
besiktiga och godkänna vägen, innan länsstyrelsens beslut meddelas örn
dess övertagande till allmänt underhåll.
Med hänsyn till statsverkets intressen är det enligt revisorernas meningangeläget,
att spörsmålet rörande enskild vägs intagande till allmänt
underhåll av Kungl. Majit underkastas en ingående och allsidig prövning.
Yttrande har avgivits av väg- och vattenbyggnadsstvrelsen (Del II sid.
198 och 199).
Av vad revisorerna anfört synes framgå, att länsstyrelserna i sina beslut
örn intagande av enskild väg till allmänt underhåll tillämpat skilda
förfaringssätt och därvid bedömt dessa frågor efter mer eller mindre
subjektiva grunder. Visserligen kunna med hänsyn till lokala och andra
förhållanden några för hela riket ensartade regler för dessa frågors bedömande
knappast tillämpas, men riksdagen anser det vara ur statsverkets
intresse av vikt, att bestämmelser utfärdas, som angiva de principiella
förutsättningarna för enskild vägs förändring till allmän. Riksdagen
finner detta spörsmål vara av den betydelse, att det bör göras till
föremål för en ingående prövning.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville underkasta frågan örn
förutsättningarna för intagande av enskild väg till allmänt underhåll en
ingående prövning.
5:o.
Provision för stämpelförsäljning.
Under finansdepartementet, § 27, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn provision för stämpelförsäljning (Del I sid. 138—140).
Efter att hava redogjort för gällande bestämmelser på området även
-
7
Riksdagens skrivelse Nr 279.
som i en uppgjord sammanställning påvisat, i vilken omfattning provision
för försäljning av stämplar utgått till statens befattningshavare,
hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.
En av de grundläggande principerna vid genomförandet av de senaste
löneregleringarna för kommunikationsverken oell den civila statsförvaltningen
i övrigt Ilar varit avskaffandet av sportelsystemet. Bland de
skäl, som anförts för borttagande av sportlerna, må nämnas de misshälligheter,
som skapas av att vissa, eljest likställda tjänstemän komma i
tillfälle att förskaffa sig extra inkomster av sin tjänst, under det att de
övriga få nöjas med sin i stat fastställda avlöning. Förefintligheten av
dylika extra inkomster eller sportler omöjliggör ock genomförandet av
enhetlig löneplan för det verk, det gäller, eller för flera likställda verk.
Det har därför ansetts vara av vikt att genom uttrycklig föreskrift i de
olika avlöningsreglementena förebygga, att så småningom under skilda
former skulle komma att insmyga sig avlöningsförmåner vid sidan av
vad löneregleringen avsett.
Det vill synas revisorerna, att vid införandet av det nya avlöningssystemet
för kommunikationsverken och den civila statsförvaltningen i
övrigt — med undantag av länsstyrelserna — avsikten varit, att jämväl
sportler av nu ifrågavarande natur skulle upphöra att utgå. Ett stöd
för denna uppfattning hava revisorerna funnit i det förhållandet, att 1925
års riksdag i samband med löneregleringen för landshövdingarna och befattningshavare
vid länsstyrelserna m. m. beträffande provision å försålda
stämplar ansett sig böra lämna särskilt medgivande, att dylik inkomst
även efter den nya löneregleringens ikraftträdande finge utgå till
befattningshavare vid landsstaten, med hänsyn bland annat till att stämpelprovisionen
vore mycket ringa och endast i undantagsfall översteg
1,000 kronor. Något dylikt medgivande har, såvitt revisorerna kunnat
finna, däremot icke lämnats andra befattningshavare med nyreglerad
avlöning. På grund härav och då, enligt vad som framgår av vad ovan
anförts, bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel torde få anses ingå i ifrågavarande befattningshavares
tjänsteåligganden, finna revisorerna, att stämpelprovisionen, som sedan
år 1921 ökats med ungefär 75 procent, i förevarande fall icke vidare bör
utgå, utan omedelbart indragas till statsverket.
Beträffande till befattningshavare vid länsstyrelserna utgående inkomst
av stämpelförsäljning, vilken inkomst sedan år 1924 utvisar en
ökning med över 100 procent, anse revisorerna, att snara åtgärder böra
vidtagas för avveckling av densamma.
Det mäste nämligen enligt revisorernas mening vara ägnat ingiva allvarliga
betänkligheter att, sedan statsmakterna principiellt utdömt sportelsystemet
såsom avlöningsform för statens befattningshavare, ett nytt
sportelsystem växer upp i en omfattning, som vid genomförandet av 1925
års lönereglering för länsstyrelserna icke kunnat förutses.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket och
generalpoststyrelsen (Del II sid. 217—220).
Statskontoret har i likhet med revisorerna ansett, att provisionen i
fråga herde beträffande befattningshavare med nyreglerado löner indragas
till statsverket. Vad angår befattningshavare vid länsstyrelserna,
vilka redan tidigare uttryckligen berättigats uppbära provision, ansåge
8
Riksdagens skrivelse Nr 279.
ämbetsverket, att en maximering, förslagsvis till högst 1,000 kronor, borde
komma till stånd men för övriga befattningshavare vid länsstyrelserna
en indragning av förmånen i fråga borde ske.
Riksräkenskapsverket har med hänsyn till den ändring av stämpelförordningen,
som genomfördes år 1928, varigenom stämpelförsäljningen blev
ett tjänsteåliggande, ävensom till önskvärdheten av att jämväl sportelinkomster
av nu ifrågavarande slag i görligaste mån utmönstrades ur det
statliga avlöningssystemet, funnit sig böra tillstyrka, att åtgärder vidtagas
i syfte att begränsa eller helt avveckla nu utgående stämpelprovision
till befattningshavare med nyreglerad avlöning.
Generalpoststyrelsen har framhållit, att, därest rätten till provision
skulle fråntagas här avsedda befattningshavare, fråga torde komma att
uppstå angående beredandet åt deni av felräkningspenningar för handhavandet
av stämplarna och likviderna för dem.
Under § 28 hava revisorerna vidare uttalat sig i fråga örn provision
till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda stämpelförsäljare.
(Del I sid. 140—142.)
Revisorerna hava under sistnämnda paragraf gjort följande allmänna
uttalande.
Såsom av den gjorda utredningen framgår skall, därest samma ämbete
eller tjänst under ett kalenderår uppehållits av flera personer, vilka var
för sig varit stämpelförsäljare, provisionen för de stämplar, som blivit
av dessa personer tillsammans försålda, beräknas såsom örn alla stämplarna
försålts av endast en person, varefter det härvid uppkommande
samfällda provisionsbeloppet fördelas mellan de olika försäljarna efter
förhållandet mellan de belopp, vartill provisionen för en var av dem
skulle hava uppgått, därest den beräknats allenast på hans försäljningssumma.
I de fall, då inom samma ämbetsverk eller myndighet, flera
var för sig självständiga stämpelförsäljare förordnats, har stämpelprovisionen
beräknats för en var av dem i enlighet med bestämmelserna i
42 § första stycket i stämpelförordningen, d. v. s. för stämpelförsäljare
i Stockholm med två procent samt i övriga städer och å landet med tre
procent å en årlig försäljningssumma av 20,000 kronor samt för överskjutande
belopp till och med 200,000 kronor med en procent och för belopp
därutöver med en tiondels procent. En anordning på sätt nu omförmälts
med ett flertal var för sig självständiga stämpelförsäljare inom
samma ämbetsverk måste givetvis för statsverket medföra en icke oväsentlig
merkostnad. En beräkning ger vid handen att statsverket under
år 1933 på så sätt åsamkats en merutgift å i runt tal 40,000 kronor. Då
enligt revisorernas mening stämpelförsäljningen inom samma ämbetsverk
eller myndighet i regel bör kunna utan olägenhet handhavas av allenast
en stämpelförsäljare, anse revisorerna, med hänsyn till angelägenheten
av att statsverkets kostnader för nämnda ändamål nedbringas, att
åtgärder snarast böra vidtagas för åstadkommande av ändring i nu angivna
hänseende.
Yttranden hava avgivits av statskontoret och generalpoststyrelsen (Del
II sid. 217 och 220).
Statskontoret har anslutit sig till revisorernas uttalande i denna fråga,
9
Riksdagens skrivelse Nr 279.
under det att generalpoststyrelsen däremot funnit ändring i nuvarande
bestämmelser icke böra ske.
Riksdagen delar den av revisorerna under § 27 uttalade uppfattningen,
vilken jämväl vunnit stöd i statskontorets och riksräkenskapsverkets yttranden,
att bestyret med stämpelbeläggningen och redovisningen av därför
inflytande medel bör ingå i vederbörande befattningshavares uppgifter
i tjänsten, varför en avveckling av nuvarande system bör ske.
Vidkommande den av revisorerna under § 28 upptagna frågan angående
provision till flera hos samma ämbetsverk eller myndighet anställda
stämpelförsäljare torde denna fråga beträffande tjänstinnehavare vid
flertalet nyreglerade verk och myndigheter förlora sin betydelse, därest,
såsom revisorerna ovan föreslagit, provisionen där indrages. Vad beträffar
magistrater och rådhusrätter skulle, såsom statskontoret i
sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, frågan även efter provisionens
indragning alltjämt äga aktualitet. En undersökning rörande
möjligheten att nedbringa antalet stämpelförsäljare jämväl i här angivna
fall torde ur besparingssynpunkt vara påkallad. Även beträffande
länsstyrelserna bör en omprövning ske. Skulle en indragning av provisionen
ej anses lämpligen böra omedelbart genomföras, synes i varje fall
den av statskontoret ifrågasatta maximeringen böra äga rum.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under övervägande
vad revisorerna anfört rörande provision vid stämpelförsäljning.
6:o.
Partiella ledigheter.
Under finansdepartementet, § 31, hava revisorerna redogjort för en av
dem företagen undersökning beträffande tillämpningen av bestämmelserna
i gällande avlöningsreglemente angående befattningshavares befrielse
från viss del av sin tjänstgöring samt i fråga om ersättningen till
vikarie under sådan ledighet (Del I sid. 150—170).
Revisorerna hava inledningsvis meddelat, att föreliggande fråga var
föremål för behandling av 1929 års revisorer, som verkställde en undersökning
i ämnet. I två tablåer, avseende den ena överståthållarämbetets
kansli och länsstyrelserna samt den andra övriga av 1929 års revisorer
undersökta verk och myndigheter, hava revisorerna nu framlagt resultatet
av sin förnyade utredning, såvitt rör omfattningen av och anledningen
till här åsyftade ledigheter. I tablåerna hava vidare lämnats uppgift
rörande omfattningen av ifrågavarande ledigheter under budgetåret
1928/1929 enligt den år 1929 verkställda undersökningen, med angivande
tillika för varje verk eller myndighet av det antal dagar, varmed ledig
-
10
Riksdagens skrivelse Nr 279.
heterna under budgetåret 1933/1934 överstego eller understego under budgetåret
1928/1929 beviljade ledigheter.
Efter att hava redogjort för resultatet av den verkställda utredningen
hava revisorerna erinrat därom, att 1929 års revisorer i anledning av den
av dem företagna undersökningen, bland annat, uttalade, att det med
hänsyn till den stora omfattning, vari ledigheter av ifrågavarande slag
förekomme, syntes kunna ifrågasättas, huruvida icke en viss inskränkning
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare befrielse
från viss del av tjänstgöringen borde vidtagas, samt förordade i sådant
avseende — under framhållande av att verken i allmänhet med undantag
av hovrätterna hade möjlighet att genom anlitande av anordningen
med partiella ledigheter förstärka sina arbetskrafter, utan att deras åtgärder
härutinnan underkastades prövning av Kungl. Maj:t eller riksdagen
— införande av föreskrifter liknande dem, som gällde för hovrätterna,
jämväl för statsförvaltningen i övrigt. Dock kunde det, enligt
revisorernas förmenande, därvid möjligen befinnas rimligt att för undvikande
av alltför stark anhopning av ärenden hos Kungl. Majit göra
dessa bestämmelser mindre restriktiva än de föreskrifter, som meddelats
för hovrätterna. Revisorerna slutade med att framhålla angelägenheten
av att de av dem berörda spörsmålen beaktades vid den blivande allmänna
revisionen av gällande avlöningsreglemente.
Med instämmande i revisorernas uttalande anhöll 1930 års riksdag, att
Kungl. Majit måtte vidtaga de åtgärder, som kunde finnas påkallade,
och överlämnade Kungl. Majit sedermera ärendet till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt kommittén
lämnade uppdraget.
Kommittén ansåg sig beträffande den av revisorerna ifrågasatta inskränkningen
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen kunna inskränka sig till att
framhålla, att detta spörsmål enligt kommitténs mening icke borde erhålla
sin lösning genom bestämmelser i ett allmänt avlöningsreglemente.
Därest särskilda föreskrifter i förevarande avseende befunnes vara erforderliga
för vissa verk, borde, enligt kommitténs förmenande, dessa
föreskrifter i stället, i likhet med vad som skett beträffande hovrätterna,
intagas i vederbörande verks instruktioner eller arbetsordningar.
Som allmänt uttalande hava 1934 års revisorer anfört följande:
Av den nu verkställda undersökningen framgår, att partiella ledigheter
alltjämt förekomma i synnerligen stor omfattning. Omfattningen
av sådana ledigheter har under det sistförflutna budgetåret till och med
varit något större än under det budgetår, till vilket den av 1929 års resorer
företagna undersökningen hänförde sig. Undersökningen har vidare
givit vid handen, att anordningen med partiella ledigheter i förening
med nuvarande regler angående dispositionen av de till avlöningar
anvisade anslagsmedlen gjort det möjligt för verken och myndigheterna
i allmänhet att utan föregående prövning av Kungl. Majit eller
Riksdagens skrivelse Nr 279.
11
riksdagen förskaffa sig förstärkning av sina arbetskrafter i avsevärd
utsträckning ävensom att denna möjlighet i ej ringa omfattning utnyttjats
jämväl i sådana fall, där behovet av ytterligare arbetskrafter
hänfört sig till vederbörande verk och myndigheter normalt tillkommande
arbetsuppgifter eller eljest varit av mera stadigvarande beskaffenhet.
I detta sammanhang förtjänar uppmärksammas, att endast i ett
mycket begränsat antal fall meddelats, att den beviljade partiella ledigheten
grundat sig på föreskrift i verkets instruktion eller tillkommit
efter det frågan underställts Kungl. Maj:ts eller vederbörande departementschefs
prövning.
Revisorerna finna sig därför böra understryka angelägenheten av att
den av 1929 års revisorer väckta frågan om vidtagande av viss inskränkning
i ämbetsverkens befogenhet att medgiva befattningshavare
befrielse från viss del av tjänstgöringen med det snaraste upptages till
fortsatt behandling, samt vilja i fråga örn tänkbara riktlinjer för lösningen
av detta spörsmål erinra örn de uttalanden, som i sådant avseende
gjorts av 1929 års revisorer och 1928 års lönekommitté. Härjämte synes
det revisorerna böra undersökas, i vad mån det kan vara möjligt, att
vid länsstyrelserna, där anordningen med partiella ledigheter är allmännast
förekommande, minska behovet av sådana ledigheter genom ändring
av gällande bestämmelser angående arbetsfördelningen vid dessa myndigheter.
Revisorerna finna det önskvärt, att sistberörda spörsmål tages
i övervägande av statens organisationsnämnd vid fullgörandet av det åt
organisationsnämnden lämnade uppdraget att verkställa utredning rörande
länsstyrelsernas organisation.
Det synes emellertid revisorerna kunna ifrågasättas, huruvida det
icke kan vara påkallat, att, förutom åtgärder i nu angiven riktning, vidtaga
den ändring med avseende å gällande bestämmelser angående anslagsmedlens
disposition, att föreskrift meddelas därom, att då ickeordinarie
befattningshavare i anledning av partiell ledighet förordnats
att uppehålla ordinarie tjänst (eller tjänst å extra stat), honom tillkommande
lön fortfarande skall bestridas av de till avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare anvisade anslagsmedlen. Härigenom skulle
det icke längre bliva möjligt för vederbörande verk och myndigheter
att genom anordningen med partiella ledigheter utöka den icke-ordinarie
personalen. Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att bestämmelser
av här ifrågasatt innebörd tidigare tillämpats i avsevärt
större utsträckning än vad som nu ifrågasatts skola bliva fallet.
I detta sammanhang hava revisorerna även ansett sig böra något beröra
spörsmålet huruvida, då fråga är örn partiell ledighet, oavkortad
vikariatsersättning bör utgå och örn över huvud taget i dylikt fall
vikariatsersättning kan anses erforderlig. Å ena sidan synes kunna
göras gällande, att, därest vederbörande tjänsteman, som erhåller partiell
ledighet, äger möjlighet att på en underordnad utan kostnad för
statsverket överflytta vissa arbetsuppgifter, detta kan leda till orättvisa,
och ett utnyttjande av denna möjlighet kan förvisso medföra betänkliga
konsekvenser. Å andra sidan är det klart, att vid kortare partiell
ledighet det ingalunda kan anses obefogat att en underordnad befattningshavare
övertager vissa arbetsuppgifter, från vilka den partiellt
ledige tjänstemannen erhållit befrielse. Ofta är ej heller skillnaden mellan
de arbetsuppgifter, som åligga tjänstemän i olika grader särskilt
markerad, och en överflyttning tillfälligtvis av arbetsuppgifter bör ined
12
Riksdagens skrivelse Nr 279.
stöd av gällande instruktioner för ämbetsverken kunna ske. Utan att
vilja framställa något förslag i nu nämnda hänseende hava emellertid
revisorerna velat fästa uppmärksamheten även å detta förhållande.
Yttrande har avgivits av allmänna civilförvaltningens lönenämnd (Del
II sid. 228—230), som, bland annat, framhållit, att, därest man vill förebygga
en alltför vidsträckt tillämpning av gällande bestämmelser på
förevarande område, detta synes lönenämnden kunna i huvudsak vinnas
därigenom, att frågor örn partiell ledighet för verkschef eller ledamot
av verksstyrelse underställas Kungl. Maj:ts prövning i sådana fall, då
det är avsett, att ersättning skall utgå till vikarie. Däremot bör det
enligt nämndens mening alltjämt få ankomma på vederbörande verksstyrelse
att bevilja dylika ledigheter för andra tjänstemän, dock skulle
verksstyrelserna kunna åläggas att vid budgetårets slut till Kungl.
Maj:t anmäla ledigheter, under vilka vikariatsersättning utgått.
Såsom av revisorerna framhållits, har föreliggande spörsmål med anledning
av en utav 1929 års revisorer gjord utredning varit föremål för
behandling av 1930 års riksdag. Riksdagen fann därvid frågan vara av
den betydelse, att densamma borde av Kungl. Majit tagas under särskilt
övervägande. Vad i ärendet hittills åtgjorts har emellertid icke länt till
något positivt resultat. Då omfattningen av de ledigheter, varom här
är fråga, snarare till- än avtagit — ett förhållande som särskilt i fråga
örn länsstyrelserna är framträdande i flera fall — vill riksdagen under
åberopande av sitt tidigare uttalande i denna fråga betona angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtagas i syfte att åvägabringa ändrade förhållanden.
Vad lönenämnden anfört synes därvid böra särskilt beaktas.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Majit ville taga under omprövning
frågan om åtnjutande av partiell ledighet inom den allmänna civilförvaltningen
samt vad därmed äger samband.
7io.
Statsverkets kostnader för gränskontrollen.
Under finansdepartementet, § 35, hava revisorerna till behandling upptagit
frågan örn statsverkets kostnader för gränskontrollen (Del I sid.
173—180).
Revisorerna hava erinrat örn gällande bestämmelser på området och
framhållit, att gränskontrollen ombesörjes i första hand av vederbörande
polismyndigheter i gränsorterna. Vidare finnas för utövande av kontrollen
anställda vissa polismän för hela rikets behov och särskilda gränspolismän
varjämte tulltjänstemän i stor utsträckning biträda polismyndigheterna
med passkontroll och övervakning av trafiken över rikets
Riksdagens skrivelse Nr 279.
13
gränser. De tulltjänsteman, som biträda de lokala polismyndigheterna
vid övervakandet av gränstrafiken i samband med sin ordinarie tjänstgöring
äro emellertid av sin tjänst bundna vid sina bevakningsplatser
och begränsade patrulleringsområden, varför deras kontrollverksamhet i
vanliga fall endast berör de utlänningar, som passera gränsen.
I proposition nr 181 till 1932 års riksdag anförde departementschefen
beträffande gränskontrollen bland annat, att de årliga kostnaderna för
de nuvarande anordningarna för denna kontroll syntes enligt en inom
socialdepartementet företagen undersökning uppgå till ett belopp, överstigande
50,000 kronor. Det ville emellertid synas, som örn vissa åtgärder,
ägnade att minska kostnaderna för gränskontrollen, kunde vidtagas.
En av länsstyrelsen i Norrbottens län på departementschefens anmodan
verkställd förberedande undersökning, vars resultat framlagts i
skrivelse den 11 mars 1932, syntes sålunda giva vid handen, att kostnaderna
för anlitandet inom länet av tullpersonal för gränskontroll kunde
avsevärt nedbringas. Möjligen stöde besparingar att vinna även på
andra håll.
Beträffande anordningarna för gränskontroll inom Norrbottens län
anförde länsstyrelsen i sin förenämnda skrivelse, bland annat, att länsstyrelsen
icke vore absolut övertygad om att utgifter, som härvidlag påkostades
vore oundgängligen av nöden. Tullmännen fyllde givetvis med
sin ifrågavarande verksamhet en ordningsuppgift, men så värst kraftig
hjälp åt polismyndigheten i dess arbete med att hålla undan icke önskvärda
element kunde de knappast sägas lämna. Det syntes länsstyrelsen,
som örn tullpersonalen skulle utan någon särskild ersättning lämna
detta biträde under fullgörande av sin egentliga tjänstgöring.
Revisorerna hava vidare omnämnt, att för budgetåret 1933/1934 hava
till tulltjänstemän för här ifrågavarande uppdrag utbetalts arvoden med
sammanlagt 29,482 kronor 55 öre.
Revisorerna hava sammanfattat sina iakttagelser i följande allmänna
uttalande.
Den ovan omförmälda anordningen med anlitande av tulltjänstemän
för gränskontrollen tillkom år 1918 och föranleddes närmast av under
kristiden rådande särskilda förhållanden. Därest denna kontroll alltjämt
kan anses behövlig — varom meningarna att döma av länsstyrelsens
ovan omförmälda skrivelse synas vara delade — anse revisorerna,
att denna bör kunna fullgöras av tulltjänstemännen utan särskild ersättning.
Ett stöd för denna uppfattning hava revisorerna även funnit i
ett av statskontoret den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning av en
framställning örn ersättning till vissa tulltjänstemän för biträde vid
gränskontrollen, i vilket utlåtande ifrågasattes, huruvida icke åtgärder
borde vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort
skulle ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och
särskild ersättning härför sålunda icke utgå. Revisorerna, som ansluta
sig till vad statskontoret anfört, anse hinder för en dylik anordning icke
föreligga, då flertalet av ifrågavarande tulltjänstemän, på sätt utred
-
14 Riksdagens skrivelse Nr 279.
ningen givit vid handen, synes hava tid övrig för åtskilligt arbete utom
tjänsten.
Yttranden hava avgivits av statskontoret, generaltullstyrelsen och
länsstyrelsen i Norrbottens län (Del II sid. 218, 236 och 244).
Statskontoret har i sitt yttrande åberopat sitt den 6 juni 1929 avgivna
utlåtande i anledning av en framställning från länsstyrelserna i Norrbottens,
Jämtlands och Värmlands län angående ersättning till vissa tulltjänstemän
för biträde vid gränskontroll, i vilket utlåtande ämbetsverket
ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde vidtagas, för att granskningen
av pass och s. k. nordiskt resekort (S. F. nr 106/1929) komme att ingå i tulltjänstemännens
å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild ersättning
härför sålunda icke skulle utgå.
Generaltullstyrelsen har erinrat därom, att förslag vid olika tillfällen
framkommit, att vederbörande tulltjänstemän vid rikets landgränser borde
utan särskild ersättning verkställa den polismyndighet eljest tillkommande
gränskontrollen och har nu ifrågasatt, huruvida icke det föreliggande
förslaget borde göras till föremål för särskild utredning, vilken
i så fall borde omfatta även det inbördes förhållandet mellan tull- och
polispersonalen vid landgränserna beträffande tillsynen å efterlevnaden av
lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel samt lagen den
20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin.
Frågan örn ersättning till tulltjänstemännen för deras bestyr med gränskontrollen
har tidigare varit underkastad prövning av myndigheterna.
Sålunda har statskontoret i ett den 6 juni 1929 avgivet utlåtande i anledning
av en framställning örn ersättning till vissa tulltjänsteman för
biträde vid gränskontrollen ifrågasatt, huruvida icke åtgärder borde
vidtagas för att granskningen av pass och s. k. nordiskt resekort skulle
ingå i tulltjänstemännens å gränsorter vanliga tjänstutövning och särskild
ersättning härför sålunda icke skulle utgå. Riksdagen, som delar
statskontorets mening, till vilken revisorerna anslutit sig, anser det icke
obilligt, att, därest sagda kontroll kan anses fortfarande vara behövlig,
densamma fullgöres av tulltjänstemännen utan särskild ersättning, helst
som uppdraget i fråga icke kan anses vara av någon omfattande beskaffenhet.
På grund av det anförda finner riksdagen, att den föreliggande
frågan bör göras till föremål för förnyad omprövning.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under omprövning
frågan örn indragning av nu utgående ersättning till tulltjänsteman för
deras bestyr med gränskontrollen.
Riksdagens skrivelse Nr 279.
15
S:o.
Ersättning av statsmedel för släckning av skogseld.
Under jordbruksdepartementet, § 56, hava revisorerna framställt vissa
erinringar i fråga örn tillämpade principer vid ersättning av statsmedel
för släckning av skogseld (Del I sid. 249—257).
Revisorerna hava till en början redogjort för bestämmelserna i lagen
den 14 oktober 1914 (nr 281) örn förekommande och släckning av skogseld
ävensom lämnat en sammanställning, utvisande belastningen under
budgetåren 1929—1934 å anslaget till släckning av skogseld.
Efter att hava närmare redogjort för hurusom vid bestämmandet av
ersättning för här ifrågavarande ändamål olika principer tillämpats av
skilda länsstyrelser, hava revisorerna sammanfattat sina iakttagelser i
följande allmänna uttalande.
Den huvudsakliga anledningen till att nu ifrågavarande anslag i så
betydande grad överskridits under budgetåret 1933/1934 är givetvis att
söka i de talrika och förödande skogseldar, vilka sommaren 1933 hemsökte
särskilt det nord- och mellansvenska skogsområdet. En bidragande orsak
till berörda överskridande torde även hava varit, att anslaget i stor utsträckning
kommit att användas till beredande av ersättning i sådana
fall, då gottgörelse av statsmedel icke rimligen bort ifrågakomma.
Revisorerna, som tagit del av ett flertal länsstyrelsers beslut angående
utbetalande av ersättning vid släckning av skogseld, hava härvid iakttagit
att olika principer tillämpats. Vissa länsstyrelser hava sålunda ansett,
att enligt grunderna för 17 § i 1914 års lag stadgandet icke vore
avsett att bereda markägare ersättning för hans kostnader för skyddande
av sin egendom och på grund härav funnit sig icke kunna tillerkänna
gottgörelse åt sådan ägare eller annan, som haft direkt personligt intresse
av eldens släckande, medan däremot andra länsstyrelser i sådana fall
utbetalat full ersättning. Detta förhållande torde, såsom även framhållits
i svenska brandskyddsföreningens ovanberörda betänkande, hava
sin grund i att någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning i fråga
örn ersättning eller belöning av statsmedel icke lämnats genom 1914 års
riksdags beslut i ämnet. Särskilt anmärkningsvärt måste dock revisorerna
finna, att Stockholms stad och Ulricehamns stad kunnat beredas ersättning
för deltagande i släckning av skogsbrand å nämnda städer tillhörig
skog. Enligt revisorernas mening bör ersättning icke utgå till
skogsägare, vars skog antänts eller hotats av skogsbranden, för deras
personliga insatser i släckningsarbetet. Likaså torde anhöriga till nu
nämnda personer, som hava intresse av eldens hämmande, icke böra erhålla
ersättning. Huruvida gottgörelse i övrigt bör beredas skogsägare
för kostnader i anledning av skogsbrand, exempelvis för lejning av manskap,
torde böra göras till föremål för prövning i varje särskilt fall, varvid
hänsyn särskilt bör tagas till vederbörandes förmögenhetsförhållanden
samt huruvida vederbörande driver yrkesmässig skogsrörelse.
Enär deltagande i släckning av skogseld är att anse såsom en allmän
medborgerlig plikt, torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida ersättning
över huvud taget bör utgå till den, som under allenast kortare tid deltagit
i eldsläckningen.
16
Riksdagens skrivelse Nr 279.
I detta sammanhang må nämnas, att i brandskyddskommitténs ovannämnda
utlåtande framhållits, att, även örn genom riksdagens beslut örn
ersättning vid skogseld någon direkt ledning för länsstyrelsernas prövning
icke lämnades, vid tillämpningen av 17 § i lagen om skogseld dock
borde gälla, att gottgörelse ej skulle utgå till den, som haft personligt intresse
av släckningsarbetet, varjämte länsstyrelserna borde beakta att ej
genom för stor rundhäntbet den grundläggande uppfattningen örn skyldigheten
att deltaga i sådant arbete som en medborgerlig plikt bleve avtrubbad.
Enär numera skogsbrandförsäkring i stor utsträckning förekommer —
sålunda kan nämnas, att i september år 1934 cirka 60,000 eller i runt tal
en fjärdedel av landets skogsägare brandförsäkrat sina skogar — vill det
synas revisorerna att brandförsäkringsbolagen böra deltaga i kostnaderna
för släckning av skogseld, som antänt eller botat antända brandförsäkrad
skog.
Då statsverkets kostnader under senaste budgetår för släckning av
skogseld givit frågan örn grunderna för statens bidrag till dylikt ändamål
ökad aktualitet, hava revisorerna — utan att närmare ingå på vad
sätt ifrågavarande spörsmål bör lösas — ansett sig böra bringa de av
revisorerna gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.
Yttranden hava ''avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser
samt domänstyrelsen oell centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund (Del II sid. 302—330), vilka i huvudsak anslutit sig till vad
revisorerna anfört.
Av vad revisorerna anfört och de i ärendet börda myndigheterna meddelat
framgår tydligt, att olika principer tillämpats av de skilda länsstyrelserna,
då fråga varit örn utanordnande av ersättning vid bekämpande
av skogsbrand. Fall synas också hava förekommit, då, såvitt riksdagen
kan finna, ersättning uppenbarligen icke bort utgå.
Enligt vad riksdagen erfarit, har en av svenska brandskyddsföreningen
tillsatt skogsbrandkommitté den 13 oktober 1934 avgivit förslag till en
revision av lagen den 14 oktober 1914 örn förekommande och släckning
av skogseld. Över detta förslag, som överlämnats till Kungl. Majit, bar
Kungl. Majit under våren 1935 infordrat yttranden från åtskilliga myndigheter.
I betänkandet hava, bland annat, berörts vissa frågor rörande
ersättning vid deltagande i släckning av skogseld samt i fråga örn bestridandet
av kostnader för bekämpande av skogseld. Enligt riksdagens mening
böra de synpunkter, som i syfte att nedbringa och begränsa statens
utgifter på detta område av revisorerna framförts såväl i fråga örn möjlighet
till ersättning som ock beträffande huru kostnaderna för släckning
av skogseld lämpligen böra fördelas och örn staten fortfarande skall
i huvudsak ensam betala utgifterna härför, göras till föremål för en in-i
gående undersökning. Ersättningsfrågan lärer utan dröjsmål böra upptagas
till prövning, något som måhända kan ske i samband med den ifrågasatta
revisionen av de i nämnda lag örn förekommande och släckning
av skogseld intagna föreskrifterna.
Riksdagens skrivelse Nr 279.
17
Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att
Kungl. Majit ville taga under övervägande vad revisorerna anfört i fråga
om ersättning vid släckning av skogseld samt beträffande kostnaderna
härför.
9:o.
Utnyttjande av kronans fiskevatten.
Under jordbruksdepartementet, § 57, hava revisorerna till behandling
upptagit frågan örn utnyttjandet av kronans fiskevatten (Del 1 sid. 257
och 258).
Revisorerna hava erinrat därom, att kronan äger ett stort antal fiskevatten,
dels å kronoparker här och var i landet, dels å renbetesfjällen i
Jämtlands län ävensom å områden ovan odlingsgränsen i Västerbottens
och Norrbottens län. Inom de förra områdena äger domänstyrelsen jämlikt
7 § lagen den 27 juni 1896 (nr 42) örn rätt till fiske upplåta fiskerätt,
dock endast till inom häradet eller socknen boende. Inom de senare områdena
är fisket i första hand jämlikt 55 och 56 §§ lagen den 18 juli 1928
(nr 309) örn de svenska lapparnas rätt till renhete i Sverige förbehållet
lapparna, ehuru med rätt för vederbörande länsstyrelse att efter lapparnas
hörande upplåta fiske även till andra.
Enligt vad revisorerna inhämtat är ett stort antal av de förra vattnen
utarrenderade, dock endast — jämlikt lagens bestämmelser — till ortsbor.
Under senare år hava även ett stort antal av kronans inom fjällområdena
belägna, lapparna förbehållna fiskevatten upplåtits på arrende,
i första hand till den bofasta befolkningen men därjämte även till
s. k. sportfiskare, d. v. s. huvudsakligen personer från andra trakter.
Då några enhetliga principer för dessa upplåtelser icke följts, hava,
framhålla revisorerna, i många fall de direkta fiskevårdsintressena icke
blivit i tillräcklig grad tillgodosedda. De rådande förhållandena hava
medfört klagomål såväl från den bofasta befolkningens och sportfiskarnas
sida över lapparnas sätt att bedriva fiske som från lapparnas sida
över den bofasta befolkningens inkräktande på deras rättigheter.
Obestridligt torde vara, fortsätta revisorerna, att fiskbeståndet i många
av kronans ovan odlingsgränsen belägna fiskevatten är mer eller mindre
ödelagt genom ett hänsynslöst fiske. Sålunda finnas många vatten, där
för några tiotal år sedan goda fiskefångster kunde göras, men som nu,
särskilt i samband med de på senare år förbättrade kommunikationerna,
blivit totalt skövlade. Samtidigt finnas åtskilliga, särskilt avlägset belägna
fiskevatten, som aldrig utnyttjas på den grund, att de ej ligga i
''apparnas stråkvägar och för närvarande ej äro kända av andra fisker iintresserade.
I intetdera av nu angivna fall sker ett rationellt utnyttjande
av fiskevattnen i syfte att bereda största möjliga niea samtidigt
fortbestående avkastning samt att förebygga fiskbeståndets minskning.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 14 sami. Nr 279—280.
2
18
Riksdagens skrivelse Nr 279.
Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.
Såsom av det anförda framgår kunna nu rådande förhållanden i avseende
å kronans fiskevatten icke anses tillfredsställande.
En nödvändig förutsättning för en rationell fiskevård i kronans fiskevatten
är, att olika fiskevatten utlämnas till olika kategorier fiskande,
som var och en kunna och böra ha intresse av att fiskbeståndet förkovras
och vattnen ge en god avkastning. Visserligen torde man ej kunna begära
av lapparna, att de skola direkt syssla med fiskevårdande åtgärder,
inplanteringar etc. Däremot torde från lappfonderna medel kunna utanordnas
för dylika syftemål. Vid fiskeupplåtelser av ifrågavarande vatten
till ortsbefolkningen och sportfiskare böra dock uppställas vissa villkor
i avsikt att skydda fiskbeståndet. Säkerligen skulle genom en uppdelning
på ena eller andra sättet av kronans ovan odlingsgränsen belägna
fiskevatten, genom vattnens upplåtelse efter vissa enhetliga principer
och genom lämplig upplysnings- och propagandaverksamhet dessa vatten
kunna bliva av en mycket större betydelse för lapparna och den bofasta
befolkningen än de för närvarande äro.
Under hänvisning i övrigt till vad revisorerna i sin år 1933 avgivna
berättelse anfört beträffande ifrågavarande spörsmål vilja de förorda,
att en allsidig utredning beträffande möjligheterna att få till stånd ett
rationellt utnyttjande av kronans fiskevatten företages.
Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka bifogat
yttranden av lappfogdarna i länen (Del II sid. 331—341).
Domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava därvid tillstyrkt revisorernas
förslag örn utredning i ärendet, likaså länsstyrelsen i Jämtlands
län. Däremot har länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrkt förslaget
i fråga, under det att länsstyrelsen i Norrbottens län icke velat motsätta
sig detsamma.
Av vad revisorerna anfört synas rådande förhållanden i avseende å
kronans fiskevatten icke vara tillfredsställande. Genom vidtagandet av
vissa fiskvårdande åtgärder skulle dessa vatten säkerligen kunna bättre
utnyttjas och bliva av långt större betydelse än de för närvarande äro.
Riksdagen finner därför i likhet med flertalet av de i ärendet hörda myndigheterna
önskvärt, att en utredning i det av revisorerna angivna syftet
kommer till stånd, vilken utredning givetvis bör omfatta samtliga kronan
tillhöriga fiskevatten i riket.
Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta örn utredning
beträffande möjligheterna att åvägabringa ett ändamålsenligt utnyttjande
av kronans fiskevatten.
Stockholm den 6 juni 1935.
Med undersåtlig vördnad.