RIKSDAGENS PROTOKOLL

1935. Andra kammaren. Nr 23.

Torsdagen den 28 mars.

Kl. 4 e. m.

§ I Föredrogs

och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 222, angående inrättande av en lånefond för lantarbetarbostäder.

§ 2.

Vidare föredrogos var för sig de på bordet liggande motionerna; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 543 av herrar Brännström i Skellefteå och
Sandberg;

till bankoutskottet motionerna nr 544 och 545 av herr Holmgren; samt
till statsutskottet motionen nr 546 av herr Sefve m. fl.

§ 3.

Slutligen föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets utlåtanden nr
28—31.

§ 4.

Herr Carleson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion örn avslag
å Kungl. Maj :ts proposition, nr 164, angående ändrade grunder för anordnandet
av rundradioverksamheten i Sverige.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 547, bordlädes.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet, nr 117, i anledning av Kungl. Måj:ts proposition angående
utvidgning av samrealskolan i Haparanda till ett högre allmänt läroverk
jämte en i ämnet väckt motion;

från bankoutskottet:

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sänkning av pensionsåldern
för distriktsveterinär med delaktighet i statens pensionsanstalt;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsrätten
för vissa f. d. rektorer vid allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter;
och

Andra hammarens protoholl 19S5. Nr SS.

1

2

Nr 23.

Torsdagen den 28 mars.

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunder för pension
till vissa tjänstemän, som i samband med statens övertagande av enskilda
järnvägar eller bandelar övergått i statens järnvägars tjänst; samt

från första lagutskottet, nr 127, i anledning av väckta motioner angående
utredning om rätten att idka hantverk.

Till bordläggning anmäldes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 219, med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn omsättningsskatt å inhemskt vin ävensom en i ämnet väckt motion.

§ 6.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Mellerud
» Lindqvist
* Magnusson i Skövde

under 2 dagar fr. o. m. den 29 mars,

» 3 » » » 29 » och

» 4 » > » 29 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 29 mars.

Nr 23.

3

Fredagen den 29 mars.

KL 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Riksdagsman Erik Laurén har denna dag genomgått undersökning å
härvarande lasarett och befunnits fullständigt oförmögen till arbete och i behov
av vita, vilket härmed intygas.

Stockholm den 28 mars 1935.

Ivar Ericson,

leg. läk.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Carlesons m. fl. å kammarens
bord vilande motion nr 547.

§ 4.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden nr
29 och 30.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Eriksson i Stockholm, nr 548, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 192, med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.; och

herr Åqvist, nr 549, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 215, angående
anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande
samhällen samt anslag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till herr andre vice talmannen, som yttrade:
Herr talman! Jag besatt få hemställa, att bevillningsutskottets betänkande^
nr 29 och nr 30 måtte uppföras såsom första och andra ärenden
bland två gånger bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista.

Ifrågavarande hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inredningsarbeten
m. m. för universitetsbiblioteken i Uppsala och Lund;

4

Nr 23.

Fredagen den 29 marg.

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utarrendering
av kronan tillhörig andel i Jössefors vattenfall;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kontorsbyggnad
för statens vattenfallsverks räkning i kvarteret Björnen i Stockholm;
samt

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående inrättande av
statens allmänna fastighetsfond samt med förslag till inkomst- och utgiftsstat
för fonden för budgetåret 1935/1936.

Till bordläggning anmäldes:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående skatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor; och
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till dels förordning
örn ändrad lydelse av 7 § tulltaxeförordningen, dels ock förordning
örn ändrad lydelse av 8 § 1 mom. samma förordning;

första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn kontroll över tillverkningen av krigsmateriel
m. m.;

andra lagutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner angående
beredande av skydd för pensionsfonder inom enskilda företag m. m.;
samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående nedsättning i fyr- och båkavgifterna för turistfartyg.

§ 8.

§ 9-

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Olsson i Gävle
» Nilsson i Steneberg

under 4 dagar fr. o. m. den 29 mars och
» 4 » » » 29 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

5

Lördagen den 30 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande mars.

§ 2.

Enligt därom den 26 innevarande månad fattat beslut skulle nu företagas
val av 12 ledamöter och 16 suppleanter i riksdagens särskilda utskott; och
anställdes först val av ledamöter i nämnda utskott.

Därvid avlämnades 159 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Eriksson i Falun,

» Linnér,

» J ansson,

» Pehrsson i Bramstorp,

» Olsson i Gävle,

» Persson i Falla,

» Andersson i Tungelsta,

» Andersson i Rasjön,

fru Nordgren,

herr Anderson i Norrköping,

» Strindlund och
» Persson i Tidaholm.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utskottet.

Härefter anställdes val av suppleanter.

Därvid avlämnades 138 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

herr Andersson i Falkenberg,

» Skoglund,

» Mårtensson,

» Bengtsson i Kullen,

» Bergström,

» Björck i Kristianstad,

» Andersson i Malmö,

» Olsson i Rimforsa,

fru Gustafson,

6

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

herr Thorell,

» Wemer i Höjen,

» Falk,

» von Seth,

» Englund,

» Carlström och
» Niklasson.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utskottet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag angående de i nästföregående paragraf omförmälda
valen.

Ordet överlämnades härefter på begäran till .

Herr Kilbom, som yttrade: Herr talman! Det är icke länge sedan man

här diskuterade nödvändigheten av att förkorta kamrarnas debatter. Då
utskottsarbetet är grundläggande för debatterna i kamrarna, och då det självfallet
beror på utskottsarbetet, huruvida debatterna här skola bli längre eller
kortare, har socialistiska gruppen vid upprepade tillfällen gjort försök att ernå
möjlighet att framföra sina synpunkter i utskotten. Yi ha ju icke sträckt
oss så långt, att vi framställt krav i den riktningen beträffande alla utskott,
utan vi ha vid dylika framställningar huvudsakligen koncentrerat oss på områden,
där vi representerat en från andra partier avvikande linje. Ett sådant
fall föreligger här i fråga örn pensionsförslaget. De synpunkter, vi härvidlag
anfört, avvika så pass väsentligt från de synpunkter, vilka representeras
av samtliga övriga partier — detta gäller icke minst i fråga örn pensionsåldern,
men även beträffande sättet för finansieringen av pensioneringen, i fråga
örn pensionernas utbyggande i vad avser pensionsbeloppen och jämväl i
andra avseenden -—- att vi ansett det rimligt, att vi bereddes möjlighet att
framföra dessa våra synpunkter i pensionsutskottet. Detta var så mycket
naturligare som antalet suppleanter i det särskilda utskottet är icke mindre
än 16.

Vi trodde även, att detta vårt önskemål skulle korrespondera med det så
ofta återkommande talet om nödvändigheten av samarbete. Vi ha emellertid
icke haft någon som helst framgång för våra synpunkter. Jag kan icke dra
någon annan slutsats av det inträffade än att talet örn, att man i görligaste
mån bör inskränka kamrarnas debatter icke är allvarligt menat. Då man icke
berett alla meningsriktningar möjlighet att i görligaste mån framföra sina
åsikter, måste vidare talet om samarbete endast vara ett önskemål, som gäller
herr Lindman.

Vi ha, herr talman, på grund av det anförda icke deltagit i det nu förrättade
valet och måste sålunda förbehålla oss rätt att i den mån så anses lämpligt
ur våra synpunkter och ur de av oss representerade valmännens synpunkter
förlänga debatten, då pensionsutskottets förslag kommer på riksdagens
bord.

§ 4.

Eöredrogos var för sig de å kammarens bord vilande motionerna; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 548 av herr Eriksson i Stockholm; och

till statsutskottet motionen nr 549 av herr Åqvist.

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

7

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter bevillningsutskottets betänkanden
nr 31 och 32, första lagutskottets utlåtande nr 35, andra lagutskottets utlåtande
nr 19 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.

§ C.

Härefter föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av Äng. vissa

Kungl. Maj:ts proposition, nr 219, med förslag till vissa ändringar i gällande ändringar i

tulltaxa m. m.; och anförde därvid: gällande tull

taxa m. m.

Herr Ljunggren: Herr talman! Då mitt namn står under en vid detta utskottsbetänkande
fogad, blank reservation, torde det vara min plikt att med
några ord angiva orsaken till denna min reservation.

Till att börja med vill jag framhålla, att propositionerna nr 219 och 216
samt bevillningsutskottets betänkanden nr 29 och 30 intimt höra samman och
egentligen bort behandlas samtidigt, ty ett positivt beslut i det ena ärendet
torde knappast kunna få någon betydelse, om icke resultatet blir positivt även
i det andra ärendet.

Såväl de föreslagna ändringarna i tulltaxan som den föreslagna omsättningsskatten
å inhemska viner utgöra beståndsdelar i en preliminärt träffad
överenskommelse mellan Sverige och Frankrike avseende att bereda dessa
båda länder fördelar på affärsmarknaden. Jag citerar beträffande ändringarna
i tulltaxan vad departementschefen anfört i propositionen. Han säger:

»Då jag nu går att underställa Kungl. Maj :t frågan örn de ändringar av gällande
tullar och tilläggstullar, som härav påkallas, ber jag få framhålla, att
uppgörelsen i fråga framgått såsom resultat av förhandlingar, vilka upptagits
i ändamål att få till stånd, å ena sidan, en närmare reglering för innevarande
år av det franska kontingenteringssystemets tillämpning å svenska varor
och, å andra sidan, vissa modifikationer beträffande de särskilda pålagor
å svensk export, som härröra från i Frankrike under senare tid vidtagna höjningar
av den s. k. importskatten (taxe å Timportation). Genom uppgörelsen,
som godkänts efter det att traktatberedningen, på min anmodan, under
förhandlingarnas lopp avgivit yttranden i ämnet, skulle, så långt omständigheterna
medgivit, våra exportintressen på Frankrike i nyss berörda hänseenden
komma att tillgodoses.

I anledning härav har nu förslag till vissa ändringar beträffande gällande
tullar och tilläggstullar utarbetats.»

Jag har citerat detta för att visa utgångspunkten i fråga örn tullsänkningarna.
Beträffande överenskommelsen rörande omsättningsskatten betonar
departementschefen uti propositionen härom den betydelse som denna beskattningsfråga
äger ur handelspolitisk synpunkt, och han framhåller dessutom
»vikten av de svenska exportintressen, som kunna förväntas bliva främjade
genom införande av en beskattning å de svenska vinerna».

Såsom synes av propositionen innebär förslaget till ändringar i tulltaxan
en sänkning av tullsatserna -— och detta är huvudsaken i propositionen — i
fråga örn bland annat rubriken: »Spritdrycker, innehållande mer än 25 volymprocent
alkohol; ävensom sprit och absolut alkohol: likör» från nu gällande
250 kronor pr 100 liter till 175 kronor samt för konjak på andra kärl än fat
från 200 till 125 kronor, alltså en avsevärd sänkning av tullen å dessa drycker.
För min del är jag givetvis lika varm vän som någon annan av överenskommelser
syftande till att vårt land, låt vara genom vissa eftergifter, blir
mera gynnat än det hittills varit. Men frågan ställer sig annorlunda för mig,

8

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m. (Forts.)
då vi för vår del prestera verkliga nyttighetsvaror, under det att villkoret i
fråga om uppgörelsen för vårt vidkommande är att vi skola påtvingas ett
ökat inköp av onyttiga, för att icke säga för folket skadliga varor, mot vilkas
förbrukning vi här i landet skaffat oss en starkt restriktiv lagstiftning.
Häri ligger enligt min mening något oriktigt och ovärdigt, och detta har, herr
talman, gjort att jag vid bevillningsutskottets betänkande fogat denna blanka
reservation.

Härtill skulle jag kunna lägga de nykterhetspolitiska synpunkter, som den
svenska nykterhetsrörelsen allt kraftigare samlat sig omkring, nämligen att
en hög beskattning är ägnad att tjäna som ett nykterhetsfrämjande instrument.
Överenskommelser med främmande makt av här ifrågavarande slag
omöjliggöra emellertid eller åtminstone försvåra i hög grad en fri prövning
av frågan örn en högre spritbeskattning i framtiden. Även örn man icke rent
formellt bundit sig att icke höja spritskatterna, skulle man ju alltid gent emot
en åtgärd i den riktningen kunna anföra — detta sker för övrigt redan nu -—
att höjning av spritskatterna kunde betraktas såsom en ovänlig handling mot
annat land.

Herr Lövgren: Herr talman! Mina damer och herrar! Det finns ett danskt
ordspråk som säger: »Efter den söde klöe kommer den sure svie.» Jag tycker
nu, att herr Ljunggren skall tänka på, att örn han skall kunna få den ljuvlighet,
som heter beskattning av inhemska viner, får han i det här fallet lov
att även känna någon sveda. Svedan kommer här i form av sänkta tullar å
likör och konjak. Denna tullsänkning är i och för sig en bagatell, ty den
minskning i tulluppbörden, som skulle bli en följd av ett bifall till bevillningsutskottets
förslag, skulle endast utgöra, för konjak cirka 37,000 kronor, för
likör samma belopp och för gåslever och gåsleverpastej ett par tre tusen
kronor eller allt som allt kanske 80,000 ä 90,000, högst 100,000 kronor.

Man måste naturligtvis fråga sig vad vi få i gengäld för denna tullsänkning.
Ja, i gengäld få vi, såsom också framgår av herr Ljunggrens citat ur
propositionen, en sänkt importskatt på varor, vilka exporteras från Sverige
till Frankrike, säkerställandet utav de kontingenter, vi förut haft, samt vissa
tilläggskontingenter. Vad detta spelar för roll ur arbetslöshetssynpunkt eller
ur allmänekonomisk synpunkt framgår av det förhållandet, att vår export på
Frankrike åren 1933 och 1934 belöpte sig till 67 miljoner kronor pr år. Jag
skall nämna summan för några varuslag. Den utgjorde, för trävaror 15 miljoner,
för pappersmassa 28 miljoner, för maskiner 9 miljoner, för tackjärn och
andra järnartiklar 6 miljoner och för gatsten 1/2 miljon kronor. Framställandet
av samtliga dessa exportvaror är i synnerligen hög grad arbetskrävande.

Klart är, att man inte kan vinna en handelspolitisk fördel utan att lämna
en motprestation. Ifrån vår sida har naturligtvis icke förelegat någon önskan
i och för sig att sänka tullarna på de lyxartiklar, varom här är fråga, men
örn man nu i detta fall ville komma fram till ett sakligt tillfredsställande resultat
för exportindustrien, fanns det ingenting annat att göra än att följa
denna väg.

Mot bakgrunden av dessa fakta tycker jag, att andra kammaren med lugn
kan bifalla bevillningsutskottets hemställan. Det ligger ingen risk däri,
men däremot kan det ligga en risk uti att gå på avslagslinjen.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

9

§ 7.

Till avgörande förelåg nu bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om omsättningsskatt
å inhemskt vin ävensom en i ämnet väckt motion.

I en den 8 mars 1935 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 216, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade

Förslag

till

förordning om omsättningsskatt å inhemskt vin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

För vin, som tillverkats inom riket och som här försäljes av partihandelsbolaget
till detaljhandelsbolag, skall erläggas en avgift, benämnd omsättningsskatt.

2 §.

Omsättningsskatten utgår, för liter räknat, med 70 öre, örn vinets alkoholhalt
överstiger 14 volymprocent eller det är musserande eller därmed jämförligt,
men eljest med 35 öre.

3 §<

Det åligger detaljhandelsbolag att till partihandelsbolaget erlägga omsättningsskatten
i samband med betalningen för varan. Partihandelsbolaget
har att i den ordning Kungl. Majit bestämmer till statsverket inbetala omsättningsskatten.

Detaljhandelsbolagen äga att efter grunder, som av kontrollstyrelsen fastställas,
vid försäljningen av vinet göra sig betäckta för omsättningsskatten.

4 §\

Kontrollstyrelsen åligger att före utgången av varje månad till statskontoret
avlämna uppgift å de under nästföregående månad influtna omsättningsskattemedlen.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1935.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats en inom andra kammaren
av herrar De Geer och Pettersson i Dahl väckt motion, nr 541, vari hemställts,
att riksdagen ville besluta avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen måtte, med avslag å den
i ämnet väckta motionen, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Sedan berörda hemställan föredragits, yttrade:

Herr Lindman: Herr talman! När herr Lövgren i Boden slutade sitt anförande
nyss, sade han, att bevillningsutskottet icke haft någon önskan
att sänka tullarna på de i förra propositionen behandlade artiklarna. Samma
uttryckssätt skulle jag kunna använda beträffande den proposition, som nu
föreligger. Statsrådet har i själva propositionen på sid. 4 stuckit in en liten
råd: »Med hänsyn jämväl till den betydelse, som denna beskattningsfråga äger

Äng. omsättningsskatt
å
inhemskt vin.

10

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
ur handelspolitisk synpunkt, har jag låtit finansdepartementet utarbeta en
promemoria i ämnet» etc. Jag förstår, att det är med hänsyn till rent handelspolitiska
synpunkter, som man föreslagit en beskattning av de inhemska
vinerna. Från min utgångspunkt beklagar jag naturligtvis på det allra högsta,
att man varit nödsakad på de svenska vinerna lägga en skatt, varigenom
man naturligtvis till en viss grad försvårar utvecklingen av en tillverkning,
vid vilken svenska produkter — frukt, bär, rabarber och socker — användes.
Detta är enligt min mening till skada.

Jag har särskilt reagerat mot uppläggningen av denna proposition, därför
att i propositionen direkt säges, att man vill ha skatt på dessa varor. Redan
i juni månad gjordes det upp en promemoria i frågan, och nu säger man i propositionen,
att det är skatt på alla drycker, som äro alkoholhaltiga. Man talar
om skatterna på brännvin, öl och malt o. s. v. Därför, säger man, skall det
naturligtvis också vara en skatt på de inhemska vinerna. Från den synpunkten
synes det mig icke ha varit önskvärt att lägga en skatt på de svenska vinerna.
Jag erkänner gärna, att de råämnen som användas icke alltid äro prima
utan ofta utgöras av sekunda frukt och bär. Det gäller här inga stora
kvantiteter. Hela kvantiteten, som använts, lär enligt den uppgift, jag fått,
vara 350 ton äpplen. 250 ton vinbär och andra bär och 100 ton rabarber, tillsammans
700 ton, vilket ju med de priser, som gälla för äpplen, bär etc. icke
blir någon så förfärligt stor summa. Men det är motiveringen, som jag menar
är oriktig, tankegången att därför att man har skatt, på andra slag av
spirituosa skall man också ha skatt på de inhemska vinerna. Uppkomsten
av den inhemska vintillverkningen har varit till nytta för dem, som odla
frukt och bär, och därför hade man icke bort stäcka den. Det är alltså motiveringen
till propositionen som jag reagerar emot. Att man sedan kommit till
det slut, som man gjort, torde på grund av samma skäl, som anfördes till stöd
för den förra propositionen, ha varit oundgängligt, men den i propositionen
lämnade motiveringen, att man ovillkorligen skall ha skatt på dessa inhemska
viner, därför att man har skatt på annan sprit, den tycker jag är felaktig.

Herr Wallén: Herr talman! Den föregående ärade talaren lade ju i motsats
till förra gången, då det gällde blomsterodlarna i Sverige, i dagen en viss
betänksamhet, men hade intet yrkande.

Jag ber därför, herr talman, att i någon mån få belysa vad denna omsättningsskatt
och detta medgivande att ytterligare förbilliga från Frankrike importerad
konjak och liknande saker betyder. Jag gör det icke ur samma synpunkt
som herr Ljunggren utan ur den synpunkten, att jag tycker, att skall
man supa, skall man supa svenskt. Det är den lösen, som jag förordar och
som jag tror ur näringssynpunkt också är mest nationell och i längden hållbarast.

Jag vill först framhålla, att de kungliga propositionerna rörande dels de
tidigare beslutade tullarna och dels denna omsättningsskatt för svenskt vin
ha väckt synnerligen stor uppmärksamhet bland en befolkning, som vanligtvis
icke gör sig högröstat hörd, utan arbetar, tiger och lider och som
i allmänhet icke är politiskt ansluten till något parti utan röstar mera tillfälligtvis
än hit och än dit, nämligen trädgårdsfolket. För att man i någon
mån skall förstå trädgårdsodlingens betydelse i Sverige, vill jag framhålla, att
det är cirka 145,000 människor, som leva av denna näring. Jag vill vidare
påpeka, herr talman, att trädgårdsodlingen omfattar 39,062 hektar och att
värdet av skörden på dessa 39,062 hektar utgör en tiondel av hela jordbruksproduktionens
värde, detta enligt officiella utlåtanden, som avgivits vid vissa
tillfällen. Jag ber även få erinra om att i Sverige odlas 7,500.000 fruktträd. Det

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

11

Ang. omsättningsskatt u inhemskt vin. (Forts.)
är alltså en näring, som verkligen förtjänade att i någon mån omhuldas, men
den tycks man i varje fall i bevillningsutskottet icke haft något intresse för.
Man har helt och hållet glömt detta folk och bara gått med utan vidare på
fransmännens fordringar.

Den svenska tillverkning, som det här gäller, är icke ringa. Den har upparbetats
från en relativt blygsam början. Jag skall bedja att få nämna en
del siffror, hämtade från meddelanden, som vid behandlingen förra året av
en motion om ökad vintillverkning lämnades av kontrollstyrelsen till femte
tillfälliga utskottet. Tillverkningen av svaga viner utgjorde år 1931 120
volymliter. Den hade år 1933 stigit till 68,859 volymliter. Tillverkningen
av musserande viner var år 1931 20,469 volymliter men hade år 1933 stigit
till 200,178 volymliter. Tillverkningen av starkviner hade stigit från 62,633
liter till 210,044 liter under samma period. Sedan dess har som bekant vintillverkningen
ytterligare ökats. Nu har man, enligt vad jag hört — man får
ju alltid höra litet grand även från utskotten •— yttrat något i den här vägen:
Ja, A-intillverkningen i all ära, men det är till stor del socker, vatten och jäst,
som man gör vin av! Det är också alldeles riktigt beträffande tillverkningen
av vissa viner; den tillverkning, som vi trädgårdsodlare vilja lia bort. sker
nog delvis så. Men med de verkliga vinerna ställer det sig helt annorlunda.
Jag skall bedja att få nämna en siffra beträffande ett vin, som heter HvemboGyllenskum,
ett äppelvin. För tillverkning av 6,500 liter sådant vin användes
inte mindre än 10,000 kg äpplen. Det åtgår alltså 1.5 kilogram äpplen till
varje liter vin.

Jag skall också nämna ett annat vin, som man på utställningen »Vårt dagliga
bröd» kan se och smaka. Den utställningen är ju inte obekant för herrarna.
Jag syftar på »Rött Hvembo», som är framställt av blåbär, alltså av
en produkt, vars plockning huvudsakligen verkställes av det fattigare folket
i Sverige. För 5,500 liter åtgår 4,200 kilogram blåbär, alltså — i liter räknat
— över 1 liter bär per liter vin.

Jag skall icke trötta med flera siffror, jag har endast velat påpeka detta
samtidigt som jag framhåller, att tillverkningen av vin av rabarber nu gudskelov
stäckats, tack vare välvilligt ingripande från finansministern, vilket vi äro
mycket tacksamma för. Vi hade därför trott att det nu fanns möjlighet att
sätta i gång med såväl vinberedning som i synnerhet saftberedning. Saftberedning
kanske man tills vidare törs fortsätta med, såvida det icke senare
kommer någon överraskning också därvidlag, men vinberedningen, det måste
vi ju säga oss, är nu dödsdömd eller åtminstone avsevärt tillbakaträngd. Man
bestrider emellertid detta, och herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
säger: »Man torde lia anledning räkna med, att skattebelastningen delvis
kommer att kunna bäras av tillverkarna och att på denna grund avsättningsmöjligheterna
för detta slag av viner icke komma att alltför mycket försvåras
genom beskattningen.» Jag beklagar, att herr statsrådet kommit till
den övertygelsen. Jag har fått en annan, byggd på de faktiska siffrorna från
en fabrik i Urshult och på siffrorna i en skrivelse från Svenska fruktföreningen
u. p. a. med i detalj specificerade omkostnader.

Herr talman! Jag kan icke underlåta att ge en liten lektion angående priser
och skatt. Eftersom jag nu står ensam emot hela bevillningsutskottet, får
jag ju försöka att åtminstone påvisa varför jag vågat träda upp. Jag skall be
att få göra några jämförelser mellan å ena sidan vissa utländska viner och
å den andra de motsvarande svenska vinerna, som nu ha gott renommé. Jag
tar då först det vin, jag nyss nämnde. »Hvembo Gyllenskum». Efter den
nya prissättning, som måst göras med hänsyn till omsättningsskatten på 70
öre. kommer detta vin i ett prisläge på 3 kronor per flaska. Örn vi ta det be -

12

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättning sskatt å inhemskt vin. (Forts.)
kanta vin, som herrar vindrickare åtminstone känna till, nämligen »Gloire
d’Anjou» — som skall vara avsevärt bättre, påstås det —, betingar det en
kostnad av 3 kronor och 50 öre, alltså ett obetydligt högre pris än för det nyssnämnda
svenska vinet. Det är nu naturligtvis icke möjligt att tänka sig, att
vi skulle kunna konkurrera med ett känt franskt märke. Men veta herrarna,
hur stor nettovinsten, med riskprocenten, blir per flaska sådant svenskt vin?
Det blir 7, säger 7 öre per flaska!

Jag tar nästa vin, »Rött Hvembo», som göres av vilda bär, huvudsakligen
blåbär. Denna vinsort motsvaras närmast av »Vin rouge ordinaire». Priset
för det svenska vinet måste sättas till 1.90 för att det hela skall kunna gå ihop
och få ett netto, medan det franska vinet kostar 1.60. På det svenska vinet
blir nettoförtjänsten 4 öre per flaska!

Går jag till det billigaste vinet, »Vitt Hvembo», ett äppelvin, kostar detta
1.75 per helbutelj. För jämförelsens skull går jag härvidlag över till de spanska
vinerna, ty Spanien skall ju ha glädje av detta också; det finns nämligen
intet kontingenterings- eller clearingsystem, utan också de övriga vinexporterande
länderna få nytta av denna överenskommelse. Ett vin av motsvarande
klass är »Villa Franca», vilket kostar 1 kr. 60 öre. Tror någon av herrarna
att vintillverkningen i Sverige kan existera — och att den t. o. m.
skulle kunna öka under sådana omständigheter? Jag tror det, herr talman,
men endast därför att jag tror, att svenskarna komma att reagera mot Frankrikes
pressning i detta avseende. Jag tror att fransmännen begå en dumhet,
när de på detta sätt tvinga den svenska allmogen att höja priserna på våra
egna inhemska produkter till ett utländskt lands fördel. Det är ett system,
som åtminstone jag kommer att reagera emot, och på mitt bord kommer sannerligen
intet franskt vin hädanefter. Det är det enda skäl varför jag skulle
kunna hoppas på fortsatt livsmöjlighet trots denna överenskommelse.

Örn jag sedan omtalar hur mycket staten erhåller av dessa vinodlare, skola
kammarens ledamöter få se, att skattebeloppen sannerligen räcka till redan
nu. För »Hvembo Gyllenskum» tar Vin- och spritcentralen 54 öre per flaska,
systembolaget tar 50 öre för att sätta fram flaskan på disken, och omsättningsskatten
utgör i runt tal 55 öre per flaska. 1 krona och 59 öre per flaska
skall således vintillverkaren betala till staten, d. v. s. ungefär tio gånger så
mycket som fruktodlarna få för ingrediensen. Kalkylerna stämma, de äro
uppgjorda av sakkunniga, som utfört vägning och praktiska experiment samt
haft tillgång till lagerböckernas siffror sedan ett år tillbaka. För »Rött
Hvembo» betingar sig Vin- och spritcentralen 43 öre per flaska, systembolaget
är litet billigare då den sätter fram den flaskan och betingar sig 25 öre, och
omsättningsskatten blir i runt tal också 25 öre. I fråga örn »Vitt Hvembo»
förhåller det sig på samma sätt.

Jag vill med detta, mina damer och herrar, ha klarlagt att det är otänkbart,
att den spirande vintillverkningen i Sverige hädanefter kan komma att gå
framåt — detta möjligtvis till glädje för de herrar, som stå bakom franska
vinimporten, men till skada för en svensk näring. I andra länder har man ju
gått rakt motsatt väg. Jag erinrar örn England med flera länder, där man
inte bara tillverkar starkviner utan även andra viner av inhemska produkter.
I England använder man sammanlagt ungefär 100,000 ton äpplen om
året till vinberedning, fruktmos och saftberedning. Det är alltså icke fråga
om några småsaker här, och man bör inte ta alltför lätt på frågan.

Jag skulle till slut också vilja meddela något örn vad trädgårdsodlarnas
rikstidning, »Viola», yttrar örn denna fråga. Det kan ju inte skada, herr
talman, att man åtminstone i riksdagens protokoll får in något utav vad den
grupp tänker, som man behandlat på följande vis. Under herr Lindmans re -

Lördagen, den 30 mars.

Nr 23.

13

Äng. omsättning sskatt å inhemskt vin. (Forts.)
gering tog man bort tullen på torkad frukt. Det var den första örfilen. Några
år senare sänkte man tullen på åtskilliga varor, bl. a. på blommor, med hälften.
Detta skedde i och med undertecknandet av ett handelsavtal med Frankrike.
Herr Lindman försvarade också den åtgärden. Nu i år lägger den
socialdemokratiska regeringen fram ett förslag, vari det icke är fråga om
blommorna utan örn vinet och champinjonodlingen, som — örn jag undantar ett
visst ställe i Stockholm! — visat sig vara en god affär, och som ger sysselsättning
åt många. Jag menar därför: Ni få inte förvånas, örn jag som trädgårdsodlare
är arg, och ni få inte förvånas, örn småfolket bland bärplockarna
och trädgårdsfolk är ännu ilsknare. De äro det och de skriva så här i sin
tidning: »Men trädgårdsodlarna lia rätt att fråga, varför just trädgårds alsterna

jämt skola användas såsom bytesobjekt. Den nakna sanningen är, att
trädgårdsmannakåren ej har sådan styrka och sammanhållning att regeringen
anser sig lia något att frukta från det hållet, utan den tycker sig ogenerat
kunna trampa vår kårs intressen under fotterna. Så har det varit och så är
det fortfarande.» — Ja, detta gällde även herr Lindmans regering, jag erinrar
om det. Man fortsätter: »Huru länge det skall förbli så, beror till stor

del på oss trädgårdsfolk själva. -—• — ■— Beträffande det andra regeringsförslaget,
skatt på fruktviner av inhemsk tillverkning, vilja vi här blott erinra
örn att fruktodlarna med glädje hälsa varje möjlighet till användning av
utskottsfrukten. Det är utskottsfruktens avsättning som är det mest svårlösta
problemet inom fruktodlingen. Detta problem har ännu ej blivit helt
löst, men vi befinna oss på god väg. Enligt uppgift torde råvaruförbrukningen
för framställning av fruktviner under år 1934 ha varit cirka 500
ton, varav 200 ton kan vara rabarber.» Användandet av rabarber blev ju
lyckligtvis inskränkt till 15 % för framtiden. »Under 1935», heter det vidare,
»torde förbrukningen av äpplen och vinbär komma att bliva omkring 425 ton.
Det är ett helt nytt avsättningsområde som här blivit öppnat för de svenska
fruktodlarna, vilka hoppats på en ytterligare ökning av fruktvinstillverkningen
i stället för att regeringen skulle stjälpa den.» Till slut heter det:
»När man ser regeringens här ovan nämnda förslag, frestas man tro att den
systematiskt arbetar på att kväva nya svenska odlingar och industrier.» Så
låter det i detta opolitiska föreningsorgan, som dock representerar 145,000
själar.

Herr talman! Jag förstår att jag inte får uppta tiden så länge som frågan
vöre värd; jag skall väl lämna någon tid åt dem som nu skola göra ned
vad jag har sagt. Men jag kan inte låta bli att säga mig, att när herr Lindman
talade så vackert örn att man beklagade vad som skett men att det vore
nödvändigt, så var detta endast en vacker gest mot trädgårdsodlarna men samtidigt
ett: tack, det är bra! Jag skulle emellertid vilja fråga utskottets ärade
ledamöter, varför trädgårdsodlingen alltid skall vara bytesobjekt. Kunde
man inte lika väl sänkt tullen på tvålarna litet till? Eller kunde man inte
hittat på några andra produkter? Parfymer t. ex. Skall alltid industrien ha
företräde, och jordbruket eller dess binäringar betala? Jag erinrar i detta
fall örn Finland. Vad gjorde man där för att öka exporten? Jo, vi få ta
emot finskt kött, ostämplat till och med, tror jag det skall vara. Yad gör man
i fråga örn de andra länderna, i de baltiska staterna? Det förhåller sig på
alldeles^ samma vis där. Vi skola återigen ta emot kött och ägg, för att man
skall få leverera separatorer och dylika artiklar. Jag har ingenting emot
exporten. Jag ser att herr Nylander tittar på mig — men det hjälper inte,
jag måste bestämt säga, att händerna icke skola betala kalaset varje gång’.
Det bör vara rättvisa.

Man frågar sig alliså: hade regeringens förhandlare verkligen icke några

1-1

Nr 28.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
möjligheter att få fram andra bytesobjekt? Var god svara på detta! Nu
är det ju sant att vad bevillningsutskottet beträffar detta icke har mycket
att säga till om i denna fråga, ty den går efter andra vägar. Bevillningsutskottet
har huvudsakligen att säga ja och nej till förhandlingsdelegerades
förslag, och när man känner till de intressen, som alltid ha gjort och göra sig
breda inom utrikesrepresentationen, där händerna hittills icke haft några verkliga
företrädare, förstår man mycket väl den inställning som råder där. Det
kanske därför är felaktigt att klandra bevillningsutskottet, ty dess ledamöter
äro väl, som frågan framlagts, mera marionetter i denna fråga. Örn man
skall vara rättvis måste man dock fråga: hade icke bevillningsutskottet någon
möjlighet att hos regeringen få fram andra bytesobjekt, att kunna välja en
annan utväg än att återigen på detta sätt ge trädgårdsfolket en ny örfil. Jag
för min del tror det, och jag tror mig ganska bestämt veta, att det hade funnits
möjligheter på den vägen. Jag tror till och med, herr talman, att det hade
varit lyckligare för Frankrike självt, för dess export hit av viner och konjak
och vilka varor det nu är, som detta och förra årets överenskommelser innefatta.
Det hade varit lyckligare för avsättningen därav här i landet, örn man
icke hade gått för bryskt till väga och fordrat icke blott sänkt tull på egna
exportvaror utan även omsättningsskatt på svenska produkter inom det egna
landet.

Herr talman! Detta ger mig anledning säga att jag för min del icke kan gå
med på detta avtal, och jag ber, herr talman, att — örn också endast såsom
en demonstration — få säga: jag yrkar avslag på bevillningsutskottets hemställan.

Herr Lövgren: Herr talman! Mina damer och herrar! Det är klart att
det är de handelspolitiska intressena, som ha varit bestämmande vid tillkomsten
av det nu föreliggande förslaget. Men eftersom jag redan har omnämnt
dessa vid den föregående frågans behandling, behöver jag icke gå in på dem
här i någon högre grad.

När emellertid herr Wallén talar örn intressen, som göra sig breda inom den
handelspolitiska sfären här i landet, tror jag det kan vara befogat med en
liten gensaga. Vilka intressen gäller det härvidlag? Det gäller våra exportindustrier,
framför allt skogsindustrierna. Jag skall be att få fråga herr Wallén:
vilka möjligheter ha våra skogsindustrier att härvidlag göra sig breda?
De sälja sina varor i konkurrens med Ryssland, Finland och Kanada. De
sakna varje skydd i form av tullar eller något statsmakternas åtgörande. Därför
kan man väl säga att det är ganska välbefogat, örn man ifrån deras sida
begär, att det icke genom handelspolitiska åtgärder, exempelvis till skydd för
hemmanäringar, skall sättas ett direkt krokben för deras verksamhet. Skogsindustrierna
spela ju ändå en större roll för landets försörjning än den näringsgren
som herr Wallén talade om och framför allt större roll än det speciella
gebit, det här rör sig örn. Ty jag vill påpeka att det för detta områdes vidkommande
icke är så dåligt ställt när allt kommer till allt.

På sid. 4 i propositionen finna vi, att den sammanlagda försäljningen av
svenska viner år 1931 var något över 83,000 liter. Den har sedan stigit successivt,
tydligen under inflytande av den högre beskattning på malt- och alkoholdrycker
som tillämpats under senare år. 1934 uppgick försäljningen till
över 772,000 liter. Nu är det väl ingen som inbillar sig, att denna tillverking
av 772,000 liter svenskt vin betyder vara eller icke vara för våra fruktodlare.
Detta är ju i själva verket en bagatell jämfört med de övriga intressen man
har att ta hänsyn till i detta sammanhang. Och när man i skatt på maltdrycker,
spritdrycker och utländska viner tar in en summa på 130—140 miljoner

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

15

Ang. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
kronor per år, så Ilar man väl framför allt mot bakgrunden av den oerhörda
ökningen av den svenska vintillverkningen skäl att fråga sig, örn det inte
ändå är klok politik att även ur den synpunkten beskatta denna alkoholdryck.
Jag kan således icke se annat än att bevillningsutskottet här står på säker
grund.

Till herr Lindman vill jag säga, när han liksom herr Wallén talar så varmt
för frukter och bär, att man ändå icke skall glömma bort, att sockret är en
viktigare ingrediens vid denna tillverkning än frukter och bär. Herr Wallén
skulle jag därjämte vilja fråga: varför skall han hata den jordens frukt som
heter rabarber? Örn växtsyran är billigare via rabarbern än via äpplen och
blåbär, kan väl rabarbern också få lov att leva. Det kan ju finnas någon,
som vill förtjäna pengar på att odla den. Relativt sett är detta en bagatell —
det kunna vi icke komma ifrån -—• i synnerhet i jämförelse med de handelspolitiska
intressen man här haft att bevaka. Och sakligt sett tror jag utlåtandet
står sig mycket bra gentemot de kalkyler, som herr Wallén åberopade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björck i Kristianstad: Herr talman! Jag måste säga, att det är med
en viss tveksamhet, som jag uppträder i denna debatt. Jag är icke i likhet
nied herr Wallén sakkunnig i den konst, som han karakteriserade med orden:
att supa svenskt. Jag kan överhuvud taget icke, herr talman, inlåta mig på
något så djärvt företag som att försöka tävla med herr Wallén i konsten att
vara svensk, ty han lär vara så svensk, att örn han sysslar med import, så Milden
också svensk. Jag har likväl, herr talman, begärt ordet, och det har jag
gjort för att rikta en liten vädjan till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Jag tror att den svenska vintillverkningen -— jag säger detta utan att vara
sakkunnig på området — knappast har kommit över experimentstadiet. Men
så långt har man i alla fall kommit, att man kan säga, att det torde finnas
ganska stora utsikter att komma fram till en marknadsvärdig, billig svensk
vinsort. Jag anser, att det nu är av största vikt att ta sikte på möjligheterna
att uppmuntra dessa experiment. Vi befinna oss emellertid nu här i ett
tvångsläge. Även örn herr Wallén talar aldrig så länge, så mycket och så
vältaligt, ha vi ingenting annat att göra än att gå med på utskottets förslag,
d. v. s. bifalla den kungl, propositionen. Men den omständigheten, att vi sålunda
här nödgas böja oss för ett annat lands krav, bör naturligtvis icke medföra,
att vi själva upphöra att intressera oss för vintillverkning och för vad
som därmed äger sammanhang.

Nu förhåller det sig ju så, att vi lia monopol på detta område här i landet. .
De, som syssla med experimenten härvidlag, ha ett visst misstroende mot detta
monopol. I dessa kretsar har man nu uttalat den meningen, att det vore praktiskt,
ändamålsenligt och förnuftigt, örn man inrättade ett särskilt fristående
organ, som fick taga hand örn de spörsmål, som sammanhänga med den svenska
vintillverkningen, ett organ, som till sitt förfogande hade vetenskapsmän
för att göra de nödvändiga undersökningarna och som hade tillgång till affärsdugliga
personer. Detta organ borde då bl. a. ha till uppgift, att vara
rådgivande gentemot experimentatorerna. När experimenten slutförts och en
vinsort blivit av detta organ godkänd, skulle Vin- och spritcentralen sedan
icke ha något annat att göra härutinnan än att sköta örn förmedlingen av vinet
till allmänheten.

Nu ha, som bekant, båda kamrarna bifallit en motion, som utmynnade i en
hemställan örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn utredning örn ett
bättre tillvaratagande av svenska frukter och bär. Jag förmodar, att herr

IG

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
statsrådet och chefen för finansdepartementet kommer att verkställa denna
utredning. Jag, och många med mig — det är jag säker på — skulle vara
honom mycket tacksamma, örn han då ville taga detta uppslag i beaktande,
ty jag tror, att man därigenom skulle kunna giva vintillverkningen en värdefull
kompensation.

Herr talman! Det var endast för att framföra denna vädjan, som jag begärde
ordet.

Herr Ljunggren: Herr talman! Herr Lindman gjorde gällande att departementschefen
var inne på en oriktig tankegång, när han framhöll att det väsentliga
här var att få till stånd beskattning på de svenska vinerna likaväl
som på de utländska. Herr Lindman anser, att det är endast hänsynen till
exportförhållandena, som gör att man måste gå med på Kungl. Maj :ts förslag.
Härtill vill jag för min del säga, att de finnas nog som ha en annan
mening i den saken. Örn man, som åtminstone jag och mina meningsfränder
lia gjort, utgår från att beskattningen av dylika varor skall vara sådan att
den åstadkommer en sänkning av konsumtionen på varorna, varför skall man
då icke beskatta den inhemska spriten likaväl som den utländska? Vad
finansministern i detta avseende framfört har åtminstone jag icke kunnat finna
annat än korrekt och riktigt. Däremot finner jag den tankegången oriktig,
som går ut på att man skulle avsevärt höja skatten på den inhemska
varan men samtidigt avsevärt sänka tullen på den utländska. Detta skulle
ju betyda, att man stryper den inhemska varan till förmån för den utländska,
och något sådant kan jag icke finna rimligt. Menar herr Wallén något sådant,
när han talar om att supa svenskt, då är jag tvungen att instämma även
med honom.

Herr Lövgren började, som naturligt var — han är ju utskottets advokat -—
med att säga, att de där beloppen varmed tulluppbörden skulle minska, nämligen
cirka 37,000 kronor för konjak o. s. v., vore rena bagateller. Herr Lövgren
är ute å tjänstens vägnar. Han måste för att försvara utskottets ståndpunkt
ta till vad som kan anföras till utskottets försvar. Det är lätt att
säga att 37,000 kronor är en bagatell -— med skatt på gåsleverpastej och
annat fick han för övrigt upp summan till 100,000 kronor. Ingen har emellertid
gjort någon anmärkning i det avseendet, icke heller jag, men jag har
framhållit de principiella betänkligheterna, och ingen har ännu kunnat motsäga
mig i den punkten. Herr Lövgren erkände även, att det naturligtvis icke
var något vidare glädjande — jag vet icke riktigt hur orden folio — att gå in
för detta förslag.

Då herr Lövgren framhöll faran av att ej gå med på detta förslag och
talade örn att en export på 67 miljoner kronor kunde komma att torka in, bevisade
han väl ändå för mycket. Inte komma väl alla dessa 67 miljoner kronor
att torka in, örn vi ej gå med på detta förslag. Det är väl den eventuella
höjningen av exporten, som skulle torka in. Men varför anföra dessa saker?
Allt detta är ju lösa antaganden. Vet herr Lövgren huru stor exportminskning,
som man skulle kunna vänta, örn man ej tar förslaget eller huru stor
ökning av exporten, som ett antagande av förslaget skulle medföra? Det vet
han icke. Det gäller ju nu i första hand att se, hur det skulle komma att
ställa sig under innevarande år; hur det kan bli sedan, vet ingen. Jag är
icke fackman, men jag har av en person, som är inne i dessa saker, hört, att
vad man härvidlag har att räkna med ej torde ha någon större betydelse.
Ej heller utskottet har, så vitt jag vet, lämnat några informationer, som ange
storleken av den export, som man talar örn att denna uppgörelse skulle komma
att åstadkomma. Det är bara önskemål man talar örn. Det är omöjligt att

Lördagen den 30 mara.

Nr 23.

17

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
säga någonting bestämt. Ingen vet något. Därför är det ock onödigt att
skrämma med att en export på 67 miljoner kronor skulle torka in, eller att
tala stora ord örn att arbetslöshet och sådant skulle uppkomma, örn man ej
går med på förslaget.

Slutligen må jag säga, att man naturligtvis måste fullgöra några motprestationer.
Men varför skall man, när det är fråga örn Frankrike, alltid ockra
på folklidelserna, på spritbegäret, och ställa så till, att spriten blir billigare
och lättare åtkomlig, då man samtidigt deklarerar, att vi naturligtvis skola
ha en på lämpligt sätt utformad verksam nykterhetslagstiftning? Sådant
brukar kallas humbug.

När herr Wallén talar om, att utländska viner icke längre skola komma att
finnas på hans bord, så vill jag säga, att visserligen gör en svala ingen sommar,
men hans uppsåt är dock prisvärt och det kan kanske bli många som
följa exemplet. För mången var det riktigt glädjande att höra en sådan deklaration.
Örn dessutom herr Wallén ville deklarera — jag ser att han sitter
där framme och antagligen skall tala igen — att icke heller inhemska spritdrycker
skola komma på hans bord, skulle det vara ännu bättre. Det vore
ett gott föredöme för trädgårdsodlarna, som nu så hjärtligt lyssna på hans
ord. Herr Wallén, som ju också talade örn min gamla hembygd Småland, som
jag hänger samman med så varmt, vill jag också påminna örn, att man i Urshult
har en stor industri för tillvaratagandet av frukter och bär. Man har
där ett särskilt bolag, som visserligen så vitt jag vet icke tillverkar sådana
spritdrycker som herr Wallén sysslar med och talar så sakkunnigt om, men
som tillverkar alkoholfria viner. I spetsen för bolaget står, örn jag icke är
illa underrättad, ingen mindre än ordföranden i nykterhetslagstiftningsrevisionen,
landshövding Beskow i Växjö. Jag har själv varit där nere och smakat
på vinerna och av utseendet att döma — den saken kan jag väl åtminstone
bedöma — voro dessa drycker icke sämre eller sågo mindre gnistrande ut än
herr Walléns alkohol vineir.

Ja, jag begärde egentligen ordet för att rekommendera de där alkoholfria
dryckerna från Urshult, särskilt en dryck, som går under namnet Sysmos.
Hur skulle det vara, örn herr Wallén och andra sökte intressa alla trädgårdsodlarna
för att tillverka dylika alkoholfria drycker och ta vara på frukten
på det sättet? Det vore en verkligt fosterländsk gärning. Samtidigt skulle
herr Wallén härigenom bidraga till att få bort ovanan att absolut ha spritdrycker
på bordet, något som skulle vara till gagn för hela folket. Jag skall
icke fördjupa mig i detta och tala örn vad man härigenom skulle vinna i
ekonomi och hälsa o. s. v. Den saken hör ej till dagens diskussion, men dit
hör att söka ta vara på den svenska frukten så mycket som möjligt, något
som ju enbart är till gagn för alla. Jag vill rekommendera tillverkningen av
Sysmos från Urshult och det bolag, som driver sin verksamhet där. Jag hoppas
att denna diskussion skall tjänstgöra som en liten välbehövlig annonsering.

Med hänsyn till den diskussion, som länge pågått i nykterhetslägret beträffande
våra handelstraktater och andra överenskommelser med främmande makter,
skulle jag vilja fråga herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
— det är kanske indiskret och oriktigt och olämpligt, men då får han väl låta
bli att svara på min fråga — örn vi gentemot dessa makter äro bundna på annat
sätt, än som framgår av de skriftliga avtalen. Jag vet icke riktigt, hur
jag skall formulera min fråga, men föreligger det från svenskt håll några förhands-
eller andra utfästelser, som på något sätt binda vår frihet vid en framtida
beskattning av spritdrycker? Jag tror, att svaret på den frågan skulle
betydligt lugna sinnena, örn nämligen svaret bleve nej. Då återstår emellertid

Andra kammarens protokoll 1935. Nr £3. 2

18

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
att veta — deri saken fördes på tal i utskottet av en framstående medlem -—
örn det förhåller sig så, att det skulle anses som en ovänlig handling i de
länder gentemot vilka vi bundit oss med traktater då och då, örn vi skulle gå
den väg som nykterhetsfolket och kanske många andra önska, nämligen att
höja beskattningen här i landet på spritdryckerna. Jag vore mycket tacksam,
och jag är säker på att många med mig äro det också, örn vi finge bekräftelse
på, att det ej föreligger andra utfästelser, än som framgår av våra
handelstraktater och andra skriftliga offentliga överenskommelser med främmande
makter.

Herr Nylander: När man hör, att herr Ljunggren provar vin på.det sättet,
att han inskränker sig till att titta på flaskorna, har man all anledning frukta,
att han tar litet för lätt på denna sak. Han tycks betrakta den uteslutande
ur nykterhetssynpunkt, men så kan man ej göra, ty här gäller det en ur nationalekonomisk
synpunkt mycket viktig fråga, som bör skärskådas även ur
andra synvinklar än dem, från vilka herr Ljunggren ser den.

Jag föranleddes att begära ordet i anledning av herr Walléns anförande.
Jag vill säga, att det säkerligen är stor tur för herr Wallén, att han icke är
medlem av bevillningsutskottet, ty då hade han ju varit tvungen att där ta på
sitt ansvar att säga nej till det föreliggande förslaget. Han har i stället nu
begagnat tillfället att, utan att ådraga sig ett sådant ansvar, hålla ett demagogiskt
anförande i sin vanliga propagandastil inför kammaren från denna
plats. Jag vill då endast fästa uppmärksamheten på det förhållandet, att
hans egna partikamrater också äro med på den gemensamma linje, som bevillningsutskottet
beträtt. Detta tyder väl på, att här föreligga skäl, som äro
av den natur, att de måste anses väga tyngre än de omständigheter, som herr
Wallén anfört.

Herr Wallén anklagade de olika ledamöterna i bevillningsutskottet för att
ha uteglömt fruktodlarna. Jag ber att på det bestämdaste få bestrida detta.
Så är ingalunda fallet, utan alla ha beklagat, att de måste gå med på en sådan
åtgärd, som här föreslås, men sedan vi vägt de olika synpunkterna, ha
vi kommit till det resultatet, att denna utväg är nödvändig.

Herr Wallén sade vidare: Se hur man i England och andra länder skyddar
trädgårdsodlarna o. s. v. Men herr Wallén glömde att omnämna vad som i propositionen
anföres, nämligen att den skatt, varom vi här diskutera,^ redan är
införd i våra grannländer. Detta finnes återgivet i propositionen på sidan 7,
där siffrorna för Danmark, Norge och Finland finnas upptagna. Det är ju en
omständighet, som man i alla fall ej bör förbigå, när man talar om förhållandena
i andra länder.

Jag skall vidare be att få göra ett par reflexioner i anledning av vad herr
Wallén anförde. Han gjorde här ett utfall mot bevillningsutskottet och kallade
dess ledamöter för marionetter. Skulle jag ta någon liknande bild från
scenen och aptera den på herr Wallén med anledning av hans sista anförande,
så skulle det nog finnas ett ord till hands, men jag vill ej nämna detta, utan
vill i stället begagna tillfället, att inlägga en gensaga mot hans utfall mot
vår utrikesrepresentation. Jag antar, att herr Wallén icke i sin dagliga gärning
har så mycket att syssla med vår utrikesrepresentations arbete som jag
har. Därför vill jag nu, som jag gjort vid föregående tillfällen, ännu en gång
framhålla, att vår utrikesrepresentations arbete är värt tack och ej de glosor,
som herr Wallén kommit med.

Herr Wallén kallade, som sagt, även sina egna partikamrater i bevillningsutskottet
för marionetter, men det få de väl själva svara på. För min del har

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

19

Ang. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
jag redan protesterat däremot. Yi ha verkligen, såsom alltid i utskottet, ägnat
dessa frågor vederbörliga undersökningar.

Nu har emellertid även herr Wallén spelat ut jordbruket mot industrien. Det
var bara vad jag hade väntat. Jag vill i anledning därav framställa den
frågan till honom här, örn icke vi alla varit med örn under de senare åren att
för jordbrukets vidkommande vidtaga en hel del åtgärder, som vi ansett vara
oundgängligen nödvändiga. Jag vill bestämt poängtera att detta skett i enlighet
med min fasta övertygelse örn det behövliga häri. Men herr Wallén skall
då icke glömma, när han nu spelar ut jordbruket mot industrien, vad dessa åtgärder
betytt i fråga örn ökade svårigheter för den svenska exporten på en del
håll. Det borde verligen herr Wallén såsom representant för bondeförbundet
icke glömma.

Jag vädjar till alla de representanter från bondeförbundet, som komma från
trakter, där nian har skogsskötsel, om de skulle vilja följa ett sådant resonemang
som herr Wallén för. Jag vill erinra örn ett par siffror, som herr
Lövgren redan anfört, nämligen att vi till Frankrike år 1933 exporterade
rena trävaror för cirka 16 miljoner kronor, och att exporten av produkter, som
komma från skogen i form av trämassa, papp och papper, då nådde upp till
ett belopp av cirka 27 miljoner kronor. Jag undrar, hur man i Sveriges skogbärande
delar skulle få det, örn man följde de handelspolitiska vägar, som
herr Wallén vill beträda. Jag vill också erinra därom, att örn vi fälla detta
förslag, innebär det, att vår export till Frankrike skulle sjunka till en knapp
fjärdedel av den nuvarande. Det är lättsinnigt att föra ett sådant tal, som
herr Wallén här har gjort, och att spela ut jordbrukarna mot industrien. Situationen
i världen är i stället sådan, att vi ha all anledning att försöka förstå
varandra, vi som representera olika näringar i vårt land. Det är sådant
samförstånd, som vi böra stödja. Vi skola icke, som herr Wallén, söka åstadkomma
osämja, ty det blir vårt land lidande på.

Häruti instämde herr Persson i Falla.

Fru Eklund: Jag begärde ordet med anledning av herr Walléns lyriska tal
örn olika slags viner och hans på samma gång uttryckta ängslan för trädgårdsodlingen
och dess framtid. Jag kan, i likhet med den föregående talaren, icke
berömma mig av någon större kunskap om olika vinsorter, men jag kan som
gammal husmor tala örn, att jag under många år har ägnat just sättet att
tillvarataga trädgårdens alster en mycket stor uppmärksmhet. Jag har icke
endast själv haft trädgård, utan även haft tillfälle att följa sådan tillverkning
på nära håll.

Det tycks vara en fix idé hos åtskilliga, att man för att kunna tillvarataga
trädgårdsalster måste av dessa tillverka alkoholstarka varor, viner och dylikt.
Det är emellertid ett mycket stort misstag. Herr Ljunggren har alldeles nyss
omtalat, att det inom vårt land finns en uppåtgående industri, där man tillvaratar
äpplen och bär utan att därav tillverka alkoholhaltiga drycker, och
även inom hushållen kan man göra detta i stor utsträckning.

Nu är det sant, att smaken är mycket olika och att många människor anse
att de alkoholhaltiga dryckerna äro godare än de övriga, men detta är en
sak, som inte hör hit. Örn man skall tillvarataga trädgårdsalster, är det väl
först och främst därför att man anser, att de äro för värdefulla att förstöras
och att man vill ge odlaren en viss inkomst. Men är detta det huvudsakliga
motivet, behöver man visst inte yrka avslag på den här ifrågasatta omsättningsskatten,
ty den kommer ju inte att beröra all tillverkning av drycker,
framställda av trädgårdsalster. Jag tror så gott örn våra frukt- och trädgårds -

20

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
odlare i stort sett, att jag är förvissad om att de kunna finna utvägar för tillvaratagande
av trädgårdsalstren utan att behöva av dem tillverka alkoholstarka
saker. Jag tror således, att det förslag, som här föreligger, icke behöver leda
till någon katastrof för trädgårdsodlarna.

Herr Wallén: Herr talman! Jag skulle vara mycket glad, om jag kunde
instämma med den sista ärade talarinnan i hennes fromma önskningar, men
erfarenheten och inte minst hushållningssällskapens framställningar från olika
delar av landet tala ett motsatt språk mot det, som hon gjorde sig till tolk
för. Dessutom är den mänskliga svagheten sådan, att om man vill ha vin,
»äter man inte körsbär», utan man tar vin, antingen svenskt eller utländskt.

Jag vill härmed alltså säga, att den del av trädgårdsodlingen, som kan tillgodogöras
genom vintillverkning, skäres ned, och avfallsprodukterna komma
till stor del att förstöras.

Sedan skall jag kort replikera herr Ljunggren. Han frågade, varför jag
inte dricker Sysmos. Det har jag gjort flera gånger, till och med i riksdagen.
Yi ha avprovat det, när vi i femte tillfälliga utskottet föreslogo de åtgärder,
som herr Björck briljerade med för en stund sedan, men som härleda sig från
en motion av mig med flera. Jag hoppas, att regeringen gör en utredning och
att frågan åter kommer upp till behandling. Men, herr Ljunggren, det händer
någon gång, att man får goda vänner till sig, som tycka örn vin, och skulle
jag då sätta fram Sysmos, skulle de kanske inte komma tillbaka. Jag kan ju
sätta fram det till dem, som vilja ha det, men de, som dricka vin, äro inte
nöjda med Sysmos. Eljest är jag i princip nykterhetsman, det vet herr Ljunggren,
och vi ha ju arbetat tillsammans i S. S. U. H.

Herr Lövgren i Boden frågade, varför inte jag ville låta rabarbern leva.
Jag skall kort och gott säga, herr Lövgren, att det är därför att jag vill att
mycket folk i stället skall leva. Det är nämligen så, att ungefär tio tunnland
rabarber enligt uppgift skulle täcka hela råvarubehovet, och därför har ju
också Sveriges finansminister begränsat rätten att använda rabarber i vin.
Det är därför litet egendomligt, att utskottets ärade talesman nu åter vill,
att rabarber skall blomstra och annat försvinna.

Till slut talade herr Lövgren till min stora glädje om, att vintillverkningen
ökat från 68,000 liter till 772,000 liter, och detta, mina damer och herrar, på
tre år. Vad betyda dessa 772.000 liter? Jo, de betyda en miljon kilogram
frukt i runt tal. Men så kommer man med en omsättningsskatt på 70 resp. 35
öre per liter. Alltså, här lägger man i realiteten en skatt på dessa fruktodlare
och bärplockare på ytterligare ungefär en halv miljon kronor till sköna
Frankrikes och vinhandelsintressenternas fördel. Vi böra förstå, om man nu
börjar fundera över, vad det är meningen, särskilt när man redan förut lagt
så stora skatter på samma vara.

Sedan skall jag endast uppehålla mig med ett par ord vid min vän — det vågar
jag väl säga fortfarande — herr Nylander. Han gjorde sig till moralisk
tolk för den indignation, som han ansåg sig böra på utskottsledamöternas
vägnar framföra, därför att jag tillät mig säga — icke såsom herr Nylander
gjorde gällande att jag sagt, utan ungefär så här: Är det inte så, att man
lägger fram förslaget, och herrarna i utskottet bara ha att säga ja eller nej?
Då kan man inte säga så mycket örn utskottsledamöterna, ty de bli då i verkligheten
marionetter. Det är skillnad mellan att beskylla dem för att vara
marionetter och att säga, att det läggs fram förslag i den formen, att de endast
ha att säga ja eller nej. Vill sedan herr Nylander göra demagogi av saken,
må han göra det. . .

Sedan talade herr Nylander örn vår utrikesrepresentation och att jag skulle

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

21

Ang. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
ha nedgjort den. Jag har all respekt för vår utrikesrepresentation, herr Nylander,
ty jag känner den, men det finns olika personer även där. Större delen
av dem ger jag min honnör, men inte alla, och ger gärna ett tack till dem,
som gjort sin sak bra, men de övriga behöver jag inte säga tack till. Herr
Nylander vet, vilken väg man måste gå för att komma in i utrikesrep resen ta -tionen. Fordras det inte, att man skall ha tjänstgjort i Sveriges allmänna exportförening
eller industrien? Men fordras det väl, att man skall ha gått igenom
Alnarp? Jag tror, att det för några år sedan utfärdades bestämmelser,
att man för att bli antagen i utrikesrepresentationen skulle tjänstgjort vissa
månader i exportföreningen eller hos industriföretag. Har jag fel, ber jag om
ursäkt, men det vore bra att få det klargjort. Det är sålunda inga glosor jag
uttalar, utan det är betänkligheter, som göra sig gällande hos stora grupper
av befolkningen — inte inom de kretsar, där herr Nylander rör sig — men i
de stora kretsarna av Sveriges folk.

Vidare talade herr Nylander — och han fick då bravorop — om förhållandet
mellan jordbruket och industrien och sade, att han varit med örn att bidraga
till förbättringar för jordbruket. Ja, det säger man alltid från den
gruppen numera — talet har börjat gå i den stilen på senare tid! Men, herr
Nylander, har inte hjälpen till jordbruket också varit en hjälp till industrien?
Jag trodde inte, att exportföreningen var så ensidig, att den bara representerade
exportens del av fabrikationen utan tänkte på det hela. Har inte jordbrukets
köpkraft betytt en oerhörd höjning av industriens inkomster och vinster,
och har den inte givit mycket folk inom industrien arbete, inte bara arbetare
utan även tjänstemän, och har den inte bidragit till industriföretagens
ökade dividender? Jag tackar inte herr Nylander så mycket som jag tackar
dem, som verkligen förstodo det från början, när vi grepo in och gjorde det
verkliga taget, den s. k. kohandeln, som herr Nylander visst inte berömde på
den tiden utan tvärt örn fördömde!

Till slut skall jag också säga herr Nylander: Sveriges bönder äro inte emot
industrien, men de fordra, att kyrkan skall stå mitt i byn. Det är det hela.
Vi fordra — förlåt, herr Nylander, att jag påpekar det •— svar på frågan:
Fanns det inga andra bytesvaror? Men ännu har ingen svarat på det, inte
herr Nylander heller. Jag menar, att när man ger fördelar åt den svenska industrien,
som går med sådan vinst för närvarande, som lämnar storfinansen
höga dividender och ofta å mångdubblade aktier — särskilt järnindustrien,
inte trävaruindustrien — borde det då inte kunna tänkas, att det ges kompensation
på något annat håll än just på jordbrukets område? Det kan hända,
att jag inte förstår saken, men herr Nylander förstår den tydligen allt för
bra, ur industriens synpunkt åtminstone.

Alltså, herr talman, kyrkan skall stå mitt i byn, och jordbruket och dess
binäringars intressen Skola inte alltid vara bytesobjekt, som man säljer hit
och dit som man behagar, utan det bör undersökas, om det inte finns andra
möjligheter. Det är med hänsyn härtill, som jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Jag har velat säga detta rent ut därför, att vad jag sagt här tänka många,
även om bevillningsutskottets ledamöter, därtill ställda inför fait accompli,
praktiskt taget varit enhälliga. Jag har också velat säga detta därför, att
det är andra gången, som vi med Frankrike sluta handelsavtal med den svenska
trädgårdsodlingen som bytesvara, och säger man inte ifrån, riskerar man
att fortsättning följer. Denna befolkningsgrupp har rätt att få sin gärning
rättvist bedömd i svenska riksdagen. Och att hävda denna borde man lia rätt
att göra, herr talman, utan att från högerhåll bli beskyld för demagogiska
fraser. Det är ovärdigt!

22

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)

Herr Lövgren: Herr talman! Herr Wallén säde, att lian ville lia kyrkan
mitt i byn, men örn herr Wallén finge kyrkan placerad, där han vill ha den,
tror jag det bildligt talat skulle bli ungefär i den trakt, där Korpela-sekten
nu härjar. Så i utkanten av näringslivet är i själva verket herr Wallén med
sina resonemang. Ty att få användning för 1 miljon kg frukt kan väl inte
ställas såsom ekvivalent till de handelspolitiska intressen, som uttryckas med
summan 67 miljoner kronor. Det bör ju finnas någon rim och reson i ett
resonemang.

Herr Ljunggren frågade, örn det betydde, att vi bleve av med hela exporten
på 67 miljoner kronor, örn vi inte ville vara med om detta. Nej, herr Ljunggren,
det har jag aldrig sagt, men jag skall till herr Ljunggrens begrundande
anföra ett exempel. Herr Ljunggren kommer säkert ihåg, att vi för några
år sedan diskuterade samma fråga. Då hade man i Frankrike en surtax på
svenska varor, framför allt trä och pappersmassa, på 15 procent. Finland
hade genomfört sitt handelsavtal med Frankrike, vilket innebar, att surtaxen
skulle bortfalla, och villkoret för att vi skulle få bort densamma var, att vi
gingo de franska intressena till mötes. Herr Ljunggren kan ju själv fråga
sig och ge svaret: Vilka utsikter skulle de svenska massa- och trävarufabrikanterna
ha haft att sälja till Frankrike, sedan Finland fått en preferens på
15 procent? Det säger ju tillräckligt för att klargöra denna fråga.

Sedan anfördes av herr Nylander, att dessa viner redan voro beskattade i
Norge. Danmark och Finland, och jag föreställer mig -— fast därom vet jag
ingenting bestämt — att det förelåg likartade motiv för den beskattningen som
för den här föreslagna. I Finland uppgår skatten för de svaga vinerna till
4 mark, d. v. s. ungefär 35 öre, per liter och 8 mark, d. v. s. 70 öre, för de
starkare. Således exakt samma belopp som här. I Danmark utgör skatten
mellan 15, 30, 45 och 70 öre per liter. Det är klart, att inte ha Finland,
Danmark och Norge genomfört dessa skattesatser utan att det funnits vägande
motiv, och jag skulle misstaga mig mycket, örn inte strängt taget samma
motiv ligga bakom deras beskattning som bakom den här förevarande.

Sedan nämnde herr Ljunggren något örn principer i detta sammanhang.
Jag vill säga, att jag har svårt att se, var man skulle kunna finna några
principer härvidlag, ty örn man gör ett avtal i en handelspolitisk fråga, blir
det väl rätt litet principer, som komma till uttryck, utan det blir ett praktiskt
avvägande för att komma till bästa möjliga resultat. När jag anförde, att
tulluppbörden för likör och konjak icke skulle minskas med mer än 37.000
kronor för varje varuslag vid samma importmängd som under närmast föregående
år, var det för att klargöra, att det ändå rörde sig om en bagatell.

Dessutom får jag säga, att jag har väldigt svårt att förstå, att herr Ljunggren,
som inte sade en stavelse, då vi behandlade den första frågan, helt plötsligt
övar en väldig kritik mot ett betänkande, som han varit angelägnare att
vi skulle få igenom än någon annan i bevillningsutskottet. Han var nämligen
så angelägen där, att jag fann mig föranlåten att säga, att det var demagogi,
som han övade, när han argumenterade.

Sedan tycker jag, att herr Wallén skall vara glad över att finansministern
hjälpt honom mot den stygga rabarbern. Jag för min del, som bor uppe i
en trakt, där det inte växer äpplen men väl rabarber, kan ju få ha min kärlek
kvar till den utan att ändå komma i konflikt med finansministern.

Herr talman! Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Månsson: Herr talman! Herr Nylander har här sagt, vad jag egentligen
skulle säga, och jag skall därför endast ytterligare understryka detta.

Jag tycker det är ganska onödigt, att man bedriver en sådan här demagogi,

Lördalen den 30 mara.

Nr 23.

23

Ang. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
som tydligen skymtar, och hade inte denna skymtat, hade jag inte begärt ordet.
När man i svåra tider försöker komma till samförstånd mellan olika intressen
och grupper, så är det med en viss förståelse man erinrar sig den
gammaltestamentliga författarens uppmaning att stiga upp bittida örn morgnarna
och slå ihjäl de små rävar, som fördärva vingårdarna. Man kommer i
alla fall inte ifrån dem. Jag skall bara erinra örn dem och deras uttolkare,
som väl komma under nästa år, då vi gå fram emot en ny valstrid, och erinra
dem om i vilken förändrad situation vi äro.

Jag har i utskottet i år en gång sagt, när vi behandlat liknande frågor som
denna, att vi kunna överhuvud taget inte mera behandla dessa frågor lika som
t. ex. 1913 och inte ens som vi behandlade dem 1923, 1924 och 1925. Världen är
nu en helt annan. Världshandeln är ju dock nu, örn vi sätta den lika med
100 år 1929, värdemässigt fallen till 33, 32 och 31 procent av vad den var
1929. Den är visserligen för närvarande betecknad med siffran 34, men det
beror inte på en verklig stegring utan på att Nationernas förbunds statistiska
kontor i höstas räknat örn världsmarknadspriserna. En sådan omräkning är

1 praktiken värdelös. Skulle det t. ex. räknas på basis av det svenska prisläget,
skulle det kanske bli 170 procent. Den omräkning, som skedde på Nationernas
förbunds kansli i höstas och som i novemberhäftet först angavs med
siffran 34 procent, innebär således ingen förändring i världssituationen. Uppgiften
örn världshandelns volym är mera klar. Den är omkring 70 procent
av 1929 års volym. Men jag vill erinra örn, att när man ser på världshandelns
volym — 70 procent mot 100 1929 -—■ får man komma ihåg, att allt vad man
förr i världen kallade värdevaror samvetsgrant utsorterats, och det är värdevaror,
som vi i dag behandla. När man ser på den handel, som är kvar i
världen, och det gapande svalget mellan siffran 100 år 1929 mot 34 i världen
nu och beträffande volymen resp. 100 och 70, frågar man sig, vad detta
är för konstigheter. Jo, det beror på, att nästan alla värdevaror äro utsorterade.
Nästan endast råvaror såsom trä, stenkol, bomull, ull och olja och en
hel mängd sådana rena råvaror äro kvar. Därför blir volymen så kolossal
och värdet så litet. Den saken får man inte glömma.

Man får vidare inte glömma, att denna volym inte ökar. För varje kraftverk,
som utbygges i världen, gräves ett hål i kol- och propshandeln, som
aldrig fylles mera. Tänk bara t. ex. vilket hål, som grävts genom våra och
andras åtgärder på jordbrukets område de senaste åren! Jag läste i, jag tror
det var Liberal Ma.gazine, ett skåltal på en lunch, som spannmålshandlarnas
ordförande i London höll, där han omtalade, att enbart för Italiens, Frankrikes
och Tysklands vidkommande fattades det för 3 år sedan på havet 10
miljoner ton vete, som funnos endast några få år förut. Räkna med båtar på

2 ä 3,000 ton och räkna ut, vilket hål det blir i sjöfarten, i kolåtgång, arbetskraft,
försäkringsavgifter och bankaffärer bara på 10 miljoner ton spannmål,
som äro borta ur handeln.

Vi stå således i en alldeles ny värld. Härtill kommer, att hela den gamla
handelsmekanismen slagits sönder — det kan nog herr Nylander tala örn
för er.

Här begärde herr Wallén, att herr Nylander skulle reparera den sönderslagna
handelsmekanismen. Det är väl att begära litet för mycket av herr
Nylander och exportföreningen. Nu hava ju dessa tullskyddsvänner hållit på
i så många år trots mina och andras protester med att bygga tullmurar, att
nu hava de fått en sådan syndaflod av tullar och påbyggnad av dessa att till
och med jag dragits in i virveln. Mera kan man väl inte begära! Vad är
följden av detta? Jo, följden är en sådan oordning i världshandeln, att man
varken vet ut eller in. Följden är, att vi stå inför en helt ny handelsteknik.

24

Nr 23.

Lördagen den 30 mars

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)

Jag skall be att få ge en bild -—■ den är kanske litet grovkornig, men ni
få väl själva göra om den, när ni komma hem, örn ni äro alltför sensibla av
er. Hur såg världshandeln ut före världskriget, ja även åren 1921—1928?
Handelsapparaten var lik den stora midgårdsormen, som slingrade sig runt
hela världen. Den var en utomordentlig automat, den förnämsta, som någonsin
uppfunnits. Herr Lövgren kunde kasta allt timret i Kalix älv i gapet
på den, jag kunde kasta all gatsten från Blekinge, andra kunde kasta havre,
spannmål, tjära, fläsk och smör o. s. v. Odjuret bara åt. I dess matsmältningskanal
omsattes denna varumassa till en röra av handelsväxlar, som flöt
vidare längre in i matsmältningskanalen och där förvandlades till andra varor.
För tjäran kunde vi få storsill från Island, för malmen och för timret
kunde vi få vete och majs från Amerika och från andra håll etc. Allt vad
vi pekade på och ville ba fingo vi så länge våra lämnade betalningsmedel
räckte. Hela besväret med apparaten var, att en läkarkommission sammanträdde
i styrelserummet hos Bank of England -— varje torsdagsmiddag
tror jag det var —- och tittade på matsmältningen. Det ser ut att bli lös1
mage. Yi få höja diskontot med 1/2 %. Nej, jag tror det blir förstoppning, så
vi få sänka räntan med 1/2 %. Det blev en kompromiss, och allt fick vara som
det var till nästa torsdag middag.

Hela apparaten tog skada i världskriget och ytterligare skada led den genom
de tullåtgärder och andra skyddsåtgärder, som kommo efter världskriget.
Det arma djuret blev förändrat till oigenkännlighet. Örn vi titta på kurvan
över djurets matsmältningsförmåga kunna vi se, att när man kom fram Ungefär
till januari varje år, sjönk kurvan mycket sakta men tydligt undan för
undan, tills man kom till böndernas nyårsdag, den 1 augusti, då norra halvklotets
skördar sattes i rörelse. Efter den 1 augusti och särskilt från den
15 augusti svällde djuret. Då vräktes världshandelns andel av norra halvklotets
skördar ned i dess mage och djuret svällde ända till den 15 november
eller 1 december, då det smalnade av och kurvan gick tämligen vågrätt —
ja, t. o. m. sjönk något — till omkring den 20 januari eller 1 februari, när
södra halvklotets skördar, som visserligen voro mindre men dock ett gott mål,
kommo ner i djuret och det började svälla igen för att sedan åter sjunka ihop.

Men hur är det nu? Man kan titta på de sista årens kurvor i Nationernas
förbunds månadsstatistik. Efter det att norra halvklotets skördar kommit
ut, skulle man vänta, att djuret skulle svälla åtminstone 1 %. Nej, det sväller
icke. Och varför? Jo, världshandeln får nu så liten andel även av skörden.
Varje land på norra halvklotet skördar snart själv sin föda. Tyskland,
Italien och Frankrike, som förr köpte tillsammans 10 miljoner ton vete om
året, köpa icke ett dugg nu. Här i Sverige var det vanligt förr i världen,
att vi åto upp 1 miljon ton spannmål, varav vi odlade 700,000 ton själva.
300,000 ton köpte vi årligen — det var lika säkert som amen i kyrkan. Numera
ha vi överflöd på spannmål. Och likadant är det med en hel del andra
länder. Med andra ord: vi leva icke längre i 1913 års förhållanden, i de gamla
tulldiskussionernas tid. Vi leva icke ens under de förhållanden, som rådde
åren 1923, 1924 och 1928. Vi stå inför en ny värld, och vi kunna icke längre
behandla dessa frågor på samma sätt. Vi hava icke mer stor nytta av midgårdsormen,
i vars gap man kan kasta gatsten från Bohuslän, Halland och
Blekinge eller timmer från Kalix älv för att i stället få vilka jordens varor
vi peka på. Nu är hela världen förvandlad till en handelshamn från 700-talet,
där man väger och byter en bunt ekorrskinn mot de eller de smidesvarorna,
ett loskinn eller ett bäverskinn mot så och så mycket spannmål o. s. v. Sådan
är världen nu. Att såsom herr Wallén begärde av herr Nylander, att man
skall kunna vrida den värld till rätta igen, som tullvännerna här och i andra

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

25

Ang. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
länder slagit sönder, är verkligen att tilltro honom alltför mycket. Vi stå
här och väga våg mot våg och man mot man i hela världen, alla dessa 60 ä 80
stater och tullområden ■—• hur man vill räkna det. Det är ett sådant otal med
utskott och kommittéer, jurister och sakkunniga på detta område, att jag tror,
att man skulle kunna bilda ett litet kungarike av dem — örn det nu vore någon
som ville ha en sådant kungarike.

Nu stå vi och Frankrike mot varandra och väga. Frankrike är ju icke i
det stora hela beroende av vare sig oss eller några andra. Det är ett bondeland,
som icke kan förstöras. Hur vi göra och hur man gör i Paris eller på andra
håll spelar så liten roll, ty gräset växer, korna, kalvarna och svinen växa lika
rasande ändå. Ett sådant bondeland kan aldrig förstöras. Men Frankrike har
dessutom en ganska stor maskinindustri, en kvalitetsindustri, och framför allt
en vinindustri och en lyxindustri. Frankrike köper av oss, som herr Lövgren
påvisat, för åtskilliga miljoner kronor örn året. Det kan mycket väl, såsom
en ny erfarenhet visar, köpa av Finland i stället. Det kan köpa av Ryssland.
Men inom ramen av vad Ryssland säljer och i framtiden kommer att
sälja kan Frankrike mycket väl köpa.

Vi vilja sälja varor. Vi äro i den situationen -— av någon orsak som varken
jag eller någon annan människan kan reda ut — att vi flyta ovanpå allt
elände som ett slags lycksalighetens ö. Det är hara Nya Zeeland, som kan
mäta sig med oss, fast inte i mångsidighet. Vad det kommer sig av kan man
icke beräkna. Nu säger man visserligen: krisen är ju över. Ja, visst är den
över, men på vilket vis? Jo på det viset, att det som man förr producerade och
exporterade i industriländerna nu göres i agrarländerna. Dessa länder tillgodose
nu sina behov själva och försöka t. o. m. exportera. Jag tvivlar icke
på att örn vi addera samman jordens produktion: tackjärn, stål, koppar och
aluminium, spannmål, textilvaror o. s. v. skola vi finna, att produktionen är
mycket större nu än den var år 1928. Men detta har icke botat krisen och
nöden i en hel del länder. Det som producerades i England, Belgien och
Frankrike m. fl. länder göres nu också av alla möjliga andra länder. Vi ha
de ostasiatiska jättefabrikerna inom textilens område. Vi ha en hel nyuppstånden
värld i Ryssland, som i fjol under två månaders tid överträffade
Förenta Staterna och övriga länder i fråga örn tackjärnsproduktion och som
utan tvivel snart kommer att vara förste man på järntillverkningens område.
Tro ni icke att sådant har sina följder? Jo, det syns bl. a. på arbetslöshetssiffrorna.
Visserligen beror ju en del av arbetslösheten på maskinteknikens
utveckling, men den har också sin grund i produktionens förflyttning. Nu är
visserligen saken den, att vi för ögonblicket äro väl ställda. Vi ha en särställning
i hela världen. Orsaken är omöjlig att utfundera, men man kan
gissa på t. ex. att vi rationaliserat vår industri i rätt tid, att våra skolor ge
våra arbetare sådan kultur, att de och arbetsgivarna ha ett gemensamt intresse
av att anstränga sig till det yttersta för att hålla sig flytande, att vi ha dugliga
industriledare — namn behöva icke nämnas, de äro allbekanta. I varje fall, vi
flyta. Men så säkert flyta vi icke, att vi icke måste vara rädda för att trampa
ned oss i en olämplig demagogi och i ohövlighet mot ett land. Det behövs
mycket litet för att man skall flytta sig från ett torgstånd till ett annat. Detta
få vi akta oss för. Det är bara det jag vill ha sagt.

Herr Nylander: Herr talman! Då herr Wallén i denna debatt blandade in
så ovidkommande frågor som frågan örn de personers utbildning, som skola
söka sig in i utrikesdepartementet, och därvid även drog in den institution,
som jag har äran att leda, fann jag mig föranlåten att begära ordet för att
lägga herr Walléns anförande även på denna punkt till rätta. Man kunde

26

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
nämligen av vad han yttrade få den uppfattningen, att det var obligatoriskt
för inträde i utrikesdepartementet att ha haft viss tjänstgöring i exportföreningen.
Så är ingalunda fallet. Men för att dessa unga män skola få en
praktisk kommersiell utbildning, är det föreskrivet, att de lämpligen böra ha
haft praktisk tjänstgöring bl. a. i Sveriges allmänna exportförening, handelskammare
eller i enskilt företag. Detta är endast till fördel, örn man önskar,
att vår utrikesrepresentation skall koncentrera sig på de kommersiella och
handelspolitiska uppgifterna. Där slängde herr Wallén in en liten bomb igen
för att misstänkliggöra exportintressena med hänsyn till jordbruket, då han
sade, att någon jordbrukspraktik ej behövdes.

Vad exportföreningen beträffar, önska vi inom densamma hjälpa jordbruket
precis på samma sätt som vi hjälpa industrien. Sålunda har det för oss varit
en verklig tillfredsställelse att få med jordbruket på den utställning, som Sverige
nu förbereder i Briissel. Vi ha nedlagt ett omfattande arbete just på
att få med jordbruket, och jag hälsar f. ö. varje jordbrukare inom och utom
riksdagen välkommen till exportföreningen, när han önskar upplysningar örn
eller hjälp i det ena eller det andra.

Vad angår sista punkten i herr Walléns anförande vill jag säga, att jag förstår
väl, att hemmaindustrien haft nytta av de förbättrade konjunkturerna för
jordbruket. Det är en självklar sak. Men jag vill också erinra örn att jordbruket
haft stor nytta av att exportindustrien kunnat hållas i gång så som
skett. Ingen lär väl kunna påstå -— örn man vill tala sanning —- att det är
jordbruket, som får tillgodose exportindustriens intressen. Jag berörde den
saken nyss, och jag vill endast tillägga, att då man från statens sida hjälpt
jordbruket, har väl även industrien fått taga del i hjälpen.

När herr Wallén här anlägger brösttoner och talar örn Sveriges bönder, kan
jag icke underlåta att göra den reflexionen, att jag skulle kunna i lika hög
grad som han räkna mig dit. Men jag vågar icke göra det, ty jag finner, att
herr Wallén och jag äro lika goda teaterbönder båda två.

Herr Wallén: Herr talman! Det slitna ordet »teaterbönder» imponerar icke
alls på mig, som är född och fostrad på ett svenskt 1/8 mantal. För herr
Nylanders del kanske det passar bra.

Jag ber emellertid att få tacka herr Nylander för inbjudningen att få komma
till exportföreningen och där bli lika välvilligt mottagen och behandlad som
andra näringars representanter.

Vidare får jag tacka för den upplysning herr Nylander gav angående instruktionen
örn fordringarna för inträde i utrikesrepresentationen. Jag antecknade
herr Nylanders egna ord därvidlag: »bl. a. Sveriges allmänna exportförening»
etc. Detta bekräftar alltså, herr Nylander, vad jag visste förut, nämligen
att en sådan instruktion existerar trots herr Nylanders försök till dementi.
Och jag skulle vilja fråga: har under de senare åren någon adept i utrikesdepartementet
kommit in utan att ha gått via Sveriges allmänna exportförening? Till

slut vill jag framhålla, att det är självklart — och det är intet fel, herr
Nylander, utan ganska naturligt —- att går man industrivägen, så känner man
mest för industrien. Det är givet, att de som fostrats den vägen, aldrig få
samma hjärta och samma känsla för modernäringen. Detta kan icke bortresoneras.
Hur man än söker slå blå dunster i ögonen på folk, måste man, örn man
vill tala såning — för att nu använda samma uttryck som herr Nylander —
medgiva att saken ligger så till.

Herr Lövgren undrade, örn jag ville vara med örn att jämföra 1 miljon med
67 miljoner. Nej, käre herr Lövgren, 67 miljoner är 67 gånger mera än 1 mil -

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

27

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
jon. Men det gäller icke de 67 miljonerna, utan det gäller vad vi få i stället,
örn vi gå med på detta. Finns det någon som helst garanti för att Frankrike
i Sverige inköper svenskt virke? Ha herrarna garanti för att man icke i stället
köper huvudkvantiteten borta i Moskva och låter transporten ske över Vita havet?
Detta är en springande punkt, som i första hand Sveriges skogsägare äro
intresserade av. Men herrarna gå icke som rävar -—• jag citerar hara ett ord som
en ärad talare nyss använde från talarstolen — utan som »katten kring het
gröt». Jag har under hela debatten gång på gång frågat: Finns det inga andra
bytesobjekt än just alstren från en binäring till jordbruket? Herrarna ha ännu
icke svarat på den frågan, men det är den synpunkten, som särskilt skulle intressera
oss bönder att få veta. Mot avtalet som sådant ha vi icke opponerat,
men väl mot bytesobjektet, som visserligen gynnar vissa vingrossister — därav
också några från Sverige utflyttade storfinansiärer — men skadar en svensk
i Sverige kvarbliven idog fattig folkgrupp. Det är icke bara frågan örn hur
kyrkan ser ut, herr Lövgren, utan det gäller hur man bygger kyrkan och örn
man icke skall bygga den av annat material än man gör för närvarande.

Jag skulle också vilja säga ett par ord med anledning av de upplysningar
herr Lövgren gav örn Norge och Finland. Danmark nämnde han inte, och det
var klokt av honom. Han sade, att skatten är i Norge 45 öre per liter och
i Finland 35—70 öre per liter. I Sverige blir däremot skatten efter dessa nya
tillägg för svenskt vin, t. ex. »Hvembo Gyllenskum», 1 krona 50 öre och för
andra viner 1 krona 10 öre. Jag ber att få erinra örn, att det har räckt till
även före denna omsättningsskatts tillkomst. Skillnaden är vidare, att både
Finland och Norge ha ett tullskydd för frukten, som är, örn jag inte missminner
mig, 4 gånger så stort som det svenska tullskyddet. Man kan inte draga upp en
sida av saken och samtidigt inte nämna något örn vad de olika landen ha i
skyddstull. Man får taga hela kakan för att komma till en rätt uppfattning örn
saken, örn man inte vill göra sig skyldig till demagogi, och det tror jag inte
herr Lövgren vill, det vill jag ärligt säga ifrån.

Jag vill också efterlysa, örn det inte fanns någon möjlighet att genom detta
handelsavtal få exportera litet smör till Frankrike. Det skulle vara synnerligen
intressant att få veta. Vi ha det så olyckligt ställt, att vi utan protest från
exportföreningen importera en massa utländska varor för tillverkning av margarin.
Samtidigt måste vi exportera smör, som herrarna veta, för 1 krona per
kilogram. Hade det inte varit en fosterländsk gärning att taga med litet smör
i detta sammanhang? Jag menar, att fältet ligger öppet, och enligt min mening
kommer man inte ifrån att göra sig den frågan, som en massa svenska
jordbrukare gjort under åtskilliga år och alltjämt göra: Söker man verkligen
gå rakt fram rätta vägar och inte snegla åt annat håll? Jag vill säga ännu
en gång, herr talman, att då jag inte fått bekräftat, att det inte fanns andra
bytesobjekt, att det inte fanns möjlighet att göra underhandlingar på annan
basis, så finner jag mig föranledd att vidhålla mitt yrkande om avslag.

Herr Nylander: Herr talman! Herr Wallén riktade till mig frågan, om
inte alla, som under de senaste åren antagits till attachéer i utrikesdepartementet,
tjänstgjort vid exportföreningen. Jag kan besvara frågan med nej.
Det är många, som inte tjänstgjort vid exportföreningen, vilka antagits i utrikesdepartementets
tjänst.

Herr Wallén sade i detta sammanhang, att man inte kan begära, att dessa,
som få sin utbildning inom industriens och handelns områden, sedan under
sin tjänstgöring skola tänka mera på jordbrukets intressen. Det ger mig anledning
till en helt naturlig reflexion: Hur är det med herr Wallén själv, som
uppger sig vara en apostel för jordbruket? Herr Wallén har ju en helt annan

28

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. omsättningsskatt å inhemskt vin. (Forts.)
utbildning, nämligen inom industri och köpenskap. Jag kan inte förstå, att
en person, som får en sådan utbildning, därför inte skulle kunna under sin
tjänstgöring i utrikesdepartementet på ett lika tillfredsställande sätt tillvarataga
jordbrukets intressen i sin egenskap av tjänsteman, där så behöves. Det
säger sig självt, att han kan det. Jag har endats velat lämna den upplysningen
och den randanmärkningen till herr Walléns sista anförande.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag sade i ett föregående anförande, att

skattesatserna för motsvarande beskattning i Danmark äro från 15 till 75 öre
per liter, i Norge 45 öre per liter och i Finland 35 öre för svagare viner och
70 öre för de starkare, d. v. s. samma beskattning, som föreslagits hos oss.
Däremot har jag inte gått in på de övriga skatter, som eventuellt kunna finnas
i de olika länderna. Sedan tycker jag ju, att herr Wallén kunde ha frågat
bondeförbundets representanter i utrikesnämnden angående dessa förhållanden
i stället för att stå och slunga ut frågor här i efterhand, sedan ärendet blivit
behandlat i utskottet och hela vägen igenom. Någon kontakt bör han väl ha
med bondeförbundets representanter i utrikesnämnden.

Vad bytesobjekten beträffar är jag övertygad örn, att de svenska underhandlarna
inte haft fritt val av bytesobjekt, utan att motparten har valt de
objekt, som för honom varit behagliga, liksom vi å vår sida strävat efter att
hävda de svenska intressena så långt det varit möjligt.

Jag får säga, att jag tycker, att denna debatt blivit litet grand för lång
och dyrbar i förhållande till den relativa bagatell, det ändå är fråga örn. Man
skall inte jämföra en knapp miljon kilogram frukt med 67 miljoner kronor.
Det är naturligtvis oriktigt. Man skall i stället jämföra fruktkvantiteten med
3 eller 4 gånger 67 miljoner, så får man den riktiga proportionen.

Herr Wallén: Herr talman! Endast en replik med anledning av herr

Lövgrens yttrande, att jag bort vända mig till bondeförbundets representanter
i utrikesnämnden. Deras instruktion innehåller en föreskrift örn, att vad där
säges är hemligt, vilket herr Lövgren nog vet.

Till herr Nylander må jag säga, att jag anser mig inte alls för en dålig
representant för jordbruket, därför att jag har merkantil utbildning. Tvärtom
anser jag mig ha dess bättre möjlighet att titta litet bakom kulisserna än
annars skulle vara fallet. Jag har ingenting emot, att de som söka sig in
vid utrikesrepresentationen få kommersiell utbildning, men jämsides därmed
borde de få utbildning inom modernäringen. Då kan det bli en rättvis uppskattning
av och förståelse för de olika intressena, och jag hoppas, att det
skall bli så. Jag tror, att debatten i dag inte saknat sin betydelse.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och
blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 6 och 7 ovan omförmälda besluten.

§ 9.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 219, med förslag till
vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; och

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

29

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om omsättningsskatt å inhemskt vin.

§ 10.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 223, angående godkännande av ett avtal mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning;

nr 224, med förslag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa;
samt

nr 225, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Vidare förekom till behandling andra lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning
av väckt motion angående vissa ändringar i lagen örn arbetstidens
begränsning.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 337,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Karlsson i Grängesberg m.
fl. föreslagit, att riksdagen i skrivelse till regeringen måtte anhålla, att regeringen
ville utarbeta och till 1936 års riksdag inkomma med förslag dels till
sådana ändringar av lagen örn arbetstidens begränsning, att arbetstiden för
arbetare inom industrien i allmänhet förkortades till 40 timmar i veckan och
för arbetare i särskilt tungt och hälsofarligt arbete samt för arbetare under
18 år till högst 36 timmar i veckan, med iakttagande av att lönekompensation
borde lämnas, dels till sådana ändringar, att lagens tillämpningsområde utvidgades
att omfatta vissa arbetargrupper, som nu icke vore inbegripna under
lagens tillämpning, dels ock till sådan skärpning av bestämmelserna angående
övertidsarbete, att dylikt endast medgåves då särskilt tvingande omständigheter
förelåge, exempelvis då genom natur- eller olyckshändelse eller genom
annan omständighet, som ej kunnat förutses, fara förelåge för liv, hälsa eller
egendom.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Karlsson i Grängesberg: Herr talman! Den fråga, som här föreligger
till behandling, har under åtskilliga år stått på dagordningen i alla industriellt
utvecklade länder. Det är ju framför allt den tekniska och maskinella
utvecklingen inom produktionslivet, som gör frågan örn arbetstidens förkortning
alltmer brännande. Maskinell och teknisk utveckling och rationaliseringen
i övrigt inom alla produktionsgrenar ha ju i hög grad höjt produktionsförmågan.
Vi veta alla, att inom många arbetsområden produceras nu samma
varumängd per anställd arbetare på endast hälften av den arbetstid, som behövdes
för 15—18 år sedan. Med andra ord, produktionskapaciteten har inom
många områden ökats till den dubbla och mera per anställd arbetare. Arbetarna
ha emellertid inte fått sin dagliga arbetstid sänkt eller sin levnadsstandard
höjd genom denna ökade produktionseffekt. Resultatet har i stället,
som vi veta, blivit, att massor av arbetare kastats ut från arbetsplatserna,
gjorts arbetslösa och avstängts från varje möjlighet att genom normalt produktivt
arbete skaffa sig försörjning.

Äng. vissa
ändringar i
arbetstidslagen.

30

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. vissa ändringar i arbetstidslagen. (Forts.)

Vi anse, herr talman, att det är samhällets ofrånkomliga skyldighet att
med kraft ingripa för att göra slut på detta oefterrättliga tillstånd. Det
måste göras klart för de storfinansiella krafter, som nu behärska naturrikedomar
och produktionsmedel, att det arbetande folket skall ha rätt att tillgodogöra
sig resultatet av utvecklingen och den stegrade produktionsförmågan.
Detta måste då bli i form av höjd levnadsstandard och systematiskt genomförd
arbetstidsförkortning. Vår motion innebär endast ett hävdande av detta
klara rättskrav. Det kan inte få fortfara, att arbetsköparna skola ha rätt
att bara kasta ut arbetarna i arbetslöshet, det ena tiotusentalet efter det
andra, alltefter som den tekniska och maskinella utvecklingen går framåt. Som
vi veta förhåller det sig så, att de ekonomiska makthavarna inte heller känna
sig ha på minsta sätt något ansvar för dessa hundratusental, som exempelvis
här i landet kastats ut från det produktiva arbetet och utestängts från detsamma.
Dessa får samhället, staten och kommunerna, taga hand örn. De kapitalistiska
makthavarna och deras representanter gå så långt i sin hänsynslöshet,
att de inom olika samhällsinstitutioner med näbbar och klor arbeta
emot, att dessa arbetslösa och rättslösa skola kunna erhålla den hjälp från
samhällets sida, som de .oundgängligen behöva för att kunna leva som människor.

En planmässig och förnuftigt organiserad produktionsordning skulle givetvis
för länge sedan lia medfört en förkortning av arbetstiden och en höjning
av det arbetande folkets levnadsstandard. Men vi veta, att så inte har skett.
Emellertid kommer det nuvarande tillståndet att i längden bli ohållbart och
ett ingripande på allvar från samhällsmaktens sida ofrånkomligt. Ser man
nu på det utskottsutlåtande, som här föreligger, så få vi ju klart för oss, att
några omedelbara och direkta åtgärder från riksdagens sida vill utskottet inte
förorda. Utskottet anför bl. a., att spörsmålet örn ytterligare begränsning av arbetstiden
är föremål för internationell prövning. Samma argument har också
anförts tidigare, när frågan behandlats. Utskottet framhåller, att frågan örn
antagande av en principkonvention angående 40-timmars arbetsvecka skall upptagas
till behandling vid den internationella arbetskonferensens sammanträde
i Geneve den 4 nästkommande juni. Jag har tidigare här i kammaren framhållit,
att jag inte tror på möjligheten att finna en generell internationell lösning
av arbetets reglering och förnuftiga organisation. Vi känna alltför väl
gången av internationella arbetsorganisationens verksamhet. Utskottet har
ju för övrigt i sitt utlåtande här erinrat örn Washingtonkonventionens öde.
Denna arbetstidskonvention antogs år 1919 och ännu, 16 år senare, har densamma
inte ratificerats av de tongivande industriländerna. Inte ens Sverige
har ratificerat densamma. Den erfarenhet man fått av dylika konventioner
är sålunda allt annat än uppmuntrande, och jag tror och är övertygad örn,
att en eventuell ny arbetstidskonvention blir ingenting annat än ett betydelselöst
Genévepapper, som till ingenting förpliktar. Man måste därför
starkare inrikta sig på åtgärder till lösning av detta problem i varje särskilt
land.

Utskottet hänvisar nu i sitt utlåtande till arbetslöshetsutredningens nu avslutade
undersökning och dess avgivna slutbetänkande. Utskottet säger, att
frågan örn arbetstidens förkortning som medel mot arbetslösheten ingående
behandlats vid denna utredning. Jag kan, herr talman, inte underlåta att i
detta sammanhang säga några ord örn den saken, och vill då fästa uppmärksamheten
på, att det inte förhåller sig så, som utskottet här gör gällande.
Arbetslöshetsutredningen har ingalunda behandlat den här frågan ingående
i sin utredning. Var och en, som tar del av det kapitel i arbetslöshetsutredningens
betänkande, som handlar om arbetstidsförkortning, blir ganska snart

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

31

Ang. vissa ändringar i arbetstidslagen. (Forts.)
på det klara med, att det hela är ingenting annat än lösa skrivbordsfunderingar.
Man blir helt enkelt förbluffad, när man ser, hur lättvindigt, för att inte
säga lättsinnigt, herrar sakkunniga behandlat detta spörsmål. De herrar inom
arbetslöshetsutredningen, som sysslat med denna fråga, ha tydligen bara suttit
vid skrivbordet och sjunkit ner i »djupa» teoretiska funderingar, tuggat på
pennskaftet, präntat och skrivit ett helt kapitel lösliga slutsatser. Så ser det
åtminstone ut, när man tittar på detta betänkande. Jag vet inte, om herrar
sakkunniga vilja räkna sig till de s. k. moderna författarna eller vart de skola
hänföras. Emellertid är det beklagligt, att för arbetarklassen betydelsefulla
och livsviktiga frågor skola bli behandlade på detta sätt av statligt tillförordnade
utredningsmän. När detta teoretiska skrivbordskapitel i arbetslöshetsutredningens
betänkande blivit färdigskrivet, har detsamma emellertid avslutats
med ett litet stycke, som styrker de anmärkningar jag här gjort. Jag
kan inte, herr talman, underlåta att anföra en del av det uttalande, som gjorts
i detta avslutningsstycke. De sakkunniga säga där, att den allmänt ställda
frågan örn en arbetstidsförkortnings verkningar »kan överhuvud inte besvaras
på annat sätt än som här skett, nämligen i hypotetisk form». De sakkunniga
anföra emellertid, att det kanske ändå kan finnas någon smula värde i vad de
här fört till trycket, och det skulle då, som de sakkunniga säga, bestå i, att
vad som anförts i detta kapitel »visar, i vilka avseenden man måste erhålla
ökad kännedom örn faktiskt rådande förhållanden och örn den konkreta utformningen
av de tänkta bestämmelserna rörande arbetstidsförkortningen, för
att en praktisk diskussion skall vara möjlig och bestämda slutsatser kunna
dragas». Alltså erkänna arbetslöshetsutredningens »sakkunniga» herrar i detta
stycke, att de behandlat denna fråga så lättvindigt, att icke ens en saklig
diskussion kan upptagas i anslutning till deras utredning. Det är väl ändå
ganska sällsynt, att en kungl, kommitté erkänner, att den skött sitt uppdrag
på ett dylikt sätt.

Nu säger utskottet, att »utskottet är övertygat därom, att vad som sålunda
i fråga örn förevarande invecklade spörsmål hittills förekommit, och vad som
i samma ämne inom den närmaste tiden kommer att åtgöras, skall föranleda
Kungl. Maj :t att ägna nämnda spörsmål uppmärksamhet». Detta i själva sakfrågan
välvilliga uttalande innebär, att riksdagen lägger saken i regeringens
händer, och uttalandet måste även tolkas som en uppfordran till regeringen
att ägna större intresse åt detta viktiga spörsmål. Regeringen bör därför känna
sig skyldig att snarast möjligt vidtaga praktiska åtgärder för att få en
genomgående arbetstidsförkortning planlagd och genomförd. Vad jag bär anfört
i fråga örn arbetslöshetsutredningens nonchalans beträffande detta spörsmål,
bör också utgöra en anledning för regeringen att se till, att något snarast
möjligt blir åtgjort. Det har i andra länder vidtagits långt gående åtgärder i
detta avseende, och det är på hög tid, att några effektiva åtgärder vidtagas
även här i landet. Det är för att söka få riksdagen med på ett beslut i positiv
riktning, som vi framfört vår motion. Genom första kammarens beslut i onsdags
har vårt förslag för denna gång fallit, och utskottets förslag kommer väl
att godkännas även här i kammaren. Utskottets förslag innebär ju, såsom jag
påpekat, även det ett^steg i positiv riktning, till och med vill jag säga, i oväntat
hög grad. Men såsom ett ytterligare understrykande av vår bestämda mening,
att åtgärder snarast möjligt måste genomföras i den riktning vi angivit,
yrkar jag, herr talman, bifall till vår motion.

Under detta yttrande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

32

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Ang. reglering
av löne- och
arbetstidsförhållanden
för
ungdom i
icke-industridlt
arbete.

Äng. vissa ändringar i arbetstidslagen. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Man borde kunna vara övertygad därom, att

även om man avslår motionen och bifaller utskottets hemställan, kommer vederbörande
regering att följa denna fråga med uppmärksamhet. Frågan är
för övrigt föremål för internationell behandling, och denna behandling är så
nära liggande, att frågan kommer att tagas upp i juni månad vid den konferens,
som då skall hållas i Genéve. Jag tror man kan inskränka sig till detta
särskilt inför denna nästan tomma kammare, och från den utgångspunkten ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 12.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget andra lagutskottets utlåtande,
nr 17, i anledning av väckt motion angående reglering av löne- och arbetstidsförhållanden
för ungdom i icke-industriellt arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 336,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Henrikson m. fl. föreslagit,

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl.
Majit ville låta undersöka och utreda möjligheterna för en lagstiftning syftande
till bestämmelser örn minimilön samt till effektivisering av redan befintliga
bestämmelser angående maximalarbetsdag och semester för ungdom
i icke-industriellt arbete, samt

2) att, i händelse riksdagen funne skäligt bifalla en annan av samma motionärer
väckt motion (nr 337) örn arbetstidens reglering, vid arbetstidslagens
utformning måtte tillses, att i nu förevarande motion avsedda grupper icke
komme »utan dess verkningskraft».

Utskottets hemställan innefattade, att förevarande motion icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Henrikson: Herr talman! Jag skall, eftersom frågan redan fallit i
första kammaren, bara be att i korthet med hänvisning till den motivering,
som anförts till motionen, få yrka bifall till densamma. Jag är alldeles övertygad
örn att dessa arbetstidsfrågor, dessa regleringsfrågor — i all synnerhet
när det gäller sådana för de stora kategorierna av ungdom — komma att
tvinga sig till en mycket stor uppmärksamhet inom en relativt snar framtid.
Jag tror, att man utan överdrift kan säga, att andra lagutskottet, som i stort
avtryckt sitt utlåtande över motionen från förra årets riksdag, icke till fullo
insett den oerhörda utsvettning, som dessa ungdomar äro föremål för. En begäran
örn utredning, ett påkallande av statsmakternas intresse i dessa frågor
anser jag vara en mycket rimlig begäran, och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till vår motion.

Herr Sandström: Herr talman! Då motionären inskränkt sig till ett så

kort begravningstal över sin motion, skall jag inskränka mig till att endast
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gav herr andre vice talmannen propositioner
på de därunder gjorda yrkandena; och blev utskottets hemställan av
kammaren bifallen.

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

33

§ 13.

Föredrogos vart efter annat

andra lagutskottets utlåtande, nr 18, i anledning, av väckt motion angående
viss ändring i gällande bestämmelser för den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för förseelse
mot lagen örn hingstbesiktningstvång;

nr 46, i anledning av kamrarnas återförvisningsbeslut beträffande punkten
175 i utskottets utlåtande nr 1; och

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 14.

Härefter förelåg till avgörande bevillningsutskottets betänkande, nr 23, i Äng. lindring
anledning av väckt motion örn lindring i skatten å motorfordon. »'' skatten d

I en inom andra kammaren av herr Lundell m. fl. väckt, till bevillningsut- motorfordon''
skottet hänvisad motion, nr 428, hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta
en lindring i skatten å motorfordon i huvudsaklig överensstämmelse med i
motionen framställt förslag, innebärande dels nedsättning av skattens minimibelopp
för egentlig personautomobil från 60 till 50 kronor, dels ock sänkning
av den för varje påbörjat tal av 100 kilogram av personautomobils tjänstevikt
minskad med 600 kilogram utgående skatten från 14 till 10 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Lundell, som yttrade: Herr talman! Den motion, som jag väckt tillsammans
med åtskilliga av kammarens ledamöter från olika partier örn sänkning
av fordonsskatten på personautomobiler, har, som var och en ser, ej tillvunnit
sig några sympatier i bevillningsutskottet. Det förefaller åtminstone
mig, som om bevillningsutskottet skulle lia fått en sådan vana vid höjning
av alla möjliga skatter och tariffer, att utskottet alldeles glömt bort, att det
också en och annan gång borde kunna ifrågakomma en sänkning av skattesatser.

Man måste efter mitt förmenande säga sig, att tillfället för närvarande skulle
vara ovanligt lämpligt till att sänka fordonsskatten eller möjligtvis — jag
vill icke uttala mig så bestämt på den punkten -— någon annan av de olika
bilskatteformer som förekomma. Det är ju så, att för det löpande budgetåret,
d. v. s. 1934/1935 beräknades de sammanlagda automobilskatterna i förra
årets statsverksproposition till 75 miljoner kronor. Den uppskattningen har
sedan undan för undan undergått en successiv höjning. Så uppskattades det
sammanlagt inflytande beloppet i november 1934 till 82 miljoner kronor. Nu
meddelar bevillningsutskottet i sitt betänkande i den här frågan, att uppskattningen
i februari 1935 gick på 88 miljoner kronor, och vid den uppskattningen
har man ändå bara räknat med vad som flutit in under det första halvåret
av löpande budgetår, alltså till den 31 december. Jag är övertygad om
att, örn man gjort en uppskattning på grund av de siffror, som man kunde ha

Andra hammarens protokoll 19S5. Nr 28. 3

34

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
för fordonsskatt, debiterad och influten omkring den 15 februari, skulle man
ha kommit till en ännu högre siffra. Jag tror, eller är rättare sagt övertygad
om, att man för löpande budgetår kommer till ett belopp av 90 miljoner kronor
eller i trakten därav mot de från början förutsatta 75 miljonerna. —
I fråga örn nästa budgetår går Kungl. Maj :ts uppskattning i statsverkspropositionen
ut på 85 miljoner kronor. Skulle den uppskattningen visa sig
ligga lika mycket i underkant som uppskattningen för löpande budgetår redan
visat sig ligga, kommer man i verkligheten upp till 98 miljoner kronor eller
kanske till 100 miljoner kronor. Det är ju en mera osäker uppskattning, om
stigningen under kommande budgetår kan bli lika stor som under nu innevarande,
men i varje fall är det icke någon anledning att tro, att det skall bli
en sänkning under det kommande budgetåret. När förhållandena ligga till
på det sättet, att man har rätt goda utsikter att komma upp till 98 eller kanske
100 miljoner kronor för nästa budgetår mot de i statsverkspropositionen
för 1934/1935 beräknade 75 miljoner kronorna i samlade automobilskatter,
tycker man det vore gott utrymme för en så blygsam sänkning som den, som
föreslås i den av oss väckta motionen.

I den motionen har räknats med att den sänkning, som föreslås i fordonsskatten
på personbilar, skulle i första hand kunna medföra en sänkning i det
i fordonsskatt inflytande beloppet å 3 eller 3.5 miljoner kronor under förutsättning
att skattesänkningen icke hade inflytande på utvecklingen. Men
det är en förutsättning, som är ohållbar, ty lägre skattesatser medföra ökade
bilköp, och de ökade bilköpen göra, att det i fordonsskatt inflytande beloppet
blir kanske i huvudsak restaurerat till det beräknade, och dessutom innebär
ökningen av bilköpen en ökning av inflytande gummi- och bensinskatter, så
att i stället för en sänkning med 3.5 miljoner kronor kan man med stor sannolikhet
räkna med att den föreslagna sänkningen icke leder till mera än en
sänkning på omkring en miljon kronor i de bilskattemedel, som flyta in, och
det är till och med möjligt, att det icke blir någon sänkning alls. Nu tillåter
jag mig fråga, örn det icke, därest bilskattemedel i verkligheten komma att
flyta in med 10 eller möjligen 15 miljoner kronor mera än som beräknats i
statsverkspropositionen, under sådana förhållanden skall kunna finnas utrymme
för en så blygsam liten sänkning som en miljon kronor. Finnes det
icke vid ett sådant tillfälle utrymme för en sänkning, så finnes det väl aldrig.

Bevillningsutskottet har icke alls brytt sig örn den synpunkt, som jag här
nu har framfört. Utskottet tar icke ens ställning till frågan,_ huruvida det
belopp, som kan väntas inflyta, blir större än som beräknats i förslaget till
riksstat, och det tar inte ställning till örn det kan väntas flyta in vida mer i
bilskattemedel än som kan väntas behövas för det ändamål, som avses att täcka
med bilskattemedlen, alltså underhåll och utbyggande av vägnätet, naturligtvis
i den mån detta underhåll och detta utbyggande rimligtvis bör_påföras
motortrafiken. Vi veta ju av sakkunnigas undersökningar och utlåtanden,
senast från 1931 års väg- och brosakkunniga, att motortrafiken för 1932/1933
med det belopp, som då inflöt och användes för vägändamål, ansågs till fullo
bestrida de kostnader, som rimligen borde åligga motortrafiken att bestrida.

Sådana överväganden gör bevillningsutskottet icke alls, utan den enda synpunkten
i dess betänkande är, att man icke bör rubba den procent, som inflytande
fordonsskatt utgör av de sammanlagt inflytande automobilskattemedlen.
Man säger, att den har sjunkit. Man visar i betänkandet, hur den 1929/
1930 var 36.7 % och att den sedan har sjunkit undan för undan, så att för 1933/
1934 utgör fordonsskatten icke mera än 27.9 % av de sammanlagt inflytande
automobilskattemedlen. Bevillningsutskottets betänkande går helt och hållet
ut på en omsorg om att denna procentsats icke ytterligare skall sjunka. Det

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

35

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
kan vara av intresse att skärskåda närmare detta argument, som bevillningsutskottet
för fram såsom det viktigaste, ja, icke bara såsom det viktigaste utan
såsom det enda. Vad kan vara orsaken till att den procentsats, som fordonsskatten
utgör, sjunker? Det beror icke på någon sänkning av fordonsskatten,
ty den har höjts i huvudsak undan för undan. Vi hade först en multiplikator
av 8, så en av 10 och år 1932 lia vi fått en av 14, fastän det samtidigt blev
visst skattefritt avdrag i vagnsvik^ innan den multiplikatorn anbringades.
Trots att man har höjt multiplikatorn, har fordonsskattens andel i de samlade
bilskattemedlen sjunkit. Jag menar detta är ganska naturligt,'' och det
visar, att fordonsskattesatserna ha varit för höga. De ha icke varit för låga,
utan det visar, att de varit för höga. Det visar, att de personer, som kunnat
väntas använda sig av motorfordon för att köra endast något 5—600-tal mil
örn året, av skatten påverkats till att avstå från att köpa motorfordon och i
stället åkt med trafikbil, omnibus o. s. v. De bilar, som finnas, ha sålunda
fått köra flera person- och tonkilometer, under det att dessa bilar, som skulle
ha kört ett färre antal mil örn året, ha reducerats. Och det måste bli så, örn
man håller relativt höga fordonsskatter. Då håller man tillbaka numerären
av sådana bilar, som användas endast några hundratal mil örn året. Det är
dessa bilar, som betala relativt stor del av sina skatter i fordonsskatt och
relativt liten del i bensin- och gummiskatterna.

Örn nu bevillningsutskottet står på sig med sina synpunkter att icke sänka
fordonsskatten för att icke skjuta ned procenttalet ytterligare, vinner utskottet
endast det, att trafiken koncentreras ännu mera på sådana bilar som
finnas. De få köra flera mil, och sådana bilar, som köra få mil om året,
minskas undan för undan. Skulle eventuellt bevillningsutskottet försöka hjälpa
upp saken genom att höja skatten på motorfordon, då är jag övertygad örn
att vad utskottet kommer att vinna blir precis motsatsen till vad det åsyftar.
Procentsatsen komme att ytterligare sjunka på grund av en ytterligare koncentration
av trafiken. Detta vill jag ha sagt örn detta procenttal, som bevillningsutskottet
lägger så mycken vikt vid.

Därutöver vill jag fråga: är det rimligt att fästa så stort avseende vid ett
sådant procenttal, då detta procenttal, som sjunkit till 27.9 %, är medeltalet mellan
så olika procenttal som dem, som framkomma på last- och trafikbilar och
omnibusar, där fordonsskatten utgör omkring 8, 10 ä 12 % av skattebördan,
och det procenttal, som framkommer för svagt utnyttjade personautomobiler,
där fordonsskatten utgör 50, 60 ä 70 % av hela skattebördan? Är det rimligt
att ta medeltalet av dessa olika kvantiteter och sedan anföra det såsom en särskilt
viktig sak att bibehålla ett sådant medeltal i ett visst läge? Rimligare
vore väl ändå, örn man ginge in för den principen att lägga beskattningen så,
att varje bil borde så långt som möjligt betala sin del av kostnaderna för vägnätets
underhåll och utveckling. Örn man går ut ifrån detta såsom en grundprincip,
kommer man snart fram till att få bort fordonsskatten helt och hållet
eller i varje fall minska den eller kanske göra den blott till en registreringsavgift
eller något i den vägen.

Sedan bör man väl i fråga om bilismen, såsom man gjort i många andra länder,
lägga vikt vid att automobilen icke skall vara någon lyxartikel, som skall
hållas tillbaka genom en lyxbeskattning, utan man skall tänka på den såsom
en stor produktionsvara och en stor konsumtionsartikel, som är av allra största
betydelse för att förhindra, att arbetslöshet uppstår i ett samhälle. Vi
räkna kanske med att ha rätt mycket bilar här i Sverige. Jag ser emellertid
av en uppgift i statistisk årsbok, att de egentliga automobilerna •— motorcyklarna
alltså icke medräknade — uppgå till ett sådant antal, att vi ha 41
invånare på varje bil, person- eller lastbil, under det att man i Förenta Sta -

36

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
terna har 5 invånare på varje bil. Vi ha ganska långt kvar, innan vi komma
fram till en sådan popularisering av detta samfärdsmedel, som efter mitt förmenande
är nyttig och önskvärd.

Härefter vill jag säga ett par ord örn ett uttryck, som bevillningsutskottet
använt i sitt betänkande. Det talar örn en överflyttning av skattebördan, då
utskottet säger: »För personer, som i jämförelsevis ringa utsträckning ut nyttja

sina automobiler i trafik, skulle ett överflyttande av skatt från fordonen
till förbrukningsartiklarna givetvis innebära en fördel. En sådan överflyttning
skulle däremot strida mot de intressen, som förefinnas hos ägare av
i yrkesmässig trafik eller eljest i intensiv drift begagnade automobiler.». Vad
är det för anledning att framföra detta i anledning av en motion, däri .man
icke föreslagit någon som helst överflyttning av skattebördan utan däri det
föreslagits en sänkning av fordonsskatten å jpersonautomobiler? Det innebär
icke någon ökning av skattebördan eller någon ökning av det belopp, som
skulle utgå i form av bensin- och gummiringskatt. Det är icke alls tal om
någon överflyttning. Detta uttalande av utskottet hänger efter mitt förmenande
fullständigt i luften. Det är mycket möjligt att man skall kunna komma
till en sänkning även av de direkta konsulntionsskatterna, sa rikligt som
automobilskattemedlen flöda in. Det haller jag för ganska möjligt. I sa fall
skulle emellertid naturligtvis bevillningsutskottet icke nu ha kommit med detta
betänkande utan väntat därmed till närmare slutet, av budgetåret, da man
säkrare kan bedöma vad som under detta budgetar influtit och även säkrare
kan uppskatta vad som under nästa budgetar kan vara att vänta. Da bade
man kanske — jag håller det för mycket sannolikt kunnat företaga, förutom
den sänkning av fordonsskatten, som vi här i var motion föreslagit, även
en sänkning av bensin- och gummiringskatterna, för såvitt man vill gå in för
den princip, som jag och mina medmotionärer balla för den rätta, nämligen
att dessa bilskattemedel i huvudsak skola avses för de ändamål, som de från
början ändå varit avsedda för, alltså för underhåll och byggande av vägar i
den mån, kostnaderna härför rimligen böra belasta motortrafiken.

Bevillningsutskottet är ju enigt i sitt utlåtande, och det lönar sig därför naturligtvis
icke så särskilt mycket att här begära votering, då läget är sådant.
Annars kunde det vara nog så frestande. När jag samtalat med olika bilintresserade
örn den föreslagna skattesänkningen, har jag en och annan gång
hört dem ha den uppfattningen, att det går nog icke att få igenom någon
skattesänkning i riksdagen, så länge icke åtminstone hälften av kammarens
ledamöter och en till ha egna bilar. Det kunde vara ganska frestande att inför
det påståendet begära votering för att se efter örn det håller streck, vad
angår andra kammaren. Emellertid skall jag för närvarande inskränka mig
till att yrka bifall till den väckta motionen och alltså avslag på utskottets betänkande.
— Man kan, såsom jag redan sagt, vänta sig,, att bilskattemedlen
under nästa budgetår komma att ge 10 eventuellt 15 miljoner kronor mer än
vad man förutsett i årets statsverksproposition, och skulle det då icke kunna
finnas utrymme för denna mattliga reduktion som uppskattas till 1 milion
kronor?

Jag yrkar bifall till den väckta motionen.

I detta anförande instämde herrar Osberg, Nilsson i Antnäs och Persson i
Grytterud.

Vidare anförde:

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Motionären har tydligen känt sig
illa berörd av den behandling, som hans motion rönt i bevillningsutskottet,

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

37

Ang. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
men herr Lundell är icke den första, som fått sin motion avslagen, och därför
bör han taga detta tämligen lugnt. När han såsom motiv för sin framställning
framhåller, att bilskatten kommer att ge betydligt mera än finansministern
räknat med — han tror, att den innevarande budgetår kommer att uppgå
till 90 miljoner kronor och nästa år till omkring 100 miljoner kronor ■— får
han ursäkta, om bevillningsutskottet tror mera på vad riksräkenskapsverket
och finansministern räkna med än på de belopp, som herr Lundell försöker
övertyga bevillningsutskottet vara de riktiga. När den nuvarande bilskatten
år 1932 infördes för att skaffa mera pengar för vägväsendet, skedde en allmän
höjning av beskattningen av motortrafiken. Emellertid böra vi komma ihåg,
att fordonsskatten då ökades med blott 11 %, medan bensinskatten ökades med
25 % och gummiringskatten med 75 %. Alltså erhöll redan då fordonsbeskattningen
en förmån gent emot beskattningen av bensin och gummiringar. Det
beslut, som fattades år 1932, var principiellt i stil med vad som 1931 års
riksdag och bevillningsutskottet begärt ifråga örn fördelningen av skatterna
på de olika beskattningsdelarna. Då sade nämligen bevillningsutskottet: »Sålunda
hade de grundläggande principerna för då gällande beskattning bibehållits,
nämligen att denna skulle drabba såväl innehavet av automobil som
även och främst utgå i förhållande till den omfattning, i vilken automobilerna
brukas.» Det är helt naturligt, att örn det är någon, som har en personautomobil
men begagnar densamma i mycket ringa utsträckning, tycker han, att det
är hårt att betala en hög fordonsskatt. Nu är det emellertid så, att då denna
fordonsskatt infördes räknade man ändå med att även innehavare av personbilar
borde betala sin del av de medel, som behövdes för iordningställande av
goda och bra vägar, som även dessa bilar någon gång använda, och därför
kan det också försvaras, att de lämna sin tribut till de medel, som på detta
sätt uttagas för vägväsendet.

När herr Lundell och hans medmotionärer uteslutande begära, att skatten
skall sänkas på personautomobiler, är det helt naturligt, att utskottet ansett
detta såsom en överflyttning, därför att då utskottet icke har en sådan sangvinisk
tro att få in så mycket bilskattemedel, som herr Lundell räknar med, är det
helt naturligt, att örn man skall kunna få in tillräckligt med pengar för vägväsendet,
måste denna minskning av fordonsskatten kompenseras genom höjning
av skatten på förbrukningsartiklarna. Dessutom böra vi i detta sammanhang
icke glömma, att vi vid de senaste riksdagarna haft före motioner, däri
man begärt lindring av skatten för sådana bilar, som gå i yrkesmässig trafik,
nämligen mjölkbilarna, och man kan ifrågasätta, örn icke det i sådana fall bör
kunna vara mera motiverat att tillmötesgå motionerna i det avseendet än då
det gäller speciellt personautomobiler. Eljest måste man ju säga, att det sker
en orättvisa gent emot dessa bilar, om personautomobilerna skola få en särstående
skattelättnad.

Såsom frågan nu ligger till och då vi icke genom den motivering, som motionärerna
presterat, blivit övertygade örn att det är behövligt att rubba på
det, som antogs 1932, ha vi inom utskottet ansett oss böra yrka avslag på den
föreliggande motionen, men vi ha samtidigt med hänsyn till den utveckling,
sorn på detta område sker, uttalat, att det kanske blir nödvändigt, att tämligen
snart taga upp detta problem och därvid taga under övervägande, huruvida
den nuvarande fördelningen av beskattningen är den riktiga. För närvarande
anse vi emellertid, att någon ändring icke bör företagas.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Olofsson i Digernäs: Herr talman! Motionären i den föreliggande

frågan har så utförligt angivit skälen för sin motion, att jag skulle kunnat nöja

38

Nr 28.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
mig med att instämma med honom, men jag vill ändå i korthet säga några
ord.

Det är väl knappast någon skatt, som drabbar så orättvist som just denna
fordonsskatt. Den är orimligt orättvis, just därför att bilar användas så olika.
Den ene har t. ex. sin bil för att komma till närmaste stad eller närmaste station
någon gång, kanske en gång i veckan eller var fjortonde dag, men dessemellan
står bilen. En annan brukar sin bil och förtjänar pengar på den och kan
betala bilen med inkomsten av den körning, han har. Detta gör, som sagt,
att skatten blir så orimligt orättvis. Det vore då väl mera rättvist att sänka
skatten på själva fordonet och hellre lägga till en smula på bensinen och ringarna,
ifall man nödvändigt vill komma upp till samma inkomst för staten.
Jag har hört sägas, att t. ex. i Amerika 16 dollars av skatten ligga på själva
fordonet och resten ligger på ringarna och bensinen. Skulle man icke hos oss
kunna gå ungefär samma väg? Den nuvarande skatten är så oskäligt hög,
att jag tror, att vi icke ha någon skatt, som kan betraktas som så orättvis som
just denna.

Det finns också andra skäl, som kunna anföras för denna lilla sänkning,
som jag tycker, att vederbörande borde kunna bifalla. Det innebär, såsom
jag förut sagt, en relativt liten summa, och man kan räkna med att bilskattemedlen
under innevarande budgetår uppgå till betydligt större belopp än vartill
de upptagits i budgeten, och att de för nästa år komma att gå ännu högre.
Jag har icke någonstans sett en så livlig bilhandel som i Stockholm. Nu t. ex.
för några dagar sedan kom upp till Stockholm direkt från Amerika en båt
med 222 bilar för en firmas räkning. De skola naturligtvis försäljas och
komma att gå åt. Det är min övertygelse, ty handel med bilar är så ovanligt
stor, och därför är det icke någon fara för att statens inkomster på bilskattemedlen
komma att minskas utan de komma att ökas. I sådant fall borde
man val kulina skipa någon smula rättvisa. Jag ber att få yrka bifall till
motionen.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att
den ärade motionären i början av sitt anförande tycktes förmena, att bevillningsutskottets
ställningstagande till denna motion skulle bero på en dålig
vana hos bevillningsutskottet att endast höja men aldrig sänka en skatt. Jag
försäkrar, att ett sådant förmodande är nog fullkomligt oriktigt. Det är emellertid
andra förhållanden, som kunna vara avgörande för utskottet, och örn jag
skulle koncentrerat ange de skäl, som jag tror varit avgörande för utskottet i
denna fråga liksom i så många andra skattefrågor, skulle jag vilja säga, att i
allmänhet äro skattefrågorna av så invecklad natur, att det icke är så lätt för
utskottet att föreslå en sådan ändring som den ifrågasatta. Dels får man lov
att taga hänsyn till minskningen av inkomster, som kanske redan på sätt och
vis tagits i anspråk i den uppgjorda budgeten, dels får man taga hänsyn till.
huru det verkar, örn det blir en ändring i de grundsatser, som man gått in för,
när man införde skatten. Det är med andra ord synnerligen svårt för bevillningsutskottet
att på en enskild motionärs framställning föreslå en skatteändring,
då utskottet icke kan på den tid, som i allmänhet står utskottet till buds,
verkställa de utredningar, som äro nödvändiga, när det gäller att borttaga eller
sänka en skatt.

Här säger nu motionären, att bilskattemedlen inflyta ju så rikligt, att man
borde kunna vara med örn denna lilla sänkning och den obetydliga nedprutning,
som det här talas örn. Ja för all del! Jag skall emellertid herr talman, passa
på att säga till den siste ärade talaren, när han betecknade denna fordonsskatt
som särskilt orimligt orättvis, att det torde väl ändå knappast vara möjligt, att

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

39

Ang. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
med denna lilla reform få denna olägenhet avhjälpt. Frågan måste nog tagas
upp i ett större sammanhang, om man skall få denna påstådda orättvisa avhjälpt.
Nu har motionären både i motionen och även i sitt anförande velat
göra gällande, att bilskattemedlens användning för vägunderhållet skulle lia
föranlett en väglyx, ett slöseri inom vägväsendet, som man borde försöka att
stävja, och han pekade också på att statsrevisorerna i år gjort en omförmälan
i det avseendet. Ja för all del, när något förekommer, som kan betecknas såsom
väglyx, bör det motarbetas. Det bör givetvis icke få förekomma. Om
man emellertid tar del av den förklaring, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har avgivit i anledning av statsrevisorernas anmärkning, så visar det
sig, att det finns icke så särdeles mycket kvar av denna anmärkning, försåvitt
det gäller saker, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haft något att göra
med eller skolat tillse. Det är alltså endast mera lokalt betonade lyxåtgärder
på vägväsendets område, som det kan vara fråga om.

När riksdagen nu så sent som år 1932 har avvägt dessa skatter, såväl fordonsskatten
som bensin- och gummiringskatten, så har bevillningsutskottet ansett,
att man icke nu bör ändra på fordonsbeskattningen. Jag vill emellertid
framhålla, att jag kan ansluta mig till den tankegången, att när bilskatterna
flöda så rikligt, att de fullt täcka de utgifter, för vilka de äro avsedda, kan man
börja tala örn en sänkning av beskattningen. I så fall skall också denna sänkning
avvägas så, att man i möjligaste mån och på ett rimligt sätt skipar rättvisa
mellan de olika skatteobjekten. Jag förmodar nämligen, att man alltjämt
kommer att uttaga både konsumtionsskatter och motorfordonsskatt. Jag är
emellertid icke övertygad örn att motionärerna ha rätt, när de förmena — herr
Lundell framhöll också samma sak i sitt anförande — att vägkostnaderna redan
skulle vara fullt täckta med bilskattemedlen. Man skall dock komma ihåg,
att vägskatten för de väghållningsskyldiga icke har sänkts utan i allmänhet
ligger högre än före den tid, då bilismen kom till. Det kan ju bero på utvecklingen
av vägväsendet men är i alla fall ett faktum, och så länge så är fallet,
kan man dock icke så tvärsäkert påstå, att man redan nu skulle kunna sänka
bilskatterna. I varje fall har icke bevillningsutskottet ansett sig kunna gå med
på det påstående, som i detta fall blivit gjort. Då riksdagen, som jag nyss
sade, så sent som år 1932 har avvägt dessa skattesatser, bör man icke nu gå in
för en ändring, utan den frågan får nog tas upp i ett annat och större sammanhang,
när tiden härför befinnes mogen.

Jag tror icke, att motionären skall behöva vänta så länge, som han antydde,
då han gjorde gällande, att någon sänkning av bilskatterna icke skulle
kunna komma till stånd, förrän halva antalet riksdagsmän plus en hade skaffat
sig bil. För egen del skulle jag i så fall redan vara anhängare av motionärernas
förslag, då jag har bil, men från den synpunkten har jag ej betraktat frågan
och jag förmodar, att herr Lundell också så småningom skall komma till
samma insikt som jag, att när man sitter i ett utskott, som har att behandla
skattefrågor, så är det icke så lätt att gå med på förslag örn ändringar. Det
iir så många hakar och gäller så invecklade saker, att man får nog titta både
en och två gånger på en sak, innan man kan våga ta ansvaret för en reform.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Åqvist: Herr talman! Det är givet, att om man kunde sänka bil skatten,

vore det välkommet för dem, som ha bilar, men enligt min uppfattning
är det för närvarande icke möjligt att gå fram på den vägen. Jag skall icke
alls här gå in på fördelningen av beskattningen och örn det kan vara lämpli -

40

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
gare att lägga mera på bensinen och ringarna och mindre på själva bilarna.
Det är möjligt, att det skulle vara riktigt, men det samlade beloppet behöva
vi i alla fall få in. Kunna vi med de nuvarande skatteinkomsterna i något hastigare
tempo förbättra våra vägar, så vore det också mycket lämpligt, att så
sker. För min del har jag icke i det län,, som jag representerar, hört någon
klaga över skatten på bilarna, och det finns ändå rätt mycket bilar i detta
län.

Man skall i detta sammanhang icke heller glömma den konkurrens, som lastbilarna
utöva mot statens järnvägar. Med tanke på denna konkurrens måste
man ju erkänna, att det icke förefaller så säkert, att skatten på bilarna skulle
vara för hög. För att bilarna och järnvägarna skulle bli fullt jämställda, måste
också skatten på bensin och ringar tillsammans vara åtminstone i nuvarande
höjd. Det är ju dock även andra omständigheter, som gör, att det kan vara fördelaktigare
att forsla varor med lastbilar än med järnväg, ty med bilar kan
man få fram varan direkt till mottagaren, medan man vid järnvägstransport i
alla fall måste lasta örn varan för att få den utkörd.

När herr Olofsson i Digernäs framhöll, att han icke något år har iakttagit
en så livlig bilhandel som i år, så är detta ju ett bevis för att allmänheten även
med nuvarande beskattning anser sig ha råd och fördel av att använda bilar.
Det talar, synes det mig, alltså snarare för att man icke skall behöva sänka
skatten.

Herr Lundell citerade ett uttalande örn att ställningstagandet till denna fråga
skulle bero på i vad mån riksdagsmännen själva ägde bil eller ej. Jag måste
för min del säga, att jag tycker det var ett dåligt betyg, som herr Lundell därvid
gav riksdagsmännen, vare sig det nu var hans egen uppfattning eller han
endast anförde det. Jag tror icke det finns en enda riksdagsman, som låter en
dylik sak få vara avgörande för hans ställningstagande till skattefrågan. Man
söker nog se frågan ur allmännyttans synpunkt och bedömer den därefter. För
egen del använder jag en hel del bilar i min verksamhet, men det skulle aldrig
falla mig in att taga hänsyn därtill vid bedömandet av denna fråga. Jag ber
för min del att få protestera mot detta herr Lundells uttalande. Jag kan icke
godkänna detsamma.

Jag kan icke finna, att det finns någon anledning att i nuvarande läge gå
med på en förändring av bilbeskattningen och ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anledning
av de invändningar, som blivit gjorda under debatten. Jag skall börja
med den egentliga utskottsopponenten, örn jag så får kalla herr Ericson i
Boxholm.

Han uttalade sig mycket skeptiskt örn mina beräkningar över bilskattemedlen
och tycktes anse, att det endast var tomma spekulationer från min
sida, när jag påstod, att bilskattemedlen innevarande budgetår mycket väl
skulle kunna uppgå till 90 miljoner kronor i stället för förutberäknade 75
miljoner och för nästa budgetår möjligtvis till 100 miljoner kronor. Jag vill
då påpeka för herr Ericson i Boxholm, örn han icke lagt märke till det förut,
att uppskattningen av det inflytande skattebeloppet för innevarande budgetår
har undan för undan stigit. Det räknades först med 75 miljoner och uppskattades
sedan i årets statsverksproposition till 82 miljoner och har nu i bevillningsutskottets
eget betänkande uppskattats till 88 miljoner. Det kan ju
hända, att herr Ericson i Boxholm icke lagt märke till att denna siffra 88
miljoner står upptagen i bevillningsutskottets eget betänkande. — Det kail
väl då icke heller anses vara ett så förfärligt överskridande av det sannolika,

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

41

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
om jag säger, att jag tror, att det skall komma att uppgå till 90 miljoner eller
2 miljoner mera än vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu har kommit
till på grund av uppskattningar för enbart första halvåret. Jag har redan
förut framhållit, att fordonsskatten inflyter huvudsakligen i februari månad.
Hade man gjort en uppskattning nu, sedan fordonsskatten till sin övervägande
del finnes redovisad hos Överståthållarämbetet och hos länsstyrelserna, hade
man betydligt bättre kunnat bedöma den slutsiffra, som vi skola komma till,
än när man endast inskränkt sig till siffrorna för första halvåret. Jag tycker,
att bevillningsutskottet mycket väl hade kunnat göra en sådan förfrågan
för att få en senare uppskattning. Örn det uppsving, som varit rådande
under år 1934, fortsätter även innevarande år, tror jag icke heller det på något
sätt är en för hög siffra, när man gör gällande, att vi nästa år skola
komma upp till 98 ä 100 miljoner kronor.

Sedan sade herr Ericson i Boxholm, att även fordon, som användas ganska
litet, alltså sådana personbilar, som jag talat örn och som köras kanske några
hundra mil örn året, få bära något av vägskattebördan. Ja, men här är ju
icke fråga örn att alldeles taga bort fordonsskatten. Åtminstone ha vi icke
i motionen föreslagit något sådant. I själva verket bära dessa bilar i förhållande
till de totala utgifterna för bilkörningen för närvarande en större
del av skatt än de bilar, som köras mera, just därför att fordonsskatten drabbar
dem så hårt i jämförelse med de rena konsumtionsskatterna.

Herr Ericson i Boxholm ville också göra gällande, att förslaget skulle innebära
en orättvisa mot lastbilarna, då de icke skulle få någon del av den
nu föreslagna sänkningen. Jag påpekade dock i mitt förra anförande, att för
dessa lastbilar fordonsskatten väger mycket mindre än för personbilarna, och
skatterna överhuvud taget väga mindre för dem i förhållande till övriga utgifter
än för personbilar med låg utnyttjning. Jag har också framhållit, att
jag naturligtvis på intet sätt är emot en sänkning även för lastbilarna just för
den beskattning, som drabbar dem hårdast, alltså skatten på bensin och gummiringar,
i den mån det visar sig, att de inflytande bilskattemedlen äro så
rikliga, att det kan ske någon sänkning till större belopp. Den sänkning,
som jag och mina medmotionärer ha föreslagit, har ju kalkylerats till endast
omkring en miljon kronor av alla de många miljoner, som i verkligheten kunna
väntas flyta in.

Jag skulle sedan vilja säga några ord till herr Brännström, när han framhåller,
att skattefrågorna äro av så invecklad natur och att det är så många
olika saker att taga hänsyn till, att man icke kan gå med på någon ändring
i gällande skattesatser, innan man först fått utreda saken ytterligt noga.
Han sade också direkt, att man icke kan i anledning av en enskild motion
företaga någon ändring i skattesatser på grund av omöjligheten att få tillräcklig
utredning. Jag skulle då vilja fråga honom: Skall man tolka detta
så, att bevillningsutskottet anser sig pliktigt att i alla väder följa den sittande
regeringen? Man kan ju knappast komma till en annan slutsats. Man
har åtminstone tidigare räknat med att bevillningsutskottet skulle vara riksdagens
mest självständiga utskott. Det är väl icke för intet, som bevillningsutskottets
utlåtanden kallas för betänkanden, under det att de andra utskottens
utlåtanden kallas för utlåtanden. Det skulle visa, att det skulle förefinnas
något större betänksamhet och självständighet hos bevillningsutskottet.
Åtminstone tror jag det är grunden för denna olika beteckning. Det står i
grundlagarna, att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av
riksdagen allena. Detta lägger ju i bevillningsutskottets hand en alldeles
särskild makt. Skall man då verkligen säga något sådant som att på en enskild
motion kan det ej företagas någon skattesänkning? Det måste ju be -

42

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
tyda, att bevillningsutskottet skulle vara fullkomligt beroende av Kungl.
Maj:ts förslag. Bevillningsutskottet bar möjlighet, menar jag, att självt utreda
vad helst utskottet vill.

Herr Bränntröm ville göra gällande, att vad som sagts i motionen örn väglyx
skulle vara av ganska omtvistad verklighet. Han erkänner visserligen,
att statsrevisorerna ha kommit med ett sådant uttalande, men framhåller, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har sagt, att det icke finns tillräcklig
grund för revisorernas uttalande. Vore det emellertid icke lämpligt, att riksdagen
holle mera på sina revisorers uttalanden än på andras? Det tycker åtminstone
jag skulle ligga nära till hands.

Sedan sade herr Brännström, att riksdagen har så sent som år 1932 avvägt
dessa skattesatser och att man icke så kort tid efteråt bör göra en ändring.
Ja, men herr Brännström, vi få väl ändå tänka på att 1932 hade vi en kris
av mycket svårartad natur. Man visste icke vad man skulle kunna få in av
bilskattemedel utan måste vara försiktig. Jag kan mycket väl förstå, att
man då icke ville tänka på en sänkning. Nu ha vi emellertid helt andra konjunkturer.
Det ser man ju av de successiva höjningarna i de uppskattade bilskattemedlen.
Skulle icke en sådan total omsvängning av situationen kunna
inverka på bevillningsutskottets ställningstagande i en skattefråga? Det tycker
jag skulle ligga mycket nära till hands.

Herr Brännström sade sig vara mycket tveksam örn huruvida man verkligen
kan säga, att motortrafiken betalar den del av vägkostnaderna, som lämpligen
bör åvila densamma. Det kan man naturligtvis ha mycket olika uppfattningar
örn, och jag är icke på något sätt någon auktoritet i denna fråga,
men just därför stödde jag mig också på ett uttalande av 1931 års väg- och
brosakkunniga, vilka ju blevo direkt tillfrågade örn hur det kunde förhålla
sig med den saken och avgåvo sitt svar härå till Kungl. Maj :t den 19 augusti
1933. De sakkunniga sluta på följande sätt: »Med den nu föreslagna fördelningen
skulle övriga av vägväsendet intresserade parter betala något mindre
än före motortrafikens genombrott, vadan det ej finnes fog för talet, att motortrafiken
är gynnad på bekostnad av andra trafikintressen. Tvärtom kan
hävdas, att motortrafiken för närvarande fullt bär den andel av väghållningen,
som svarar mot dess användning av vägarna.»

Detta var alltså det resultat, till vilket dessa sakkunniga kommo, och den
lilla erfarenhet jag har stöder detta uttalande. Jag menar, att vi måste anse,
att detta är det faktiska förhållandet. Åtminstone gör jag det. Då voro
ändå de inflytande bilskattemedlen lägre än de äro nu. De uppgingo det året,
vill jag minnas, till mellan 72 och 73 miljoner kronor.

Till slut skall jag endast säga ett enda ord till herr Åqvist, som förmenade,
att herr Olofsson i Digernäs genom att tala örn den livliga bilhandeln i år
i någon mån hade motbevisat sig själv. Herr Åqvist menar nämligen, att
detta skulle visa, att en skattesänkning icke behövs. Ja, men vad herr Åqvist
sade bevisar icke, att, örn man sänkte bilskatten, icke bilhandeln skulle bli
ännu livligare. Å andra sidan visar det också, att är bilhandeln så livlig, så
bör man verkligen få in det belopp i bilskattemedel, som uppskattningarna
ha kommit fram till, och då finns det mycket väl rum för en sänkning av fordonsskatten
i den blygsamma omfattning, som föreslagits i motionen.

Jag ber med stöd av det nu sagda att ännu en gång få yrka bifall till motionen.

Herr Lindmark: Herr talman! Jag för min del delar i mångt och mycket
motionärernas uppfattning i denna fråga. De rikligt inflytande automobilskattemedlen
motivera säkerligen, att en omläggning av denna beskattning

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

43

Ang. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)
inom kort bör äga rum, och vid en sådan blivande omläggning av automobilskatten
synes det mig vara självfallet, att en sänkning skall äga rum i fråga
om den del av beskattningen, som rör fordonsbeskattningen. Eventuellt kan
det också bliva fråga örn en ökning eller i allt fall en reglering av de övriga
två skatterna, bensinskatten och gummiskatten.

När jag läste utskottets utlåtande på denna punkt, så fäste jag mig vid en
formulering, som jag tycker icke är fullt riktig. Det heter nederst på sidan 5:
»För personer, som i jämförelsevis ringa utsträckning utnyttja sina automobiler
i trafik, skulle ett överflyttande av skatt från fordonen till förbrukningsartiklarna
givetvis innebära en fördel. En sådan överflyttning skulle däremot
strida mot de intressen, som förefinnas bos ägare av i yrkesmässig trafik eller
eljest i intensiv drift begagnade automobiler.»

Yttrandet är givetvis i och för sig riktigt men får icke tjäna som ett motiv
till att man icke skulle söka en ändring i grunderna för beskattningen. Det
får icke alls läggas de synpunkterna på frågan, huruvida man tjänar ett visst
intresse, deras, som begagna bilen föga, eller deras, som begagna den mycket;
utan skatten skall givetvis läggas så jämnt och rättvist som med hänsyn till
förhållandena är möjligt.

Jag kan givetvis icke giva något recept på, med vilken procent fordonsskatten
skall deltaga i den totala automobilskatten. För närvarande synes den utgå
med 27 procent. Men jag vill likväl uttala, att sannolikt skulle man vara
på ett rättvisare plan, örn man läte delaktigheten stanna vid cirka 15 procent.
Jag tillät mig 1932, när avvägningen sist ägde rum i fråga örn automobilskatten
och dess olika grenar, att i en motion yrka på en betydande höjning
av gummiskatten och i motsvarande grad minskning av fordonsskatten.
Jag har samma uppfattning kvar fortfarande, att det är icke rätt, som det
nu är, att fordonsskatten skall utgöra så stor del av automobilskatten.

I detta sammanhang vill jag erinra örn en fara, som föreligger med hänsyn
till de nu utgående höga automobilskatterna. Det är den, att vederbörande
sittande regering och därmed också riksdagen frestas så småningom allt mer
och mer att använda automobilskattemedel för ändamål, som icke från början
voro avsedda att täckas av automobilskattemedel och som icke kunna anses
böra täckas på detta sätt. Ursprungligen avsågs, att automobilskattemedlen
skulle användas till underhåll och förbättring av för automobiltrafiken viktiga
vägar. Men vi hava ju de senaste åren sett, hurusom regeringarna lockats
att använda dessa automobilskattemedel för andra ändamål. Man kan befara,
att, när det är svårt att täcka löpande utgifter, komma förhållandena att inbjuda
till att taga ytterligare djupa grepp i dessa rikt flödande skattemedel.

Då vi nu sannolikt hava att snart motse, att hundratalet miljoner inflyter
på grund av automobilskatten, så är nog tiden inne, då en omläggning och
ändring av grunderna för automobilskattens utgående bör äga rum. Jag vill
passa tillfället att uttala här, att denna ändring, denna reform, bör läggas på
ett sådant sätt, att fordonen beskattas lägre än för närvarande är fallet. Rättvisesynpunkterna
tala i den riktningen.

Men det är klart, att när man skall föreslå en ändring av grunderna i denna
beskattning, som man likväl måste finna vara av ganska komplicerad natur,
är det icke lätt att låta sig bestämmas av den utredning, som enskilda motionärer
kunna föra fram. Härvidlag torde det nog behövas ett noggrant övervägande,
som endast Kungl. Maj :t är mäktig att göra. Det behöves säkerligen
antingen en sakkunnig kommitté, som arbetar på frågan, eller också att vederbörande
statsråd inom departementet verkställer en sådan utredning. Därför
finner jag, att, ehuru mina sympatier ligga på motionens sida, jag likväl icke
kan biträda herr Lundells yrkande utan ansluter mig till utskottets utlåtande.

44

Nr 28.

Lördagen den 30 mars.

Äng. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)

Jag är likväl tacksam att redan vid detta stadium hava fått vara i tillfälle
att framföra de synpunkter jag har.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Brännström i Skellefteå: Herr talman! Jag måste begära ordet, när
herr Lundell gav mig en direkt fråga. Han frågade mig, örn jag ansåg, att
mitt yttrande beträffande en enskild motion skulle innebära, att utskottet skulle
stå vanmäktigt så till vida, att det alltid skulle vara nödsakat att följa den
sittande regeringen. På det vill jag svara, att jag ingalunda sagt något sådant.
Men vad jag har sagt är, att, när det gäller skattefrågor, visar det sig ganska
svårt, enär det fordras en större och mera omfattande utredning än i regel
en enskild motionär förmår. Den fråga, vi nu diskutera, utgör just ett exempel
på detta.

Automobilskattemedlen hava ju haft en särskild uppgift, vägförbättring och
vägunderhåll. Först måste vi veta, hur de fyllt den uppgiften. Visserligen
påstår herr Lundell med stöd av väg- och brosakkunnigeutlåtandet av år 1933,
att det finnes en sådan utredning. Jag betraktar det av herr Lundell citerade
uttalandet såsom ett påstående, örn vars riktighet delade meningar förefinnas.
Klarhet saknas, huruvida automobilskattemedlen fyllt den uppgiften att ersätta
de fördyringar, som förorsakats vägväsendet i vårt land. Det är en fråga.

För det andra måste vi hava en avvägning mellan de olika beskattningsgrunderna.
För närvarande hava vi dessa tre, som jag förut omnämnde. Vi
måste hava en avvägning dem emellan. Den föregående ärade talaren omnämnde,
att han hade sympatier för motionen. Jag tror, att det finnes gott
örn sådana i kammaren, som hava sympatier för motionen. Men en sådan deklaration
tjänar icke mycket till.

Det första vi måste veta är, örn automobilskatten fyller den uppgift, för vilken
den är avsedd. Gör den det till fullo, bör den kunna sänkas. Då böra
även dessa sänkningar avvägas på i möjligaste mån riktigt sätt.

Ingen av herrarna har, synes det mig, lagt märke till de sista orden, som
utskottet här sagt i sin motivering. Det kan just innebära, att även utskottet
har sympatier för motionen, och det kan innebära, att vi gärna se, att skatten
sänkes. Utskottet säger här: »Då emellertid med den snabba utveckling, som
ägt rum och alltjämt äger rum på förevarande område, beskattningen kan komma
att visa sig i behov av omläggning, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på frågan.» Vi anse, att Kungl. Maj :t har
i sin hand att verkställa de utredningar, som giva svar på frågan, och vidtaga
de åtgärder, som kunna föranledas därav. Det är ingalunda så, att bevillningsutskottet
är tvunget att följa den sittande regeringen. Därom föreligga många
bevis under årens lopp. Vid denna riksdag finnas på bevillningsutskottets
bord flera förslag, framlagda av regeringen, vilka jag hoppas komma att ändras
eller avslås.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Lundell begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 23, röstar

Ja;

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

45

Ang. lindring i skatten å motorfordon. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 15.

Härpå föredrogos vart för sig bevillningsutskottets betänkanden:

nr 24, i anledning av väckt motion örn befrielse från erläggande av lagfartsstämpel
för vissa fastigheter, som överförts från församling till kommun
; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
en i Genéve den 11 oktober 1933 dagtecknad konvention för underlättande av
det internationella utbytet av undervisningsfilm, m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 16.

Vidare föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl. Äng. inlösen
Maj:ts proposition med förslag till lag örn inlösen av vissa frälseräntor, m. m. a” ms.sa
Ordet erhölls därvid på begäran av r ^m.W

Herr Karlsson i Munkedal, som yttrade: Herr talman! I anslutning till
det förevarande utskottsutlåtandet tillåter jag mig, med talmannens benägna
tillåtelse, att rikta en vördsam vädjan till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
att föranstalta örn, att den utredning, som nu pågår rörande avskrivning
eller avlösning av en del gamla skatter, som vi hava dels i Bohuslän
under namn av landskyld och dels i Halland under namn av landgillen, måtte
så bedrivas, att förslag kan föreläggas 1936 års riksdag. När riksdagen 1931
i sin skrivelse nr 347 hemställde om utredning, på vad sätt landskyld och landgille
samt andra jämförliga uråldriga skattepålagor på effektivare sätt än
nu skedde kunde avskrivas eller avlösas samt att förslag till åtgärder i ämnet
framlades för riksdagen, så drogo de lägenhetsägare och de jordbrukare,
som äro belastade med dessa pålagor, en lättnadens suck. T!y dessa gamla
skatter, landskyld och landgille, äro för en del lägenhetsägare och en del
jordbrukare mera betungande än t. ex. vägskatten. Man hade ju också hoppats,
att den utredning, som igångsattes under slutet av 1933, skulle kunna
fullgöras så hastigt, att man hade kunnat få ett förslag till innevarande års
riksdag örn åtgärder för effektivare avskrivning eller avlösning av dessa skattepålagor.
Då nu emellertid icke detta är möjligt efter vad jag försport, så
vill jag endast med detta, som sagts, rikta en vördsam vädjan till finansministern
att föranstalta örn att denna utredning måtte bliva färdig så tidigt, att
proposition härom kan föreläggas 1936 års riksdag.

I övrigt har jag intet yrkande.

Med herr Karlsson i Munkedal förenade sig herrar Lindqvist, Osberg och
Olsson i Staxäng.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

46

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

§17.

Föredrogos vart efter annat
första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning
om utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3)
samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) meddelade bestämmelser angående
ersättning av statsmedel för gulden frälseränta; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § 4 mom. förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med
vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till
lön och pension m. m.; samt

statsutskottets utlåtande, nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under andra huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
till högsta domstolen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ 18.

Äng. ökade
lokaler för
länsstyrelsen
» Hallands
län.

Härpå upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 58, i anledning
av Kungl. Majits proposition angående ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands
län.

I en till riksdagen avlåten, den 1 mars 1935 dagtecknad proposition, nr 145,
hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
dels till ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län för budgetåret
1935/1936 under rubriken »Utgifter för kapitalökning. II. Statens allmänna
fastighetsfond. Kommunikationsdepartementet» anvisa ett reservationsanslag,
att utgå av lånemedel, av 20,000 kronor; dels ock höja den i förslaget till riksstat
för budgetåret 1935/1936 under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomstposten
»övriga lånemedel» med motsvarande belopp.

Utskottet, som förklarade sig skola framdeles under riksdagen avgiva utlåtande
i fråga örn Kungl. Maj :ts förslag örn höjning av inkomsttiteln »övriga
lånemedel» m. m., hemställde, att riksdagen måtte till ökade lokaler för länsstyrelsen
i Hallands län för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag
av 20,000 kronor att utgå av lånemedel.

Sedan berörda hemställan föredragits, anförde:

Herr Carleson: Herr talman! Det är ett till synes obetydligt ärende, som
nu blir föremål för kammarens prövning. Det gäller ett anslag på 20,000
kronor till utökning av lokalerna för länsstyrelsen i Hallands län.

Historiken är i korthet följande. 1933 års riksdag beslöt på framställning
av Kungl. Majit att anslå ett belopp av 30,000 kronor för ifrågavarande ändamål
att utgå av skattemedel. Byggnadsstriden kom emellan, och beslutet
kunde icke verkställas. Under tiden hann länsstyrelsen i Hallands län att
göra en ny utredning, som gav till resultat, att det behövdes en ytterligare utökning
av lokalerna, och man kom då in med en ny framställning örn ytterligare
ett belopp på 20,000 kronor för detta ändamål. Nu föreligger alltså
en framställning från Kungl. Majits sida, som statsutskottet har tillstyrkt,
örn 20,000 kronor utöver de förut beviljade 30,000 kronorna för utökning av
länsstyrelsens i Hallands län ämbetslokaler. Det är sålunda att uppmärk -

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

47

Äng. ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län. (Forts.)
samma, att de 30,000 kronor, som redan anslagits men ännu icke äro förbrukade,
äro anvisade av skattemedel, medan de 20,000 kronor, som nu föreslås,
skola utgå av lånemedel. Byggnaden tillhör den kategori av byggnader, vilkas
uppförande av ålder alltid bestritts av skattemedel. Jag undantar då de
byggnader, vilkas uppförande på grund av depressionen under de sista två
åren trots traditionen har bestritts av lånemedel. Regeln har emellertid varit,
att man med skattemedel bestritt byggnadskostnader av ifrågavarande slag.
Dessutom är ju beloppet 20,000 kronor så pass litet i förhållande till hela
budgeten, att man ju skulle kunna tycka, att det även från den synpunkten
icke skulle vara något hinder att med detta belopp belasta skattebudgeten i
stället för lånebudgeten.

Nu kan det vara intressant att se. hur statsutskottet ställer sig till dylika
frågor, när de komma upp till praktiskt avgörande. Ett principuttalande har
statsutskottet gjort i ett utlåtande, som vi behandlade för en vecka sedan och
som rörde inrättandet av en statens allmänna fastighetsfond. I dag ha vi att
pröva ett ärende, som innebär den första praktiska tillämpningen av de principer,
som uttalades i nämnda utlåtande. Jag ber kammaren uppmärksamma,
hur teori och praktik stämma med varandra. I statsutskottsutlåtandet rörande
fastighetsfonden, som vi sålunda hade till avgörande förra lördagen, gör
statsutskottet först en resumé av den mening, som finansministern haft örn de
principer, som framdeles skola följas vid byggnationer av ifrågavarande slag.
Där säger då statutskottet, att det har uppmärksammat, att departementschefen
uttalat, att anslag till kapitalökningen å fastighetsfonden i likhet med motsvarande
anslag till affärsverksfonderna normalt skulle kunna anvisas av lånemedel.
Mot detta uttalande gjorde statsutskottet emellertid en reservation.
Statsutskottet sade nämligen: »Utskottet har här velat erinra därom, att

statens byggnader — med undantag givetvis för dem, som tillhöra affärsverken
— i allmänhet tidigare plägat uppföras med anlitande av skattemedel,
men att lånemedel i viss utsträckning måst, särskilt under de senaste årens
svåra finansiella förhållanden, tagas i anspråk för detta ändamål. Den princip,
som tidigare vunnit tillämpning att genom skattemedel finansiera sådana
byggnadsföretag, som nu skola upptagas till redovisning å fastighetsfonden,
synes utskottet hava varit till fördel i flera avseenden och bör i största utsträckning
även i fortsättningen upprätthållas.» På denna punkt blev det en
ganska livlig diskussion här för en vecka sedan. Då trycktes från statsutskottshåll
likaväl som från finansministerns sida på att man här, när det
gällde byggnader av ifrågavarande slag, icke behövde gå lånevägen utan
kunde som tidigare gå skattevägen.

Frågan örn skattemedel och lånemedel skulle användas för nu ifrågavarande
ändamål stod i varje fall öppen, när man beslöt den proposition, som nu
föreligger till behandling. Det är nämligen så, att denna proposition avser ett
anslag på 20,000 kronor, som icke är upptaget i budgetförslaget. När propositionen
beslöts, har man alltså haft fria händer att bestämma sig för örn detta
belopp skulle uttagas lånevägen eller skattevägen. Kommunikationsministern
har emellertid vid ärendets föredragning gjort ett uttalande, som, efter
vad man vill finna, icke gärna kan vara gjort annat än i samråd med finansministern.
Detta uttalande gjordes den 1 mars, efter det att finansministern
tidigare uttalat sig rörande fastighetsfonden och hur man normalt skulle finansiera
byggnader av ifrågavarande slag. Kommunikationsministern uttalade
sig på följande sätt: »I enlighet med de nya principerna för riksstatens
uppställning torde det nu erforderliga anslaget böra upptagas under ''Utgifter
för kapitalökning. II. Statens allmänna fastighetsfond. Kommunikationsdepartementet’
och täckas av lånemedel.» Kommunikationsministern, vilken

48

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Ang. ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län. (Forts.)
som sagt väl får anses ha i detta fall handlat efter samråd med finansministern,
har sålunda ansett, att de nya principerna för riksstatens uppställning
kräva eller åtminstone angiva, att utgifter av ifrågavarande slag böra täckas
av lånemedel. Detta står i uppenbar strid icke blott med tidigare tradition
utan även med vad statsutskottet självt tidigare uttalat i fråga örn fastighetsfonden.
Man skulle under sådana förhållanden ha väntat sig, att statsutskottet
vid behandlingen av ifrågavarande proposition rörande länsstyrelsens i
Halmstad lokaler på något sätt velat reagera mot denna förklaring av vad
de nya principerna innebure. Statsutskottet har emellertid endast sagt ja och
amen till Kungl. Majrts proposition. Efter att ha refererat vad förslaget innebär,
har utskottet förklarat sig godkänna utredningen örn behovet av en
utökning av ifrågavarande lokaler ävensom kostnadsberäkningarna samt utan
vidare tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag. När man ser, att utskottet sålunda
ansett sig kunna utan någon invändning eller reservation godtaga dessa principer
rörande sättet att bestrida kostnader för ifrågavarande byggnadsarbeten,
då måste man väl antaga, att statsutskottet också ämnar för framtiden
gå in på den väg, som det just varnades emot i förra lördagens debatt.

Då jag anser, att det är lyckligt, om vi fortfarande kunna bestrida ifrågavarande
kostnader genom skattemedel, och att alltså den principen bör, som
utskottet tidigare sagt, i största möjliga utsträckning i fortsättningen upprätthållas,
anser jag mig böra på denna punkt göra ett yrkande. Jag kan då
välja två vägar. Jag kan framställa ett yrkande, som skulle innebära en
ändring i utskottets motivering eller rättare sagt ett tillägg till denna motivering
— det finns ju egentligen ingen motivering alls — eller också skulle jag
kunna göra ett sådant yrkande, som innebure att nu ifrågavarande anslag på

20.000 kronor skulle utgå av skattemedel. Jag väljer den sista vägen, detta
av tvenne skäl. Denna är för det första den rakaste och ger direkt uttryck åt
min mening; för det andra står den praktiskt taget litet bättre samman med
hela utvecklingen av ifrågavarande byggnadsfråga. Det först, år 1933, anslagna,
ännu oförbrukade beloppet, 30,000 kronor, utgår nämligen, som jag
anfört, av skattemedel, men nu gör man en avvikelse härifrån och ifrågasätter
att 20,000 kronor skulle utgå av lånemedel.

Herr talman! Jag kommer därför för min del att göra ett yrkande, att ur
klämmen skola utgå orden »att utgå av lånemedel», och hemställer förty, att
kammaren måtte besluta, att till ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands
län må för budgetåret 1935/1936 anvisas ett reservationsanslag av 20,000
kronor.

Herr Lithander instämde häruti.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Detta är ingen stor fråga, och

den har icke heller den stora betydelse, som herr Carleson här ville lägga in i
densamma.

När herr Carleson här åberopade vad som skrevs i fråga örn inrättandet av
fastighetsfonden, förvånar det mig, att han icke själv observerat, att just det
han citerat ur utskottets motivering var någonting, som skulle angiva riktlinjerna
för framtiden. Vi skrevo »i fortsättningen», och det läste herr Carleson
mycket riktigt upp. Men i fråga örn det nu föreliggande förslaget är det alldeles
uppenbart, att vi icke gjort annat än att vi följt den finansplan, som
Kungl. Majit gjort upp för i år. Den omständigheten, att 20,000 kronor plus

30.000 kronor skaffas ihop från olika sorters anslagsmedel, kan ju icke alls
få vara avgörande. Herr Carleson vet lika väl som vi andra, att fortfarande
i år en del anslag måste tagas ut av lånemedel, vilka man under normala för -

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

49

Ang. ökade lokaler för länsstyrelsen i Hallands län. (Forts.)
hållanden icke skulle vilja taga ut av dylika medel. Det förvånar mig därför
en liten smula, att han nu är så angelägen att, trots de uttalanden som gjorts i
statsutskottets motivering till det i lördags behandlade utlåtandet om fastighetsfonden
och sedan från denna plats av undertecknad samt vidare av herr
finansministern, göra anmärkning mot det lilla avsteg från principerna, som
här gjorts.

Jag tillåter mig, herr talman, under särskilt framhållande av att första
kammaren redan fattat beslut i detta ärende ifrågasätta, örn det kan vara
skäl att vi kosta på oss en gemensam omröstning för denna lilla sak, då både
utskottet, finansministern och herr Carleson äro överens örn hur man i fortsättningen
normalt skall gå tillväga.

Herr Carleson: Herr talman! Först vill jag gentemot vad ordföranden i
statsutskottet anfört säga, att detta anslag, såsom jag förut nämnt, icke ingår
i finansplanen utan att det har kommit till som ett nytt anslag. Varifrån vi
skola taga dessa 20,000 kronor, det skola vi bestämma i detta nu.

Herr ordföranden i statsutskottet glömde emellertid att upplysa oss örn vilken
ställning statsutskottet intar till den tolkning av direktiven för fastighetsfonden,
som kommunikationsministern lämnat och vilken tolkning statsutskottet
lämnat fullständigt oemotsagd. Är det i överensstämmelse med de principer,
som skola gälla för fastighetsfonden, att det anslag, som det här är
fråga örn, skall tagas av lånemedel? Det är denna fråga som är den väsentliga,
och det är den, som icke är besvarad. Det är av största betydelse, att
rörande denna man får ett auktoritativt besked.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag har redan förut sagt, att vad
vi skrevo i det utlåtande, som behandlades förra lördagen, var avsett för framtiden,
och herr Carleson kan icke bestrida, att ingenting inträffat i år beträffande
tillgången av skattemedel, som kan motivera, att man nu gör ett avsteg
från Kungl. Maj:ts förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till det av
herr Carleson under överläggningen framställda yrkandet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Votering
begärdes likväl av herr Carleson, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det av herr Carleson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

Andra kammarens protokoll 1935. Nr 28.

4

50

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Ang. fortsatt
statlig exportkreditgaranti.

§ 19-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse för stationskarlen N. H. Pettersson och banarbetaren
G. Persson från viss ersättningsskyldighet gentemot statens järnvägar;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 20.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 60, i anledning
av Kungl, Maj:ts proposition angående fortsatt statlig exportkreditgaranti
anförde:

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Beträffande utskottets hem ställan

har jag ingen erinran att göra. På grund av vad tidigare i debatten
i dag förekommit vill jag emellertid säga, att det väl är allas uppfattning, att
vi böra vidtaga alla upptänkliga åtgärder för att främja vår export och därmed
arbetsmöjligheterna inom landet. Det är nog ett för oss alla gemensamt
intresse. Men å andra sidan skall detta naturligtvis icke ske på det sättet,
att den ena eller andra näringsgrenen får sitta emellan.

Då denna fråga var före vid 1934 års riksdag, tilläto vi oss framföra ett
förslag, att industrien eventuellt skulle på den internationella marknaden i
samband med avsättningen av sina produkter biträda oss i vår strävan för en
ökad avsättning av jordbrukets produkter och härför eventuellt kunna erhålla
något högre exportkredit. Av vissa ledamöter av kammaren ställdes sådan
hjälp i utsikt, icke minst av herr Nylander, vilken — såsom chef för exportföreningen
-—• avgav ett löfte från denna plats, att exportföreningen skulle
vidtaga de åtgärder, som överhuvud taget voro möjliga. Emellertid har detta
icke lett till något påvisbart resultat i det hänseendet, att jordbruket fått möjligheter
att på den internationella marknaden i samband med försäljning av
industrivaror vinna en något utökad avsättning av sina produkter. Jag vill
icke därmed ha sagt, att exportföreningen icke överhuvud taget gjort, vad på
den ankommit eller vad den kunnat, men det förefaller litet märkvärdigt efter
det löfte, som i fjol gavs, att exportföreningen icke varit angelägen örn att få
ett sammanträffande med jordbrukets exportorganisationer för att dryfta frågan
och meddela, att föreningen vid sina marknadsundersökningar i olika delar
av världen även undersökt dessa förhållanden men att resultatet blivit negativt.
Jag skulle därför nu, då detta anslag beviljas, vilja göra ytterligare
en hemställan till exportföreningen, att den, i den mån det är möjligt, ville
söka hjälpa jordbrukarnas exportorganisationer. Yi äro helt visst själva beredda
att försöka göra allt vad vi kunna och att utöka våra marknadsundersökningar
för att söka finna möjlighet till ökad avsättning av jordbrukets produkter.
Det är dock självklart, att industriens exportorganisation därvidlag
har betydligt större möjligheter, och därför vore vi tacksamma, örn industrien
i den utsträckning, som härvidlag är möjlig, kunde lämna oss ett stöd.

Jag har funnit närmare anledning till att rikta denna vädjan däri, att herr
Nylander här sagt, att exportföreningen på ett välvilligt sätt försökt åstadkomma
möjligheter för jordbruket att deltaga i Brj^sselutställningen. Men
hade icke från jordbrukarnas organisationers och från jordbruksdepartementets
sida gjorts något, hade det icke varit möjligt att på Brysselutställningen erhålla
den plats för utställning av jordbrukets produkter, som vi lyckats erhålla.

Jag har, herr talman, endast velat framföra detta önskemål, för att de löften,
som avgåvos i fjol, icke måtte falla i glömska, utan att man innevarande

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

51

Ang. fortsatt statlig exportkreditgaranti. (Forts.)
år måtte i fråga om de utlovade undersökningarna söka åstadkomma, vad som
är möjligt.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag finner ingen anledning till annat än att
understryka, vad herr Pehrsson i Bramstorp här sagt, men jag tror, att det
skulle varit vida lättare för jordbrukarna att få dessa synpunkter beaktade,
örn de själva i största möjliga utsträckning och i varje fall litet mera än som
hittills varit fallet sökt skapa den enighet och det eniga uppträdande, som
jag tror är förutsättningen för att komma till ett resultat.

Jag har, herr talman, ingen anledning att sätta mig emot det av statsutskottet
här tillstyrkta förslaget, men jag har det intrycket, att detta blott innebär,
att »hjulet fortsätter att gå, därför att det en gång kommit i rörelse». Under
alla förhållanden synes mig det riktiga hava varit, att riksdagen hade fått, så
långt ske kunnat, en redogörelse för hur denna historia hittills verkat. Huru
mycket har exporten ökats genom dessa anslag? I vad mån äro hittills lämnade
belopp tågna i anspråk? Vilka länder är det, som i så fall hava tagit
pengar i anspråk? Huru hava dessa länder skött såmedelst till staten ingångna
förpliktelser? Jag vill hoppas, att regeringen härvidlag tillämpar sin
uppenbarligen vanliga princip att meddela riksdagen så litet som möjligt, helst
ingenting, i utrikesfrågor. I detta fall synes det mig dock, att då riksdagen
är den, som beviljar médlen, så hade det varit ett visst stöd för det beslut, riksdagen
nu skall fatta, att få anförda uppgifter. I fjol sommar någon gång
meddelades på förspörjsel av någon tidning, örn jag icke minns galet, att exportkreditgarantien
icke spelade någon nämnvärd roll, bl. a. för att bestämmelserna
voro sådana, att den icke kunde tagas i bruk. Huru förhåller det sig
med den saken? Skall jag nöja mig med det faktum — ty det är ju ett svar -—
att regeringen framlagt förslag i år, och att statsutskottet, som jag antar fått
titta i papperen, har tillstyrkt förslaget. Jag kan nämligen icke tänka mig,
att det gjort detta, med mindre saken visat sig i väsentliga delar nyttig.

Nu är det ju emellertid så, att exportkreditgarantien icke åstadkommit det
man från början syftat till, i varje fall icke vad vi med vår motion syftade till
och väl knappast heller vad regeringen första gången syftade till. Det visar
sig nämligen, att våra exportmöjligheter så långt ifrån ökats på håll, där man
trodde detta skulle bli fallet, att motsatsen blivit förhållandet. Och det har
visat sig, att under det att Sveriges regering och riksdag på detta sätt gått
in för en exportkreditgaranti på 35 miljoner kronor med diverse reservationer,
sa gå andra länder på en helt annan linje, ehuru man även där tidigare varit
på exportkreditgarantilinjen, och därigenom har man, såvitt jag förstått, tagit
exportmöjligheter fran Sverige och arbetsmöjligheter från Sveriges arbetare.
Man kan ju nu säga, att detta icke spelar någon roll för närvarande, därför
att tiderna icke äro desamma nu som 1932 och 1933. Situationen är dock så
pass osäker, att jag undrar, om icke regeringen borde taga under övervägande
att slå in på de vägar, som man slagit in på i andra länder. Jag tror icke —
jag har ingen anledning underlåta att öppet säga det — att man kommer
ifrån heller för Sveriges vidkommande att genom statslån lämna stöd åt exportindustrien
och jordbruket. Jag undrar, örn de herrar, som triumferade i fjol,
även i ar skulle vilja stiga upp och säga: vi äro det svenska näringslivets räddare.
Jag undrar just, örn icke herrarna i dag ställa sig frågan, vad ni egentligen
gjorde i fjol. Det uttalades föregående år, då den av mig åsyftade frågan
behandlades, att motståndet bär sågs med mycket, mycket stort intresse från
tysk sida. Då man nu i Tyskland, enligt vad det säges, beviljat lån på 200
miljoner riksmark för dylika ändamål, så skulle ju denna gärning i så fall
bekräfta detta.

52

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. fortsatt statlig exportkreditgaranti. (Forts.)

Nu har av denna proposition och detta förslag att döma, regeringen ingen
avsikt — den blev alldeles för skrämd föregående år av näringslivets frälsare
och räddare — att komma med någonting annat än det här. För mitt
vidkommande måste jag beklaga detta, därför att jag är fullständigt övertygad
om att det kommer att sätta spår i svensk handelsstatistik, kanske redan i den
som utkommer 1936.

Herr Lindman: Herr talman! Henna fråga debatterades ju i fjol, och då
var det tal örn, ifall jag minns rätt, att man skulle försöka att i samband med
beviljande av kreditgaranti för export av industriens produkter även på något
sätt hjälpa exporten av jordbruksprodukter. Jag erinrar mig mycket väl det
uttalande, som herr Nylander vid detta tillfälle hade. Nu är han tyvärr icke
närvarande i kammaren, men jag skulle vilja säga, att jag finner det alldeles
uppenbart, att det icke kan föreligga någon anledning för exportföreningen
att icke göra vad den kan för att främja export av jordbrukets produkter. Det
är klart, att så som exportföreningen är sammansatt den icke direkt företräder
jordbrukets intressen utan närmast exportindustrien. Att den skulle vilja vara
med örn att hjälpa till i detta fall är dock alldeles uppenbart.

För övrigt föreligger väl här i kammaren bland de olika partiernas representanter
icke mer än en mening örn att man vill försöka hjälpa jordbruksexporten
så mycket, som det är möjligt. Örn i detta fall enligt herr Pehrssons i Bramstorp
mening en försummelse skulle vara begången på det sättet, att exportföreningen
icke vänt sig till jordbrukets organisationer för att fråga, i vad
mån man skulle kunna hjälpa dem, så skulle man ju å andra sidan kunna)
säga, att om exportföreningen icke gjort det •—• vilket jag ju icke känner till,
ty jag vet icke vad exportföreningen gjort eller kunnat göra — så kunde ju
lika väl de, som företräda jordbrukets exportintressen hava vänt sig till exportföreningen
och frågat dess representanter: kunna ni icke göra någonting för
att hjälpa oss, och kan icke ett samarbete komma till stånd för undersökning
av i vad mån det kan vara möjligt att uträtta något? Då redan tidigare i dag
en kammarledamot här talat örn motsättning mellan jordbruket och industrien,
vill jag framhålla, att en sådan motsättning icke finnes. Herr Pehrsson var
också nog vänlig att säga, att högerpartiet »på sista tiden» också visat något
intresse för jordbrukets förhållanden. Jag undrar, örn icke högerpartiet gjort
det i alla tider. Jag vill upprepa, att någon sådan motsättning icke finnes.

Däremot föreligger det, som jag tillät mig påpeka i fjol, en viss svårighet
här, att de personer, som företräda industriens exportförhållanden i utlandet,
icke äro inriktade på att också taga upp frågor örn export av jordbrukets
produkter. De komma icke i främmande länder i beröring med personer, som
äro avnämare av jordbruksprodukter, utan endast med sådana, som importera
industriprodukter. Det är där en stor svårighet ligger. Huruvida det är möjligt
att överbygga denna svårighet vet jag icke. Det är möjligt, att regeringen,
örn den vill, skulle kunna väcka intresse för att föra tillsammans dessa båda
kategorier människor, och att man på regeringshåll skulle kunna undersöka,
i vad mån det kan vara möjligt för exportföreningen att göra det.

Jag har begärt ordet för att säga detta, då herr Nylander icke är närvarande,
därför att jag av de samtal, jag haft med honom, vet, att från hans och exportföreningens
sida det icke finns något, som skulle tala för att de icke skulle
vilja göra vad som kan göras i detta fall.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Herr talman! Jag har vid behandlingen av
denna fråga i år framställt ungefär samma önskemål som förra året. Nu säger
herr Lindman, att han icke känner till, vad exportföreningen har gjort eller

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

53

Ang. fortsatt statlig exportkreditgaranti. (Forts.)
skall komma att göra. Men då kan jag icke förstå den nervositet, som yttrar
sig i att herr Lindman upptog detta som en kritik från min sida mot exportföreningen.
Jag har icke kritiserat utan sagt, att förmodligen har exportföreningen
icke lyckats i sina strävanden. Men exportföreningen har icke talat
örn, av vad anledning den icke lyckats. Herr Lindman säger, att då kunna
jordbrukets organisationer gå till exportföreningen och fråga. Ja, jag fick en
öppen förklaring i kammaren förra året, att exportföreningen skulle försöka
åstadkomma vad som är möjligt. Örn exportföreningen gjort detta och funnit
sina marknadsundersökningar ge ett visst resultat, då hade jag väntat mig,
att exportföreningen skulle vänt sig till jordbrukets organisationer och sagt:
försök skicka ut någon dit och dit, ty vi hava av de undersökningar vi gjort
funnit, att där är någonting att göra. Det är alldeles självklart, att jordbrukets
exportorganisation kan skicka ut personer, som äro kvalificerade för uppdraget.
Det är denna hänvändelse, som jag gjorde i fjol och som jag nu förnyat
i år.

Till herr Kilbom skulle jag vilja säga, att jordbruksorganisationerna hava
gjort just vad herr Kilbom rekommenderade; de ha försökt centralisera hela
sin export för att nå bättre resultat. Den därav föranledda kritiken från en hel
del håll, där man talar örn monopol och dylikt och ger dessa sammanslutningar,
som söka åstadkomma bättre förhållanden såväl på den inhemska som på den
utländska marknaden, det ena eller andra mer eller mindre angenäma namnet,
kan man taga med ro. Det har blivit bättre förhållanden, men det är alldeles
självklart, att det icke finns möjligheter för jordbrukets organisationer i deras
nya skede att på kort tid göra marknadsundersökningar i den utsträckning, som
är erforderlig för att eventuellt skapa nya marknader för vissa delar av produktionen.
Jag kan nämna, att vi för närvarande ha vunnit en ny marknad
i Amerika, där det tidigare icke varit möjligt att avsätta jordbrukets produkter.
Huru länge det räcker vet jag icke.

Jag anser emellertid, att örn man får det önskade biståndet av exportföreningen,
som har sina representanter i olika delar av världen, och exportföreningen
efter ett år finner, att den icke kan åstadkomma någonting, så bör
den tala örn det. Jag fäste mig särskilt vid att herr Nylander talade om, att
exportföreningen vidtagit de och de åtgärderna för att jordbruket skulle bliva
representerat vid Brysselutställningen. Ja, har icke exportföreningen gjort
mer än det — åstadkommit, att jordbruket skall få komma med vid Brysselutställningen
— då har exportföreningen icke gjort vad som motsvarar mina
förväntningar.

Häruti instämde herr Bengtsson i Norup.

Herr Lindman: Herr talman! För det första vill jag säga, att det finns
icke en tillstymmelse till nervositet hos mig. Jag brukar icke vara nervös; det
är, vad jag gudskelov minst av allt är. Men om det är på det sättet, att man
vill åstadkomma någonting här och förmenar, att exportföreningen icke har
gjort tillräckligt mycket, så är det väl en riktig uppfattning, att det är de,
som förmena sig icke ha blivit tillräckligt tillgodosedda av exportföreningen,
som böra vända sig till delina förening och säga: Ni lovade ju i fjol att göra

det och det! Ha ni gjort någonting, och vad kunna ni ytterligare göra? Jag
menar, att man skall söka åstadkomma ett gott samarbete mellan denna förening
och dem, som företräda jordbrukets exportintressen. Det är väl icke
farligt att tala med varandra; man vistas ju i samma stad, man sitter i samma
hus här i riksdagen. Då kan man väl åstadkomma samråd och samförstånd,
så att man får klart för sig, var felet ligger.

54

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. fortsatt statlig exportkreditgaranti. (Forts.)

Vidare vill jag upprepa, herr talman, att jag anser regeringen vara den,
som i detta fall skulle kunna taga initiativ och undersöka, i vad mån exportföreningen
försummat något, som den utlovat, och varpå det kunnat bero, örn
den icke gjort det. Regeringen kan naturligtvis söka åstadkomma någonting
för att avhjälpa det, som herr Pehrsson i Bramstorp nu anmärkt på.

Herr Pehrsson i Bramstorp: Då denna fråga diskuterades förra året, framfördes
den tanken, att en högre procent av exportkrediten skulle tilldelas de
industrier, som samtidigt med försäljning av industriprodukter verkade för
avsättning av jordbrukets produkter. Den saken ville herr Lindman då icke
vara med örn, och däri kan måhända sökas förklaringen till att herr Lindman
icke heller erinrar sig det löfte, som herr Lindman var med örn att ge i fjol,
då det förklarades, att man nog icke behövde vidtaga sådana åtgärder för att
vinna avsättning för jordbrukets produkter, ty exportföreningen skulle säkerligen
ändå kunna medverka till ett gott resultat. Då nu denna fråga behandlas
och det gäller det belopp, som riksdagen skall ställa till förfogande, synes
det mig vara riktigt, att det framföres i riksdagen, att jordbruket har den betydelse
för hela vårt näringsliv, att man bör göra vad som är möjligt för att
åstadkomma bättre avsättningsförhållanden för detsamma.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! När herr Lindman
försökt avleda diskussionen med herr Pehrsson i Bramstorp genom att
hänvisa till regeringen, vill jag förklara, att jag icke har någon anledning tro,
att icke exportföreningen försökt uppfylla det löfte, som föreningen givit.
Men jag är å andra sidan ganska övertygad örn att det möter rätt stora svårigheter
att med våra nuvarande anordningar åstadkomma stora resultat.

Vad exportkreditgarantien beträffar är det riktigt, när man säger, att den
ingalunda motsvarat de förhoppningar, som man från början ställde på densamma.
Man har icke genom den lyckats åstadkomma en sådan förmering av
vår export, som man tänkt sig. Det var även därför som regeringen i fjol
ville anvisa andra vägar för att åstadkomma effektiva resultat. De erfarenheter,
vi hava gjort, efter det regeringen framlade sitt förslag, alltså under
det gångna året, hava ytterligare bestyrkt, att regeringen såg rätt den gången,
och att det icke var i landets intresse, att regeringens förslag rörande det
stora avtalet fick ett sådant mottagande, som det fick. Vår uppfattning i
dessa stycken gör naturligtvis, att vi med största intresse följa förhållandenas
utveckling och beakta de möjligheter som finnas. Å andra sidan är det även
uppenbart, att regeringen icke kan skrida till aktioner, där man genom andra
krafters förfarande kanske riskerar att uppnå resultat motsatta dem, regeringen
syftar till. Om vi skola göra någonting effektivt för vår export, tror jag,
att vi måste beträda andra vägar än exportkreditgarantien. Jag hoppas, att
man en gång skall vakna till insikt därom, och att regeringen skall kunna med
riksdagens stöd leda in vårt arbete på mera fruktbara banor.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 21.

Härefter föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rensningsarbeten
i Göta älv för huvudreglering av Vänern;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
förutvarande Kronprinsens husarregementes kasernetablissement i Malmö; och

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

55

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av tomt i Bollnäs m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 22.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda framställningar angående
dels understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
m. m., dels ock ersättning till statens allmänna fastighetsfond.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Kades till handlingarna.

§ 23.

Vidare föredrogs punktvis bankoutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av
Kungl. Maj:ts två särskilda propositioner angående tilläggspension åt vissa i
statens tjänst anställda eller förut anställda personer; och biföll kammaren
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 24.

Till avgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av Äng. pension
fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn pension åt riksbyggnader- a^^cten
nas arkitekt Aron Johansson. Johansson.

I anledning av en utav fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse den 7
februari 1935 till bankoutskottet gjord framställning hemställde utskottet i
förevarande utlåtande, att riksdagen måtte medgiva, att arkitekten Aron Johansson
finge från och med den 1 juli 1935 under sin återstående livstid av
det under huvudtiteln riksdagen och dess verk m. m. uppförda förslagsanslaget
till pensioner åt f. d. befattningshavare m. fl. uppbära en årlig pension
av 3,000 kronor.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Lovén, Johansson i Sollefteå
och Andersson i Falkenberg, vilka ansett pension av statsmedel icke böra beredas
arkitekten Johansson.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lovén: Herr talman! Som kammaren finner av utskottets utlåtande
liksom av den vid utlåtandet fogade reservationen, har man icke inom riksgäldsfullmäktige
varit fullständigt eniga örn att göra denna framställning till
riksdagen örn pension åt arkitekten Aron Johansson. Det är ju alldeles riktigt,
att riksdagen tidigare i vissa exceptionella fall har beviljat pension med karaktär
egentligen av nationalbelöning. Sådan pension har riksdagen givit ett
par gånger, exempelvis åt salixforskaren Enander och skulptören Andersson
samt dessutom i ett par fall åt vetenskapsmän. Det har då varit rena nationalbelöningar.
Det ärende, som riksgäldsfullmäktige här underställt riksdagens
prövning, är således icke alldeles säreget.

För att man överhuvud taget skulle kunna biträda utskottsmajoritetens förslag

56

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. pension åt arkitekten Aron Johansson. (Forts.)
att tillstyrka denna pension, hade det enligt min och mina medreservanters mening
varit alldeles nödvändigt, att det presterats en vida tydligare och starkare
motivering än den utskottet här kommit med. Jag gjorde i utskottet den framställningen,
att det skulle skrivas så tydligt och starkt att icke vilken som
helst, som ritar och uppför en byggnad eller uträttar något annat arbete för
statens räkning, skall med stöd av detta prejudikat kunna komma och göra
anspråk på att bli pensionerad på statens bekostnad. Det kunde ju tänkas,
att andra herrar arkitekter, vilka nu eller i framtiden rita och bygga andra
statens hus, lika representativa som riksdagshuset, också en gång komme att
göra anspråk på pension från staten. Denna försiktighetsåtgärd ville emellertid
utskottet icke vara med örn att vidtaga, utan det har nu skrivits så vagt,
som det här gjort. Detta kan jag icke vara nöjd med. När man sålunda
efter ett bifall till detta förslag icke har någon säkerhet för att icke en dylik
pension kan komma att utgå nästan i vilka fall som helst, nödgas jag, herr
talman, yrka avslag på riksgäldsfullmäktiges framställning.

Jag skall icke upptaga tiden längre, herr talman. Jag har endast velat
poängtera den av mig nu framförda synpunkten. Örn man hade velat skriva
litet starkare i utskottets motivering, så hade jag för min del icke reserverat
mig mot utskottets förslag. Jag nödgas emellertid nu, herr talman, yrka bifall
till den av mig m. fl. vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Leffler: Herr talman! Det var ganska intressant att höra herr Lovéns
motivering för sin reservation och varför han nu yrkar avslag. Han anser,
att utskottets motivering icke tillräckligt kraftigt understryker betydelsen
av att beviljandet av denna pension icke får betraktas som något som helst
prejudikat. I själva saken synes herr Lovén vara enig med utskottet: att
denna pension bör beviljas. Jag tillåter mig konstatera detta, och då jag dessutom
anser, att vad utskottet här anfört, med fullt klarläggande för kammarens
medlemmar av vilket arbete riksdagshusarkitekten Aron Johansson
har utfört, borde kunna anses tillräckligt för att motivera den ställning, som
majoriteten intagit, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
vilken första kammaren redan har tagit utan votering.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag var icke närvarande i utskottet, när detta
beslut fattades, men hade jag det varit, hade jag utan tvivel biträtt reservationen.
Jag anser nämligen, att för beviljande av pension från staten
måste förutsättas, att den person det gäller varit i statstjänst. Denne
man har aldrig varit i statstjänst. Det finns ganska många, som
gjort staten lika stora tjänster, som denne man gjort, men som icke
kunna tänka på att få pension. Något understöd från statens sida synes heller
icke böra komma i fråga av den anledningen, att denne man icke är fattig.
Han skattar för ungefär 9,000 kronor. Då återstår frågan, örn man skall ge
den mannen en nationalbelöning. Sådan hava vi, som herr Lovén nämnde, i
vissa fall beslutat, men då har det ändock gällt personer, som gjort staten
tjänster av helt annan art än vad denne man gjort.

Jag yrkar, således bifall till reservationen.

Herr Anderson i Ekstock: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att

konstatera, att Aron Johansson har varit en synnerligen förtjänstfull kraft att
tillgå. Han har varit billig. Det framgår av utskottets utlåtande. Han har
med andra ord aldrig visat sig närig gentemot staten, utan har varit mycket
måttlig i sina anspråk, och hans intresse för sitt verk är, tror jag, alldeles obestridligt.
Sedan vill jag tillägga, att till och med kommuner i liknande fall

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

57

Ang. pension åt arkitekten Aron Johansson. (Forts.)
beviljat pension. Om jag icke är illa underrättad, har Stockholms stad givit
ungefär det dubbla i pension åt stadshusets skapare — jag vill reservera mig
beträffande siffran. Jag kan icke bestämt komma ihåg, om det pensionsbeloppet
är det dubbla. Där har man således ansett, att man icke borde vara
så njugg. När därtill kommer, att arkitekt Johansson faktiskt har utfört arbeten
åt staten under många och långa år, att dessutom han nu är 75 år och ligger
på sjukhus, tror jag vi handla rätt genom att bifalla bankoutskottets förslag.

Jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Westman, Persson i Fritorp, Magnusson
i Kalmar, Lithander och Svedman.

Herr Leffler: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde herr Paulsen
nämna, att arkitekt Johansson skulle vara välsituerad. Det är alldeles
icke så förhållandet. Inom utskottet har visats, att han vid den tidpunkt, då
riksgäldsfullmäktiges förslag framlades, var ägare till omkring 30,000 kronor.
Sedan dess har han varit liggande på sjukhus hela tiden och har dessutom
haft sin hustru att försörja, och detta har gjort, att han varit tvungen
att tära på kapitalet. Under den tid, som från angivna tidpunkt förflutit, har
han redan konsumerat 3,000 kronor av sin förmögenhet, så att han har ungefär
27,000 kronor kvar nu. Då frågar man sig, huru länge han kan leva på detta.
Man måste även göra klart för sig vilka bekymmer det måste medföra för
honom att ligga på sjukhus och veta, att han var dag som går tär på kapitalet
och att han har att försörja sin hustru. Jag har bara velat lämna denna upplysning
med anledning av herr Paulsens påstående, att arkitekt Johansson är
välsituerad.

Herr Lovén: Herr talman! Det var bra, att jag blev hejdad, då jag nyss
höll på att taga till orda i orätt ordning, ty nu kan jag få säga en replik till
herr Anderson i Råstock också. Samtidigt vill jag passa på, herr talman, att
intyga, att vad vice ordföranden säger är riktigt, och att jag icke missunnar
Aron Johansson pengarna. Vad jag vänt mig emot är ingenting annat än att
utskottet icke velat skriva ordentligt, så att icke vem som helst, som utför
ett arbete åt staten, skall kunna komma och göra anspråk på understöd. Herr
vice ordföranden säger, att utskottet väl ändock har skrivit tillräckligt kraftigt.
Häremot vill jag säga, att det är mycket skilda meningar om vad som menas
med ett kraftigt skrivsätt. Vad har utskottet skrivit? Jo, det har endast
refererat riksgäldsfullmäktiges framställning och slutat med att säga: »Mot
det av fullmäktige i sådant avseende föreslagna beloppet har utskottet icke
funnit anledning till erinran.» Är det kraftigt, herr vice ordförande? Där
ville jag, att man skulle skriva, att det är för det och det denne man får pensionen,
så att ingen sedan skall med hänvisning till detta fall kunna komma
med anspråk på pension. Det är sannerligen icke kraftigt skrivet. Men eljest
är det riktigt vad vice ordföranden sade. Det är sannerligen ingen förmögenhet
att tala om eller som mannen kan leva på. Dessutom är han så gammal,
att pensionens beviljande ur kostnadssynpunkt icke har något att betyda.

När herr Anderson i Råstock säger, att arkitekt Johansson icke varit närig,
är det en sak som jag icke kan yttra mig om. Utskottet har emellertid sagt,
att han fått vad han begärt och därtill en gratifikation på 5,000 kronor, när
denna lilla »kåk» var färdig. Sedan har han fått betalt för varje gång han
gjort något, såvitt man kan finna av handlingarna. Huruvida han tagit för
litet betalt, vet jag icke, men i regel bruka arkitekter icke taga för litet;
ibland taga de motsatsen. När sedan herr Anderson i Råstock säger, att Stock -

58

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. pension åt arkitekten Aron Johansson. (Forts.)
holms stad givit en mycket större pension åt den som ritat stadshuset, vili
jag säga, att det har nog Stockholms stad råd till; det beloppet har kanske
staden tjänat in på Djurgårdskommissionen i ett tidigare skede.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Anderson i Råstock säger, att arkitekt
Johansson har varit en synnerligen förtjänstfull kraft, så vill jag visst
icke bestrida detta, men när han säger, att Johansson varit billig, kan man
hava anledning att draga det i tvivelsmål. Arkitekter bruka icke vara billiga,
se bara på deras arkitekttaxor. Man vet vad mannen förtjänat på detta
hus, nämligen 42,000 kronor; därtill har han fått 5,000 kronor i gratifikation,
tillsammans 47,000 kronor. Detta har väl icke varit hans enda arbete. Jag
förmodar han gjort ritningar till många andra byggnader, och han har nog
förtjänat ganska mycket pengar i sina dagar. Nu säger herr Anderson i Råstock,
att arkitekten varit intresserad av sitt verk. Ja, vilken person är icke
intresserad av sitt verk, nog bör man kunna vänta sig det. Sedan pekade
han på huru generös Stockholms stad varit, då staden givit det dubbla åt
skaparen av stadshuset. Ja, man talar väl också örn i hela landet, huru generös
Stockholms stad är, men det är sannerligen icke att taga som ett exempel
för riksdagen att följa. Det tycker jag åtminstone. Så riktade herr Leffler
ett genmäle till mig rörande Johanssons förmögenhetsförhållanden. Dem
nämnde jag dock icke ett ord örn. Jag sade, att han haft en inkomst under
sistförflutna året av 9,000 kronor. Jag talade icke örn, vad den härledde sig
från. Herr Leffler räknade emellertid här i kammaren på ett ganska märkvärdigt
sätt. Han sade, att han hade en förmögenhet av 33,000 kronor, när
riksgäldsfullmäktige gjorde sin framställning. Nu hade han förbrukat 3,000
kronor, vadan han enligt herr Lofflers utsago hade 25,000 kronor kvar. Men
när det bara gått åt 3,000 kronor, tycker jag återstoden skulle vara 30,000.
Det spelar ju dock mindre roll. Att jag håller så styvt på att icke ge pension
och icke heller understöd, när jag anser att sådant icke behövs, hänger
samman med den saken, att vi i utskottet bruka gnida på en enda krona och
t. o. m. tolvskilling, när det gäller gamla fattiga änkor och andra. När det
exempelvis gäller att bevilja en gammal soldat ett understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa, anser man att han icke är nog medellös, örn han har några
hundra kronor undanlagda. Men när det gäller pension åt människor, som
stå högre på den sociala skalan, är man strax färdig att ge en pension. Det
tycker jag är orimligt.

Jag vidhåller mitt tidigare gjorda yrkande.

Herr Lindman: Herr talman! Jag tycker icke, att man skall, som den

siste talaren uttryckte sig, framhålla, att den person det här gäller intar
en litet högre social ställning än en del andra. Det har icke med saken att
göra, ty här gäller det, huruvida vi i riksdagen anse, att de tjänster, som
denne arkitekt inlagt som arkitekt för det utomordentligt stora och vidlyftiga
byggnadsverk, som i alla fall riksdagshuset är, vilken mening man än i övrigt
må hava örn det, böra berättiga till en pension. Det är här fråga örn en pension
för den man, som har gjort detta och som därefter under många år —
om jag läser rätt i utskottets betänkande under ett trettiotal år — har fortsatt
med en del arbeten för riksgäldskontorets räkning, för vilka han efter
min uppfattning ingalunda kan anses hava uppburit ett så överväldigande
stort arvode, som herrarna framhålla. Det nämndes av herr Lovén, som är
den förste reservanten här, att om man beviljar detta, det i andra fall, där
andra byggnader uppförts för statens räkning, kunde ifrågasättas pension åt
en arkitekt, som kommit i sådan ställning att han efter fullbordat arbete och
uppnådda 75 år visade sig vara i behov därav. Det är ju möjligt, herr talman,

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

59

Ang. pension åt arkitekten Aron Johansson. (Forts.)
att det kan förekomma. Det har dock icke förekommit, såvitt jag vet, förut
och blir väl i varje fall sällsynt. Jag trodde dock, att man finge se riksdagshuset
litet olika emot statens övriga byggnader. Här är det riksdagen
själv, för vilken detta hus har åstadkommits, och det är riksdagen, som tillgodoser
den arkitekt, som utfört det. Och att riksdagen själv ställt riksdagshuset
i en klass för sig, skilt det från andra hus, bekräftades häromdagen,
när vi behandlade frågan örn fastighetsfonden. Då undantogs nämligen riksdagshuset
från övriga fastigheter. På samma sätt måtte man väl också kunna
säga, att det även i detta avseende skulle kunna betraktas såsom något för
sig.

Herr Anderson i Råstock: Herr talman! Jag förstår icke, huru det kan
komma sig, att herr Lovén, som har varit så länge i bankoutskottet, icke har
reserverat sig på den punkt, där han är oenig med utskottet. Han lät ganska
tydligt förstå, att själva pensionen var det icke farligt med, men se •—- utskottet
ville icke skriva tillräckligt strängt. Hade jag varit i herr Lovéns
kläder —- ja det är icke meningen alls att ge någon undervisande karaktär åt
mitt anförande — men jag skulle verkligen hava skrivit några rader om, att
jag icke tyckte om vad utskottet sagt i motiveringen, och sagt huru jag i stället
ville ha det. Det hade varit bra mycket riktigare, och riksdagen hade då
lättare kunnat bilda sig en uppfattning örn hur frågan legat till. Vidare
måste jag säga, att när herr Lovén nu underlåtit att reservera sig mot motiveringen
och i stället här framställt ett avslagsyrkande, visar det tillräckligt,
att han åtminstone vill statuera ett exempel för framtiden, så att det icke
kommer alltför många efter med liknande anspråk. Men, herr talman, det är
ännu en sak jag icke kan neka mig att anföra i detta sammanhang. Man får
säga vad man vill örn arkitekten Aron Johansson, han har dock även på senare
år mycket verksamt bidragit till att staten har sluppit ifrån en miljonutgift.
Jag syftar på detta förslag att göra ett »baktråg» av riksdagshusplanen
här. Det är icke minst tack vare hans energiska motstånd riksdagen
den dag som i dag är icke velat vara med örn den affären. Ställer man dessa
siffror mot varandra, så måste man i alla fall komma till det resultatet, att
3,000 kronor i pension åt en sjuttiofemårig man, som gjort staten stora tjänster,
icke är mycket att bråka örn. Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Paulsen: Herr talman! När herr Lindman anmärker på, att jag säger,
att man här i riksdagen gör åtskillnad med hänsyn till vilken social ställning
en person har, när det gäller att ge pension, och han går så varmt i selen
för denne arkitekt, vill jag ställa den frågan till herr Lindman: örn det varit en
gårdskarl eller liknande, som haft något att göra med riksdagshuset under
lika många år som denne arkitekt Aron Johansson sysslat därmed, skulle herr
Lindman då hava lagt sig i selen så pass kraftigt för att ge en sådan man
pension som herr Lindman gjort i förevarande fall?

Herr Lindman: Herr talman! Ja, det beror på örn utskottet tillstyrkt saken.
Hade utskottet tillstyrkt och jag av det betänkande, som utskottet lämnat,
övertygat mig om att det vore riktigt att bevilja pension, skulle jag ansluta
mig till ett förslag därom. I övrigt instämmer jag till fullo med vad herr
Anderson i Råstock sade gent emot herr Lovén. Herr Lovén är missbelåten
med motiveringen och yrkar därför avslag på det hela. Jag frågar: varför
skriver icke herr Lovén ut en motivering och ber att få den intagen? Jag
skulle kanske kunna rösta för den, och då komme vi på samma linje. Varför
skriver herr Lovén icke ihop den, medan vi diskutera saken, och lämnar upp
den till talmannen?

60

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

Äng. pension åt arkitekten Aron Johansson. (Forts.)

Herr Paulsen: Herr talman! Betyder detta herr Lindmans yttrande, att han
obetingat och under alla omständigheter följer utskottet, utan att han själv
hildar sig en mening örn saken? Är han, örn blott utskottet tillstyrkt en sak,
beredd att vara med?

Herr Westman: Herr talman! Jag vädjar verkligen till kammaren att bifalla
detta riksgäldsfullmäktiges av bankoutskottet tillstyrkta förslag. Jag
hade till en början samma inställning av principiella skäl, som reservanterna,
men när jag noga undersökt det verkliga förhållandet, kom jag underfund
med, att denne gamle riksdagshusarkitekt under årens lopp gjort så betydande
tjänster, att det icke är riksdagen värdigt att lämna honom i den belägenhet
han för närvarande befinner sig i. Jag hoppas, herr talman, att vi här i andra
kammaren i likhet med första kammaren kunna fatta detta beslut enhälligt,
vilket skulle glädja den gamle arkitekten i mycket hög grad, där han ligger
på sjukbädden.

Fru Örtlund instämde häruti.

Herr Lovén: Herr talman! Det är nog ingen idé för mig att följa herr Lindmans
råd, ty första kammaren har redan tagit motiveringen sådan den är. Men
hade jag vågat hoppas på, att jag skulle fått något understöd i detta fall,
skulle jag nog kommit med en motivering. Jag har dock nu i alla fall, herr
talman, till riksdagens protokoll fått säga ut, att icke vem som helst, som
utför något ritningsarbete för statens räkning, skall kunna pretendera på
pension. Till herr Anderson i Råstock vill jag bara säga, att jag vill fråga
honom, örn det icke förhåller sig så, att den person, som ville gräva det stora
»hålet», just är den som fått denna storartade pension av Stockholms stad?

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Paulsen begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, företogs omröstning med tillämpning
av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat för japropositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 25.

Härpå föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående delaktighet i lärarinnornas pensionsanstalt för
vissa övningslärarinnor vid kommunala flickskolor; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

61

§ 26.

Vid slutligen skedd föredragning av bankoutskottets utlåtande, nr 31, i anledning
av väckt motion angående utredning om en betryggande reglering i
lag av firmateckning för sparbank lämnades på begäran ordet till

Herr Wallén, som anförde: Herr talman! Jag bar jämte tre ledamöter av
lika många partier i denna kammare väckt en motion angående utredning örn
en betryggande reglering i lag av firmateckning för sparbank. Jag finner
för det första, att sparbanksinspektionen helt och hållet givit oss rätt. Sparbanksinspektionen
skriver nämligen: »Frånvaron av såväl registrering av
sparbanks firma som möjlighet att erhålla officiellt bevis om sparbanksstyrelses
sammansättning har enligt vad sparbanksinspektionen erfarit vållat vissa
besvärligheter för allmänheten vid uppgörelser med sparbank. Det torde kunna
antagas, att det även för sparbankerna skulle uppstå en viss lättnad vid
behov av legitimation, örn ett officiellt registreringsbevis kunde åberopas, vilken
lättnad borde komma att uppväga av registreringsskyldigheten uppkommande
besvär och kostnader. — Med stöd av vad ovan anförts anser sig inspektionen
böra tillstyrka, att den föreslagna utredningen kommer till stånd.»

Bankoutskottet säger: »Även utskottet finner önskvärt, att lagstiftning

härom kommer till stånd. Utskottet kan därför biträda syftet med motionen,
att den föreliggande frågan bör göras till föremål för utredning genom Kungl.
Maj :ts försorg.»

Sedan man sagt detta, mina damer och herrar, slutar man emellertid med att
yrka avslag på motionen! Man motiverar detta med, att hos Kungl. Maj:t ligger
en skrivelse, daterad den 29 december 1930. Nu har denna skrivelse, som
snart är fem år gammal, blivit aktuell och skall bära frukt! Motionärerna ha
alltså, det medger jag, nått sitt syfte. Jag skall därför, herr talman, icke
komma med något yrkande. Jag har dock velat poängtera, att motionen var
riktig, att sparbanksinspektionen tillstyrkt den, och att utskottet funnit den
befogad men slutat med att yrka avslag på motionen med den motiveringen,
att en gammal skrivelse skulle tas upp.

Jag hoppas alltså, herr talman, att med hänsyn till detta utskottsutlåtande
en utredning kommer till stånd och att således det med motionen åsyftade resultatet
vinnes. Jag har alltså intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 27.

Herr Lindman avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 550,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 184, med förslag till lag örn
kommunalstyrelse i Stockholm.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 174, angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m., nämligen:

nr 551 av herrar Wallerius och Petersson i Lerbäcksbyn;

nr 552 av herr Olsson i Mora m. fl.;

nr 553 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl.; och

nr 554 av herr Weijne.

Härefter avgåvos två motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 215, angående anslag till lånefonden för bostadsbyggande i städer och
stadsliknande samhällen samt anslag till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden, nämligen:

Äng. en betryggande

reglering i lag
av firmateckning
för
sparbank.

62

Nr 23.

Lördagen den 30 mars.

nr 555 av herr Björling m. fl.; och
nr 556 av herr Andersson i Dunker m. fl.

Härpå avlämnades nedannämnda motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 192, med förslag till militärt tjänstepensionsreglemente m. m.,
nämligen:

nr 557 av herr Petersfon i Lerbäcksbyn m. fl.;
nr 558—560 av herr Holmgren m. fl.; och
nr 561 av herr Holmgren.

Ytterligare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 140, med förslag till lag örn virkesmätning, nämligen:
nr 562 av herrar Åqvist och Nilsson i Karlstad;
nr 563 av herr Näslund m. fl.; och
nr 564 av herrar Andersson i Rasjön och Hilding.

Slutligen avlämnade herr Henrikson en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 565, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 200, med förslag till
lag örn ungdomsfängelse, m. m.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

§ 28.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 128, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning
av sjunde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga.

§ 29.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för marindirektören
av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv I. J.
Falkman från viss betalningsskyldighet; och

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader ;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 33, i anledning av väckt motion angående ändrad ordning för inhämtande
av vissa uppgifter enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete;
och

nr 34, i anledning av väckt motion örn viss ändring i förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till omorganisation
av riksgäldskontoret;

nr 33, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; nr

34, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning; och

nr 35, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

Lördagen den 30 mars.

Nr 23.

63

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; och

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 72 § växellagen m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 49,, angående vissa i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning
i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar jämte i hithörande
ämnen väckta motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående kapitalökning till
statens ^avdikningslånefond m. m. ävensom väckta motioner örn sänkning av
räntan å lån ur nämnda fond;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning av
räntan å lån från norrländska andelsmejerifonden;

nr 52, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i gällande villkor
för lån från allmänna nyodlingsfonden och norrländska nyodlingsfonden
samt örn sänkning av räntan å lån ur förstnämnda fond;

nr 53, i anledning av väckta motioner örn uppskov med erläggande av
amorteringar å lån från fiskerilånefonden samt örn sänkning av räntan å lån
ur nämnda fond;

nr 54, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å lån ur vissa
statens utlåningsfonder;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till Lyngsjöns vattenavledningsföretag i Östergötlands län jämte i
ämnet väckta motioner; och

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlöningsförmåner
åt kassören vid domänverket Einar Ringdahl.

§ 30.

Justerades protokollsutdrag.

§ 31.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Åqvist	under	den 31 mars,
» Hammarlund		3 dagar fr. o. m. den	31	mars,
» Olsson i Ramsta	*	den 31 mars,
» Ward		3 dagar fr. o. m. den	1	april,
» Skoglund		2 » » »	31	mars, april och
» Lindberg i Stockholm	T>	9 > » »	1
» Andersson i Munkaljungby	>	4 » » »	1

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m.

In fidem
Per Cronvall.