MILITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1935

STOCKHOLM 1935
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING,

Sid.

Allmän redogörelse för mllitieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhångiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg gjort sig

skyldig till missbruk av sin myndighet och missfirmat en värnpliktig...... 11

2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att utöva före skriven

kontroll över kassaväsendet vid fortifikationsförvaltning............... 12

3. Underlåtenhet av kårchef att hemförlova värnpliktig, som under repetitions övning

på grund av undergången bestraffning icke deltagit i tjänstgöring
under tre dagar i en följd ................................................................. 29

4. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och miss bruk

av honom tillagd befogenhet, därigenom att han ändrat en vid kåren
anställd garageförmans tjänsteställning samt sedermera avskedat denne.
Fråga jämväl om missfirmelse av underlydande. Tillika fråga om begagnande
av kronan tillhörig automobil och kronans chaufför för företagande
av resor, som ägt rum i vissa fall för enskilda angelägenheter, och i andra

fall för utförande av offentligt uppdrag ................................................ 35

5- Missfirmelse av underlydande. Fråga tillika om oförstånd i tjänsten m. m. 69

6. Missfirmelse av underlydande................................................................ 86

7. Missfirmelse av underlydande.................................................................. 88

8. Fråga huruvida anledning förefunnits att tillsäga krigsman, som icke be funnit

sig i tjänstgöring, förvarsarrest.................................................. 92

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet. 97

9. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan örn rekapi tulation.

....................... 97

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Fråga huruvida krigsdomarcs yttranden, fällda under handläggningen av ett på

militieombudsmannens föranstaltande anställt åta), bort inflyta i krigsrättens
protokoll i målet.................................................................... 98

2. Fråga hur krigsrätt bör vara sammansatt vid undersökning i annat mål

eller ärende än sådant, som avses i 39 § sista stycket i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes .................................................. 102

3. Fråga örn krigsfiskal behörighet att, sedan kårchef resolverat, att handlingarna

i visst undersökningsmål skulle överlämnas till vederbörande krigsdomare 83j
för ärendets handläggning i laga ordning vid krigsrätt, framställa ansvarsyrkanden
i målet ................. 104

4. Felaktiga beslut angående preskription av rymningsbrott........................... 107

5. Fråga örn vilka lagrum, som äro tillämpliga vid fidömande av bestraffning för

djurplågeri, begånget under tjänsteutövning ...................................... 112

6. Värnpliktig, som varit på en gång övertygad örn två särskilda förseelser,

vilka ådragit disciplinstraff, har — emot stadgandet i 38 § strafflagen för
krigsmakten att där någon anses på en gång övertygad örn flera förseelser,
vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser bestämmas ett gemensamt
straff — ålagts särskilt straff för varje förseelse.............................. 114

Sid.

7. Fråga om dröjsmål förelupit vid meddelandet av beslut i disciplinmål......... 115

8. Tillrättavisning i form av förbud att vistas utom kasernområde, läger eller

däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område får ej åläggas för ett visst antal gånger ......... 121

9. Fråga huruvida den, som vållat flyghaveri, bort förordnas att hålla för hör

i saken. Fråga tillika om underlåtenhet att hålla förhör med den till
flyghaveriet vållande.......................... 123

10. Fråga om tolkningen av mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna

för flygtjänsten ................................................................................. 125

11. Felaktig tillämpning av gällande föreskrifter om förläggning av samt örn rätt

till tjänstgöringstraktamente för officerare och underofficerare vid tjänstgöring
utom förläggningsorten .............................................................. 127

12. Anmälan mot flygattachén i London om förseelser i tjänsten m. m............ 137

13. Fråga huruvida regementschef förfarit felaktigt genom att beordra kunska pare

till ett av en socialdemokratisk ungdomsförening utlyst möte ävensom
huruvida regementschefen haft giltig anledning infordra upplysningar från
värnpliktiga, som närvarit vid mötet ................................................ 175

14. Fråga om obehörigt begagnande av kronan tillhöriga motorfordon ............ 179

15. Med anledning av inträffad olyckshändelse har fråga uppstått angående tolk ningen

av vissa av marinförvaltningen på militieombudsmannens initiativ
den 15 mars 1932 utfärdade ändringar och tillägg till gällande beskrivning
över andningsapparat i syfte att minska riskerna för olyckshändelse under
övningar med apparaten ..................................................................... 181

16. Fråga huruvida diarierna å rullföringsexpedition må föras med anilinpenna 186

17. Fråga örn intendent, som tillika är kasernofficer, äger befogenhet att i sist nämnda

egenskap upptaga hyresmedel och andra avgifter och därefter inleverera
medlen till kassaförvaltningeD.................... 188

18- Regementschef har åt regementsintendent upplåtit bostad i enskilda lägerkassan
tillhörig byggnad. Fråga huruvida icke ärendet bort avgöras av

vederbörande arméfördelningschef.................................................... 190

19. Må utgifter för inköp och försäkring av ridhusspegel gäldas av enskilda läger kassan

............................................................................................. 194

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förtydligande bestämmelser i fråga örn befälhavares underrättande

om uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.............................. 198

2. Angående sammansättning av krigsrätt vid handläggning av mål från flyg vapnet

..................... 198

3. Angående utspisningsförliållandena m. m. vid Karlskrona örlogsstation......... 199

4. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt före den

1 januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning vid kåren
m. m............................................................................................. 202

5. Angående flygstyrelsens upphandling av flygmateriel .........,....................... 218

6. Angående ersättning av statsmedel åt värnpliktig för civila persedlar, som

bortkommit under förvaring i kronans förråd ......................................''. 222

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombndsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1934.

Härvid har jag tili en början att meddela, att jag för att kunna fullgöra
ett mig av Kungl. Majit anförtrott uppdrag begagnat mig av ledighet
från militieombudsmansämbetet den 3 och den 4 april. Under tiden
från och med den 17 augusti till och med den 25 september samt från
och med den 27 till och med den 31 december begagnade jag mig av den
militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen för militieombudsmannen
tillkommande rätt till semester. Under frågavarande perioder uppehölls
militieombudsmansämbetet, jämlikt bestämmelser i samma paragraf,
av byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken blivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Uppsala, Göteborgs
och Bohus, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och
Norrbottens län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12
och 18 §§ av instruktionen för militieombudsmannen, besökt:

Arméns underofficersskola;
straffängelset i Uppsala;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs örlogsdepå;

Älvsborgs fästning;
centralfängelset å Härlanda;

Värmlands regemente;
straffängelset i Karlstad;

Livregementets grenadjärer;

Första flygkåren;

centrala flygverkstaden i Västerås;

Dalregementet;
straffängelset i Falun;

militärbefälhavaren för övre Norrlands trupper;
t. f. kommendanten i Bodens fästning;

Norrbottens regemente;

Norrlands dragonregementes till Boden detacherade skvadron;
Norrbottens artillerikår;

Bodens artilleriregemente;
tygstationen i Boden;

Bodens ingenjörkår;

Arméns intendenturförråd i Boden;

Tredje intendenturkompaniet;
garnisonssjukhuset i Boden; och
kronohäktet i Luleå.

Härförutom har jag i Stockholm inspekterat:

Göta livgarde;

Svea artilleriregemente;

garnisonssjukhuset i Stockholm; och
ammunitionsfabrikens avdelning å Marieberg.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, har tjänstförrättande militieombudsmannen
företagit inspektionsresor till Kronobergs, Malmöhus och
Västernorrlands län, och har han härvid besökt:

Kronobergs regemente;
centralfängelset i Växjö;

Södra skånska infanteriregementet;

kronohäktet i Ystad;

chefen för Södra arméfördelningen;

Skånska kavalleriregementet;

Flygskolkåren;
centralfängelset i Malmö;

Västernorrlands regemente;

Norrlands trängkår;

Hemsö fästning; och
centralfängelset i Härnösand.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom väsentligen förlängts eller
fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen
vid militieombudsmansexpeditionen samt i flertalet fall därjämte av en
intendenturofficer och en byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen
av truppförband hava krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära
bestraffningar, de militära straffregistren, anteckningsböckerna
över meddelade tillrättavisningar, kassaförvaltningens räkenskapshandlingar
samt handlingar rörande upphandling och redovisning av materiel
av olika slag ävensom marketenterirörelsen granskats. Tillika har
uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner och materiel, åt hygieniska
förhållanden samt åt utspisningen. I samband med inspektionerna
av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående
redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande
avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff
eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1934 års lagtima riksdag
utvisar, kvarstodo vid början av år 1934 från år 1933 balanserade

ärenden till ett antal av ................................................................................ **0

Under år 1934 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet.......................................................................

enligt diariet över hemliga ärenden .................................................;.......... .?

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1934, utgör
alltså .................................................................................................................... 452

De 422 ärenden, som tillkommit under år 1984, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 28

klagomål eller framställningar från enskilda ............................................ 70

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning.................................................................. 312

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 12

Summa 422

Av de från föregående år balanserade 30 ärenden hava 18 utgjorts av
klagomål eller framställningar från enskilda samt 12 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1934 hava alltså förelegat 28 ärenden, som inkommit
från myndighet, 88 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 324 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning m. m., tillhopa 440 ärenden av dylika

slag.

Av dessa ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ........................................................... 0

till annan myndighet hänvisats .................................................................... 6

utan åtgärd avskrivits ................................................................................... 4

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 295
på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen

fått bero ....................................................................................................... 23

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest

vunnits blivit avskrivna ............................................................................ 66

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens

föranstaltande meddelat beslut avslutats ................................................ 10

till följande år balanserats ............................................................................ 36

Summa 440

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1934 års början ännu icke slutligt prövade................................................ 4

anhängiggjordes under år 1934 .................................................................... 7

, Summa 11

Av dessa atal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 6

äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 5

Summa 11

Av hela antalet (452) ärenden äro under året slutbehandlade............ 416

i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande................ 34

på militieombudsmannens prövning beroende............................................ 2

Summa 452»

Beträffande förvaltningen av militieombndsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:

redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,

redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen
gjorts hos Konungen m. m.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat
åtal allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på
grund av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de
enskilda fallen.

Stockholm den 10 januari 1935.

TORSTEN PETERSSON.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Fråga huruvida underofficer vid utpurrning ombord å örlogsfartyg
gjort sig skyldig till missbruk av sin myndighet och missfirmat en

värnpliktig.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 50 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot styrmannen Henning Gunnar
Film anställt, av t. f. krigsfiskalen M. Gullstrand utfört åtal för det
Elm den 28 november 1932 på morgonen, då han tjänstgjort såsom veckohavande
underofficer ombord å torpedjagaren Klas Horn, under utpurrning
av manskapet skulle hava gjort sig skyldig till missbruk av sin
myndighet ävensom missfirmat en värnpliktig. Särskilda krigsrätten
å kustflottan, där åtalet anställts, har genom utslag den 19 maj
1933 funnit, att Elni genom vad han låtit komma sig till last
icke kunde anses hava förbrutit sig annorledes än att han visat oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt, samt förty såtillvida bifallit åtalet, att Elm
dömts jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att undergå disciplinstraff
av vaktarrest i tre dagar. Krigshovrätten, varest Gullstrand
och Elm anfört besvär över krigsrättens utslag, har genom utslag den
5 december 1933 med avslag å Gullstrands besvär, i anledning av Elma
fullföljda talan, prövat rättvist på det sätt ändra överklagade utslaget,
att det straff, vartill Elm jämlikt av krigsrätten åberopat lagrum, 130 §
strafflagen för krigsmakten, gjort sig förfallen för oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt, bestämdes till allenast arrest utan bevakning i två
dagar.

Krigshovrättens utslag har sedermera vunnit laga kraft.

2. Försummelse av fortifikationsbefälhavare och kassakontrollant att
utöva föreskriven kontroll över kassaväsendet vid fortifikations förvaltning''.

Vid en av dåvarande militieombudsmannen den 21 september 1932 förrättad
inspektion av fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning antecknades
följande.

Vid jämförelse mellan, å ena sidan, från fortifikationsförvaltningen till
marinförvaltningen insända specifikationer över den 30 juni 1931 och den
30 juni 1932 utestående förskott samt, å andra sidan, de under budgetåret
1931—1932 vid fortifikationsförvaltningen förda inkomst- och utgiftsböckema,
syntes framgå, att specifikationen över utestående förskott per den
30 juni 1932 vore oriktig.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade dåvarande militieombudsmannen
i skrivelse den 7 oktober 1932 befälbavande amiralen i
Karlskrona att infordra och till militieombudsmannen inkomma med yttrande
av fortifikationsbefälkavaren.

Med resolution den 18 oktober 1932 överlämnade befälbavande amiralen,
konteramiralen C. L. de Champs, yttrande av överstelöjtnanten J. S.
Ericsson, vilken vid tiden för inspektionen varit fortifikationsbefälhavare.
I sitt yttrande anförde överstelöjtnanten Ericsson, att han av uppgiven
anledning icke kunde för det dåvarande uttala sig angående riktigheten
av specifikationen över utestående förskott per den 30 juni 1932.

Enär, enligt vad dåvarande militieombudsmannen erfarit, inom marinförvaltningen
påginge utredning angående förskingringar, som begåtts
av numera avlidne fortifikationskassören vid fortifikationsförvaltningen i
Karlskrona fästning V. A. Kellander-Lange, överlämnade militieombudsmannen
därefter med skrivelse den 10 november 1932 handlingarna i förevarande,
bos honom uppkomna ärende till marinförvaltningen för kännedom
och för att vara tillgängliga vid marinförvaltningens berörda utredning,
och anhöll militieombudsmannen därvid tillika, att marinförvaltningen
måtte lämna honom underrättelse örn resultatet av utredningen,
särskilt i vad den berörde de förhållanden, som uppmärksammats vid omförmälda
inspektion.

I skrivelse till militieombudsmannen den 6 april 1933 avgav marinförvaltningen
därefter yttrande.

Med skrivelse den 28 april 1933 överlämnade militieombudsmannen samtliga
handlingar i ärendet till marinförvaltningen, därvid militieombudsmannen
anhöll, att marinförvaltningen måtte infordra och till militieombudsmannen
inkomma med yttrande från, bland andra, de fortifikationsbefälhavare
och kassakontrollanter vid fortifikationsförvaltningen, mot
vilka, på sätt av handlingarna framginge, anmärkning riktats för försummelse
i kontrollen över kassaförvaltningen därstädes.

Med skrivelse den 1 juni 1933 översände marinförvaltningen de be -

gärda yttrandena, nämligen från överstelöjtnanten J. S. Ericsson, majoren
F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson.

Den 14 oktober 1932 uppdrog statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
åt filosofie kandidaten C. A. Murray att verkställa granskning av
marinens kassaväsende och därefter till statsrådet inkomma med redogörelse
i ärendet samt, i den mån så funnes påkallat, med förslag till principer
för omläggning av bokföringen och kontrollväsendet vid marinen.

Sedan Kungl. Majit genom särskilda beslut förordnat, att revisorn i
marinförvaltningen R. G. V. Nordensvärd och marinintendenten C. M. I.
Allander skulle biträda Murray vid omförmälda granskning, samt Nordensvärd
och Allander med anledning därav avgivit en den 2 juni 1933
dagtecknad redogörelse rörande utredning och granskning m. nu av marinens
förskottskonto i avseende å fortifikationsförvaltningen i Karlskrona
fästning för tiden från och med den 1 januari 1918, översände marinförvaltningen,
som fått berörda redogörelse till sig överlämnad, densamma
till militieombudsmannen med skrivelse den 15 juni 1933.

Av den utav Nordensvärd och Allander avgivna redogörelsen framgår,
bland annat, följande:

De å förskottstiteln vid fortifikationsförvaltningens i Karlskrona kassaförvaltning
bokförda posterna läte sig fördela å ses grupper, nämligen:
1) verifierade leveranskostnader; 2) å förskottstiteln enligt förefintliga verifikationer
littererade kostnader för avlöning åt arbetare; 3) verifierade
inbetalningar från vissa myndigheter för av fortifikationsförvaltningen
utförda arbeten m. m.; 4) icke verifierade förskott till leverantörer; 5)
icke verifierade förskott till arbetare och månadslönare samt 6) övriga
förskott, innefattande ett mindre antal icke verifierade, förskottsvis bokförda
poster för vissa särskilda ändamål.

De till marinförvaltningen vid varje budgetårsskifte insända specifikationerna
över utestående förskott hade från och med årsskiftet 1920/1921
samtliga varit oriktiga. Sålunda hade å specifikationen vid 1920 års utgång
icke några utestående förskott upptagits, ehuru vid denna tidpunkt
utestått två till förenämnda grupp nr 1 hänförliga förskott örn tillhopa
760 kronor 50 öre, vilka icke redovisats förrän den 11 januari 1921. Den
omständigheten, att specifikationen ej kommit att upptaga denna vid 1920
års utgång utestående förskottsfordran, syntes hava återverkat vid upprättandet
av specifikationen över utestående förskott per den 31 december
1921. Sistnämnda specifikation utvisade nämligen utestående förskott,
hänförliga till grupp nr 1, till ett belopp, som med 760 kronor 50 öre understege
det verkliga. Samma vore förhållandet med specifikationerna vid
utgången av budgetåren 1922, 1923, 1923/1924, 1924/1925 och 1925/1926. Specifikationen
över utestående förskott per den 30 juni 1927 innehölle samma
fel, men härutöver tillkomme i sistnämnda specifikation en ny felaktighet.
Specifikationen upptogo nämligen utestående förskott för materialier
och arbetskostnader till ett belopp av 1,559 kronor 11 öre, under det

Utredning örn
förskottskonto
t vid forti,
fikat iöns förvaltningen
i
Karlskrona.

att löpande saldot för samma slags kostnader enligt utgifts- och inkomstboken
utvisade ett tillgodohavande för förskottstiteln av allenast 1,059
kronor 61 öre. ökades saldot enligt specifikationen, 1,559 kronor 11 öre,
med den under de föregående åren utelämnade posten å 760 kronor 50
öre erhölles en summa av 2,319 kronor 61 öre, vilken med 1,260 kronor
överstege det för året enligt utgifts- och inkomstboken löpande saldot för
materialier och arbetskostnader. Detta belopp 1,260 kronor motsvarade
summan av de under budgetåret 1926/1927 utbetalda, till grupp nr 5 hänförliga,
icke verifierade förskott, vilka vid budgetårsskiftet ej ersatts. Av
detta förhållande kunde dragas den slutsatsen, att Kellander-Lange, vilken
tillträtt befattningen såsom fortifikationskassör i februari 1926, till
döljande av förskottsposten å 1,260 kronor, vilken post icke heller sedermera
redovisats, avsiktligt i specifikationen ökat det av honom till 299
kronor 11 öre (1,059: ei — 760: öo) fastställda saldot för utestående materialoch
arbetskostnader med beloppet av nämnda förskottspost.

Icke verifierade förskott till arbetare och månadslönare, grupp nr 5,
hade i regel utbetalats ett flertal gånger per månad. Förskottstagarens
kvitto hade icke såsom verifikation bilagts räkenskaperna utan förvarats,
intill dess avlöningen slutligen utbetalats, då kvittot återlämnats.
Härvid hade man icke begagnat sig av det för dylika fall närmast tillhands
liggande förfaringssättet att vid avlöningens bokförande använda
utgifts- och inkomstböckernas omföringskolumner för reglering av förskottet
och att såsom kontant utgift upptaga endast det till arbetaren eller
månadslönaren vid tillfället verkligen utbetalta penningbeloppet. Istället
hade förskotterade beloppet avdragits och i de fall, då förskotten över
huvud redovisats, såsom inkomst utan biläggande av uppbördsreversal
antecknats i inkomstboken, varefter avlöningens hela belopp avförts såsom
kontant utbetalning och utkvitterats å förekommande räkenskapstitlar.

I specifikationen å utestående förskott per den 30 juni 1927 hade, såsom
redan nämnts, dolts en till grupp nr 5 hänförlig förskottspost å
1,260 kronor, vilken icke sedermera redovisats. Under de nästpåföljande
budgetåren hade år från år summan av dylika förskottsposter ökats, utan
att detta kommit till riktigt uttryck i specifikationerna. Sålunda hade i
nämnda hänseende utestått den 30 juni 1928 4,496 kronor 26 öre, den 30
juni 1929 10,799 kronor 31 öre, den 30 juni 1930 15,146 kronor 31 öre, den
30 juni 1931 18,773 kronor 46 öre och den 30 juni 1932 37,473 kronor 98 öre.
Av sistnämnda belopp hade sedermera 5,996 kronor redovisats, varemot
återstoden 31,477 kronor 98 öre alltjämt utgjorde förskottstitelns fordran
å Kellander-Lange för förskott, hänförliga till grupp nr 5, vilka han icke
redovisat. Yäl framginge, att alltifrån budgetåret 1927/1928 de av Kellander-Lange
i specifikationerna uppgivna beloppen där upptagits i avsikt
att dölja till grupp nr 5 hänförliga, utestående förskott, men någon
överensstämmelse mellan beloppet av dessa förskott och den i specifika -

tionerna upptagna, orättmätiga ökningen av saldot för utestående material-
och arbetskostnader kunde icke konstateras.

Icke verifierade förskott till leverantörer, grupp nr 4, hade förekommit
i förhållandevis stor omfattning under hela den tid undersökningen
avsåge. Beträffande förskottskvittonas avgivande och behandling ävensom
bokföringen av räkningar och i samband därmed skeende redovisning
av förskott gällde vad anförts i fråga örn förskott till arbetare och
månadslönare. I regel hade förskotterat belopp vid sluträkningens ingivande
avdragits å likviden och såsom inkomst antecknats i inkomstboken.
Under senare år hade dock inträffat, att i samband med likvideringen
uppbördstagande av tidigare utbetalt förskott icke ägt rum, vadan leverantören
allt fortfarande enligt kassaräkenskaperna stöde antecknad såsom
förskottstagare. De belopp, som i berörda avseende alltjämt utestode,
vore 410 kronor, som den 31 augusti 1927 utbetalts till E. Lindgren, 300
kronor, som den 1 november 1928 utbetalts till Ax. W. Ehrlin, 245 kronor
20 öre, som den 6 juli 1928 utbetalts till F. O. Svensson, 75 kronor,
som den 22 april 1929 utbetalts till S. J. Pettersson, 350 kronor, som den
22 juli 1929 utbetalts till Dahlgren & Pettersson och 600 kronor, som den
5 september 1930 utbetalts till C. W. Sundin. Dessa belopp, tillhopa 1,980
kronor 20 öre, ökade sålunda den fordran, som för förskottstitelns vidkommande
förefunnes hos Kellander-Lange.

På grund härav uppginge förskottstitelns fordran hos Kellander-Lange
eller sålunda det belopp, denne förskingrat, till 33,458 kronor 18 öre
(31,477:98 + 1,980:20).

Fortifikationsförvaltningens kassaväsende handhades av fortifikationsbefälhavaren,
fortifikationskassören och kassakontrollanten. Huru arbetsuppgifterna
dem emellan fördelats framginge av följande stadganden i
reglementet för marinen del III, 1914 års upplaga, vilken gällt till utgången
av juni månad 1931, samt del III B, 1931 års upplaga, vilken gällde
från och med den 1 juli sagda år.

Enligt 196 § i reglemente för marinen del III, 191i års upplaga, skulle
fortifikationsbefälhavare i kustfästning av 1. klass under kommendanten
handhava och ansvara för fortifikationsförvaltningen och ålåge det honom
bland annat att bestyrka och senast den 20 varje månad till marinförvaltningen
insända rekvisition å för fortifikationsförvaltningens kassa
erforderliga penningmedel att insättas å kassans bankräkning, att besluta
örn utbetalning av medel från fortifikationsförvaltningens kassa och därvid
anvisa den titel, varå utgiften skulle bokföras, ävensom att i tillämpliga
delar ställa sig till efterrättelse vad för regementschef med avseende
å regementskassan vore föreskrivet i § 208: 1 b och c.

Enligt § 208:1 ålåge regementschef med avseende å regementskassan
bland annat:

b) att minst en gång i månaden och alltid på sista helgfria dagen varje
år ävensom vid ombyte av kassakontrollant eller då regementsintendent

Gällande

författninge föreskrifter.

utginge ur eller inträdde i tjänstgöring, verkställa inventering av kassan;
och skulle därvid föras protokoll enligt fastställt formulär,

c) att senast den 20 januari — efter budgetårets omläggning senast den
20 juli — och senast den 15 i envar av årets övriga månader till marinförvaltningen
översända kassarapport för nästföregående månad jämte
rapporten enligt § 211 åtföljande handlingar samt inventeringsprotokoll;
och skulle kassarapporten för årets — efter budgetårets omläggning för
budgetårets — sista månad därjämte vara åtföljd av uppgift å samtliga
bokförda fordringar och skulder, innehållande ej mindre en kort anteckning
örn orsaken till deras kvarstående olikviderade, än även, vad förskotten
beträffade, i den mån sådant kunde ske, örn den titel, varå dessa
komme att slutligen avföras, ävensom uppgift å förskott för marinförvaltningen,
vilka uppgifter undertecknades av regementsintendenten och bestyrktes
av kassakontrollanten.

Fortifikationskassör en lydde enligt 197 § i samma reglemente omedelbart
under fortifikationsbefälhavaren. Honom ålåge enligt samma paragraf
bland annat att enligt fastställda formulär föra inkomstbok och utgiftsbok
ävensom att uppsätta kassarapport och att redovisa alla till kassan
inflytande medel. I övrigt ålåge det fortifikationskassören att iakttaga
bland annat:

Inbetalningar till fortifikationsförvaltningens kassa skulle i allmänhet
verkställas genom insättning å kassans bankräkning och skulle därvid
insättningen åtföljas av bland annat dubbla reversal å de insatta medlen.
Mindre belopp inbetalades kontant till kassan och skulle dylik inbetalning
åtföljas av dubbla reversal, av vilka det ena tillställdes den inbetalande,
försett med fortifikationskassörens kvitto, som för att vara gällande
skulle vara annotera! av kassakontrollanten. Beträffande utbetalningar
gällde enligt § 210, att då dessa skulle äga rum till personer, som
icke infunne sig i regementskassan för erhållande av likvid, skulle likviden
verkställas medelst postanvisning, så vitt detta med hänsyn till beloppets
storlek kunde ske, men eljest genom postremissväxel. Dylik postanvisning
och postremissväxel likviderades medelst å bankräkningen ställd
check. Avlöningar och mindre belopp, som lyftes direkt i kassan, utbetalades
kontant; och skulle fortifikationskassören för dylika kontanta utbetalningar
å kassadag innehava ett av fortifikationsbefälhavaren för
varje kassadag bestämt belopp. För bestridande mellan kassadagarna
av mindre utgifter, som ej tålde uppskov, finge fortifikationskassören innehava
ett förskott till belopp, vars storlek bestämdes av marinförvaltningen.
— Detta förskott motsvarade vad i 1931 års reglemente benämnes stående
förskott. — Varje kassadag skulle fortifikationskassören beredas ersättning
för de av honom efter föregående kassadag från detta förskott enligt
företedda verifikationer gjorda utbetalningar. Detta förskott skulle
före december — efter budgetårets omläggning före juni — månads ut -

gång varje år, redovisas. I samtliga övriga fall skulle utbetalning ske
genom utlämnande mot kvitto av check ställd å bankräkningen.

Bokföring av influtna medel skulle enligt 211 § ske samtidigt med inbetalningen
till kassan eller beträffande å kassans bankräkning insatta
medel, då reversalen från banken mottagits.

Bokföring av utbetalda medel skulle ske samtidigt med utbetalningen
eller checkens utlämnande.

Inbetalningar antecknades i inkomstboken och utbetalningar i utgiftsboken.
Dessa böcker, som enligt fastställda formulär fördes i två exemplar
det ena av fortifikationskassören och det andra av kassakontrollanten,
innehölle särskilda kolumner dels för belopp, som in- respektive utbetalades
och för belopp, som genom omföring uppdebiterades respektive
avfördes, dels för utförande å titlar av de i förstnämnda kolumner införda
beloppen. Bland annat fanns sålunda särskild kolumn för förskott.

Inkomst- och utgiftsböckerna avslutades månatligen, varefter kassarapport
enligt fastställt formulär upprättades. Kassarapport, undertecknad
av fortifikationskassören och kassakontrollanten samt åtföljd av ena
exemplaret av inkomst- och utgiftsböckerna jämte desamma tillhörande
verifikationer, allt för föregående månad, skulle senast den 18 januari —
efter budgetårets omläggning senast den 18 juli — och senast den 12 i en
var av arets övriga månader avlämnas till fortifikationsbefälhavaren.

Vad sålunda föreskrivits örn bokföring av in- och utbetalningar skulle
i tillämpliga delar gälla jämväl beträffande omföringar mellan titlar.

Kassakontrollanten utövade enligt 210 § den närmaste kontrollen över
handhavandet av fortifikationsförvaltningens kassa. Kassakontrollant
vore, därest till följd av försummelse beträffande honom åliggande kassakontroll
oegentligheter med avseende på kassans handhavande ägt rum,
i andra hand ansvarig för därigenom i kassan uppkommen brist. Det
ålåge kassakontrollanten bland annat:

att under kassadagarna vara närvarande från kassans öppnande till dess
stängande, samt därvid anteckna in- och utgående medelsbelopp och
skulle, i händelse inbetalning till kassan ägde rum mellan kassadagarna,
anteckning därom så vitt möjligt verkställas;

att vid slutet av varje kassadag förvissa sig örn beloppet av kassabehållningen
och över densamma enligt fastställt formulär uppgöra rapport,
vilken skulle avlämnas till lortifikationsbefälhavaren;

att påteckna och avstämpla alla verifikationer för såväl inkomster som
utgifter; samt

att, därest han funne anledning till anmärkning mot fortifikationskassören
i fråga örn kassans handhavande, därom ofördröjligen göra anmälan
till fortifikationsbefälhavaren.

Enligt § 235 reglemente för marinen del III B, 1931 års upplaga, utövade
marinförvaltningen högsta uppsikten och ledningen av kassaväsendet vid
marinen och ankomme det på detta ämbetsverk att i avseende å kassa

- M ilil leo rn bni tuni ann en s ämbetsberättelse.

väsendet utfärda de närmare bestämmelser, som befunnes erforderliga. —
Enligt instruktionen för marinförvaltningen, SFS 617/1919 och 860/1921,
ålåge det marinförvaltningen bland annat att tillhandahålla marinens
myndigheter för dem erforderliga penningbelopp, att därvid övervaka, att
utgifterna vore rätteligen grundade och att, i vad pa marinförvaltningen
ankomme, beviljade anslag användes för de därmed avsedda ändamål.

Den närmaste uppsikten över varje särskild kassaförvaltning utövades
emellertid enligt nämnda § 235 i reglementet vid kustfästnings fortifikationsförvaltning
av fortifikationsbefälhavaren och ålåge det denne i sådant
avseende att utfärda de föreskrifter, som med hänsyn till lokala förhållanden
befunnes erforderliga för kassaförvaltningen, att verkställa erforderliga
inventeringar och att, då så ansåges erforderligt, taga del av
kassaförvaltningens räkenskaper och erforderliga handlingar, att å order
bestämma de tider, då kassan skulle hållas öppen, samt därest kassakontrollanten
verkställde anmälan att anledning till anmärkning mot kassören
eller mot kassavården i allmänhet, eller anledning till inventering
förekommit, vid inventering ofördröjligen vidtaga erforderliga åtgärder
till rättelse av anmärkt förhållande och därom göra anmälan hos marinförvaltningen.

Enligt § 236 i samma reglemente skulle kassaförvaltning finnas anordnad
bland annat vid fortifikationsförvaltning i kustfästning av 1. klass.
Denna kassaförvaltning skulle utgöras av fortifikationskassören och en
kassakontrollant. Till sistnämnda befattning beordrades en officer av
kaptens tjänstegrad eller, därest sådan icke funnes för ändamålet disponibel,
annan för uppdraget lämplig officer eller vederlike. Funnes under
fortifikationsbefälhavaren lydande officer ej att tillgå för nämnda upp
gift, ägde befälhavaren hos kommendanten göra framställning örn beordrande
av kassakontrollant.

Beslut i kassaärende meddelades enligt § 237 av kassör.

Kassör hade enligt § 238 redovisningsskyldighet och upphördsmannaansvar
i första hand för alla av kassaförvaltningen uttagna eller till densamma
inflytande penningmedel ävensom för medel som hörde till förvaltningen.
Honom ålåge särskilt bland annat att föra föreskrivna räkenskaper
och avgiva stadgad medelsredovisning, samt därvid tillse, att redogörelser
och avlöningsuträkningar vore behörigen underskrivna och räkningar
försedda med påskrift av den, vilken granskningen ålegat.

Kassakontrollant ålåge enligt § 239, att å kassadagarna närvara vid
kassans öppnande och stängande samt i övrigt under erforderlig tid för
fullgörande av sina åligganden, att i föreskriven ordning anteckna inoch
utgående medelsbelopp samt inläggning och uttagning av värdehandlingar,
att med sin annotation bestyrka kvitto å inflytande medel, värdehandlingar
och värdeförsändelser, att påteckna eller avstämpla alla verifikationer
för såväl inkomster som utgifter, att vid slutet av varje kassadag
förvissa sig örn beloppet av kassabehallningen och tillse, att den -

samma ofördröjligen insattes i kassaiörvaltningens bankräkning eller förvarades
på föreskrivet sätt, att genom påskrift av kassörens räkenskaper
och redovisningar attestera deras överensstämmelse med kassakontrollantens
egna anteckningar i de delar dessa anteckningar skulle omfatta.

Kassakontrollant vore, därest till följd av hans försummelse beträffande
honom åliggande kassakontroll oegentligheter med avseende å kassavården
ägt rum, i andra hand ansvarig för därigenom uppkommen brist
i kassan eller annan förlust. Förekomme vid kassakontrollen anledning
till anmärkning mot kassör eller mot kassavården i allmänhet, skulle kassakonti
ollanten därom göra anmälan hos vederbörande myndighet.

Enligt § 243 finge förskott å vederbörlig kassaförvaltning utlämnas endast
på grund av behörigt förvaltningsbeslut. I beslut örn utlämning av
förskott skulle angivas, förutom förskottets belopp och den person, till
vilken förskottet skulle utlämnas, huruvida detsamma skulle betraktas
såsom stående eller tillfälligt samt, vad beträffade tillfälligt förskott,
det ändamål, som därmed avsåges, ävensom den kassaförvaltning hos vilken
redovisning skulle ske. Tillfälligt förskott skulle redovisas snarast
möjligt efter det ändamålet med förskottet uppnåtts.

Angående utbetalning av medel föreskrevs i § 244, att mindre belopp
ävensom avlöning finge utbetalas i kontanta penningar. Övriga utbetalningar
skulle med visst undantag ske i check. Marinförvaltningen ägde
utfärda erforderliga föreskrifter angående utbetalning av avlöning till
arbetare och därmed jämförliga löntagare. Vidare föreskreve marinförvaltningen
i fråga örn de särskilda anordningar, som erfordrades för avlöningens
utbetalande.

I fråga örn bokföringen stadgades i § 245, att marinförvaltningen meddelade
efter underlydande myndigheters hörande föreskrifter angående de
räkenskaper, som skulle föras.

Beträffande medelsredovisningen föreskrevs i samma paragraf, att
denna skulle månatligen avgivas till marinförvaltningen samt att detta
ämbetsverk efter underlydande myndigheters hörande meddelade erforderliga
bestämmelser örn medelsredovisningen och verificeringen.

Enligt § 246 ålåge det fortifikationsbefälhavare att inventera kassan
bland annat en gång i månaden efter sista kassadagen och å sista helgfria
dagen av budgetåret samt därutöver så ofta det ansåges erforderligt. Inventeringsförrättare
skulle undersöka kassans ställning, kontrollera att
inför marinförvaltningen oredovisade räkenskaper funnes behörigen verificerade
samt förvissa sig örn att kassabehållning, värdehandlingar och
deposita funnes behörigen förvarade. Örn inventering vid budgetårsskifte
gällde vad därom vore särskilt stadgat.

I skrivelse till befälhavande amiralen i Karlskrona den 23 juli 1931 hade
marinförvaltningen föreskrivit, att de för räkenskaps- och redovisningsväsendet
för marinen vid ingången av nämnda juli månad gällande formulär
och övriga bestämmelser skulle fortfarande tillämpas i den mån

Yttrande av
marinförvaltningen.

Yttrande av
fortifikationsbefälhavaren.

de icke strede mot de nya reglementsföreskrifterna. Tillika hade marinförvaltningen
i samma skrivelse bestämt, att innehavare av stående förskott
skulle föra löpande anteckningar i journalform, utvisande såväl
erhållet förskott, fyllning däri och eventuell upphörd som ock gjorda utbetalningar.

Marinförvaltningen hade i sitt förberörda yttrande den 6 april 1933 anfört
bland annat: Avlöning till fortifikationsförvaltningens arbetare ut betalades

vid slutet av varje månad enligt särskilda avlöningslistor. Under
tiden intill avlöningstillfället hade till arbetarna utlämnats avlöningsförskott
i enlighet med dagsverkslistor för de olika arbetsposterna, troligen
mot kvitto. Vid månadsavlöningens utbetalande i slutet av manaden
bade givetvis omföring till för skottstiteln av det utlämnade förskottet
bort äga rum. Så bade emellertid icke skett, utan bade bela beloppet enligt
avlöningslistan utbetalts och avförts på vederbörliga titlar, utan
att omföringsbeslut meddelats. I vissa fall bade fortifikationskassören,
efter utbetalning till arbetarna av vad dessa skolat erhålla utöver den
förskottsvis utbetalda avlöningen, infriat förskottet genom att kontant
i kassan inbetala belopp, motsvarande det utgivna förskottet, och uppdebitera
detsamma å förskottstiteln. I andra fall bade dylik kontant inbetalning
och uppdebitering icke ägt rum. Några verifikationer till dessa
å förskottstiteln avförda eller uppdebiterade kassaposter bade — på ett
undantag när — icke bifogats de till marinförvaltningen ingivna räkenskaperna.

Vid slutreglerandet av fordringar, som vissa leverantörer baft hos fortifikationsförvaltningen
för avtalade leveranser, bade i vissa fall det tidigare
utgivna förskottet visserligen sannolikt infriats av leverantören
men icke i räkenskapen verificerats.

Huruvida behörigt utbetalningsbeslut förelegat eller icke bade icke kunnat
avgöras i de fall, där verifikationer icke kunnat återfinnas. Det ville
synas som örn såväl fortifikationsbefälbavaren som kassakontrollanten vid
meddelandet av utbetalningsbeslut respektive verkställandet av annotation
å sluträkningen icke tillsett, att avdrag skett för redan utgivet förskott,
varom de bort äga vetskap.

Den förteckning å utestående förskott, som skulle åtfölja de räkenskapshandlingar,
vilka vid varje budgetårs sista månad skulle av fortifikationsbefälhavaren
översändas till marinförvaltningen, hade icke varit bestyrkt
av kassakontrollanten. Nämnda förteckningar hade visat sig icke vara
riktiga.

Överstelöjtnanten .1. S. Ericsson anförde: Han bade granskat samtliga

räkningar, förskottslistor och övriga förskottsutbetalningar samt försett
dem med utbetalningsorder samtidigt som han angivit de titlar i räkenskapen,
varå de belopp, verifikationerna upptoge, skulle avföras. Han
hade tillika städse haft kunskap örn de belopp entreprenörer eller leve -

rantörer fått i förskott samt huru mycket, som återstått att betala vid
sluträkningen. Utlämnade förskott hade vid likvid av sluträkning redovisats
såsom kontant inbetalning. Samtidigt hade sluträkningen bokförts
till sitt fulla belopp enligt å densamma tecknad titelfördelning. Detta
förfaringssätt hade vid fortifikationsförvaltningen utan anmärkning
tillämpats så länge såväl 1914 års som 1931 års reglementen gällt. Övervakandet
av att förskotten redovisades vid slutlikviden ålåge icke 1''ortifikationshefälhavaren,
så vitt icke i uppsikten och den löpande kontrollen
över kassaförvaltningen jämväl skulle inbegripas kameral revision. Ericsson
hade icke ansett sig vara skyldig granska den uppgift å samtliga bokförda
fordringar och skulder, som skulle medfölja den sista kassarapporten
för budgetåret. Kassarapport med åtföljande förteckning hade städse
avsänts direkt från kassaförvaltningen till marinförvaltningens bokslutskontor.
Detta hade på därom av vederbörande revisor inom marinförvaltningen
framställd begäran ägt rum så tidigt efter månadsskiftet som möjligt.
Kontroll över att vid sluträkningars utbetalande tidigare utbetalade
förskott influtit i kassan hade kunnat vinnas allenast därigenom att kassakontrollanten
vid bokföringen av sluträkningarnas belopp tillsett, att
samtliga förskott, som berörde respektive sluträkningar, vid dessas likvidering
ock verkligen blivit infriade och såsom sådana gottskrivits kassan
såsom inkomst. Det hade utgjort brister i systemet, att föreskrift saknats
både örn förande av särskild förskottsbok och därom att förskottskontot
skulle avslutas månads- eller årsvis.

Majoren F. J. E. Eriksson anförde: Kassakontrollantens exemplar av

inkomst- och utgiftsboken fördes visserligen av kassören, men Eriksson
hade genomgått och avprickat samtliga där förekommande poster och funnit,
att dessa överensstämt med företedda räkningar och övriga verifikationer.
Samtliga förskottsutbetalningar hade varit grundade å företedda
kvitton, vilka varit försedda med fortifikationsbefälkavarens utbetalningsorder.
Kontroll över återbetalning av förskott hade kassakontrollanten
ej kunnat effektivt anordna, enär förskottsbok icke förts.

Kaptenen H. Reuter anförde: Han hade icke haft kännedom örn innehållet
i marinförvaltningens skrivelse till befälhavande amiralen i Karlskrona
den 22 juli 1931 att bestämmelserna i 1914 års reglemente fortfarande
skulle gälla, i den mån de icke strede mot bestämmelserna i 1931 års reglemente.
Denna skrivelse hade icke delgivits honom. Enär det icke ålegat
kassakontrollant att föra förskottsbok, hade ej heller förelegat anledning
eller skyldighet för honom att kontrollera förskottstitlarnas ställning. Arbetarnas
månadsavlöningar hade utbetalats dels såsom avlöningsförskott
enligt dagsverkslistor och mot kvitto av förmännen på de olika arbetsposterna
dels ock på det sätt att vid månadsskiftet hela avlöningsbeloppet
avförts enligt särskilda avlöningslistor, på vilka varje arbetare kvitterat
honom tillkommande månadsavlöning. Såväl förskotten som slutlikviderna
hade samtliga varit försedda med utbetalningsbeslut av forti -

Yttranden ar
kassahontrollantema.

fikationsbeialhavaren och annotation av kassakontrollanten. De förskottsvis
utbetalda avlöningarna hade vid slutlikviden förts såsom inkomst,
därvid kassören såsom reversal företett förskottskvitto för den
gångna månaden. Reuter hade vid upprepade tillfällen kontrollerat arbetaravlöningarna.
Vid en dylik kontrollräkning i september 1932 hade
Reuter upptäckt, att kassören vid anteckning örn ingående medelsbelopp
undanhållit kassakontrollanten en del av förskottskvittona. I 1931 års
reglemente funnes icke någon föreskrift örn att rapport över kassans
ställning skulle avgivas. Ej heller föreskreves där, att kassakontrollanten
skulle bestyrka den förteckning över utestående förskott, som vid budgetårets
utgång skulle avgivas till marinförvaltningen. Reuter hade icke
under kassadagarna kunnat under den i reglementet föreskrivna tiden
närvara å fortifikationsförvaltningens kassaexpedition, enär han samtidigt
varit kommenderad såsom kassakontrollant vid kustartilleriregementet.
Kassakontrollen vid kustartilleriregementet toge i regel hela eller
åtminstone största delen av dagen. Reuter hade därför ej heller kunnat
personligen föra föreskrivna handlingar. Han hade dessutom varit
kommenderad såsom bisittare vid kustartilleriregementets krigsrätt, vilket
vid upprepade tillfällen helt eller delvis förhindrat honom att under
föreskriven tid närvara vid kassan.

Kaptenen A. E. Amundson bestred, att han vid utövandet av kassakontrollantskapet
gjort sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse.

m. 0:s beslut. Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa överstelöjtnanten J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson
samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson under åtal inför vederbörlig
domstol. I skrivelse den 20 juli 1933 till överkrigsfiskalsämbetet
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för innehållet av handlingarna
i ärendet, följande:

Såväl 1914 års som 1931 års reglemente saknade föreskrift örn förande av
särskild förskottsbok vid fortifikationsförvaltningen. Däremot syntes de
i 1914 års reglemente förefintliga, i det föregående oinförmälda föreskrifterna
angående redovisning per kalenderår, sedermera per budgetår, av
förskott, örn ock närmast åsyftande det slag av förskott, som numera benämndes
stående förskott, få anses tillämpliga jämväl å sådana s. k. tillfälliga
förskott, varom nu vore fråga.

Av den verkställda utredningen rörande marinens förskottskonto vid
fortifikationsförvaltningen i Karlskrona framginge, att i fråga örn bokföringen
av förskott tillämpats den regel, att vid förskottens likviderande
bokförts sluträkningens bruttosumma, alltså då fråga varit örn avlönings^
likvid, hela månadslönen, såsom utbetald; samtidigt hade belopp motsvarande
utbetalt förskott bokförts såsom inkomst. De av Kellander-Lange
begångna oegentligheterna hade tillgått på det sätt, att Kellander-Lange
vid likvid av sluträkning väl bokfört sluträkningens bruttosumma såsom

utbetald men underlåtit att bokföra belopp motsvarande förut utbetalt
förskott såsom inkomst.

Enär de av Kungl, Majit fastställda formulären till inkomst- och utgiftsbok
innehållit särskild kolumn för belopp, som skolat genom omföring
uppdebiteras, respektive avföras, syntes det tillämpade bokföringssättet
hava varit stridande mot gällande föreskrifter. Det måste anses
hava ålegat så väl fortifikationsbefälhavare som kassakontrollant att i
detta avseende hos överordnad myndighet framställa anmärkning mot den
tillämpade hokföringsmetoden.

Fortifikationsbefälhavaren hade vidare haft skyldighet tillse, att han
icke meddelade dubbla utbetalningsbeslut för gäldande av samma utgift.
För att kunna öva kontroll i detta avseende hade han bort av fortifikationskassören
fordra fullständig, av verifikationer åtföljd eller på annat
sätt behörigen styrkt redogörelse för samtliga från förskottskontot verkställda
utbetalningar jämte för förskottens inlösande verkställda inbetalningar.

Vad kassakontrollanten beträffade hade det ålegat honom vaka över
att icke utbetalning för gäldande av samma utgift bokfördes mer än en
gång samt att, örn så skedde, tillse, att inlöst förskott verkligen ock bokfördes
såsom inkomst.

I förevarande fall hade emellertid fortifikationsbefälhavaren meddelat
utbetalningsbeslut å och kassakontrollanten bokfört utbetalning av dels
förskott dels ock, vid sluträkningens likviderande, sluträkningens bruttosumma
utan att belopp motsvarande redan inlöst förskott samtidigt bokförts
såsom inkomst.

Det hade än vidare tillkommit fortifikationsbefälhavaren att vid den
kassarapport han haft att för hudgetårets sista månad översända till marinförvaltningen
foga uppgift å samtliga bokförda fordringar och skulder
innefattande bland annat uppgift örn utestående förskott. Dessa uppgifter
skulle hava undertecknats av fortifikationskassören och bestyrkts
av kassakontrollanten. Emellertid syntes under de år oegentligheterna
pågått varken fortifikationsbefälhavaren eller tjänstgörande kassakontrollant
tagit någon befattning med dessa uppgifter, vilka fortifikationskassören
i regel översänt direkt till marinförvaltningen. Såväl fortifikationsbefälhavaren
som den kassakontrollant, som under nu berörda tid
tjänstgjort vid budgetårsskifte under tid intill den 20 juli, hade bort örn
nämnda förhållande göra anmälan hos närmast överordnade myndighet.
Vad de sålunda underlåtit finge räknas dem till last såsom tjänsteförsummelse.

De fel i tjänsten, som sålunda läge fortifikationsbefälhavare och kassalcontrollanter
till last, måste anses hava möjliggjort de av KellanderLange
begångna förskingringarna.

Med hänsyn därtill funne militieombudsmannen de begångna felen vara
av den beskaffenhet, att militieombudsmannen icke kunde underlåta att

Krigsrättens

utslag.

beivra felen, så vitt anginge de befattningshavare, sorn under tiden från
och med juni 1927—september 1932 annorledes än tillfälligt uppehållit
tjänst såsom fortifikationsbefälhavare eller kassakontrollant vid fortifikationsförvaltningen
i Karlskrona. Militieombudsmannen uppdroge för den
skull åt överkrigsfiskalsämbetet att inför vederbörlig domstol ställa överstelöjtnanten
J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna
H. Reuter och A. E. Amundson under åtal för vad i förevarande hänseende
läge dem till last och därvid yrka ansvar å nämnda personer efter
lag och sakens beskaffenhet. Tillika borde marinförvaltningen beredas
tillfälle att för kronans räkning i målet framställa de yrkanden örn skadestånd,
vartill ämbetsverket kunde anse sig äga fog.

Efter det krigshovrätten efter framställning från överkrigsfiskalsämbetet
jämlikt 43 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, bestämt,
att målet skulle upptagas vid regementskrigsrätten vid Karlskrona
kustartilleriregemente, ställde krigsfiskalen B. Falk enligt uppdrag
av överkrigsfiskalsämbetet överstelöjtnanten 3. S. Ericsson, majo- *
ren F. J. E. Eriksson samt kaptenerna H. Reuter och A. E. Amundson
under åtal inför regementskrigsrätten under yrkande örn ansvar å dem
för vad militieombudsmannen i målet lagt dem till last. I målet fördes
ersättningstalan av marinförvaltningen.

Den 9 mars 19M meddelade krigsrätten utslag i målet, 1 utslaget yttrades:
Enär kallelse att i målet svara blivit de tilltalade kungjord den 18
september 1933, funne krigsrätten med stöd av 5 kap. 15 § allmänna strafflagen
åklagarens talan, som icke kunde anses innefatta yrkande örn ansvar
föi grövre brott än i 25 kap. 1< § samma lag omförmäldes, i vad samma
talan avsåge ansvar för brott, begångna tidigare än den 18 september
1928, icke kunna upptagas till prövning. Vad anginge åtalet mot
överstelöjtnanten Ericsson, majoren Eriksson samt kaptenerna Amundson
och Reuter för uraktlåtenhet att hos överordnad myndighet framställa
anmärkning mot den vid fortifikationens kassaförvaltning tillämpade
metoden för bokföring av förskott, så hade åklagaren icke i målet
gittat styrka, att de tilltalade vare sig insett eller skäligen bort inse, att
bokföringssättet varit felaktigt. Åklagaren hade vidare lagt överstelöjtnanten
Ericsson till last, att denne i sin egenskap av fortifikationsbefälhavare
plägat meddela utbetalningsorder å en avlöningslistas eller en
sluträknings hela belopp, även då beloppet blivit till någon del förskottsvis
guldet. Varken i gällande reglementen eller eljest hade emellertid,
såvitt visats, anvisning lämnats, huru i förevarande fall rätteligen bort
förfaras. Överstelöjtnanten Ericsson hade vidare uppgivit och motparterna
hade lämnat obestritt, att påtalade förfaringssättet vunnit tillämpning
under hela den tid, 1914 och 1931 ars reglementen för marinen varit
gällande, utan att anmärkning däremot framställts av vederbörande överordnande
myndighet. På grund därav funne krigsrätten nämnda förfa -

rande — som tor övrigt syntes stå i direkt samband med det vid kassaförvaltningen
tillämpade sättet för bokföringen av iörskotten även örn
detsamma skulle hava varit oriktigt, icke böra bedömas såsom fel i tjänsten.
I målet vore utrett, att under den tid efter den 17 september 1928,
åtalet avsåge, vid ett flertal tillfällen, då någon av majoren Eriksson, kaptenen
Amundson eller kaptenen Reuter tjänstgjort såsom kassakontrollant
vid fortifikationens i Karlskrona kassaförvaltning, förekommit, att,
ehuru förskott utlämnats och bokförts samt vid likviderande av slutavlöning
eller sluträkning avdrag skett med förskjutna beloppet, slutavlöningens
eller sluträkningens hela belopp bokförts såsom utgift, utan
att såsom ske bort avdragna beloppet jämväl blivit uppbördstaget. Krigsrätten
funne visserligen det hava ingått i vederbörande kassakontiollants
åligganden att tillse, att bokföring av dessa avdrag skett. Majoren Eriksson,
kaptenen Amundson och kaptenen Reuter bade emellertid i målet
gjort gällande, att de saknat insikt örn sin skyldighet i berörda hänseende.
Då kunnighet i bokföring eller kassaväsende icke förutsatts vid meddelandet
av förordnande såsom kassakontrollant, då gällande reglementen
icke lämnat med hänsyn till sistnämnda förhållande erforderliga anvisningar
rörande sättet för kontrollens utövande, och da kassakontrollanterna
ej heller vare sig genom särskilt utfärdade tillämpningsföreskrifter
eller på annat sätt gjorts underkunniga härom, funne krigsrätten
ej heller vad majoren Eriksson, kaptenen Amundson och kaptenen Reuter,
på sätt nyss nämnts, underlåtit i fråga örn kontrollen över förskottens
bokförande skäligen böra såsom tjänstefel anses. Det hade slutligen
lagts de tilltalade till last, att de icke skulle tagit vederbörlig befattning
med den uppgift å utestående fordringar och skulder, som vid översändandet
till marinförvaltningen av kassarapporten för budgetårets sista
månad skolat vidfogas denna, samt att de skulle försummat att hos närmast
överordnade myndighet göra anmälan, »att kassören direkt till
Kungl. Marinförvaltningen insänt uppgiften». Krigsrätten funne den
omständigheten, att ifrågavarande uppgifter, vilkas upprättande enligt
gällande föreskrifter ålegat fortifikationskassören och som skolat översändas
av fortifikationsbefälhavaren, blivit till marinförvaltningen översända,
utan att de dessförinnan, likaledes enligt gällande föreskrifter,
blivit av vederbörande kassakontrollant bestyrkta, lagligen icke kunna
för den sistnämnda föranleda någon påföljd; och då det icke ingått i kassakontrollantens
åligganden att öva tillsyn över det sätt, varpå fortifikationsbefälhavaren
fullgjort sin tjänst, hade vederbörande kassakontrollant
även saknat anledning till anmälan av innehåll, som åklagaren angivit.
Åklagaren hade icke gittat vederlägga riktigheten av vad överstelöjtnanten
Ericsson anfört rörande den befattning, han tagit med uppgifternas
översändande. Det av överstelöjtnanten Ericsson tillämpade
sättet för översändandet finge visserligen anses innebära en avvikelse
från gällande föreskrifter men syntes dock skäligen icke böra läggas ho

Af. 0:8 utveckling
av
besvären i
krigshovrätten.

norn till last som tjänstefel. Emellertid hade det ålegat överstelöjtnanten
Ericsson att före uppgiftens avsändande förvissa sig örn, att densamma
blivit i föreskriven form upprättad samt vederbörligen underskriven
och bestyrkt. Då, enligt vad utredningen i målet gåve vid handen,
överstelöjtnanten Ericsson under den tid efter den 17 september 1928,
åtalet avsåge, uraktlåtit detta, måste han anses hava gjort sig skyldig
till tjänsteförsummelse. I målet vore emellertid icke styrkt, att genom
denna försummelse skada tillskyndats statsverket. På grund därav och
då av åklagaren omförmäld anmälningsskyldighet rörande omständigheterna
vid uppgifternas avsändande icke ålegat överstelöjtnanten Ericsson,
prövade krigsrätten lagligt dels ogilla den mot majoren Eriksson
samt kaptenerna Amundson och Reuter förda talan, dels ock — med ogillande
i övrigt av den mot överstelöjtnanten Ericsson förda ansvarstalan
ävensom av de mot honom i huvudsaken framställda ersättningsyrkandena
— döma överstelöjtnanten Ericsson jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för försummelse i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan
bevakning i två dagar. Av marinförvaltningen framställt yrkande örn
ersättning för inställelse i målet lämnades av krigsrätten utan bifall.
Statsverket skulle självt slutligen vidkännas av allmänna medel utgiven
ersättning till på åklagarens begäran i målet hörda vittnen.

Över krigsrättens utslag anfördes besvär av dels överkrigsfiskalsämbetet
och marinförvaltningen, dels ock överstelöjtnanten Ericsson.

Z skrivelse den 2o april 1934 anmodade militieombudsmannen överkrigsfiskalsämbetet
att till utveckling av besvären anföra bland annat följande: Krigsrätten

hade under åberopande av bestämmelserna i 5 kap. 15 §
strafflagen förklarat sig icke kunna till prövning upptaga åklagarens
talan i de delar, densamma innefattade yrkanden örn ansvar för brott,
begångna under tid, som läge mer än fem år tillbaka räknat från dagen
för delgivning av stämningarna i målet.

Ifrågavarande brott syntes — med undantag för det överstelöjtnanten
Ericsson till last lagda förfarandet att meddela dubbla utbetalningsbeslut
— vara att betrakta såsom underlåtenhetsbrott. Visserligen torde
ett undei låtenhetsbrott fa anses fullbordat i det ögonblick, då man försummat
den rättsligt grundade skyldigheten att handla eller då den tidsfrist
gatt till ända, inom vilken handlingen enligt lagens föreskrifter
skolat företagas. Tiden för preskription torde emellertid icke i alla fall
börja löpa från den tidpunkt, då underlåtenhetsbrottet fullbordas, ty
underlåtenhetsbrottet hade karaktären av fortfarande brott i alla sådana
fall, vid vilka det rättsliga intresse, som skulle tjänas genom den före
skrivna handlingen, icke vore blott momentant utan längre tid fortfarande;
ett intresse alltså, som trots den straffbara underlåtenheten dock
alltid kunde, låt vara försenat, tillgodoses genom den påbjudna handlingens
företagande. Den straffbara ohörsamheten borde alltså anses

fortvara så länge som den påbjudna handlingen ännu kunde företagas
och skyldigheten att företaga densamma kvarstode. Följaktligen begynte
preskriptionen vid underlåtenhetsbrott först då, när ohöisamheten
upphört genom handlingens företagande eller då den tid gått tillända,
inom vilken handlingen kunnat och bort företagas.

Krig shovrätten meddelade utslag den 11 december 1934. I utslaget ytt- ^Krxgsh™-rades: Vidkommande den mot majoren Eriksson samt kaptenerna Reuter ra ensu 00
och Amundson fullföljda talan vore i målet utrett, att numera avlidne
Kellander-Lange, vilken tjänstgjort som kassör vid fortifikationsförvaltningen
i Karlskrona fästning från början av år 1926 till i september månad
1932, av honom i hans nämnda egenskap anförtrodda medel tillgripit
och förskingrat tillhopa över 33,000 kronor, samt att Eriksson, Reuter
och Amundson vid skilda tillfällen under angivna tidsperiod tjänstgjort
som kassakontrollanter. Handlingarna utvisade, att tillgreppen försiggått
på det sätt att i åtskilliga fall, då arbetares och månadslönares avlöningar
samt till leverantörer utgående ersättningar slutlikviderats, sluträkningarnas
bruttosummor införts i utgiftsbokens kolumn för kontanta
utbetalningar, ehuru i verkligheten förut lämnade förskott vid likviden
avdragits, utan att, såsom i ty fall bort ske, mot förskotten svarande belopp
uppdebiterats i inkomstboken. De sålunda för andra gången utgiftsförda
förskottsbeloppen hade Kellander-Lange härigenom kunnat
tillgripa, utan att kassabehållningen utvisat underskott.

Då kassakontrollanterna icke kunnat vara okunniga därom att, på sätt
ovan angivits, förskottsbetalningar ägt rum till arbetare, månadslönare
och leverantörer, måste kontrollanterna hava insett eller i allt fall bort
inse, att kontant utbetalats, icke sluträkningarnas bruttosummor utan endast
vad som därav återstått efter avdrag av lämnade förskottsbetalningar;
och hade kontrollanterna kunnat utan nämnvärt besvär från utgiftsboken
inhämta upplysning örn förskottsutbetalningarnas storlek. Vid
sådant förhållande och då emellertid uti de i målet närmare angivna
fall i det exemplar av utgiftsboken, som skolat föras av kontrollanterna,
men vars förande, enligt vad handlingarna gåve vid handen, i stor utsträckning
ombestyrts av kassören, såsom kontanta utbetalningar avförts
sluträkningarnas bruttosummor, utan att i inkomstboken uppdebiterats
vad därav motsvarat lämnade förskottsbetalningar, hade kassakontrollanterna
visat försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Enär, därest
kassakontrollanterna icke i angivet hänseende eftersatt sin plikt vid kontrollen
av Kellander-Langes kassaförvaltning, denne icke kunnat tillgripa
penningar utan att brist uppkommit i upptagen kassabehållning, och tillgreppen
förty omedelbart upptäckts, vore kassakontrollantorna jämlikt
gällande reglemente i andra hand ansvariga för den genom tillgreppen i
kassan uppkomna bristen.

Med hänsyn till innehållet av ett utav marinintendenten M. Allander
och auktoriserade revisorn O. Jelf i målet avgivet utlåtande angående

Kellander-Langes förskingringar, vilket utlåtande av dem beedigats,
ävensom till övrig i målet förebragt utredning måste anses styrkt, att
på grund av försummelser, vartill Eriksson, Amundson och Reuter, på
sätt ovan uppgivits, gjort sig skyldiga vid kontrollen av KellanderLanges
kassaförvaltning, denne kommit i tillfälle att förskingra följande
belopp, som sedermera icke blivit ersatta, nämligen: genom Erikssons
försummelser, vilka samtliga ägt rum före den 18 september 1928, 5,151
kronor 46 öre, genom Amundsons försummelser 13,971 kronor 2 öre samt
genom Reuters försummelse!’ 8,502 kronor 15 öre. Vad anginge det belopp
1,927 kronor, för vilket, utöver nyssnämnda 8,502 kronor 15 öre, Reuter
enligt Allander och Jelfs utlåtande jämväl gjorts ansvarig, hade
Reuter uppgivit, att berörda 1,927 kronor utgjort förskott, som ingått i en
sluträkning, vilken likviderats den 8 juli 1932 eller sålunda å dag, då
Reuter icke varit kassakontrollant. Da denna uppgift icke vederlagts,
kunde Reuter icke göras ansvarig för beloppet i fråga.

I målet vore tillika utrett, att kronan för sin fordran hos KellanderLange
i anledning av dennes förskingringar icke erhållit någon utdelning
i den efter honom uppkomna urarvakonkursen.

Vad i målet förekommit mot Eriksson, Reuter och Amundson i
andra än nu nämnda avseenden ansåge krigshovrätten, lika med krigsrätten,
icke vara av beskaffenhet att kunna för dem medföra ansvar ellerersättningsskyldighet.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten, som funne
straff för kassakontrollanternas angivna försummelser i den män desamma
ägt rum före den 18 september 1928 hava förfallit, rättvist att
fastställa krigsrättens utslag, i vad därigenom den mot Eriksson förda
ansvarstalan lämnats utan bifall samt att, med ändring av krigsrättens
utslag, i så måtto bifalla den mot Eriksson, Reuter och Amundson förda
talan att dels Reuter och Amundson dömdes jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för det tjänstefel i avseende å kassakontrollen, vartill de i
förut angivet hänseende efter den 18 september 1928 gjort sig förfallna,
att var för sig undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre
dagar, dels Eriksson, Reuter och Amundson förpliktades att ersätta kronan
dess genom den av dem eftersatta kassakontrollen åsamkade förlust,
Eriksson med o,lol kronor 46 öre, Amundson med 13,971 kronor 2 öre och
Reuter med 8,502 kronor 15 öre jämte fem procent ränta å respektive belopp
från den 18 september 1933 tills betalning skedde, dels Eriksson, Reuter
och Amundson en för alla och alla för en förpliktades att godtgöra
statsverket vad av allmänna medel utgivits eller komme att utgivas till i
målet hörda vittnen samt kostnaden för i målet åberopade, av förhemä 1 ta
Allander och Jelf avgivna utlåtande med 700 kronor, men kunde ersättning
för marinförvaltningens inställelser i målet kronan ej tillerkännas.

Beträffande åtalet mot överstelöjtnanten Ericsson funne krigshovrätten
väl det hava ålegat denne tillse, att de specifikationer över bokförda
fordringar och skulder, innehållande bland annat uppgift om utestående

förskott, som till marinförvaltningen årligen skolat insändas, vederbörligen
undertecknats och bestyrkts av kassakontrollant, samt att överstelöjtnanten
Ericsson emellertid åsidosatt vad honom sålunda ålegat.

Med hänsyn till vad överstelöjtnanten Ericsson anfört till förklaringav
det avvikande förfaringssätt, som härutinnan vunnit tillämpning och
mot vilket marinförvaltningen efter specifikationernas mottagande icke,
såvitt visats, någonsin framställt någon erinran, funne krigshovrätten
likväl överstelöjtnanten Ericsson icke genom vad härutinnan lagts honom
till last hava gjort sig skyldig till fel i tjänsten av beskaffenhet att
för honom föranleda ansvar och ersättningsskyldighet; och prövade
krigshovrätten förty samt på de av krigsrätten beträffande åtalet mot
överstelöjtnanten Ericsson i övrigt anförda skäl, med avslag å överkrigsfiskalsämbetets
och marinförvaltningens härutinnan förda klagan, rättvist
att i anledning av överstelöjtnanten Ericssons fullföljda talan befria
honom från honom i målet ådömt ansvar.

I målets avgörande av krigshovrätten deltogo ordföranden
hovrättsrådet A. Renström, kommendören H. Eneström, översten
friherre G. af Wetterstedt, hovrättsrådet A. Johansson och
krigshovrättsrådet E. Wikström. Krigshovrättsrådet Wikström,
med vilken översten friherre af Wetterstedt instämde, var av
skiljaktig mening och yttrade; »Vidkommande den talan, som
förts mot majoren Eriksson samt kaptenerna Reuter och
Amundson för underlåtenhet att vederbörligen kontrollera bok
föringen av inlösta förskott,

så enär vad härutinnan mot dessa tilltalade förekommit enligt
mia mening icke är av beskaffenhet att föranleda ansvar
eller ersättningsskyldighet,

varder det slut, krigsrättens utslag i denna del innehåller, av
mig fastställt.

I huvudsaken i övrigt är jag ense med majoriteten.

Utgiven ersättning till vittnen skall stanna å statsverket;
och skall Kronan själv vidkännas sina övriga utgifter å målet.»

3. Underlåtenhet av kårchef att hemförlova värnpliktig, som under
repetitionsövning på grund av undergången bestraffning icke deltagit
i tjänstgöring under tre dagar i en följd.

I skrivelse till militieombudsmanneu den 7 mars 1934 anmälde konstapeln
vid Gotlands artillerikår Klas Edmund Lydahl, bl. a., att värnplik
tiga nr 3849 45/1932 Ivan Erik Bertil Karlsson och nr 601 46/1932 Christer
Seved Johan Jakob Juhlin, vilka enligt kårorder i september och okto
ber 1933 skolat kvarhållas, fått rycka ut från tjänstgöringen vid repe
titionsövningens slut den 9 oktober 1933.

I infordrad förklaring anförde chefen för kåren, överstelöjtnanten P.
Falk: Enligt kårorder den 12 september 1933 skulle Karlsson och Juhlin
på grund av ålagda bestraffningar jämlikt bestämmelserna i §§ 113 och
114 i förordningen den 23 december 1925 angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. — inskrivningsförordningen
— kvarbliva i tjänstgöring i respektive 4 och 6 dagar.
Mot slutet av sin tjänstgöring hade Karlsson och Juhlin ådragit sig
ytterligare arrestbestraffningar. I anledning därav hade enligt kårorder
den 6 oktober 1933 bestämts, att Karlsson och Juhlin skulle kvarhållas
i tjänstgöring utöver den uti kårordern angivna tid, Karlsson 12 dagar
och Juhlin 6 dagar. I samband med utryckningen nämnda den 9 oktober
hade Falk velat kontrollera, att ärendena blivit riktigt behandlade.
Falk hade därför studerat bestämmelserna i förenämnda förordning
och därvid funnit, att Karlsson och Juhlin icke skulle kvarhållas.
Förut meddelade order örn Karlssons och Juhlins kvarhållande hade därför
upphävts och Karlsson och Juhlin hade fått rycka ut på ordinarie
tid. Karlsson hade emellertid genom polisens ingripande blivit kvarhållen
en dag. Vid studiet av inskrivningsförordningen hade Falk kommit,
till insikt örn, att Karlsson hort hemförlovas. Tiden till utryckningen
hade emellertid icke medgivit hemförlovningsåtgärd. Då Karlsson icke
genom Falks åtgöranden tillfogats någon skada, hemställde Falk, att
militieombudsmannen måtte låta bero vid vad i saken förekommit.

Från en vid förklaringen fogad avskrift av berörda kårorder antecknades,
att Karlsson och Juhlin den 9 september 1933 ålagts skärpt arrest i
respektive 4 och 6 dagar.

Från tillgängliga fångförteckningar från kåren för 3. och 4. kvartalen
1933 inhämtades, att Karlsson den 20 september 1933 ålagts tillhopa 12 dagars
skärpt arrest och att Juhlin den 21 i samma månad ålagts vaktarrest
utan tjänstgöring under sex dagar. Från fångförteckningarna inhämtades
vidare, att Karlsson avtjänat de honom ålagda bestraffningarna under
tiden den 9—den 13 september 1933 och den 20 i samma månad_den

2 oktober 1933 samt att Juhlin avtjänat de honom ålagda straffen under
tiden den 9—den 15 och den 21—den 27 september 1933.

Av införskaffade avskrifter av värnpliktskort för Karlsson och Juhlin
framginge, att Karlsson och Juhlin den 8 september 1933 påbörjat fullgörande
av första repetitionsövningen, att deras tjänstgöring slutat den
9 oktober samma år, att envar av dem tillgodoräknats 30 dagar såsom
fullgjord första repetitionsövning, att nämnda anteckningar å värnpliktskorten
icke varit på föreskrivet sätt bestyrkta med vederbörande batterichefs
signatur samt att förberörda Karlsson och Juhlin ålagda bestraffningar
icke funnos å korten antecknade.

Den för Karlsson utfärdade inskrivningsboken utvisade, att enligt av
batterichefen, kaptenen I. Möller bestyrkt anteckning Karlsson under

tiden den 8 september—9 oktober med 30 dagar fullgjort första repetitionsövning.

Under åberopande av vad sålunda från värnpliktskort och fångförteckningar
inhämtats samt med hänvisning till innehållet i 99, 106 och 113 §§
ävensom 123 § 4 mom. inskrivningsförordningen, framhöll militieombudsmannen
i skrivelse till Falk den 9 april 1934 att anledning förefunnes till
antagande, 1) att jämväl Juhlin bort hemförlovas, och 2) att berörda bestraffningar
icke upptagits uti de till rullföringsbefälhavaren överlämnade
dubblettkorten. Militieombudsmannen anmärkte tillika, att vid
granskning av värnpliktskorten för Karlsson och Juhlin uppmärksammats,
att vederbörande batterichefs signatur saknades i därför avsedd
kolumn. I anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieombudsmannen
överstelöjtnanten Falk att infordra yttrande från vederbörande
batterichef samt därmed ävensom med eget yttrande till militieombudsmannen
inkomma.

I skrivelse den 16 april 1934 anförde Falk:

I sin tidigare skrivelse hade Falk vidgått felaktigt förfarande rörande
handläggningen av Karlssons tjänstgöringsförhållanden. Falk hade beträffande
såväl Karlsson som Juhlin räknat med att rekrytskolan och regementsmötet
vore tjänstgöring i en följd. Detta hade emellertid visat sig vara
felaktigt. Falk vore nu av den uppfattningen, att jämväl Juhlin bort
hemförlovas. Då det felaktiga förfarandet upptäckts, hade meddelade order
örn Karlssons och Juhlins kvarhållande i tjänst upphävts. Falk hade därefter
givit styckjunkaren K. Thimgren order att icke införa något örn Karlssons
och Juhlins tjänstgöringsförhållanden å deras tjänstgöringskort förrän
utredning örn samma förhållanden verkställts. Falk hade nämligen varit
av den uppfattningen, att det påvilat honom att beräkna den tid, som
Karlsson och Juhlin icke skulle få räkna sig till godo, och att denna
tid skulle antecknas å korten. För att få visshet härom hade Falk satt
sig i förbindelse med befälhavaren för Visby rullföringsområde nr 75,
överstelöjtnanten J. Åström. Efter det Falk relaterat sina åtgärder för
Åström, hade denne förklarat, att Falk förfarit felaktigt och att intet
annat vore att göra än att i vanlig ordning låta verkställa anteckningar
å värnpliktskorten och att det sedermera ankomme på vederbörande
rullföringsbefälhavare att reglera tjänstgöringsförhållandena. Härom
hade Falk meddelat regementskvartermästaren vid kåren, kaptenen T. von
Zweigbergk. Falk hade därefter levat i den tron att allting vore ordnat.
Från batteriet hade icke gjorts någon förfrågan i saken och Falk hade
saknat anledning att vidare tänka därpå. Falk ville meddela, att kaptenen
von Zweigbergk och chefen för 2. batteriet, kaptenen, I. Möller ävensom förenämnde
Thimgren vore mycket samvetsgranna expeditionsmänniskor.

Sedan Falk genom militieombudsmannens påpekande blivit uppmärksamgjord
på att vissa anteckningar å Karlssons och Juhlins värnpliktskort
saknades, hade han hos vederbörande rullföringsbefälhavare anhål -

lit, att korten måtte återställas för komplettering, så att tjänstgöringsförhållandena
därefter kunde regleras. Falk hade i sin skrivelse till rullföringsbefälhavaren
orienterat denne örn sitt felaktiga förfarande.

Uti ett vid skrivelsen fogat yttrande från kaptenen Möller uppgav
denne: Anledningen till att han ej påtecknat Karlssons och Juhlins värnpliktskort
efter repetitionsövningarna 1933 hade varit den, att han av Falk
genom styckjunkaren Thimgren erhållit muntlig order att ej ifylla värnpliktskor
ten förrän Falk fått Karlssons och Juhlins tjänstgöringsförhållanden
utredda. Möller hade slutat sin tjänstgöring vid kåren den 15
oktober 1933 och dessförinnan hade han icke erhållit något meddelande
i saken från Falk.

Efter redogörelse för handlingarnas innehåll anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 maj 1934 till överkrigsfiskalsämbetet:

I § 8 i kungl, förordningen den 23 december 1925 angående inskrivning
av värnpliktiga samt deras tjänstgöring m. m. stadgades bland annat
följande:

För redovisning av beväringen tillhörande värnpliktiga fördes av rullföringsbefälhavare
stamrulla, dubblettrulla, alfabetiskt register och årsredovisning
samt de övriga handlingar, som i kommandoväg föreskreves.
Stamrullan bildades av stamkorten och dubblettrullan av dubblettkorten
jämte de till dem fogade läkarkorten.

I § 18 samma förordning stadgades, såvitt nu vore ifråga: Med ledning
av inkomna inskrivnings- och överföringslistor samt listor över fast
anställda skulle inskrivningsbefälhavaren låta upprätta värnpliktskort
(stamkort och dubblettkort) samt läkarkort. Värnpliktskort och läkarkort
upprättades för varje i inskrivningslängden upptagen värnpliktig
utom för den, rörande vilken redan upprättade kort blivit infordrade.

I § 99 samma förordning stadgades bland annat följande: 1) Avlämningshandlingar
rörande värnpliktiga, som inkallades till tjänstgöring,
utgjordes av dubblettkort och läkarkort samt förteckning över värnpliktskort.
2) I god tid före tjänstgöringens början skulle rullföringsbefälhavare
granska och med varandra jämföra stamkort och dubblettkort
för de värnpliktiga, som skulle inkallas, ordna dubblettkorten jämte
läkarkorten på sätt inskrivningsbefälhavare, där så syntes erforderligt,
efter samråd med vederbörande truppförbandschef, ägde bestämma, samt
upprätta förteckning över värnpliktskort. 3) Sedan i mom. 2 härovan
föreskrivna åtgärder vidtagits, skulle rullföringsbefälhavare översända
avlämningshandlingarna till befälhavaren för det truppförband, där
tjänstgöringen skulle fullgöras.

I § 106 samma förordning stadgades: 1) Vid tjänstgöringstidens slut
ålåge det truppbefälet att i inskrivningsböckerna och å dubblettkort an -

teckna: a) Den tjänstgöring, som fullgjorts, med angivande av det antal
dagar, som med föranledande av bestämmelserna i § 113 skulle räknas
den värnpliktige till godo; b) för vissa värnpliktiga, enligt i kommandoväg
givna bestämmelser, den utbildning, de erhållit; c) sådana förhållanden
som kunde tjäna till upplysning örn värnpliktigs användbarhet
under krig, så ock vad i övrigt kunde vara erforderligt att känna för
fullständigande av de handlingar, som fördes av rullföringsbefälhavare,
eller påkallades av fastställda formulär eller eljest kunde varda föreskrivet
i kommandoväg. 2) Anteckningar å dubblettkort och i inskrivningsbok
skulle bestyrkas, å dubblettkortet på sätt formuläret därtill
angåve med kompanichefs eller med kompanichef likställd befälhavares
signatur och i inskrivningsboken genom kompanichefs eller med kompanichef
likställd befälhavares namnteckning. 4) Till rullföringsbefälet
återsändes så snart ske kunde, efter tjänstgöringens slut för samtliga
inkallade värnpliktiga, med vissa undantag, varom nu ej vore fråga,
dels avlämningshandlingarna, därvid dubblettkort och läkarkort skulle
vara sammanfogade, dels ock inskrivningsböcker, som icke kunde återställas
till de värnpliktiga vid deras avgång. 7) Så fort ske kunde efter
mottagandet av i mom. 4) omförmälda handlingar skulle rullföringsbefälhavare
granska desamma, vidtaga erforderliga omföringsåtgärder samt
fullständiga anteckningarna å stamkorten till överensstämmelse med anteckningarna
å dubblettkorten.

I § 113 samma förordning stadgades: Till linjetjänst uttagen värnpliktig,
vilken av annan anledning än sjukdom eller skada, till vilken tjänstgöringen
kunde antagas hava varit orsak, icke deltagit i tjänstgöringen
vid fullgörande av repetitionsövning tre dagar i en följd eller, vid frånvaro
under kortare perioder, sammanlagt fem dagar, ägde icke såsom
tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den tid, han icke deltagit i tjänstgöring.

I § 123 mom. 4 samma förordning i dess lydelse enligt kungörelsen den

2 december 1927 örn vissa ändringar i nämnda förordning föreskreves,
att till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke ägde att tillgodoräkna
sig i § 113 mom. 1 angiven tid såsom fullgjord tjänstgöringstid, skulle
hemförlovas, såframt ej efter anmälan av vederbörande truppförbandschef
eller eljest i kommandoväg annorlunda bestämdes.

Karlsson och Juhlin, som den 8 september 1933 börjat fullgöra första
repetitionsövningen vid kåren, hade den 9 i samma månad ålagts skärpt
arrest, Karlsson i fyra dagar och Juhlin i sex dagar. Karlsson hade därjämte
den 20 i nämnda månad ålagts skärpt arrest i tillhopa tolv dagar
och Juhlin hade den 21 i samma månad ålagts vaktarrest utan tjänstgöring
i sex dagar. Karlsson hade avtjänat de honom ålagda straffen
under tiden den 9—den 13 september och den 20 september—den 2 oktober
1933. Juhlin hade avtjänat de honom ålagda straffen under tiden den
9—den 15 och den 21—den 27 september 1933.

3 — Mili lito mbiulsman nélis ämbelsberältelse.

Pa grund av föreskriften i § 123 mom. 4 inskrivningsförordningen hade
Karlsson och Juhlin bort hemförlovas omedelbart efter det de avtjänat
de dem den 9 september 1933 ålagda straffen. Så hade emellertid icke
skett utan hade Karlsson och Juhlin fått kvarstanna vid kåren till repetitionsövningens
slut och hade de såsom fullgjord värnpliktstid tillgodoräknats
den för repetitionsövning vid artilleriet bestämda tid, 30 dagar.

För de fel, som sålunda förelupit, finge Falk anses i första hand ansvarig.
Militieombudsmannen funne felen vara av den art, att militieombudsmannen
icke kunde underlåta att beivra dem. Militieombudsmannen
uppdroge därför ät överkrigsfiskalsämbetet att vid vederbörlig domstol
ställa chefen för Gotlands artillerikår, överstelöjtnanten P. Falk under
åtal för vad han i ifrågavarande hänseenden låtit komma sig till last och
därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämbetet ställde krigsfiskalen Sven
Hultman överstelöjtnanten Falk under åtal inför regementskrigsrätten
vid Gotlands artillerikår under yrkande örn ansvar å honom för vad militieombudsmannen
lagt Falk till last.

Den 25 maj 1934 meddelade krigsrätten utslag i målet. Krigsrätten utlät
sig: Av handlingarna i målet hade inhämtats, att värnpliktiga nr 3849
45/1932 Ivan Erik Bertil Karlsson och nr 601 46/1932 Christer Seved Johan
Jakob Juhlin, vilka den 8 september 3933 påbörjat fullgörande av första
repetitionsövning vid Gotlands artillerikår, den 9 i samma månad
ålagts skärpt arrest, Karlsson i fyra dagar och Juhlin i sex dagar»
vilka straff avtjänats av Karlsson under tiden från den 9 till och med
den 13 och av Juhlin från den 9 till och med den 15 september 1933, att
Karlsson och Juhlin efter avtjänandet av berörda straff kvarliållits i
tjänstgöring, varunder Karlsson den 20 september 1933 ålagts skärpt arrest
i tolv dagar, avtjänade under tiden från den 20 september till och
med den 2 oktober 1933, samt Juhlin den 21 september 1933 ålagts vaktarrest
utan tjänstgöring i sex dagar, avtjänade under tiden från den 21
tili oell med den 27 september 1933, att Karlsson och Juhlin fått kvarstanna
vid kåren till repetitionsövningens slut och därvid såsom fullgjord
värnpliktstid tillgodoräknats den för repetitionsövning vid artilleriet
bestämda tiden av 30 dagar, att anteckningar örn de Karlsson och
Juhlin ålagda bestraffningarna icke blivit verkställda å deras värnpliktskort
samt att de anteckningar som å nämnda kort blivit verkställda angående
Karlssons och Juhlins tjänstgöring icke blivit på föreskrivet sätt
bestyrkta av vederbörande batterichef,

och enär Falk underlåtit att hemförlova Karlsson och Juhlin omedelbart
efter det de avtjänat de dem den 9. september 1933 ådömda straffen
och i stället kvarhållit dem till repetitionsövningens slut, därvid de
tillgodoräknats den för repetitionsövning vid artilleriet bestämda tiden
av 30. dagar,

prövade krigsrätten, som med hänsyn till omständigheterna i målet,
funne vad i övrigt lagts Falk till last icke vara av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar, rättvist, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten,
döma Falk att för visat oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i två dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Fråga huruvida kårchef gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten
och missbruk av honom tillagd befogenhet, därigenom att han
ändrat en vid kåren anställd garageförmans tjänsteställning samt
sedermera avskedat denne. Fråga jämväl om missfirmelse av underlydande.
Tillika fråga om begagnande av kronan tillhörig automobil
och kronans chaufför för företagande av resor, som ägt rum i
vissa fall för enskilda angelägenheter, och i andra fall för utförande

av offentligt uppdrag.

Uti en den 5 mars 1934 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige vid 3. flygkåren nr 128 31/1933 Ruut Hermansson:
Hermansson hade med en kronan tillhörig automobil företagit en privat
resa till Linköping. Med anledning härav hade han blivit anmäld för
och förhörd av kårchefen samt tröstad med att »bli inburad». Då Hermansson
såsom chaufför vid kårens garage företagit ett flertal privata
resor för officerare, hade Hermansson vid förhöret framhållit, att Hermansson
bleve orättvist behandlad, örn han bleve bestraffad. Kårchefen
hade dä önskat närmare förklaring och Hermansson hade med anledning
därav framlagt sin syn på saken. Hermansson hade emellertid icke velat
nämna några namn, då Hermansson icke vetat, i vilken utsträckning officerarna
finge använda kronans automobiler i privat bruk. Hermansson
anhölle därför örn upplysning, huruvida en officer hade rätt att rekvirera
en kronan tillhörig automobil och kommendera chauffören att åka till
Linköping och omsätta en privat växel eller att frän samma stad åt kårchefen
hämta barberare och sedan skjutsa denne åter. Rakstuga funnes
ä Malmslätt. En viss körning av sist angivet slag hade uppgått till 53
kilometer. Hermansson kundo ej tänka sig, att ett dylikt förfaringssätt
kunde vara tillåtet. Hermansson liksom ett stort antal av kårens civila
och militära personal hyste den önskan, att en verklig undersökning snarast
möjligt bleve verkställd. Då det icke funnits någon, som velat göra
en första anmälan, linde anmärkta tillvägagångssätt kunnat fortgå en
längre tid och officerarna hade ostört kunnat disponera över kårens automobiler.
För en värnpliktig vore det måhända svårt att få någon talan
vid krigsrätt, men som Hermansson från flera av kårens mera rättskaffens
officerare och underofficerare blivit tillsagd, att Hermansson blivit
orättvist behandlad, hemställde Hermansson, att militieombudsmannen

Anmälan till
militieombudsmannen

av värnpliktige
K.

Hermansson.

Förklaring av
Gyllenkrok.

snarast möjligt ville låta verkställa en undersökning. Att beakta vore
att verkliga bevis förelåge och att i kårens garage förda dagböcker funnes
tillgängliga. Såsom förmildrande omständighet i sin sak ville Hermansson
framhålla, att kårens officerare själva begått liknande tjänstefel
och att kontrollen å automobilerna vore dålig. Huru lätt vore det
icke under sådana förhållanden för en värnpliktig chaufför, som för tillfället
hade hand örn en automobil och saknade penningar, att göra en
privat resa till Linköping. Från början hade det varit kårchefens mening,
att Hermansson skulle bestraffas för det Hermansson tagit kronans
automobil och med denna företagit en privat resa. Då Hermansson emellertid
framhållit, att officerarna gjort sig skyldiga till liknande förseelser,
hade kårchefen försökt ändra på saken och påpekat, att ett begagnande
av automobilen vore ursäktligt och att den egentliga orsaken till
att Hermansson skulle bestraffas vore, att Hermansson lämnat tjänsten.

I infordrad förklaring den 6 mars 1934 anförde chefen för 3. flygkåren,
majoren friherre A. Gyllenkrok bland annat: Vid det med Hermansson

hållna förhöret angående hans olovliga användande av kårens automobil
hade Hermansson anfört, att officerare och underofficerare vid
kåren för privat bruk nyttjat kårens automobiler. Med anledning
därav hade Gyllenkrok frågat, vilka officerare och underofficerare,
som för privat bruk använt kårens automobiler. Då det visat sig
omöjligt att få Hermansson att lämna några vidare upplysningar
härom, hade Gyllenkrok omedelbart låtit verkställa förfrågan hos
kårens samtliga officerare och underofficerare, huruvida något obehörigt
nyttjande av tjänsteautomobiler ägt rum. Undersökningen hade givit
vid handen, att resor eller budskickningar företagits, vilka strängt taget
icke alltid kunnat rubriceras såsom tjänsteresor, men att fallen varit
av sådan art, att de av Gyllenkrok betraktats såsom fullt försvarbara
med hänsyn till det förhållande, att en del av befälspersonalen vore
boende i Linköping men hade sin tjänstgöring förlagd till det 6 kilometer
därifrån belägna Malmen, under det att en annan del av befälspersonalen
vore boende å Malmslätt och för den skull i åtskilliga hänseenden i
behov av att direkt eller indirekt komma i förbindelse med Linköping.
Med anledning av vad vid undersökningen framkommit hade Gyllenkrok
i kårorder den 1 mars 1934 föreskrivit följande: »På förekommen
anledning erinras att kårens bilar endast få nyttjas i tjänsten samt för
förflyttningar till och från (före och efter) tjänsten mellan Malmen och
Linköping. Tjänstebil med förare (med undantag av paketbilen) får icke
anlitas för utförande av uppdrag, vilka icke hava med tjänsten att
skaffa».

Gyllenkrok anförde än vidare: Med anledning av att Hermansson i
sin skrivelse till militieombudsmannen anmärkt, att Gyllenkrok låtit

hämta en barberare från Linköping, ehuru det funnes rakstuga å Malmslätt,
ville Gyllenkrok meddela, att Gyllenkrok under flera dagar i slutet
av september 1933 varit sjuk, dock utan att han låtit sjukskriva sig.
Den tid, som Gyllenkrok icke tillbragt med utövande av sina tjänsteförrättningar,
hade Gyllenkrok legat till sängs. Då Gyllenkrok efter några
dagar varit i behov av att sköta håret och bliva rakad — omedelbart
innan Gyllenkrok blivit fullt återställd — hade han låtit eftersända sin
ordinarie barberare från Linköping. För såvitt Gyllenkrok icke missminde
sig, hade detta ägt rum dagen innan Gyllenkrok på morgonen
skolat medelst en längre flygning avgå till en kortare kommendering i
Kristianstad. Gyllenkrok hade själv kunnat fara in till Linköping och
i samband med någon tjänsteresa besöka barberaren. Med hänsyn till
rådande förhållanden hade Gyllenkrok föredragit det använda förfaringssättet.
På grund av Hermanssons uppträdande vid förenämnda förhör
den 28 februari 1934, hans obestyrkta eller till hälften uttalade beskyllningar
samt hans insinuationer mot Gyllenkrok, hade Gyllenkrok enligt
beslut samma dag hänskjutit målet mot Hermansson ävensom utredningen
i saken i övrigt till Livgrenadjärregementets krigsrätt.

I skrivelse den 7 mars 1934 anförde Gyllenkrok ytterligare bland annat:
Hermansson hade uppgivit, att den av Gyllenkrok beordrade körningen
för hämtning av barberare från Linköping till Malmslätt uppgått till 53
kilometer. Detta måste uppenbarligen vara felaktigt, då sträckan ifråga
vore omkring G kilometer och icke kunde hava körts flera gånger än
fyra. Gyllenkrok hade samma den 7 mars 1934 låtit verkställa kontroll
av beskeden från bilkörningarna under en längre lid. I ett fåtal fall
hade å beskeden antecknats icke endast för vem körningen verkställts
och den tillryggalagda vägsträckan i kilometer, utan även — utöver
vad blanketten angåve — upptagits avsikten med körningen samt de platser,
där denna börjat eller avslutats. Garageförmannen Karl Gustaf
Ferdinand Ahlmark, som handhaft den första granskningen av de av
chaufförerna inlämnade beskeden, hade icke kunnat avgiva någon tillfredsställande
förklaring till att två olika system tillämpats för beskedens
förande. Gyllenkrok bomme emellertid att utfärda kompletterande
bestämmelser i sådan riktning, att garageförmannen icke längre behövde
sväva i ovisshet örn vad beskeden skulle innehålla. Kontrollerande verksamhet
över kårchefen, bilofficeren, tjf. bilofficeren eller dagofficeren
tillkomme icke vare sig garageförmannen eller den till garaget beordrade
förarpersonalen att utföra. Garageförmannen syntes nämligen hava
trott, att han vore den, som skulle avgöra eller bedöma, huruvida bilkörning
vore befogad oller icke. Denna sak tillkomme dem, som ägde rättighet
att beordra att bilkörning skulle ske.

Vid skriften fanns fogad en så lydande blankett:

Av Gyllenkrok
hållna
förhör.

»Transporter utförda den ................................. 19

Personbil ...............................................................

Lastbil .................................................................

Motorcykel n-r.........................................................

Motorbåt .............................................................

Transporten utförd Antal

för: km.*

Motorbränsle

Ing. beh. .....

Tillk............

Summa .........

Körbr.............

Utg. beh. suni.

Olja

.............................. Ing. beli........................................

............................... Tillk..............................................

Summa .........................................

Körbr..............................................

Utg. beli. slim..................................

Vägmätare^ ställning vid transporternas

början.............................................

och slut ..........................................

Tillryggalagd våglängd ........................

Summa km.*

lil.

lit.

lif.

lit.

iil la.

lit.

den

Motorfordons ...

Motorbåts }orare ...............................................................

* För motorbåtar antal körtimmar.»

Med anledning av Hermanssons berörda anmälan hållos förhör av Gyl- *
lenkrok dels den 7 mars 1934 med garageförmannen Ahremark oell vice
korpralen Carl E. Bodling, dels ock den 13 i samma månad med Bodling
och sergeanten Einar Jonas Gunnarsson Östlund.

Såvitt de vid förhören hållna protokollen utvisa lämnades på frågor
av Gyllenkrok i huvudsak följande uppgifter:

Ahremark: Ahremark hade icke förmärkt eller ansett, att kårens automohiler
använts i strid »mot gällande bestämmelser eller utfärdade
föreskrifter». Icke heller hade enligt Ahremarks uppfattning bilkörning
beordrats i strid mot gällande bestämmelser. I ett flertal fall hade väl
å blanketterna till föreskrivna och jämväl förda transporthesked — utöver
vad blanketten till beskedet angåve — upptagits avsikten med körningen
och den plats, där körningen börjats eller avslutats, men dessa
anteckningar syntes hava tillkommit på grund av förbiseende. Ingen
av den i garaget tjänstgörande personalen hade framställt någon an -

märkning mot eller utövat någon kritik över av Gyllenkrok beordrade
körningar.

Bodling: Ahremark hade vid något tillfälle yttrat, att Gyllenkrok icke
haft rätt att använda kårens automobiler för resor till Linköping för att
bada. Vidare hade Ahremark yttrat, att därest Ahremark skulle få
ovett eller annat obehag av Gyllenkrok eller det bleve något bråk, skulle
Ahremark få hjälp av chaufförerna. Vid något tillfälle, sannolikt i oktober
1933, hade Ahremark på tal örn oberättigat användande av kårens
automobiler fällt yttrandet: »Jag skriver upp sådana körningar.»

Östlund: Under ett samtal mellan Östlund och Ahremark örn Hermanssons
olovliga användande av kårens automobiler hade Ahremark omnämnt,
att i garaget förts sådana anteckningar, att av desamma tydligt
framginge, vilka körningar, som företagits, och på vilket sätt körningen
verkställts.

Sedan Gyllenkrok enligt förenämnda beslut den 28 februari 1934 hos utredning»a
vederbörande ltrigsdomare anhållit, att målet mot Hermansson måtte fö- kri3
retagas till handläggning vid Livgrenadjärregementets krigsrätt, handlades
målet vid rätten den 13 och den 27 mars 1934, därvid krigsfiskal
C. O. E. Linnell, å tjänstens vägnar, företrädde såsom åklagare.

Av de vid krigsrätten förda protokollen inhämtas följande:

Vid krigsrätten företeddes ett flertal transportbesked rörande resor företagna
med 3. flygkåren tillhöriga automobiler enligt uppgift utgörande
samtliga under år 1933 och under januari och februari månader år 1934 från
vederbörande förare av de vid flygkåren befintliga personautomobilei
E 1192 och E 3314 — avgivna uppgifter angående utförda transporter. Efter
.granskning av dessa uppgifter antecknades följande. Ä samtliga för automobilen
E 1192 avgivna uppgifter hade icke något antecknats av beskaffenhet
att behöva här omförmälas utöver vad blankettens rubriker
angåve såsom sådant, som skulle antecknas å blanketten. Beträffande
de för automobilen E 3314 avgivna uppgifterna funnos ej heller dagtecknade
tidigare än den 29 september 1933 andra anteckningai än dem,
som enligt formulärets visning där skulle göras. Ä den nämnda dag avgivna
uppgiften, där, förutom annan körning, fanns upptagen en för kårchefen
utförd körning å 53 kilometer, fanns anteckningen »hämtning av
barberare i Linköping tre resor». Uppgiften var undertecknad av Carl
E. Bodling. Beträffande uppgifterna för oktober månad för samma automobil
fanns å uppgiften för den 11 oktober upptagen en körning för kårchefen,
36 kilometer, om vilken antecknats »Bad». I övrigt upptoge
uppgifterna för oktober ingen anteckning utöver vad formuläret
anvisade. Av de uppgifter för november och december månader 1933
samt januari och februari månader 1934, som upptoge särskilda anteckningar
angående ändamålet med bilresorna, fanns i krigsrättens protokoll
intagen följande sammanställning:

7.x	Kårchefen	31	Bad	12/t2 Majoren	39	Bad och Hotell
V»	»	36	Bad	17/i2 Kårchef en	40	Hotell
3/ 111	:>	22	Station	7.	37	Bad och Hotel!
7»	»	35	Bad	“A.	14	Bank
»/ lii	»	57	Bad. Kapten		18	Bad
			Bergsten station	» »	18	Hotell
10/ lii	»	52	Bad. överste	MA	21	Bad och Hotell
			Fogman	,3/i	38	Bad och Hotell
ii/ lii	»	27	Bad	“A	37	Hotell
»	»	27	Frim.	-7i	16	Drottninggat. 27''
12/ hi	»	25	Hotell	» »	35	Bad och Hotell
n/ hi	»	18	Hotell	WA	16	Bank
11/ ni	»	19	Bank	» »	32	Bad och Hotell
»		17	Bad	”A	37	Bad och Hotell
»	»	16	Hotell	27.	18	Station
15/ /II	»	39	Bad och Flyg	*7i	16	Station
16/u	»	50	Bad	7*	32	Bank m. m.
*7,.	»	19	Bad	» »	18	Station
	»	20	Hotell	lf/s	34	Bad och Hotell
18/ /11	»	19	Station	13/ » 2 9	22	Bank
**/ lii	»	18	Station	» »	32	Bad och Hotell
30/ /11	»	29	Bad och Hotell	28/ » / 2 *	34	Bad och Hotell

Det antecknades, att en mängd körningar angivits vara utförda för
andra personer än kårchefen, men att endast beträffande de för kårchefen
utförda körningarna särskilt antecknats ändamålet med de olika färderna.

Hermansson anförde vid krigsrätten: Han hade icke verkställt körningen
för hämtande av barberare. Hermansson hade, då han börjat,
tjänstgöringen såsom chaufför vid kåren, av sina kamrater i garaget
hört talas örn denna resa, vilken han förmodat icke bort betraktas såsom
en tjänsteangelägenhet och därför funnit anmärkningsvärd. Hermansson
hade i den i garaget förda journalen kontrollerat sina kamraters uppgifter
angående nämnda resa, nämligen att bilen beordrats av kårchefen
och att resan avsett transporterandet av en barberare från och till Linköping
ävensom att den tillrygglagda väglängden varit 53 kilometer..
Hermansson hade sedermera i anledning av den omfattning, i vilken kårens
automobiler använts för privata ändamål, talat med ett stort antal av
kårens såväl officerare som underofficerare, och det hade av dessa samtal
framgått, att det varit en allmän önskan att en undersökning komma till
stånd.

Sedan Hermansson gjorts uppmärksam på att samtliga officerare och
underofficerare vid kåren på förfrågan av Gyllenkrok skriftligen för -

nekat, att de gjort sådana uttalanden, som Hermansson uppgivit, förmälde
Hermansson: Han hade samtalat i saken med flera av officerarna
och underofficerarna. Men alla hade tagit löfte av honom, att han
»icke skulle röja dem» och han hade »givit sitt hedersord» på att ej omtala
med vilka han överlagt i saken. På fråga, huru många officerare
och underofficerare, som han talat nied örn det obehöriga användandet
av flygkårens hilar, svarade Hermansson, att han talat med sex av de
personer, som skriftligen förnekat detta. Tillfrågad örn han kunde förklara,
varför anteckningar i transportheskeden örn ändamålet med viss
färd börjat göras forst i slutet av september månad 1933 och varför sådana
anteckningar gjorts uteslutande i fråga örn de för kårchefen beordrade
körningarna, sade sig Hermansson icke kunna besvara detta, men yttrade
i detta sammanhang: Ibland rekvirerades bilen till viss person och
ibland till »kårexpeditionen». Ibland åkte två officerare på en gång,
kanske i olika ärenden. För att kunna hålla i sär de olika körningarna
måste vissa anteckningar göras å hämtningsbeskeden.

Vid rättegångstillfället den 13 mars 1934 hördes på begäran av åklagaren
garageförmannen Ahremark såsom vittne.

Vid vittnesförhöret förekom, såvitt krigsrättens protokoll utvisar, i huvudsak
följande:

Ahremark berättade: Ahremark hade varit garageförman i militärtjänst
från år 1917 till den 21 november 1921. Från sagda dag hade hail
innehaft samma befattning såsom civiltjänst. Vid garaget hade tre värnpliktiga
tjänstgjort såsom chaufförer med tjänstgöring såsom daghavande
chaufförer enligt fastställd turlista. Ahremark hade icke vid något tillfälle
märkt, att kårens automobiler i strid mot gällande föreskrifter använts
för privat bruk av officerarna och underofficerarna. Sedan flera
år tillbaka hade man brukat anteckna för vems räkning körningen utförts
men anteckning örn målet för resan hade man börjat göra först
på senare tid. Varför så skett, visste icke Ahremark. Själv hade han
icke erhållit tillsägelse, att sådan anteckning skulle göras. Han hade icke
heller hört talas örn att chaufförerna fått order att göra sådana anteckningar.
Ahremark visste därför icke, varför chaufförerna verkställt anteckningarna.
Då transportbeskeden avlämnats till Ahremark, hade han
kontrollerat de å beskeden antecknade uppgifterna örn bensin- och oljeåtgång
samt våglängden. Ahremark erinrade sig, att han på sista tiden
iakttagit, att å transportbeskeden angående för kårchefen utförda körningar
funnits anteckningar såsom »Bad», »Hotell» etc., men Ahremark
hade icke funnit förekomsten av dessa anteckningar i någon mån egendomliga.
Ingen av chaufförerna hade sagt något till Ahremark angående
dessa anteckningar, men ofta hade Ahremark på anmodan av chaufförerna,
»som ej alltid varit så skrivkunniga», efter deras diktamen ifyllt
blanketterna till transportbeskeden.

I anledning av vittnesmålet anförde Gyllenkrok vid krigsrätten: Å ett

transportbesked, dagtecknat den 29 september 1933 och underskrivet av
vice korpralen Bodling, lanns upptagen en för Gyllenkrok utförd körning
å 53 kilometer. Ä beskedet hade gjorts följande anteckning: »Hämtning
av barberare i Linköping tre resor.» Enligt uppgift av Bodling hade,
då transportbeskedet överlämnats till Ahremark, å detsamma allenast
funnits anteckning örn att körningen utförts för Gyllenkroks räkning.
Påföljande morgon hade Ahremark förfrågat sig hos Bodling om vad resan
gällt och därefter tillskrivit »hämtning av barberare» och att därtill
verkställts tre resor mellan Malmen—Linköping och åter med en sammanlagd
våglängd av 53 kilometer.

Sedan omförmälda transportbesked förevisats Ahremark, yttrade Ahremark:
Bodling hade å transportbeskedet själv endast skrivit sitt namn.
Alla övriga anteckningar hade verkställts av Ahremark efter Bodlings
diktamen. xVhremark hade säkerligen på samma sätt skrivit åtskilliga
besked och då jämväl själva anteckningen örn ändamålet med färden.
Med dessa anteckningar hade Ahremark då åtminstone för sin del ej
haft något särskilt syfte. Emellertid vore det Ahremarks uppfattning,
att dessa anteckningar örn målet för bilfärderna varit lämpliga och ändamålsenliga,
och efter september månad 1933 hade säkerligen de allra
flesta transportbeskeden försetts med sådana anteckningar.

På fråga örn Ahremark kunde lämna någon förklaring till att ändamålet
med bilfärden antecknats uteslutande i fråga örn kårchefens bilrekvisitioner
sade Ahremark sig icke veta, huruvida anteckningar om
målet för resan funnes allenast å de transportbesked, som gällde Gyllenkrok,
och, därest så vore förhållandet, kunde Ahremark icke lämna någon
förklaring därtill.

Hermansson yttrade vid krigsrätten i anslutning till Ahremarks vittnesmål:
En dag i slutet av september 1933, omedelbart innan han skolat
börja tjänstgöra såsom chaufför, hade Hermansson gått till garaget för
att bese bilarna och göra sig underrättad om desamma. I garaget hade
då Ahremark och tjänstgörande chaufförerna, bland dem Bodling, uppehållit
sig. Hermansson hade icke talat med chaufförerna, utan endast
besiktigat automobilerna. Härunder hade Hermansson hört Bodling tala
örn huruvida det kunde anses rätt att använda bilarna på sätt som under
dagens lopp skett. Bodling hade varit sysselsatt med att skriva eller
diktera det transportbesked, som avsett hämtning av barberare till
Malmen.

Ahremark förklarade sig aldrig hava hört några uttalanden örn att
Gyllenkrok skulle hava obehörigen använt kårens automobiler.

Vid krigsrättens sammanträde den 27 mars 1934 hördes, likaledes på
begäran av åklagaren, såsom vittnen i målet förutom garageförmannen
Ahremark förenämnda vice korpralen Bodling och sergeanten Östlund.
Såvitt krigsrättens protokoll utvisar förekom vid vittnesförhöret i huvudsakliga
delar följande:

Bodiiny, som vitsordade riktigheten av sina vid förhöret inför kårchefen
den 13 mars 1934 lämnade uppgifter, uppgav på frågor följande:
Bodling hade varit i tjänst vid kåren sedan den 12 september 1930 och
hade tjänstgjort i garaget under tiden den 14 april—den 1 november 1933.
Den 7 mars 1934 hade Gyllenkrok meddelat Bodling, att Hermansson
hotat med anmälan till militieombudsmannen att Gyllenkrok och annan
personal vid kåren utom tjänsten använt kårens automobiler samt att
sådan anmälan dåmera ock insänts till militieombudsmannen. Såsom
svar härå hade Bodling fällt yttrandet: »Det har jag väntat på länge.»
Detta uttalande hade föranletts av vissa Ahremarks yttranden till Bodling
av sådant innehåll, att de visat, att Ahremark »undrat» örn en del
med kårens automobiler utförda körslor kunnat anses såsom tjänsteresor.
Ahremark hade flera gånger talat örn detta med Bodling och därvid särskilt
omnämnt kårchefens resor till badhuset i Linköping. Ahremark
hade också sagt, att han »skreve upp sådana där resor». Anteckningarna
örn målet med Gyllenkroks resor hade börjat göras någon gång på sommaren
1933. Bodling hade vid ett tillfälle hört Ahremark yttra, att örn
Ahremark bleve utsatt för ovett eller obehag från Gyllenkroks sida, sä
kunde han räkna på hjälp av de värnpliktiga chaufförerna. Bodling
hade under sin tjänstgöring i garaget flera gånger varit närvarande, da
det mellan chaufförerna talats örn, vem man skulle angiva såsom beställare
av vissa körslor, som avsett utförande av flera olika ärenden, och
Bodlig visste, att, dä t. ex. Gyllenkrok jämte andra officerare färdats till
staden, man hade å transportbeskedet angivit körningen vara utförd för
Gyllenkrok såsom den till tjänsteställningen främste. Det vore därför
mycket antagligt, att åtskilliga av de resor, som enligt de i målet åberopade
transportbeskeden utförts för Gyllenkrok, i själva verket avsett
tjänsteresor för en i bilen medföljande officer eller annan av lägre tjänsteställning
än Gyllenkrok. På fråga örn han kunde lämna någon förklaring
till att man först i slutet av september börjat anteckna målet för
Gyllenkroks resor yttrade Bodling: Han kunde ej förklara omfrågade förhållande
och hade aldrig tänkt därpå. Han hade tjänstgjort såsom chaufför
endast under en del av september månad och under oktober månad
1933. På en del av de av Bodling undertecknade transportbeskeden vore
anteckningar gjorda efteråt och av annan person, troligtvis Ahremark.
Så t. ex. hade Bodling på transportbeskedet den 29 september 1933 icke
skrivit, att resan avsett hämtning av en barberare. Däremot hade Bodling
uppgivit, att den ifrågavarande färden omfattat 53 kilometer, ty så
hade vägmätaren visat. Denna väglängd förefölle orimlig och Bodling
hade kanske även vid denna färd haft något annat ärende, som han numera
ej kunde påminna sig. Det kunde ock luinda, att omedelbart före
denna körning företagits en kortare eller längre provkörning, som av
förbiseende icke blivit avräknad.

På fråga av Linnell huruvida Bodling vid upprättande av beskedet den

29 september dikterat dess innehåll för Akreinark svarade Bodling: Bodling
hade, då han lämnat transportbeskedet, glömt att skriva upp våglängden.
Ahlsmark har därför efteråt ingående frågat Bodling örn färden och
gjort anteckningar å transportbeskedet. Bodling hade aldrig vid något
tillfälle själv å transportbeskeden skrivit annat än t. ex. »Linköping» och
aldrig t. ex. »Hotell» eller »Bad».

Tillfrågad örn Ahlsmark vid Bodlings återkomst till garaget brukat
fråga örn vad färden gällt, svarade Bodling: »Jag vet ej.»

Sedan för Bodling upplästs Ahremarks vid rättegångstillfället den 13
mars 1934 avlagda vittnesberättelse och jämväl påpekats, att denna i åtskilliga
avseenden stöde i uppenbar strid med Bodlings berättelse, uppmanades
Bodling att yttra sig i anledning härav. Bodling förklarade emellertid,
att han icke ville göra något uttalande i saken.

I protokollet antecknades, att Bodling under förhöret visat mycket liten
beredvillighet att besvara framställda frågor och att Bodling över
huvud taget försökt göra sina utsagor sä kortfattade och innehållslösa
som möjligt.

Östlund vitsordade riktigheten av sina vid förhöret inför Gyllenkrok
den 13 mars 1934 lämnade uppgifter med tillägg att han hyst den uppfattningen,
att de av Ahremark omförmälda anteckningarna å transportbeskeden
verkställts i enlighet med gällande föreskrifter för garagetjänsten.

Ahremark hörd såsom vittne anförde: Ahremark hade icke vid något
tillfälle givit uttryck åt någon förmodan, att kårens bilar blivit obehörigen
använda för privata ändamål. Ahremark hade aldrig tillsagt chaufförerna,
att de skulle å transportbeskeden anteckna eller uppgiva målet
för bilresorna och ej heller vid något tillfälle frågat någon av chaufförerna
örn detta. Beträffande transportbeskedet av den 29 september, avseende
hämtning av barberare, hade de därå befintliga anteckningarna
tillkommit på följande sätt. Bodling hade vid något tillfälle upplyst, att
han hade Gyllenkroks tillåtelse att använda kårens bil för eget bruk och
i sina privata angelägenheter, men också upplyst, att han aldrig begagnat
sig av denna tillåtelse. Då Bodling avlämnat nyssnämnda besked
med uppgift att den tillryggalagda våglängden utgjort 53 km., hade Ahremark
tyckt, att detta vore oförklarligt och misstänkt, att Bodling företagit
någon »privat extratur» med bilen. Ahremark hade därför frågat Bodling,
vad resan gällt, och då fått till svar, att resorna gjorts för avhämtande
av en barberare i Linköping och dennes återtransporterande från Malmen.
Så detaljerade upplysningar hade Ahremark icke avsett att få, men Bodling
hade självmant lämnat upplysningarna.

I anslutning till vad Ahremark sålunda uppgivit yttrade Bodling: Ahremark
påstode, att Bodling skulle hava uppgivit, att Gyllenkrok lovat Bodling
att använda kårens automobil för sitt privata bruk. Detta vore alldeles
felaktigt. Bodling hade berättat för Ahremark, att Gyllenkrok, då
Bodling kört Gyllenkrok till viss anbefalld plats i staden, vid framkomsten

yttrat: »Nu kan Bodling få köra vart lian vill, bara lian hämtar mig klockan»
etc. Med detta hade naturligtvis icke avsetts annat än en tillåtelse
för Bodling att parkera bilen på vilken lämplig plats i staden, han ville,
men alldeles icke inneburit någon tillåtelse för Bodling att göra någon
extratur med bilen, vilket ej heller någonsin förekommit.

Tillfrågad varför anteckningar örn målet för Gyllenkroks resor börjat
göras först i september 1933 svarade Ahremark: »Bet får chaufförerna
själva svara för, som gjort det».

På särskilda frågor förklarade Ahremark, att lian aldrig lagt märke
till att det endast varit på de transportbesked, som avsett Gyllenkrok,
som anteckningar skett örn resans mål, att han icke känt till någon öveienskommelse
mellan chaufförerna, att sådana anteckningar skulle göras,
eller att det varit tal örn någon sådan överenskommelse, att han aldrig
ens reflekterat över att anteckningar örn resans mål saknats å andra besked
än dem som gällt Gyllenkrok, samt att detta kunnat bero på, att
dessa transporter dels gällt s. k. ordinarie turer och dels beställts av bilofficeren,
i vilket sistnämnda fall det saknat intresse vart denne sedermera
beordrat automobilen.

Gyllenkrok upplyste, att han icke vid något tillfälle beställt automobil
på annat sätt än genom bilofficeren och att det därför, såsom Ahremark
påpekat, saknat intresse för vederbörande chaufför, varthän den beställda
automobilen sedermera beordrats.

Bodlings vittnesmål föredrogs för Ahremark, varjämte för Ahremark
påvisades, att Bodlings vittnesmål i flera punkter strede mot de av Ahremark
inför krigsrätten lämnade uppgifterna.

Betta föranledde intet yttrande från Akremarks sida.

Ahremark tillfrågades, örn han fällt det av Bodling omvittnade yttrandet,
att Ahremark väntade att få hjälp av de värnpliktiga chaufförerna
och särskilt en vid namn Selander.

Ahremark yttrade: Han erinrade sig ej, huruvida han fällt omförmälda
yttrande, men han hade aldrig någonsin uttalat, att Gyllenkrok icke hade
rätt att använda sig av kårens automobiler vid färder till Linköping för
att bada eller besöka hotell. Ahremark hade icke givit de såsom chaufförer
tjänstgörande värnpliktiga några instruktioner angående körningarna
för Gyllenkrok och överhuvudtaget hade Ahremark icke talat med chaufförerna
örn deras körningar i vidare mån än att han tillsagt dem, att »var
och en finge svara för sig och sina körningar».

Bå Ahremark tillsades att närmare förklara detta sitt sista uttryck, förklarade
Ahremark, att han med detta endast menat, att t. ex. örn en chaufför
kolliderat med en annan bil eller på annat sätt skadat människor eller
egendom, så finge han själv svara för följderna.

Ahremark yttrade än vidare: Han bestrede, att han yttrat något örn att
»därest det bleve bråk. skullo han draga upp Gyllenkroks körningar», samt
förnekade också, att han fällt yttrandet: »Jag skriver upp sådana kör -

ningar». Ahremark hade i stället yttrat, att alla körningar skreves upp,
och. det vore tydligen ett yttrande av denna innebörd, som blivit missuppfattat.

Gyllenkrok anförde vid krigsrätten: De för Gyllenkroks räkning

till Linköping företagna resorna hade till en del varit alldeles klara
tjänsteresor och i övrigt utgjort resor, som Gyllenkrok efter tjänstetidens
slut företagit till det hotell i Linköping, där han intoge sina middagsmåltider.
De resor, som antecknats såsom avseende »bank», hade föranletts
av besök i bank antingen för uttagande av egna medel av erforderliga
förskott för tjänsteresor eller för återinsättande av medel, sedan reseräkningarna
likviderats av kårens kassaförvaltning. De transportbesked, å
vilka antecknats »Bad» eller »Hotell», avsåge resor, som Gyllenkrok gjort
för att besöka, badhuset i Linköping eller för att intaga middagsmåltid i
Linköping. Gyllenkrok hade därvid brukat låta köra sig till badhuset och
senare efter intagen måltid låtit hämta sig å Frimurarhotellet. Dessa resor
hade företagits efter den ordinarie tjänstetidens sint, men uppehållet i
Linköping hade alltid följts av tjänsteförrättningar å Malmen efter återkomsten
dit. Resorna hade i många fall varit kombinerade med andra
tjänsteuppdrag för den tjänstgörande chauffören, såsom avlämnande av
brev och utförande av andra förrättningar. Då avståndet från kärexpeditionen
å Malmen till badhuset eller Frimurarhotellet i Linköping
icke vore längre än högst 7 kilometer, visade redan den väglängdsuppgift,
som återfunnes å transportbeskedet, att resorna i några fall måste hava
omfattat resa jämväl till andra platser i staden. Ehuru resan således
haft ett helt annat ändamål, ett rent och klart tjänsteändamål, hade chauffören
å transportbeskedet angivit, att det uteslutande gällt Gyllenkroks
färd till bad eller hotell. Till belysande av de metoder, enligt vilka transportbeskeden
blivit förda, anförde Gyllenkrok, att en körning i »bankärende»
för Gyllenkroks räkning upptagits till 22 kilometer. Då den uppgivna
väglängden varit längre än det verkliga avståndet, hade Gyllenkrok
tillfrågat vederbörande garagepersonal om orsaken härtill. Såsom svar å
frågan hade meddelats, att i samband med bankärendet en tjänsteskrivelse
avlämnats till brigadexpeditionen eller I. 4.

Vid granskning av förenämnda transportbesked, som företagits å militieombudsmansexpeditionen,
inhämtades, att Gyllenkrok under januari
och augusti 1933 företagit resor till Stockholm och Strömstad. Enligt
transportbeskeden hade resorna företagits nedannämnda dagar samt haft
nedan upptagna väglängd.

Den	23A	1933	269	km.''		Ben	7,	1933	514	km.
»	37i	»	240	»		»	Vs	»	190	»
»	7*	»	510	»		»	!7s	»	20	»	tili Ström-
»	7*	»	190	»	till Stockholm	»	13/s	»	340	»	stad m. fl.
»	7s	»	286			»	27«		257	»	orter.
	7.	»	110	»			278	»	220	»
»	7»	»	145	»		»	s7s	»	512	»

Vid ett av tjf. militieombudsmannen den 3 april 1934 i förevarande
ärende hållet förhör förekom bland annat följande:

Majoren Gyllenkrok anförde: De av flygkårens personal, som med

vederbörligt tillstånd vöre bosatta i Linköping, hade rätt till lii transport
i kronans fordon till och från tjänstgöringen. För sådant ändamål
hade anordnats regelbundna turer mellan Malmen oell Linköping. Sålunda
avginge en omnibus från Linköping till Malmen klockan 7.sa och återvände
till Linköping klockan 17.15 — lördagar klockan 12.15. Därjämte avginge
en personbil från Linköping till Malmen klockan 8.30. Klockan 9.so ar -ginge från Malmen en särskild personbil för transport av läkaren tillbaka
till Linköping. Under torsdagarna hade särskilda badturer anordnats.
Gyllenkroks företrädare, som varit bosatt i Linköping, hade ansett sig berättigad
att låta sig avhämtas med tjänstebil vid bostaden i Linköping
och att åter färdas dit på samma sätt. Som Gyllenkrok vore bosatt å Malmen,
förelåge icke något behov för honom att hämtas till tjänstgöringen,
men väl att färdas till Linköping för att uträtta sådana ärenden, som enligt
Gyllenkroks mening tillhörde det »dagliga nödvändiga». Gyllenkrok
hade sålunda efter den ordinarie tjänstgöringstidens slut plägat resa i
kronans bil in till Linköping för att bada och intaga middagsmåltid samt
vissa dagar för att besöka barberare. Då Gyllenkrok sedermera rest åter
till Malmen, hade detta mycket ofta skett för att fortsätta tjänstgöringen
därstädes. Gyllenkrok hade nämligen i allmänhet plägat tillbringa kvällarna
vid sitt skrivbord, sysselsatt med arbete i tjänsten. Tjänstgöringstiden
vid kåren slutade alla vardagar, utom lördagar, klockan 17 och
bussens avgångstid hade med anledning härav satts till klockan 17.15. Sedan
Gyllenkrok klockan 17 slutat de gymnastiklektioner, som han ledde,
hade han i allmänhet åtskilligt arbete att ombesörja på sin expedition
och kunde därför mera sällan begagna den ordinarie bussen för resa till
Linköping. Han vore därför nödsakad att använda särskild bil. Att Gyllenkrok
icke begagnat sig av möjligheten att bosätta sig i Linköping hade
berott därpå, att Gyllenkrok ansett, att det för tjänsten vore bättre örn
han vore bosatt å tjänstgöringsorten. Härigenom finge han nämligen
större möjlighet att vid olika tider på dygnet övervaka och inspektera
det honom underställda truppförbandet. För egen del hade Gyllenkrok
ingen fördel av att bo pä Malmen. Han åtnjöte å Malmen allenast avlöning
efter C ort, under det han, örn han vore bosatt i Linköping, skulle
erhålla avlöning efter F ort. Skulle Gyllenkrok själv bekosta sina nödvändiga
resor till Linköping, skulle han faktiskt åsamkas avsevärda merutgifter
allenast därför att han bodde å tjänstgöringsorten. Då Gyllenkrok,
därest han vore bosatt i Linköping, otvivelaktigt vore berättigad att
bliva avhämtad i kronans bil till tjänstgöring på morgonen, att återföras
till Linköping på middagen samt att där avhämtas till kvällstjänstgöring
och slutligen att återföras till Linköping efter denna tjänstgörings slut,

Förhör med

Gyllenkrok
inför M. O.

4 kunde Gyllenkrok icke inse annat än att kronan faktiskt gjorde bespa ringar

därigenom att Gyllenkrok bodde å Malmen. Gyllenkrok färdades
nämligen sällan mer än en gång på dagen fram och åter mellan Malmen
och Linköping. Gyllenkrok hänvisade i övrigt till de uttalanden, som
han i detta hänseende gjort inför regementskrigsrätten i målet mot värnpliktige
Hermansson.

Gyllenkrok anförde vidare: Ue Gyllenkroks resor, som i transportbeskeden
angivits gälla bankbesök, hade företagits för att Gyllenkrok skulle
bliva i tillfälle att å sitt bankkonto uttaga penningmedel för att förskottera
kostnaden för tjänsteresa. Eesorna till järnvägsstationen hade alltid
avsett tjänsteärende. Bilresorna till Stockholm och Strömstad hade avsett
sammanträden med försvarskommissionen. Att Gyllenkrok använt bil och
icke tåg vid dessa resor hade berott därpå, att han bättre kunde ordna sina
tjänstgöringsförhållanden, örn han vore oberoende av tågtiderna. Några
ökade kostnader hade icke drabbat statsverket genom att Gyllenkrok använt
bil vid dessa resor. Kronans kostnad för en bilresa fram och åter
till Stockholm kunde nämligen beräknas till omkring 31 kr.

Bilofficeren, kaptenen E. Hartelius anförde: Transportrekvisitionerna

plägade efter varje månads slut förstöras. Av dessa rekvisitioner framginge
för övrigt icke ändamålet med bilresan. De särskilda resor, som Hartelius
gjort med kårens bil, hade samtliga avsett tjänsteärenden, såsom
besök i bank eller konferenser med leverantörer eller markägare. Hartelius
hade icke kännedom örn att någon officer eller underofficer gjort privata
resor med kårens bil.

Tjf. bilofficeren, löjtnanten N. E. H. Krautmeijer anförde: De särskilda
resor, som Krautmeijer gjort med kårens bil, hade avsett tjänstebesök i
Östra brigadens expedition samt rekognosceringar för fälttävlingar och
dylikt. Någon privat resa hade Krautmeijer aldrig gjort med kårens bil
och han kände ej heller till att någon annan officer eller någon underofficer
företagit dylik resa.

I skrivelse till flygstyrelsen den 16 maj 1934 hemställde militieombudsmannen,
att flygstyrelsen måtte avgiva utlåtande i ärendet samt att flygstyrelsen
därvid måtte angiva, huruvida omförmälda, av Gyllenkrok med
kronan tillhörig automobil företagna resor a) mellan Malmen och Linköping
för bad, hotell- och bankbesök samt b) mellan Malmen och Stockholm
ävensom mellan Malmen och Strömstad för bevistande av sammanträden
med försvarskommissionen kunde anses stå i överensstämmelse med
av Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelade föreskrifter rörande begagnande
av kronans automobiler inom flygvapnet.

Yttrande av I yttrande, som inkom till militieombudsmannen den 28 juni 1934, annygstyrelsen.
förde fly g styrelsen: I kungörelsen den 24 september 1931 (nr 339) rörande
användningen av staten tillhöriga motorfordon hade Kungl. Majit i anledning
av en av riksdagen gjord framställning förordnat, att staten
tillhörigt motorfordon finge användas allenast vid färd eller transport

i tjänsten; dock skulle vad sålunda stadgats ej utgöra kinder mot dylikt
fordons begagnande mot ersättning vid färd eller transport utom tjänsten,
där det påkallades med hänsyn till sjukdoms- eller olycksfall eller av
annan särskild omständighet. Den 3 november 1931 bade flygstyrelsen avlåtit
rundskrivelser till underlydande förvaltningsmyndigheter av innehåll,
att flygstyrelsen bestämt, att tidigare lämnat tillstånd för enskilda
att förhyra flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas,
förutom i sådana fall, som avsåges i nämnda kungörelse. I dylika fall
skulle av flygstyrelsen senast fastställd taxa för uthyrning av motorfordon
med drivmedel gälla. Av skrivelsens innehåll framginge, att flygstyrelsen
indragit tidigare lämnat tillstånd för enskilda att förhyra flygvapnet
tillhöriga motorfordon förutom i sådana fall, som i kungörelsen
avsåges. I samband därmed syntes följande förhållanden böra beaktas.
2. och 3. flygkårerna samt centrala flygverkstaden å Malmen hade förlagts
till orter mod så knapp tillgång till bostäder, att ett flertal därstädes
placerade beställningshavare måst förhyra bostad utom förläggningsorten,
ett förhållande, som föranlett Kungl. Maj:t till medgivande, lämnat
för ett budgetår i sänder, att beställningshavare i dessa fall finge
uppbära lön efter den ortsgrupp, vartill bostadsorten vore att hänföra.
Den äldsta av dessa förläggningar vore den å Malmen. Den förskreve
sig till tiden före flygvapnets tillkomst, enär arméns flygkompani hade
varit dit förlagt. Redan då hade det varit bruk, att den i Linköping bosatta
personalen transpoiderades till och från Malmen genom kompaniets
försorg. Anledning därtill förelåge dels i det förhållandet, att bostäder
ej funnes att tillgå å Malmen, dels enär tågtiderna ej passade ihop med
övningstiderna. Sedermera hade detta förfarande alltjämt ägt rum även
efter flygkompaniets ombildning till flygkår och hade kunnat fortgå med
anlitande av kårens hilpark utan att särskilda motorfordon anskaffats för
sagda ändamål. Efter 2. flygkårens förläggning till Hägernäs hade enahanda
olägenheter uppstått med avseende å den därstädes placerade personalens
inställelse till och återfärd från tjänstgöring. Även här hade
kåren anordnat personaltransporter. Men då det blivit nödvändigt att för
ändamålet anskaffa omnibus utöver kårens bestånd av motorfordon för
övningsändamål, hade frågan örn anordnandet av personaltransporterna
vid denna kår kommit inför Kungl. Maj:ts och riksdagens handläggning.
Vad i ärendet förekommit framginge i huvudsak av det vid statsverkspropositionen
till 1932 års riksdag fogade statsrådsprotokollet över försvarsärenden
sid. 284—288. För närvarande vore sådana transporter anordnade
med en för ändamålet anskaffad omnibus. Utöver vad sålunda angivits,
syntes följande omständigheter förtjäna att beaktas, nämligen att vid
flygvapnet förekomme, att civil läkare, som vore boende utom förlägg
ningsorten för det truppförband, där han mot arvode bestrede läkarvård,
transporterades till och från sjukvisitation genom truppförbandets för
sorg, att skolresor plägade anordnas mellan Frösö läger och Östersund
4 — Militieombndsmn unens ämbetsberällelse.

för beställningshavareb bani i skolåldern, i likhet med vad lange tillämpats
vid Bodens garnison, samt att beställningshavare placerade vid flygskolkåren
i Ljungbyhed, som nödgats bosätta sig på avsevärt avstånd från
tjänstgöringsplatsen, av Kungl. Maj:t tillerkänts visst dagtraktamente.
Beträffande omförmälda personaltransporter mellan Hägernäs och Stockholm
hade uttryckligt medgivande icke lämnats av Kungl. Majit. Beträffande
dessa transporter samt personaltransporterna mellan Malmen
och Linköping ävensom berörda skolresor hade flygstyrelsen icke heller
lämnat uttryckligt medgivande. Å andra sidan hade flygstyrelsen icke
ingripit för att förhindra den mångåriga, av uppenbara billighetsskal
burna praxis, som utvecklat sig. Flygstyrelsen uttalade att den persontrafik
med bestämda omnibusturer, som förhållandena vid flygvapnet salunda
framtvingat för personalens inställande till tjänstgöring och återfärd
till bostadsorten, och övriga förut anförda omständigheter ävensom
utfärdade föreskrifter icke givit erforderligt stöd för i ärendet omförmalda,
av Gyllenkrok med kronan tillhörig automobil företagna resor mellan
Malmen och Linköping för bad-, hotell- och bankbesök. Vad beträffade
de för bevistande av sammanträden med försvarskommissionen företagna
resorna funnes intet medgivande lämnat, att samma resor finge ske med
flygvapnets motorfordon eller eljest bekostas av flygvapnet. . Flygstyrelsen
hade för avsikt att vid avgivande av nästa anslagsberäkning för flygvapnet
hos Kungl. Majit lämna redogörelse för de av ämbetsverket i förevarande
sammanhang berörda transporter med omnibus.

Anmälan till en ^erL 44 april 1934 till militieombuö smannen inkommen skrift an Karin

Ahre- förde garageförmannen Ahremarks hustru Karm Ahremark följande:
marit. Hustru Ahremark hemställde, att militieombudsmannen måtte förhjälpa

hennes man till erhållande av ändring av de olidliga förhållanden, van
hennes man råkat till chefen för kåren, majoren Gyllenkrok. Anledningen
till den uppkomna situationen vore att söka däri, att en värnpliktig
chaufför vid kåren, Knut Hermansson, hos militieombudsmannen
anmält vissa omständigheter angående körning med kårens automobiler.
Gyllenkrok hade efter Hermanssons anmälan vid flera tillfällen inkallat
mannen Ahremark till förhör angående de förhållanden, anmälan avsett.
Vid ett tillfälle hade mannen Ahremark kallats till förhör mellan klockan
9_lo på kvällen. Gyllenkrok hade bland annat förebrått mannen

Ahremark för det han icke hindrat Hermansson att göra anmälan till
militieombudsmannen. Anmälan vore emellertid Hermanssons ensak.
Ahremark hade vidare hotats med avsked. I samband därmed hade
Gyllenkrok fällt sådana yttranden som t. ex. »kommer någon skrivelse
från fackförening eller från något annat hall pa mitt bold aker Ahremark
utom grindarna på ögonblicket». An vidare hade beskyllningar
för lögn och dylikt förekommit. I garaget hade täta visitationer förekommit,
troligen i syfte att få någon anmärkning mot Ahremarks arbete. Den
31 mars 1934 — påskaftonen — vilken dag enligt kårorder skolat vara fri

dag, hade Ahlsmark fått överlämna bilavdelningen med all material till
en korpral, och hade Ahremark därefter degraderats till garagebiträde
och ställts under korpralens befäl. Nämnda åtgärder — med ett annat
ord trakasserier — hade medfört, att Ahremark blivit så nedbruten, att *
han måst söka läkarvård. Detta vore icke ägnat att förvåna, enär Ahremark,
som innehaft sin nämnda befattning i nära 17 år och å densamma
offrat bästa tiden av sitt liv, blivit ställd inför utsikten att bliva arbetslös,
och detta måste kännas så mycket värre sorn Ahremark hade hustru
och två barn samt åldrig moder att försörja. Ahremark hade icke gjort
sig skyldig till något större tjänstefel. Några anmärkningar mot Ahremark
hade icke förekommit vare sig före Gyllenkroks tillträde till befattningen
såsom kårchef för 3. flygkåren eller efter sagda tidpunkt, förrän
»bråket med Hermansson börjat». Såvitt hustru Ahremark förstode, vore
meningen den, att mannen Ahremark skulle tvingas att frivilligt sluta
sin anställning vid kåren. Hustru Ahremark hemställde slutligen, att militieombudsmannen
måtte låta opartisk person verkställa undersökning i
saken.

Vid skriften fanns fogat ett av lasarettsläkaren I. Hesser den 11 april
1934 utfärdat intyg av innehåll att mannen Ahremark lede av nervös depression,
vilken uppkommit i samband med och tillsynes såsom följd av
psykiska affekter, som under senaste tiden drabbat Ahremark, samt att
Ahremark på grund därav och för hälsans vårdande vore i behov av
e:a 3 veckors vila från arbete.

Med anledning av hustru Ahremarks förberörda skrift anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 16 april 1934 Gyllenkrok att skyndsamt
inkomma med yttrande samt därvid bilägga avskrifter av dels handlingar,
som utvisade under vilka former och villkor mannen Ahremark anställts
vid kåren, dels ock det i hustru Ahremarks skrivelse omförmälda beslut
angående mannen Ahremarks tjänsteställning.

I förklaring den 22 april 1934 anförde Gyllenkrok: Beträffande former Förmrinqcv
och villköl- under vilka Ahremark anställts vid kåren meddelades, att varje Gylle»!Joi.
slag av kontrakt eller anställningshandling saknades. Ahremark hade
meddelat biloificeren, som på Gyllenkroks befallning verkställt viss utredning
i denna fråga, att något kontrakt aldrig upprättats. Ahremark,
sorn på sin tid anställts såsom chaufför vid dåvarande flygkompaniet,
hade sedermera kvarstått vid detta samt vid 3. flygkåren, då denna uppsatts.
Tinder denna sin tjänstgöring syntes Ahremark vid något tillfälle
under torra delen av år 1926 hava erhållit titeln chefschaufför, vilken
titel den 23 augusti samma år ändrats till »garagemästare» och den 14 oktober
1930 till »garageförman». Allt detta hade skett innan Gyllenkrok
tilltratt befattningen såsom kårchef. Titeln garageförman hade även
kommit till användning i den instruktion för handliavandet och redovisningen
av flygvapnets motorfordon, som fastställts av flygstyrelsen ge
nom skrivelse den 11 juni 1932. I sin befattning såsom garageförman hade

mannen Ahlsmark kvarstått t. o. in. den 28 mars 19o4, »då ett underbefäl
vid kåren placerats såsom befälhavare för garaget». Aliremark hade samtidigt
ställts under dennes befäl och enligt kårorder erhållit titeln garagebiträde.

Beträffande orsakerna till den verkställda omplaceringen av personal
anförde Gyllenkrok: Kårens bilavdelning omfattade bland annat garaget
samt där tjänstgörande fast anställda (underbefäl) och värnpliktiga. Dessas
antal uppginge i regel till omkring 10. I garaget inginge 16 motorfordon.
Tjänstgöringen vid garaget omfattade icke endast skötsel och vård av därvarande
materiel utan främst militär transporttjänst för kårens och dess
underavdelningars behov ävensom militär utbildning för den i garaget
tjänstgörande värnpliktiga personalen, i regel omkring 8—9 man. Denna
tjänstgöring utgjorde ett led i kårens militära övningar och vore intimt förbunden
med dessa. Det läge då i sakens natur, att den man, som närmast
(omedelbart) handhade biltjänsten och förde befälet över den i garaget varande
militära personalen, måste vara militär, hava militär befälsrätt över
sig underställd personal och stå i militärt lydnadsförhållande til sina förmän.
Gyllenkrok hade allt sedan sin ankomst till kåren hyst denna uppfattning,
men på grund av åtskilliga omständigheter hade Gyllenkrok icke velat
vidtaga några förändringar, ehuru Gyllenkrok insett att så bort ske och
ehuru vissa svårigheter yppat sig beträffande befälsföringen i garaget, de
värnpliktigas utbildning samt upprätthållande av militära former under
tjänstens utövande. Gyllenkrok hade själv vid vissa tillfällen fatt föranstalta
örn åtgärder för åstadkommande av en bättre militär ordning beträffande
garaget jönsten och den å bilavdelningen tjänstgörande värnpliktiga
personalens uppträdande i tjänsten. Vid krigsrättssammanträdet
den 13 mars 1934 hade diverse anmärkningar framkommit mot sättet för
garagetjänstens bedrivande, särskilt vad Ahremark beträffade. Ahremarks
sätt att upprätthålla befattningen såsom garageförman framginge med
tydlighet av krigsrättsprotokollen. Då Ahremark av krigsrätten hörts
såsom vittne, hade han visat sig så främmande för delar av garagetjänsten,
att han icke ens vetat eller på något sätt kunnat förklara, varför
transportbeskeden förts efter två helt olika sjästern, eller varför han
själv vid vissa tillfällen infört diverse extra anteckningar i transportbeskeden.
Det hade även visat sig fullkomligt omöjligt för Ahremark att
lämna en nöjaktig redogörelse för på vilket sätt och i vilken omfattning de
i garaget tjänstgörande värnpliktiga av honom erhållit order och instruktioner
m. m. Med hänsyn till vad som framkommit vid krigsrätten den
13 mars hade Gyllenkrok redan då varit starkt betänkt på att avskeda
Ahremark från hans tjänst vid kåren. En undersökning hade visat, att
Gyllenkrok ägt befogenhet därtill samt att Gyllenkrok varit oförhindrad
att meddela detta avsked vid vilken tidpunkt som helst. På grund .av att
ärendet fortfarande legat under utredning hade Gyllenkrok emellertid icke

då velat vidtaga denna åtgärd. Vid andra krigsrättssammanträdet den 27
mars 1934 hade det visat sig, att två personer, efter avlagd vittnesed, lämnat
uppgifter, som stått i rakt motsatsförhållande till de av Ahremark
vid såväl första som andra krigsrättssammanträdet lämnade uppgifterna.
I anslutning härtill och för att bättre belysa frågan meddelades, att ett
av de vittnen vid andra krigsrättssammanträdet, vars vittnesmål stöde i
strid med Ahremarks uppgifter, tidigare — efter första krigsrättssammanträdet
— dels utsatts för påtryckning från Ahremark, dels utsatts för hotelser
från värnpliktige chauffören Hermansson. Ahremark hade nämligen
då uppsökt korpralen Bodling och bett honom icke vittna emot sig, då
han hade hustru och barn. Hermansson hade sagt till Bodling, att örn
Bodling genom sitt eventuella vittnesmål beredde Ahremark obehag, så
skulle Bodling i sin tur utsättas för obehagligheter från Hermanssons sida.
Med hänsyn till dels nödvändigheten av att få tjänstgöringen vid garaget
bedriven på ett ur militär synpunkt tillfredsställande sätt, dels ock vad
som förefallit beträffande Ahremark och vad som framkommit vid krigsrättens
sammanträden hade Gyllenkrok beslutit, att befälet i garaget för
framtiden skulle föras av en militär person. Då målet i dess helhet ännu
icke varit slutfört, och i viss mån influerad av det förhållandet, att ett
omedelbart avskedande skulle innebära arbetslöshet för Ahremark, vilken
hade familj att försörja, hade Gyllenkrok beslutit att fortfarande och tillsvidare
bibehålla Ahremark i tjänst vid kåren samt placera honom såsom
biträde i garaget. Då Ahremark kort därpå sjukanmält sig och för kårens
läkare uppgivit, att han lidit av nervös depression, hade Gyllenkrok beordrat
kårläkaren, att, därest denna depression förefallit att vara av svårare
beskaffenhet, låta Ahremark undersökas av nervspecialist. Kort
därpå hade från Ahremark inkommit en ansökan örn tre veckors tjänstledighet.
Ansökan hade varit stödd på ett läkarintyg, av vilket framgått,
att Ahremark lidit av nervös depression. Den begärda tjänstledigheten
hade Gyllenkrok omedelbart beviljat. Gyllenkrok ville framhålla, att
inga som helst förändringar hade vidtagits beträffande Ahremarks löneförmåner
— 271 kronor i månaden — och att dessa utginge oavkortade
under Ahremarks tjänstledighet. Enligt gällande bestämmelser förelåge
icke någon som helst skyldighet att hava civil personal anställd i kårens
garage. Inga fördelar men väl däremot påtagliga nackdelar med hänsyn
till tjänstens bedrivande vore förknippade därmed. Det borde bemärkas,
att åt garageförmannen utginge en årlig lön av ej mindre än 3,252 kronor
och att för befattningen ifråga funnes betydligt mera kvalificerad
personal bland kårens underbefäl, och detta icke blott ur rent militärt
och organisatoriskt utan även i motortekniskt hänseende liksom även
med avseende å materielens skötsel. Beordrades ett underbefäl eller lämplig
värnpliktig till den tjänst, som Ahremark innehaft, och avskedades
Ahremark, så inbesparades därigenom årligen 3,252 kronor åt kronan.
Dea relation, som Karin Ahremark i sin anmälan lill militieombudsman -

Påminnelser
av Karin
Ahremark

n,en givit såväl av vissa händelser som av ett samtal mellan mannen Ahremark
och Gyllenkrok, lede av åtskilliga brister och vore i flera häuseenden
helt missvisande.

Vid skrivelsen fanns fogad en kårorder av den 29 mars 1934, av vilken
framgick bland annat, att korpralen nr 65 Brink placerats såsom tji. bilunderofficer
och Ahremark såsom garagebiträde.

I påminnelseskrift den 4 maj 1934 anförde hustru Ahremark: Mannen
Ahremark hade anställts vid flygkompaniet den 1 november 1917 såsom
volontär. Samtidigt som den militära utbildningen pågått, hade mannen
Ahremark tjänstgjort såsom chaufför på bilavdelningen till den 1 november
1918, då han anställts såsom flygmekaniker. Under denna sin anställning
hade mannen Ahremark fullgjort korpralskolan samt avlagt flygmekanisk
examen. Från och med den 1 november 1919 till den 1 november
1921 hade han tjänstgjort såsom chefschaufför på bilavdelningen.
Denna anställning hade från den 1 november 1921 blivit civil. Från den
1 november 1919 till den 29 april 1934 hade mannen Ahremark alltså handhaft
vården och skötseln av motorfordonen och haft det direkta befälet
över chaufförerna i fråga örn körning och dylikt. I garaget hade i regel
tjänstgjort fem chaufförer, vilka stått under garageförmannens befäl.
Därtill bomme tre chaufförer, som stått under befäl av vederbörande avdelningschefer.
I vad rört skötseln och vården av motorfordonen hade
jämväl sistnämnda chaufförer lytt under garageförmannen. Någon
militär utbildning såsom t. ex. exercis o. d. hade aldrig förekommit i garaget
varken före eller efter Gyllenkroks övertagande av högsta ledningen.
Chaufförerna hade erhållit sin militära utbildning, innan de kommit
till garaget. Under garagekommenderingen hade visserligen förekommit
exercis, idrott, gymnastik och skjutning under vissa timmar, men denna
utbildning hade handhafts av särskilda instruktörer. Detta gällde såväl
garagepersonal som annan personal, vilken vore placerad vid andra avdelningar
inom kåren. Hustru Ahremark funne Gyllenkroks uttalande, att
han redan vid sin ankomst till kåren varit betänkt på att placera militär
befälhavare i garaget, anmärkningsvärt, enär Gyllenkrok från och med
den 1 juli 1932 placerat Ahremark såsom bilunderofficer. Härigenom
hade Ahremark fått hand örn uppbörd och redovisning av motorfordonsmateriel.
Detta hade betytt ökat arbete och ansvar för Ahremark, som
härigenom blivit jämställd med förvaltare. Denna del av tjänsten, uppbörd
och redovisning, hade under hösten 1933 övertagits av intendentförvaltaren
vid kåren A. Eriksson, enär motorfordonsmaterielen enligt order
från flygstyrelsen överförts till intendenturavdelningen. Ahremark hade
emellertid kvarstått vid befattningen såsom bilunderofficer. Det vore
visserligen riktigt, att Ahremark icke hade fast anställningskontrakt,
men rättvisa och billighet fordrade det erkännandet, att en person, som
under 17 års tid oförvitligt fullgjort sina åligganden i kronans tjänst,
icke utan bärande skäl avskedades från sin tjänst och därigenom bleve be -

rövad möjlighet att försörja sig och sin familj. Inga som helst annar -ningar hade förut riktats mot mannen Ahremark. Hustru Ahremark
kunde därför icke befria sig från det bestämda intrycket, att personliga
hänsyn varit avgörande, då beslut fattats angående Ahremarks degradering
och »event, avsked». Gyllenkrok hade omnämnt, att kronan kunde
inbespara 3,252 kronor genom att avskeda Ahremark, men Gyllenkrok
betänkte därvid icke, att det måste sättas annan person i stallet. Hustru
Ahremark vågade uttala, att det icke skulle vara välbetänkt att satta
en person med enbart militär utbildning i mannen Ahremarks stalie.
Denne hade dels militär utbildning och dels en omkring 20-årig erfarenhet
i bilbranschen, vilket senare hade sin stora betydelse, nar det gällde
skötsel och reparationer av motorfordon. Någon besparing genom att
avskeda Ahremark och sätta annan person i hans stalie uppkomme säkerligen
icke. Gyllenkroks uttalanden, att mannen Ahremark skulle hava
utsatt vittnet Bodling för påtryckning liksom även insinuationerna att
Ahremarks vittnesmål icke skulle vara fullt korrekta funne hustru A remark
oförsynta. Hustru Ahremark ville därvid åberopa vad krigsratten
antecknat i fråga örn Bodlings vittnesmål. Sedan Gyllenkrok fattat
aversion mot Ahremark, hade denne varit utsatt för allehanda trakasserier
och inför hotet att bliva avskedad från sin tjänst, hade han rakat
ut för ett nervöst sammanbrott, från vilken sjukdom han ännu icke hilvi
återställd. Hustru Ahremark tvekade icke att uttala, att anledningen till
Gyllenkroks agg mot mannen Ahremark vore att söka däri, att Gyllenkrok
fått för sig, att Ahremark uttalat sig kritiskt med anledning av att
Gyllenkrok vid olika tillfällen använt kårens bilar för privata ändamål
såsom bankärenden, hotellbesök o. d. Mannen Ahremark hade aldrig
gjort några dylika uttalanden och hade icke haft en tanke på att framdraga
dessa förhållanden, vilka tydligen pinsamt berört Gyllenkrok. Det
kunde under förhanden varande omständigheter icke vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att Ahremark, på grund av personliga,
obestyrkta misstankar skulle avskedas från kronans tjänst. Under åberopande
av vad hustru Ahremark sålunda anfört, gjorde hon gallande,
att Gyllenkrok utan laga grund degraderat hennes man och ställt i utsikt
att utan giltig anledning avskeda denne. Hustru Ahremark gjorde än
vidare gällande, att Gyllenkrok därigenom överskridit sin befogenhet och
påkallade därför militieombudsmannens bistånd.

Från Gyllenkrok inkom sedermera till militieombudsmannen en skrift
däri han, såvitt nu är ifråga, anförde: De förhör, vilka anställts med
förutvarande garageförmannen Ahremark, och vad därvid yttrats framginge
av de protokoll, vilka i vederbörlig ordning överlämnats till Livgrenadjärregementets
krigsrätt. Därutöver hade Gyllenkrok — örn Gyllenkrok
icke missminde sig — två eller tre gånger inkallat Ahremark på
expeditionen för att erhålla vissa upplysningar rörande sättet för skötseln
av tjänsten i garaget. Samma dag eller någon dag efter det att

Ytterligare
förklaring av
Gyllenkrok.

krigsrätten hållit sammanträde den 27 mars, hade Gyllenkrok genom
vederbörlig expeditionspersonal befallt, att Ahlsmark skulle inställa sig
pa karexpeditionen klockan 9.oo eller 9.05 e. m. Gyllenkrok hade nämligen
oavbrutet varit upptagen av tjänsteförrättningar av viktigare art från
klockan 7.30 f. m. till omkring klockan 6.oo e. m., vid vilket klockslag Gyllenkrok
med bil avrest till Linköping för att intaga middag. Därifrån
hade Gyllenkrok återkommit till expeditionen klockan 9.oo e. m. Gyllenkroks
samtal med Ahremark vid detta tillfälle hade varat omkring 5 minuter,
under inga förhållanden mer än 10 minuter. Gyllenkrok vore av
den uppfattningen, att den i garaget anställda personalen — vilken för
övrigt vore betydligt mindre upptagen av tjänst än Gyllenkrok själv —
finge rätta tiden för sina tjänsteförrättningar efter kårchefen och icke
tvärtom. Hustru Ahremark hade anfört: »Kårchefen har då bland annat
förebrått min man att han ej hindrat Hermansson att skriva till militieombudsmannen.
» Gyllenkrok kunde icke med absolut säkerhet erinra sig
ordalydelsen av vad han sagt, men hans ord hade fallit ungefär så här:
»Örn tjänsten vid garaget hade skötts ordentligt, så hade det icke inträffat,
varken att Hermansson hade otillåtet begagnat sig av kronans bil
för att företaga en privat resa, och ej heller att han till militieombudsmannen
skrivit en anmälan mot mig.» Hustru Ahremark hade ytterligare
anfört: »Vidare har förekommit hotelser om avsked samt uttryck
som t. ex.: Kommer någon skrivelse från fackförening eller från något
annat håll på mitt bord åker Ahremark utom grindarna på ögonblicket.»
Vid tillfället ifråga hade Gyllenkrok frågat mannen Ahremark, örn han
tillhörde någon fackförening. Frågan hade besvarats jakande. Gyllenkrok
hade då meddelat Ahremark, att Gyllenkrok hade viktigare saker
att sysselsätta sig med än att författa långa utläggningar och förklaringar
rörande Ahremark och Hermansson, utreda deras förhållanden°i
tjänsten samt ingå på bemötanden av deras påståenden o. s. v. I förhoppning
örn att få slut på skriveriet i denna sak och undvika ytterligare
komplikationer hade Gyllenkrok sagt till Ahremark ungefär följande:
»Örn jag ytterligare får någon skrivelse beträffande Ahremark
med anmärkningar eller klagomål mot mig i denna sak så betraktar jag
— vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller från någon myndighet,
t. ex. fran chefen för flygvapnet eller flygstyrelsen, såsom om det
vöre Ahremark som tagit initiativet eller ställt örn skrivelsen ifråga.
Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen på andra sidan örn grindarna.
» Ahremark hade då svarat: »Men örn jag sköter mig, får jag
stanna kvar då?» Härpå hade Gyllenkrok svarat: »Det är icke fråga örn
denna sak. Nu gäller det att arbeta och hålla käft.» Härefter hade Ahremark
fått avträda. Hustru Ahremark hade än vidare anfört: »I garaget
har också täta visitationer förekommit antagligen i syfte att få någon
anmärkning mot min mans arbete.» Vid 3. flygkåren vore det kårchefen,
som bestämde antalet visitationer och huru därvid skulle förfaras; icke

garagepersonalen och än mindre hustru Ahremark. Orsaken till att Gyllenkrok
vid en viss tidpunkt anbefallt ofta återkommande visitationer i
garaget hade icke varit att få någon anmärkning mot mannen Ahremark.
Gyllenkrok vore fullt och fast övertygad, att Ahremark, efter allt
som förekommit, skolat under den närmaste tiden försöka sköta garagetjänsten
på ett sådant sätt att inga anmärkningar komme att träffa honom.
Men Gyllenkrok hade velat visa såväl Ahremark som den värnpliktiga
garagepersonalen, att den bestämmande beträffande garagetjänsten
vid 3. flygkåren icke vore vare sig den civilanställde Ahremark
eller den värnpliktiga garagepersonalen. Vid studiet av krigsrättens protokoll
i målet mot Hermansson framginge med önskvärd tydlighet, att
Hermansson uppfattat sin ställning i garaget icke endast såsom värnpliktig
bilförare utan även som kontrollant på bland annat kårchefens
bilresor. Vid studiet av Ahremarks yttranden vid förhören och vid krigsrätten
framginge även med tydlighet, att Ahremark icke haft klart för
sig, att han såsom garageförman endast haft att ombesörja garagetjänsten
och att tillse att beordrade bilar utginge utan även att kontrollera,
för vilka ändamål sagda bilar använts — bland annat av chefen för B.
flygkåren. För att taga garagepersonalen ur ovannämnda villfarelser och
bibringa denna en riktig uppfattning hade Gyllenkrok ordnat garagetjänsten
och därtill hörande visitationer på det sätt, han i egenskap av militär
befälhavare funnit lämpligt. Hustru Ahremark hade vidare anfört:
»Även har beskyllningar för lögn och dylikt förekommit.» Gyllenkrok
hade under samtalet med mannen Ahremark sagt ungefär följande:
»Ahremark förstår väl, att det är för var och en uppenbart, att Ahremark
har ljugit.» Av förhörs- och krigsrättsprotokollen framginge — enligt
Gyllenkroks förmenande med full tydlighet — att Ahremark icke i
allt talat sanning samt att han förtegat vissa fakta. För den händelse
Gyllenkrok skulle hava misstagit sig i berörda hänseende och Ahremark
verkligen hade talat sanning, så framginge ävenledes av krigsrättsprotokollen,
att hans förstånd stöde på en så låg ståndpunkt, att han under
inga förhållanden vore lämplig att vidare tjänstgöra i garaget — allra
minst i egenskap av förman eller befälhavare. Hustru Ahremark hade
slutligen anfört: »Den 31 mars alltså påskafton, vilken enligt förut utkommen
kårorder skulle vara fridag, fick min man överlämna bilavdelningen
med allt material till en korpral Brink, varefter han degraderades
till garagebiträde och ställdes under befäl av förutnämnda korpral.»
Icke någon som helst kårorder angåve, att den 31 mars skulle vara fridag
för all personal eller för personalen i garaget. Å order nr 10 av den
22 mars hade angivits »uppehåll i skolor oell övningar äger runi 31/3».
I uttrycket »skolor och övningar» vöre icke inbegripet det arbete, som
erfordrades för att tjänsten vid kåren icke skulle avstanna eller helt
ligga nere. Även örn Gyllenkrok å kårorder skulle hava angivit, att en
viss dag »skulle vara fridag för all personal», förelåge icke något som

Ytterligare
påminnelser
%v Karin
Ahremark.

helst hinder för Gyllenkrok att beordra viss personal att utföra vissa
tjänsteförrättningar. Med anledning- av arbete i 1930 års försvarskomxnission
hade Gyllenkrok på middagen den 29 mars avrest till Stocka
holm. För att reglera vissa förhållanden rörande tjänsten vid kåren —
bl. a. i garaget — hade Gyllenkrok före sin avresa utgivit en kårorder.
Då Gyllenkrok velat hava tjänsten reglerad till första tjänstgöringsdag
efter påskuppehållet, hade Gyllenkrok å kårordern beordrat bl. a. följande:
»Såsom tjänsteförrättande bilunderoffieer placeras fr. o. m. den

29/3 korpral 65 Brink och såsom garagebiträde vid kåren anställde G. Ahremark.
Avlämning dem emellan av garage och därstädes förvarad materiel
skall vara verkställd den 31/s kl. 15.oo. Skriftlig rapport med avskrift
av vid avlämningen fört protokoll inlämnas till bilofficeren den 4A-» Någon
degradering av Ahremark hade icke förekommit. Degradering
kunde endast förekomma beträffande vid krigsmakten anställt underbefäl;
beträffande civil personal existerade icke degradering. För övrigt
placerade befälhavare underlydande eller till hans förfogande ställd
personal i de befattningar, som han ansåge lämpligast och tjänligast med
hänsyn till tjänstens behöriga skötsel. Att den civilanställda Ahremark
ställts under befäl av en såsom garagebefälhavare beordrad lämplig korpral
innebure intet felaktigt. Däremot skulle det hava varit stridande mot
såväl tjänstgöringsreglemente som strafflag för krigsmakten örn en av
3. flygkårens underbefäl ställts under befäl av en civilanställd.

Sedan Gyllenkroks sist omförmälda skrift utställts till påminnelser
med hustru Ahremark, anförde hustru Ahremark uti en den 2 juni 1934
till militieombudsmannen inkommen skrift:

Enligt vad hustru Ahremark inhämtat vore Gyllenkroks utläggning i
saken i flera avseenden missvisande. Sålunda vore att märka att förhören
med mannen Ahremark varit betydligt flera än som uppgivits och Gyllenkrok
hade vid förhören yttrat sig på sådant sätt som hustru Ahremark
icke kunde anse vara tillbörligt. Svordomar och tillmålen hade förekommit
samt yttranden som: »Är det Ni eller jag som sköter kåren». »Den
här kåren skötes icke av vpl. eller civila.» »Här skall icke förekomma
något bolsjevikstyre vid den här kåren.» »Ahremark är för dum för att
dj—s med mig.»

Hustru Ahremark fortsatte: Gyllenkrok hade kallat dessa förhör samtal,
deras rätta namn vore utskällningar. Angående förhöret mellan kl.
9—10 på kvällen, så kunde meddelas, att det ägt rum någon gång i början
av mars, då Ahremark blivit beordrad att infinna sig på kårexpeditionen
kl. 8.45 e. m. Gyllenkrok hade anlänt dit strax efter kl. 9. Under
sista delen av förhöret hade Gyllenkrok uppträtt bryskt och slutat med
befallning till Ahremark att bl. a. »snyta chaufförerna». Ungefär kl. 9.45
hade Ahremark fått avträda. Vid ett av omnämnda tillfällen hade Ahremark
frågat på vad sätt han misskött sig. Gyllenkrok hade då yttrat

ungefär följande: »Hade Ahlsmark snytit till den dj—a Hermansson från
början, så hade lian ej skrivit till militieombudsmannen.»

Hustru Ahremark anförde ytterligare: Av Gyllenkroks yttrande ville
det synas som om mannen Ahremark skolat vara ansvarig för Hermanssons
förseelse. Hermansson såväl som den övriga personalen bade mycket
väl baft reda på, att det varit förbjudet att använda kronans bil för eget
bruk. Hur skulle mannen Ahremark för övrigt kunnat hindra detta, då
det hänt efter tjänstetid? Den relaterade hotelsen örn avsked hade förekommit
redan i början av mars och på så tidigt stadium av saken, att
Gyllenkrok säkerligen ej fått någon skrivelse beträffande mannen Ahremark
och ej heller behövt befara någon sådan. Mannen Ahremark
hade på framställd fråga meddelat, att han aldrig haft en tanke
på att skriva till den ena eller andra. Sedermera hade förekommit
direkta uppmaningar till Ahremark att avgå från sin tjänst. Gyllenkroks
relation av denna punkt förefölle underlig. Beträffande visitationerna
i garaget så betvivlades icke att Gyllenkrok haft rätt att anställa
dylika. Men när visitationerna, såsom här varit fallit, skett i avsikt
att pina och irritera, så kunde man med skäl undra örn de vore till tjänstens
fromma. Under tiden den 9—29 mars hade det ibland förekommit
ända till tre visitationer örn dagen, medan det förut förekommit kanske
en i månaden. Efter vad mannen Ahremark förnummit skulle alla anmärkningar
riktas mot honom, till och med örn de värnpliktiga exempelvis
haft oborstade skor eller varit orakade eller dylikt. Beskyllningar
för lögn hade förekommit flera gånger. Sålunda hade mannen Ahremark
den 4 april 1934 kl. 2.30 e. m. blivit uppkallad till Gyllenkrok. Under samtalet
med Gyllenkrok hade mannen Ahremark kallats för idiot och lögnare
(»Ni ljuger som en häst»). Uttalandet örn mannen Ahremarks förstånd
ansåge hustru Ahremark högst oförsynt och enligt hennes åsikt hade Gyllenkrok
icke haft rätt att fälla sådant yttrande.

Med anledning av vad hustru Ahremark i berörda påminnelseskrift
sålunda anfört anmodades Gyllenkrok att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande med angivande tillika, huruvida det samtal, mellan
Gyllenkrok och mannen Ahremark, varunder Gyllenkrok fällt det
yttrande, som slutade därmed, att mannen Ahremark, därest visst fall
inträffade, skulle åka på andra sidan grindarna, ägt ram före krigsrättens
sammanträde den 13 mars 1934 eller under tiden mellan nämnda
sammanträde och krigsrättens sammanträde den 27 i samma månad eller
efter sistnämnda sammanträde.

I yttrande den 12 juni 1934 anförde Gyllenkrok bland annat: Det omfrågade
samtalet hade ägt rum efter krigsrättens sammanträde den 27
mars — örn Gyllenkrok icke missminde sig — på eftermiddagen samma
dag. Gyllenkrok hade nämligen då fattat beslut, att mannen Ahremark
skulle omplaceras från sin tjänst som garageförman, d. v. s. befälhavare
för garaget samt placeras i befattning, som icke sammanhängde med

Slutlig förklaring
av
Gyllenkrok

befälsutövning. Detta hade Gyllenkrok då ännu icke meddelat Ahremark.
Gyllenkrok hade avsett att utfärda bestämmelser därom på kårorder
den 29 mars. Då Gyllenkrok befarat att en förändring av Ahremarks
tjänsteställning från garageförman till garagebiträde skulle medföra,
att saken i dess helhet icke skulle vara utagerad utan fortsatta skriverier
förekomma, därest Ahremark icke finge fullt klart för sig att
fortsatt krångel från Ahremarks sida skulle resultera i att Ahremark
icke skulle få bibehålla befattningen såsom garageförman utan avskedas
från sin tjänst vid 3. flygkåren, hade Gyllenkrok fällt yttrandet ifråga.
De i påminnelseskriften i övrigt lämnade uppgifterna vore felaktiga eller
missvisande eller utgjorde vantolkningar av de relationer, som mannen
Ahremark lämnat hustru Ahremark i saken. Hustru Ahremarks påståenden
att Gyllenkrok skulle hava tilltalat mannen Ahremark med orden
»idiot» och »lögnare» vore lögnaktiga. Gyllenkrok vidhölle samtliga sina
förut i saken lämnade uppgifter. ''

M?m Gylte™ Av en från flygstyrelsen till militieombudsmannen inkommen avkroks
bestett skrift av skrivelse, dagtecknad den 12 maj 1934, till chefen för 3.
att ändra flygkåren, inhämtas:

tjänst estan- Uti en den 24 april 1934 dagtecknad, den 25 i samma månad till flyg ning-

styrelsen inkommen skrift har mannen Ahremark anfört besvär över
chefens för 3. flygkåren omförmälda beslut den 29 mars 1934, innefattande
ändring av Ahremarks tjänsteställning. I beslut sagda den 12
maj 1934 i anledning av berörda besvär har flygstyrelsen bland annat
anfört: Jämlikt flygstyrelsens bestämmelser den 11 och den 20 juni 1932
skulle civil befattningshavare, som anställdes vid flygkår såsom biträde
vid handhavandet av skötseln av motorfordon och motorbåtar,
benämnas garageförman och icke, såsom genom överklagade beslutet
skett, »garagebiträde». Den för ifrågavarande befattning utfärdade instruktionen
överensstämde icke med bestämmelserna den 11 juni 1932
därutinnan, att instruktionen saknade föreskrift därom, att ifrågavarande
befattningshavare, garageförmannen, skulle hava den direkta tillsynen
över för motorfordon upplåtna garage och därstädes förvarad materiel
samt övervaka motofordonsförarnas arbete. På grund av vad
sålunda anförts, prövade flygstyrelsen skäligt att, med upphävande av
överklagade beslutet, visa ärendet åter till chefen för 3. flygkåren för förnyad
handläggning.

Gyllenkrok Uti skrivelse, som den 11 juni 1934 inkommit till militieombudsmanAhremalk
nen’ meddelade hustru Ahremark, att mannen Ahremark erhållit avsked
avsked. från sin anställning vid 3. flygkåren från och med den 1 augusti 1934.

Hustru Ahremark anhöll tillika om militieombudsmannens bistånd i
saken.

Vid skrivelsen ifråga funnos fogade:

1) Bestyrkt avskrift av avskrift av skrivelse, dagtecknad den 3 juni
1934, från Gyllenkrok till flygstyrelsen av följande lydelse: Genom skri -

velse den 12 maj 1934 hade flygstyrelsen meddelat beslut i anledning av
besvär, som framställts av Karl Gustaf Ferdinand Ahremark över Gyllenkroks
åtgärd i egenskap av chef för 3. flygkåren att placera Ahremark
i viss befattning. Flygstyrelsen hade visat ärendet åter till Gyllenkrok
för förnyad handläggning. Med anledning därav anförde Gyllenkrok följande.
På grund av ett flertal samverkande omständigheter, vilka av
Gyllenkrok framhållits i skrivelse från Gyllenkrok till flygstyrelsen den 7
maj 1934 jämte bilagor, kunde icke en civil befattningshavare föra befäl
över och i befälsställning övervaka militär personal eller leda dess utbildning.
Då flygstyrelsen genom beslut den 11 juni 1932 bestämt, att
»garageförmannen» skulle övervaka motorförarnas arbete, kunde sålunda
denna befattning ej upprätthållas av en civil person, i detta fall Ahremark.
Dels på grund därav och dels på grund av Aliremarks bristande
förmåga att sköta denna sin tjänst hade det redan tidigare varit
Gyllenkroks avsikt att entlediga Ahremark från hans anställning i
kårens garage. På grund av vissa ömmande omständigheter hade
Gyllenkrok ej fullföljt denna sin avsikt, utan i stället placerat Ahremark
i en befattning, benämnd »garagebiträde» och för densamma utfärdat
sådana instruktioner, att den skulle kunna upprätthållas av civil
yrkesman, eventuellt även av Ahremark. Enligt flygstyrelsens berörda
beslut'' den 12 maj 1934 finge icke någon dylik befattning finnas vid kåren.

Då de av Gyllenkrok vidtagna åtgärderna — förutom att säkerställa en
ordnad tjänst i garaget — haft till ändamål att även i fortsättningen bereda
Ahremark tillfälle till arbetsförtjänst vid kåren — Ahremarks avlöningsförmåner
hade utgått oavkortade — anhölle Gyllenkrok om meddelande,
huruvida flygstyrelsen i detta fall vidhölle sitt fattade beslut.

I så fall såge sig Gyllenkrok nödsakad att meddela Ahremark avsked från
hans tjänst vid kåren.

2) Svarsskrivelse den 5 juni 1934 från flygstyrelsen till Gyllenkrok av
innehåll att flygstyrelsen icke funnit Gyllenkroks nämnda skrivelse den
3 i samma månad föranleda någon flygstyrelsens åtgärd.

3) En den 6 juni 1934 dagtecknad skrivelse från Gyllenkrok till mannen
Ahremark, däri Gyllenkrok med hänvisning till de under 1) och 2) härovan
omförmälda skrivelserna meddelat Ahremark avsked från sin anställning
vid 3. flygkåren från och med den 1 augusti 1934.

Sedan mannen Ahremark hos flygstyrelsen anfört besvär över berörda FiygstyreUen
beslut den 6 juni 1934, varigenom Ahremark meddelats avsked från sin
anställning vid 3. flygkåren, Ilar flygstyrelsen genom beslut den 10 juli avsked fbr
1934 på anförda skäl undanröjt överklagade beslutet.

Enligt till militieombudsmannen inkomna läkarintyg — det sista inkommet
den 20 juni 1934 — vöre mannen Ahremark på grund av sjukdom
allt fortfarande oförmögen att uppehålla sin tjänst vid 3. flygkåren.

* *

aV Vad Sålunda förekommit beslöt milit leo mbudsmannen
Gyllenkrok. a*;" stalla Gyllenkrok under åtal. I skrivelse den 12 juli 1934 till överks,
igsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen följande:

Uti kungörelsen den 24 september 1931 (S.F.S. 339/1931) stadgades, att
staten tillhörigt motorfordon finge användas allenast vid färd eller transport
i tjänsten; dock att vad sålunda stadgats icke utgjorde hinder för att
dylikt fordon, mot ersättning enligt grunder, som bestämdes av vederbörande
centrala myndighet, användes vid färd eller transport utom tjänsten,
där det påkallades med hänsyn till sjukdom eller olycksfall eller av annan
särskild omständighet.

I cirkulärskrivelse till cheferna för 1.-4. flygkårerna och flygskolkaren
den 3 november 1931 hade flygstyrelsen med hänvisning till nämnda
kungörelse bestämt, att tidigare lämnade tillstånd för enskilda att förhyra
flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas, förutom
i sådana fall, som i kungörelsen avsåges. I dylika fall skulle av
flygstyrelsen senast fastställd taxa för uthyrning av motorfordon med
drivmedel gälla.

Enligt flygstyrelsens bestämmelser den 11 juni 1932 rörande handhavandet
och redovisningen av motorfordon och motorbåtar vid flygvapnets
truppförband skulle garageförmannen vara direkt underställd bilunderofficeren
och skulle garageförmannen handhava den direkta tillsynen
över de för motorfordon upplåtna garage och därstädes förvarad materiel
ävensom övervaka motorfordons- och motorbåtsförarnas arbete
Enligt cirkulärskrivelse till cheferna för 1.-4. flygkårerna och flygskolkåren
den 20 juni 1932 hade flygstyrelsen med hänvisning till förberorda,
den 11 juni 1932 utfärdade bestämmelser föreskrivit, att, därest
det med hänsyn till materielens underhåll och vård befunnes ändamålsenlig^
att civil befattningshavare anställdes såsom garageförman och tillgängliga
medel därtill lämnade tillgång, högst en sådan befattningshavare
kunde få anställas, och skulle därför belöpande kostnader bestridas
av de till kåren enligt stat anvisade medel av anslaget till anskaffning, underhall
och drift av motorfordon och motorbåtar. Sålunda anställd befattningshavare
skulle vara skyldig att utföra underhållsarbeten å materielen,
sa att utgifter för utförande av dylika arbeten vid verkstad nedbringades.

Enhgt bestämmelser för bilavdelningen vid 3. flygkåren, utfärdade under
ar 1932 och tillhörande kårorder nr 72/1932, skulle vid kåren anställd
garageförman tjänstgöra såsom bilunderofficer.

Akremark hade åtminstone under tiden från den 20 juni 1932 till och
med den 28 mars 1934 uppehållit garageförmansbefattningen vid 3. flygKarön.

Enligt vid 3. flygkårens garage förda transportbesked dagtecknade den
f och den 25 januari samt den 1, den 2, den 3, den 4, den 5, den 6, den 7.
den 12, den 13, den 22, den 23 och den 26 augusti, allt 1933, hade Gyllen -

krok med kronan tillhörig automobil företagit resor för bevistande av
sammanträden med 1930 års försvarskommission i Stockholm och Strom stad.

, 1 .

Under tiden från och med den 29 september 1933 till och med februari

månads utgång 1934 hade, såvitt vid 3. flygkårens garage förda transportbesked
utvisade, med kronan tillhörig automobil för Gyllenkroks räkning
företagits ett avsevärt antal resor mellan Malmen och Linköping. Dessa
resor hade företagits för bad, hotell- och bankbesök samt i ett fall för
hämtning av barberare.

Omförmälda av Gyllenkrok med kronans automobil företagna resor
kunde icke anses stå i överensstämmelse med de föreskrifter, som av
Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelats rörande begagnande av kronans
automobiler inom flygvapnet. Dessa resor vore ock av annan karaktär
än de i flygstyrelsens förenämnda yttrande omförmälda transporter
vid flygvapnet, som i vissa fall ägde rum utan flygstyrelsens medgivande
men med dess vetskap.

Av vad sålunda förekommit funné militieombudsmannen utrett, att
Gyllenkrok vid ett flertal tillfällen utan att han varit därtill berättigad
begagnat kronans automobiler och kronans chaufför för företagande av
resor, som i vissa fall ägt rum för enskilda angelägenheter och i andra
fall väl skett för utförande av offentligt uppdrag men likväl icke varit
av den art, att Gyllenkrok utan särskilt medgivande ägt för företagande
av resorna begagna kronans automobil och kronans chaufför. Gyllenkrok
hade på grund av vad nu anförts gjort sig skyldig till tjänstefel.

Gyllenkrok hade icke anfört något bärande skäl för sina den 29 mars
och den 6 juni 1934 meddelade beslut angående förändring av Ahremarks
tjänsteställning och Ahremarks avskedande från sin tjänst vid 3. flygkåren.
Tillkomsten av omförmälda två beslut måste med hänsyn härtill
och vad i övrigt i saken förekommit ställas i samband nied de omständigheter
under vilka förberörda särskilda anteckningar å transportbeskeden
för tiden den 29 september 1933 — februari månads utgång 1934 verkställts
samt med Hermanssons anmälan till militieombudsmannen.

Under nyssnämnda tidsperiod hade å de vid 3. flygkårens garage förda
transportbeskeden, som avsett resor, vilka helt eller delvis företagits tor
Gyllenkroks räkning, utöver vad blanketten till beskedet angåve, upptagits
jämväl avsikten med körningen samt de platser, där körningen börjat
eller avslutats. Av de sålunda särskilt anmärkta resorna utgjorde
flertalet resor för bad samt för hotell- och bankbesök.

I ärendet vore icke utrönt på vilken persons föranstaltande omförmälda
särskilda anteckningar verkställts. Det finge dock anses utrönt, att
åtminstone vissa av ifrågavarande anteckningar tillkommit under Ahremarks
medverkan eller med hans vetskap. Anteckningarna hade tjänat
till upplysning därom, att Gyllenkrok begagnat kronans automobiler för
resor, till vilkas företagande han icke ägt behörigt tillstånd. Att nämn -

da anteckningar rörande syftet nied resorna verkställts kunde icke anses
innefatta något klandervärt än mindre konstituera tjänstefel för den
eller de personer, som vore ansvariga för anteckningarnas tillkomst.

I fråga örn Akremarks förhållande i sin tjänst såsom garageförman
vid 3. flygkåren, såvitt anginge andra hänseenden än som berörde av
honom lämnade uppgifter angående tillkomsten och innebörden av förberörda
särskilda anteckningar å transportbeskeden, vore icke visat, att
Ahremark gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten. Vad beträffade
de uppgifter, Ahremark vid vittnesförhör i det vid krigsrätten
anhängiggjorda målet mot Hermansson lämnat angående ifrågavarande
särskilda anteckningar, framhölles, att dessa uppgifter avgivits efter det
Gyllenkrok i förklaring till militieombudsmannen haft yttrande av den
innebörd, att verkställandet å transportbeskeden av förenämnda särskilda
anteckningar icke skolat vara tillåtet. Av omständigheterna i övrigt
ansåge militieombudsmannen jämväl uppenbart, att Ahremark såväl vid
ifrågavarande vittnesförhör som vid förhör inför Gyllenkrok handlat under
intryck av, att han varit utsatt för risk att bliva avskedad från sin
tjänst eller eljest utsatt för repressalier från Gyllenkroks sida, därest
han lämnade uppgifter, som vore för Gyllenkrok ofördelaktiga.

Därest Ahremark vid sagda förhör icke omtalat allt, vad han i saken
avvetat, hade detta enligt militieombudsmannens uppfattning med hänsyn
till nu berörda omständigheter icke berättigat Gyllenkrok att vidtaga
förenämnda av honom den 29 mars och den 6 juni 1934 beslutade åtgärder.

Vid nu nämnda förhållanden kunde Gyllenkroks påtalade förfaranden
med avseende å Aliremarks tjänsteställning och avskedande icke annorlunda
anses än såsom repressalieåtgärder mot Ahremark för det denne
icke förhindrat tillkomsten av omförmälda särskilda anteckningar å
transportbeskeden för tiden den 29 september 1933 — februari månads utgång
1934.

Genom vad Gyllenkrok sålunda åtgjort hade han gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten och missbruk av honom i egenskap av kårchef tilllagd
befogenhet.

Gyllenkrok hade vidare efter det Hermansson hos militieombudsmannen
anmält Gyllenkrok för det denne obehörigen begagnat kronans automobiler
för verkställande av utredning rörande bland annat tillkomsten
av förut berörda å transportbeskeden verkställda särskilda anteckningar
dels vid åtskilliga tillfällen själv hållit förhör med honom underställda
personer, bland dem Ahremark, dels ock från personer, som stått under
Gyllenkroks befäl, infordrat svar på skriftliga frågor. Jämväl därigenom
finge Gyllenkrok anses hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Än vidare vore utrett, att Gyllenkrok vid ett tillfälle efter det Hermanssons
nämnda anmälan inkommit till militieombudsmannen till
Ahremark yttrat: »Örn jag ytterligare får någon skrivelse beträffande
Ahremark med anmärkningar eller klagomål mot mig i denna sak betrak -

tar jag — vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller från någon
myndighet, t. ex. från chefen för flygvapnet eller från flygstyrelsen —
såsom örn det varit Ahremark som tagit initiativet eller ställt örn skrivelsen
ifråga. Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen på andra
sidan örn grindarna.» Genom sagda yttrande hade Gyllenkrok, särskilt
med hänsyn till det sammanhang i vilket yttrandet fällts, förgått sig med
hotelse mot Ahremark på sätt i 91 § strafflagen för krigsmakten avsåges.

Gyllenkroks nu nämnda brottsliga förfaranden funne militieombudsmannen
vara av den beskaffenhet, att de icke borde undgå laga heivran.
Militieombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämhetet, att
vid vederbörlig domstol ställa chefen för 3. flygkåren majoren, friherre

A. Gyllenkrok under åtal för vad, på sätt i det föregående angivits, läge
honom till last. Överkrigsfiskalsämhetet hade därvid att yrka ansvar enligt
lag och sakens beskaffenhet.

Vid krigsrätten borde tillika närmare undersökas, huruvida Gyllenkrok
ytterligare förbrutit sig i de hänseenden, som hustru Ahremark
uppgivit.

Flygstyrelsen och Ahremark borde beredas tillfälle att i målet framställa
de skadeståndsanspråk, vartill de kunde finna sig befogade.

Enligt uppdrag av överkrigsfiskalsämhetet ställde krigsfiskalen C. O.

E. Linnell majoren Gyllenkrok under åtal inför Livgrenadjärregementets
krigsrätt.

Under målets handläggning vid krigsrätten har ytterligare blivit utrett,
att Gyllenkrok med kronan tillhörig automobil företagit resor för
bevistande av sammanträden med 1930 års försvarskommission i ett fler
tal andra fall än dem, som upptagits i militieombudsmannens berörda
skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 juli 1934, samt att Gyllenkrok
föranstaltat örn att resor i och för rekognosceringar för försvarskommissionens
räkning företagits med kronan tillhörig automobil, ävensom
att Gyllenkrok under ett förhör, som Gyllenkrok den 6 mars 1934
hållit med Hermansson, gjort avbrott i förhöret och låtit Hermansson
under omkring fem timmar uppehålla sig i kårexpeditionens tambur
med förbud för Hermansson att därifrån avlägsna sig.

Linnell har påstått ansvar å Gyllenkrok, på sätt i krigsrättens nedanintagna
utslag närmare angivits, för vad denne i målet låtit komma sig
till last.

Ahremark har instämt i åklagarens ansvarstalan i vad den avsåge
ansvar å Gyllenkrok för övergrepp mot Ahremark.

Flygstyrelsen och Ahremark hava fört ersättningstalan i målet.

Krigsrättens
u inlag

Den 23 november 1934 meddelade krigsrätten utslag i målet och utlät sig
därvid:

Krigsrätten företoge målet till avgörande i följande ordning.

5 — Militieombudsmannens ämbelsberällelse.

1) Till en början upptoge krigsrätten till avgörande åklagarens mot
Gyllenkrok framställda ansvarsyrkande för det Gyllenkrok orättmätigt
använt kronans automobiler.

I denna del av målet hade blivit utrett, att Gyllenkrok, från det han
den 17 maj 1932 tillträtt sin tjänst såsom chef för 3. flygkåren intill
dess stämningen i målet blivit honom delgiven, med flygvapnet tillhörig
automobil och i ärenden, som icke angått tjänsten, företagit ett avsevärt
antal resor mellan Malmen, där Gyllenkrok under sin tjänstetid vid
kåren varit bosatt, och Linköping, ävensom att Gyllenkrok under samma
tid ej mindre med flygvapnet tillhörig automobil företagit resor till
Stockholm, Båstad, Strömstad och Kalmar, för att i egenskap av ledamot
i 1930 års försvarskommission bevista sammanträden med samma kommission,
än även föranstaltat örn, att resor under dagarna den 29 och den
30 mars, den 19—den 25 maj och den 22—den 24 juni, allt 1934, i och för
rekognosceringar för försvarskommissionens räkning företagits med
flygvapnet tillhörig automobil.

I kungl, kungörelsen den 24 september 1931 angående användningen av
staten tillhöriga motorfordon stadgades, att sådant fordon finge användas
allenast vid färd eller transport i tjänsten, dock att vad sålunda stadgades
icke utgjorde hinder för att dylikt fordon, mot ersättning enligt
grunder, som bestämdes av vederbörande centrala myndighet, användes
vid färd eller transport utom tjänsten, där det påkallades med hänsyn
till sjukdoms- eller olycksfall eller av annan särskild omständighet. I
cirkulärskrivelse till cheferna för 1.—4. flygkårerna och flygskolkåren
den 3 november 1931 hade flygstyrelsen med hänvisning till nämnda kungörelse
bestämt, att tidigare lämnade tillstånd för enskilda att förhyra
flygvapnet tillhöriga motorfordon omedelbart skulle indragas förutom i
sådana fall, som i kungörelsen avsåges, i vilka sistnämnda fall av flygstyrelsen
senast fastställd taxa för uthyrning av motorfordon med driv
medel skulle gälla.

Krigsrätten funne, att ovan omförmälda, av Gyllenkrok eller på hans
föranstaltande företagna resor icke stöde i överensstämmelse med förut
anmärkta, av Kungl. Majit och flygstyrelsen meddelade föreskrifter rörande
begagnande av kronans automobiler inom flvgvapnet, och att Gyllenkrok
förty icke kunde undgå ansvar för dessa resor enligt 130 § strafflagen
för krigsmakten.

2) Sedan värnpliktige Knut Hermansson i en till militieombudsmannen
den 5 mars 1934 inkommen skrift påtalat, att Gyllenkrok och andra
kårens officerare använt kårens, d. v. s. flygvapnets vid kåren stationerade
automobiler för privat bruk, hade Gyllenkrok med Ahremark, Hermansson
och ett flertal andra av den honom underställda personalen vid
kåren under mars och april månader 1934 hållit upprepade förhör för
verkställande av utredning rörande bland annat tillkomsten av vissa anteckningar,
som återfunnits å de vid kåren förda transportbeskeden över
användningen av kårens automobiler, varjämte Gyllenkrok från perso

ner, som stått under hans befäl, infordrat svar på vissa frågor, som med
förut nämnda förhållanden haft sammanhang. Vid ett av dessa förhör,
som ägt rum med Hermansson den 6 mars 1934, hade Gyllenkrok gjort
avbrott i förhöret under några timmar och därunder låtit Hermansson
uppehålla sig i kårexpeditionens tambur med förbud för honom att därifrån
avlägsna sig. För vad Gyllenkrok sålunda åtgjort hade åklagaren
yrkat ansvar å Gyllenkrok för oförstånd i tjänsten.

3) Genom beslut den 29 mars 1934 hade Gyllenkrok skilt Allsmark från
den befattning såsom garageförman och tjänstförrättande bilunderofficer
vid kåren, som Ahremark då innehaft, och placerat Allsmark såsom
biträde i kårens garage, varefter Gyllenkrok genom beslut den 6
juni 1934 avskedat Ahremark från hans anställning vid kåren från och
med den 1 augusti 1934. Under åberopande av att Gyllenkrok saknat
laga skäl att på sätt som skett förordna örn ändring i Ahremarks tjänsteställning
och dennes avskedande hade åklagaren yrkat ansvar å Gyllenkrok
för det han genom besluten den 29 mars och den 6 juni 1934 gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom såsom kårchef
tillagd befogenhet.

4) Vid ett med Ahremark under mars månad 1934 hållet förhör hade
Gyllenkrok yttrat till Ahremark: »Örn jag ytterligare får några skrivelser
beträffande Ahremark med anmärkningar eller klagomål i denna sak,
betraktar jag — vare sig skrivelsen kommer från fackförening eller
från någon myndighet, t. ex. från chefen för flygvapnet eller från flygstyrelsen
—■ såsom örn det varit Ahremark, som tagit initiativet eller
ställt örn skrivelsen i fråga. Inträffar detta, så åker Ahremark ögonblickligen
på andra sidan grindarna.» Åklagaren hade påstått, att Gyllenkrok
genom detta yttrande förgått sig med hotelse mot Ahremark, och
under åberopande härav yrkat ansvar å Gyllenkrok jämlikt 91 § eller 94 §
strafflagen för krigsmakten eller alternativt, örn Ahremark icke kunde
anses lyda under strafflagen för krigsmakten, jämlikt 130 § samma lag
och tillämpligt lagrum i 16 kap. allmänna strafflagen.

5) Ahremark hade yrkat ansvar å Gyllenkrok för det Gyllenkrok gjort
sig skyldig till ärekränkning mot Ahremark. Då Ahremark icke lydde
under strafflagen för krigsmakten och förty Gyllenkrok för den hotelse,
som kunde anses innefattas i det under mom. 4 härovan återgivna yttrandet,
icke kunde dömas till ansvar jämlikt 91 eller 94 §§ sistnämnda
lag, samt Gyllenkrok icke genom samma yttrande eller, såvitt visats, genom
annat sitt förfarande gjort sig skyldig till ärekränkning mot Ahremark,
men Gyllenkrok genom yttrandet måste hava visat oförstånd i
tjänsten, prövade krigsrätten, med ogillande av Ahremarks ansvarstalan
för ärekränkning, rättvist på det sätt bifalla åklagarens i nu förevarande
del av målet förda talan, att Gyllenkrok för yttrandet förklarades straffskyldig
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

De under mom. 2 och 3 härovan anmärkta åtgärder, för vilka åklagaren

fört ansvarstalan mot Gyllenkrok, funne krigsrätten sta i sådant sanimanhang
till varandra, att de vid avgörandet av frågan om Gyllenkrok
genom åtgärderna gjort sig skyldig till tjänstefel, måste bliva föremål
för ett bedömande; och enär Gyllenkrok genom samma åtgärder, sedda i
belysning av den utredning, som från åklagarens sida blivit i målet förebragt,
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom
såsom kårchef tillagd befogenhet, funné krigsrätten Gyllenkrok i denna
del av målet straffskyldig enligt 130 § strafflagen för krigsmakten.

Efter denna prövning av de olika ansvarsyrkandena dömde krigsrätten
Gyllenkrok, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 38 §
samma, lag, för oförstånd i utövande av tjänsteplikt att undergå arrest
utan bevakning i tolv dagar.

Vad därefter anginge den av åklagaren å flygstyrelsens vägnar mot
Gyllenkrok förda talan örn skyldighet för Gyllenkrok att ersätta kronan
för de färder, som Gyllenkrok obehörigen företagit med kårens automobiler,
så funne krigsrätten det icke vara i målet visat, att de färder med
sådana automobiler, som Gyllenkrok i enskilda angelägenheter företagit
mellan Malmen och Linköping, uppginge till större sammanlagd väglängd
än Gyllenkrok själv medgivit eller 287 nymil. De färder, som på Gyllenkroks
föranstaltande företagits med samma automobil för försvarskommissionens
räkning, uppginge enligt den i målet förebragta utredningen
till en sammanlagd väglängd av 1,010.5 nymil. Då Gyllenkrok måste anses
skyldig att gottgöra kronan för samtliga dessa färder, samt kronan
skäligen icke kunde vara berättigad till högre ersättning för färderna än
efter ett pris av en krona 13 öre för nymil, prövade krigsrätten, utan avseende
å vad Gyllenkrok mot åklagarens ersättningsyrkande invänt, rätt
vist förplikta Gyllenkrok att till kronan utgiva gottgörelse för färderna
med 1,466 kronor 17 öre.

Vad slutligen anginge Ahremarks mot Gyllenkrok förda skadeståndstalan,
så lämnade krigsrätten, med hänsyn till målets utgång i ansvarsfrågan,
denna talan liksom jämväl Ahremarks anspråk på ersättning för
rättegångskostnaderna utan bifall.

Krigsrätten stadgade, att den ersättning, som utgått till Hermansson
för hans inställelse vid rätten den 31 augusti 1934, skulle stanna
å statsverket, men skulle det åligga Gyllenkrok att återgälda statsverket
vad detta kunde visa sig hava utgivit åt övriga vittnen, som på åklagarens
begäran hörts i målet.

Från detta utslag, som innefattade krigsdomaren R. A. A.
Hultmarks, översten P. U. Lagerhjelms och vice auditören S. H.
Nilssons sammanstämmande mening, var överstelöjtnanten J. E.
M. Björnberg så tillvida av skiljaktig mening, att han fann
Gyllenkrok skäligen icke vara förfallen till ansvar för de färder,
som Gyllenkrok med kåren tillhöriga automobiler företagit

i sin egenskap av ledamot för försvarskommissionen eller för de
färder, som på Gyllenkroks föranstaltande med sådan automobil
företagits för kommissionens räkning, samt bestämde förty
Gyllenkroks straff till arrest utan bevakning i tio dagar och
befriade Gyllenkrok från skyldighet att till kronan utgiva ersättning
för samma resor.

över krigsrättens utslag har Gyllenkrok anfört besvär.

5. Missfirmelse av underlydande.

Fråga tillika om oförstånd i tjänsten m. m.

Uti en till militieombudsmannen den 27 juli 1934 inkommen klagoskrift
anhöll musikkorpralen vid Södra skånska infanteriregementet Rune fören
Gustafsson örn undersökning rörande förhållandena vid regementets mu- berg.
sikkår med anledning av musikdirektören Gustaf Ragnar Svedbergs uppträdande
mot kårens personal och hans sätt att leda musikkårens övningar.
Gustafsson hemställde tillika, att militieombudsmannen måtte
vidtaga de åtgärder för rättelses vinnande, vartill undersökningen kunde
giva anledning.

Till stöd för framställningen anförde Gustafsson i berörda skrift, sä
vitt nu är i fråga, följande:

I sitt uppträdande vore Svedberg ofta mycket obalanserad. Detta hade
bland annat tagit sig uttryck på det sättet, att han t. ex. vid visitationer
utan förklarlig anledning sparkat på öppna dörrar. Vid ett tillfälle, då
kåren spelat på officersmässen, hade det hänt, att han, under det att ett
musikstycke utförts, gått fram till trumslagaren och tagit ena trumstocken
samt med denna slagit i otakt; enligt vad kårens personal uppfattat
i tydligt syfte att undervisa trumslagaren. Till Svedbergs ursäkt
kunde möjligen anföras, att han vid detta tillfälle varit onykter, men i vart
fall måste man reagera mot dylikt förfarande. Det hade ock hänt att Svedberg
vid tillfälle, då någon i kåren råkat blåsa fel i något musikstycke,
utfarit i otidigheter. Under en repetition hade en fanjunkare vid dylikt
tillfälle i hårda ordalag blivit tillsagd: »Det skall bli annat av nästa
gång fanjunkaren blåser fel ton, och när detta så hänt en tio å tolv gånger
antager jag, att det är färdigt». Vid en konsert i matsalen hade en sergeant
omedelbart efter dess slut blivit framkallad till Svedberg och i
mycket ohövliga ordalag blivit tillfrågad, varför han ej blåst »staccato»
på visst ställe i ett stycke. Då sergeanten hävdat, att han blåst rätt, hade
Svedberg sagt: »Nej sergeanten är en dumbom, hämta stämman». Svedberg
hade funnit, att sergeanten blåst rätt enligt stämman, men trots detta
hade Svedberg icke erkänt sitt misstag och än mindre framfört någon ur -

säkt för sitt beteende. Han hade blott slängt till sergeanten stämman.
Under en lektion hade det ock hänt, att Svedberg tilltalat en av furirerna
på följande sätt: »Din djävla lus, akta dej, så att du inte blir platt
som en pannkaka.» Vidare hade han vid ett tillfälle anmodat denne furir
att begära sitt avsked. Furiren hade varit i tjänst i tio år, vore ostraffad
och hade familj att försörja. Det hade för övrigt förekommit vid åtskilliga
tillfällen, att Svedberg anmodat underlydande att anhålla örn avsked.
Flera episoder av samma art skulle kunna berättas. Dessutom
hade föx''ekommit, att Svedberg kallat en underofficer för »parasit
i orkestern», att han utan grund beskyllt en volontär för lögn, att personalen
icke fått svar på frågor rörande tjänsten eller ock möjligen snäsiga
svar samt att Svedberg vid flera tillfällen underlåtit att besvara
hälsning av underordnade. Även den egentliga tjänstgöringen bleve
under Svedbergs ledning och befäl betungande på grund av hans sätt
att bedriva övningarna. Sålunda hade det vid lektioner med underofficerare
och furirer förekommit, att Svedberg låtit dessa blåsa en
och samma skala på olika sätt icke mindre än 52 gånger, och först
därefter hade den övriga läxan blåsts. Följden hade emellertid då
blivit, att lektionens deltagare varit uttröttade efter blåsningen av
skalan, och återstoden av lektionen hade givit utbyte därefter. Som
övningslokaler vore för flertalet av kårens personal upplåtna små
vindsimm, och enligt Svedbergs order finge dessa under övningarna icke
lämnas mellan kl. 8.00—II.00 och 12.30-—15.oo samt 15.15—17.oo, d. v. s. utom
för frukostrasten medgåves endast rast i 15 minuter under hela dagen.
Då övningarna i dessa lokaler borde anses såsom på sitt sätt fysiskt ansträngande,
borde rast medgivas 10 minuter i timmen såsom tjänstgöringsreglementet
föreskreve, när det gällde ansträngande övningar. Detta
gällde särskilt åtta stycken av personalen, däribland två underofficerare,
vilka så gott som dagligen måste uppehålla sig i en dylik övningslokal,
vilken finge ljus genom ett omkring 50 X 30 centimeter stort takfönster.
Vid ett tillfälle hade förekommit, att Svedberg genom att lova en musik
furir vid I. 3 befordran till underofficersgrad senast i april 1934 förmått
denne att taga avsked från I. 3 och söka anställning vid I. 7. Då musikfuriren
icke blivit befordrad enligt löfte, hade han frågat Svedberg örn
anledningen därtill och då fått till svar, att det vore väl ingenting att
vara underofficer. Furiren i fråga räknade femton års tjänstetid, vore
familjeförsörjare och hade aldrig varit straffad. På grund av Svedbergs
uppträdande mot personalen hade skapats vantrevnad i tjänsten, och rättelse
syntes därför böra astadkommas. Att förhållandena icke vore som
de borde vara torde framgå därav, att icke mindre än ett 40-tal avskedsansökningar
inlämnats av kårens personal, sedan Svedberg tillträtt sin
anställning vid regementet.

Vid anmälan Vid skriften hade fogats de i densamma åberopade intygen, vilka, samt-»

fogade intyg, liga dagtecknade Ystad den 22 juli 1934, voro av följande lydelse:

1. Härmed få undertecknade intyga, att musikdirektören vid I. 7 Sved
berg, vid visitationer — såvitt vi kunnat förstå utan förklarlig anledning
— sparkat på öppna dörrar, så att desamma tillskyndats skada.

Olle Johnsson, musikfurir. Harry Netzell, musikfurir.

Gösta Hansson, musikfurir. Oscar Lindh, musikfurir.

Rune Gustafsson, musikkorpral. Yngve Moberg, musikvicekorpral.

2. Härmed få undertecknade intyga, att vid ett tillfälle, då musikkåren
utförde musik på officersmässen, musikdirektör Svedberg, under det
att ett musikstycke utfördes, tog ena trumstocken från trumslagaren
och med denna slog i otakt, såvitt vi kunde förstå för att därigenom undervisa
trumslagaren.'' Enligt vår bestämdai uppfattning var musikdirektören
vid detta tillfälle onykter.

Rune Gustafsson, musikkorpral.

Oscar Lindh, musikfurir. Gösta Hansson, musikfurir.

Olle Johnsson, musikfurir. Yngve Moberg, musikvicekorpral.

Å. Hanssenn,, musikvolontär. M. Jönsson, musikvolontär.

3. Under en repetition blev en fanjunkare, då han under utförandet av
ett musikstycke råkade blåsa en fel ton, i hårda ordalag tillsagd av direktören
:»Det skall bli annat av nästa gång fanjunkaren blåser en fel
ton, och när detta har hänt en tio å tolv gånger antager jag att det är
färdigt.»

Axel Hansson, musiksergeant. Nils Nilsson, musikfanjunkare.

B. H. Svensson, musiksergeant. Oscar Lindh, musikfurir.

Olle Johnsson, musikfurir. Gösta Hansson, musikfurir.

4. Härmed intygas, att följande förekommit vid tillfälle, då musikkåren

i. 7 utförde konsert i matsalen. Efter konsertens slut blev en sergeant
framkallad till direktören och tillfrågad i mycket ohövliga ordalag,
varför han ej blåst »staccato» på visst ställe i ett stycke. Sergeanten
hävdade med anledning härav, att han blåst rätt, men direktören genmälde
härtill: »Nej, sergeanten är en dumbom, hämta stämman.» Då
direktören fick taga del av stämman, visade det sig, att sergeanten hade
blåst rätt enligt densamma, men trots detta erkände direktören icke sitt
misstag och framförde icke heller någon ursäkt för sitt beteende, utan
slängde han blott till sergeanten stämman.

Malte Persson, musikfurir. Yngve Moberg, musikvicekorpral.

5. Härmed intygas, att direktören vid ett tillfälle tilltalat en furir på
följande sätt: »Din djävla lus, akta dig, så att du inte blir platt som en
pannkaka.»

Åke Lundquist, musikvolontär.

6. Härmed intygas, att direktören under en lektion tilltalat mig på
följande sätt: »Sergeanten är en parasit i orkestern.»

Axel Hansson, musiksergeant.

7. Härmed intygas att direktören utan någon särskild anledning i
hårda ordalag anmodat oss att lägga in örn vårt avsked.

Malte Persson, musikfurir. Rune Gustafsson, musikkorpral.

8 a. Härmed intygas att direktören tilltalat en vicekorpral på följande
sätt: »Korpralen står och ljuger, det är inte lönt att korpralen försöker
svänga sig längre utan fram med sanningen.» Detta utan fog att fälla
ett sådant yttrande.

Rune Gustafsson.

b. Härmed intygas att musikdirektören på expeditionen beskyllt en
volontär för att vara en lögnare utan att enligt min mening direktören
haft grundad anledning att uttala ett dylikt omdöme.

Yngve Moberg, musikvicekorpral.

9 a. Härmed intygas, att det förekommit, såväl att direktör Svedberg
lämnat av oss gjorda frågor rörande tjänsten utan svar, som att di -

rektören vid åtskilliga tillfällen, då
på ett snäsigt och avogt sätt.

Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.
Nils Nilsson, musikfanjunkare.
Åke Lundquist, musikvolontär.

A. Hansson, musikvolontär.

Olle Johnsson, musikfurir.

Malte Persson, musikfurir.

han svarat, i dylikt fall gjort detta

M. Jönsson, musikvolontär.
Axel Hansson, musiksergeant.

Harry Netzell, musikfurir.

B. H. Svensson, musiksergeant.
Gösta Hansson, musikfurir.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.

Rune Gustafsson, musikkorpral.

b. Härmed intygas att musikdirektören vid flera tillfällen underlåtit
att besvara hälsning av underordnad.

Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.
Nils Nilsson, musikfanjunkare.

A. Hansson, musikvolontär.

B. H. Svensson, musiksergeant.

Oscar Lindh, musikfurir.

Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Åke Lundquist, musikvolontär.

M. Jönsson, musikvolontär.
Axel Hansson, musiksergeant.
Harry Netzell, musikfurir.
Olle Johnsson, musikfurir.
Malte Persson, musikfurir.
Gösta Hansson, musikfurir.
Rune Gustafsson, musikkorpral.

10. Härmed intygas av oss vid här avsedd lektion deltagande, att direktör
Svedberg låtit lektionsdeltagama blåsa en och samma skala på olika
sätt icke mindre än 52 gånger, och han först därefter fortsatt med lektionen
för att genomgå den övriga delen av läxan, ävensom att vi på
grund av detta sätt att leda lektionen varit uttröttade efter skalans utförande
ovannämnda antal gånger, så att återstoden av lektionen givit
sämre utbyte än den bort göra.

B. H. Svensson, musiksergeant. Barry Netzell, musikfurir.

Olle Johnsson, musikfurir. Oscar Lindh, musikfurir.

11. Härmed intygas att såsom övningslokaler för ett flertal av kårens
personal upplåtits små vindsrum, i vilka övningarna enligt direktör Svedbergs
order skola pågå under följande tider: 8.oo—ll.oo, 12.30—15.oo och
15.i5-17.oo,
minuters rast under hela dagen. Vi intyga vidare, att övningarna i
dessa lokaler bli ansträngande, och att enligt vår mening övningsdeltagarna
äro i behov av 10 minuters rast per timma, därunder de böra få
lämna lokalerna, vilket nu av direktören icke är medgivet. Jämväl intygas
att åtta stycken av personalen, däribland två underofficerare, så
gott som dagligen måste öva i dylika lokaler och under ovannämnda förhållanden
samt att övningslokalerna erhålla ljus endast genom ett omkring
50 X 30 centimeter stort takfönster. Värmen i dessa rum har uppmätts
ända till 32 grader.

Nils Nilsson, musikfanjunkare.

Gustaf Hultgren, musikfanjunkare.

Axel Hansson, musiksergeant.

Oscar Undh, musikfurir.

Gösta Hansson, musikfurir.

M. Jönsson, musikvolontär.

Åke Lundquist, musikvolontär.

Harry Netzell, musikfurir.
Malte Persson, musikfurir.

B. H. Svensson, musiksergeant.

Olle Johnsson, musikfurir.
Rune Gustafsson musikkorpral.
Yngve Moberg, musikvicekorpral.
Å. Hansson, musikvolontär.

12. Härmed får jag intyga, att direktör Svedberg gav mig löfte att, örn
jag lämnade min anställning som musikfurir vid I. 3 och i stället sökte
anställning vid I. 7, jag i april månad 1934 skulle kunna vara säker på
befordran till underofficers grad. Då jag på grund av detta löfte, trots
lång tjänstetid och trots att jag är familjeförsörjare, tog den erbjudna anställningen
vid I. 7 men icke blev befordrad inom lovad tid, vände jag
mig till musikdirektören med förfrågan örn anledningen till att befordran
uteblivit. Jag fick då följande svar: »Det är väl ingenting att vara
underofficer.»

Harry Netzell, musikfurir.

Svedberg har tidigare varit anmäld för militieombudsmannen. I november
1929 påkallade en musikvicekorpral i Södra skånska infanteriregementet
hos militieombudsmannen undersökning rörande förhållan -

Förhör

dena vid regementets musikkår. Klaganden framhöll bland annat, att
Iian och många andra inom musikkåren blivit dåligt behandlade av Svedberg.
Militieombudsmannen uppdrog åt regementschefen att verkställa
utredning. Av den utredning, som i ärendet verkställdes, fann militieombudsmannen
framgå, att Svedberg åtminstone vid två olika tillfällen
uppträtt berusad samt att Svedberg vid olika tillfällen under tjänstgöring
använt otillbörliga uttryck och svordomar. Genom dessa otillbörliga
uttryck och svordomar hade Svedberg enligt militieombudsmannens
uppfattning brustit i anständigt uppförande. Militieombudsmannen
ansåg förseelserna vara av allvarlig natur, då Svedberg vid förseelsernas
begående utövat ledarskapet över musikkåren, och anmälde förty
Svedberg hos regementschefen till bestraffning. I skrivelse den 1 april
1930 anmälde därefter regementschefen, att han samma dag för de anmärkta
förseelserna jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten ålagt Svedberg
sex dagars arrest utan bevakning.

*"/»> Med anledning av nu förevarande klagomål anställde tjänstförrättande

°'' militieombudsmannen vid en den 23 augusti 1934 å Revingehed förrättad
inspektion av regementet förhör med samtliga de medlemmar av musikkåren,
som avgivit intyg i saken, med undantag av musikfuriren E. Ericsson,
vilken lämnat sin anställning vid kåren. Samtliga förhör skedde i
närvaro av fanjunkaren Lundquist. Sedan förhören avslutats samt fanjunkaren
Lundquist fått avträda, hördes Svedberg över klagomålen.

Vid de sålunda verkställda förhören vitsordade intygsgivarna sina i
intygen lämnade uppgifter med nedan återgivna förtydliganden och tilllägg
och förekom därvid tillika följande:

1. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava sparkat på dörrar
vid visitaticmer (intyg av Johnsson m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson anförde: Ifrågavarande händelse hade ägt
rum vid Svedbergs visitationer av de rum, där personalen bedrivit sina
musikövningar. Övningslokalerna hade vid ifrågavarande tillfälle utgjorts
av musikfurirernas förläggningsrum (furirrummet) samt 2 mindre
rum med ingång från furirrummet. Dörrarna till dessa mindre rum, vilka
öppnades inåt, hade under övningarna på Svedbergs order varit låsta inifrån.
I ett av de mindre rummen hade, bland andra, musikfuriren Gösta
Hansson brukat vistas. Gustafsson hade år 1934 vid tre särskilda
tillfällen iakttagit, att Svedberg vid sina visitationer först knackat på
dörren till det rum, där furiren Hansson jämte andirn uppehållit sig,
samt då knackningarna ej uppfattats, kraftigt och obehärskat sparkat
på dörren, tills densamma öppnats av någon innanför varande person.

Musikfurirerna O. E. I. Johnsson och O. V. Lindh berättade i huvudsaklig
överensstämmelse med Gustafsson. Johnsson meddelade emellertid
att han endast en gång år 1934 sett Svedberg sparka på dörren
till det rum, där furiren Hansson suttit, men att han hört omtalas.

att Svedberg vid ett flertal andra tillfällen under år 1934 sparkat på
samma dörr. Lindh uppgav, att han vid flera tillfällen år 1934 sett Svedberg
sparka på nämnda dörr, vilken ej varit försedd med handtag på utsidan.

Musikfurirerna Gösta Hansson och S. H. Netzell uppgåvo, Hansson att
han vid fyra eller fem tillfällen år 1934 och Netzell att han vid ett flertal
tillfällen år 1934 hört Svedberg obehärskat sparka på dörren till det
ram, där de bedrivit sina musikaliska övningar. Netzell hade funnit, att
dörren burit märken efter kraftiga sparkar.

Musikvicekropralen Y. Moberg berättade, att han vid ett tillfälle sommaren
1934 sett Svedberg i furirrummet i vredesmod sparka på insidan
av ytterdörren.

Svedberg anförde: Musikövningarna hade försiggått i låsta rum. Svedberg
hade vid visitationer alltid knackat på dörrarna till de rum, där
övningarna pågått. Då någon dörr likväl icke öppnats, hade det emellertid
hänt, att Svedberg sparkat på dörren för att göra vederbörande
uppmärksamma på att han önskade komma in. Svedberg hade aldrig
sparkat på någon öppen dörr.

2. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava tagit en trumstock
och slagit i otakt (intyg av Gustafsson m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson anförde: Ifrågavarande händelse hade inträffat
på Svenska flaggans dag den 6 juni 1934. Svedberg hade under
det att musikkåren spelat en vals gått fram till Gustafsson, vilken
vid tillfället slagit trumma, samt ryckt till sig den ena trumstocken.
varvid han yttrat: »Hör upp på takten här.» Svedberg hade därefter föi
att undervisa Gustafsson slagit å trumman i hastigt tempo men därvid
av oförmåga icke lyckats slå takt med musiken. Orsaken till att Svedberg
kommit i otakt, hade sannolikt varit den, att Svedberg vid tillfället
varit onykter. Enligt Gustafssons bestämda förmenande hade Svedberg
saknat fog för sitt ingripande.

Musikfurirerna Johnsson, Gösta Hallsson och Lindh, musikvicekorpralen
Moberg samt musikvolontärerna A. Hansson och M. Jönsson vitsordade
i huvudsak Gustafssons uppgifter. Lindh förmälde, att han vid tillfället
haft befälet över orkestern, som följaktligen icke letts av Svedberg,
varför dennes ingripande varit desto mera opåkallat. Johnsson
förklarade på fråga, att Svedberg visserligen vid tillfället icke raglat
eller varit röd i ansiktet men att han varit sig olik och att Johnsson
fått den bestämda uppfattningen, att Svedberg varit onykter.

Musikfuriren Jensen uppgav, att Svedberg vid ifrågavarande tillfälle
icke slagit i otakt eller varit onykter.

Svedberg anförde: Före ifrågavarande kväll hade musikkåren under
flera dagar fått repetera dansmusik. Under dessa repetitioner hade
Svedberg vid åtskilliga tillfällen anmärkt, att Gustafsson slagit för
långsamt å trumman. Gustafsson hade häremot invänt, att han slagit

rätt, men. Svedberg hade tillsagt Gustafsson, att Svedbergs uppfattning
givetvis vore avgörande. Svedberg hade icke dirigerat dansmusiken å
officersmässen, men väl ansett det vara sin skyldighet att övervaka orkestern.
Svedberg hade härunder förmärkt, att Gustafsson slagit för
långsamt, och hade genom lämpliga tecken sökt förmå Gustafsson att
öka tempot. Då Gustafsson emellertid icke hörsammat Svedbergs anvisningar,
hade Svedberg gått fram till Gustafsson, fråntagit honom den
ena trumstocken och med densamma i syfte att undervisa Gustafsson
slagit å trumman i hastigare takt. Orkestern hade uppfattat Svedbergs
avsikt och ökat tempot. Svedberg hade ifrågavarande dag av spritdrycker
förtärt högst en grogg eller ett glas punsch eller möjligen bådadera,
som intagits efter middagen. Svedberg, som tålde spritdrycker väl,
hade vid tillfället icke i någon mån varit påverkad av alkohol.

3. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat en fanjunkare
(intyg av Axel Hansson m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att ifrågavarande händelse ägt
rum, innan han tillträtt anställning vid regementet. Det hade varit musikfanjunkaren
Hultgren, som vid tillfället blivit förolämpad.

Musik fanjunkaren Hultgren vitsordade, att Svedberg fällt ifrågavarande
yttrande till honom, vilket ägt rum under år 1933, samt framhöll,
att yttrandet gjorts i en förolämpande ton.

Musikfanjunkaren N. Nilsson, musiksergeanterna B. H. Svensson och
Axel Hansson samt musikfurirerna Johnsson, Gösta Hansson och Lindh
vitsordade, att yttrandet fällts till Hultgren, samt framhöllo, att händelsen,
som skett inför den samlade musikkåren, väckt pinsam uppmärksamhet.

Svedberg anförde: Han kunde icke erinra sig ifrågavarande tilldragelse.
Hultgren hade emellertid ofta blåst fel. Svedberg hade under en
och en halv månad år 1933 fört anteckningar över de tillfällen, då någon
av musikpersonalen enligt Svedbergs förmenande med avsikt blåst fel.

Svedberg framtog härefter en bok, vari enligt Svedberg berörda anteckningar
skulle hava förts, samt förklarade efter en stunds granskning
av bokens innehåll, att Hultgren funnes i densamma för ovannämnda
tid antecknad för avsiktlig felblåsning vid minst 5 olika tillfällen.

4. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava kallat en sergeant
för dumbom (intyg av Persson m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson förklarade, att händelsen inträffat i januari
eller februari 1934 samt att yttrandet i Gustafssons närvaro fällts
till musiksergeanten Svensson.

Musikfuriren M. Persson och musikvicekorpralen Moberg vitsordade,
att yttrandet, vilket båda hört, riktats till musiksergeanten Svensson,
men uppgåvo, att detsamma fällts vid ett tillfälle under hösten 1933.

Svedberg förklarade, att hau icke kunde erinra sig den uppgivna
händelsen.

5. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat en furir
(intyg av Åke Lundquist).

Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att han ej hört ifrågavarande yttrande,
vilket skulle hava fällts till musikfuriren Persson i maj eller juni
1934.

Musikfuriren Persson uppgav: Ifrågavarande yttrande hade fällts
till honom den 2 maj 1934. Svedberg hade kommit in till Persson, som
vid tillfället suttit i ett av de mindre övningsrummen, och velat höra
Perssons läxa. Sedan Persson fått blåsa tonskalan två gånger, hade
Svedberg fällt berörda yttrande och samtidigt knutit handen framför
Persson.

Musikvolontären Åke Lundquist sade sig hava hört yttrandet och
vitsordade, att detsamma fällts till Persson.

Svedberg förklarade, att han icke kunde erinra sig, att han till Persson
fällt det uppgivna yttrandet.

6. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava förolämpat musik
sergeanten Axel Hansson (intyg av Axel Hansson).

Musikkorpralen Gustafsson uppgav, att händelsen inträffat, innan han
tagit anställning vid regementet.

Musiksergeanten Axel Hansson vitsordade, att yttrandet riktats till honom,
samt uppgav, att detta skett under en lektion år 1932, då Hansson
uppehållit sig i ett av de mindre övningsrummen. Svedberg hade för
övrigt vid flera tillfällen varit otidig mot Hansson men därvid använt
mildare uttryck än det nu ifrågavarande.

Svedberg bestred, att han fällt berörda yttrande samt att han vid
något tillfälle varit otidig mot Hansson.

7. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava i hårda ordalag
uppmanat musikkorpralen Gustafsson och musikfuriren Persson att taga
avsked (intyg av Persson och Gustafsson).

Musikkorpralen Gustafsson anförde: Svedberg hade vid ett tillfälle efter
att hava frågat Gustafsson, örn denne kommit till regementet som trumslagare
eller för att trilskas, i hård ton uppmanat Gustafsson att lägga in
örn avsked. Vid ett senare tillfälle i juni 1934 hade Svedberg frågat en
furir Evald Anderberg från I. 3, vilken varit på tillfälligt besök i Ystad,
örn denne kunde skaffa musikfuriren Persson anställning vid I. 3, samt
erbjudit Anderberg att komma till I. 7. Svedberg hade till Anderberg
örn Persson yttrat, att »sådant skit inte vore något att spara på» eller
något liknande. Anderberg hade för Gustafsson själv berättat vad
Svedberg till Anderberg yttrat.

Musikfuriren Persson anförde: Svedberg hade vid ett tillfälle på
sommaren 1932 till Persson utan orsak yttrat, att Persson vore slö och
likgiltig och borde begära avsked. Även vid ett senare tillfälle hade

Svedberg i hård ton uppmanat Persson att lägga in om avsked. På
hösten 1933 hade Persson, som då i nio års tid spelat valthorn, fått övergå
till althorn, vilket instrument Persson ej tidigare spelat. Svedberg
hade tillika förbjudit Persson att spela valthorn vare sig i tjänsten eller
på fritid. Till en volontär som försökt sig på valthorn, hade Svedberg
yttrat, att valthorn över huvud taget ej finge spelas vid regementet. Musikpersonalen
hade varit berättigad att mot en ersättning av 10 öre per
dag låna regementets musikinstrument för användning utom tjänstgöring.
Det ålåge Svedberg att besluta örn utanordningen av instrumenten,
varefter musikfanjunkaren Lundquist hade att utlämna desamma.
Svedberg hade förklarat, att valthorn över huvud taget ej finge utlämnas.
Valthorn och althorn krävde vid spelning olika teknik. Valthorn
spelades med hjälp av vänster hand och althorn med hjälp av höger
hand. Althorn krävde vid blåsning »mera luft». Persson hade för
Svedberg framhållit, att althorn icke brukades i civila musikkårer eller
vid infanteriregementen, varför Perssons utkomstmöjligheter skulle
högst väsentligt minskas, örn han tvingades övergå till althorn. Svedberg
hade svarat, att Persson i stället för att beklaga sig borde vara
tacksam för att få spela althorn, då Persson lidit av lungsot. Enligt
Svedbergs förmenande skulle nämligen althorn vara mera lättblåst än
valthorn. Persson, som visserligen för omkring 3 år sedan varit sjuklig
på grund av överansträngning och år 1931 haft lungsäcksinflammation,
hade, så vitt han visste, aldrig haft lungsot.

Musikfanjunkaren Lundquist upplyste, att Svedberg förbjudit honom
att utlämna valthorn.

Svedberg anförde: Det vore riktigt, att Svedberg på hösten 1933 låtit
Persson övergå från valthorn till althorn. Rent musikaliska hänsyn
hade därvid varit avgörande. Det vore ytterst vanligt inom militära
musikkårer, att personalen finge byta instrument. Svedberg hade
aldrig uttalat någon bestämd vilja, att Persson skulle avgå. Då Persson
ej velat byta instrument, hade Svedberg möjligen yttrat, att Persson,
örn han ej ville lära sig blåsa althorn, väl borde avgå, men Svedberg
hade intet minne av att han fällt något sådant yttrande. Althorn
iörekomme sällan i andra civila musikkårer än sådana inom frälsningsarmén
och nykterhetsorganisationer. Valthorn användes däremot som regel
i civila musikkårer. I militära orkestrar förekomme althorn och valthorn
i ungefär samma utsträckning. Althorn krävde ej någon större
manuell skicklighet, då händerna arbetade endast obetydligt. Svedbergs
mening hade varit, att Persson skulle traktera såväl althorn som
valthorn, vilket Svedberg även yttrat till Persson i kompaniadjutantens
närvaro. Svedberg hade emellertid tillsagt Persson, att denne finge
spela valthorn under tjänstgöring först sedan han lärt sig behärska althorn.
Svedberg hade ej meddelat annat förbud mot utlämning av valt -

horn än att sådant instrument icke finge utlämnas för användning under
tjänstgöring.

8. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava beskyllt en vicekorpral
och en volontär för lögn (intyg av Gustafsson och av Moberg).

Musikkorpralen Gustafsson anförde, att den i intyget omnämnde vicekorpralen
vore förenämnde Moberg samt att yttrandet till denne fällts
vid ett tillfälle år 1934. Svedberg hade vid ett annat tillfälle under år
1934 utan skäl beskyllt volontären Jönsson för lögn.

Musikvicekorpralén Moberg förklarade, att den i hans intyg omnämnde
volontären vore Jönsson, samt uppgav, att händelsen ägt rum i Mobergs
närvaro för ett par månader sedan.

Svedberg bestred, att han beskyllt vare sig Moberg eller Jönsson för
lögn.

9. Beträffande påståendena, att Svedberg skulle hava givit snäsiga svar
m. m. samt underlåtit att hälsa (två intyg av Hultgren m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson anförde, att det hände så gott som dagligen,
att Svedberg snäste personalen eller underlät att besvara dess frågor
eller att hälsa på underordnade. Orsaken härtill vore enligt Gustafssons
förmenande att Svedberg vore högfärdig.

Musikfurirerna Johnsson, Gösta Hansson, Netzell, Lindh och Persson
samt musikvolontärerna Å. Hansson, Jönsson och Åke Lundquist vitsordade
Gustafssons uppgifter, därvid Åke Lundquist emellertid framhöll,
att Svedberg i allmänhet plägade hälsa vid möte i staden utanför
kasernområdet.

Musikfanjunkaren Hultgren framhöll, att Svedberg som regel hälsat
vid möte med underofficerare utomhus men att Svedberg i allmänhet underlåtit
att besvara hälsningar av underofficerare inomhus samt över
huvud taget hälsningar av manskap.

Musikfanjunkaren Nilsson samt musiksergeanterna Axel Hansson och
Svensson berättade i överensstämmelse med Hultgren.

Musikfuriren Jensen förklarade, att enligt hans förmenande Svedberg
icke vore snäsig eller underläte att besvara frågor eller hälsningar.

Svedberg anförde: Han hade aldrig varit snäsig mot personalen.

Svedberg hade i syfte att ej bliva onödigt besvärad av frågor givit order,
att förfrågningar skulle gå genom kompaniexpeditionen. Det hade
därför hänt, att Svedberg, då förfrågningar likväl framställts hos honom,
hänvisat vederbörande till kompaniexpeditionen, men Svedberg hade därvid
aldrig varit ovänlig. Svedberg hade alltid besvarat hälsningar.

10. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle hava låtit en del av personalen
blåsa samma skala 52 gånger (intyg av Svensson m. fl.).

Musikfuriren Lindh uppgav, att ifrågavarande händelse inträffat för
ett par månader sedan. Det hade varit musiksergeanten Svensson och
musikfuriren Netzell, som vid tillfället fått blåsa tonskalan 52 gånger.

Lindh, som suttit utanför det rum, där Svensson och Netzell vid tillfället
befunnit sig, hade själv räknat antalet.

Musikfuriren Johnsson berättade i överensstämmelse med Lindh men
uppgav i fråga örn tiden för ifrågavarande händelse allenast, att händelsen
inträffat under år 1934. Johnsson hade den bestämda uppfattningen,
att Svedberg vid tillfället handlat i syfte att trakassera Svensson
och Netzell.

Musiksergeanten Svensson uppgav, att han och Netzell vid tillfället
fått blåsa tonskalan i olika variationer först tillsammans och sedan var
för sig. övningen hade varat omkring en halv timme, och Svensson,
som blåst tenorbasun, hade funnit övningen mycket ansträngande.

Musikfuriren Netzell berättade i huvudsaklig överensstämmelse med
Svensson samt uppgav, att han vid tillfället blåst esskornett.

Samtliga hörda personer förklarade, att det icke tidigare hänt, att någou
tätt blåsa skalan tillnärmelsevis ett så stort antal gånger, som i förevarande
fall skett.

Svedberg anförde: Han hade aldrig påbjudit spelningar av skalor såsom
bestraffning eller i trakasseringssyfte. Svedberg kunde ej erinra
sig, huruvida Svensson och Netzell vid något tillfälle fått blåsa skalan
52 gånger. Svedberg kunde icke medgiva, att det under alla omständigheter
vore olämpligt att låta en person blåsa skalor i den utsträckning,
som i det förevarande fallet skulle hava skett. Svedberg satte ur
utbildningssynpunkt mycket stort värde på blåsning av skalor, då härigenom,
bland annat, andningstekniken utvecklades. Svedberg hade icke
velat överanstränga sin personal. Han brukade tvärtom uppmana musikkårens
medlemmar att säga till örn de vid musikövningarna bleve
trötta.

11. Beträffande påståendet, att personalens musikövningar därigenom
att de försiggått i daliga lokaler och nied otillräckliga raster gjorts onödigt
betungande (intyg av Nilsson m. fl.).

Musikkorpralen Gustafsson anförde: De båda vindsrummen innanför
furirrummet vore mycket små och hade snedställt tak, varför de personer,
som nödgades uppehålla sig där, icke kunde sitta raka under sina
musikövningar. Från takfönstret vore starkt drag, och volontären Åke
Lundquist hade i ett av vindsrummen ådragit sig öroninflammation. På
grund av vindsrummens belägenhet omedelbart under taket hade temperaturen
i desamma under soliga dagar sprungit upp ända till 35—40 grader.
Det hade flera gånger inträffat, att de av personalen, som nödgats
uppehålla sig i dessa mindre rum, efter övningarnas slut varit genomsvettiga.
Tisdagar och fredagar hade musikövningarna slutat kl. 4 e. m.
utom för elever och volontärer, vilka fått fortsätta till 4.30 e. m. Nämnda
dagar hade kåren emellertid med början kl. 5.20 e. m. utfört musik i matsalen.
Övriga dagar hade övningarna pågått till kl. 5 e. m.

Musiksergeanten Axel Hansson upplyste, att ifrågavarande lokaler
användes allenast under tiden maj—augusti och att musikkåren under
återstående del av året förfogade över bättre övningslokaler.

Musikfuriren Persson anförde: Persson och volontären Jönsson bedrevo
sina övningar i ett av de mindre vindsrummen. Persson vitsordade
Gustafssons uppgift, att de båda mindre rummen vore dragiga och
varma samt att man ej kunde sitta rak i desamma. Dagen efter midsommardagen
1933 hade Persson, enär en stor del av personalen varit
borta, satt sig i furirrummet för att spela över. Svedberg bade emellertid
vid sin ankomst till furirrummet omedelbart kört in Persson i det
vindsrum, där denne eljest bade sin övningslokal.

Musiksergeanten Svensson uppgav, att han själv bade ett av de
mindre vindsrummen såsom övningslokal, att dessa vindsrum vore synnerligen
dragiga samt att hälsotillståndet hos musikkårens personal varit
mindre gott.

Musikfuriren Netzell uppgav, att han, som haft sin plats i furirrummet,
en dag omkring kl. 3 e. m. avläst temperaturen i ett av de mindre
rummen till 35 grader samt att musikfuriren Gösta Hansson, som bedrivit
sina övningar i ett av dessa mindre rum, stundom kommit genomsvettig
därifrån.

Musikfanjunkaren Hultgren förklarade, att man möjligen kunde sitta
rak i de båda mindre vindsrummen men att man i varje fall icke kunde
stå upprätt i desamma.

Musikfuriren Jensen förklarade, att han funnit ifrågavarande övningslokaler
tillfredsställande samt rasterna tillräckliga.

Svedberg anförde: Ifrågavarande lokaler vore visserligen trånga
men kunde ej anses hälsovådliga eller eljest olämpliga. Bättre lokaler
kunde givetvis tänkas. Svedberg hade icke velat placera någon i de
mindre vindsrummen, utan personalen hade själv sökt sig dit. Svedberg
hade uppmanat den del av personalen, som vanligen hållit till i dessa
mindre vindsrum, att flytta ut i furirx-ummet så snart plats för dem
funnits där. Svedberg hade hos förutvarande regementschefen, översten
Björnström, gjort framställning örn bättre övningslokaler, men framställningen
hade avslagits, då bättre lokaler ej funnits tillgängliga.

12. Beträffande påståendet, att Svedberg skulle genom falska förespeg
lingar hava förmått musikfuriren Netzell att taga anställning vid I. 7
(intyg av Netzell).

Musikkorpralen Gustafsso>i anförde: Han vitsordade riktigheten av den
i Netzells intyg lämnade uppgiften rörande det av Svedberg givna löftet.
Gustafsson hade själv varit närvarande vid samtalet mellan Netzell och
Svedberg, vilket ägt rum vid ett tillfälle på hösten 1933 i Ystad, dit Netzell
och Gustafsson, vilka båda då tillhört I. 3, anlänt för att provspela
för Svedberg för eventuell anställning vid I. 7. Svedberg hade dar -

ff — Militieombtidsmannens ämbelsbemtleJiie.

Yttrande av
Svedberg.

vid lövat Gustafsson, att han, om han toge anställning vid I. 7, skulle
bliva befordrad tili mueikfurir före april månad 1934. Ej heller detta
löfte hade Svedberg kunnat infria.

Netzell uppgav, att hail på grund av Svedbergs löfte om befordran till
underofficer blivit löst från sin anställning vid I. 3 ett år före kontraktstidens
utgång.

Svedberg anförde: Iian hade icke givit Netzell eller Gustafsson annat
löfte än att försöka utverka befordran för dem till underofficer resp.
furir. Provspelningen hade varat endast en kvarts timme, varför Svedberg
då ej lyckats bilda sig någon säker uppfattning örn Netzell och
Gustafsson. Då Svedberg icke varit nöjd med Netzells och Gustafssons
arbete och uppförande, hade han ej velat föreslå dem till befordran.

Från musikfuriren Netzell inkom sedermera den 27 augusti 1934 ett
av musikdirektören N. V. Höglund vid I. 3 den 14 augusti 1934 utfärdat intyg
av följande innehåll: >På begäran av musikfuriren Harry Netzell får
jag härmed intyga att han, vid sitt avskedstagande vid I. 3 hösten 1933
före kontraktstidens utgång den 31 oktober 1934, erhöll erbjudande från
musikdirektör R. Svedberg, I. 7, till en inusikfurirsbeställning av I. klass.
Per telefon meddelade musikdirektör Svedberg undertecknad, att det var
frågan om en framtidsplats och att Netzell skulle erhålla musikunderofficers
grad i regementet. Det senare även bekräftat per brev. Detta
var orsaken till att Netzell erhöll avsked från 1. 3 före kontraktstidens
utgång.»

I skrivelse dea 1 september 1934 till chefen för Södra skånska infanteriregementet
anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen bland annat,
att regementschefen ville dels låta Svedberg taga del av berörda skrivelse,
vilken bland annat innefattade en redogörelse för vad vid förenäninda
förhör förekommit, ävensom vid skrivelsen fogade avskrifter av
Gustafssons klagoskrift med bilagor samt det av musikfuriren Netzell
insända intyget, dels ock till Gustafsson överlämna en avskrift av den
till regementschefen ställda skrivelsen.

I en från Svedberg den 12 september 1934 till tjänstförrättande militieombudsmannen
inkommen skrift anförde Svedberg i ärendet yttrligare
bland annat: Svedberg ifrågasatte, i vad anginge den formella sidan
av ärendet, huruvida icke åtalspreskription inträtt beträffande de flesta
eller åtskilliga av de påtalade »förseelserna»; och syntes det Svedberg,
som örn de flesta av deni i allt fall icke kunde vara straffbara. Vidare
kunde Svedberg ej underlåta att fråga sig, varför icke en anmälan gjorts,
då saken just passerat, utan först lång tid efteråt, i vissa fall mer än
två år efter det händelsen ägt rum, det vill säga en betydlig tidrymd,
innan anmälaren erhållit anställning vid regementet. Tillika syntes klagoskriften
icke hava tillkommit spontant, utan förefölle det, som om andra

orsaker än som uppgivit» bade varit bestämmande. Hade månne icke
anmälaren varit ett verktyg i annans eller andras händer? Svedberg
syntes det i allt fall, som örn klagoskriften tillkommit i för Svedberg
skadegörande syfte. Visserligen torde det vara svårt för Svedberg att
ens söka förklara sammanhanget i vart och ett av de påtalade fallen,
men det torde vara uppenbart för en var objektiv bedömare, att det
inträffade i varje särskilt fall framställts av klaganden i en för
honom eller annan vederbörande uteslutande gynnsam belysning och
färgläggning. Den objektive bedömaren måste även förstå, att » händelsen»
icke i och för sig utgjorde en isolerad företeelse utan inginge
i ett orsakssammanhang och i ett större händelseförlopp, vars förspel
och föregående faser kunde direkt hava föranletts just av Svedbergs
vedersakare. Ett arbete som Svedbergs vore icke lätt och bleve
ingalunda lättare, örn man märkte brist på uppfattning och förståelse
på ett så känsligt arbetsfält som musikens. Det vore helt säkert obegripligt
för en utomstående, hur i högsta grad irriterande det vore med instrumental
felblåsning, avsiktlig eller ej, försummade inpass i det musikaliska
sammanhanget, avsiktliga eller icke, falskspelning etc., särskilt
örn man märkte, att dessa missljud blivit så att säga satta i system.
Detta vore, som en var torde förstå, i osedvanligt hög grad nervpåfrestande.
I själva sakfrågan ville Svedberg utöver vad han anfört vid förhöret
framhålla följande angående furiren Netzells befordran. Såväl Netzell
som Gustafsson hade självmant sökt till I. 7 utan att t. ex. någon
annonsering eller dylikt föregått, troligen därför att de ryktesvis förnummit,
att platser funnits vid I. 7. Beträffande Netzell, som hade ett
ar av sin kontraktstid vid I. 3 kvar, bade per telefon mellan musikdirektören
Höglund vid I. 3 och Svedberg överenskommits, att Netzells avskedsansökan
skulle tillstyrkas, mot att Svedberg tillstyrkte en volontär
Franssons vid I. 7 avskedsansökan. Denne hade sökt till I. 3 och hade
även han haft ett år av sin kontraktstid kvar. Dessutom hade Svedberg
meddelat direktören Höglund, att den underofficersbeställning vid I. 7,
som bleve ledig »1938» skulle besättas med esskornett, samt att Netzell
skulle aspirera på denna plats. Dock bade Svedberg tydligt framhållit
i sitt telefonsamtal med direktören Höglund, att befordran givetvis
berodde på lämplighet och uppförande i tjänsten. Vid provspelningen
hade Svedberg framhållit detsamma för Netzell och Gustafsson samt
poängterat eftertryckligt flera gånger för dem att deras eventuella honnörsbefordran
till sergeant respektive furir berodde på skicklighet, skötsamhet
i tjänsten samt först och sist bur översten ställde sig till saken.
Således ansåge Svedberg, att han icke givit något »löfte» örn befordran
vare sig till Netzell eller Gustafsson. Det torde under alla förhållanden
vara självklart, att befordran ej kunde ske utan föregående lämplighetsprövning.
Tjänstgöringsreglementet för armén föreskreve, att befordran
till högre tjänstegrad utan åtföljande högre beställning på stat finge

göras för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, dä så icke
kunnat eller kunde ske genom befordran till beställning på stat. Sådan
befordran skulle ske sparsamt och icke i vidsträcktare mån, än det omnämnda
ändamålet fordrade. Vidare hade Svedberg vistats i Österrike
under eu tre månaders tjänstledighet för musikstudier under den tid, befordringsfrågorna
avgjorts, varför Svedberg då ej kunnat vara insatt i
förhållandena. På Svedbergs fråga under provspelningen, varför Netzell
velat lämna I. 3, hade denne svarat, att han icke hade några utsikter
att bliva underofficer därstädes. Följaktligen hade hans ställning ej
försämrats genom hans flyttning till I. 7, då han ju där hade samma beställning
och grad som vid I. 3.

Vid skriften hade fogats avskrifter av två intyg, vilka i förevarande
ärende berörande delar hade följande lydelse:

»Revingehed den 29 aug. 1933.

Till musikdirektören herr Nils Höglund, örebro.

Broder!

Tackar Dig för Ditt brev och beklagar att jag måste ta en av Dina
underlydande, men sådant kan ju knappast undvikas med nuvarande befordringsförhållanden.
Trots Dina utmärkta rekommendationer av furir
Netzell måste jag be dig att släppa honom på ett par dagar i och för
provspelning, och så vill jag gärna visa honom för översten, särskilt
som det sedermera blir frågan om befordran till underofficer. Men
han får gärna komma på en söndag örn så är. Vi stannar här på Revingehed
till den 12 september och sedan reser vi till Ystad. Vore tacksam
örn Du även kunde släppa korp. Gustavsson för provspelning.

Ragnar Svedberg.»

»Härmed får jag på begäran intyga att musikdirektör Ragnar Svedberg
den 6 juni 1932 led av en katarral infektion i luftvägarna med hög
feber, vilken medförde en viss osäkerhet och en blossande hudfärg, vilket
vid ett flyktigt bedömande av en okritisk individ möjligen skulle
kunna tydas som alkoholpåverkan. Stockholm den 8 september 1934.

C. Bergendal, f. d. regementsläkare vid I. 7.»

Från musikfanjunkarna Hultgren och Nilsson ävensom från musikfuriren
Netzell hade inkommit åtskilliga intyg rörande deras personer
och musikaliska kompetens.

u. O,« beslut Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt tjänstförrättande
militieombudsmannen att ställa Svedberg under åtal vid vederbörlig
domstol.

I skrivelse till krigsfiskalen vid Södra skånska infanteriregementets
krigsrätt anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter redogörelse
för vad i saken förekommit, följande:

Av utredningen i ärendet franninge, att Svedberg i skilda hänseenden
uppträtt olämpligt mot den honom underställda personalen. Sålunda
hade Svedberg vid ett flertal tillfällen år 1934 vid sina visitationer av
de lokaler, där personalen bedrivit sina musikaliska övningar, sparkat
på dörrar. Svedberg hade vidare använt olämpligt tal eller otillbörliga
uttryck till personalen. Svedberg hade sålunda vid ett tillfälle år 1933
under en repetition till fanjunkaren G. Hultgren fällt yttrandet: »Det
skall bli annat av nästa gång fanjunkaren blåser en fel ton, och när
detta har hänt en tio å tolv gånger antager jag att det är färdigt.» Till
sergeanten B. H. Svensson hade Svedberg efter en konsert i regementets
matsal vid något tillfälle sannolikt på hösten 1933 yttrat, att Svensson
vore en dumbom. Till furiren M. Persson hade Svedberg vid ett tillfälle
innevarande år under en lektion yttrat: »Din djävla lus, akta dig, så
att du inte blir platt som en pannkaka.» Svedberg hade vidare vid ett
tlertal tillfällen under tjänstgöring snäst den honom underställda personalen
ävensom underlåtit att besvara personalens frågor och hälsningar.
På grund av vad sålunda utretts hade Svedberg blivit övertygad
örn att hava brustit i anständigt uppförande.

I ärendet finge vidare anses utrett, att Svedberg den 6 juni 1934 å
officersmässen uppträtt överlastad av starka drycker.

Tillika vore utrett, att Svedberg vid ett tillfälle år 1934 låtit musiksergeanten
B. H. Svensson och musikfuriren S. H. Netzell blåsa tonskalan
omkring 50 gånger. Musikaliska hänsyn syntes icke hava föranlett
denna åtgärd utan finge fastmera antagas, att Svedberg vid tillfället
handlat i syfte att trakassera eller bestraffa Svensson och Netzell. Genom
vad Svedberg sålunda låtit komma sig till last hade han gjort sig
skyldig till oförstånd i tjänsten och missbruk av honom såsom musikdirektör
tillagd befogenhet.

Än vidare vore ådagalagt, att Svedberg gjort personalens övningar
onödigt betungande. Då personalens övningslokaler under vissa tider av
året varit synnerligen bristfälliga, vilket förhållande emellertid ej syntes
kunna läggas Svedberg till last, hade det ålegat Svedberg att under
nämnda tid i görligaste mån genom raster eller annorledes söka neutralisera
de olägenheter, som varit förbundna med de ifrågavarande övningslokalernas
användande. Svedberg hade emellertid icke beviljat
personalen raster i den utsträckning, som måste anses hava varit oundgängligen
erforderligt. Svedberg hade på grund av vad nu anförts
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Svedbergs nämnda förfaranden funne tjänstförrättande militieombudsmannen
vara av den beskaffenhet, att de icke borde undgå beivran.
Av Svedberg gjord invändning örn preskription syntes icke förtjäna avseende.

Tjänstförrättande militieombudsmannen uppdrog åt kri gsf iskalen
vid Södra skånska infanteriregementet att vid vederbörlig domstol ställa

Krigsrättens

utslag.

musikdirektören Gustaf Hagnar Svedberg under atal för vad, på sätt
i det föregående angivits, läge honom till last. Krigsfiskalen hade därvid
att yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande av detta uppdrag ställde t. f. krigsfiskal J. Lindstrii
Svedberg under åtal inför Södra skånska infanteriregementets krigsrätt
för vad, på sätt i tjänstförrättande militieombudsmannens skrivelse
angåves, läge Svedberg till last under yrkande om ansvar å Svedberg.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 7 november 1934. I utslaget
yttrades följande:

Enär i målet vore styrkt, att Svedberg under tjänstgöring använt
otillbörliga uttryck dels vid ett tillfälle under hösten 1933 till musiksergeanten
B. H. Svensson och dels vid ett tillfälle under år 1934 till musikfuriren
Malte Persson ävensom att Svedberg vid ett flertal tillfällen under
åren 1933 och 1934 under tjänstgöring snäst den honom underställda
personalen samt underlåtit att besvara personalens frågor och hälsningar,

funne krigsrätten, att Svedberg härutinnan gjort sig förfallen till ansvar
för bristande i anständigt uppförande.

Då det icke kunde anses tillförlitligen utrett, att Svedberg vid det med
åtalet avsedda tillfället den 6 juni 1934 varit överlastad av starka drycker,

ogillade krigsrätten den av åklagaren härutinnan förda talan.

Vad i övrigt lagts Svedberg till last i målet funne krigsrätten icke vara
av beskaffenhet att för honom böra föranleda ansvar, i följd varav krigsrätten
ogillade åtalet jämväl i dessa delar.

På grund av vad här ovan blivit anmärkt prövade krigsrätten, jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Svedberg för det han
brustit i anständigt uppförande att undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i sex dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

6. Missfirmelse av underlydande.

Uti en till militieombudsmannen den 19 maj 1934 inkommen skrivelse
anmälde värnpliktige artilleristen vid 4. batteriet vid Svea artilleriregemente
nr 150 Sund, att fänriken Nils Ivar Carlborg den .14 i samma
månad under pågående gymnastiklektion tilldelat värnpliktige artilleristen
vid 4. batteriet nr 172 Johansson två rapp med ett ridspö.

I skrivelse samma den 19 juni till regementschefen anhöll militieombudsmannen,
att regementschefen måtte låta verkställa utredning i
saken samt med densamma inkomma till militieombudsmannen.

Till fullgörande härav översände regementschefen med skrivelse den
2 juni 1934 den begärda utredningen.

Vid utredningen hördes fänriken Carlborg samt en furir oell tre värnpliktiga.

Fänriken Carlborg uppgav: linder gymnastiklektion den 14 ma;i 1934,
då avdelningen från sittande ställning på golvet skolat intaga stående
grundställning, hade Johansson genom att ej tillräckligt fort utföra rörelsen
givit intryck av att ej göra sitt bästa. Johansson vöre visserligen
dålig gymnast, men det hade synts Carlborg, som örn Johansson ej
velat nedlägga tillbörligt intresse för gymnastik. För att uppdriva hastigheten
vid rörelsens utförande hade Carlborg låtit Johansson klättra
upp i ribbstolen ett antal gånger. Johansson hade därvid klättrat ribba
för ribba, ehuru avståndet mellan ribborna endast varit 11h decimeter.
Då Carlborg ansett detta tyda på att Johansson ej gjort sitt bästa, hade
Carlborg påmanat Johansson med ridspöet. Johansson hade fått göra om
rörelsen till dess den utförts med tillfredsställande hastighet, då Johansson
åter fått sätta sig. Carlborg gjorde gällande, att påmaningarna med
ridspöet icke varit slag, men erkände, att hans tillvägagångssätt varit
©lämpligt.

Furiren Edvin Lundström samt värnpliktiga Ebbe Eriksson och Sixten
Lundgren uppgåvo samstämmigt, att någon misshandel av Johansson icke
förelegat.

I sin berörda skrivelse den 2 juni 1934 meddelade regementschefen, att
någon anmälan icke gjorts till regementschefen eller vederbörande batterichef,
utan saken hade bragts till regementschefens kännedom först genom
militieombudsmannens skrivelse.

* *

I skrivelse den 4 juni 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen: Av

vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå,
att fänriken Carlborg under pågående gymnastiklektion, i avsikt att
förmå värnpliktige Johansson att med större snabbhet utföra en anbefalld
rörelse, med sitt ridspö tilldelat Johansson två slag, vilka dock icke
varit av svår beskaffenhet.

Vad sålunda läge Carlborg till last ansåge militieombudsmannen ej
böra strängare bedömas än att det kunde hänföras till sådana mindre förseelser
mot militär tukt och ordning, för vilka tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten finge användas.

På grund härav anmälde militieombudsmannen fänriken Carlborg till
don tillrättavisning, som regementschefen kunde finna den av Carlborg
begångna förseelsen böra föranleda.

Den 7 juni 1931 meddelade regementschefen fänriken Carlborg varning
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten.

7. Missfirmelse av underlydande.

Uti en till militieombudsmannen den 2 juni 1934 inkommen skrift anförde
korpralen i Skånska kavalleriregementets reserv N. G. Ohlsson
bl. a.: Vid en den 31 maj 1934 av inspektören för kavalleriet förrättad
inspektion av den vid Livregementets husarer förlagda utbildningskursen
för underbefäl, som avgått från fast anställning, hade Ohlsson blivit
förorättad i trupp av adjutanten vid kursen, sergeanten vid Livregementet
till häst G. Larsson. Händelseförloppet hade varit följande. Ohlsson,
som varit elev i en instruktionsavdelning, hade på grund av tankspriddhet
svarat fel på en av instruktören, vilken jämväl varit elev, framställd
fråga. Även andra elever hade på framställda frågor lämnat oriktiga
svar. När instruktionsövningen varit slut, hade inspektören för kavalleriet
hållit kritik och därvid påpekat, att lystringen och hållningen kunde
hava varit betydligt bättre inom den avdelning Ohlsson tillhört. Sedan
inspektionen i ämnet varit slut och skolat fortsätta med annat, hade
Larsson för att överlämna befälet till en elev kommenderat »giv akt».
Avdelningen hade stått uppställd på linje och Ohlsson hade stått i bakre
ledet. Plötsligt hade Larsson kommit genom främsta ledet fram till Ohlsson
samt riktat och slagit in ett slag i mellangärdet under det han yttrat:
»Står korpralen och skrattar, jag skall djävlar i min själ väcka Dej». Att
Ohlsson av slaget vikit sig dubbel och ej kunnat draga andan på en god
stund hörde också till saken. Ohlsson kände icke till anledningen till den
behandling han rönt. Ohlsson hade ej skrattat. Om ansiktet gjort
någon ofrivillig »grimas», så bade denna i allt fall icke haft med skratt
att göra, ty Ohlsson hade ej haft anledning att skratta.

Samma den 2 juni hemställde militieombudsmannen i skrivelse till sekundchefen
för Livregementets husarer, att sekundchefen ville låta verkställa
utredning i saken samt därmed inkomma till militieombudsmannen.

Med skrivelse den 6 juni översände regementsbefälhavaren den begärda
utredningen.

Vid regementsbefälhavarens skrivelse hade fogats ett av tjänstförrätiande
dagmajoren, ryttmästaren P. von Essen undertecknat förhörsprotokoll
den 4 juni 1934 ävensom yttranden av ryttmästaren BL Kalmberg
och löjtnanten Stig Reuterskiöld.

Av förhörsprotokollet inhämtades, att korpralen Ohlsson, sergeanten
Larsson, furirerna nr 151/4 Andersson, nr 149/4 Jönsson, nr 123/2
Persson och nr 101/liv Malm samt korpralerna nr 150/4 Lund, nr 141/3
Högberg och nr 113Aiv Åkesson vid förhör avgivit nedanupptagna berättelser.

Korpralen Ohlsson: På grund av tankspriddhet hade han felaktigt besvarat
till honom ställda enkla frågor i det ämne, som varit föremål för
inspektion. Ohlsson ansåge, att hans personliga uppträdande och sätt att

besvara till honora ställda frågor varit sådant, att de givit fog för tillrättavisning.
Ohlsson vidhölle, att sergeant Larssons yttrande i samband
med dennes tillrättavisning av Ohlsson riktigt återgivits i Ohlssons skrivelse
till militieombudsmannen. Ohlsson vore mycket känslig i mellangärdet,
men Ohlsson hade ej behövt sjukanmäla sig eller tagit skada av
slaget.

Sergeanten, Larsson: Ohlsson hade under inspektionen lämnat felaktiga
och slarviga svar, vilka givit intryck av ohörsamhet. Ohlsson hade inför
inspektören för kavalleriet ställt sig med händerna på ryggen, varjämte
Ohlsson skrattat under det förhör med Ohlsson, som annan elev
lett. Då Larsson tagit befälet för avmarsch från platsen för övningen,
hade avdelningen upprepade gånger felaktigt utfört vändning i förening
med roteutryckning. Härunder hade Larsson iakttagit, att Ohlsson
brustit i allvar. Larsson hade givit Ohlsson en knuff i mellangärdet, så
att Ohlsson tagit ett steg tillbaka. Samtidigt härmed hade Larsson yttrat:
»Var god och stå ej och skratta i ledet, det skall jag hjälpa honom
av med.»

Furir en Andersson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit
mycket enkla att besvara. Ohlsson hade under inspektionen verkat ouppmärksam.
Andersson hade sett Larsson gå emot Ohlsson, men Andersson
hade icke, enär avdelningen vid tillfället stått under givaktställning,
kunnat iakttaga Larssons uppträdande mot Ohlsson. Dock hade
Andersson uppfattat, att Larsson givit Ohlsson en tillrättavisning.

jFunnen Jönsson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit lätta
att besvara. Ohlssons uppträdande hade givit anledning till tillrättavisning.
Larsson hade, då han gått emot Ohlsson, gått förbi Jönsson,
som stått i första ledet, men Jönsson hade icke, då Ohlsson stått i andra
ledet och avdelningen stått under givaktställning, kunnat uppfatta, vad
som skett bakom Jönsson.

Furgren Persson: De till Ohlsson framställda frågorna hade varit lätta
att besvara. Någon anledning till nervositet från Ohlssons sida torde icke
hava förelegat. Persson hade särskilt lagt märke till nonchalans i Ohlssons
uppträdande. Enligt Perssons mening hade anledning till tillrättavisning
förelegat. Persson hade uppfattat, att Larsson med ett kraftuttryck
tillrättavisat Ohlsson. Huru därvid tillgått hade Persson ej
kunnat iakttaga, enär avdelningen stått under givakt.

Funnen Malm: Han hade lagt märke till, att Ohlsson icke visat behörigt
allvar under lektionen. Malm ansåge, att tillrättavisning legat synnerligen
nära till hands. Då avdelningen stått under givakt, hade Malm
icke kunnat uppfatta, hur Larsson uppträtt emot Ohlsson. Under hemmarschen
hade Ohlsson icke givit något uttryck åt att han blivit skadad
eller att han känt sig förorättad.

Korpralen Lund: Lund hade varit övningsledare under inspektionen.
Det teoretiska förhöret hade ej gått bra och särskilt Ohlsson hade lärn -

nät »dåliga svar». Någon anledning till nervositet från Ohlssons sida
hade icke förelegat. Ohlsson hade visat ouppmärksamhet genom att »dra
på munnen» och genom att vid tilltal icke intaga föreskriven enskild
ställning. Lund ansåge, att anledning till tillrättavisning förelegat. Sedan
Larsson tagit befälet, hade Ohlsson visat ouppmärksamhet vid vändning
i samband med roteutryckning. Larsson hade gått fram till Ohlsson
och tillrättavisat denne med ett kraftuttryck.

Korpralen Högberg: Högberg hade, sedan avdelningen sammandragits
under Larssons befäl, stått i andra ledet 4 å 5 man från Ohlsson. Larsson
hade gått emot Ohlsson och sagt »korpralen skrattar, det skall jag
djävlar anamma vänja korpralen av med!» Högberg hade iakttagit, att
Larsson givit Ohlsson en knuff, så att Ohlsson tagit ett steg tillbaka
men återintagit sin plats i ledet.

Korpralen Åkesson: Han hade särskilt lagt märke till att Ohlsson gjort
sig skyldig till ouppmärksamhet och bristande allvar under den av Lund
ledda instruktionsövningen. Åkesson ansåge, att Ohlssons uppträdande
under denna del av inspektionen varit indisciplinärt. Åkesson hade sett
Larsson gå fram mot Ohlsson ävensom att Ohlsson tagit ett steg tillbaka
men strax därefter återtagit sin plats i ledet.

I protokollet hade antecknats att vid förfrågan inför hela underbefälskursen
samtliga förklarat, att de icke kunde erinra sig, vilka elever som
stått i Ohlssons omedelbara närhet såsom närmaste sidokamrater, då
Larsson tillrättavisat Ohlsson. Ohlsson själv’ hade icke heller kunnat
uppgiva någon av sina närmaste sidokamrater i ledet.

Ryttmästaren Kalmberg anförde i sitt yttrande: Under inspektionen
hade det omedelbara befälet över kursdeltagarna förts av Larsson.
Kursdeltagarna hade varit uppdelade i underavdelningar, vid vilka
elever tjänstgjort såsom instruktörer för sina kamrater. Lund hade
fört befälet över den underavdelning till vilken Ohlsson hört. Under
det förhör, som Lund verkställt med sin avdelning, hade Ohlsson
iakttagit ett så slappt och nonchalant uppträdande, att det föranlett
inspektören för kavalleriet att efter förhöret med skärpa framhålla
för kursdeltagarna, att han fordrade betydligt större ordning och allvar
hos eleverna än som varit fallet. Den som härvid särskilt avsetts, torde
hava varit Ohlsson. Sedan förhören i underavdelningar avslutats och
efter det inspektören för kavalleriet gjort sina förenämnda påpekanden
inför de samlade kursdeltagarna, hade dessa skolat marschera från övningsplatsen
under Larssons befäl. Larsson hade kommenderat vändning
åt höger sida från linje — höger örn — vilken rörelse utförts
felaktigt av ett flertal elever. Larsson hade kommenderat rörelsen ytterligare
ett par gånger utan att rörelsen blivit rätt utförd. Kalmberg
hade plötsligt iakttagit, att Larsson gått fram till Ohlsson och knuffat
till Ohlsson, så att Ohlsson ryggat något steg tillbaka. Ohlsson hade

emellertid omedelbart ställt in sig i ledet. \ad Larsson vid tillfället
yttrat till Ohlsson, kunde Kalmberg icke erinra sig.

Löjtnanten Reuterskiöld anförde i sitt yttrande: Inspektören för kavalleriet
hade i mycket skarpa ordalag påtalat bristande uppmärksamhet
och hållning inom den avdelning, som Ohlsson tillhört. Ohlssons
skildring av händelseförloppet syntes i stort sett överensstämma med
Reuterskiöld» uppfattning därom. Reuterskiöld hade dock icke kunnat
iakttaga något »slag» ritan snarare en »knuff», vilken tvingat Ohlsson
något steg bakåt. Reuterskiöld hade icke något minne av att Ohlsson
efter slaget vikit sig »dubbel». Vad Larsson yttrat hade Reuterskiöld
icke kunnat uppfatta. Ohlsson hade under kursen stått under Reuterskiölds
direkta befäl. Reuterskiöld hade vid flera tillfällen tyckt sig
marka, att Ohlsson »småskratta!» vid mindre lämpliga tillfällen. Reuterskiöld
hade emellertid fått den uppfattningen, att Ohlsson hade ett ansiktsuttryck,
som många gånger påmint örn skratt, utan att Ohlsson avsett
detta. Ett sådant förhållande förklarade såväl Larssons ingripande
som Ohlssons påstådda okunnighet örn anledningen till detta ingripande.

«*>

I skrivelse den 13 juni 1934 till sekundchefen för Livregementet till
häst anförde militieombudsmannen härefter följande:

Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå, att
Ohlsson deltagit i en vid Livregementets husarer förlagd utbildningskurs
för underbefäl, som avgått från fast anställning, att Ohlsson den 31
maj 1934, vilken dag inspektören för kavalleriet förrättat inspektion av
kursen, under pågående övning med truppen brustit i uppmärksamhet
vid utförandet av anbefalld rörelse, att sergeanten Larsson, som fört befälet
över truppen, med anledning därav under begagnande av kraftuttryck
tillrättavisat Ohlsson samt därvid tilldelat Ohlsson en knuff i
mellangärdet, med påföljd att Ohlsson tagit ett steg tillbaka. Vad sålunda
läge Larsson till last ansåge militieombudsmannen, med hänsyn till
föreliggande omständigheter, ej böra strängare bedömas än att det kunde
hänföras till sådana mindre förseelser mot militär tukt och ordning, för
vilka tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge användas.
På grund därav anmälde militieombudsmannen sergeanten Larsson
till den tillrättavisning, som sekundchefen kunde finna den av Larsson
begångna förseelsen böra föranleda.

Den 22 juni J9U meddelade sekundchefen sergeanten Larsson tillrättavisning
i form av varning för oförstånd i tjänsten.

8. Fråga huruvida anledning förefunnits att tillsäga krigsman, som
icke befunnit sig i tjänstgöring, förvarsarrest.

I tidningen Länstidningen för den 21 september 1934 förekom en artikel
under rubrik »Majoren skickade den frikallade i arresten», däri anfördes,
bland annat: En värnpliktig, som på grund av sjukdom blivit frikallad
från det repetitionsmöte, vilket skolat påbörjas under september
månad 1934, hade måst stanna vid regementet över natten till den 14 september
för att erhålla erforderliga papper för sitt frikallande. Under
väntetiden — på morgonen den 13 i samma månad — hade han gått upp
till yrkeskompaniet för att hälsa på några kamrater. Den fanjunkare,
som haft befälet över kompaniet, hade medgivit, att den värnpliktige
talade några ord med ett par kamrater, men den värnpliktige skulle försvinna,
sedan detta varit gjort. Under tiden hade majoren Stålhandske
kommit in på kompaniet och avgivit kommandoordet »givakt». Majoren
Stålhandske hade tillfrågat den värnpliktige, vad han hade å kompaniet
att göra. Den värnpliktige hade försökt förklara detta men fått till svar,
att han ej skulle försöka neka. Härefter hade majoren Stålhandske öst
över den värnpliktige en massa tillmälen och tillika givit en furir order
att föra den värnpliktige till arresten. Då den värnpliktige vänt sig till
majoren Stålhandske med begäran att få veta anledningen till att majoren
Stålhandske så utan vidare satte en civil person i arresten, hade majoren
Stålhandske icke svarat utan rutit så att det med all sannolikhet
hörts genom hela kompaniet: »Hör inte furiren vad jag säger? För honom
omedeloart till arresten!» Den värnpliktige hade emellertid icke behövt
sitta i arresten länge. Majoren Stålhandske hade nämligen sedermera
beordrat furiren att föra den värnpliktige utom kasernområdet. När
den värnpliktige senare på dagen uppkommit till regementet, hade vaktbefälhavaren
beordrats att följa den värnpliktige till kompaniet, där vaktbefälhavaren
skulle hålla uppsikt över honom tills han vore klar för resa.
Därefter hade den värnpliktige för andra gången förts utom kasernområdet.

_ Med anledning av innehållet i artikeln anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 24 september 1934 chefen för Jämtlands
fältjägarregemente att infordra och inkomma med yttrande från majoren
Stålhandske.

I avgivet yttrande anförde majoren O. D. Stålhandske:

Då Stålhandske den 13 september — dagen efter de värnpliktigas
inryckning till repetitionsövningarna — vid omkring klockan 7.30 inkommit
i korridoren till yrkeskompaniet, hade han därstädes upptäckt
två civilklädda personer. Stålhandske hade tillfrågat dem — dock
utan att först hava avgivit kommandoordet »givakt» —• angående
deras ärende i kompaniet. Den sist tillfrågade hade svarat, att han skulle

tala med några bekanta. Den närvarande kompaniadjutanten hade då
upplyst, att den civile icke åtlytt hans befallning att avlägsna sig. Den
omständigheten, att kompaniadjutanten låtit sig nöja med något dylikt,
hade Stålhandske ansett vittna örn en sådan flathet, att han beslutat
ingripa. Detta hade lämpligen kunnat ske genom att »karlen» avförts
till arresten, varifrån han jämlikt kungl, kungörelsen den 9 maj
1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande
av allmän ordning m. m. bort av den civila polismakten avhämtas.
Sedan Stålhandske således beslutat ingripa, hade han givit en
närvarande furir order att föra den civile till arresten. Då furiren icke
omedelbart ingripit och då den civile försökte komma med motsägelser,
hade Stålhandske upprepat sina order med höjd röst. Stålhandske ville
framhålla, dels att han icke »öste över» den civile »en massa tillmålen*
— han hade vänt sig uteslutande till furiren — dels ock att han icke
»röt». Stålhandske hade icke behövt ryta för att höras över en kompanikorridor.
Efter det han å expeditionen för kompanichefen och kompaniadjutanten
påpekat nödvändigheten av att befälet verkligen utnyttjade
den befogenhet, som genom berörda kungörelse blivit lagd i militärbefäls
hand, hade Stålhandske fått vetskap örn att den civile varit med vid inryckningen
— dock vid ett annat kompani — och blivit hemförlovad.
Stålhandske hade då begivit sig till arresten, avbrutit arbetet med personens
intagande och beordrat haus förande utom hägnaden. Uppgiften
i artikeln, att den värnpliktige ej behövt sitta så länge i arresten, vore
icke med verkliga förhållandet överensstämmande. Att Stålhandske, då
den civile dagen därefter begärt få inpassera, låtit en man av kasernvakten
medfölja, innebure intet ur militär synpunkt ovanligt.

Uti en från Lars Martin Jonsson i Börtnan till militieombudsmannen
den 5 oktober 1934 inkommen skrift anförde Jonsson bland annat följande:
Jonsson, som vore den i ärendet avsedde värnpliktige, hade i tinningen
Länstidningen tagit del av majoren Stålhandskes till militieombudsmannen
avgivna förklaring. Denna innehölle emellertid vissa felaktiga
uppgifter. Stålhandske hade sålunda förklarat, att han icke rutit åt
Jonsson, men Jonsson kallade den befallande ton Stålhandske använt
vid tilltal till Jonsson för rytande. Jonsson vidliölle, att det varit
Stålhandske, som kommenderat »givakt». På Stålhandskes fråga om
Jonssons ärende till kompaniet hade Jonsson svarat, att han skulle
hälsa på några bekanta. Den närvarande kompaniadjutanten hade då
upplyst, att Jonsson icke åtlytt hans befallning att avlägsna sig. Kompaniadjutantens
uppgift vore felaktig. Jonsson hade nämligen erhållit
kompaniadjutantens löfte att samtala några ord med ett par bekanta under
förutsättning dock att Jonsson sedan genast avlägsnade sig. Detta
hade Jonsson också tänkt göra, men Jonsson hade icke hunnit längre än
in i korridoren, då Stålhandske kommit tillstädes. Jonsson kunde icke

finna något skäl för att hail avförts till arresten. Icke heller kunde
Jonsson finna det rättvist, att iian blivit förd utom kasernområdet.

Med anledning av vad i ärendet sålunda förekommit anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 9 oktober 1934, att regementschefen måtte låta
verkställa utredning i saken.

Till fullgörande härav översände regementschefen med skrivelse den 15
oktober 1934 den begärda utredningen. Av denna framgick, att den i
handlingarna åsyftade kompaniadjutanten var fanjunkaren O. Östlund
och den åsyftade furiren var furiren nr 59 Jönsson.

Vid utredningen hördes fanjunkaren Östlund och furiren Jönsson ävensom
furiren Gunther.

Fanjunkaren Östlund, uppgav:

Den ena av de två omtalade civilklädda personerna hade under natten
till den 13 september 1934 varit förlagd å yrkeskompaniet i avvaktan på
tillstånd att få fullgöra sin tjänstgöring vid Jämtlands fältjägarregemente
i stället för Västernorrlands regemente. Denne hade ägt rätt att vistas
inom kompaniets lokaler. Jonsson hade däremot icke tillhört kompaniet.
Då Östlund efter morgonuppställningen varit på väg till det närmast ingången
till kompaniet belägna logementet, hade Jonsson, som varit helt
okänd för Östlund, civilklädd trätt in i kompanikorridoren och därvid av
Östlund avvisats i ungefär följande ordalag: »Vi vill icke ha några civila
besök nu, då Ni icke tillhör detta kompani utan förmodligen något annat».
Östlund hade nämligen trott, att Jonsson varit skyldig att inrycka på något
annat kompani. Jonsson hade då svarat: »Jag är ingen värnpliktig,
utan jag skall resa med tåget nu, men jag skall be att få tala med en
kamrat innan jag far». Östlund, som varit i färd med att visitera ordningen
i logementen, hade sagt nej, därvid Jonsson genmält »bara ett par
minuter». Härå hade Östlund, som sysslat med sina göromål, ej lämnat
något besked. Efter en hastig visitation av logementet hade Östlund skyndat
in på kompaniexpeditionen. Östlund hade då iakttagit, att Jonsson
stått vid utgången ur kompaniet och samtalat med en värnpliktig tillhörande
kompaniet. Östlund hade på grund av brådska ej ingripit men
haft för avsikt att, sedan han uträttat sitt ärende på expeditionen, avvisa
Jonsson, örn denne då varit kvar. Samtidigt som Östlund trätt in på
kompaniexpeditionen hade han hört tjänstgörande dagunderofficeren kommendera
givakt. Anledningen härtill hade varit, att Stålhandske
kommit in på kompaniet. Då Östlund gått ut för att anmäla sig för
Stålhandske, hade Östlund, funnit Stålhandske inbegripen i samtal med
Jonsson. Av samtalet hade Östlund endast uppfattat Stålhandskes fråga
till Jonsson »vem har givit Eder tillstånd att besöka kompaniet» och Jonssons
svar »det har kompaniadjutanten gjort». Östlund hade i anledning
av Jonssons svar yttrat: »Jag har ej givit något bestämt tillstånd härtill».
Stålhandske hade därefter tili Jonsson yttrat några ord, vars ordalydelse
Östlund ej kunde erinra sig, samt omedelbart därefter befallt fu -

viren Jönsson alf. avföra Jonsson till arresten. Stålhandske hade ej »öst
över» Jonsson en »massa» tillmålen och ej heller tillsagt Jonsson, att han
icke skulle försöka neka. Stålhandske hade icke rutit åt Jonsson, och
denne hade å sin sida. icke uppträtt utmanande.

Furiren- Jönsson uppgav: Jönsson hade på något avstånd iakttagit Jonsson,
då Jonsson kommit in på kompaniet och Östlund sammanträffat med
Jonsson. Just som Östlund gått in i logementet, hade Jonsson träffat den av
Östlund omförmälde värnpliktige och börjat samtala med denne. Då Östlund
ej avvisat Jonsson, hade Jönsson fått den uppfattningen, att Jonsson
erhållit tillstånd av Östlund att uppehålla sig i korridoren. Omedelbart
härefter hade majoren Stålhandske inkommit i korridoren. I anledning
härav hade Jönsson avgivit kommandoordet givakt samt anmält sig för
Stålhandske. Då Stålhandske fått syn på Jonsson, hade Stålhandske vänt
sig till Jonsson och frågat örn Jonssons ärende till kompaniet. Härvid
hade ett kortare samtal uppstått. Innehållet i samtalet, vilket icke haft
karaktären av uppträde, hade Jönsson icke kunnat uppfatta. Då Östlund
kommit tillstädes, hade Stålhandske frågat Jonsson, vem som givit Jonsson
tillstånd att vistas å kompaniet, varpå Jonsson genmält, att Östlund
lämnat tillstånd därtill. Östlund hade emellertid förklarat, att han icke
lämnat något sådant tillstånd. Stålhandske hade med anledning härav
yttrat: »Då har Ni ju inte rätt att vara här». Stålhandske hade härefter
givit order örn att Jonsson skulle föras till arresten. Jonsson hade sedermera
blivit intagen i en arrestlokal, men dörren till denna hade ej stängts.
Efter några minuter hade Stålhandske kommit tillstädes oell givit befallning,
att Jonsson skulle föras utom kasernområdet. Stålhandske hade
ej rutit men väl talat med hög röst. Jonsson hade icke uppträtt utmanande
men velat förklara, varför han uppehållit sig å kompaniet.

Furnell Gunther: Gunther hade vid tillfället tjänstgjort såsom föreståndare
för häktet. Jönsson hade infunnit sig vid häktet medförande Jonsson
och meddelat, att »Jonsson på major Stålhandskes befallning skulle sättas
in i arresten». Sedan Jonsson förts in i en arrestlokal, hade Gunter tecknat
Jonssons namn på sådan blankett, å vilken arrestants tillhörigheter skola
upptecknas. Härunder hade dörren till arrestlokalen stått öppen. Efter
det visitationen av Jonsson fortskridit så långt, att Jonsson avlämnat sin
svångrem och portmonä, hade Stålhandske kommit tillstädes och givit order
örn att visitationen skulle avbrytas, enär »Jonsson skulle tagas ur
arresten». Jönsson hade därefter fått order att föra .Ionsson utanför
kasernområdet. Då sådan visitation av Jonsson, som avsåges i § 17 i militär
bestraffningsförordning. icke avslutats och anteckning örn Jonssons
intagande i arresten ej införts i dagbeskedet, hade Jonsson, enligt Gunthers
mening, ej blivit intagen i arresten. Stålhandske hade i samband med
förenämnda order tillsagt Jonsson, att han skulle rätta sig efter militärbefälets
tillsägelser. Stålhandske hade härvid viii talat med hög röst men

ingalunda rutit. Då Jonsson fallit Stålhandske i talet, hade Stålhandske
tillsagt Jonsson att hålla sig tyst.

Jönsson vitsordade Giinthers uppgifter.

I protokollet hade antecknats, att av regementsorder nr 924/1934 framginge,
att värnpliktige nr 165 63/32 Jonsson (livkompaniet) jämlikt 123 §
1 mom. inskrivningsförordningen blivit kemförlovad från och med den 13
september.

# *

I skrivelse den 9 november 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen
:

Av vad i ärendet förekommit funne militieombudsmannen framgå:
att majoren Stålhandske den 13 september 1934 omkring kl. 7.30 infunnit
sig å yrkeskompaniet och därstädes påträffat två civilklädda personer, av
vilka den ene varit Lars Martin Jonsson i Börtnan,
att Jonsson på fråga av majoren Stålhandske, vem som givit Jonsson
tillstånd att besöka kompaniet, svarat, att det hade kompaniadjntanten
gjort,

att kompaniadjutanten, fanjunkaren O. Östlund i anslutning till Jonssons
nämnda påstående förklarat, att han icke givit Jonsson något bestämt
löfte att uppehålla sig å kompaniet,
att majoren Stålhandske därefter beordrat dagunderofficeren, furiren nr
59 Jönsson att föra Jonsson till regementets arrestlokal,
att, sedan majoren Stålhandske fått kännedom örn att Jonsson föregående
dag inställt sig vid regementet för fullgörande av repetitionsövning
men blivit hemförlovad, majoren Stålhandske begivit sig till arrestlokalen
och givit order örn att Jonsson icke skulle intagas i arresten utan i stället
avföras från kasernområdet,

samt att, då sistnämnda order givits, sådan visitation, som avsåges i
17 § 3 stycket i militär bestraffningsförordning, ännu icke avslutats.

Enligt 96 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes vore förman
berättigad att, då underlydande under tjänstgöring gjorde sig skyldig
till fel, varigenom krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten
äventyrades, och det för krigslydnadens och ordningens upprätthållande
funnes nödigt, tillsäga den felande förvarsarrest.

Jonsson hade vid tillfället ifråga varit krigsman enligt 1 § strafflagen
för krigsmakten men däremot icke befunnit sig i tjänstgöring.

Någon laglig rätt hade vid nu angivna förhållanden icke förelegat för
majoren Stålhandske att tillsäga Jonsson förvarsarrest.

Enär emellertid majoren Stålhandske, innan hans berörda order örn Jonssons
intagande i förvarsarrest blivit verkställd, återkallat ordern, funne
militieombudsmannen vad i ärendet läge majoren Stålhandske till last, ej
böra strängare bedömas än att det kunde hänföras till sådana mindre för -

seelser mot militär tukt och ordning, för vilka tillrättavisning enligt 210 §
strafflagen för krigsmakten finge användas.

På grund härav anmälde militieombudsmannen majoren Stålhandske
till den tillrättavisning, som regementschefen kunde finna den av honom
begångna förseelsen böra föranleda.

I skrivelse till militieombudsmannen den 12 november 1934 meddelade
regementschefen, att han ålagt majoren Stålhandske tillrättavisning i
form av varning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning av
domstol eller annan myndighet.

9. Försummelse av skvadronschef att i tid vidarebefordra ansökan

om rekapitulation.

I en till militieombudsmannen den 30 oktober 1934 inkommen skrift
anmälde volontären vid Skånska kavalleriregementet nr 46/liv G. W.
Johansson, att Johansson den 1 augusti 1934 å livskvadronens expedition
inlämnat ansökan örn rekapitulation men ej förrän den 9 oktober 1934
erhållit svar därå. Johanssons anställningstid vid regementet utginge
den 1 november 1934. Han stöde utan arbete och hade icke heller kunnat
ordna sådant, vilket varit fallet, örn han tidigare erhållit besked,
huruvida hans anställning komme att förlängas.

Sedan i ärendet blivit utrett, att skvadronschefen, ryttmästaren C. H.
Th. Ekström underlåtit att i tid vidarebefordra Johanssons ansökan örn
rekapitulation, uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den 19 december
1934 till överkrigsfiskalsämbetet att ställa ryttmästaren Ekström
under åtal för vad han i ifrågavarande hänseende låtit komma sig till
last.

7 — Mililieombudsmanncns ämbehberdttehe.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga huruvida krigsdomares yttranden, fällda under handläggningen
av ett på militieombudsmannens föranstaltande anställt åtal,
hort inflyta i krigsrättens protokoll i målet.

Uti ett vid Karlskrona kustartilleriregementes krigsrätt handlagt mål
mellan krigsfiskalen Bengt Falk, å tjänstens vägnar, å ena, samt överstelöjtnanten
J. S. Ericsson, majoren F. J. E. Eriksson ävensom kaptenerna
H. Reuter och A. E. Amundson, å andra sidan, angående ansvar för tjänstefel,
förekom bland annat följande vid målets handläggning den 16 november
1933, vid vilket tillfälle krigsdomaren Carl Söderström tjänstgjorde
såsom krigsrättens ordförande och auditören O. Högstedt tjänstgjorde såsom
auditör.

Marinförvaltningen tillstädeskom genom advokatfiskalen B. E. Brimberg
och förde ersättningstalan. Överstelöjtnanten Ericsson och majoren
Eriksson tillstädeskommo genom lagligen befullmäktigade ombud, den förstnämnde
genom advokaten Volrat Ulfwi och den sistnämnde genom advokaten
Povel Grönvall. Reuter och Amundson inställde sig personligen,
åtföljda och i rättegången biträdda av förenämnde Grönvall.

Till utredning i målet ingav åklagaren, förenämnde Falk, bland annat,
ett av marinintendenten av 1. graden Claes Martin Isidor Allander och
auktoriserade revisorn Oscar Isacsson Jelf avgivet utlåtande angående
förskingringar, som fortifikationskassören V. A. Kellander-Lange begått
vid fortifikationsförvaltningen i Karlskrona fästning.

Å sidorna 6 och 7 i utlåtandet hade upptagits bland annat dels ett utdrag
ur utgifts- och inkomstböckerna för budgetåret 1931/1932 eller det
år, då de flesta förskingringsbrotten ägt rum, dels ock en uppställning,
utvisande vilka dagar under samma budgetår tillgreppen ägt rum ävensom
storleken av det vid varje tillfälle tillgripna beloppet.

Sedan på åklagarens begäran vittnesförhör påkallats med Allander och
Jelf samt dessa med viss rättelse beedigat innehållet uti nämnda utlåtande
ävensom gjort vissa tillägg till detsamma, hade, så vitt det vid
rättegångstillfället förda protokollet utvisade, försiggått följande meningsutbyte.

Grönvall anhöll få framställd den frågan, huruvida Allander och Jelf
kunde fastställa dagarna för de olika förskingringarna till dem, då de
olika beloppen bokförts. Kunde icke förskingringarna hava skett, innan
respektive belopp blivit bokförda, kanske flera månader dessförinnan?

Allander genmälde, att man måste utgå från de särskilda tidpunkter,
då avlöningslistornas slutsumma bokfördes, och att medelstillgång bereddes
i det ögonblick, utgiftsbokföringen skedde, örn vederbörande underlät
att i samband därmed såsom inkomst bokföra de i avräkning tidigare
utbetalda avlöningsförskotten.

Jelf anmärkte, att av sid. 6 och 7 i utlåtandet franninge de särskilda
dagarna för förskingringarna, vilka möjliggjorts därigenom, att kassakontrollanten
vid slutavlöningens bokföring icke antecknat vissa förskott
såsom inkomst.

Rättens ordförande gjorde gällande, att den dag, då bokföring skett av
ett belopp, vilket ej utbetalts, detta belopp blivit lossgjort i form av kassaöverskott,
som kunnat tillgripas, varför förskingringen då måste anses
hava ägt rum.

Grönvall ifrågasatte, hur kassakontrollanten skulle kunna veta, vilken
dag beloppet verkligen blivit bokfört, örn han på grund av tjänstgöring
icke kunnat inställa sig på expeditionen under en eller annan dag, och
under vilken kassakontrollant hade då förskingringarna ägt rum?

Jelf gjorde häremot gällande, att tiden för förskingringarna måste förläggas
till dagen för slutavlöningsbeloppens bokföring genom att förskotten
icke i vederbörlig ordning uppbördstagits, och det rådde sålunda icke
något tvivel örn, när tillgreppen ägt rum.

Rättens ordförande yttrade, att det vidare hade lagts kassakontrollanterna
till last, att de underlåtit bestyrka kassarapporterna, men örn de
bestyrkt en falsk kassarapport, borde de väl åläggas samma ansvars- och
ersättningsskyldighet, som fortifikationskassören. Kassakontrollanten
hade endast att bestyrka riktigheten av kassarapporterna, men örn dessa
blivit översända till marinförvaltningen?

Åklagaren medgav, att så kunde bliva förhållandet och anförde, att
det ålåge fortifikationskassören att upprätta kassarapporterna, men kassakontrollanterna
att bestyrka desamma. Hade kassarapporterna icke blivit
förelagda för kassakontrollanterna för bestyrkande, hade kassakontrollanten
bort anmäla detta förhållande för fortifikationsbefälhavaren. Funnes
icke någon kassarapport, hade han jämväl bort anmäla detta förhållande.

I samband härmed framhöll Allander, att årsspecifikationen utgjorde en
bilaga till juni månads kassarapport, samt att bestyrkandet av specifikationen
inginge såsom ett viktigt led i årets kontrollåtgärder. Fortifikationsbefälhavaren
vore skyldig att insända kassarapporten till marinförvaltningen
och med detta åliggande finge väl anses följa skyldighet att
åtminstone tillse, att den vore formellt riktig. Eapporten skulle undertecknas
av fortifikationskassören och kassakontrollanten, vilka därefter
båda hade att ansvara för dess avlämnande i vederbörlig ordning till fortifikationsbefälhavaren.

100

Vid nästföljande rättegångstillfälle, den 1 februari 1934, anmälde t. f.
krigsdomaren F. W Flensburg, som vid sagda tillfälle tjänstgjorde såsom
krigsrättens ordförande, att krigsdomaren Söderström till honom överlämnat
en skrift av följande lydelse:

Protokollet från målets handläggning den 16 »december» 1933 hade av
auditören expedierats i utskrifter utan att Söderström dessförinnan varit
i tillfälle att kontrollera dess riktighet. Söderström funne det anmärkningsvärt,
att auditören, mot den praxis, som torde gälla vid alla
civila och militära domstolar i landet, i protokollet intagit ordförandens
yttranden under målets handläggning, då sådant icke av denne påfordrats
eller eljest för protokollets avfattning varit erforderligt. Saken vore
så mycket egendomligare, som auditören, medan han varit sysselsatt med
protokollets uppsättande, rådfört sig med Söderström huruvida vissa av
Söderströms yttranden, som auditören sagt sig hava antecknat, borde inflyta
i protokollet och Söderström påpekat, att så icke borde ske samt
auditören förklarat sig vara fullt införstådd därmed. Vad de särskilda
yttrandena beträffade så ville Söderström anmärka i fråga örn yttrandet:
»Rättens ordförande gjorde gällande etc. — — — ägt rum», att Söderström
alls icke vid denna tidpunkt fattat någon definitiv ståndpunkt till
omhandlade frågan. Beträffande stycket: »Rättens ordförande yttrade,

att det etc.--— marinförvaltningen?» hade auditören uppenbarligen

icke förstått yttrandets innebörd. Söderström hade påpekat, att det förefallit
som örn åklagaren funnit de brott, kassakontrollanterna enligt åklagarens
ansvarstalan begått, av samma beskaffenhet som örn de skulle
hava bestyrkt en oriktig specifikation. Skillnaden vore dock ganska stor.
I det ena fallet vore den insända handlingen formellt bristfällig och
kunde följaktligen icke läggas till grund för kontrollarbete, medan i det
andra fallet förhållandet vore motsatt. Söderströms uttalande hade tillkommit
med anledning av något åklagarens yttrande under handläggningen
och åsyftat att klargöra, huruvida åklagaren möjligen avsett ett utvidgande
av ansvarsyrkandena. Åklagaren hade genmält, att enligt hans
mening de båda brotten under vissa omständigheter vore fullt jämförbara.
Vad åklagaren i övrigt yttrat erinrade sig Söderström icke, men Söderström
hade i allt fall fått det intrycket, att Söderström missförstått åklagarens
första yrkande. I båda fallen förelåge episoder, som då och då
förekomme under ett måls utredning, men som icke plägade protokollföras.

Efter föredragning av skriften förbehöll Högstedt sig, att vid nästa
rättegångstillfälle få bemöta Söderströms anmärkningar och att företaga
den eller de åtgärder, vartill skriften kunde föranleda.

På given anledning förklarade därefter åklagaren, Brimberg ävensom
samtliga enskilda parter, att de icke hade någon anmärkning emot rättens
vid rättegångstillfället den 16 november 1933 i målet förda protokoll.

Vid rättens sammanträde den 6 mars 1934 ingav Högstedt till rätten en
skrift, däri Högstedt anförde bland annat:

101

Författningsenligt vöre auditören ensam ansvarig för pr otok olif öringen
vid krigsdomstol. (Lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
den 23 oktober 1914, § 37, samt instrnktionen för krigsdomare, auditörer
m. fl. den 19 juni 1919, § 19 mom. c.) Genom Högstedts under mer än
tioårig tjänstgöring såsom auditör vid olika krigsrätter vunna erfarenhet
hade han inhämtat, att icke blott ordförandens utan även de militära ledamöternas
yttranden under målets handläggning borde protokollföras,
därest de vore av någon som helst betydelse i målet. I förevarande fall
hade det funnits så mycket mindre anledning för Högstedt att avvika
från praxis därutinnan, som Högstedt velat gardera sig för ett upprepande
av vad som hänt tidigare i målet, eller att Högstedt i saknad av
anteckning i memorialet och protokollet av vissa ordförandens yttranden
icke kunnat giva av militieombudsmannen begärt besked angående yttrandenas
lydelse. Att någon överenskommelse mellan krigsdomaren och
Högstedt angående yttrandenas uteslutande ur protokollet skulle förelegat
måste bero på något missförstånd. Högstedt hade för sin del icke
uppfattat händelseförloppet på av Söderström återgivet sätt. Vad anginge
själva saken, d. v. s. innehållet i de protokollförda yttrandena, hänvisade
Högstedt till vad därom redan vid rättegångstillfället den 1 februari
1934 uttalats av åklagaren, Brimberg samt de fyra enskilda parterna
eller deras ombud, vilka alla lämnat berörda protokoll utan anmärkning.
I

I skrivelse till Högstedt den 27 mars 1934 anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i målet sålunda förekommit, följande:

I 37 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades, att
protokoll i regementskrigsrätt skulle föras av auditören.

I 61 § samma lag stadgades, att den ledamot, som hade att föra protokollet,
skulle uppsätta rättens beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats
för parterna, expediera detsamma.

I instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler stadgades vidare
i § 1, att krigsdomare ålåge att öva tillsyn över att krigsrättens
protokoll bleve vederbörligen uppsatta, i § 19, att auditör ålåge att uppsätta
och underteckna krigsrättens protokoll, att senast tjugufyra timmar
före krigsrättssammanträde på begäran tillhandahålla krigsdomaren
krigsrättens protokoll i de uppskjutna mål och ärenden, som skulle vid sammanträdet
handläggas, samt i övrigt på krigsdomarens begäran hålla
krigsrättens protokoll för honom tillgängliga samt att uppsätta rättens beslut
ävensom, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, vederbörligen
expediera detsamma.

Av bär återgivna stadganden finge anses'' framgå, att i mål, som handlades
vid krigsrätt, auditören vore i förhållande till krigsrätten ensam
ansvarig för protokollets innehåll.

Därest emellertid auditören funne skäl att i protokollet intaga yttrande

102

av ledamot i rätten, torde auditören böra före protokollets slutliga färdigställande
bereda ledamoten tillfälle att taga del av protokollet i
denna del.

Kändes denne då ej vid yttrandet, sådant det i protokollet återgivits,
måste i händelse av skiljaktiga meningar mellan auditören och den nämnde
ledamoten, det tillkomma rätten att avgöra vad yttrandet innehållit.

Förelåge skiljaktiga meningar därom huruvida dylikt yttrande varit
av den betydelse att det bort inflyta i protokollet, torde jämväl därutinnan
rätten hava att träffa avgörande.

Militieombudsmannens uppfattning rörande ifrågavarande spörsmål
meddelades Högstedt till kännedom.

2. Fråga hur krigsrätt bör vara sammansatt vid undersökning i
annat mål eller ärende än sådant, som avses i 39 § sista stycket i
lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Vid en av militieombudsmannen den 26 juni 1934 förrättad inspektion av
Dalregementet antecknades vid granskning av regementskrigsrättens protokoll
följande:

Genom beslut den 2 augusti 1932 överlämnade regementschefen handlingarna
i mål rörande en olyckshändelse den 30 juli 1932 under övning
med andra plutonen av 6. kompaniet till krigsdomaren under anhållan
örn målets handläggning vid krigsdomstol. Målet handlades inför regementskrigsrätten
den 4 augusti 1932.

Såsom ledamöter i krigsrätten tjänstgjorde krigsdomaren N. O. H. Nordenström,
vice auditören K. Alinder, kaptenen Claes Adolf Ölander och
fanjunkaren Anders Pollack. Såsom åklagare var vice krigsfiskalen A.
Ekelund tillstädes.

I krigsrättens protokoll heter det bland annat: »Krigsdomaren tillkännagav,
att målets handläggning avsåge utredning örn något förekommit, som
kunde föranleda någons ställande till ansvar med anledning av den inträffade
olyckan».

Krigsfiskalen hemställde, att krigsrätten måtte företaga utredning och
undersökning i målet.

Målet uppsköts till den 11 augusti 1932. Vid krigsrättens sammanträde
nämnda dag förklarade då tjänstgörande krigsfiskalen G. Hallert, att
han ej kunnat fatta ståndpunkt till frågan örn någons ställande under
ansvar för olyckshändelsen.

Målet uppsköts till den 25 i nämnda månad. Vid krigsrättens sammanträde
sagda dag förklarade Hallert, att han med anledning av vad i
målet förekommit icke hade något ansvarsyrkande att framställa.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit beslöt krigsrätten — i avsagt
beslut — att avskriva målet från vidare handläggning.

103

Vid krigsrättens sammanträde nämnda den 11 augusti 1932 tjänstgjorde
samma ledamöter i krigsrätten som vid rättegångstillfället den 4 augusti
1932.

Bestämmelsen uti 8 § mom. c) i lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes, därom att militära ledamöter i krigsrätt äro i mål, som ej rör
åtal mot viss person, två officerare av kaptens grad, syntes icke hava iakttagits.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 6 juli 1934 Nordenström att inkomma med yttrande för
egen del ävensom av Alinder, Ölander och Pollack.

Uti ett av Nordenström, Alinder, Ölander och Pollack avgivet gemensamt
yttrande anfördes:

I 39 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes angåves de
mål, som hörde till krigsdomstol. Dessa mål utgjordes av dels sådana,
däri talan örn ansvar och ersättning fördes, dels ock undersökningsmål,
varom stadgades i lagrummets sista stycke. Ehuru sistnämnda lagrum
uteslutande avsåge sådan undersökning som i särskild författning vore uttryckligen
föreskriven, verkställde dock krigsdomstolarna även undersökning
i andra dit remitterade mål i syfte att vinna den utredning, som kunde
vara erforderlig för avgörande av fråga örn väckande av ansvars- eller
ersättningstalan. Den i § 8 c) nämnda lag förekommande bestämmelsen
avsåge de i 39 § sista stycket omförmälda undersökningsmål ävensom mål
angående ersättning, som utan samband med ansvarstalan väckts mot officer
av regementsofficers eller högre grad eller mot någon av manskapet.
Det mål, vilket omförmäldes i militieombudsmannens skrivelse, hade av
regementschefen remitterats till krigsrätten och av denna företagits till
behandling i syfte att vinna den utredning, som erfordrades för avgörande
av frågan örn åtal borde väckas mot någon viss person. Enär 8 § c)
sagda lag icke kunde avse mål, som icke vore angivna i 39 § samma lag,
och detta lagrum icke upptoge andra undersökningsmål än sådana, vilka
omförmäldes i dess sista stycke, syntes regementschefens åtgärd att som
militära bisittare vid handläggningen inkalla en kapten och en fanjunkare
icke kunna anses stå i strid med bestämmelserna i 8 § c) jämförda
med 39 § nämnda lag. Av den vid målets anhängiggörande föreliggande
utredningen framginge, att, för det fall att krigsfiskalen i målet skulle
väcka ansvarstalan, denna kommit att rikta sig mot person av manskaps
grad. För sådant fall, vilket ju kunnat inträffa när som helst under målet,
hade någon ändring i krigsrättens sammansättning ej hehövt ske. Även
på denna grund hade anledning saknats att påkalla ändring i den sammansättning,
krigsrätten erhållit. I

I skrivelse den 8 november 1934 till krigsdoinareu Nordenström anförde
militieombudsmanneu:

104

I lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades bland
annat:

II kap. 6 § c): Krigsrätt, som i detta kapitel avses, utgöres av en krigsdomare
såsom ordförande, två militära ledamöter och en auditör. Att
krigsrätten i vissa fall är domför, ändå att krigsdomaren ej är tillstädes,
därom stadgas i 59 §.

I 2 kap. 8 § c): Militära ledamöter i krigsrätt, som i detta kapitel avses,
äro i mål, som ej rör åtal mot viss person, två officerare av kaptens grad.

I 9 kap. 39 § sista stycket: Är i särskild författning stadgat, att undersökning
i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, vare det gällande.

III kap. 59 §:

Krigsrätt vare ej domför med mindre än att samtliga ledamöter äro tillstädes
i rätten.

Sådan undersökning, som i 39 § sista stycket sägs, må dock, där talan örn
ansvar ej föres, handläggas av krigsrätten även örn krigsdomaren ej är
tillstädes och förer i sådant fall auditören ordet i rätten.

Förenämnda i 59 § sista stycket meddelade bestämmelser hade endast
avseende å sådana undersökningar, som avsåges i 39 § sista stycket, d. v. s.
sådana, örn vilka föreskrift funnes i särskild författning, samt berörde i
övrigt allenast de civila ledamöterna i krigsrätt.

Då krigsrätt i andra fall än nu nämnts uti ett till krigsrätten överlämnat
mål verkställde undersökning i syfte att vinna den utredning, som erfordrades
för utrönande av huruvida åtal för bestämt brott borde väckas
mot viss person, skulle däremot krigsrättens samtliga ledamöter vara närvarande,
d. v. s. krigsdomaren och auditören samt två officerare, i regel
av kaptens grad.

Militieombudsmannen meddelade Nordenström detta till kännedom och
framtida efterrättelse.

Genom Nordenströms försorg skulle krigsrättens övriga ledamöter erhålla
del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

3. Fråga om krigsfiskal behörighet att, sedan kårchef resolverat,
att handlingarna i visst undersökningsmål skulle överlämnas till vederbörande
krigsdomare för ärendets handläggning i laga ordning vid
krigsrätt, framställa ansvarsyrkanden i målet

Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri med flygplanet nr
1214 typ J. 7 den 12 februari 1932 antecknades följande:

I skrivelse den 12 februari 1932 till chefen för 1. kompaniet vid 1. flygkåren
anmälde löjtnanten Knut Lindahl, att han samma dag efter företagen
nödlandning med flygplanet nr 1214, typ J. 7, å isen på Hässiö

105

kanal vid Hässiö gård kört flygplanet på isen in mot flygkårens sjöflygstation,
därvid isen brustit och flygplanet skadats.

Kårens undersöJmingsnämnd, som uppskattat kostnaderna för materielens
iståndsättande till 13,200 kronor, utlät sig: Med hänsyn tagen dels
till att sedan en vecka flygningar med avsevärt tyngre flygplan försiggått
å flygstationen utan anmärkningar mot isens hållfasthet, dels till
isens styrka vid nödlandningsplatsen, där ännu ett flygplan landat och mekaniker
samtidigt uppehållit sig, dels till att befolkningens uppgifter örn
isens bärkraft varit tillfredsställande, dels ock till att oregelbundenhet
i isens konsistens icke synts föreligga, ansåge undersökningsnämnden,
att föraren, löjtnanten Lindahl, icke borde göras ersättningsskyldig, även
örn det kunde ifrågasättas huruvida icke ännu grundligare försiktighetsåtgärder
från Lindahls sida kunde hava vidtagits samt att undersökning
vid krigsrätt icke borde äga rum.

Kårchefen, kommendörkaptenen H. Enell, anförde uti den 18 februari 1932
avgivet yttrande och beslut: Haveriet hade orsakats av att flygplanet under
rullning på isen kommit att förflyttas till en plats, där isen sannolikt på
grund av rådande strömförhållanden varit av så dålig beskaffenhet att
den ej kunnat bära flygplanet, Löjtnanten Lindahl syntes efter nödlandningen
först hava bort inhämta kårledningens närmare instruktioner
innan åtgärd för flygplanets förflyttning vidtagits. I likhet nied undersökningsnämnden
ansåge Enell, att Lindahl mera ingående, än som
skett, bort förvissa sig örn isens beskaffenhet mellan platsen för nödlandningen
och sjöflygstationen. Med hänsyn till vad i ärendet förevarit ansåge
Enell icke, att ansvar för haveriet kunde avkrävas Lindahl, då denne
måste anses hava handlat i god tro och efter bästa förmåga. Undersökning
vid krigsrätt behövde för den skull icke äga rum.

I skrivelse den 23 februari 1932 till chefen för 1. flygkåren anförde chefen
för flygvapnet, generalmajoren E. Virgin: Genom skrivelse den 20 februari
1932 hade kårchefen insänt rapport jämte protokoll rörande skadan
å flygplan nr 1214, typ J. 7. Av handlingarna franninge, att kårchefen
och kårens undersökningsnämnd funnit, att föraren av flygplanet bort
på ett mera tillfredsställande sätt, än som skett, förvissa sig örn isens beskaffenhet
mellan platsen för nödlandningen och sjöflygstationen men att
föraren måste anses hava handlat i god tro och efter bästa förmåga. Då
det på grund av vad sålunda förekommit ej kunde »anses uppenbart», att
fel ej förelåge (jfr flygmaterielkungörelsen § 12:1) och då flygplanets reparationskostnader
uppginge till jämförelsevis stort belopp, vore erforderligt
att ärendet underställdes krigsrätts prövning. Kårchefen anmodades
därför att överlämna ärendet till vederbörlig krigsdomstol för undersökning.

Sedan kårchefen genom resolution den 24 februari 1932 överlämnat handlingarna
i ärendet till krigsdomaren vid Livregementets grenadjärer
krigsrätt för ärendets handläggning i laga ordning vid krigsrätt, före -

106

kom ärendet inför krigsrätten den 16 mars 1932, därvid krigsfiskalen A.
Mälstad tillstädeskom i egenskap av åklagare.

Efter det undersökningen slutförts, anförde Mölstad inför krigsrätten,
att han ej ansåge skäl föreligga att framställa några ersättningsyrkanden
och att han ej ens ansåge sig behörig att framställa yrkande örn ansvar.

Krigsrätten förklarade därefter undersökningen avslutad.

Militieombudsmannen anmodade i skrivelse den 23 februari 1934 Mälstad
att inkomma med upplysning örn anledningen till att han icke ansett
sig behörig att framställa ansvarsyrkande i målet.

I skrivelse den 20 mars 1934 anförde Mölstad: Såvitt Mälstad kunnat
finna av chefens för flygvapnet skrivelse i ärendet den 23 februari 1932,
hade saken överlämnats »till vederbörlig krigsdomstol för undersökning».
Under sådana förhållanden och med hänsyn till stadgandet i 56 § i lagen
örn krigsdomstolar och rättegången därstädes hade Mälstad ansett det
tveksamt, huruvida han kunde anses berättigad att föra ansvarstalan mot
vederbörande. Men även örn sådan befogenhet förefunnits, så hade genom
undersökningen blivit klarlagt, att en ren olyckshändelse förelegat.
Anledning hade sålunda icke förelegat att framställa ansvars- eller ersättningsyrkande.

I skrivelse den 10 april 1934 till krigsfiskalen Mälstad anförde militieombudsmannen
härefter:

Enligt 12 § 1 mom. i flygstyrelsens kungörelse angående flygmaterielens
skötsel och vård m. m. skulle, därest utlämnad flygmateriel skadats på
annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad och full ersättning
icke genast erlades, vederbörande befälhavare låta anställa undersökning
för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst samt huruvida
någon kunde anses ersättningsskyldig och skulle det vid undersökningen
förda protokollet inlämnas till kårchefen, vilken hade att med hänsyn
till i saken yppade omständigheter bestämma örn undersökning jämväl
vid krigsrätt skulle äga rum eller örn det utan sådan åtgärd finge anses
uppenbart, att kronan själv borde vidkännas skadan eller förlusten.

I 39 § sista stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes
föreskreves, att örn i särskild författning funnes stadgat, att undersökning
i mål eller ärende skulle äga rum inför krigsdomstol, detta skulle gälla.

Enligt 56 § samma lag vore i allmänhet endast den sak föremål för
rannsakning vid krigsrätt, som vederbörande befälhavare eller överkrigsdomstolen
överlämnat till krigsrättens handläggning.

Ett förordnande örn undersökning inför krigsrätt enligt 39 § sista stycket
nämnda lag torde icke berättiga domstolen att till prövning upptaga
talan örn ansvar, såvida icke jämväl frågan därom kunde anses hava av
befälhavaren hänskjutits till krigsrättens prövning.

I förevarande fall hade chefen för flygvapnet funnit erforderligt, att
ärendet underställdes krigsrättens prövning av den anledning att det icke

107

kunde anses uppenbart, att fel icke blivit begånget. Det syntes militieombudsmannen
nied hänsyn därtill oförtydbart, att chefen för flygvapnet
åsyftat att till krigsrättens handläggning hänskjuta jämväl frågan om
ansvar för haveriet och att Mälstad följaktligen ägt behörighet att inför
krigsrätten framställa yrkande örn ansvar.

Då Mälstad likväl varit tveksam örn innebörden av chefens för flygvapnet
beslut i nu berörda hänseende, hade Mälstad bort före målets handläggning
inför krigsrätten hos chefen för flygvapnet anhålla örn besked,
huruvida han med sitt beslut avsett att hänskjuta jämväl ansvarsfrågan
till krigsrättens prövning.

Enär emellertid, så vitt av handlingarna framginge, fel av beskaffenhet,
som bort föranleda ansvar, icke blivit begånget vid utförande av ifrågavarande
flygning, funne militieombudsmannen sig kunna låta bero vid
att låta Mälstad erhålla del av militieombudsmannens här uttalade uppfattning.

4. Felaktiga beslut angående preskription av rymningsbrott.

Vid en av militieombudsmannen den 18 juni 1934 förrättad inspektion
av Värmlands regemente antecknades följande vid granskning av förhörsprotokollen.

Av protokoll hållet vid förhör inför bataljonsbefälhavaren, kaptenen
E. Wistrand den 8 juli 1933 med värnpliktige nr 345 49/1914 ä Gustaf
Ferdinand Gustafsson inhämtades bland annat följande: Gustafsson hade
inryckt till tjänstgöring vid regementet den 11 mars 1915. Den 21 april
samma år hade Gustafsson ådömts tre dagars vaktarrest för vårdslöshet
och försummelse av tjänsteplikt. Under natten till den dag, då straffets
avtjänande skolat påbörjas, hade Gustafsson avvikit från regementets
kasern och begivit sig till Oslo, därifrån Gustafsson sedermera avrest till
Amerika. Den 13 november 1932 hade Gustafsson återvänt till Sverige.
Efter sin återkomst till Sverige hade Gustafsson varit bosatt å Frykeruds
ålderdomshem. I januari 1933 hade Gustafsson tillskrivit vederbörande
rullföringsbefälhavare med begäran att få fullgöra den Gustafsson
åliggande återstående värnpliktstjänstgöringen. Gustafsson hade sedermera
erhållit order örn inställelse vid regementet den 7 juli 1933.

I beslut i ärendet den 10 juli 1933 anförde regementschefen: Enär det
Gustafsson den 21 april 1915 ålagda disciplinstraffet av vaktarrest i tre
dagar jämlikt 5 kap. 20 § allmänna strafflagen jämfört med 33 § strafflagen
för krigsmakten dåmera vore förfallet, funne regementschefen
laga hinder möta för verkställigheten av berörda straff. Vidkommande

108

elen av Gustafsson i april 1915 företagna rymningen, vilket brott jämlikt
50 § strafflagen för krigsmakten kunde förskylla fängelse, så enär
straff för sagda brott jämlikt 4 kap. allmänna strafflagen jämfört med
33 § strafflagen för krigsmakten vore förfallet, funne regementschefen
Gustafsson icke kunna ställas till ansvar för ifrågavarande brott.

Militieombudsmannen anmärkte vid inspektionen: Efter det Gustafsson
i slutet av april 1915 avvikit från sin värnpliktstjänstgöring, hade
Gustafssons skyldighet att fullgöra återstående del av den honom åliggande
värnpliktstjänstgöringen därefter under undanhållningstiden alltjämt
fortfarit. Vid sådant förhållande kunde straffet för Gustafssons
avvikande och undanhållande från tjänstgöringen icke vid tiden för
nämnda förhör och beslut anses hava förfallit. Det syntes på grund härav
anmärkningsvärt, att regementschefen likväl — under åberopande av att
straffet för ifrågavarande brott jämlikt 5 kap. allmänna strafflagen och
33 § strafflagen för krigsmakten vore förfallet — förklarat Gustafsson
icke kunna ställas till ansvar för ifrågavarande brott. Militieombudsmannen
hänvisade härutinnan till den uppfattning, som kommit till uttryck uti
det under not B 167 i N. J. A. 1927 upptagna utslaget.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 27 juni 1934 regementschefen att till militieombudsmannen
inkomma med eget yttrande jämte yttrande från vederbörande auditör.

I yttrande, som den 13 september 1934 inkom till militieombudsmannen,
anförde vice auditören Bertil Geijer, vilken kontrasignerat beslutet
i fråga: Vid tillrådande av ifrågavarande beslut hade Geijer hyst den uppfattningen,
att skyldighet för Gustafsson att efter utgången av den tjänstgöringstid,
för vilken han varit inkallad, fullgöra återstående värnpliktstjänst
icke förelegat med mindre Gustafsson blivit i vederbörlig ordning inkallad
till tjänstgöring. Med denna Geijers uppfattning hade den av Gustafsson
begångna rymningen, vilken vore att betrakta såsom ett s. k. fortfarande
brott, avslutats med utgången av den tjänstgöringstid för vilken Gustafsson
varit inkallad. Genom den av Geijer sålunda intagna ståndpunkten
hade i allt fall Gustafsson icke tillfogats någon skada. Vid tiden för
ifrågavarande beslut hade Geijer icke ägt kännedom örn det av militieombudsmannen
omförmälda rättsfallet. Geijer skulle icke underlåta att
vid förekommande fall förfara i överensstämmelse med den av militieombudsmannen
hävdade uppfattningen.

Regementschefen, översten Klingenstierna anförde i avgivet yttrande:
Då Klingenstierna meddelat beslutet ifråga, hade hail följt föredragande
auditörens i ärendet avgivna förslag. Klingenstierna hade ansett sig
böra lita på auditörens mening, då grunden till beslutet varit av helt juridisk
art. Sedan Klingenstierna tagit del av den av militieombudsmannen
aberopade praxis, delade Klingenstierna den av militieombudsmannen
hävdade meningen och bomme Klingenstierna att framdeles i före -

109

kommande likartade fall tillämpa densamma. Klingenstierna hemställde
tillika, att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen
bero.

I beslut den 21 september 1934 förklarade tjenstförrättande militieombudsmannen,
att han läte bero vid avgivna förklaringar och vederbörandes
utfästelser örn riktigt förfarande för framtiden.

II.

Vid en av militieombudsmannen den 26 juni 1934 förrättad inspektion av
Dalregementet antecknades vid granskning av förhörsprotokollen följande:

Den 24 augusti 1933 hölls förhör med värnpliktige nr 714 58/1928 Lars
Olsson angående utevaro från tjänstgöring utan laga förfall under åren
1929—1932. Vid förhöret uppgav Olsson, att han inskrivits såsom underårig
värnpliktig vid inskrivningsförrättning våren 1928 och därvid uttagits
till reservunderbefäl, att Kungl. Majit avslagit en av honom gjord
framställning angående tjänstgöring å annan tid än övriga värnpliktiga,
att han i oktober 1928 avrest till Dublin på Irland, där han före avresan
erhållit anställning å Svenska konsulatet, att han varit anställd vid konsulatet
utan avbrott från och med den 1 november 1928 till och med den
10 november 1931, då han återvänt till Sverige, att han efter återkomsten
till Sverige på sommaren 1932 haft anställning vid »Svenska-AmerikaLinjen»,
att han f. n. icke kunde förete papper rörande sin anställning å
konsulatet, att anställningen vid »Svenska-Amerika-linjen» — såsom biträde
åt intendenten på fartyget Kungsholm — varat under tiden majjuli
1932, att han f. n. icke kunde förete papper angående sagda anställning
samt att han icke satt sig i förbindelse med vederbörande rullföringsbefälhavare,
utan tänkt sig att han efter sin hemkomst skulle från
rullföringsbefälliavaren erhålla meddelande angående sin värnpliktstjänstgöring.

Enligt beslut den 28 augusti 1933 ålade regementschefen Olsson 6 dagars
vaktarrest med tjänstgöring jämlikt 50, 52 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten
»såsom för rymning, begången under 1932».

I skrivelse till regementschefen den 6 juli 1934 anförde militieombudsmannen,
att det syntes anmärkningsvärt, att då, såvitt handlingarna utvisade,
det före år 1932 förelegat skyldighet för Olsson att fullgöra värnpliktstjänstgöring
samt Olsson hållit sig undan från tjänstgöringen, regementschefen
i allt fall ålagt Olsson bestraffning allenast för rymningsbrott
begånget under år 1932.

I skrivelsen hemställde militieombudsmannen tillika, att regementschefen,
översten A. II. Andén måtte inkomma med eget yttrande ävensom
med yttrande från auditören E. Hallenberg, vilken kontrasignera! berörda
beslut av den 28 augusti 1932.

Ilo

Auditören Hallenberg anförde i avgivet yttrande:

; Militieombud smannen hade funnit det anmärkningsvärt, att Olsson
ålagts bestraffning allenast för rymningsbrott, begånget år 1932. Att så
skett hade berott på den till grund för beslutet liggande uppfattningen,
att ansvar för Olssons olovliga undanhållande från tjänstgöring under
åren 1929, 1930 och 1931 ansetts preskriberat. Enär det kunde vara tveksamt,
huruvida denna uppfattning vore riktig, ansåge Hallenberg sig böra
angiva de synpunkter, som för honom varit avgörande vid ärendets föredragning
och framläggande av förslag till resolution för regementschefen.
Frågan örn preskription av straff för rymningsbrott hade, såsom framginge
av föreliggande domslut, varit föremål för skilda meningar. I ett
på föranstaltande av justitieombudsmannen anhängiggjort mål, som efter
föredragning den 24 januari 1906 avgjorts av Kungl. Majit (N. J. A. 1906,
sid. 45), hade justitieombudsmannen bland annat anfört: »Preskriptionstiden
finge vid rymningsbrott ej anses börja omedelbart efter det att det
olovliga avvikandet ur krigstjänsten ägde rum. Till följd av rymningsbrottets
natur måste detta brott anses fortvara så länge den avvikne
undandroge sig krigstjänsten, oaktat han vore tjänstgöringsskyldig. Tiden
för åtalspreskription började därför att löpa antingen från den tid
den avvikne, medan han ännu vore tjänstgöringsskyldig, återinträdde i
tjänstgöring eller ock från den tid den avviknes tjänstgöringsskyldighet
och därmed jämväl hans förpliktelse att åter inställa sig i tjänsten upphörde
genom någon inträffande omständighet såsom t. ex. den avviknes
skiljande från krigstjänsten.» I berörda utslag syntes Kungl. Majit i
princip hava godtagit justitieombudsmannens anförda uppfattning.

I sin år 1921 avgivna ämbetsberättelse, sid. 172, hade militieombudsmannen
anfört, att »frågan när ett av krigsman, vare sig fast anställd,
värnpliktig eller annan, förövat rymningsbrott skulle anses hava upphört,
vore beroende av huruvida skyldigheten för krigsmannen att inställa
sig till trupp, fartyg, vistelse- eller tjänstgöringsort eller till tjänstgöring
upphört eller ej», men att »detta vore beroende på därom vid
varje tid för olika slag av krigsmän gällande bestämmelser». Av militieombudsmannens
yttrande framginge, »att den förstnämnda frågan icke
kunde generellt besvaras, utan måste avgöras efter prövning i varje särskilt
fall». Militieombudsmannen yttrade vidare: »I allmänhet torde
dock med nu gällande bestämmelser kunna sägas, att brottet påginge i
fråga örn fast anställd personal till dess vederbörande inställt sig eller
ertappats men i fråga örn värnpliktig endast till dess den bestämda tjänstgöringstiden,
från vilken han undanhållit sig, gått till ända.»

Örn en värnpliktig uteblivit från en del av viss tjänstgöring och den
honom åliggande återstående delen av samma tjänstgöring enligt därom
meddelade föreskrifter skulle tilläggas den ursprungliga tjänstgöringstiden
för att i följd med denna fullgöras intill dess hela tjänstgöringsskyldigheten
fullgjorts, syntes enligt militieombudsmannens uttalande

lil

»inställelseskyldigheten fortgå intill dess tjänstgöringen i dess helhet
fullgjorts eller skyldigheten på grund av särskild föreskrift, inträffat
laga förfall eller annan dylik anledning upphörde». Av den utav militieombudsmannen
sålunda uttalade uppfattningen syntes följa, att en avkortning
av den ursprungliga tjänstgöringstiden, exempelvis på grund
av hemförlovning till följd av sjukdom, rymning etc., i förevarande hänseende
hade samma verkan som en förlängning av densamma. Därest en
till linjetjänst uttagen värnpliktig, som icke skulle fullgöra facktjänstgöring,
olovligen undanhölle sig från påbörjande av första tjänstgöring
och han efter utevaro under åtta dagar i en följd inställde sig för tjänstgöringens
fullgörande, skulle han enligt gällande bestämmelser omedelbart
hemförlovas (1925 års Inskrivningsförordning §§ 113 och »128»).

Av handlingarna i ärendet framginge, att Olsson den 29 mars 1931
varit skyldig inställa sig för fullgörande av honom åliggande första
tjänstgöring. Örn Olsson inställt sig efter det åtta dagar förflutit från
inryckningsdagen den 29 mars 1931, skulle han enligt berörda stadgande
blivit hemförlovad. Härav syntes följa, att Olssons skyldighet att inställa
sig för fullgörande av militärutbildning under år 1931 icke fortfarit
under längre tid än sådan utbildning författningsenligt det året
stått honom till buds. Med tillämpning av justitieombudsmannens och
militieombudsmannens ovan anförda utlåtanden syntes Olssons förpliktelse
att inställa sig för fullgörande av 1931 års tjänstgöring få anses
hava upphört efter det åtta dagar förflutit från inryckningsdagen. Med
beräkning att åtalspreskriptionen börjat löpa från sistnämnda tidpunkt
hade ansvaret för Olssons uteblivande från 1931 års tjänstgöring vid
tiden för meddelande av beslutet den 28 augusti 1933 jämlikt 5 kap. 14 §
strafflagen varit att anse såsom förfallet. Samma bleve förhållandet beträffande
Olssons utevaro från tjänstgöring under åren 1929 och 1930.
I 1919 års ämbetsberättelse hade militieombudsmannen anfört, att med
utgången av två av Kungl. Majit avgjorda mål angående av fast anställda
begångna rymningsbrott »lärer överensstämma, att rymning betraktas
såsom ett fortfarande brott och att det straff, som kunde komma
att åläggas för rymning, avsåge utevaron från alla de särskilda tjänsteförrättningar,
som rymmaren lagligen haft att fullgöra under rymningstiden.
» Med tillämpning av detta uttalande skulle i förevarande fall Olsson
dömts till straff för år 1929 begånget rymningsbrott, vilket straff
även skulle avsett utevaron från tjänstgöring åren 1930, 1931 och 1932,
i stället för såsom skett för rymning, begången år 1932. Även om enligt
militieombudsmannens mening ifrågavarande fall i anmärkt hänseende
skulle var felbedömt, ville auditören Hallenberg framhålla, att saken i
varje fall vore synnerligen svårbedömlig och tvivelaktig samt att försiktigheten
i sådant fall, som förevarande, bjudit att tillämpa den uppfattning,
som för den dömde varit mest förmånlig.

112

Regementschefen, översten Andén hänvisade i skrivelse den 18 juli
1934 till auditören Hallenbergs yttrande samt uttalade sin anslutning
till vad Hallenberg anfört.

Det antecknades, att det ålegat Olsson att inställa sig till första tjänstgöring
den 3 april 1929 samt att Olsson frivilligt inställt sig vid regementet
den 31 mars 1933 i samband med allmän inryckning för underbefäl
och fackmän.

I skrivelse den 9 november 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen: Rymning

vore att anse som underlåtenhetsbrott och preskription löpte
förty icke så länge skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöringen bestode
och icke vore fullgjord samt möjlighet ännu funnes att fullgöra
densamma. (Se N. J. A. 1927, not. B 167 och sträfflagskommissionens
förslag till strafflag, allmänna delen, sid. 437 ff.). Enär rymningsbrott
skulle anses fortfara så länge den avvikne undandroge sig krigstjänsten,
hade Olsson följaktligen bort dömas för rymning begången under
tiden från det han varit skyldig att iakttaga inställelse för fullgörande
av honom åliggande värnpliktstjänstgöring, eller den 3 april 1929, till
dess han den 31 mars 1933 inställt sig till tjänstgöring vid regementet.

Militieombudsmannens nu angivna uppfattning i ärendet meddelades
regementschefen till kännedom, och hemställde militieombudsmännen, att
regementschefen ville delgiva auditören Hallenberg innehållet i militieombudsmannens
skrivelse.

5. Fråga om vilka lagrum, som äro tillämpliga vid ådömande av
bestraffning för djurplågeri, begånget under tjänsteutövning.

Vid en av militieombudsmännen den 18 juni 1934 förrättad inspektion av
Värmlands regemente antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll.

Uti ett av regementskrigsrätten genom utslag den 24 september 1932
avgjort mål mellan krigsfiskalen Albert Nelson, å tjänstens vägnar,
åklagare, å ena, samt hovslagarvicekorpralen Gustaf Adolf Napoleon
W ändahl, å andra sidan, angående underlåtenhet att fullgöra förmans i
tjänsten givna befallning samt djurplågeri, fann regementskrigsrätten
styrkt, att Wändahl vid hästvisitationen den 31 augusti 1932 av föredraganden
i veterinärärenden vid regementet, kaptenen Rurik Wistrand,
erhållit befallning dels att underrätta kaptenen Carl Malmros därom, att
den kaptenen Malmros tilldelade hästen varit halt, dels att lägga våtvärmande
omslag a hästarna ni’ 1 Artemis och nr 27 Unique, dels ock att
sköta ett brytsår å hästen nr 40 Maja, men att Wändahl underlåtit att
lämna kaptenen Malmros nämnda underrättelse samt först påföljande

113

dag, efter förnyad befallning av stallunderofficeren, furiren Gustaf Gustafsson
lagt omslagen å hästarna Artemis och Unique ävensom ännu den
2 september 1932 klockan 9.30 icke fullgjort befallningen beträffande hästen
Maja; krigsrätten fann vidare styrkt, att Wändahl vid skoning den 1 september
1932 av hästen nr 11 Darling misshandlat denne genom slag av
en hovslagareklubba, så att hårlöshet å vänstra länden, ett sår å högra
ljumsken samt ett antal mindre repor och svullnader å kroppen uppstått;
och dömde regementskrigsrätten i följd därav Wändahl dels jämlikt 77 §
2 mom. och 130 § strafflagen för krigsmakten för underlåtenhet att rätt
fullgöra vad förman under tjänstens utövning och i vad som anginge
tjänsten honom befallt, vilken underlåtenhet emellertid icke finge anses
hava tillkommit i avsikt att förhindra befallningens verkställighet, att
undergå vaktarrest i sex dagar, dels ock jämlikt 18 kap. 16 § allmänna
strafflagen för djurplågeri till sex dagsböter, varje dagsbot beräknad till
tre kronor, vilka böter skulle tillfalla kronan.

Det syntes militieombudsmannen anmärkningsvärt, att då det djurplågeri,
vartill Wändahl gjort sig skyldig, ägt rum under tjänsteutövning,
Wändahl icke fällts till ansvar jämväl enligt 130 § strafflagen för krigsmakten,
varvid jämlikt 131 § samma lag särskilt ansvar enligt förstnämnda
paragraf hade kunnat komma i fråga för de ytterligare brott
Wändahls nämnda förfarande kunde innefattat. (Se M. 0:s ämbetsberättelser
1920 sid. 137 ff. och 1926 sid. 116 ff.).

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
krigsdomaren K. T. Nilsson, såsom ordförande i krigsrätten, att avgiva
yttrande i ärendet ävensom infordra och till militieombudsmannen
översända yttranden från krigsrättens övriga ledamöter.

Krigsrättens ledamöter krigsdomaren Nilsson, auditören E. Stridsberg,
kaptenen A. Elgh och fanjunkaren E. Eriksson anförde i avgivet gemensamt
yttrande: Det medgåves, att den i anmärkningsskriveken framförda
tolkningen vore den riktiga. Att denna tolkning icke kommit till uttryck
i utslaget hade berott på förbiseende. I förevarande fall syntes emellertid
detta förbiseende icke hava inverkat på storleken av det straff, Wändahl
genom utslaget ådömts, enär det disciplinstraff, vartill Wändahl av
krigsrätten dömts, icke torde hava vid bedömande av hans brottslighet i
olika hänseenden enligt 130 § strafflagen för krigsmakten satts högre än
som skett. Under åberopande av det anförda och då krigsrättens nämnda
ledamöter framdeles i likartade fall komme att tillämpa den av militieombudsmannen
hävdade uppfattningen, hemställde krigsrättens ledamöter,
att militieombudsmannen måtte låta vid den avgivna förklaringen
bero.

Ärendet avslutades den 29 augusti 1934, därvid tjänstförrättande militieombudsmannen
lät vid avgiven förklaring bero.

8 Vf i'' itico ruhn c/s m anneus ämbelsberättetec.

114

6. Värnpliktig, som varit pä en gäng övertygad om två särskilda förseelser,
vilka ådragit disciplinstraff, har — emot stadgandet i 38 §
strafflagen för krigsmakten att där någon anses på en gäng övertygad
örn flera förseelser, vilka ådraga disciplinstraff, skall för dessa förseelser
bestämmas ett gemensamt straff — ålagts särskilt straff för

varje förseelse.

Vid granskning av fånglorteckningar för 3. kvartalet 1933 från Södermanlands
regemente antecknades:

Genom beslut den 26 augusti 1933 ålade regementschefen värnpliktige
nr 429 53/1932 Karl Eric Budi Ström dels jämlikt 52 § strafflagen för
krigsmakten för olovligt undanhållande efter tilländalupen permission
den 23 augusti 1933 disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, dels jämlikt
96 § samma lag för bristande i anständigt uppförande inom regementets
kasern samma dag disciplinstraff av vaktarrest i två dagar, eller tillhopa
disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar. Från infordrad avskrilt av
det i bestraflningsärendet hållna protokollet antecknades, att vice auditören
Bengt von Hofsten kontrasignerat beslutet.

Under hänvisning till bestämmelsen i 38 § strafflagen för krigsmakten
att, då någon på en gång ansåges övertygad örn flera särskilda förseelser,
för dessa skulle bestämmas ett gemensamt straff, anmodade inilitieombudsmannen
regementschefen i skrivelse den 17 januari 1934 att infordra
och inkomma med yttrande från vice auditören von Hofsten ävensom att
för egen del avgiva yttrande i ärendet.

I. skrivelse den 23 januari 1934 avgav regementschefen, översten af Edholm,
det begärda yttrandet. Vid yttrandet var fogad en av vice auditören
von Hofsten den 22 januari 1934 avgiven förklaring.

von Hofsten anförde:

Vid meddelandet av ifrågavarande beslut hade tillgått sålunda, att regementschefen
föreslagit åläggande av fyra dagars vaktarrest jämlikt
96 och 52 §§ strafflagen för krigsmakten. Då von Hofsten varit ense
med regementschefen angående straffets storlek och tillämpligheten av
de föreslagna lagrummen samt arreststraffet icke överstigit i 22 § nyssnämnda
lag för vaktarrest utsatta högsta mått, hade von Hofsten formulerat
och nedskrivit beslutet på sätt av det i ärendet hållna protokollet
framginge. Därefter hade von Hofsten kontrasignerat beslutet. Tyvärr
funne von Hofsten nu, att detsamma blivit mindre lyckligt avfattat, då
särskilda straffsatser icke bort angivas för de bägge förseelserna. Som
emellertid någon skada icke syntes hava kunnat uppkomma på grund
av beslutets formulering samt von Hofsten icke tidigare låtit någon felaktighet
komma sig till last, hemställde von Hofsten, att ärendet måtte
utan någon militieombudsmannens vidare åtgärd avskrivas.

För egen del anförde regementschefen, översten af Edholm bland annat;

115

Å förhörsprotokollet, som överlämnats till von Hofsten för dennes yttrande,
hade regementschefen gjort följande påteckning med blyerts:

»Vaktarrest Ström 4 dagar § 96 och 52 E af E»

Att auditören vid formuleringen av heslutet å protokollet angivit straffet
till två dagar efter de olika paragraferna hade regementschefen icke
ansett vara av särskild betydelse, enär slutorden »eller sålunda tillhopa
vaktarrest i fyra dagar» upptagit det av regementschefen avsedda gemensamma
straffet. Vid ett närmare studium av 38 § strafflagen för
krigsmakten hade regementschefen dock funnit, att den använda formuleringen
icke stöde i överensstämmelse med nämnda paragraf, ehuru i
sak ingen olikhet i straffpåföljden inträtt. Regementschefen hemställde
därför, att ärendet icke måtte föranleda någon militieombudsmannens
vidare åtgärd.

I skrivelse den 2 februari 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen: Det

i 38 § strafflagen för krigsmakten meddelade stadgandet, att, örn
någon på en gång övertygades örn särskilda förseelser, vilka ådroge disciplinstraff,
för dessa förseelser skulle bestämmas ett gemensamt straff,
vilket icke finge överstiga för varje slag av arreststraff utsatt högsta
mått, vore uttryck för en betydelsefull grundsats inom den militära
strafflagstiftningen.

Enär emellertid det sammanlagda straff, som ålagts Ström, icke överskridit
det i 22 § strafflagen för krigsmakten för vaktarrest utsatta högsta
mått samt regementschefen och vice auditören ven Hofsten medgivit,
att den i förenämnda lagrum meddelade bestraffningsregeln i anmärkt
hänseende blivit felaktigt tillämpad, läte militieombudsmannen bero vid
vad i ärendet förekommit.

Vice auditören von Hofsten skulle genom regementschefens försorg erhålla
del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

7. Fråga om dröjsmål förelupit vid meddelandet av beslut i

disciplinmål.

Vid granskning av de till militieombudsmannen inkomna fångförteckningarna
för tredje och fjärde kvartalen 1933 antecknades, bland annat,
från fångförteckningarna, 1) från Älvsborgs regemente, att, sedan musikeleven
nr 179/M Ernst Henry Lundgren den 2 september 1933 inställts
till förhör med anledning av olovligt undanhållande, regementsbefälhavarens
beslut i ärendet meddelats först den 8 i samma månad; 2) från
Gotlands infanterikår, att, sedan vice korpralen Gustaf Verner Hultström
och värnpliktige Filip Bernhard Daniel Johansson den 14 september 1933
inställts till förhör med anledning av olovligt undanhållande, kårbefäl -

116

havarens beslut i ärendet meddelats törst den 21 i samma månad; 3) irån
Norrlands dragonregemente, att, sedan dragonen nr 6/4 Börje Isidor Söderblom
den 31 augusti 1933 inställts till förhör med anledning av olovligt
undanhållande, regementschefens beslut i ärendet meddelats först
den 6 september 1933; 4) från Livregementet till häst, att, sedan volontären
Johan August Heibert Larsson den 21 september 1933 inställts till
förhör med anledning av olovligt undanhållande, sekundchefens beslut
i ärendet meddelats först den 6 oktober; 5) från Västernorrlands regemente,
att, sedan furiren nr 16/7 Tor Sixten Kohlén den 11 november 1933 inställts
till förhör angående försummelse vid fullgörande av tjänsteplikt,
regementschefens beslut i ärendet meddelats först den 17 i samma manad,
samt 6) från Karlskrona kustartilleriregemente, att, sedan 3. klass
kustartilleristen nr 30/6 Johan Alfred Ekstrand den 6 oktober 1933 inställts
till förhör rörande olovligt undanhållande, regementschefens beslut
i ärendet meddelats först den 12 i samma månad.

I anledning av vad sålunda antecknats anmodade militieombudsmannen
vederbörande befälhavare att inkomma med upplysning rörande anledningen
till de förelupna dröjsmålen med meddelande av beslut i saken.

Uti till militieombudsmannen inkomna yttranden anfördes följande:

1) T. f. regementsbefälhavaren för Älvsborgs regemente, majoren N. O.
Höglund: Förhöret med Lundgren hade, så vitt Höglund kunde erinra

sig, avslutats den 2 september kl. omkring I6.00—17.oo. Omedelbart efter
det förhöret avslutats hade Höglund begivit sig upp på regementsexpeditionen
för att jämlikt regementsinstruktionen i egenskap av förhörsledare
föredraga ärendet för t. f. regementschefen. Huruvida t. f. regementschefen
då för dagen lämnat kasernen, befunnit sig ute och följt övningar
eller varit upptagen av annan föredragande mindes Höglund icke.
Därest regementschefen ej för dagen lämnat kasernen, hade Höglund
säkerligen anmodat expeditionsunderofficeren eller någon annan i expeditionen
tjänstgörande att underrätta Höglund, när han kunde erhålla
företräde, och själv stannat i kasernen till den dagliga tjänstgöringstidens
slut kl. 17.oo. Tillfälle till föredragning hade emellertid icke beretts
Höglund nämnda dag. Den 3 september hade varit söndag. Måndagen
den 4 september hade Höglund ånyo sökt företräde för t. f. regementschefen
och hade han, därest han icke omedelbart erhållit sådant, förfarit
på sätt som angivits beträffande tillvägagångssättet den 2 september.
T. f. regementschefen hade vid denna tid varit ytterligt upptagen
och man hade kunnat få vänta i timmar på att erhålla företräde. T. f.
regementschefen hade enligt anteckning å förhörsprotokollet den 5 september
översänt målet till auditören. Denne hade meddelat, att han
icke erinrade sig, när han mottagit och återsänt protokollet. Före den
7 september hade Höglund ej kunnat meddela beslut i målet, emedan han
endast den 7 och 8 september varit regementsbefälhavare. Så snart målet

117

återkommit från auditören, hade regementskvartermästaren, såvitt Höglund
kunde minnas, omedelbart föredragit detsamma för Höglund, varefter
Höglund utan dröjsmål fattat beslut.

Förutvarande t. f. regementschefen, översten A. Bredberg, uppgav, att
han icke kunde erinra sig de närmare omständigheterna vid handläggningen
av ifrågavarande ärende, men framhöll, att han städse efter skedd
anmälan utan uppskov upptagit bestraffningsärenden till handläggning.

2) Befälhavaren för Gotlands infanterikår, majoren N. E. Welander:
Under regementsövningarna år 1933 (n/<>—7/io) hade kåren varit organiserad
på regementsstab, en bataljon, ett yrkeskompani och en pionjärgrupp.
Chefen för bataljonen hade hållit förhör den 14 september sent
på eftermiddagen. Protokollen hade utskrivits och förelagts bataljonschefen
för underskrift under den 15 september. Den 16 september hade
protokollen enligt kårexpeditionens diarium ankommit till kårbefälhavaren.
Enligt kårexpeditionens postbok hade protokollen samma dag expedierats
per post till vice auditören R. H. Laurin i Visby. Den 17 september
hade varit söndag, varför Laurin sannolikt handlagt ärendet tidigast den
18. Översändandet av protokollen från Laurin till kårbefälhavaren hade
skett per post. Under förutsättning av omedelbar expediering hade protokollen
tidigast under den 19 september åter kunnat vara kårbefälhavaren
tillhanda. Under den 20 och den 21 september hade bataljonen
haft övningar utom förläggningsorten med återkomst till Visborgs slätt
den 21 på eftermiddagen. Med hänsyn tili att bestraffningarna icke
lämpligen kunnat börja avtjänas under nämnda övningar utom förläggningsorten,
hade kårbefälhavaren meddelat beslut i ärendet först den 21
september och bestämt, att bestraffningarna skulle taga sin början kl.
19.oo sistnämnda dag.

3) Chefen för Norrlands dragonregemente, översten W. A. Douglas: Protokollet
över det den 31 augusti 1933 hållna förhöret med Söderblom hade
enligt å regementet fört diarium den 1 september översänts till vice auditören
R. C. Öhman. Enligt diariet hade protokollet återkommit till regementsexpeditionen
först den 6 september. På grund härav hade regementschefens
beslut i ärendet icke kunnat fattas förrän den 6 september, vilken dag det
jämväl blivit meddelat vederbörande. Auditören brukade i vanliga fall per
telefon meddela regementsexpeditionen, när protokoll av honom blivit behandlade,
varefter desamma genom expeditionens försorg avhämtades.
Så hade, enligt inhämtad upplysning, icke skett i förevarande fall, utan
hade Öhman personligen återlämnat protokollet ifråga den 6 september.

I anledning av vad regementschefen i sitt yttrande anfört infordrades
yttrande från vice auditören R. C. Öhman, vilken i yttrande den 2 februari
1934 anförde: Ifrågavarande ärende hade handlagts för ungefär fem

månader sedan och hade varit av enkel beskaffenhet. Öhman hade så -

118

lunda icke haft någon anledning att lägga på minnet ärendets detaljer.
Öhman vore emellertid absolut övertygad därom, att han icke haft i sitt
förvar protokollet ifråga under tiden den 1—6 september 1933. Denna
övertygelse grundade sig på följande omständigheter. Vid de tillfällen
Öhman tjänstgjort såsom auditör hade disciplinmålen av Öhman
handlagts på ettdera av följande sätt. Antingen hade vederbörande regementsadjutant
genom manskap från vakten överlämnat protokollet till
Öhman å hans tjänsterum i länsstyrelsen, eller ock hade regementsadjutanten
låtit översända protokollet till Öhmans bostad. I förra fallet hade
Öhman omedelbart handlagt ärendet och återsänt protokollet till regementet
genom vederbörande manskap från vakten. Den tid. Öhman vid
sådant förhållande omliänderhaft protokollet, rörde sig allenast örn minuter.
I senare fallet brukade protokollet återhämtas till regementet först
påföljande dag, då Öhman på grund av sin tjänstgöring vid länsstyrelsen
icke hemkomme förrän vid V* 6-tiden på e. m. Därest av en eller
annan anledning protokollet icke påföljande dag återställts, brukade
Öhman andra dagen efter det protokollet inlämnats till hans bostad antingen
per telefon påminna vederbörande å regementet, att protokoll funnes
att avhämta hos Öhman, eller ock själv personligen inlämna protokollet
till regementsexpeditionen. Genom sådant förfarande förlorades ingen
tid. Skulle Öhman nämligen översända protokollet per post dagen efter
det protokollet inlämnats i hans bostad, återkomme det icke till regementet
tidigare än örn det avhämtats eller av Öhman personligen ingivits å
regementsexpeditionen andra dagen efter det protokollet inlämnats i
Öhmans hostad. Den tid Öhman brukade hava protokollet i sin bostad be
löpte sig sålunda till en, högst två dagar. Då Öhman icke förde diarium
över till honom från regementsexpeditionerna inkomna och av Öhman expedierade
ärenden, kunde han icke visa, att anteckningarna i regementets
diarium icke vore riktiga. Öhman bomme emellertid att för framtiden
föra diarium över de handlingar, han mottoge från regementsexpeditionerna,
med angivande av dag för mottagandet och för expedierandet av
nämnda handlingar.

4) Sekundchefen för Livregementet till häst, översten C. E. R. von der
Lancken: Larsson inställdes till majorsförhör den 21 september 1933. Handlingarna
i målet översändes samma dag till auditören för yttrande. Ärendet
föredrogs för sekundchefen den 6 oktober 1933, då ock beslut meddelades.
Den 22 och den 23 september ävensom under tiden den 27 september —
den 3 oktober 1933 hade regementet varit på övningar utom förläggningsorten.
Såvitt nu vore möjligt att utröna, hade detta varit anledningen till
dröjsmålet med målets handläggning. Larsson hade deltagit i nämnda
övningar.

119

5. Chefen för V ästernorrlands regemente, översten T. It. Evers: Förseelsen
begicks den 10 november 1933 på aftonen. Förhör inför dagmajoren
ägde rum lördagen den 11 november omkring klockan 14.oo. Enär kompaniadjutanten
vid 7. kompaniet, där Rohlén var stamplacerad, på grund av
tjänsteförrättningar vid tidpunkten för förhörets hållande icke varit anträffbar
av förhörsledaren, hade utdrag ur straffregister och bok för tillrättavisningar,
vilka handlingar skulle biläggas protokollet, icke kunnat erhållas
förrän under måndagen den 13 november. Icke heller hade den under
den 10 november tjänstgörande daglöjtnanten, som skolat höras som vittne,
kunnat anträffas förrän den 13 november. Först under sistnämnda
dag hade därför protokollet av förhörsledaren m. fl. kunnat underskrivas.
På middagen den 13 november hade förhörsprotokollet inlämnats till re>-gementsexpeditionen. Sedan regementschefen tagit del av detsamma,
hade det per post översänts till auditören, vilken — ävenledes per post —
återsänt detsamma med eget yttrande. Tidpunkten härför kunde icke nu
fixeras, men torde beslutet i detta fall enligt den praxis, som rådde vid
regementet, meddelats samma dag som handlingarna återkommit från
auditören.

6) Chefen för Karlskrona kustartilleriregemente, översten H. G. Malmberg:
Förhörsprotokollet hade ankommit från 1. bataljonen till regementsexpeditionen
den 6 oktober 1933 efter expeditionstidens slut, sedan regementschefen
lämnat kasernen. Protokollet hade emottagits av expeditionsunderofficeren
och instämplats såsom inkommet nämnda den 6 oktober. På
grund av vissa rekognosceringar hade regementschefen påföljande dag icke
varit i tillfälle att få ärendet sig förelagt utan hade detta kunnat ske först
måndagen den 9 i samma månad. Sistnämnda dag hade protokollet översänts
till auditören för yttrande och hade protokollet kommit denne tillhanda
påföljande dag. Till regementet hade protokollet återkommit den 11
oktober 1933, men syntes tidpunkten härför hava inträffat efter det regementschefen
lämnat kasernen för dagen. Med anledning härav hade beslutet
icke blivit underskrivet och meddelat förrän den 12 oktober 1933. I

I skrivelser den 29 januari 1934 till chefen för Älvsborgs regemente, chefen
för Gotlands infanterikår och chefen för Norrlands dragonregemente
samt 10 april 1934 till sekundchefen för Livregementet till häst, chefen
för Västernorrlands regemente och chefen för Karlskrona kustartilleriregemente
anförde militieombudsmannen:

Uttryckliga författningsbestämmelser örn den tid, inom vilken befälhavares
beslut i disciplinmål skulle meddelas, sedan rapport örn förseelsen
avgivits, funnes icke. Det syntes emllertid vara uppenbart, att sådant
beslut skulle meddelas utan tidsutdräkt. Stöd för denna uppfattning
kundo hämtas ur förarbetena till gällande krigslagstiftning.

Vid föredragning inför lagrådet av det förslag till strafflag för

120

krigsmakten, som förelädes 1914 års senare riksdag, yttrade sålunda lagrådet
bland annat (sid. 388 i prop. nr 57/1914 B): »Det ligger i den disciplinära
bestraffningens natur, att straffet bör följa så hastigt som möjligt
på förseelsen. Detta är också beaktat i förslaget, som medgiver befälhavaren
att utan auditörens börande ålägga disciplinstraff, örn hans
hörande skulle medföra väsentligt uppskov med målets avgörande. Vad
som bör förstås med väsentligt uppskov kan ju bliva föremål för olika
meningar, men att fördröjandet måste vara synnerligen ringa för att ej
betraktas såsom väsentligt torde vara klart. Vid förut omförmälda sammanträde
med krigsbeiälet (sammanträde, som på lagrådets inbjudan
hölls med arméfördelningscheferna samt regements- och kårcheferna, vilka
vid tiden för lagrådets granskningsarbete voro samlade i huvudstaden)
uttalades enhälligt den åsikten, att de disciplinära förseelser, som
under dagen anmäldes till befälhavaren, borde, därest icke särskilda förhållanden
föranledde undantag, i krigstuktens intresse behandlas och
eventuellt bestraffas innan befälhavaren lämnade sin expedition för dagen.
»

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets utlåtande yttrade dåvarande chefen
för justitiedepartementet (förenämnda prop. sid. 437): »Såväl i krigstuktens
intresse som för undvikande därav, att någon onödigt länge kvarhålles
i förvarsarrest är det visserligen av allra största vikt att disciplinmålen
ofördröjligen komma till avgörande, och vill jag i detta hänseende
gärna instämma i krigsbefälets uttalande, att dylika mål i vanliga
fall böra avdömas samma dag, som förseelsen anmälts för befälhavaren.
Anordnas samarbetet mellan befälhavaren och auditören på ett
tillfredsställande sätt, är jag emellertid övertygad därom, att det endast
blir i undantagsfall som auditörens hörande behöver föranleda längre
uppskov med målets avgörande, än nu är nämnt.»

Ehuru militieombudsmannen funnit, att anmärkningsvärt dröjsmål förelupit
beträffande handläggningen av ett vart av förenämnda disciplinmål,
ansåge sig militieombudsmannen kunna låta bero vid vad i ärendena
förekommit.

Chefen för Älvsborgs regemente skulle giva majoren Höglund och vederbörande
auditör del av skrivelsens innehåll, chefen för Gotlands infanterikår
skulle giva majoren Welander och auditören Laurin del av skrivelsens
innehåll; chefen lör Norrlands dragonregemente skulle giva vice
auditören Öhman del av skrivelsens innehåll.

121

8. Tillrättavisning: i form av förbud att vistas utom kasernområde,
läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt
truppförband upplåten del av dylikt område far ej aläggas för ett

visst antal gånger,

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 25 augusti 1934
förrättad inspektion av Skånska kavalleriregementet antecknades vid
granskning av den vid livskvadronen förda anteckningsboken över tillrättavisningar,
att skvadronschefen den 22 maj 1933 meddelat volontären nr
23 Nilsson tillrättavisning med en månads förbud att vistas utom kasernområde
för det han som stallvakt övergivit sin post.

Under hänvisning till att enligt 210 § strafflagen för krigsmakten förbud
att vistas utom kasernområde icke finge meddelas för längre tid än
15 dagar anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 1 september 1934 regementschefen att infordra och inkomma med yttrande
från skvadronschefen.

I yttrande den 7 september 1934 uppgav skvadronschefen, ryttmästaren
H. Ekström, att tillrättavisningen avsett vägran av permission under fyra
lördagar och söndagar, att emedan dåvarande skvadronsadjutanten ej varit
närvarande vid tillrättavisningens meddelande, tillrättavisningen införts
i tillrättavisningsjournalen av dagkorpralen under benämning »en
månads permissionsförbud» samt att skvadronsadjutanten därefter i journalen
överstrukit permissionsförbud och i stället infört förbud att vistas
utom kasernen.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 22 september 1934, att regementschefen
ville verkställa och inkomma med utredning i ärendet, innefattande
upplysning örn tidpunkten och sättet för verkställande av ifrågavarande
tillrättavisning ävensom att, då vägran av permission icke kunde användas
såsom form för tillrättavisning enligt 210 § strafflagen för krigsmakten,
regementschefen måtte infordra och hit inkomma med förnyat yttrande
av ryttmästaren Ekström.

Med skrivelse den 4 oktober 1934 översände regementschefen ett den 2
oktober 1934 dagtecknat protokoll fört vid en av majoren J. Montgomery
Cederhielm verkställd utredning angående den Nilsson den 22 mars 1933
meddelade tillrättavisningen ävensom skrivelse, dagtecknad den 29 september
1934, från ryttmästaren Ekström.

Av nämnda protokoll framgick bland annat, att ryttmästaren Ekström
uppgivit, att han jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten meddelat Nilsson
en månads permissionsförbud.

Ryttmästaren Ekström anförde i sin berörda skrivelse: Vid skvadronen
hade det varit brukligt att »äldre» manskap erhållit permission lördagar

122

och söndagar till klockan 5 påföljande dag samt en å två gånger i månaden
s. k. helpermission — från lördag middag efter tjänstgöringens slut till
klockan 5 påföljande måndag. Tillrättavisningen hade uteslutit Nilsson
från denna förmån under tiden den 28 maj—den lt) juni. Eyttmästaren
Ekström hade med tillrättavisningen avsett en lindrigare form av »förbud
att vistas utom kasernområdet».

I skrivelse den 18 oktober 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen: Av

ryttmästaren Ekströms i ärendet avgivna yttranden syntes framgå,
dels att den volontären Nilsson meddelade tillrättavisningen avsett förbud
att vistas utom kasernområdet, dels ock att beslutet ifråga allenast
avsett förbud att vistas utom kasernområdet under vissa veckodagar,
nämligen de dagar, då »äldre» manskap erhölle antingen allmän
permission d. v. s. lördag och söndag till klockan 5 påföljande dag eller ock
s. k. helpermission — från lördag middag efter tjänstgöringens slut till
klockan 5 påföljande måndag.

Enligt 210 § d) strafflagen för krigsmakten finge såsom tillrättavisningför
manskap användas förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar,
vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I
motsats till vad som gällde enligt 210 § c) beträffande åläggande att förrätta
handräckningsarbete, kunde tillrättavisning enligt 210 § d) icke åläggas
för visst antal gånger.

Den mot volontären Nilsson använda tillrättavisningen hade följaktligen
icke stått i överensstämmelse med lagens stadgande örn sättet för meddelande
av förbud att vistas utom kasernområde och ryttmästaren Ekström
hade förty vid meddelandet av tillrättavisningen förfarit felaktigt.

Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt vore emellertid icke av beskaffenhet
att föranleda någon beivran.

Eyttmästaren Ekström skulle genom regementschefens försorg erhålla
del av innehållet i militieombudsmannens skrivelse. II.

II.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 5 september
1934 förrättad inspektion av Västernorrlands regemente antecknades vid
granskning av 5. kompaniets anteckningsbok över tillrättavisningar för
värnpliktiga bland annat, att kompanichefen den 23 augusti 1933 tillrättavisat
värnpliktige nr 241 66/32 Melin och nr 29 66/32 Strömstedt för försummelse
av tjänsteplikt med »förbud att vistas utom fritidsområdet tiden
den 23 augusti—den 17 september 1933».

Under hänvisning till att enligt 210 § strafflagen för krigsmakten förbud
att vistas utom kasernområde icke finge meddelas för längre tid än

123

15 dagar anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 15 september 1934 regementschefen att infordra och inkomma med
yttrande från kompanichefen.

I yttrande dan 13 oktober 1934 uppgav kompanichefen, kaptenen Elis
Löfgren, att tillrättavisningarna avsett att under sammanlagt fyra lördagar
och söndagar beröva Melin och Strömstedt tillfälle till hempermission
och att tillrättavisningarna varit ämnade såsom varning. Av förbiseende
hade tillrättavisningarna blivit formulerade likalydande med
210 § d) i strafflagen för krigsmakten.

I skrivelse den 18 oktober 1934 till regementschefen anförde militieombudsmannen: Av

kaptenen Löfgrens i ärendet avgivna yttrande syntes framgå, att
de Melin och Strömstedt meddelade tillrättavisningarna allenast avsett
förbud för Melin och Strömstedt att under vissa veckodagar, nämligen fyra
lördagar och fyra söndagar vistas utom kasernområdet.

Enligt 210 § d) strafflagen för krigsmakten iinge såsom tillrättavisning
för manskap användas förbud att under viss bestämd tid, högst 15 dagar,
vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt
kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I
motsats till vad som gällde enligt 210 § c) beträffande åläggande att förrätta
handräckningsarbete, kunde tillrättavisning enligt 210 § d) icke
åläggas för visst antal gånger.

De mot Melin och Strömstedt använda tillrättavisningarna hade följaktligen
icke stått i överensstämmelse med lagens stadgande örn sättet för
meddelande av förbud att vistas utom kasernområde och kaptenen Löfgren
hade förty vid meddelandet av tillrättavisningarna förfarit felaktigt.

Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt vore emellertid icke av
beskaffenhet att föranleda någon beivran.

Kaptenen Löfgren skulle genom regementschefens försorg erhålla del av
innehållet i militieombudsmannens skrivelse.

9. Fråga huruvida den, som vållat flyghaveri, bort förordnas att
hålla förhör i saken. Fråga tillika örn underlåtenhet att hålla förhör
med den till flyghaveriet vållande.

Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri den 6 september
1932 med flygplanet nr 3332 antecknades följande:

I skrivelse den 8 september 1932 till chefen för 2. spanardivisioneu anmälde
kaptenen K. Lillier, att han vid landning i förband å Ljungbyhod
den 6 i samma månad gjort haveri med flygplan nr 3332.

Med anledning därav hölls den 8 september 1932 förhör i saken av kaptenen
K. Zachrisson.

124

Vid förhöret uppgav kaptenen LiUier: Då flygplanet vid passerandet av
flygfältets begränsningslinje befunnit sig på omkring 2 å 3 meters höjd över
marken med en hastighet av omkring 120 km/tim., hade det plötsligt kantrat
åt höger, varvid högra undervingens spets tagit i marken och brutits.
Trots omedelbar och kraftig parad hade flygplanet icke reagerat i så god
tid, att haveri helt kunnat undvikas. Hastigheten på flygplanet hade då
fortfarande varit så stor, att roderreagens utan pådragning av motorn erhållits
och ytterligare skada å flygplanet kunnat förhindras.

Beträffande frågan örn de omständigheter, som föranlett skadan, yttrade
förhörsledaren kaptenen Zachrisson: Maskinen hade strax före sättningen
fattats av ett vindkast, som kommit maskinen att kränga över åt höger.
Därvid hade undervingens högra spets stött mot marken och brutits av.
Då skadan ej kunde anses hava uppstått genom vårdslöshet av föraren,
föresloge förhörsledaren, att kronan måtte vidkännas kostnaderna för
skadan.

Kårchefen, majoren A. Gyllenkrok, anförde uti den 4 oktober 1932 avgivet
yttrande och beslut: Han hade själv varit vittne till händelseförloppet
i dess helhet. För Lillier hade uppstått vissa svårigheter att landa korrekt
på grund av divisionschefens — kapten Zachrissons — sätt att flyga
rättningsflygplanet under glidflykten före landningen. Detta hade i sin
tur förorsakats av bland annat felbedömning av höjd samt avstånd till
platsen för landningen. Felbedömningen hade i sin tur berott på bristande
kännedom örn flygfältet ävensom därpå att landningsmärke icke funnits utlagt.
Lillier kunde icke göras ansvarig för det passerade. Kronan skulle
gälda kostnaderna. Undersökning vid krigsrätt vore icke erforderlig.

Granskningen av förhörsprotokollet föranledde följande anmärkningar
från militieombudsmannens sida, vilka anmärkningar framställdes uti
skrivelse till kårchefen den 23 februari 1934: 1) Då kårchefen, som
själv varit vittne till händelseförloppet i dess helhet, syntes anse, att divisionschefen,
kapten Zachrisson, i viss mån orsakat haveriet, hade uppdraget
att verkställa utredning i ärendet lämpligen icke bort anförtros åt
Zachrisson. 2) Zachrisson hade bort höras angående de fel, vartill han
skulle hava gjort sig skyldig.

Majoren Gyllenkrok anförde i yttrande den 1 mars 1934: Han erkände
det berättigade ur uteslutande juridisk och formell synpunkt i den av militieombudsmannen
under 1) gjorda anmärkningen. Frågan kunde emellertid
betraktas ur flera synpunkter. Gyllenkrok hade själv åsett händelseförloppet
från början till slut. Orsaken eller orsakerna till haveriet med
Lilliers flygplan hade genast varit fullt klara för Gyllenkrok. Hans uppfattning
framginge av vad han anfört under »kårchefens yttrande och
beslut». I det föreliggande fallet hade han ansett och ansåge fortfarande,
att det saknade all praktisk betydelse, huruvida divisionschefen, kapten
Zachrisson, eller Gyllenkrok själv verkställt förhöret beträffande det passerade.
Oavsett hur detta förhör utfölle och oavsett vilken uppfattning

125

divisionschefen under detsamma skulle lägga i dagen, hade Gyllenkrok
i egenskap av kårchef och samtidigt åsyna vittne till händelseförloppet i
dess helhet — haft möjlighet att, örn så skulle visa sig erforderligt, låta
fortsätta förhöret, komplettera förhörsprotokollet samt anteckna sin uppfattning
och sitt beslut. Det hade sålunda icke förefunnits någon möjlighet,
att ärendet icke skulle komma att bliva behandlat på ett sätt, som
motsvarade det verkliga händelseförloppet. Lillier hade varit utan varje
förvållande till det hela. Zachrissons sätt att flyga hade däremot varit
den omedelbara eller närmaste orsaken till Lilliers haveri.

Gyllenkrok erkände riktigheten av den under 2) framställda anmärkningen.

I skrivelse den 26 mars 1934 till majoren Gyllenkrok anförde militieombudsmannen: Uttryckliga

föreskrifter funnes väl icke örn kompetensvillkor för förhörsledare.
Det finge emellertid anses ligga i sakens natur, att en befälhavare,
som kunde antagas äga del i den sak, varom utredning skulle företagas,
icke borde leda utredningen.

Majoren Gyllenkrok hade uppgivit, att haveriet föranletts av felbedömning
från kapten Zachrissons sida.

Vid sådant förhållande hade majoren Gyllenkrok icke bort beordra kapten
Zachrisson att hålla förhöret.

Vad sålunda anmärkts meddelades majoren Gyllenkrok för framtida
iakttagande.

Beträffande den under 2) framställda anmärkningen funne militieomhudsmannen,
med hänsyn till vad majoren Gyllenkrok i sitt yttrande anfört,
sig kunna låta bero vid vad därutinnan förekommit.

10. Fråga örn tolkningen av mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna
för flygtjänsten.

Vid granskning av de protokoll, som hållits vid förhör vid 4. flygkåren
dels den 13 februari 1933 angående haveri vid Lit med flygplan nr 4393
den 9 i samma månad, dels den 13 mars 1933 angående haveri med flygplan
nr 4394 å Bodens landflygstation den 7 i samma månad, dels ock den
18 juli 1933 angående kollision mellan flygplan nr 4391 och nr 4396 vid
tilläggning till stranden i Västerbyviken den 17 i samma månad, anmärktes
att av protokollen icke framginge, huruvida kårchefen utlåtit
sig i de hänseenden, varom förmäldes i mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna
för flygtjänsten.

Berörda moment i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna för flygtjäns
ten lyder:

Protokoll upprättat av den som beordrat flygningen eller av flygkårs

126

undersökningsnämnd insändes till vederbörande kårchef, som i detsamma
angiver

vad kårchefen anser vara orsak (orsakerna) till haveriet,

huruvida och i vad mån föraren eller någon annan kan göras ansvarig
för haveriet samt

örn jämväl undersökning vid krigsrätt skall äga rum.

Sedan militieombudsmannen i anledning av vad sålunda anmärkts infordrat
yttrande från kårchefen, meddelade kårchefen, majoren C. G. rov
Porat, i skrivelse den 13 mars 1934, att utredningen uti ifrågavarande ärenden
synts kårchefen fullt ut besvara frågan örn haveriernas uppkomst, varför
ytterligare reflexioner från kårchelens sida ej varit nödvändiga.

Vid granskning av protokoll i ärende rörande haveri med flygplan
nr 4392 den 17 februari 1932 antecknades följande: I rapport den 17 februari
1932 anmälde furiren nr 10 W. Willén, att vid start från Inviken
med flygplan nr 4392 efter sjuktransportflygning samma dag flygplanet
glidit upp på några uppskruvade snöbetäckta isstycken, varvid högra innerskidan
lörstörts och bakre distansaxeln något stukats av skidbocken.

Vid förhör i saken den 19 februari 1932 antecknade förhörsledaren, kaptenen
G. Gärdin, att av besiktning och förhör framginge, att skadan föranletts
av föraren ovidkommande omständigheter, samt att kostnaderna
för materielens iståndsättande kunde skattas till omkring 150 kronor.

Enligt beslut den 26 februari 1932, meddelat av majoren Å. Lundström
i egenskap av tillförordnad chef för 4. flygkåren, skulle kronan vidkännas
kostnaderna.

Enär av förhörsprotokollet icke framginge, huruvida majoren Lundström
utlåtit sig i de hänseenden, varom förmäldes i mom. 149 i ordningsoch
säkerhetsföreskrifterna för flygtjänsten, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 23 februari 1934 Lundström att inkomma med yttrande.

I yttrande den 27 februari 1934 anförde majoren Lundström: Omförmälda
haveri hade varit av den mindre omfattning, som omnämndes i mom.
142 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna. Lundström hade icke haft
någon anledning betvivla riktigheten av Willéns uppgift beträffande skadans
uppkomst. På grund därav hade Lundström beslutat, att kronan
skulle vidkännas kostnaderna. Av beslutet framginge, att Lundström
satte tilltro till Willéns uppgift angående orsaken till haveriet samt att
Lundström därför icke ansåge, att Willén kunde göras ansvarig för detsamma
eller att frågan borde hänskjutas till krigsrätt. Därest Lundström
varit av annan uppfattning, hade Lundström yttrat sig i alla de hänseenden,
som omförmäldes i mom. 149 i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna,
samt jämlikt mom. 151 i samma ordnings- och säkerhetsföreskrifter
insänt protokoll till chefen för flygvapnet.

127

I skrivelser den 26 mars 1934 till majoren von Porat och majoren Ä.
Lundström aniörde militieombudsmannen:

Enligt mom. 149 i berörda ordnings- oell säkerhetsföreskrifter skulle
vederbörande kårchef uti till honom överlämnat lörhörsprotokoll angiva.

vad kårchefen ansåge vara orsak till haveriet,

huruvida och i vad mån föraren eller någon annan kunde göras ansvarig
för haveriet samt

örn jämväl undersökning vid krigsrätt skulle äga rum.

Detta stadgande syntes böra tolkas så, att av kårchef jämlikt stadgandet
avgivet utlåtande rörande inträffat haveri städse skulle innehålla
yttrande i de i momentet angivna tre hänseenden.

Vad militieombudsmannen sålunda anmärkt meddelades för framtida
efterrättelse.

11. Felaktig tillämpning av gällande föreskrifter om förläggning av
samt om rätt tili tjänstgöringstraktamente för officerare och underofficerare
vid tjänstgöring utom förläggningsorten.

Med skrivelse den 27 februari 1934 överlämnade riksräkenskapsverket
till militieombudsmannen, för den åtgärd militieombudsmannen kunde
finna anledning vidtaga, handlingarna uti ett anmärkningsärende rörande
kostnader för vissa officerare och underofficerare, vilka deltagit
i vissa av chefen för 3. flygkåren anbefallda såsom vinterövningar anordnade
officers- och underofficersövningar i Dalarna och Värmland den 2 februari—den
11 mars 1933.

Av de överlämnade handlingarna inhämtades bland annat följande:

Enligt räkningar vid 3. flygkåren den 3 mars 1933, försedda med utbetalningsorder
»å kårchefens vägnar» av kårintendenten, kaptenen
greve E. Creutz, bade till Järnvägshotellet och Brandts pensionat, Orsa,
för »inkvartering enligt avtal» av officerare respektive underofficerare
(tyghantverkare), vilka enligt kårorder den 21 januari 1933, deltagit i
officers- och underofficersövningar i Dalarna och Värmland under tiden
den 2 februari—den 11 mars 1933, utbetalats ersättning efter 5 kronor
50 öre för dag för officer och efter 4 kronor för dag för underofficer
(tyghantverkare), på sätt nedanstående förteckning närmare utvisade:

128

Beställning	Namn	Inkvarteringsställe	Tid	Antal dagar å kr. 5: 50 resp. kr. 4: —	Summa
Major	A. Gyllenkrok	Järnvägshotellet	7.-V»	25	137: 50
Kapten	K. Zachrisson	»	’/»—7»	24	182: —
	K. Lillier	»	8/> -*7>	21	115: BO
»	M. Bång	»	V.-2/	18	99: —
Löjtnant	E. Kjellgren		4/*-%	28	154: —
»	G. Lindberg	»	7/>-S/3	25	137: 50
Fanjunkare	E. Jagardt	Brandis pensionat	4/»-7s	28	112: —
Sergeant	E. Östlund	»	4/—7*	21	84: —
»	C. Andersson	»	4/,-s/a	28	112: —
Tyghantv.	G. Holmberg	»	V*—S/S	28	112: —
			Summa kronor	1,195: 60

Vid granskning inom riksräkenskapsverket av 3. flygkårens räkenskaper
för april 1933 hade beträffande ifrågavarande räkningar anmärkts:
Det i räkningarna debiterade priset per dag vore efter omständigheterna
så högt, att riksräkenskapsverkets revision måste förutsätta, att den utbetalda
ersättningen avsåge icke blott inkvartering utan även måltidsinackordering.
Då deltagarna under ifrågavarande tid samtliga åtnjutit
tjänstgöringstraktamente enligt 8 kap. tilläggsbestämmelserna till de
militära avlöningsreglementena (1928:260) och vid sådant förhållande själva
bort bekosta sin mathållning, anmärktes, därest utbetalningarna icke
kunde nöjaktigt förklaras, den del av inkvarteringskostnaden, som belöpte
på måltidsinackordering, till ersättande av kårchefen majoren Gyllenkrok
och kårintendenten kaptenen Creutz.

I förklaring, dagtecknad den 26 juli 1933, hade majoren Gyllenkrok
anfort: Det i räkningarna debiterade priset innefattade endast hyra för
förläggningslokaler — i detta fall rum för officerare och underofficerare
— jämte ersättning för städning av förläggningslokalerna. Någon ersättning
för måltider hade icke ingått i nämnda summa.

Å förklaringen hade kaptenen Creutz tecknat, att han hänvisade till
densamma.

I skrivelse den 7 december 1933 till Järnvägshotellet i Orsa hade revisorn
i riksräkenskapsverket Arvid Stenström anfört: Enligt av hotellet
per telefon lämnad uppgift utgjorde det pris, som överenskommits beträffande
inkvartering av sex officerare från 3. flygkåren under februari
—mars 1933, 5 kronor 50 öre per dygn och hade detta pris avsett både
mathållning och logi, alltså helpension. Eevisorn anhölle att få denna
uppgift skriftligen bekräftad. Vidare anhölls om upplysning, huru mycket
av detta pris per dygn, som enligt hotellets beräkning ungefärligen
utgjorde ersättning för mathållning.

129

Såsom svar hära hade Alma Pehrsson för Järnvägshotellet i Orsa i
skrivelse den 15 december 1933 meddelat: Priset för helinackorderingen
utgjorde 6 kronor 50 öre, vilket även uppgivits vid revisorns telefonsamtal.
Huru mycket av detta pris, som utgjorde ersättning för mathållningen,
kunde ej bestämt fixeras. Till ledning kunde dock nämnas, att ett enkelrum
i vanliga fall kostade 4 kronor 50 öre.

I skrivelse den 18 december 1933 hade Alma Pehrsson, åberopande ett
telefonsamtal med riksräkenskapsverket samma dag, meddelat att rumspriset
vid helinackordering beräknades till 3 kronor 50 öre per dygn.

Med anledning av telefonsamtal från vederbörande revisor i riksräkenskapsverket
hade innehavaren av Brandts pensionat i Orsa, Signe BrandtPettersson,
i skrivelse den 7 december 1933 meddelat: För underofficerarna
Jagar dt, Östlund, Andersson och Holmberg hade för helinackordering
under februari 1933 betalts 4 kronor per person och dag.

I skrivelse den 7 december 1933 till Brandts pensionat hade revisor
Stenström anfört: Enligt av pensionatet per telefon lämnad uppgift utgjorde
det pris, som överenskommits beträffande inkvartering av fyra
underofficerare från 3. flygkåren under februari—mars 1933, 4 kronor
per dygn och hade detta pris avsett både mathållning och logi, alltså helpension.
Revisorn anhölle att få denna uppgift skriftligen bekräftad.
Vidare anhölls om upplysning, huru mycket av detta pris per dygn, som
enligt pensionatets beräkning ungefärligen utgjorde ersättning för mathållning.

Såsom svar härå hade Signe Brandt-Pettersson i skrivelse den 11 december
1933 meddelat: Helinackorderingspriset för fanjunkaren Jagardt,
sergeanterna Östlund och Andersson samt tyghantverkaren Holmberg
hade utgjort 4 kronor per dygn och person. Priset vore för bädd 1 krona
50 öre samt för mat 2 kronor 50 öre, tillhopa 4 kronor.

I påminnelser den 11 december 1933 hade revisor Stenström anfört: För
kontrollering av det i förklaringen gjorda påståendet, att det i räkningarna
debiterade priset innefattade endast hyra för förläggningslokaler,
hade Stenström förhört sig hos respektive hotellinnehavare. Det
hade därvid framkommit, att i förklaringen lämnade uppgifter vore oriktiga.
1 kostnaden för »inkvartering» av officerare och underofficerare
hade även ingått ersättning för måltider. Enligt skrivelser från Järnvägshotellet
och Brandts pensionat. Orsa, hade helinackorderingspriset
för officerarna utgjort 6 kronor 50 öre och för underofficerarna 4 kronor
per man och dag. Härav belöpte å mathållningen 3 kronor per dag
för officer samt 2 kronor 50 öre per dag för underofficer. Officerarna
syntes emellertid själva hava bidragit till inackorderingen med 1 krona
(6.50—5.50) för man och dag, medan kronan bekostat återstoden. Beträffande
underofficerarna hade hela inackorderingskostnaden gäldats av
kronan. Då, såsom i anmärkningen framhållits, vederbörande beställ
ningshavare själva bort vidkännas kostnaderna för mathållningen, hade

Mil i lieo mini (Isma! mens ämbelsberällelse.

130

beträffande officerare ett belopp av 2 kronor och beträffande underofficerare
ett belopp av 2 kronor 50 öre för man och dag felaktigt utbetalats
av statsmedel. Antalet inkvarteringsdagar utgjorde för officerare 141
och för underofficerare 105. På grund härav och på i anmärkningen anförda
skäl hemställdes, att ett belopp av 544 kronor 50 öre (141 X 2 -j- 105
X 2.5o) måtte fastställas till ersättande av majoren Gyllenkrok och kaptenen
Creutz.

Genom resolution den 9 januari 1934 hade riksräkenskapsverket anmodat
flygstyrelsen att införskaffa vederbörandes förklaringar över vad revisionen
i inkomna påminnelser anfört och yrkat.

Innan de begärda förklaringarna avgivits, hade till riksräkenskapsverket
från Signe Brandt-Pettersson inkommit en den 17 januari 1934 dagtecknad,
så lydande handling:

»Beklagande en förväxling, som förekommit vid härifrån den 7 och 11
december 1933 lämnade uppgifter beträffande inkvartering för underofficerare
ur F 3, meddelas till rättelse därav följande uppgifter:

F 3 har vid förläggning till Orsa februari—mars 1933 erlagt för underofficerares
inkvartering:
kronor 2.so per man och dag för bädd.
kronor 1.— i drickspengar,

kronor O.so för läsrum (gemensamt med aspiranterna), tillsammans 4
kronor per man och dag.

Ävenledes är erlagd full betalning för den bespisning underofficerarna
bekommit.

Härmed återtagas förut insända uppgifter.»

Med skrivelse den 30 januari 1934 hade flygstyrelsen till riksräkenskapsverket
översänt förklaringar från Gyllenkrok och Creutz.

Gyllenkrok hade anfört:

Sedan Gyllenkrok genom en av de honom underlydande officerarna erhållit
den uppgiften, lämnad av personalen på Järnvägshotellet i Orsa, att
priset å enkelrum för de å hotellet förlagda officerarna beräknades till
4 kronor 50 öre per dygn, hade Gyllenkrok lämnat officerarna ifråga följande
meddelande rörande principerna för sättet av betalningen av inkvarteringen
å Järnvägshotellet:
att förenämnda kostnad för rummen skulle gäldas av kronan,
att återstoden av det överenskomna inackorderingspriset skulle betalas
av varje officer personligen,

att drickspengar för rummens städning skulle gäldas av kronan,
att drickspengar i samband med mat och dryck ävensom för personlig
uppassning, ärenden och dylikt skulle betalas av vederbörande officer
personligen samt

att beloppet av de drickspengar, som, enligt ovan, skulle gäldas av kronan,
skulle beräknas till 1 krona per rum och dygn.

Sistnämnda belopp kunde måhända av revisionen i detta fall betraktas

131

som högt, men måste väl snarast anses under- än överstiga det normala
och stöde i varje fall i full överensstämmelse med principerna för utbetalandet
av drickspengar i övrigt. I kåradjutantens närvaro hade Gyllenkrok
senare skriftligen lämnat expeditionsunderofficeren de nyss anförda
bestämmelserna och samtidigt givit order, att gäldandet av kostnaderna
för underofficerarnas förläggning m. m. skulle ske efter motsvarande
grunder. För att Gyllenkroks direktiv och order skulle rätt uppfattas
hade Gyllenkrok upprepat dem två gånger. För styrkande av sina
samtliga här lämnade uppgifter hänvisade Gyllenkrok till ett av löjtnanterna
Kjellgren och Lindberg samt fanjunkaren Jagardt å förklaringen
lämnat intyg. Att det från Järnvägshotellet senast lämnade meddelandet
beträffande sättet för kostnadernas beräknande icke överensstämde
med de belopp, som angivits å vederbörliga räkningar, vore beklagligt,
men detta ändrade icke det förhållandet, att de av Gyllenkrok i tidigare
förklaring lämnade uppgifterna beträffande kostnaderna vore
riktiga, vilket i övrigt bestyrktes i Järnvägshotellets skrivelse av den
15 december 1933. Beträffande underofficerarnas förläggning vore det
även tydligt, att de från Brandts pensionat till vederbörande revisor lämnade
uppgifterna angående kostnadernas fördelning m. m. måste, på grund
av förväxling eller minnesfel, blivit felaktiga. Att så vore fallet hade
även i skrivelse från nämnda pensionat bekräftats.

Å Gyllenkroks förklaring hade löjtnanterna Lindberg och Kjellgren
samt fanjunkaren Jagardt tecknat, att de under edlig förpliktelse intygade,
att Gyllenkroks i förklaringen lämnade uppgifter till alla delar vore
med verkliga förhållandet överensstämmande.

Creutz hade i förklaring anfört: Då Creutz icke varit närvarande vid
de vinterövningar, varom här vore fråga, hänvisade han beträffande Gyllenkroks
åtgärder vid intagande av förläggningen i Orsa till Gyllenkroks
förklaring. I övrigt önskade han framhålla, att inkvartering
på kronans bekostnad måste innefatta jämväl drickspengar till hotellbetjäningen.
Med hänsyn till det besvär en dylik inkvartering medförde
för personalen syntes det Creutz, att 1 krona per man och dag icke vore
oskäligt mycket.

I skrivelse den 12 mars 1934 till länsstyrelsen i Kopparbergs län anhöll
militieombudsmannen, att länsstyrelsen ville låta genom vederbörande
landsfiskal anställa förhör till utrönande av nedanstående förhållanden:

1) Det pris för person och dag, som erlagts av ifrågavarande officerare
under förenämnda tidsperiod för a) logi, b) måltidsinackordering och c)
städning av förläggningslokalerna. 2) Det pris för person och dag, som
erlagts av ifrågavarande underofficerare och tyghantverkare under förberörda
tidsperiod för a) logi, b) måltidsinackordering och c) städning.
Särskilt borde uppmärksammas de olika uppgifter härutinnan, som förekommit
i Signe Brandt-Petterssons brev den 7 och den 11 december 1933,

132

å ena, samt hennes skin velse den 17 januari 1934, å andra sidan. 3) Utredning
borde slutligen förebringas därom, huruvida sistnämnda skrivelse
tillkommit på Signe Brandt-Petterssons eget eller annan persons
initiativ samt för sistnämnda fall, jämväl angående de omständigheter,
varunder skrivelsen tillkommit.

Den 23 mars 1934 inkom från länsstyrelsen protokoll hållet vid en av
landsfiskalen i Orsa distrikt den 16 mars 1934 i Orsa förrättad polisun
dersökning.

Av protokollet inhämtas följande:

Innehavaren av Järnvägshotellet, Ahna Pehrsson, företedde för landsfiskalen
kopior av räkningar av den 2 mars 1933, utvisande att i ärendet
omförmälda officerare erlagt betalning för inackordering under nedan
angivna antal dagar med följande belopp:

Gyllenkrok ................	................. 25	dagar	kr.	162:	50
Zachrisson .................	.................. 25	»		162:	50
Lillier	.................. 21	»	»	136:	50
Bång ........................	19	»	»	123:	50
Kjellgren	................. 28	»	»	182:	—
Lindberg	.................. 26	»	»	169:	—

I anslutning härtill uppgav Alma Pehrsson: De erlagda beloppen motsvarade
en dagskostnad av 6 kronor 50 öre. Särskilda pris för inkvartering
och för måltidsinackordering hade icke diskuterats emellan Alma
Pehrsson och officerarna. Det vore därför svårt för henne att bestämt
angiva, vad som skulle anses motsvara enbart inkvarteringen och enbart
måltiderna. I det bestämda priset inginge 3 måltider per dag samt enkelrum
för envar av officerarna. Öl till maten skulle däremot gäldas
extra. Vid ifrågakomna tid hade å hotellet funnits andra inackorderade
matgäster än officerarna. Dessa matgäster hade för 3 måltider per dag
erlagt ett pris av 3 kronor. Med ledning härav kunde man beräkna att
jämväl officerarna erlagt betalning efter samma grund. Inkvarteringen
hade följaktligen betingat ett pris av 3 kronor 50 öre per dygn. Något
dag- eller sällskapsrum hade icke ställts till officerarnas förfogande.

Alma Pehrsson förklarade vidare, att hon icke kunde uppgiva vilket
pris som erlagts för städning av förläggningslokalerna. Bestämt pris för
städning hade icke avtalats, utan envar av officerarna hade erlagt
drickspengar till städerskan efter eget godtycke. Vid tiden ifråga
hade fru Anna Engberg varit städerska å hotellet. Anna Engberg hade
för Alma. Pehrsson framhållit, att officerarna varit generösa och givit
rikliga drickspengar. Städningen hade varit ytterst betungande, enär
rummen dragits ner varje dag av våta och smutsiga kläder och skodon,
vilka officerarna använt under sina övningar. Alma Pehrsson upplyste
än vidare, att hon i förevarande angelägenhet icke blivit påringd i telefon
eller tillspord på annat sätt av annan än en revisor i riksräkenskapsverket.

133

Anna Engberg, som vistades i Holmsveden, hade per telefon till landsfiskalen
meddelat, att hon under februari och mars 1933 varit anställd
såsom städerska å Järnvägshotellet i Orsa och därvid haft hand örn städning
av officerarnas rum. Hon kunde icke minnas, huru mycket officerarna
betalt henne i drickspengar. De hade emellertid varit liberala,
och hon trodde sig minnas, att hon fått inemot 1 krona per man och
dygn.

Innehavaren av Brandts pensionat, Signe Brandt-Pettersson, berättade:
Under flygvapnets övningar i Orsa vintern 1933 hade å pensionatet
innebott bland andra fanjunkaren Jagardt, sergeanterna Östlund
och Andersson samt tyghantverkaren Holmberg. Å pensionatet hade
vidare innebott fem officersaspiranter, varjämte expedition för flygstationen
varit inrättad därstädes. Samtliga dessa personer hade å pensionatet
jämväl intagit sina måltider.

Signe Brandt-Pettersson företedde på begäran sin kassabok, där följande
anteckningar funnos om flygkårens personal:

»3. flygkåren.

Officersaspiranter.

Furir Selander, furir Duvander, furir Segerkvist, furir Gibson, furir Andersson-Bunke
febr. 3—mars 3. Helinackordering 27 dygn
å 4: 50 ................................................................ 607: 50

Underofficerare.

**Fanjunkare Jagardt, ‘Sergeant Östlund, “Sergeant
Andersson, “Verkmästare Holmberg ‘febi’ 3—febr.

24. Helinackordering 21 dygn å 4 kr. 84: —

“febr. 3—-mars 3. 28 dygn å 4 kr. 336:— 420: —

Flygstationsvakten.

Utspisning av 4 man, per dag o. man 2:50, 24 dagar 240: —

Extra utspisning ......................................................... 20: —

Hyra för expeditionsrum ..................................................... 50: —

Av underofficerarna för del i läsrum och dricks, 1: 50

per man och dag 157: 5 0

Diverse kaffe, dricks m. m. .............................................. 136: 50

Signe Brandt-Pettersson uppgav vidare: Samtliga räkningar hade betalts
av fanjunkaren Jagardt med undantag av den sist upptagna posten
»diverse kaffe, dricks m. m. 136:50». I nämnda summa ingående småposter
hade likviderats envar av den, som vid varje särskilt tillfälle verkställt
beställning. Vidkommande de olika priserna för helinackordering
meddelade Signe Brandt-Pettersson, att aspiranterna erhållit pensionatets
bästa rum, varför de fått erlägga ett pris, som med 50 öre för dygn

1,337: 50

294:—»

134

överstege de pris, som underofficerarna fått erlägga. Underofficerarna
hade erlagt ett överenskommet pris av 4 kronor per dygn för inkvarte
ring och måltidsinackordering. Av detta pris hade 2 kronor 50 öre utgjort
ersättning för logi samt 1 krona 50 öre ersättning för måltidsinackordering.
Påvisad den i kassaboken intagna posten »Flygstationsvakten,
utspisning av 4 man per dag och man 2:50, 24 dagar 240:—», förklarade
Signe Brandt-Pettersson, att orsaken till att hon i detta fall debiterat
2 kronor 50 öre för måltiderna varit den, att emellan henne och
löjtnanten Kjellgren överenskommits detta pris redan då kårintendenten
kaptenen Creutz och löjtnanten Kjellgren besökt Orsa för att ordna förläggningen.
Förläggningens expedition under övningarna hade varit förlagd
till Brandts pensionat. Därjämte hade de å pensionatet inneboende officersaspiranterna
och underofficerarna disponerat pensionatets båda hallar
såsom läs- och sällskapsrum. För expeditionsrummet hade Signe
Brandt-Pettersson betingat sig särskild hyra av 70 kronor. Detta belopp
hade sedermera av henne felaktigt införts i kassaboken med 50 kronor.
Det förstnämnda beloppet hade erlagts för rummet. För läsrummen hade
hon debiterat envar av underofficerarna 50 öre per dag. Underofficerarna
hade dessutom fått erlägga 1 krona per man och dag för städning.
Däremot hade officersaspiranterna icke debiterats vare sig för läsrum
eller för städning. Någon av underofficerarna hade nämligen förklarat,
att alla drickspengar samt avgifter för läsrummen skulle påföras underofficerarna,
alldenstund aspiranterna hade sämre ekonomiska möjligheter.
Ersättningen för städningen hade icke utgått efter någon taxa, utan
underofficerarna hade själva erbjudit sig att betala efter ett pris av 1
krona per man och dygn. De hade ansett, att arbetet med städningen
varit särskilt betungande med hänsyn till det dagliga springet å expeditionen
och läsrummen. Beträffande de av Signe Brandt-Pettersson lämnade
olika uppgifterna örn priset å logi för underofficerarna, förklarade
hon, att en omkastning av siffrorna skett i brevet den 11 december 1933
till den revisor i riksräkenskapsverket, som i ärendet tillskrivit henne.
Priset å logi hade varit 2 kronor 50 öre och för måltiderna 1 krona 50
öre per man och dygn. Det vore gängse sed, att logipriset vore högre
än måltidspriset. Sedan Signe Brandt-Pettersson den 11 december 1933
besvarat nämnda skrivelse från riksräkenskapsverket, hade hon, kanske
någon dag senare, uppringt fanjunkaren Jagardt i telefon och av honom
begärt upplysning örn huru underofficerarna själva i sina räkningar till
statsverket uppdelat kostnaderna. Då de av henne i kassaboken införda
summorna icke varit specificerade, hade hon börjat frukta, att hon lärn
nät felaktiga upplysningar. Vid samtalet hade Jagardt meddelat henne
de av underofficerarna upptagna specificerade beloppen och anhållit, att
Signe Brandt-Pettersson skulle tillskriva riksräkenskapsverket och meddela,
att hon erhållit betalning efter de av Jagardt angivna grunderna.
Med anledning härav hade hennes brev av den 17 januari 1934 tillkommit.

135

Med skrivelse den 7 april 1934 öveidämnade militieombudsmannen handlingarna
i ärendet till majoren Gyllenkrok med anmodan att infordra yttrande
av kårintendenten, kaptenen Creutz samt därmed ävensom med eget
yttrande till militieombudsmannen inkomma.

I skrivelse den 9 april 1934 anförde majoren Gyllenkrok bland annat:
Majoren Gyllenkrok hade intet att tillägga beträffande den mot räkenskaperna
utställda anmärkningen utöver de i hans förklaring den 22
januari 1934 lämnade uppgifterna, vilka, såvitt han kunde finna, till alla
delar bekräftats vid det av landsfiskalen i Orsa distrikt hållna förhöret.
I landsfiskalens protokoll hade påpekats det förhållandet, att priset för
utspisningen av flygstationsvakten överenskommits till 2 kronor 50 öre
per man och dag. Anledningen till att högre pris fastställts i detta fall
hade varit dels att vakten ifråga ej varit förlagd i pensionatet och värdinnan
således ej erhållit någon förtjänst på rumshyra, dels att några
drickspengar ej skolat lämnas av manskapet ifråga och dels att maten
skolat transporteras till och serveras i vaktlokalen.

Å skriften hade kårintendenten, kaptenen Creutz tecknat, att han hänvisade
till vad majoren Gyllenkrok anfört.

I skrivelse till militieombudsmannen den 25 april 1934 meddelade intendenten
vid kåren, kaptenen E. F. Hartelius, att majoren Gyllenkrok
sagda dag till kassaförvaltningen inlevererat 544 kronor 50 öre, vilket
belopp utgjorde anmärkningsmedel enligt riksräkenskapsverkets anmärkning
mot vissa utbetalningar i samband med kårens vinterövningar i
Orsa under 1933. 1

1 skrivelse den 3 maj 1934 till majoren Gyllenkrok anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande.

I 8 kap. 1 § 1 mom. i kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 med vissa
tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet den 20 maj 1927 för officerare
och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare på aktiv
stat m. fl. vid försvarsväsendet och avlöningsreglementet den 11 maj 1928
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet stadgades bland annat:
Under tjänstgöring i sammanhängande tidsföljd å annan ort än förläggningsorten
ägde officer och underofficer, därest tjänstgöringen icke på
förhand kunde beräknas att pågå å samma ort under en tidrymd av tolv
månader eller därutöver, åtnjuta visst tjänstgöringstraktamente beräknat
särskilt för dag och särskilt för natt.

I mom. 2 samma paragraf stadgades, att traktamente för natt icke utginge
i de fall, då iörrättningsmannen erliölle kostnadsfri inkvartering.

Enligt flygstyrelsens cirkulärskrivelse den 13 oktober 1931 skulle vid
fälttjänst- och krigsövningar ävensom vid samövningar med armén och
marinen förläggning för officerare och underofficerare ordnas genom
kronans försorg. Detsamma gällde även vid övningar utom förläggningsorten,
då så med hänsyn till lokala förhållanden lämpligen kunde ske.

136

I § 6 i kungl, förordningen den 11 oktober 1907 angående förvaltningens
vid armén allmänna ändamål och organisation stadgades bland annat,
att vid regemente regementschefen och föredraganden vore gemensamt
ansvariga för beslut i förvaltningsärende; dock att, örn chefen beslutade
i strid mot föredragandens mening, denne ägde för att skydda sig mot
ansvar att emot beslutet skriftligen anföra sin avvikande mening.

I kungl, brevet den 29 juni 1926 angående tillämpning för flygvapnet
av vissa för armén och marinen gällande förvaltningsföreskrifter föreskreves,
att de för armén i motsvarande hänseenden gällande föreskrifter
i tillämpliga delar skulle lända till efterrättelse beträffande, bland andra,
förvaltningens vid flygvapnet allmänna ändamål och organisation samt
att vad som stadgats örn regementschef och regementsintendent skulle
avse kårchef och kårintendent.

För den tid i ärendet omförmälda officers- och underofficersövningar
varit förlagda till Orsa hade åt de i övningarna deltagande officerarna
och underofficerarna förläggning ordnats genom kronans försorg, för
officerarna å Järnvägshotellet och för underofficerarna å Brandts pensionat
i Orsa.

Emellertid hade icke, på sätt bort ske, med innehavarna av nämnda hotell
och pensionat träffats avtal örn särskilt pris för förläggningen. I
stället hade med majoren Gyllenkroks begivande träffats avtal, enligt
vilket bestämts gemensamt pris per man och dygn för förläggning och
kosthåll, utgörande för officer 6 kronor 50 öre per dygn och för underofficer
4 kronor per dygn.

Vid sådant förhållande hade det ålegat såväl majoren Gyllenkrok som
kårintendenten, kaptenen Creutz, att tillse, att icke en oskäligt hög
andel av det samfällda priset för förläggning och kosthåll kommit att
belöpa å förläggningskostnaden. I händelse av tvekan örn hur fördelningen
bort verkställas, hade denna fråga bort hänskjutas till flygstyrelsens
avgörande.

Därest skyldighet förelegat att utöver det avtalade priset för förläggning
och kosthåll erlägga särskild betalning för städning av förläggningen,
hade kronan i allt fall icke bort belastas med högre utgift för sagda
ändamål än som motsvarat tio procent av vad som skolat anses belöpa
å kostnaden för förläggningen. För läs- och sällskapsrum hade kronan
icke bort påföras någon ersättning.

Emellertid hade majoren Gyllenkrok på föredragning av kaptenen Creutz
meddelat utbetalningsbeslut å en förläggningskostnad av 5 kronor 50 öre
per dygn för officer och 4 kronor per dygn för underofficer.

Genom förenämnda beslut, för vilket majoren Gyllenkrok i egenskap av
kårchef vore jämte kårintendenten, kaptenen Creutz, ansvarig, hade enligt
militieombudsmannens mening kronans intresse blivit eftersatt.

Med hänsyn till att majoren Gyllenkrok dåmera till statsverket inlevererat
det belopp 544 kronor 50 öre, som enligt vederbörande revisors i riks -

137

räkenskapsverket mening felaktigt utbetalats av statsverket till gäldande
av kostnaderna för ifrågavarande förläggning, ansåge militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid en allvarlig erinran örn det felaktiga i det förfaringssätt,
som i förevarande fall vunnit tillämpning.

En avskrift av skrivelsen tillställdes kårintendenten kaptenen Creutz.

12. Anmälan mot flygattachén i London om förseelser i tjänsten

m. m.

I en den 28 juni 1934 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
kaptenen Frithjof Trulsson följande:

Det hade under en lång följd av år ej varit någon hemlighet, att Sveriges
flygattaché i London, översten Erland Mossberg, varit inblandad i
provisionsafförer med aktiebolaget Aerotransports och aktiebolaget Aeromateriels
direktörer, bröderna Carl Florman och Adrian Florman. Vilken
omfattning dessa affärer tagit, hade undandragit sig utomståendes
bedömande. Ett hade emellertid stått klart för alla, vilka med beklagande
följt utvecklingen av Sveriges flygvapens materielpolitik, nämligen
att samarbete mellan översten Mossberg och bröderna Florman samt med
dem förbundna företag syntes hava påverkat bestämmandet av vapnets
materielanskaffning. Sedan Trulsson beretts tillfälle att taga
del av vissa handlingar, vilka för Trulsson klargjort, att nämnda
affärsförhållande pågått sedan 1927T ansåge Trulsson det vara hans
plikt som svensk man och officer att fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på denna fråga. Det syntes Trulsson i högsta grad
anmärkningsvärt, att denna sak kunnat försiggå under omkring åtta
år, utan att något ingripande ägt rum. Att affären försiggått bakom
ryggen på vederbörande myndigheter, kunde endast delvis förklara
detta förhållande, vilket åtminstone i engelska flygkretsar torde vara
så allmänt känt, att det till och med i samband med den förra flygkommissionens
undersökningar framkallat ett spydigt uttalande i en
känd flygtidskrift. Den stora skada Sveriges anseende i England lidit
genom detta beklagliga förhållande samt de olägenheter inom flygvapnet,
vilka på grund av angivna omständigheter uppstått, nödvändiggjorde
en undersökning. Denna måste även omfatta det förhållande, i vilket
delar av flygvapnets personal stöde till bröderna Florman, eller till av
dem iedda företag. Även örn i detta senare fall möjligtvis intet juridiskt
påtalbart förefunnes, torde lämpligheten av dessa företags sätt att arbeta
med hjälp av till deras firmor knutna statstjänstemän kräva en närmare
granskning. På grund av det anförda anhöllo Trulsson, att militieombudsmannen
måtte undersöka de av Trulsson anmälda förhållandena samt
vidtaga de åtgärder, vartill undersökningen kunde komma att giva anledning.

138

Med anledning av berörda skrift anmodade militieombudsmannen i
skrivelse den 30 juni 1934 översten Mossberg att inkomma med yttrande.

I yttrande den 2 juli 1934 anförde översten Mossberg: Översten Mossberg
varken hade eller hade haft åsyftade provisionsaffärer med bröderna
Florman eller med Aerotransport och Aeromateriel. För ärendets klarläggande
anhölle översten Mossberg att få del av de handlingar, å vilka
kaptenen Trulsson stödde sig, då denne bland annat anförde, att affärsförhållandet
pågått allt sedan 1927. Översten Mossberg visste sig icke
hava samarbetat med någon flygvapnets personal i annat än fullt lojala
ärenden avseende att tillförsäkra flygvapnet bästa möjliga materiel.

Under juli och augusti månader höllos förhör i saken inför militieombudsmannen.
Vid förhören lämnades uppgifter av jämväl hemlig natur.
Över vad i sistnämnda avseende förekom fördes särskilt protokoll.
Vad i det följande återgives utgör en sammanfattning av det huvudsakliga
innehållet i de offentliga förhörsprotokollen.1

Översten Mossbergs verksamhet såsom flygattaché samt hans förhållande

till bröderna Florman.

Efter därom träffad överenskommelse företrädde översten Mossberg
den 6 juli inför militieombudsmannen och uppgav:

Översten Mossberg hade i december 1914 tillträtt befattningen såsom
militärattaché i London. Denna tjänst hade översten Mossberg därefter
uppehållit troligen till den 1 juli 1926. Genom 1925 års härordning hade
nämligen bestämts, att militärattachébefattningen skulle bestridas av
officer i överstelöjtnants grad. Översten Mossberg hade därefter en kortare
tid kvarstått i särskild tjänst vid beskickningen samt, när denna
upphört, förordnats att vara flygattaché vid beskickningen. Sistnämnda
förordnande hade därefter förlängts för sex månader i sänder. Det sista
förordnandet hade utlöpt den 30 juni 1934.

Översten Mossberg uppgav härefter i anledning av framställda frågor:

I egenskap av flygattaché ålåge det översten Mossberg att, i den mån
det vore honom möjligt, göra sig underrättad örn bland annat utvecklingen
och framstegen i fråga örn tillverkningen av flygmateriel. I England
funnes ett tjugotal firmor för tillverkning av flygmaskiner. Vidare
funnes ett tiotal firmor, som tillverkade flygmotorer. Flertalet av dessa
firmor holle sig med särskild försäljningsorganisation inneslutande en
ansenlig personalstab; flera av dem utgåve därjämte regelbundet utkommande
veckopublikationer. De engelska flygindustrifirmorna vore dessutom
förenade i ett förbund, The society of British Aircraft Construe 1

Vad vid förhören framkommit rörande de försäljningar av flygmateriel till flygvapnet,
som kommit till stånd genom aktiebolaget Aeromateriels förmedling, har här till väsentlig
del utelämnats. Vad derutinnan framkommit framgår i huvudsak av skrivelsen i ämnet
till Konungen (se sid. 218 ff.)

139

tors. Genom, sekreteraren i detta förbund samt genom firmornas försäljningsorganisationers
respektive personal och genom publikationer hade
flygattachén möjlighet att hålla sig å jour med de sista nyheterna i fråga
örn konstruktion och tillverkning av flygmateriel. översten Mossberg,
som i allmänhet genom samtal med chefen för flygvapnet erhållit upplysningar
örn de aktuella önskemålen inom flygvapnet i fråga örn nyanskaffning
av flygmateriel, hade muntligt och i rapporter till chefen för
försvarsdepartementet och chefen för flygvapnet sammanfattat de upplysningar
han, på sätt i det föregående sagts, inhämtat. Ärenden av
mindre vikt hade dock muntligen eller skriftligen delgivits någon a\
byråcheferna i flygstyrelsen. Rapporterna hade av översten Mossberg
städse behandlats såsom hemliga. Särskilt därom tillfrågad förklarade
översten Mossberg, att han icke någonsin till person, som icke ägt att å
tjänstens vägnar erhålla kännedom örn innehållet i hans rapporter, röjt
något i dessa rapporter, som varit av den beskaffenhet, att utomstående
personer icke ägt därav erhålla del. Endast sådant, som rört allmänt
kända förhållanden, hade översten Mossberg ansett sig berättigad delgiva
utomstående personer, som under alla förhållanden kunde erhålla del
därav.

De engelska flygfirmorna hade jämväl representanter i Sverige. Dessa
erhölle från respektive firmor i hemlandet uppgifter angående firmornas
nyheter inom sin specialitet. Såvitt översten Mossberg hade sig bekant,
innehade aktiebolaget Aeromateriel agentur för ett flertal engelska flygmaskinsfirmor.

Tillfrågad rörande sitt förhållande till direktörerna Carl och Adrian
Florman uppgav översten Mossberg: Bröderna Florman vore översten
Mossbergs synnerligen goda vänner, hos vilka han kände sig såsom hemma
hos sig. Med Carl Florman hade översten Mossberg varit närmare
bekant sedan de första åren av 1920-talet. Översten Mossberg hade redan,
då han i egenskap av militärattaché haft att taga befattning med flygvapnets
ärenden, känt behovet av ett biträde med flygteknisk sakkunskap.
Efter framställning av översten Mossberg hade dåvarande kaptenen
Carl Florman attackerats vid beskickningen i London såsom översten
Mossbergs biträde vid handläggningen av flygärenden. Carl Florman,
som varit utbildad fältflygare, hade därefter med vissa avbiott
troligen åren 1924 och 1925 i förenämnda egenskap tjänstgjort vid beskickningen.
Härunder hade vänskapsband knutits mellan översten
Mossberg och Carl Florman, som sedan sagda tid alltjämt bestått, översten
Mossberg kände icke Adrian Florman lika väl som Carl Florman
men vore dock mycket god vän med honom. Adrian Florman tillhörde
ledningen för aktiebolaget Aeromateriel.

På upprepade frågor förnekade översten Mossberg bestämt, att han
någonsin under tid, han innehaft befattningen såsom flygattaché, mottagit
någon provision eller annan ersättning å leverans av flygmateriel

140

vare sig från någondera av Carl och Adrian Florman eller från annan
person eller annat företag. Översten Mossberg förnekade vidare, att han
i fråga om anskaffning av flygmateriel bedrivit något »samarbete» med
någon av bröderna Florman eller med företag, vilkas ledning någon av
dem tillhörde. Översten Mossberg bestred bestämt, att han någonsin till
någon av åsyftade personer eller företag utlämnat några uppgifter av
hemlig natur, vilka han inhämtat i sin egenskap av flygattaché. Särskilt
tillspord huruvida det icke vore tänkbart, att översten Mossberg under sitt
vänskapliga umgänge med bröderna Florman låtit undslippa sig upplysningar
av hemlig natur rörande flygmaterielanskaffningsfrågor, genmälde
översten Mossberg: »Hemligheter talar jag ej om.» Översten Mossberg
tilläde vidare, att enligt hans uppfattning innebure kaptenen Trulssons
anmälan, att Mossberg skulle hava använt sitt inflytande i egenskap
av flygattaché eller blivit ombedd använda detsamma för att mot
betalning förhjälpa agenter till beställningar från flygvapnet. Översten
Mossberg bestred, att han gjort sig skyldig till något sådant förfarande.

Ry timus tuven Adrian Flormun, som anhållit att få inför miiitieombudsmannen
lämna vissa upplysningar i anledning av kaptenen Trulssons
anmälan, uppgav den 7 juli bland annat:

Ryttmästaren Florman och hans bror, kaptenen Carl Florman, hade
båda varit militärflygare, Carl sedan 1916 och Adrian sedan 1917. Adrian
Florman hade kvarstått i denna egenskap till 1920, då han tagit avsked
från aktiv militärtjänst. Medan brodern Carl Florman ännu vistats i
London såsom biträde åt översten Mossberg å militärattachébefattningen,
hade bröderna Florman 1924 startat aktiebolaget Aerotransport. Kontrakt
hade upprättats mellan bolaget och svenska postverket örn uppehållande
av regelbunden trafik mellan Malmö och Hamburg. Carl Florman
hade då helt övergått i Aerotransports tjänst såsom bolagets verkställande
direktör. Adrian Florman hade, vid sidan av innehavd anställning
i försäkringsanstalten Göthia, varit vice verkställande direktör i
Aerotransport. Bröderna Florman hade vid denna tid trott, att flygväsendet
stöde inför en snabb utveckling. De hade därför år 1926 tillsammans
med direktören Gustaf Hedengran bildat aktiebolaget Aeromateriel.
Aktiekapitalet utgjorde 25,000 kronor. Aktierna i bolaget hade ägts
till V» vardera av bröderna Florman och Hedengran. Bolagets ändamål
hade varit att förmedla försäljning av flygmateriel. Aeromateriel hade
sålunda sökt få agenturer för flygmaterielfirmor. Vid denna tid hade
Aeromateriel börjat taga översten Mossbergs tjänster i anspråk. Någon
av bröderna Florman hade tillskrivit översten Mossberg och anhållit, att
Aeiomateriel skulle hos de engelska flygmaterielfirmorna få referei’a
till honom. Översten Mossberg, som redan då, sedan flera år, var god
vän med Carl Florman och jämväl kände Adrian Florman, hade ställt
sig välvillig till denna begäran. Aeromateriel hade med stöd av översten

141

Mossbergs medgivande i början av sin verksamhet vid sökande av agenturer
för engelska firmor refererat till översten Mossberg.

Aerotransport hade under tiden utvecklat sin verksamhet och år 1927
öppnat trafik jämväl till Amsterdam. Bolaget hade till följd härav haft
behov av en person, som bevakade deras intressen i London, liksom i vissa
andra städer bl. a. Paris. Bolagets intressen i London hade därvid till
en början bevakats av en firma, Troast Brothers, vilken då innehafts av
två bröder av tysk-österrikisk härkomst. Då bröderna Florman emellertid
insett behovet av att Aerotransport finge annan representation i London,
hade Carl Florman inlett underhandlingar med översten Mossberg
örn att denne skulle övergå i Aerotransports och Aeromateriels tjänst
och tillvarataga sagda bolags intressen i London. Förslaget hade emellertid
ej kunnat förverkligas, mest troligen beroende därpå att översten
Mossberg ej haft tillräcklig tilltro till de två nybildade företagen. Aerotransport
hade numera egen representant i London. Något »samarbete»,
hade därför aldrig kommit till stånd.

Aeromateriel hade erhållit vissa agenturer för utländska flygmaterielfirmor
men under åren 1926—1929 icke lyckats till svenska flygvapnet
sälja någon flygmaskin eller flygmotor eller någon flygmateriel av betydenhet.
Aeromateriel hade under dessa år från svenska flygvapnet endast
erhållit några smärre order å instrument, linneband o. d. Bolaget
»levde» under dessa år på sin flygfotografiska verksamhet och sin flygskola.
Bolagets flygfotografering hade inbragt och inbringade fortfarande
40 å 50,000 kronor per år.

Vid startandet år 1927 av Aeromateriels flygskola hade Aeromateriel
i ett avseende anlitat översten Mossberg. Bolaget hade nämligen hänvänt
sig till översten Mossberg i London och bett honom vara behjälplig
med att giva anvisning å den mest lämpliga materielen för flygskolan.
översten Mossberg hade åtagit sig denna uppgift samt i sådant
ändamål besökt olika flygmaskinsfabriker i England och gjort sig underrättad
örn vad som funnes att välja på. Översten Mossberg hade därefter
föreslagit typen The Havilland Moth till inköp. Aeromateriel hade på
grund av översten Mossbergs råd inköpt först tre och sedermera ytterligare
ett flygplan av sagda typ för flygskolans behov. Översten Mossberg hade
för sitt ifrågavarande uppdrag mottagit 2 å 300 kronov, vilket icke motsvarat
mer än hans egna omkostnader.

Efter det Städernas Allmänna Brandförsäkringsbolag år 1929 övertagit
Försäkringsanstalten Göthia, hade ryttmästare!! Florman ställts inför
valet att antingen lämna den direktörsassistentbefattning han dåmera
innehaft i Gotilia eller att lämna sin befattning i Aerotransport. Han
hade då valt att stanna i Göthia och i följd därav utträtt ur styrelse och
direktion för Aerotransport. De aktier han innehaft i sistnämnda bolag
hade försvunnit vid nedskrivning av bolagets aktiekapital. Han innehade
i det nuvarande aerotransportbolaget allenast en aktie å nominellt

142

100 kronor. Samtidigt med att Adrian Florman lämnat Åerotransport,
hade Carl Florman lämnat Aeromateriel. Carl Florman hade sålunda
sålt sin tredjedel av aktiestocken till Adrian Florman, som nu innehade
~l3 av aktierna i bolaget, vilka 2/a motsvarade ett nominellt kapital av
15 å 16,000 kronor. Ä aktiekapitalet i Aeromateriel, 25,000 kronor, hade
årligen utdelats 12 %. Ryttmästaren Florman hade från 1931 haft en lön
i bolaget av 400 kronor i månaden. Dessförinnan hade han arbetat i bolaget
utan särskild ersättning. Bröderna Florman hade icke haft några
personliga agenturer för flygmateriel.

Ryttmästaren Florman uppgav ytterligare angående bröderna Flormans
förhållande till översten Mossberg:

Carl Florman hade icke haft någon befattning med militärflygets materielanskaffning.
Översten Mossberg hade i början av Aeromateriels
verksamhet gjort bröderna Florman vissa tjänster. De betraktade honom
som en god vän. Översten Mossberg hade under sin vistelse i Sverige
besökt bröderna Flormans hem, och bröderna Florman hade under sina
besök i London, dock långt ifrån alltid, brukat på något sätt låta höra
av sig. översten Mossberg vore emellertid envis och hade med åren
blivit något åldrad. Ryttmästaren Florman skulle icke vilja lia något
samarbete med honom i affärsangelägenheter.

Omkring år 1930 hade, sedan ryttmästaren Florman av en frände erhållit
uppdrag att åt denne skaffa förslag till inköp av en fastighet i
Stockholm i och för placering av ett större kapital, men Florman själv
icke haft tid att syssla med saken, Florman överlämnat uppdraget till
översten Mossberg. Denne hade anskaffat lämplig fastighet, och köp hade
kommit till stånd. Den å köpet belöpande provisionen hade lika fördelats
mellan uppdragsgivaren, ryttmästaren Florman och översten Mossberg.
En var hade erhållit 9 å 10,000 kronor. Vidare hade ryttmästaren
Florman vid något tillfälle år 1929 bett översten Mossberg att i England
undersöka möjligheterna att vinna avsättning för Huges ekolodet, för
vilket Aeromateriel innehade agentur. Översten Mossberg hade för ändamålet
begärt och erhållit förskott för resa till England med 50 pund.
Vid återkomsten hade översten Mossberg redovisat beloppet och därvid
bekommit 300 kronor för resan och för havda omkostnader.

På fråga förklarade ryttmästaren Florman, att varken han personligen
eller Aeromateriel utöver vad nu nämnts haft några förbindelser av ekonomisk
art med översten Mossberg.

På särskild fråga uppgav ryttmästaren Florman än vidare: Han hade dea
1 februari 1926 — den 1 september 1927 varit chef för aktiebolaget Flygindustri
i Limhamn. Sagda företag hade under nämnda tid tillhört Junkerverken,
men på grund av dessa verks förbindelser till tyska staten
stått under dess kontroll. Sedan Junkerverken emellertid frigjort sig
från nämnda beroende, hade Florman blivit uppsagd från och lämnat
sin anställning hos Flygindustri. För den händelse någon korrespondens

143

från denna tid blivit tillgänglig för utomstående personer, utgjordes
denna av privatbrev, som på obehörigt sätt kommit ur ägarens hand.

översten Mossberg uppgav vid förhör den 7 juli:

översten Mossberg hade alding i sin egenskap av flygattaché eller i sak
som rörde flygvapnet mottagit provision eller ersättning av något slag.
Såvitt översten Mossberg nu kunde erinra sig hade det förekommit, att
han stått någon till tjänst beträffande råd med avseende å anskaffning
av flygmateriel; men detta hade icke skett i egenskap av flygattaché
eller i sådana avseenden som berörde svenska flygvapnets materiel anskaffning.
I samband med att bröderna Carl och Adrian Florman startat
Aerotransport och Aeromateriel, hade bröderna Florman hos översten
Mossberg anhållit, att de vid förhandlingar med engelska flygmaterielfirmor
skulle få referera till översten Mossberg, d. v. s. att översten Mossberg
skulle avgiva sitt omdöme örn bröderna Florman med avseende å
vad som kunde anses beröra flyget. Det torde sannolikt jämväl förekommit,
att översten Mossberg efter framställning lämnat referenser
beträffande andra personer och företag än bröderna Florman och deras
nämnda bolag. Vid något tillfälle för cirka 7 å 8 år sedan, då Aeromateriel
skolat inrätta en civil flygskola, hade endera av bröderna Florman
ombett översten Mossberg att lämna upplysning örn vilken flygplantyp,
som vore lämpligast för en civil flygskola. I anledning härav
hade översten Mossberg stått till tjänst med råd och upplysningar i begärt
hänseende. Härför hade översten Mossberg av bröderna Flormän
erhållit ersättning för de utlägg och omkostnader, som översten Mossberg
haft för uppdragets fullgörande. Det erhållna beloppet hade uppgått till
cirka 300 kronor.

Översten Mossberg framhöll, att enligt hans uppfattning hade det stått
honom fritt att lämna råd till såväl den ene som den andre inom ramen
för det yrke översten Mossberg valt, eller med andra ord att han oavsett
sin befattning såsom flygattaché varit berättigad att med användande av
de insikter och den erfarenhet, som han av sitt arbete förvärvat, lämna
enskilda personer och företag råd och upplysningar angående civilflyget,
så länge dessa tjänster ej kunde anses komma i konflikt med översten
Mossbergs verksamhet såsom flygattaché. Översten Mossberg ville ytterligare
understryka, att han aldrig i sin egenskap av flygattaché emottagit
någon provision eller ersättning i någon form. I intet fall hade
översten Mossberg uppburit provision för försäljning eller inköp av flygmateriel.

På av militieombudsmannen framställd fråga, örn översten Mossberg i
annat fall än förut nämnts uppburit någon ersättning för utförda tjänster
åt enskild person eller enskilt företag, förklarade översten Mossberg,
att han nu icke kunde erinra sig att så varit fallet, men att han till nästkommande
förhörstillfälle ville övertänka, huruvida ersättning i sådant

144

hänseende förekommit i något annat fall, samt då lämna meddelande
därom.

Översten Mossberg förklarade, att han icke ville sticka under stol med
att han vid ett flertal tillfällen talat med bröderna Florman i flygmaterielangelägenheter,
men ville samtidigt understryka, att han aldrig meddelat
bröderna Florman något av sådan beskaffenhet, som han inhämtat
i sin egenskap av flygattaché och som bröderna Florman icke kunnat
inhämta från annat håll. Översten Mossberg hade följaktligen icke röjt
några militära hemligheter.

Vid förhör den 9 juli 1934 uppgav översten Mossbeig:

För det dåvarande kunde han icke erinra sig, att han vid något annat
tillfälle än det förut omnämnda emottagit ersättning för lämnade
råd och anvisningar, men det vore dock icke uteslutet, att så vore förhållandet.
Av direktören Hedengran hade översten Mossberg ock blivit
upplyst örn, att översten Mossberg i ytterligare ett fall emottagit ersättning.
översten Mossberg hade i avsedda fall muntligen av Aeromateriel
blivit ombedd att i England söka avsättning för det s. k. ekolodet. För
utlägg och omkostnader hade översten Mossberg erhållit ett visst förskott.
Härav hade översten Mossberg vid sedermera lämnad redovisning
gottskrivit sig 300 kronor utgörande omkostnader för uppdragets utförande.

Vid lämnande av referenser till engelska flygmaterielfirmor hade tillgått
på så sätt, att firmorna vänt sig till översten Mossberg med förklaring,
att de tillskrivits av Aeromateriel eller Aerotransport med anhållan
att få bliva agenter för viss firma samt att nämnda båda svenska
bolag refererat till översten Mossberg. Översten Mossberg hade då för
de engelska firmorna förklarat, att han kände Carl Florman mycket väl
och vore god vän med honom samt att det skulle förvåna, örn Carl Flormans
affärsföretag skulle åtaga sig engagement, som de icke skulle stå
för. Det hade jämväl förekommit, att översten Mossberg hänvisat engelska
flygmaterielfirmor till Aeromateriel. Enligt översten Mossbergs
mening kunde de engelska flygmaterielfirmorna icke få någon bättre representant
i Sverige än Aeromateriel.

På fråga huruvida det icke förekommit, att översten Mossberg på eget
initiativ rekommenderat Aeromateriel och bröderna Florman såsom
lämpliga representanter i Sverige för engelsk flygmateriel, svarade översten
Mossberg, att det hade visst förekommit. Översten Mossberg hyste
den uppfattningen, att det vore ett livsintresse att få till stånd en livskraftig
flygmaterielindustri inom Sverige. Att översten Mossberg hänvisat
till bröderna Florman och deras företag hade berott på att han icke
kunnat tänka sig några lämpligare representanter. Översten Mossberg
hade ansett, att till hans uppgifter jämväl hört att göra den engelska
flyguiaterielen känd i Sverige. Den bästa flygmaterielen i världen stöde
nämligen enligt översten Mossbergs mening att få i England.

145

Såvitt översten Mossberg hade sig bekant, lunnes i Stockholm förutom
bröderna Flormans nämnda företag ej mer än två representanter för
engelsk filmindustri. Den ene av dessa, direktören Rahmqvist, hade
översten Mossberg vid något tillfälle lämnat råd och upplysningar. Under
årens lopp hade det blivit allt vanligare, att översten Mossberg blivit
ombedd att lämna råd och upplysningar örn möjligheterna att i Sverige
inarbeta industrialster, som folie inom ramen för den bransch, inom vilken
översten Mossberg arbetade. Översten Mossberg hade alltid ställt sig
välvillig, då det gällt sådan rådgivning, översten Mossberg hade lämnat
råd utan ersättning.

Från firman The H. G. Hawker Engineering Co, Ltd hade för svenska
flygvapnets räkning inköpts 7 maskiner, nämligen 3 av märket Hart och
4 av märket Osprey. Översten Mossberg hade ansett sig kunna särskilt
rekommendera dessa märken, enär 60 procent av det engelska flygvapnets
maskinbestånd enligt uppgjord plan torde komma att utgöras av Hawkerfirmans
tillverkning. Beträffande svenska flygvapnets inköp av flygmaskiner
av märket Bristol Bulldog, hade vid tiden för dessa köp medel
funnits anslagna för inköp av ensitsiga jagare, översten Mossberg hade
föreslagit det bästa, som då funnits att få i denna klass. Innan valet fallit
på Bristol Bulldog, hade flygöveringenjören Lars Fjällbäck utskickats
till England för att studera olika flygmaskinstyper. Vid sin hemkomst
hade han rekommenderat Bulldog. Rörande inköpen av The Havilland
Moth-planen hade dessa såsom varande utan konkurrens i världen
såsom skol flygplan av översten Mossberg på det livligaste förordats
till inköp av svenska flygvapnet. På fråga förklarade översten Mossberg,
att han aldrig emottagit några ekonomiska fördelar från engelska
flygmaterielfirmor.

Den 12 juli inställde sig ryttmästaren Florman ånyo å militieombudsmansexpeditionen
och uppgav, att han med stöd av Aeromateriels korrespondens
genomgått en del förhållanden, varom han berättat vid sitt
besök hos militieomhudsmannen den 7 juli. Ryttmästaren Florman anhöll,
att till vad han sistnämnda dag uppgivit få göra följande ändringar
och tillägg:

Sedan frågan örn att översten Mossberg skulle bliva representant i London
för Aerotransport och Aeromateriel förfallit, hade aldrig varit
tal örn och icke förekommit, att översten Mossberg uppburit provision
å försäljning av flygmateriel förmedlad av Aeromateriel. Ryttmästaren
Florman förklarade vidare bestämt, att ej heller han personligen fört
korrespondens om eller utbetalat eller låtit utbetala provision eller annan
ersättning till översten Mossberg för försåld flygmateriel. Beträffande
av ryttmästaren Florman förut lämnad uppgift angående storleken av
det provisionsbclopp, som översten Mossberg uppburit på omförmälda
fastighetsaffär, förklarade ryttmästaren Florman, att han icke kunde

10 — Militieombudsmannens ämbclsbcrutlclse.

146

exakt erinra sig beloppets storlek men det hade säkerligen överstigit
10,000 kronor. På särskild fråga uppgav ryttmästaren Florman, att
översten Mossberg vid två särskilda tillfällen erhållit uppdrag av ryttmästaren
Florman att för placering av greve Carl Bondes fideikommisskapital
anskaffa säljare till fastigheter i Stockholm. Genom översten
Mossbergs förmedling hade två fastighetsköp kommit till stånd. De av
översten Mossberg såsom försäljningsprovision uppburna beloppen hade
sammanlagt uppgått till 15 å 16,000 kronor.

Den 13 juli inställde sig kaptenen Carl Florman å militieombudsmansexpeditionen
samt anhöll att inför militieombudsmannen få lämna
vissa upplysningar i anledning av den av kaptenen Trulsson gjorda anmälan.
Carl Florman uppgav följande:

Under ettdera av åren 1921 eller 1922 hade Carl Florman förordnats
att i flygtekniska frågor biträda Sveriges dåvarande militärattaché i London,
översten Erland Mossberg. Carl Florman hade dessförinnan endast
varit flyktigt bekant med översten Mossberg. Översten Mossberg hade
under årens lopp lämnat Carl Florman sådana upplysningar angående
civilflyget, som finge anses ingå i en flygattachés åligganden att lämna.
Carl Florman vitsordade, att han sålunda för Aerotransports räkning av
översten Mossberg erhållit värdefulla upplysningar angående Englands
civilflyg. Efter det jämväl Aeromateriel under år 1926 bildats, hade
översten Mossberg erbjudits att bliva Aerotransports och Aeromateriels
representant i London. Översten Mossberg hade emellertid icke antagit
erbjudandet troligen på grund av önskan att stå kvar som flygattaché,
liksom även på den grund att han ansett anställningen i de så gott som
nybildade bolagen alltför osäker. Då erbjudandet framställts, hade det
varit underförstått, att översten Mossberg skulle lämna sin anställning i
statens tjänst. Från och med år 1929 hade bröderna Florman såtillvida
separerat, att Carl Florman helt ägnat sig åt skötseln av Aerotransport
och Adrian Florman, vid sidan av sin verksamhet inom föi''säkringsväsendet,
i den mån hans tid medgivit, åt skötseln av Aeromateriel.

Före år 1930 hade, så vitt Carl Florman hade sig bekant, flygstyrelsen
icke inköpt någon flygmateriel från Aeromateriel. Att bolaget sedermera
kommit att försälja flygmateriel till flygstyrelsen hade berott på att bolaget
arbetat på lång sikt och kunnat erbjuda materiel av konkurrenskraftig
beskaffenhet. Adrian Florman vore så initierad i flygväsendet
och så skicklig affärsman, att han icke behövt taga översten Mossbergs
sakkunskap i anspråk, men Carl Florman ville icke bestrida, att översten
Mossberg sannolikt lämnat Aeromateriel råd och upplysningar.

Aerotransport hade vid ett tillfälle försålt några äldre motorer till
flygvapnet men därutöver aldrig försålt någon flygmateriel till flygvapnet,
Aerotransport köpte icke för egen räkning vare sig flygplan eller
motorer i England. Carl Florman hade aldrig befattat sig med anskaffning
av flygmateriel för militära ändamål och ville inlägga en bestämd

147

gensaga mot påståendena, att lian och Aerotransport skulle hava på något
sätt blandat sig i flygvapnets materielanskaffning. Aeromateriel och
Adrian Florman hade varit missbelåtna med översten Mossberg, därför
att denne i vissa fall fört förhandlingar, som stått i strid med deras intressen.

Den 15 juli inställde sig översten Mossberg ånyo inför militieombuösmannen
och anhöll att få göra följande tillägg till sina vid tidigare förhör
lämnade uppgifter.

översten Mossberg anförde: Han hade uppburit 16,140 kronor såsom
förmedlingsprovision å två fastighetsaffärer. För placering av ett fideikommisskapital
hade översten Mossberg genom ryttmästaren Florman vid
två särskilda tillfällen erhållit uppdrag att förskaffa säljare till två fastigheter
i Stockholm. Genom översten Mossbergs förmedling hade inköp
av fastigheten Strandvägen 7 C och Birger Jarlsgatan 44 kommit till
stånd. Provisionen å försäljningarna hade delats treskiftes, varvid översten
Mossberg och ryttmästaren Florman erhållit 1U var.

översten Mossbergs förhållande till Aktiebolaget Svenska J ärnv äg sverkstäderna.

Sedan militieombudsmannen hos t. f. chefen för försvarsdepartementet,
statsrådet Karl Levinson hemställt, att tillfälle måtte beredas militieombudsmannen
att i ärendet få höra chefen för sjöförsvarets kommandoexpedition,
kommendören Hans Viktor Simonsson, inställde sig kommendören
Simonsson den 5 juli och uppgav:

Han hade sig bekant, att översten Mossberg i början av år 1933 hos
ordföranden i styrelsen för Svenska Järnvägsverkstäderna i Linköping,
direktören Elof Eriksson, erbjudit sig att bliva agent för sagda bolags
tillverkning av flygmateriel. Översten Mossberg hade våren 1934 frågat
dåvarande chefen för flygvapnet, generalmajoren Virgin, huruvida Virgin
hade något att invända emot att översten Mossberg åtoge sig agentur
för försäljning av flygmateriel. Generalmajoren Virgin hade härvid
svarat, att han icke, så länge översten Mossberg innehade befattningen
såsom flygattaché, kunde lämna medgivande till att översten Mossberg
sysslade med någon agenturverksamhet, som hänförde sig till anskaffning
av flygmateriel.

Översten Mossberg uppgav vid förhör den 9 juli:

För ett antal år sedan, troligen under år 1931, hade Svenska Järnvägsverkstäderna
anhållit, att översten Mossberg måtte verkställa utredning
örn, hur bolaget borde organisera sin avdelning för tillverkning
av flygmateriel. översten Mossberg hade bland annat tillrått Järnvägsverkstäderna
att inköpa Svenska Aerobolagets flygverkstäder på
Lidingö samt att anställa ingenjörer från England, översten Mossberg
hade verkställt vissa utredningar samt hållit vissa sammanträden i sa -

148

ken. För den verkställda utredningen hade översten Mossberg omkring
årsskiftet 1931—1932 uppburit en ersättning av troligen 2,000 kronor.
Järnvägsverkstäderna hade sedermera i början av år 1933 erbjudit översten
Mossberg att bliva bolagets representant för försäljning av flygmateriel,
men detta hade han mycket bestämt avböjt. Erbjudandet hade
framförts i ett brev från ledamoten i bolagets styrelse, direktören Aug.
Nachmanson.

Beträffande undersökningen av flygplantypen Sk 10 hade översten
Mossberg hyst den uppfattningen, att undersökningen borde ske i England.
Detta hade översten Mossberg ock sagt till generalmajoren Virgin.
Översten Mossberg hade för generalmajoren Virgin jämväl framhållit,
att för den händelse saken sköttes väl hos Air Ministry, kunde påräknas,
att den svenska flygmaterielen i framtiden, innan man i Sverige erhölle
en experimentanstalt, kunde bliva undersökt å Air Ministrys experimentanstalter.
Air Ministry förfogade nämligen över de mest utsökta anordningar
för undersökningsändamål. Generalmajoren Virgin hade först
varit överens med översten Mossberg, ätt undersökning av Sk 10 borde ske
i England. När översten Mossberg kommit hem från den resa till England,
under vilken han utverkat Air Ministrys löfte att företaga undersökningen
av Sk 10, hade generalmajoren Virgin emellertid intagit en
annan ståndpunkt och hade översten Mossberg av generalmajor Virgin
fått uppbära klander för sina åtgöranden i saken. Jämväl ryttmästaren
Florman hade till översten Mossberg givit uttryck åt sitt missnöje med
den ståndpunkt översten Mossberg intagit till frågan örn undersökning
av Sk 10 i England. Ryttmästaren Florman hade vid något tillfälle under
hösten 1933 på tal örn undersökning av Sk 10 i England till översten
Mossberg fällt det yttrandet, att man inom flygvapnet och industrien
ansåge, att översten Mossberg skämde ut både det svenska flygvapnet
och den svenska industrien. Det hade t. o. m., enligt vad ryttmästaren Florman
yttrat, i kretsar, som varit intresserade av saken, ansetts, att översten
Mossberg borde fört dessa underhandlingar till ett negativt resultat.

Ryttmästaren Florman uppgav inför militieombudsmannen den 12 juli:

Ryttmästaren Florman hade av olika personer inom flygstyrelsen hört,
att man inom flygstyrelsen varit missnöjd med att översten Mossberg
med sådan energi gått in för en undersökning av Sk 10 i England. Ryttmästaren
Florman hade fått den uppfattningen, att översten Mossberg
härigenom gjort sig impopulär bland personalen inom flygvapnet. Denna
sin uppfattning hade ryttmästaren Florman delgivit översten Mossberg.
Översten Mossberg hade emellertid svarat, att han icke kunde taga någon
hänsyn till vilken uppfattning, som rådde inom flygvapnet, då översten
Mossberg endast fullgjort sin plikt. Vid eller omedelbart efter ett
sammanträde med styrelsen i Järnvägsverkstäderna hade ledamöter i styrelsen
uppmanat ryttmästaren Florman att förehålla översten Mossberg,
att de vore missnöjda med det sätt på vilket han omhänderhaft Sk

149

10-frågan. Detta hade ock ryttmästare!! Florman framfört till översten
Mossberg.

Tillfrågad huruvida icke Adrian Flormans yttranden till översten
Mossberg i denna sak givits sådan form, att därav framgått, att ryttmästaren
Florman ställt sig solidarisk med dem, som klandrade översten
Mossberg, förklarade ryttmästaren Florman, att han icke haft någon personlig
uppfattning örn saken, men att han med kraft förebrått översten
Mossberg för dennes nämnda förehavanden ävensom att han för översten
Mossberg framhållit, att denne hade tillräckligt många fiender förut,
översten Mossberg hade blivit mycket förargad över vad från ryttmästaren
Flormans sida anförts.

översten Mossberg anförde vid förhör den 12 juli:

Det hade upprepade gånger förekommit, att översten Mossberg hos chefen
för flygvapnet och hos flygstyrelsen i materielanskaffningsfrågor
framställt förslag, som gått i motsatt riktning mot dem, som förfäktats
av Aeromateriel. Såsom exempel anförde översten Mossberg:

Flygplanet Sk 10:s undersökning i England, vilken översten Mossberg
till sist lyckats åstadkomma hos Air Ministry, hade kunnat innebära ett
direkt avbräck för Aeromateriel, alldenstund bolaget vore Järn vägs verkstädernas
försäljningsorgan. Då svenska staten omkring 1930 skulle inköpa
Iiandley Page’s slotpatent, hade översten Mossberg avrått flygstyrelsen
från denna affär. Aeromateriel hade varit agent för Iiandley
Page Ltd. När svenska staten underhandlat om inköp av 20 möjligen 30
Bristolmotorer, hade översten Mossberg i skrivelse till chefen för flygvapnet
framhållit, att det av Aeromateriel begärda priset varit för högt.
När det varit fråga örn att inköpa Reeds Indicator för flygvapnet och
det pris, som i Sverige begärts för densamma, i London blivit bekant för
översten Mossberg, hade han telegraferat, att med inköpet borde få anstå
tills skrivelse från översten Mossberg inkommit; det fordrade priset hade
nämligen betydligt överstigit det pris, till vilket Reeds Indicator kunnat
erhållas i London. Översten Mossberg bomme vidare att för chefen för
flygvapnet framlägga sina senaste åsikter angående en viss materielanskaffning.
Dessa bomme att gå emot Aeromateriels intressen. Översten
Mossberg hade endast haft flygvapnets intressen och bästa för ögonen i
allt vad som rört flygvapnets materielanskaffning.

Översten Mossberg ville i detta sammanhang understryka, att han stått
alla i Sverige boende agenter, som representerat engelska firmor, till
tjänst på bästa sätt.

Översten Mossberg anförde vidare, att då översten Mossberg under sista
veckan i februari 1933 avböjt ett anbud från Järnvägsverkstäderna att
bliva deras representant för försäljning av flygmateriel, översten Mossberg
meddelat direktören Nachmanson sitt beslut i särskild skrivelse till
Nachmanson. Av skrivelsen skulle följande här intagas:

»Jag uppskattar mycket Ditt vänliga förslag örn avtal, vilket jag lik -

150

väl icke kail antaga. Icke keller kan ett sammanträffande med Disponenten
resultera i mera än ett dylikt med Dig och Gullander; jag beder
Dig därför avskriva detta.

dag vill emellertid i samband härmed bestämt understryka, att det är
mig ett stort nöje att stå gamla vänner till tjänst, och jag hoppas, att
jag icke särskilt behöver påpeka, att jag efter bästa förmåga vill råda
Dig och Gullander för att få till stånd en bärkraftig inhemsk flygindustri.
Låt mig få en rad eller telefonera, när Du vill avhandla ärendet
med mig. Jag har råd att giva Dig.»

Direktören Äng. Nachmanson uppgav inför militieombudsmannen den
31 juli:

Nachmanson, som åren 1930—1931 representerat en viss aktieminoritet
i Järnvägsverkstäderna, hade 1932 inträtt i bolagets styrelse. Han hade
då måst sätta sig in i flygväsendet och för sådant ändamål vänt sig till
översten Mossberg, som Nachmanson känt sedan barnaåren, översten
Mossberg hade varit mycket intresserad av denna sak, särskilt med tanke
på att Nachmanson ställt i utsikt, att översten Mossberg eventuellt skulle
kunna erhålla anställning i Järnvägsverkstädernas tjänst såsom flygkonsulent,
ett förslag, som tilltalat översten Mossberg i hög grad, särskilt
med tanke på att han, örn han icke skulle få sitt förordnande som flygattaché
förlängt, gärna velat söka sig en ny sysselsättning.

översten Mossberg hade vid något tillfälle för Nachmanson väckt förslag
örn att Järnvägsverkstäderna skulle förvärva Svenska Aerobolaget.
Detta förslag hade framlagts bland annat för statsrådet Vennerström, som
intresserat sig för detsamma. Statsrådet Vennerström hade ansett, att det
vore av stort intresse, att den svenska flygmaterielindustrien sammanfördes
och förlädes till ett företag, enär efterfrågan på flygmateriel icke torde
kunna förväntas bliva av sådan omfattning, att behov av ett flertal konkurrerande
företag inom flygmaterielbranschen skulle komma att föreligga.
Då det visat sig svårt att träffa överenskommelse med Svenska Aerobolaget
och då statsrådet Vennerström ansett, att det vore av allmänt intresse
att Järnvägsverkstäderna övertoge Svenska Aerobolaget, hade
statsrådet Vennerström anmodat överstelöjtnanten Björnberg att fungera
som ordförande för Järnvägsverkstäderna och Svenska Aerobolagets representanter,
vilka förhandlat örn ett eventuellt köp. Sedan köp kommit
till stånd, hade Nachmanson sagt till översten Mossberg, att denne gjort
Nachmanson stora tjänster, och hade han i samband härmed till översten
Mossberg utbetalt 1,000 kronor. Beloppet hade Nachmanson ansett utgöra
en avbetalning på vad han ansåge sig skyldig översten Mossberg, men
huru stort belopp översten Mossberg slutligen skulle erhålla, hade Nachmanson
aldrig diskuterat med översten Mossberg, utan hade Nachmanson
tänkt sig, att storleken härav skulle bli beroende på huru det komme
att utveckla sig beträffande översten Mossbergs eventuella anställning
vid Järnvägsverkstäderna.

Sedan det visat sig, att Järnvägsverkstädernas styrelse emellertid icke

151

velat anställa översten Mossberg, hade Nachmanson i januari 1933 med
delat översten Mossberg, att någon anställning vid Järnvägsverkstäderna
icke kunde ifrågakomma. Vid samma tidpunkt hade emellertid översten
Mossberg själv avböjt erbjudandet örn eventuell anställning hos Järnvägsverkstäderna.
I samband härmed och da Nachmansons mellanhavande
med översten Mossberg dåmera kunde anses avslutat, hade Nachmanson
i april 1933 till översten Mossberg utbetalat ett belopp av 2,500
kronor. Anledningen till att Nachmanson avvecklat sina förbindelser
med översten Mossberg hade varit, att ryttmästaren Adrian Florman under
tiden invalts i Järnvägsverkstädernas styrelse. På grund härav hade
Järnvägsverkstäderna icke haft behov av någon annan flygteknisk sakkunnig.
I samband med ryttmästaren Flormans inträde i Järnvägsverkstädernas
styrelse hade avtal träffats, varigenom Aeromateriel erhållit
ensamförsäljningsrätten för Järnvägsverkstädernas tillverkning av flygmateriel.

På fråga huruvida å sammanträde med styrelseledamöterna i Svenska
Järnvägsverkstäderna uppdraga åt ryttmästaren Florman att förehålla
översten Mossberg dennes förfaringssätt med avseende a Sk 10.s undersökning
i England, förmälde Nachmanson, att något sådant uppdrag icke
meddelats ryttmästaren Florman, men styrelseledamöterna hade i ryttmästaren
Flormans närvaro givit uttryck åt missnöje med översten Mossbergs
sätt att handhava undersökningen. Styrelseledamöterna hade hyst
den uppfattningen, att Sk 10 bort undersökas i Sverige.

Nachmanson sade sig härutöver vilja tillägga, att han under åren 1931

_1933 haft mycket att göra med översten Mossberg men därvid aldrig

funnit, att översten Mossberg trätt kronans rätt för nära.

Vid besök hos militieombudsmannen den 7 augusti uppgav översten
Mossberg, att det belopp han sammanlagt erhållit från direktören Nachmanson
och Järnvägsverkstäderna uppgått till 3,500 kronor.

Fiss korrespondens rörande översten Mossbergs befattning nied försäljning
av flygmateriel.

Kommendören Simonsson uppgav vid förhör den 5 juli i anledning av
framställda frågor:

Någon av de sista dagarna i mars månad 1934 hade till kommendören
Simonssons kännedom kommit ett i omlopp varande rykte, att översten
Mossberg på sin tid via viss förmedling haft vissa, med hänsyn till hans
ställning som flygattaché i London, olämpliga affärsförbindelser med
Aktiebolaget Flygindustri. Dot hade uppgivits, att översten Mossberg
skulle hava mottagit provision för utförda tjänster i fråga örn anskaffning
av flygmateriel och att viss korrespondens härom skulle finnas. På
grund härav hade kommendören Simonsson verkställt efterforskningar
i saken. Kommendören Simonsson hade sålunda tillskrivit verkställan -

152

de direktören i Flygindustri, H. Mierzinsky, men icke erhållit svar.
Innan kommendören Simonssons efterforskningar lett till reellt resultat,
hade tidningen Aftonbladet för den 12 april 1934 innehållit en artikel,
däri bland annat dels uppgivits, att översten Mossberg, som fortfarande
hade till uppgift att inkomma till svenska flygvapnet med förslag till
inköp av engelska flygmaskiner, ansåges äga förbindelser med privat
industri, dels oek erinrats därom att översten Mossbergs förordnande såsom
flygattaehé utginge den 30 juni 1934, samt att försök tidigare torde
hava gjorts att få översten Mossberg avkopplad från sin nämnda befattning,
enär det icke ansetts lämpligt, att han längre uppehölle tjänsten ifråga.
Denna artikel hade föranlett en hänvändelse från kommendören Simonsson
till militieombudsmannen för att örn möjligt erhålla bekräftelse på
eller ett vederläggande av de anklagande ryktena mot översten Mossberg.
Militieombudsmannen hade emellertid icke kunnat lämna någon
upplysning. Efter ytterligare hänvändelse till direktören Mierzinsky
hade kommendören Simonsson på grund av sin ställning såsom chef för
sjöförsvarets kommandoexpedition på det sätt fått del av en i Flygindustris
förvar befintlig korrespondens, att direktören Mierzinsky vid ett av
honom avlagt besök hos kommendören Simonsson företett korrespondensen.
Denna hade utgjorts av ett antal brev växlade mellan direktörerna
Carl Florman och Adrian Florman samt Flygindustri. Av korrespondensen,
som åtminstone till en del hänfört sig till år 1927, hade framgått,
att i två särskilda fall fråga varit om provision åt översten Mossberg för
leveranser av flygmateriel. I ena fallet skulle översten Mossberg erhålla
provision för leverans av signalmateriel från Flygindustri i Limhamn
till utländsk köpare. Provisionen hade utgjort ett mindre belopp. Av
en rörande denna affär för kommendören Simonsson företedd handling
hade framgått, att, sedan Flygindustri i skrivelse till någondera av bröderna
Florman anmärkt, att den fordrade provisionen varit ovanligt hög,
Florman svarat, att en person i svensk statstjänst ävenledes skulle uppbära
provision. I skrivelsen hade översten Mossbergs namn icke varit
utsatt. Av den för kommendören Simonsson företedda korrespondensen
i sin helhet hade emellertid framgått, att den, som skolat uppbära provision,
varit översten Mossberg. I det andra fallet skulle, enligt vad korrespondensen
utvisade, vid eventuell affär om leverans av flygplan från
Flygindustri till utländsk köpare översten Mossberg uppbära provision.
Provisionen hade i detta fall gällt ett högre belopp. Någon affär hade
emellertid icke kommit till stånd.

Kaptenen Trulsson uppgav vid förhör den 10 juli följande:

\ id något tillfälle — år 1930 eller 1931 — då kaptenen Trulsson varit
representant i Sverige för den tyska Heinkelfirmans tillverkning av flygmateriel,
hade kaptenen Trulsson under resa från Tyskland till Malmö sammanträffat
med några flygsakkunniga personer, vilka varit på resa till

153

Flygindustri i Limhamn. Någon av de ifrågavarande personerna hade därefter
för kaptenen Trulsson visat en korrespondens mellan bröderna Florman,
å ena sidan, och Flygindustri, å andra sidan. Breven hade varit under«
tecknade i något fall med namnet Carl Florman och i andra fall med
Adrian Florman. I ett brev undertecknat med namnet Carl Florman
hade gjorts hemställan örn att Flygindustri skulle utbetala provision till
översten Mossberg för eventuell leverans av flygmateriel. Ehuru kaptenen
Trulsson numera icke kunde erinra sig brevens ordalydelse, hade
i något av breven anförts att för avsändarens respresentant, översten
Mossberg, som för någon tid sedan blivit utnämnd till flygattaché, måtte
utgå viss närmare angiven procent provision å köpesumman för ifrågasatt
leverans av flygmateriel. Huruvida provision verkligen utbetalats
till översten Mossberg kände kaptenen Trulsson ej till.

Kaptenen Carl Florman uppgav den 13 juli inför militieombudsmannen: ■

Därest någon korrespondens skulle finnas, som utvisade, att översten
Mossberg skolat utbekomma provision å flygmaterielleveranser, skulle
denna vara växlad mellan Carl Florman och Adrian Florman. Carl
Florman innehade dock för sin del icke någon dylik korrespondens.
Förutsättningen för provisionens utgående hade varit, att översten
Mossberg toge avsked. Det hade icke ens varit under diskussion, att
översten Mossberg skulle uppbära provision så länge han kvarstode
som flygattaché.

Chefen för flygstyrelsens militärbyrå, översten Ernst Jaeob Fogman,
uppgav vid förhör den 11 juli:

Översten Fogman och kaptenen Tomberg hade vid skilda tillfällen
varit förvånade över att Areomateriel på ett så tidigt stadium
kunnat vara så väl initierad i frågor angående anskaffning av flygmateriel
åt flygvapnet. Intet hade emellertid i dylika ärenden kommit
ut från flygstyrelsens militärbyrå. Enligt översten Fogmans
mening hade översten Mossberg skaffat svenska flygvapnet goda
upplysningar angående Englands flygväsen, men då översten Mossberg
icke vore tekniskt utbildad, hade översten Mossberg ej kunnat
lämna något mera värdefullt ur flygmilitär och flygteknisk synpunkt.
Vid något tillfälle, troligen i februari eller mars 1934,
hade kaptenen H. B. Souchon för översten Fogman företett ett papper,
troligen en avskrift eller kopia av ett brev från Aeromateriel till Flygindustri,
däri det varit fråga örn ersättning till översten Mossberg för
leverans av viss flygmateriel till England. Av den företedda handlingen
hade icke framgått, huruvida någon ersättning utbetalts till
översten Mossberg. Såvitt översten Fogman hade sig bekant, hade kaptenen
Souchon vistats i Stockholm sedan hösten 1933.

Kaptenen Lars Egmont Tornberg uppgav vid förhör den 11 juli:

Det hade ofta förvånat kaptenen Tomberg, hur initierade ryttmästa -

154

^en Florman och Aeromateriel varit i flygvapnets materielanskaffningsfrågor.
Vid ett tillfälle i februari eller mars hade kaptenen Souchou
för kaptenen Tornberg företett en kopia av ett brev, undertecknat med
Carl Flormans namn, till Flygindustri. I brevet hade, utom annat, stått
att översten Mossberg skulle mot provision försälja junkerflygplan till
England. Brevet hade troligen härrört från år 1927. Såvitt kaptenen
Tornberg hade sig bekant, vöre Souclion junkerverkens representant i
Finland och stationerad i Helsingfors.

Direktören i Aktiebolaget Flygindustri H. Mierzinsk-y företrädde den 17
juli inför militieombudsmannen och ingav i original följande korrespondens.

1) En den 17 augusti 1926 dagtecknad skrivelse från Carl Florman till
Aktiebolaget Flygindustri av följande innehåll:

»Refererande till dagens telefonsamtal med Eder Herr Treitschke får
jag härmed äran meddela, att en utav mina intimare vänner, överste
E. Mossberg, nyligen blivit utnämnd till luftattaché i London och har
överste Mossberg på min begäran åtagit sig att försöka sälja några K. 30
land- eller sjömaskiner till engelska regeringen, överste Mossberg anser
nämligen, att engelska regeringen har ett stort intresse för denna
maskintyp och det skulle icke skada att låta dem köpa några dylika. Man
mäste enligt min mening sluta upp med att försöka hålla maskinen hemlig,
ty annars får man aldrig sälja något. Det vore utan tvivel en stor
succés, örn ett par exemplar såldes till England och event, kunde det då
beställas ytterligare i framtiden. Jag kan givetvis icke garantera någon
avsättning, men å andra sidan behöver man icke göra sig något större
besvär, ty jag begär endast för överste Mossbergs räkning några bra fotografier
av K. 30 jämte en kortare beskrivning uppsatt på engelska eller
i annat fall uppsatt på svenska med hastighet, stigförmåga, bärförmåga
etc. Vidare pris includerande 6 procent prov. till M.

Vore tacksam för några rader med bekräftelse att jag kommer att snarast
mottaga detta.»

2) En den 2 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Adrian Florman
till Flygindustri av bland annat följande innehåll:

»Från en av våra bästa förbindelser utomlands har jag i dag emottagit
en förfrågan, huruvida Flygindustri vill och kan försälja det elektriska
signalsystemet för förbindelse mellan förare, skytt och observatör i bombmaskinerna.
Prisuppgift önskas dels örn några få anordningar köpes
eller ett stort antal.

Det rör sig örn en synnerligen allvarlig spekulant varför en stor leverans
kan påräknas i händelse Ni önskar inlåta Eder på affären. I priset
bör inkalkyleras 15 procent provision av vederbörande ombud.

Med intresse emotseende Edra omgående meddelanden i denna sak

3) En den 3 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Flygindustri till
Adrian Florman av bland annat följande innehåll:

»Till svar å Eder ärade förfrågan av den 2 ds bedja vi få meddela, att vi
gärna äro beredda att avlämna ett anbud. Då vi emellertid redan offeverat
dylika anläggningar på annat håll utan så hög provision, som angives
av Eder, kunna eventuellt svårigheter uppstå, om för våra ombud elika

155

priser bliva bekanta. Dessutom äro vi ju, som ju är Eder bekant, redan
bundna vid bestämda representanter i olika länder och slutligen måste vi
för att kunna beräkna våra priser veta, örn anläggningen är ämnad för
våra egna bombflygplan eller för flygplan av annat system.

Innan vi därför kunna avgiva vårt anbud, bedja vi Eder meddela oss,
för vilket land den ifrågavarande anläggningen är bestämd».

4) En den 4 februari 1928 dagtecknad skrivelse från Adrian Florman
till Flygindustri av bland annat följande innehåll:

»Med anledning av Edert ärade av den 3 dennes angående anbud på
elektrisk signalanläggning, ber jag få meddela, att det land, som avses
är England samt att förfrågan alltså icke är tänkt för Edra bombflygplan
utan för flygplan av andra typer.

Förfrågan har icke ingått från Troast Brothers utan fran en person i
svensk statstjänst i England, som emellertid icke önskar synas».

I anslutning till den sålunda ingivna korrespondensen anförde Mierzinsky: Adrian

Florman hade, efter det han i september 1927 frånträtt befattningen
som verkställande direktör i Flygindustri, något år varit representant
för bolagets tillverkningar i Sverige. Den i brevet av den 2 februari
1928 avsedda affären hade gällt ett särskilt fall utanför det med Adrian
Florman träffade avtalet örn representantskap för Flygindustri. Troast
Brothers hade vid tiden ifråga varit representanter i England för Flygindustri.
Den omskrivna affären hade kommit till stånd och Air Ministry
hade varit köpare. Adrian Florman hade utbekommit 15 procent provision,
ehuru den normala försäljningsprovisionen utgjort endast 5 procent.
Köpeskillingen hade troligen uppgått till cirka 500 kronor. Efter det
nämnda affär avslutats, hade flera affärer i samma artikel gjorts direkt
med Air Ministry.

Särskilt tillfrågad huruvida Mierzinsky ägde kännedom örn, huruvida
den i brevet av den 4 februari 1928 åsyftade personen i svensk statstjänst
varit översten Mossberg, uppgav Mierzinsky, att han ville minnas, att
Adrian Florman vid något tillfälle uppgivit, att den åsyftade personen
skulle vara översten Mossberg.

På fråga vilket pris den i brevet den 17 augusti 1926 omförmälda flygmaskinen
K. 30 kunde hava betingat uppgav Mierzinsky, att priset torde
hava varit omkring 250—275,000 kronor.

Därom tillspord förklarade Mierzinsky, att det icke kunnat bliva tal örn
försäljning av mer än en maskin till England.

Såvitt Mierzinsky kunde erinra sig, hade det icke i andra fall än dem,
varom fråga vore i den ingivna korrespondensen, i brev, som växlats mellan
bröderna Florman, Aerotransport och Aeromateriel, å ena sidan, samt
Flygindustri, å andra sidan, avhandlats, att provision skulle utgå till
översten Mossberg.

På särskild fråga uppgav Mierzinsky, att kaptenen Souehon vore
representant för Junker verken och sorterade under Flygindustri.

156

Den 21 juli företrädde översten Mossberg ånyo inför militieombudsmannen.

Förevisad breven av den 2, den 3 och den 4 februari 1928 mellan ryttmästaren
Florman och Flygindustri och tillfrågad huruvida översten Mossberg
hade någon kännedom örn den affär, som i dessa brev avhandlats,
uppgav översten Mossberg, att han vid ett besök i Air Ministry av förbindelseofficeren,
Squadron Leader Boyie, tillfrågats, huruvida han kunde
skaffa upplysning örn ett elektriskt signalsystem för kommunikation mellan
första, andra och tredje förarplatserna i bombflygplan; Boyie uppgav
tillika, att systemet troligen tillverkades av Flygindustri, Limhamn.

Med anledning härav hade översten Mossberg tillskrivit kaptenen Carl
Florman. Viss korrespondens hade sedermera förts i ärendet. Sedan
översten Mossberg fått bekräftelse därå, att Flygindustri tillverkade signalsystemet
ifråga, hade översten Mossberg hänvisat Air Ministry att direkt
vända sig till Flygindustri. Översten Mossberg veterligen hade någon
affär icke kommit till stånd. I varje fall hade översten Mossberg icke mottagit
någon provision å något köpslut. Det hade aldrig varit översten
Mossbergs tanke att så göra. Han hade tillika föreslagit firman Handley
Page att intressera sig för signalsystemet. Detta torde visa, att översten
Mossberg personligen ej haft något ekonomiskt intresse i ärendet, översten
Mossberg hade allenast fullgjort sin skyldighet såsom flygattaché att
införskaffa begärda upplysningar.

Sedermera under dagen företedde översten Mossberg till bestyrkande av
sina uppgifter följande handlingar under förklaring att dessa utgjorde de
enda dokument han innehade i detta ärende:

1) En med blyerts å engelska språket skriven handling, vilken översten
Mossberg uppgav utgöra den anteckning örn signalsystemet han vid uppdragets
mottagande erhållit av Squadron Leader Boyie.

Anteckningen lydde i översättning: »Detaljer angående ett elektriskt
drivet system för interkommunikation mellan första, andra och tredje
förarplatserna. Provat på K. 39, tillverkat i Limhamn».

2) Brev av den 28 januari 1928 från översten Mossberg till kaptenen Carl
Florman, däri översten Mossberg, — med förmälan att han erhållit uppgift
örn att Carl Florman eller Flygindustri i flygmaskinen K. 39 hade
inmonterad en elektrisk signalanordning för kommunikation mellan
första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter pris samt närmare
uppgifter örn densamma.

3) Brev den 10 februari 1928 från ryttmästaren Adrian Florman till
översten Mossberg, däri ryttmästaren Florman med hänvisning till översten
Mossbergs brev den 28 januari 1928 till Carl Florman överlämnat
offert jämte beskrivning å signalanordningen samt tillika meddelat, att
i priset vore inkluderat 7 1/s procent provision till den agent i London,
som förmedlade affären i London.

4) Brev den 14 februari 1928 från översten Mossberg till Squadron Leader

157

Boyie, dari översten Mossberg — jämte det han överlämnat en beskrivning
över signalsystemet — tillika meddelat, att, därest Squadron Leader Boyie
önskade lämna en beställning, översten Mossberg gärna skulle ombesörja
densamma, men att Squadron Leader Boyie gott kunde vända sig direkt till
Flygindustri.

5) Brev av samma dag från översten Mossberg till Carl Florman, däri
översten Mossberg meddelat, att han överlämnat beskrivning över signalanläggningen
till Air Ministry samt att han för Air Ministry framhållit,
att Air Ministry kunde direkt tillskriva Flygindustri i saken.

Ryttmästaren Florman företrädde inför militieombudsmannen ånyo den
23 juli och uppgav:

Någon affär på grundval av den av direktören Mierzinsky den 17 juli
1934 till militieombudsmannen ingivna korrespondensen hade icke kommit
till stånd. På särskild fråga förklarade ryttmästaren Florman, att
han icke uppburit någon provision å försäljning av signalmateriel till
Air Ministry.

Till bestyrkande av sina uppgifter ingav ryttmästaren Florman korrespondens
mellan dels översten Mossberg, å ena, samt ryttmästaren Florman,
å andra sidan, dels ock mellan ryttmästaren Floi*man, å ena, samt
Flygindustri, å andra sidan.

Korrespondensen innehöll dels de av direktören Mierzinsky den 17 juli
1934 ingivna breven av den 2, den 3 och den 4 februari 1928, dels ett
brev av den 28 januari 1928 från översten Mossberg till kaptenen Carl
Florman, däri översten Mossberg — med förmälan att det sagts översten
Mossberg att Carl Florman eller Flygindustri i flygmaskinen K. 39
hade inmonterat en elektrisk signalanordning för kommunikation mellan
första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter pris å densamma,
dels ett brev av den 6 februari 1928 från Flygindustri till ryttmästaren
Adrian Florman, dels ett brev av den 8 februari 1928 från Flygindustri
till ryttmästaren Florman, däri bolaget meddelat, att bolaget
bifogade bland annat det önskade anbudet å signal- och alarmanordning
för flygplan (anbud nr A N 1666) ävensom att i priset inkalkylerats
den önskade provisionssatsen av 15 procent, dels ett brev
av den 10 februari 1928 från ryttmästaren Florman till översten
Mossberg, däri ryttmästaren Florman meddelat, att han överlämnade
den önskade offerten jämte beskrivning över den elektriska signalanordningen
i Flygindustris bombflygplan ävensom att i priset vore inkluderat
7 Vi procent provision till den agent, som föinnedlade affären i
London, dels ett brev av den 22 mars 1928 från Flygindustri till ryttmästaren
Florman, dels ett brev av den 20 april 1928 likaledes från Flygindustri
till ryttmästaren Florman, i vilket brev bolaget, med hänvisning till ett
telefonsamtal den 7 mars 1928, enligt vilket telefonsamtal bolaget skulle
hava att invänta en förfrågan angående signalanläggning direkt från vederbörande
engelska myndigheter, hemställt örn meddelande, örn dylik för

158

Irågan fortfarande kunde ställas i utsikt, enär bolaget i annat fall ämnade
återkalla anbudet, då bolaget principiellt icke ville låta dylika anbud löpa
på längre tid, dels brev den 25 april 1928 från ryttmästaren Florman till
Flygindustri, däri ryttmästaren Florman meddelade, att ifrågavarande
angelägenheter handhades av översten Mossberg och att ryttmästaren Florman
ville tillskriva översten Mossberg och efterhöra hur saken för det
dåvarande läge till, dels ett brev den 27 april 1928 från ryttmästaren Florman
till Flygindustri, däri ryttmästaren Florman — jämte det han bifogat
avskrift av ett brev från översten Mossberg jämte en skrivelse från
Sandley Page — dels erinrat örn att översten Mossberg till Air Ministry
överlämnat bolagets offert angående signalanordning samt att översten
Mossberg jämväl hos Sandley Page gjort en förfrågan, huruvida firman
vore intresserad av ifrågavarande signalanordning, ävensom lämnat firman
en beskrivning å signalanordningen, dels ock framställt den frågan, huruvida
bolaget vore villigt att till Sandley Page överlämna en mera detaljerad
beskrivning jämte ritningar eller fotografier i likhet med vad som
skett till Air Ministry, dels ett brev av den 28 april 1934 från ryttmästaren
Florman till översten Mossberg, däri ryttmästaren Florman med hänvisning
till en skrivelse av den 17 april 1928 från översten Mossberg till kap-,
tenen Carl Florman angående det elektriska signalsystemet för flygplan
meddelat, att han överlämnat saken till Flygindustri med begäran att bolaget
omedelbart skulle taga ställning till frågan örn mera detaljerade uppgifter
jämte fotografier och ritningar till firman Sandley Page, dels
skrivelse den 30 april 1928 från Flygindustri till ryttmästaren Florman,
däri bolaget meddelat, att bolaget icke vore intresserat av att offerera
ifrågavarande signalanordningar till konkurrentfabriker utan endast ämnade
stå fast vid offerten till Air Ministry ävensom att, därest icke inom
den närmaste tiden bestämt svar inginge från Air Ministry, bolaget komme
att draga tillbaka anbudet, vilket i och för sig redan vore förfallet, då detsamma
endast varit bindande till den 1 april 1928, dels ett brev den 7 maj
1928 från ryttmästaren Florman till Flygindustri, däri ryttmästaren Florman
meddelat, att han från översten Mossberg mottagit en skrivelse, vari
denne bett ryttmästaren Florman uppmana Flygindustri att beträffande
eventuell leverans till Handley Page sätta sig i direkt förbindelse med
nämnda firma, att, då Flygindustri emellertid icke hade intresse av att
offerera ifrågavarande anordning till ett konkurrerande företag, ryttmästaren
Florman denna dag tillskrivit översten Mossberg, att Flygindustri
saknade anledning träda i direkt förbindelse med Handley Page i denna
angelägenhet, samt att ryttmästaren Florman beträffande eventuell leverans
till Air Ministry bett översten Mossberg undersöka hur saken läge till,
dels ett brev samma dag från ryttmästaren Florman till översten Mossberg,
däri ryttmästaren Florman underrättat översten Mossberg, att Flygindustri
icke vore intresserat att sälja signalanordningen till ett konkurrerande
företag, som firman Handley Page vore, men att bolaget fortfarande av -

159

vaktade meddelande om någon beställning från Air Ministry vore att påräkna,
dels ock ett brev den 29 juni 1928 från ryttmästaren Florman till
Flygindustri, däri ryttmästaren Florman med hänvisning till ett bolagets
brev den 7 juni 1928 beträffande signalanordning för flygplan i enlighet
med bolagets anbud nr A N 1666 uppgivit, att något meddelande från England
i sagda angelägenhet icke ingått, varför ryttmästaren Florman bekräftade
att anbudet annullerats.

Ryttmästaren Florman upplyste, att omförmälda brev av den 7 juni 1928
icke kunnat tillrättaskaffas.

Ryttmästaren Florman anförde: I brevet den 2 februari 1928 hade använts
uttrycket »bästa förbindelser». Ordet »förbindelser» inginge i affärsspråket
och finge ej tillmätas särskild betydelse i förevarande fall. Omhandlade
signalapparater skulle hava betingat ett pris av 3,150 kronor. Av
försäljningsprovisionen, 15 procent, skulle 7 1/2 procent gå till Aeromateriel
och resten reserveras till den agent, som i England bomme att förmedla affären.
Ryttmästaren Florman vitsordade vidare, att den svenske ämbetsman,
som ryttmästaren Florman åsyftat i sitt förenämnda brev till Flygindustri
av den 4 februari 1928, varit översten Mossberg.

Kaptenen Carl Florman företrädde ånyo inför militieombudsmannen
den 23 juli. Sedan Carl Florman fått taga del av det av direktören Mierzinsky
den 17 juli till militieombudsmannen ingivna brevet av den 17
augusti 1926 från Carl Florman till Flygindustri, anförde Carl Florman:

Han kunde icke bestämt erinra sig den sak, som berörts i brevet. Troligen
förhölle det sig så, att Carl Florman velat säkra provision till
Aeromateriel, men det kunde också hända, att det varit Carl Flormans mening
att säkerställa provision åt någon agent i England. Någon affär hade
icke kommit till stånd. Översten Mossberg hade stått helt utanför den tilltänkta
affären. Med översten Mossberg hade över huvud taget aldrig några
förhandlingar örn provision förts och örn i något fall Carl Florman möjligen
tänkt sig, att provision skulle utgå, hade det varit under den bestämda
förutsättningen, att översten Mossberg skulle hava övergått i bröderna
Flormans tjänst. Översten Mossberg vore en så förstklassig person, att han
icke skulle hava velat mottaga provision å försäljning av flygmateriel till
vare sig svenska flygvapnet eller till England.

Vid justering av protokollet har Carl Florman gjort följande ändringar
och tillägg: Med översten Mossberg hade överhuvud taget aldrig
några förhandlingar örn provision förts och örn i något fall Carl Florman
möjligen tänkt sig att provision skulle utgå, hade det varit under
den bestämda förutsättningen, att översten Mossberg skulle hava övergått
i bröderna Flormans tjänst, vilket varit under diskussion. Översten
Mossberg vore en så förstklassig person, att han icke skulle hava
velat mottaga provision å försäljning av flygmateriel, om han vore kvar i
tjänst.

Carl Florman tilläde dessutom följande: Ifrågavarande brev hade varit

160

ett hugskott beträffande möjligheten att sälja svenska flygplan, tillverkade
av Flygindustri, till England. Flygindustri hade helt tillkommit på bröderna
Flormans initiativ och man hade i början haft svårt att vinna avsättning
för produkterna.

Från direktören Mierzinsky inkom den 25 juli till militieombudsmannen
åtskillig korrenspondens rörande försäljning av elektrisk signalanläggning
för flygplan till Air Ministry.

Av korrespondensen inhämtades i huvudsak följande:

I brev den 5 december 1928 till Flygindustri har ryttmästaren Florman
erkänt mottagandet av ett bi’ev från bolaget av den 4 i samma månad angående
signalanläggning för flygplan i England och att han med intresse
noterat, att bolaget inkluderat den överenskomna provisionen av 15 procent.

I skrivelse den 14 januari 1929 från Flygindustri till konsuln Harry Castleton,
engelska konsulatet i Malmö, har bolaget bekräftat den bolaget samma
dag från konsulatet muntligen delgivna beställningen å en signalanläggning
i enlighet med bolagets anbud (A N 1886) av den 4 december 1928.

I skrivelse den 15 januari 1929 från Castleton till Flygindustri har Castleton
bekräftat den i bolagets brev av den 14 januari 1929 omförmälda
muntliga accepten av bolagets anbud å ifrågavarande signalanläggning.

I skrivelse den 2 februari 1929 från Flygindustri till Castleton har bolaget
meddelat, att bolaget samma dag till speditör, firman S. August Andersson,
överlämnat en låda, innehållande den beställda signalanordningen.

I skrivelse den 11 februari 1929 från Flygindustri till Castleton, bär bolaget
bekräftat att bolaget emottagit betalning för signalanordningen med
502 kronor 45 öre.

Flygindustri har än vidare i skrivelse den 14 februari 1929 till ryttmästaren
Florman meddelat, att bolaget försålt en signalanläggning lill
England samt att bolaget samma dag per postcheck tillställt ryttmästaren
Florman ett belopp av 63 kronor 80 öre, utgörande den ryttmästaren
Florman tillkommande provisionen, beräknad å nettoförsäljningspriset.

Den 28 juli inställde sig ryttmästaren Florman ånyo inför militieom
budsmannen, därvid förekom följande:

På fråga örn ryttmästaren Florman hade sig bekant, varför översten
Mossberg vänt sig till Handley Page i ärendet rörande inköp av signalmateriel,
förklarade ryttmästaren Florman, att anledningen torde hava varit
den, att Air Ministry av princip ej velat förhandla direkt med en enskild
firma och att översten Mossberg fått meddelande härom.

På särskild fråga förklarade ryttmästaren Florman, att han aldrig uppburit
försäljningsprovision å signalmateriel försåld till Air Ministry.

Förevisad det av direktören Mierzinsky till militieombudsmannen översända
brevet den 14 februari 1929 från Flygindustri till ryttmästaren Florman,
förmälde ryttmästaren Florman, att han icke hade något minne
av detta brev.

161

Senare på dagen meddelade ryttmästaren Florman, att lian vid dåmera
verkställda efterforskningar funnit ett brev i sistberörda angelägenhet från
Flygindustri till honom, dagtecknat den 4 december 1928.

Den 30 juli företrädde ånyo ryttmästaren Florman och uppgav:

Ryttmästaren Florman hade gått igenom den i protokollet för den 23 juli
omförmälda korrespondensen rörande inköp av signalmateriel och fuunit,
att anbudet ifråga annullerats. Ryttmästaren Florman hade därefter letat
i korrespondensen några månader framåt utan att finna någon ytterligare
skrivelse i ärendet samt tillika undersökt såväl sin egen som Aeromateriels
kassabokföring för att se örn under år 1928 införts någon post angående
försåld signalanordning, men icke funnit någon sådan. Ryttmästaren Florman
hade därför ansett sig med lugnt samvete kunna bekräfta, att någon
provision icke utgått å det anbud, varom fråga varit i breven av den 2,
den 3 och den 4 februari 1928. Ryttmästaren Florman hade sedermera undersökt
såväl sina egna som Aeromateriels kassaböcker men icke funnit
någon anteckning örn att beloppet 63 kronor 80 öre influtit. Ryttmästaren
Florman ville emellertid icke bestrida, att han mottagit beloppet i fråga.
Någon delning av beloppet med översten Mossberg eller annan person hade
icke ägt rum. Att i brevet av den 4 februari 1928 talats örn en person i
svensk statstjänst hade icke inneburit, att denne skolat uppbära viss del
av provisionen utan att personen ifråga skolat stå Air Ministry till tjänst
i ärendet. Ryttmästaren Florman företedde ett brev av den 4 december
1928 från Flygindustri till ryttmästaren Florman, av bland annat följande
lydelse:

»Vi tillställde Eder i början av året anbud å en signalanläggning för
flygplan för England, men annullerade detta sedermera, då avgörandet
drog ut på tiden. Under tiden har för en brittisk attaché, som besökt vår
fabrik, en anläggning av den ifrågavarande typen demonstrerats. Han bad
oss vid detta tillfälle inlämna nytt anbud på annan basis och med mindre
leveransomfång till Air Ministry. Vi tillåta oss orientera Eder härom och
samtidigt meddela, att vi i vårt prisanbud, vilket uppgår till kronor 485,
hava inkalkulerat 15 % provision för Eder, vilken vi komma att tillställa
Eder efter det att event, beställning och därpå följande betalning
vederbörligen ingått.»

Ryttmästaren Florman framhöll i anslutning till brevet, att den provision
han mottagit å försäljning av ett signalsystem gällt ett annat anbud
än det i skrivelsen av den 2 februari 1928 omförmälda.

På fråga uppgav ryttmästaren Florman, att han, efter det han i september
1927 lämnat sin chefsbefattning hos Flygindustri till den 1 oktober 1928,
mot en ersättning av 200 kronor i månaden varit representant för Flygindustri
för Sverige. Emellertid hade ryttmästaren Flormans anställning varit
av sådan beskaffenhet, att ryttmästaren Florman närmast varit att betrakta
såsom tjänsteman hos Flygindustri med uppgift att bevaka bolagets
intressen hos myndigheterna i Stockholm. Flygindustri hade haft kontor i

11 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

162

huset med adressnummer Kungsgatan 3. Aeromateriel hade vid tidpunkten
ifråga haft kontor i huset med adressnummer Kungsgatan 15. Ryttmästaren
Florman uppgav, att brevet den 29 juni 1928 från ryttmästaren Florman
till Flygindustri vore skrivet å brevpapper med Flygindustris lirmatryck,
under det att brevet av den 5 december 1928 vore skrivet å papper
utan firmatryck. Detta hade sin orsak däri att den befattning han innehaft
för Flygindustri varit ett rent personligt uppdrag samt att bolagets
kontor i Stockholm upphört den 1 oktober 1928. Brevet den 5 december
1928 hade skrivits på Aeromateriels kontor.

Översten Mossbergs ställning i England.

Den 10 juli ingav kaptenen Trulsson — till upplysning örn, vad han åsyftat
med vad han i angivelseskriften anfört örn, att Sveriges anseende i
England skulle hava lidit genom översten Mossbergs förvållande — två artiklar
ur tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 2 och den 3 november
1931. Artiklarna i fråga lydde:

1) »Justitiekanslern har på onsdagen överlämnat Schlyterska kommissionens
utredning i vad den avser kommendör Lubecks lånetransaktioner
till kriminalpolisen för rättslig undersökning och eventuella lagliga
åtgärder. Beslutet var väntat och tarvar inga kommentarer. Av
intresse skulle emellertid vara att erfara, örn de allvarliga anklagelser
mot det svenska upphandlingsväsendet, som i samband med flygutredningen
framkommit i den engelska tidskriften The Aeroplane’, även föranlett
några åtgärder från svenskt officiellt håll. Så starkt generaliserade
som dessa anklagelser voro — ''The Aeroplane’ förklarade, att fallet
Lubeck icke kommit överraskande för någon, som i liknande ärenden
halt med svenska myndigheter att skaffa — kunna de icke få passera
oanmärkta. En démarche från utrikesdepartementets sida i avsikt att
utröna, på vilka grunder den engelska tidskriften fotat sina anklagelser,
synes väl påkallad. Sveriges anseende får icke dragas i smutsen genom
påståenden av detta slag. Skulle ''The Aeroplane’s anklagelse belinnas
grundlös, måste den bestämt gendrivas. Varom icke, måste de skyldiga
bestraffas.»

2) »Utrikesdepartementet och ''The Aeroplane’.

Redan i dag har utrikesdepartementet blivit i stånd meddela pressen
följande kommuniké rörande ett i går av N.D.A. påtalat omdöme i en
engelsk facktidning:

I den engelska tidskriften ''The Aeroplane’ förekom i samband med en
redogörelse för flygkommissionens utlåtande om förhållandena inom det
svenska flygvapnet en anmärkning, innebärande en allmän insinuation
rörande svenska statens upphandlingar.

Uppfordrad att upplysa huruvida han hade någon saklig grund för
denna generaliserande insinuation, har tidskriftens redaktör förklarat,
att han endast avsett fallet inom flygkåren, och att han icke kände till
något annat. ,

De svenska vederbörandes påpassliga inskridande i denna sak förtjänar
erkännande. Vad beträffar den engelske fackjournalisten får han
väl anses nu hava erkänt, att han i den i och för sig ledsamma affären

163

’använt större våld än nöden krävde’, slagit till med en allt för grov
slägga.»

Översten Mossberg uppgav vid förhör den 12 juli:

Översten Mossberg ville framhålla, att den, som syntes skada Sveriges
anseende i utlandet, vore just kaptenen Trulsson, alldenstund han uppgrävt
en tre år gammal händelse utan att han därtill haft någon som helst
anledning. Det »spydiga» uttalandet berörde i intet avseende översten
Mossberg. Den åsyftade artikeln återfunnes i tidningen The Aeroplane
för den 18 november 1931. Tidningen hade emellertid, vilket kaptenen
Trulsson underlåtit att omnämna, i sitt nummer för den 9 december 1931
innehållit ett beriktigande. Av artiklarna framginge, att vad tidningen
uttalat hänfört sig till den Schlyterska flygkommissionens utredning år
1931. På sin tid hade översten Mossberg och pressattachén vid beskickningen
i London handlagt detta ärende. Utrikesdepartementet hade nämligen
gjort framställning i saken till ministern i London. The Aeroplane’s
utgivare hade högeligen beklagat det passerade och erbjudit sig lämna en
ingående dementi, men svenske ministern, baron Palmstierna, hade ansett
den i tidningen införda förklaringen vara tillräcklig.

Översten Mossberg ingav dels ett exemplar av tidningen The Aeroplane
för den 18 november 1931, dels ock förenämnda dementi intagen i tidningens
nummer för den 9 december 1931.

Den åsyftade förstnämnda artikeln var i översättning så lydande:

»Svenska Flygvapnets angelägenheter.

Times’ Stockholms-korrespondent rapporterar, att den 9 november efter
åtta månaders arbete, har den kommission, som tillsatts av svenska regeringen
för att undersöka påstådda oegentligheter inom Flygvapnet,
överlämnat sin rapport på 350 sidor till Försvarsministern. En av anledningarna
till denna undersökning var den olyckshändelse, vid vilken
Kapten Lundborg omkom under försöksflygning med en ensitsig jagare,
ett biplan av svensk konstruktion.

Kommissionen förordade, att nya officerare skulle utnämnas för att
efterträda general Amundson, chefen för Flygvapnet, vilket är ett självständigt
vapen i likhet med vårt flygvapen, överste Fogman, chef för
den militära sektionen inom flygvapnet, ingeniör Fjällbäck, teknisk officer,
och kommendörkapten Lubeck, stabschef, vilka de funnit olämpliga
på sina poster.

Mått och steg komma antagligen att tagas endast beträffande kommendörkapten
Lubeck, vilken i så fall kommer att ställas inför krigsrätt.
Kommissionen hade funnit, att mutor upp till 16,000 kronor hade mottagits
av kapten Lubeck i form av ’långlån’. En del av detta belopp, framhåller
rapporten, hade han mottagit från representanter för en flygindustrifirma.
Kommissionen har bevis för sina uttalanden, och deras rapport
har givit vid handen, att det existerat nästan otroliga förhållanden inom
flygvapnets högre ledning; personer i detta land, som hava haft nära
kommersiella förbindelser i affärsfrågor med svenska regeringen, komma
alls inte att förvåna sig häröver.

De officerare, som handlat på uppdrag av general Amundson och kommendörkapten
Lubeck, vilka senare togo avsked i februari i avvaktan på

164

utgången av undersökningarna, komma med all sannolikhet att kvarstanna
på sina poster. Överste Virgin kommer att bliva chef för flygvapnet
med kommendör Örnberg som stabschef.»

Den av tidningen utfärdade dementien lydde i svensk översättning:

»Missuppfattning.

Till vår stora ledsnad erfara vi, att ett meddelande, som lämnats under
rubrik ''The Affaire of tbe Swedisb Royal Air Force’ i ett av våra senaste
nummer, bar föranlett missförstånd. Meddelandet hänför sig endast
till det speciella fall, som relaterats i artikeln, och får icke tolkas
såsom hänförande sig till andra fakta än de, som den officiella svenska
rapporten givit vid handen.»

Översten Mossberg ingav tillika en den 2 juli 1934 dagtecknad skrivelse
till översten Mossberg från redaktören för tidningen Tbe Aeroplane m:r

C. G. Grey. Denna skrivelse var i svensk översättning så lydande:

»Jag är mycket upprörd och ledsen över att erfara, att i Sverige anklagelser
riktats mot Eder för att Ni skulle hava varit finansiellt påverkad
av den brittiska flygindustrien.

Ni har varit bos oss här i England så många år, att vi hava kommit
att betrakta Eder som en av de våra. Den aktning vi hysa för Eder härstädes,
beror till stor del på det faktum, att alla inom flygindustrien (in
tbe Trade) visste, att Eder hederlighet stod över allt tvivel och att Ni
var absolut opartisk, då det gällde den ena eller andra firman. Följaktligen
bar varje firma vetat, att då de lämnat Eder tekniska upplysningar,
skulle dessa endast komma att användas till Edert lands bästa och icke
till fördel för någon konkurrent.

Vi här i England förstå till fullo, att då Ni varit bosatt bär så länge
och har så många engelska vänner samt sett så mycket av vår flygmateriel
som Ni gjort, Edra känslor påverkats till vår fördel. Vi hava i
varje fall hoppats att det haft sådan inverkan på Eder. Men inom den
brittiska fiygindustrien har det aldrig funnits någon misstanke, att Ni
skulle favorisera någon firma eller grupp av firmor.

Den artikel, som jag publicerade 1931, behandlade rykten angående en
skandal i Sverige, som inträffat vid den tiden, i vilken —- enligt vad jag
lyckades finna — vissa personer i Sverige voro inblandade, medan Ni
hela tiden befann Eder i England. Och jag blev upplyst örn, att vilka
oegentligheter som än må hava förekommit, så försiggingo dessa mellan
en firmas representant på kontinenten och personerna ifråga i Sverige,
utan firmans vetskap. Det är därför absurt att tänka sig, att Ni skulle
haft något att göra med saken.

Såsom jag sagt förut, det faktum, att Ni är lika omtyckt av alla de
konkurrerande firmorna inom den brittiska flygindustrien, är i sig själv
det bästa beviset på, att Ni aldrig favoriserat någon firma eller misstänkts
för att hava varit påverkad av någon viss firma.

Jag hoppas snart få höra, att denna obehagliga affär har avgjorts helt
och hållet till Eder fördel.»

Översten Mossberg anförde vidare: Berörda dementi och m:r Greys

nämnda skrivelse vederläde tillfullo kaptenen Trulssons påståenden. Väd
beträffade översten Mossbergs anseende i England så vore det översten
Mossbergs övertygelse, att militieombudsmannen, vid eventuell förfrågan
därstädes, komme att få de bästa uttalanden. Det vore översten

165

Mossbergs livliga övertygelse, att hela engelska flygindustrien, representerad
av The Society of British Aircraft Constructors, komme att
svara, att översten Mossberg i alla avseenden uppträtt fullt korrekt.

Ryttmästaren Florman anförde inför militieombudsmannen den 12 juli:

Ryttmästaren Florman hade sammanträffat med praktiskt taget alla
ledande personligheter inom den engelska flygindustrien men aldrig hört
något ofördelaktigt omdöme örn översten Mossberg. I början av juni
1934 hade ryttmästaren Florman besökt London i ärenden rörande
den europeiska luftfärdsförsäkringen. Vid en middag, som The British
Aviation Insurance Co den 4 juni givit, därvid ryttmästaren Florman i
egenskap av förslagsställare till bildandet av en försäkringsunion beträffande
luftfärdsförsäkring varit placerad bredvid chefen för Air Ministry,
Sir Chra* Bullock, hade denne frågat örn ryttmästaren Florman kände
»the dear oldColonel Mossberg» samt uttalat sig synnerligen välvilligt
örn översten Mossberg, vilken Sir Chra Bullock lärt känna såsom en fin
gammal gentleman. Översten Mossberg vore doyen bland militärattachéerna
i London.

I slutet av juni hade ryttmästaren Florman åter besökt London och
därvid den 30 juni och den 1 juli besökt den årligen återkommande stora
flygplanuppvisningen. Londontidningarnas Stockholmskorrespondenter
hade då till London vidarebefordrat de svenska tidningarnas meddelanden
örn anmälan till militieombudsmannen mot översten Mossberg. Londontidningarna
hade vänt sig till cheferna för de firmor, Handley Page,
Bristol och Hawker, som haft affärer med Sverige, och frågat örn deras
uppfattning örn översten Mossberg. Dessa hade enstämmigt förklarat sig
anse angreppen mot översten Mossberg obefogade. På grund härav hade
Londontidningarna icke intagit något meddelande örn nämnda anmälan.

Kaptenen Carl Florman uppgav inför militieombudsmannen den 13 juli:

I England åtnjöte översten Mossberg det största anseende. Då kaptenen
Trulssons anmälan blivit känd i England, hade ledande personer
inom den engelska flygindustrien gjort de mest sympatifyllda uttalanden
angående översten Mossberg. Han hade icke misskrediterat det svenska
namnet utan tvärtom städse varit en heder för Sverige. Detta vore väl
känt bland svenskarna i England.

översten Mossberg företrädde ånyo inför militieombudsmannen den 7
augusti och uppgav därvid:

översten Mossberg ingav och åberopade till militieombudsmannen ställda,
å engelska språket avfattade skrivelser från The De Havilland Aircraft
Co., Hawker Aircraft Co. Lid och Handley Page Ltd, vilka skrivelser
voro dagtecknade den 27 juli 1934, från The Bristol Aeroplane Co.,
vilken skrivelse var dagtecknad den 31 juli 1934, samt från The Society of
British Aircraft Constructors, vilken skrivelse var dagtecknad den 27
juli 1934.

166

I skrivelsen från The De Havilland Åircraft Co. Ltd heter det bland
annat, att underhandlingar och formaliteter, varvid översten Mossberg
medverkat, alltid präglats av det mest korrekta uppträdande, att bolaget
betygade, att översten Mossberg icke mottagit kommersiell förmån från
bolaget eller från någon medlem av bolaget, att bolaget med harm tillbakavisade
varje beskyllning för att bolagets mellanhavanden med översten
Mossberg icke skulle hava genomförts på ett sätt, som vore fullt korrekt
och affärsmässigt, samt att bolaget såsom sin uppfattning ville uttala,
att översten Mossberg i sin ställning och i sin befogenhet uteslutande
sett på svenska regeringens intressen och att bolaget alltid imponerats
av den omsorg och grundlighet, med vilken översten Mossberg handhaft
underhandlingarna mellan sin regering och bolaget.

I skrivelsen från Hawker Åircraft Co. Ltd heter det bland annat, att
bolaget med förvåning erfarit, att anklagelser gjorts beträffande översten
Mossbergs redbarhet, att översten Mossbergs uppträdande ! alla förhandlingar
och förbindelser varit en »loyal gentlemans» och i överensstämmelse
med korrekta affärsprieiper, samt att bolaget vore berett att i full
utsträckning bevisa riktigheten härav,

I skrivelsen från Handley Page Ltd heter det bland annat, att det, vad
bolaget beträffade, icke funnes ens en skugga av grund till att översten
Mossberg skulle erhålla någon fördel av att affär komma till stånd melian
bolaget och svenska regeringen, samt att översten Mossberg i alla förhandlingar
med bolaget intagit en hållning, som varit icke blott korrekt
utan även i full överensstämmelse med den ansvarsfulla och värdiga position
översten Mossberg innehade.

I skrivelsen från The Bristol Aeroplane Co. Ltd heter det bland annat,
att översten Mossberg, såvitt bolaget kände till, icke vid något tillfälle begärt
eller mottagit några kommersiella fördelar från bolaget, samt att
bolaget hade ett starkt intryck av det ansvarsfyllda och noggranna sätt,
varpå översten Mossberg alltid hänvänt sig till bolaget för att erhålla viktiga
detaljer rörande utvecklingen av bolagets senaste flygmateriel och
bolagets motorer, allt för sin regerings räkning.

I skrivelsen från The Society of British Åircraft Constructors heter det
bl. a.: att så långt, förbundets kännedom sträckte sig, hade översten Mossberg
utfört sina skyldigheter såsom flygattaché på ett fullt korrekt sätt
och gjort allt i sin förmåga såsom representant för sitt land för att förvissa
sig om att flygmateriel, avsedd för Sveriges behov, vore av sådant
slag, som bäst lämpade sig för Sverige, att förbundet icke hade någon som
helst kännedom örn att översten Mossberg mottagit några finansiella förmåner
från någon av förbundets medlemmar, samt att förbundet vore
övertygat örn, att en man med översten Mossbergs redbara karaktär icke
skulle någonsin för ett ögonblick reflektera på något oegentligt förslag,
som kunde göras honom.

167

Bröderna Flormans förhållande till personalen inom flygvapnet.

Ryttmästaren Florman uppgav inför militieombudsmannen den 7 juli:

Icke någon vid flygvapnet anställd person vore anställd hos eller uppbure
någon ersättning från vare sig någon av bröderna Florman eller
något iöretag, vars ledning någon av dem tillhörde. Några vid flygvapnet
anställda personer kunde emellertid sägas indirekt ha viss förbindelse
med bröderna Florman. T. f. styresmannen vid centrala flygverkstäderna
å Malmen, ingeniören Kjellson, hade sålunda från den 1
juli 1933 till den 1 juli 1934 i enlighet med av Kungl. Majit särskilt lämnat
tillstånd innehaft befattning såsom teknisk rådgivare vid Järnvägsverkstäderna.
Sedan ingenjören Koch den 1 september 1933 tillträtt befattning
såsom verkställande direktör i bolaget, hade Kjellson ej längre
ansetts behövlig. Han hade därför blivit uppsagd och uppdraget hade
upphört från den 1 juli 1934. Ingenjören K. A. Norlin vore anställd såsom
flygteknisk konsulent hos den nordiska poolen för luftfärdsförsäkring,
en sammanslutning av 43 skandinaviska försäkringsbolag med en styrelse
av 8 personer, 2 för en var av de skandinaviska staterna. Svenska ledamöter
voro direktören Sundén-Cullberg och ryttmästaren Florman. Norlins
uppgift vöre att besiktiga i Sverige inträffade skador i följd av luftfärder
samt att vara konsulent vid premiesättning å luftfärdsförsäkring. Han
åtnjöte för denna syssla, som han innehade med flygstyrelsens tillstånd,
ett arvode av troligen 100 kronor för manad. Kaptenen Sundin vöre jämte
ryttmästaren Florman ledamot i styrelsen för tidskriften Flygning, organ
för Svenska Aeroklubben. Kaptenen Sundin åtnjöte härför ett arvode
av 200 å 250 kronor för år.

Kaptenen Carl Florman uppgav inför militieombudsmannen den 13 juli,
att han aldrig haft förbindelse med vare sig Kjellson eller Norlin eller
någon annan inom flygvapnet i ärenden angående flygvapnets materielanskaffning.

Efter därom hos chefen för flygvapnet gjord framställning inställde
sig flygingenjören Kjellson den 17 juli och uppgav vid förhör på särskilda
frågor följande:

På grund av Kungl. Maj:ts beslut hade Kjellson under tiden från och
med den 1 juli 1933 till och med den 30 juni 1934 mot en ersättning av
3,000 kronor varit teknisk konsult åt Järnvägsverkstäderna. Under
sagda tid hade Kjellson icke tagit annan befattning med flygvapnets
materielanskaffning än den, som föranletts av att Kjellson i april beordrats
att resa till England för att studera en viss flygplantyp. Kjellsons
konsulterande verksamhet hade endast avsett civilflyget. Järnvägsverkstäderna
hade därvid rådfrågat Kjellson angående konstruktion av ett
ambulansflygplan, som firman avsåge bygga.

Efter därom hos chefen för flygvapnet gjord framställning företrädde
ingenjören Norlin och uppgav vid förhör den 26 juli på framställda frågor
följande:

168

Ingenjören Norlin vore avdelningsingenjör i flygstyrelsen och f. n.
t. f. chef för tekniska byråns kontrollavdelning. Förutom denna befattning
innehade han sedan februari 1932 uppdrag såsom teknisk konsulent
i nordiska poolen för luftfärdsförsäkring. Härför hade han första året
uppburit ett arvode av 100 kronor i månaden jämte ett mindre tantiem
för större haverier, som medfört särskilt arbete; detta hade för året uppgått
till 400 kronor. Från och med den 1 januari 1933 hade arvodet höjts
till 200 kronor i månaden, men hade tantiem samtidigt bortfallit. Arvodet
utginge sedan januari 1933 med hälften från den skandinaviska poolens
gemensamma kassa och hälften från den svenska fraktionens kassa.
Norlin hade erhållit tillstånd av flygstyrelsen att innehava uppdraget.
Konsulentsysslan innefattade bland annat skyldighet att biträda med
utredning av haverier och uppgörande av förslag till premiesatser.

Norlin hade i sin nuvarande befattning å tekniska byrån att taga
befattning med materielanskaffningsärenden, såvitt de berörde besiktnings-
och kontrollfrågor. Norlin hade på grund härav i viss omfattning
fått kännedom örn innehållet i anbud, som i ärenden angående anskaffande
av flygmateriel ingivits till flygstyrelsen; t. ex. uppgifter örn
prestanda i anbud å flygplan. Norlin, som iakttagit att dylika uppgifter
sipprat ut, hade emellertid icke till någon, som ej i tjänsten ägt att taga
del av nämnda uppgifter, samtalat med dessa eller meddelat något av
deras innehåll. De uppgifter av sådant slag, som kommit till offentligheten,
hade enligt Norlins mening icke härstammat från någon befattningshavare
å tekniska byrån.

Norlin vore bekant med bada bröderna Florman. Han hade under de
tio år han känt dem ett fåtal gånger gästat deras hem; Adrian Florman
hade han sålunda gästat sammanlagt tre gånger. Norlin hade städse, då
han sammanträffat med någon av bröderna Florman, undvikit att diskutera
materielfrågor. Norlin vore flera år yngre än bröderna Florman
och stöde icke på förtrolig fot med någon av dem.

Ingenjören Norlin bekräftade på fråga, att han vore bror med direktörsassistenten
i Aerotransport, P. A. Norlin. Ingenjören Norlin uppgav,
att bröderna icke bodde tillsammans, men väl träffades; att emellertid
bröderna aldrig diskuterade flygvapnets materielanskaffningsfrågor.
Ingenjören Norlin tilläde, att han städse avsiktligt undvikit att med brodern
samtala i dylika ämnen.

Efter därom gjord framställning företrädde ingenjören A. E. Björnsjö
den 27 juli och uppgav vid förhör på framställda frågor:

Ingenjören Björnsjö vore chef för tekniska byråns avdelning för motorfrågor.
I denna egenskap hade han att taga den befattning med upphandlingsärenden,
att han hade att granska i ingivna anbud meddelade
uppgifter örn motorprestationer. Han hade ingen förbindelse med översten
Mossberg eller med bröderna Florman. Björnsjö hade iakttagit, att

169

uppgifter, som bort hållas hemliga, sipprat ut från flygvapnet; de hade
enligt Björnsjös uppfattning ej släppts ut från tekniska byrån.

Överstelöjtnanten C. G. von Porat uppgav vid förhör den 30 juli:

Under den tid, då överstelöjtnanten von Porat tjänstgjort såsom kompanichef
å flygkompaniet å Malmslätt och dåvarande löjtnanten Elis Nordquist
tjänstgjort såsom tygofficer vid kompaniet, hade löjtnanten Nordquist en
dag kommit in å expeditionen till överstelöjtnanten von Porat och företett
ett brev från kaptenen Carl Florman. I brevet hade kaptenen Florman
föreslagit, att kompaniet skulle inköpa vissa närmare angivna engelska
motorer och erbjudit Nordquist att med Carl Florman dela provision
å försäljningen. Det hade gällt ett restparti motorer tillverkade
efter kriget. Motorerna hade möjligen betingat ett pris av 180 pund st.
Provisionen hade troligen utgjort 10 pund per motor.

Löjtnanten Nordquist hade lämnat brevet till överstelöjtnanten von
Porat och yttrat: »Tycker du inte att detta är betänkligt likt ett mutförsök?» Brevet

hade gått i papperskorgen, och det hade aldrig blivit tal örn
köp av dessa motorer.

I skrivelse den 16 augusti 1934 till översten Mossberg anförde militieombudsmannen: Av

inför militieombudsmannen förebragt utredning inhämtades:

Översten Mossberg hade i december 1914 tillträtt befattningen såsom militärattaché
i London. Denna tjänst hade Mossberg därefter uppehållit
till den 1 juli 1926. Sedan det genom 1925 års härordning blivit bestämt,
att miiitärattachébefattningen skulle bestridas av officer av överstelöjtnants
grad, hade Mossberg, efter det han en kortare tid kvarstått i särskild
tjänst vid beskickningen, förordnats att vara flygattaché vid beskickningen.
Förordnande såsom flygattaché hade i regel meddelats för
en tid av sex månader. Sista förordnandet hade utlöpt den 30 juni 1934.
I och för sin befattning såsom flygattaché hade Mossberg icke åtnjutit
annan förmån än att Mossberg uppburit rese- och traktamentsersättning.

Med kaptenen Carl Florman hade Mossberg varit närmare bekant sedan
de första åren av 1920-talet. Då Mossberg redan under sin tjänstgöring
såsom militärattaché haft att taga befattning med flygvapnets
ärenden och på den grund haft behov av ett biträde med flygteknisk
sakkunskap, hade efter därom av Mossberg gjord framställning, Carl
Florman attacherats vid beskickningen i London såsom Mossbergs biträde
vid handläggning av flygärenden. Carl Florman, som varit utbildad
fältflygare, hade därefter med vissa avbrott troligen åren 1924—1925 i
förenämnda egenskap tjänstgjort vid beskickningen. Härunder hade vänskapsband
knutits mellan Mossberg och Carl Florman, som sedan sagda
tid alltjämt bestått. Mossberg vore icke lika nära bekant med ryttmäs -

170

tarén Adrian Florman som med Carl Florman, men vore dock nära vän
jämväl med Adrian Florman. I samband med att bröderna Florman startat
Aerotransport år 1924 och Aeromateriel år 1926 hade bröderna Florman
hos Mossberg anhållit, att de vid förhandlingar med engelska flygmaterielfirmor
skulle få referera till Mossberg. Vid något tillfälle för
7 å 8 år sedan, då Aeromateriel skolat inrätta en civil flygskola, hade
endera av bröderna Florman bett Mossberg att lämna upplysning örn
vilken flygplantyp, som vore lämpligast för en civil flygskola. I anledning
därav hade Mossberg stått bröderna Florman till tjänst med råd
och upplysningar i begärt hänseende. Härför hade Mossberg erhållit ersättning
för de utlägg och omkostnader, som han haft för uppdragets
fullgörande. Det erhållna beloppet hade uppgått till cirka 300 kronor.
Mossberg hade vidare vid något tillfälle muntligen av Aeromateriel ombetts
att i England söka avsättning för det s. k. ekolodet. För utlägg och
omkostnader hade Mossberg erhållit ett visst förskott. Härav hade Mossberg
vid sedermera lämnad redovisning gottskrivit sig 300 kronor utgörande
omkostnader för uppdragets utförande.

Genom Adrian Flormans förmedling hade Mossberg under åren 1930
eller 1931 erhållit två särskilda uppdrag att för placering av visst kapital
skaffa förslag till inköp av två fastigheter i Stockholm. Sedan Mossberg
anskaffat lämpliga fastigheter och köp kommit till stånd, hade den
å köpen belöpande provisionen fördelats treskiftes, därvid Mossberg och
Adrian Florman erhållit var sin tredjedel eller 16,140 kronor vardera.

Troligen under år 1932 hade Mossberg efter därom av ledamoten i Aktiebolaget
Svenska Järnvägsverkstädernas styrelse, direktören August
Nachmanson, gjord framställning verkställt utredning örn hur bolaget
borde organisera sin avdelning för tillverkning av flygmateriel. För
den verkställda utredningen hade Mossberg uppburit ersättning av 3,500
kronor.

Efter det Aeromateriel bildats, hade Mossberg erbjudits att bliva Aerötransports
och Aeromateriels representant i London, men Mossberg hade
icke antagit erbjudandet. Sedan viss ledamot i styrelsen för Järnvägsverkstäderna
föreslagit Mossberg, att Mossberg skulle bliva representant för
Järnvägsverkstäderna, hade Mossberg i februari 1933 avböjt detta förslag.

I skrivelse den 17 augusti 1926 till Aktiebolaget Flygindustri hade Carl
Florman meddelat, att en av Carl Flormans intimare vänner, översten
Mossberg, som nyligen utnämnts till luftattaché i London, på Carl Flormans
begäran åtagit sig att försöka sälja »några K 30 land- och sjömaskiner»
till engelska regeringen, att översten Mossberg ansåge, att engelska
regeringen hade stort intresse för sagda maskintyp och att det icke
skulle skada att låta engelska regeringen köpa några dylika, att Carl
Florman icke kunde garantera någon avsättning, samt att bolaget dock
ej behövde göra sig något större besvär, ty Carl Florman begärde endast

171

för översten Mossbergs räkning några bra fotografier av K 30 jämte en
kortare beskrivning med hastighet, stigförmåga, bärförmåga etc. ävensom
pris inkluderande 6 procent provision till Mossberg.

I brev den 28 januari 1928 till Carl Florman hade Mossberg — med förmälan
att det sagts Mossberg, att Carl Florman eller Flygindustri i flygmaskinen
K 39 hade inmonterad en elektrisk signalanordning för kommunikation
mellan första, andra och tredje förarplatserna — frågat efter
pris å densamma.

I brev den 2 februari 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman, som
under tiden från september 1927 till den 1 oktober 1928 mot särskilt
månatligt arvode av 200 kronor varit representant för Flygindustri för
Sverige, meddelat, att han från en av deras »bästa förbindelser utomlands»
emottagit förfrågan, huruvida bolaget ville och kunde försälja
det elektriska signalsystemet i bombmaskinerna samt anhållit örn uppgift
om pris dels för det fall att ett mindre antal köptes och dels för det
fall att ett större antal köptes. I brevet hade Adrian Florman tillika
framhållit, att det rörde sig om en synnerligen allvarlig'' spekulant, varför
en stor leverans kunde påräknas i händelse att bolaget önskade inlåta
sig på affären samt att i priset borde inkalkyleras 15 procent provision
åt vederbörande ombud.

I brev den 3 februari 1928 till Adrian Florman hade Flygindustri meddelat,
att bolaget gärna avlämnade anbud, men att, då bolaget redan
offererat dylika anläggningar på annat håll utan så hög provision, som
den av Adrian Florman önskade, svårigheter kunde uppstå, örn det bleve
bekant, att bolaget holle olika priser för olika anbud. Då bolaget redan
vore beroende av bestämda representanter i olika länder och då bolaget
för att kunna beräkna priset måste veta om anläggningen vore ämnad
för bolagets egna bombflygplan eller för flygplan av annat system, anhold
bolaget, att Adrian Florman, innan bolaget avgåve sitt anbud,
måtte meddela bolaget, för vilket land den ifrågavarande anläggningen
vore bestämd.

I brev den 4 februari 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman såsom
svar å bolagets sistnämnda skrivelse meddelat, att det land, som
avsåges, vore England, samt att signalanläggningen icke vore avsedd för
bolagets egna bombflygplan utan för flygplan av andra typer. Tillika
hade Florman meddelat, att förfrågan ingått från en person i svensk
statstjänst i England, som emellertid icke önskade synas.

I brev den 8 februari 1928 till Adrian Florman hade Flygindustri översänt
det önskade anbudet å signal- och alarmanordning för flygplan
ävensom meddelat, att i priset inkalkylerats den önskade provisionssatsen
av 15 procent.

Med brev den 10 februari 1928 till Mossberg hade Adrian Florman
översänt den önskade offerten jämte beskrivning över den elektriska sig -

172

nalanordningen ävensom meddelat, att i priset vore inkluderat 7 Va procent
provision till den agent, som förmedlade affären i London.

Efter viss ytterligare korrespondens i ärendet dels mellan Mossberg,
å ena sidan, samt Carl och Adrian Florman, å andra sidan, dels ock mellan
den sistnämnde och Flygindustri hade Adrian Florman i brev till
Flygindustri den 29 juni 1928 med hänvisning till ett bolagets brev av
den 7 juni 1928 rörande Fiygindustris förenämnda anbud å en elektrisk
signalanordning anfört, att något meddelande från England i sagda angelägenhet
icke ingått samt av denna anledning bekräftat, att anbudet
annullerats.

I skrivelse den 4 december 1928 till Adrian Florman hade Flygindustri
därefter anfört: Bolaget hade i början av året tillställt Florman

ett anbud å en signalanläggning för England, vilket anbud emellertid
annullerats, då avgörandet dragit ut på tiden. Emellertid hade en brittisk
attaché, som besökt bolagets fabrik och för vilken en signalanläggning
av den ifrågavarande typen demonstrerats, vid besöket ombett bolaget
att till Air Ministry inlämna nytt anbud på annan basis och med
mindre leveransomfång. Bolaget hade i sitt prisanbud, vilket uppgått
till 485 kronor, inkalkylerat 15 procent provision, vilken komme att tillställas
Florman efter det att eventuell beställning och därpå följande betalning
ingått.

I brev den 5 december 1928 till Flygindustri hade Adrian Florman erkänt
mottagandet av bolagets sistnämnda brev samt tillika förklarat sig
hava noterat, att bolaget i sitt anbud å ifrågavarande signalanläggning
inkluderat »den överenskomna provisionen av 15 procent».

Slutligen hade Flygindustri i brev den 14 februari 1929 till Adrian Florman
meddelat, att bolaget försålt en signalanläggning till England samt
att bolaget nämnda dag i postcheck tillställt Adrian Florman ett belopp
av 63 kronor 80 öre, vilket belopp utgjorde den Adrian Florman tillkommande
provisionen, beräknad på nettoförsäljningspriset. I

I en artikel i den engelska tidskriften The Aeroplane för den 18 november
1931 hade — jämte det i artikeln meddelats, att en kommission, som.
tillsatts av svenska regeringen för att undersöka påstådda oegentligheter
inom flygvapnet, överlämnat sin rapport till försvarsministern — omnämnts,
att kommissionens rapport gåve vid handen, att det existerat
nästan otroliga förhållanden inom flygvapnets högre ledning, och hade
i samband därmed gjorts det uttalandet, att personer i England, som haft
nära kommersiella förbindelser i affärsfrågor med svenska regeringen,
icke komme att alls förvåna sig däröver.

Artikeln hade sedermera av tidningen i dess nummer för den 9 december
1931 beriktigats under förklaring att meddelandet endast hänförde
sig till de speciella fall, som relaterats i artikeln.

Tillika hade tidningens redaktör C. G. Grey i skrivelse till Mossberg

173

av den 2 juli 1934 förklarat, att nied artikeln icke åsyftats att göra gällande,
att Mossberg skulle haft nied de förhållanden att göra, som omförmälts
i artikeln.

Uti intyg, som inkommit till militieombudsmannen, hade följande engelska
flygmaterielfirmor, nämligen The De Havilland Aircraft Co, Ltd, The
Bristol Aeroplane Co Ltd och The Hawker Aircraft Co Ltd, vilka samtliga
under den tid anmälan avsåge sålt och levererat flygplan till svenska
flygvapnet, ävensom firman Handley Page Ltd, som försålt slots till
svenska flygvapnet, vitsordat bl. a., att Mossberg icke från någon av sagda
firmor mottagit några ekonomiska förmåner och att deras förbindelser
med Mossberg städse varit i överensstämmelse med korrekta principer.

Vidare hade The Society of Brittish Aircraft Constructors uti ett till
militieombudsmannen inkommet intyg vitsordat, att, så långt förbundets
kännedom sträckte sig, Mossberg utfört sina skyldigheter såsom flygattaché
på ett fullt korrekt sätt och såsom representant för Sverige gjort
allt för att förvissa sig örn att flygmateriel, avsedd för Sveriges behov,
varit av sådant slag, som bäst lämpade sig för Sverige, att förbundet icke
hade någon kännedom örn att Mossberg mottagit ekonomiska förmåner
av någon av förbundets medlemmar och att en man av Mossbergs karaktär
icke skulle för ett ögonblick reflektera på ett förslag innefattande något
oegentligt.

T. f. styresmannen vid Centrala flygverkstaden å Malmen, ingenjören
H. V. Kjellson hade under tiden den 1 juli 1933—30 juni 1934 i enlighet
med av Kungl. Maj:t särskilt lämnat tillstånd innehaft befattning såsom
teknisk rådgivare vid Järnvägsverkstäderna. Han hade därför uppburit
ett arvode av 3,000 kronor. Avdelningsingenjören i flygstyrelsen K. A.
Norlin innehade sedan februari 1932 uppdrag såsom teknisk konsulent i
Nordiska poolen för luftfärdsförsäkring, i vilket företags styrelse Adrian
Florman vore ledamot. Ingenjören Norlin, som innehade nämnda syssla
med flygstyrelsens tillstånd, åtnjöte därför ett arvode av 200 kronor i
månaden. Kaptenen vid flygvapnet J. H. Sundin vore jämte Adrian Florman
ledamot i styrelsen för Förlagsaktiebolaget Flygning, och åtnjöte
kaptenen Sundin därför ett arvode av 200 kronor för år.

Militieombudsmannen funne av den verkställda utredningen följande
framgå:

Mellan Mossberg och båda bröderna Florman hade under tid, varom
i ärendet vore fråga eller från år 1926, rått nära vänskapliga förbindelser.

Mossberg hade vidare haft förbindelser av ekonomisk art med båda bröderna
Florman. Genom Adrian Florman hade Mossberg sålunda under åren
1930 och 1931 tillförts två uppdrag att anskaffa säljare av fastigheter,
vilka uppdrag inbringat Mossberg en inkomst av sammanlagt något över
16,000 kronor, ett efter Mossbergs förhållanden betydande belopp, övriga
åsyftade förbindelser av ekonomisk natur, vilka icke haft avseende

174

å provision för försäljning av vare sig fast eller lös egendom, hade, såvitt
visats, varit av förhållandevis ringa omfattning.

Mossberg hade vidare under år 1932 och till dess Adrian Florman i början
av år 1933 inträtt såsom ledamot i styrelsen för Aktiebolaget Svenska
Järnvägsverkstäderna, på begäran av direktören August Nachmanson,
som år 1932 varit och fortfarande vore ledamot i bolagets styrelse, biträtt
Nachmanson med råd och upplysningar angående frågan huru Järnvägsverkstäderna
borde organisera sin avdelning för tillverkning av flygmateriel.
I ersättning härför hade Mossberg emottagit sammanlagt 3,500
kronor.

Att Mossberg på sist nämnt sätt ställt den erfarenhet Mossberg inhämtat
under ett flerårigt sysslande med det militära flygväsendet i ett inhemskt
företags för tillverkning av flygmateriel tjänst, syntes militieombudsmannen
i och för sig icke böra giva anledning till erinran. Intet
hade framkommit, som kunde giva stöd åt ett antagande, att Mossberg
vid utförandet av ifrågavarande uppdrag skulle hava på obehörigt sätt
begagnat sig av uppgifter, Mossberg i egenskap av flygattaché inhämtat.

Mossberg hade för sin tjänstgöring såsom flygattaché, vilken åtminstone
vissa tider syntes hava varit av betydande omfattning, icke åtnjutit
någon egentlig gottgörelse för utfört arbete utan allenast, förutom ersättning
för expenser, rese- och traktamentsersättning under sina resor
i tjänsten. Det kunde vid sådant förhållande icke skäligen ställas det
anspråk, att Mossberg skolat helt avstå från möjlighet att på det privata
förvärvslivets område skaffa sig någon inkomst.

Enligt militieombudsmannens uppfattning borde emellertid förbindelser
av den beskaffenhet, som på sätt nämnts, förekommit mellan Mossberg
och Adrian Florman, icke lämpligen äga rum mellan en flygattaché samt
innehavaren av representantskapet för flygmaterielfirmor, vilka kunde
ifrågakomma att leverera flygmateriel till svenska flygvapnet.

Vad anginge uppgiften i Carl Flormans förenämnda brev av 17 augusti
1926, att Mossberg skulle hava åtagit sig att försöka sälja flygplan till
engelska regeringen, vore icke visat, att Mossberg gjort något dylikt
åtagande eller överhuvud tagit befattning med något uppdrag av i brevet
antydd art.

Det finge anses utrönt, att Mossberg icke deltagit i några underhandlingar
med engelsk myndighet angående inköp av flygplan för engelsk
räkning.

Beträffande härefter Mossbergs befattning med försäljningen för Flygindustris
räkning av ett elektriskt signalsystem att användas i bombflygplan
vore utrett, att Mossberg på uppdrag av engelska luftministeriet genom
förmedling av Adrian Florman från Flygindustri införskaffat anbud
å sagda signalsystem, vilket anbud emellertid sedermera av Flygindustri
annullerats, att Flygindustri efter det en engelsk attaché sedermera besökt
Flygindustri, på dennes uppmaning till denne avgivit nytt anbud,

175

att på grundval av detta anbud Flygindustri genom förmedling av
engelska konsulatet i Malmö till engelska luftministeriet försålt ett dylikt
signalsystem samt att Adrian Florman, ehuru han icke tagit någon
befattning med förmedlandet av sist angivna köpslut, å försäljningssumman
uppburit 15 procent provision med 63 kronor 80 öre.

Det vore icke ådagalagt, att Mossberg uppburit provision å ifrågavarande
eller å någon annan försäljning av flygmateriel.

Vad härefter beträffade kaptenen Trulssons anmälan i vad denna innefattade
påstående, att Sveriges anseende i England skulle hava lidit skada
genom Mossbergs förvållande, hade intet framkommit, som kunde giva
stöd åt ett sådant påstående.

Mossberg innehade numera icke befattningen såsom flygattaché.

På grund av det anförda företoge militieombudsmannen ej vidare åtgärd
i denna del av ärendet.

Angående Mossbergs befattning med visst ärende av hemlig natur vore
särskilt beslut meddelat.

Vad slutligen anginge kaptenen Trulssons anmälan, så vitt denna åsyftade
utredning örn i vilket förhållande flygvapnets personal stöde
till bröderna Florman och av dem ledda företag, vore utrönt, att två särskilda
befattningshavare inom flygvapnet innehade avlönade uppdrag för
företag, som finge anses stå Adrian Florman nära, och att ytterligare en
befattningshavare under tiden den 1 juli 1933 till den 1 juli 1934 innehaft
sådant uppdrag.

Vad sålunda framkommit hade militieombudsmannen emellertid icke
funnit vara av beskaffenhet att föranleda någon erinran från hans sida.

13. Fråga huruvida regementschef förfarit felaktigt genom att beordra
kunskapare till ett av en socialdemokratisk ungdomsförening
utlyst möte ävensom huruvida regementschefen haft giltig anledning
infordra upplysningar, från värnpliktiga, som närvarit vid mötet., j I

I tidningen Västerbottens Folkblad för den 21 juni 1934 förekom en
artikel under rubriken »Hr Bennedich», däri anfördes bland annat:

Översten Bennedich hade i ett uttalande till Västerbottens Kuriren bekräftat,
att han till ett enskilt möte, som av en socialdemokratisk ungdomsklubb
den 14 juni 1934 hållits i Erikslund, utsänt kunskapare för att inhämta
vad som där förehades. Översten hade menat sig kunna göra detta,
ehuru han medgivit, att de upprop, i vilka underbefäl och manskap inbjödes
till medlemskap i klubben, »innehöllo intet som helst brottsligt». Sedan
kunskaparna avlämnat rapport, hade översten anbefallt kompanicheferna
att »skaffa reda på, vilka personer som närvarit vid mötet, vad de
haft för motiv» o. s. v. översten hade tillika uttalat: »Hur kompanicheferna
därvid lagt sina ord, kan jag naturligtvis inte så noga veta. Att det emel -

176

lertid inte hållits några förhör i ordets egentliga mening tror jag mig dock
kunna försäkra».

I Västerbottens Folkblads nummer för den 23 juni återgav tidningen
vidare innehållet i det upprop, varigenom socialdemokratiska ungdomsklubben
inbjudit till deltagande i mötet. Detta upprop var så lydande:

»Till underbefäl, volontärer och värnpliktiga vid stadens regementen!

Stadens socialdemokratiska ungdomsklubb inbjuder Eder härmed till
erhållandet av medlemskap i nämnda organisation. Det är oss bekant att
kasärnlivet blir ganska enformigt i längden, varför vi på detta sätt inbjuda
de stamanställda vid umeregementena till vår ungdomsklubb, där
Ni gives tillfälle att bekanta Eder med stadens ungdom. Denna åtgärd
tro vi också skall kunna eliminera den avoghet och fiendskap, som tidtals
gjort sig märkbar mellan militärer och civila här i Umeå. Fiendskap mellan
dessa befolkningsgrupper är ett missförhållande, som ej kan anses förenligt
med takt och god ton i vår upplysta tid.

Vår klubb räknar f. n. cirka 200 medlemmar. Den är, kan man säga,
stadens största ungdomsorganisation, vilket även är en bidragande orsak
till att vi utfärdat denna inbjudan.

Klubben håller sitt kommande möte torsdagen den 14 dennes kl. 7.30 em.
i Folkparken Erikslund.

Umeå S. D. U. K.».

På grund av vad sålunda uppgivits örn åtgärder, som översten Bennedich
skulle hava vidtagit med anledning av förenämnda möte, anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 30 juni 1934 översten Bennedich att till
militieombudsmannen inkomma med yttrande, därvid översten Bennedich
tillika skulle lämna upplysning örn vad Bennedich och honom underställda
personer åtgjort i ärendet.

I skrivelse, som den 7 juli 1934 inkom till militieombudsmansexpeditionen,
anförde översten Bennedich bland annat:

Den 13 juni 1934 kl. 17.15 hade rapport inkommit, att ett rött flygblad
utdelats inom regementets kasernområde. Flygbladet hade befunnits vara
tryckt å den officin, som innehades av ledamoten av riksdagens andra kammare,
Elof Lindberg, känd framför allt inom Västerbotten såsom pacifist.
Flygbladet hade synts Bennedich till sin yttre form naivt, men till den uppenbara
avsikten betänkligt. Ingen som iakttagit Lindbergs och Västerbottens
Folkblads verksamhet torde ha kunnat hysa något uppriktigt tvivel
örn att »giltiga grunder» förelegat för antagandet, att i förening med ifrågavarande
sammankomst skolat »förekomma yttranden, som åsyftat att
utplåna känslan av plikter mot fosterlandet», att »uppväcka hat mot befälet»
och »eljest att undergräva krigslydnaden». Även örn man utginge
från att vederbörande inbjudare endast avsett vanlig s. k. politisk agitation,
måste det te sig särdeles anmärkningsvärt, att ett politiskt parti på
detta sätt dreve propaganda inom krigsmakten. Det socialdemokratiska

177

budskapet till personalen vid de i Umeå förlagda regementena måste ovillkorligen
anses vara ägnat att störa lugnet. Att dess yttre form icke förgrepe
sig mot gällande lagar gjorde det i verkligheten endast så mycket
mera betänkligt. Förliden höst hade »på förekommen anledning» statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet låtit fästa truppförbandschefernas
uppmärksamhet vid att bestämmelserna i go nr 800/1909 angående
befälhavares skyldighet att på upplysningens väg bibringa manskapet
övertygelse örn det för fosterlandet skadliga uti strävanden, som åsyitade
att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot
befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, fortfarande ägde giltighet.
Samtidigt hade meddelats, att därav betingat förtydligande av föreskrifterna
i TjR, § 1: 29, komme att i sinom tid äga rum.

Den hemlighetsfullhet, som till en början iakttagits beträffande flygbladets
spridning, hade styrkt misstanken, att något otillbörligt åsyftats. Sedan
Bennedich övervägt saken, hade han anbefallt regementskvartermästaren
att förvissa sig om utsträckningen av den aktion, som igångsatts.
Några särskilda åtgärder hade dock icke längre erfordrats. Av någon
anledning hade det inträffat att vederbörande just vid samma tidpunkt
avstått från den föregående hemlighetsfullheten och övergått till ett nytt
system — att utdela flygbladen å vägar och gator utanför regementets
kasern. På morgonen den 14 juni hade till Bennedich överlämnats omkring
50 dylika blad, varmed området utanför ingången till kasernområdet
nedskräpats. Lapputdelare hade iakttagits av personal vid regementet
och anmälan därom hade gjorts under uttryck av stark förtrytelse. I
anledning av vad sålunda förekommit hade Bennedich givit befallning, att
två officerare och två underofficerare skulle iakttaga vad som passerade å
mötesplatsen Erikslund ifrågavarande afton samt att furirer eller vid regementet
eljest anställd personal skulle uppmanas att besöka tillställningen
för att få veta vad den verkliga meningen vore. Inbjudningen hade
ju varit allmän — man hade omöjligen kunnat utläsa, att sådana personer
vore uteslutna, som icke tillhörde socialdemokratiska ungdomsklubbar eller
icke före inträdet i möteslokalen läte sig upptagas i Umeåklubben. Det
vore Bennedich icke bekant, i vilken utsträckning underbefäl eller vid regementet
anställda personer av underbefäls ställning infunnit sig vid mötet,
och Bennedich ämnade icke heller forska därefter, eftersom det kommit
till Bennedichs kännedom, att ingen av denna kategori erhållit tillträde
till möteslokalen. De av Bennedich beordrade officerarna och underofficerarna,
som uppehållit sig i närheten av Erikslund omkring kl.
19.oo—21.30, hade sett vad där passerat, men de hade icke tilltalat någon.
Vad som nedan anfördes vore en sammanfattning av vad de sett och av
vad närvarande stampersonal meddelat till regementskvartermästaren dagen
efter mötet. Den 14 juni kl. 19.oo hade vid Erikslund infunnit sig G—8
kvinnor och 18—20 män tillhörande det inbjudande sällskapet. Bland de
närvarande hade redaktionssekreteraren i Västerbottens Folkblad, Joel

12 — Mililieombudsmanncns ämbctsberältelse.

178

Nordin, varit den mest framträdande och hade, på grund av vad som senare
ägt rum, antagits vara en slags ledare. Kl. 19.30 hade ett antal underbefäl
samt ett par f. d. stamanställda inträffat i Erikslund. Dessa hade
intill kl. 20.45 haft ett samtal med Nordin. Under tiden hade mötet uppskjutits.
Vid mötet hade Nordin skolat tala över något oskyldigt ämne,
som icke haft med »antimilitär propaganda» att göra. Ifrågavarande personal
hade önskat få tillträde till mötet, men detta hade icke medgivits
utan vidare. Nordin hade fordrat, att man först skulle anteckna sig såsom
medlem av den socialdemokratiska ungdomsorganisationen.

Fem värnpliktiga vid regementet hade erhållit tillträde till mötet. Bennedich
hade anbefallt regementskvartermästaren att från vederbörande
kompani införskaffa upplysning örn dessa personer. Kompaniadjutanten
hade till åtlydnad härav överlämnat vissa skriftliga anteckningar i berörda
avseende innefattande upplysning beträffande två, att de vore fackligt
organiserade, beträffande en av de förstnämnda och två andra, att de
tillhörde socialdemokratisk ungdomsförening och beträffande den femte
att han sympatiserade med socialdemokratiska ungdomsföreningen.

På särskild förfrågan av militieombudsmannen har översten Bennedich
meddelat, att ovan omförmälda svar framkommit i anledning av frågor,
som kompaniadjutanten framställt därom, huruvida de värnpliktiga tillhörde
någon förening.

Kompaniadjutanten har bekräftat riktigheten härav. I

I skrivelse den 16 augusti 1934 till översten Bennedich anförde militieombudsmannen: Militieombudsmannen

funne väl, att översten Bennedich haft skäl förmoda,
att ifrågavarande möte skolat hava offentlig karaktär.

Ehuru militieombudsmannen för sin del icke ansåge lämpligt, att en
förening av politisk karaktär, på sätt i förevarande fall skett, inbjöde manskapet
vid en militär förläggning att deltaga i föreningens sammankomster,
hade militieombudsmannen å andra sidan icke funnit, att giltiga
grunder förelegat för antagande att vid mötet skolat förekomma yttranden,
vilka åsyftat att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att
uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden.

På grund därav hade giltig anledning icke förefunnits vare sig att beordra
kunskapare till mötet eller att genom kompanibefälet infordra upplysningar
rörande de fem värnpliktiga, som närvarit vid mötet.

Militieombudsmannen läte bero vid att giva översten Bennedich del av
denna militieombudsmannens uppfattning.

179

14. Fråga om obehörigt begagnande av kronan tillhöriga motorfordon.

I skrivelse, som den 20 september 1934 inkommit till militieombudsmannen,
anförde Per Ekman i Boden bland annat: Vid de senast förrättade
kommunala valen i Boden hade det inträffat, att man på officerskåll använt
sig av regementets motorfordon för att skjutsa röstande till vallokalen.
I två fall hade Ekman varit i tillfälle att med kort mellanrum iakttaga
att så skett. I ett fall hade man använt sig av en liten patrullvagn
av armémodell och i ett annat fall av en armén tillhörig motorcykel.
Flera skjutsningar syntes hava förekommit och med förvåning åsetts av
den civila befolkningen. Ett sådant förfaringssätt kunde näppeligen vara
tillåtet. Med hänvisning till det anförda hemställde Ekman, att militieombudsmannen
måtte företaga en undersökning i saken samt förordna att
rättelse komme till stånd.

I skrivelse den 21 september 1934 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
att Ekman, då han icke uppgivit, vilket truppförband
ifrågavarande motorfordon tillhört, måtte inkomma med sådan uppgift.

I skrivelse den 24 september 1934 anförde Ekman: Sådan patrullvagn
eller s. k. spanarvagn, som Ekman sett, funnes endast vid Bodens artilleriregemente,
där garagen för dessa också funnes. Ibland brukade de användas
vid Bodens ingenjörkår, men kåren rekvirerade dem troligen från
regementet. Åsyftade vagnar hade såsom igenkänningsmärke endast tre
kronor. Beträffande den använda motorcykeln kunde Ekman ej uppgiva
vilket truppförband den tillhört, enär å vagnen icke funnits något, som utmärkt
truppförbandet, och Ekman icke varit i tillfälle att se på de åkandes
beteckningar. Skjutsningarna ifråga hade utförts lördagen den 15 september.
Förutom Ekman hade flera personer iakttagit det av Ekman påtalade
förfaringssättet. Härutinnan hänvisade Ekman till en artikel i
Norrländska Socialdemokraten för den 17 september 1934.

Vid skriften fanns fogat ett urklipp ur Norrländska Socialdemokraten
för nämnda dag av en artikel med rubrik »Kronans bilar», däri anmärkts
att kronan tillhöriga automobiler ävensom en kronan tillhörig motorcykel
den 15 september 1934 skulle hava använts för skjutsning av röstande till
vallokalen vid Hildursborg.

Med anledning av vad Ekman i sina skrivelser sålunda anfört hemställde
militieombudsmannen i skrivelse den 9 oktober 1934 till chefen för Bodens
artillerireregeinente, att denne måtte inkomma med yttrande.

Med skrivelse den 11 oktober 1934 översände tillförordnade regementschefen,
översten S. Bergelin, en avskrift av en av honom undertecknad, den
22 september 1934 dagtecknad, till kommendanten i Bodens fästning ställd
skrivelse, däri Bergelin anförde: Två motorcyklar och en rekognosceringsbil
hade stannat utanför Hildursborg. Bekognosceringsbilen hade fört

180

chefen för luftvärnsbatteriet i tjänsteärende från Brändön till Bodens
artilleriregementes kasern och under vägen dit stannat utanför vallokalen.
En motorcykel hade fört chefen för ett fort i tjänsteärende til} kasernen.
Denna motorcykel hade förts en mindre omväg förbi vallokalen.
Chefen för ett fort, som i tjänsteärende måst begiva sig till kasernen, hade
följt med den motorcykel, som skolat avhämta post för fortet. Motorcykeln
hade körts den korta sträckan förbi posten till vallokalen. Denna
motorcykel skulle sedermera avhämta bataljonschefen, som skolat upp till
fortet i tjänsteärende. Annat motorfordon hade icke funnits disponibelt i
motorparken. Den i artikeln omförmälda ordern att avhämta namngiven
officer finge därigenom sin förklaring. Bergelin anförde tillika, att ifrågavarande
officerare den 15 september varit mycket strängt upptagna av
sin tjänst. Samtliga officerare hade förbundit sig att vara närvarande i
kasernen från kl. 19.00 sagda dag.

I sin berörda skrivelse den 11 oktober 1934 anförde översten Bergelin att,
så snart omförmälda utredning förelegat klar, Bergelin inför den församlade
officerskåren påtalat vad som förevarit.

I skrivelse den 16 november 1934 till översten Bergelin anförde militieombudsmannen
härefter:

Ekman hade påtalat, att kronan tillhöriga motorfordon lördagen den 15
september 1934 skulle hava använts för skjutsning av röstande till vallokalen
vid Hildursborg.

I ärendet vore upplyst, att en rekognosceringsbil och två motorcyklar,
tillhöriga Bodens artilleriregemente, nämnda den 15 september fört officerare
till vallokalen, att med automobilen, i vilken chefen för luftvärnsbatteriet
färdats i tjänsteärende från Brändön till regementets kasern, under
resan gjorts ett kort uppehåll vid vallokalen, att den ena motorcykeln, med
vilken chefen för ett fort färdats i tjänsteärende till kasernen, förts en kortare
omväg förbi vallokalen, varest uppehåll gjorts, samt att den andra
motorcykeln, med vilken likaledes chefen för ett fort färdats i tjänsteärende
till kasernen, förts förbi posthuset, där fortets post avhämtats, till Hildursborg,
varifrån motorcykeln, efter ett kort uppehåll därstädes, förts
till kasernen.

Militieombudsmannen funne den omständigheten att uppehåll gjorts vid
vallokalen vid Hildursborg med automobilen, vilken varit stadd i tjänsteärende
på väg från Brändön till Bodens artilleriregementes kasern och
därvid haft att passera vallokalen vid Hildursborg, icke föranleda någon
anmärkning.

Vad därefter anginge färderna till vallokalen med två kronan tillhöriga
motorcyklar, vilka likaledes varit stadda i tjänsteärenden till Bodens artilleriregementes
kasern, så hade den omväg, som företagits med dessa fordon
för att komma till vallokalen vid Hildursborg, varit obetydlig. Den
förlust kronan hade tillskyndats genom påtalade förfarandet vore följ -

181

aktligen ringa. På grund därav och enär från översten Bergelins sida
åtgärder redan vidtagits till förhindrande av att kronans motorfordon
foges i bruk annorledes än i och för tjänsten, läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

15. Med anledning1 av inträffad olyckshändelse har fråga uppstått angående
tolkningen av vissa av marinförvaltningen på militieombudsmannens
initiativ den 15 mars 1932 utfärdade ändringar och tillägg
till gällande beskrivning över andningsapparat i syfte att minska
riskerna för olyckshändelse under övningar med apparaten.

Med anledning av uppgifter i tidningspressen därom att vid övning
med dykväst i varmbadhuset i Karlskrona den 16 februari 1934 en olycka
drabbat korpralen vid 2. yrkeskompaniet Nyman, anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 17 februari 1934 till stationsbefälhavaren vid
Karlskrona örlogsstation, att denne måtte insända avskrift av den
utredning, som kunde bliva verkställd med anledning av olyckshändelsen.

Av de till militieombudsmannen i ärendet inkomna handlingarna inhämtades
bland annat följande:

I skrivelse den 16 februari 1934 till chefen för vintereskadern hade chefen
för depåfartyget Svea, kommendörkaptenen K. G. Hamilton anfört:
Personal från 1. undervattensbåtdivisionen hade av Hamilton beordrats
att under befäl av underlöjtnanten G. A. Notini utföra tillämpningsövningar
i vatten med befintliga andningsapparater. Avdelningsläkaren
hade varit tillstädes. Än vidare hade chefen för sagda undervattensbåtdivision
närvarit för att tillse, att övningarna bedreves under betryggande
former. Förenämnde Nyman hade plötsligt iakttagits orörlig på
bottnen av bassängen. Saken hade omedelbart observerats och den tillsynes
sanslöse hade dragits upp. Apparaten hade avtagits och läkaren
hade påbörjat upplivningsförsök. I eftersänd ambulans hade Nyman under
fortsatt upplivningsarbete förts till flottans sjukhus, där det med nöd
lyckats att återkalla Nyman till livet. Övningar av ifrågavarande slag
syntes efter vad tidigare och nu ånyo inträffat vara så riskabla, att kommendörkaptenen
Hamilton hade för avsikt att tillsvidare och intill dess
utredning förelåge inställa desamma.

I närvaro av bland andra kommendörkaptenen Hamilton, kaptenen H.
Ahlbom och löjtnanten C. H. Falkman bade den 17 februari 193å förhör
i anledning av olyckshändelsen hållits med nedannämnda personer, vilka
därvid, såvitt protokollet utvisade, avgivit nedan upptagna berättelser.

Underlöjtnanten Notini: Olyckshändelsen hade inträffat under de av
avdelningschefen för undervattensbåtavdelningen jämlikt exercisreglementet
för flottan anbefallda övningarna i Karlskrona varmbadhus med
andningsapparat M/30, övningarna hade närmast letts av Notini. När -

182

varande hade dessutom varit eliefen för 1. undervattensbåtdivisionen, chefen
för undervattensbåten Draken samt avdelningsläkaren. I övningarna
hade deltagit ett 20-tal man. Då olyckan inträffat, hade 7 man samtidigt
befunnit sig i bassängen. Innan övningen i bassängen påbörjats hade andningsapparaterna
avprovats. Personalen hade haft order att i nedsänkt
läge ständigt röra en arm eller ett ben såsom tecken på »allt väl». Vid
nedpasserandet i bassängen hade som vanligt tid tagits för varje man för
kontroll av hur länge han varit nere i vattnet. Denna protokollföring
hade utförts av flaggkorpralen vid 4. matroskompaniet Tollerud. Notini
hade oavbrutet gått runt bassängen för att iakttaga personalen på dess
botten. Efter ungefär ett varv hade Notini observerat Nyman med påsatt
andningsapparat liggande på sidan å bassängbotten. I samma ögonblick
hade det bubblat till från Nyman, möjligen på grund av att Nyman rört
sig. Notini hade beordrat en man från undervattensbåten Ulven, vilken
varit försedd med andningsapparat, att hoppa ned efter Nyman. Nyman
hade omedelbart dragits upp på bassängkanten. Notini uppskattade tiden
från det han upptäckt Njrman, till dess denne blivit upptagen, till endast
några sekunder. Avdelningsläkaren hade omedelbart ingripit. Enligt kontrollen
hade Nyman varit nere i vattnet 5 till 6 minuter, då olyckan inträffat,
Bassängen hade icke varit större än att Notini jämte Tollerud lätt
kunnat överblicka densamma.

Avdelningsläkaren, marinläkaren av 2. yraden E. Jonsson: Jonsson hade
enligt gällande säkerhetsföreskrifter inställt sig i varmbadhuset i Karlskrona
och hade varit närvarande från dykövningens början. Jonsson hade
observerat, att Notini kallat på en av de i övningen deltagande och därefter
gått fram till bassängkanten. Jonsson hade hunnit uppfatta, att
Nyman legat orörlig på bassängens botten. Nyman hade hastigt dragits
upp och Jonsson hade själv befriat Nyman från andningsapparaten ävensom
givit order örn att ingen finge röra densamma. Nyman hade, då
han dragits upp, haft munstycket på sin plats liksom även, såvitt Jonsson
hunnit uppfatta, näsklämman. Nyman hade varit fullkomligt slapp
och gråblekt cyanotisk i ansiktet. Han hade icke företett några andningsrörelser.
Jonsson, som låtit lyfta Nyman under buken med huvudet
nedhängande, hade icke kunnat märka, att vatten runnit ur mun eller
näsa. Intet främmande innehåll hade funnits i munhåla eller svalg.
Efter ett par tag konstgjord andning hade Nyman börjat andas spontant
med djupa, hastiga andetag, men Nyman hade fortfarande varit medvetslös.
Under det Nyman torkats torr och frotterats, hade Jonsson tillkallat
ambulans. Jonsson hade medföljt till flottans sjukhus. Under resan
dit hade Nyman legat djupt medvetslös men andats såsom förut.
Nyman hade icke haft cornealreflexer men stark kramp i käkarna och
hastig puls. Cyanosen hade lättat något. Efter ankomsten till sjukhuset
hade Nyman stimulerats kraftigt med coramin. Pulsen hade blivit
bättre och cornealreflexerna livliga. Käkklämman hade kvarstått liksom

183

även. cyanosen. Försök att giva Nyman syrgas hade misslyckats på grund
av svårigheter att hålla munnen öppen. Efter en stund hade stark motorisk
oro inställt sig. Nyman hade erhållit 2 gram Moral per rectum
samt senare jämväl 1 centigram morfin. Nyman hade så småningom blivit
lugn. Temperaturen hade varit 37.2 grader och pulsen 104, jämn och
välfylld. Så småningom hade Nyman sjunkit i sömn och ej reagerat för
tilltal. Cyanosen hade vikit. Klockan 11.3.r> hade Nyman lämnat sjukhuset.

Chefen för 1. undervattensbåtdivisionen, kaptenen B. Boldt-Christmas:
Boldt-Christmas hade begivit sig till badhuset för att tillse, att den beordrade
övningen bedreves under fullt betryggande former. De av Notini
vidtagna åtgärderna hade varit riktiga och ur säkerhetssynpunkt väl valda.
Innan övningar av det slag, varom här vore fråga, bomme till utförande,
instruerades personalen i andningsapparaternas handhavande.
Den uti ifrågakomna övning deltagande personalen hade erhållit dylika
instruktioner. Vidare övades personalen i »torrandning» på land med
hjälp av andningsapparaten. Över dessa övningar fördes liggare. Nyman
hade haft torrandning den 20 november 1933.

Chefen å undervattensbåten Draken, löjtnanten H. Erasmie: Nyman
hade liksom övriga deltagare i ifrågavarande övning fatt instruktioner
i andningsapparatens handhavande och Nyman hade tidigare deltagit i
övningar med andningsapparat i vatten.

Vid undersökning av dykvästen hade, enligt vad förenämnda, av kommendörkaptenen
Hamilton, kaptenen Ahlbom och löjtnanten Falkman undertecknade
protokoll utvisade, framkommit följande: Nyman hade begagnat
dykväst nr 15 med syrgasbelmllare nr 262719. Då västen i badhuset
avtagits Nyman, hade avdelningsläkaren beordrat, att västen icke
finge röras eller något å densamma ändras. Västen hade därför varit
i orubbat skick vid undersökning hos chefen för undervattensbåtavdelningen.
Avstängnings ventilen i munstycket hade varit öppen. Pådragningsventilen
till syrebehållaren hade varit stängd. Intet vatten hade
inkommit i säcken. Vid provtryckning hade västen visat sig vara tät.
Trycket i syrebehållaren hade varit 87 atmosfärer. Dykvästen hade således
varit utan anmärkning. Dock iakttogs, att pådragningsventilen till
syrebehållaren varit »synnerligen och anmärkningsvärt» hårt dragen. Det
syntes därför icke osannolikt, att Nyman i någon panikstämning vid behov
av syre vridit ratten åt fel håll d. v. s. dragit åt i stället för öppnat
densamma.

Sedan Nyman tillfrisknat hade den 28 februari 1934 förhör i saken hållits
med Flyman, vilken därvid, såvitt protokollet utvisade, lämnat följande
uppgifter: Nyman hade tidigare haft övningar i vatten med andningsapparat
nämligen dels under år 1931 med apparat av Drager-typ
och dels under hösten 1932 vid tjänstgöring å undervattensbåtdepån i
Stockholm. Sistnämnda övningar hade bedrivits i badinrättningen på

184

Skeppsholmen med samma apparattyp, som den vid olyckstillfället använda.
Nyman hade vid övningar i vatten med andningsapparat aldrig
känt obehag eller varit orolig. Han hade minst av allt tänkt på faran.
Nyman hade före olyckstillfället känt sig fullt frisk och i god kondition.
Nyman kände väl till dykvästen. Han hade instruerats i dess handhavande
många gånger. Innan Nyman gått ned i vattnet, hade han krupit
ned i sittande ställning i vattnet. Strax därefter hade han behövt mera
syre. Pådragningsventilen till syrebehållaren hade visat sig vara så
hårt dragen, att den ej kunnat öppnas utan tillhjälp av båda händerna.
Nyman hade därför släppt tyngderna och rest sig upp med huvudet över
vattenytan under det han dragit på syre. Därpå hade han åter krupit
ned och tagit sina vikter. Nyman mindes så långt som att han kommit
ned på knä. Av vad därefter inträffat hade Nyman intet som helst minne.
Han kunde icke erinra sig, att han känt besvär åt något särskilt
organ, innan han förlorat medvetandet. Nyman ägde kännedom örn bestämmelserna
i det av marinförvaltningen den 15 mars 1932 fastställda
tillägg nr 2 till »Beskrivning över andningsapparat M/30 samt föreskrifter
för dess användning, skötsel och vård». Han kunde emellertid icke
erinra sig, örn han före nedstigningen utandats atmosfärsluft i säcken,
ökning av kvävehalten i andningssäcken kunde således av sådan anledning
hava ägt rum. Säcken hade, då den tagits i användning, varit tom
och hade ej använts förut samma dag. Det kunde därför icke misstänkas,
att en onormal kvantitet kväve funnits kvar i säcken. Nyman kände
inga sviter efter olyckshändelsen, endast ömhet i underarmarna, vilken
ömhet emellertid linge antagas härröra av det våld, som måst användas
för att fasthålla Nyman under krampanfallen. Nyman hade aldrig lidit
av någon svårare sjukdom utan alltid varit frisk och stark. En gång
hade han svimmat en kort stund under behandling av en böld. Nyman
hade tre gånger genomgått för undervattensbåtpersonal föreskriven läkarundersökning,
två gånger vid karlskrivningen under år 1930 och en
gång under hösten 1932.

I det protokoll, som hållits vid förhöret med Nyman, vilket protokoll
jämväl undertecknats av förenämnda kommendörkaptenen Hamilton,
kaptenen Ahlbom och löjtnanten Falkman, hade antecknats, att den i förhörsprotokollet
den 17 februari 1934 uttalade förmodan angående eventuell
orsak till olycksfallet möjligen icke kunde vidhållas, sedan Nyman
beskrivit händelseförloppet och med säkerhet trott sig hava påfyllt syre.
Anledningen till det inträffade vore oklar och syntes ligga inom det medicinska
området att utröna. I

I anledning av en den 5 augusti 1931 timad olycka vid övning med
dykväst framhöll dåvarande militieomhudsmannen (se militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1933 års riksdag, sid. 60) i skrivelse den 28
april 1932 till marinförvaltningen behovet av bestämmelser örn övervakning

185

m. m. vid sådana övningar. Militieombudsmannen ifrågasatte därvid bland
annat huruvida icke sådana bestämmelser örn övervakning borde meddelas,
som vore ägnade att medföra att i händelse av olyckshändelse omedelbart
bistånd kunde bringas den nödställde. Militieombudsmannen anhöll tilllika,
att marinförvaltningen ville avgiva yttrande i anledning av det sålunda
framhållna behovet av bestämmelser.

I yttrande den 9 augusti 1932 meddelade marinförvaltningen, att bestämmelser
den 15 mars 1932 utfärdats, ägnade att minska risken för
olyckshändelser under övning med dykväst. Bland annat hade föreskrivits,
att varje elev, som befunne sig i vatten med anbringad andningsapparat,
skulle vara under ständig observation av uteslutande härför avsedd
person.

Med hänvisning till de sålunda utfärdade bestämmelserna samt under
hänvisning till nu ifrågavarande, den 16 februari 1934 inträffade allvarliga
olycka vid övning med dykväst, hemställde tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 4 april 1934 till marinförvaltningen örn
yttrande, huruvida förberörda av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter
kunde anses hava iakttagits vid den övning, under vilken olyckshändelsen
den 16 februari 1934 inträffat.

I yttrande, som den 4 maj 1934 inkommit till militieombudsmannen,
anförde marinförvaltningen: På förekommen anledning hade marinförvaltningen
den 15 mars 1932 utfärdat vissa ändringar och tillägg till gällande
beskrivning över andningsapparat M/30 i syfte att minska riskerna
för olyckshändelser under övningar med apparaten. Därvid hade föreskrivits,
bland annat, att varje elev, som befunne sig i vatten med anbringad
andningsapparat, skulle vara under ständig observation av uteslutande
härför avsedd person. Den formulering, bestämmelsen erhållit,
kunde möjligen medgiva den tolkningen, att flera personer kunde stå under
tillsyn av en övervakare dock endast i den utsträckning, att denne
övervakare kunde hava varje person i vattnet under samtidig, ständig
tillsyn. Till undvikande av varje missuppfattning av förenämnda bestämmelses
innebörd hade marinförvaltningen den 17 april 1934 utfärdat
förtydligande bestämmelser av följande innehåll: För var och en,
som befunne sig i vatten under övning med andningsapparat, skulle avdelas
en särskild man med uteslutande uppgift att hålla den i vattnet
varande under ständig observation. Varje övervakare skulle sålunda endast
hava en person under tillsyn och borde — då så lämpligen kunde ske
— förbindelse mellan dem båda anordnas medelst en lina, fastgjord vid
den i vattnet varande personen på så sätt, att den sistnämnde vid inträffat
illamående eller medvetslöshet med tillhjälp av linan lättare kunde
bringas ur vattnet.

Marinförvaltningen hade vid sitt yttrande fogat ett av inspektören för
undervattensbåtvapnet, kommendören Helge Friis, avgivet yttrande av
innehåll, att de av marinförvaltningen utfärdade, vid olyckstillfället gäl -

186

lande bestämmelserna beträffande övningarnas ledande syntes Friis hava
iakttagits, tydligen med påföljd att den olyckshändelse, som kunnat inträffa,
reducerats till att bliva ett olyckstillbud. Däremot förefölle det
troligt, att Nyman själv icke tillfullo iakttagit sagda bestämmelser.

I skrivelse den 26 maj 1934 till chefen för kustflottan anförde militieombudsmannen,
efter redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Enligt militieombudsmannens mening hade marinförvaltningens den 15
mars 1932 meddelade föreskrifter bort så tolkas, att för tillsyn av varje
elev skulle, medan eleven med andningsapparat befunne sig i vatten, finnas
avdelad särskild person med uteslutande denna uppgift.

Emellertid hade i förevarande fall föreskrifterna icke på dylikt sätt
tillämpats.

Enär likväl skada icke inträffat samt marinförvaltningen tillika numera
utfärdat ytterligare föreskrifter i fråga örn tillsynen vid dylika
övningar,

funne militieombudsmannen sig kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anhöll, att chefen för kustflottan måtte giva kommendörkaptenen
Hamilton, kaptenen Boldt-Christmas och underlöjtnanten
Notini del av militieombudsmannens skrivelse.

16. Fråga huruvida diarierna å rullföringsexpedition må föras med

anilinpenna.

Vid en av militieombudsmannen den 19 juni 1934 förrättad inspektion
av Örebro rullföringsområde nr 41 antecknades bland annat:

Införingar i de vid expeditionen förda diarierna verkställdes med anilinpenna.

Enligt 5 § i förordningen den 12 juli 1907 (S.F.S. 55/1907) angående de
slag av papper, bläck, skrivmaskin- och stämpelfärger, som finge till
vissa offentliga handlingar användas, med däri genom förordningen den
29 september 1911 (S.F.S. 92/1911) vidtagen ändring gällde i avseende å
användning av normalpapper till särskilda offentliga handlingar:

1) Papper av klass nr 1 skulle användas till handlingar av synnerlig vikt,
vilka skulle bevaras för all framtid och tillika vore utsatta för stor slitning
samt till handlingar, på vilkas hållbarhet, eljest med avseende å särskilda
förhållanden, borde ställas mycket stora fordringar.

2) Papper av klass nr 2 skulle användas till handlingar av synnerlig
vikt, som skulle bevaras för all framtid men i regel icke vore utsatta för
stor slitning, samt till handlingar, på vilkas hållbarhet eljest stora fordringar
borde ställas, såsom vid de till statsdepartementen hörande stater
och kårer: matriklar, ävensom särskilt vid armén: stamrullor, koncept -

187

och orderböcker för regements- och högre förbandsexpeditioner, tjänsteförteckningar,
halvårsbesked samt uppgift å hären och flottan tillhöriga
värnpliktiga.

3) Papper av klass nr 3 skulle användas till handlingar, som icke kunde
hänföras till de under 1) och 2) omnämnda, men likväl vore av den vikt,
att till dem ej finge användas papper av klass nr 4, såsom vid de till statsdepartementen
hörande stater och kårer: protokoll, diarier och koncept,
sådana journaler och dagböcker, som skulle för framtiden bevaras, samt
förteckningar och rullor, samtliga dessa handlingar, så vitt icke papper
av klass nr 2 skulle användas, samt förteckningar och rullor, under förutsättning
jämväl att icke papper av klass nr 4 ansåges tillfredsställande;
papper av klass nr 3 skulle särskilt begagnas vid armén bland annat till
handrullor, inskrivningslängder och inskrivningsböcker.

4) Papper av klass nr 4 skulle, med visst undantag, varom nu ej vore fråga,
användas till handlingar av mindre vikt eller av betydelse för jämförelsevis
kortare tid, såsom blanketter och formulär till handlingar, som
endast under vissa år bevarades, eller som eljest icke vore av den beskaffenhet
att papper av klasserna nr 1, 2 eller 3 till desamma borde användas.
Papper av klass nr 4 skulle särskilt begagnas vid de till statsdepartementen
hörande stater och kårer till utgående expeditioner, till vilka icke
skulle användas papper av klasserna nr 2 eller 3, samt mindre viktiga förteckningar
och rullor särskilt inom militärväsendet.

Från lantförsvarets kommandoexpedition införskaffade blanketter till
diarium, som skulle föras enligt instruktion för expeditionstjänsten vid
armén, utvisade, att dylik blankett icke trycktes å papper av lägre klass
än normal nr 3.

Enligt 15 § i förenämnda förordning den 12 juli 1907 i dess lydelse enligt
förordningen den 16 december 1910 (S.F.S. 140/1910) finge till de offentliga
handlingar, vilka enligt 5 § i samma förordning skrivas å normalpapper
av klasserna nr 1—3, ej användas annat bläck än sådant, som,
på sätt i förordningen närmare sägs, blivit av kontrollstyrelsen godkänt
såsom normalbläck.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 28 juni 1934 rullföringsbefälhavaren att inkomma med
yttrande.

I yttrande den 18 juli 1934 anförde rullföringsbefälhavaren överstelöjtnanten
friherre F. A. W. von Friesendorff, att då införingar i de vid
expeditionen förda diarierna verkställts med anilinpenna, detta hade
skett av lämplighets- och bekvämlighetsskäl.

Emedan av rullföringsbefälhavarens yttrande icke franninge, att ändring
i det av militieombudsmannen anmärkta hänseendet komme att vidtagas,
anhöll militieombudsmannen i skrivelse den 19 juli 1934 örn upplysning,
huruvida rullföringsbelälhavaren hade för avsikt att för framtiden
ställa sig till efterrättelse, vad militieombudsmannen anmärkt.

188

Sedan rullföringsbefälhavaren i skrivelse den 20 juli 1934 meddelat, att
inlöringar i de vid expeditionen förda diarierna icke vidare komme att
verkställas med anilinpenna utan göras med bläck, lät militieombudsmannen
vid avgiven förklaring och utlovad rättelse bero.

17. Fråga om intendent, som tillika är kasernofficer, äger befogenhet
att i sistnämnda egenskap upptaga hyresmedel och andra avgifter
och därefter inleverera medlen tili kassaförvaltningen.

Vid en av militieombudsmannen den 22 februari 1934 förrättad inspektion
av arméns underoffieersskola antecknades följande beträffande redovisningen
av statsmedlen. Intendenten, som tillika vore kasernofficer,
hade i sistnämnda egenskap å kassadag till kassaförvaltningen inlevererat
dels hyresersättning för bostäder, dels avgifter för gymnastiksalens
användande för tennisspel, vilka medel han i egenskap av kasernofficer
mottagit. Enligt gällande kassareglemente § 8 mom. 7 skulle inbetalning
av dylika medel ske antingen genom insättning av beloppet å regementets
bankräkning eller genom kontant inbetalning å kassadag till regementets
kassa. Därvid skulle den, som verkställde inbetalning av andra
medel än köpeskilling för materiel, vilken för regementets räkning försålts
å auktion, till regementsintendenten avlämna reversal å beloppet i
två exemplar, varav det ena till honom återställdes, försett med regementsintendentens
kvitto, uti vilket skulle intagas uttryckligt förbehåll
därom, att detta icke vore gällande, med mindre det försåges med kassakontrollantens
annotation. Arméförvaltningens civila departement hade
i cirkulär den 31 december 1920 framhållit nödvändigheten av, att vissa
i cirkuläret omförmälda föreskrifter och anvisningar, därest ej
särskilda omständigheter lade hinder i vägen, iakttoges. Sålunda borde
iakttagas, bland annat: Att regementsintendent under inga förhållanden
finge mottaga till statsverket inreverserade medel utan att samtidigt
lämna kvitto, som vore försett med kassakontrollantens annotation, och
att kontrakt mellan kassaförvaltning och enskild, varigenom den sistnämnde
förpliktades att till kassaförvaltningen verkställa inbetalning,
borde innehålla upplysning, att kvitto å sådan inbetalning skulle, för att
gälla, vara försett med kassakontrollantens annotation. Vidare hade samma
departement i cirkulär angående bokföringen och medelsredovisningen
samt kassarörelsen, senast förnyat den 31 oktober 1933, § 1 mom. 13,
föreskrivit, att ersättningsmedel för försålda skogsprodukter, grässkörd,
munderingspersedlar m. m. skulle inlevereras till kassaförvaltningen (ej
till kasernofficer eller förrådsuppbördsman).

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
skolchefen att infordra yttrande från intendenten vid skolan ävensom
att själv avgiva utlåtande.

189

Med skrivelse den 10 mars 1934 översände skolchefen det begärda yttrandet
från intendenten, kaptenen J. Personne samt avgav tillika själv
utlåtande.

Kaptenen Personne anförde: De 27 befattningshavare, som direkt till
skolans förvaltning månatligen erlade hyra för upplåtna bostäder, hade
ända från skolans inrättande uppförts å gemensamt reversal, vilket underskrivits
av kasernofficeren. Detta för att inbespara blanketter och
arbete. Då i regel 13 stycken erlade hyran den Ira kassadagen och återstoden,
eller 14 stycken, den 2:a kassadagen hade sålunda för varje månad
åtgått endast 4 reversal. Skulle var och en utskriva 2 reversal, komme
det att erfordras 54 stycken blanketter. Sålunda en meråtgång av 50
reversalblanketter per månad, eller 600 per år. I egenskap av kasernofficer
kvitterade intendenten varje månad det erlagda hyresbeloppet å
hyresgästens kontrakt. Med tennisspelsavgifterna — hyra för gymnastiklokalen,
ersättning för ljus och värme — vore förhållandet analogt.
Under tiden november månad 1933 — april månad 1934 vore det 31 spelare.
Skulle var och en skriva 4 reversal, åtginge per månad 124 blanketter
i stället för med det system, som tillämpades, 4 stycken. Alltså en meråtgång
per halvår av 696 stycken blanketter. Varje tennisspelare finge
i likhet med övriga hyresgäster månatligen kvitto å erlagt belopp. Då
intendenten vore såväl kasernofficer som intendent, kunde det enligt hans
förmenande knappast undgås, att han både inreverserade och uppdebiterade
de influtna hyresmedlen.

Skolchefen, överstelöjtnanten A. Moberg anförde bland annat: Det anmärkta
förhållandet sammanhängde med att intendent och kasernofficer
på grund av vid skolan rådande särskilda förhållanden vore samma person.
Att så i regel borde vara ordnat framginge av skolans reglemente
(S.F.S. nr 334/1931) § 11, mom. 2. De hyresmedel för bostäder och lokal
för tennisspel, som kasernofficeren uppburit och varå han i denna egenskap
lämnat personligt kvitto, hade därefter av honom med reversal i två
exemplar inreverserats till kassaförvaltningen och där försetts med kassakontrollantens
annotation och intendentens uppdebitering. Kasernofficeren
hade sålunda tjänstgjort som ombud för enskilda på sätt i instruktion
rörande intendenturförråden § 13, mom. 17 och 42 samt § 14, mom. 25
medgåves i fråga örn likvid för livsmedel, fm-age, bränsle, lyse m. m.
Några kontrakt mellan kassaförvaltningen och enskilda hade i fråga örn
lokalhyror icke uppgjorts. Förhållandena vid arméns underofficersskola
och truppförbanden skilde sig från varandra i flera betydelsefulla avseenden.
Så t. ex. skedde vid ett truppförband likvid av hyresmedel genom
avdrag å avlöning, medan av skolans hyresgäster flertalet icke vid skolan
uppbure någon avlöning, varjämte arbetskraften vid skolans kassaförvaltning
i förhållande till arbetsbördan vore mycket mindre talrik. På
grund av de säregna förhållandena vid skolan förekomme i stor utsträckning
uppbörd av hyresmedel för bostäder, tennisspel, ridning, uppställ -

190

ning av enskilda tillhöriga hästar dels i vanligt stall, dels i sjukstall, för
instrument, förbandsmateriel m. m. Ett stort antal av dem, som inreverserade
medel, vore boende utom etablissementet och utom staden, varför
inställelse på de tider, då kassan vore öppen, ställde sig mycket svårt.
Därest det hittills tillämpade systemet icke finge fortgå, hemställde överstelöjtnanten
Moberg, att han finge förordna annan person än uppbördsman
såsom ombud för upptagande av hyres- m. fl. medel.

Med skrivelse den 13 mars 1934 översände militieombudsmannen samtliga
handlingar till arméiörvaltningens civila departement med anhållan,
att departementet ville inkomma med yttrande med anledning av vad
som anmärkts angående sättet för inreversering av medel och vad till
svar därå blivit av chefen samt intendenten vid skolan anfört.

I skrivelse den 20 mars 1934 meddelade departementet, att departementet
ansåge det vara i överensstämmelse med givna föreskrifter att, på
sätt skolchefen i sitt i ärendet avgivna yttrande föreslagit, denne förordnade
annan person än intendenten såsom ombud för upptagande av
hyres- m. fl. medel.

I skrivelse den 9 april 1934 till chefen för arméns underofficersskola
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit
följande:

Det av intendenten Personne tillämpade förfarandet att i egenskap av
kasernofficer mottaga inflytande hyres- och vissa andra medel, vilka
han därefter å kassadag inlevererat till kassaförvaltningen, kunde icke
anses förenligt med gällande föreskrifter i fråga örn sättet för mottagande
av och utfärdande av kvitto å medel, som skulle inbetalas till kassaförvaltning
vid armén. Lämpligt syntes vara, att annan person än
intendenten förordnades att mottaga dylika medel, vilka den sålunda förordnade
därefter hade att i föreskriven ordning inleverera till kassaförvaltningen.

Militieombudsmannen anhöll, att skolchefen måtte låta intendenten
Personne få del av skrivelsens innehåll.

18. Regementschef har ät regementsintendent upplåtit bostad i enskilda
lägerkassan tillhörig byggnad. Fråga huruvida icke ärendet
bort avgöras av vederbörande arméfördelningschef.

Vid en av tjänstförrättande militieombudsmannen den 5 september 1934
förrättad inspektion av Västernorrlands regemente antecknades vid inventering
av enskilda lägerkassan bland annat, att regementsintendenten
kaptenen G. H. S. Leczinsky förhyrde en bostadslägenhet i ett lägerkassan
tillhörigt bostadshus »Bullgarien». Förhållandet vore anmärknings -

191

värt med hänsyn till regementsintendentens befattning med kassans förvaltning.

I skrivelse den 15 september 1934 anmodade tjänstförrättande militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande från kaptenen
Leczinsky ävensom att själv avgiva yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 10 oktober 1934 avgav regementschefen yttrande
samt översände tillika ett av kaptenen Leczinsky avgivet yttrande i
ärendet.

I sitt yttrande anförde kaptenen Leczinsky: Han kunde icke finna något
anmärkningsvärt i, att en regementsintendent förhyrde lägenhet i en
ntliyrningsfastighet tillhörande enskilda lägerkassan, vars förvaltning av
honom handhades. I analogi med militieombudsmannens åsikt skulle en
kasernofficer, som ombesörjde truppförbandets fortiiikationsförvaltning,
icke kunna förhyra en lägenhet i ett kronan tillhörigt bostadshus, vars
förvaltning av honom handhades. Av samma skäl skulle ej heller en regementschef
tillåtas bo i regementet tillhörigt bostadshus. En regementsintendent
torde icke behöva stå i missgynnad ställning i jämförelse med
andra officerare utan borde kunna i tur med dessa få förhyra bostadslägenhet
i lantförsvaret tillhörig byggnad, även örn byggnadens förvaltning
—• som i ifrågavarande fall — omhänderhades av honom. Det kunde
ifrågasättas, örn icke militieombudsmannen ansåge detta ärende vara likartat
med det, som berördes i ämbetsberättelsen för år 1932, sid. 99,
nämligen beträffande ett bostadshus (förmodligen en villabyggnad)
vid Upplands regemente, som uthyrts till regementsintendenten.
Dessa två ärenden vore emellertid enligt Leczinskys åsikt icke jämförbara.
I senare fallet gällde saken tydligen ett enfamiljshus, som kunde
tänkas vara begärligt. Här vore fråga örn en uthyrningsfastighet tillhörande
ett affärsföretag, som skulle lämna skälig vinst. Av stor vikt
härvid torde vara att skaffa stadigvarande och ekonomiskt pålitliga hyresgäster.
Som förhållandet vid regementet varit och fortfarande vore,
hade det icke varit möjligt att bland regementets personal finna tillräckligt
antal hyresgäster, utan hade tvenne lägenheter (en femrums- och en
tvårums-) måst uthyras till civila personer. Då uppställde sig den frågan:
Hade dessa civila företräde framför regementsintendenten eller
icke? Beträffande övriga på detta ärende inverkande omständigheter
finge påpekas, att Leczinsky vid tillträdandet av regementsintendentsbefattningen
i februari 1930 icke önskat förhyra den redan då lediga lägenheten
i »Bullgarien», enär han haft andra planer i fråga örn bostad.
Då det framåt hösten visat sig, att den ende å regementet, som reflekterat
på våningen, funnit rummen för små, hade han ansett sig nära nog
skyldig att ändra sina planer och hos regementschefen gjort framställning
örn att få flytta in i »Bullgarien», enär ifrågavarande våning eljest
fått stå outhyrd. Därest militieombudsmannens anmärkning verkställts
så tidigt, att Leczinskys kontrakt bade kunnat uppsägas, skulle holt visst

192

följden blivit, att lägenheten fått stå tom. Att skaffa ytterligare civil
hyresgäst torde nämligen varit utsiktslöst. I staden funnes för närvarande
uppsjö på lägenheter, som uthyrts till avsevärt sänkta priser eller
som finge stå tomma. Som Leczinsky vid militieombudsmannens inspektion
påpekat, hade han i januari 1933 med anledning av anmärkningen
vid Upplands regemente hos iördelningsintendenten under hand förfrågat
sig örn något vore att anmärka på, att han förhyrde lägenheten i »Bullgarien».
Fördelningsintendentens svar hade blivit, att ärendet framlagts
för såväl fördelningschefen som fortifikationsofficeren, varvid båda ansett,
att intet som helst funnes att erinra mot regementschefens beslut
att hyra ut en av lägenheterna till Leczinsky. Fortifikationsofficeren
hade därjämte uttalat den åsikten, att den för lägenheten stipulerade
hyran snarare vore väl hög än för låg. Leczinsky framhöll slutligen,
att han varken i princip eller eljest kunde finna något anmärkningsvärt
i det förhållandet, att han som regementsintendent förhyrde en lägenhet
i enskilda lägerkassans uthyrningsfastighet.

Regementschefen, översten Th. R. Evers anförde: Regementsintendenten
hade inflyttat i lägenheten under översten Evers’ företrädares regementschefstid.
Huruvida detta skett efter arméfördelningschefens hörande vore
översten icke bekant. Någon ändring beträffande regementsintendentens
bostadsförhållanden hade översten icke ansett sig hava anledning vidtaga.
Regementschefen bestämde nämligen hyresbeloppet med hänsyn
tagen till hyran för liknande lägenheter i allmänna marknaden och hade
således möjlighet att övervaka, att regementsintendenten icke på något
sätt tillförsäkrades några ekonomiska fördelar i förhållande till andra
hyresgäster i samma lägenhet. Denne vore dessutom vicevärd för fastigheten
ifråga och vore det då en given fördel, att han hade bostad därstädes.
Efter att hava tagit del av militieombudsmannens ämbetsberättelse
till 1933 års riksdag, sid. 99—103, hade översten ingående studerat
den av arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departement
åberopade skrivelsen den 26 maj 1923 (TL A 91/1923) utan att däri
kunna finna någon bestämmelse angående hänvändelse i ett fall som
detta till överordnad myndighet. Det enda fall, då så skulle ske, gällde
enligt nämnda skrivelse upplåtelse till truppförbandschef. För säkerhets
skull hade översten emellertid uppmanat regementsintendenten att i arméfördelningsstaben
efterhöra, örn något vore att erinra mot att han
förhyrde ifrågavarande lägenhet. Svaret hade blivit nekande, såsom
framginge av ett handbrev från fördelningsintendenten, vilket företetts
för översten. Någon anledning för honom att därefter åvägabringa ändring
hade även av det skäl icke förefunnits, att örn regementsintendenten
avflyttade från våningen ifråga, det torde bliva mycket svårt att få densamma
uthyrd, då ett flertal våningar i orten stöde till förfogande för
jämförelsevis billigt pris.

Genom skrivelse den 18 oktober 1934 till chefen för Norra arméfördel -

193

ningen, generalmajoren A. I. Lyström, anhöll militieombudsmannen om
dennes yttrande i ärendet.

Arméfavdelningschef en anförde i skrivelse den 5 november 1934: Hyresbeloppen
för Västernorrlands regementes enskilda lägerkassas fastighet
»Bulgarien» fastställdes av regementschefen, vilken ock avgjorde alla
ärenden rörande förekommande reparationer o. d. Enskilda lägerkassans
räkenskaper insändes årligen till stabsexpeditionen, varvid även inkomstoch
utgiftsstater för nyssnämnda fastighet bleve underkastade granskning.
Enskilda lägerkassans intressen syntes därför vara på ett betryggande
sätt tillgodosedda. Såsom av handlingarna i målet framginge hade
hyran för den till regementsintendenten uthyrda bostadslägenheten varit
föremål för särskild granskning år 1933, varvid det konstaterats, att den
fastställda hyran ansetts ligga något över då gällande hyresnivå, ett förhållande,
som under tiden sedan dess förändrats till kassans fördel. Arméfördelningschefen
ansåge sålunda, att mot hittills tillämpat förfaringssätt
vid uthyrandet av bostadslägenheter i fastigheten »Bullgarien» intet
vore att erinra.

1 skrivelse den 12 november 1934 till chefen för Västernorrlands regemente
anförde militieombudsmannen härefter följande:

Enligt kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor § 4 första stycket
skulle ärenden angående förvaltningen av enskild lägerkassa eller
för dess räkning bedriven affärsrörelse avgöras av regements- respektive
kårchef på föredragning av regementsintendenten. Börande ansvar för beslut
i dylikt ärende gällde bestämmelserna i § 6 morn. 1 förordningen den
11 oktober 1907 angående förvaltningens vid armén allmänna ändamål
och organisation. Begementsintendenten vore följaktligen gemensamt med
regements- respektive kårchef ansvarig för av denne senare fattat beslut
i ärende rörande enskilda lägerkassan och för dennas räkning bedriven
affärsrörelse, så vitt lian icke skriftligen anfört mot beslutet avvikande
mening.

I 70 § första stycket upphandlingsförordningen stadgades i fråga om
försäljning av staten tillhörig lös egendom, att i prövning av anbud
finge ej den deltaga, som själv avgivit anbud. Jämlikt grunderna för
detta stadgande borde regementsintendent ej deltaga i beslut om uthyrande
till honom av bostadslägenhet i enskild lägerkassa tillhörig byggnad.
Dylikt ärende borde följaktligen av regements- respektive kårchef
hänskjutas till överordnad myndighets avgörande.

Frågan örn upplåtande av bostad åt regementsintendenten i en enskilda
lägerkassan tillhörig byggnad hade alltså icke hort avgöras av regementschefen
utan hade av denne bort för avgörande överlämnas till améfördelningschefen.
Emellertid hade arméfördelningschefen efter hyresavtalets
tillkomst uti ett till militieombudsmannen i ärendet avgivet ytt 13

— Militieombudsmannens ämbetsbcrälldse.

194

rande förklarat sig icke hava något att erinra emot den av regementschefen
beslutade uthyrningen. På grund av vad sålunda anförts läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

Regementschefen anmodades att giva kaptenen Leczinsky del av innehållet
i skrivelsen.

Avskrift av skrivelsen tillställdes chefen för Norra arméfördelningen.

19. Må utgifter för inköp och försäkring av ridhusspegel gäldas av

enskilda lägerkassan.

Vid en av miiitieombudsmannen den 4 maj 1934 förrättad inspektion
av Svea artilleriregemente antecknades beträffande enskilda lägerkassan
följande:

Den 21 februari 1934 hade till försäkringsbolaget Hansa på enskilda
lägerkassans bekostnad betalts försäkringsavgift för en ridhusspegel med
17 kronor 50 öre. Enahanda avgift hade även dessförinnan årligen bestritts
från kassan. Det anmärktes, att enskilda lägerkassans medel, som
jämlikt kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor § 2 finge användas
allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet vid vederbörande
truppförband, icke bort tagas i anspråk för bestridande av ifrågavarande
kostnader.

Sedan miiitieombudsmannen i skrivelse den 12 maj 1934 till regementschefen
anhållit, att han måtte infordra och till miiitieombudsmannen inkomma
med yttrande av regementsintendenten ävensom själv avgiva utlåtande
i ärendet, avgav regementschefen med skrivelse den 25 maj 1934
sådant utlåtande samt översände ett av regementsintendenten den 23 maj
3934 avgivet yttrande i ärendet.

I sitt yttrande anförde regementsintendenten, kaptenen P. Thyberg,
bland annat: Spegeln i ridhuset vore uppsatt till manskapets nytta. Det
hade nämligen ansetts vara av nytta för manskapet, att det självt genom
att betrakta spegelbilden kunde kontrollera sitsen vid ridning. Spegeln
hade anskaffats 1920 på enskilda lägerkassans bekostnad, och premien
hade sedan dess betalats av kassan utan att någon reviderande myndighet
gjort anmärkning häremot.

Regementschefen, översten P. Lagerhielm, anförde: Spegeln i ridhuset
vore enligt ridinstruktörernas åsikt av den betydelse för ridutbildningen
av manskapet, att dess inköpande och försäkring på enskilda lägerkassans
bekostnad syntes honom fullt motiverad. Försäkringen vore
nödvändig särskilt på grund av den risk för sönderslående, som enligt
erfarenheten alltid förfunnes vid hinderhoppning.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll miiitieombudsmannen
i skrivelse den 28 maj 1934 till arméförvaltningens civila departe -

195

merit, att departementet ville avgiva utlåtande rörande ovan berörda förhållande.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement översände med
skrivelse den 31 juli 1934 en av intendentsdepartementet infordrad utredning
rörande sättet för bestridande av kostnader för ridhusspeglar
vid övriga vederbörliga truppförband.

Denna utredning utvisade följande: Vid Skånska kavalleriregementet
funnes tre ridhusspeglar. De hade anskaffats för flera tiotal år sedan
och delvis överflyttats från indragna truppförband och antoges hava inköpts
för medel å allmänna lägerkassan. Speglarna vore ej försäkrade.
Norrlands dragonregemente disponerade fyra ridhusspeglar, av vilka en
skänkts till regementet och de övriga anskaffats genom frivilligt insamlade
medel. Speglarna, som i och med anskaffandet överlämnats till enskilda
lägerkassan, vore försäkrade och försäkringspremierna för desamma
bekostades av enskilda lägerkassan. Vid Göta artilleriregemente
funnes en ridhusspegel, som torde hava tillkommit under slutet av förra
århundradet, möjligen i anslutning till kasernens byggande. Spegeln
vore icke försäkrad. Vid Vendes artilleriregemente funnes fem ridhusspeglar.
De torde hava tillkommit i samband med respektive ridhus och
vore ej försäkrade. Norrbottens artillerikår och Norrlands dragonregementes
till Boden detaclierade skvadron disponerade var sin ridhusspegel.
Artillerikårens spegel hade inköpts på bekostnad av anslaget för undervisningsmateriel
m. m. vid truppförbanden. I ifråga örn spegeln i skvadronens
ridhus hade icke kunnat utrönas, på vilket anslag densamma
anskaffats. Bägge ridhusspeglarna vore glasskadeförsäkrade och hade
hittills försäkringspremierna bekostats av enskilda lägerkassan. Vid
Smålands arméartilleriregemente funnes tre ridhusspeglar. Två av speglarna
syntes hava anskaffats i början av 1900-talet, den tredje omkring
år 1916, alla troligen efter vederbörligt tillstånd med medel ur allmänna
lägerkassan. Speglarna hölles icke försäkrade. Vid Svea ingenjörkår
funnes en ridhusspegel, inköpt för enskilda medel och oförsäkrad. Den
hade budgetåret 1933—1934 reparerats på bekostnad av allmänna lägerkassans
besparingsmedel. Vid Bodens ingenjörkår funnes en ridhusspegel
inköpt år 1928. Inköpskostnaderna hade bestritts med medel ur enskilda
lägerkassan, vilken kassa ock betalt 10-årsförsäkring gällande från
den 23 januari 1929. Svea trängkår hade två ridhusspeglar. Den ena
hade emottagits från Svea trängkår i örebro i samband med denna kårs
förflyttning till Linköping år 1927; anskaffningen hade sannolikt skett under
åren 1918—1920, men med vilka medel inköpskostnaderna bestritts
hade ej kunnat fastställas. Den andra spegeln hade anskaffats vid förutvarande
Östgöta trängkår i Linköping år 1919; inköpet hade skett genom
medel influtna vid en ryttarfest, som anordnats av kårens personal. Enär
ridhusspeglarna vore så placerade, att de knappast kunde skadas under rid -

196

utbildning och några sådana skador ej heller förekommit, vore speglarna
icke försäkrade. Göta trängkår disponerade en ridhusspegel, som av enskild
person överlämnats såsom gåva till kåren. Kronans medel hade således
icke anlitats för anskaffning av ifrågavarande spegel. Spegeln vore oförsäkrad.

Intendent sdepartementet anförde för egen del beträffande ridhusspegeln
vid Svea artilleriregemente: Då spegeln huvudsakligen erfordrades
för manskapets ridutbildning samt jämväl måste anses vara till manskapets
nytta och trevnad syntes intet vara att erinra emot, att densamma
— i likhet med vad skett vid åtskilliga andra beridna truppförband —
anskaffats på enskilda läger kassans bekostnad. Vad anginge frågan huruvida
spegeln borde försäkras eller icke, uttalade departementet såsom
sin mening, att då risken för att spegeln kunde förstöras genom olyckshändelse
måste anses avsevärd, sådan spegel borde, i de fall densamma anskaffats
av medel, tillhörande enskilda lägerkassan — vilka medel ej
alltid med säkerhet kunde beräknas lämna tillgång till anskaffande av
ny spegel i stället för en skadad sådan — på nämnda lägerkassas bekostnad
hållas försäkrad.

I skrivelse den 22 september 1934 till regementschefen anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i saken förekommit.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga skrivelse den 17 april 1903 till arméförvaltningen
å intendents- och civila departementen angående användandet
och redovisningen av regementenas lägerkassor, vilken författning gällde
vid tidpunkten för inköpet av ifrågavarande ridhusspegel, var enskild lägerkassa
uteslutande avsedd att bereda nytta och trevnad för manskapet.
Enligt § 2 i nu gällande kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet
och redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor
gällde, att enskild lägerkassas medel finge användas allenast för beredande
av nytta och trevnad för manskap vid vederbörande truppförband.

Regementschefen hade uppgivit, att den ifrågavarande ridhusspegeln
anskaffats, då den enligt ridinstruktörernas åsikt vore av betydelse för
ridutbildningen av manskapet. Regementsintendenten hade i sitt yttrande
anfört, att spegeln uppsatts för att manskapet genom att betrakta
spegelbilden skulle kunna kontrollera sitsen vid ridning.

Uppenbart vore, att ovan återgivna bestämmelser örn enskild lägerkassas
användning, nämligen att medlen uteslutande resp. allenast vöre
avsedda att bereda manskapet nytta och trevnad, icke finge i tolkningsväg
utsträckas att avse rena utbildningsändamål, även örn utbildningen
i och för sig kunde anses vara till nytta eller trevnad för manskapet.

Med hänsyn härtill fann tjänstförrättande militieombudsmannen, att
anskaffandet av ifrågavarande ridhusspegel på enskilda lägerkassans bekostnad
icke stöde i överensstämmelse med föreskrifterna om användan -

197

det av nämnda kassas medel. Av den av arméförvaltningen införskaffade
utredningen framginge också, att av de tillfrågade truppförbanden endast
ett (Bodens ingenjörkår) ansett sig kunna anlita enskilda lägerkassans
medel för dylikt ändamål.

Med hänsyn till den långa tiel, som förflutit sedan ifrågavarande ridhusspegel
anskaffats, vidtoge tjänstförrättande militieombudsmannen
ingen vidare åtgärd med anledning av anmärkningen rörande spegelns
anskaffande.

Av vad ovan anförts torde framgå, att gäldandet av kostnaden för spegelns
försäkring icke torde för framtiden böra belasta enskilda lägerkassans
konto.

Regementschefen anmodades att giva regementsiutendenten del av skrivelsen
ifråga.

Avskrift av skrivelsen tillställdes arméförvaltningens intendents- och
civila departement samt chefen för Östra arméfördelningen.

198

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen m. m.

1. Angående förtydligande bestämmelser i fråga om befälhavares underrättande
om uppskov med handläggning av mål vid krigsrätt.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 156 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 7 november 1933 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne.

* *

I arméns generalorder den 28 februari 19 3 i (nr 311) och marinens generalorder
samma dag (nr 150) bar föreskrivits följande:

»Har stationsbefälhavare eller regementschef eller den befälhavare
(chef), som enligt nådigt förordnande skall föranstalta örn sammankallande
av krigsrätt, från tjänstgörande auditör mottagit uppgift, att vid
krigsrätten förekommet mål uppskjutits till förnyat sammanträde å viss
dag, skall meddelande härom ofördröjligen översändas till den befälhavare
(chef, myndighet) vid marinen, armén eller flygvapnet, som för
målets handläggning beordrat militära ledamöter i krigsrätten. Därest
de militära ledamöterna i rätten förordnats av Kungl. Majit, insändes
underdånig anmälan örn målets uppskjutande.»

2. Angående sammansättning av krigsrätt vid handläggning av mål

från flygvapnet.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 165 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 5 december 1933 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne.

* #

Genom Kungl, brev den 29 mars 1934 har Kungl. Majit — med upphävande
av föreskrifterna i Kungl, breven till chefen för flygvapnet den
9 juni 1927 och den 26 september 1929 angående militära ledamöter ur
flygvapnet i vissa regements- och stationskrigsrätter vid handläggning
av mål eller ärende från krigsrätten underlydande avdelning av flygvapnet
— med stöd av 4 § andra stycket lagen den 11 mars 1927 med vissa

199

till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar ock rättegången
därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet förordnat:

att officerare och underofficerare, tillhörande flygvapnet eller beordrade
till tjänstgöring vid nämnda vapen, skola utses att tjänstgöra såsom
ledamöter i rätten, då mål eller ärende från avdelning av flygvapnet,
som ovan nämnts, där förekommer, eller att vara ställföreträdare för sådana
ledamöter, samt

att antalet av de i vederbörande krigsrätt sålunda utsedda ledamöterna
eller ställföreträdarna skall utgöra:

i mål, som i 8 § b) av lagen den 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och
rättegången därstädes avses, två regementsofficerare med två ställföreträdare
för dem,

i mål, som i 8 § c) och d) nyssnämnda lag avses och där fråga är örn
flyghaveri, två officerare eller en officer och en underofficer med en ställföreträdare
för en var av dem, samt
i övriga mål, som i 8 § c) och d) samma lag avses, en officer och en
underofficer med en ställföreträdare för en var av dem.

3. Angående utsplsningsförhållandena m. m. vid Karlskrona

örlogsstation.

Ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag innehåller (sid. 193 ff.) redogörelse
för en av tjänstförrättande militieombudsmannen till Konungen
den 3 augusti 1933 avlåten framställning med anledning av vissa bland
manskapet vid Karlskrona örlogsstation inträffade fall av disciplinära
förseelser, vilka enligt i pressen förekomna uppgifter skulle varit
föranledda av otillfredsställande utspisningsförhållanden vid nämnda örlogsstation.
I skrivelsen förmälde tjänstförrättande militieombudsmannen,
att han den 29 juli 1933 verkställt inspektion av utspisningsförhållandena
vid örlogsstationen samt meddelade sina under inspektionen
gjorda iakttagelser rörande matens beskaffenhet och tillräcklighet samt
lokaler och anordningar i övrigt för densammas tillredning och utspisning,
beträffande personalen vid stationens matinrättning och kontrollen
av matlagningen därstädes, angående utspisningsnämdens verksamhet,
ävensom angående marketenteriet. Tjänstförrättande militieombudsmarmen
framhöll särskilda önskemål samt ifrågasatte olika åtgärder i
syfte att åstadkomma förbättrade anordningar beträffande vissa i skrivelsen
berörda avseenden.

Över tjänstförrättande militieombudsmannens framställning avgav marinförvaltningen
den 3 februari 1934 underdånigt utlåtande, vari ämbetsverket
anförde:

Frågan om förbättrande av kosthållet vid marinen vore på grund av
nådiga brevet den 22 september 1933 föremål för utredning av särskilda

200

sakkunniga. Dessa hade den 27 december 1933 inkommit med ett första
avsnitt av utredningen innefattande förslag till modernisering av de
större matinrättningarna, alltså även sjömanskårens matinrättning i
Karlskrona, samt till införande av kvinnlig personal, anlitande av intendenturpersonal
för ledningen av matinrättningarna m. m. Sedan myndigheternas
yttranden över nämnda förslag inkommit, ämnade marinförvaltningen
att med det snaraste förelägga Kungl. Majit förslag till
de åtgärder, som borde vidtagas för en rationalisering av utspisningsförhållandena.

Då marinförvaltningen bade för avsikt att i nämnda sammanhang ingå
på de spörsmål av mera allmän betydelse, som berördes i militieombudsmannens
rapport, ansåge sig marinförvaltningen för det dåvarande kunna
inskränka sitt yttrande till att i huvudsak endast avse sådana i militieombndsmannens
rapport berörda förhållanden, som särskilt gällde sjömanskåren
i Karlskrona.

Utan att vilja bestrida bristerna i utspisningsförliållandena i allmänhet
— ty på dessa hade ämbetsverket sin uppmärksamhet fästad redan innan
matstrejken inträffade — finge marinförvaltningen framhålla risken av
ätt på grund av iakttagelserna vid ett kort besök bilda sig en uppfattning
om dessa förhållanden, ty helt naturligt kunde dessa, på grund av
en ogynnsam tillfällighet, därvid komma att framstå i en ofördelaktigare
dager än de förtjänade. Vidare finge det anses påvisat att matstrejken, örn
än närmast framkallad av missnöje med maten, dock ytterst bottnade i
kommunistisk agitation, en omständighet, som icke borde lämnas obeaktad,
då man sökte bilda sig en uppfattning om orsakssammanhanget. Ej heller
borde man förbise resultaten av läkarnas undersökningar rörande de
värnpliktigas viktförhållanden vid olika tillfällen, ty även om det kunde
vara vanskligt att därav draga den slutsatsen att allt vore bra som det
Tore„— ökningen i vikt hos en viss värnpliktig kunde ju vara orsakad av
förhållanden som läge utanför sjömanskårens matinrättning — gåve dock
dessa undersökningar ett visst belägg för att de värnpliktiga icke vore
undernärda.

Den tidpunkt, da matstrejken inträffade, hade ju i flera hänseenden också
varit särskilt ogynnsam, dels på grund av omöjligheten att till kostens
förbättrande disponera tidigare gjorda besparingar, en fråga vartill marinförvaltningen
skulle återkomma i annat sammanhang, dels på svårigheten
att på försommaren anskaffa god potatis av förra årets skörd. Vad
beträffade denna anskaffning hade marinförvaltningen under föregående
år anbefallt försök med upphandling av vissa säsongmässiga proviantartiklar
enligt principen glidande pris, baserat på notering, och hoppades
att dessa försök skulle leda till att man vid anskaffningen av potatis
skulle kunna betydligt tidigare övergå till ny potatis än förut, även örn
detta skulle medföra eu tillfällig kostnadsökning.

Att vid massutspisning tillfredsställa alla smakriktningar vore naturligtvis
ogörligt. Det mjuka starkt syrade rågbröd (ankarstock), som tillverkades
vid kronobageriet i Karlskrona, vore av gammalt ansett såsom varande
en förnämlig produkt och dess betydelse under mer än ett sekel såsom
en huvudbeståndsdel i varvsarbetarnas och manskapets föda vid Karlskrona
station hade varit mycket stor. Men såsom militieombudsmannen
anmärkte, brödets popularitet vore inskränkt till de sydligare landskapen,
och därför kunde det vara motiverat att minska på syrligheten eller att
jämväl utspisa annat slags bröd av rågmjöl. Åtgärder i den riktningen
hade redan vidtagits.

201

Den hittills vid stationernas matinrättningar tillämpade måltidsordningen,
mycket tidig frukost, tidig middag och en ganska lätt aftonmåltid
efter arbetstidens slut, tillrättalagd huvudsakligen med hänsyn till
det å örlogsvarven arbetande manskapet hade sina olägenheter. Vid Stockholms
station hade denna ordning nu på försök omlagts till första frukost,
andra frukost (lunch) och middag, vilket säkerligen utom andra
fördelar bomme att bättre motsvara behovet och önskemålen hos flertalet.
Många, som ville begagna sig av permission efter övningstidens
slut, ansåge sig emellertid icke lia råd att försaka middagsmålet och försattes
därför i valet mellan mat eller ledighet så fort som möjligt, medan
de tidigare utan nämnvärd uppoffring kunde hoppa över den ganska
lätta aftonvarden. Vid Karlskrona station hade man än så länge inskränkt
sig till att förstärka aftonmålet med samtidig minskning av frukostmålet,
men avsikten vore att i fortsättningen pröva sig fram till den
med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena lämpligaste måltidsordningen.

Militieombudsmannens uppfattning örn att man icke borde driva sparsamheten
så långt, att man riskerade truppens välbefinnande delade marinförvaltningen,
men ämbetsverket hade anledning tro, att en fullt tillfredsställande
kost kunde, med genomförande av vissa förändringar, åstadkommas
inom den nuvarande normalportionsstatens ram — utom vid exempelvis
sådana förläggningar som fästningarnas yttre linjer — och detta
utan att man behövde räkna med besparingar uppkommande vid permittering
av manskap med flera tillfällen.

Beträffande frågan örn kvinnlig personals anställande vid matinrättningarna,
vilken liksom den örn normalportionens tillräcklighet berörde
marinen i dess helhet, komme marinförvaltningen att upptaga densamma
vid behandling av ovannämnda sakkunnigas utredning och förslag.
Frågan om marinintendenternas användning i större omfattning
än hittills vid ledningen av matinrättningarna vore ävenledes avsedd att
behandlas i samband med nämnda sakkunnigas förslag.

I sin rapport linde militieombudsmannen framhållit önskvärdheten av
att vid förbättrandet av mathållningen vid Karlskrona örlogsstation anlita
arméns konsulent i förplägnadsfrågor. I anledning därav finge marinförvaltningen
framhålla att denne, sysslomannen vid Sundby hospital
A. Nordfeldt, tillkallats att såsom sakkunnig biträda vid utredningsarbetet.

Militieombudsmannen hade vidare framhållit önskvärdheten av att det
institut, som införts vid marinen i avsikt att tillvarataga manskapets intressen
beträffande utspisningen, nämligen utspisningsnämnderna, erhölle
noggrannare och tydligare föreskrifter beträffande sina befogenheter
och åligganden. Vad anginge sjömanskårens i Karlskrona matinrättning
hade denna fråga redan ordnats i den riktning, militieombnsdmannen
förordat. Därmed kunde detta spörsmål, som berörde hela marinen,
emellertid icke sägas vara löst. Att för det dåvarande vidtaga åtgärd för
utfärdande av liknande bestämmelser att gälla marinen i dess helhet funné
nämligen marinförvaltningen icke lämpligt, ty frågan örn utspisningsnämndernas
verksamhet vore alltför ömtålig att tillrättaläggas utan en
grundlig omprövning. Detta desto mera som, enligt vad marinförvaltningen
under hand inhämtat, militieombudsmannen gjort underdånig
framställning örn utfärdandet av för hela försvarsväsendet gemensamma
bestämmelser angående utspisningsnälunder, organ som icke torde finnas
vid armén och flygvapnet.

Till avhjälpande av de brister i dåvarande anordningar för matens

202

tillredning och utportionering vid sjömanskårens matinrättning i Karlskrona,
som militieombudsmannen påtalat och vilka till stor del berodde
på bristande medel för matinrättningens modernisering, komme marinförvaltningen
att i förut åberopat sammanhang framlägga förslag. Beträffande
vissa anmärkningar mot renhållningen, sättet för diskning
m. nu vid nämnda matinrättning finge marinförvaltningen hänvisa till
myndigheternas vidfogade yttrande i ärendet.

Frågan om marketenteriet vore löst, sedan Kungl. Maj :t anvisat medel
för uppförande av nytt marketenteri. Detta vore under uppförande.

* *

Genom beslut den 16 mars 1934 fann Kungl. Maj:t med hänsyn till vad
i marinförvaltningens utlåtande anförts tjänstförrättande militieombudsmannens
skrivelse icke för närvarande föranleda någon Kungl. Majlis
särskilda åtgärd.

Emellertid hade Kungl. Maj:t den 28 februari 1934 framlagt proposition
(nr 205) till riksdagen angående modernisering av vissa matinrättningar
vid marinen. I propositionen hemställde Kungl. Majit, att riksdagen
måtte för modernisering av vissa matinrättningar vid marinen för
budgetåret 1934/1935 anvisa ett reservationsanslag å 250,000 kronor att utgå
av lånemedel. Bland arbeten, vilka i första hand borde komma till
utförande, föreslogs:

flyttning av tvättinrättningen och korvfabriken i Karlskrona, anordnande
av köttcentral och rosteri å Stumholmen; samt

modernisering av matinrättningen vid sjömanskåren i Karlskrona.

I skrivelse den 6 juni 1934 (nr 324) anmälde riksdagen, att riksdagen
intet hade att erinra mot Kungl. Majlis förslag samt att det begärda anslaget
anvisats.

4. Innebörden av den visst manskap vid flottans sjömanskår, anställt
före den 1 januari 1919, tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning1
vid kåren m. m.

Härom avlät militieombudsmannen den 22 mars 1934 följande skrivelse
till Konungen.

»Enligt kontrakt den 29 januari 1908 antogs Alvin Julius Björkdahl i
enlighet med kungörelsen den 8 juni 1900 angående antagning av manskap
vid flottans sjömanskår och kungl, hrevet den 8 december 1904 såsom
1. klass sjöman vid flottans sjömanskår och Karlskrona station för
en tid av tre år nio månader från och med den 1 februari 1908.

I 11 § av förenämnda kungörelse den 8 juni 1900 stadgas, att den, som
fullgjort fordringarna för uppfattning till underofficerskorpral, vore
berättigad till fortfarande anställning i sjömanskåren.

203

Björkdahl har därefter nied ett kortare avbrott kvarstatt i tjänst vid
flottan. Han utnämndes den 1 november 1909 till korpral samt utnämndes
och förordnades den 10 november 1920 till underofficer av 3. graden
i flottan med konstitutorial och den 23 november 1923 att från och med
den 11 i samma månad innehava samma grad med fullmakt.

Sedan stationsbefälhavaren vid flottans örlogsstation i Karlskrona genom
resolution den 28 juni 1933 bestämt, att Björkdahl, som innehade beställning
såsom korpral vid 3. yrkeskompaniet, vore skyldig att avgå
från tjänsten i den för sådan beställningshavare gällande ordning, har
chefen för sagda kompani i skrivelse till chefen för underofficers- och
sjömanskårerna den 6 juli 1933, under åberopande av § lil: 2 b i gällande
reglemente för marinen del I, anmält, att Björkdahl, som vore rodd den
13 april 1883, den 13 april 1933 varit skyldig att från tjänsten avgå med
pension, samt tillika hemställt, att kårchefen ville meddela Björkdahl
avsked från och med den 1 november 1933.

Med skrivelse den 11 juli 1933, vilken påföljande dag delgivits Björkdahl,
har kårchefen därefter med stöd av bestämmelserna i RM I A § 23
mom. 2 uppsagt Björkdahl från hans anställning vid sjömanskåren från
och med utgången av oktober månad 1933.

I skrivelse, som den 28 juli 1933 inkommit till militieombudsmannen,
har Björkdahl anhållit örn militieombudsmannens bistånd till upphävande
av chefens för underofficers- och sjömanskårerna förenämnda beslut örn
Björkdahl uppsägning från sin tjänst.

Efter det Björkdahl sedermera hos Kungl. Maj:t anhållit att få kvarstå
i tjänsten i avvaktan å slutlig handläggning av det av Björkdahl hos
militieombudsmannen anhängiggjorcla ärendet angående Björkdahl uppsägning,
har Kungl. Majit genom beslut den 6 oktober 1933 bifallit sistnämnda
framställning.

Björkdahl anförde i sin framställning till militieombudsmannen: I

det mellan honom och kronan den 29 januari 1908 upprättade anställningskontraktet
funnes icke några pensionsbestämmelser. Ej heller funnes
där angiven någon tidpunkt, då Björkdahl vore skyldig att avgå ur
tjänst. Björkdahl kunde ej heller vare sig i nu gällande eller närmast
förut gällande reglemente för marinen finna någon dylik bestämmelse
berörande hans fall. Enär anställningskontrakten vore avsedda att undertecknas
av oerfarna ynglingar, borde väl de bestämmelser, som inflöte
i kontrakten, vara så beskaffade att ynglingen förstode vad han underskreve.
Björkdahls kontraktsenliga anställningstid, som utgått den
31 oktober 1911, hade på grund av avlagda underofficersexamina förlängts
med fyra år. Innan denna tid utgått, hade mobiliseringen mellankommit
och Björkdahls skyldighet att kvarstå i tjänst hade till följd
därav ytterligare förlängts. En av Björkdahl den 16 september 1918
gjord ansökan örn avsked hade icke föranlett någon kårchef ens åtgärd.
L»å Björkdahl vid tiden för mobiliseringens slut varit i tur att befordras

Framställning
till M. O.
av underofficeren
av 3.
graden A. J.
Björkdahl.

204

Avgivna yttranden
över

Björkdahl

framställning.

till underofficerskorpral över stat oell med då rådande förhållanden syntes
ha utsikt att inom ej alltför avlägsen framtid komma på stat, hade
Björkdahl beslutat sig för att kvarstanna. Emellertid hade den år 1925
beslutade nya försvarsorganisationen mellankommit och borttagit alla utsikter
för Björkdahl att komma på stat. Samtidigt hade möjligheterna
för f. d. militär personal att finna utkomst å den civila arbetsmarknaden
i betänklig grad försvårats. För att ej äventyra sin försörjningsplikt
mot sin familj — Björkdahl hade fem barn — hade Björkdahl beslutat att
söka klara sig fram med den lilla lön han hade som korpral. Det vore
uppenbart, att kronan på grund av Björkdahl dubbelställning såsom underofficer
och korpral fullt kunnat utnyttja och jämväl utnyttjat hans
arbetskraft. Björkdahl hade kunnat kommenderas i vilken som helst av
dessa ställningar. Då kronan fullt utnyttjat sin kontraktsenliga rätt,
torde även Björkdahl äga rätt fordra vad kontraktet föreskreve. Även
örn något stöd för uppsägningen funnes, syntes den likväl ur humanitär
synpunkt förhastad. Björkdahl hade nämligen uppsagts innan han hunnit
fylla fordringarna för uppnående av högsta pension. Flaggunderofficer
hade sålunda tillåtits kvarstå i tjänst 18 månader efter uppnådd
pensionsålder i och för erhållande av full pension. Den Björkdahl medgivna
fristen vore dessutom kort. Såsom underofficer hade Björkdahl
skyldighet att hålla sig med dyra uniformer. Enär den knappa ersättning
till beklädnad, som hittills utbetalts — denna vore beräknad efter
manskaps beklädnadsstat — icke täckt utgifterna, hade följden blivit
skuldsättning. Skulle Björkdahl nu avskedas med en pension, som nätt
och jämt täckte bostadshyran jämte första årets skatter, skulle han med
familj bliva hänvisad till svält eller till anlitande av fattigvård.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 18 augusti
1933 anhållit, att stationsbefälhavaren vid Karlskrona örlogsstation
ville infordra yttrande från chefen för underofficers- och sjömanskårerna
samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma till militieombudsmannen,
hava dylika yttranden till militieombudsmannen inkommit.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna, kommendören Holmberg
anförde sålunda i yttrande den 25 augusti 1933: Kårchefen hade redan
tidigare uppsagt manskap, som anställts vid sjömanskåren före 1919 och
uppfyllt för befordran till underofficerskorpral respektive underofficer
av 3. graden stadgade villkor. Av dylik personal hos Kungl. Majit gjord
framställning om fortsatt anställning hade enligt Kungl. Majlis beslut
den 23 september 1932 icke föranlett någon Kungl. Majlis åtgärd. Det
torde därför få anses prejudicera!, att dylikt manskap finge vid uppnådd
pensionsålder uppsägas.

Stationsbefälhavaren, konter amiralen Lindsström anförde i yttrande den
6 september 1933: Ehuru anställningen vid sjömanskåren numera i regel
upphörde senast under det år den anställde uppnådde 35 år, vore Björk -

205

dahl jämlikt RM I A § 170 mom. 2 berättigad till fortfarande anställning
vid kåren. Denna fortfarande anställning kunde emellertid icke
tillmätas obegränsad räckvidd utan måste någon gång upphöra och hade
detta ansetts böra ske vid inträdet av den i 1879 års pensionsreglemente
angivna pensionsålder. Då någon annan gräns för anställningens utsträckning
icke vore känd, syntes ej heller de framförda kraven på ytterligare
anställning vara lagligen grundade. Stationsbefälhavaren hemställde
därför, att Björkdahl framställning icke måtte föranleda någon
miiitieombudsmannens åtgärd.

Björkdahl anförde i påminnelser, som den 7 och den 18 september 1933
inkommo till militieombudsmannen: Samtliga marina myndigheter hade 1
intill år 1932 varit av den uppfattningen, att manskap vid sjömanskåren,
som vunnit anställning före år 1919 samt uppfyllt fordringarna för uppflyttning
till underofficerskorpral respektive underofficer av 3. graden,
jämlikt 1915 års reglemente för marinen del I § 3471h, varit berättigade
kvarstå i tjänst. På grund av en missriktad skrivelse av ett antal underofficerskorpraler,
som icke blivit överförda till underofficerare av 3.
graden, hade dessa, vilka samtliga varit i åldern 51—58 år och samtliga
haft över 30 tjänsteår, blivit avskedade under erhållande av högsta
manskapspension. Lagligheten av det nämnda befattningshavare meddelade
avskedet torde vara diskutabel.

Efter hemställan av militieombudsmannen bär härefter chefen för m-arinstaben,
vice amiralen Lybeck den 25 september 1933 avgivit yttrande
och därvid anfört: Graden »underofficer av 3. graden» infördes inom

flottan och kustartilleriet genom beslut av 1918 års riksdag och ersatte
därvid i stort sett den ditintills befintliga graden underofficerskorpral.
Graden ifråga upphörde genom 1925 års försvarsbeslut och ersattes, allmänt
sett, av en numera införd högsta manskapsgrad, flaggkorpral.
Tjänstegraden »underofficer av 3. graden» vore sålunda f. n. under avskrivning,
ehuru ett mindre avtagande antal underofficerare av 3. graden
kvarstode vid eller i flottan respektive kustartilleriet eller i marinen.
Graden underofficer i marinen vore en ren titelgrad, till vilken förtjänta
korpraler kunnat befordras utan yttrande av befordringskommissionen.
Sålunda befordrat manskap kvarstode i tjänst enligt villkor, som gällde
för manskap. Första utnämning till underofficer av 3. graden vid eller i
flottan skulle ske medelst konstitutorial och kunde ske, beträffande
korpral, som fyllt vissa fordringar, vid flottan, när löneledighet uppstått,
och i flottan, utan löneledighet, när korpral, som under fem år varit kompetent
för utnämning till underofficer av 3. graden, ansåges därav förtjänt.
Underofficer av 3. graden tillhörde, vare sig han konstituerats
vid eller i flottan, underofficerskåren, ehuru han icke hade någon graden
motsvarande löncställning och vad därmed ägde sammanhang såsom särskilda
förmåner, pensionsreglerande bestämmelser m. m. För att en konstituerad
underofficer av 3. graden vid eller i flottan skulle kunna er -

Påminnelse r
%v Björkdahl.

Yttrande av
chefen för
marinstaberr.

206

Gällande bestämmelser

angående underofficer
av 3.
graden och sådan
befattningshavares

rättsliga ställning.

hålla fullmakt i samma grad fordrades, förutom vissa kvalificerande betyg
och tjänstgöringsmeriter, att han innehaft konstitutorial under en
prövotid av minst tre år. Den, som sålunda erhållit fullmakt vid flottan,
uppbar därmed ock motsvarande lön antingen han redan innehaft denna
lön såsom konstituerad vid flottan eller han varit konstituerad i flottan
och lön vid utnämningstillfället blivit ledig. Den åter, som erhölle fullmakt
i flottan, kvarstode i korprals löneställning i avvaktan å ledig lön.
För närvarande kvarstode 17 underofficerare av 3. graden i flottan med
korprals löneställning, av vilka 15 innehade fullmakt, men endast två
ägde konstitutorial. Dessa sistnämnda kvarstode i tjänst så länge de innehade
konstitutorialet. Men örn de av någon anledning berövades detta,
förlorade de därmed sin anställning. Konstitutorialets utbytande mot
fullmakt medförde sålunda säkerhet för vidare anställning som underofficer,
även om vederbörande innehade allenast korprals löneställning.
En annan uppfattning skulle göra konstitutorialets utbytande mot fullmakt
meningslöst. Vore fullmakten utfärdad vid flottan åtnjöte innehavaren
underofficers av 3. graden löneställning och vad därmed ägde
sammanhang. Han pensionerades såsom underofficer, för vilken normal
avgångsålder vore 55 år. Vore fullmakten åter utfärdad i flottan
och innehavaren kvarstode i korprals löneställning, gällde för honom beträffande
anställningstid, pension m. m. vad som stadgades för korpral.
I § 347 av 1915 års reglemente för marinen och § 170 mom. 2 i 1931
års senare reglemente stadgades, att korpral under vissa förutsättningar,
vilka fylldes av klaganden, vore berättigad till fortfarande anställning
vid sjömanskåren. Detta stadgande måste dock läsas i samband
med Kungl. Maj:ts reglemente för pensionering av flottans gemenskap
den 31 oktober 1879, vari bestämdes om pension för medlem av
sjömanskåren, som tjänat minst tjugu år och uppnått femtio års ålder.
Rättigheten att kvarstå kunde icke gälla längre än intill dess vederbörande
enligt pensionsreglementet bleve pensionsberättigad. Björkdahl
hade den 13 april 1933 uppnått femtio år och med ett kortare avbrott
stått i tjänst sedan den 1 februari 1905, alltså under 28 år. Han hade
sålunda fyllt fordringarna för erhållande av pension och vore därmed
icke berättigad att kvarstå å aktiv stat.

Angående konstituering till underofficer av 3. graden vid eller i flottan
stadgades i RM I 1915 § 29 mom. V* att för att kunna konstitueras till
underofficer av 3. graden vid eller i flottan fordrades att under hela det
sistförflutna året hava varit korpral samt därutöver att hava erhållit
vissa närmare angivna betyg.

Angående fullmakt å nyssnämnda grad stadgades i RM I 1915 § 29 mom.
1h att för att kunna erhålla fullmakt såsom underofficer av 3. graden
fordrades att hava innehaft konstitutorial å denna befattning under minst
tre år ävensom att under de senaste tre åren ernått lägst visst angivet

207

betyg i tjenstbarhet och uppförande, varjämte för underofficerare å olika
avdelningar fordrades viss närmare angiven tjänstgöring.

I fråga örn utnämning till underofficer av 3. graden med konstitutorial
stadgades särskilt i EM I 1915 § 29 mom. 5 att i fråga örn utnämning
till underofficer av 3. graden med konstitutorial gällde särskilt, att utnämning
finge äga rum, när ledighet uppstode inom det för stationen i gällande
stat bestämda antalet beställningar inom vederbörlig yrkesgren av underofficerskåren,
dock att korpral, som under en tid av fem år varit
kompetent för utnämning till underofficer av 3. graden och som i övrigt
därav gjort sig förtjänt, kunde efter vederbörande stationsbefälhavares
beprövande, örn utnämning på grund av nyssnämnd ledighet ej kunde
komma honom till del, konstitueras till underofficer av 3. graden i
flottan.

Angående utnämning till beställning viel flottan av underofficer stadgades
i EM I 1915 § 28, att utnämning till beställning vid flottan av underofficer,
som förut utnämnts till samma beställning över stat i flottan,
skulle i mån av uppkommen ledighet ske i tur.

Angående villkor i kroppsligt avseende för utnämning till underofficer
stadgades i § 28 morn. 2 1h: För såväl befordran som utnämning (konstituering)
av underofficer av högre eller lägre grad vid eller i flottan
fordrades att i kroppsligt avseende vara duglig för tjänstgöring ombord.
För utrönande av denna duglighet skulle med visst undantag, varom ej
nu är fråga, stationsbefälhavaren låta infordra läkarbetyg från för befordran
ifrågasatt underofficer oller korpral. Dylikt betyg skulle endast
innehålla uppgift huruvida den betyget avsåge kunde anses äga sådan
kroppsstyrka, att han kunde fullt uthärda de med tjänsten i fred och i
krig förenade ansträngningar, och icke företedde kroppsfel av sådan art,
att det kunde anses inskränka hans tjänstduglighet, därest icke vid undersökningen
iakttaget sjukligt tillstånd eller befintligt kroppsfel gåve
anledning antaga, att tjänstdugligheten därav nedsattes. I sådant fall
skulle detta förhållande med tydligt angivande av sjukdomens eller
kroppsfelets beskaffenhet i betyget meddelas.

Angående entledigande av konstituerad underofficer av 3. graden stadgades
i EM I 1915 § 167:4: Konstituerad underofficer av 3. graden, som
inom tre år från den dag konstitutorialet dagtecknats ej uppfyllt fordringarna
för erhållande av fullmakt, skulle av vederbörande kårchef anmälas
till entledigande, för såvitt ej orsaken härtill vore, att han icke i
tid kunnat erhålla kommenderingar, som omförmäldes i § 29: Va, i vilket
fall med den slutliga prövningen skulle anstå till dess tillfälle att fylla
fordringarna enligt nyssnämnda paragraf blivit honom berett. Dylik
anmälan örn entledigande skulle jämväl äga rum, örn konstituerad underofficer
av 3. graden befunnes för tjänsten olämplig eller genom mindre
gott uppförande förverkat vederbörande kårchefs förtroende. Sistberörda
stadgande upphävdes emellertid genom kungl, brevet den 21 maj 1926 i

208

Flottans sjö''
manskårs
organisation
och manskapets
inom
kåren anställnings-
och
pensionsvillkor.

samband med bortfallandet av graden underofficer av 3. graden, därvid
dock tillika föreskrevs att beträffande den, som vid utgången av oktober
månad 1926 vore underofficer av 3. graden eller underofficerskorpral,
skulle gälla vad dittills för sådan befattningshavare funnits i reglementet
föreskrivet.

Angående rätt till fortfarande anställning för vissi manskap tillhörande
sjömanskåren stadgades i RM I 1915 § 36 mom. 3, att underofficerskorpral
ävensom korpra], som uppfyllt fordringarna för befordran till underofficerskorpral,
vore efter förloppet av de år, under vilka han jämlikt
mom. 2 i samma paragraf — d. v. s. på grund av genomgångna skolor
— vore skyldig kvarstå i tjänsten, berättigad till fortfarande anställning.
Sistnämnda stadgande utgick emellertid ur reglementet på
grund av kungl, brevet den 13 december 1918. Genom samma kungl, brev
föreskrevs tillika att den i sjömanskåren, som före den 1 januari 1919
anställts genom kontrakt eller karlskrivits från skeppsgossekåren och
som vore underofficerskorpral eller korpral samt uppfyllt för befordran
till underofficerskorpral eller för konstituering till underofficer av 3.
graden stadgade fordringar, vore berättigad till fortfarande anställning
vid kåren. Detta stadgande intogs i reglemente för marinen såsom
§ 347 Vs och kvarstår i nu gällande reglemente § 170 mom. 2.

Angående kassatian av manskap tillhörande sjömanskåren stadgades i
RM I 1915 § 238 mom. 2, att förste läkaren skulle, när anledning därtill
förekomme, hos stationsbefälhavaren göra anmälan örn anställande av
kassationsmönstring, samt i § 67, att kassationsmönstring skulle anställas
av vederbörande stationsbefälhavare så ofta och med så många bland
manskapet vid sjömans- oell skeppsgossekårerna, som han efter anmälan
av förste läkaren ansåge nödigt ävensom att de, som vid sådan mönstring
funnes odugliga till vidare tjänst, skulle avskedas och de, som ansåges
kunna återställas, bibehållas tills vidare. Motsvarande stadgande i RM
I 1931, se § 39 mom. 3.

Såväl stationsbefälhavaren i Karlskrona som chefen för marinstaben
hava ansett, att den på grund av övergångsstadganden i gällande reglemente
för marinen visst manskap medgivna rätt till fortfarande anställning
i sjömanskåren icke kunde gälla för längre tid än intill inträdet av
den i reglementet för pensionering av flottans gemenskap den 31 oktober
1879 angivna pensionsåldern d. v. s. 50 år. En prövning av riktigheten
av denna ståndpunkt erfordrar en närmare undersökning rörande
flottans sjömanskårs organisation samt rörande manskapets inom flottans
sjömanskår anställnings- och pensionsvillkor.

Enligt det av Kungl. Majit den 27 augusti 1875 fastställda reglementet
för flottan omfattade flottans sjömanskår, förutom båtsmanskompanier
rekryterade ur båtsmanshållet, matros-, eldare- och hantverkskompanier,
rekryterade dels genom karlskrivning från skeppsgossekåren dels

209

ock genom anställning av personer, som fyllt 18 år, tjänstgjort 4 månader
till sjöss och ägde duglighet och fallenhet för den syssla anställningen
avsåge. Anställningen för det sålunda erhållna stammanskapet var icke
begränsad till viss kapitulationstid. Envar vid matros-, eldar- eller
kantverkskompani anställd var berättigad att inom en månad från den
dag han uppnått myndighetsålder, erhålla avsked, men därest ansökning
icke inom nämnda tid ingivits, skulle han fortfarande tjäna vid flottan
minst sex år, räknade från den dag han vid kompaniet inskrevs.
innan han kunde på egen begäran erhålla avsked. Någon föreskrift örn
skyldighet för medlem av sjömanskåren att vid viss ålder avgå från
tjänsten fanns icke i reglementet. Däremot stadgades, att kassations- och
besiktningsmönstring skulle av vederbörande militärchef anställas med
manskapet vid stationen så ofta han efter anmälan av förste läkaren fann
sådant nödigt samt att de av manskapet,, som vid sådan mönstring funnos
odugliga till vidare tjänst, skulle avskedas. Därjämte meddelades föreskrifter
örn strykning ur rudorna av person tillhörande manskapet på
grund av begångna förseelser.

Beträffande officer och underofficer vid flottan hade i samband där
med att vid 1873 års riksdag beslut fattats örn förändrad organisation
av vissa delar av sjöförsvarets militärpersonal och örn tillökning av av
löningsstaten för officerare och underofficerare vid flottan tillika föreskrivits,
att envar, som därefter vid flottan utnämndes till officer eller
underofficer, skulle vara förpliktad att ur tjänsten avgå, då han upp
nått den levnads- och tjänsteålder. som berättigade honom till full pen
sion jämte fyllnadspension, Kungl. Majit dock obetaget att med hans be
givande låta med avskedet anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
prövades kunna i tjänsten gagna det allmänna. Kungl. Majlis
proposition nr 1/1873 och riksdagens skrivelse nr 49/1873. Kungl. Majits
skrivelse den 2 september 1873 till förvaltningen av sjöärendena, angående
förändrad organisation av vissa delar av sjöförsvarets militärpersonal.
SFS nr 53/1873.

Sedan riksdagen år 1876 vid beviljande av lönereglering för bland
andra flottans officers-, underofficers- och sjömanskårer i överensstäm
melse med av Kungl. Majit i sådant hänseende framlagt förslag beslutat,
att beträffande officer och underofficer skulle gälla förenämnda år 1873
första gången stadgade skyldighet att vid uppnådd pensionsålder avga
från tjänsten, Kungl. Majlis proposition nr 1 och riksdagens skrivelse nr
39, blev genom kungl, brev den 24 november 1876 officer och underofficer
vid flottan ålagt att, därest icke annorlunda föreskreves, inom sex månader
efter uppnådd pensionsålder ingiva ansökan örn avsked från tjänsten
eller örn tillstånd att fortfarande få i tjänsten kvarstå.

Genom kungl, brev den 26 september 1881 föreskrevs därefter, att örn
officer eller underofficer vid flottan, sedan han uppnått den levnadsålder,
som berättigade honom till full pension och fyllnadspension efter dea

M — Militieombmlxmannens ämbelsberältelse.

210

tjänstegrad han innehade med lön på stat, förblivit kvar i tjänst, officer
inom kommendörkaptens eller högre grad tre år och inom kaptens eller
lägre grad sex månader samt underofficer likaledes sex månader efter
nämnda ålder, skulle han, därest han tillika uppfyllt de villkor, som för
erhållande av dylik pension eljest vore föreskrivna, varda överflyttad
till pensionsstaten, när, såvitt angick officer, Kungl. Majit och såvitt angick
underofficer, chefen för flottans militärpersonal, med avseende a
tjänstens fördel prövade sådan förflyttning böra äga rum.

Nu återgivna föreskrifter om skyldighet att avgå vid uppnådd pen
sionsålder och örn den s. k. respittiden intogos emellertid icke i då gällande
grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl utan
lingö sin plats i reglementet för flottan. I samband med upprättandet av
reservstater vid marinen blev emellertid den s. k. respittiden år 1914
borttagen. I proposition (nr 247) till 1914 års senare riksdag föreslog
Kungl. Majit nämligen sådana ändringar i och tillägg till gällande grunder
för pensionering av flottans befäl och underbefäl med vederlikar att
den dittills gällande rätten att kvarstå i tjänst viss tid efter uppnådd
pensionsålder i princip bortföll och att bestämmelser örn skyldighet att
avgå ur tjänsten till följd av olycksfall, skada eller sjukdom ådragen i
tjänsten eller på grund av uppnådd pensionsålder intogos bland pensioneringsgrunderna.
Propositionen blev med vissa ändringar av riksdagen
bifallen. Kungl. Majits proposition nr 247. Riksdagens skrivelse nr 1;
avdelning X. Kungörelse i ämnet utfärdades den 17 september 1914. SFS
nr 316.

Vid 1876 års riksdag antogs jämväl ett av Kungl. Majit framlagt för
slag örn pensionsreglering för flottans befäl, underbefäl och gemenskap.
Till grund för detta förslag låg ett av särskilda kommitterade den 31 de
cember 1875 avgivet betänkande i ämnet. I nämnda betänkande föreslogs
bland annat att, i likhet med vad redan för det dåvarande var stad
gat för flottans officers- och underofficerspersonal ävensom för mariningenjörsstaten,
en var annan som då hade eller framdeles erhölle anställning
vid flottan genom fullmakt, konstitutorial eller kontrakt med års
eller månadslön skulle vara pliktig att under enahanda förutsättning,
som gällde för officer och underofficer, ur tjänsten avgå vid den levnadsoch
tjänsteålder, som berättigade till full pension och fyllnadspension.
Denna bestämmelse upptogs emellertid icke i det riksdagen förelagda för
slaget och ingick ej heller i riksdagens beslut i ämnet. Kungl. Majits
proposition nr 27 och riksdagens skrivelse nr 43 samt bihang till riks
dagens protokoll år 1876, 2 sami. 2 avdelningen, band 1 sid. 70. I anslut
ning till riksdagens beslut meddelade Kungl. Majit fastställelse å grun
derna för pensioneringen den 3 oktober 1876 beträffande flottans befäl
och underbefäl och den 24 november 1876 beträffande gemenskapen vid
flottan. SFS nr 51/1876. Den 31 oktober 1879 utfärdade Kungl. Majit där
efter reglemente för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap.

211

SFS nr 63/1879. Icke något av Kungl. Maj:ts nu nämnda beslut innefat
tade föreskrift om skyldighet för manskapet att avgå från tjänsten vid
uppnåendet av den ålder, som berättigade till pension.

Till ytterligare upplysning örn vad vid tiden för antagandet av 1876
års grunder för pensionering av flottans befäl, underbeiäl och gemenskap
var gällande rätt i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå må återgivas
följande uttalande i förberörda, den 31 december 1875 avgivna betänkande
och förslag angående flottans pensionsväsende, sid. 59:

''Rättigheten att till Allmänna Indragningsstaten överflyttas inträffar
väl icke tidigare, än då utvägen att medelst arbete förtjäna uppehället
kan anses stängd i följd av hög ålder eller sjuklighet. Men denna rättighet
har hitintills icke betingat skyldighet till avgång ur tjänsten vid
sagda tidpunkt, utan äger envar valfrihet i detta hänseende. Början till
ett annat förhållande mellan staten samt dess ämbets- och tjänstemän är
gjord genom föreskrifterna för officers- och underofficerspersonalen vid
flottan att söka avsked, sedan de uppnått den levnads- och tjänsteålder,
som berättigar dem till full pension och fyllnadspension.’

Efter det fråga uppkommit örn båtsmanshållets avskaffande — båtsmansinstitutionen
ansågs icke lämna efter tidens krav tillräckligt utbildat
och övat manskap — framlade Kungl. Majit vid 1887 års riksdag förslag
till omorganisation av flottans sjömanskår innefattande båtsmanshållets
sättande på vakans och dess ersättande med en värvad stam. En- „
ligt detta förslag, som godkändes av riksdagen, skulle flottans sjömanskår
bestå dels av en enligt dittills tillämpade grunder fast anställd stam,
rekryterad alltså huvudsakligen från skeppsgossekåren, dels ock av en
värvad stam med en anställningstid av 8 år och en tjänstgöringstid av
3 år 5 månader, efter vilken tid följde obligatorisk permittering. Kungl.
Maj:ts proposition nr 1 och riksdagens skrivelse nr 28.

Till följd av den vid 1892 års urtima riksdag beslutade utsträckningen
av värnpliktstiden att från och med år 1894 utgöra 90 dagar och för att
möjliggöra att sjöbeväringen skulle under hela värnpliktstiden bliva övad
med flottans befäl och manskap, blev en omorganisation av flottans sjömanskår
ånyo erforderlig. Sedan Kungl. Majit uppdragit åt marinförvaltningen
att i samråd med chefen för flottans stab härom verkställa
utredning, avgav marinförvaltningen den 3 februari 1893 förslag i ämnet.

Enligt det av mariniörvaltningen framlagda förslaget skulle flottans
sjömanskår bestå dels såsom dittills av en fast anställd stam med ständig
tjänstgöring, rekryterad huvudsakligen från skeppsgossekåren men
med första tjänstetiden begränsad till sex år dock med skyldighet att
kvarstå ytterligare 2 år för varje vid underbefälsskola avlagd examen,
dels ock av personal likaledes anställd för en tid av sex år, men med
tjänstgöring allenast under 2 år 6 månader samt därefter permitterad.
Den senare kategorien av sjömanskåren utbildades dock allenast till
andra klass sjömän. Beträffande den ständigt tjänstgörande personalen
skulle tillika gälla, att frågan örn dylik persons bibehållande i tjänst

212

efter utgången av de sex år, för vilka lian antagits oell den tid därutöver,
som kan på grund av avlagda examina i underbefälsskola vore förbunden
att kvarstå i tjänsten, skulle bero på nyanställning, som varje gång
borde avse sex år. Emellertid skulle den, som fullgjort villkoren för uppflyttning
till underofficerskorpral, vara berättigad till fortfarande an
ställning i sjömanskåren.

Marinförvaltningen anförde i motiveringen till sitt förslag bland annat:
Den del av flottans manskap, som då benämndes fasta stammen, borde
icke vara ovillkorligen berättigad att i all tid fortfarande tillhöra sjömanskåren,
utan borde anställas för viss tid, vilken lämpligen kunde
bestämmas till den, varunder detta manskap enligt då gällande föreskrifter
vore skyldigt att kvarstå i tjänst eller sex år. Enär erfarenheten givit
vid handen, att ett stort antal av det fast anställda manskapet kort
efter avlagda examina i flottans underbefälsskolor lämnat tjänsten, var
igenom flottan berövats nästan alla frukterna av den på det sålunda
avgångna manskapets utbildning nedlagda kostnad och möda, borde varje
man inom den fast anställda stammen vid anställningen i sjömanskåren
tillförbindas att utöver de sex år, för vilka han antagits, kvarstå i tjänst
två år för varje examen han avlagt i underbefälsskola. Manskapets vid
den fast anställda stammen vidare bibehållande i tjänst utöver den bestämda
tjänstetiden, sex år, skulle bero på förnyad anställning, som varje
gång skulle avse sex år, doek att den, som fullgjort villkoren för uppflyttning
till underofficerskorpral, skulle vara berättigad till fortfarande
anställning vid sjömanskåren, så vida ban icke enligt krigslagarnas be
stämmelser från tjänsten skildes. Kungl. Maj:ts proposition nr 43/1898
sid. 18 o. ff.

Förslaget, som förelädes 1898 års riksdag men da avslogs, framlades
ånyo i proposition till 1894 års riksdag och blev då av riksdagen bifallet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, riksdagens skrivelse nr 31. Den sålunda
visst manskap vid flottans sjömanskår medgivna rätten till fortfarande
anställning vid sjömanskåren kvarstod därefter tills densamma genom
kungl, brevet den 13 december 1918 upphävdes.

Upphävandet
av rätten till
fortfarande
anställning.

Rörande de omständigheter, som föranlett upphävandet av den ifrågavarande
rättigheten till fortfarande anställning torde följande böra bär
omförmälas.

Vid tiden för avgivandet av det förslag till höjning av underhäll och
pensioner till avskedat manskap vid armén och marinen, som är dagtecknat
den 23 juli 1904, synes något behov ännu ej förelegat att från
inneha vande beställningar entlediga överårigt manskap. I sagda betänkande
uttalas sålunda bland annat: En av orsakerna till att manskap, som
på grund av bristande teoretiska kunskaper eller annan anledning icke
vunnit underofficers befordran, under dåvarande förhållanden sällan
kvarstannade i flottans tjänst, vore att manskapet vid flottan erhölle så

‘213

små pensioner, att det ej kunde livnära sig av desamma. Örn däremot peil
sionerna något höjdes och tillika vissa andra närmare angivna åtgärder
vidtoges, skulle detta för manskapet utgöra ett synnerligen talande skäl
att kvarstanna vid flottan till dess det vore pensionsberättigat.

Emellertid synes läget därefter hava ändrats. Sålunda anförde chefen
för underofficers- och sjömanskårerna i Karlskrona i sin för år 1910 avgivna
berättelse bland annat: Underofficerskorpral ävensom 1. klass sjö
män, som uppfyllt fordringarna för uppflyttning till underofficerskorpral,
vore jämlikt 36 § 3 mom. i reglemente för marinen, efter förloppet
av de år, under vilka han jämlikt mom. 2 vore skyldig att i tjänster,
kvarstå, berättigad till fortfarande anställning vid sjömanskåren. Genom
denna bestämmelse inträdde det egendomliga förhållandet, att underofficerskorpral,
som icke befordrades till underofficer, hade rätt att
efter eget skön, därest han icke på grund av bestraffningar eller sjukdom
avskedades, kvarstå i tjänst hela sin återstående livstid, under det att
den, som befordrades till underofficer, vid viss levnads- och tjänsteålder
vore skyldig att avgå med pension. Då det icke kunde vara med statens
intressen förenligt, att manskap skulle äga mot full avlöning kvarstå i
tjänst, då de uppnått sådan ålder, att deras tjänstbarhet därigenom blivit
nedsatt, hemställde kårchefen, att ifrågavarande manskaps rätt att kvarstå
i tjänst begränsades till den ålder, då han blivit berättigad till pension
och att vederbörande kårchef därefter skulle äg''a rätt att uppsäga honom.

Chefen för marinstaben och marinförvaltningen avgåvo jämte vissa
andra myndigheter yttranden över kårchefens förenämnda förslag och erkände
därvid behovet av de föreslagna åtgärdernas vidtagande. I yttrande
den 4 mars 1913 anförde marinförvaltningen blund annat: I likhet
med samtliga myndigheter, som yttrat sig i ärendet, ansåge marinförvaltningen
att manskaps vid marinen rätt att kvarstå i tjänst borde för
tillgodoseende av fordran å full tjänstbarhet begränsas. Skyldighet för
manskap att vid viss ålder avgå kunde dock icke skäligen stadgas, innan
manskapet tillkommande pensioner bestämdes till sådana belopp, att avskedad
personal bereddes åtminstone nödtorftig bärgning under sin åtel''
stående livstid. Någon förändring i rätten att kvarstå i tjänst för manskap,
som antagits eller bomme att antagas så länge då gällande pensionsbestämmelser
bibehölies, torde dock icke kunna ifrågasättas.

Frågan örn rätt för manskapet vid marinen att kvarstå i tjänst upptogs
därefter till behandling vid utarbetandet av förslag till nya bestämmelser
rörande manskapets vid marinen rätt till pension. I det betänkande,
som den 8 juni 1916 avgavs med förslag cm höjning av underhåll
och pensioner till avskedat manskap vid armén och marinen, föreslogs,
att manskapets vid marinen rätt att kvarstå i tjänst skulle begränsas till
den ålder, då rätt till pension inträdde eller 50 är. Särskilda sakkunniga,
som av Kungl. Majit år 1917 tillkallades för granskning av frågan om

214

förhöjning av pensionerna för marinens värvade manskap, föreslogo att
rätten till fortfarande anställning skulle helt borttagas för framtiden.

I proposition nr 26S till 1917 års riksdag framlades förslag angående
förändrade grunder för pensionering av marinens stammanskap m. m. I
propositionen, sid. 26, uttalade departementschefen tillika, att vad då funnes
stadgat örn rätt till fortfarande anställning för visst manskap borde
upphävas i fråga örn manskap, som antoges i tjänst efter ingången av år
1918. Rörande frågan örn sambandet mellan den ifrågasatta pensions
förbättringen och den manskapet tillerkända rätten till fortfarande an
ställning anförde departementschefen bland annat, propositionen sid. 24:

''Anledningen till att någon pensionsförbättring för ifrågavarande manskap
hittills icke genomförts —--torde -—---huvudsakligen vara

att söka i den omständigheten, att någon skyldighet att avgå ur tjänst
vid viss ålder icke varit för detta manskap stadgad, utan detsamma fasthellre
i stor utsträckning äger rätt till fortfarande anställning. Underofficerskorpral
och den, som fullgjort villkoren för befordran till underofficerskorpral,
kan därför endast vid kassationsmönstring på grund av
sjukdom eller såsom utstraffad entledigas ur tjänsten.---- Detta förhållande
---har framkallat kravet på fastställande av en bestämd

avgångsålder såsom förutsättning för en pensionsförbättring.’

Propositionen blev dock ej av riksdagen bifallen. Riksdagen ansåg
pensionsfrågan böra lösas i samband med ändrad organisation av sjömanskåren
samt att denna senare fråga icke blivit fullt utredd. Riksdagens
skrivelse nr 10. Emellertid återkom ärendet vid 1918 års riksdag.
I proposition nr 356 föreslogs överflyttande av underofficerskorpraler
i 1. lönegraden vid flottan och kustartilleriet till en ny lägre underofficersgrad
jämte beviljandet av tilläggspensioner till marinens manskap.
Berörda förslag, som tillika innefattade bortfallandet av rätten för marinens
manskap till fortfarande anställning, blevo av riksdagen bifallna.
Riksdagens skrivelse nr 411. Angående rätten till fortfarande anställning
anförde departementschefen till statsrådsprotokollet bland annat
(prop:n sid. 67):

''Enligt dittills gällande bestämmelser ägde vid flottan underofficerskorpral
ävensom korpral, som uppfyllt fordringarna för befordran till
underofficerskorpral, rätt till fortfarande anställning. Onekligen hade
denna rätt givit marinens organisation en viss traditionellt tryggad prägel
_ och därigenom möjligen verkat till rekryteringens underlättande,
åtminstone beträffande sådan personal, som över huvud taget tänkt försöka
stanna på den militära banan, men då det antal underofficerskorpraler
och korpraler, som hädanefter såsom sådana skulle komma att
stå kvar i tjänst, torde bliva ytterst ringa, syntes den tvekan beträffande
borttagande av nämnda rätt, som tidigare yppat sig, dåmera kunna bortfalla.
’ I

I anslutning till vad sålunda förekommit blev den i reglemente för mannen
underofficerskorpral samt korpral, som uppfyllt fordringarna för
befordran till underofficerskorpral, medgivna rätt till fortfarande an -

215

ställning genom kungl, brevet den 13 december 1918 upphävd, dock att
rättigheten fortfarande skulle äga tillämpning beträffande dylik underofficerskorpral
och korpral, som vunnit anställning före den 1 januaii
.1919.

I skrivelse, som den 5 april 1932 inkom till Kungl. Maj :t i försvarsde- PramsmUnm,,
partementet, hemställde emellertid fem stycken underofficerskorpraler Maj:t år 1933
vid Karlskrona örlogsstation, av vilka fyra i åldern 51—58 år blivit upp- av ett antal
sagda från sin anställning vid sjömanskåren, att de måtte få kvarstå i korpraler
tjänst tills vidare tills pensionsfrågan för marinens manskap blivit utredd
eller örn detta icke kunde bifallas, att de måtte komma i åtnjutande
av flaggkorprals pensionsförmåner.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna ävensom stationsbeial
havaren i Karlskrona avstyrkte bifall till framställningen i vad den avsåg
rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder. I en av dem
åberopad, vid yttrandena fogad P. M., anfördes bland annat: På grund
av sökandenas ålder syntes icke någon av dem lämplig för sjötjänst. I
land uppehölle de för det dåvarande befattningar avsedda för korpraler.

På grund av dessa underofficerskorpralers kvarstannande i tjänst hade
möjligheten för yngre manskap till korpralsbefordran särskilt vid 3. yrkeskompaniet
nedgått i avsevärd grad. Vid nämnda kompani funnes för
det dåvarande omkring trettiofyra 1. klass sjömän, vilka vore kompetenta
till korpralsbefordran men som icke kunnat vinna sådan befordran
inom på långt när samma tid som jämnåriga kamrater vid andra kompanier.
Detta vore icke med tjänstens bästa förenligt, yrkeskompaniet
vore till numerären så ringa i förhållande till kraven på manskap för
olika kommenderingar, att varje man måste kunna utnyttjas. Med de
anspråk på vitalitet m. m„ som tjänsten numera krävde, kunde manskapet
i ålder över 50—55 år icke fylla sin plats i full utsträckning. Möjlighet
till kassation funnes, men med den praxis, som tillämpades, finge
antagas att endast i ytterlighetsfall någon komme att av dylik anledningavskedas.

Marinförvaltningen förklarade i utlåtande den 28 juli 1932 sig anse sökandena
vara jämlikt § 3471h reglemente för marinen del I, 1915 års
upplaga, berättigade tili fortfarande anställning vid sjömanskåren.

Chefen för marinstaben anförde i yttrande den 31 augusti 1932 bland
annat: Rättigheten att kvarstå kunde icke gälla längre än till dess ve
derbörande enligt pensionsreglementet bleve pensionsberättigad. Det
måste erkännas att någon skyldighet till avgång för ifrågavarande man
skap icke funnes direkt uttalad. I reellt avseende lage frågan klar. Det
kunde icke vara rimligt att dessa 50- till 60-åriga underofficerskorpraler,
vilka icke kunde kassationsavskedas som följd av sjukdom, men som än
dock icke längre vore lämpliga för tjänst vare sig i land eller ombord,
skulle få kvarstå i tjänst till döddagar därmed spärrande löner för yt -

216

-hi. 0:8 yttrande.

te«t beträngda kompanier och dragande var oell en större kostnad för
statsverket än en flaggkorpral, som avskedades vid 50 år.

Kungl. Majit fann genom beslut den 23 september 1932 framställningen,
i vad den avsåge rätt att kvarstå i tjänst, icke föranleda någon
Kungl. Majlis åtgärd.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för tillkomsten av den vissi
manskap vid flottans sjömanskår tillförsäkrade rätt till fortfarande anställning
vid kåren lärer utvisa, att rättigheten ifråga utgör en kvarleva
från den tid, då manskapet vid flottans sjömanskår icke anställdes
på viss tid utan ansågs elter erhållen anställning vid kåren icke kunna
mot egen önskan därifrån skiljas annorledes än efter kassation eller på
grund av begångna förseelser. Denna rätt har, så vitt angår manskap,
som anställts vid flottans sjömanskår före den 1 januari 1919 och som
fullgjort föreskrivna villkor för befordran till underofficerskorpral, sedermera
icke undergått någon förändring till sitt innehåll. Rättigheten
grundar sig på ett i anställningskontrakt gjort åtagande från kronans
sida och kan icke utan den berättigades samtycke hävas.

Att rättigheten skulle äga bestånd allenast tills vederbörande befattningshavare
nått den ålder, då han enligt gällande pensionsreglemente
äger rätt till pension, torde få anses vederlagt av vad i det föregående
blivit upplyst därom att under förarbetena till sagda pensionsreglemente
förslag örn stadgande av skyldighet jämväl för personal tillhörande manskapet
att avgå vid uppnådd pensionsålder visserligen förelegat men icke
innefattats vare sig i Kungl. Maj :ts proposition eller i riksdagens beslut
i ämnet.

Vad härefter angår den grupp av nu ifrågavarande befattningshavare,
som vunnit befordran till underofficer av 3. graden i eller vid flottan
med konstitutorial eller med fullmakt må följande framhållas.

Såväl konstitutorial som fullmakt å viss befattning lärer innefatta, att
innehavaren av dylik anställningsurkund i allmänhet icke kan utan vi
dare avskedas. Innehavare av konstitutorial anses dock kunna i adini
nistrativ ordning avskedas från sin befattning på grund av tjänstefel.
Innehavare av fullmakt kan däremot — såvitt fullmakten ej gäller för1
roendeämbete i allmänhet icke mot sin vilja avskedas utan laga rann
Bakning och dom.

Undantag från dessa regler förekomma emellertid. Sålunda gäller, pa
sätt framgår av det föregående, i fråga om konstituerad underofficer av
3. graden, att han kan i administrativ ordning avskedas — förutom för
tjänstefel — örn han finnes för tjänsten olämplig, och att han, med visst
undantag, skall av vederbörande kårchef hos stationsbefälhavaren anmälas
till entledigande, därest han icke inom tre år från konstitutorialets
dag uppfyllt fordringarna för erhållande av fullmakt.

217

Björkdahl har den 1 januari 1919 haft sådan tjänsteställning att det
genom kungl, brevet den 13 december 1918 stadgade undantaget örn rätt
till fortfarande anställning för viss personal å honom ägt tillämpning.
Björkdahl har därefter utnämnts och förordnats den 10 november 1920
till underofficer av 3. graden i flottan med konstitutorial och den 23 november
1923 att från och med den 11 november samma år inneha samma
grad med fullmakt.

Björkdahls ställning måste numera anses grundad i första hand å den
för honom utfärdade fullmakten att vara underofficer av 3. graden i
flottan. Han innehar på grund härav de rättigheter och är underkastad
de skyldigheter, som åtfölja nämnda tjänstegrad.

Enär emellertid sagda tjänstegrad icke medför rätt att uppbära lön såsom
underofficer av 3. graden, lärer därav följa att han ej heller i pensionshänseende
åtnjuter underofficers rättigheter. Han lärer då ej heller
i nämnda hänseenden vara underkastad underofficers skyldigheter. Sålunda
torde beträffande dylik underofficer icke äga tillämpning stadgandet
örn skyldighet för underofficer att från tjänsten avgå vid den
ålder, då rätt till pension för honom inträder eller i regel vid 55 år.

Underofficer av 3. graden i flottan kvarstår å stat i manskaps grad.
Han uppbär lön enligt den manskapsgrad han tillhör och måste anses i
pensionshänseende vara underkastad de för manskap gällande reglerna.

Då Björkdahl emellertid äger tillgodonjuta det i kungl, brevet den 13
december 1918 stadgade medgivandet örn rätt till fortfarande anställning
vid sjömanskåren, måste Björkdahl anses äga rätt att kvarstå i tjänst
vid sjömanskåren oavsett numera gällande föreskrifter örn skyldighet för
manskap att avgå vid viss levnadsålder och oavsett att han uppnått den
levnadsålder, då han i egenskap av korpral äger rätt till pension. Däremot
lärer Björkdahl få anses underkastad föreskrifterna örn skyldighet
att på grund av kassation avgå från sill tjänst vid sjömanskåren.

Den för Björkdahl utfärdade fullmakten torde äga betydelse i så måtto,
att han på grund av denna dels ej lärer kunna i administrativ ordning
avskedas från sin tjänst såsom underofficer dels ock, i mån av uppkommen
ledighet lärer äga rätt att ifrågakomma till befordran till underofficer
vid flottan, därest han finnes för dylik befordran lämplig, dock
att sistnämnda rättighet icke fortfar längre än till dess han uppnått den
för skyldighet att avgå såsom underofficer på stat stadgade levnadsålder.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende
för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen för
anleda.»

218

5. Angående flygstyrelsens upphandling av flygmateriel.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 16 augusti 1934 följande
framställning till Konungen.

»Uti det hos mig genom anmälan av kaptenen Frithjof Trulsson anhängiggjorda
ärendet rörande förutvarande flygattachéns i London, översten
Erland Mossbergs, förbindelser med bröderna Carl och Adrian Florman
samt med företag, vilkas ledning sistnämnda två personer tillhöra,
hava följande upplysningar framkommit rörande Aktiebolaget Aeromateriels
ställning till vissa in- och utländska företag, som bedriva tillverkning
av flygmateriel.

I oktober 1927 har Aeromateriel i brev till firman The De Havilland
Aircraft C:o Ltd anhållit örn offert å tre flygplan av märket Moth att
användas vid en av Aeromateriel planerad flygskola samt tillika som
villkor uppställt att, örn Aeromateriel antoge Moths maskiner för sin
flygskola, Aeromateriel skulle erhålla ensamförsäljningsrätten för dessa
maskiner i Sverige.

Sedan Aeromateriel därefter i november 1927 hos firman beordrat tre
flygplan av märket Moth, har Havillandfirman, enligt kontrakt den 16
februari 1928 överlåtit försäljningsrätten för Sverige av firmans tillverkning
av flygplan och har Aeromateriel därvid tillförsäkrats tio pro
cent provision å försäljningspriset för de flygplan av firmans tillverk
ning, som försåldes i Sverige, samt viss högre provision å härstädes försålda
motorer och reservdelar.

Sedan Aeromateriel därefter i februari 1928 uppmanat Havillandfir
man att till flygstyrelsen insända offert å Mothflygplan, har flygstyrelsen
den 27 juni 1928 övertagit ett av Aeromateriels Mothplan. Efter
det Aeromateriel sedermera tillhandahållit flygstyrelsen Havillandfirmans
prospekt å deras flygplantyper, har flygstyrelsen den 23 januari
1931 genom Aeromateriel beställt ett Mothplan. Under försommaren
samma år har firman därefter för demonstration till Sverige översänt
ett flygplan av märket Trainer Moth; och har flygstyrelsen den 16 juni
1931 inköpt detta flygplan jämte ytterligare 9 flygplan av samma märke.

I början av 1932 har Havillandfirman för demonstration till Sverige
översänt ett flygplan av märket Tiger Moth och har flygstyrelsen den
19 januari 1932 inköpt jämväl denna maskin. Därefter har flygstyrelsen
beställt den 11 mars 1932, den 3 juni 1932 och den 2 november 1932 vid var
dera tillfället fyra flygplan av märket Tiger Moth.

Samtliga nu ifrågavarande inköp hava kommit till stånd efter förhandlingar
mellan Aeromateriel och flygstyrelsen.

I april 1933 har vidare genom Aeromateriels förmedling Havillandfirman
till flygstyrelsen sålt rätten att i Sverige tillverka dess flygplan
av märket Tiger Moth.

Å köpesumman för omförmälda 24 flygplan, tillhopa 23,710 pund, även

219

som å licensavgiften för tillverkningsrätten, 1,250 pund, har Aeromateriel
uppburit tio procent provision.

Aeromateriels samarbete med firman The Bristol Aeroplan & C:o Ltd
har börjat hösten 1929, då firmans försäljningschef för Europa under ett
besök i Stockholm uppsökt ryttmästaren Adrian Florman, som tillhörde
ledningen för Aeromateriel, och frågat örn Aeromateriel önskade övertaga
agenturen för Sverige för firmans flygplan. Florman hade svarat
ja och i brev den 19 november har firman därefter erbjudit Aeromateriel
agenturen ifråga, såvitt anginge firmans flygplan Bristol Bulldog, med
rätt för Aeromateriel att å flygplan av nämnda märke, som firman försålde
i Sverige, uppbära tio procent provision å firmans standardpris.

Den 3 juli 1930 har flygstyrelsen därefter direkt hos Bristolfirman beordrat
tre flygplan av märket Bristol Bulldog. Den 27 mars 1931 har
flygstyrelsen likaledes direkt hos Bristolfirman beordrat ytterligare åtta
flygplan av samma märke.

Enligt ryttmästaren Flormans uppgift ha köpen av Bristol Bulldogplanen
kommit till stånd utan att Aeromateriel åtgjort något.

Å ifrågavarande försäljningar av flygplan av märket Bristol Bulldog
har Aeromateriel uppburit provision med tio procent å 27,650 pund.

Från firman The H. G. Hawker Engineering C:o Ltd har ryttmästaren
Florman i brev den 14 maj 1931, efter det Aeromateriel tidigare fört viss
korrespondens med firman, mottagit meddelande, att firman vore redo
antaga ryttmästaren Florman såsom representant för det dåvarande i och
för affärer rörande övningsflygplan.

Sedan Aeromateriel till svar härå meddelat, att bolaget tidigare repre
senterade Bristolfirman och att denna firma svarat avböjande på fram
ställd fråga örn bolaget finge förena agenturerna samt förklarat, att
Aeromateriel på grund därav måste, åtminstone för det dåvarande, låta
frågan örn att arbeta för Hawkerfirman falla, har annan person på förslag
av Aeromateriel tills vidare erhållit agenturen för Hawkerfirman.

Sedan flygstyrelsen därefter i december 1932 beställt tre flygplan av
Hawkers tillverkning, har 5 procent provision å den för sagda flygplan
avtalade köpeskillingen, 9,750 pund, tillfallit nu åsyftade person.

Köpet av dessa flygplan tiar tillkommit efter direkta förhandlingar
mellan flygstyrelsen och Hawkerfirman.

Sedermera har emellertid Aeromateriel övertagit agenturen för Sverige
jämväl för Hawkerfirman och är Aeromateriel berättigad till tio
procent provision å nämnda firmas försäljning av flygplan i Sverige.

Flygstyrelsen har därefter från Hawkerfirman beställt i januari 1933
två och i augusti samma år ytterligare två flygplan av märket Osprey.
Dessa köp ha tillkommit efter direkta förhandlingar mellan flygstyrelsen
och Hawkerfirman. Å köpeskillingen för dessa fyra ännu icke levere
rade flygplan, tillhopa 13.000 pund, är Aeromateriel följaktligen berht
tigad uppbära 10 procent provision.

220

Jämväl flygvapnets anskaffning av flygplan av Hawkers tillverkning
får anses hava skett utan medverkan från Aeromateriels sida.

Chefen för flygstyrelsens militärbyrå har vitsordat, att anskaffningen
av flygplan från firmorna Havilland, Bristol och Hawker skett på initia
iiv från flygvapnet och att Aeromateriel icke varit i tillfälle att öva nå
got inflytande på dessa upphandlingar.

Enligt kontrakt den 6 april 1933 har Aeromateriel — i samband där
med att ryttmästaren Florman inträtt i styrelsen för Järnvägsverkstäderna
— tillförsäkrats ensamförsäljningsrätten för Järnvägsverkstäder
nas tillverkning av flygmateriel i Sverige och uppbär Aeromateriel per
kalenderår räknat för försäljningsbelopp intill ett belopp av 750,000 kronor
5 procent »kommission», för försäljningsbelopp mellan 750,000 och

1,500,000 kronor 4 procent »kommission», för försäljningsbelopp över

1,500,000 kronor 3 procent »kommission». Kontraktet innehåller vidare, att
Aeromateriel icke äger uppbära »kommission» å åtta flygplan av märket
Jaktfalk, varom muntligt avtal uppgives vara träffat med flygstyrelsen,
men skall Aeromateriel, när flygstyrelsen likviderat dessa flygplan för
denna beställning uppbära ett belopp av 10,000 kronor.

I kontraktet är vidare föreskrivet bland annat, att Aeromateriel skall
inrikta alla sina krafter på att upparbeta en fast marknad för Järn
vägsverkstädernas flygprodukter och försöka arrangera samarbete mellan
Järnvägsverkstäderna och lämpliga utländska tillverkare av flygmateriel
samt, örn Järnvägsverkstäderna så önska, söka tillförsäkra
Järnvägsverkstäderna tillverkningsrätten till dylika av utländska tillverkare
framställda maskintyper och materiel, att Aeromateriel ensamt
skall bestrida samtliga för försäljningen i Sverige förenade utgifter, däri
inbegripet utgifter för propaganda, vilka utgifter skola ligga inom välbetänkt
utgiftsgrad, att kontraktet skall gälla under en tid av fem år
från den 1 april 1933, och därefter förnyas fem år åt gången, därest det
icke av någondera parten uppsagts sex månader före kontraktsperiodens
utgång samt att, örn Järnvägsverkstäderna före den 1 april 1938 önska
annullera detta kontrakt, Järnvägsverkstäderna äga rätt därtill mot erläggande
till Aeromateriel av en ersättning av 10,000 kronor per år, som
återstode av den första kontraktstiden.

Enligt kontrakt av maj och oktober 1933 Ilar flygstyrelsen hos Järnvägsverkstäderna
beställt sju flygplan av typ Jaktfalk.

Ryttmästaren Florman har uppgivit, att han och Aeromateriel icke på
något sätt medverkat till någon beställning från flygstyrelsen å flyg
plan av typ Jaktfalk, till vilken flygplantyp Järnvägsverkstäderna ägde
tillverkningsrätten, att Aeromateriel emellertid innehade agenturen för
Bristol Bulldog, vilket vore ett konkurrentplan till Jaktfalk, ehuru den
senare ur prestationssynpunkt vore överlägsen Bristol Bulldog, samt att
han på grund av förenämnda kontrakt av den 6 april 1933 för sistnämnda
år av Järnvägsverkstäderna uppburit cirka 300 kronor.

221

Den verkställda utredningen visar, att Aeromateriel innehar agentur
för samtliga de engelska flygmaterielfirmor, som sedan år 1928 försålt
flygplan till svenska flygvapnet, att Aeromateriel jämväl uppburit pro
vision å samtliga av engelska firmor på grund av köp slutna efter nyssnämnda
tidpunkt till svenska flygvapnet levererade flygplan, med un
dantag av tre av firman Hawker levererade flygplan, för vilka provision
uppburits av annan person, som på Aeromateriels rekommendation till
fälligt innehaft agenturen för sagda firma, samt att Aeromateriel tillika
enligt femårskontrakt innehar ensamförsäljningsrätten för bland andra
länder Sverige, beträffande flygmateriel tillverkad av Järnvägsverkstäderna.

Av utredningen framgår vidare, att vid inköp av flygplan från ifrågavarande
engelska flygmaterielfirmor, inköpen av Mothplanen skett ge
nom förmedling av Aeromateriel, därvid Havillandfirman vid två sär
skilda tillfällen låtit härstädes demonstrera salubjudna flygplan, att in
köpen av Bristol- och Hawkerplanen däremot skett efter direkta förhand
lingar melian flygstyrelsen och vederbörande tillverkare utan att sagda
firmors härvarande representant kan sägas hava lämnat någon medver
kan vid köpens tillkomst.

Vid inköp av flygmateriel från Järnvägsverkstäderna, som utgör det
enda inhemska företag, vilket från och med 1932 levererat skol- och krigs
flygplan till svenska flygvapnet, är Aeromateriel på grund av förut omför
mälda kontrakt berättigat till provision å köp tillkomna efter kon
traktets dag. Aeromateriel är tillika berättigat uppbära ett belopp av

10,000 kronor för en beställning av sju flygplan, som flygstyrelsen upp
gives hava muntligen avtalat före kontraktets tillkomst och vid vilken
beställning ryttmästaren Florman och Aeromateriel icke medverkat.

I fråga örn upphandling för statens behov gäller enligt särskilt av
Kungl. Majit utfärdat cirkulär att, när upphandling är av beskaffenhet
att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk indu
stid eller till beredande av arbetstillgång inom landet, företräde bör givas
ät svensk vara.

Järnvägsverkstäderna ha ock beretts tillfälle till beställningar för flygvapnets
räkning. Så vitt jag kunnat utröna lia de beställningar å flyg
plan, som Järnvägsverkstäderna hittills av flygstyrelsen erhållit, tillkommit
efter uppgörelse under hand. Företagets tillverkning av flygplan
har ock hittills i huvudsak skett för svenska flygvapnets räkning.

Att ett företag, som för möjligheten att uppehålla sin tillverkning av
flygmateriel får anses i betydande omfattning beroende av statliga beställningar,
på sätt skett, för flera år framåt utfäster provision å hela sin
försäljning av flygmateriel till staten, kan. enligt min uppfattning, icke
anses ur det allmännas synpunkt tillfredsställande.

Därest det varit för Järnvägsverkstäderna särskilt värdefullt att till
företaget knyta ryttmästaren Florman, synes vederlag för dennes tjäna

222

ter kunnat och bort utlästas i annan form än såsom provision å den del
av bolagets tillverkning av flygmateriel, som säljes till svenska flyg
vapnet.

Av den föregående redogörelsen framgår, att provision å försäljning
av flygplan utgått jämväl i sådana fall, då köpen tillkommit efter direkta
förhandlingar mellan flygstyrelsen och vederbörande tillverkare, och oberoende
därav örn försäljningsagenten lämnat någon medverkan vid köp
sluten.

Provisionerna å enbart försäljning av flygplan belöpa sig till avsevärda
belopp.

Det synes mig därför värt att närmare undersöka huruvida icke vid
inköp för flygvapnets räkning av flygplan och annan mera dyrbar materiel
särskild försäljningsagent såsom mellanhand mellan flygstyrelsen
och vederbörande tillverkare må kunna undvaras.

I anslutning till vad nu anförts får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte taga under övervägande huruvida och under vilka förutsättningar
åt flygstyrelsen må kunna uppdragas att vid inköp av flygplan och annan
mera dyrbar materiel för flygvapnets räkning, verkställa dessa inköp
efter direkta förhandlingar mellan flygstyrelsen och vederbörande
tillverkare samt huruvida såsom villkor för köp av dylik materiel må
kunna föreskrivas, att provision å köpen icke skall utgå.»

6. Angående ersättning'' av statsmedel åt värnpliktig för civila persedlar,
som bortkommit under förvaring i kronans förråd.

Härom avlät militieombudsmannen den 20 oktober 1934 följande fram
ställning till Konungen.

»I en skrift, som hit inkommit den 6 juli 1934, anförde värnpliktige nr 234
56/1931 Ove Valfrid Detlof Forslund i Möklinta: Under värnpliktstjänstgöring
vid Stockholms örlogsstation hade Forslund den 10 april 1932 inlagts
å stationens sjukhus. Vid återkomsten från sjukhuset den 18 i
samma månad hade för Forslund, så vitt nu är ifråga, bortkommit en
kamera, ett fickur och ett armbandsur. Föremålen hade, då Forslund
inlagts på sjukhuset, varit inlåsta uti ett Forslund tilldelat skåp.
Efter återkomsten från sjukhuset hade Forslund anmält förhållandet vid
örlogsstationen och vissa undersökningar hade verkställts men någon er
sättning för de bortkomna föremålen hade icke tillerkänts Forslund. Forslund
hemställde, att, enär under Forslunds sjukhusvistelse nämnda skåp
’på stationsmyndighetens order samt utan kontroll av någon myndighet’,
uppbrutits, militieombudsmannen måtte förhjälpa Forslund till utbekommande
av ersättning för de bortkomna föremålen, vilka Forslund vär
derade till sammanlagt 163 kronor.

Vid skriften fanns fogad åtskillig utredning, verkställd under april

223

1932 å örlogsstationen i anledning av berörda anmälan från Forslund att
nämnda föremål förkommit.

Beväringsbefälhavaren vid örlogsstationen har avgivit yttrande i ärendet.

Forslund har inkommit med påminnelser.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet får jag härmed
i underdånighet anföra följande:

Av utredningen i ärendet framgår, att Forslund vid inryckning till
värnpliktstjänstgöring den 4 april 1932 blivit förlagd å logementsf arty get
Vanadis samt därstädes tilldelats skåp nr 275. Söndagen den 10 april
1932 har Forslund inlagts på örlogsstationens sjukhus. Forslund, som vid
tillfället lidit av hög feber, har vid läkarundersökning beordrats att
fortast möjligt anmäla sig för vakten för att intagas å sjukhus. Innan
Forslund begivit sig till sjukhuset, har han av veckohavande kasernunderofficeren
fått order ’att stuva sin säck och lämna in den i vakten samtidigt
med sängservisen’. Forslund synes hava följt den sålunda givna
ordern, men enär han önskat att skyndsammast komma till sjukhuset och
då samtliga expeditioner vid örlogsstationen varit stängda, låtit en del
''civila effekter’ kvarbliva i skåpet. Forslund synes jämväl hyst den
uppfattningen, att han, ehuru kronobeklädnaden inlämnats till vakten,
haft rätt att under sjukhusvistelsen disponera över det honom tilldelade
skåpet.

Under Forslunds vistelse å sjukhuset har det av Forslund innehavda
kojnumret belagts med annan person. Anledningen härtill har varit, att
förläggningen under inryckningstiden varit knapp och att alla luckor
därför måst fyllas för att den fastställda förläggningen skulle kunna
hållas. Den man, som tilldelats Forslunds kojnummer, har för veckohavande
kasernunderofficeren anmält, att det till kojen hörande skåpet
varit låst. Veckohavande kasernunderofficeren har i anledning därav
beordrat, att skåpet skulle uppbrytas i hans närvaro. Skåpet har emellertid
uppbrutits utan att veckohavande underofficeren varit närvarande
och denne har ej erhållit kännedom därom förrän den man, som inne
haft kojnumret 275, avlämnat diverse i skåpet förvarade persedlar till
vakten.

Efter sin återkomst till förläggningen nämnda den 18 april hava de
sålunda till vakten överlämnade persedlarna återlämnats till Forslund.
Efter det Forslund genomgått desamma, har han anmärkt, att förenämnda
kamera, fickur och armbandsur, vilka jämväl kvarlämnats i skåpet,
då Forslund intagits på sjukhuset, saknades. Det har icke blivit utrönt
vare sig vilken person, som uppbrutit skåpet, eller vem som under Forslunds
sjukhusvistelse använt detsamma.

Enligt av kårchefen den 30 september 1934 utfärdad samlingsorder
finge kasernernas klädskåp endast låsas med hänglås, vilka utlämnats ge -

224

nom kompaniernas försorg. Manskapet uppmanades enligt samma order
att icke bära på sig eller förvara i kläderna, i klädskåp eller i klädsäck
större penningbelopp än nödvändigt samt att deponera större penningbelopp
ävensom värdesaker bos kompanichefen.

Det torde få anses utrett, att ifrågavarande föremål förkommit under
den tid de varit överlämnade i örlogsstationens vård. Åtgärder, ehuru i
viss mån bristfälliga, hava vidtagits för åstadkommande av utredning,
huruvida någon befattningshavare vid örlogsstationen kan göras ansvarig
för den uppkomna förlusten. Såvitt utrönt blivit, föreligger emellertid
ej sådant förhållande. Forslund synes vid sitt intagande å sjukhuset
icke hava ställt sig till efterrättelse av kårchefen meddelade föreskrifter
angående förvaring av manskapet tillhöriga värdeföremål. Med hänsyn
till de omständigheter, varunder Forslund intagits å sjukhuset, synes
Forslunds försumlighet i berörda avseende dock icke böra föranleda att
han själv skall bära förlusten av de förkomna föremålen. På grund här
av torde statsverket skäligen böra till Forslund utgiva ersättning för värdet
av samma föremål.

Med åberopande av vad sålunda anförts får jag hos Eders Kungl. Majit
anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna
anledning föreligga.»

* #

Genom beslut den 14 december 1934 medgav Kungl. Majit, med hän
syn till förekomna omständigheter, att till Forslund finge såsom ersättning
i förevarande avseende utbetalas ett belopp av 163 kronor från sjöförsvarets
anslag till extra utgifter.