JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1935

SAMT

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS
BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1935

IVAR HJtGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

842081

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) t. f. stadsfogden W. Thorild för felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning

(ämbetsberättelserna 1933 sid. 101 och 1934 sid. 10)................. 7

2) t. f. poliskommissarien K. Gabrielsson för försummelse i fråga örn övervakning

av anhållen person (ämbetsberättelsen 1934 sid. 85)................ 9

3) assistenten hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid tullverket F. Wall för

olaga kvarhållande (ämbetsberättelsen 1934 sid. 171)................ 9

4) polismannen N. Davidsson Pemer för obehörig vägran att återställa ett körkort,
sorn överlämnats vid polisförhör (ämbetsberättelsen 1934 sid. 195) .... 10

5) medicinalrådet J. Byttner för vägran att tillhandahålla offentlig handling (ämbetsberättelsen
1934 sid. 205)............................... 11

6) utmätningsmannen F. Wiklundh för dröjsmål med handläggning av införselärende
............................................. 12

7) rådmannen A. Nordlöf m. fl. för felaktig avskrivning av rättegångsmål..... 21

8) t. f. förste assessorn S. Carlborg för brott mot 25 kap. 5 § strafflagen samt

för uraktlåten tillsyn över förmyndares förvaltning m. m.............. 33

9) komministern E. Modin för oriktig uppgift till mantalsskrivningsförrättare . . 69

10) t. f. borgmästaren H. Rumar för överskridande av befogenhet som polischef m. m. 76

11) landsfiskalen S. Sandberg för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän

åklagare............................................ 92

12) fängelsedirektören E. Kastengren för felaktigt förfarande i avseende å granskning
av internerad återfallsförbrytares brevväxling.................103

13) extra landsfiskalen P. E. Wanjura för det han utan laga skäl tagit en person

i förvar för fylleri .....................................U4

14) kyrkoherden A. Hallenberg för vilseledande uppgifter i framställning till Konungen
............................................131

15) landsfiskalen N. G. Johnson för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän

åklagare...............................................

16) borgmästaren B. Hazelius för försummelse i fråga örn granskning av anteckningar
i fastighetsbok ...................................146

17) taxeringsnämndsordföranden O. Meijer i fråga om förgripliga yttranden i tjänste skrivelser.

............................. 155

18) t. f. borgmästaren D. V. Thunberg m. fl. för felaktigt förfarande vid handläggning
av ärende rörande årsstämning..........................160

19) landsfiskalen H. Andersson för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt

person.............................................170

20) extra fjärdingsmannen C. Friberg för övergrepp mot anhållen person .....195

Sid.

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnde tjänsteman:

1) landsfiskalen A. Persson för felaktigt förfarande vid handläggning av införselärenden
...........................................210

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Föreläggande och utdömande av vitén såsom medel att framtvinga medverkan

av part vid utredningen av rättegångsmål......................212

2) Fråga om överlämnande av övervakningsbok vid villkorlig straffdom.....220

3) Anstånd med avkunnande vid rådhusrätt av utslag, varigenom urbota straff

ådömes............................................228

4) Fråga örn beskaffenheten av uppropslista vid underdomstol...........232

5) Husrannsakan i lokal, till vilken den misstänkte ej ensam har dispositionsrätt 240

6) Angående parts rätt att under handläggningen av mål inför underrätt framställa
begäran att få protokollsutdrag sig tillsänt med posten..........250

7) Fråga huruvida stöld, som någon förövat innan han fyllt 18 år, utövar itera tionsverkan

enligt 20 kap. 6 § andra stycket strafflagen å senare begånget
snatteribrott.........................................251

8) Fråga huruvida i visst fall brott varit belagt med svårare straff än böter högst
300 kronor. Tillämpning av bestämmelserna i 1 § särskilda böteslagen . . . 254

9) Ådömande av annan straffart än den för visst brottsfall i lag bestämda ... 257

10) Angående förfarandet vid ådömande av dagsböter.................260

11) Beräkningen av gåvoskatt i fall, då skatten bestrides av givaren........261

IV. Framställningar till Konungen.

1) Ang. ändring i lagstiftningen örn trafikförsäkring å motorfordon........263

2) » åtgärder till skydd för fastighetsägare i vissa fall vid utmätning för skatt 283

3) » sammanslagning av Mellersta Roslags och Norra Roslags domsagor . . . 294

4) » åtgärder för åstadkommande av likformighet vid beräkning av strafftid,

då avbrott i verkställighet äger rum till följd av ny rannsakning .... 305

5) » stämpelbeläggning av bevis över gjord anmälan enligt 6 § kungl, förord ningen

den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker............................311

V. Inspektionsresor under år 1934 ........................... 317

VI. Under år 1934 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......318

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................321

Sid.

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1934 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll..................................323

II. Förteckning över de av 1934 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma
skrivelser:............................................325

1) Justitiedepartementet..................................325

2) Utrikesdepartementet..................................330

3) Försvarsdepartementet.................................331

4) Socialdepartementet...................................335

5) Kommunikationsdepartementet.................... 341

6) Finansdepartementet..................................346

7) Ecklesiastikdepartementet...............................357

8) Jordbruksdepartementet................................361

9) Handelsdepartementet..................................369

III. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1934 ännu voro i sin helhet eller till någon del

på Kungl. Majda prövning beroende ...........................373

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1934 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1934:................................ 379

1) Justitiedepartementet..................................379

2) Utrikesdepartementet..................................383

3) Försvarsdepartementet.................................384

4) Socialdepartementet...................................385

5) Kommunikationsdepartementet............................394

6) Finansdepartementet...................................400

7) Ecklesiastikdepartementet...............................410

8) Jordbruksdepartementet................................416

9) Handelsdepartementet .................................421

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Maj:t anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1934 och vari under år 1934
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majda prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........424

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse över justitieombudsmansämbetets förvaltning
under år 1934. Jag får därvid meddela att jag dels med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester från och med den 10 juni till
och med den 24 juli, dels på grund av sjukdom åtnjutit ledighet från ämbetets
utövande från och med den 14 maj till och med den 9 juni samt från
och med den 25 juli till och med den 31 augusti. Under nämnda tider har
min av riksdagen utsedde suppleant och efterträdare, revisionssekreteraren
Nils Ljunggren, förestått ämbetet.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon
instans prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning.

I 1933 års ämbetsberättelse (sid. 101 o. f.) och 1934 års ämbetsberättelse
(sid. 10 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen Seve Ekberg, efter
klagomål av gårdsägaren C. J. Karlsson i Sala, anbefallt åtal mot t. f.
stadsfogden i Säter W. Thorild för felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning.
Av redogörelsen framgår, att rådhusrätten i Säter i utslag den
5 september 1932 yttrat följande: Sedan magistraten i Säter genom resolution
den 30 oktober 1928 på ansökan av klaganden förordnat, att Elsa
Johansson tillhörig, i av henne förhyrd lägenhet i gården nr 61 i staden
förvarad lösegendom tillsvidare skulle beläggas med kvarstad intill det
belopp, 633 kronor 32 öre, varför Elsa Johansson häftade i skuld till klaganden
för hyra, hade Thorild på klagandens begäran den 31 oktober 1928
infunnit sig hos Elsa Johansson för att verkställa detta beslut men underlåtit
att företaga kvarstaden på den grund, att för honom företetts ett
mellan Elsa Johanssons fader, Johan Johansson, och Elsa Johansson upp -

rättat kontrakt, varigenom Johan Johansson till Elsa Johansson uthyrt
i lägenheten befintlig lösegendom. Och enär sistberörda handling icke utgjort
laga hinder för förrättningens företagande, funne rådhusrätten Thorild
hava därutinnan felaktigt förfarit och dömde Thorild, jämlikt 25 kap.
17 § strafflagen, att för denna försummelse böta 50 kronor. Vidkommande
därefter klagandens ersättningsanspråk, så och då klaganden ostridigt
försålt ifrågavarande lösegendom till Elsa Johansson, och Johan Johansson
varken genom att förskottera den därför avtalade köpesumman eller
genom något gentemot Elsa Johanssons borgenärer bindande avtal lagligen
förvärvat äganderätten till denna egendom, samt egendomen, vars
värde ostridigt kunnat täcka klagandens fordran, genom Thorilds försummelse
kunnat bortföras från den av Elsa Johansson förhyrda lägenheten,
och klaganden på denna grund sedermera icke kunnat utfå den
fordran, för vilken kvarstaden beviljats, funne rådhusrätten klaganden
hava lidit skada genom den underlåtna verkställigheten av kvarstaden
och förpliktade Thorild att genast vid äventyr av utmätning till klaganden
emot kvitto utgiva ej mindre klaganden genom rådhusrättens dom
den 28 januari 1929 tillerkända 633 kronor 32 öre jämte 6 procent ränta
därå från den 1 november 1928, till dess betalning skedde, och rättegångskostnader
235 kronor 60 öre än även kostnaden för utmätningsförsök i
Söderala 51 kronor 5 öre. Därjämte förpliktades Thorild att ersätta klagandens
rättegångskostnader med skäliga ansedda 300 kronor jämte vad klaganden
visade sig hava utgivit i lösen och stämpel för rådhusrättens protokoll
och utslag i målet. — Svea hovrätt, där Thorild fullföljt talan, hade
enligt utslag den 18 maj 1933 ej funnit skäl att göra ändring i rådhusrättens
utslag i ansvarsfrågan. Vidkommande skadeståndsfrågan hade hovrätten
ej funnit skäl att i rådhusrättens utslag göra annan ändring än att
Thorild förpliktats att fullgöra den honom därutinnan ålagda betalningsskyldighet
mot kvitto samt överlåtelse å honom av klagandens fordran hos
Elsa Johansson på grund av rådhusrättens dom den 28 januari 1929. Beträffande
rättegångskostnaderna hade rådhusrättens utslag fastställts. —
över hovrättens utslag hade Thorild anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 5 maj 1934 yttrat följande.

Kungl. Majit funne skäligt allenast sålunda ändra hovrättens utslag att,
enär överexekutors resolution den 30 oktober 1928 avsett kvarstad endast å
så mycket av Elsa Johanssons egendom, som erfordrats för gäldande av
klagandens hyresfordran å 633 kronor 32 öre, utan att däri inbegripits
ränta å fordringen, samt klagandens fordran å ersättning för rättegångskostnad
icke avsåge gottgörelse för skada, som klaganden lidit genom
Thorilds felaktiga handläggning av kvarstadsärendet, de belopp som Thorild
hade att till klaganden utgiva bestämdes till dels 633 kronor 32 öre

jämte 5 procent ränta från den 20 juni 1932, då ersättningsanspråket i förevarande
mål framställts vid rådhusrätten, tills betalning skedde och dels
till 51 kronor 5 öre för klaganden vållad kostnad vid utmätningsförsöket i
Vansäter. Vid denna prövning skulle hovrättens föreskrift örn betalningsskyldighetens
fullgörande mot överlåtelse avse allenast ovannämnda belopp
633 kronor 32 öre jämte 5 procent ränta därå såsom ovan sagts.

2. Försummelse i fråga örn övervakning av anhållen person.

Av 1934 års berättelse (sid. 85 o. f.) framgår att justitieombudsmannen
Ekberg förordnat örn åtal mot t.f. poliskommissarien K. Gabrielsson för
försummelse i fråga örn övervakning av anhållen person. I utslag den 31
maj 1933 hade Södertörns domsagas häradsrätt på anförda skäl förklarat
åklagarens i målet förda talan icke kunna bifallas. Svea hovrätt, där advokatfiskal
vid hovrätten på anmodan av J. O. anfört besvär, hade i utslag
den 7 december 1933 dömt Gabrielsson jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§
strafflagen att utgiva 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 8 kronor.

Över hovrättens utslag har Gabrielsson anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Olaga kvarhållande m. m.

I 1934 års berättelse (sid. 171 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Ekberg, efter klagomål av varvsarbetarén Karl Wictor Ericsson,
anbefallt åtal mot assistenten hos chefen för Stockholms kustdistrikt vid
kungl, tullverket, kaptenen Fritz Wall för olaga kvarhållande m. m. Av
redogörelsen framgår att Sollentuna och Färentuna häradsrätt i utslag
den 27 september 1933 yttrat följande: I målet vore upplyst, att — sedan
klaganden den 3 december 1932 i Stockholms skärgård prejats under omständigheter,
som utvisat, att klaganden tagit befattning med 0,45 liter
sprit, som olovligen införts till riket, och att klaganden ägt kännedom örn
eller haft anledning misstänka, att spriten olovligen införts — klaganden
omhändertagits- av Wall, vilken vore extra ordinarie tulltjänsteman och
av K. B. i Stockholms län förordnats att från och med den 1 januari tillsvidare
under år 1932 i egenskap av extra polisman inom länet hava tillsyn
å efterlevnaden av lagarna den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel
och den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, samt efter ett första förhör kvarhållits
i arrest under närmare tre dygn eller från och med natten till den 4 december
till kl. 7 e. m. den 6 december 1932, ty och som — oavsett att häktningsanledning
ej förelegat för det brott, varför klaganden gripits, och rätts -

grund således saknats för ett fortsatt kvarhållande av klaganden för utredning
rörande brottet — Wall, vilken icke ägt häktningsrätt, saknat
befogenhet att, sedan nämnda förhör hållits, besluta om klagandens kvarhållande
i fängsligt förvar under längre tid än som erfordrats för klagandens
inställande inför häktningsmyndighet, samt Wall underlåtit att
underställa häktningsmyndighet frågan örn klagandens frigivande eller
fortsatta kvarhållande, alltså och då Wall följaktligen genom att hålla
klaganden i arrest överskridit sin befogenhet, prövade häradsrätten lagligt
döma Wall jämlikt 15 kap. 22 § samt 25 kap. 17,18 och 22 §§ strafflagen dels
för det han utan laga rätt kvarhållit klaganden i fängsligt förvar till 10
dagsböter, dels ock för Walls därigenom visade oförstånd i tjänsten till
likaledes 10 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 6 kronor. Det ålåge Wall
att till klaganden i skadestånd lör förlorad arbetsförtjänst och för lidande
utgiva tillhopa 75 kronor. — Över häradsrättens utslag hade Wall anfört
besvär i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har genom utslag den 9 februari 1934 ej funnit skäl att
göra ändring i häradsrättens utslag.

Över hovrättens utslag har Wall anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

4. Obehörig vägran av polisman att återställa ett körkort,
som överlämnats vid polisförhör.

Såsom av 1934 års berättelse (sid. 195 o. f.) framgår hade justitieombudsmannen
Ekberg, efter klagomål av chauffören B. G. Ljungqvist, förordnat
örn åtal mot polismannen N. Davidsson Pemer för tjänstefel därigenom
att Pemer, då klaganden återfordrat ett av honom vid förhör å polisstationen
i Råsunda till polismyndigheten överlämnat körkort för klaganden,
uppställt villkor för dess återbekommande, för vilka laga rättsgrund saknats,
samt obehörigen vägrat att utlämna körkortet till laga ombud för
klaganden. Södra Roslags domsagas häradsrätt hade i utslag den 4 oktober
1933 väl funnit att Pemer förfarit felaktigt i de av åklagaren påstådda
avseendena men att omständigheterna varit sådana, att detta icke borde
för Pemer föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet, över detta utslag
hade advokatfiskal vid Svea hovrätt, på anmodan av mig, anfört besvär
med yrkande att Pemer måtte dömas till ansvar i målet. Jämväl klaganden
hade besvärat sig.

Svea hovrätt har genom utslag den 29 mars 1934 yttrat följande.

Hovrätten funne väl, att det mot Pemers bestridande icke kunde anses

i målet tillförlitligen ådagalagt, att Pemer vid telefonsamtal med klaganden
den 5 oktober 1932 uppställt villkor för körkortets återlämnande till
klaganden, men enär utrett vore, att Pemer den 8 oktober 1932 obehörigen
vägrat utlämna körkortet till laga ombud för klaganden, samt Pemer därigenom
visat oförstånd i tjänsten, prövade hovrätten rättvist att, med
ändring av häradsrättens utslag i ansvarsfrågan, jämlikt 25 kap. 17 och
22 strafflagen döma Pemer att böta 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd
till 5 kronor.

Vidkommande i målet förd ersättningstalan, så enär genom Pemers vållande
klaganden under tiden från och med den 8 till och med den 11 oktober
1932 i avsaknad av körkortet nödgats för verkställande av erforderliga
körningar i den garagerörelse, som klaganden förestått, anlita och bekosta
legd arbetskraft, men klaganden därför icke kunde anses berättigad till
högre ersättning för dag än Pemer finge anses hava såsom i och för sig
skäligt medgivit eller 11 kronor 17 öre, prövade hovrätten lagligt att, med
ändring av häradsrättens utslag jämväl i denna del, på det sätt bifalla
klagandens talan, att Pemer förpliktades att till klaganden genast och mot
kvitto utgiva 44 kronor 68 öre. Vid denna utgång av målet bleve, med ändring
av häradsrättens utslag i fråga örn kostnaderna å målet, Pemer därjämte
förpliktad att ersätta klaganden hans kostnader å målet vid häradsrätten
med 85 kronor. Klaganden, som fordrat ersättning för sina utgifter
å målet i hovrätten, skulle själv vidkännas samma utgifter.

över hovrättens utslag har Pemer anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Majrts prövning.

5. Vägran att tillhandahålla offentlig handling.

I 1934 års berättelse (sid. 205 o. f.) redogöres för ett av justitieombudsmannen
Ekberg, efter klagomål av sjukgymnasten Agnes Bjurström, anbefallt
åtal mot medicinalrådet John Byttner för vägran att tillhandahålla
offentlig handling. Av redogörelsen framgår att — sedan klaganden hos
medicinalstyrelsen anmält legitimerade läkaren A. G. Grönberger för det
han skulle vid två å klaganden utförda bukoperationer förfarit felaktigt
samt Grönberger, efter det han till medicinalstyrelsen inkommit med begärt
yttrande, tillställt Byttner såsom föredragande i ärendet hos styrelsen
en skrift, däri Grönberger lämnat vissa uppgifter angående operationerna
— klaganden före ärendets företagande till avgörande hos Byttner
anhållit att få taga del av denna skrift. Detta hade emellertid av Byttner
förvägrats klaganden. Svea hovrätt hade i utslag den 11 december 1933,
med ogillande av klagandens ersättningstalan, beträffande ansvarsfrågan
yttrat följande: Enär Grönbergers skrift, ehuru ställd till Byttner, utgjort

en till medicinalstyrelsen riktad förklaring i anledning av klagandens mot
Grönberger gjorda anmälan och förty måste anses vara tillställd Byttner
i tjänsten, samt Byttner, som i egenskap av föredragande i styrelsen av
ärendet angående klagandens nämnda anmälan haft skriften omhänder,
i strid mot bestämmelserna i § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen vägrat
lämna klaganden fri tillgång till densamma, prövade hovrätten lagligt att
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Byttner att för försummelse i ämbetet
böta 25 kronor. — Över hovrättens utslag hade Byttner anfört besvär.

Kungl. Maid har genom utslag den 29 november 193i ej funnit skäl att
göra ändring i hovrättens utslag.

6. Dröjsmål med handläggning av införselärende.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Joh. Petterson i Ingvallsbenning
härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande.

På talan av Greta Wilkensson i Nås Gubbsveden förklarade Folkare
häradsrätt genom utslag den 9 maj 1932 Erik Valfrid Wickström i Älvbro,
Avesta, vara fader till Greta Wilkenssons den 2 mars 1930 födde son Karl
Erik samt detta barn vara trolovningsbarn. Därjämte förpliktade häradsrätten
Wickström att till Greta Wilkensson utgiva bidrag till barnets underhåll
från dess födelse, till dess det fyllt 16 år, med 20 kronor i månaden
att förskottsvis gäldas den 1 i varje månad.

För uttagande av oguldet underhållsbidrag för tiden från och med den
2 september 1930 översände klaganden i egenskap av barnavårdsman för
nämnda barn den 27 juni 1932 i rekommenderat brev till ”stadsfogden” i
Avesta skriftlig ansökan örn införsel i Wickström tillkommande avlöning
från Avesta Jernverks Aktiebolag.

I en hit den 27 december 1932 inkommen klagoskrift anförde klaganden
i huvudsak följande.

Ehuru klaganden i brev till utmätningsmannen i Avesta stad, stadsfiskalen
F. Wiklundh, den 1 och den 31 augusti samt den 16 november 1932 påmint
örn ifrågavarande ansökning, hade Wiklundh icke förrän den 19 november
1932 lämnat något svar å ansökningen. Därigenom att Wiklundh
försummat att i tid vidtaga erforderliga åtgärder för införselns beviljande
hade barnet under mer än fyra månader gått miste örn det underhållsbidrag,
som lagligen tillerkänts detsamma. Klaganden anhölle därför, att

J. O. måtte ställa Wiklundh under åtal för tjänstefel.

Vid klagoskriften voro fogade bland annat en av Wiklundh den 19 november
1932 avlåten skrivelse till klaganden, i vilken skrivelse Wiklundh
meddelade, att han i den ringa avlöning, Wickström uppbure, beslutat in -

försel med 15 kronor i månaden, ävensom ett av Wiklundh den 19 november
1932 dagtecknat införselbevis.

Sistnämnda bevis utvisade att, sedan Wickström den 14 september 1932
erhållit skriftlig underrättelse om den gjorda ansökningen örn införsel på
grund av ovanberörda domstolsutslag, Wiklundh den 19 november 1932
beviljat införsel i Wickström tillkommande avlöning från Avesta Jernverks
Aktiebolag samt förordnat, att till gäldande av underhållsbidraget
skulle tillsvidare av avlöningen, i den mån den förfölle, i varje månad innehållas
ett belopp av 15 kronor, intill dess underhållsbidraget till fullo
guldits, därvid dock skulle förbehållas Wickström för eget underhåll varje
månad 75 kronor, så att innehållande finge ske endast i den mån avlöningen
översköte sistnämnda belopp.

I infordrat yttrande anförde Wiklundh följande.

Wiklundh bade efter tillstånd av K. B. i Kopparbergs län åtnjutit ledighet
från befattningen såsom utmätningsman i Avesta från och med den 1
maj till den 1 augusti 1932. Wiklundh ansåge sig därför icke ansvarig för
tjänstens utövning under nämnda tid. Utmätningsmannens göromål bade
under Wiklundhs ledighet bestritts av landsfiskalen i Folkärna distrikt

K. A. Wallenström. Enligt vad klaganden själv uppgivit i brev av den 1
augusti 1932, hade han icke vid sin ansökan örn införsel fogat häradsrättens
utslag i målet mot Wickström. Härav bade föranletts uppskov med
införselärendets behandling, som icke kunde läggas utmätningsmannen
till last. Huvudskälet till att införselmedel ej kunnat uttagas vore, att
Wickström, som endast innehaft tillfälligt arbete vid bolagets jordbruk,
icke baft så stor arbetsförtjänst, att införsel rimligen kunnat ifrågakomma.
Detta bestyrktes av den omständigheten, att efter det Wiklundh
beviljat införsel ingenting kunnat utfås. Med bestridande av att Wiklundh
gjort sig skyldig till tjänstefel hemställde Wiklundh, att klagomålen måtte
lämnas utan avseende.

Vid yttrandet var fogad bestyrkt avskrift av ett så lydande brev:

”Hedemora den 1 aug. 1932.

Herr Stadsfogden, Avesta.

När jag förra månaden begärde införsel i hemmansägaresonen Erik Valfrid
Wiek ströms avlöning, glömde jag att medsända häradsrättens utslag.

Högaktningsfullt
Joh. Petterson.”

I avgivna påminnelser framhöll klaganden, att Wiklundh efter mottagandet
av klagandens brev den 1 augusti 1932 jämte häradsrättens utslag
uraktlåtit att handlägga ärendet i enlighet med införsellagens bestämmelser.
Wickström hade under tiden maj—november 1932 haft en

arbetsförtjänst av över 130 kronor per månad. Wiklundhs ”huvudskäl till
att intörselmedel ej kunnat uttagas” jämte hans uppgift, att Wickström
endast innehaft tillfälligt arbete, förefölle i högsta grad anmärkningsvärda.
Wiklundhs uppgift, att efter det införsel beviljats ingenting kunnat
utfås, vöre på sätt och vis riktig, då Wickström slutat sitt arbete hos bolaget
den 15 november 1932 och utkvitterat sitt tillgodohavande, varefter
införsel beviljats den 19 november. Detta förhållande bestyrkte emellertid
något helt annat än vad Wiklundh velat göra gällande. Klaganden vidhölle
därför den gjorda anmälan.

Vid påminnelserna var fogat ett den 30 januari 1933 dagtecknat brev
från Avesta Jernverks Aktiebolag till barnavårdsnämnden, Vikmanshyttan,
däri meddelades, att Wickströms inkomst från bolaget för tiden den
1 maj—den 30 november 1932 utgjort 867 kronor 60 öre.

Sedan därefter landsfogden i Kopparbergs län anmodats att efter Wallenströms
hörande och verkställande av i övrigt erforderlig utredning inkomma
med yttrande, överlämnade landsfogden E. Nordlund ett av Wallenström
avgivet yttrande, varjämte Nordlund avgav eget utlåtande.

Wallenström anförde: Utmätningsmans åligganden i Avesta stad hade
från och med den 1 maj till och med den 31 juli 1932 ombesörjts av landsfiskalen
i Folkärna distrikt. Wallenström hade åtnjutit semester under
tiderna den 5—den 7 juli samt den 15 juli—den 10 augusti 1932. Klagandens
ifrågavarande ansökan om införsel torde hava kommit Wallenström tillhanda
i Krylbo den 29 juni 1932, efter att först hava befordrats till Avesta.
Ansökningen hade emellertid icke åtföljts av vare sig behörighetshandlingar
eller utslag. På grund därav hade någon åtgärd för inlörsel ej kunnat
igångsättas. Ansökningen hade sedan blivit liggande i avvaktan på
att de felande handlingarna skulle inkomma. Emellertid tyckte sig Wallenström
minnas, att förfrågan gjorts örn Wickströms bostad och arbetsplats
samt att därvid till svar meddelats, att han hade liten inkomst vid
ovannämnda bolags jordbruk.

Nordlund anförde i sitt utlåtande, att han, efter undersökning och förhör
å platsen, inhämtat följande.

Ifrågavarande införselärende hade antecknats i utmätningsmannens
diarium över införselärenden såsom inkommet först den 13 september 1932.
Påföljande dag hade Wickström erhållit underrättelse örn inlörseln. Först
den 12 november 1932 hade arbetsgivaren, Avesta Jernverks Aktiebolag,
erhållit besked örn densamma. Några anteckningar örn att ärendet skulle
hava inkommit i juni 1932 samt att komplettering skett funnes ej. Under
den tid, Wiklundh haft tjänstledighet, eller till den 1 augusti hade tjänsten
skötts av Wallenström under juni månad samt av kontorsskrivaren H.
Swedberg under juli månad. Utmätningsmannens i Avesta diarium hade

under dessa månader varit förvarat å landsfiskalskontoret i Krylbo.
Huruvida det ifrågavarande ärendet inkommit till landsliskalskontoret
under Swedbergs tjänstgöring, kunde denne ej uppgiva. Bland utmätningsmannens
handlingar hade återfunnits brev i ärendet från klaganden, dagtecknat
den 1 augusti, vilken dag ärendet syntes hava inkommit till kontoret
och bort hava diarieförts. Wickström, som vore ogift, hade å bruket
haft i inkomst för juli 166 kronor 95 öre, för augusti 126 kronor 90 öre, för
september 145 kronor 26 öre och för oktober 114 kronor 48 öre. Wiklundh
hade ej vid förhör kunnat förklara anledningen till att ärendet ej blivit
infört och expedierat. Han hade förmodligen erhållit underrättelse från
exekutionshetjänten, att Wickström ej hade så stor avlöning, att det begärda
beloppet kunde uttagas. Som Wiklundhs hälsa under hösten varit
vacklande, hade han ej heller kunnat följa ärendenas gång och handläggning.
Wiklundh vore dock villig att ersätta klaganden underhållsbidrag
för augusti—oktober månader.

I en den 12 april 1933 hit inkommen skrift förklarade sedermera klaganden,
att han icke mottagit något underhållsbidrag för augusti—oktober
1932 eller senare tid av vare sig Wiklundh eller den underhållsskyldige.
Då den sistnämnde icke hade annan underhållsplikt än den ifrågavarande
samt haft förmånen av bostad och kost hos sina föräldrar jämväl under
tiden för anställningen hos bolaget, syntes ett belopp av 35 kronor i månaden
hava kunnat uttagas genom införsel under tiden den 1 augusti—den
15 november 1932.

Ett av J. O. införskaffat utdrag ur dagbok i mål rörande införsel och
utflyttningsförbud hos utmätningsmannen i Avesta stad utvisade, att
ifrågavarande införselärende i dagboken införts såsom inkommet den 13
september 1932 samt att i kolumn 9 med rubriken ”Utmätningsmannens
beslut och åtgärder, omständigheter av betydelse för införseln samt hinder
för verkställigheten” antecknats följande: ”14/9 —32 meddelat underrättelse.
19/11 —32 Införsel beviljad med 15 kr. i mån. Wickström har befunnits
sakna arbetsförtjänst till gäldande av det beslutade införselbeloppet.
”

Av tillgängliga handlingar inhämtades dels att K. B. i Kopparbergs län
den 27 mars 1919 förordnat Wiklundh att från och med den 1 april 1919
tillsvidare på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman i
Avesta stad, dels ock att K. B. den 28 april 1932 på framställning av Wiklundh
återkallat nämnda förordnande för tiden den 1 maj—den 31 juli
1932, i följd varav det skulle åligga landsfiskalen i Folkärna distrikt, inom
vilket Avesta är beläget, att under sagda tid själv handlägga inom staden
förekommande utsökningsmål.

Wallenström hade åtnjutit ledighet från landsfiskalstjänsten i Folkärna
distrikt under tiden den 5—den 7 juli 1932 med extra landsfiskalen A.

Nordström såsom vikarie samt från. och med den 15 juli till och med den
10 augusti 1932, under vilken tid landsfiskalstjänsten uppehållits av
Swedberg.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade justitieombudsmannen
Ekberg K. B. i Kopparbergs län att förordna särskild åklagare
att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal
mot Wiklundh. I en för åklagaren utfärdad instruktion anförde J. O.
följande:

”1 § i lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta
stadgar, bland annat, att örn någon enligt rättens beslut är pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till utom äktenskap avlat barn och han underlåter att betala förfallet belopp,
den till underhåll berättigade äger erhålla införsel i den underhållsskyldige
tillkommande avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning
till gäldande av såväl förfallet belopp som bidraget i övrigt, i den mån
det förfaller till betalning. Vill underhållsberättigad erhålla införsel, har
han enligt 2 § i lagen att till utmätningsmannen ingiva den dom, genom
vilken bidraget blivit bestämt, med uppgift å den underhållsskyldiges
hemvist och anställning. Enligt särskilt stadgande i kungörelse av den
14 december 1917 må ansökningshandlingar i införselärende jämväl insändas
till utmätningsmannen med posten. Jämlikt 13 § i lagen den 14 juni
1917 örn barn utom äktenskap äger barnavårdsman för barn utom äktenskap
själv föra talan för barnet rörande underhåll och således jämväl
göra ansökan örn införsel till gäldande av bidraget. Beträffande denna
fråga må ock hänvisas till uttalande av lagberedningen i avdelningen III
sid. 137 o. f. av beredningens förslag till revision av giftermålsbalken och
vissa delar av ärvdabalken.

Börande gjord ansökan örn införsel för underhållsbidrag har utmätningsmannen
att omedelbart verkställa anteckning i den särskilda dagbok,
som skall av honom föras över vissa införselärenden. Enligt 4 § i ovannämnda
kungörelse åligger det utmätningsmannen, örn ansökningshandlingarna
i ärendet äro ofullständiga och i följd därav hinder möter för
den begärda verkställigheten, att genast göra anteckning därom i nionde
kolumnen i dagboken. Har nödigt penningbelopp till porto, rekommendationsavgift
och lösen för intyg ur dagboken kommit utmätningsmannen
tillhanda, är han pliktig att ofördröjligen enligt uppgiven adress översända
sådant intyg till sökanden.

Möter icke uppenbarligen hinder mot verkställigheten, skall, enligt 3 §
införsellagen, utmätningsmannen låta bevisligen tillställa den underhållsskyldige
skriftlig underrättelse örn ansökningen med föreläggande för ho -

nom att, där lian Ilar något att invända mot ansökningen eller att andraga
beträffande de bestämmelser, som vid beviljande av införsel böra meddelas,
inom viss kort tid avgiva yttrande.

Enligt 4 § i nämnda lag åligger det vidare utmätningsmannen att bos
arbetsgivare eller myndighet söka inhämta upplysning angående de omständigheter,
vilka kunna vara av betydelse vid prövning av ansökningen.
Upplyses det, att den underhållsskyldige tagit anställning å annan ort, och
är i följd därav utmätningsmannen ej vidare behörig, skall han översända
handlingarna jämte underrättelse örn vad för övrigt i ärendet förekommit
till behörig utmätningsman, som har att ägna ärendet fortsatt handläggning.

Jämlikt 7 § första stycket skall, där införsel beviljas, utmätningsmannen
förordna, huru stort belopp av den underhållsskyldiges avlöning skall,
i den mån densamma förfaller, innehållas till gäldande av underhållsbidraget,
med bestämmelse tillika att innehållandet må ske endast i den
mån avlöningen överskjuter visst för den underhållsskyldige och hans familj
oumbärligt belopp, allt i enlighet med i paragrafen närmare givna
föreskrifter.

I 12 § heter det slutligen, att i ärende angående införsel skall utmätningsman
skyndsamt vidtaga de åtgärder, som åligga honom. Den underhållsberättigade
eller den underhållsskyldige är ej pliktig att gälda någon
kostnad för sådan åtgärd.

Till grund för lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta ligger
ett av lagberedningen den 30 november 1915 avgivet förslag, intaget i förut
nämnda avdelning III av beredningens förslag till revision av giftermålsbalken
och vissa delar av ärvdabalken. I motiven till detta lagförslag anförde
lagberedningen följande:

Då underhållsbidraget i regel skulle tillgodose oavvisliga levnadsbehov,
vore det av största betydelse, att den underhållsberättigade utan dröjsmål
utbekomme detsamma. Det hade därför ansetts lämpligt att genom en
uttrycklig lagbestämmelse inskärpa utmätningsmannens skyldighet att
skyndsamt vidtaga på honom ankommande åtgärder i ärende angående
införsel. Genom försummelse därutinnan kunde utmätningsmannen ådraga
sig, förutom ansvar för tjänstefel, skadeståndsskyldighet enligt allmänna
regler. Att stadga någon viss tid, inom vilken utmätningsmannens åtgärder
skulle vara vidtagna, såsom i 162 § utsökningslagen skett beträffande
utmätning, vore däremot uppenbarligen icke ändamålsenligt. Ej heller
syntes det påkallat att i överensstämmelse med sistnämnda lagrum ålägga
utmätningsmannen strängare ansvarighet än vanlig skadeståndsplikt. På
grund av underhållsfordringarnas i regel ömmande natur oell det allmännas
intresse därav, att den enskilda försörjningsplikten bleve fullgjord,
hade det synts liimpligt att befria icke blott den underhållsberättigade

‘1 — Ju8tilicnmbud8vi(innen8 timbelsbcrättclse till 1935 års riksdag.

utan även den underhållsskyldige fran kostnad för utmätningsmans åtgärder
i ärende angående införsel.

Av det anförda framgår, att utmätningsman, kos vilken ansökan gjorts
örn införsel för uttagande av underhållsbidrag, bär att utan dröjsmål vidtaga
alla på honom ankommande åtgärder för att bringa ärendet i det
skick, att beslut över ansökningen skall kunna meddelas så skyndsamt som
möjligt. Såsom ytterligare skäl härför må framhållas, att enligt 6 § införsellagen
införsel ej må beviljas till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit
till betalning tidigare än ett år före beslutets meddelande. Äro handlingarna
i ärendet fullständiga och föreligger ej annat uppenbart hinder
för ärendets behandling, har alltså utmätningsmannen att omedelbart efter
det ansökan inkommit låta delgiva den underhållsskyldige underrättelse
och föreläggande enligt 3 § införsellagen. Tarvas däremot komplettering
av handlingarna, varom såsom förut berörts anteckning skall verkställas i
dagboken, inträder nyssnämnda underrättelseplikt för utmätningsmannen
i och med att handlingarna fullständigas. Snarast möjligt därefter bör
också utmätningsmannen inhämta sådana upplysningar från arbetsgivare
eller myndighet, som avses i 4 § i lagen. Lagberedningen har i motiven till
detta lagrum särskilt framhållit, att utmätningsmannen med hänsyn till
den skyndsamhet, som det enligt 12 § åligger honom att iakttaga, bör vid
inhämtandet av dessa upplysningar förfara på det mest enkla och praktiska
sätt, t. ex., där så lämpligen kan ske, använda telefon, varvid han
dock givetvis måste i dagboken anteckna erhållen uppgift med angivande
av vem, som lämnat densamma. Med infordrandet av dylika upplysningar
bör han — yttrar lagberedningen vidare — icke dröja till utgången av den
tid, som förelagts den underhållsskyldige för yttrandes avgivande.

I den genom socialdepartementets försorg utgivna läroboken i rättskun
skap för blivande landsfiskaler (del IV, avd. 3, sid. 145) framhålles också
särskilt att, örn ansökan örn införsel inkommit, åligger det utmätningsmannen
att skyndsamt och kostnadsfritt handlägga ärendet.

Såsom av det föregående framgår har klaganden i egenskap av barnavårdsman
för Greta Wilkensson den 2 mars 1930 födde son Karl Erik hos
utmätningsmannen i Avesta stad skriftligen anhållit örn uttagande genom
införsel i Wickströms avlöning av oguldet underhållsbidrag för tiden från
och med den 2 september 1930. Då Wiklundh, som innehar förordnande att
på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman i Avesta, undertiden
den 1 maj—den 31 juli 1932 varit befriad från utövandet av denna
befattning, har klagandens ansökan vidare befordrats till Wallenström såsom
ordinarie landsfiskal i Folkärna distrikt. Ansökningen har enligt vad
Wallenström uppgivit troligen inkommit till honom den 29 juni 1932. Ostridigt
är emellertid, att häradsrättens ovannämnda utslag icke varit bifogat
ansökningen. I enlighet med vad jag förut anfört har det ålegat utmät -

ningsmannen att genast införa ansökningen i dagboken över införselärenden
och i därför avsedd kolumn göra anteckning om hindret för verkställigheten.
Sådan anteckning har icke skett. Denna uraktlåtenhet från utmätningsmannens
sida finner jag synnerligen anmärkningsvärd. Emellertid
synes därigenom icke hava uppstått någon skada. Klaganden har nämligen
icke, såvitt visats, vid ansökningen fogat nödigt penningbelopp till
lösen för intyg ur dagboken jämte porto. Det har följaktligen icke ålegat
utmätningsmannen att genom översändandet av sådant intyg underrätta
klaganden örn det hinder, som mött för verkställigheten. Med hänsyn härtill
och då utmätningsmannen icke varit pliktig att vidtaga ytterligare åtgärd
i införselärendet, innan handlingarna av klaganden kompletterats,
vilket ej skett förrän Wiklundh trätt i tjänst, finner jag berörda försummelse
icke böra föranleda annan åtgärd från min sida än, att vederbörande
utmätningsman erinras örn vikten därav, att gällande bestämmelser om
förande av dagbok över införselärenden noggrant iakttagas.

Den 1 augusti 1932 har Wiklundh återinträtt i sin befattning såsom utmätningsman
i Avesta. Samma dag har klaganden, under erinran om den
förut översända ansökningen örn införsel i Wickströms lön, i rekommenderat
brev till Wiklundh översänt häradsrättens ovanberörda utslag. Enligt
Nordlunds uppgift torde detta också hava kommit Wiklundh tillhanda
den 1 augusti. Efter mottagandet av exekutionsurkunden har det
ålegat Wiklundh att utan dröjsmål vidtaga alla åtgärder för införselärendets
handläggning. Emellertid har ärendet icke ens blivit infört i vederbörande
dagbok förrän den 13 påföljande september månad eller mer än
sex veckor efter det fullständiga handlingar i ärendet inkommit från klaganden.
Under denna tid synes ärendet hava helt lämnats åsido av Wiklundh,
trots det klaganden i rekommenderat brev den 31 augusti 1932 ånyo
påmint örn sin ansökan. Först den 14 september 1932 har Wiklundh låtit
delgiva den underhållsskyldige underrättelse örn den gjorda ansökningen
roed föreläggande för honom att yttra sig över denna. Någon hänvändelse
till Wickströms arbetsgivare, Avesta Jernverks Aktiebolag, synes icke, såvitt
handlingarna utvisa, hava skett förrän den 12 november 1932. Örn
Wiklundh på annat sätt förskaffat sig kunskap örn den underhåll sskyldiges
arbetsinkomst, hade detta bort antecknas i dagboken. Dylik anteckning
har emellertid ej skett. Först sedan klaganden i mitten av november
1932 ånyo förfrågat sig örn ärendets behandling, har Wiklundh den 19
november 1932 meddelat beslut örn införsel i Wickströms avlöning. I detta
beslut har — utan hänsyn till 6 § införsellagen — införsel beviljats med ett
belopp av 15 kronor i månaden att utgå av den del av Wickströms avid
ning, som översteg 75 kronor i månaden. Då emellertid Wickström redan
don 15 november 1932 slutat sin anställning bos bolaget och utkvitterat

inneståeude arbetslön, bär något underhållsbidrag icke kunnat uttagas på
grund av nämnda införselbeslitt.

Av vad i ärendet sålunda förekommit bär jag funnit utrett, att Wiklundh
vid handläggningen av förevarande införselärende på ett betänkligt
sätt försummat sina åligganden såsom utmätningsman i Avesta. Att Wiklundh
därvid utan giltiga skäl helt åsidosatt den utmätningsman i 12 §
införsellagen ålagda plikten att handlägga införselärenden med skyndsamhet,
synes mig alldeles uppenbart. Särskild anledning för en skynd
sam behandling av ifrågavarande införselärende har den omständigheten
utgjort, att ansökningen jämväl avsett gäldande av underhållsbidrag, som
förfallit till betalning å sådan tid, att på grund av bestämmelsen i 6 §
införsellagen rättigheten för klaganden att genom införsel utfå dessa belopp
begränsades för varje månad, som införselbeslutets meddelande uppskötes.
Med hänsyn till Arnd i ärendet blivit upplyst örn Wickströms arbetsinkomst
från ovannämnda bolag under hösten 1932 synes det sannolikt,
att skada uppkommit genom Wiklundhs ifrågavarande försummelse.”

J. O. uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Wiklundh för den tjänstedr -summelse, vartill han vid ifrågavarande ärendes behandling gjort sig
skyldig. Ansvar borde yrkas å Wiklundh enligt lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och borde av
honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
åklagaren understödjas.

Skäl syntes även tala för att Wiklundh i sitt beslut den 19 november 1932
fastställt införselsumman till lägre belopp än vederbort. Detta förhållande
borde närmare undersökas av åklagaren. Därvid borde uppmärksamhet
även ägnas åt, huruvida Wiklundh före beslutets meddelande förskaffat
sig tillförlitliga upplysningar örn Wickströms arbetsinkomst. Därest omständigheterna
därtill föranledde, borde det fel eller den försummelse, som
därutinnan kunde ligga honom till last, jämväl inbegripas under åtalet.

Follcare häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den
20 december 1933 följande.

Det vore i målet utrett, att Wiklundh, vilken det ålegat att, sedan handlingarna
uti införselärendet den 2 augusti 1932 blivit fullständiga, skyndsamt
vidtaga på honom ankommande åtgärder, gjort sig skyldig till försummelse
därutinnan och alltför länge dröjt att meddela beslut i ärendet.
Vidare hade Wiklundh uppgivit, att han grundat beslutet å införskaffade
uppgifter att Wickströms avlöning vore ringa och hans anställning av
tillfällig beskaffenhet. Dessa uppgifter hade icke lämnat tillräcklig ledning
för prövning av ärendet, utan hade Wiklundh bort inhämta närmare

upplysningar angående Wikströms anställning celi avlöningsförhållanden.
Jämväl genom sin underlåtenhet därutinnan hade Wiklundh gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Wiklundh vore pliktig ersätta barnet den skada, som genom hans t jänstefel
tillskyndats detsamma. Det finge anses upplyst, att Wickström tillkommande
avlöning till honom utbetalats månadsvis den 10 i varje månad.
Wiklundh kunde ej anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att
icke lia meddelat beslutet örn införsel så tidigt, att införsel kunnat ske i
den 10 augusti 1932 förfallen avlöning, men däremot vore tjänstefel, att
beslutet icke givits å sådan tid, att införsel kunnat äga rum å förfallodagen
därefter den 10 september 1932. Genom Wiklundlis försummelse därutinnan
hade sålunda barnet gått miste örn införsel i de den 10 september,
den 10 oktober och den 10 november 1932 förfallna avlöningsbelopp. Med
hänsyn till vad i målet blivit upplyst örn storleken av Wikströms avlöning
och omständigheterna i övrigt hade införselbeloppet vid ifrågakomna
tid bort bestämmas till åtminstone 30 kronor i månaden.

Pä grund av vad sålunda anförts prövade häradsrätten rättvist dels
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen döma Wiklundh att för vad han låtit
komma sig till last ifråga örn ärendets handläggning böta 6 dagsböter,
varje dagsbot 13 kronor, dels oell förplikta Wiklundh att till klaganden i
hans egenskap av barnavårdsman för barnet i skadestånd utgiva 90 kronor.

Därjämte ålades Wiklundh att ersätta klaganden för utgifter och besvär
j anledning av hans anmälan till J. O. samt för kostnader å rättegången
med 100 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

7. Felaktig avskrivning av rättegångsmål.

I en den 23 november 1932 hit ingiven skrift anförde direktören E. Meyer
i Stockholm klagomål över handläggningen vid Stockholms rådhusrätts
sjunde avdelning av ett mål mellan Meyer, kärande, samt fru Anna Margareta
Thorell-Rosén, svarande, örn fordringsanspråk.

Protokollen i detta mål utvisade följande.

Klaganden hade till den 18 oktober 1932 erhållit stämning ä fru ThorellRosén
med yrkande örn förpliktande för henne att till klaganden utgiva
875 kronor enligt en av henne den 24 januari 1930 utgiven förbindelse ävensom
ränta och ersättning för rättegångskostnaderna.

Då målet å utsatt dag företogs till handläggning, inställde sig advokaten
W. Fröléen såsom ombud för klaganden. Fru Thorell-Rosén lät sig icke
avhöra.

Fröléen företedde den ifrågavarande förbindelsen, enligt vilken Marga -

reta Rosén förband sig att till direktören T. Källman fortast möjligt återbetala
ett belopp av 875 kronor. Å förbindelsen fanns tecknad överlåtelse
ay Källmans stärblius’ konkursbos ifrågavarande fordran på klaganden,
undertecknad av Walter Fröléen, konkursförvaltare.

På fråga sade sig Fröléen icke beredd att styrka, att lian förordnats till
förvaltare i urarvakonkursen efter Källman.

Härpå överlämnade Fröléen målet till rådhusrättens prövning, därvid
han i första liand yrkade tredskodom men anhöll, därest rådhusrätten
funne sig icke kunna meddela tredskodom, örn tre veckors uppskov med
målet för att styrka, att ombudet vore förvaltare i nämnda konkurs, under
hemställan tillika, ”att, för den händelse målet uppskötes och därest vid
nästa rättegångstillfälle ingendera parten vid pårop läte sig avhöra, målet
måtte avskrivas”.

Det tillsades, att yttrande skulle meddelas efter det övriga mål hand
lagts, varefter Fröléen avträdde.

Då målet i sålunda angiven ordning ånyo påropades, lät icke någon avparterna
sig avhöra; och utsatte rådhusrätten, som fann tredskodom icke
lagligen kunna meddelas, målet att åter förekomma tisdagen den 8 novem
ber 1932 ”klockan tio förmiddagen, då parterna skulle komma tillstädes,
käranden beredd att styrka, att Fröléen förordnats till förvaltare i urarvakonkursen
efter avlidne direktören Axel Teodor Källman, samt parterna å
ömse sidor beredda att andraga och styrka allt, vad de vidare aktade nö
digt i målet, vid äventyr att detsamma ändock avgjordes; men komma,
målet, därest å sagda tid icke någon av parterna vid pårop läte sig avhöra,
att från vidare handläggning avskrivas”.

Då målet den 8 november 1932 företogs till förnyad handläggning, lät
vid pårop icke någon av parterna avhöra sig.

Med tillämpning av sitt vid förra rättegångstillfället i målet fattade be
slut förordnade rådhusrätten därefter, att målet skulle från vidare hand
läggning avskrivas, vilket avsades.

Efter det övriga å dagens uppropslista upptagna mål handlagts, inställde
sig Fröléen för klagandens räkning och erhöll del av rådhusrättens tidigare
under dagen i målet meddelade beslut, varefter Fröléen avträdde.

I sin klagoskrift framhöll klaganden, att rådhusrättens beslut att avskriva
målet före rättegångstimmans slut stöde i uppenbar strid mot rättegångsbalkens
regler.

I anledning av klagoskriften anmodades vederbörande ledamöter av rådhusrättens
sjunde avdelning att inkomma med yttrande, däri särskilt bolde
angivas den ungefärliga tidpunkt på dagen, då beslutet örn målets avskrivning
meddelats.

2 3

Rådmännen A. Nordlöf och F. Trotzig samt t. f. andre assessorn B.
Brandt, vilka voro ansvariga för besluten den 18 oktober och den 8 november
1932, anförde i avgiven förklaring: Avskrivningsbeslutet överensstämde
med klagandens i sådant hänseende den 18 oktober gjorda hemställan.
Med hänsyn därtill hemställdes, att klagandens anmälan måtte lämnas
utan avseende. Beträffande den tidpunkt på dagen, då beslutet örn målets
avskrivning fattats, ville ledamöterna, som numera icke direkt erinrade
sig tidpunkten ifråga, framhålla, att målet å uppropslistan upptagits såsom
nr 21 och i denna ordning påropats. Målet hade såsom städse vid rådhusrätten
plägade ske med uppskjutna mål upptagits bland mål under
tidsangivandet ”Kl. Vill f. m.” Med avseende å omfattningen av memorialanteckningarna
i de ifrågavarande rättegångsdag före omförmälda mål
handlagda målen kunde det hållas för troligt, att målet påropats kort efter
klockan Väll f. m. samt att därvid med hänsyn till parternas utevaro beslutet
örn målets avskrivning omedelbart fattats och avkunnats.

T avgivna påminnelser anförde klaganden: Ledamöterna stödde sitt försvar
på, att avskrivningsbeslutet överensstämde med klagandens hemställan.
Detta bestyrktes också av protokollets avfattning. I verkligheten hade
det tillgått så, att ombudet, såsom alltid vore vanligt, anhållit att, om
ingen part inställde sig vid nästa rättegångstillfälle, målet måtte avskrivas.
Skillnaden mellan uttrycken vore väsentlig och bomme därtill, att
det förfaringssätt, som här tillämpats, icke vore brukligt vid någon annan
avdelning av rådhusrätten. På grund därav hade icke funnits minsta anledning
för ombudet att verkligen uttrycka sig så, som protokollsavfattningen
utvisade. Protokollet hade icke granskats av klaganden, förrän
domen fallit, och då hade icke funnits möjlighet längre att få saken ändrad.
Klaganden ville ytterligare framhålla det olämpliga i att en enda avdelning
av rådhusrätten beträffande denna fråga förfore på ett annat sätt än
de övriga. Det påtalade förfaringssättet överensstämde ej med lagens ord
eller i varje fall icke med elen tolkning, som lagtexten gåves av så gott
som alla domstolar. En annan synpunkt, som även förtjänade beaktande,
vöre, att parterna inställde sig genom ombud och att dessa ombud ofta
hade ett flertal mål samma dag vid olika avdelningar av rådhusrätten.
Resultatet därav bleve ofta, att pårop av två eller flera mål skedde samtidigt
och att ombudet följaktligen vore förhindrat att inställa sig melån
på en avdelning.

Sedan J. O. ampodat borgmästaren i Stockholm att inkomma med yttrande
rörande den praxis, som i fall av här ifrågavarande beskaffenhet
tillämpades vid de olika avdelningarna av rådhusrätten, anförde borgmästaren
G. Fant bland annat följande:

”Äldre praxis vid Stockholms rådhusrätt i förevarande avseende torde

hava gatt i den riktning, som framgår av det i J. 0:s embetsberättelse år
1910 sid. 279 meddelade referatet:

Sedan ett bolag hos rådhusrätten sökt, att uppgiven person måtte förpliktas
avträda sin egendom till konkurs, kallades denne i anledning härav
att den 1 april 1909 inställa sig inför rådhusrätten för att höras över
ansökningen. Rådhusrätten utställde genom beslut sistnämnda dag, med
bifall till av bolaget framställd begäran örn uppskov med målet, detsamma
att åter förekomma den 8 april klockan 11 f. m., då parterna hade att iakttaga
inställelse, bolaget vid äventyr, som dess vid rådhusrätten närvarande
ombud underkastade bolaget, att ansökningen eljest finge anses återkallad.

Vid upprop av målet sistnämnda dag kom icke någon av parterna tillstädes.
Rådhusrätten meddelade omedelbart det beslut, att enär jämlikt
rådhusrättens ovanberörda den 1 april givna beslut ansökningen i följd av
bolagets uteblivande vore att anse såsom återkallad, bleve målet avskrivet
från vidare handläggning. Före rättegångstimmans slut infann sig emellertid
bolaget genom ombud, som därvid erhöll del av rådhusrättens förut
under dagen i målet meddelade beslut.

Över detta beslut anförde bolaget besvär hos Svea hovrätt, som i utslag
den 14 juli 1909 yttrade, att som upplyst vore, att bolaget före rättegångstimmans
slut berörda den 8 april iakttagit inställelse i målet, samt vid
sådant förhållande detsamma icke bort av rådhusrätten från vidare behandling
avskrivas, bleve, med undanröjande av överklagade beslutet, målet
visat åter till rådhusrätten, som hade att detsamma på anmälan ånyo
upptaga och därmed vidare lagligen förfara.

J. O., som uppenbarligen funnit rådhusrättens förfarande i berörda fall
mindre lämpligt, uttalade i anslutning till hovrättens beslut, att det syn
tes vara att hoppas, att med hänsyn till hovrättens ståndpunktstagande
den av honom anmärkta praxis i berörda hänseende skulle komma att
upphöra.

Så har även successivt skett a de flesta avdelningar av rådhusrätten.
Emellertid torde bland rådhusrättens ledamöter hava funnits åtskilliga,
som icke känt sig övertygade örn riktigheten av den utav J. O. uttalade
meningen. För att emellertid undvika återförvisning i liknande fall syntes
man hava valt den utvägen att i rådhusrättens uppskovsbeslut uttryckligen
stipulera, att målet komme att avskrivas, därest å den utsatta tiden
Vid pårop’ icke någon av parterna läte sig avhöra. Efter det föreläggandet
fått sådan lydelse, torde man hava ansett rättens befogenhet att avskriva
målet vara klar, därest ingen part komme tillstädes vid påropet,
även örn part senare på dagen skulle inställa sig.

Ett dylikt fall refereras i Svensk juristtidning 1919 nr 41 (rättsfallsavdelningen).
I ett å rådhusrättens femte avdelning den 26 februari 1919
handlagt mål enades parterna i begäran örn uppskov under hemställan till -

lika, att, om vid nästa rättegångstillfälle icke någon av parterna läte sig
avhöra, målet måtte avskrivas.

Rådhusrätten utsatte därefter målet att åter förekomma den 2 april 1919
klockan Vill f. m. med föreskrift, att parterna — försåvitt godvillig uppgörelse
ej mellankomma — skulle sig då inställa, beredda att sin talan
vidare utföra, samt meddelade, att, därest å sagda tid ''vid pårop’ icke
någon av parterna läte sig avhöra, målet skulle från vidare handläggning
avskrivas.

Vid målets företagande till handläggning den 2 april 1919 anmärkte rådhusrätten
till protokollet, att vid pårop av målet ingen av parterna låtit
sig avhöra, varefter rådhusrätten, med tillämpning av sitt vid föregående
rättegångstillfälle meddelade beslut, avskrev målet från vidare handläggning.

Senare på dagen inställde sig käranden genom behörigt ombud, varom
anteckning gjordes i protokollet.

I rådhusrättens beslut örn målets avskrivning sökte käranden ändring,
under yrkande, att enär käranden den 2 april 1919 före rättegungsiörhaädlingarnas
avslutande iakttagit inställelse, rådhusrättens beslut örn avskrivandet
måtte upphävas och målet återförvisas till rådhusrätten.

Svea hovrätt yttrade i dom den 26 september 1919: Enär den av parterna
den 26 februari 1919 i samband med deras begäran örn uppskov gjorda
hemställan icke innehållit annat, än att målet måtte avskrivas, därest
icke någon av parterna vid det rättegångstillfälle, vartill målet uppskötes,
läte sig avhöra, samt rådhusrätten vid sådant förhållande icke ägt avskriva
målet under annan förutsättning, än att parterna från rådhusrätten
uteblivit hela den rättegångsdag, till vilken målet uppskjutits, alltså
och då upplyst vore, att käranden å uppskovsdagen före rättegångsförhandlingarnas
avslutande iakttagit inställelse i målet, bleve, med undanröjande
av rådhusrättens ifrågakomna den 2 april 1919 meddelade beslut,
målet av hovrätten visat åter till rådhusrätten, som på anmälan av part
bade att målet åter företaga och därmed vidare lagligen förfara.

Detta nya avgörande från hovrättens sida visar, att ej heller den i sistnämnda
fall av rådhusrättens femte avdelning valda utvägen av hovrätten
ansetts berättiga till en avskrivning redan vid påropet.

Av hovrättens dom skulle man emellertid omvänt kunna draga den slutsatsen,
att hovrätten icke skulle hava funnit något att erinra mot avskrivningsbcslutet,
för den händelse att vederbörande parters egen till rätten
gjorda hemställan innehållit, att målet måtte avskrivas, därest icke någon
av parterna vid det rättegångstillfälle, vartill målet uppskötes, vid pårop
läte sig avhöra. 1 enlighet härmed torde sjunde avdelningens första rotel
i nu föreliggande fall ansett sig formellt befogad att avskriva målet.

Enligt vad som framgått vid verkställd undersökning är sjunde avdel

ningens första rotel, å vilken rådmannen Nordlöf är ordförande, numera
inom Stockholms rådhusrätt ensam örn att tillämpa ifrågavarande äldre
praxis. Samtliga övriga avdelningar ävensom sjunde avdelningens andra
rotel meddela avskrivningsbeslut först vid rättegängstimmans slut. Med
någon ringa variation i uttryckssätten plägar därstädes rättens uppskovs
beslut — liksom även parternas hemställan — avse avskrivning, därest vid
nästa rättegångstillfälle icke någon av parterna låter sig avhöra ’före rättegångstimmans
slut’. Å uppskovsdagen företagas alltså två upprop, ett i den
ordning målet förekommer å uppropslistan och — örn då ingen avhöres —
ett förnyat pårop vid rättegängstimmans slut. Först örn ingen då kommer
tillstädes, verkställes avskrivningen.

Rådmannen Trotzig, sorn är ledamot ä rådhusrättens sjunde avdelning
och i sådan egenskap tjänstgör å avdelningens håda rotlar, har på förfrågan
meddelat mig följande: Såvitt han erinrade sig i fråga örn de mål, i
vilkas handläggning lian såsom ledamot deltagit under rådmannen Nordlöfs
ordförandeskap, hade, då fråga uppkommit örn ''förlikningsföreläggande’,
parterna städse av ordföranden tillfrågats, huruvida de avsåge, att
målet skulle avskrivas, därest icke någon av dem komme tillstädes vid
målets pårop; och hade parterna jakat därtill eller i något enstaka fall
förklarat sig låta frågan örn målets avskrivning förfalla.

Att i förevarande avseende icke någon part funnit skäl att söka vinna
en ändring genom vädjan till högre rätt torde möjligen, hl. a., hava sin
förklaring i överdomstolarnas obenägenhet att upptaga klagan över uppskovsbeslut,
annat än såvitt den innefattar klagan över att målet onödigt
uppehållits (se t. ex. J. 0:s ämbetsherättelse 1925 sid. 129). Örn en part så
lunda anhåller örn beslut, avseende målets avskrivning, därest vid nästa
rättegångstillfälle icke någon av parterna låter sig avhöra före rättegångstimmans
slut, men rätten avslår denna hemställan och sålunda endast meddelar
vanligt uppskovsbeslut (att meddela beslut örn avskrivning vid pårop
torde i sådant fall enligt hovrättens ovannämnda dom den 26 september
1919 icke vidare ifrågakomma), torde en eventuellt klagande part riskera
att mötas av det beskedet, att klagan av sådan anledning lämnas utan avseende,
enär det icke visats, att genom beslutet målet onödigt uppehållits.

Enligt vad jag försport, lärer till stöd för den omförmälda äldre praxis
hava åberopats bl. a. svårigheten att exakt fastslå, vad som är att betrakta
såsom rättegängstimmans slut. Örn exempelvis fem mål, vilka redan tidigare
påropats, utan att någon inställt sig, kvarstode att påropas vid rättegångstimmans
slut, kunde, hade man framhållit, rättegångstimman ej anses
slut förrän då det sista målet påropades. Om de tidigare målen icke
desto mindre avskrivits, hade detta alltså i själva verket skett före rätte -gångstimnians slut, vadan alltså uppskovsbesluten i dessa mål i själva
verket icke tillämpats enligt sin ordalydelse. Denna skenbara logiska svå -

vighet torde emellertid av en praktisk ordförande kunna övervinnas så
lätt, att densamma utan vidare hör lämnas åsido.”

Slutligen anförde Fant: För egen del ville Fant ansluta sig till den uppfattning,
åt vilken J. O. i 1910 års ämbetsberättelse givit uttryck. Här som
eljest syntes böra gälla den grundsats, som av J. O. under.strukits i annat
sammanhang, nämligen att uppropsförsummelse icke i och för sig borde
för part föranleda strängare processuella påföljder än lagen uttryckligen
föreskreve. Enligt Fants mening talade dessutom viktiga praktiska skäl
för den tillämpning, som numera vore den allmänna vid Stockholms''rådhusrätt.
Förfarandet att efter förutgånget föreläggande avskriva ett mål
i parternas utevaro vore, om det skedde på detta förnuftiga och lämpliga
sätt, i hög grad ägnat att spara tid och omkostnad för parterna och även
att lätta arbetet för rätten. Det syntes Fant för den skull vara synnerligen
önskvärt, att sjunde avdelningens första rotels dittillsvarande praxis bringades
till överensstämmelse med den i detta hänseende inom verket i övrigt
tillämpade.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde
justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”Beträffande parts uteblivande i tvistemål meddelas bestämmelser dels i
12 kap. rättegångsbalken och dels i kungl, förordningen den 6 oktober 1882
angående böter för svarandeparts uteblivande från underrätt.

12 kap. rättegångsbalken innehåller bestämmelser örn huru förfaras skall,
när stämning försittes, och örn laga förfall. 11 §, som icke efter tillkomsten
av 1734 års lag undergått ändring, stadgas att, då lagligen är stämt, skola
kärande och svarande å förelagd dag för rätten komma, där de ej hava
laga förfall. Är förfallet lagligt, skall domaren uppskjuta saken, och pär
terna äro skyldiga att utan ny stämning till rätta komma.

I 2 § bestämmes, enligt den lydelse lagrummet fått genom kungl, förordningarna
dea 12 mars 1830 och den 18 april 1849, att örn någon är förfallolöst
borta, då lian ropas av rätten fram att kära eller svara, bote 2
daler. Kommer varken kärande eller svarande å landet innan häradstingets
slut eller i stad innan rättegångstimman ute är, höte vardera dubbelt.
Kommer svaranden å första ting, innan det ändas, och bliver käranden
ute, bote sorn sagt är, och gälde häri svaranden dess kostnad, där han ej
vid nästa ting å landet eller inom en månad i staden gitter visa, att han
laga förfall haft och att han ej kunnat rätten det kungöra. Stämmer ej
käranden saken in och den fullföljer å den tid, som nu är sagt, vare svaranden
för hans käromål fri.

3 § innehåller i sin första punkt den bestämmelsen att, örn käranden
kommer till första ting eller i staden å föresatt dag till den rätt, dit saken

är instämd, men svaranden ej, oell låter ej laga förfall framte; visar käranden,
att svaranden stämning i laga tid fått, döme då rätten i saken, efter
ty som sanning däri ntletas kan.

Ifrågavarande bestämmelser örn parts utevaro hava delvis ersatts och
kompletterats genom den ovan nämnda förordningen den 6 oktober 1882.
I denna stadgas att, örn i tvistemål, som är instämt till underrätt, käranden
kommer tillstädes å den dag, som saken första gången förekommer till
handläggning, oell visar, att svaranden i laga tid fått stämning, men svaranden
är borta utan att framte laga förfall oell saken ej varder avdömd
efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken sågs, skall svaranden böta 5 kronor
eller mera, högst 100 kronor. Utebliver svaranden utan anmält laga förfall
å dag, till vilken saken blivit uppskjuten, oell vållas av svarandens uteblivande
ytterligare uppskov, skall han böta såsom nyss är sagt, där ej
särskilt vite är av rätten satt.

I fråga örn sådant vite meddelas bestämmelser i 14 kap. 3 § andra stycket
och 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Det förstnämnda lagrummet har enligt
lagen den 14 juni 1901 följande lydelse: ’Nu söker endera parten uppskov i
saken, för ty, att han vill flera bevis skaffa eller för annan orsak; finner
domaren skäl till det uppskov; lagge honom viss tid före, antingen vid vite
i penningar, eller att saken ändå avgöras skall, allt som omständigheterna
det fordra.’

I 24 kap. 1 § rättegångsbalken heter det: ''Domare bör sakens slut ej uppehålla
med uppskovsdom, utan så är, att vissa omständigheter det oundgängligen
kräva. Där endera parten då påläggas skall, att något fullgöra;
sätte domaren honom där till viss dag före, vid vite. Gör parten det ej;
förelägge honom annan tid med större vite, eller att i huvudsaken eljest
dömas skall, allt som omständigheterna det fordra.’

Såsom av det anförda framgår, innehåller 12 kap. 2 § rättegångsbalken
bestämmelser örn böter för den part, som gör sig skyldig till uppropsförsummelse.
I anledning av förevarande ärende uppställer sig den frågan,
huruvida den i sistnämnda lagrum stadgade påföljden för dylik försummelse
är den enda, som kan lagligen förekomma, eller örn rätten äger befogenhet
att vid sidan örn detta stadgande förelägga part att vid vite eller
annan påföljd komma tillstädes vid upprop. I ett i N. J. A. 1880 sid. 454
omnämnt rättsfall har frågan besvarats enligt det senare alternativet.
Domstolarna anslöto sig nämligen i detta rättsfall till den uppfattningen,
att svarandepart, som förelagts att vid vite komma tillstädes viss rättegångsdag
vid upprop av målet men försummat uppropet och först senare
under dagen inställt sig, försuttit det förelagda vitet. Två ledamöter av
högsta, domstolen voro dock av skiljaktig mening oell uttalade, att som
parten inställt sig å den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, innan
r ä t te gångsf örh andi i nga r n a för dagen avslutats, vitet icke blivit försuttet.

Till stöd för den mening, varåt domstolarna givit uttryck i detta rättsfall,
torde näppeligen kunna åberopas andra stadgauden än 16 kap. 6 §,
motsvarande nuvarande 14 kap. 3 § andra stycket, eller 24 kap. 1 § rättegångsbalken.
Det synes emellertid med fog kunna ifrågasättas, huruvida
något av dessa lagrum är så att förstå, att därmed avsetts att knyta dylika
påföljder till en uppropsförsummelse. Såsom av det föregående framgår,
behandla nämnda lagrum olika anledningar till uppskov. I det förra är
fråga örn uppskov, som domstol meddelar på en parts begäran för att sätta
honom i tillfälle att i eget intresse förebringa vidare utredning eller bevisning.
Det senare lagrummet avser det fall, att en part skall fullgöra
något, som ålagts honom i offentligt intresse eller i motpartens intresse.
Båda lagrummen förutsätta emellertid för sin tillämplighet, att den part,
vilken föreläggande meddelas, skall på ena eller andra sättet bidraga till
utredningen av målet. I anledning härav och med stöd av förarbetena till
1882 års förordning har en av mina företrädare gjort gällande att, örn
svarandepart redan en gång tillstädeskommit, äventyr av vite rätteligen
ej borde som regel meddelas parten i uppskovsbeslut utan att något särskilt
fullgörande skulle påläggas honom, samt att svarandeparten i andra
fall ej borde underkastas annan påföljd för utevaro än den i 1882 års förordning
stadgade bötespåföljd. (Jfr ämbetsberättelsen år 1921 sid. 233 o. f.)
Jag hänvisar i denna fråga jämväl till E. Kallenberg: ''Svensk civilprocessrätt’,
andra bandet, sid. 251. Ytterligare kan framhållas att, då vitespåföljd
ej brukar stadgas för käranden i uppskovsbeslut, det synes mindre
följdriktigt, att svarandens uppropsförsummelse föranleder strängare påföljd
än den, varmed en motsvarande försummelse från käranden är
förbunden.

Men även örn det för ett behörigt hävdande av domstolens processledning
skulle kunna anses försvarbart, att vitespåföljd stadgas för uppropsförsummelse,
kan därmed ej vara avgjort, att domstolen skulle äga att
till en sådan försummelse anknyta en i partens rätt så ingripande påföljd
som äventyr, att saken avgöres på förhandenvarande skäl, eller annan liknande
påföljd. Emot en dylik befogenhet talar förutom ovan angivna skäl
jämväl det förhållandet, att lagen icke förbundit dylika påföljder med
parts försummelse att iakttaga inställelse vid pårop, då ett tvistemål
handlägges första gången. Vare sig i en till rådhusrätt i tvistemål utfärdad
stämning angivits visst klockslag för inställelsen eller icke, gäller beträffande
första rättegångstillfället, att rättegångstimmans slut skall av
vaktas i de avseenden, varom i 12 kap. 2 § senare delen och 3 § rättegångsbalken
omförmäles. Dessförinnan får varken ersättningsskyldighet ådömas
utebliven kärande och rätt till Andare talan i saken eventuellt frånkännas
honom eller vid svarandens förfallolösa utevaro tredskodom meddelas. Ej
heller kunna bestämmelserna i 12 kap. 2 § rättegångsbalken anses giva

rådhusrätten befogenhet att, om båda parterna utebliva vid pårop av ett
nyinstämt mål, före rättegångstimmans slut avskriva detta definitivt. Då
lagen således icke tillägger uppropsförsummelse vid första rättegångstillfället
några verkningar i fråga örn partens rätt att utföra sin talan, kan
det icke vara med lagens anda och mening överensstämmande, att dylika
processuella verkningar få knytas till en sådan försummelse vid ett senare
rättegångstillfälle.

Beträffande ''förlikningsföreläggande’ yttrar Kallenberg följande: ''Slutligen
bör uppmärksamheten fästas på ett förfarande, som särskilt vid råd
stuvurätterna i ej ringa utsträckning finner användning. Då mål uppskju
tes, tillkännagives i beslutet, att, därest båda parterna vid nästa rättegångstillfälle
ej infinna sig, målet kommer att såsom förlikt från vidare
behandling avskrivas. Då, såsom vanligt är, beslutet erhåller detta innehåll
med båda parternas begivande och föranledes därav, att de äro betänkta
på att träffa förlikning, finnes uppenbarligen ej något att anmärka
mot lagenligheten. Förfarandet är praktiskt och förtjänar därför blott
gillande. Givet är, att, örn parterna ej tillstädeskomma vid det rättegångstillfälle,
vartill målet sålunda uppskjuta, domstolen har att med tillämpning
av uppskovsbeslutet avskriva målet.’

Av nu anförda skäl anser jag, att domstolen icke äger ex officio meddela
föreläggande för parterna att, örn dessa icke komma tillstädes vid upprop
å viss rättegångsdag, målet skall avskrivas. Icke ens med båda parternas
begivande äger domstolen meddela ett sådant beslut. Av den redogörelse,
som jag i det föregående lämnat för gällande bestämmelser, framgår, att
det icke kan anses stå i överensstämmelse med vår rättegångsordnings anda
och mening, att äventyr av målets avskrivande förbindes med en sådan
ren ordningsfråga som iakttagandet av målets uppropande. Av parternas
dispositionsrätt över tvisteföremålet följer icke en absolut förfoganderätt
för dem över förfarandet i yttre måtto. I rent processuella frågor äro de
liksom domstolen bundna av den gällande ordningen. Det torde ej heller
kunna påvisas, att det för parterna kan vara ett särskilt intresse, att en
påföljd av denna beskaffenhet förbindes med en sådan tillfällighet, som
ett försittande av målets påropande ofta innebär. Särskilt förkastligt är
detta, när, såsom praxis utbildat sig vid första roteln å sjunde avdelningen
av rådhusrätten, initiativet utgår från domstolen själv.

Till stöd för nämnda praxis Ilar anförts, att av hovrättens dom den 2G
september 1919 skulle kunna dragas den slutsatsen, att hovrätten icke
skulle hava funnit något att erinra mot förfarandet, för den händelse att
parternas egen till rätten gjorda hemställan innehållit, att målet måtte
avskrivas, därest icke någon av dem vid det rättegångstillfälle, vartill
målet upp-skötes, läte sig avhöra vid pårop. Det torde dock näppeligen
vara berättigat att tillägga hovrättsdomen prejudicerande betydelse i an -

nät avseende än det, som i målet omedelbart varit under bedömande. Det
kan därför ingalunda antagas för visst, att hovrätten i den nu förevarande
tolkningsfrågan skulle hava kommit till ett resultat, vilket givit berättigande
åt den å sjunde avdelningens första rotel tillämpade praxis.

Skulle emellertid laga hinder icke överhuvud anses föreligga för domstolen
att i uppskovsbeslut meddela föreläggande att målet må avskrivas, därest
ingen av parterna vid nästa rättegångstillfälle kommer tillstädes vid upprop,
måste i varje fall såsom oundgängliga betingelser uppställas, att båda
parterna därom hemställa i full enighet örn, att verkan av målets avskrivning
knytes till uppropsförsummelsen i och för sig. När ett mål uppskju
tes, äger käranden väl kräva, att hans talan skall anses återkallad, om lian
uteblir å uppskovsdagen, men han kan ej därmed betaga svaranden rätten
att påfordra dom i målet beträffande rättegångskostnaden, örn denne kommer
tillstädes vid det tillfälle, vartill målet uppskjutes. Härvid är utan
betydelse, örn svaranden tidigare iakttagit inställelse i målet eller ej. Vid
sådant förhållande låter det sig icke göra att, då svaranden ej är tillstädes,
på kärandens begäran meddela uppskovsbeslut med föreläggande att.
örn parterna icke iakttaga inställelse vid upprop nästa rättegångstillfälle,
målet kommer att avskrivas. Av hänsyn till svaranden får i dylikt fall
målet ej avskrivas förr än det vid rättegångstimmans slut å uppskovsdagen
visat sig, att han ej kommit tillstädes, och måste följaktligen innebörden
av föreläggandet anpassas därefter.

I protokollet vid ifrågavarande måls handläggning den 18 oktober 1932
har rådhusrätten antecknat, att klagandens ombud vid sin hemställan örn
uppskov anhållit att, därest vid nästa rättegångstillfälle ingendera parten
vid pårop läte sig avhöra, målet måtte avskrivas. Klaganden har förnekat,
att hans ombuds hemställan haft denna innebörd, samt påstått, att ombudet
såsom vore vanligt anhållit, att avskrivning måtte ske, därest ingen
part inställde sig vid nästa rättegångstillfälle. Någon bevisning, huru det
tillgått vid ifrågavarande tillfälle, har klaganden emellertid ej förebragt.
Enligt vad i ärendet är upplyst har Nordlöf, då under hans ordförandeskap
fråga uppkommit örn förlikningsföreläggande, brukat tillfråga parterna,
huruvida de avsåge, att målet skulle avskrivas, därest icke någon
av dem bomme tillstädes vid pårop nästa rättegångstillfälle. Antagligt är,
att så tillgått även i detta fall. Mycket förklarligt är det emellertid, örn
klagandens ombud icke rätt uppfattat innebörden av en dylik fråga pä
grund av den praxis, som tillämpats vid övriga avdelningar av rådhusrätten
och jämväl å sjunde avdelningens andra rotel.

Huru härmed än förhåller sig, måste rådhusrätten emellertid anses hava
förfarit felaktigt vid meddelandet av beslutet den 18 oktober 1932. Av skäl,
som jag ovan anfört, äger nämligen enligt min mening en domstol icke
befogenhet att anknyta äventyr av målets avskrivning till försummelse

av upprop, utan bör sådan, påföljd kunna inträda först, om inställelse ej
skett före avslutandet av dagens rättegångsförhandlingar. Men även örn
man ej anser det vara principiellt uteslutet, att äventyr av ifrågavarande
beskaffenhet kan göras beroende av uppropsförsummelse, hava likväl de
förutsättningar, som enligt vad ovan anförts under alla förhållanden måste
uppställas för att ett dylikt föreläggande skall kunna meddelas, brustit i
förevarande fall. Då svaranden ej varit vid rätten tillstädes vid rättegångstillfället
den 18 oktober 1932 och således ej varit med käranden ense
örn, att målet skulle avskrivas, örn ingen av parterna komme tillstädes vid
målets pårop å nästa rättegångsdag, har rådhusrätten saknat all befogenhet
att stadga en påföljd av denna innebörd. Det av rådhusrätten samma
dag meddelade beslutet har alltså varit olagligt i den mån därigenom målets
avskrivning gjorts beroende av parternas uppropsförsummelse.

Härtill kommer att, då föreläggandet innehållit såsom uttryckligt villkor
för målets avskrivning den 8 november 1932, att icke någon av parterna
läte sig avhöra klockan 10 f. m. vid pårop, men målet enligt vad förklarandena
upplyst icke påropats förrän efter klockan lill f. m., jämväl
denna omständighet strängt taget utgjort hinder för rådhusrätten att tilllämpa
föreläggandet enligt dess lydelse.

Huru man än ser saken, hade, därest rådhusrätten rätteligen förfarit i
målet, den 8 november 1932 beslut örn avskrivning av målet icke bort meddelas
omedelbart efter det målet påropats, utan frågan därom hade bort
uppskjutas till rättegångstimmans slut. Då klaganden dessförinnan inställt
sig, hade avskrivning av målet icke bort ifrågakomma.

Redan en av mina företrädare i ämbetet har, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, i ämbetsberättelsen 1910 fäst uppmärksamheten pä
att ett sådant förfarande som det nu påtalade, vilket leder till den oegentligheten,
att uppropsförsummelse bedömes lika strängt som fullständig
utevaro, är oriktigt och olämpligt. Sedermera hava alla rådhusrättens avdelningar
utom sjunde avdelningens första rotel övergivit detta förfarande.
Sistnämnda rotel har emellertid det oaktat fasthållit vid detsamma.
Oavsett örn detta förfarande strider mot lag eller ej, framstår det såsom
synnerligen anmärkningsvärt, att, såsom här skett, en avdelning av en
domstol i en processuell fråga av förevarande beskaffenhet tillämpar en
praxis, som står i bestämd strid mot den praxis, vilken råder å övriga
avdelningar av domstolen, helst som någon tvekan örn lagligheten av det
å flertalet avdelningar tillämpade förfaringssättet ej kan föreligga. Uppenbart
är, att härigenom alstras en osäkerhet för de rättssökande, som understundom
kan leda till verklig rättsförlust.”

Pä grund härav och då skada kunde hava tillskyndats klaganden genom
rådhusrättens ifrågavarande beslut den 18 oktober och den 8 november

1932, uppdrog J. O. åt advokatfiskal att inför hovrätten ställa Nordlöf,
Trotzig och Brandt under åtal för tjänstefel, som därutinnan förelupit.
Advokatfiskalen hade att yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.
Klaganden borde beredas tillfälle att utföra målsägandetalan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk av advokatfiskalen understödjas,
i den mån de funnes befogade.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 30 december 1933 följande.

Hovrätten funne väl det av Nordlöf, Trotzig och Brandt i förevarande
fall tillämpade förfarandet oriktigt, men enär de icke genom sagda förfarande
kunde anses hava gjort sig skyldiga till ämbetsfel av beskaffenhet
att böra för dem medföra ansvar och ersättningsskyldighet, bleve den i
målet mot dem förda talan av hovrätten lämnad utan bifall.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

8. Brott mot 25 kap. 5 § strafflagen samt uraktlåten tillsyn
över förmyndares förvaltning m. m.

Beträffande tillsyn över förmyndares förvaltning äro bestämmelser
givna i 10 kap. lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap. Örn vad härutinnan
gäller må erinras följande.

Förmyndarens förvaltning av den omyndiges egendom skall med ledning
av ingiven förteckning samt års- och sluträkningar granskas av överförmyndaren.
Vid granskningen skall särskilt tillses, att omyndigs tillgångar
äro anbragta sålunda, att erforderlig trygghet finnes för deras bestånd och
skälig avkastning erhålles, så ock att utgifterna för den omyndige icke
överstigit vad med hänsyn till hans förmögenhetsförhållanden och omständigheterna
i övrigt må anses skäligt (1 §). Finner överförmyndaren vid
granskningen eller eljest anledning till anmärkning mot förmyndarens förvaltning,
skall överförmyndaren bereda förmyndaren tillfälle att förklara
sig. Inkommer ej förmyndaren inom förelagd tid med förklaring, eller finner
överförmyndaren avgiven förklaring otillfredsställande, är överförmyndaren,
såframt den omyndiges rätt och bästa kräver, att rätten vidtager
åtgärd mot förmyndaren utan dröjsmål, pliktig att hos rätten göra
ansökan därom (3 §). Angående verkställd granskning skall å förteckning,
årsräkning eller sluträkning tecknas bevis (4 §).

Den allmänna tillsyn över förmynderskap, som sålunda ålagts överförmyndaren,
har även medfört, att i de fall, då beslutanderätten angående
förvaltningsåtgärd icke ansetts böra anförtros åt förmyndaren ensam, det
uppdragits åt överförmyndaren att träffa avgörande i frågan. Härom meddelas
bestämmelser i 8 kap. Såsom ett sådant fall må nämnas, att förmyn -

3 — Justitieombudsmannen8 ämbetsberättélse till 1935 års riksdal/.

daren önskar göra den omyndiges penningmedel räntebärande på annat
sätt än som i 8 kap. 4 § förmynderskapslagen anvisas såsom betryggande.
Vill förmyndaren exempelvis placera den omyndiges medel i aktier eller
utländska obligationer, har förmyndaren att inhämta överförmyndarens
samtycke. Sådant samtycke må emellertid ej givas, med mindre särskilda
skäl föreligga därtill (5 §). Aktier, obligationer, skuldebrev och andra
sådana värdehandlingar skola, såframt sammanlagda värdet överstiger
2,000 kronor, i den omyndiges namn nedsättas i öppet förvar hos riksbanken
eller annan bank. Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, har
han att söka överförmyndarens tillstånd. De nedsatta värdehandlingarna
skola under överförmyndarens tillsyn vårdas i enlighet med vad örn dylik
vård av omyndigs värdehandlingar särskilt stadgas (8 §). Rörande omyndigs
medel, som insättas eller innestå hos bank, skall av förmyndaren förbehåll
göras, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd
efter vad särskilt är stadgat (9 §).

Försummar förmyndaren att på sätt nu sagts nedsätta den omyndiges
värdehandlingar eller rörande den omyndiges hos bank insatta medel göra
stadgat förbehåll, åligger det överförmyndaren att anmäla försummelsen
hos rätten eller domaren, och äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren
att fullgöra sitt åliggande. Innan sådan anmälan göres, bör överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren örn hans
skyldighet (11 §).

För upptagande av lån å den omyndiges vägnar måste förmyndaren
utom i vissa undantagsfall hava överförmyndarens samtycke (13 §).

Örn förmyndares redovisningsskyldighet innehåller 9 kap. i lagen bestämmelser.
Förmyndaren är pliktig att över sin förvaltning av den omyndiges
egendom föra räkenskaper på sådant sätt, att därigenom för varje
år en noggrann redovisning lämnas för den omyndiges tillgångar och
skulder samt för förvaltningens gång (1 §). Före den 15 februari varje år
skall förmyndaren till överförmyndaren avgiva årsräkning, innefattande
redogörelse för förvaltningen under föregående år eller den del av året, varunder
förmyndaren innehaft sin befattning. Då förmyndarens befattning
upphör, skall förmyndaren ofördröjligen till överförmyndaren avgiva
sluträkning, avseende förvaltningen under det löpande året intill befattningens
upphörande. I årsräkning och sluträkning skola upptagas tillgångar
och skulder vid början av den tid räkningen avser, en sammanställning
av inkomster och utgifter under nämnda tid samt tillgångar och
skulder vid samma tids utgång (5 §). Tillgångar och skulder skola fullständigt
angivas med uppgift å de särskilda tillgångarnas värde (7 §). Upptager
årsräkning värdehandlingar, som skola hos bank nedsättas, skall
förvaringsbevis, utfärdat av banken, fogas därvid, såframt ej sådant bevis
förut ingivits till överförmyndaren. Vid räkning skall ock fogas intyg av

två personer, att värdehandlingar, som ej äro sålunda nedsatta, finnas i
förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall genom bevis från banken
styrkas beloppet av innestående medel, så ock förbehåll, som gjorts,
att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens samtycke. Beloppet av
medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas av två personer (8 §).

Möter till följd av förmynderskapets vidlyftiga beskaffenhet eller av
annan orsak hinder att inom tid, som är för varje särskilt fall bestämd,
avlämna förteckning, årsräkning eller sluträkning, skall inom samma tid
anmälan örn hindret göras till överförmyndaren, som har att utsätta ny
tid, inom vilken förmyndaren skall ingiva handlingen (9 §). Försummar
förmyndaren att i rätt tid avgiva årsräkning eller anmälan örn binder,
skall överförmyndaren anmäla försummelsen bos rätten eller domaren, och
äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande.
Innan sådan anmälan göres, skall överförmyndaren, där det lämpligen
kan ske, erinra förmyndaren örn bans skyldighet (10 §).

I en den 27 juni 1924 utfärdad lag meddelas särskilda bestämmelser örn
vård av omyndigs värdehandlingar. Denna lag innehåller bland annat.

Örn förmyndaren vill uttaga nedsatt värdehandling eller giva banken
uppdrag att överlåta eller pantsätta sådan handling, är banken pliktig
tillse, att överförmyndarens tillstånd till handlingens uttagande föreligger.
Då tillstånd att uttaga nedsatt värdehandling sökes av förmyndaren, skall
han lämna uppgift örn det ändamål, för vilket handlingen skall uttagas.
Vill förmyndaren utfå handlingen för försäljning, pantsättning eller fordrans
indrivande, är han pliktig att tillika uppgiva det ändamål, vartill de
influtna medlen skola användas. Erfordras i sistnämnda fall överförmyndarens
samtycke för de influtna medlens användande till det uppgivna
ändamålet och finner denne samtycke till den ifrågasatta åtgärden ej böra
givas, skall tillstånd till handlingens uttagande vägras. Eljest må, såframt
handlingens utlämnande erfordras för det uppgivna ändamålet, tillstånd
till handlingens uttagande ej vägras, med mindre omständigheter före- •
ligga, på grund av vilka det kan antagas, att den omyndiges rätt och bästa
skulle genom handlingens utlämnande sättas i fara. Tillstånd att uttaga
nedsatt värdehandling gäller allenast under tre veckor från tillståndets
meddelande, såframt ej överförmyndaren bestämt annan tid för tillståndets
giltighet.

Har tillstånd till nedsatt värdehandlings uttagande meddelats, skall förmyndaren
sist inom en månad därefter till överförmyndaren lämna redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits, såframt ej fråga är allenast om anskaffande
av medel, som böra hållas tillgängliga för den omyndiges underhåll
eller vården av hans egendom, överförmyndaren äger, om det finnes
erforderligt, utsätta annan tid för redogörelsens avlämnande. Har förmyndaren
mottagit avräkningsnota, betalningsbevis eller annan handling till

styrkande av vidtagen åtgärd, skall handlingen i huvudskrift eller besannad
avskrift bifogas redogörelsen. Förmyndaren skall ock vid redogörelsen
foga förvaringsbevis, utvisande att nedsättning av uttagen eller förvärvad
värdehandling skett, eller ock genom intyg styrka, att influtna medel blivit
så anbragta, att nedsättning ej erfordras. Då tillstånd till värdehandlings
uttagande förfallit, skall förmyndaren inom tid, som gäller för redogörelsens
avlämnande, hos överförmyndaren anmäla, att tillståndet icke
blivit använt, så ock förete bevis därom.

Har förmyndaren angående omyndigs medel, som innestå hos bank,
gjort förbehåll, att medlen ej må uttagas utan överförmyndarens tillstånd,
gälla liknande bestämmelser rörande tillstånd att uttaga medlen och örn
skyldighet för förmyndaren att ingiva redogörelse för medlens användning
eller anmälan, att tillståndet icke blivit använt. Då fråga är örn uttagning
av medel till bestridande av utgifter för den omyndiges underhåll eller för
vården av hans egendom, må tillståndet givas tillsvidare och avse visst
sammanlagt belopp under kalenderår.

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva redogörelse eller anmälan,
varom ovan sägs, skall överförmyndaren anmäla försummelsen hos rätten
eller domaren, och äger rätten att genom vite tillhålla förmyndaren att
fullgöra sitt åliggande. Innan dylik anmälan göres, bör överförmyndaren,
där det lämpligen kan ske, erinra förmyndaren örn hans skyldighet.

I Stockholm utövas överförmyndares åligganden av förmyndarkammaren,
som är samorganiserad med första avdelningen av Stockholms
rådhusrätt. Enligt 13 § i lagen den 27 juni 1924 angående införande
av lagen örn förmynderskap må emellertid frågor örn samtycke eller tillstånd,
varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9 och 13 §§ i förmynderskapslagen, upptagas
och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess
tjänsteman eller annan lämplig person, som rådhusrätten förordnar, och
skall i sådant fall å denne tillämpas vad i förmynderskapslagen stadgas
om överförmyndare.

Den 7 maj 1932 blev advokaten Gunnar Holmén i Stockholm häktad
såsom misstänkt för förskingring av penningmedel och värdehandlingar,
som han omhänderhaft i egenskap av förmyndare för bland andra ingenjören
Eric Palmcrantz’ underårige son Per Göran Palmcrantz och omyndigförklarade
fru Beda Amanda Wikström. Sedan Holmén, vilken efter
förskingringsbrottens upptäckt omedelbart entledigats från ovannämnda
förmynderskap, av allmän åklagare ställts under åtal för berörda brott
inför Stockholms rådhusrätt, handlades målet mot Holmén den 12, den 19
och den 26 maj 1932.

Av vad i målet förekom framgick, bland annat, att Holmén vid flera tillfällen
under senaste åren hos vederbörande överförmyndare i Stockholm,

t.f. förste assessorn S. Carlborg, begärt och erhållit tillstånd att hos bankinrättningar,
där myndlingarna tillhöriga värdehandlingar varit lagda i
förvar, uttaga vissa av dessa för omplacering. Sedan Holmén försålt sålunda
uttagna värdehandlingar, hade han i stor omfattning behållit och
för egen del använt köpesummorna. Holmén hade ävenledes för egen del
använt penningmedel, som han uttagit å myndlingarnas bankräkningar
efter det Carlborg lämnat tillstånd till hävande av spärren å dessa. De
medel, Holmén sålunda åtkommit, hade han huvudsakligen använt till
finansierande av husbyggen. Dessa affärer hade åsamkat Holmén så stora
förluster, att han icke kunde redovisa myndlingarnas medel. Den 3 maj
1932 hade Holmén på egen begäran försatts i konkurs. Någon redogörelse
för de åtgärder, som Holmén vidtagit på grund av de erhållna tillstånden
till värdehandlingars uttagande, hade Holmén icke avgivit till Carlborg.
Enligt Holmöns uppgift hade Carlborg ej heller vid något tillfälle
infordrat dylik redogörelse från Holmén. Holmén förnekade, att Carlborg
på ett tidigare stadium än i april 1932, då förskingringarna kommit till
förmyndarkammarens kännedom, haft vetskap örn Holmöns brist i förvaltningen
av förmynderskapen.

I målet lades därjämte Holmén till last, att han förskingrat en eller flera
obligationer, tillhöriga musikläraren Kurt Thunells underåriga dotter
Birgitta Thunell. Härutinnan utröntes följande: På grund av testamente
hade Birgitta Thunell vid arvskifte den 31 januari 1929 efter avlidna Lilly
Lydia Karolina Thunell bekommit, förutom vissa mindre belopp, tre svenska
statens premieobligationer och en J. A. Enhörnings Trävaru Aktiebolags
6 procent obligation av år 1916 å 5,000 kronor. Enligt testamentet
skulle Birgitta Thunells testamentslott förvaltas av den av testators brorsöner
Carl Harry Thunell och Gösta Andreas Thunell, som vore villig därtill.
Ingendera av dem hade emellertid velat åtaga sig förmynderskapet för
Birgitta Thunell. Efter arvskiftet, som förrättades av Holmén, hade därför
nämnda obligationer överlämnats till Holmén. Sedan därpå Kurt Thunell
förordnats till förmyndare för sin dotter, hade Holmén på dennes begäran
försålt en av premieobligationerna. De vid försäljningen erhållna
penningarna hade redovisats till förmyndaren. De övriga obligationerna
hade Holmén fortfarande fått förvalta. Under år 1930 hade obligationen å
5,000 kronor utlottats, varvid Holmén erhållit detta belopp i penningar
och för detsamma med Kurt Thunells och dennes hustrus medgivande inköpt
en eller flera andra obligationer för Birgitta Thunells räkning. Sistberörda
obligation eller obligationer hade Holmén försålt, troligen i slutet
av år 1931, varefter han för egen räkning förbrukat de influtna penningarna.
Å obligationerna uppburna räntor hade Holmén redovisat till Kurt
Thunell, till vilken under rättegången jämväl återstående två premieobligationer
överlämnats. Slutligen må anmärkas, att Kurt Thunell under

polisutredningen anfört följande: Då det vid några tillfällen varit förenat
med svårighet att erhålla penningar och redovisning av Holmén för
ifrågavarande förvaltning, hade Kurt Thunell vid ett tillfälle vänt sig till
Carlborg. Carlborg hade då framställt följande frågor: ”Äro Ni icke nöjda
med Holmén! Ombesörjer han icke förvaltningen på ett betryggande sätt!”
Därefter hade Carlborg yttrat: ”Jag skall säga Eder, att Holmén är en
präktig och betrodd man.” På grund av dessa Carlbergs uppgifter hade
Kurt Thunell trott, att Holmén varit fullt redbar, varför Thunell icke sökt
utfå de av Holmén förvaltade värdehandlingarna.

För Per Göran Palmerantz’ och Beda Amanda Wikströms räkning fördes
i målet ersättningstalan mot Holmén.

Den 26 maj 1932 meddelade rådhusrätten utslag i målet. I detta utslag
yttrade rådhusrätten, bland annat, följande: Enär genom vad Holmén erkänt
jämte vad för övrigt i målet förekommit vore utrett, att Holmén troligen
i slutet av år 1931 sålt en eller flera obligationer till värde av 5,000
kronor, som han omhänderhaft för omyndiga Birgitta Thunells räkning,
varefter han tillgodogjort sig den erhållna köpeskillingen, att Holmén i
början av år 1932 tillgodogjort sig och sålunda förskingrat 3,804 kronor
22 öre, som han omhänderhaft för kontorsskrivaren J. J. E. Törnblads
stärbhus, samt att Holmén tillgodogjort sig och sålunda förskingrat, under
tiden från någon dag i januari eller februari 1931 till och med mars 1932
av medel, som han omhänderhaft för sin myndling Per Göran Palmcrantz’
räkning, i olika poster tillhopa 243,583 kronor 81 öre och under tiden från
och med juli 1931 till och med mars 1932 av medel, som han omhänderhaft
för sin myndling Beda Amanda Wikströms räkning, i olika poster tillhopa
83,484 kronor 31 öre, prövade rådhusrätten rättvist döma Holmén, dels,
jämlikt 22 kap. 14 och 22 §§ strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma
lag, för vart och ett av två särskilda fortsatta trolöshetsbrott att hållas till
straffarbete ett år och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
intill dess tre år förflutit från det han efter utståndet straff blivit
frigiven, dels ock, jämlikt 22 kap. 11 och 22 §§ strafflagen, för vart och ett
av två särskilda förskingringsbrott att hållas till straffarbete sex månader
och vara underkastad påföljd, som nyss nämnts, intill dess två år förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven, eller således att i
en bot hållas till straffarbete tre år och vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen intill dess tre år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven. Jämlikt eget medgivande förpliktades Holmén
att såsom skadestånd utgiva till Per Göran Palmcrantz 243,583 kronor 81
öre jämte 6 procent årlig ränta därå från den 1 januari 1932, till dess betalning
skedde, till Beda Amanda Wikström 83,484 kronor 31 öre jämte
6 procent årlig ränta därå från den 1 januari 1932, till dess betalning
skedde, dock med rätt för Holmén att återfå vad av de förskingrade med -

len kunde återvinnas till Beda Amanda Wikström, samt till Törnblads
stärbhus 3,804 kronor 22 öre.

Rådhusrättens utslag vann laga kraft.

I en bit ingiven klagoskrift anhöll Eric Palmcrantz, att J. O. måtte låta
verkställa undersökning, huruvida och i vad mån överförmyndaren Carlborg
på grund av bristande tillsyn över Holmöns förvaltning av förmynderskapet
för Per Göran Palmcrantz kunde anses medansvarig för de förluster,
som tillskyndats denne genom Holmöns brottsliga förfarande. I
klagoskriften uppgav Eric Palmcrantz, att sonens förmögenhet, då Eric
Palmcrantz på grund av sin hustrus död år 1926 själv tillträtt befattningen
som legal förmyndare för denne, uppgått till omkring 600,000 kronor.
Under år 1929 hade Eric Palmcrantz genom Carlbergs medverkan entledigats
från förmynderskapet till förmån för Holmén. Sonens förmögenhet
hade då vuxit till 800,000 kronor. Enligt vad Eric Palmcrantz erfarit
torde av förmögenheten numera endast återstå omkring 235,000 kronor.
Sedan Holmén blivit förmyndare, hade under år 1931 av Per Göran Palmcrantz’
förmögenhet stora kontanta belopp, mellan 200,000 och 300,000 kronor,
kommit Holmén tillhanda genom försäljning av myndlingen tillhöriga
aktier. Huru dessa summor remplacerats vore Erie Palmcrantz ej bekant,
men hade Eric Palmcrantz funnit, att Carlborg beviljat Holmén tillstånd
att av dessa medel inköpa för 50,000 kronor Tyska Rikets obligationer för
det s. k. Younglånet. Trots det att Holmén icke i rätt tid avgivit redovisningsräkning
för år 1931, hade Carlborg ar 1932 bifallit en ansökan fran
Holmén örn tillstånd att försälja ett parti Per Göran Palmcrantz tillhöriga
obligationer till ett värde av omkring 200,000 kronor. Ungefär samtidigt
hade Carlborg medgivit Holmén anstånd med avgivande av 1931 års redovisning
till någon dag i juni 1932.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade J. O. förmyndarkammaren
i Stockholm att efter verkställd utredning och Carlbergs hörande
inkomma med yttrande, huruvida och i vad mån Carlborg i egenskap
av överförmyndare eftersatt sina skyldigheter med avseende å övervakandet
av Holmén anförtrodda förmynderskap.

På grund av denna remiss anmodade förmyndarkammaren den 20 maj
1932 Carlborg att senast den 13 juni 1932 inkomma med yttrande i ärendet.
Sedan Carlborg på grund av sjukdom begärt anstånd med förklaringens
avgivande, lämnade J. O. förmyndarkammaren på därom framställd begäran
anstånd till den 22 september 1932 med avgivande av det infordrade
yttrandet.

I en den 21 september 1932 hit inkommen skrivelse anförde förmyndarkammaren
följande: Förmyndarkammaren hade till den 15 september 1932

infordrat förklaring från Carlborg. Carlborg, som under sommaren 1932
för hälsans vardande vistats a annan ort, hade i slutet av augusti återkommit
till Stockholm och då från förmyndarkammaren erhållit de handlingar,
som vore erforderliga för förklaringens utarbetande. Emellertid hade Carlborg,
sedan han påbörjat arbetet, svårt insjuknat samt intagits å sjukhuset
vid Långbro, där han antagligen bomme att kvarstanna en avsevärd
tid. Med anledning därav måste förmyndarkammaren avgiva det infordrade
yttrandet till J. O. utan att hava tillgång till någon förklaring från
Carlborg. Då den utredning, som måste läggas till grund för detta yttrande
och vilken utredning efter Carlbergs insjuknande omedelbart igångsatts,
visat sig vara synnerligen tidskrävande, nödgades förmyndarkammaren
anhålla, att anståndet med yttrandets ingivande måtte utsträckas
till den 30 september 1932.

Sedan det begärda anståndet blivit beviljat, inkom förmyndarkammaren
den 30 september 1932 till J. O. med yttrande i ärendet. I detta yttrande,
som var undertecknat av borgmästaren G. Fant, förste assessorn A. Eriksson
och t.f. förste assessorn H. Källander, framhöll förmyndarkammaren
till en början följande: På sätt förmyndarkammaren anfört i skrivelsen
den 21 september 1932 hade Carlborg, sedan han påbörjat arbetet med förklaringens
avgivande, insjuknat och för vård intagits å sjukhuset vid
Långbro, där han fortfarande vårdades. Då överläkaren vid berörda sjukhus
förklarat, att Carlborg icke för det dåvarande vore i stånd att lämna
några som helst upplysningar i ärendet, vore förmyndarkammaren vid avgivande
av sitt yttrande i saken hänvisad till de upplysningar, som kunde
framgå av föreliggande handlingar eller som eljest vore för förmyndarkammarens
ledamöter kända.

Beträffande de principer, efter vilka kontrollen över inskrivna förmynderskap
var anordnad i Stockholm, anförde förmyndarkammaren följande:
Den närmaste tillsynen över förmynderskapen vore tillsvidare uppdelad
mellan den kollegiala förmyndarkammaren och tre dess ledamöter, nämligen
två förste assessorer — tillika ledamöter i rådhusrättens första avdelning
i förmynderskapsärenden m. m. — och en assistent, vilka omhän
derhade var sin överförmyndarrotel. Denna uppdelning innebure först och
främst, att förste assessorerna och assistenten — de s. k. överförmyndarna

utövade den ständigt fortlöpande kontrollen att redovisningshandlingar
av olika slag inkomme, granskade dessa handlingar och expedierade samtliga
beslut och skrivelser. Överförmyndarna hade att för förmyndarkammaren
anmäla vad vid granskningen förekommit eller, därest anledning
lörelåge, att åtgärd mot förmyndare vidtoges utan dröjsmål, hos förmynderskapsdomstolen
göra anmälan därom. Överförmyndarna ålåge därjämte,
på grund av ovannämnda föreskrift i promulgationslagen, att meddela
beslut i anledning av ansökningar örn tillstånd för förmyndarna till

vidtagande av åtgärder i vissa särskilda avseenden. Bland de ansökningar,
som handlades av överförmyndarna, märktes särskilt ansökningar örn tillstånd
att disponera tillgångar, vilka icke vore underkastade förmyndarnas
fria disponerande, såsom för omplacering eller för myndlings underhåll
eller dylikt. Härvid gällde emellertid den inskränkningen att, örn vederbörande
överförmyndare i ett givet fall funne, att tillstånd icke borde meddelas,
eller örn han ansåge frågan vara tveksam, ärendet skulle hänskjutas
till förmyndarkammaren. På grund av arbetsfördelningen vore det huvudsakligen
överförmyndaren, som hade den personliga kontakten med förmyndarna.
Förmyndarkammarens närmaste uppgift vore att granska och
godkänna förmyndarnas åtgöranden i vissa för myndlingarnas ekonomi
grundläggande frågor, såsom exempelvis att godkänna arvskiften, vilka
ej förrättats med lottning, meddela tillstånd till sammanlevnad i oskiftat
bo samt till en del andra åtgärder, som på grund av gällande bestämmelser
måste handläggas såsom pleniärenden. Vidare hade förmyndarkammaren
att meddela beslut i anledning av sådana framställningar, som av överförmyndarna
på grund av nyssnämnda föreskrift hänskjutits till avgörande
i plenum. I sistnämnda hänseende märktes särskilt ansökningar örn lösgörande
av tillgångar för omplacering eller förbrukande, beträffande vilka
åtgärders lämplighet eller hehövlighet vederbörande överförmyndare av
olika anledningar hyste tvekan. På grund av överförmyndarnas åliggande
att för förmyndarkammaren anmäla vad som vid granskningen av inkomna
redovisningshandlingar förekommit erhölle förmyndarkammaren kännedom
örn föreliggande fel i avgivna förmyndarredovisningar. Förmyndarkammaren
hade därefter att avgöra, vilken åtgärd som i det särskilda fallet
borde vidtagas i anledning av de anmärkta felaktigheterna. Av det
sagda framginge, att förmyndarkammaren in pleno författningsenligt icke
utövade eller kunde utöva någon fortlöpande kontroll över förmynderskapen,
utan att denna handhades av de enskilda överförmyndarna.

Enligt Kungl. Maj:ts medgivande — anförde förmyndarkammaren
vidare — vore i Stockholm överförmyndarens hök upplagd på kort enligt
det s. k. Kardex-systemet. Korten förvarades sålunda i järnlådor med uttagbara
fack, i vilka korten vore inlagda i s. k. fickor på sådant sätt, att
den nedersta delen av kortet, innehållande förmynderskapets beteckning,
alltid bleve synlig. Genom denna anordning hade det blivit möjligt att
ordna förmynderskapen i bokstavsordning och att därvid särskilja underåriga,
omyndigförklarade och sjuka samt bortovarande. Så snart det blivit
klarlagt, att en myndling saknade tillgångar, överfördes kortet angående
denna myndling till en särskild låda för sådana förmynderskap, beträffande
vilka någon fortlöpande kontroll icke erfordrades. Likaså uttoges,
så snart ett förmynderskap upphört och sluträkning expedierats, kortet
angående detta och lades i en särskild låda, som endast innehölle kort,

avseende upphörda förmynderskap. Genom detta system med kortens uppdelning
ernåddes den för kontrollarbetet stora fördelen, att korten rörande
de aktuella förmynderskapen förvarades för sig, under det att den icke
aktuella delen av förmynderskapsboken Indes å sido. Å förmynderskapskorten
infördes vederbörliga anteckningar örn ingivna förteckningar, bouppteckningar,
arvskiften o. s. v. Inkomna årsräkningar, vilka antecknades
genom inskrivande i därför avsett rum av det årtal, som räkningen
omfattade, infördes till en början endast med blyerts. Denna blyertsanteckning
strökes oell ersattes med en anteckning med bläck först sedan vederbörande
räkning blivit, ofta först efter omfattande utredning och komplettering,
granskad. Å korten gjordes vidare anteckning örn de åtgärder, som
vidtoges mot försumliga förmyndare, således exempelvis örn kallelser att
ingiva felande redovisningshandlingar eller anmaningar att inkomma med
kompletterande bevis och dylikt. Å korten gjordes också stundom vid behov
anteckning örn viktigare under löpande förvaltningsperiod lämnade tillstånd,
vilka borde redovisas. Genom anbringande av ”signaler” i olika färger
å den del av kortet, som vid kortfackets hopläggande förbleve synlig,
hade överförmyndaren möjlighet att hålla särskild tillsyn över de förmynderskap,
som av en eller annan anledning påkallade uppmärksamhet. Till
komplettering av korten med dess signalsystem fördes dessutom minnesanteckningar
— antingen i diarium eller i förfallobok — rörande ärenden,
vilka på grund av vidtagna åtgärder eller beslut påkallade redovisning
under tiderna mellan de årliga redovisningsräkningarnas avgivande, således
exempelvis rörande meddelade tillstånd att disponera tillgångar för
annat ändamål än myndlings underhåll. I- akterna rörande de olika förmynderskapen
gjordes vidare anteckningar rörande meddelade beslut genom
påstämpling av kopia till ansökning, genom avskrift av meddelat
tillståndsbevis eller på annat lämpligt sätt. Genom det nu antydda kontrollsystemet
hade överförmyndaren möjlighet att överblicka det omfattande
materialet och särskilt hålla ögonen öppna för de vid varje tidpunkt
aktuella fallen, som påfordrade särskild uppmärksamhet. En förutsättning
härför vore emellertid, att vederbörliga anteckningar i kort, minnesböcker
och akter noggrant gjordes och att kortsystemet med tillhörande signaler
ävensom minnesanteckningarna tid efter annan genomginges.

I själva sakfrågan anförde förmyndarkammaren därefter följande.

Carlborg, vilken vore utnämnd till andre assessor vid rådhusrätten, hade
under tiden från den 1 december 1927 uppehållit en vakant befattning
såsom förste assessor hos rådhusrättens första avdelning i förmynderskapsärenden
och förmyndarkammaren och hade i sistnämnda egenskap tjänstgjort
såsom överförmyndare å förmyndarkammarens andra överförmyndarrotel.
Denna tjänstgöring hade med avbrott för semester och kortare
sjukledighet pågått till den 15 mars 1932. Vid sistnämnda tidpunkt hade

Carlborg insjuknat, och hade han därefter åtnjutit oavbruten tjänstledighet.

Under april 1932 hade den för Carlborg vikarierande överförmyndaren
funnit, att beträffande två av Holmén utövade förmynderskap avsevärda
tillgångar ställts till Holméns förfogande samt att redovisning för dessa
tillgångar icke ingivits. Vid de undersökningar, som omedelbart av förmyndarkammaren
företagits, hade därefter upptäckts, att Holmén gjort
sig skyldig till förskingring av avsevärda penningbelopp, tillhöriga omyndiga
Per Göran Palmcrantz och Beda Amanda Wikström. Med anledning
härav hade rådhusrätten omedelbart entledigat Holmén från samtliga
av honom innehavda, under rådhusrätten lydande förmynderskap. Holmén
hade sedermera avträtt sina tillgångar till konkurs och av rådhusrätten
ådömts straff för sina brottsliga åtgöranden. Förutom dessa båda förmynderskap
hade Holmén vid tiden för upptäckten av de brottsliga transaktionerna
innehaft förmynderskap för följande omyndigförklarade personer,
nämligen arbetaren Karl Sigvard Persson sedan den 1 mars 1932, förre
handlanden Thor Wilhelm Koos sedan den 3 december 1931, doktorn Emil
Ferdinand Wengelin sedan den 27 mars 1928 och fru Ruth Charlotta Johanna
Ekström, född Widerström, sedan den 11 mars 1930, vilka samtliga
förmynderskap tillhörde förmyndarkammarens andra rotel, samt förre
handlanden Carl Alfred Olsson och kontorsskrivaren Sven Daniel Nykvist.
Av dessa myndlingar hade Persson och Koos inga större tillgångar. Wengelin
ägde cirka 20,000 kronor och fru Ekström omkring 41,000 kronor. Företagen
undersökning utvisade, att Holmén icke gjort sig skyldig till några
oegentligheter i andra förmynderskapsförvaltningar än för Per Göran
Palmcrantz och Beda Amanda Wikström.

Beträffande f army lider skåpet för Beda Amanda Wikström anförde förmyndarkammaren
följande.

Den 2 november 1915 hade advokaten Karl Johan Hellman förordnats
till god man under förmyndaransvar för handlanden Hjalmar Emanuel
Wikströms hustru Beda Amanda Wikström, född Svahn. Detta godmanskap
hade ägt bestånd till Hellmans frånfälle den 12 maj 1930. Enligt en
den 15 maj 1930 av Hellmans stärblius ingiven sluträkning beträffande
godmanskapet hade Beda Amanda Wikströms tillgångar vid godmanskapets
upphörande uppgått till 222,859 kronor 42 öre, däri emellertid ingått
vissa fordringar hos hennes söner. Tillgångarna, som till största delen utgjorts
av aktier och obligationer samt intecknade skuldebrev ävensom å
bankräkning innestående medel, hade varit nedlagda i förmyndarförvar
hos Södermanlands Enskilda Bank eller underkastade förmyndarspärr. Å
sluträkningen hade tecknats godkännande av makarna Wikström. Den 22
maj 1930 hade Beda Amanda Wikström på egen ansökan förklarats omyndig,
därvid Holmén i enlighet mod hennes förslag förordnats till förmyn -

dare. Enligt av Carlborg å vederbörande kort gjord anteckning hade sluträkningen
jämte årsräkningen för 1929 översänts till Holmén för granskning.
Någon tidpunkt för översändandet funnes icke angiven. Vid ingivande
av årsräkningen för återstoden av 1930 bade Holmén meddelat, att
lian icke haft något att erinra mot sluträkningen.

I en den 5 juni 1930 till överförmyndaren ingiven ansökan hade Holmén
begärt tillstånd att uttaga de nedsatta värdehandlingarna från Södermanlands
Enskilda Bank under uppgift, att han hade för avsikt att flytta dem
till den hank, lian brukade använda, nämligen Stockholms Intecknings
Garanti Aktiebolag. Tillika hade Holmén anhållit örn hävande av spärren
å myndlingens sparkassemedel hos Södermanlands Enskilda Bank. Ansökningen
hade bifallits av Carlborg samma dag, därvid minnesanteckning
rörande tillståndet verkställts i diariet samt kopia till ansökningshandlingen
och beslutet inlagts i vederbörande akt. Någon redovisning i anledning
av det sålunda lämnade tillståndet syntes icke hava inkommit förrän
i samband med ingivande av årsräkning för 1930. Enligt odaterad anteckning
på kortet hade Carlborg beviljat anstånd till den 31 mars 1931 med
avgivande av årsräkning för 1930. Den 24 april 1931 hade denna räkning
inkommit. I samband med årsräkningen hade Holmén ingivit ett av Södermanlands
Enskilda Bank utfärdat, den 18 april 1931 dagtecknat förvaringsbevis,
avseende samtliga Wikströms värdehandlingar enligt utgående balansen
i Holmöns räkning. Förvaringsbevisets avfattning gåve närmast
anledning antaga, att samtliga värdehandlingar varit uttagna från banken
och återinlagts sistnämnda dag. Enligt vad förmyndarkammaren inhämtat
från banken vore detta emellertid icke fallet, utan hade Holmén inskränkt
sig till att under juni 1930 med stöd av tillståndsbeviset uttaga nominellt
10,000 kronor Sveriges Allmänna Hypoteksbanks 3 14 procent obligationer
och nominellt 37,440 kronor Stockholms stads 4 procent obligationer ävensom
följande aktier: 4 aktier i Svenska Sockerfabriks aktiebolaget, en preferensaktie
i Sydsvenska Kraft Aktiebolaget, 4 stamaktier i samma bolag,
en aktie i Svenska Remfabriks aktiebolaget, 6 aktier i Aktiebolaget Blekinge
Kustbanor, 17 aktier i östra Blekinge Järnvägs aktiebolag, 20 aktier i
Nättraby-Alnaryd-Eringsboda Järnvägs aktiebolag, 2 aktier i Blekinge
Ångbåts aktiebolag, en aktie i Karlskrona Bostadsaktiebolag, 30 aktier i
Aktiebolaget Göteborgs Ris- och Valskvarn och 2 aktier i Hemsjö Kraft
Aktiebolag. Den 18 april 1931 hade Holmén återinlagt aktierna i Svenska
Sockerfabriks aktiebolaget, Östra Blekinge Järnvägs aktiebolag, NättrabyAlnaryd-Eringsboda
Järnvägs aktiebolag, Blekinge Ångbåts aktiebolag och
Hemsjö Kraft Aktiebolag samt nyinlagt nominellt 20,000 kronor Tyska Rikets
Internationella 5 14 procent obligationer 1930 (Younglånet) samt Edvin
Johanssons revers å 15,000 kronor med hypotek av inteckningar i fastigheten
nr 29 i kvarteret Fabriken i Stockholm, liggande inom 65 procent av

taxeringsvärdet. Av årsräkningen framginge, att Holmén, under det de
uttagna värdehandlingarna sålunda disponerats av honom, försålt de båda
ohligationsposterna samt de ej återinlagda aktierna med undantag av aktierna
i Aktiebolaget Göteborgs Ris- och Valskvarn, vilka saknade värde.
Handlingarna utvisade icke, huruvida Holmén haft Carlborgs tillstånd
vare sig till försäljningen eller till omplaceringarna. De i årsräkningen
upptagna bankräkningarna syntes icke hava varit underkastade förmyndarspärr
och vore för övrigt icke verifierade. Årsräkningen ifråga hade
icke av Carlborg försetts med bevis örn granskning.

Den 17 juni 1931 hade Holmén, enligt vad från banken sedermera upplysts,
efter av Carlborg meddelat tillstånd ur förvaret uttagit en av Carl
Blomqvist och G. N. Gabrielsson utfärdad revers å 50,000 kronor med tillhörande
hypotek. Något tillståndsbevis angående detta uttag hade icke
kunnat återfinnas i akten, och ej heller funnes någon minnesanteckning
rörande detsamma. Den 22 december 1931 hade Holmén uttagit en av E. L.
Eriksson utfärdad revers å 30,000 kronor med tillhörande hypotek. I akten
funnes kopia till en av Carlborg den 18 december 1931 bifallen ansökan örn
detta uttag, vilken ansökan icke innehölle något motiv för åtgärden. Minnesanteckning
vore gjord i diariet. Någon redovisning för de båda sistnämnda
uttagen hade icke inkommit och icke heller, såvitt handlingarna
utvisade, avfordrats Holmén under tiden till Carlborgs insjuknande i mars
1932. Genom utslag den 26 maj 1932 hade rådhusrätten dömt Holmén för
förskingring från Beda Amanda Wikström av 83,484 kronor 31 öre, vari
huvudsakligen måste hava ingått valutan för ifrågavarande två reverser.

Den 2 mars 1932 hade Holmén enligt ansökan, däri icke angivits något
skäl till hans begäran, erhållit anstånd med ingivande av årsräkning för
1931 till den 30 juni 1932. Rörande det meddelade anståndet funnes icke
någon anteckning vare sig i akten eller å kortet. Berörda ansökan med därå
tecknad bifallsresolution hade efter Holmöns konkurs överlämnats av konkursboet.

Av det anförda framginge — yttrade förmyndarkammaren vidare — att
Carlborg ifråga örn förmynderskapet för Beda Amanda Wikström eftersatt
sina åligganden i följande avseenden.

Sedan Carlborg den 5 juni 1930 meddelat Holmén tillstånd till uttag av
Beda Amanda Wikströms värdehandlingar, hade han underlåtit kontrollera,
att dessa inom behörig tid åter nedlagts i förmyndarförvar. På grund
därav hade Holmén varit i tillfälle att disponera de uttagna värdehandlingarna
under en tidrymd av över tio månader. Därest Holmén begagnat
tillståndet i hela dess vidd, hade detta fria disponerande faktiskt kommit
att omfatta hela Beda Amanda Wikströms förmögenhet.

Då Carlborg medgivit anstånd med ingivande av 1930 års räkning till
den 31 mars 1931, hade han tydligen icke beaktat, att någon redovisning

icke avgivits med anledning av det Holmén lämnade tillståndet att uttaga
värdehandlingarna. I stället för att medgiva anstånd med årsräkningen
hade Carlborg vid detta tillfälle bort avfordra Holmén omedelbar redovisning
beträffande uttaget.

Carlborg borde haft anledning att, sedan Holmöns årsräkning för 1930
inkommit, så snart som möjligt ägna denna en närmare granskning. I stället
syntes han hava försummat att granska årsräkningen och till följd
därav icke observerat, att Holmén vidtagit vissa omplaceringar, till vilka
han icke erhållit vederbörligt tillstånd.

Under juni 1931 hade Carlborg, alltjämt utan att hava underkastat akten
någon närmare granskning, medgivit Holmén att uttaga reversen å 50,000
kronor med tillhörande hypotek. Genom sin underlåtenhet att i akten eller
på annat sätt göra erforderliga anteckningar örn tillståndet, hade Carlborg,
även örn han för egen del trott sig kunna lita på sitt minne, för eventuella
vikarier å tjänsten omöjliggjort varje kontrollåtgärd. Carlborg hade ock
sedermera underlåtit att avfordra Holmén redovisning.

Carlborg borde icke hava meddelat tillståndet den 18 december 1931 till
uttag av reversen å 30,000 kronor med tillhörande hypotek dels med hänsyn
till att det föregående uttaget ej varit redovisat och dels även på den
grund, att i Holmöns ansökning icke angivits något skäl till uttaget.

Carlborg hade sedermera icke verkställt någon som helst kontroll, att de
senast uttagna tillgångarna redovisats.

Mot beslutet örn meddelande av anståndet med avgivande av årsräkning
för 1931 måste framställas samma anmärkning som beträffande motsvarande
beslut i fråga örn årsräkningen för 1930. Det syntes förmyndarkammaren
anmärkningsvärt att, ehuru Holmén själv i sin ansökan örn anstånd
icke angivit någon orsak eller angivit, hur långt uppskov han
önskat, anståndet bestämts så långt som till den 30 juni 1932.

Beträffande fänny rider skåpet för Per Göran Palmcrantz anförde förmyndarkammaren
följande.

Per Göran Palmcrantz hade år 1926 i arv efter sin moder erhållit följande
tillgångar: 1,169 aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier, 221
aktier i Aktiebolaget Wicanders korkfabriker, 64 aktier i Aktiebolaget
J. A. Pripp & Son, 11 aktier i Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund,
nominellt 5,000 dollars svenska statens 5 % procent obligationer av år 1924
och nominellt 1,000 kronor Aktiebolaget Wicanders korkfabrikers 5 V? procent
obligation av år 1913 ävensom kontanter till belopp av 3,382 kronor
11 öre. Sedan värdehandlingarna i vederbörlig ordning nedlagts i förmyndarförvar
och den under boutredningen efter modern förordnade gode
mannen entledigats från sitt uppdrag, hade förvaltningen av förmynderskapet
omhänderliafts av myndlingens fader, Eric Palmcrantz, till dess
denne den 19 november 1929 på ansökning av anhöriga till myndlingen

entledigats från förmynderskapet. Därvid hade undervisningsrådet Per
Holmén förordnats till förmyndare för Per Göran Palmcrantz. Eric Palmcrantz
hade angående sin förvaltning avgivit vederbörliga årsräkningar
och, sedan han entledigats, hade den 12 december 1929 inkommit sluträkning,
av vilken framginge, att, frånsett eventuellt förändrade kursvärden,
förmögenheten icke under Eric Palmcrantz’ förvaltning minskats. Värdehandlingarna
hade alltjämt legat i förmyndarförvar. De av Eric Palmcrantz
avgivna årsräkningarna hade av Carlborg i egenskap av överförmyndare
gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar, såsom närmare
framginge av den rättegång, vilken föregått Eric Palmcrantz’ entledigande.
Per Holmén hade i början av år 1930 avgivit årsräkning för återstoden
av 1929. Denna årsräkning hade av Carlborg påtecknats bevis, att densamma
granskats utan anmärkning. Räkningen ifråga vore emellertid i
vissa avseenden felaktig. Aktierna i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier
hade sålunda oriktigt upptagits till endast 11,690 kronor. Myndlingens
fastighet i Trosa, enligt Eric Palmcrantz’ sluträkning upptagen till ett
värde av 25,000 kronor och belastad med skuld till belopp av 10,000 kronor,
hade uteslutits, och i stället hade bland tillgångarna ingått myndlingen
tillhöriga, icke belånade inteckningar i samma fastighet till belopp av
10,000 kronor.

Sedan Per Holmén i början av år 1930 insjuknat, hade hans son Gunnar
Holmén den 19 juni 1930 utsetts att såsom god man under förmyndarens
sjukdom handhava förmynderskapet. Per Holmén hade avlidit den 28 juni
1930, varefter Gunnar Holmén förordnats till förmyndare den 29 juli samma
år. Sluträkning från Per Holméns stärbhus hade inkommit tidigast
den 15 januari 1931. Denna räkning, som icke vore av Carlborg slutgiltigf
granskad, innehölle i fråga örn uppställningen samma felaktigheter som
den näst föregående räkningen. I utgående balansen hade såsom ny tillgång
upptagits en revers å 10,000 kronor mot hypotek av en inteckning i
fastigheten nr 13 i kvarteret Spetsbergen, liggande upp till 64 procent av
fastighetens taxeringsvärde. Något tillstånd till denna placering hade icke
kunnat återfinnas bland handlingarna. Beträffande banktillgodohavandena
den 19 juni 1930, uppgående till å kapitalräkning 15,885 kronor och å checkräkning
7,739 kronor, hade företetts bankbesked men ej bevis om spärr.

Den 25 juni 1930 hade Gunnar Holmén anhållit om tillstånd att för inlösen
hos Aktiebolaget Wicanders korkfabrikör uttaga 54 aktier i bolaget.
Enligt senare ingiven årsräkning för 1930 hade den summa, Holmén uppburit
för aktierna ifråga, utgjort 116,100 kronor. Ansökningen hade bifallits
av Carlborg samma dag, och minnesanteckning hade gjorts i diariet
rörande tillståndet. Någon redovisning för de uttagna aktierna hade icke,
såvitt handlingarna utvisade, avfordrats Holmén och icke heller inkommit
förrän i samband med ingivande av årsräkningcn för 1930. Den 6 novem -

ber 1930 hade Holmén på grund av en den 30 juni 1930 dagtecknad ansökning
av Carlborg erhållit tillstånd att inköpa för högst 50,000 kronor Tyska
Rikets Internationella obligationer av år 1930. Det torde få antagas, att
ifrågavarande obligationer inköpts för någon del av valutan för de försålda
aktierna.

Den 28 april 1931 hade från Holmén inkommit årsräkning, avseende
senare delen av år 1930. Denna räkning hade icke av Carlborg granskats.
Rörande denna räkning vore följande att anföra. Räkningen, vilken uppställts
på ett sätt, som vore i hög grad ägnat att försvåra kontrollen, vore
i vissa avseenden direkt felaktig. Sedan Eric Palmcrantz entledigats, hade
befunnits, att han tidigare i bank i Trosa upptagit ett lån å 4,000 kronor
och såsom säkerhet därför pantförskrivit en i myndlingens fastighet meddelad
inteckning å 10,000 kronor. Detta lån hade inlösts av Holmén för
myndlingens medel år 1930. I utgående balansen den 31 december samma
år hade Holmén upptagit såsom ny tillgång hela värdet av den genom
lånets betalande frigjorda inteckningen å 10,000 kronor. Genom denna bokföringsåtgärd
hade Holmén faktiskt tillgodofört sig själv 6,000 kronor.

Angående ett i räkningen upptaget banklån å 16,700 kronor mot säkerhet
av obligationer, vilket uppgåves vara inlöst, hade förmyndarkammaren
från Aktiebolaget Svenska Handelsbanken inhämtat följande. Lånet hade
inlösts den 1 juli 1930. Den 17 november 1930 hade Holmén av Carlborg
erhållit tillstånd att upptaga ett nytt banklån å 16,000 kronor mot enahanda
hypotek. Någon anteckning därom hade icke skett i akten eller i
diariet. Lånet ifråga hade inlösts den 31 december 1931. Något skäl till
upptagandet av detta lån kunde, i synnerhet som Holmén efter inlösen av
de 54 aktierna i Aktiebolaget Wicander korkfabriker måste hava disponerat
avsevärda kontanta tillgångar, icke uppgivas och torde ej heller förelegat,
utan syntes det uppenbart, att Holmén för egna affärstransaktioner
använt ifrågavarande medel.

Enligt vid räkningen fogat bevis från Aktiebolaget Svenska Handelsbanken
hade de inköpta tyska obligationerna inlagts i förvar först den 11
februari 1931. Samtidigt med räkningen hade ingivits bevis till styrkande
av storleken av de i utgående balansen den 31 december 1930 upptagna
banktillgodohavandena, vilka emellertid ej varit spärrade. Det saknades
upplysning örn, när bankmedlen insatts, och det funnes anledning antaga,
att dessa medel åtminstone delvis insatts omedelbart före årsskiftet.

Den 5 januari 1931 hade Holmén anhållit örn tillstånd att uttaga 569
aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier. Något skäl för uttaget funnes
icke angivet. Ansökan hade bifallits av Carlborg samma dag och vederbörlig
minnesanteckning införts i diariet. Valutan för de sålunda uttagna
aktierna, vilka av Holmén försålts under januari—april 1931 för 213,284
kronor, torde till en del hava disponerats vid inköpet av fastigheten Tisen -

hult. Någon som helst redovisning för uttaget hade emellertid varken ingivits
eller av Carlborg avfordrats Holmén.

Den 13 april 1931 hade Holmén på ansökan fått tillstånd att uttaga 167
aktier i Aktiebolaget Wicander korkfabriker för att utbyta desamma mot
nominellt 300,000 kronor samma bolags 5 34 procent obligationer. Detta
ärende hade redovisats den 2 juli 1931 genom obligationernas inläggande.

Enligt en av Aktiebolaget Svenska Handelsbanken avgiven promemoria
hade ur förmyndarförvaret den 12 januari 1932 uttagits nominellt 100,000
kronor Aktiebolaget Wicanders korkfabrikers obligationer samt den 30
mars 1932 ytterligare nominellt 194,000 kronor dylika obligationer och 600
bryggeriaktier. Några minnesanteckningar rörande dessa uttag hade icke
verkställts av Carlborg, och kopior av de ingivna ansökningarna hade icke
bevarats i akten. Rörande den senare posten obligationer hade sedermera
förvaltaren i Holmöns konkurs till förmyndarkammaren överlämnat de av
Carlborg bifallna ansökningarna. Konkursförvaltaren hade däremot icke
hos Holmén påträffat några handlingar, avseende uttagen av den första
posten obligationer eller av bryggeriaktierna. På grund därav vore det
icke förmyndarkammaren möjligt att upplysa, huruvida Holmén för Carlborg
uppgivit något skäl för dessa uttag eller huruvida Carlborg föreskrivit
någon redovisningsskyldighet för desamma. I varje fall hade Holmén
icke avgivit någon som helst redovisning rörande de under år 1932 uttagna
värdehandlingarna.

Den 15 januari 1932 hade utlottats nominellt 6,000 kronor Aktiebolaget
Wicanders korkfabrikers obligationer. Den 7 i samma månad hade Holmén
erhållit tillstånd att placera det inflytande beloppet å checkräkning med
rätt att disponera beloppet för löpande utgifter.

Sedan de av Holmén begångna oegentligheterna upptäckts, hade Holmén
till den i hans ställe förordnade förmyndaren för Per Göran Palmcrantz
överlämnat följande värden, enligt hans uppgift tillhöriga den omyndige,
nämligen 40,000 kronor kontant, nominellt 25,000 kronor Stockholms Rederiaktiebolag
Sveas 5 procent obligationer av år 1931, 550 aktier i Aktiebolaget
Stockholms Bryggerier, nominellt 6,000 kronor Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösunds 4 34 procent obligationer av 1930, nominellt 10,000
kronor Sandvikens Järnverks aktiebolags 5 procent obligationer av 1931,
nominellt 2,000 kronor Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolags 4 34
procent obligationer av 1931 och nominellt 65,000 kronor Aktiebolaget

L. M. Ericssons 5 34 procent förlagsbevis av 1931. Holmén hade sålunda av
de under år 1932 uttagna värdehandlingarna försålt samtliga obligationer
med undantag av de utlottade samt 50 bryggeriaktier.

Samtidigt med att Holmén utverkat sig medgivande till de sista uttagen
hade han erhållit anstånd med ingivandet av årsräkningen för 1931 till och
med den 30 juni 1932.

4 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse (ill 1935 dra riksdag.

Genom utslaget den 26 maj 1932 hade Holmén dömts för förskingring av
medel tillhöriga Per Göran Palmcrantz till sammanlagt belopp av 243,583
kronor 81 öre.

Av det sagda framginge — anförde förmyndarkammaren vidare — att
Carlborg beträffande förmynderskapet för Per Göran Palmcrantz i åtskilliga
avseenden eftersatt sina skyldigheter. Hans försummelser vore i detta
fall i det stora hela av samma art som de beträffande det Wikströmska förmynderskapet
anmärkta. Carlborg hade sålunda utan att tidigare uttag
av värdehandlingar blivit redovisade lämnat Holmén tillstånd till nya
uttag och detta i sådan utsträckning, att Holmén kunde sägas hava självständigt
och utan kontroll disponerat större delen av den Palmcrantzska
förmögenheten. Någon granskning av de räkningar, som avgivits efter
det värdehandlingarna börjat av Holmén uttagas ur depån, hade icke
skett. Carlborg hade godkänt räkningen för senare delen av 1929, oaktat
denna icke blott innehållit rena felaktigheter utan även erhållit en uppställning,
som — i motsats mot de av den omyndiges fader avgivna årsräkningarna
— avsevärt försvårat överblickandet av förmögenhetsställningen
och förmyndarförvaltningen. Carlbergs åtgärd att godkänna räkningen i
detta skick hade haft till följd, att samma fel kommit att vidlåda de senare
räkningarna, och Holmén hade därigenom erhållit möjlighet att genom en
ren bokföringstransaktion tillgodoföra sig ett belopp av 6,000 kronor. Carlbergs
underlåtenhet att göra minnesanteckningar rörande uttag av de
stora posterna värdehandlingar år 1932 hade medfört, att Carlbergs efterträdare
i tjänsten varit ur stånd att inom behörig tid avkräva Holmén
redovisning för desamma. Anmärkningsvärd vore även den omständigheten,
att Carlborg icke påfordrat någon spärrning av de bankräkningai-,
varå den omyndiges kontanta medel innestått, oaktat dessa tidvis uppgått
till avsevärda belopp. Det måste slutligen förefalla egendomligt, att Holmén
lyckats utverka sig tillstånd till upptagande av lån vid en tidpunkt,
då någon brist på kontanta medel icke borde hava förelegat. Förmyndarkammaren
funne sig icke kunna underlåta att meddela, att rådhusrätten
den 17 december 1931 på föredragning av Carlborg bifallit en av Holmén
ingiven ansökan örn förhöjt förmyndararvode för år 1930, däri Holmén
såsom stöd för ansökningen åberopat ”det omfattande och tidsödande arbete”
Holmén under sistnämnda år haft i egenskap av förmyndare för Per
Göran Palmcrantz. Vid detta rättegångstillfälle hade rådhusrätten bestått
förutom av Carlborg av två tillförordnade ledamöter.

I fråga örn förmynderskapet för Birgitta Thunell anförde förmyndarkammaren:
Detta förmynderskap hade inskrivits vid rådhusrätten den 19
september 1929 samt ställts under tillsyn av förmyndarkammarens andra
överförmyndarrotel. Under samma månad hade inkommit arvskifte efter
Lilly Lydia Karolina Thunell, vilket av Carlborg föredragits i förmyn -

darkammaren den 24 september. Samtidigt hade vederbörande förmyndare
ingivit en redovisningshandling angående förmynderskapet. Å denna
handling, som icke vore försedd med bevis örn granskning, hade Carlborg
med blyerts gjort följande anteckning: ”Obl. å 5,000 förvaras av adv.
Holmén, som lovat deponera dem.” Den 31 mars 1931 hade förmyndaren
ingivit en handling, tydligen avsedd att utgöra årsräkning för 1930.
Denna handling innehölle endast ett meddelande, att förmyndaren under
år 1930 mottagit 300 kronor, vilket belopp åtgått för myndlingens räkning.
Handlingen hade icke föranlett någon åtgärd från Carlbergs sida. Förmyndarkammaren
funne, att Carlborg, då en förvaltning av ifrågavarande
tillgång i enlighet med Lilly Lydia Karolina Thunells testamente uppenbarligen
icke kunnat komma till stånd, icke bort nöja sig med uppgiften
att Holmén innehade obligationen ifråga utan bort påfordra och kontrollera,
att densamma bleve nedlagd i förmyndarförvar. Vid mottagande av
redovisningen i september 1929 borde Carlborg således hava uppfordrat
förmyndaren att inkomma med förvaringsbevis samt till kontroll att så
skedde hava gjort erforderlig minnesanteckning i diariet eller å vederbörande
kort. När Carlborg i mars 1931 mottagit ny räkning från förmyndaren,
hade han haft en ny anledning att infordra dylikt bevis.

Slutligen meddelade förmyndarkammaren, att förmyndarkammaren,
sedan de av Holmén begångna oegentligheterna kommit i dagen, omedelbart
igångsatt en undersökning rörande Carlbergs handhavande av kontrollen
över till hans rotel hörande förmynderskap. Därvid hade det befunnits,
att Carlborg ifråga örn ett flertal förmynderskap brustit i tillsynen
genom underlåtenhet att infordra redovisningshandlingar och granska
inkomna sådana. Såvitt det kunnat utrönas, hade denna Carlbergs underlåtenhet
emellertid icke förorsakat vederbörande myndlingar någon skada.

överläkaren S. Stenberg uttalade i ett den 12 november 1932 dagtecknat
utlåtande den uppfattningen, att Carlborg under sista åren befunnit sig i
ett psykiskt så derangerat tillstånd, att detta i viss mån förklarade den
stora slapphet och omdömeslöshet, han gjort sig skyldig till, och som på ett
markerat sätt skilde sig från hans tidigare livsföring. Beträffande Carlbergs
hälsotillstånd vid utlåtandets avgivande meddelade Stenberg, att
Carlborg fortfarande befunne sig i ett tillstånd av psykisk ohälsa, som
gjorde honom oförmögen till intellektuellt arbete för en längre tid framåt.

I en hit ingiven klagoskrift påkallade jämväl Kurt Thunell J. 0:s ingripande
under förmenande, att Birgitta Thunell åsamkats förmögenhetsförlust
genom bristande tillsyn inom förmyndarkammaren över förmynderskapet
för henne.

I yttrande över dessa klagomål åberopade förmyndarkammaren vad det
den 30 september 1932 avgivna yttrandet innehöll i frågan.

För utrönande, huruvida Carlborg före upptäckten av de utav Holmén
begångna förskingringarna ägt kännedom örn dessa eller örn Holmöns
dåliga affärsställning ävensom huruvida Carlborg och Holmén till varandra
stått i något affärsförhållande, verkställde därefter tredje polisintendenten
A. Zetterquist på J. 0:s begäran undersökning i saken. Därvid
förekom följande.

Holmén berättade vid förhör på centralfängelset å Långholmen bland
annat: Holmén hade sommaren 1922 under amanuenstjänst i skolöverstyrelsen
lärt känna Carlborg. De hade sedan dess umgåtts med varandra. Under
årens -lopp hade mellan Holmén och Carlborg förekommit olika penningtransaktioner.
Holmén hade hjälpt Carlborg med handlån och tillsammans
med andra personer tecknat sig som borgensman å växlar och lån. Carlborg
hade gengäldat detta genom att i sin tur teckna sig som borgensman
å växlar och lån åt Holmén. Dessa transaktioner hade dock icke varit av
någon större omfattning utan inskränkt sig till några enstaka fall och
sannolikt ej uppgått till högre belopp än 5,000 kronor. Holmén hade aldrig
omtalat för Carlborg sina affärer eller sin affärsställning, åtminstone icke
på sådant sätt, att Carlborg kunnat bilda sig någon uppfattning örn Holmöns
ekonomiska ställning. Carlborg hade haft full kännedom örn, att
Holmén, då han börjat sin advokatbana, ej ägt några nämnvärda tillgångar
utan haft skulder. Carlborg hade emellertid haft anledning antaga,
att Holmén genom sin advokatverksamhet kunnat klara upp sina
affärer och förskaffat sig en någorlunda tryggad ekonomisk ställning. Vid
något tillfälle i början av år 1928 hade Carlborg per telefon tillfrågat Holmén,
som vid denna tid tjänstgjort å Brimbergs advokatbyrå, örn denne
ville åtaga sig förmynderskapet för en person vid namn Törnblad, ehuru
arvodet för förmynderskapet på grund av förmögenhetens ringa storlek
komme att bliva obetydligt. Holmén hade svarat, att han vore villig att
åtaga sig uppdraget. Efter en kort tid hade Holmén troligen på enahanda
sätt erhållit förmynderskapet för Wengelin och någon tid senare för Nykvist.
Beträffande förmynderskapet för Beda Amanda Wikström hade
sannolikt tillgått på så sätt, att Carlborg föreslagit mannen Wikström att
begära Holmén till förmyndare för hustrun, varefter mannen Wikström
besökt Holmén för att närmare konferera örn saken. Detta hade resulterat
i att ansökan ingivits till rådhusrätten med begäran, att Holmén skulle
bliva förordnad till förmyndare för Beda Amanda Wikström. På liknande
sätt hade Holmén även erhållit ett annat förmynderskap. Såvitt Holmén
kunde erinra sig, hade han däremot ej haft några konferenser med Carlborg
rörande erhållandet av förmynderskapet för Per Göran Palmcrantz. På

förslag av Carlborg hade Holmén troligen förordnats till förmyndare för
Persson och Roos, men Holmén hade icke hunnit taga någon som helst befattning
med dessa förmynderskap. Vid något tillfälle troligen på hösten
1929 hade öppen brytning uppstått mellan Carlborg och hans hustru, vilken
efter hand lett till skilsmässa i äktenskapet under hösten 1930. Carlborg
hade vid denna tid varit vid synnerligen dåligt humör och nedbruten
samt tidvis verkat frånvarande, så att han enligt Holmöns uppfattning ej
kunnat sköta sitt arbete ordentligt. Skilsmässan i äktenskapet och därmed
sammanhängande förhållanden hade förorsakat Carlborg stora utgifter,
och hans lånebehov hade ökats, varför Holmén vid flera tillfällen varit
honom behjälplig med penningar. Dessutom hade Holmén vid åtminstone
ett tillfälle jämte flera andra personer tecknat sig såsom borgensman å
ett lån i någon bank, men kunde Holmén icke påminna sig beloppets storlek.
Det vore fullständigt uteslutet, att Carlborg genom detta penningbehov
och denna hjälpsamhet kommit i sådant beroende av Holmén, att Carlborg
icke velat eller kunnat noggrant fullgöra sina åligganden i enlighet med
gällande förmynderskapslag. Det vore orimligt, att Carlborg skulle åsidosätta
sina skyldigheter att övervaka Holmöns förvaltning av flera hundra
tusen kronor förmyndarmedel, därför att han händelsevis häftade i skuld
till Holmén med ett obetydligt belopp. På grund av att Holmén ej haft
förmyndarmedlen avskilda från sina andra medel, kunde han icke yttra sig
örn, huruvida han bisträckt Carlborg med några av dessa penningar. I
varje fall hade Holmén icke å någon bankinrättning särskilt uttagit penningar
eller värdehandlingar för att kunna bisträcka Carlborg. Holmén
hade i allmänhet haft så stor kassa, att han mycket väl kunnat utlämna
handlån till de vänner och bekanta, som han velat hjälpa. Carlborg hade
före upptäckten av förskingringsbrotten ej ägt någon kännedom örn desamma
och ej heller örn Holmöns affärsställning i annan mån än Holmén
nu uppgivit.

Advokaten F. Rogard, som den 3 maj 1932 förordnats till interimsförvaltare
i Holmöns konkurs och därefter på borgenärssammanträde valts
till förvaltare i konkursen, uppgav, att i konkursstaten upptagits en fordran
hos Carlborg å 3,405 kronor 50 öre, enligt kvitton å conto och kontokurant.
Rogard företedde vid förhörstillfället ett antal kvitton, varav
framgick, att Carlborg kvitterat:

Den 31A

12A

21/«

7h>

22/,

1930 ä conto 200

» » » 100

» » » 200

» » » 500

» **/* 1931 » »

500

— kr. av Gunnar Holmens adv. byrå.

» adv. Gillis Kleberg.

» G. Holmöns adv. byrå.

Återstående fordringsbelopp hade enligt Bogårds uppgift upptagits på
en kontokurant.

Bogard berättade vidare: Han hade dagarna före Holmöns anhållande
på hemställan av denne undersökt, huruvida några möjligheter förefunnes
att ordna Holmöns redovisning av förmyndarmedlen. Under loppet av dagarna
den 30 april—den 2 maj 1932 hade Holmén och Carlborg för Bogard
framhållit, att Carlborg såsom överförmyndare i fråga örn vissa av Holmöns
förmynderskap försummat att på vederbörligt sätt iakttaga en överförmyndares
skyldigheter beträffande kontroll och förelägganden m. m.,
varför såväl Holmén som Carlborg befarade, att Carlborg i händelse av
sakens offentliggörande säkerligen skulle komma att klandras för försummelse
i sin tjänsteutövning. Såväl Carlborg som Holmén hade emellertid
förklarat, att varje misstanke, som i sådant sammanhang möjligen skulle
komma att framställas därom, att Carlborg i sitt förhållande till Holmén
handlat för egen fördel eller eljest faktiskt åtnjutit någon fördel för vad
han i förmyndarärenden gjort eller underlåtit beträffande Holmén, helt
vore utan grund. Likväl hade Carlborg och Holmén sammanstämmande
berättat, att dem emellan på grund av tanklöst oförstånd upprättats en
skriftlig handling, som efter sin ordalydelse kunde anses strida mot vad
de till Bogard förut uppgivit. Enligt Holmöns och Carlbergs uppgift
skulle denna handling hava upprättats i allenast ett exemplar. Kort före
sitt anhållande hade Holmén överlämnat handlingen till Bogard under yttrande,
att Holmén ansåge det riktigast, att Bogard förvarade handlingen,
såväl med hänsyn till Carlborg som ock särskilt med tanke på att Holmén
måhända bomme att berövas friheten. Då handlingen överlämnats till Bogard,
hade Holmén och Bogard ensamma befunnit sig i Bogårds rum å dennes
advokatkontor, och hade icke vare sig Bogard eller Holmén vid denna
tidpunkt ännu ägt kännedom örn, att anmälan mot Holmén ingivits till
kriminalpolisen. Under åberopande av innehållet i kungl, brevet den 24
april 1754 ansåge sig Bogard förhindrad att förete handlingen, som han
ännu innehade, eller att uttala sig om innehållet i densamma i vidare mån
än redan skett.

Juris kandidaten Gillis Kleberg berättade följande: Kleberg hade från
augusti 1927 under omkring två år tjänstgjort såsom e.o. notarie vid Stockholms
rådhusrätt. Därunder hade han allt som oftast sammanträffat med
Carlborg. I slutet av år 1929 hade Kleberg övergått till advokatverksamhet.
Han hade jämväl därefter emellanåt träffat Carlborg. Troligen i juli
månad 1930 hade Carlborg vänt sig till Kleberg med begäran örn biträde
med anledning av Carlbergs förestående hemskillnad. I samband med hemskillnaden
hade Carlborg, vilkens ekonomi då varit i viss mån oreglerad,
erhållit ett lån troligen hos Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag
med borgen av en del vänner. Lånebeloppet hade sannolikt varit 6,000 kro -

nor. Med detta belopp hade Kleberg genomfört ackordsuppgörelse nied en
del av Carlbergs borgenärer, varjämte läkare- och sjukhuskostnader för
vård under fru Carlbergs sjukdom likviderats. Kleberg trodde sig minnas,
att Carlborg utom nämnda lån haft ytterligare ett lån, troligen hos Aktiebolaget
Svenska Handelsbanken. Rörande beloppet av detta lån eller Carlbergs
övriga ekonomiska förhållanden hade Kleberg ej något bestämt
minne, men han trodde, att Carlbergs skulder förutom sistnämnda lån uppgjorts
med dc medel, som erhållits hos inteckningsbanken. Kleberg hade
haft den uppfattningen, att Carlbergs ekonomiska ställning visserligen ej
varit god, men att den varit välordnad samt att Carlborg ej bort hava
svårighet att reda sig, helst som han levat enkelt och haft jämförelsevis
små pretentioner. Kleberg hade sig bekant, att Carlborg vid olika tillfällen
mottagit försträckningar av Holmén. De närmare omständigheterna därvid
ansåge sig Kleberg för närvarande ej kunna uttala sig örn. I Holmöns
konkursstat funnes beloppen sannolikt angivna. Holmén hade tillika med
en eller flera personer stått såsom borgensman å de båda ovannämnda förbindelserna.
Därjämte hade Holmén sannolikt iklätt sig borgen för Carlborg
åtminstone å ett lån, som Carlborg upptagit vid tiden för ingåendet av
sitt andra äktenskap — årsskiftet 1931—1932. Kleberg vore övertygad, att
Carlborg icke ägt kännedom örn de av Holmén begångna förskingringsbrotten
före upptäckten av dem. Kleberg ville dock nämna, att Carlborg
vid ett besök, som Kleberg den 25 april 1932 avlagt hos Carlborg å ett vilohem
i Vallentuna, tillfrågat Kleberg, örn han ägt kännedom örn Holmöns
dåvarande ekonomiska ställning. Emellertid hade Kleberg sig bekant, att
Carlborg redan en eller annan dag tidigare underrättats örn, att man i förmyndarkammaren
varit sysselsatt med undersökning angående Holmöns
förmyndarförvaltning. Någon dag efter Kobergs omförmälda besök hos
Carlborg hade Holmén också avkrävts redovisning.

Med anledning av Rogards uppgifter hördes Holmén ånyo i saken. Därvid
berättade Holmén följande: Vid något tillfälle i slutet av år 1929 eller
möjligen i början av år 1930 — någon närmare tidpunkt kunde Holmén ej
uppgiva — hade Carlborg under ett besök å Holmöns kontor framhållit, att
Carlborg genom sin tjänsteställning och övriga förbindelser hade möjlighet
att anskaffa uppdrag av olika slag för Holmöns verksamhet. I samband
därmed hade Carlborg framkastat, att han i dylika fall väl skulle
kunna erhålla en viss andel eller provision på förtjänsterna å de anskaffade
uppdragen. Då Holmén icke haft något att invända däremot, hade en
skriftlig handling upprättats i ett exemplar, vilken troligen undertecknats
av såväl Holmén som Carlborg. Denna handling hade Holmén sedan haft
förvarad i ett kassaskåp å sitt kontor. Holmén kunde icke påminna sig den
exakta ordalydelsen i handlingen men trodde, att provisionen bestämts till
25 procent av förtjänsten. På särskild fråga, huruvida något stöl re upp -

drag anskaffats eller kontant ersättning utlämnats vid detta tillfälle, bestred
Holmén detta på det bestämdaste.

Vidare uppgav Holmén: Någon avräkning mellan Holmén och Carlborg
i enlighet med den upprättade handlingen hade icke förekommit. Det vore
emellertid riktigt, att i Holmöns konkursstat Carlborg funnes upptagen
som gäldenär med 3,405 kronor 50 öre. De belopp, som Carlborg tid efter
annan å conto erhållit av Holmén, ansåge Holmén utgöra en hans konkursbos
fordran å Carlborg. Holmén hade aldrig betraktat den upprättade
skriftliga handlingen såsom juridiskt bindande avtal. Anledningen till att
Holmén vid första förhöret ej nämnt något örn denna handling hade varit,
att Holmén överlämnat handlingen till Rogard och att han på grund därav
velat överlåta till Rogard att bestämma, huruvida handlingen skulle
offentliggöras.

Sedan Rogard fått taga del av Holmöns senaste berättelse, överlämnade
Rogard den ifrågavarande handlingen, som var av följande lydelse:

”Mellan undertecknade är denna dag följande avtal träffat.

Undertecknad Carlborg förbinder sig att till Holmén hänvisa alla uppdrag
som hänflyta av min befattning vid Stockholms rådhusrätt och förmyndarekammare.

Undertecknad Holmén förbinder sig att till Carlborg utbetala 25 % å
nettoinkomsten av de uppdrag som sålunda blivit till mig överlämnade.

Stockholm den 2 november 1929.

Sixten Carlborg. Gunnar Holmén.”

Av Holmöns konkursakt framgick:

att i bouppteckningen under rubriken ”Säkra fordringar” antecknats
bland annat:

Assessor S. Carlborg, Jacob Vestinsgatan 6, enligt kvitton och konto -

kurant

(ev. motfordran till okänt belopp) .......................... Kr. 3,405:50”

att under rubriken ”Skulder” antecknats:

”Aktiebolaget Göteborgs Folkbank, Göteborg.

checkräkning kapital och ränta ............................ kr. 2,556: —

borgensmän:

assessorn Sixten Carlborg, Rådhuset, Stockholm

att under rubriken ”Ansvarsförbindelser” antecknats:

”Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag

Borgen å Sixten Carlbergs revers............................kr. 4,800:_

Såsom hypotek för sistnämnda lån ligger en av Carlborg den 3 februari
1931 utfärdad skuldförbindelse å 6,000 kronor med samma borgensmän
jämte ett för Carlborg utfärdat livförsäkringsbrev i Svenska Livförsäkringsanstalten
Oden å 6,000 kronor”; samt

att under samma rubrik även antecknats:

”Aktiebolaget Svenska Handelsbanken.

Borgen å Sixten Carlbergs revers ..........................kr. 3,400: —

medborgensmän------”

Fröken Elsa Schillander, som varit anställd såsom biträde å Holmöns
kontor, berättade bland annat: Vid något tillfälle i början av år 1930 bade
Elsa Schillander på uppdrag av Holmén besökt förmyndarkammaren och
avlämnat vissa förmyndarräkningar. Hon hade därvid sammanträffat
med Carlborg, som hon förut icke kände. Carlborg hade sedan rätt ofta
besökt advokatbyrån och talat med Holmén. Under åren 1930 och 1931 hade
Elsa Schillander vid flera tillfällen på Holmöns order av kassan utbetalt
belopp från 100 upp till 500 kronor, vilka uppförts på ett med Carlbergs
namn upplagt kontokort. Såvitt Elsa Schillander kunde erinra sig, hade
hon vid utbetalning av beloppen i de flesta fall erhållit kvitton av Carlborg,
vilka kvitton hon inlagt i en särskild verifikationspärm. Holmén
hade aldrig för Elsa Schillander omtalat,, varför dessa belopp utbetalts till
Carlborg. Då Carlbergs kontokort lagts upp, hade Elsa Schillander tillfrågat
Holmén, huru posten skulle kallas, varvid Holmén svarat, att beloppen
endast skulle föras ”å conto”. Vid något tillfälle i mitten av april
1932 hade Holmén i mycket brådskande ton tillsagt Elsa Schillander, att
hon genast skulle anskaffa en automobil och begiva sig till Carlbergs fru
för att avhämta ett inträdeskort till Sabbatsbergs sjukhus, där Carlborg
då varit intagen för vård, enär Holmén ovillkorligen måste sammanträffa
med Carlborg och konferera med honom i vissa ärenden. I samband därmed
hade Elsa Schillander efter Holmöns diktamen utskrivit ansökan örn ytterligare
uppskov med årsredovisningen rörande Per Göran Palmcrantz’ och
troligen även Beda Amanda Wikströms förmynderskap. Holmén hade
sedan medtagit handlingarna och begivit sig till sjukhuset, där Carlborg
genom påteckning av desamma bifallit uppskovet. Efter återkomsten från
sjukhuset hade Holmén tillsagt Elsa Schillander, att hon skulle uppföra
ett belopp av troligen 350 kronor på Carlbergs kontokort. Härav hade hon
förstått, att Holmén utbetalt dessa penningar till Carlborg under besöket
å sjukhuset. Elsa Schillander kunde dock icke påminna sig, örn hon vid
detta tillfälle erhållit något kvitto å penningarna. Denna utbetalning till
Carlborg hade, såvitt Elsa Schillander hade sig bekant, varit den sista före
Holmöns anhållande. Elsa Schillander, som vanligen brutit all post å kontoret,
hade aldrig sett, att från Carlborg kommit några anmaningar eller
förelägganden till Holmén att avlämna årsräkningar över förmynderskap
eller redogörelse över vidtagna åtgärder med värdehandlingar, tillhörande
omyndiga.

I en till Zetterquist ställd skrift, som överlämnats hit, anförde Holmén,
bland annat, följande: Utan att erinra sig den exakta ordalydelsen i den

handling, som upprättats mellan Carlborg och Holmén, vore Holmén av
■den uppfattningen, att Carlborg med sitt förslag menat, att han till Holmén
skulle hänvisa de personer, som på grund av hans tjänsteställning i
ett eller annat avseende vände sig till honom med rådfrågningar i juridiska
spörsmål och i frågor angående placering av penningar i inteckningar
m. m. På hänvisningar från Carlborg hade också flera uppdrag av
vitt skilda slag blivit lämnade till Holmén. Det vore icke Holmöns uppfattning,
att Carlborg i den upprättade förbindelsen avsett huvudsakligen
förmyndare- eller därmed jämförliga uppdrag, i all synnerhet som utdelandet
av dylika uppdrag icke tillkommit Carlborg ensam utan rådhusrätten
såsom sådan. Carlborg torde också med största sannolikhet efter förbindelsens
tillkomst såsom ledamot av rådhusrätten i stor utsträckning hava
medverkat till att andra personer än Holmén erhållit dylika uppdrag. Den
omständigheten att en dylik handling existerat kunde enligt Holmöns förmenande
omöjligen hava haft något inflytande på det sätt, varpå Carlborg
ansett sig böra utöva sin överförmyndarkontroll på Holmén. Och ännu
en gång ville Holmén framhålla, att Carlborg saknat varje kännedom örn,
att Holmén obehörigen förbrukat ens någon ringa del av de honom anförtrodda
medlen. För sin del hade Holmén icke förrän i samband med anhållandet
reflekterat över, att Carlbergs kontroll över förmynderskapen varit
anmärkningsvärt slapp, och Holmén hade knappast heller haft anledning
därtill, då kontrollen över de av Holmén innehavda förmynderskap, vilkä
lytt under en annan av förmyndarkammarens överförmyndare, icke, såvitt
Holmén kunnat bedöma, i något avseende utövats effektivare än den av
Carlborg utövade kontrollen.

I en den 31 december 1932 till advokatfiskal vid Svea hovrätt avlåten
skrivelse anförde justitieombudsmannen Ekberg därefter följande:

”Den i ärendet verkställda utredningen utvisar, att Carlborg i egenskap
av t.f. förste assessor hos rådhusrättens första avdelning i förmynderskapsärenden
och förmyndarkammaren gjort sig skyldig till tjänstefel av
synnerligen allvarlig beskaffenhet. Då Carlborg på grund av sjukdom icke
kunnat höras i ärendet, är i vissa punkter vanskligt att tillförlitligen bedöma
vad som ligger Carlborg till last. Men sannolika skäl tala för att
Carlborg förbrutit sig i följande avseenden.

Med Holmén har Carlborg den 2 november 1929 träffat avtal, att Carlborg
skulle till Holmén hänvisa alla uppdrag, som härflöte av Carlbergs befattning
vid Stockholms rådhusrätt och förmyndarkammare, mot det att Holmén
till Carlborg utbetalade 25 procent å nettoinkomsten av de uppdrag,
som sålunda bleve till Holmén överlämnade. Det är vidare utrett, att Hol -

ulén efter detta avtals ingående genom Carlbergs medverkan erhållit ett
flertal förordnanden såsom förmyndare, samt att Carlborg vid olika tillfällen
elter början av år 1930 av Holmén mottagit penningbelopp ’å conto.
Det får anses såsom visst, att dessa belopp överlämnats till Carlborg på
grund av ifrågavarande avtal och att någon återbetalningsskyldighet icke
varit åsyftad.

Såsom förmyndarkammaren i sitt yttrande närmare påvisat, tala omständigheterna
för att Carlborg i fråga örn förmynderskapet för Beda
Amanda Wikström gjort sig skyldig till tjänstefel i åtskilliga avseenden.

Sedan Carlborg den 5 juni 1930 meddelat Holmén tillstånd att från
Södermanlands Enskilda Bank uttaga deponerade värdehandlingar för
överflyttning till Stockholms Intecknings Garanti Aktiebolag, synes sålunda
Carlborg hava underlåtit övervaka, att Holmén inom en månad därefter
åter nedsatt värdehandlingarna i förvar hos bank, samt vidtaga erforderliga
åtgärder i anledning av den försummelse, som härutinnan legat
Holmén till last.

Vidare får Carlborg anses hava förfarit felaktigt därigenom, att han
medgivit Holmén anstånd med ingivande av räkning för år 1930 till den
31 mars 1931, ehuru redovisning ej lämnats i anledning av det Holmén
den 5 juni 1930 meddelade tillståndet till uttagande av värdehandlingar.

Sedan årsräkningen för 1930 inkommit, synes Carlborg hava försummat
att granska densamma. I varje fall har Carlborg underlåtit att förse årsräkningen
med bevis örn granskning samt hos förmyndarkammaren göra
den anmälan, vartill en vederbörlig granskning av årsräkningen och därvid
fogade handlingar bort föranleda på grund av att dels sedan värdehandlingar,
representerande avsevärda belopp, uttagits på grund av det
ovannämnda den 5 juni 1930 meddelade tillståndet, motsvarande värden åter
lagts i bankförvar först kort före årsräkningens avgivande, dels Holmén
vidtagit vissa omplaceringar utan vederbörligt tillstånd samt dels de i
årsräkningen upptagna, å bankräkningar innestående medlen icke varit
underkastade förmyndarspärr och ej heller varit verifierade.

Då årsräkningen och därvid fogat förvaringsbevis sålunda givit grundad
anledning att antaga, att Holmén under avsevärd tid för egen räkning
disponerat myndlingens tillgångar, hade något tillstånd till uttagande
av värdehandlingar från bankförvar därefter icke bort lämnas, åtminstone
icke förrän Holmén kunnat tillfredsställande förklara vad sålunda
syntes ligga honom till last. Icke desto mindre har Carlborg lämnat Holmén
tillåtelse att uttaga dels under sommaren 1931 en revers å 50,000 kronor,
dels ock den 18 december 1931 en revers å 30,000 kronor med tillhörande
hypotek. Särskilda anledningar att förvägra Holmén att utfå det sistnämnda
skuldebrevet har Carlborg haft däruti, att Holmöns ansökan icke
innehållit någon uppgift örn det ändamål, för vilket handlingen skulle

uttagas, samt Holmén dessutom ännu icke avlämnat någon redovisning för
den i juni 1931 uttagna reversen å 50,000 kronor. Vid prövning, huruvida
tillstånd att utfå ifrågavarande skuldebrev borde lämnas, bade Carlborg
dessutom bort beakta, att Holmén icke redovisat för tidigare beviljade
uttag av Per Göran Palmcrantz tillhöriga värdehandlingar. Många
omständigheter förelågo sålunda, på grund av vilka det kunde befaras,
att Beda Amanda Wikströms rätt och bästa skulle sättas i fara, örn Holmén
finge uttaga skuldebreven. Genom att det oaktat giva sitt samtycke
till uttagande av dessa skuldebrev har Carlborg följaktligen gjort sig
skyldig till tjänstefel.

Carlborg bar dessutom åsidosatt den honom åliggande kontrollen över
ifrågavarande uttag.

Holmén bar i rannsakningsmålet medgivit, att han för egen räkning använt
såväl större delen av de belopp, vilka influtit genom inlösen av
berörda skuldebrev, som ock medel, vilka innestått för myndlingens räkning
i bank.

Beträffande förmynderskapet för Per Göran Palmcrantz synes Carlborg
först och främst hava gjort sig skyldig till tjänstefel genom att godkänna
förmyndarräkningen för tiden den 19 november—den 31 december 1929,
ehuru på sätt förmyndarkammaren anfört vissa felaktigheter vidlått densamma.

Vidare har Carlborg underlåtit att dels granska förmyndarräkningarna
för tiden den 1 januari—den 19 juni 1930 och den 19 juni—den 31 december
1930 samt framställa anmärkningar mot däri förekommande felaktigheter,
dels ock att tillse, att Per Göran Palmcrantz’ i bank innestående medel,
vilka den 31 december 1930 uppgått till mer än 33,000 kronor, hållits i erforderlig
omfattning spärrade på sätt i 8 kap. 9 § lagen örn förmynderskap
stadgas.

Efter det Carlborg den 25 juni 1930 lämnat Holmén tillstånd att för inlösen
hos Aktiebolaget Wicander korkfabriker uttaga 54 aktier i bolaget,
har Carlborg försummat att övervaka, att redovisning för de åtgärder,
som Holmén vidtagit i anledning av detta tillstånd, inkommit i vederbörlig
tid, samt underlåtit att vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av den
försummelse, vartill Holmén härutinnan gjort sig skyldig.

Utan giltig anledning synes Carlborg den 17 november 1930 hava lämnat
Holmén tillstånd att för myndlingens räkning upptaga ett lån å
16,000 kronor mot säkerhet av vissa obligationer, vilket penningbelopp
Holmén torde hava disponerat för egen räkning.

Vidare är att påtala, att Carlborg den 5 januari 1931 lämnat Holmén
tillstånd att uttaga 569 aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier,
ehuru ansökningen ej innehållit uppgift örn det ändamål, varför värdehandlingarna
skulle uttagas, samt Holmén icke lämnat redovisning för de

åtgärder, som lian vidtagit i anledning av de den 5 och den 25 juni 1930
meddelade tillstånden till uttagande av värdehandlingar. Carlborg har
dessutom eftersatt honom åliggande kontroll över de åtgärder, som Holmén
vidtagit i anledning av tillståndet den 5 januari 1931. Det är upplyst,
att de däri avsedda aktierna under januari—april 1931 försålts för 213,284
kronor 75 öre. Av detta belopp har Holmén använt cirka 100,000 kronor
för inköp av en lantfastighet åt myndlingen. Återstående delen har Holmén
förbrukat för egen räkning.

Synnerligen anmärkningsvärt är, att Carlborg lämnat Holmén tillstånd
att uttaga den 12 januari 1932 av Aktiebolaget Wicanders korkfabriker
utfärdade obligationer å ett nominellt belopp örn 100,000 kronor samt den
2 mars 1932 av samma bolag utgivna obligationer å ett nominellt belopp
av 194,000 kronor och 600 stycken aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier,
ehuru Holmén brustit i honom åliggande redovisning av tidigare
beviljade uttag av värdehandlingar till mycket betydande värden samt
jämväl i övrigt förekommit omständigheter, som givit grundad anledning
att antaga, att den omyndiges rätt och bästa skulle sättas i fara genom
ytterligare uttag.

Av samma skäl får Carlborg jämväl anses hava gjort sig skyldig till
tjänstefel, när han den 7 januari 1932 medgivit Holmén att för löpande
utgifter få disponera ett belopp örn 6,000 kronor, som skulle inflyta genom
utlottning av obligationer.

Genom dessa tillstånd har Holmén, såsom förmyndarkammaren påvisat,
erhållit möjlighet att utan kontroll disponera större delen av myndlingens
förmögenhet.

Carlbergs nu påtalade åtgöranden den 2 mars 1932 framstå i desto betänkligare
dager, som Carlborg, samtidigt med det han givit tillstånd till
uttagande av ovannämnda värdehandlingar, beviljat Holmén anstånd
med ingivande av årsräkningarna för 1931 rörande förmynderskapen för
Per Göran Palmcrantz och Beda Amanda Wikström till den 30 juni 1932.
All grund för dylikt anstånd har uppenbarligen saknats. Såsom förmyndarkammaren
erinrat, har Holmén icke ens själv i sin ansökning örn anstånd
anfört något giltigt hinder för avgivande av årsräkningarna inom
den stadgade tiden och ej heller uppgivit, huru långt anstånd han behövde.
Av protokollen i rannsakningsmålet framgår emellertid, att Holmén,
som vetat, att han haft balans på sina förmyndarmedel, avsett att
genom indrivning av utestående fordringar och med hjälp av närstående
försöka täcka bristen under anståndstiden. På grund av vad som förevarit
hade det uppenbarligen varit Carlbergs plikt att omedelbart anmäla dröjsmålet
med redovisningarna till förmyndarkammaren eller rätten. Att
Carlborg i stället lämnat Holmén anstånd med årsräkningarnas ingivande
under en så lång tid som nära fyra månader och dessutom givit sitt sam -

tycke till uttagande av aktier och obligationer till nominellt värde av
250,000 kronor, synes näppeligen kunna förklaras annorlunda än genom
vad Elsa Schillander berättat. Av hennes uppgifter framgår nämligen,
att Carlborg vid ifrågavarande tillfälle mottagit en penningsumma örn
troligen 350 kronor av Holmén för sitt visade tillmötesgående.

Beträffande förmynderskapet för Birgitta Thunell utvisa handlingarna,
att Carlborg eftersatt sin plikt att övervaka, att henne tillhöriga värdehandlingar,
vilka innehafts av Holmén, blivit nedsatta i öppet förvar hos
bank.

Slutligen är i ärendet utrett, att Carlborg gjort sig skyldig till försummelse
i fråga örn förande av kortregister och minnesanteckningar samt
förvarande av ingivna handlingar, varigenom kontroll över förmynderskapen
omöjliggjorts eller försvårats.

Genom vad i ärendet sålunda är utrett måste Carlborg först och främst
anses övertygad örn sådant obehörigt utnyttjande av tjänsteställning till
egen vinning, som i 25 kap. 5 § strafflagen avses. På grund av ordalagen i
överenskommelsen den 2 november 1929 och vad i övrigt i ärendet förekommit
kan denna näppeligen givas annan tolkning än att kontrahenterna
avsett, att Carlborg skulle i sin tjänst obehörigen gynna Holmén vid förordnande
av förmyndare och gode män. Övertygande skäl tala sålunda för
att Carlborg genom detta avtal betingat sig ekonomiskt vederlag för att
i ämbetet främja orätt. Under sådana omständigheter har Carlborg förskyllt
ansvar enligt första stycket i nämnda lagrum, oavsett örn denna
avsikt sedermera förverkligats eller han uppburit det utfästa vederlaget.

Till enahanda ansvar har Carlborg gjort sig förfallen genom att av
Holmén taga ekonomisk gottgörelse för det Carlborg den 2 mars 1932 beviljat
Holmén anstånd med ingivandet av 1931 års räkningar för förvaltningen
av förmynderskapen för Beda Amanda Wikström och Per Göran
Palmcrantz ävensom tillstånd till uttagande av den sistnämnde tillhöriga
obligationer å ett nominellt belopp av 194,000 kronor och 600 stycken aktier
i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier.

Skulle i något av dessa fall rekvisitet för det i första stycket av paragrafen
avhandlade ämbetsbrottet icke kunna anses fyllt, är under alla
förhållanden tredje stycket att tillämpa. Tydligt är nämligen, att Carlborg
såväl för de förmyndarförordnanden, vilka Holmén erhållit genom Carlbergs
medverkan, som för de nämnda åtgärderna den 2 mars 1932 tagit
eller betingat sig ersättning, därtill han icke varit berättigad.

Vad angår de tjänstefel, vartill Carlborg på sätt ovan framhållits gjort
sig skyldig vid övervakningen av förmynderskap, måste på grund av vad i
ärendet är utrett rörande Carlbergs vänskapsförhållande till Holmén och
deras ekonomiska mellanvaranden anses, att Carlborg handlat uppsåtligen
för egen fördel eller för att gynna Holmén. Dessa tjänstefel synas följakt -

ligen vara att bedöma enligt 25 kap. 16 § strafflagen. I varje fall måste
tjänstefelen anses vara av synnerligen allvarlig och grov beskaffenhet,
då det med hänsyn till de betydande värden, som lörmynderskapen avsett,
uppenbarligen ålegat Carlborg såsom överförmyndare att iakttaga
särskild noggrannhet, omtänksamhet och uppmärksamhet vid övervakningen
av förmyndarens åtgöranden.”

På grund av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt advokatfiskalen
att ställa Carlborg under åtal inför hovrätten för vad honom i ärendet
läge till last. Advokatfiskalen hade att yrka ansvar å Carlborg elter lag
och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande
att i målet föra talan, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i
den mån desamma funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Därest så skulle finnas erforderligt, borde advokatfiskalen påkalla vittnesförhör
inför hovrätten med de personer, som kunde lämna upplysning i
saken.

På anmodan av J. O. verkställde därefter tredje polisintendenten Zetterquist
viss kompletterande utredning i ärendet. Denna utredning överlämnades
av J. O. till advokatfiskalen med skrivelse den 21 januari 1933.
I skrivelsen anförde J. O. bland annat: Av vad under den senast verkställda
undersökningen framkommit, sammanställt med vad tidigare utretts,
syntes framgå, att det i ärendet omförmälda, den 2 mars 1932 dagtecknade
tillståndet till uttagande av Per Göran Palmcrantz tillhöriga
Aktiebolaget Wicanders korkfabrikers 5 lA procent obligationer samt anståndet
med ingivande av förmyndarräkningarna för år 1931 rörande förmynderskapen
för Palmcrantz och Beda Amanda Wikström ävensom
troligen också det samma dag daterade tillståndet till uttagande av 600
stycken aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier meddelats av Carlborg
först efter den 15 mars 1932 och sålunda tillkommit å tid, då Carlborg,
som åtnjutit tjänstledighet från sistnämnda dag, icke ägt behörighet att
taga befattning med dessa ärenden. Holmén hade anfört, att det sålunda
meddelade anståndet endast utgjort en bekräftelse å tidigare givet muntligt
anstånd. Detta förtjänade dock ej tilltro, då Carlborg icke verkställt
någon anteckning därom vare sig i vederbörande akter eller å kortregistret.
J. O. anmodade advokatfiskalen att ställa Carlborg under tilltal jämväl
för vad därutinnan kunde ligga honom till last och därför yrka ansvar
å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

I ett den 27 februari 1933 ingivet ämbetsmemorial ställde advokatfiskalen,
under åberopande av J. 0:s uppdrag, Carlborg under åtal inför hovrätten
för vad i ovanberörda hänseenden lagts Carlborg till last.

Vid memorialet voro fogade dels en skrift av Eric Palmcrantz, däri
denne i egenskap av dåvarande förmyndare för Per Göran Palmcrantz
yrkade åläggande för Carlborg att solidariskt med Holmén till Eric Palmcrantz
utgiva skadestånd med 243,583 kronor 81 öre jämte ränta, dels en
skrift av förste assessorn Folke Lundquist, däri denne i egenskap av dåvarande
förmyndare för Beda Wikström yrkade förpliktande för Carlborg
att till Beda Wikström utgiva skadestånd med 83,484 kronor 31 öre
jämte ränta, dels ock en skrift av Kurt Thunell, däri denne i sin förberörda
egenskap av förmyndare för Birgitta Thunell yrkade förpliktande för
Carlborg att till Kurt Thunell utgiva skadestånd med 5,000 kronor jämte
ränta.

Vid ett den 13 november 1933 inför hovrätten med Carlborg hållet muntligt
förhör ställde advokatfiskalen, med vidhållande av sin tidigare i målet
väckta ansvarstalan, därutöver Carlborg under åtal för det denne,
enligt vad en av advokatfiskalen vid förhöret förebragt utredning utvisade,
i stor utsträckning uraktlåtit att granska årsräkningar beträffande
jämväl andra å hans överförmyndarrotel inskrivna förmynderskap. På
advokatfiskal^ begäran hördes såsom vittne i målet, bland andra, Elsa
Schillander, vilken tillerkändes ersättning för sin inställelse med 8 kronor
att förskjutas av allmänna medel.

Slutligen fordrade Eric Palmcrantz uti en till hovrätten ingiven skrift
ersättning för kostnaderna å saken hos J. O. och i hovrätten med sammanlagt
631 kronor 50 öre.

I målet avgav överläkaren vid Ulleråkers sjukhus vid Uppsala Hjalmar
Källmark infordrat yttrande, varjämte medicinalstyrelsen inkom med
utlåtande.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 15 januari 1934 följande.

Vidkommande åtalet mot Carlborg för det han olagligen tagit eller betingat
sig vederlag för tjänsteåtgärder, funne hovrätten i målet vara utrett,
att genom ett den 2 november 1929 skriftligen upprättat avtal Carlborg
förbundit sig att till Gunnar Holmén hänvisa alla uppdrag, som härflöte
av Carlbergs befattning vid Stockholms rådhusrätt och förmyndarkammare,
mot det att Gunnar Holmén utfäst sig att till Carlborg utbetala
25 procent å nettoinkomsten av de uppdrag, som sålunda blivit till Gunnar
Holmén överlämnade. Visserligen kunde ej antagas, att detta avtal varit
avsett att, såsom ordalagen kunde synas giva vid handen, gälla varje uppdrag,
beträffande vilket Carlborg på grund av sin tjänsteställning kunde
på ett eller annat sätt inverka på personvalet vid uppdragets meddelande.
Men med hänsyn till vad i målet förekommit måste det hållas för visst, att
avtalet skulle, i den utsträckning omständigheterna medgåve, vinna tilllämpning
icke blott då Carlborg i den rådgivande verksamhet, vilken han

i tjänsten utövade, meddelade anvisningar angående val av sådant juridiskt
biträde, som rättsägarna själva hade att utse, utan även då han i
sin nämnda verksamhet anvisade någon såsom lämplig att hos rådhusrätten
föreslås till erhållande av förmynderskap samt i andra liknande fall.

Carlborg måste sålunda anses övertygad att genom berörda avtal hava
för åtgärder i tjänsten betingat sig belöning, vartill han icke varit berättigad.
Det vore däremot icke styrkt, att Carlborg vid avtalets ingående
hade anledning att räkna med brottsligt förfarande från Gunnar Holméns
sida eller eljest insåg, att orätt kunde främjas därigenom, att uppdrag
gåvos åt Gunnar Holmén; och mot Carlbergs bestridande kunde icke anses
tillförlitligen ådagalagt, att avtalet blivit tillämpat. Ej heller hade
Carlborg mot sitt nekande blivit förvunnen att hava på våren 1932 av
Gunnar Holmén mottagit 350 kronor såsom vederlag för meddelande av
vissa beslut rörande förmynderskapen för Per Göran Palmcrantz och
Beda Wikström.

Vad anginge åtalet i övrigt funne hovrätten av utredningen i målet
framgå,

dels, beträffande förmynderskapet för Per Göran Palmcrantz, att Carlborg
å en av Per Holmén avgiven årsräkning, avseende hans handhavande
av förmynderskapet under år 1929, tecknat bevis örn godkännande, ehuru
i årsräkningen förekommit uppenbara felaktigheter; att Carlborg utan
laga skäl underlåtit att slutgiltigt granska såväl en av Per Holméns dödsbodelägare
avgiven sluträkning för tiden den 1 januari—den 18 juni 1930
som en från Gunnar Holmén inkommen årsräkning för återstående delen
av år 1930, vilket haft till följd, att de åtgärder, som bort vidtagas i anledning
av vissa i räkningarna förekommande felaktigheter, blivit försummade;
att Carlborg underlåtit övervaka, att Per Göran Palmcrantz’ banktillgodohavanden
under den del av år 1930, då Gunnar Holmén var förmyndare,
i tillbörlig omfattning hållits spärrade på sådant sätt, som i 8 kap.
9 § lagen örn förmynderskap stadgas; att sedan Gunnar Holmén den 25
juni 1930 erhållit tillstånd att ur bankförvar uttaga och försälja 54 aktier
i Aktiebolaget Wicander korkfabriker, Carlborg eftersatt sin skyldighet
att övervaka, att de vid försäljningen influtna medlen, uppgående till
116,100 kronor, blivit placerade på ett för myndlingen betryggande sätt;
att Carlborg den 17 november 1930, utan att något myndlingens behov påkallat
upptagande av lån för hans räkning, givit Gunnar Holmén tillstånd
att mot säkerhet av Per Göran Palmcrantz tillhöriga värdehandlingar
upptaga ett lån å 16,000 kronor; att Carlborg den 5 januari 1931, utan att,
såvitt handlingarna utmärkte, giltigt skäl blivit förebragt, meddelat Gunnar
Holmén tillstånd att ur bankförvar uttaga Per Göran Palmcrantz
tillhöriga 569 aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier å nominellt
tillhopa 56,900 kronor samt därefter underlåtit övervaka, att redogörelse

5 — Justitieombudsmannens ämbctsberätlclse till 1935 års riksdal/.

lämnades av Gunnar Holmén för de åtgärder, som vidtagits med aktierna
eller därför erhållna valutor; att Carlborg den 7 januari 1332, synbarligen
utan att avfordra Gunnar Holmén närmare uppgift angående behovet,
medgivit honom att för löpande utgifter fritt förfoga över 6,000 kronor av
myndlingens inkomster; att Carlborg, utan att vidtaga undersökning av
Gunnar Holmöns förmyndarförvaltning samt utan att, såvitt handlingarna
utmärkte, någon giltig anledning av Gunnar Holmén förebragts, givit
denne tillstånd att ur Per Göran Palmcrantz’ bankförvar uttaga, den 12
januari 1932 av Aktiebolaget Wicanders korkfabriker utfärdade obligationer
till nominellt belopp av 100,000 kronor, den 2 mars 1932 ytterligare
sådana obligationer till nominellt belopp av 194,000 kronor och, troligen
sistsagda dag, 600 aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier å nominellt
tillhopa 60,000 kronor; samt att Carlborg utan giltigt skäl beviljat
Gunnar Holmén anstånd med avgivande av årsräkning för år 1931 till den
30 juni 1932;

dels, beträffande förmynderskapet för Beda Wikström, att sedan Carlborg
den 5 juni 1930 meddelat Gunnar Holmén tillstånd att från Södermanlands
Enskilda Bank uttaga myndlingens där förvarade värdehandlingar,
till värde av omkring 200,000 kronor, för att överflytta dem till
annan bank ävensom medgivit, att spärren å myndlingens sparkasseräkningar
hos förstnämnda bank finge hävas, Carlborg icke vidtagit någon
åtgärd i syfte att övervaka Gunnar Holmöns vidare förvaltning av den
omyndigas tillgångar samt sålunda, bland annat, underlåtit att granska
den av Gunnar Holmén ingivna årsräkningen för år 1930; att Carlborg
utan giltigt skäl medgivit Gunnar Holmén anstånd med avgivande av
nämnda årsräkning ävensom årsräkningen för år 1931; samt att Carlborg,
utan att, såvitt handlingarna utmärkte, någon giltig anledning av Gunnar
Holmén förebragts, meddelat honom tillstånd att ur myndlingens bankförvar
uttaga i juni 1931 en skuldförbindelse å 50,000 kronor och i december
samma år en skuldförbindelse å 30,000 kronor, båda med tillhörande hypotek,
och jämväl därefter försummat att övervaka dessa medels förvaltning;

dels, beträffande båda förenämnda förmynderskap, att Carlborg i april
1932, och således efter det hans befattning med förmynderskapsärenden vid
rådhusrätten upphört, utan att därom underrätta den tjänsteman, som då
varit förordnad att förestå andra överförmyndarroteln, å en av Gunnar
Holmén företedd, den 1 mars 1932 dagtecknad ansökan örn anstånd med
årsräkningarna för år 1931 tecknat beslut, att dylikt anstånd medgåves till
och med den 30 juni 1932, vilket beslut dagtecknats den 2 mars 1932 och
sålunda erhållit sken av att vara utfärdat å tid, då Carlborg ännu var i
tjänstgöring;

dels, beträffande förmynderskapet för Birgitta Thunell, att Carlborg

underlåtit tillse, att henne tillhöriga värdehandlingar blivit på ett tor
myndlingen betryggande sätt förvaltade;

dels, beträffande samtliga tre nämnda förmynderskap, att Carlborg i
mycket stor utsträckning underlåtit att å de kort över inskrivna förmynderskap,
vilka för Stockholm skulle utgöra förmynderskapsbok, samt i
vederbörliga dunder eller förfalloböcker göra erforderliga anteckningar
ävensom att i erforderlig omfattning förvara ingivna handlingar, samt att
till följd av Carlbergs fel och försummelser i ovan angivna hänseenden
Gunnar Holmén sett sig i stånd att tillgripa och förskingra betydande belopp
tillhöriga nämnda tre omyndiga;

dels ock, beträffande övriga å Carlbergs överförmyndarrotel inskrivna
förmynderskap, att Carlborg i stor utsträckning underlåtit granska inkomna
årsräkningar.

Carlborg kunde, trots förekomna omständigheter och liknelser, icke i
något av nu nämnda hänseenden anses övertygad att hava förbrutit sig
till egen vinning eller för att gynna Gunnar Holmén; men väl vore Carlborg
genom vad i denna del av målet läge honom till last förvunnen att
hava vid olika tillfällen visat vårdslöshet, försummelse och oskicklighet i
tjänsten, dock att ifrågavarande förbrytelser måste anses utgöra fortsättning
av ett och samma brott.

Utöver vad förut nämnts kunde Carlborg icke anses övertygad örn fel
eller försummelse i sin tjänsteutövning.

På grund av vad sålunda anförts och då, oaktat vad i målet vore upplyst
örn Carlbergs sinnesbeskaffenhet, omständigheterna måste anses vara
synnerligen försvårande, prövade hovrätten rättvist på det sätt bifalla
advokatfiskal^ talan, att Carlborg dömdes dels jämlikt 25 kap. 5 § tredje
stycket samt 22 § strafflagen, för det han för tjänsteåtgärder betingat sig
ersättning, vartill han ej varit berättigad, att vara avsatt från sin befattning
såsom andre assessor vid Stockholms rådhusrätt, dels ock jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ samt 4 kap. 3 §, allt strafflagen, för ett fortsatt brott
innefattande vårdslöshet, försummelse och oskicklighet i tjänsten att vara
avsatt från sin nämnda befattning.

Beträffande de i målet framställda ersättningsanspråken, så enär Carlborg
blivit övertygad att hava genom fel och försummelse i sin tjänst möjliggjort
för Gunnar Holmén att tillgripa och förskingra medel tillhöriga
förenämnda tre omyndiga, samt Carlborg förty måste anses skyldig att
jämte Gunnar Holmén svara för den förlust, som sålunda tillskyndats dem;
alltså och då Carlborg icke haft något att erinra mot de därutinnan fordrade
ersättningsbeloppen i och för sig, samt Gunnar Holmén genom laga
kraft ägande utslag ålagts att till Per Göran Palmcrantz och Beda Wikström
utgiva ersättning med enahanda belopp, som i detta mål yrkats,
jämte ränta, prövade hovrätten rättvist förplikta Carlborg dels att solida -

riskt med. Gunnar Holmén mot kvitto utgiva till Eric Palmcrantz i kans
förenämnda egenskap av förmyndare 243,583 kronor 81 öre och till Lundquist
i hans ovannämnda egenskap av förmyndare 83,484 kronor 31 öre,
allt jämte ränta därå efter 6 procent örn året från den 28 april 1932 tills
betalning skedde, dels ock att till Kurt Thunell i hans förberörda egenskap
av förmyndare mot kvitto utgiva 5,000 kronor med ränta därå efter 6 procent
örn året från den 28 april 1932 till dess betalning skedde; och iörbehölles
Per Göran Palmcrantz rätt att, därest utgången av pågående tvist
mellan Gunnar Holmens konkursbo, å ena, samt Per Göran Palmcrantz,
å andra sidan, angående återvinning, skulle sådant föranleda, i särskild
rättegång föra talan örn utbekommande av ytterligare ersättning av
Carlborg.

Det ålåge Carlborg dels att till Eric Palmerantz, som begärt ersättning
för kostnaderna å målet, i sådant hänseende utgiva 300 kronor, dels ock
att ersätta statsverket vad av allmänna medel utgivits eller kunde komma
att utgivas till Elsa Schillander i ersättning för hennes inställelse såsom
vittne i målet.

Örn det beslut, hovrättens utslag innehåller, vörö presidenten och tre
ledamöter ense. En av hovrättens ledamöter yttrade:

Vidkommande åtalet mot Carlborg för det han olagligen betingat sig
vederlag för tjänsteåtgärder är jag ense med pluraliteten.

Vad angår åtalet i övrigt finner jag av utredningen i målet framgå de
omständigheter och det förfarande, som av pluraliteten i angivna hänseenden
lagts Carlborg till last, men med hänsyn till dels det den 2 november
1929 mellan Carlborg och Gunnar Holmén upprättade avtal, vilket,
såvitt utredningen i målet giver vid handen, tillkommit på framställning
av Carlborg, dels de ofta upprepade tillstånd, som Carlborg under tiden
från och med den 5 juni 1930 till och med mars 1932 utan giltig anledning
givit Gunnar Holmén att ur bankförvar uttaga myndlingarna tillhöriga
värdehandlingar utan att på något sätt övervaka Gunnar Holmöns vidare
omhänderhavande av desamma eller av de därför bekomna valutor, dels
de synnerligen betydande belopp — åtminstone 690,100 kronor förutom
värdet av 1,169 aktier i Aktiebolaget Stockholms Bryggerier å nominellt
tillhopa 116,900 kronor men värda väsentligt mera som berörda tillstånd
avsett, sammanlagt avseende värden å över 1,000,000 kronor, dels det personliga
vänskapsförhållande, i vilket Carlborg och Gunnar Holmén stått
till varandra, dels ock vad vid det muntliga förhöret med Carlborg ytterligare
framkommit finner jag det uteslutet, att det varit ouppsåtligen, som
Carlborg begått ifrågavarande förbrytelser eller felaktigheter i sin befattning
såsom överförmyndare, utan finner jag av utredningen i målet fastmera
framgå, att Carlborg i de av pluraliteten angivna hänseenden uppsåt -

ligen förbrutit sig i tjänsten för egen fördel och för att gynna Gunnar
Holmén genom att låta honom fritt disponera över nämnda betydande belopp
samt i sådan avsikt uppsåtligen underlåtit sin tjänsteplikt.

På grund av vad sålunda anförts och då Carlbergs ifrågavarande förbrytelser
måste anses utgöra fortsättning av ett och samma brott prövar
jag rättvist att i denna del av målet, med tillämpning av 4 kap. 2 § strafflagen,
döma Carlborg jämlikt 25 kap. 16 och 22 §§ samt 4 kap. 3 §, allt strafflagen,
för ett fortsatt brott, innefattande uppsåtlig förbrytelse i tjänsten,
att vara avsatt från sin befattning såsom andre assessor vid Stockholms
rådhusrätt.

Beträffande i målet framställda ersättningsanspråk ävensom i fråga örn
kostnadsersättning är jag ense med pluraliteten.”

Över hovrättens utslag anförde Carlborg, besvär.

Kungl. Maj-.t har genom utslag den 20 juli 1934 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

9. Oriktig uppgift av pastor till mantalsskrivningsförrättare.

Efter inflyttning till Sollefteå socken den 27 oktober 1926 var tjänarinnan
Hilma Kristina Sjölander där mantalsskriven senast för år 1929. Den
13 mars 1929 födde hon utom äktenskap ett barn, som erhöll namnet Ernst
Ivar.

Den 18 november 1929 uttog Hilma Kristina Sjölander hos pastorsämbetet
i Sollefteå församling flyttningsbetyg till Multrå församling och kyrkobokfördes
där den 5 december 1929. Hon blev emellertid icke i följd av
inflyttningen mantalsskriven i denna socken.

Från Multrå församling utflyttade Hilma Kristina Sjölander den 15
november 1930 till Junsele socken och mantalsskrevs där för år 1931.
Sedermera återflyttade hon den 22 december 1931 till Multrå församling.

Den 1 november 1931 omhändertogs Hilma Kristina Sjölanders ovannämnda
barn enligt 29 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård av
barnavårdsnämnden i Junsele socken.

I en den 5 mars 1932 till K. B. i Västernorrlands län ingiven skrift yrkade
sedermera barnavårdsnämnden att Multrå kommun, där barnet syntes
äga hemortsrätt, eller annan underhållsskyldig kommun måtte förpliktas
att ersätta Junsele fattigvårdssamhälle dess kostnader för barnets
omhändertagande med 60 kronor, avseende utgifter för barnets ^ackordering
under tiden den 1 november 1931—den 29 februari 1932, ävensom vad
barnavårdsnämnden vidare kunde komma att få vidkännas för barnet in -

till dess behovet av omhändertagande upphörde, så oek att gälda ränta
och ersättning tor stämpelkostnaderna i målet.

I utslag den 12 april 1933 yttrade K. B. följande: Enär Hilma Kristina
Sjölander för år 1929 mantalsskrivits i Sollefteå socken och icke, såvitt
kunnat utrönas, blivit någonstädes mantalsskriven för år 1930, samt hon
förty jämte sitt ifrågavarande barn fortfarande ägde hemortsrätt i Sollefteå
socken, då barnet den 1 november 1931 omhändertogs av Junsele barnavårdsnämnd,
men rätten till ersättning för den del av vårdkostnaden, som
avsåge tiden före den 6 november 1931, jämlikt 65 § lagen örn samhällets
barnavård, jämförd med 55 § lagen örn fattigvården, förfallit, funne K. B.
med stöd av åberopade lagar rättvist på det sätt bifalla ansökningen, att
Sollefteå socken förpliktades ej mindre till Junsele socken utgiva ersättning
för kostnaderna för samhällsvård åt minderårige Ernst Ivar Sjölander
under tiden den 6 november 1931—den 25 februari 1932 med 57 kronor
50 öre, än även med belopp, varom parterna i brist av åsämjande ägde att
särskilt i laga ordning tvista, gottgöra Junsele socken vad dess barnavårdsnämnd
därutöver redan fått eller ytterligare kunde få för barnet vidkännas
intill dess omhändertagandet upphört. Tillika förpliktades Sollefteå
socken, vars barnavårdsnämnd den 31 oktober 1932 delgivits ansökningen
i målet, att till Junsele socken gälda ränta å vårdkostnaden enligt
bestämmelserna i 65 § lagen örn samhällets barnavård, jämförd med 56 §
3 mom. lagen örn fattigvården, med rätt för parterna att i brist av åsämjande
örn hur räntan skulle beräknas därom särskilt tvista efter befogenhet,
ävensom att ersätta Junsele socken kostnaden för stämpel å kommunikationsresolution
och utslag i målet med tillhopa 8 kronor.

K. B:s utslag vann laga kraft.

I en den 8 augusti 1933 hit inkommen skrift anförde sedermera vice
häradshövdingen G. Åkerberg för barnavårdsnämnden i Sollefteå socken
följande.

Enligt utslaget hade Sollefteå socken förpliktats att till Junsele socken
utgiva ersättning för kostnaderna för samhällsvård åt Hilma Kristina
Sjölanders minderårige son Ernst Ivar för tiden från och nied den 6 november
1931 intill dess omhändertagandet upphört, enär Hilma Kristina
Sjölander för år 1929 mantalsskrivits i Sollefteå socken och icke blivit
någonstädes mantalsskriven för år 1930. Av handlingarna i målet angående
Hilma Kristina Sjölanders hemortsrätt och ersättning för samhällsvården
åt hennes ovannämnda barn framginge att Hilma Kristina Sjölander
uttagit flyttningsbetyg från Sollefteå församling till Multrå den 18 november
1929 och kyrkobokförts där den 5 december samma år. Denna inflyttning
till Multrå hade visserligen ägt rum efter mantalsskrivningen därstädes
för år 1930, som förrättats den 16 november 1929, men det hade enligt

10 § 1 mom. i mantalsskrivningsförordningen ålegat komministern i Multrå
församling Erik Modin, att upptaga Hilma Kristina Sjölander å tilläggsförteckningen
till mantalslängden för Multrå år 1930. Detta hade emellertid
Modin underlåtit. Genom denna Modins underlåtenhet hade Sollefteå
socken tillskyndats skada. Enligt uppdrag av barnavårdsnämnden i socknen
ville klaganden anmäla saken till J. O. för den åtgärd vartill kunde
finnas fog, med anhållan tillika att barnavårdsnämnden, därest åtgärd
funnes befogad, måtte beredas tillfälle att mot Modin yrka skadestånd.

Vid klagoskriften var fogad styrkt avskrift av en utav Modin den 14
januari 1930 undertecknad ”Tilläggsförteckning till Mantalslängden för
Multrå år 1930”. I denna förekom icke vare sig Hilma Kristina Sjölander
eller barnet.

I infordrat yttrande anförde Modin följande.

Hilma Kristina Sjölander, vilken inflyttat till Multrå från Sollefteå
efter mantalsskrivningen år 1929, hade vid utskrivningen av tilläggsförteckning
till mantalsskrivningsförrättaren kommit att förbigås. Så snart
Modin blivit uppmärksamgjord på förbiseendet, hade Modin till K. B., inför
vilken myndighet ovannämnda tvist mellan Junsele, Sollefteå och
Multrå kommuner pågått, avlåtit följande skrivelse:

”Till K. B. i Västernorrlands län. Med anledning av skrivelse från
Sollefteå sockens barnavårdsnämnd angående rätt mantalsskrivningsort
för tj. Hilma Kristina Sjölander, varom undersökning pågår, har det befunnits,
att nämnda kvinna här inlämnat sitt flyttningsbetyg 5/i2 1929.
Hennes inflyttning har här vederbörligen aviserats till p.ä. i Sollefteå s. d.
Hon borde också hava upptagits å tilläggsförteckningen härifrån till 1930
års mantalslängd för Multrå, men hennes namn har vid utskrivningen
råkat, såsom det visat sig, överhoppas. Örn detta förhållande har jag härmed
velat lämna underrättelse till K. B., som har ärendet till avgörande.
Multrå 4 februari 1933. Erik Modin. Komminister.”

Modin hade därmed, anförde han vidare, velat sätta K. B. i tillfälle att
vid ärendets avgörande taga hänsyn till ifrågavarande omständighet så
snart den blivit för Modin känd, och detta hade skett ett par månader
innan K. B:s utslag gavs. Att detta gått Sollefteå barnavårdsnämnd emot
kunde sålunda, enligt Modins förmenande, ej lia förorsakats av Modins
nu påtalade förbiseende. Ingenting hade å Modins sida dolts eller försummats,
som kunnat inverka därtill. Det torde också böra påpekas, att barnavårdsnämnden,
i likhet med allmänheten, haft tillgång till 1930 års mantalslängd,
som utställts för granskning, men lämnat denna oklandrad. Örn
till grund för klagomålen skulle ligga någon misstanke örn att Hilma
Kristina Sjölanders namn med beräkning utelämnats, så måste Modin pa
det bestämdaste tillbakavisa denna. Förbiseendet hade varit ett helt oav -

siktligt skrivfel, vilket, såsom visats, fortast möjligt rättats av Modin.
Han anhölle därför att intet avseende måtte fästas vid klagomålen.

I avgivna påminnelser anförde klaganden: Modins skrivelse den 4 februari
1933 till K. B. hade icke kunnat medföra Hilma Kristina Sjölanders
mantalsskrivning i Multrå socken för år 1930 och hade därför icke heller
någon betydelse vid bedömande av frågan örn den ersättningsskyldighet
som i följd av ifrågavarande fel i tjänsten kunde åligga Modin gentemot
Sollefteå sockens barnavårdsnämnd. Modins påpekande av att barnavårdsnämnden
icke begagnat sig av rätten att klandra mantalslängden kunde
icke heller inverka på denna sak och förtjänade därför icke vidare genmäle.
I klagoskriften hade icke påståtts att Hilma Kristina Sjölanders
namn med beräkning utelämnats i den av Modin insända tilläggsförtecknmgen,
och därför förefölle det egendomligt att Modin själv förutsatte att
en misstanke därom skulle föreligga hos barnavårdsnämnden.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Västernorrlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i
laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Modin. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande.

1 § mom. 1 kungl, förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande stadgar att i varje församling av svenska kyrkan skola,
enligt förordningen bifogade formulär, föras bland andra kyrkoböcker församlingsbok,
inflyttningsbok och utflyttningsbok jämte förteckning över
ankomna aviser örn inflyttning. Enligt mom. 5 i samma paragraf ansvarar
pastor för kyrkoböckernas förande. Med pastor förstås i förordningen även
komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring.

I § 3 av förordningen stadgas att alla som äro inom församlingen bosatta
skola bokföras i församlingsboken.

Enligt § 12 mom. 1 skola i inflyttningsboken införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året i församlingen inflyttade.
Såsom inflyttad antecknas, enligt mom. 3, den som enligt § 3 skall bokföras
i församlingen och som anmäler sin inflyttning med avlämnande av flyttningsbetyg
från församling inom riket. Såsom inflyttningsdag antecknas
härvid den dag då sådan anmälan sker. Enligt mom. 4 åligger det pastor
att, så snart flyttningsbetyg, utfärdat till församling inom riket, inlämnats
å pastorsexpedition, därom underrätta, pastor i den församling från vilken
betyget utfärdats.

I § 13 heter det att i utilyttningsboken skola införas år för år i kronologisk
eller alfabetisk ordning alla under året från församlingen utfärdade
flyttningsbetyg. För den som uttagit flyttningsbetyg till församling
inom riket skall i utflyttningsboken antecknas såväl den dag då flyttnings -

betyget utfärdas som den då det, enligt underrättelse som jämlikt § 12
mom. 4 ingår, inlämnats i annan församling. Sistnämnda dag räknas såsom
^flyttningsdag.

I § 14 mom. 1 förordnas att rätt inskrivningsort för barns födelse är den
församling där modern vid nedkomsten var i församlingsbok upptagen.

I § 1 kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
stadgas att mantalsskrivning, därvid varje svensk undersåte, utom den
som övergivit riket och bosatt isig å utländsk ort, bör till namn, födelseår
och yrke i mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret,
uppföras, skall årligen mellan den 15 november och årets slut förrättas särskilt
för varje stad, kommun å landet eller, där kommun å landet tillhör
flera fögderier, fögderidel av sådan kommun.

Å landet förrättas mantalsskrivningen av häradsskrivaren eller i vissa
fall av särskilt förordnad mantalsskrivningsförrättare.

Såsom allmän regel gäller, enligt § 3 mom. 1, att envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt.

Enligt § 7 mom. 1 skola vid mantalsskrivningen tillstädesvara bland
andra pastor eller, örn han har förfall, någon av honom förordnad lämplig
person, helst annan inom församlingen tjänstgörande präst.

Pastor eller hans ombud skall, jämlikt stadgande i § 7 mom. 2, vid förrättningen
tillhandahålla församlingsboken, i vilken alla sedan sista mantalsskrivning
timade förändringar skola, såvitt på pastor ankommit, hava
blivit fullständigt införda, och därur meddela erforderliga upplysningar.

Vid mantalsskrivningen skola, såsom framgår av § 8 morn. 1, i enlighet
med församlingsboken och efter granskning av avlämnade uppgifter samt
med ledning jämväl av de upplysningar som av de vid förrättningen närvarande
kunna meddelas i mantalslängden uppföras, särskilt för envar
fastighet, till namn och födelseår samt yrke eller tjänst alla de personer
vilka böra där mantalsskrivas.

Enligt § 8 mom. 6 skall efter mantalsskrivningsförrättningens slut mantalslängden
undertecknas av förrättningsmannen, pastor eller hans ombud
och vederbörande kommunalombud.

Före den 15 januari varje år skall, enligt stadgande i § 10 mom. 1, pastor
tillställa vederbörande häradsskrivare förteckning på, bland andra förändringar,
alla efter mantalsskrivningsförrättningen föregående år intill
årets slut till mantalsskrivningsdistriktet med flyttningsbetyg från annat
distrikt inflyttade, förut ej där mantalsskrivna personer. Där några förändringar
icke inträffat mellan mantalsskrivningen och årets slut skall
även sådant inom den stadgade tiden hos mantalsskrivningsförrättaren anmälas.
Enligt mom. 2 skola i mantalslängden införas de rättelser och tilllägg
som föranledas av omförmälda förteckning.

Enligt § 11 skall mantalslängden senast den !) februari av mantalsskriv -

ningsförrättaren avlämnas till vederbörande pastor, vilken har att med
församlingsboken jämföra mantalslängden. Vid granskningen förekomna
anmärkningar skola upptagas å förteckning som bifogas mantalslängden;
och skall denna inom tio dagar efter det den avlämnats till pastor av
honom återställas till mantalsskrivningsförrättaren. Sedan i anledning av
pastors anmärkningar vederbörliga rättelser och tillägg ägt rum i mantalslängden,
skall längden anses justerad.

I 62 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård stadgas dels att
utgift som kommun haft för omhändertaget barn inverkar på förvärv av
hemortsrätt på enahanda sätt som i 49 § lagen örn fattigvården är föreskrivet
beträffande fattigvård, lämnad enligt 1 § samma lag, dels att kommun
i fråga örn ersättning av hemortskommun för utgift för omhändertaget
barn bär den rätt som enligt 50 och 51 §§ lagen örn fattigvården tillkommer
fattigvårdssamhälle.

Av 45 § sistnämnda lag framgår att i fråga örn fattigvård svensk medborgare
anses, med vissa undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle
inom vilket han senast varit mantalsskriven utan att hava under
det år som mantalsskrivningen avser kommit i åtnjutande av fattigvård
som enligt vad i 49 § sägs utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt.
Minderårigt barn utom äktenskap har, enligt stadgande i 47 § 2 morn.,
samma hemortsrätt som modern. I 49 § 1 morn. heter det bland annat att,
örn någon under det år för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, han ej vinner hemortsrätt på
grund av nämnda mantalsskrivning. I fråga örn inverkan på förvärv av
hemortsrätt likställes enligt 2 morn. med fattigvård som någon själv åtnjutit
fattigvård som åtnjutits av hans minderåriga barn.

I 50 § 1 morn. slutligen har stadgats att fattigvårdssamhälle som enligt
1 § lämnat fattigvård åt någon som har hemortsrätt inom annat samhälle
är berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället.
Enligt 51 § utgår ersättning för lämnad vård med det belopp vartill
kostnaden därför skäligen kan uppskattas.

I förevarande fall är upplyst att Hilma Kristina Sjölander, som för år
1929 varit mantalsskriven i Sollefteå socken, den 18 november 1929 uttagit
flyttningsbetyg därifrån till Multrå församling. Den 5 december 1929 har
hon till pastorsämbetet i sistnämnda församling inlämnat samma betyg.
Härom bär jämlikt § 12 mom. 4 förordningen örn kyrkobokföring pastorsämbetet
underrättat pastor i Sollefteå församling. Nyssnämnda dag har
alltså enligt § 13 i förordningen varit att för Hilma Kristina Sjölander
anse såsom utflyttningsdag från Sollefteå socken. Och följaktligen har hon
icke vidare blivit där mantals sk riven.

I sammanhang med inlämnandet av flyttningsbetyget hos pastorsämbetet
i Multrå församling har Hilma Kristina Sjölander sagda den 5 decem -

lier blivit där kyrkoskriven. Vid denna tid bade årets mantalsskrivningsförrättning
redan ägt rum. På grund härav hade det ålegat Modin att i den
förteckning lian enligt § 10 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen tillställt
häradsskrivaren upptaga henne såsom i församlingen inflyttad.
Emellertid har Modin, efter vad han upplyst, av förbiseende underlåtit att
däri anmärka Hilma Kristina Sjölander. Till följd av denna försummelse
har hon ej kommit att upptagas i sådant tillägg till mantalslängden som
avses i mom. 2 av paragrafen. Av i riksräkenskapsverket förvarade handlingar
har jag vidare inhämtat att mantalslängden, i enlighet med föreskriften
i § 11 mantalsskrivningsförordningen, den 1 februari 1930 granskats
av Modin. Icke heller vid detta-tillfälle har uppgift lämnats angående
inflyttningen. Sedan av granskningen föranledda rättelser införts i längden,
har denna varit att anse såsom justerad, och någon mantalsskrivning
av Hilma Kristina Sjölander i Multrå socken för år 1930 har sålunda icke
kommit till stånd.

Enligt det i klagoskriften omförmälda utslaget av K. B. i Västernorrlands
län har kostnad som Junsele sockens barnavårdsnämnd haft för omhändertagandet
av Hilma Kristina Sjölanders barn förklarats skola åvila
Sollefteå socken, enär sistnämnda kommun varit den i vilken hon senast
varit mantalsskriven utan att under det år mantalsskrivningen avsett beträffande
henne förelegat förhållande av beskaffenhet att inverka på hemortsrätten.
Örn, såsom rätteligen bort ske, hon blivit för år 1930 mantalsskriven
i Multrå socken, hade emellertid denna i stället haft att svara för
sagda förpliktelse. Med hänsyn till den skada vilken sålunda tillskyndats
Sollefteå socken finner jag Modins ifrågavarande försummelse icke kunna
undgå beivran.

Huruvida nu ifrågavarande förseelse hör under kyrklig eller världslig
domstols kompetens kan, med hänsyn till avfattningen av 4 § lagen den 8
mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana
mål, måhända vara föremål för olika meningar. Det torde dock stå utom
tvekan att förseelsen till sin art är av beskaffenhet att, enligt de grundsatser
som, efter vad av förarbetena till lagen framgår, tjänat till ledning
vid uppdragandet av gränserna mellan den kyrkliga och den världsliga
jurisdiktionen, böra falla under denna senare. (Se härom underdånigt
betänkande med förslag till lag angående organisation av stiftsstyrelse
m. m. avgivet den 31 december 1906, sid. 107 o. f. Jfr justitieradet Herslows
uttalande i rättsfall, refererat i N. J. A. 1896 sid. 194.) På grund härav och
då det slag av uppgifter från präst som det här gäller lärer kunna hänföras
till sådana ämbetsbevis rörande i kyrkobok antecknade borgerliga
förhållanden som avses i nyssnämnda lagrum, finner jag åtalet böra
väckas vid världslig rätt.

Jag uppdrog alltså åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Modin för det tjänstefel vartill han
gjort sig skyldig samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas Sollefteå sockens barnavårdsnämnd att i målet
föra talan, och borde av nämnden framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Sollefteå tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i
utslag den 23 mars 1934 följande.

Enär Modin underlåtit att, på sätt honom ålegat, å den förteckning han
jämlikt 10 § 1 mom. kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
i början av år 1930 tillställt vederbörande häradsskrivare
upptaga Hilma Kristina Sjölander, vilken efter inflyttning från Sollefteå
församling blivit den 5 december 1929 i Multrå församling kyrkoskriven,
dömdes Modin jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen att för försummelse i tjänsten
böta 5 dagsböter å 10 kronor.

Tillika förpliktades Modin att till Sollefteå sockens barnavårdsnämnd
utgiva nyssnämnda kommuns på grund av Modins försummelse för tiden
till den 1 januari 1934 lidna förlust med 402 kronor 83 öre, stående nämnden
öppet att framdeles föra talan mot Modin örn ersättning för den förlust
kommunen genom samma försummelse kunde visas hava lidit för tiden
därefter. Slutligen förpliktades Modin att ersätta Sollefteå sockens barnavårdsnämnd
dess kostnader å målet med skäliga ansedda 75 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

10. Överskridande av borgmästares befogenhet såsom polischef
m. m.

K. B. i Västernorrlands län utfärdade den 21 december 1927 instruktion
för polispersonalen i Örnsköldsviks stad av innehåll bland annat, att förmanskap
över polispersonalen skulle, utom av polischefen, utövas av stadsfiskalen
och överkonstapeln, när sådan förordnades. Instruktionen meddelade
i 5 kap. särskilda bestämmelser för stadsfiskalen såsom förman för
polispersonalen och i 6 kap. särskilda bestämmelser för överkonstapeln,
därest sådan anställdes i Örnsköldsvik.

Genom beslut den 16 oktober 1930 förordnade t.f. borgmästaren i Örnsköldsvik
H. Rumar i egenskap av polischef i staden poliskonstapeln G.
Larsson att tillsvidare och intill dess annorledes förordnades tjänstgöra
såsom förman och befäl för polispersonalen i Örnsköldsvik enligt en i samband
därmed utfärdad instruktion, däri Larsson benämndes överkonstapel.

över detta beslut anförde konstaplarna vid stadens poliskår A. Ericsson,

A. Nilsson, H. E. Olander, P. W. Sohlin och P. B. Skoglund besvär hos
K. B. under yrkande, att K. B. måtte undanröja instruktionen samt upphäva
det för Larsson meddelade förordnandet.

I utslag den 14 september 1931 yttrade K. B. följande: Enär, jämlikt 15 §
polisreglementet den 28 september 1925 för riket, instruktion, som det tillkomme
K. B. att utfärda för polispersonal, skulle, utöver vad i polisreglementet
stadgades, reglera vilka befattningshavare, som ägde att utöva
förmanskap vid polisavdelning, samt förty polischefen icke ägt att på sätt
som skett förordna Larsson till förman för polispersonal i Örnsköldsviks
polisdistrikt och utfärda instruktion angående förmanskap, funne K. B.
skäligt undanröja överklagade beslutet.

I sin egenskap av polischef anförde Rumar besvär över K. B:s utslag,
såvitt angick undanröjandet av det för Larsson meddelade förordnandet.

Genom beslut den 31 mars 1932 fann Kungl. Maj:t besvären icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en den 22 oktober 1932 dagtecknad, den 25 i samma månad hit inkommen
klagoskrift uppgav konstapeln Ericsson, att Larsson, trots det Rumars
förordnande blivit undanröjt, fortfarande tjänstgjorde såsom överkonstapel
och i strid mot gällande bestämmelser bure överkonstapels uniform.
Klaganden uppgav därjämte, bland annat, att Rumar, sedan besvär
anförts över hans beslut den 16 oktober 1930, kallat klaganden och hans
medparter i besvärsmålet till sig å sitt tjänsterum samt där offentligen
yttrat, att de vore ohederliga.

I infordrat yttrande anförde Rumar huvudsakligen följande: Så snart
Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1932 kommit Rumar tillhanda, hade
Rumar kallat upp Larsson till sitt tjänsterum och meddelat honom, att
Kungl. Maj:t undanröjt .Rumars förordnande för Larsson och den av
Rumar utfärdade instruktionen. Därefter hade varken förordnandet eller
instruktionen i något avseende tillämpats. Klagandens påstående, att Rumar
icke ställt sig Kungl. Maj:ts beslut till efterrättelse, grundade sig
alltså på en missuppfattning. — Till upplysning i ärendet ville emellertid
Rumar redogöra för de närmare omständigheterna i saken. Revisorerna
av stadens räkenskaper hade år efter år påtalat, att kostnaderna för extra
tjänstgöring vid polisväsendet stigit till orimliga summor. Stadsfullmäktige
hade på grund därav hos förutvarande polischefen, borgmästaren
G. Åkerblom, utverkat förbud för stadsfiskalen att i sitt arbete använda
polispersonalen såsom skrivhjälp. Detta förbud hade emellertid på av stadsfiskalen
anförda besvär blivit upphävt. En av poliskonstaplarna hade därefter
fått tjänstgöra som handräckning åt stadsfiskalen, vilken handräckning
så småningom kommit att omfatta så gott som all rapportskrivning

eller praktiskt taget, på grund av stadsfiskalens sjukdom och nedsatta arbetsförmåga,
de göromål, som i vissa städer ålåge överkonstapel eller
poliskommissarie. När Elimar i slutet av år 1929 tillträtt polischefsbefattningen,
hade Eumar funnit anmärkningsvärda missförhållanden råda
inom poliskåren. Då Eumar under större delen av dygnet hade sitt arbete
förlagt till tjänsterummet och sålunda vore ur stånd att personligen övervaka
polistjänstgöringen, hade Eumar förordnat en av konstaplarna att
på eget ansvar upprätthålla ordning och disciplin inom poEskåren. Enligt
polislagen och gällande polisinstruktion ägde Eumar behörighet att förordna
extra polispersonal och Eumar hade trott sig kunna tolka detta
stadgande så, att Eumar ägde förordna även extra överkonstapel, åtminstone
där detta kunde ske utan kostnad för staden och med stadsfiskalens
och stadsfullmäktiges medgivande. Larsson hade på grund av sin högre
utbildning varit självskriven till förordnandet. Trots att förordnandet,
på grund av den osäkerhetskänsla, som i anledning av skriverierna måste
hava uppstått hos Larsson, icke fått fullt den verkan, Eumar tänkt sig
med detsamma, hade likväl under den tid förordnandet tillämpats icke så
liten förbättring i förhållandena inträtt. På grund av sin ställning som
handräckningskonstapel och i synnerhet på grund av stadsfiskalens bristande
arbetsförmåga hade Larsson även utan tillämpning av Rumars förordnande
faktiskt kommit att tjänstgöra som poliskommissarie eller överkonstapel.
Hans tjänstgöring vöre fortfarande en överkonstapels tjänstgöring
med det undantag att han saknade befälsrätt över den övriga polispersonalen.
Eumar vore angelägen att framhålla detta med hänsyn till
klagandens uppgifter rörande Larssons uniform. Larsson hade på kragen
av sin konstapelsuniform låtit fastsy en några millimeter bred guldgalon,
vilket skett med Eumars medgivande. Vid det tillfälle, då Eumar meddelat
Larsson, att Kungl. Majit upphävt förordnandet, hade ingenting
nämnts örn guldgalonen, enär Eumar icke kommit att tänka på densamma.
Därefter hade ej heller varit tal örn denna, förrän klaganden i sin anmälan
tagit upp frågan. Vid samtal mellan Rumar och Larsson hade då bestämts,
att Larsson icke vidare skulle använda guldgalonen, åtminstone ej förrän
det bleve utrett, huruvida det vore stridande mot författningarna, att Larsson
bure sådan guldgalon å sin uniformskrage. Uniformens väsentliga betydelse
syntes ligga däri, att allmänheten därigenom lätt kunde varsebliva
en polisman. Då Larsson just i sitt förhållande till allmänheten faktiskt
intoge en särställning — icke på grund av Eumars förordnande utan på
grund av arbetets beskaffenhet — vore det endast en fördel, att han bure
ett tecken, som utvisade denna särställning. Rumar ville särskilt påpeka,
att allmänheten brukade göra sina anmälningar till allmänne åklagaren
företrädesvis, för att icke säga uteslutande, till Larsson, som rapporterade
dessa till allmänne åklagaren. Såvitt Rumar kunde finna, innehölle polis -

lagen intet förbud för annan än ordinarie befattningshavare att bära gradbeteckning
å uniformen. Kungl. Majlis reglemente den 29 januari 1926 för
viss polispersonals, så ock ordningsvakters tjänstedräkt, tjänstetecken och
beväpning syntes icke lägga hinder i vägen för att även annan, t. ex. en
poliskonstapel, som intoge en särställning, bure ett särskilt befälstecken.
Rumar ville tolka 2 § sista stycket i reglementet så, att vederbörande polisdistrikt
icke vöre skyldigt anskaffa i reglementet omförmälda befälstecken
till andra än ordinarie befattningshavare. Rumar vågade icke påstå, att
denna ståndpunkt vore riktig. Örn så ej vore fallet, hade det kanske ålegat
Rumar att tillse, att ingen av polispersonalen, och sålunda icke heller
Larsson, obehörigen bure befälstecken. Rumar hade då intet annat att anföra
till sitt försvar, än att bestämmelserna i ämnet synts Rumar oklara.

— Beträffande klagandens påstående, att Ruman uppkallat ”fyra” poliskonstaplar
på sitt tjänsterum och kallat dem ohederliga, anförde Rumar
i sitt yttrande följande: I sina besvär över förordnandet för Larsson hade
klaganden och hans medparter uppgivit, att de icke visste, vem de skulle
lyda inom poliskåren. Då polisinstruktionen lämnade besked därom samt
det ålåge Rumar att undanröja okunnighet örn densamma, hade Rumar
kallat upp konstaplarna på sitt tjänsterum för att lämna upplysning örn
vad polisinstruktionen i sådant avseende innehölle. Det hade emellertid
vid framställda frågor visat sig, att samtliga konstaplar väl känt till polisinstruktionen
i ifrågavarande avseende och sålunda väl vetat, vem de hade
att lyda. Detta hade föranlett Rumar att säga, att det varit föga hedersamt

— möjligen hederligt — av dem att hos K. B. göra ett uttalande, som icke
vore med sanningen överensstämmande. Rumar vore alldeles säker på,
att han icke påstått, att konstaplarna vore ohederliga personer, ty efter
Rumars yttrande hade en av konstaplarna frågat, örn Rumar påstode, att
de vore ohederliga. Rumar hade då upprepat sitt uttalande med tillägg,
att han icke påstått konstaplarna vara ohederliga. — Under åberopande
av vad han sålunda anfört hemställde Rumar, att J. O. matte lämna klagomålen
utan avseende.

Vid yttrandet var fogat, bland annat, ett av Larsson den 12 november
1932 utfärdat intyg av innehåll, att Rumar någon dag i början av april
1932 å sitt tjänsterum meddelat Larsson, att Kungl. Majit undanröjt Rumars
den 16 oktober 1930 för Larsson utfärdade förordnande jämte instruktion,
samt att därefter nämnda förordnande och instruktion icke vid något
tillfälle tillämpats.

I en därefter hit inkommen skrift anförde klaganden, att Larsson så sent
som i september 1932 utfärdat ett tjänstgöringsbetyg för en vid stadens
poliskår tjänstgörande extra konstapel och undertecknat detta ”Gust. Larsson.
Överkonstapel.” samt att Larsson i ett flertal fall undertecknat polis -

förhörsprotokoll på samma sätt. Klaganden uppgav vidare, att Rumar i
ett för Larsson utfärdat tjänstgöringsbetyg titulerat honom överkonstapel
samt i rådhusrättens protokoll för Larsson använt samma titel.

Efter att hava tagit del av Rumars yttrande anförde klaganden i avgivna
påminnelser, bland annat, följande: Klaganden bestrede på det kraftigaste
Rumars påstående, att ifrågavarande förordnande och instruktion
efter Kungl. Maj:ts beslut icke tillämpats. Instruktionen hade tillämpats
ända till dess klaganden påtalat förhållandet hos J. O. Så snart klagandens
anmälan mot Rumar offentliggjorts, hade dan förändringen skett, att Larsson
avlagt överkonstapelsuniformen och därefter i sin tjänstgöring varit
civilklädd.

Vid påminnelserna var fogat ett av konstaplarna Nilsson, Olander, Sohlin
och Skoglund den 15 december 1932 utfärdat intyg, däri oinförmäldes dels
att Rumar vid ett tillfälle, då konstaplarna varit uppkallade till Rumar,
betecknat polemiserandet mot honom i besvären över förordnandet såsom
ohederligt, dels att Rumar icke på något sätt meddelat poliskåren, att förordnandet
för Larsson upphävts, dels ock att Larssons förmanskap över
poliskåren efter Kungl. Maj:ts beslut fortfarit, till dess klaganden påtalat
saken hos J. O.

Vid påminnelserna voro dessutom fogade avskrifter av vissa i september
1932 av Larsson underskrivna handlingar, i vilka Larsson betecknat
sig såsom överkonstapel, ävensom en den 5 september 1932 dagtecknad, av
Larsson undertecknad tjänstgöringslista för vissa extra konstaplar.

I förnyat yttrande anförde Rumar, bland annat, följande: Det torde få
anses som ostridigt, att Rumar, så snart Kungl. Maj:ts beslut kommit till
Rumars kännedom, meddelat Larsson, att förordnandet för honom upphävts.
Rumar hade däremot icke funnit anledning föreligga att genom
någon särskild åtgärd underrätta den övriga polispersonalen örn innehållet
i Kungl. Maj:ts beslut, i synnerhet som Rumar vetat, att personalen pä
annat sätt erhållit kännedom därom. Rumar hade sålunda icke vägrat
ställa sig Kungl. Maj:ts beslut till efterrättelse utan tvärtom genast företagit
en ämbetsåtgärd för återgående till de förhållanden, som rått innan
förordnandet givits. Klaganden hade påstått, att förordnandet likväl fortfarit
att gälla. Som klaganden sedan början av år 1932 på grund av avstängning
och suspension icke tjänstgjort vid poliskåren, hade klaganden
knappast kunnat göra några egna iakttagelser. Det vore emellertid riktigt,
att Larsson även efter Kungl. Maj:ts beslut i regel titulerats överkonstapel.
Detta gjorde allmänheten, stadsfiskalen och andra myndigheter utom och
inom staden, vilket vore mycket förklarligt, då Larsson under en längre
tid på grund av Rumars förordnande varit överkonstapel och under lång
tid varit poliskårens förnämsta kraft. Även Rimar hade efter Kungl.

Maj:ts beslut i rådhusrättens och magistratens protokoll tiv gammal vana
titulera! Larsson överkonstapel. Kanske hilde en känsla av att Rumar velat
vara artig mot Larsson även spelat in. Det vore däremot oriktigt, att
Rumar i ett tjänstgöringsbetyg efter nämnda beslut benämnt Larsson
överkonstapel. I det tjänstgöringsbetyg, klaganden åsyftade, hade Romar
redogjort för Larssons verksamhet och därvid bland annat nämnt, att han
tjänstgjort såsom överkonstapel och utfört ett arbete, som motsvarade en
överkonstapels, ett arbete, som han utfört redan före Rumars förordnande.
Detta hade icke inneburit någon väsentlig förändring i arten av hans
arbete utan endast, att Larsson skulle äga självständig befälsrätt på eget
ansvar. Det vore därför heller icke så underligt, örn Larsson själv kommit
att allt fortfarande kalla sig överkonstapel, ehuru detta strängt taget icke
vore riktigt. Rumar skulle givetvis hädanefter iakttaga den försiktigheten
att icke titulera Larsson överkonstapel. Själv skreve Larsson sig icke
såsom överkonstapel numera. Den vid klagandens påminnelser fogade avskriften
av tjänstgöringslista, daterad den 5 september 1932, innehölle
Rumars order och icke Larssons, enär Rnmar givit Larsson uppdrag att
meddela polispersonalen, att tjänstgöringen skulle ordnas på sätt tjänstgöringslistan
angåve. Larsson inställde sig dagligen på Rumars tjänsterum
— oftast flera gånger örn dagen — därvid Rumar noga genomginge
tjänstgörings- och personalfrågor och meddelade sina order. Larsson hade
beträffande berörda order tjänstgjort som bud. Vilken som helst av poliskonstaplarna
hade kunnat bliva budbärare av samma order. Då Nilsson,
Olander, Sohlin och Skoglund i intyget av den 15 december 1932 uppgivit,
att Larsson alltsedan han erhållit Rumars förordnande och intill klagan
dens ifrågavarande anmälan utövat befäl över poliskåren, hade Romar
ansett sig pliktig som polischef att närmare undersöka, huruvida Larsson
överskridit sin befogenhet. Rumar hade därför hört intygsgivarna och
över förhöret upprättat protokoll, som bifogades. Rumar hade icke kunnat
finna annat än att intygsgivarnas påståenden vore oriktiga och mot Larsson
orättvisa.

Vid yttrandet var fogat ett protokoll över förhör, som Rumar den 19
januari 1933 hållit med Nilsson, Olander, Sohlin och Skoglund. Enligt
protokollet hade samtliga dessa konstaplar uppgivit, bland annat, att de,
strax efter det Kungl. Maj :ts ifrågavarande beslut meddelats, erhållit
kännedom därom antingen genom tidningspressen eller vad anginge Olander
genom upplysningar av en tidningsman, samt att konstaplarna icke
haft någon anledning att tro, att de sålunda erhållna upplysningarna örn
förordnandets upphävande icke varit riktiga.

Med en den 25 januari 1933 hit inkommen skrift överlämnade klaganden
därefter ett av Nilsson, Olander, Sohlin och Skoglund den 22 i samma

fl— JustilieombucUnnannc-ns umb c tube rättelse till 1935 dr9 riksdag

månad avgivet intyg av innehåll, bland annat, att poliskåren genom att
Rumar kallat Larsson för överkonstapel och genom att Larsson varit
iklädd överkonstapelsuniform samt utdelat order och befallningar ävensom
utfärdat handlingar, vari han betecknat sig överkonstapel, bibragts den
uppfattningen, att Larsson haft befälsrätt över kåren och att konstaplarna
haft att lyda Larsson vid äventyr att, örn de ej så gjorde, de komme ”att
obarmhärtigt bestraffas”, vilket sistnämnda uttryck Rumar använt, dä
han förordnat Larsson till förman och befäl.

Sedan K. B. därefter anmodats att verkställa ytterligare utredning i
ärendet och däri avgiva utlåtande, överlämnade K. B. med skrivelse den 5
april 1933 en av t. f. landsfogden G. Thulin avgiven rapport över av honom
i saken hållna förhör ävensom ett av Thulin avgivet yttrande i ärendet,
varjämte K. B. i skrivelsen avgav eget utlåtande.

Vid den av Thulin verkställda utredningen förekom följande:

Olander berättade vid förhör: Sedan Olander jämte Nilsson, Sohlin,
Skoglund och klaganden anfört besvär hos K. B. över Rumars förordnande
för Larsson, hade Rumar kallat de klagande konstaplarna till sig å rådhuset
och därvid till konstaplarna yttrat bland annat: ”Jag anser Ert polemiserande
i detta ärende såsom ohederligt.” I anledning av besvären hade
Rumer hållit förhör med konstaplarna, därvid bland annat befälsförhållandena
inom poliskåren berörts. Skoglund hade då till Rumar framställt
en förfrågan, huru det skulle förfaras, därest stadsfiskalen i sin egenskap
av poliskommissarie samt Larsson utfärdade mot varandra stridande order.
Rumar hade då yttrat, att han givit Larsson fullmakt in blanco att handla
på sätt denne ansåge rättast. Därest stadsfiskalen vid något tillfälle skulle
fordra, att hans order utfördes i strid mot Larssons order, hade Romar
sagt sig skola taga under övervägande, vilka åtgärder han i så fall skulle
vidtaga. Kort efter det Romar utfärdat förordnandet för Larsson hade till
polisvaktkontoret nedskickats en avskrift av förordnandet, som därefter
så småningom anslagits å kontorets anslagstavla. Sedan förordnandet slutligen
undanröjts av Kungl. Majit, hade avskriften av förordnandet fått
sitta kvar å tavlan, till dess klagandens anmälan till J. O. någon av de
närmaste dagarna efter den 22 oktober 1932 blivit omnämnd i ortstidningarna.
Under tiden mellan den 16 oktober 1930 och den 22 oktober 1932
hade, såvitt Olander kunnat bedöma saken, icke någon som helst förändring
inträffat med avseende å beskaffenheten av Larssons tjänstgöring.
Sedan Larsson erhållit Rumars förordnande pä överkonstapelstjänsten,
hade han anlagt för överkonstaplar föreskriven uniform, vilken han avlagt
någon av de närmaste dagarna efter den 22 oktober 1932. Därefter hade han
under sin tjänstgöring burit civila kläder. Efter Kungl. Maj:ts beslut hade
Larsson av Rumar fortfarande titulerats överkonstapel, varjämte Larsson,

då lian telefonerat till andra polismyndigheter, jämväl uppgivit sig vara
överkonstapel. Olander vitsordade slutligen riktigheten av med hans namn
undertecknade, den 15 december 1932 och den 22 januari 3933 dagtecknade
intyg.

Nilsson, Sohlin och Skoglund berättade vid förhör i huvudsaklig överensstämmelse
med Olander, Skoglund dock med den avvikelsen, att han
icke hört Larsson vid samtal med polismyndighet i annat polisdistrikt
uppgiva sig vara överkonstapel. De förklarade sig därjämte vitsorda riktigheten
av de med deras namn undertecknade intyg av den 15 december
1932 och den 22 januari 1933.

Stadsfogden B. Brounéus uppgav, att han närvarit såsom vittne vid ett
tillfälle, då Rumar hållit förhör med några konstaplar vid poliskåren, vilket
förhör, efter vad Brounéus kunde erinra sig, troligen hållits i omedelbar
anslutning till överklagandet av det av Eumar för Larsson meddelade
förordnandet. Såvitt Brounéus kunde komma ihåg, hade Rumar vid detta
tillfälle förklarat, att han betraktade konstaplarnas polemiserande i saken
såsom ohederligt.

Larsson berättade: Efter det Kungl, ilaj :ts beslut meddelats, hade arten
av Larssons tjänstgöring icke undergått någon annan förändring, än att
Larsson därefter icke utfärdat några order. Tills nämnda beslut meddelats,
hade emellertid den för Larsson av Rumar utfärdade instruktionen följts.
Även efter detta beslut hade Larsson under sin tjänstgöring burit överkonstapelsuniforin.
Orsaken därtill hade varit, att Larsson burit uniformen
vid sina besök å Rumars tjänsterum ävensom vid de tillfällen, då han
i tjänsten besökt andra stadens offentliga myndigheter, utan att därvid
någon som helst anmärkning framställts. Därtill komme, att Rumar vid
ett tillfälle yttrat, att Larssons tjänstgöring skulle fortsätta såsom förut.
Detta Rumars yttrande hade Larsson fattat sä, att tjänstgöringen icke
skulle ändras i något annat avseende, än att Larsson icke vidare skulle
äga befälsrätt. Sedan Kungl. Maj:ts beslut meddelats, hade Rumar samtalat
nied Larsson örn tjänstgöringen, varvid Rumar uppdragit åt Larsson
att varje dag besöka Rumar samt därvid mottaga dennes order angående
konstaplarnas tjänstgöring, vilka order sedan skulle framföras till vederbörande
genom Larsson. Vid ett tillfälle hade Larsson meddelat någon av
konstaplarna permission, men huruvida detta inträffat före eller efter
Kungl. Maj:ts beslut kunde Larsson icke med säkerhet erinra sig. Larsson
medgäve, att han undertecknat en del rapporter och tjänstgöringsbetyg
med angivande av titeln överkonstapel. Såsom anledning därtill åberopade
Larsson Rumars nyssnämnda uttalande, att Larssons tjänstgöring skulle
fortsätta som förut. »Larsson förnekade, att lian vid något tillfälle efter
Kungl. Majlis beslut vid telefonsamtal med polismyndigheter i främmande
polisdistrikt uppgivit sig vara överkonstapel. Lareson hade på uttrycklig

order av Rumor utfärdat den i förevarande ärende omförmälda tjänstgöringslistan.
Varför Rumar icke själv undertecknat denna lista, kunde
Larsson icke uppgiva. Efter det klagandens anmälan omkring den 22 okto
ber 1932 varit refererad, i ortens tidningar, hade Rumar vid samtal med
Larsson yttrat, att det vore bäst att taga bort gradbeteckningen från lini
formen, vilket Larsson därefter även gjort. Vid samma tillfälle hade Larsson
till Rumar framställt en förfrågan, örn han under sin tjänstgöring
finge begagna civila kläder, vartill Elimar svarat, att detta icke mötte
något hinder från hans sida. Sedan Elimar utfärdat överkonstapelsförord
nando för Larsson, hade såväl avskrift av förordnandet som instruktionen
överlämnats till polisvaktkontoret, där dessa handlingar så småningom
uppsatts å anslagstavlan. När kontoret på förhösten 1932 undergått reparation,
hade samtliga papper nedtagits från tavlan. När reparationsarbetena
blivit fullbordade, hade Sohlin vid något tillfälle frågat Larsson, huruvida
de å tavlan förut anslagna papperen ånyo skulle uppsättas, varvid larrsson
svarat, att gamla papper utan värde skulle läggas åt sidan. Några dagar
därefter hade Larsson i ortstidningarna sett, att i en av Sohlin avfattad
artikel det bland annat påtalats, att instruktionen fortfarande funnes anslagen
å kontorets anslagstavla. Larsson, som då icke känt till, att dessa
handlingar fortfarande funnes anslagna å tavlan, hade omedelbart gått in
i vaktkontoret samt borttagit desamma.

Jämväl Rumar hördes av Thulin och uppgav därvid, bland annat, följande
: Sedan den 1 augusti 1929 hade Larsson tjänstgjort såsom s. k. handräckningskonstapel
hos stadsfiskalen och under denna tjänstgöring på
grund av stadsfiskalens oförmåga att sköta sin tjänst måst i stor utsträckning
på egen hand anställa förhör samt upprätta rapporter i brottmål
ävensom förrätta andra stadsfiskalen åliggande arbetsuppgifter. Den omständigheten,
att stadsfiskalen icke tillfredsställande kunnat fullgöra honom
åliggande tjänstgöring, hade varit den första och egentliga orsaken,
varför Larsson av Rumar förordnats till överkonstapel. Rumar hade ansett
att, därest Larsson erhölle överkonstapelsförordnande, han bättre än
förut skulle kunna fullgöra sitt arbete, enär han i dylikt fall även erhölle
befälsrätt över den övriga kåren. På den grund, att samtliga vid kåren
anställda ordinarie konstaplar överklagat förordnandet, hade, enligt Ru
mars förmenande, den av honom för Larsson utfärdade instruktionen icke
trätt i tillämpning. Efter Kungl. Maj:ts beslut hade Rumar icke vid något
tillfälle tilltalat Larsson med titeln överkonstapel, men det hade likväl
någon gång hänt, att denna titel influtit i rådhusrättens protokoll, vilket
förhållande berott därpå, att dessa till vissa delar uppsattes av annan per
son, samt att Rumar vid justeringen icke observerat den oegentliga titeln.
— Rumar uppgav, att han icke med bestämdhet kunde erinra sig ordvalet
i det av honom fällda yttrandet vid det tillfälle, då samtliga ordinarie

konstaplar varit uppkallade med anledning av överklagandet av förordnande!.
men Rumar hade vid tillfället velat säga, att klagandenas påstående
hos K. B., att de icke vetat, vem de skulle lyda, vore osanning, samt att
detta deras uttalande knappast kunde betraktas såsom hederligt. — Rumar
anförde vidare: Efter meddelandet ar- Kungl. Maj:ts beslut hade Larsson
fortfarande begagnat sin överkonstapelsuniform. Orsaken till att Rumar
icke tillsagt Larsson att avlägga uniformen, hade varit den, att han helt
enkelt icke tänkt på denna sak. Då klagandens anmälan till J. O. refererats
i ortstidningarna, hade Rumor med Larsson samtalat om uniformsfrågan,
varvid Rumar bestämt, att Larsson skulle borttaga gradbeteckningen från
uniformen, till dess det bleve klarlagt, huruvida det vöre felaktigt eller ej
att under förhandenvarande omständigheter bära överkonstapelsuniform.
Vid detta tillfälle hade Larsson framställt en förfrågan, huruvida han
ägde rätt att under den fortsatta tjänstgöringen bära civila kläder, varvid
Rumar svarat, att med hänsyn till den tjänstgöring, Larsson hade, mötte
detta icke något hinder från Rumars sida. - Rumar förklarade vidare, att
klagandens uppgift, att Rumar i ett efter den öl mars 1932 utfärdat
tjänstebetyg för Larsson skulle betecknat Larsson såsom överkonstapel,
vore sanningslös. Beträffande den remissakten bifogade avskriften av
tjänstgöringslista hade Rumor givit Larsson uttryckliga order, att denne
skulle meddela vid kåren tjänstgörande extrakonstaplar, att tjänstgöringen
för deni skulle ordnas på visst sätt. Hur denna Rumars order verkställts
av Larsson, linde Romar icke erhållit kännedom örn, förrän klagandens
anmälan remitterats till Rumar för yttrande. Runnar hade icke uppdragit
åt Larsson att underteckna tjänstgöringslistan. Rumar hade för övrigt
endast avsett, att hans order muntligen skulle meddelas extrakonstaplarna.
Sedan Kungl. Maj:ts beslut kommit Rumor tillhanda, hade han underrättat
Larsson, att förordnandet upphört men att Larssons tjänstgöring
skulle fortsätta pä vanligt sätt, varmed Rumor menat Larssons tjänstgöring
såsom handräckningskonstapel. Rumars strävan hade varit att så
mycket sorn möjligt avkoppla stadsfiskalen från dennes befattning med
de egentliga polisgöromålen, enär Romar funnit honom olämplig att handhava
dylika göromål. I samförstånd med stadsfiskalen hade överenskommelse
träffats dem emellan, att stadsfiskalen i görligaste män skulle begränsa
sin verksamhet till den egentliga åklagarverksamheten. Då emellertid
stadsfiskalen vore en ganska svag natur och lätt att påverka från de
övriga konstaplarnas sida. kunde det emellertid mycket väl tänkas, att
kompetenskonflikter, trots överenskommelsen, skulle uppstå mellan stadsfiskalen
och Larsson. Örn en dylik kompetenskonflikt skulle inträffa i cn
kritisk situation, hade Rumar ansett, att det voro fördelaktigast, örn Larsson
vid ett dylikt tillfälle finge säga, att av honom uttalade order vore
order från polischefen. Skulle stadsfiskalen i en dylik kritisk situation

icke gilla detta, skulle Hilmar ytterligare tala med stadsfiskalen, på det
denne i fortsättningen skulle följa den dem emellan ingångna överenskommelsen.
Dessa synpunkter hade Elimar framhållit för poliskåren.

Stadsfiskalen J. W. Ersén vitsordade vid förhör, att mellan honom och
Elimar överenskommits, att Larsson skulle uträtta de göromål, som ålåge
Ersén i dennes egenskap av poliskommissarie.

Vid den av Thulin upprättade rapporten var därjämte i bestyrkt avskrift
fogat ett så lydande

”Tjänstebetyg. Poliskonstapeln Anders Gustaf Larsson, vilken den 3 juli
1917 antogs som extra konstapel och den 1 maj 1918 befordrades till ordinarie
poliskonstapel vid härvarande poliskår, har i sin tjänstgöring visat
synnerligt nit och intresse samt mycket stor skicklighet och lämplighet
i yrket. Stadsfiskalen bär i staden fungerar som poliskommissarie och är
i denna sin egenskap förman för polispersonalen. Den 1 augusti 1929 fann
jag mig nödsakad att lämna stadsfiskalen kunnig hjälp och då Larsson
äger bättre utbildning än andra polismän vid kåren, förordnades Larsson
att tjänstgöra å stadsfiskalskontoret. Den 16 oktober 1930 fann jag nödigt
att förordna särskild förman för polispersonalen; och förordnade jag Larsson
att vara förman och befäl för polispersonalen här i staden. Detta förordnande
blev överklagat och hävt för omkring en månad sedan. På grund
av ovanberörda förordnande har Larsson från den 16 oktober 1930 och hit
intills faktiskt tjänstgjort som överkonstapel eller poliskommissarie och
därvid upprättat alla rapporter av någon betydelse, lett alla spaningar
här i staden samt i övrigt haft den omedelbara tillsynen och ansvaret för
poliskåren. Larsson har därvid genom en aldrig sviktande plikttrohet, nit
och intresse samt mycket stor skicklighet och lämplighet vunnit stadgat
anseende som en mycket duglig och pålitlig polisman. Han intar fort
farande faktiskt ställningen som förman och överkonstapel samt uppsätter
fortfarande så gott som alla rapporter och skrivelser från stadsfiskal och
polisväsendet här i staden. Vid ledighet för stadsfiskalen brukar Larsson
förordnas till vikarie och har han således vunnit meriter som stadsfiskal,
vilket allt på begäran härmed intygas. Örnsköldsvik den 4 juni 1932. Hilding
Rumar. polischef.”

I sitt yttrande anförde Thulin följande: Med hänsyn till den omständigheten,
att det varit känt för Rumar, att Larsson under tiden efter med
delandet av Kungl. Maj:ts beslut burit överkonstapelsuniform utan att
därtill vara berättigad, syntes det hava varit Rumars skyldighet att åstadkomma
rättelse därutiunan. Beträffande klagomålen i övrigt måste det
yttrande, som Ruman fällt till de konstaplar, vilka hos K. B. överklagat
Rumars förordnande för Larsson, anses hava varit mindre välbetänkt.

K. B. anförde i sitt utlåtande, bland annat, följande: Av utredningen i
ärendet finge anses framgå, att jämväl sedan K B. undanröjt Rumars
beslut att förordna Laxsson att vara förman och befäl för polispersonalen
i Örnsköldsvik, Larsson genom bärande av polisöverkonstapel® tjänstedräkt
och genom sitt förhållande i övrigt kommit att framstå såsom befäl. Utredningen
torde vidare giva vid handen, att Romar inför de konstaplar,
som överklagat nämnda förordnande, fällt ett yttrande, att han ansåge det
ohederligt att polemisera mot honom i fråga örn förordnandet för Larsson.
Även örn det bort åligga Rumar att vidtaga åtgärder till rättelse i förstnämnda
förhållande, funne emellertid K. B., med hänsyn till omständigheterna
i ärendet, Rumars underlåtenhet därutinnan icke böra för honom
föranleda ansvar. Beträffande åter påtalade yttrande finge K. B. som sin
mening uttala, att detsamma torde hava fällts mera av obetänksamhet än
i avsikt att förolämpa.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt den 28 juli 1983 avlåten skrivelse
anförde tjänstförrättande justitieombudsmannen Hugo Ericsson
följande:

”Den av K. B. i Västernorrlands län den 21 december 1927 utfärdade
instruktionen för polispersonalen i Örnsköldsviks stad är i enlighet med
15 § i polisreglementet den 26 september 1925 avfattad med ledning av den
normalinstruktion för polispersonal, som den 12 december 1925 fastställdes
av chefen för socialdepartementet. Förstnämnda instruktion stadgar bland
annat, att förmanskap över polispersonalen utövas, utom av polischefen,
av stadsfiskalen och överkonstapeln, när sådan förordnas, samt meddelar
i 5 kap. under §§ 34—42 särskilda bestämmelser för stadsfiskalen såsom
förman för polispersonalen och i 6 kap. under §§ 43—47 särskilda bestämmelser
för överkonstapeln, därest sådan anställes i Örnsköldsvik. Instruktionens
bestämmelser örn polispersonalens antagande, avsked, tjänstledighet
och semester giva vid handen, att polispersonalen i staden utgöres av
ordinarie överkonstapel, därest sådan anställes, ordinarie poliskonstaplar
och extra poliskonstaplar.

En av K. B. utfärdad instruktion skall jämlikt 15 § första stycket 2) i
polisreglementet reglera vilka befattningshavare, som äga att utöva förmanskap
vid polisavdelning. 11 § 2 mom. i lagen örn polisväsendet i riket
den 6 juni 1925, vilket lagrum tillerkänner vederbörande polischef befogen
het att tillsätta extra befattningshavare vid polisväsendet, kan vid detta
förhållande icke tolkas såsom inrymmande befogenhet för polischef sitt
meddela bestämmelser angående förmanskap och befälsrätt över polispersonal.
Det måste med hänsyn härtill och helst som den för polisperso

nalén i Örnsköldsvik utfärdade insti‘uktionen innehåller bestämmelser i
detta ämne anses, att Eumar i egenskap av polischef varit obehörig att,
på sätt som skett genom beslutet deri 16 oktober 1930, förordna Larsson
att tjänstgöra såsom förman och befäl för polispersonalen i Örnsköldsvik.

Även örn det må medgivas, att formuleringen av ifrågavarande bestämmelse
i lagen örn polisväsendet icke helt utesluter den av Rumar hävdade
tolkningen, att polischef äger jämväl nämnda befogenhet, giva dock
omständigheterna i samband med förordnandet otvetydigt vid handen, att
Rumar medvetet överskridit sin befogenhet såsom polischef.

Därest Rumar ansett sig äga befogenhet att förordna Larsson, som var
ordinarie befattningshavare vid poliskåren, att tjänstgöra såsom extra
Överkonstapel, har det under alla förhallanden varit Rumars oavvisliga
skyldighet att samtidigt meddela förordnande därom, att vad den av K. B.
för polispersonalen utfärdade instruktionen innehölle av särskilda bestämmelser
för överkonstapel skulle gälla för Larssons tjänstgöring såsom
överkonstapel. Rumar har emellertid underlåtit detta och i stället utfärdat
en särskild instruktion, omfattande sex särskilda paragrafer.

Fin jämförelse mellan de båda instruktionerna utvisar bland annat:
att, 3 § i Rumars instruktion lyder: ''Under polischefen har överkonstapeln
ansvar för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom
staden och utövar befäl över där tjänstgörande polispersonal.’;

att motsvarande paragraf i K.B:s instruktion, nämligen 43 §, lyder:
''Under stadsfiskalen har överkonstapeln ansvar för upprätthållande av
allmän ordning och säker]]et inom staden och befäl över där tjänstgörande
personal av lägre tjänstegrad. Överkonstapeln äger därjämte, örn stadsfiskalen
är frånvarande och hans besked icke lämpligen kan avvaktas, att
utöva befäl över i distriktet tjänstgörande polispersonal.’;

att 2 och 6 §§ i Rumars instruktion i stort motsvara 45 § respektive
47 § i K. B :s instruktion, dock att beträffande 2 § orden ''stadsfiskalen’ och
''högre befäls förfrågan’ i K. B:s instruktion av Rumar utbytts och ersatts
med respektive orden ''polischefen’ och ''polischefens förfrågan’, samt att
beträffande 6 § dels orden ''stadsfiskalen’ och ''högre befäls order’ i K. Bas
instruktion av Rumar utbytts och ersatts med respektive orden ''polischefen’
och ''polischefens order’, dels ock bestämmelsen i K. B:s instruk
tion därom, att det åligger överkonstapeln katt i de mål, där sådant icke
av högre befäl ombesörjes, själv författa och kontrasignera de rapporter,
som skola från distriktet avgivas, ävensom verkställa den ytterligare
skrivning i tjänsten, som kan av vederbörande befäl anbefallas’ icke åter
finnes i Rumars instruktion;

att 3 och 5 §§ i Rumars instruktion, som lyda, 3 §: ''Anföres hos över
konstapeln klagomål mot någon av hans underordnade, skall han ofördröjligen
noga undersöka föxdiållandet och därefter örn saken underrätta

polischefen.’ och 5 §: ''Överkonstapeln har att vaka över att inga offentliga
tillställningar äga ram utan att behörig tillåtelse eller anmälan skett samt
att i avseende å sådana tillställningar meddelade ordningsföreskrifter och
övriga villkor varda iakttagna.’ sakna motsvarighet i 6 kap. av K. B:s
instruktion;

att enahanda bestämmelser återfinnas i 5 kap. av K. B:s instruktion,
nämligen 40 och 41 §§, där bestämmelserna emellertid avse stadsfiskalens
funktioner i dessa avseenden;

att 4 § i Rumars instruktion helt överensstämmer med 46 § i K. B:s instruktion; samt

att Rumars instruktion saknar varje motsvarighet till 44 § i K. B:s
instruktion, lydande: ''Överkonstapeln har att lämna stadsf iskalen det biträde,
som av omständigheterna påkallas, samt, då stadsfiskalen ej är tillstädes,
företräda honom i göromål, som röra polisväsendet, och därvid
ställa, sig till efterrättelse de i 5 kap. meddelade föreskrifterna, så vitt de
äro å överkonstapeln tillämpliga.’

En granskning av innehållet i den av Rumar utfärdade instruktionen
giver sålunda vid handen, att den av Iv. B. utfärdade instruktionen visserligen
fått tjäna såsom mönster i fråga örn den formella uppställningen,
men att Rumar i flera viktiga avseenden på ett anmärkningsvärt sätt avvikit
från den senares materiella föreskrifter. Rumar har genom den i samband
med förordnandet utfärdade instruktionen meddelat föreskrifter, som
stått i tydlig strid mot den av K. B. utfärdade instruktionen. Rumars avsikt
därmed synes närmast hava varit att avkoppla stadsfiskalen från
dennes sysslande med polispersonalen och befria honom från all befattning
med polisväsendet samt insätta Larsson såsom överkonstapel och en
polispersonalens förman, som sorterade direkt under polischefen men alldeles
icke under stadsfiskalen. Därest förhållandena verkligen må hava
betingat dessa förändringar, hade det ålegat Rumar tillse, att sådana förändringar
blivit i laga ordning vidtagna. Rumar har underlåtit detta och
i stället ansett sig befogad att utfärda en instruktion, som stått i uppenbart
motsatsförhållande till vad enligt vederbörliga bestämmelser varit
gällande.

Då Rumar följaktligen får anses hava medvetet överskridit sin belägen
het såsom polischef, finner jag Rumar icke kunna undgå att härför ställas
under åtal.

Av utredningen i ärendet framgår vidare att, sedan ifrågavarande förordnande
för Larsson såsom förman och befäl för polispersonalen genom
utslag den 14 september 1931 av K. B. upphävts och detta utslag blivit av
Kungl. Majit den 31 mars 1932 fastställt, Rumar givit Ivarsson del av Kungl.
Majlis beslut. Rumar har emellertid härutöver icke, såsom Kungl. Maj:ts
beslut bort föranleda, vidtagit någon åtgärd för att tillämpning av för -

ordnandet icke vidare skulle äga rum. Rumar har sålunda icke givit polispersonalen,
som tidigare erhållit särskilt meddelande örn förordnandet,
del av Kungl. Maj :ts beslut örn förordnandets upphävande. Förordnandet
för Larsson, som blivit anslaget å polisvaktkontoret, har fortfarande funnits
där uppsatt utan att vare sig Rumar eller Larsson vidtagit någon
åtgärd för dess borttagande i anledning av Kungl. Majlis beslut.

Enligt vad utredningen giver vid handen har förordnandet också trots
berörda beslut tillämpats ända till dess förevarande klagomål kommit till
Rumars kännedom i slutet av oktober månad 1932. Rumar har sålunda
själv intill sistnämnda, tid vid tilltal till Larsson och i rådhusrättens protokoll
givit denne titeln överkonstapel och synes i allt hava behandlat
Larsson såsom sådan. Rumor har genom dessa sina åtgöranden bibragt
både allmänheten och polispersonalen den uppfattningen, att Larsson fortfarande
vore att anse såsom överkonstapel. Romar har också medgivit,
att Larsson elter Kungl. Maj:ts beslut den 31 mars 1932 fortfarande utövat
alla en överkonstapels åligganden utom förmanskapet och den därmed
följande befälsrätten. Utredningen giver emellertid vid handen, att Larsson
med Rumars begivande utövat även befälsrätten. Rumar har muntligen
delgivit Larsson sina order och Larsson har sedermera i sitt eget
namn låtit bringa dessa till verkställighet. Därest, såsom Rimar vill göra
gällande. Larsson blott i egenskap av bud meddelat polismännen order,
hade orderna bort skriftligen avfattas av Rumar och därefter delgivas
polispersonalen.

Larsson har intill slutet av oktober månad 1932 burit överkonstapels
tjänstedräkt och så gott som dagligen sammanträffat med Rumar, utan
att denne haft något att erinra mot uniformens användande. Enligt det av
Kungl. Majit den 29 januari 1926 fastställda reglementet för viss polispersonals,
så ock ordningsvakters tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning
äro de för befäl meddelade föreskrifterna icke tillämpliga å andra
än ordinarie innehavare av vederbörande befälsbefattning. Larsson har
följaktligen icke varit behörig att bära för överkonstapelsgrad föreskriven
tjänstedräkt. Larssons befogenhet därtill måste under alla omständigheter
hava upphört i och med Kungl. Majlis beslut den 31 mars 1932. Det har
vid sådant förhållande ålegat Rumar att tillse, att Larsson efter erhållen
vetskap örn nämnda beslut icke under tjänstgöring använde den för överkonstapel
fastställda tjänstebeteckningen. Rumor har emellertid underlåtit
detta. Rumars påstående, att han ej tänkt på denna sak, förtjänar
med hänsyn till omständigheterna ej tilltro.

Med hänsyn till det anförda finner jag, att Rumor gjort sig skyldig till
tjänstefel genom att låta Larsson under lång tid efter upphävandet av
hans förordnande såsom överkonstapel fortfarande utöva sådan befattning.
Rumars förhållande i denna del synes icke kunna tillskrivas obe -

tänksamhet. Utredningen i ärendet giver närmast vid handen, att Rumar
sökt på allt sätt förringa verkan av Kungl. Maj:ts beslut. Jag finner på
grund härav detta Rumars förfarande vara av sådan beskaffenhet, att detsamma
icke bör undgå beivran.

Av utredningen i ärendet har jämväl framgått, att Rumar, som uppenbarligen
varit missnöjd med klagandens och övriga fyra konstaplars besvär
över Rumars förordnande för Larsson, vid ett förhör med klaganden
och hans medparter förklarat, att han ansåge deras polemiserande i saken
ohederligt. Det måste av en polischef fordras, att han gent emot sina
underordnade städse iakttager ett värdigt och sansat uppträdande. Rumar
har emellertid genom berörda uttalande brustit härutinnan och enligt min
mening därigenom gjort sig skyldig till en förlöpning, som näppeligen kan
undgå beivran.”

På grund av vad han sålunda anfört uppdrog J. O. åt advokatfiskalen
att inför hovrätten ställa Rumar under åtal för tjänstefel i ovan anmärkta
hänseenden samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.
Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan; och borde av klaganden
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
advokatfiskalen understödjas.

Svcu hovrätt yttrade i utslag den 27 mars 1934 följande.

Hovrätten funne väl, att Rumar, genom att utfärda ifrågavarande förordnande
för Larsson samt genom att meddela särskild instruktion för
honom, överskridit den Rumar såsom polischef tillkommande befogenheten,
men enär nämnda åtgärder med hänsyn till omständigheterna icke
vöre av beskaffenhet att böra för Rumar medföra ansvar, ty och som av
utredningen icke framginge, att Larsson, efter meddelandet av Kungl.
Majlis omförmälda beslut den 31 mars 1932, utövat förmanskap över polispersonalen
i Örnsköldsvik i vidare mån, än då han av Rumar därtill särskilt
förordnats, samt den omständigheten, att Larsson jämväl efter sistsagda
dag utan ingripande från Rumar burit överkonstapels tjänstetecken,
icke skäligen kunde för Rumar föranleda till ansvar, alltså och då i målet
icke kunde anses utrett, att Ruman vid det i J. 0:s skrivelse omförmälda
förhöret brustit i den värdighet och sans honom ålegat att i egenskap av
förman iakttaga, funné hovrätten den mot Rumar i målet förda ansvarsoc.
h ersättningstalan icke kunna bifallas.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

11. Missbrukande av tjänsteställning såsom allmän åklagare.

Vid Listers häradsrätt yrkade landsfiskalen 8. Sandberg efter en den 1
november 1932 dagtecknad stämning, å tjänstens vägnar, ansvar å chauffören
Erik Vilhelm Norberg för det han den 2 augusti 1932, då lian backat
en automobil från en gårdsplan ut å allmän väg i Lörby, icke iakttagit all
den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingats
av omständigheterna, med påföljd att lian påkört och skadat Pella Sjöström,
som vid tillfället åkt velociped å vägen. Pella Sjöström inställde sig
vid häradsrätten såsom målsägande och fordrade ersättning av Norberg
med 13 kronor för läkararvode, 52 kronor 50 öre för lasarettsvård, 10 kronor
för läkarintyg, 20 kronor för resa till och från lasarettet, 25 kronor för förstörda
kläder, 25 kronor för nedsatt synförmåga och för anskaffande av
nya glasögon, 1,000 kronor för sveda och värk, 200 kronor för hjälp i hemmet
under sjukdomstiden samt 350 kronor för förlorad arbetsförtjänst
ävensom med 350 kronor örn året för framtida men.

L utslag den 6 februari 1933 ogillade häradsrätten Sandbergs talan, enär
denne ej styrkt att Norberg vid ifrågavarande tillfälle brustit i den omsorg
och varsamhet som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna.
Beträffande Pella Sjöströms skadeståndsyrkande yttrade
häradsrätten att, enär av omständigheterna ej fullt otvetydigt framginge,
att skadan ej tillkommit genom Norbergs vållande, häradsrätten funne
Norberg skyldig att till Pella Sjöström utgiva skadestånd, vilket skadestånd
dock med hänsyn därtill, att Pella Sjöström genom att framföra
cykeln å fel sida av vägen finge anses hava väsentligt medverkat till skadans
uppkomst, vore att bestämma till allenast ''Å av vad eljest skolat utgå.
Som någon ersättning ej visats böra tillkomma Pella Sjöström för förlorad
arbetsförtjänst samt hennes krav å ersättning för sveda och värk skäligen
vore att bestämma till allenast 250 kronor och hennes krav på ersättning
för framtida men allenast till i ett för allt 500 kronor, men Pella Sjöström
däremot finge anses hava visat fog för övriga av henne i skadestånd begärda
belopp ä tillhopa 345 kronor 50 öre, förpliktade häradsrätten Norberg
att genast mot kvitto till Pella Sjöström utgiva 273 kronor 88 öre.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där såväl Sandberg som Pella Sjöström
och Norberg fullföljde talan, fann enligt utslag den 2 juni 1933 ej
skäl göra ändring i häradsrättens utslag i ansvarsfrågan. Vidkommande
skadeståndsfrågan yttrade hovrätten att, enär i målet måste anses utrett,
att den skada, Pella Sjöström vid ifrågavarande tillfälle ådragit sig, förorsakats
av Norbergs framförande av automobilen, samt det av omständigheterna
i målet ej kunde anses framgå, att Norberg varit fri från vål -

laude till Pella Sjöströms skada, men Pella Sjöström, såsom häradsrätten
funnit, måste anses hava medverkat till skadans uppkomst i sådan grad,
att henne tillkommande skadestånd borde bestämmas till allenast % av
vad eljest skolat utgå, alltså och på övriga av häradsrätten i denna del anförda
skäl, prövade hovrätten rättvist fastställa det slut, häradsrättens
utslag härutinnan inneliölle.

I en den 22 juli 19153 hit inkommen klagoskrift anhöll Försäkrings-Aktiebolaget
Securitas, där trafikförsäkring varit meddelad å ifrågavarande
bil, att få fästa J. 0:s uppmärksamhet å följande förhållanden: I brev den
24 september 1932 hade Sandberg, såsom ombud för Pella Sjöström, begärt
att för hennes räkning av bolaget i skadeersättning på grund av ovannämnda
olycksfall utfå sammanlagt 1,695 kronor 50 öre. Under den i anledning
därav vidare förda skriftväxlingen mellan Sandberg och klaganden
hade Sandberg icke förstått att hålla sin tjänsteställning utanför det honom
av Pella Sjöström lämnade privata uppdraget. Härvidlag åberopades
särskilt att Sandberg i brev den 13 oktober 1932 förklarat, att han vore
betänkt på att åtala Norberg, att örn klaganden betalade en gottgörelse av
500 kronor uppgörelse kunde ske, men att eljest stämning måste uttagas.
Slutligen hade Sandberg låtit förstå att en rättegång mot Pella Sjöström,
även örn klaganden vunne den, endast skulle ådraga klaganden kostnad,
enär Pella Sjöström vore medellös. Detta Sandbergs uppträdande måste
anses i hög grad olämpligt; och klaganden ville därför fästa J. 0:s uppmärksamhet
därå.

Vid klagoskriften fanns fogad den mellan Sandberg och klaganden förda
skriftväxlingen. Av denna inhämtas följande.

I brev den 24 september 1932, undertecknat ”Seth Sandbergs Rättegångsbyrå
Seth Sandberg”, översände Sandberg till klaganden en räkning
jämte verifikationer från Pella Sjöström med begäran örn granskning samt
meddelande huruvida räkningen godkändes. Därjämte uppgavs i brevet
att polisförhör hållits och att protokoll överlämnats till fabrikören O. P.
Norberg, vilken vore ägare till bilen.

I anledning härav skrev klaganden den 27 september 1932 till ”Seth Sandbergs
Rättegångsbyrå” följande:

”Vi äro i besittning av Eder ärade skrivelse av den 24 ds. jämte uppgift
å Fru Pella Sjöströms skadeståndsanspråk, belöpande sig till kr. 1,695: 50,
samt en del kvitton. Samtidigt hava vi från vår försäkringstagare erhållit
avskrift av polisförhörsprotokollet. Då av detta framgår, att föraren av
vår försäkringstagares automobil icke på något vis kan anses vållande till
kollisionen ifråga, få vi härmed meddela, att vi icke anse oss ersättningsskyldiga
för denna skada. Av humanitetsskäl vilja vi emellertid visa tillmötesgående
såtillvida, att vi tillerkänna fru Sjöström ersättning för hen -

nes direkta utlägg eller avrundat uppåt till kr. 100: —. Till sist lä vi framhålla,
att vårt här ovan gjorda erbjudande vid eventuell rättegång icke får
åberopas såsom något medgivande beträffande vår ersättningsskyldighet
i princip.”

Härefter avlät Sandberg det ovan omförmälta brevet den 13 oktober
1932. Detta innehöll följande:

Mag har själv med bil för några dagar sedan backat ut på vägen å den
plats, där olyckan skedde, och däi-vid kunnat iakttaga, att bilföraren icke
har någon utsikt på höger sida. Även örn man icke ser någon vägfarande,
innan man sätter sig upp i bilen, bjuder försiktigheten, att man ger signal
strax innan juan kör ut på vägen samt verkställer denna manöver med stor
försiktighet. Någon signal har Norberg ej givit enl. vad jag numera inhämtat
och måste han därigenom anses hava brutit mot 3 § i vägtrafikstadgan,
varför jag är betänkt på att åtala honom. Pella Sjöström har
visserligen pratat hit och dit vid förhöret men har enligt uppgift lasarettsläkaren
i Karlsö tunn förklarat, att hon efter de skador, hon erhållit, icke
torde kunna ha något vidare minne av olyckshändelsens förlopp. Såvitt
jag kan förstå, blir Norberg av rätten dömd skadeståndsskyldig och med
största sannolikhet även bötfälld. Edert förlikningsanbud å 100 kr. godtages
icke av fini Sjöström men för den händelse Edert anbud höjes till
500 kr., synes uppgörelse kunna ske. I annat fall måste stämning uttagas
å Norberg. Pella Sjöström saknar tillgångar och kan alltså få fri rättegång.
Tacksam för Edert svar snarast möjligt tecknar

Högaktningsfullt
Seth Sandberg.”

Sedan klaganden den 14 oktober 1932 förklarat sig skola återkomma till
ärendet så snart en del infordrade upplysningar erhållits, anförde klaganden
i brev till rättegångsbyrån den 21 oktober 1932 följande:

”Återkommande till ruhr. ärende få vi med anledning av Eder skrivelse
av den 13 ds. meddela följande. Vi konstatera till en början, att Ni å tjänstens
vägnar varit utredningsman i detta ärende, och att Ni tidigare förklarat,
att chauffören kört lagligt, samt att Ni icke ansett Eder böra verkställa
åtal. Såvitt vi kunna finna, hava icke några andra nya omständigheter
inträffat, än att det, som bilagda intyg utvisar, blivit styrkt, att
chauffören verkligen vid tillfället givit signal. Vi kunna således icke förstå
Eder förändrade hållning i åtalsfrågan och finna det märkvärdigt, att
Ni anser Eder böra hopkoppla detta spörsmål med frågan örn det framställda
ersättningskravet. Av Eder skrivelse förefaller det, som örn Norberg
genom att göra upp enligt de av Eder fordrade villkoren skulle
kunna undgå det laga ansvar, han enligt Eder mening icke skulle kunna
undgå att drabbas av, örn Ni åtalade honom. En dylik sammanblandning
finna vi oförståelig och komma att taga under övervägande, vilka åtgär -

der, som härvid böra vidtagas. 1 skadestånds frågan vidhålla vi värt ställ
ningstagande.”

Till svar härå avläts deli 22 oktober 1932 följande brev:

”1 anledning av Edert brev den 21 dennes får jag meddela, att Ni synes
hava missförstått innebörden i min skrivelse den 13 dennes. Till en början
hade jag den uppfattningen, att Norberg icke gjort sig skyldig till någon
förseelse, men har jag sedermera efter ytterligare utredning fått en annan
åsikt i saken. Frans Olssons intyg tillmäter jag ringa värde, då det icke är
av betydelse i målet, att Norberg givit signal utan när han gav sådan.
Vid Norbergs passerande av gränslinjen mellan tomten och vägen borde
signal hava givits och ej när bilen sattes i gång, ty dylik signal var betydelselös
och hördes troligen av ingen annan än intygsgivaren. Jag kommer
att åtala Norberg för förseelse mot vägtrafikstadgan till tisdagen den 22

november.

Högaktningsfullt
Seth Sandberg
Landsfiskal.”

Anmodad att hit inkomma med yttrande i anledning av klagomålen anförde
Sandberg följande.

Klaganden ville i sin anmälan göra gällande att Sandberg sammanblandat
sin tjänsteställning med sin egenskap av privat ombud. Detta påstående,
som klaganden ej gittat styrka, bestredes till alla delar. Sedan
ifrågavarande olycka inträffat och förhör hållits, därvid i brist på åsyna
vittnen Sandberg endast haft Erik Vilhelm Norbergs ensidiga berättelse
att hålla sig till, hade Sandberg fått besök av Pella Sjöströms man, Alfred
Sjöström. Denne hade begärt att Sandberg skulle hos klaganden begära
ersättning för de skador hans hustru erhållit. De räkningar Alfred Sjöström
företett hade varit ganska kraftiga. Då de ju emellertid finge stå
för hans räkning, hade Sandberg beslutat att i alla fall översända dem till
klaganden för yttrande. Med anledning därav hade brevet av den 24 september
1932, som vöre av helt privat karaktär och skrivet på Sandbergs
privata skrivpapper, tillkommit. Sedan klaganden i skrivelse den 27 september
1932 förklarat sig endast vilja betala 100 kronor, hade Sandberg ånyo
haft ett samtal nied Alfred Sjöström. Därvid hade Sandberg för honom
framhållit lämpligheten av att nedsätta anspråken, varigenom utsikter
funnes till uppgörelse utan process. Alfred Sjöström hade beaktat vad
Sandberg anfört och sålunda medgivit att förlikningsvis finge framställas
ett anbud å 500 kronor. Innan Sandberg skrivit brevet den 13 oktober hade
han rest ut till olycksplatsen och sökt rekonstruera olyckan genom att med
sin bil verkställa backning. Sandberg hade då fått en helt annan uppfattning
om Erik Vilhelm Norbergs beteende och ansett att han brustit i nödig

försiktighet. Sandberg ville framhålla att även brevet av den 13 oktober
hade varit ett privatbrev till klaganden, skrivet av Sandberg som privatman
för Pella Sjöströms räkning. Att Sandberg i detta privatbrev upplysningsvis
meddelat ”att jag var betänkt på att åtala Norberg” kunde icke
gärna räknas som en sammanblandning av hans tjänsteställning med
annat. Sandberg hade visserligen kunnat skriva: ”varför landsfiskalen är
betänkt på att åtala honom”, men en dylik formulering hade Sandberg ansett
sökt, då klaganden visste att Sandberg vore landsfiskal. Meddelandet
hade ej avsett, det ville Sandberg bestämt framhålla, att utöva någon påtryckning
å klaganden utan endast tjäna som en upplysning örn vad utredningen
givit för resultat. Vidare hade Sandberg velat delgiva klaganden
Pella. Sjöströms skadeståndsyrkande å 500 kronor i enlighet med det
uppdrag Sandberg fått. Uttrycket: ”1 annat fall måste stämning uttagas
å Norberg” syntes klaganden vilja tolka så, att Sandberg avsett åtal. Den
jurist som biträtt klaganden hade icke bort förbise att Sandberg, örn han
med uttrycket avsett att åtal skulle anställas, bort använda uttrycket
stämning utfärdas” i stället för ”uttagas”. Naturligtvis hade Sandberg
med uttrycket avsett att, örn uppgörelse ej kunde ske, Pella Sjöström måste
uttaga stämning med yrkande att utfå begärt skadestånd. Det borde ej
varit för klaganden okänt att en landsfiskal ej uttoge utan utfärdade stämning.
Att Sandberg avsett vad nu gjorts gällande framginge även därav
att Sandberg senare uppgivit ”att Pella Sjöström saknar tillgångar och
kan alltså få fri rättegång”. Hade Sandberg avsett brottmålsstämning,
hade han ej behövt omtala Pella Sjöströms medellöshet. Klaganden ville
även misstänkliggöra detta Sandbergs yttrande, vilket tillkommit som en
vänlig upplysning, varför en part som stöde i begrepp att processa med
en annan i regeln plägade vara tacksam. Som svar på Sandbergs brev den
13 oktober hade han erhållit det den 21 oktober 1932 daterade brev vari
klaganden tillvita! honom samma beskyllningar som i anmälan och slutat
med en hotelse att vidtaga åtgärder mot Sandberg. Genast hade Sandberg
fått den uppfattningen att klaganden därigenom avsett få Sandberg att
falla till föga och låta bli att åtala Erik Vilhelm Norberg. Denna Sandbergs
uppfattning hade styrkts genom klagandens anmälan. Hade Sandberg
förut varit tveksam huruvida han i brist på full bevisning skulle
åtala Erik Vilhelm Norberg eller ej, hade han genom klagandens brev
blivit fullt övertygad örn, vilken väg han borde gå, och att han ej borde
falla undan för klagandens anmälningshot. Därför hade lian beslutat anställa
åtal. Därmed hade de privata underhandlingarna varit avslutade.

I brev den 22 oktober hade klaganden underrättats örn åtalsbeslutet. I anledning
av meddelandets natur hade detta brev erhållit formen av tjänsteskrivelse
å brevpapper med Sandbergs tjänstetitel. Brevet hade dock blivit
frankera!. Då målet förekommit inför häradsrätten, hade såväl Alfred

Sjöström som Pella Sjöström inställt sig samt själva fört sin talan. Sedermera
hade Sandberg, Pella Sjöström och Erik Vilhelm Norberg anfört
besvär i hovrätten över Skåne och Blekinge, men häradsrättens utslag
hade fastställts med en mindre ändring beträffande motiveringen. En var
hade fått stå sina kostnader i hovrätten. Sandberg hade frågat sig vilket
motiv klaganden haft för sin anmälan, då ingen skada skett och klaganden
ej ens vågat påstå att Sandberg i åtalets utförande eftersatt sin tjänsteplikt.
Vid genomläsandet av klagandens från en uppgiven advokatbyrå
i Stockholm tydligen utgångna besvärsinlaga till hovrätten funne man
nog förklaringen till klagandens beteende. Det hette där: ”Genom att åklagaren
sålunda ställt sin auktoritet till målsägarens förfogande kan rätten
hava påverkats i sin uppfattning att det åtminstone funnits något fog för
målsägandens yrkande.” Och längre ner i inlagan anfördes: ”En ej mindre
beaktansvärd omständighet tillkommer i det åklagaren genom att föra
ansvarstalan icke blott betager mig möjlighet att erhålla ersättning för
mina rättegångskostnader” etc. Där torde man lia pudelns kärna. Hade
Sandberg fallit undan för klagandens hot och ej yrkat ansvar å Erik Vilhelm
Norberg, hade enligt klagandens mening Pella Sjöströms skadeståndstalan
blivit helt ogillad, och bolaget tillerkänt rättegångskostnader. För
att Sandberg vågat stå för sin åsikt och utan hänsyn fullföljt sin tjänsteplikt,
ville klaganden att Sandberg skulle straffas. Att klaganden numera
torde ha presenterats en räkning för advokatarvode, expeditionslösen
m. m., vars belopp tillika med det utdömda skadeståndet vida överstege
det belopp av 500 kronor som förlikningsvis begärts av klaganden, torde
varit för klaganden mindre behagligt, men därtill vöre Sandberg utan
skuld. I sin förklaring i målet hos hovrätten hade Sandberg utförligt
bemött klagandens illvilliga insinuationer mot Sandberg. Det oaktat ville
klaganden ej ge sig utan sökte genom denna sin anmälan, som gått genom
tidningspressen, ytterligare skada Sandberg. Någon sammanblandning av
sin tjänsteplikt med sin ställning som ombud hade Sandberg veterligen ej
gjort sig skyldig till, och den anmälan åtföljande korrespondensen visade
detta tydligt och klart. Det hade ju i flera år varit ”modernt” att ”racka
ner” på åklagare och polis. Man hade dock kunnat förvänta, att klagande
bolagets ledning skulle ansett det med sin värdighet oförenligt att sälla
sig till den falang bland svenska medborgare som funne ett nöje i klander
mot ordningens upprätthållare i deras ytterst svåra ställning. Sandberg
ansåge sig ej böra åtnöjas med klagandens angrepp på honom utan hade
för avsikt att mot klaganden anställa ansvars- och skadeståndstalan, därvid
Sandberg särskilt fäste sig vid klagandens hotelser i brevet den 21
oktober 1932. Då Sandberg dittills cj sammanblandat tjänste- och privatsak
och ej heller hedo för avsikt ali någonsin så göra, yrkade Sandberg
att anmälan måtte som obefogad avskrivas. Det torde vara varje svensk

7 — Jnstitieombwdsmavncns ömhet »berättelse till 1933 års riksdnp.

man obetaget, till och med en landsfiskal, att i ett skadeståndsärende biträda
en åldrig och fattig arbetarehustru, som efter månadslångt lidande
utskrivits från lasarettet och fortfarande lede men av olyckan. Att Sandberg
därvid gjort vad han förmått för att utfå så stort skadestånd som
möjligt hade varit en nagel i ögat på detta försäkringsbolag, som helst
velat ha kostnader av den fattiga motparten. I sin besvärsinlaga till hovrätten
hade klaganden icke dragit sig för att påstå att Sandberg bort åtala
kvinnan för förseelse mot vägtrafikstadgan, för att hon ett kort ögonblick
varit över på högra vägkanten för att samtala med en person. Sandberg
hyste den uppfattningen att en åklagare ej blint borde följa lagens bokstav
utan även låta mänskliga barmhärtiga känslor öva inflytande, något
som Sandberg trodde även vore lagens innersta mening. Klagandens handlingssätt
i detta ärende vore lindrigt sagt förvånansvärt och Sandbergs
uppfattning vore att envar borde vara glad, som ej hade något att göra
med klaganden.

Klaganden avgav påminnelser och anförde därvid: Klaganden vidhölle
att det vore principiellt oriktigt att en åklagare samtidigt utförde sin
tjänstetalan och därmed förenade ombudsmannaskap för målsägande. Alldeles
särskilt komrne olägenheten därav fram i de s. k. bilmålen. Ett synnerligen
gott exempel därpå vore just det av klaganden mot Sandberg
åberopade fallet. Att inom ansvarskännande landsfiskalskretsar den av
klaganden företrädda uppfattningen ävenledes omfattades, framginge av
det förhållandet att den avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler,
som bestode av Stockholms läns landsfiskaler, vid ett sammanträde beslutat
att icke uppträda som målsägandeombud i mål där vederbörande landsfiskal
utförde tjänstetalan. Detta vore ett synnerligen gott bevis på att
man inom de kretsar där Sandberg hade sin verksamhet själv kommit till
insikt örn olämpligheten av att förena två sådana uppdrag.

Det i påminnelserna åberopade beslutet finnes intaget i protokoll, hållet
vid årsmöte med Stockholms läns avdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler
den 6 juli 1929, och är av följande lydelse:

”Frågan örn utförande av målsägandetalan föranledde en längre debatt,
varefter enhälligt beslöts uppmana samtliga kamrater att principiellt
vägra åtaga sig utförandet av målsägandetalan åt enskild person samt att
utföra dylik talan för statens affärsdrivande verks räkning endast efter
förordnande av länsstyrelsen. Prövning av, huruvida åtal bör anställas
eller icke, måste givetvis ske fullt opartiskt. Den omständigheten att åklagaren
vid rätten företräder den ena parten kan lätt bibringa motparten
och allmänheten den uppfattningen, att åtalets anhängiggörande stimulerats
av privatekonomiskt intresse från åklagarens sida. Det s. k. Marsjömålet
utgör ett alltför talande bevis för huru lätt en åklagare såsom örn -

bud för målsägare oförskyllt kan komma i en dylik prekär situation. Då
målsägare är berättigad att åtnjuta förmånen av fri rättegång för sin
talans utförande, lärer några nämnvärda olägenheter icke heller vållas
medellösa parter därigenom, att åklagaren av hänsyn till sitt grannlaga
värv principiellt avböjer uppdrag såsom målsägareombud. Kamraterna
skulle genom detta protokoll anmodas att till förekommande av missförstånd
underrätta sina respektive domhavande örn avdelningens sålunda
fattade beslut och bevekelsegrunderna därför.”

Enligt vad avdelningens ordförande, landsfiskalen R. Lindblad, hit meddelat
hade beslutet tillkommit under trycket av förhållandena i det s. k.
Marsjömålet. I samband härmed uttalade Lindblad, att han hade svårt
ange i vilken utsträckning beslutet efterkommits, men han trodde sig dock
kunna påstå att landsfiskalerna inom Stockholms län numera med synnerlig
försiktighet och endast då särskilda omständigheter det föranledde eller
efter anmodan av rättens ordförande åtoge sig målsägandetalan.

Sedan Sandberg i anledning av därom framställd begäran lämnats tillfälle
att inkomma med förnyat yttrande, anförde han ytterligare i huvudsak
följande: Klagandens anmälan ginge ut på att Sandberg under loppet
av underhandlingarna örn uppgörelse skulle låtit påskina att, örn klaganden
betalte ett skadestånd av 500 kronor, skulle Erik Vilhelm Norberg
slippa åtal; eljest skulle sådant äga rum. Detta vore en ganska svår beskyllning,
som visserligen ej direkt uttalats men tydligt framginge avordalydelsen
i anmälan. Lyckligtvis hade Sandberg kunnat gendriva beskyllningarna.
Sandberg hade varken menat eller skrivit något sådant
som av klaganden insinuerats. Klaganden läte sig emellertid ej avskräckas
utan fortsatte med sina ovederhäftiga påståenden. En oförbehållsam ursäkt
hade varit mera på sin plats. Ett studium av protokollet hade bort
föregå klagandens påminnelser. Man hade då kunnat finna att Sandberg
icke förenade ombudsmannaskapet för målsäganden med sin tjänstetalan,
enär målsäganden själv fört sin talan. Något förbud för en åklagare att utföra
målsägande^ talan funnes ju ej, och i detta sammanhang ville Sandberg
nämna att för några år sedan från auktoritativt håll — örn Sandberg
ej mindes fel hade det varit justitiekanslern eller löneregleringskommittén
— framställts förslag örn att åklagare skulle åläggas kostnadsfritt föra
målsägandens talan. I de sällsynta fall då åklagare varit ombud för målsäganden
där i orten — vanligen rannsakningar i Karlshamn med för tjuv
nadsbrott häktade personer — hade åklagarna ej plägat vare sig erbjudas
eller fordra ersättning utan utfört detta ombudsmannaskap gratis. Målsäganden
hade emellertid alltid kallats till sammanträdet och i regeln
också inställt sig personligen, därvid av kostnadsskäl sällan anlitande
någon advokat. T detta fall hade Sandberg kallat Pella Sjöström, som även

100

infunnit sig vid rätten oell där besvarat de frågor vilka ordföranden ställt
till henne. Alfred Sjöström hade likaså varit närvarande och biträtt henne.
Då Alfred Sjöström vore ganska talför och tidigare varit såväl vittne som
målsägande inför rätten, hade sannerligen Sandbergs biträde icke behövts,
även örn det påkallats, vilket dock ej skett. Sandbergs hjälp till målsäganden
hade inskränkt sig till att han meddelat rätten klagandens i brev till
Sandberg gjorda erbjudande örn förlikning samt ur Pella Sjöströms hand
tagit ett läkarintyg och överlämnat det till rättens ordförande. Klaganden
hade nu åberopat att landsfiskalerna i Stockholms län överenskommit att
vägra åtaga sig ombudsmannaskap för målsägande. Detta hade dock skett
på grund av efterdyningar i Marsjömålet, som i Blekinge län ej varit
kännbara. Säkerligen önskade alla landsfiskaler instruktion i saken, så att
de finge veta vad de hade att rätta sig efter och sluppe trakasserier och
anmälningar. Av ålder syntes emellertid lantbefolkningen hysa den lipp
fattningen att åklagaren hade skyldighet biträda en målsägande. En väg
rån uppfattades som oginhet. Då det numera vore mycket svårt att få
rättegångsbiträde, avlönat av allmänna medel, samt allmänheten alltmer
ansåge sig berättigad erhålla förmåner av staten eller dess organ, syntes
ej ur vägen att bestämmelser i saken utfärdades. Den hätskhet mot Sand
berg som klagandebolaget i sin anmälan visat, vore oförklarlig, då Sandberg
personligen vore obekant med bolagets ledning och tidigare ej haft
något att göra med bolaget, som där i orten vore föga känt. Sandberg hemställde
att anmälan icke måtte föranleda någon åtgärd.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Blekinge
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Sandberg. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande.

Enligt svensk rätt åligger det allmän åklagare att, då sannolika skäl
föreligga för misstanke att någon gjort sig skyldig till brott som hör
under allmänt åtal och varom bevisning kan förebringas, ställa denne
under åtal. Det ligger sålunda ej i åklagarens skön att på grund av omständigheter
av ena eller andra slaget fritt pröva och besluta örn åtal skall
äga rum. Väl har det tillika plägat framhållas (se exempelvis lärobok i
rättskunskap för blivande landsfiskaler, del IV: 2, sid. 47; jfr processkommissionens
betänkande ang. rättegångsväsendets ombildning, andra
delen, sid. 34) att åklagaren icke på grund av denna ståndpunkt i gällande
lag kan frånkännas befogenhet att, örn särskilda skäl tala därför, underlåta
att åtala ringare förseelser, som ej förnärmat enskild person. Föreskrift
av liknande innebörd har ock uttryckligen meddelats i gällande

101

instruktioner för polismyndigheterna i vissa större städer. Emellertid
lärer i avseende härå knappast ha åsyftats mera än att det ur allmän synpunkt
icke är påkallat att varje än så ursäktlig förseelse mot en ordning»-bestämmelse dragés inför domstol. Uppenbart är under alla förhållanden
att personliga motiv eller hänsyn till enskilda intressen icke få öva inflytande
på åtalsfrågans prövning.

Det är i praxis vanligt (jfr anförda arbeten sid. 35, resp. sid. 247) att,
där målsägande vill föra talan i sak som åklagare ämnar anhängiggöra
eller redan anhängiggjort, den senare ställer sig till förfogande såsom
ombud åt den förre. Att detta förfarande skulle i och för sig vara felaktigt
lärer icke kunna med fog påstås. Visserligen kunde det synas som
örn en dylik uppfattning vore mindre väl förenlig med det stadgande som
återfinnes i sista punkten av 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Av mina företrädare
i ämbetet bar dock vid flera tillfällen framhållits att detta lagrum
bland annat i nu förevarande hänseende får anses föråldrat. (Se
J. 0:s ämbetsberättelse 1931 sid. 198, med där gjorda hänvisningar till
tidigare uttalanden i ämnet.) Erinras må ock att, då genom särskilda
kungl, brev (sv.f. 1931 nr 35 och 1932 nr 392) beträffande stadsfiskalerna i ett
par städer föreskrivits att de ej utan justitiekanslersämbetets efter magistratens
hörande meddelade tillstånd finge tillhandagå allmänheten såsom
sakförare, därvid uttryckligen gjorts undantag för det fall att stadsfiskal
uppträder som biträde eller ombud åt målsägande i mål vari han för
åklagartalan. 1 processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (andra delen, sid. 247; jfr tredje delen sid. 31) kar
för övrigt uttalats att det ej borde möta betänkligheter att, såvitt ej i det
särskilda fallet olägenhet därav uppstode, ålägga åklagaren såsom tjänsteplikt
att förbereda och utföra talan angående målsägandens privaträttsliga
anspråk, då han av målsäganden anmodades därom.

Örn det följaktligen ej kan anses oriktigt att landsfiskal i samband med
åtals förberedande eller utförande lämnar målsägande det biträde som av
omständigheterna påkallas, ligger det likväl i sakens natur att förhållandet
ej får tillåtas inkräkta på tjänsteplikten såsom åklagare. En förklaring
från dennes sida, i fall då anledning till åtal föreligger, att sådant
kommer att eftergivas, därest av målsäganden framställt skadeståndsanspråk
av den felande godta ges, står uppenbarligen i strid med gällande
regler örn allmän åklagares åtalsplikt. Ett dylikt tillvägagångssätt bör
emellertid betraktas ej allenast meri hänsyn till eftersättandet av åklagarens
skyldigheter härutinnan Åtgärden innebär tillika att åtalsmakten
begagnas såsom en press å den felande för att förmå honom till en ekonomisk
prestation. Och det missbrukande av tjänsteställningen som på detta
sätt sker — avsikten därmed må vara vilken som helst — måste likaledes
betecknas som ett allvarligt fel. Särskilt betänkligt måste det framstå, när

102

förfarandet användes i syfte att förskaffa målsäganden gottgörelse till
högre belopp jin domstol med säkerhet kan beräknas komma att utdöma.
Kanske spelar därvid rent av det egna intresset sålunda in, att ur det
krävda beloppet skall utgå jämväl gottgörelse för det åt målsäganden
lämnade biträdet. Uppenbart är tillika att, örn åklagare vid sidan av sin
tjänst i viss omfattning ägnar sig åt advokatverksamhet, detta är en örn
ständighet som påkallar speciell varsamhet till undvikande av kollision
mellan tjänsteställning och sakförarintresse.

\ad angår nu förevarande fall kan det av Sandberg i brevet den lil
oktober 1032 till klaganden framställda förlikningserbjudandet näppeligen
ha varit att uppfatta annorlunda än att Erik Vilhelm Norberg, därest
uppgörelse i enlighet med förslaget komme till stånd, skulle undgå att
ställas under åtal för den förseelse vartill Sandberg enligt uppgift i brevet
funnit honom skyldig. Att på dylikt sätt göra åtalsfrågan beroende därav,
huruvida målsägande^ skadeståndsanspråk bleve tillfredsställt eller icke.
kan efter vad i det föregående anförts ej anses tillåtet. Och ur den syn
punkten att här tillika ägt rum ett utnyttjande av tjänsteställningen såsom
allmän åklagare i syfte att tillförsäkra målsäganden ett visst skadestånds
belopp framstår felet desto allvarligare, som det ansvarsyrkande, vilket,
när förslaget i ersättningsfrågan ej godtagits, blivit framställt mot Erik
Vilhelm Norberg, av båda de instanser som haft att döma i saken funnits
böra ogillas. Härtill kommer att det skadeståndsbelopp genom vars erläggande
Erik Vilhelm Norberg skulle frias från åtal ej oväsentligt överstigit
den ersättning som i civil väg utdömts.

Då jag fann det av Sandberg begångna felet vara av beskaffenhet att ej
kunna lämnas utan beivran. uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Sandberg för
berörda tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klaganden att
yttra sig i målet, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Sölvesborg, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 14 maj 1934 följande.

Rådhusrätten funne i målet vara utrett att, sedan Sandberg i egenskap
av landsfiskal å tjänstens vägnar verkställt undersökning och polisförhör
i anledning av en den 2 augusti 1932 i Lörby inträffad kollision mellan en
automobil, framförd av Erik Vilhelm Norberg, och en velociped, framförd
av Pella Sjöström, Sandberg såsom ombud för Pella Sjöström, vilken vid
kollisionen erhållit vissa skador, i ett brev den 13 oktober 1932 till klaganden,
hos vilken automobilen varit försäkrad för skada mot tredje man,

loa

framställt ett förlikningserbjudande, som finge anses hava haft den innebörd,
att Norberg, därest uppgörelse med ett belopp av 500 kronor kommit
till stånd, skolat undgå att ställas under åtal för den förseelse, vartill
Sandberg enligt uppgift i brevet ansett honom skyldig, att efter det klaganden
förklarat sig ej vilja godtaga nämnda förlikningserbjudande,
Sandberg ställt Norberg under åtal vid Listers häradsrätt för att denne
vid angivna tillfället icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som
till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, därvid
Pella Sjöström, såsom målsägande, inställt sig och yrkat skadestånd, att
häradsrätten genom utslag den 6 februari 1033 ogillat ansvarsyrkandet, uti
vilket utslag i denna del hovrätten över Skåne och Blekinge genom utslag
den 2 juni 1933 ej funnit skäl göra ändring, samt att Norberg av nämnda
domstolar förpliktats att till Pella Sjöström utgiva skadestånd med allenast
273 kronor 88 öre jämte viss rättegångskostnad. Enär på grund av
Sandbergs ovannämnda förfarande och genom övriga i målet förebragta
omständigheter Sandberg finge anses hava gjort sig skyldig till oförstånd
vid utövandet av sin tjänst såsom landsfiskal, prövade rådhusrätten rättvist,
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, döma Sandberg att för vad han
sålunda låtit komma sig till last böta 12 dagsböter, varje dagsbot fastställd
till 15 kronor.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, där Sandberg anförde besvär, yttrade
i utslag den 13 juli 193å följande.

Enär Sandberg genom att till klaganden framställa det i skrivelsen den
13 oktober 1932 omförmälda förlikningserbjudandet, enligt vilket frågan
örn åtal mot Norberg måste anses hava gjorts beroende av huruvida uppgörelse
med Pella Sjöström kunde träffas på de i skrivelsen angivna villkor,
gjort sig skyldig till oförstånd vid utövandet av sin tjänst såsom
landsfiskal, prövade hovrätten rättvist fastställa det slut rådhusrättens
utslag innehölle.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

12. Felaktigt förfarande av styresman vid interneringsanstalt för
återfallsförbrytare i avseende å granskning av internerads brevväxling.

1 en till landsfogden i Värmlands län don 1 december 1933 avlåten skrift
anförde advokaten B. Berggren i Säffle i huvudsak följande.

I egenskap av förvaltare i avlidne riksdagsmannen Johan Carlssons från
Hällsbäck urarvakonkurs hade Berggren den 13 november 1933 från en

104

person vid namn Oskar Carlsson Strömblad erhållit ett brev, däri denne
förfrågade sig örn möjligheten att ”till julen utfå något” av boets tillgångar.
Sedan Berggren som svar å framställningen meddelat att någon
person med detta namn icke vöre för honom känd såsom Johan Carlssons
fordringsägare och utbett sig närmare upplysningar, hade Berggren erhållit
en ny skrift från Strömblad, åtföljd av en däri såsom originalskuldebrev
betecknad handling, vilken Strömblad förklarade sig lägga till grund
för* ett mot Johan Carlssons stärbhus riktat krav, avseende utbekommande
av förskrivna beloppet å 800 kronor. Skuldebrevet hade följande lydelse:

”Att f. d. riksdagsmannen o. lantbrukaren Johan Carlsson i Hällsbäck,
Gillberga församling, av Oskar Carlsson Strömblad erhållit ett lån på
800 kr. säger åttahundra Kronor, varvid överenskommelse träffats mellan
Joh. Carlsson och Oskar Carlsson Strömblad, att vid infordran av lånet
skall detta återlämnas utan ränta. Hotell Central, Arvika den 28 juli 1933.

m. h. i. p. Joh. Carlsson.

Joh. Carlssons med hand i pennan av Erik Johansson skrivna namn
teckning

Bevittnas av

Willelm Nordstrand Sigurd Nilsson Erik Johansson

Skräddarmästare Trafikbilägare hemmansägare

Arvika Östra Ämtervik Strand Brunskog.”

I sin skrift till landsfogden anförde Berggren vidare: Ehuru Johan
Carlsson avlidit den 27 juni 1933, vore skuldebrevet dagtecknat den 28 juli
samma år. Även en ytlig granskning av handlingen ådagalade att såväl
texten som samtliga därå förekommande namnteckningar sannolikt härledde
sig från samma hand. Det vore anmärkningsvärt att den såsom
vittne angivne skräddarmästaren Nordstrand icke kunnat rätt stava sitt
eget förnamn. Jämförde man vidare stilen i de båda breven till Berggren
med skuldebrevets — särskilt utformningen av ordet ”Carlsson”, som flerstädes
förekomme — måste man på goda grunder misstänka att skuldebrevet
skrivits av Strömblad själv. Denna misstanke syntes övergå i full
visshet inför det faktum att Strömblad alltsedan den 9 maj 1931 vore internerad
såsom återfallsförbrytare å straffängelset i Karlstad, sedan han
dessförinnan varit ådömd straffarbete i tillhopa 43 år 10 månader för förfalskning,
bedrägeri och andra brott. Berggren anhölie att landsfogden
måtte föranstalta örn undersökning i saken samt därefter mot Strömblad
vidtaga den åtgärd vartill undersökningen kunde föranleda.

Sedan Berggrens anmälan överlämnats till poliskommissarien i Karlstad
P. Zandén för utredning, anställde denne förhör med Strömblad, vilken
förvarades å den till straffängelset i Karlstad förlagda interneringsanstalten
för återfallsförbrytare.

Vid förhöret uppgav Strömblad följande: Den 10 juni 1930 hade Ström

105

blad frigivits från centralfängelset å Långholmen, där lian avtjänat straffarbete
tre år tio månader för förfalskning och bedrägeri. Efter frigivandet
hade Strömblad uppehållit sig å olika platser i södra och mellersta
Sverige till slutet av november månad samma år, då han i Göteborg blivit
häktad för förfalskning samt dömd till två års straffarbete för detta brott.
Senare hade Strömblad blivit internerad och hösten 1932 överförts till
straffängelset i Karlstad, där han sedan dess vistats. Någon dag under
sensommaren 1933 hade Strömblad i en tidning sett en kungörelse att det
vore urarvakonkurs efter Johan Carlsson, vilken Strömblad kände sedan
den tid Johan Carlsson varit bosatt i Hjärtums socken. I kungörelsen hade
meddelats att skulder och fordringar i Johan Carlssons konkurs skulle
uppgivas till Berggrens advokatbyrå. I november 1933 hade Strömblad
kommit på tanken att skriva till nämnda advokatfirma och giva sig sken
av att lia fordran i Johan Carlssons konkursbo. För den skull hade Strömblad
i sin cell å straffängelset den 12 november 1933 utskrivit det av Berggren
först omnämnda brevet, som han omedelbart därefter avsänt till Berggren.
Omkring feni dagar därefter hade Strömblad erhållit ett brev från
advokatfirman, vari meddelats att Strömblad icke kunnat återfinnas bland
Johan Carlssons fordringsägare samt att Strömblad i allt fall icke i rätt
tid bevakat sin fordran. För att styrka sitt påstående att lian hade fordran
i Johan Carlssons konkursbo hade Strömblad i sill cell med anilinbläck
utskrivit ett skuldebrev, enligt vilket Johan Carlsson skulle såsom lån av
Strömblad hava mottagit 800 kronor. Skuldebrevet hade Strömblad daterat:
Hotell Central, Arvika den 28 juli 1933. Som utskrivare av skuldebrevet
hade Strömblad skrivit namnet Erik Johansson, hemmansägare,
Strand Brunskog, vilket namn Strömblad vid något tillfälle hört omtalas.
Han kände dock icke någon person med detta namn. Såsom vittnen linde
Strömblad skrivit namnen Wilhelm Nordstrand, skräddarmästare, Arvika
och Sigurd Nilsson, trafikbilägare, Östra Ämtervik. Med dessa namn hade
han emellertid ej åsyftat några vissa personer, utan vore namnen iingerade.
Vid samma tillfälle hade Strömblad med ett annat bläck skrivit det
av Berggren omförmälda andra brevet till denne. Därefter hade lian avsänt
såväl detta brev som skuldförbindelsen till Berggren. Något svar hade
Strömblad emellertid icke erhållit. Strömblad hade icke med sina brev
och den falskeligen utskrivna skuldförbindelsen haft för avsikt att tillnarra
sig några penningar. Det hela vore endast ett ”skämt” från hans
sida, vilket tydligt framginge därav att han daterat skuldförbindelsen dea
28 juli 1933.

Med anledning av vad sålunda förekommit blev Strömblad den 3 januari
1934 förklarad häktad för förfalskningsbrott.

För fullständigande av jiolisutredningen i saken hördas sedermera den
10 januari 1934 direktören vid straffängelset E. Kastengren angående de

106

närmare omständigheterna vid det tillfälle då Strömblad låtit avsända
skuldförbindelsen. Enligt den över förhöret upprättade polisrapporten
uppgav Kastengren därvid följande: Vid något tillfälle på hösten .1933
hade från Strömblad inlämnats ett brev, adresserat till advokaten Berggren.
Då Kastengren undersökt brevet, hade han funnit att det innehållit
en å 800 kronor lydande revers, för vilken Strömblad begärt att erhålla
penningar. Kastengren hade genast förstått att den ifrågavarande handlingen
varit förfalskad samt därför kallat till sig Strömblad och tillfrågat
honom angående saken. Därvid hade t. f. assistenten S. Kjellegård samt
överkonstapeln Erik Karlsson varit närvarande. Kastengren hade för
Strömblad med skärpa framhållit att denne icke skulle vara dum och påfordra
brevets avlämnande för postbefordran till adressaten. Kastengren
hade samtidigt sagt sig förstå att den av Strömblad åberopade skuldförbindelsen
vore förfalskad. Av detta Kastengrens påstående hade Strömblad
blivit mycket stött samt flera gånger försäkrat att skuldförbindelsen
vore äkta. Kastengren hade emellertid försökt övertala Strömblad att
ändra sitt beslut, men detta hade icke lyckats. Slutligen hade Strömblad i
mycket bestämd ton yttrat: ”Jag fordrar, att brevet skall gå.” Då övertalningsförsöken
sålunda icke lyckats, hade Kastengren sagt till Strömblad:
”Ja, då får brevet gå, men då får Carlsson-Strömblad ta konsekvenserna.
” Omedelbart därefter hade Strömblad lämnat direktör sexpeditionen,
och Kastengren hade sedan icke vågat annat än att avlämna försändelsen
till postbefordran.

Kastengren uppgav vidare att han vid genomseendet av reversen märkt
att den varit dagtecknad vid något tillfälle i juli månad 1933. Kastengren
hade för den skull vid samtalet med Strömblad även framhållit detta såsom
bevis för att handlingen vore förfalskad. Strömblad hade emellertid
då förklarat saken därmed att Johan Carlsson skrivit fel årtal, allden
stund handlingen vore utfärdad vid motsvarande tidpunkt år 1930. Kastengren
hade väl förstått att reversen varit förfalskad. Då brevet emellertid
varit hövligt formulerat, hade Kastengren icke ansett sig kunna författningsenligt
hindra brevets befordran till adressaten, allra helst som Strömblad
bestämt fordrat att brevet skulle avsändas. Kastengren hade nämligen
kunnat förhindra brevets avsändande endast under förutsättning att
det varit hållet i ohövlig ton.

Slutligen anförde Kastengren att Strömblad även förut under interneringstiden
gjort försök till förfalskningsbrott. Sålunda hade i augusti 1933
en person till fängelset inlämnat ett brev, som han upphittat utanför staketet
till fängelsets område. Kastengren hade av stilen å kuvertet genast
sett att brevet varit skrivet av Strömblad. Vid undersökning hade det
visat sig att även detta brev innehållit en av Strömblad förfalskad revers.
Vid förhör hade Strömblad erkänt att så varit fallet samt av denna an

107

ledning icke påfordra! brevets avsändande. Vid ett annat tillfälle hade
Strömblad avsänt en skrift till utrikesdepartementet. I denna skrift hade
han uppgivit sig vara släkting till en viss i Amerika avliden person. Samtidigt
som Kastengren låtit vidarebefordra sistnämnda skrift, hade han
själv medsänt en förklaring. Departementet hade sedermera återställt
handlingarna, under förmälan att Strömblads skrift icke vore av sådan
natur att den kumle föranleda någon departementets åtgärd.

I samband med förhöret med Kastengren hördes även Killegård och
Erik Karlsson. Dessa bekräftade därvid riktigheten av Kastengrens uppgifter
samt förklarade att Kastengren under omkring en timmas tid för
sökt övertala Strömblad att icke påfordra brevets avsändande, övertalningsförsöken
hade dock varit förgäves. Då Strömblad efter samtalets slut
avlägsnat sig från direktörsexpeditionen, hade Kastengren ytterligare tillsagt
honom att tänka sig för, men Strömblad hade icke tagit notis därom.

Den 11 januari 1934 företogs rannsakning med Strömblad inför Näs
tingslags häradsrätt, varvid landsfogden O. Rosengren yrkade ansvar å
honom för förfalskning av det i .Tohan Carlssons namn utfärdade skuldebrevet.

Vid rannsakningen uppgav Strömblad, med vidhållande av att han under
november månad 1933 skrivit ifrågavarande handlingar, ytterligare:
Strömblads uppgift att han kände Johan Carlsson från den tid denne varit
bosatt i Hjärtums socken vore uppdiktad. Namnet Erik Johansson hade
Strömblad hört såsom tillhörande en hemmansägare. Namnen Nordstrand
och Nilsson å handlingen avsåge personer, vilka vore avlidna enligt vad
Strömblad läst i dödsannonser under juli månad 1933. Strömblads avsikt
hade icke varit att medelst nyssnämnda handling jämte sina brev till
narra sig penningar. Ej heller hade han menai att hans förfarande skulle
uppfattas endast som ett skämt. Han ville beteckna det såsom ''simulation ,
enär han önskat att bliva ställd inför domstol för att därvid skulle förordnas
om undersökning av hans sinnesbeskaffenhet. Hans syfte hade endast
varit att komma ifrån interneringen, vilken förorsakade honom lidande
genom det tvång han vöre underkastad och genom inskränkningarna
i hans frihet att skriva och mottaga brev. Vid skrivandet av reversen
hade han vetat att Johan Carlsson varit död före den 28 juli 1933.

Med anledning av Kastengrens uppgifter anförde Strömblad: Då Kastengren
för Strömblad påpekat att reversen vöre dagtecknad i juli 1933,
hade Strömblad förklarat att den person som skrivit namnet Johan Carls
son å reversen råkat skriva fel årtal samt att det rätta årtalet vöre 1930,
då penningarna av Strömblad utlånats till Johan Carlsson. Förhöret inför
Kastengren hade icke varat längre än fem minuter. Uppgiften att
denne under omkring en timmas tid sökt förmå Strömblad att avstå från
brevets avsändande vore således oriktig. Vad anginge det utanför fängel -

108

set upphittade brevet med en förfalskad revers, hade Strömblad även med
detta sitt tilltag icke åsyftat något annat än att komma ifrån interneringsanstalten.
Strömblad hade från en person i Amerika, med vilken han varit
god vän men icke släkt, erhållit en skrift, innehållande förklaring att
efter avsändarens död Strömblad skulle erhålla all hans kvariåtenskap. Då
Strömblad sedermera år 1917 avtjänat straffarbete å centralfängelset å
Härlanda, hade Strömblad i en tidning läst att örn förmälde person avlidit.
Genom någon av befattningshavarna å fängelset hade Strömblad
vänt sig till frälsningsarméns upplysningsbyrå samt i enlighet med anvisning
från denna anskaffat prästbetyg rörande den avlidne och sänt
detta jämte den avlidnes skrift till utrikesdepartementet för att genom
dess bemedling utbekomma kvarlåtenskapen. Handlingarna hade emellertid
utan vidare återsänts till Strömblad. Skriften vore äkta och funnes å
fängelset i Karlstad.

Av ett vid rannsakningen företett utdrag ur straffregistret framgick att
Strömblad, som den 10 september 1910 dömts för sjunde resan stöld samt
vid olika tillfällen ådömts straff för ett flertal bedrägeri- och förfalskningsbrott,
senast blivit dömd den 1(5 april 1931 av rådhusrätten i Göteborg för
förfalskning m. m. till straffarbete två år jämte påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen, därvid emellertid rådhusrätten förordnat att Strömblad skulle,
i stället för att undergå detta straff, intagas i interneringsanstalt för åter
fallsförbrytare.

Vid rannsakningens skit den 11 januari beslöt häradsrätten inhämta
yttrande i målet från interneringsnämnden. Sedan dylikt yttrande inkom
mit, företogs målet till förnyad handläggning den 8 februari 1934. Vid
denna rannsakning uppgav Strömblad att han sannolikt vid förhöret inför
Kastengren upplyst att reversen blivit feldaterad av den som skrivit
Johan Carlssons namn. Att Strömblad blivit varnad av Kastengren förhandlingens
avsändande vore nog riktigt. Då hans syfte endast varit att
komma ifrån interneringen, hade emellertid Strömblad ej brytt sig örn
varningen. Han hade någon tid förut haft ett epileptisk! anfall och hade
nog vid tillfället icke haft riktigt klart för sig vad han gjorde.

I samma dag meddelat utslag yttrade häradsrätten: Enär i målet vore
utrett att Strömblad någon dag i november 1933 falskeligen i Joh. Carlssons
namn skrivit en i målet företedd handling, enligt vilken Joh. Carlsson
av Strömblad erhållit ett lån å 800 kronor, samt för utfående av- penningar
därå sänt densamma till förvaltaren i urarvakonkursen efter Joli. Carlsson,
prövade häradsrätten lagligt jämlikt 12 kap. 4 och 21 §§ strafflagen
döma Strömblad för förfalskning att hållas till straffarbete sex månader
samt vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess tre
år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven; emellertid
skulle, då Strömblad vid brottets begående varit å interneringsanstalt in -

tagen, interneringen träda i stället för ådömda straffarbetet. För fullgörande
av uppdrag såsom rättegångsbiträde åt Strömblad tillerkändes advokaten
F. Adelsohn ersättning av allmänna medel med 175 kronor; och för
pliktades Strömblad att till statsverket återgälda sagda belopp.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Sedan genom uppgifter i tidningspressen Kastengrens åtgärder i sammanhang
med avsändandet av ifrågavarande brev och revers till Berggren
kommit till min kännedom, anmodade jag fångvårdsstyrelsen att efter
Kastengrens hörande till mig inkomma med yttrande. Med anledning där
av överlämnade fångvårdsstyrelsen ett av Kastengren avgivet yttrande
med bifogade handlingar, varjämte fångvårdsstyrelsen avgav eget utlåtande.

1 sitt yttrande framhöll Kastengren till en början att ifrågavarande sak
för att kunna rätt bedömas måste ses mot bakgrunden av ett par försök
till liknande handlingar, som Strömblad företagit under den tid han varit
internerad. Därefter lämnade Kastengren en närmare redogörelse för omständigheterna
i de båda avsedda fallen, här ovan omnämnda i samband
med redogörelsen för Kastengrens uppgifter vid polisförhöret.

Beträffande förevarande sak anförde Kastengren i yttrandet följande:
När Strömblad någon gång ”i början av december” 1933 velat avsända
ifrågavarande brev och revers, hade Kastengren inkallat Strömblad till
förhör och redan från början framhållit för honom att, enär Kastengren
misstänkte att Strömblad själv tillverkat den inlämnade reversen, det
lämpligaste vöre att Strömblad utan omsvep erkände detta och reversen
makulerades. Örn Kastengren sålunda från början hyst starka misstankar
att reversen varit förfalskad, hade Strömblads uppträdande under förhöret
just icke varit ägnat att stärka dessa. Strömblad hade nämligen därvid med
så troskyldig min som helst bedyrat att reversen icke vore förfalskad.
Denna gång gällde det verkligen en äkta handling, hade han framhållit
och i samband därmed också sagt sig djupt ångra att han skrivit den falska
reversen i augusti 1933, enär det ju läge nära till hands att misstänka
att även den nu ifrågavarande reversen vore förfalskad. På Kastengrens
fråga varför reversen vore undertecknad m.h.i.p. hade Strömblad genast
haft svar till hands. Reversens utställare hade strax före det tillfälle reversen
skrivits råkat allvarligt skada sig i armen. Då Kastengren sagt sig
vägra tro att utställaren, Johan Carlsson, räknat Strömblad till sin bekantskapskrets,
hade Strömblad uppträtt synnerligen olämpligt. Han hade
med förnärmad min förklarat att de vore gamla bekanta från den tiden
Johan Carlsson varit verksam i Hjärtum, Strömblads hemort, samt sagt
sig fordra att brevet med reversen skulle få avgå. Örn Kastengren under

dylika omständigheter ansett sig icke höra på eget ansvar pröva frågan
om reversens äkthet, syntes väl icke vara ägnat att förvåna. Men då det,
bortsett därifrån, absolut icke kunde föreligga någon skyldighet för Kastengren
att kriminaltekniskt undersöka varje i hövisk form avfattad och
allenast internerads enskilda angelägenheter rörande handling, som. internerad
önskade avsända, och att i förekommande fall, då Kastengren kunde
misstänka en sådan vara förfalskad, påtaga sig ansvaret för att Kastengrens
uppfattning vore riktig genom att vägra avsändande av handlingen,
samt då internerad icke kunde tillåtas att under interneringstiden företaga
vilka handlingar som helst, hade Kastengren låtit Strömblads brev
avgå. Naturligtvis hade dock Kastengren först undanröjt varje möjlighet
till skadlig verkan av brevet, i händelse reversen skulle vara förfalskad,
genom att omedelbart per telefon underrätta brevmottagaren — en skolad,
praktiserande jurist, som Kastengren personligen-kände — örn att reversen
sannolikt kunde vara förfalskad samt dessutom genom att i brevet närsluta
en skrivelse med de uppgifter som kunde vara ägnade att tjäna till
ledning för brevmottagarens bedömande av handlingen. Att Strömblad,
anförde Kastengren vidare, skulle anmäla Kastengren för J. O. därest
brevet icke fått avgå, visste Kastengren visserligen, men denna omständighet
hade ej på minsta vis influerat på Kastengrens handlingssätt. Därmed
hotades Kastengren nämligen rätt ofta av de internerade och hade också
åtskilliga gånger blivit anmäld hos alla ifrågakommande myndigheter
— J. O. i synnerhet — dock alltid med negativt resultat. Att Kastengren,
under försök att förklara innebörden i gällande bestämmelser angående
internerads rätt att avsända och mottaga brev för personer som intresserat
sig för fallet, jämväl omnämnt att ”ohövisk form” utgjorde laga grund
för att förhindra avgång samt att, enär Strömblads brev var avfattat i
hövisk form, avsändandet icke på denna grund kunde förvägras, vore på
intet sätt liktydigt med att detta också varit anledningen till att brevet
fått avgå. Örn såsom i detta fall en internerad trots ihärdigt försök från
styresmannens sida icke kunde förmås att erkänna, utan framhärdade i
sitt brottsliga uppsåt, kunde styresmannen icke anses skyldig att ändock
verka som den internerades goda skyddsängel genom att på eget ansvar
undanröja den internerades försök, så att någon påföljd för denne icke
skulle kunna inträda, i all synnerhet som Kastengren haft stark anledning
antaga att de medinternerade ägt kännedom örn Strömblads manipulationer
— ett antagande som sedermera vunnit bekräftelse ■— och därav lätteligen
kunnat draga den all anstaltsordning äventyrande slutsatsen att de
utan påföljd kunde begå snart sagt vilka brottsliga handlingar som helst.
Att en första gången internerad icke skulle kunna utan inträdande påtaglig
reaktion från samhällets sida under interneringstiden i handlingar
ådagalägga sin brottsliga vilja hade ju lagstiftaren förutsatt i lagen den

lil

22 april 1927 om internering av återfallsförbrytare jämte motiven till
denna. Styresmannens skyldighet därutinnan kunde icke sträcka sig längre
än till att förhindra att skadlig verkan kunde uppstå av den internerades
handling. Det faktum att Kastengren, för att så mycket som möjligt förläna
anstalten karaktär av interneringsanstalt i motsats mot straffängelse,
meddelat de internerade generellt tillstånd att använda sig av anstaltens
postfack förändrades på intet sätt, även örn postfacket, såsom i tidningspressen
skett, benämndes ”affärsadress”. Vidkommande slutligen rapporten
över de uppgifter, med vilka Kastengren på eget initiativ och efter
överenskommelse med landsfogden ansetts böra medverka till att en sä
allsidig utredning som möjligt skulle komma till stånd före domstolens
prövning av saken, ville Kastengren framhålla att rapporten i relevanta
delar vore felaktig. Sedan Kastengren konstaterat att dessa felaktigheter
måste hava uppstått vid den närmare utformningen av rapporten, hade
uppsättaren av rapporten, kriminalkonstapeln K. H. Ohlsson, beretts tillfälle
att korrigera dessa felaktigheter. Med avseende å rapporten kunde
därför Kastengren inskränka sig till att hänvisa till en skrivelse från
Ohlsson. På grund av vad han sålunda anfört hävdade Kastengren fortfarande
att han i förevarande fall förfarit fullständigt riktigt.

Vid yttrandet var fogat ett av Berggren den 23 januari 1934 avgivet
intyg, vilket innehöll följande: Redan före mottagandet av ifrågavarande
skuldebrev hade Berggren erhållit telefonmeddelande från Kastengren
rörande Strömblads förehavanden. Kastengren hade upplyst Berggren örn
att Strömblad vore en å fängelset i Karlstad internerad återfallsförbrytare
samt att det för postbefordran till Berggren företedda skuldebrevet
med all sannolikhet vore av Strömblad förfalskat. Slutligen hade Kastengren
framhållit önskvärdheten av att Strömblads handlingssätt icke måtte
från Berggrens sida lämnas obeivrat. Dagen därpå hade Berggren erhållit
Strömblads försändelse, vari Kastengren inneslutit ett meddelande att
Strömblad sedan den 9 maj 1931 varit internerad, efter att dessförinnan
hava varit ådömd straffarbete i tillhopa 43 år 10 månader för förfalskning
och bedrägeri m. m.

I den av Kastengren åberopade skrivelsen från kriminalkonstapeln Ohlsson,
som var dagtecknad den 25 januari 1934, anförde Ohlsson följande:
Med de förhör som den 10 januari 1934 anställts å straffängelset hade,
enligt Ohlssons uppfattning, endast avsetts att utröna sådana omständigheter
vilka ägt samband med det av Strömblad förövade brottet och som
kunnat vara av betydelse för bedömandet av detta. Vid förhöret hade därför
Ohlsson ej haft någon större orsak att närmare tänka på de åtgärder
som från fångvårdspersonalens sida vidtagits i sammanhang därmed. I
övrigt ville Ohlsson framhålla att såväl förhöret som avfattandet av polisrapporten
måst gå synnerligen snabbt, enär redan ett par timmar efter

112

loriiöret rapport i tre exemplar skolat överlämnas till landsfogden för att
av denne kunna företes vid rannsakningen den 11 januari. Vid ett flyktigt
genomläsande av rapporten kunde man bibringas den uppfattningen att
brevet från Strömblad skulle ha kunnat vägras postbefordran endast örn
det varit hållet i ohövisk ton. Naturligtvis hade Ohlsson aldrig haft den
uppfattningen att brevets befordran endast och allenast av detta skäl
skulle ha kunnat förvägras, utan det hade varit Ohlssons mening att framhålla
att just detta skäl för vägran icke förelegat. Å annat ställe i rapporten
stöde, att ”direktör Kastengren icke vågat annat än att avsända brevet”.
Detta hade dock ej varit avsett att tydas så, att Kastengren haft
rädsla för Strömblad. I rapporten framhölles även att det varit andra
skäl, som förorsakat att brevets befordran icke vägrats. Likaledes torde
missförstånd hava uppstått vid relaterandet av det utsmugglingsförsök av
brev som Strömblad företagit, enär denne icke kunnat påyrka befordrande
av ett utsmugglat brev och Kastengren lika* litet kunde hava ens ifrågasatt
att brevet skulle kunna bliva föremål för befordran. Vid förhöret med
assistenten och överkonstapeln hade Ohlsson bibringats den uppfattningen
att Kastengren under omkring en timmas tid skulle ha försökt övertala
Strömblad att icke avsända brevet. Senare hade Ohlsson erhållit upplysning
att denna tidsbestämning avsett kriminalpolispersonalens förhör med
Strömblad rörande förfalskningsbrottet. Då detta förhör aldrig av Ohlsson
förts på tal i samband med förhöret med assistenten och överkonstapeln,
torde Ohlssons missuppfattning i detta avseende vara mer än förklarlig.

Fångvårdsstyrelsen anförde i sitt utlåtande, att Kastengren mäste anses
hava gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten genom att på sätt som skett
låta avsända det ifrågavarande skuldebrevet, oaktat han, enligt vad framginge
av utredningen i ärendet, haft skälig anledning misstänka att skuldebrevet
varit förfalskat.

I 4 § lagen den 22 april 1927 örn verkställighet av förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare samt av internering av återfallsförbrytare
stadgas att angående rätt att mottaga eller avsända meddelanden skall, i
fråga örn internerad, sedan de tre första månaderna av interneringstiden
förlupit, i tillämpliga delar gälla vad örn fängelsefånge stadgas.

De örn sådan fånge gällande bestämmelserna i nämnda hänseende återfinnas
i 3 § lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete

113

och fängelsestraff. Detta lagrum innehåller bland annat följande: Brev
eller annat skriftligt meddelande må icke av fången avsändas eller emottagas
utan styresmannens tillstånd; dock må fången icke förvägras att till
svensk myndighet avsända skriftlig framställning, såvitt den är avfattad
i hövisk form, eller att eljest avsända eller emottaga brev eller annat
skriftligt meddelande, där detsamma rörer allenast fångens enskilda angelägenheter
samt icke är ohöviskt eller innehåller något, varav ordningen
eller säkerheten inom straffanstalten kan äventyras.

Enligt § 42 i gällande arbetsordning för fångvårdsstaten åligger det direktör
vid fängelse, i egenskap av anstaltens styresman, att bland annat
själv granska fångarnas brevväxling eller tillse att sådan granskning omsorgsfullt
verkställes av lämplig tjänsteman, som han därtill beordrar.

Såsom av de anförda bestämmelserna framgår är, sedan tre månader
förflutit, den internerade i likhet med fängelsefånge berättigad att under
vissa förutsättningar avsända brev eller annat skriftligt meddelande rörande
sina enskilda angelägenheter. Bestämmelserna kunna dock rimligen
ej innebära att vederbörande styresman skulle under några förhållanden
vara skyldig eller ens berättigad att avsända en fånges brev, örn därigenom
en brottslig gärning från fångens sida bringas till utförande. Bortsett från
att det i dylikt fall näppeligen lärer kunna anses att brevet endast rör
fångens enskilda angelägenheter, måste det åligga styresmannen för ett
fängelse såsom en allmän tjänsteplikt att, såvitt möjligt, förhindra brottsliga
gärningar från fångarnas sida. I fråga örn internerade återfallsförbrytare
bör härvidlag särskilt erinras att interneringen är avsedd att vara
en skyddsåtgärd mot kriminella element och utgöra en garanti för att den
vilken framstår såsom samhällsvådlig ej erhåller tillfälle att begå nya
brott.

Vad nu förevarande fall beträffar finner jag klart att Kastengren haft
skälig anledning antaga, att den i Strömblads brev åberopade skuldför
bindelsen varit falskeligen skriven av Strömblad själv. I själva verket
synes ock Kastengren ha varit tämligen förvissad örn att Strömblad förfalskat
skuldebrevet. Enligt Berggrens intyg bar Kastengren vid telefonsamtalet
med denne örn försändelsen uppgivit att skuldebrevet med all
sannolikhet vore förfalskat av Strömblad och dessutom framhållit önskvärdheten
av att Strömblads handlingssätt icke av Berggren lämnades
obeivrat. Trots det att Kastengren sålunda borde hava insett att genom
skuldebrevets befordrande till Berggren en brottslig handling från Strömblads
sida skulle bringas till sin fullbordan, har Kastengren lämnat tillstånd
till avsändandet och postbefordrat Strömblads försändelse. Att
Kastengren på dylikt sätt, i stället för att sin plikt likmätigt förhindra
utförandet av ett brott, i viss mån möjliggjort brottets fullbordande måste
enligt min mening anses synnerligen anmärkningsvärt. Väl har Kasten -

8—Ju*titieombnd*rnunnen8 ii ml) c t uhr rätt elie till 1935 drif rikftdap.

114

gren genom hänvändelsen till Berggren sökt undanröja ekonomiska förluster
för den mot vilken brottet var riktat. Denna omständighet kan dock
ej befria Kastengren från ansvaret för hans försumlighet i fråga örn brottets
avstyrande. Framhållas må för övrigt att därav jämväl kommit besvär
för myndigheter och kostnad för det allmänna.

Med hänsyn till vad ovan anförts fann jag, lika med fångvårdsstyrelsen,
att Kastengren genom att ej hindra avsändandet av ifrågavarande brev
jämte skuldförbindelse gjort sig skyldig till oförstånd i sin tjänst. Jag
uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Kastengren för tjänstefel i anmärkta
hänseende. Åklagaren hade att yrka ansvar å honom efter lag och sakens
beskaffenhet.

Rådhusrätten i Karlstad, varest åtalet anhängiggjördes, yttrade i utslag
den 15 maj 1934 följande.

Enär av utredningen i målet finge anses framgå, att Kastengren haft
skälig anledning antaga och jämväl hållit för troligt, att ifrågavarande
skuldförbindelse varit falskeligen skriven av Strömblad, men Kastengren,
trots det han måste anses hava insett, att skuldförbindelsens avsändande
kunnat medföra ej blott ansvar för Strömblad utan även i övrigt menliga
påföljder, underlåtit förhindra dess avsändande, finge Kastengren anses
hava visat oförstånd i sin tjänst som styresman för interneringsanstalten.
Kådhusrätten prövade förty, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma
Kastengren att för tjänstefel utgiva 10 dagsböter, varje dagsbot fastställd
till 7 kronor.

. Svea hovrätt, där Kastengren anförde besvär, länn i utslag den 13 juli
1934 skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i rådhusrättens utslag.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

13. Åtal mot landsfiskal för det han utan laga skäl tagit en
person i förvar för fylleri.

Av handlingarna i ett genom klagomål av livförsäkringsinspektören
J. A. Lindholm i Olsbo, Norberg, här anhängigg jont ärende inhämtas
följande.

Extra landsfiskalen I’. E. Wanjura yrkade efter stämning till Gamla
Norbergs bergslags tingslags häradsrätts sammanträde den 27 november
1933 ansvar å Lindholm för det denne dels på eftermiddagen den 2 oktober
1933 å Stora hotellet i Norberg varit av starka drycker synbarligen berörd

115

och därvid åstadkommit förargelse, dels samma dag, när lian, som varit
intagen i arrestlokalen i Norberg, därur frigivits, talat smädligen emot
Wanjura i hans tjänst.

Till utredning i sagda hänseenden åberopade Wanjura en av honom nyssnämnda
dag upprättad rapport av följande innehåll:

”.Denna dags eftermiddag vid 4-tiden anträffades i Stora hotellets matsal
i Norberg livförsäkringsinspektör en Johan Andreas Lindholm från
Olsbo, Norbergs socken, vilken var av starka drycker synbarligen berörd.
Då Lindholm därjämte uppträdde förargelseväckande, blev han klockan
4,30 e. m. anhållen och insatt i arrestlokalen i Norberg, vilken han därefter
fick lämna samma dag klockan 7 e. m.

Det skulle här antecknas, att Lindholm, med vilken undertecknad sedan
lång tid tillbaka är personligen bekant, i matsalen kom fram till mig och
frågade, huruvida jag inte kände igen honom. Då det av Lindholms åtbörder
och uppträdande framgick att han var av starka drycker berörd,
uppmanades lian att sätta sig på sin plats, enär han störde övriga i matsalen
närvarande gäster. Häröver blev Lindholm upprörd och utfor i
skymfliga tillmälen mot undertecknad.

Vid anhållandet hade Lindholm uppgivit att hans fyra barn vore sjuka
och i behov av omedelbar läkarvård ävensom fordrat, att läkare omedel
bart tillkallades till hans hem. Med anledning härav blev doktor Karlow i
Norberg per telefon underrättad örn förhållandet. Efter besök i Lindholms
hem meddelade doktor Karlow, att barnen vöre friska med undantag av
ett av barnen, vilket led av tillfällig, lindrigare magåkomma.

Det skulle vidare antecknas, att Lindholm vid frigivandet utfor i skymfliga
tillmälen mot undertecknad, såsom ''djävla bondtjyv och djävla knöl’.
Utkommen utanför arrestlokalen och i närheten av busskaféet fortsatte
ländholm användande av skymfliga tillmälen, skrikande och svärjande,
vilket väckte allmän uppmärksamhet.

Uppasserskan Greta Linnéa Larsson, anställd å Stora hotellet, har uppgivit
att förenämnde Lindholm denna dags eftermiddag inkommit å hotellet
ävensom att han redan då varit berusad och uppträtt förargelseväckande.
Lindholm hade till en början bett att fä pilsner utan mat. Då han nekats
detta, hade han beställt mat och därtill förtärt två flaskor pilsnerdricka,
klass II, samt därefter beställt ytterligare en flaska pilsner, vilken
sistnämnda flaska emellertid icke hunnit serveras honom.

Även hotellets innehavarinna, fru Elna Wahlberg, hade känt sig besvärad
av Lindholms uppträdande och för Larsson beklagat sig över att Lind
holm uppträdde så störande, då. han vore onykter.

Lindholm är född den G januari 1883 samt innehar körkort för förande
av automobil TT1317G, utfärdat av länsstyrelsen i Västmanlands lim deri
4 juli 1932.”

116

Lindholm bestred vid häradsrätten att han varit berusad och gjort sig
skyldig till förargelseväckande beteende. Han erkände däremot att han.
då han av Wanjura blivit utsläppt från arrestlokalen, tilltalat honom med
uttrycket ”djävla knöl”. I övrigt hänförde sig Lindholm till en skrift, däri
anfördes följande.

Lindholm och en kamrat till honom hade suttit i den s. k. verandamat
salen och ätit middag. De hade varit ensamma i matsalen. Wanjura hade
då kommit fram till bordet, lagt armarna tvärs över detta samt yttrat:
”Jag skall tala örn att finkan är uppeldad.” Därefter hade han gått ut i
tamburen. Lindholms kamrat hade då sagt till Lindholm: ”Vad menade
han med detta.” Lindholm hade svarat att han skulle fråga Wanjura samt
gått ut till denne och sagt: ”Inte menar väl herr Wanjura att lian eldat
finkan för vår del; det kan väl inte behövas när vi båda bär bostad och
inte gjort någon människa något förnär.” Wanjura hade då knuffat till
Lindholm i ryggen, så att Lindholm kommit upp emot rockstället. I sam
band därmed hade Wanjura yttrat: ”Du är full din djävul och skall in på
finkan.” Lindholm hade genmält att det vore simpelt att behandla folk på
det sättet och att Wanjura borde veta hut så väl som annat folk. En polisman
vid namn Söderberg hade nu kommit tillstädes, varefter Wanjura
gett order örn att Lindholm skulle anhållas för fylleri. Söderberg och
Lindholm hade i anledning därav begivit sig mot finkan. Wanjura hade
hämtat nycklarna till denna. Söderberg och Lindholm hade språkats vid
under vägen till finkan. Därvid hade Söderberg bland annat yttrat: ”Nu
förstår jag inte vad herr Wanjura tänker på.” Lindholm hade aldrig
tänkt att det på allvar skulle bli fråga örn någon intagning, men när han
märkt att så verkligen vöre fallet, hade Lindholm yttrat att han väl i alla
fall kunde få åka hem, enär han hade en sjuk pojke som behövde skötas.
Detta hade emellertid ej beviljats, varför Lindholm tillagt: ”Då får ni
sända doktorn hem, ävenså kan han få undersöka mig örn jag är full eller
ej.” Doktorn hade också varit och sett till Lindholms son, men själv hade
Lindholm ej blivit undersökt. Det hade funnits en eller annan person som
iakttagit när Lindholm och Söderberg begivit sig till finkan, men ingen
hade kunnat förstå att Lindholm skulle anhållas för fylleri, enär inga
tecken å sådant kunnat skönjas. Lindholm bestrede på det bestämdaste
både fylleri och förargelseväckande beteende. Han och kamraten hade i
själva verket ej kunnat förarga någon, enär de ju varit ensamma i matsalen.
Lindholm kunde ej fatta saken på annat sätt än att Wanjura velat
framkalla bråk, så att Lindholm möjligen skolat förgripa sig på honom.
Men som Lindholm uteslutande arbetade och levde för sina barn, hade
han även då haft dem i tankarna. Lindholm hade fått sitta i finkan omkring
två timmar. Som Lindholm lode av nervsjukdom hade han under
denna tid blivit så upprörd att han icke vetat vad han sade, utan när han

117

fått lämna finkan kallat Wanjura vid det lindrigaste man vid sådana tillfällen
kunde taga till, nämligen ”djävla knöl”. När Lindholm fått del av
stämningen, hade lian i telefon satt sig i förbindelse med Söderberg och
frågat denne vilket intryck han fått av Lindholm vid ifrågavarande tillfälle.
Söderberg hade svarat att Lindholm varit förargad, men full kunde
Söderberg icke förstå att Lindholm varit. Vidare hade Lindholm av polisrapporten
erfarit att Greta Larsson skulle sagt att Lindholm varit full
och förarglig. Lindholm hade därför besökt henne för att höra örn lion
sagt detta. Greta Larsson hade härtill svarat att hon ej yttrat något sådant,
enär hon icke kunde säga örn Lindholm varit full eller ej. Lindholm
hade även frågat, örn hon haft rätt att servera berusade personer. Därtill
hade hon genmält att hon ej finge servera, örn det syntes att personen
ifråga vore berörd av starka drycker. Lindholm hade då sagt: ”Alltså kan
Ni inte säga att jag var full.” Härtill hade Greta Larsson svarat nej.
Lindholm hade då undrat, hur yttrandet i polisrapporten kunnat komma
in där. Med anledning därav hade Greta Larsson uppgivit att Wanjura
helt i förbigående frågat, örn Lindholm varit onykter. Hon hade då svarat
helt oförberett: ”dag måste väl tro det eftersom Wanjura tog Lindholm.”
Detta hade hon emellertid yttrat utan tanke på örn så varit fallet eller ej.
Hade Wanjura haft anledning att göra anmärkning mot Lindholms uppförande,
hade han väl kunnat göra detta. Och örn Lindholm eljes gjort sig
skyldig till något olagligt, så hade detta också kunnat beivras, utan att
Lindholm därför hehövt utan fog insättas i finkan. Övergrepp av detta
slag brukade i vanliga fall ej ifrågakomma.

Lindholm åberopade tillika ett den 28 augusti 1933 utfärdat läkarintyg,
enligt vilket han leda av huvudvärk, yrsel, allmän kraftnedsättning samt
dålig matsmältning.

Wanjura påkallade vittnesförhör med juris kandidaten N. T. Holmer i
Västerås, polisöverkonstapeln E. W. Gustafsson och uppasserska!! Greta
Larsson i Norbergsby ävensom nämndemannen A. G. Andersson i Olsbenning.
Den sistnämnde lät sig emellertid ej avhöra, varemot de övriga
berättade:

1) Holmer: Vid ifrägakomna tillfället hade Holmer befunnit sig i hotellets
matsal, men ej gått ut på verandan. Lindholm hade därvid från
verandan kommit in i matsalen och gått fram mot Wanjura för att hälsa
och taga honom i hand. Wanjura hade efter en stund fattat Lindholms
hand och tillsagt Lindholm att gå och sätta sig. Enligt Holmers uppfattning
hade Lindholm vid tillfället icke varit berusad, men möjligen skulle
Lindholms beteende vid tillfället kunnat rubriceras såsom förargelseväckande.
Wanjura och Lindholm hade vid tillfället båda häftigt brusat upp
mot varandra. Holmer hade emellertid ej klart för sig vem av dem som
givit anledning till kontroversen.

lis

2) Gustafsson: Gustafsson flade klockan omkring 7 på eftermiddagen, då
lian skolat i sällskap med Wanjura avresa till Spännarhyttan i ett ärende,
med bil anlänt till arrestlokalen. Wanjura hade då gått till förvaringsarresten
för att släppa ut Lindholm. Då Gustafsson kommit efter Wanjura
och i bil färdats förbi Wanjura och Lindholm, vilken sistnämnde nu blivit
utsläppt, hade Gustafsson hört att de råkat i ordbyte med varandra. När
Lindholm kommit i närheten av hotellet, hade han sträckt ut ena armen
mot Wanjura och skrikit: ”Din djävla knöl.” Även sedermera, då han gått
mot det s. k. busskaféet, hade Lindholm ropat något, men Gustafsson hade
ej kunnat urskilja ordalagen.

ö) Greta Larsson: \id ifrågakomna tillfället hade Greta Larsson serverat
middag åt Lindholm. Denne hade därtill förtärt två flaskor pilsner
dricka. Hon kunde ej erinra sig att Lindholm begärt att få pilsnerdricka
utan att därtill förtära mat. Ej heller kunde hon yttra sig därom, huru
vida Lindholm vid tillfället varit berusad, och hade sig ej bekant om han
vid tillfället gjort sig skyldig till förargelseväckande beteende. Då Wanjura
ställt några frågor till Greta Larsson vid samma tillfälle, hade hon
ej förstått att därvid varit fråga örn polisförhör.

Med anledning av Gustafssons vittnesmål anmärkte Lindholm att han
i vanliga fall talade med tämligen hög röst och att, då han såsom i nu
förevarande fall blivit uppretad, det synts naturligt örn han varit mera
högröstad än vanligt.

Å ömse sidor överlämnades härefter målet till prövning, därvid Wanjura
yrkade bifall till åtalet.

Häradsrätten yttrade i samma dag meddelat utslag: Som i målet icke
blivit styrkt att Lindholm gjort sig skyldig till fylleri eller förargelseväckande
beteende, funne häradsrätten Wanjuras i dessa delar av målet
förda talan icke kunna bifallas. Men enär Lindholm erkänt, att han, då
han den 2 oktober 1933 blivit av Wanjura utsläppt ur förva ringsar rest.
där han två timmar tidigare blivit insatt, tilltalat Wanjura med orden
”djävla knöl”, prövade häradsrätten, jämlikt 10 kap. 2 och 5 §§ strafflagen,
rättvist döma Lindholm att för smädligt yttrande mot i tjänstgöring stadd
polisman utgiva 15 dagsböter efter en krona för dag.

I en tili mig den 3 januari 1934 inkommen klagoskrift anhöll Lindholm
att jag måtte ställa Wanjura under åtal för tjänstefel, bestående däri att
han utan anledning låtit anhålla Lindholm och insätta honom i arrest
lokalen. Vidare anförde Lindholm: Häradsrättens protokoll gåve anled
ning till ett par anmärkningar beträffande avfattningen av vittnesmålen.
Sålunda hade rättens ordförande tillfrågat vittnet Holmer, örn Lindholm
varit ”bråkig” och ”full”. Härtill hade Holmer svarat ett bestämt ”nej”.
I anledning därav hade Wanjura frågat Holmer: ”Tyckte inte notarien att

119

Lindholm var synbarligen berörd?” Härpå hade Holmer svarat: ”Nej, jag
kan icke ens säga det.” Likaså hade vittnet Greta Larsson tillfrågats, örn
Lindholm vid besöket å hotellet varit ”full”, varpå vittnet svarat ett bestämt
”nej”. Nu angivna omständigheter funnes ej antecknade i protokollet.
Anledningen till att nämndemannen Andersson ej kommit tillstädes,
när han uppropats att vittna, torde lia varit att han ansett att hans vittnesmål
skulle försämra Wanjura^ sak. Samma hade varit förhållandet
med polismannen Söderberg. Denne hade nämligen vetat att Lindholm
ämnat åberopa honom som vittne, men när målet påropats hade också han
försvunnit från tingslokalen. Att Lindholm varit mycket förargad och
uppbragt då han utsläppts från arresten torde varit helt naturligt, synnerligast
som Lindholm i hemmet haft ett sjukt barn, vilket han velat
tillse. Lindholm hade alltsedan detta inträffat varit mycket nervös och
lidit oerhört därav i sin affärsverksamhet, helst som en stor del av hans
klienter haft reda på att han blivit anhållen och insatt i arrest. En del
av dem hade trott att Lindholm begått något brott. Det funnes tyvärr
många som vöre polishatare, och det hade nu även Lindholm blivit; det
kunde man ej undra på efter en sådan behandling. Av vittnesmålen framginge
att det ej funnits någon som helst anledning för Wanjura att anhålla
Lindholm. Detta hade även häradsrätten funnit. Den personliga friheten
vore väl mera värd än att en polistjänsteman skulle utan anledning
få beröva en fredlig medborgare friheten, låt vara blott under en kortare
tid. Därest, som Lindholm förmodade, åtal anbefalldes mot Wanjura, anhålla
Lindholm att honom måtte beredas tillfälle framställa ersättningsanspråk.

Vid klagoskriften fanns fogat ett den 29 december 1933 utfärdat läkarintyg
av innehåll att Lindholm sedan augusti samma år behandlats för
neurasteni (allmän oro, ängslan, darrning, huvudvärk och sömnlöshet etc.)
samt att sjukdomen syntes å senare tid ha förvärrats.

Sedan Wanjura anmodats att till mig inkomma med upplysning huru
med de uppgivna omständigheterna förhölle sig, anförde han i avgivet
yttrande: Den av Wanjura upprättade polisrapporten vore till alla delar
riktig. Då Wanjura den 2 oktober 1933 på eftermiddagen kommit in i hotellets
i Norberg stora matsal, hade Lindholm kommit fram till Wanjura.
Wanjura hade sett att Lindholm varit onykter, varför han för att ej väcka
onödigt uppseende först ganska lågmält sagt till honom att gå och sätta
sig vid sitt bord i den s. k. verandamatsalen. Häröver hade Lindholm blivit
förargad och börjat att högljutt skymfa Wanjura, varjämte han vägrat
att efterfölja uppmaningen. Då det icke funnits annan möjlighet att
förebygga ett störande av de övriga gäster, som börjat anlända till hotel
lek hade Lindholm blivit anhållen och insatt i arrestlokalen, vilken han

120

lått lämna tvä timmar senare. Huruvida det funnits något vittne till händelsens
liela förlopp, visste ej Wanjura, men då notarien Holmer, som
vore anställd vid Västmanlands mellersta domsaga och vid det samma dag
pågående tingssammanträdet handlagt vissa mål, till Wanjura yttrat att
Lindholm kunde ställas under åtal redan samma dag och därjämte framkastat
en möjlighet att ställa Lindholm under åtal för endast förargelseväckande
beteende, hade Wanjura dragit den slutsatsen, att Holmer varit
vittne till hela händelsen, och med anledning därav åberopat Holmer såsom
vittne. Nämndemannen Andersson hade vid något tillfälle före tingssammanträdet
den 27 november 1933 för Wanjura framhållit, hur bråkigt
Lindholm uppträtt pä hotellet ifrågavarande dag, och detta Anderssons
yttrande hade föranlett Wanjura att åberopa Andersson såsom vittne.
Någon vittnesstämning hade Wanjura dock ej utfärdat å Andersson, enär
han i egenskap av nämndeman ändå. skulle komma att närvara vid tinget.
Då målet mot Lindholm påropats, hade Andersson emellertid mot Warn
juras förmodan och utan att Wanjura ägt kännedom därom avlägsnat
sig från rättegångsförkandlingarna för att, efter vad Wanjura trodde sig
veta, närvara vid något styrelsesammanträde. Av denna anledning hade
han ej kunnat börås i målet. Uppasserskan Greta Larssons vittnesmål
vore anmärkningsvärt med hänsyn till vad lion uppgivit, då Wanjura
hört henne i saken. En kommande utredning torde klarlägga anledningen
till hennes motsägande uppgifter. Lindholms inlaga till häradsrätten, däri
han skildrat händelseförloppet vid anhållandet, vöre i flera avseenden
oriktig. Wanjura kunde erinra sig att han gått fram till det bord, där
Lindholms kamrat haft plats, i avsikt att bedja denne taga hand örn Lindholm.
Wanjura hade aldrig rört bordet, ännu mindre lagt armarna tvärs
över det, såsom Lindholm uppgivit. Därest Wanjura verkligen gjort detta,
hade Lindholm ju lämpligen bort styrka sin uppgift därom med ett intyg
av sin kamrat. Ej heller hade Wanjura yttrat att finkan vore uppeldad.
Detta hade i så fall varit osanning. Ej heller hade Wanjura använt någon
svordom. Wanjura hade lett Lindholm ut ur lokalen, och det vore möjligt
att Wanjura därunder stött till honom. Lindholm hade nämligen ej haft
reda på vid vilken rockhylla han haft sina ytterkläder, varför de måst gå
från den ena hyllan till den andra. Vid anhållandet hade Lindholm uppgivit
att alla hans fyra barn, som befunno sig i hemmet i Olsbo, vore svärd
sjuka och att han för den skull måste vara på fri fot. Efter det Wanjura
lämnat arrestlokalen, hade han omedelbart uppringt lasarettsläkaren A.
Karlow och bett honom besöka Lindholms barn. Någon stund senare hade
Karlow'' meddelat Wanjura att han efter verkställd undersökning funnit
samtliga barn fullt friska, med undantag av ett av dem vilket led av en
tillfällig, lindrig magåkomma. Wanjura ville framhålla att han haft anledning
anhålla Lindholm. Wanjuras ingripande hade till en början varit

121

det lindrigaste som kunnat ifrågakomma. Hail kade nämligen tillsagt
Lindholm att sätta sig på sin plats. Då Lindholm med anledning därav utfarit
i skymfliga tillmålen mot Wanjura, hade denne ansett det ej blott
vara sin rätt utan också sill plikt att avlägsna Lindholm från lokalen.
Wanjura hade ej kunnat finna att en polisman borde tillåta en onykter
person att å offentlig plats högljutt och under användande av skymfliga
tillmålen missfirma sig. I klagoskriften hade Lindholm framhållit att
han sedan den 2 oktober 1933 varit mycket nervös, och som stöd härför
åberopat det av Karlow den 29 december 1933 utfärdade intyget. Enligt
detta intyg hade Lindholm behandlats för däri omnämnda åkommor alltsedan
augusti månad 1933, således redan före den dag han blivit anhållen.
Wanjura ville även anmärka att lian ansett målet mot Lindholm så obetydligt,
att Wanjura, ehuru han insett att Lindholm mot sitt nekande icke
skulle kunna fällas till ansvar för fylleri med den bevisning som vid rättegångstillfället
förelåg, likväl överlämnat målet. Det hade för övrigt varit
mindre angenämt att åhöra hur Lindholm under rättegången yttrat, att
det vore Wanjuras taktik att provocera fram bråk. och även haft andra
dylika förklenande yttranden. Wanjura skulle här vilja påpeka att såväl
Wanjura som hans kolleger inom poliskåren i distriktet, i möjligaste mån
och när så vore lämpligt, tillämpade den praxis att onyktra personer, som
under betryggande omständigheter omhändertoges av anhöriga eller kamrater
och avlägsnades från offentlig plats, icke bleve föremål för anhållande.
Att Lindholm vore polishatare syntes helt naturligt. Det vore i så
fall ej Lindholms erfarenhet av polisen vid endast detta tillfälle som läge
till grund, för hans animositet mot denna myndighet. Hans inställning till
polismakten vore helt säkert grundlagd långt tidigare. För en polisman
kunde det ej innebära något nedsättande att vara hatad av Lindholm, utan
tvärtom.

Wanjura åberopade härjämte intyg av volontären vid Upplands regemente
G. Lindström, Berta Skult i Västanfors och Elsa Karlsson i
Norberg.

Lindströms intyg, som utfärdats den 19 januari 1934, var av följande
lydelse:

”Undertecknad, som under tiden 1 juni—1 november 1933 varit anställd
såsom tjänstebiträde å Norbergs distrikts landsfiskalskontor, får härmed
under edlig förpliktelse intyga, att jag vid något tillfälle i början av oktober
månad 1933 närvarit vid ett av extra landsfiskalen i Norbergs distrikt,
Per-Evert Wanjura, hållet förhör med uppasserska!! Greta Linnéa Larsson,
anställd å Stora hotellet i Norberg, angående livförsäkringsinspektö
ren Johannes Andreas Lindholm, och uppgav Larsson därvid, att Lindholm
den 2 oktober 1933 på eftermiddagen, då han kommit in på hotellet,
varit berusad och att hail därefter, under det han uppehållit sig på botel -

122

let, blivit mer påverkad av sprit ävensom att Larsson vidare uppgivit, att
hotellets innehavarinna i samband med Lindholms besök å hotellet den 2
oktober 1933 beklagat sig över att Lindholm vore så bråkig, då han var
berusad.”

Berta Skults intyg var dagtecknat den 22 januari 1934 och innehöll
följande:

”Undertecknad, som under tiden augusti—november månader 1933 varit
anställd a Stora hotellet i Norberg, får härmed under edlig förpliktelse in
tyga följande:

Måndagen den 2 oktober 1933, samma dag det var ting i Norberg, besökte
livförsäkringsinspektören J. A, Lindholm hotellet på eftermiddagen.
Lindholm var berusad och kom ut i köket. Han uppträdde där bråkigt,
varunder han kallade mig ''pigdjävuF. Han använde även uttrycket ’käringdjävul’,
men huruvida han därmed avsåg mig eller någon annan, känner
jag icke till. Han yttrade även, att han vore stark, varvid han slog
knytnäven i spisen. Han förde vidare ett så meningslöst tal, att jag blev
rädd för honom och uppsökte mina kamrater i ett närbeläget rum.”

Å detta intyg fanns tecknat följande:

”Att Berta Skult vid till henne ställda muntliga frågor utan tveksamhet
och med övertygelse lämnat uppgifter i överensstämmelse med innehållet
i förestående intyg ävensom att hon egenhändigt undertecknat detsamma,
betyga

Frans Forsström Knut H. Lindgren

Västanfors Norberg

Fjärdingsman.”

Det av Fisa Karlsson utfärdade intyget, som likaledes dagtecknats den
22 januari 1934, var av följande innehåll:

”Undertecknad, som alltsedan augusti månad 1933 är anställd å Stora
hotellet i Norberg, får härmed under edlig förpliktelse intyga följande:

Måndagen den 2 oktober 1933, samma dag det var ting i Norberg, basökte
livförsäkringsinspektören J. A. Lindholm Stora hotellet. Lindholm var
berusad och var in i köket, där han uppträdde bråkigt och högljutt. Under
det jag uppehöll mig i ett köket närbeläget rum, kom Berta Skult, som
även hon då var anställd å hotellet, springande från köket och yttrade,
att hon var rädd för Lindholm. Beträffande min uppgift, att Lindholm var
berusad, behöver jag icke vara tveksam, då jag känner Tandholm sedan
ganska lång tid tillbaka och vet, att han i nyktert tillstånd icke uppträder,
såsom han gjorde, då han besökte hotellet den 2 oktober 1933.”

Å intyget fanns tecknat följande:

”Att Elsa Karlsson vid till henne ställda muntliga frågor utan tveksam
het och med övertygelse lämnat uppgifter i överensstämmelse med inne -

123

hållet i förestående intyg ävensom att hon egenhändigt undertecknat detsamma.
betyga

Ludvig Lindström Knut H. Lindgren

e. polisman. Fjärdingsman.

Norber-g. '' Norberg.”

I avgivna påminnelser anförde Lindholm: Holmers vittnesmål vore riktigt.
Det funnes ingen anledning tro att lian skulle ta pä sin ed att Lindholm
varit nykter, örn detta ej varit förhållandet. Holmer vore en för
Lindholm helt främmande person och kunde icke ha någon fördel av att
ljuga i detta fall. Samma vöre förhållandet med Greta Larsson. Lindholms
inlaga till rätten vore till alla delar sann. Att Lindholm ej förut åberopat
sin kamrat berodde på att Wanjura haft att först bevisa sina påståenden.
Han måste ju i varje fall visa att han hade någon orsak, innan han arresterade
folk. Vad anginge Lindholms barns sjukdom och doktor Karlow»
besök hade polismannen Söderberg sagt att det varit han och ej Wanjura
som ringt efter doktorn. Men varför hade ej doktorn kommit och undersökt
Lindholm, som han begärt? Att Lindholm efter den 2 oktober 1933
lidit och fortfarande tede av svår nervositet och att Lindholm sökt läkare
sedan augusti voro också konstaterat, liksom att sjukdomen förvärrats under
tiden efter den 2 oktober. Wanjura vöre blind på ena ögat och såge illa
på det andra. Man kunde därför möjligen anta att hans dåliga syn kommit
honom att göra detta misstag beträffande Lindholms s. k. fylleri. Det
vore ej riktigt att Lindholm skulle vara polishatare. Lindholm hade alltid
respekterat energiska och dugliga människor, som fyllde sin uppgift pä
ett människovärdigt sätt. Klagoskriftens felaktiga avfattning i denna del
hade berott på misstag av den advokat Lindholm anlitat. Att Wanjura
sade att det ej kunde vara nedsättande att vara hatad av Lindholm, betydde
ej så mycket. Wanjura visste i varje fall att han vöre det ej blott
av Lindholm, utan av alla på trakten, till följd av sitt brutala och omänskliga
beteende. Det vore knappt riktigt av Wanjura att nu komma med intygen
från Herta Skult och Elsa Karlsson. Varför bade de ej fått vittna
vid tinget? Antagligen därför att de då icke kunnat säga detsamma sorn
stöde i intygen. Varför hade ej Wanjura hort innehavarinnan av hotellet,
fru Wahlberg, och tjänstflickan Jenny Jansson, sorn också varit inne sam
tidigt med Berta Skult och Elsa Karlsson? Biktigheten av deras intyg bestredes.
Att befolkningen i Norberg vore förbittrad på Wanjura för hans
behandling av Lindholm vöre konstaterat och kunde tiven, örn så påfordrades,
bevisas.

Vid påminnelserna voro fogade följande intyg:

1) ”Undertecknad, som var den person, som jämte .loir Andreas Lindbolm
från Olsbo, satt inne ä Norbergs hotell den 2 okt. 1933 då ex.lf. Walt -

124

jura dit inkom. Har genomläst rättens protokoll för den 27 nov. 1933, oell
finner att vad Lindholm där anfört är med rätta förhållandet överensstämmande
och alltså ej som Wanjura anfört. Norberg 5.-2. 1934.

Alfred Häll*

2) På begäran av Joli. Andreas Lindholm fa vi härmed intyga, att
Lindholm den 2 okt. 1933 då han besökte Norbergs hotell, och köket där
för indrivning av försäkringspremier av underh Jenny Jansson, var sä
vitt vi kunde bedöma nykter och ordentlig, alltså ej på något sätt bråkigav
sig. Norberg den 5 februari 1934.

Jenny Jansson. Fru Elna Wahlberg.”

3) Undertecknade som den 2 okt. 1933 sägo, då polisman Söderberg avlörde
Joh. Andreas Lindholm till finkan fr. Norbergs hotell. Få på begäran
intyga, att vi funno, att Lindholm ej var på något sätt berusad,
vadan vi undrade, vad Lindholm gjort, som förmått polisen att omhändertaga
honom. Norberg den 5 februari 1934.

Artur Johansson Eve Sundberg Axel Segerström

frisörmästare målare snickare.”

Lindholm inkom sedermera med ytterligare ett sä lydande intyg:
Undertecknade intyga härmed att Johan Andreas lundholm Olsbo
Norberg. Är av oss och i allmänhet känd som en nykter och pålitlig person.
Som alltid uppträder på ett korrekt och hederligt sätt. Norberg den
19 febr. 1934.

Petrus Nordblad G. V. Forsling.

Komminister i Norberg Bergsman.”

1 anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag landsfogden i
Västmanlands län W. af Ekenstam att, efter verkställd utredning, till
mig inkomma med utlåtande.

I avgivet utlåtande anförde af Ekenstam: Tydligt vore att Wanjura
hyst den uppfattningen att Lindholm vid ifrågavarande tillfälle varit i
så hög grad påverkad av starka drycker att ett omhändertagande av dennes
person varit fullt befogat. Denna Wanjuius subjektiva åsikt hade
emellertid icke delats av andra närvarande personer. Utredningen i ärendet
tydde visserligen på att Lindholm tidigare varit tydligt påverkad,
men detta motiverade ej Wanjuius åtgärd, då Lindholm i allt fall syntes
i viss mån lia nyktrat till under dagens lopp. Troligt vore att Wanjuras i
sig självt något heta temperament blivit ytterligare upphetsat genom ordbytet
med Lindholm, med den påföljd att Wanjura, låt vara ofrivilligt,
kommit att obehörigen förvärra sin uppfattning av Lindholms tillstånd i
berörda hänseende. Härtill komme måhända att Wanjura ansett sig lia
blivit kränkt i sin ställning som polisman. Lindholms och Hälls påståenden
att Wanjura tagit initiativet till uppträdet torde svårligen kunna god -

125

tagas samt motsades för övrigt av andras uppgifter. Med kännedom om
Wanjuras personliga läggning hade af Ekenstam svårt tänka sig ett dylikt
tillvägagångssätt. Det torde emellertid få anses uppenbart att Wanjura
genom sitt anhållande av Lindholm brustit i omdömet i sådan grad
att ett tjänstefel, låt vara av lindrig art, måste anses föreligga. Enär Wanjura
utav af Ekenstam och övriga som samarbetade med honom ansåges
som en plikttrogen och intresserad tjänsteman, finge af Ekenstam, under
framhållande av att berörda tilltag torde få tillräknas ett allt för långt
gånget tjänstenit, hemställa att försummelsen icke måtte för hårt bedömas.

Jämte utlåtandet överlämnade af Ekenstam protokoll över ett av honom
i anledning av remissen hållet förhör. Protokollet innehöll följande:

”Ben 13 mars.

E. landsfiskalen P. E. Wanjura i Norberg vidhöll vad han uppgivit i
sin polisrapport till domstolen samt förklaringsskrift till J. O. med följande
tillägg. Wanjura hade vid ett par tillfällen tidigare sammanträffat
med Lindholm samt då kommit väl överens med honom. Han hade emellertid
ryktesvis hört, att han understundom uppträdde bullersamt samt
åtminstone i yngre år missbrukat sprit samt delvis med anledning därav
gått under namnet ''Norbergsvilden’. Efter förmiddagsförhandlingarna
tingsdagen den 2 oktober 1933 mellan klockan 4—4.30 e. m. hade Wanjura
i sällskap med notarierna å domsagan, Nils Holmer oell Tjelvar Hedberg,
lämnat tingsstället och begivit sig till Nya Hotellet i Norberg (cirka 5
min. väg). Inkommen i den s. k. stora matsalen därstädes hade Lindholm,
som tillsammans med arbetaren Alfred Häll i Norberg varit sittande en
samma vid ett av de fem borden i den s. k. verandamatsalen, kommit mot
Wanjura, räckt honom handen samt i tämligen högljudd ton frågat örn
Wanjura kände igen honom. Sedan Wanjura bejakat detta hade han, som
av Lindholms uppträdande erhållit den uppfattningen att Lindholm varit
onykter, i lågmäld ton tillsagt denne att gå och sätta sig för att ej väcka
uppmärksamhet. Lindholm hade då brusat upp och under svordomar förklarat,
att han icke läte sig kommenderas ävensom utfarit i andra otidigheter,
vilka Wanjura ej lagt på minnet. Wanjura vill minnas, att han då
gått ut till Häll och bett denne taga hand om Lindholm, något som Häll
lovat. Vad som därefter tilldragit sig kunde Wanjura icke i detalj erinra
sig, men som Lindholm fortfarit att vara ovettig på Wanjura, hade denne,
som funnit Lindholms uppträdande störande för omgivningen, anmodat
Lindholm att följa med samt tagit honom löst i armen. Vid Lindholms begäran
att få taga på sig sina ytterkläder, som enligt Lindholms uppgift
voro upphängda i stora matsalens garderob, hade Wanjura följt honom
dit. Då det visat sig att kläderna icke funnos där, utan å verandan, hade
Wanjura styrkts i sin uppfattning att lundholm vöre onykter. Wanjura
anmodade därför fjärdingsman Söderberg, som nu kommit in i matsalen.

126

att avföra Lindholm till arresten. Wanjura ville hålla före, att lian hand
lat fullt riktigt, anseende att han icke å offentlig lokal behövde eller ens
borde tåla dennes skur av ovett. Enligt Wanjuras uppfattning skulle Linu
holm icke betett sig på detta minst sagt olämpliga sätt, örn han icke varit
berusad, och borde han förty få sova ruset av sig å arresten. Hade Wanjura
nöjt sig med att mota ut Lindholm från lokalen, hade denne med all
säkerhet omedelbart dit återinträngt samt ånyo börjat trakassera honom.
Wanjura kunde icke erinra sig, att han nämnt ordet finkan, men rulle han
icke förneka detta. Några svordomar hade emellertid icke undfallit honom.
På särskild fråga örn Lindholm raglat eller verkat suddig i talet, förkla
rade Wanjura, att så icke varit fallet. Hans bullersamma tal, minspel och
rödbrusiga ansiktsfärg hade dock skvallrat örn att Lindholm varit rusig.

Arbetaren Alfred Häll, Norberg, hade sammanträffat med Lindholm
någon gång pa förmiddagen förenämnda dag, och hade han då icke förmärkt
att denne varit på minsta sätt överlastad. Sedan de gemensamt före
tagit några inköp (marknad påginge i Norberg denna dag) hade Lindholm
föreslagit att de skulle intaga middag på hotellet, något som Häll gått med
på. De hade slagit sig ned vid ett av verandaborden därstädes samt inde
ställt och erhållit mat samt en pilsner vardera. Vid slutet av måltiden,
omkring klockan 4 e. m., hade e. landsfiskalen Wanjura kommit in i stora
matsalen samt vid åsynen av Lindholm och Häll utan vidare gått fram
till deras bord, böjt sig ned över bordet så att han med armbågarna kommit
åt servisen. På Hillis fråga vad han menade med detta sitt beteende,
hade Wanjura bett om ursäkt. Vänd mot Lindholm hade emellertid Wan
jura helt omotiverat yttrat något örn att finkan vore uppeldad, varefter
Wanjura ater gått in i stora matsalen. Som Lindholm Helt naturligt blivit
uppbragt över Wanjuras insinuation, hade lian yttrat till Hilli, att han
skulle gå in och fråga landsfiskalen, vad han menat med detta uttryck.
Häll hade då avrått Lindholm under förmenande att det kunde föranleda
bråk. Lindholm hade emellertid gått in till Wanjura, utan att sedermera
återkomma. — Med anledning av att Hälls version av uppträdet vore i
viss mån stridande mot Wanjuras fick han upprepa sin berättelse i Wanjuras
närvaro. Wanjura förnekade därvid bestämt, att det tillgått så som
Häll uppgivit. Det hade varit meningslöst, att så utan vidare uppsöka
Lindholms och Hälls bord. Hade hail varit där, så hade det skett efter
uppträde i matsalen. Han hade för ingen del tagit något initiativ till bra
ket. Hail bestred att han lutat sig över deras bord på uppgivet sätt. Omöjligt
hade dock, som sagt, icke varit, att lian ordat något örn finkan.

Restauratrisen Greta Larsson hade serverat Lindholm oell Häll vid
ifrågavarande tillfälle. De hade begärt och erhållit bill jong, "salt oxbringa
samt var silia tvenne pilsner. Hon kunde icke medgiva att Lindholm varit
märkbart berusad, utan såg lian ut och betedde sig ungefär som vanligt.

127

Lindholm, som lion något kände, hade för sed att uppträda litet bullersamt.
Den omständigheten att Greta Larsson vid vittnesförhöret icke vidhållit
sina uppgifter vid polisförhöret, uppgåve hon hava berott på, att hon icke
tagit förhöret så allvarligt och alltså icke tänkt sig för så noga. Hon hade
ansett detta som ett privat samspråk med Wanjura, som plägade intaga
sina måltider å hotellet, helst som denne då icke haft penna och papper
till hands.

Hotellinneliavarinnan Elna Wahlberg påstode, att hon icke hade någon
som helst kännedom örn förenämnda uppträde. Icke heller hade hon sig
bekant, örn Lindholm vid ett tidigare besök samma dag i hotellets kök.
uppträtt störande.

Hotellbiträdet Jenny Jansson förklarade sig heller icke hava förmärkt
att Lindholm vid sitt besök i hotellets kök ifrågavarande dag varit annorledes
än han brukat. Hon hade för övrigt sett Lindholm endast det ögonblicket,
hon överlämnat sitt premiebelopp.

Den 15 mars.

T ,ivf orsa krin gsi n spekt, ören Johan Andreas Lindholm, Olsbo, Norberg,
vidhölle sina tidigare uppgifter i förevarande sak. Vid 11-tiden på förmiddagen
den 2 oktober 1933 hade Lindholm uppsökt köket i hotellet för
att hos biträdet Jenny Jansson inkassera visst premiebelopp för en hennes
livförsäkring. Härvid hade han å hotellet intagit mat samt en pilsner.
Efter uträttat ärende därstädes hade han gått ut i samhället samt småningom
sammanträffat med arbetaren Häll, vilka överenskommit att intaga
middag å hotellet antagligen vid 3-tiden. Dc hade slagit sig ned i
verandamatsalen samt intagit mat och två flaskor pilsner var. \ id 4-tiden
hade ett par nämndemän, ordinarie landsfiskalen i orten, Lindahl m. fl.
infunnit sig å hotellet. Strax efter dem inställde sig även e. landsfiskalen
Wanjura. Denne hade gått igenom verandamatsalen, in i stora matsalen.
Dit inkommen hade han emellertid vänt örn och gått direkt till det bord,
varest Lindholm och Häll sutto och lagt armarna på deras bord så nonchalant,
att han kommit åt deras tallrikar. På fråga av Häl), vad landsfiskalen
menat med detta beteende hade Wanjura bett örn ursäkt. Därefter
hade Wanjura utan synlig anledning ordat något örn att finkan vore
uppeldad samt därefter åter gått in i matsalen. Uppbragt över detta senaste
yttrande hade Lindholm följt efter Wanjura in i matsalen, samt tillfrågat
denne, vad han menat därmed. Wanjura hade då med en svordom
genmält att Lindholm vöre full samt utfarit i andra otidigheter. På Wärl
juras anmaning till fjärdingsmannen Söderberg, som nu tillkommit, att
avföra Lindholm till arresten, hade denne genmält, att han åtminstone
skulle hava sina ytterkläder först. Sedan han därefter avliämtat dem ä
verandan, hade Söderberg avfört honom till arresten. Någon tredska vid
klädpåtagningen hade icke förekommit. Lindholm påstode bestämt, att

128

Iian icke varit det ringaste berusad, men väl uppbragt. — På fråga, vad
anledningen kunnat vara, att Wanjura så fullständigt utan anledning upp
sökt och trakasserat Lindholm genmälte Lindholm, att han ej kunde förstå
detta, men att faktum kvarstode. Möjligen kunde Wanjura hava ett
gammalt agg till Lindholm på grund av att Lindholm tidigare haft an
ledning rätta Wanjura för en av honom begången formell felaktighet i en
polisrapport (ang. ett bilmål). Wanjura, tillkallad, bestrede Lindholms
version av uppträdet. Vad särskilt Lindholms sistnämnda påstående anginge,
uppgåve Wanjura, att det vore fullständigt meningslöst. Lindholm
hade haft rätt i sin uppgift till protokollet, men Wanjura hade icke haft
ringaste anledning att vara honom gramse härför, snarare tvärt örn.

Fjärdingsmannen i Norbergs polisdistrikt Knut II. Lindgren ville framhålla,
att lian, som samarbetat med Wanjura under ett par år, aldrig haft
något att invända mot hans sätt att handhava tjänsten. Han hade visat
stort nit i sitt arbete samt hållit efter även smärre förseelser såsom mot,
vägtrafikstadgan och pilsnerförordningen, något som icke kunde läggas
honom till last. men givetvis icke skapade popularitet, helst som Wanjura
möjligen saknade gemyt samt understundom kunde bliva en smula
het. Beträffande Lindholm uppgåve Lindgren, att denne i yngre år missbrukat
alkohol samt varit känd som en stor bråkstake, dock hade han
under de senaste tio åren, Lindgren veterligt, icke misskött sig. Ryktesvis
hade Lindgren emellertid hört att Lindholm under sistlidne pingsthelg
uppträtt bråkigt på allmän plats och till synes varit berusad. Vad arbetaren
Alfred Häll anginge, ville Lindgren hålla före, att denne vore en
vindböjtel, som holle med den hail sist talade vid samt med anledning därav
måhända icke alltid handskades så noga med sanningen.

Berta Irenis Susanna Skult, Skansen 2, Fagersta, hade under senaste
hösten varit anställd som kokerska å hotellet i Norberg. Under förmid
dagen, troligen vid 12-tiden, den 2 oktober 1933 hade Lindholm i något
ärende kommit in i hotellets kök. Han hade där fört ett högljutt och osammanhängande
språk, som uppenbarligen tydde på, att han då varit onykter.
Bland annat hade han orerat örn hur stark han var ävensom slagit
Davén i spisen. Då Berta Skult hett honom gå ut ur köket, hade Lindholm
kallat henne ’pigdjävul\ Han hade även i något sammanhang utslungat
epitetet ''käringdjävul’, men hade Berta ej fullt klart för sig, mot vem detta
var riktat.

Elsa Eufemia Karlsson, (långsbacken 2, Söderbärke socken, hade vid
lörenämnda tillfälle innehaft plats som köksa å hotellet i Norberg. Hon
uppgåve, att hon känt Lindholm sedan flera år tillbaka och vanligen funnit
honom litet högljudd men skämtsam och gemytlig. På förmiddagen
den 2 oktober (närmare kunde hon ej angiva tiden), då Elsa Karlsson uppehållit
sig i ett rum i närheten av hotellets kök, kallat bakfickan, hade hon

129

hört en röst som hon igenkänt såsom Lindholms. Orden hade hon ej upp
fattat, men rösten hade varit ovanligt högljudd och låtit ej så litet argsint,
varför hon genast fått den uppfattningen, att Lindholm varit berusad.
På grund av bekantskapen med Lindholm hade hon ämnat sig in i
köket, men Berta Skult hade sökt hindra henne därifrån under framhållande,
att örn Lindholm finge se var flickorna voro, skulle de aldrig bliva
av med honom. Elsa hade emellertid, utan att hava blivit sedd av Lindholm,
på något avstånd iakttagit Lindholm varvid hennes uppfattning örn
Lindholms tillstånd, särskilt med hänsyn till hans tal, bekräftats. Vid
detta tillfälle hade fru Wahlberg uppehållit sig i köket.

Nämndemannen Anders Gustaf Andersson i Olsbenning, telefonledes
hörd, uppgåve att han antagligen vid 4-tiden förenämnda dag i och för intagande
av middag, uppsökt Norbergs hotell. Vid passerandet av verandamatsalen
hade han som hastigast observerat W an jura stående vid ett bord,
varvid Lindholm och en annan person varit sittande. Han ville erinra
sig att diskussionen varit ganska högljudd ävensom att Wanjura i något
sammanhang låtit undslippa sig ordet ''finka’. Det hade förefallit honom
som örn Lindholm varit i någon mån berusad, dock vågade han ej bestämt
yttra sig härom. På fråga, huruvida han funnit att Wanjura på något
sätt kunde anses hava förgått sig mot Lindholm, förklarade Andersson sig
icke kunna yttra sig härom, men vöre hans personliga uppfattning den
att Wanjura städse uppträdde korrekt.

Den 17 mars.

Jur. kand. Nils Teodor Holmer, Västerås, anställd som första notarie
vid Västmanlands mellersta domsaga, vidhölle sina omvittnade uppgifter
i ämnet vid rannsakningstillfället den 27 november 1933. Efter förmiddagens
rättsförhandlingar i Norberg den 2 oktober samma år mellan klockan
4 och 5 e. m. hade han, andre notarien å domsagan T. Hedberg samt e. landsfiskalen
Wanjura gemensamt begivit sig från tingsstället till hotellet.
Efter vad Holmer ville minnas hade de alla tre genom den s. k. verandamatsalen
uppsökt stora matsalen. Holmer hade därvid observerat att ett
av de 5 borden å verandan varit upptaget av två personer. Sedan de i matsalsgarderoben
tagit av sig ytterkläderna, hade Wanjura gått fram till
verandadörren och sett sig omkring. Holmer ville erinra sig att Lindholm
uå, sittande vid bordet, tillropat Wanjura ett ''god dag landsfiskalen’. Då
Wanjura antagligen icke ansett sig böra besvara hälsningen, utan dragit
sig tillbaka in i stora matsalen, hade Lindholm följt efter honom dit samt
framkastat den frågan, örn landsfiskalen icke kände igen honom. Wanjura
hade då en smula irriterat genmält ’Jo visst, men gå nu och sätt sig Lindholm’.
Denne hade då först vänt och tagit ett par steg mot sitt bord, men
därefter åter vänt och i ganska arrogant ton yttrat, att han ej hade anledning
gå på befallning av Wanjura. Sedan Wanjura ånyo uppmanat Lind 9—Justitieombudsmannens

ämbetsberättelse till 1935 drs riksdag.

130

holm att gå och sätta sig samt möjligen helt varligt sökt skjuta ut Lindholm
å verandan, hade Lindholm brusat upp, varvid en hetsig dispyt uppstått.
Innehållet härav hade Holmer emellertid ej uppfattat. Efter det
Lindholm emellertid småningom återvänt till sitt bord, torde Wanjura
gått fram till detta och då framkastat något örn att finkan vore uppeldad.
Strax därpå hade Wanjura anmodat fjärdingsmannen I. G. Söderberg,
som nu kommit in i matsalen, att anhålla och avföra Lindholm till arresten.
Holmer ville framhålla, att han, som under uppträdet varit sysselsatt
med sin måltid och därför endast flyktigt intresserat sig för förloppet,
icke i detalj kunde rekonstruera detsamma. På särskild fråga om Holmer
fått den uppfattningen att Lindholm varit berusad vid tillfället förklarade
denne, att enligt hans mening hade detta icke varit fallet, men
möjligen hade han varit litet ''pilsnerglad’. Med anledning av Wanjuras
påstående i sin förklaringsskrift till J. O. den 24 januari detta år, att Holmer
framkastat möjligheten av att Lindholm kunnat ställas under åtal
redan samma dag etc., ville Holmer nu framhålla, att han icke avsett just
detta fall, utan blott resonerat örn saken helt principmässigt.

Jur. kand. Tjelvar Hedberg, Västerås, som varit närvarande vid berörda
uppträde, avgåve i huvudsak samma uppgifter som Holmer angående dess
förlopp samt arten av Lindholms sinnestillstånd.

Fjärdingsmannen I. G. Söderberg, Västanfors, förklarade sig på förfrågan
i telefon icke kunna påstå att Lindholm, vid avförandet till arresten,
varit av starka drycker märkbart överlastad.”

Av vad i handlingarna upplysts framgick att vid det tillfälle varom
fråga var sådana omständigheter ej förelegat att på grund därav Wanjura
ägt att pa sätt som skett taga Lindholm i förvar. Då Wanjura bort
inse detta förhållande, fann jag att han genom sitt nämnda förfarande
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Enär det sålunda begångna felet var av beskaffenhet att ej kunna undgå
min beivran, uppdrog jag åt den åklagare, som av K. B. i Västmanlands
län förordnades, att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Wanjura för berörda tjänstefel samt därvid yrka
ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde
tillfälle beredas Lindholm att yttra sig i målet, och borde av Lindholm
framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Gamla Norbergs bergslags tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 22 maj 1934 följande.

Enär genom vad i målet förekommit finge anses utrett att Wanjura
den 2 oktober 1933 å Stora hotellet i Norberg utan fullgiltig anledning låtit

131

anhålla och i förvaringsarrest insätta Lindholm och att Lindholm fått
kvarstanna där under en tid av mellan två och tre timmar, men tillika
finge anses ådagalagt att Lindholm genom sitt uppträdande i viss mån
givit Wanjura anledning till den uppfattningen att Lindholm varit berusad,
prövade häradsrätten, jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, rättvist
döma Wanjura att för tjänstefel utgiva 20 dagsböter, varje dagsbot
beräknad till 3 kronor.

Wanjura förpliktades därjämte att till Lindholm utgiva gottgörelse för
protokoll och avskrifter, för rådfrågning hos advokat och för inställelse
vid rätten med tillhopa 60 kronor samt för obehag och skada i övrigt med
100 kronor, tillhopa 160 kronor.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Vilseledande uppgifter av kyrkoherde i framställning till

Konungen.

Vid kyrkostämma den 27 februari 1916 med Väddö församlings pastorat
beslöt stämman att hos Kungl. Majit göra ansökan att av det från Väddö
kyrkoherdeboställe uppkommande lönehostället måtte få undantagas ett
å karta utmärkt område örn 1,4457 hektar att användas såsom tomt för
prästgård åt församlingens komminister. Vidare beslöt kyrkostämman att
i samma ansökan hemställa, att komministerbostället 34 mantal Elmsta
nr 5 måtte i sin helhet och i befintligt skick få säljas till den högstbjudande
samt att köpeskillingen för komministerbostället måtte i sin helhet
tillerkännas församlingen såsom bidrag till uppförande å sagda tomtområde
av ny prästgård för komministern; och förband sig församlingen att
uppföra sådan ny prästgård under förutsättning av bifall till ifrågakomna
ansökan. Åt stämmans ordförande, kyrkoherden G. Åkerman, samt kronolänsmannen
E. Lindblad uppdrogs att ingå till Kungl. Majit med denna
församlingens begäran. Uppdraget fullgjordes av Åkerman och Lindblad
genom överlämnande till ecklesiastikdepartementet av en den 4 april 1916
dagtecknad, till Konungen ställd skrift.

Genom resolution den 1 juni 1917 fastställde Kungl. Majit lönereglering
för prästerskapet i pastoratet att träda i kraft den 1 maj 1918. I resolutionen
föreskrevs att fri bostad skulle beredas komministern genom upplåtelse
av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stadgades, antingen
å komministerbostället ''A mantal Elmsta nr 5 eller å plats i närheten
av Väddö kyrka, som Kungl. Majit ville på anmälan framdeles
bestämma; komministern och pastoratet dock obetaget att för tiden intill
dess beslut, som Kungl. Majit kunde komma att meddela angående förflyttning
av komministerbostaden, ginge i verkställighet eller Kungl. Majit

132

annorlunda förordnade träffa särskild överenskommelse angående bostadens
å nuvarande komministerbostället omfattning och beskaffenhet.

Den 4 oktober 1932 inkom till ecklesiastikdepartementet från nuvarande
kyrkoherden i pastoratet Arvid Hallenberg en skrivelse av följande
lydelse:

”Till Konungen.

Enligt av kyrkorådet i Väddö församling, Stockholms län, åt mig den 23
september 1932 lämnat uppdrag (Bil. 1), får jag härmed underdånigt anhålla,
det Eders Kungl. Maj:t täcktes, i enlighet med Eders Kungl. Maj:ts
nådiga resolution den 1 juni 1917, slutgiltigt pröva frågan örn förllyttning
av bostaden åt komministern i Väddö församling till den plats som för
ändamålet reserverats å kyrkoherdebostället i närheten av kyrkan. Karta
över denna tomt har bilagts församlingens år 1917 i ämnet gjorda underdåniga
ansökan.

Anledningen till denna underdåniga anhållan är följande:

Nuvarande komministergården har ett för komministerns tjänst synnerligen
olämpligt läge. Avståndet till sockenkyrkan, pastorsexpeditionen och
lokalen för konfirmationsundervisningen är något över 4 km., det betyder
således att komministern har att resa inemot en mil för varje tjänsteförrättning
å nämnda ställen. Något över en km. av vägen från komministergården
upp till allmänna landsvägen brukar vintertiden vara igensnöad,
så att man ofta icke kan komma fram varken åkande eller gående på den.
Denna olägenhet föranledde redan år 1917 församlingen och synenämnden
att ifrågasätta förflyttningen.

Nu har frågan örn förflyttningen ånyo blivit aktuell på grund därav att
den gamla komministergården befinner sig i så förfallet skick att den av
sakkunniga byggmästare och andra kommittéer, kyrkoråd och kyrkostämma
enhälligt förklarats icke vara värd påkostas någon reparation (Bil. 2).
Fördenskull har nu Uppsala Domkapitel förordnat örn laga syn å densamma
(Bil. 1), som av Domhavanden är utsatt att hållas den 5 november
1932 (Bil. 3).

För att synerätten må kunna veta Eders Kungl. Maj:ts nådiga vilja i
saken, anhålles underdånigst, det Eders Kungl. Majit täcktes nådigt pröva
frågan före nämnda dag samt nådigt medgiva förflyttning av bostad åt
komministern i församlingen till den å ovanberörda kartan utstakade tomten
i närheten av Väddö kyrka.

Underdånigst

Å Kyrkorådets och Kyrkostämmans vägnar:

Arvid Hallenberg.

Kyrkoherde.

Väddö den 3 oktober 1932.”

133

Vid skrivelsen var fogat utdrag av protokoll vid sammanträde med
kyrkorådet i Väddö församling den 23 september 1932. Därav framgick att,
sedan domkapitlet i skrivelse den 7 september 1932 till vederbörande domhavande
anhållit att laga syn måtte hållas å den till komministern i Väddö
församlings pastorat upplåtna prästgården, kyrkorådet uppdragit åt Hallenberg,
i hans egenskap av ordförande, ”att till Kungl, Majit ingå med
underdånig anhållan, att Kungl. Majit i enlighet med dess nådiga resolution
1 juni 1917 täcktes slutgiltigt pröva frågan örn förflyttning av bostaden
åt komministern i församlingen till den plats, som härför reserverats
å kyrkoherdebostället i närheten av kyrkan”.

Skrivelsen åtföljdes dessutom av följande handlingar!

1) protokoll vid sammanträde med församlingens kyrko- och skolråd den
4 oktober 1930, varav framgick att en särskild kommitté tillsatts med uppdrag
att undersöka vilket som skulle ställa sig mest fördelaktigt: att reparera
komministerbostaden genom utförande av dels vissa arbeten som vid
ekonomisk besiktning den 3 och den 20 juli 1929 föreskrivits av boställsnämnden,
dels vissa ytterligare arbeten som vid samma besiktning av
nämnden överlämnats till församlingens prövning och beslut, eller att vidtaga
fullständig ombyggnad av bostaden, eller att flytta denna från komministerbostället
till tomten å kyrkoherdebostället samt där för ändamålet
verkställa nybyggnad;

2) protokoll vid kyrko- och skolrådets sammanträde den 11 i samma månad,
utvisande att, efter det sagda kommitté enligt avgivet utlåtande funnit
hittillsvarande komministerbostaden i sådant tillstånd att den omöjligen
kunde anses värd att påkostas någon reparation, kyrko- och skolrådet
beslutat att till kyrkostämman hänskjuta förslag örn att dels verkställa
nybyggnad för komministerbostad å den därtill utsedda tomten å
kyrkoherdebostället, dels ingå till Kungl. Majit med förnyad ansökan örn
tillstånd till komministerboställets försäljning och köpeskillingens disponerande
för uppförande av den nya bostaden;

3) protokoll vid kyrkostämma med församlingen den 19 oktober 1930,
enligt vilket kyrkostämman i anledning av kyrko- och skolrådets nyssnämnda
framställning beslutat dels ”tillsätta en kommitté, som skulle
göra en allsidig utredning av frågan och att till Kungl. Majit ingiva
underdånig ansökan örn rätt att sälja gamla komministergården och därtill
hörande bostället, såvida det kunde finnas möjlighet för församlingen att
för uppförandet av ny komministergård disponera den vid försäljningen
uppkommande köpeskillingen,” dels till medlemmar i denna kommitté utsett
Hallenberg jämte fyra andra personer, därav Hallenberg skulle vara
sammankallande ledamot; samt

4) protokoll vid sammanträde den 28 januari 1931 med sistnämnda kommitté,
varav framgick att kommittén dels funnit den vid ekonomiska be -

134

siktningen år 1929 föreslagna ”dyrare restaureringen” av komministerbostaden
med hänsyn till dennas beskaffenhet i övrigt icke bliva av det
värde för framtiden att den kunde motsvara kostnaden, dels ansett förslaget
örn försäljning av komministerbostället Y, mantal Elmsta nr 5 böra
avstyrkas.

I särskild till Konungen ställd skrivelse den 3 oktober 1932 anhöll komministern
i pastoratet E. Ljungwe, under hänvisning till vad kyrkorådets
ordförande anfört, att Kungl. Majit måtte ”i enlighet med kyrkorådets och
kyrkostämmans underdåniga framställning” medgiva förflyttning av
komministerbostaden.

I anledning av Hallenbergs skrivelse blevo i ärendet hörda vederbörande
kontraktsprost, domkapitlet i Uppsala, länsstyrelsen i Stockholms län och
kammarkollegium. Något yttrande från församlingens beslutande organ
inhämtades däremot ej.

Genom beslut den 18 november 1932 förordnade Kungl. Majit, med ändring
av vad i 1917 års resolution föreskrivits, att prästgård för komministern
i Väddö församlings pastorat skulle, i enlighet med de närmare föreskrifter
som av synerätt kunde komma att meddelas, förläggas å kyrkoherdebostället.
I beslutet upptogs särskilt att den framställning varå beslutet
grundade sig vore gjord av kyrkoherden i församlingen ”å kyrkorådets
och kyrkostämmans vägnar”.

I en hit inkommen klagoskrift anförde ledamoten av kyrkofullmäktige
W. Wilhelmsson, kommunalnämndsordföranden K. Svärdh och ledamoten
av kommunalfullmäktige A. Erikson, alla i Väddö, följande.

I sin framställning till Konungen hade kyrkoherden Hallenberg talat å
kyrkorådets och kyrkostämmans vägnar samt till stöd härför åberopat en
del protokoll. Hallenberg hade dock undvikit att till sin ansökan foga protokoll,
vilka innehölle beslut som ginge i ansökningen återspeglade önskningar
emot. Vid studium av de kyrkostämmobeslut som funnes i ärendet
framginge att i protokollet den 27 februari 1916, vilket vore det enda som
innehållit något positivt i den till Kungl. Majit uttalade riktningen, uppdrag^
åt dåvarande ordföranden i kyrkostämman Åkerman och kronolänsmannen
Lindblad att inhämta Kungl. Majits nådiga vilja, och således
ej åt nuvarande kyrkoherden i Väddö. Det enda positiva beslut som därefter
fattats av en kyrkostämma i saken vore av den 31 maj 1931, då stämman
beslutat bifalla ett av en den 2 maj 1931 tillsatt kommitté avgivet
förslag örn reparation av komministergården. Enligt detta kommittéförslag
skulle komministergården blivit iståndsatt för ett betydligt billigare
pris än vad en nybyggnad betingade. Då reparationerna av komministergården
nästa gång behandlats av den beslutande myndigheten inom församlingen,
hade det varit kyrkofullmäktige, vilka under den mellanlig -

135

gande tiden valts, som beslutat i ärendet. Som kyrkofullmäktige sutte både
kyrkoherden Hallenberg och komministern Ljungwe, men ordförande vore
rektorn W. Mattsson.

Genom upprepade manövrer i kyrkorådet, anförde klagandena vidare,
hade det intensivt arbetats för skapande av ett underlag för besluts genomförande
i den riktning som Kungl. Majit nu beslutat. Bland annat
hade den 13 april 1930 kyrkostämman på Ljungwes förslag beslutat använda
för komministergårdens reparation anslagna medel för annat ändamål.
Och den 2 juni 1932 hade kyrkorådet försökt genomföra nybyggnad på
komministerbostadens gamla grund. Alla dessa olika förslag hade dock till
slut endast resulterat i att kyrkofullmäktige, trötta på alla olika förslag,
beslutat genomföra boställsnämndens vid ekonomisk besiktning år 1929 påkallade
reparation. Att märka vore att detta beslut fattats den 24 juli 1932
samt att reservation vid detta tillfälle anmälts av bland andra Hallenberg
och Ljungwe. Oaktat församlingens beslutande organ i denna sak tydligt
uttalat sin mening, hade dock Hallenberg den 3 oktober 1932 på församlingens
vägnar till Kungl. Majit ingivit ansökan, att i enlighet med bland
annat kyrkostämmans beslut komministerbostaden måtte förflyttas till
plats i närheten av Väddö kyrka. Då klagandena ansåge denna Hallenbergs
åtgärd oriktig, ville klagandena underställa densamma J. Ois prövning,
under anhållan att J. O. måtte mot Hallenberg vidtaga de åtgärder
vartill saken kunde föranleda.

Av vid klagoskriften fogade handlingar framgick bland annat.

Den 31 maj 1931 beslöt, efter förslag av kyrko- och skolrådet, kyrkostämman
under ordförandeskap av Hallenberg att företaga reparation av komministergården
för en kostnad av högst 6,385 kronor. Häri ingick dels den
beräknade kostnaden, 3,000 kronor, för de arbeten som föreskrivits av boställsnämnden
vid ekonomiska besiktningen år 1929, dels kostnaden för
vissa ändringar och tillägg vilka vid sidan härav föreslagits av en den 2
maj 1931 utsedd kommitté vari suttit, bland andra, Svärdh.

Sedan från och med den 1 januari 1932 församlingen tillkommande beslutanderätt
uppdragits åt kyrkofullmäktige, beslöto dessa vid sammanträde
den 29 maj 1932 att bereda kyrkorådet tillfälle yttra sig över dåmera
föreliggande, av en den 19 i samma månad tillsatt kommitté upprättat
förslag till fullständig ombyggnad av bostaden å komministerbostället.
Dylikt yttrande avgav kyrkorådet, likaledes under Hallenbergs
ordförandeskap, den 2 juni 1932. Däri hemställdes, dels att kyikofullroäktige
måtte låta i enlighet med nyssnämnda förslag ombygga komministerbostaden
under villkor att den beräknade totalkostnaden, 15.000 kronor,
icke finge överskridas, dels att fullmäktige måtte vidtaga alla åtgärder
som erfordrades för att få förslaget godkänt av vederbörande myndigheter.

Denna framställning behandlades å sammanträde med kyrkofullmäktige

136

den 24 juli 1932. Därvid avslogs kyrkorådets hemställan. I stället beslöto
fullmäktige — i enlighet med ett inom kyrkorådet av Svärdh och två andra
ledamöter reservationsvis framfört yrkande — uppdraga åt kyrkorådet
att, för en kostnad av 3,000 kronor, låta verkställa ”de av 1929 års boställsnämnd
beslutade reparationerna på komministergården, vartill medel äro
upptagna i årets stat”. Mot detta beslut reserverade sig, bland andra, Hallenberg
och Ljungwe.

över beslutet anförde sedermera Ljungwe besvär hos länsstyrelsen i
Stockholms län. I resolution den 20 februari 1933 — vilken ej överklagats
fann dock länsstyrelsen vad Ljungwe i besvären anfört icke vara av
beskaffenhet att föranleda upphävande av kyrkofullmäktiges beslut.

Från klagandena inkommo även utdrag av protokoll, förda vid sammanträden
med kyrkofullmäktige den 27 februari och den 23 april 1933. Av
förstnämnda protokoll inhämtades att vid sammanträdet i fråga föredragits
Kungl. Maj:ts resolution den 18 november 1932, jämte de handlingar
varå denna grundade sig, samt att fullmäktige därefter beslutat att, som
församlingen icke begärt förflyttningen av komministerbostaden och ej ens
haft tillfälle att yttra sig i frågan, ärendet skulle bordläggas för närmare
utredning. Av protokollet den 23 april 1933 framgick att kyrkofullmäktige
då beslutat att ej bevilja ansvarsfrihet för kyrkorådets åtgärd den 23 september
1932 att uppdraga åt ordföranden att ingå till Kungl. Majit med
anhållan örn komministergårdens förflyttning, vilken åtgärd fullmäktige
funno kyrkorådet icke hava ägt befogenhet vidtaga.

I infordrat yttrande anförde Hallenberg följande.

I klagoskriften vore Hallenberg beskylld för att hava undvikit att vid
ansökningen till Konungen medtaga protokoll, som ginge i denna återspeglade
önskningar emot. Såsom bevis därför hade anförts ett beslut av
kyrkostämman den 31 maj 1931 samt det av kyrkofullmäktige den 24 juli
1932 fattade beslutet örn reparation av nuvarande komministerbostaden.
Kyrkostämmans beslut av den 31 maj 1931 hade emellertid upphävts av
kyrkofullmäktige vid sammanträdet den 29 maj 1932. Och fullmäktiges beslut
den 24 juli 1932 hade icke haft någon beröring med Hallenbergs påtalade
ansökan. För övrigt hade det icke längre någon giltighet, sedan domkapitlet
till följd av detsamma den 7 september 1932 förordnat örn laga syn
å komministergården. Det vore betecknande för klagoskriften, att däri alldeles
förtegats denna laga syn liksom övriga faktorer, som varit de avgörande
för Kungl. Maj:ts beslut, först och främst att Kungl. Majit genom
resolution den 1 juni 1917 beslutat, att Kungl. Majit ville på anmälan framdeles
bestämma örn komministerbostadens förflyttning till plats i närheten
av Väddö kyrka eller annorlunda förordna. Frågan örn komministerbostadens
förflyttning hade alltså legat i Kungl. Majits hand att avgöra, och

137

det medgivande som lämnats pastoratet att med komministern träffa särskild
överenskommelse angående bostadens å nuvarande komministerbostället
omfattning och beskaffenhet hade enligt nämnda resolution skolat
gälla endast för tiden intill dess beslut, som Kungl. Majit kunde komma
att meddela angående förflyttning av komministerbostaden, ginge i verkställighet
eller Kungl. Majit annorlunda förordnade.

Anhållan örn förflyttning av bostaden, anförde Hallenberg vidare, hade
beslutats av kyrkostämman den 27 februari 1916 och föranlett 1917 års resolution.
Kyrkostämman hade alltså en gång för alltid överlåtit denna sak
till Kungl. Majits beslut. Denna anhållan hade icke heller någonsin återkallats
utan av kyrkostämman alltjämt vidhållits, ja kyrkostämman hade
— vilket i klagoskriften även förteges — den 19 oktober 1930 beslutat upprepa
densamma och lämnat Hallenberg m. fl. i uppdrag att ingiva den till
Kungl. Majit. Detta uppdrag, som Hallenberg ännu innehade, hade dock
icke blivit fullgjort förrän även kyrkorådet den 23 september 1932 ånyo
givit Hallenberg det. Anledningen till dröjsmålet hade varit att Hallenberg
ansett sig böra avbida resultatet av underhandlingar i avsikt att
träffa den i 1917 års resolution medgivna särskilda överenskommelsen om
komministerbostadens restaurering och användande tillsvidare. Då emellertid
dessa underhandlingar, till följd av klaganden Svärdhs och hans
medkommitterades återtaganden och upphävanden av sina egna förslag
och beslut, icke länt till den i resolutionen förutsatta överenskommelsen,
och frågan örn bostadens reparation eller ombyggnad icke längre kunnat
få avgöras av församlingen, emedan domkapitlet förordnat örn laga syn,
hade kyrkorådet funnit sin plikt vara att göra anmälan därom till Kungl.
Majit, så att Kungl. Majit finge tillfälle att slutgiltigt besluta örn var
bostaden skulle komma att ligga. Frågan hade tydligen befunnit sig i det
läge, som Kungl. Majit avsett vid utfärdandet av meromnämnda resolution.
Vad som väckt klagandenas missnöje vore således icke några av vare
sig kyrkorådet eller Hallenberg vidtagna oriktiga åtgärder. Klandret mot
kyrkorådet gällde intet annat än att kyrkorådet fullgjort sin laga skyldighet
och anmält örn den förestående laga synen till Kungl. Majit. Och
klandret särskilt mot Hallenberg avsåge blott att Hallenberg fullgjort sin
ämbetsplikt samt utfört det honom lämnade uppdraget. Framställningen
till Kungl. Majit hade Hallenberg låtit åtföljas av vederbörliga kyrkorådsoch
kyrkostämmoprotokoll i ärendet med därtill hörande utredning samt
övriga för Hallenberg tillgängliga handlingar, som varit upplysande i och
berört saken. Att dessa uppgifter varit riktiga i alla avseenden hade
styrkts av de yttranden som i ärendet avgivits av vederbörande kontraktsprost,
vilken på nära håll ständigt följt frågans utveckling, domkapitlet,
som efter kyrkofullmäktiges beslut den 24 juli 1932 i den särskilda frågan
örn reparation av gamla komministerbostaden erhållit samtliga protokoll

138

även härom och till följd därav förordnat om den meromnämnda laga
synen, länsstyrelsen, som även hade erhållit nämnda protokoll, samt slutligen
kammarkollegium, till vars utförliga utredning i ärendet Hallenberg
i synnerhet ville hänvisa. Därmed syntes ytterligare upplysningar i anledning
av klagoskriftens insinuationer och förvrängningar vara överflödiga.

I avgivna påminnelser framhöllo klagandena till en början att deras anmälan
riktade sig mot det förhållandet, att Hallenberg i sin skrivelse till
Kungl. Majit förtegat eller kanske ”glömt” församlingens beslutande organs
tydligt uttalade vilja beträffande komministerbostaden samt att Hallenberg
utan uppdrag i kyrkostämmans namn ingivit ansökan örn bostadens
förflyttning. Klagandena vände sig härefter mot Hallenbergs åberopande
av kyrkostämmans protokoll den 19 oktober 1930 och anmärkte
därvidlag i huvudsak följande: Något stöd för Hallenbergs handlingssätt
stöde icke att hämta av det i sagda protokoll intagna beslutet. Frågan örn
eventuell förflyttning av komministerbostaden hade nämligen stämman
uttryckligen gjort beroende av örn den nuvarande bostaden kunde säljas
och köpeskillingen få användas för nybyggnad. Genom att åberopa kommittéprotokollet
den 28 januari 1931, enligt vilket försäljningen avstyrktes,
hade Hallenberg själv påvisat att beslutet av den 19 oktober 1930 förfallit.
Det uppdrag varom fråga varit hade ju för övrigt icke lämnats åt
Hallenberg ensam, och kommittén såsom sådan hade aldrig beslutat någon
ansökan örn vare sig försäljning eller förflyttning av komministerbostaden.
Slutligen framhöllo klagandena att de ej kunde finna att domkapitlets
beslut örn syn inneburit någon skyldighet för Hallenberg att inrapportera
detta till Kungl. Maj:t, än mindre å kyrkostämmans vägnar begära
förflyttning av komministerbostaden.

Med den förklaring Hallenberg avgivit fann jag mig icke kunna åtnöjas.
och i följd därav blev åtal anställt mot Hallenberg inför domkapitlet i
Uppsala. I den skrivelse, varigenom åtalet anhängiggjördes, anförde jag
följande.

Till fullgörande av det uppdrag han, såsom självskriven ordförande i
kyrkorådet i Väddö församling, erhållit genom dettas beslut den 23 september
1932 har Hallenberg avsänt sin till Konungen ställda skrivelse den
3 oktober 1932 angående förflyttning av bostaden för komministern i församlingens
pastorat. Därvid har han i skrivelsen angivit att den av honom,
i hans egenskap av kyrkoherde, avlätes jämväl å kyrkostämmans vägnar.
Härtill har han emellertid ej ägt stämmans bemyndigande. Tydligt är att
någon befogenhet för Hallenberg att såsom skett handla jämväl för kyrko -

139

stämman icke kunnat följa av det av honom åberopade beslutet den 27
februari 1916. Och det uppdrag som enligt beslutet å stämman den 19 oktober
1930 lämnats kommittén, varav Hallenberg utsetts till sammankallande
ledamot, har så mycket mindre kunnat giva honom rätt att i anmärkta
hänseendet företräda stämman som uppdraget ej anförtrotts åt
Hallenberg ensam, och för övrigt sedermera stämman tillsatt nya kommittéer
för utredning rörande komministerbostaden. Framställningen till
Konungen har alltså av Hallenberg utan fog givits sken av att vara beslutad
jämväl av kyrkostämman. Och därav har tydligen föranletts att
det i församlingens angelägenheter beslutande organet icke fått tillfälle att
giva tillkänna sina synpunkter i saken. Att vid den tid då framställningen
gjordes församlingens beslutanderätt i förevarande avseende i verkligheten
varit uppdragen åt kyrkofullmäktige är härvidlag utan betydelse. Jag
vill i detta sammanhang framhålla att Väddö församling ej haft sådant
invånarantal att kyrkofullmäktige skolat omedelbart på grund av lag
finnas.

I sin ifrågavarande skrivelse har Hallenberg också i övrigt lämnat vilseledande
uppgifter. Sålunda har han anfört att frågan örn komministerbostadens
förflyttning åter aktualiserats av den anledning att dittillsvarande
bostaden befunne sig i så förfallet skick att den av, bland andra,
kyrkoråd och kyrkostämma ”enhälligt förklarats icke vara värd påkostas
någon reparation”. Till stöd härför har Hallenberg åberopat ovannämnda
vid skrivelsen till Konungen fogade protokollsutdrag, utan att upplysa att
ämnet av sagda myndigheter blivit ytterligare behandlat. Såsom av den
förut lämnade redogörelsen framgår ha emellertid — i närvaro av Hallenberg
— även vid andra tillfällen i fråga örn avhjälpande av brister å komministerbostaden
träffats avgöranden som varit av väsentlig betydelse för
bedömande av församlingens inställning till spörsmålet angående bostadens
förflyttning till kyrkoherdebostället. Jämväl i denna del har alltså
Hallenbergs framställning varit ägnad att bibringa dem som haft att taga
befattning med hans ansökan en oriktig mening beträffande å sakens behandling
inverkande omständigheter.

På grund av vad ovan anförts fann jag att Hallenberg i angivna hänseenden
gjort sig skyldig till fel i sin tjänst av beskaffenhet att ej kunna
undgå beivran. Jag ställde därför Hallenberg under åtal inför domkapitlet
för berörda tjänstefel och yrkade att domkapitlet måtte, jämlikt å § lagen
den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i
sådana mål, döma honom till det ansvar som i nämnda lagrum vore stadgat
och domkapitlet funne hans fel förskylla.

Domkapitlet i Uppsala yttrade i utslag den 25 mai 1934 följande.

140

Domkapitlet funne utrett att kyrkoherden Hallenberg till fullgörande av
det uppdrag han av kyrkorådet i Väddö församling den 23 september 1032
erhållit att till Kungl. Majit ingå med underdånig anhållan, det Kungl.
Majit i enlighet med dess nådiga resolution den 1 juni 1917 måtte slutgib
tigt pröva frågan örn förflyttning av bostaden för församlingens komminister
till den plats, som därför reserverats å kyrkoherdebostället i när\
heten av församlingens kyrka, i sin egenskap av kyrkoherde och kyrkorådets
ordförande till Konungen avlåtit en den 3 oktober 1932 dagtecknad
underdånig framställning, som genom underskriften ”Å Kyrkorådets och
Kyrkostämmans vägnar i Arvid Hallenberg, Kyrkoherde” mot verkliga
förhållandet givits sken av att vid nyssnämnda tidpunkt vara beslutad
jämväl av kyrkostämman. Enär Hallenberg, även örn han mot sitt bestridande
icke kunde anses vara förvunnen att i avsikt att vilseleda hava givit
skrivelsen karaktär av att vara avlåten jämväl å kyrkostämmans vägnar,
genom den oriktiga underskriften likväl överskridit sin befogenhet och
förty, oavsett huruvida han givit underskriften nämnda lydelse utan att
hava varit fullt medveten örn dess innebörd, visat vårdslöshet i ämbetet,
prövade domkapitlet, jämlikt 5 § i lagen örn straff för ämbetsbrott av
präst och örn laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889, lagligt att för
vad Hallenberg sålunda låtit komma sig till last döma Hallenberg till
varning.

En av domkapitlets ledamöter, med vilken ärkebiskopen förenade sig,
var av skiljaktig mening och ansåg att utslaget lämpligen borde givas
följande formulering i ”Domkapitlet, som finner, att kyrkoherden Hallenberg
mot sitt bestridande icke kan anses vara förvunnen att i avsikt att
vilseleda hava givit skrivelsen karaktär av att vara avlåten jämväl å
kyrkostämmans vägnar, anser visserligen att kyrkoherden Hallenbergs åtgärd
att giva skrivelsen en så missledande underskrift tydligt vittnar örn
oförstånd i ämbetet, men finner dock icke detta oförstånd vara av så allvarlig
art, att det bör föranleda någon domkapitlets bestraffningsåtgärd
jämlikt § 5 i lagen örn straff för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol
i sådana mål den 8 mars 1889.”

Domkapitlets utslag har vunnit laga kraft.

15. Missbrukande av tjänsteställning såsom allmän åklagare.

Den 11 februari 1933 skedde å allmänna landsvägen mellan Charlottenberg
och Hovilsrud sammanstötning mellan en av G. Möllberg i riktning
mot Hovilsrud framförd, E. J. Möllberg tillhörig omnibus och en av H.

141

Morfelt i motsatt riktning förd personautomobil, med påföljd att båda
fordonen skadades. I anledning härav verkställde t. f. landsfiskalen i Charlottenbergs
distrikt G. Waernberger vid olika tillfällen i februari och mars
månader 1933 förhör med åtskilliga personer.

Till Försäkrings-Aktiebolaget Securitas, som meddelat trafikförsäkring
å den av Morfelt förda bilen, översände därefter ordinarie landsfiskalen i
distriktet N. G. Johnson underrättelse örn sammanstötningen, varjämte å
E. J. Mollbergs vägnar framställdes anspråk på att, i anledning av de
skador som vid kollisionen uppkommit å den av G. Möllberg förda omnibusen,
av bolaget utfå ersättning med sammanlagt 356 kronor 20 öre, vilken
summa beräknats på följande sätt: ”skjuts från olycksplatsen med
gods och folk 20 kronor, fyra stådagar 100 kronor, räkning från K. Magnusson
197 kronor 70 öre, räkning från H. Knutsson 11 kronor 50 öre samt
räkning från landsfiskalen 27 kronor.” Efter det bolaget vägrat godkänna
kravet, förklarade Johnson i skrivelse till bolaget den 10 maj 1933 att han
funne detta bolagets beslut icke vara bärande. Härjämte anförde Johnson
dels att, efter de upplysningar han erhållit i saken, tvekan ej torde råda
örn att Morfelt komme att bli fälld vid en rättegång, dels att Johnson,
därest ärendet ordnats i godo, ”ämnat att med denna sak låta bero”. Slutligen
sade Johnson sig ha velat meddela bolaget detta förhållande ävensom
att ting inträffade den 29 i samma månad.

I en den 20 maj 1933 hit inkommen klagoskrift anförde bolaget att, som
det vid upprepade tillfällen förekommit att åklagare obehörigen sammanblandat
sin åklagartjänst med ställningen som ombud för målsägande, bolaget
velat bringa innehållet i Johnsons skrivelse till J. 0:s kännedom,
för de åtgärder som därav föranleddes.

I yttrande, som hit inkom den 3 juni 1933, anförde Johnson: Av princip
brukade Johnson aldrig uppträda som ombud för målsägande i trafikmål,
utan målsägandena finge använda sig av advokater, då uppgörelse rörande
ersättningskrav ej kunde träffas. De flesta försäkringsbolag vöre
emellertid mycket måna örn och raska med att ersätta skador elter det de
av polisprotokoll funnit sig betalningsskyldiga. Det borde ju också vara
en fördel för vederbörande bolag att reglera skadeståndsfrågan före rättegången
och bespara kostnader för rättegångsombud. I nu ifrågavarande
fall hade klaganden haft tillgång till det förda polisprotokollet, men efter
upplysningar av Morfelt, vilken vore klagandens agent på platsen, hade
klaganden förklarat att klaganden ej ansåge sig skyldig ersätta skadan.
Av utredningen framginge likväl att stor tvekan ej kunde råda om vem
av bilförarna som föranlett skadan. Morfelt hade fört automobil under
många år och borde få anses som en skicklig chaufför, men andra chauffö -

142

rer ville göra gällande att lian ej kunde behärska förekommande situationer.
Huru därmed förhölle sig kunde Johnson ej säga, men Morfelt hade
under årens lopp varit med örn flera bilkollisioner, där hans försäkringsbolag
fått ersätta betydliga skador. Han hade aldrig visat någon god vilja
att påtaga sig ansvaret för inträffade bilkollisioner, där man ansett sig
haft goda skäl att begära detta. Beträffande den kollision varom här vore
fråga hade Morfelt senare kommit med olika icke bärande uppgifter. Ett
av de skäl som möjligen kunde föranleda att Morfelt ej borde anses vållande
till kollisionen skulle vara att väglaget varit slirigt och att det varit
svårt att ha bilen i sin hand. Då det endast varit fråga örn materiella skador
och ej heller sådana till något större belopp, hade Johnson möjligen
ansett sig ”böra vid åtal bero”, örn ersättningsfrågan ordnats. Av denna
anledning hade Johnson sänt klaganden den skrivelse som tagits så illa
upp. Johnson vågade dock påstå att varje annat försäkringsbolag i stället
skulle ha ordnat saken och icke trott mera på sitt ombud, som i förevarande
fall intoge jävsställning. På grund av vägens bredd och det avstånd
varpå Morfelt uppmärksammat den mötande omnibusen hade sedermera
Morfelt jämlikt 18 § motorfordonsförordningen ställts under åtal vid Jösse
häradsrätt. Målet hade förekommit den 29 maj 1933, varvid Morfelt bestritt
åtalet.

Klaganden avgav den 14 juli 1933 påminnelser och yttrade därvid: Ehuru
Johnson tydligen själv ansåge en sammanblandning av åklagartjänsten
och målsägandetalan oriktig, hade han icke desto mindre i detta fall synnerligen
energiskt drivit målsägandens sak. Därvid hade han uppenbarligen
sökt giva eftertryck åt sin framställning genom att samtidigt hänvisa
till att avgörandet i fråga örn åtal läge i hans hand. Johnsons förklaring
torde endast ytterligare understryka att han i frågor av förevarande
slag syntes ha tämligen oklara begrepp. Johnsons hänvisning till
samarbete med andra försäkringsbolag hörde ju egentligen ej hit, men
eftersom saken blivit bragt på tal ansåge sig klaganden kunna uttala den
uppfattningen att det vore en hos försäkringsbolagen allmänt gällande
uppfattning att tyvärr alltför ofta en stark och olämplig sammanblandning
ägde rum mellan landsfiskalerna i deras egenskap av allmänna åklagare,
å ena, samt i deras egenskap av målsägandeombud, å andra sidan. Det
vore just på den grund att fallet ej vore ensamstående, som klagandens anmälan
kommit till stånd. Klaganden önskade nämligen erhålla ett auktoritativt
yttrande, som kunde medföra en lösning av dessa frågor, så att den
nyssnämnda sammanblandningen upphörde. Enligt klagandens mening
måste rättvisans handhavare, enkannerligen allmänna åklagarna, i första
hand vara skyldiga att handla i enlighet med sitt ämbetsansvar och därvid
bortse från de intressen som de privata parterna kunde ha i saken. I an -

143

slutning härtill hänvisade klaganden till avfattningen av Johnsons skrivelse
till klaganden den 10 maj 1933. Däri konstaterade Johnson att E. J.
Möllberg hos klaganden framställt skadeståndsanspråk, vilka klaganden
emellertid avböjt. Därefter konstaterade Johnson att klagandens beslut
icke varit bärande, utan att efter de upplysningar han erhållit i saken
Morfelt torde bli fälld vid en rättegång. Därefter sade han: ”Hade ärendet
blivit ordnat i godo, hade jag ämnat att med denna sak låta bero.” Avfattningen
av sistnämnda passus, i belysning av händelseförloppet i övrigt,
torde klart och tydligt giva vid handen, hur olämpligt det vore, när åklagaren
i denna sin egenskap även försökte skipa ekonomisk rättvisa. Till
ytterligare belysning av vad slags förhållande klaganden med sin anmälan
avsåge kunde nämnas att klaganden i ett annat skadefall uppvaktats av
vederbörande åklagare såsom ombud för målsäganden, därvid förhandlingar
förts örn eventuellt skadestånd. I en skrivelse till klaganden från
denne åklagare hade förekommit följande uttalande: ”Såvitt jag kan förstå,
blir X. av rätten dömd skadeståndsskyldig och med största sannolikhet
även bötfälld. Edert förlikningsanbud å Kr. 100: — godtages icke av Y.,
men för den händelse Edert anbud höjes till Kr. 500:—, synes uppgörelse
kunna ske. I annat fall måste stämning uttagas å X.” Då klaganden under
sådana omständigheter avböjt kravet, hade åtal också anhängiggjorts mot
klagandens försäkringstagare, därvid emellertid åklagarens ansvarstalan
i såväl underrätten som hovrätten ogillats. Men då försäkringstagaren,
som saknade vittnen, icke visat sig vara fri från vållande, hade klaganden
fått utgiva ett skadestånd, som dock jämkats ända ned till ”54 av vad eljest
skolat utgå” (se åtalet sid. 92 o. f.). Det vore i känslan av att en sådan behandling
av skadefallen kränkte det allmänna rättsmedvetandet, som klaganden
fäst J. 0:s uppmärksamhet på förhållandena.

Sedan, på sätt i Johnsons yttrande antytts, Waernberger efter stämning
till häradsrättens sammanträde den 29 maj 1933 å tjänstens vägnar påstått
ansvar å Morfelt för det denne vid olyckstillfället icke anpassat personautomobilens
hastighet efter som behörig hänsyn till trafiksäkerheten
krävt och nödig försiktighet bjudit, utlät sig häradsrätten — där G. Möllberg
tillstädeskommit såsom målsägande samt yrkat ersättning för skada
å omnibusen med 356 kronor 20 öre enligt en å honom av E. J. Möllberg
utställd räkning — i utslag den 25 september 1933: Då genom i målet hörda
vittnena H. Nilssons och A. Perssons berättelser det finge anses styrkt, att
Morfelt vid framförandet av automobil å allmänna landsvägen Charlottenberg—Hovilsrud
den 11 februari 1933 icke anpassat automobilens hastighet
efter som vid i målet angivna tillfälle trafiksäkerheten krävt och nödig
försiktighet bjudit, samt Morfelt därigenom varit vållande till att automobilen
sammankört med av G. Möllberg i motsatt riktning å vägen fram

144

förd personomnibus, ty och som i målet lämnats ostridigt, att densamme
vid tillfället ifråga sålunda skadats, att vänstra framhjulet höjts, högra
framhjulets gummiring gått sönder, främre stoff ångarens högra sida inklämts
och axelstången mellan framhjulen höjts, för vilka skadors avhjälpande
G. Möllberg fordrat ersättning med 189 kronor 20 öre, som därutinnan
av Morfelt ansetts skäligt, samt Morfelt likaledes medgivit skäligheten
av utav G. Möllberg för personomnibusens forslande från platsen
till Charlottenberg fordrade 20 kronor, men mot Morfelts bestridande G.
Möllberg icke visat, att han uti i övrigt angivna hänseenden genom Morfelts
ifrågakomna förfarande lidit skada, alltså och med hänsyn till vad
jämväl i övrigt i målet förevarit prövade häradsrätten i förmågo av 18
41 § 1 mom. och 53 § motor fordonsförordningen den 20 juni 1930 rättvist döma
Morfelt att höta 10 dagsböter örn 4 kronor ävensom att genast mot kvitto till
G. Möllberg i skadeersättning utgiva 209 kronor 20 öre. Vidare ålades Morfelt
att ersätta statsverket utdömda ersättningar till i målet på Waernbergers
begäran hörda vittnen ävensom G. Möllberg vad han visat sig hava
utgivit i stämpel och lösen för häradsrättens utslag.

Svea hovrätt, där Morfelt besvärade sig, yttrade i utslag den 26 januari
1934: Enär genom den i målet förebragta utredning blivit styrkt, att Morfelt
vid ifrågakomna tillfälle brustit i den omsorg och varsamhet, som till
förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna, samt därigenom
vållat sammanstötningen, prövade hovrätten, jämlikt 2 och 16 §§
kungl, vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 och 1 § särskilda böteslagen lagligt
fastställa häradsrättens utslag i vad Morfelt därigenom dömts att utgiva
10 dagsböter, varje dagsbot örn 4 kronor. I övrigt funne hovrätten ej
skäl att göra ändring i överklagade utslaget. — Mot hovrättens utslag fick
talan ej fullföljas.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Värmlands
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Johnson. I en för åklagaren
utfärdad instruktion lämnade jag till en början, i överensstämmelse med
vad jag ovan å sid. 100—102 utvecklat, en redogörelse för gällande regler
örn allmän åklagares åtalsplikt och rätt att utföra målsägandes talan vid
domstol. Därefter anförde jag i instruktionen följande.

Beträffande omständigheterna i förevarande fall är det tydligt att det
av Johnson den 10 maj 1933 till klaganden avlåtna brevet ej kan vara att
uppfatta annorlunda än att Morfelt, därest uppgörelse i enlighet med brevet
bomme till stånd före den 29 i samma månad, skulle undgå att ställas
under åtal för den förseelse vartill han enligt uppgift i brevet funnits skyl -

145

dig. Att på dylikt sätt göra åtalsfrågan beroende därav, huruvida målsägandens
skadeståndsanspråk bleve tillfredsställt eller icke, kan efter vad
i det föregående anförts ej anses tillåtet. Att sedermera, då erbjudandet i
brevet ej accepterats, åtal ändå kommit till stånd synes mig ej kunna
lända Johnson till ursäkt. Även örn i sagda avseende det allmännas intresse
slutligen blivit tillgodosett, kvarstår dock det, efter vad jag förut
angivit, allvarliga fel vilket bestått däri, att tjänsteställningen såsom allmän
åklagare utnyttjats i syfte att tillförsäkra målsäganden ett visst
skadeståndsbelopp. Härtill kommer att den ersättning genom vars erläggande
Morfelt skulle frias från åtal ej oväsentligt överstigit vad sedermera
i målet utdömts. Förbises bör därvid ej heller att i det förlikningsvis
fordrade beloppet även synes ha ingått en post, vilken varit avsedd såsom
gottgörelse till Johnson själv för hans biträde i avseende å skadeståndskravet.

Då jag fann det av Johnson begångna felet vara av beskaffenhet att ej
kunna lämnas utan beivran, uppdrog jag åt åklagaren att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Johnson för berörda
tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klaganden att yttra
sig i målet, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk, i den
mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Jösse häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag den 11
juni 1934 följande.

Enär Johnson genom att uti ifrågakomna den 10 maj 1933 dagtecknade
och till klaganden ostridigt avlåtna brev uttala, att han ämnat underlåta
åtala däri omskrivna, inom Charlottenbergs landsfiskalsdistrikt begångna
trafikförseelse, därest klaganden godtagit hans för annans räkning förut
framställda förslag örn utbetalande av viss ersättning, varför klaganden
på grund av trafikförsäkring å tredje person tillhörigt motorfordon eventuellt
svarade, visat oförstånd i sin tjänst såsom landsfiskal i nämnda distrikt,
samt denna tjänsteförseelse finge anses hava blivit inom häradsrättens
domvärjo fullbordad, alltså och på grund av vad jämväl i övrigt
i målet förekommit prövade häradsrätten, i förmågo av 25 kap. 17 § strafflagen,
rättvist döma Johnson att för vad han sålunda låtit komma sig till
last böta 15 dagsböter örn 5 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

10 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse tiU 1935 års riksdag.

146

16. Försummelse i fråga om granskning av anteckningar i

fastighetsbok.

Av handlingarna i ett genom klagomål av handelsbolaget under firma
Olsson & Rosenlund i Stockholm härstädes anhängiggjort ärende inhämtas
följande.

Under anhållan örn inteckning för nedan omförmälda vägservitut ingav
stadsvaktmästaren K. Sundberg den 6 februari 1928 till rådhusrätten i
Vaxholm en så lydande handling:

”Undertecknad såsom varande lagfaren ägare till lägenheterna Källviken
n:ris 1, 2, 3 och 5 å Rindö n:r 1 samt Aludden n:r 1 å Rindö n:r 2 i
Vaxholms stad medgiver härmed för all framtid följande rättigheter för
nuvarande och kommande ägare till från Källviken avstyckade områdena
Stadsägan n:r 54 A och Stadsägan n:r 54 B:

1) Fritt begagnande av ångbåtsbryggan samt fritt tillträde till hela vägen
utefter Vaxholmsfjärden.

2) Obegränsad nyttjanderätt till på fastigheterna varande och blivande
brunnar och källor.

3) Fritt begagnande av badhuset och badstrand.

4) 2 timmar valfri daglig speltid å tennisbanan.

Dessa rättigheter gälla för ägarna till stadsägorna 54 A och B, deras
familjer och tjänare samt deras eventuella gäster utan någon som helst
ersättning och medgiver jag att denna överenskommelse må med nyttjanderätt
för all framtid intecknas i lägenheterna Källviken n:ris 1, 2, 3 och 5
samt Aludden n:r 1 i Vaxholms stad.

Stockholm den 16 januari 1928.

Torsten Weidenhayn.

Direktör Torsten Weidenhayns egenhändiga namnteckning bevittna:

Eric Bergström. Werner Andersson.”

Därjämte ingav Sundberg ett så lydande gravationsbevis:

”Gravationsbevis.

Att lägenheterna Källviken n:ris 1, 2, 3 och 5 samt Aludden n:r 1 å Rindö
i Vaxholms stad, som äges av direktören Torsten Weidenhayn, icke besväras
av andra penningeinteckningar än dem som däruti fastställts:

Den 20 oktober 1924.

1) § 26. För Tiotusen (10.000) kronor,

2) § 27. För Tiotusen (10.000) »

3) § 28. För Tiotusen (10.000) »

4) § 29. För Tiotusen (10.000) »

5) § 30. För Tiotusen (10.000) »

6) § 31. För Tiotusen (10.000) »

147

7) § 32. För Tiotusen (10.000) kronor,

8) § 33. För Tiotusen (10.000) »

allt med sex (6) procent årlig ränta samt med förmånsrätt i här upptagen
ordning.

Den 19 april 1927.

9) § 4. För Tiotusen (10.000) kronor,

10) § 5. För Tiotusen (10.000) »

11) § 6. För Tiotusen (10.000) »

12) § 7. För Tiotusen (10.000) »

13) § 8. För Tiotusen (10.000) »

14) § 9. För Tiotusen (10.000) »

15) § 10. För Tiotusen (10.000) »

16) § 11. För Tiotusen (10.000) »

allt med sex (6) procent årlig ränta samt med förmånsrätt i upptagen
ordning samt att i övrigt beträffande ifrågavarande lägenheter icke förekommit
något förhållande, som bör i gravationsbeviset omnämnas, betygar
Vaxholm i rådhuset den 25 oktober 1927.

Å Borgmästareämbetets vägnar:

Björn Hazelius.”

Tillika företedde Sundberg samtliga de i gravationsbeviset upptagna inteckningarna
med undantag av de under §§ 26 och 27 den 20 oktober 1924
beviljade samt anhöll, att servitutsrätten måtte tillerkännas förmånsrätt
efter de två sistnämnda inteckningarna.

Det antecknades dels att Torsten Weidenhayn den 26 april 1926 erhållit
lagfart å lägenheterna Källviken nr 1, 2, 3 och 5 samt Aludden nr 1, dels
ock att magistraten i Vaxholm den 17 oktober 1927 beviljat avstyckning
av stadsägan nr 54 A och stadsägan nr 54 B.

Därefter beviljade rådhusrätten inteckning i fastigheterna Källviken
nr 1, 2, 3 och 5 samt Aludden nr 1 till säkerhet för beståndet av förenämnda
vägservitut, att gälla med förmånsrätt efter de den 20 oktober 1924 under
26 och 27 beviljade inteckningarna å tillhopa 20,000 kronor.

Å vederbörande upplägg i fastighetsbokens inteckningsspalt antecknades
ifrågavarande inteckning såsom beviljad den 6 februari 1928, § 1, ”för
vägservitut m. m. enl. avhandling d. 16 januari 1928 av Torsten Weidenhayn”.
Någon anteckning om den särskilda förmånsrätt, som tillerkänts
inteckningen, gjordes emellertid icke i fastighetsboken. Ansvarig för inteckningsprotokollets
och fastighetsbokens förande var borgmästaren B.
Hazelius.

Den 22 december 1931 fastställde överexekutor i Vaxholm till betalning
ur intecknade fastigheterna — dåmera betecknade såsom stadsägorna nr 3
och 51—54 — förutom 25 kronor såsom ersättning för lagsökningskostna -

148

der, ogulden ränta för tiden från den 1 april till den 1 oktober 1931 om
tillhopa 1,375 kronor enligt ovannämnda den 20 oktober 1924, §§ 26—30,
beviljade inteckningar. Tillika förordnade överexekutor, att fastigheterna
finge utan föregående utmätning försäljas i den ordning, som örn utmätt
fast egendom funnes stadgat.

I anledning härav hölls inför överexekutor, t. f. borgmästaren S. Nordmark,
den 30 maj 1932 exekutiv auktion å ifrågavarande fastigheter, vilka
saluvärderats till 70,000 kronor.

Vid auktionen företeddes ett av t. f. borgmästaren Nordmark den 7 mars
1932 utfärdat gravationsbevis rörande fastigheterna. I detta bevis hade
såsom fastigheterna besvärande upptagits ovan omförmälda den 20 oktober
1924 under §§ 26—33 och den 19 april 1927 under §§ 4—11 beviljade inteckningar
med förmånsrätt i den ordning de meddelats samt därefter förutnämnda
den 6 februari 1928, § 1, beviljade servitutsinteckning utan angivande
av den särskilda förmånsrättsställning, som vid inteckningens beviljande
tillerkänts densamma.

Sedan tillstädesvarande rättsägare anmält och bevakat sina anspråk,
uppgjordes borgenärsförteckning, i vilken upptogos fastighetsskatter till
ett sammanlagt belopp av 618 kronor, kostnader för förfarandet, tillhopa
876 kronor 99 öre, av H. Dahlin på grund av inteckningarna av den 20
oktober 1924, §§ 26—30, bevakad räntefordran 2,875 kronor och kapitalfordran
50,000 kronor samt av klaganden på grund av de sistnämnda dag
under §§ 31 och 32 beviljade inteckningarna bevakad räntefordran 1,400
kronor och kapitalfordran 20,000 kronor.

Lägsta budet bestämdes enligt 113 § utsökningslagen till 1,494 kronor 99
öre, varefter meddelades vissa villkor för försäljningen, som skulle ske i
uppslag.

Vid den därefter företagna auktionen utropades fastigheterna först med
förbehåll örn beståndet av servitutsinteckningen. Därvid avgav klaganden
högsta hudet, 30,000 kronor. Därefter skedde nytt utrop utan förbehåll örn
servitutsinteckningens bestånd och avgavs även då av klaganden högsta
budet med 30,500 kronor, vilket bud med klubbslag fästades. Enligt
auktionsprotokoll fann överexekutor med hänsyn till den bjudna köpeskillingens
storlek och jämlikt 123 § utsökningslagen skäligt låta vid det
sist skedda utropet förbliva och förklarade överexekutor, att klaganden
inropat ifrågavarande fastigheter för 30500 kronor utan förbehåll örn beståndet
av förenämnda inteckning för vägservitut.

Sedan auktionen vunnit laga kraft, hölls den 11 juli 1932 sammanträde
för köpeskillingens fördelning. Enligt fördelningslängden skulle av den
kontant erlagda köpeskillingen, 1,494 kronor 99 öre, utbetalas de i borgenärsförteckningen
upptagna beloppen för bevakade skatter och kostnaderna
för förfarandet.

149

Sedan protokollet rörande köpeskillingens fördelning inkommit till rådhusrätten,
antecknades den 8 augusti 1932 i rådhusrättens inteckningsprotokoll,
att de vid auktionen försålda fastigheterna icke vidare häftade för
andra inteckningar än dem, som meddelats den 20 oktober 1924, § 26, till
säkerhet för 10,000 kronor jämte ränta, den 20 oktober 1924, § 27, till säkerhet
för samma belopp samt den 20 oktober 1924, § 28, vilken inteckning
meddelats jämväl till säkerhet för 10,000 kronor jämte ränta men icke till
högre belopp än 7,280 kronor 1 öre täcktes av köpeskillingen enligt borgenärsförteckningen,
varför inteckningen icke längre gällde för högre belopp
jämte ränta. Anteckningar härom gjordes tillika i fastighetsboken.

I en den 10 november 1933 hit inkommen skrift anförde sedermera klaganden
följande: På sätt ovan omförmälts, hade klaganden å exekutiv
auktion för 30,500 kronor inropat ifrågakomna fastigheter, stadsägorna
nr 3 och 51—54. Trots det att försäljningen därvid skett utan förbehåll
örn beståndet av den i fastigheterna den 6 februari 1928 beviljade servitutsinteckningen,
hade ägaren av stadsägorna nr 54 A och 54 B, Torsten
Weidenhayn, jämväl efter auktionen fortsatt att utöva servitutsrätten.
När klaganden sökt förmå honom att upphöra därmed och framhållit, att
servitutsrätten genom auktionen upphört, hade Weidenhayn invänt, att
så icke vore förhållandet, samt till stöd därför åberopat bland annat ett
av Nordmark i skrivelse till klaganden gjort uttalande. Klaganden anbölle,
att J. O. ville föranstalta örn en undersökning, huruvida icke rådhusrätten
och överexekutor gjort sig skyldiga till felaktigt förfarande
genom det sätt, på vilket förevarande inteckningsfråga blivit behandlad.

Vid klagoskriften var i styrkt avskrift fogad den av klaganden omförmälda
skrivelsen från Nordmark. I denna, som var dagtecknad den 20
juni ”1932” och ställd till klaganden, anförde Nordmark, bland annat,
följande:

”Enligt det av mig utfärdade gravationsheviset, som företeddes vid
auktionen, skulle inteckning för vägservitut vara till sin förmånsrätt belägen
efter samtliga inteckningar, tillhopa 160,000 kronor, i de inköpta
fastigheterna. Detta gravationsbevis är i överensstämmelse med den vid
rådhusrätten förda inteckningsboken. Emellertid har det visat sig, att
inteckning för vägservitut, vilken fastställdes den 6 februari 1928, § 1, enligt
vad inteckningsprotokollet för sagda dag utvisar, meddelades med förmånsrätt
efter två inteckningar å tillhopa 20,000 kronor, meddelade den
20 oktober 1924, §§ 26 och 27, samt att sålunda enligt vad inteckningsprotokollet
utvisar inteckning för vägservitutet gäller med förmånsrätt före
samtliga övriga inteckningar i ifrågavarande fastigheter å tillhopa 140,000
kronor. Såsom framgår av ovanstående äger Weidenhayn såsom ägare av
Stadsägorna n:r 54 A och 54 B rätt att trots auktionen taga väg över in -

150

köpta fastigheterna. Så snart som anbudet vid auktionen översteg 20,000
kronor jämte ränta härå, var Weidenhayns rätt skyddad, då han har rätt
att åberopa inteckningsprotokollet till sin fördel. För egen del är jag
utan ansvar i denna del, då jag haft rätt att följa inteckningsbokens innehåll,
å andra sidan har tidigare en felaktighet begåtts hos rådhusrätten
i Vaxholm, då inteckningsboken icke kommit att överensstämma med det
verkliga förhållande, som framgår av inteckningsprotokollet. Under sådana
förhållanden skulle möjligen från Eder sida framställas krav på ersättning
för den skada, som åsamkas Eder genom den tidigare begångna
felaktigheten. Emellertid synes någon skada icke hava uppkommit, enär
från Eder sida bjöds 30,000 kronor för fastigheten under förbehåll örn att
rätten till väg skulle fortfarande gälla. Ehuru jag icke direkt har med
denna sak att skaffa, har jag dock velat redogöra för, huru förhållandena
rätteligen ligga till, och samtidigt meddela det fog, som Weidenhayn har
att åberopa för sitt krav på att erhålla rätt till väg över fastigheten.”

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften Nordmark anmodats att
inkomma med yttrande, vari jämväl borde uppgivas dels huruvida den i
kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande utfärdande
av gravationsbevis föreskrivna granskning av inteckningsspalten
av fastighetshoken blivit vederbörligen fullgjord, dels ock vem som
verkställt granskningen av de däri under år 1928 gjorda anteckningarna,
meddelade Nordmark i avgivet yttrande, att i fastighetshoken funnes antecknat,
att granskning enligt nämnda kungörelse i fråga örn år 1928 blivit
verkställd av borgmästaren Hazelius.

Tillika överlämnade Nordmark en så lydande handling:

”Fastighetsbok för Vaxholms stad
Rindö N:r 1.

År 1927 den 3 januari antecknades, att den i kungl, kungörelsen den 13
februari 1925 med vissa föreskrifter rörande utfärdande av gravationsbevis,
föreskrivna granskning blivit slutförd; betygar

Å Borgmästareämbetets vägnar:

Björn Hazelius.

År 1929 den 25 juni gjordes enahanda anteckning ifråga örn år 1928.
Å Borgmästareämbetets vägnar:

Björn Hazelius.

Bestyrkes Ex officio: Sven Nordmark.”

I infordrat yttrande anförde därefter Hazelius i huvudsak, att han på
grund av sjuklighet icke vore i stånd att erinra sig vad som förekommit

151

vid rådhusrättens handläggning den 6 februari 1928 av ifrågavarande inteckningsärende.
De rådmän, som därvid tjänstgjort i rätten, vore numera
avlidna. Hazelius vitsordade emellertid riktigheten av vad de remitterade
handlingarna från rådhusrätten utvisade. Under våren 1929 hade Hazelius’
arbetsförmåga varit nedsatt på grund av sjukdom, som bland annat nödvändiggjort
för Hazelius att taga ledighet från borgmästarämbetet omkring
tre månader.

Under åberopande av sitt ovan omförmälda förvärv av stadsägorna nr 3
och 51—54 instämde klaganden sedermera Torsten Weidenhayn såsom
ägare till stadsägorna nr 54 A och 54 B till rådhusrätten i Vaxholm med
yrkande örn ansvar å honom för det han mot klagandens förhud efter
auktionen fortsatt att utnyttja samtliga i kontraktet av den 16 januari
1928 upplåtna rättigheter. Tillika yrkade klaganden, att rådhusrätten
måtte, med förklaring att Weidenhayn icke ägde utöva några rättigheter
å de av klaganden inköpta fastigheterna, vid vite förbjuda Weidenhayn
att beträda desamma samt förplikta Weidenhayn att till klaganden utgiva
skadestånd.

Målet handlades inför rådhusrätten den 19 mars 1934. Därvid upplystes,
att stadsägorna nr 54 A och 54 B icke längre tillhörde Torsten Weidenhayn
utan änkefru Anna Weidenhayn, vilken erhållit lagfart å desamma den
4 mars 1929. Sedan målet på klagandens begäran uppskjutits till den 9
april 1934, instämde klaganden till denna dag jämväl Anna Weidenhayn
till rådhusrätten med yrkande, att rådhusrätten måtte dels förklara, att
hon icke ägde utöva de i förutnämnda kontrakt omförmälda rättigheterna,
och dels förbjuda henne vid vite att ”tillgodogöra sig nämnda rättigheter”.

Den 9 april 1934 företogos båda målen till gemensam handläggning inför
rådhusrätten. Från svarandesidan gjordes gällande bland annat, att det
icke kunde vara riktigt att svarandena skulle gå miste örn någon rätt på
grund av en vid den exekutiva auktionen förekommen formell felaktighet,
till vilken svarandena icke bure skulden.

Den 23 april 1934 meddelade rådhusrätten dom i målet och yttrade däri
följande: Vid exekutiv auktion den 30 maj 1932, vilken vunnit laga kraft,
hade klaganden förvärvat stadsägorna nr 51, 52, 53 och 54, tidigare benämnda
lägenheterna Källviken nr 5, 3, 2 och 1, ävensom stadsägan nr 3,
tidigare benämnd Aludden nr 1, alla å Rindö i Vaxholm, tillhopa kallade
Eindöbaden, varvid fastigheterna försålts utan förbehåll om beståndet av
den inteckning, som den 6 februari 1928, § 1, beviljats uti desamma till
säkerhet för visst vägservitut enligt avhandling den 16 januari 1928 av
Torsten Weidenhayn. Vid sådant förhållande funne rådhusrätten, att
nämnda inteckning icke längre belastade klagandens förenämnda fastigheter.
Vid sagda auktion hade icke heller förbehåll gjorts för beståndet

152

av de övriga rättigheter, varom omförmäldes i sagda avhandling, varför
icke heller desamma kunde på grund av förenämnda avhandling göras gällande
mot klaganden såsom ägare av fastigheterna. Kådhusrätten funne,
att det förhållandet att Torsten Weidenhayn gått över Rindöbadens mark,
vilket dock ej visats medföra någon skada å marken, icke löranledde något
ansvar eller ersättningsskyldighet för honom. Icke heller funne rådhusrätten
ådagalagt, att Torsten Weidenhayn i övrigt skulle hava låtit komma
sig något till last, som kunde medföra ansvar eller ersättningsskyldighet
för honom i av klaganden yrkade avseenden. Rådhusrätten funne vidare
laga skäl icke föreligga att bifalla klagandens yrkande örn vitesföreläggande
eller utfärdande av särskild förklaring rörande utövandet av sagda
rättigheter. Vid denna utgång av målet funne rådhusrätten rättvist, att
var och en part skulle hära sina kostnader å målet.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde därefter
tjänstförrättande justitieombudsmannen Ljunggren följande:

”Såsom av det anförda framgår, har rådhusrätten under ordförandeskap
av Hazelius den 6 februari 1928, då ifrågavarande fastigheter redan förut
besvärades av dels åtta den 20 oktober 1924 under §§ 26—33 beviljade inteckningar,
en var å 10,000 kronor, och dels åtta den 19 april 1927 under
§§ 4—11 beviljade inteckningar, en var likaledes å 10,000 kronor, samtliga
med förmånsrätt i den ordning de meddelats, beviljat inteckning i fastigheterna
till säkerhet för ifrågakomna vägservitut och därvid tillerkänt
denna inteckning förmånsrätt närmast efter ovanberörda den 20 oktober
1924 under §§ 26 och 27 beviljade inteckningar. Rådhusrättens behandling
av detta ärende kan såvitt angår förmånsrätten icke anses riktig. Tydligt
är nämligen, att rådhusrätten allenast bort bevilja den sökta inteckningen
utan angivande av viss förmånsrätt i förhållande till övriga inteckningar.
Härigenom hade förmånsrätten kommit att bestämmas efter lag, i vilket
fall inteckningen skolat besvära fastigheterna först efter samtliga penninginteckningarna.
Därest sökanden önskat erhålla bättre förmånsrätt
för servitutsinteckningen, hade ändringen i den lagbestämda förmånsrättsordningen
bort ske genom nedflyttning av penninginteckningarna. I den
mån rådhusrättens ledamöter genom det sätt, varpå ifrågavarande inteckningsärende
den 6 februari 1928 behandlats, gjort sig skyldiga till fel i
tjänsten, torde det emellertid med hänsyn till gällande bestämmelser örn
åtalspreskription numera vara uteslutet att anhängiggöra ansvarstalan
därför.

Enligt 61 § kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom skall i överensstämmelse med inteekningsprotokollet föras

153

bok. I fråga om de anteckningar, som vid den tid, varom här är fråga,
skulle göras i denna bok, gällde bestämmelserna i kungl, kungörelsen den
14 september 1875 huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och
föras. Av dessa bestämmelser må här endast anföras, att i boken skulle i
anmärkningskolumnen göras anteckning örn vad protokollet innehölle örn
intecknings förmånsrätt, nedflyttning eller förändring.

I kungl, kungörelsen den 13 februari 1925 med vissa föreskrifter rörande
utfärdande av gravationsbevis stadgas skyldighet för den, som i stad för
fastighetsboken, att inom tre månader efter varje års början hava granskat
riktigheten och fullständigheten av de under föregående år i boken
gjorda anteckningar samt örn granskningen meddela bevis å fastighetsbokens
första blad. När under sådan granskning befinnes, att skiljaktighet
mellan inteckningsprotokollet och fastighetsboken föreligger, skall anteckning
därom göras i inteckningsspaltens anmärkningskolumn.

Av handlingarna i ärendet framgår, att vid införingen av den beviljade
servitutsinteckningen i fastighetsbokens inteckningsspalt, vilken införing
skett på Hazelius’ ansvar, den försummelsen begåtts, att någon anteckning
icke verkställts örn den särskilda förmånsrätt, som enligt inteckningsprotokollet
tillerkänts inteckningen. Den 25 juni 1929 har Hazelius avslutat
granskningen av de i fastighetsbokens inteckningsspalt under år 1928
gjorda anteckningarna och därom tecknat bevis i fastighetsboken. Någon
anteckning örn den skiljaktighet, som i fråga örn servitutsinteckningens
förmånsrätt förelegat mellan inteckningsprotokollet och fastighetsboken,
har Hazelius emellertid därvid icke verkställt, Även örn, vad angår Hazelius’
ovanberörda försummelse att under tiden före granskningen i fastighetsboken
anteckna servitutsinteckningens särskilda förmånsrätt, åtalspreskription
finge anses föreligga, synes Hazelius i allt fall genom sin omförmälda
underlåtenhet vid granskningen hava gjort sig skyldig till fel
i ämbetet av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar. Man måste
nämligen uppställa fordran på att den föreskrivna granskningen verkställes
med särskild noggrannhet, men därutinnan har Hazelius uppenbarligen
brustit på ett betänkligt sätt.

Av vad i detta ärende förekommit bär också framgått, att såsom en
följd av Hazelius’ ovannämnda försummelse skada uppkommit. I ett av
t. f. borgmästaren Nordmark den 7 mars 1932 utfärdat gravationsbevis
rörande de intecknade fastigheterna har i överensstämmelse med fastighetsboken
servitutsinteckningen upptagits med förmånsrätt efter samtliga
penninginteckningarna å tillhopa 160,000 kronor i stället för närmast efter
de två den 20 oktober 1924 under §§ 26 och 27 beviljade inteckningarna å
tillhopa 20,000 kronor. Detta gravationsbevis har därefter tjänat till ledning
vid uppgörandet av borgenärsförteckning vid den av Nordmark i
egenskap av överexekutor den 30 maj 1932 förrättade exekutiva auktionen

154

å de intecknade fastigheterna. Vid auktionen hava dessa först utropats
med förbehåll örn beståndet av servitutsinteckningen och har av klaganden
därvid avgivits högsta budet med 30,000 kronor. Efter förnyat utrop
av fastigheterna utan dylikt förbehåll hava dessa försålts till klaganden
för 30s500 kronor. Denna auktion har vunnit laga kraft och har därmed,
såsom även framgår av rådhusrättens ovan omförmälda dom den 23 april
1934, ägaren av stadsägorna nr 54 A och 54 B gått förlustig ifrågakomna
servitutsrätt. Hade vid auktionen varit känt, att servitutsinteckningen besvärat
fastigheterna med förmånsrätt närmast efter ovannämnda båda
inteckningar å tillhopa 20,000 kronor, skulle, vid det förhållandet att den
vid utropet med förbehåll örn beståndet av servitutsrätten bjudna köpeskillingen,
30,000 kronor, till fullo täckt dessa penninginteckningar, detta
anbud hava antagits och nytt utrop ej hava skett, och skulle alltså innehavaren
av servitutsrätten hava haft sin rätt bevarad. Det senare utropet
har emellertid skett med hänsyn till gravationsbevisets innehåll och detta
har å andra sidan stått i överensstämmelse med fastighetshoken, varför
ansvaret för den uppkomna skadan icke kan läggas Nordmark till last.
Tydligt är därför, att denna skada måste anses hava uppkommit såsom en
följd av den försummelse, till vilken Hazelius enligt vad jag ovan utvecklat
gjort sig skyldig.”

J. O. uppdrog åt advokatfiskalen att ställa Hazelius under åtal inför
hovrätten för tjänstefel samt yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet. Tillfälle borde beredas vederbörande målsägande att i målet
föra talan och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de
funnes befogade, av advokatfiskalen understödjas.

Sedan Torsten Weidenhayn och Anna Weidenhayn ävensom klaganden
av advokatfiskalen anmodats att inkomma med uppgift, huruvida de ämnade
framställa skadeståndsanspråk mot Hazelius, och att i så fall angiva
desamma, förklarade Torsten Weidenhayn och klaganden, att de icke
förde någon talan mot Hazelius, medan däremot Anna Weidenhayn i en
den 22 juni 1934 till advokatfiskalen inkommen skrift förklarade sig fordra
skadestånd av Hazelius i anledning av förlusten av ifrågakomna vägservitut
med vissa belopp ävensom för kostnaderna å målet i hovrätten.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 23 oktober 1934 följande.

Enär Anna Weidenhayn i en den 9 oktober 1934 till hovrätten ingiven
skrift förklarat, att hon på grund av en den 18 juli 1934 med Hazelius träffad
förlikning icke vidare hade något anspråk vare sig på skadestånd eller
kostnadsersättning, läte hovrätten därvid bero.

Beträffande den mot Hazelius förda ansvarstalan, så enär Hazelius i det
av J. O. påtalade hänseendet gjort sig skyldig till försummelse i ämbetet,

155

prövade hovrätten, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, lagligt döma Hazelius
för vad han därutinnan låtit komma sig till last att böta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

17. Fråga om förgripliga yttranden i tjänsteskrivelser
från ordförande i taxeringsnämnd.

I en den 30 maj 1934 hit inkommen skrift anförde rentieren Fr. dorchimont
i Göteborg klagomål mot ordföranden i taxeringsnämnden för Göteborgs
stads 29 taxeringsdistrikt, mantalsdirektören Otto Meijer, på grund
av innehållet i två av Meijer till klagandens tjänarinnor Anna Maria
Svensson och Karna Jakobsson avsända underrättelser örn avvikelse från
självdeklaration m. m. Vid skriften var fogad den till Anna Maria Svensson
avsända underrättelsen, vilken, enligt vad klaganden i skriften uppgav,
beträffande de anförda skälen för avvikelsen vore lika lydande med
underrättelsen till Karna Jakobsson. Den insända underrättelsen var i hithörande
delar av följande lydelse:

”Underrättelse örn avvikelse från självdeklaration m. m.

Till tjänarinnan Anna Maria Svensson, adr. dorchimont, Götabergsg. 34.

Taxeringsnämnden för Göteborgs stads 29:de taxeringsdistrikt har med
avvikelse från Eder självdeklaration år 1934 taxerat Eder

till kommunal inkomstskatt:

taxerad inkomst ....................

beskattningsbar inkomst ............

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt:

1990 kr.
1300 kr.

taxerat belopp .................................. 4240 kr.

beskattningsbart belopp......................... 860 kr.

Avvikelsen har grundats å följande skäl: Edra deklarationer såväl föregående
som innevarande år giva vid handen, att Ni äger en ovanlig sparsamhetsförmåga.
Sålunda har, sedan nödvändiga utgifter (skatter m. m.)
erlagts, så gott som hela återstående inkomsten tillagts förmögenheten år
efter år. Detta förhållande i förening med upplysta förhållandet att hushållet
är okontrollerat av arbetsgivaren, giver anledning antaga, att Edert
sparsamhetssinne jämväl där gjort sig gällande. Då emellertid Edra naturaförmåner
i form av bekvämlighet och trevnad m. m. i övrigt, varom
Eder arbetsgivare vid upprepade tillfällen talat, och vilka i allmänhet icke

torde komma hembiträden till del, får anses tillsammans med övriga förmåner
i pengar motsvara 600 kr., har taxeringsnämnden i likhet med föregående
år uppskattat dessa till nämnda belopp.

Otto Meijer.

Taxeringsnämndens ordförande.”

156

I sin skrift anförde klaganden vidare: Klaganden kunde ej inse vad befogenhet
Meijer såsom taxeringsnämndens ordförande hade att i en t jänsteskrivelse
förebrå deklaranter, att de ”äga en ovanlig sparsamhetsförmåga”.
Ännu värre ställde sig saken, då Meijer dessutom tillagt att det gåves anledning
antaga att Anna Maria Svenssons och Karna Jakobssons sparsamhetssinne
jämväl gjort sig gällande i fråga örn de av klaganden ”okontrollerade”
hushållspenningarna, varmed, såsom klaganden tydde det, skulle
insinueras att tjänarinnorna för egen räkning tillgodogjort sig en del av
hushållets medel. I fråga örn kokerskan, som ensam hade hand örn dessa
medel, kunde ju en sådan misstanke vara teoretiskt tänkbar men folie på
sin egen orimlighet, enär klaganden till tjänarinnornas, av klaganden utskrivna
deklarationer fogat en särskild promemoria, i vilken klaganden
uppgivit att samtliga hushållspenningar för klaganden själv, för båda
tjänarinnorna och även för klagandens tillfälliga gäster under hela år 1933
uppgått till sammanlagt 950 kronor, vilket motsvarade i medeltal 2 kronor
60 öre örn dagen för klaganden och hans tjänarinnor. I fråga örn husjungfrun
vore insinuationen ännu mera obehörig, enär hon icke hade hand örn
ett enda öre för klagandens räkning. Då tjänarinnorna varit i klagandens
och hans föräldrars tjänst i snart respektive 34 och 39 år, kände klaganden
sig själv djupt sårad av dylika insinuationer. Klaganden anhölle därför,
att J. O. ville mot Meijer vidtaga de åtgärder, som befunnes lämpliga.

I infordrat yttrande anförde Meijer bland annat följande: Samtliga
taxeringsnämnder i Göteborg hade sedan ett flertal år tillbaka uppskattat
värdet av hembiträden tillkommande naturaförmåner till ett belopp av
600 kronor för år räknat. Själv vore Meijer övertygad örn, att detta belopp
såsom regel icke vore för högt tilltaget. Vid de utav Anna Maria Svensson
och Karna Jakobsson genom klaganden ingivna deklarationerna för
1934 års taxering hade varit fogad en utav klaganden upprättad och undertecknad
promemoria rörande beräkningen av nämnda personers naturaförmåner,
vilka i promemorian uppskattats till högst 450 kronor för år
för vardera personen. I inlaga till landskamreraren i Göteborgs och Bohus
län den 7 februari 1934 hade klaganden gjort gällande, att hembiträdens
naturaförmåner blivit för högt värderade samt hemställt örn rättelse.
Denna handling hade blivit överlämnad till Meijer. Vid klagandens personliga
besök hos Meijer i samband med deklarationernas avlämnande
hade Meijer och klaganden diskuterat möjligheten av att hushålla på det
av klaganden uppgivna beloppet. Av detta resonemang samt av en klagandens
uppgift i ovannämnda inlaga till landskamreraren, ”att denna
undersökning skett i ett eljest alldeles okontrollerat hushåll, där jag i
regel lämnat kokerskan 50 kronor åt gången med absolut frihet för henne
att inköpa vad helst hon finner lämpligt”, hade Meijer bibringats den upp -

157

fattningen, att de av klaganden i promemorian lämnade upplysningarna
varit riktiga, särskilt med hänsyn till det sparsamketssinne som klagandens
tjänarinnor såväl enligt ingivna deklarationer som enligt klagandens
uppgifter ägde. Då emellertid tjänarinnorna enligt klagandens muntliga
uppgifter åtnjutit en hel del naturaförmåner, vilka i allmänhet icke komme
hembiträden till del, hade Meijer likväl ansett sig böra föreslå taxeringsnämnden,
att värdet av tjänarinnornas naturaförmåner skulle uppskattas
till 600 kronor för dem vardera, vilket av taxeringsnämnden godkänts.
Då det gällde underrättelserna till de skattskyldiga beträffande
skälet för avvikelserna från deklarationerna, hade Meijer ansett sig böra
göra dessa så fullständiga som möjligt, särskilt med hänsyn till klagandens
ovannämnda inlaga till landskamreraren. Vad anginge avfattningen
av underrättelserna kunde Meijer icke finna det vara på något sätt ärekränkande
att erinra en person om att han hade ett utpräglat sparsamhetssinne.
Av meddelandet att taxeringsnämnden med hänsyn till det upplysta
förhållandet att hushållet varit okontrollerat av arbetsgivaren antagit,
att vederhörandes sparsamhetssinne jämväl där gjort sig gällande,
kunde väl icke utläsas annat än vad orden gåve uttryck för eller att tjänarinnorna
iakttagit ytterlig sparsamhet jämväl då det gällt omhänderhavandet
av husbondens medel. Att Meijer, såsom klaganden ville göra
gällande, velat insinuera, ”att de för egen räkning gjort sig till godo en
del av hushållets medel”, folie på sin egen orimlighet, då enligt Meijers
förmenande de till förfogande ställda hushållspenningarna varit så lågt
tilltagna, att Meijer icke kunnat sätta tilltro till uppgiften, att man kunnat
leva på det uppgivna beloppet, under annan förutsättning än att de
förvaltats av ytterligt sparsamma personer. Varken av Meijer eller av
taxeringsnämndens övriga ledamöter hade ifrågasatts, att tjänarinnorna
skulle hava för egen räkning tillgodogjort sig någon del av beloppet. Meijer
ville medgiva att underrättelsen kunde hava vunnit i tydlighet, därest
Meijer efter tredje punkten inskjutit en mening av ungefär följande lydelse:
”Taxeringsnämnden anser sig på grund härav böra sätta tilltro till
i den vid Eder deklaration fogade promemorian lämnade upplysningen angående
kostnaderna för hushållet.” Denna mening kunde Meijer däremot
icke finna vara på något sätt nödvändig för undvikande av missförstånd,
då av fortsättningen med all önskvärd tydlighet framginge, att taxeringsnämnden
satt tilltro till de i promemorian förekommande uppgifterna. I
anmälningsskriften hade klaganden särskilt ondgjort sig över underrättelsen
till husjungfrun, enär hon icke hade hand om några penningar för
klagandens räkning. Klaganden åsyftade här uppenbarligen den i inlagan
till landskamreraren lämnade upplysningen därom, att för hushållet erforderliga
penningmedel av klaganden överlämnats till kokerskan. Gent
emot detta kunde Meijer meddela, att taxeringsnämnden antagit, att dessa

158

två sparsamma tjänarinnor gemensamt hushållat på de medel, som av husbonden
överlämnats till den ena av dem. Vid det taxeringsnämndssammanträde,
då Anna Maria Svenssons och Karna Jakobssons taxering förekommit,
hade Meijer för nämndens ledamöter uppläst nu ifrågavarande
meddelanden till de skattskyldiga. Icke någon av nämndens ledamöter
hade därvid haft något att erinra mot avfattningen. Sedan klagandens
hänvändelse till J. O. kommit till Meijers kännedom, hade Meijer vid ett
senare sammanträde med nämnden tillfrågat ledamöterna dels huruvida
de bibringats den uppfattningen, att Meijer velat genom meddelandena
ärekränka eller smäda klaganden eller hans tjänarinnor, och dels huruvida
de ansett meddelandenas avfattning vara av ärekränkande eller smädlig
natur. Båda dessa frågor hade av nämndens samtliga ledamöter besvarats
med ett bestämt nej. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde
Meijer, att klagandens skrift icke måtte föranleda någon J. 0:s
åtgärd.

Klaganden avgav påminnelser och anförde därvid, utom annat, följande:
Meijers uttalande örn tjänarinnornas sparsamhet vore, vare sig det ansåges
förebrående, förklarande eller komplimenterande, i varje fall obehörigt
i en tjänsteskrivelse av ifrågavarande slag. Begagnandet av ordet
”okontrollerat” i samband med hushållspenningarna måste — enligt klagandens
åsikt — ovillkorligen innebära en insinuation örn ”smussel” med
desamma.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Ljunggren K. B. i Göteborgs och Bohus län att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Meijer. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde J. O. följande.

För den händelse självdeklaration icke blivit följd vid taxering, ålåge
det enligt 90 § 2 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 taxeringsnämndens
ordförande att tillsända den skattskyldige underrättelse
örn avvikelsen och örn skälen därför.

Självfallet borde ordförande i taxeringsnämnd liksom varje annan befattningshavare
vid fullgörande av sina tjänsteåligganden ådagalägga
takt och urskillning. Detta gällde givetvis även i fråga örn avfattandet
av tjänsteskrivelser. Beträffande formuleringen av de i förevarande ärende
påtalade underrättelserna syntes emellertid Meijer hava på ett betänkligt
sätt avvikit från vad man därutinnan måste fordra av en tjänsteman. Innehållet
i underrättelserna torde nämligen med fog kunna uppfattas såsom
ärekränkande. Även örn Meijer icke avsett att giva underrättelserna

159

en kränkande avfattning, hade han enligt J. 0:s förmenande dock brustit
i omdöme och förty visat oförstånd vid fullgörande av det honom anlörtrodda
uppdraget såsom taxeringsnämndsordförande. På grund härav och
då Meijer icke ens vid avgivandet av hit infordrat yttrande syntes hava
insett olämpligheten av sitt skrivsätt, funne J. O. detta icke kunna undgå
beivran.

Med anledning av stadgandet i § 113 regeringsformen, att taxeringsman
ej skulle lör debitering eller taxering kunna ställas till något ansvar, ville
J. O. erinra, att Meijers ifrågavarande tjänstefel vore begånget vid fullgörandet
av Meijer såsom taxeringsnämndsordförande åliggande expeditionsskyldighet
och för sina åtgärder i dylikt avseende ansvarade ordförande
i taxeringsnämnd såsom varje annan tjänsteman.

J. O. uppdrog åt åklagaren, att vid vederbörlig domstol i laga ordning
anhängiggöra och utföra åtal mot Meijer för berörda tjänstefel samt därvid
yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg
borde tillfälle beredas Anna Maria Svensson och Karna Jakobsson
att yttra sig i målet, och borde av dem framställda ersättningsanspråk, i
den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Sedan stadsfiskalen A. Benktander av K. B. förordnats att utföra åtalet
mot Meijer, anhängiggjorde Benktander mot honom talan vid rådhusrätten
i Göteborg. Anna Maria Svensson och Karna Jakobsson bereddes tillfälle
att i målet föra talan mot Meijer, men avstodo därifrån.

I utslag den 23 oktober 1934 yttrade rådhusrätten följande.

Rådhusrätten funne väl av Meijer åberopat stadgande i § 113 regeringsformen,
att taxeringsmän icke kunde ställas till något ansvar för debitering
eller taxering, icke vara i förevarande fall tillämpligt, men enär med
hänsyn till vad i målet förekommit innehållet i ifrågavarande, av Meijer
i egenskap av ordförande i 1934 års taxeringsnämnd för Göteborgs stads
29 taxeringsdistrikt till tjänarinnorna Anna Maria Svensson och Karna
Jakobsson avlåtna skrivelser rörande avvikelse från av dem avgivna självdeklarationer
icke kunde anses hava innefattat ärekränkning mot Anna
Maria Svensson och Karna Jakobsson, samt, även örn skrivelserna på grund
av bristande tydlighet i fråga om angivande av skälen för avvikelsen linge
anses hava erhållit avfattning, som icke varit fullt lämplig, vad därutinnan
förekommit likväl icke vore av beskaffenhet att böra för Meijer
medföra ansvar för tjänstefel, bleve åtalet av rådhusrätten lämnat utan
bifall.

Med hänsyn till vad rådhusrätten i sitt utslag yttrat rörande avfattningen
av Meijers ifrågavarande skrivelser och då vid rådhusrätten med -

160

delats att Anna Maria Svensson och Karna Jakobsson ej önskade föra
talan i målet, fann jag mig kunna låta bero vid dettas utgång. Rådhusrättens
utslag vann därefter laga kraft.

18. Felaktigt förfarande vid handläggning av ärende rörande års stämning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av stadsläkaren Teodor Hellström
och bankkamreraren Stig Weinberg i Vimmerby härstädes anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Mellan styrelsen för sparbanken i Vimmerby och aktiebolaget Göteborgs
bank träffades den 19 mars 1932 ett avtal, enligt vilket bolaget övertog
sparbankens samtliga tillgångar och skulder. Med godkännande av detta
avtal beslöto huvudmännen för sparbanken vid sammanträde den 4 april
1932 att sparbanken omedelbart skulle träda i likvidation.

I en till rådhusrätten i Vimmerby den 1 augusti 1932 genom bankdirektören
N. Carlsson i samma stad ingiven ansökan anhöllo klagandena, vilka
den 25 maj 1932 av huvudmännen utsetts till likvidatorer, örn årsstämning
å sparbankens okända borgenärer. I ansökningen uppgåvo klagandena att
sparbanken dem veterligen icke ägde kända borgenärer.

Sedan i domboken intagits utdrag av protokoll vid huvudmännens sammanträden
den 4 april och den 25 maj 1932 rörande sparbankens trädande i
likvidation och val av likvidatorer ävensom utdrag av rådhusrättens dombok
i vad angick en tidigare gjord men sedermera återkallad ansökan örn
årsstämning, tillkännagav rådhusrätten att yttrande i ärendet skulle meddelas
den 8 augusti 1932.

Sistnämnda dag meddelade rådhusrätten följande beslut: Med anledning
av vad i ärendet förekommit och då sparbankens insättare och möjligen
andra fordringsägare måste vara att anse såsom sparbankens i likvidation
kända borgenärer, aktade rådhusrätten nödigt, jämlikt 51 § lagen den 29
juni 1923 örn sparbanker jämfört med 9 och 11 §§ kungl, förordningen den
4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn årsstämning, uppskjuta ärendet
att åter förekomma den 22 augusti 1932, då klagandena hade att inkomma
med förteckning över sparbankens i likvidation samtliga kända
borgenärer.

Vid återföretagande av ärendet sistnämnda dag ingav Carlsson en skrift,
däri klagandena meddelade att, då aktiebolaget Göteborgs bank före
sparbankens trädande i likvidation övertagit betalningsansvaret för sparbankens
samtliga tillgångar och skulder, sparbanken klagandena veterligen
icke ägde kända borgenärer. Under åberopande därav anhöllo klagandena
att rådhusrätten omedelbart måtte meddela beslut över deras
ansökan örn årsstämning.

161

Rådhusrätten tillkännagav att yttrande i ärendet skulle meddelas den 29
augusti 1932, och avkunnades denna dag följande beslut: Då klagandena ej
ens påstått än mindre visat, att sparbankens insättare och andra fordringsägare
avstått från sin fordringsrätt mot sparbanken, och dessa därför
fortfarande måste vara att anse som sparbankens i likvidation kända
borgenärer, prövade rådhusrätten lagligt uppskjuta ärendets vidare handläggning
till den 12 september 1932, då klagandena, vid vite av 50 kronor
för dem vardera, hade att inkomma med förteckning över sparbankens i
likvidation samtliga kända borgenärer. -— Enligt meddelad besvärshänvisning
finge talan mot rådhusrättens beslut fullföljas genom besvär inom
tjugo dagar till Göta hovrätt.

Då ärendet den 12 september 1932 ånyo företogs till handläggning, inställde
sig klagandena genom Carlsson, som ingav bevis att klagandena i
hovrätten fullföljt talan mot rådhusrättens beslut den 29 augusti under
yrkande att detta måtte undanröjas såsom icke lagligen grundat. I anledning
därav förklarades ärendet av rådhusrätten vilande i avbidan på utgången
av klagandenas besvär.

På dessa besvär meddelade hovrätten utslag den 14 november 1932. Däri
fann hovrätten, som ansåg sig lagligen förhindrad att till prövning upptaga
besvären i vidare mån än såvitt desamma innefattade klagan över
onödigt uppskov, ärendet icke vara genom det överklagade beslutet onödigt
uppehållet och lämnade till följd därav besvären utan vidare avseende.

Sedan hovrättens utslag vunnit laga kraft, anmälde Carlsson i en till
rådhusrätten den 19 december 1932 ingiven skrift ärendet till återupptagande
samt anhöll tillika att rådhusrätten måtte antingen bevilja den
sökta årsstämningen eller avslå ansökningen därom. På särskild fråga
uppgav Carlsson därvid att klagandena icke kunde ingiva den av rådhusrätten
fordrade förteckningen över sparbankens kända borgenärer.

Rådhusrätten, som utlovade besked i ärendet den 27 december 1932, utsatte
i ett denna dag meddelat beslut ärendet att ånyo förekomma den 9
januari 1933, då klagandena skulle hava att i enlighet med rådhusrättens
den 29 augusti 1932 meddelade, ”numera lagakraftvunna” beslut, envar vid
vite av 50 kronor, till rådhusrätten inkomma med förteckning över sparbankens
i likvidation samtliga kända borgenärer. Mot detta beslut skulle
talan, enligt meddelad hänvisning, fullföljas genom besvär till Göta hovrätt
inom tjugo dagar vid äventyr, om det försummades och laga förfall
ej visades inom samma tid, att rådhusrättens beslut skulle stå fast.

Den 9 januari 1933 inställde sig Carlsson för klagandena och ingav till
rådhusrätten en skrift, däri ånyo meddelades att sparbanken klagandena
veterligen icke ägde kända borgenärer samt att klagandena därför icke
vore i stånd att ställa sig till efterrättelse rådhusrättens ovannämnda
föreläggande.

11—Justitieombudsmannens ämbetsberätlelse till 1935 års riksdag.

162

I därefter meddelat beslut yttrade rådhusrätten följande: I enlighet med
de av rådhusrätten i dess den 29 augusti 1932 i ärendet meddelade, lagakraftvunna
beslut åberopade rättsgrunder prövade rådhusrätten lagligt
utdöma det klagandena förelagda vitet av 50 kronor för dem vardera till
lika fördelning mellan kronan och åklagaren, stadsfiskalen E. Lundahl,
samt utställde ärendet att åter förekomma den 30 januari 1933, då klagandena,
vid förhöjt vite av 75 kronor för dem vardera, hade att till rådhusrätten
inkomma med förteckning över sparbankens i likvidation samtliga
kända borgenärer. I meddelad besvärshänvisning lämnade rådhusrätten
enahanda föreskrift för talans fullföljande sorn i hänvisningen den
27 december 1932.

Över detta beslut anförde klagandena besvär i hovrätten, varpå ärendet
vid rådhusrätten den 30 januari 1933 förklarades vilande.

Genom utslag den 4 maj 1933 på nyssnämnda besvär yttrade hovrätten
följande: Rådhusrätten hade lagligen icke varit befogad att på sätt skett i
beslutet den 29 augusti 1932 såsom tvångsmedel i förevarande avseende
förelägga vite; och prövade hovrätten således, med upphävande av rådhusrättens
överklagade beslut ifråga örn de utdömda vitena, lagligt befria
klagandena från skyldighet utgiva desamma. Beträffande målet i övrigt
vore hovrätten förhindrad upptaga besvären till prövning i vidare mån än
såvitt de innefattade klagan över onödigt uppskov; och funne hovrätten
målet hava genom överklagade beslutet av rådhusrätten onödigt uppehållits;
men då den dag till vilken målet uppskjutits redan tilländagått,
funne hovrätten besvären i nu förevarande del ej förtjäna vidare yttrande.

Sedan Carlsson under åberopande av detta utslag, mot vilket klagan ej
fick föras, den 15 maj 1933 anhållit örn ärendets återupptagande vid rådhusrätten,
utställde rådhusrätten ärendet att åter förekomma den 12 juni
1933, då klagandena skulle hava att till rätten ingiva förut omförmälda förteckning
vid äventyr att ärendet bleve från vidare handläggning avskrivet.
Enligt meddelad hänvisning skulle besvär över rådhusrättens beslut
till hovrätten ingivas före klockan 12 å tjugonde dagen därefter vid äventyr,
örn det försummades och laga förfall ej inom samma tid visades, att
rådhusrättens beslut skulle stå fast.

Den 12 juni 1933 företog rådhusrätten ärendet till förnyad handläggning,
varvid emellertid klagandena icke läto sig avhöra. Efter antecknandet
härav meddelade rådhusrätten beslut av innehåll att, som någon förteckning
å sparbankens kända borgenärer icke blivit av klagandena i ärendet
ingiven, ärendet bleve i enlighet med rådhusrättens beslut den 15 maj 1933
från vidare handläggning av rådhusrätten avskrivet.

över detta beslut anförde klagandena besvär, under yrkande att det -

163

samma såsom icke lagligen grundat måtte undanröjas samt att målet
måtte återförvisas till rådhusrätten.

I utslag den 2 november 1933 yttrade Göta hovrätt att, enär klagandena
uppgivit att sparbanken dem veterligen icke ägde kända borgenärer, samt
rådhusrätten vid sådant förhållande saknat anledning undandraga sig att
utfärda den begärda årsstämningen, föranlätes hovrätten att, med upphävande
av överklagade beslutet, visa målet åter till rådhusrätten, som
hade att detsamma efter anmälan ånyo företaga och därmed vidare lagligen
förfara.

Sedan därefter klagandena med åberopande av hovrättens utslag, mot
vilket talan icke fick fullföljas, den 6 november 1933 anmält ärendet hos
rådhusrätten till återupptagande, utfärdade rådhusrätten samma dag årsstämning
å sparbankens okända borgenärer till den 12 november 1934.

Med en den 5 juli 1933 hit inkommen skrift överlämnade klagandena rådhusrättens
protokoll i ovannämnda årsstämningsärende intill nämnda dag.
I skriften anförde klagandena att de ville bringa rådhusrättens handläggning
av ärendet till J. 0:s kännedom för den åtgärd som därav kunde
föranledas.

I anledning därav anmodades de ledamöter av rådhusrätten vilka voro
ansvariga för rådhusrättens beslut den 29 augusti och den 27 december 1932
samt den 9 januari och den 15 maj 1933 att inkomma med yttrande i fråga
örn givna förelägganden, utdömda vitén och meddelade besvärshänvisningar.

I ett den 2 augusti 1933 avgivet yttrande anförde t.f. borgmästaren D. V.
Thunberg, vilken på grund av jäv för borgmästaren K. Ödevall fört ordet
i rådhusrätten vid handläggningen av ifrågavarande ansökningsärende,
följande.

I de uti remissresolutionen angivna besluten hade förutom Thunberg
deltagit: den 29 augusti 1932 rådmännen J. Barkman och F. E. Norén, den
27 december 1932 rådmannen Norén och t.f. rådmannen A. Karlsson, den 9
januari 1933 rådmannen Norén och t.f. rådmannen G. Dahl samt den 15
maj 1933 t.f. rådmännen Karlsson och Y. Sjöstrand. Med hänsyn till de av
särskilda förhållanden föranledda upprepade ombytena av personer, vilka
vid de olika rättegångstillfällena såsom rådmän deltagit i besluten, ansåge
sig emellertid Thunberg, i den mån felaktigheter vid handläggningen
kunde ha förekommit, ensam ansvarig för dessa och hemställde därför att
ifrågavarande anmälan åtminstone icke måtte föranleda ytterligare åtgärder
mot bisittarna i rätten. Beträffande därefter ärendets handläggning
vid rådhusrätten samt då först föreläggande och utdömande av vitén för

164

framtvingande av för ansökningens bifallande erforderlig förteckning
över sparbankens kända borgenärer, så borde det väl ligga inom en domstols
befogenhet att anlita ifrågavarande tvångsmedel för att förmå en
tredskande rättssökande att fullgöra för ett ärendes fullföljande nödiga
prestanda. Visserligen funnes ju för domstolen den möjligheten att avslå
ansökningen, men då i detta fall ansökningens ingivande grundat sig på
en lagstadgad skyldighet, hade rådhusrätten ansett sig hellre böra använda
vitesföreläggande för ansökningens kompletterande än avslå densamma.
Vad anginge de meddelade besvärshänvisningarna, så torde, även örn därvid
förfarits felaktigt, någon avsevärd skada därigenom ej ha tillfogats
klagandena.

Ärendets handläggning vid rådhusrätten, anförde Thunberg vidare, hade
visserligen blivit i hög grad uttänjd, men skulden därtill finge väl klagandena
så gott som uteslutande tillskriva sig själva. De upprepade uppskoven
hade berott på klagandenas underlåtenhet att vid ansökningen foga förteckning
över sparbankens kända borgenärer. Med hänsyn till de uttryckliga
bestämmelserna i §§ 9 och 11 förordningen örn tioårig preskription
och örn årsstämning samt 51 § lagen örn sparbanker hade rådhusrätten
ansett sig förhindrad att utan sådan förteckning bevilja ansökningen.
Klagandena hade visserligen uppgivit att sparbanken, såvitt de hade sig
bekant, ej ägde några kända borgenärer. Oriktigheten av denna uppgift
hade dock legat i öppen dag. För såvitt sparbanken vid dess övertagande
av aktiebolaget Göteborgs bank idkat någon rörelse, hade den givetvis haft
borgenärer. Att dessa även varit av sparbanken förtecknade eller kända
vore lika uppenbart. Då ej heller på något sätt blivit visat att dessa borgenärer
avstått från sin rätt mot sparbanken, hade de fortfarande måst
betraktas som sparbankens kända borgenärer. I själva verket funnes också
flera tusen sådana kända borgenärer eller fordringsägare på grund av
innehavda motböcker hos sparbanken, och bland dem torde till följd av
oegentligheter i sparbankens förvaltning, vilka kommit i dagen, hava
rått ett ganska allmänt missnöje över att årsstämningen ej blivit av klagandena
i laga ordning sökt och fullföljd. Någon rättspraxis, enligt vilken
förteckning över kända borgenärer icke skulle behöva bifogas en årsstämningsansökan,
kunde klagandena ej heller åberopa. Då klagandena ej velat
fullgöra sin skyldighet att ingiva förteckning över sparbankens kända
borgenärer, hade rådhusrätten, som utan sådan förteckning ej ansett sig
kunna utfärda årsstämning, genom beslutet den 12 juni 1933 avskrivit
ärendet från vidare handläggning. Skulden till ärendets långvariga och
resultatlösa handläggning måste alltså anses ligga hos klagandena själva.
Någon skada hade ej heller genom rådhusrättens sätt att handlägga ärendet
tillfogats dem. Thunberg hemställde därför att klagomålen ej måtte
föranleda vidare åtgärd.

165

Under åberopande av vad Thimberg sålunda anfört hemställde jämväl
Norén, Karlsson och Sjöstrand i tillägg till yttrandet att klagomålen icke
måtte föranleda någon J. 0:s vidare åtgärd.

Barkman anförde i en påskrift å samma yttrande att han endast en gång
deltagit i ärendets handläggning, varvid han funnit sig jävig, och därför
frånsade sig allt ansvar i saken.

Dahl anförde i särskilt yttrande, bland annat, följande: Dahl hade i
egenskap av t.f. illiterat rådman tjänstgjort i rådhusrätten vid rättegångstillfällena
den 19 december 1932 och den 9 januari 1933. Vid förstnämnda
tillfälle hade ärendet blott satts på beslut till den 27 december 1932. Då
Dahl andra gången eller den 9 januari 1933 deltagit i ärendets handläggning,
hade redan förelegat det sakförhållandet att rådhusrätten den 27
december förelagt klagandena vid vite att inkomma med förteckning över
sparbankens kända borgenärer. Vid ärendets handläggning ifrågavarande
dag hade Dahl icke varit ense med rådhusrättens övriga ledamöter örn det
fattade beslutet. Dahl hade nämligen såsom sin bestämda övertygelse tillkännagivit
att rådhusrätten icke lagligen ägde begagna sig av vite såsom
tvångsmedel för att förmå klagandena att inkomma med den i lag föreskrivna
förteckningen över sparbankens kända borgenärer. Sin skiljaktiga
mening hade Dahl dock icke aktat nödigt anteckna till protokollet på
grund av sin vid den tiden hysta uppfattning örn ärendets ringa betydelse.
I tillkomsten av den besvärshänvisning som enligt protokollet åtföljt rådhusrättens
beslut den 9 januari 1933 hade Dahl ingen del, då Dahl icke
överlagt därom med rådhusrättens övriga ledamöter. Dahl kunde därför
icke anse annat än att Thunberg ensam vore ansvarig för fullföljdshänvisningen.
Beträffande själva saken ville emellertid Dahl framhålla att enligt
hans mening förelegat en ovillkorlig skyldighet för klagandena att inkomma
med den förteckning som rådhusrätten ansett nödvändig. Ett absolut
obestridligt faktum vore att många insättare i sparbanken ännu på
grund av sina insättningar icke hade med någon annan bank än sparbanken
att göra. Deras motböcker vore icke företedda i Göteborgsbanken, och
de hade icke godtagit denna bank i stället för sparbanken. Klagandenas
vägran att tillhandahålla förteckningen syntes därför vara ohållbar och
olaglig. Den försening i likvidationsförfarandet som sammanhängde med
årsstämningsärendet drabbade därför uteslutande klagandena själva. Då
någon skada enligt Dahls mening icke genom rådhusrättens beslut, även
örn dessa beträffande föreläggande och utdömande av vitén och genom helt
eller delvis felaktiga fullföljdshänvisningar icke vore lagligt hållbara, icke
tillfogats sparbanken eller klagandena, hemställde Dahl att den gjorda
anmälan icke måtte föranleda vidare åtgärd.

Klagandena erhöllo tillfälle att avgiva påminnelser men underläto att
inkomma därmed.

166

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande.

I 46 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker stadgas att, om sparbanks
huvudmän beslutit att sparbanken skall träda i likvidation, huvudmännen
skola välja en eller flera likvidatorer att verkställa denna. Likvidatorerna
åligger bland annat enligt föreskrift i 51 § att ofördröjligen söka årsstämning
å sparbankens okända borgenärer.

Beträffande förfarandet, då årsstämning skulle sökas, gällde enligt §§ 9
och 10 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn årsstämning,
i dess lydelse före lagen den 9 juni 1933, att ansökningen skulle
göras hos den rätt varunder gäldenären i konkursmål hörde och att i samband
med ansökningen skulle ingivas förteckning på alla de borgenärer
som vore veterliga. Jämlikt stadgande i § 11 hade rätten, då kallelse blivit
så sökt som i § 9 sades, att utfärda offentlig stämning å okända borgenärer
att sist före klockan 12 å viss dag, näst efter ett år, giva sina fordringar
skriftligen eller muntligen an. Stämningen skulle viss tid före inställelsedagen
anslås å rättens dörr och kungöras i allmänna tidningarna. Dessutom
skulle kronans ombudsman i orten och alla inländska borgenärer,
som vore upptagna i förutnämnda förteckning, genom rättens eller domarens
försorg särskilt underrättas örn stämningen minst en månad före
inställelsedagen. Enligt stadgande i § 12 skulle sedermera borgenär, som ej
funnes upptagen å omförmälda förteckning och som uraktlåtit att angiva
sin fordran å den i kallelsen utsatta inställelsedagen samt ej heller förut
angivit den, hava förlorat sin talan mot gäldenären, såframt denne ej
visades hava före inställelsetiden ägt eller å nämnda tid erhållit vetskap
örn fordringens tillvaro. Söktes gäldenären för sådan fordran, vore han
skyldig att på begäran av borgenären med ed betyga att fordringen ej
varit honom känd före inställelsetidens utgång.

Klart är att, örn i visst fall av sökanden kända borgenärer ej funnits, förteckningen
över sådana fått ersättas av en uppgift av honom rörande
nämnda förhållande. Och på sätt angivits i Göta hovrätts utslag den 2
november 1933 lärer, då här dylik uppgift av klagandena i egenskap av likvidatorer
lämnats, rådhusrätten ej ägt undandraga sig att utfärda den
begärda årsstämningen. Någon rannsakan beträffande uppgiftens riktighet
torde det ej ankommit å rätten att anställa, lika litet som detta kunnat
ske i fråga örn fullständigheten av en förteckning över av klagandena vidkända
fordringsägare, därest sådan förebragts. Rådhusrättens åtgärd att
göra årsstämningens utfärdande beroende därav, att klagandena inkomme
med förteckning av angivet slag, har därför även enligt min mening varit
oriktig. Med hänsyn till föreliggande omständigheter anser jag dock ej
denna åtgärd i och för sig vara av beskaffenhet att böra föranleda ansvar
såsom för tjänstefel.

167

Emellertid, kunna jämväl mot ärendets handläggning i övrigt erinringar
göras. Då klagandena, med vidhållande av den i ansökningen lämnade uppgiften
att sparbanken ej dem veterligen ägde några kända borgenärer, förklarat
sig icke kunna efterkomma rådhusrättens föreläggande, har sålunda
rådhusrätten tillgripit tvångsmedel och genom beslut den 29 augusti 1932
förelagt klagandena vid vite av 50 kronor för vardera att den 12 september
1932 inkomma med den av rådhusrätten fordrade förteckningen. För användande
av dylikt tvångsmedel har, på sätt ock hovrätten i sitt utslag
den 4 maj 1933 upptagit, ej funnits laga grund. Att under de i detta fall
föreliggande omständigheter genom vite tillhålla en sökande att fullgöra
vad domstolen finner utgöra förutsättning för bifall till hans ansökan
torde strida mot allmänna rättsgrundsatser. Och härvidlag kan det ej
verka någon skillnad att i sparbankslagen stadgats skyldighet för likvidatorer
att söka årsstämning. För vad i avseende härå av dem göres eller
underlåtes få de svara i den ordning som beträffande deras verksamhet är
i allmänhet föreskriven. Rådhusrättens förfarande i nu angivna del synes
mig ej stå i överensstämmelse med det goda omdöme som städse måste
fordras av en domstol och kan därför ej undgå beivran.

Vid nyssnämnda föreläggande har rådhusrätten meddelat fullföljdshänvisning
av innebörd att talan mot beslutet finge fullföljas genom besvär
till hovrätten inom tjugo dagar. Då särskild klagan över ett vitesföreläggande
ej är tillåten, utan prövning därav får ske allenast i samband
med talan mot beslut örn vitets utdömande, har besvärshänvisningen varit
felaktig och opåkallad. Erinras må i detta sammanhang att klagan, vari
göres gällande att genom domstols beslut målet onödigt uppehälles, icke är
inskränkt till viss tid. Även örn det kunde antagas att med hänvisningen
avsetts dylik talan — beträffande vilken fullföljdsbesked emellertid ej
ex officio lämnas — har alltså den givna hänvisningen varit oriktig. Enär
det ej bort vara rådhusrätten obekant att vitesföreläggande icke kan särskilt
överklagas, anser jag meddelandet av denna besvärshänvisning innefatta
straffbart tjänstefel.

Som klagandenas besvär över vitesförläggandet icke blivit av hovrätten
avgjorda till uppskovsdagen den 12 september 1932, har föreläggandet da
icke kommit till tillämpning. Men sedan hovrättens utslag den 14 november
1932 meddelats, har rådhusrätten genom beslut den 27 december 1932
återupptagit föreläggandet med lika besvärshänvisning, varvid tiden för
förteckningens ingivande utsatts till den 9 januari 1933. På skäl som jag anfört
i fråga örn vitesföreläggandet och besvärshänvisningen den 29 augusti
1932 måste jämväl beslutet och besvärshänvisningen den 27 december anses
utgöra tjänstefel. Vad särskilt angår besvärshänvisningen synes mig
denna här vara desto anmärkningsvärdare, som innehållet av hovrättens
utslag bort fästa rådhusrättens uppmärksamhet å det tidigare i enahanda

168

avseende begångna felet. Att denna hänvisning ägnats föga eftertanke
framgår jämväl därav att rådhusrätten, samtidigt som dylik hänvisning
meddelats, betecknat själva vitesföreläggandet såsom lagakraftvunnet.

Då klagandena den 9 januari 1933 icke efterkommit det till denna dag
givna föreläggandet, har rådhusrätten, jämte det att försuttna vitena utdömts,
meddelat förnyat föreläggande för klagandena att vid förhöjda
vitén inkomma med förteckning över sparbankens kända borgenärer. Även
genom detta föreläggande har rådhusrätten gjort sig skyldig till tjänstefel
av beskaffenhet att böra beivras. Härjämte har den av rådhusrätten i detta
fall meddelade besvärshänvisningen varit felaktig i så måtto att den rätteligen
bort inskränkas till att avse endast beslutet örn vitenas utdömande.

Sedan hovrätten i utslaget den 4 maj 1933, varigenom klagandena befriats
från skyldigheten att utgiva i målet utdömda vitén, givit uttryck åt
den uppfattningen att ärendet genom uppskovsbeslutet den 9 januari
onödigt uppehållits, har rådhusrätten vid ärendets handläggning den 15
maj 1933 det oaktat ånyo uppskjutit ärendet till den 12 juni 1933 med föreläggande
för klagandena att då ingiva borgenärsförteckning, vid äventyr
att ärendet bleve från vidare handläggning avskrivet. Då klagandena upprepade
gånger anhållit örn beslut över sin ansökan, synes det mig synnerligen
anmärkningsvärt att rådhusrätten sålunda underlåtit att, i trots av
hovrättens tydliga anvisning, på föreliggande handlingar pröva ansökningen.
Genom detta tillvägagångssätt har avgörandet, som redan förut
på, grund av rådhusrättens felaktiga åtgärder dragit avsevärt ut på tiden,
blivit ytterligare förhalat. Med hänsyn härtill finner jag de för beslutet
ansvariga ledamöterna ej heller i denna del kunna undgå åtal. Erinras må
härvid att även den i samband med detta föreläggande meddelade besvärshänvisningen
varit felaktig.

Ansvariga för rådhusrättens beslut, vilka enligt vad jag ovan angivit
inneburo tjänstefel, voro enligt Thunbergs uppgifter: för beslutet den 29
augusti 1932 Thunberg, Barkman och Norén, för beslutet den 27 december
1932 Thunberg, Norén och Karlsson, för beslutet den 9 januari 1933 Thunberg,
Norén och Dahl samt för beslutet den 15 maj 1933 Thunberg, Karlsson
och Sjöstrand. Då vad dessa anfört till försvar för besluten eller i
övrigt yttrat för att undandraga sig ansvar för desamma icke förtjänade
avseende, uppdrog jag åt advokatfiskal att ställa samtliga dessa ledamöter
av rådhusrätten under åtal inför hovrätten för tjänstefel, var och en
med avseende å de beslut, vari han såsom ledamot av rådhusrätten deltagit.
Tillfälle borde beredas klagandena att yttra sig i målet, och borde
av dem framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av
advokatfiskalen understödjas.

169

Advokatfiskal!! ställde därefter nämnda ledamöter av rådhusrätten
under åtal inför hovrätten. I en till hovrätten avgiven förklaring upplyste
nu Barkman, att han ej deltagit i handläggningen av ifrågavarande ärende
den 29 augusti 1932. Sedan Thunberg vitsordat denna uppgift och förklarat
att den i yttrandet till J. 0. lämnade, däremot stridande uppgiften
grundat sig på ett misstag, återkallade advokatfiskalen sin mot Barkman
förda talan.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 8 november 193i följande.

Hovrätten läte bero vid advokatfiskal^ återkallelse av det emot Barkman
framställda ansvarspåståendet samt lämnade av Barkman framställt
ersättningsyrkande utan vidare avseende.

Rådhusrättens med åtalet avsedda åtgärder ansåge hovrätten innefatta
oförstånd i domarämbetets utövande.

Hovrätten funne också, att envar av Thunberg, Norén och Karlsson,
vilka deltagit, Thunberg i samtliga rådhusrättens nyssnämnda åtgärder,
Norén i rådhusrättens beslut och meddelanden av besvärshänvisning den
29 augusti 1932, den 27 december samma år och den 9 januari 1933 samt
Karlsson i rådhusrättens beslut och meddelande av besvärshänvisning den
27 december 1932 och i rådhusrättens beslut den 15 maj 1933, genom de
därvid begångna tjänstefelen ådragit sig ansvar jämlikt 25 kap. 17 § och
4 kap. 3 § strafflagen, samt att Dahl, som deltagit i rådhusrättens behandling
av ifrågavarande ärende den 9 januari 1933, för sitt deltagande i beslutet
samma dag att vid vite förelägga klagandena att till rådhusrätten
inkomma med förteckning å kända borgenärer vore förvunnen till ansvar
jämlikt förstnämnda lagrum.

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ansåge hovrätten däremot,
att de tjänstefel, som i övrigt förekommit, icke borde föranleda ansvar för
dem, som därtill gjort sig skyldiga, eller Dahl och Sjöstrand.

På grund av vad sålunda upptagits prövade hovrätten rättvist dels
jämlikt ovan anförda lagrum döma Thunberg, Norén, Karlsson och Dahl
för av dem begångna tjänstefel av beskaffenhet att böra medföra ansvar
att utgiva, Thunberg 10 dagsböter, varje dagsbo! å 5 kronor, envar av
Norén och Karlsson 3 dagsböter, varje dagsbo! å likaledes 5 kronor, samt
Dahl 5 dagsböter, varje dagsbot å 2 kronor, dels ock ogilla den av advokatfiskalen
i övrigt förda ansvarstalan.

Örn detta beslut voro t.f. presidenten samt tre av hovrättens ledamöter
ense. En ledamot var därifrån såtillvida skiljaktig, att han i fråga örn
åtalet mot Norén och Karlsson, med hänsyn till föreliggande omständigheter
och särskilt det förhållandet att Norén och Karlsson icke voro lag -

170

färna, fann ansvar icke böra ådömas Norén och Karlsson för de felaktiga
förfaranden, till vilka de, såsom advokatfiskalen anfört, gjort sig skyldiga.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

19. Olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person.

I en hit inkommen klagoskrift anförde arbetaren Oskar Ragnar Johans
son i Agnäs, Bjurholms socken, följande.

Den 19 februari 1933 hade klaganden blivit anhållen av landsfiskalen i
Bjurholms distrikt Helge Andersson och insatt i polisarresten såsom
misstänkt för olaga befattning med sprit. Klaganden hade dock icke kunnat
erkänna mera än vad han redan före anhållandet medgivit. Det oaktat
hade klaganden fått sitta i arresten i fem dygn. Under denna tid hade
han blivit mycket illa behandlad, särskilt därigenom att Andersson använt
sig av svordomar och fula tillmälen samt hållit förhör med klaganden
en hel natt. Ehuru han redan lagt sig, hade han för sistnämnda ändamål
blivit hämtad och hade måst stå under hela förhöret, som varat till
5-tiden på morgonen. Då klaganden icke fått sätta sig, hade han blivit
trött och då han till sist, när krafterna börjat svika, tagit stöd mot väggen,
hade den vid förhöret närvarande fjärdingsmannen genast fått tillsägelse
att draga klaganden från väggen. Vidare hade, när fjärdingsmannen
kommit med klagandens matranson, Andersson tagit bort det bästa
av innehållet, ehuru detta ej varit mera än som varit behövligt. Sedan
klaganden blivit återförd till cellen, hade Anderssons skrivbiträde stött
till klaganden så hårt, att klaganden handlöst fallit i sängen. Med anledning
härav begärde klaganden, vilken såsom vittne till det passerade åberopade
fjärdingsmannen Hj. Forsberg i Bjurholm, att J. O. måtte vidtaga
de åtgärder, vartill en närmare undersökning kunde giva anledning.

Sedan på grund av klagomålen yttrande infordrats från Andersson, avgav
denne förklaring och anförde däri följande.

Klaganden hade den 19 februari 1933 anhållits för olovlig befattning
med till riket olovligen införda spritdrycker. Hans kompanjon, John Algot
Olsson i Agnäs, hade i Örträsk natten dessförinnan av landsfiskalen i
Fredrika distrikt gripits på bär gärning, bärande en tiolitersdunk, som
innehöll exportsprit. Klaganden och Olsson hade tillsammans i en postverket
tillhörig omnibus företagit resan från Agnäs till Örträsk för att
där försälja den medförda spriten. Vid anhållandet hade klaganden förnekat
varje befattning med den beslagtagna spriten och vidhållit samma

171

förnekande såväl under hela den fyra dygn långa arrestvistelsen sem vid
sitt frigivande från arresten den 23 februari, oaktat fem olika personer
hörts och medgivit, att de köpt cirka 15 liter smuggelsprit av klaganden.
Vad beträffade det tillfälle, då klaganden skulle hava undergått förhör
hela natten, ville Andersson medgiva, att klaganden visserligen hörts den
21 februari från klockan 10 på kvällen till vid 2-tiden på natten, men hade
detta berott därpå, att Andersson under hela dagen företagit undersökning
i Agnäs för att örn möjligt anträffa ytterligare spritdrycker och tillika
anställt förhör med ett tjugotal personer, vilka misstänkts hava köpt spritdrycker
av klaganden, varför Andersson först sent på kvällen anlänt hem.
Klaganden hade under hela dagens lopp ostörd fått vila sig i arresten.
Kort efter förhörets början hade klaganden upplysts örn att en hel del
personer medgivit sig hava köpt sprit av klaganden, vid vilken upplysning
han tydligen beslutat sig för att icke svara på några som helst frågor.
I stället hade han nöjt sig med att hånfullt småle. Efter två timmars
förhör eller väntan på svar på frågor hade gjorts ett uppehåll för att Andersson,
som under dagens lopp icke haft tillfälle att äta, skulle intaga
kaffe. Härunder hade klaganden fått vila sig i arresten. Efter detta uppehåll
hade Andersson under ytterligare någon timmes tid framställt frågor
av olika slag till klaganden. Några svar hade Andersson dock icke
lyckats erhålla utan endast hånleenden, varför klaganden vid 2-tiden på
natten återförts till cellen. Under förhörens gång hade klaganden fått stå,
enär i förhörsrummet för tillfället icke funnits mera än två stolar tillgängliga
och Andersson ansett, att klaganden, som legat och vilat hela
dagen, lämpligare kunde stå än fjärdingsmannen och Andersson, som under
hela dagen varit ute och miltals pulsat i snön för att söka efter sprit
och ytterligare bevis mot klaganden. Klagandens tillvitelser, att Andersson
under förhörets gång skulle använt svordomar och fula tillmålen samt
undanhållit en del av klagandens matranson, vore lögnaktiga och förnekades
på det bestämdaste. Klagandens påstående, att Anderssons skrivbiträde
vid ifrågavarande tillfälle skulle hava knuffat till klaganden, vore
gripet ur rena luften, enär Andersson alltid varit närvarande, då biträdet
befunnit sig i arresten, och det oaktat icke kunnat iakttaga något sådant
handlingssätt från biträdets sida. I anledning av vad sålunda anförts hemställde
Andersson, att något avseende icke måtte fästas vid klagandens
anmälan.

Andersson fogade vid sin förklaring ett av fjärdingsmannen Forsberg
avgivet intyg av följande innehåll.

Enligt en vid arresten av Forsberg förd liggare över anhållna personer
hade klaganden blivit insatt i arresten den 19 februari klockan 9 e. m. och
utsläppt den 23 februari klockan 9 e. m. Klagandens uppgift att han under
denna tid skulle hava blivit mycket illa bemött av Andersson måste

172

vara osann, då Forsberg varit närvarande vid förhören med klaganden och
icke förmärkt något sådant. Under de elva år Forsberg tjänstgjort som
polisman hade han icke haft att göra med någon anhållen, vilken, vid
polisförhör uppträtt så spotskt och hånfullt mot förhörsledaren som vad
klaganden gjort. Han hade förnekat allt även mot flera vittnens utsago.
Dessemellan hade han varit alldeles tyst och endast stått och hånskrattat.
Angående det nattliga förhöret hade det förhållit sig så, att Andersson
och Forsberg under dagen varit i Agnäs och undersökt en del lador tillhöriga
klagandens fader samt hört en del vittnen. Förhöret hade börjat vid
10-tiden på kvällen den 21 februari och fortgått till 2-tiden på natten. Under
denna tid hade även gjorts ett uppehåll, varunder klaganden fått ligga
i cellen. Att klaganden fått stå under förhöret vöre riktigt, då i arresten
endast funnits två stolar tillgängliga. Klaganden hade då varit i arresten
två dygn och hade bort vara ganska utvilad. Påståendet att Andersson
skulle hava undantagit de bästa bitama av klagandens mat vore ren osanning.
Att Anderssons skrivbiträde skulle hava misshandlat klaganden inne
i cellen kände Forsberg icke till. Forsberg hade då befunnit sig i förhörsrummet,
varför han skulle hört örn något uppträde ägt rum i cellen.

Sedan klaganden i anledning av Anderssons förklaring erhållit tillfälle
att avgiva påminnelser, inkom klaganden med en skrift, däri han framställde
förnyade klagomål mot Andersson, och anförde därvid följande.

Den 4 april 1933 hade klaganden rest till Bjurholm och där gått in på
landsfiskalskontoret. Dit inkommen hade han av Andersson, utan att anledning
därtill förelegat, förts till arresten, där han fått kvarstanna till följande
dag. Då klaganden hegärt att erhålla föda, hade Andersson i frånstötande
ton svarat, att örn klaganden hade penningar kunde han få kaffe.
Någon annan föda än kaffet, för vilket han erlagt betalning, hade klaganden
ej erhållit. Klaganden hade därpå fått tillbringa natten i arresten
utan vakt. Klaganden hade saknat kunskap örn anledningen till anhållandet,
då han tidigare erhållit stämning till den 6 april 1933 att svara på
Anderssons ansvarsyrkanden angående olovlig försäljning av spritdrycker.
Klaganden hemställde, att även för detta Anderssons förfarande
måtte vidtagas de åtgärder, vartill anledning kunde förefinnas.

Vid den senare skriften fogade klaganden intyg av E. R. Eriksson och
dennes son Folke Eriksson av huvudsakligt innehåll att de, som av Andersson
misstänkts för olaga sprittillverkning, den 25 juni 1933 insatts i
arrestlokalen i Bjurholm och där kvarhållits flera dygn, varunder vakt
endast tidvis varit anordnad, samt att de, ehuru de varit oskyldiga till
det ifrågavarande brottsliga förfarandet, nödgats underteckna erkännande
örn brottet, enär de av Andersson hotats att få kvarstanna och ej få

173

övervara en dotters och systers bröllop samt Folke Eriksson därjämte blivit
våldförd av Andersson.

I anledning av innehållet i klagandens senare skrift och därvid fogade
intyg anmodades Andersson att inkomma med upplysningar, huru med de
i nämnda handlingar uppgivna omständigheter förhölle sig; och anförde
Andersson i avgiven förklaring bland annat följande.

Den 4 april 1933 vid 1410-tiden på kvällen hade klaganden inkommit å
landsfiskalskontoret i Bjurholm och sagt sig vilja ”skriva på” en av Andersson
å klaganden utfärdad stämning, som tidigare delgivits klaganden.
Stämningen hade lytt på ansvar å klaganden för det denne under de två
sista åren i större omfattning olovligen förvärvat till riket uppenbart olovligen
införda spritdrycker, vilka han sedermera yrkesmässigt försålt. Då
klaganden vid tidigare förhör icke gjort några som helst erkännanden,
hade Andersson tagit honom i förnyat förhör i tro att han nu skulle, som
han antytt, vara villig att lämna ett helt erkännande i saken. Detta hade
han emellertid icke gjort utan avgivit endast ofullständiga och ytterst
svävande svar på Anderssons frågor. Icke ens de omständigheter, som Andersson
redan haft bevisade, hade han velat vidgå. Han hade bland annat
bestämt förnekat, att han haft något att göra med den dunk, innehållande
10 liter s. k. exportsprit, som den 18 februari 1933 beslagtagits i Örträsk
hos Olsson, som numera åtalats och dömts för olovlig befattning med till
riket olovligen införd sprit. Ej heller hade han velat lämna någon uppgift
på vad sätt och av vem han förvärvat den sprit han försålt. Härförutom
hade han länmat mot de hörda vittnenas utsagor stridande uppgifter
rörande den kvantitet sprit, som han försålt till dessa personer. Då
förhöret dragit ut långt på tiden och Andersson måst ut i distriktet för
att efterspana en spritbil, som misstänktes skola passera Bjurholm under
natten, och Andersson funnit det angeläget att kontrollera vissa av klaganden
vid förhöret lämnade uppgifter, hade han kvarhållits över natten
i förvaringsarresten i Bjurholm. Under hela natten hade på Anderssons
order Forsberg vistats som vakt i arresten, varför klagandens uppgift att
han legat utan vakt vore ren osanning. Morgonen därpå och sedan vissa
klagandens uppgifter kontrollerats, hade han vid förnyat förhör funnit för
gott att erkänna, att han ägt den spritdunk, som beslagtagits i Örträsk.
Han hade vidare erkänt, att han i avsikt att försälja densamma i sällskap
med Olsson rest upp till Örträsk. Dessa erkännanden hade han sederfhera
inför häradsrätten vidhållit. Då klaganden på natten den 4 april 1933 avförts
till arresten, hade på grund av den sena timmen något annat än kaffe
icke kunnat anskaffas åt honom. Andersson hade för övrigt antagit att,
då klaganden inställt sig så sent som klockan 1410 på kvällen, han redan
hade spisat kväll, allrahelst som i orten vore vanligt att intaga kvälls -

174

måltid redan klockan 8 e. m. Beträffande de intyg, som på begäran av
klaganden avgivits av Folke Eriksson och dennes fader E. B. Eriksson,
ville Andersson framhålla följande. På kvällen den 25 juni 1933 hade sistnämnda
personer anträffats i skogen invid Öreströms by i Bjurholms socken
innehavande en flaska med cirka 20 å 25 liter s. k. jäsning, sammansatt
av socker, vatten och jäst och som vid sedermera verkställd analys
befunnits innehålla över 17 volymprocent etylalkohol. Sedan de anhållits
och avförts till arrestlokalen i Bjurholm, dit de ankommit rätt sent sistnämnda
dags kväll, hade de underkastats förhör men icke velat vidgå
annat än att de vid en tillfällig promenad i skogen ”hittat” ifrågavarande
jäsningsflaska. Först på tredje dagen och sedan det under tiden såväl inom
Bjurholms som inom Fredrika landsfiskalsdistrikt hållits förhör och bland
annat konstaterats, att såväl E. E. Eriksson som Folke Eriksson inköpt jäst
till avsevärda kvantiteter hos olika handlande, hade E. E. Eriksson erkänt,
att han tillverkat ifrågavarande, i beslag tagna jäsning. E. E. Eriksson hade
därefter släppts och delgivits stämning till häradsrättens sammanträde
den 28 september 1933. Då sonen hört att fadern erkänt, hade även han
funnit för gott att erkänna och härförutom medgivit, att han under senaste
åren satt jäsning cirka fem gånger. Sedan Folke Eriksson vallats
å den plats, där han senast tillverkat jäsning, hade han släppts den 29
juni efter att hava delgivits stämning till septembertinget för olovlig tillverkning
av spritdrycker. I detta sammanhang kunde omnämnas, att båda
Erikssönerna tidigare varit straffade för olovlig tillverkning av brännvin
och E. E. Eriksson dessutom för ett flertal andra förseelser och brott.
Något våld eller tvång mot Erikssönerna för att få dessa att erkänna hade
icke förekommit och vore deras uppgifter härom icke med sanningen överensstämmande.
Att Erikssönerna fått sitta utan vakt i arresten bestredes,
då vakt alltid hölles så snart en arrestant funnes insatt. Då anmälningen
från klaganden och intygen från Erikssönerna, vilka intyg tydligen icke
tillkommit på Erikssönernas eget initiativ utan på tillskyndan av klaganden,
torde vara ett den sistnämndes försök att på något upptänkligt sätt
komma åt Andersson, som med ett åtal stört denne, den rikaste och pampigaste
bondsonen i Agnäs, i hans lukrativa värv att yrkesmässigt försälja
s. k. exportsprit, hemställde Andersson, att vid de lämnade upplysningarna
måtte få bero.

Vid förklaringen fogade Andersson intyg av Forsberg och kontorsskrivaren
Axel Morén av följande innehåll.

Den 4 april 1933 vid 9-tiden på eftermiddagen hade klaganden inställt
sig å landsfiskalskontoret i Bjurholm och förklarat sig vilja teckna erkännande
å en honom tidigare delgiven stämning för yrkesmässig försäljning
i större omfattning av till riket olovligen införda spritdrycker. Vid
därvid av Andersson framställda frågor, av vem klaganden förvärvat

175

spritdryckerna och till vilka han försålt desamma, hade klaganden vägrat
uppgiva namnet å försäljaren och förklarat sig hava försålt sprit endast
till några personer, som förut vid polisförhör erkänt sig hava köpt av
klaganden. Denne hade, då han den 19 — den 23 februari 1933 suttit anhållen
under utredningen av spritaffärerna, bestämt förnekat, att han till
ifrågavarande personer, vilka då namngivits för honom, försålt några
spritdrycker. Klaganden hade ävenledes förnekat, att han vore ägare till
en dunk exportsprit, som den 18 februari 1933 beslagtagits av landsfiskalen
i Fredrika distrikt, vilken dunk klaganden emellertid sedermera vid
häradsrätten erkänt vara sin. Då det tydligt framgått, att klaganden fortfarande
endast velat lämna osanna uppgifter beträffande sina spritaffärer
och förhöret dragit ut en god stund på kvällen, hade Andersson förklarat
honom anhållen, varefter klaganden avförts till arresten, där han
fått tvärstanna till följande morgon, då han efter förnyat förhör, varunder
han erkänt ytterligare en del av sina spritaffärer, försatts på fri fot.
Vad beträffade klagandens och E. R. Erikssons påståenden, att icke
någon vakt funnits i arrestlokalen, kunde Forsberg och Morén intyga, att
endera av dem alltid funnits tillgänglig i arrestlokalens förhörs- och vaktrum,
vilket medelst ringledning vöre förbundet med samtliga celler, varom
alla anhållna underrättades. Något som helst tvång eller våld hade
icke vid något tillfälle utövats mot vare sig E. R. Eriksson eller Folke
Eriksson för att de skulle erkänna de förseelser, olovlig brännvinstillverkning,
vartill de gjort sig skyldiga. Orimligheten i att någon påtryckning
för ett erkännande skulle hava behövt användas framginge bäst därav,
att E. R. Eriksson och Folke Eriksson i två ojäviga vittnens närvaro gripits
på bar gärning. De båda intygsgivarna hade sedan en mångfald år
tillbaka sysslat med olovlig brännvinstillverkning, varför de också bötfällts,
Folke Eriksson senast den 6 april 1933.

Med anledning av de i ärendet lämnade uppgifterna infordrades från
domhavanden i Västerbottens södra domsaga protokollen rörande det mot
klaganden av Andersson anställda åtalet. Av nämnda protokoll inhämtades
i huvudsak följande.

I en den 25 februari 1933 dagtecknad, klaganden den 3 april samma år
delgiven stämning till Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätts
sammanträde den 6 i sistnämnda månad yrkade Andersson bland annat
ansvar å klaganden för det han under de senaste två åren dels förvärvat
och förvarat ansenliga mängder till riket uppenbarligen olovligen införda
spritdrycker dels ock yrkesmässigt avyttrat dessa drycker till ett flertal
personer. Under rättegången yrkade Andersson jämväl ansvar å klaganden
för fylleri å allmän plats.

Till närmare upplysning rörande de omständigheter, som föranlett åta -

176

let, åberopade Andersson till en början ett under tiden från och med den
19 till och med den 26 februari 1933 fört polisförhörsprotokoll av i huvudsak
nedanstående innehåll.

Den 19 februari 1933 inkom till Andersson — som redan dagen dessförinnan
fått mottaga en anonym skrift med upplysning att enligt vad som
vore allmänt bekant i Agnäs klaganden sedan ganska lång tid tillbaka
bedrivit försäljning av smuggelsprit — från landsfiskalen i Fredrika
distrikt anmälan, att denne under den förflutna natten efter angivelse av
omnibuschauffören Karl Jakobsson anhållit Olsson, vilken i sällskap med
klaganden samma kväll med omnibussen anlänt till Örträsk medhavande
en dunk innehållande tio liter exportsprit. I anledning härav inställde sig
Andersson, åtföljd av Forsberg och Morén, samma dag hos klagandens
fader, hemmansägaren Artur Johansson i Agnäs, vilken på framställda
frågor uppgav, att han icke hade sig något bekant örn att klaganden, som
bodde hemma hos föräldrarna, sysslat med exportsprit eller olovlig spritförsäljning.
Klaganden var vid tillfället icke tillstädes. Vid verkställd
undersökning i det rum, som beboddes av klaganden och dennes yngre
broder Ingvar, anträffades av Morén i klagandens säng under en madrass
dels en literbutelj med etikett ”Jägarbrännvin” innehållande något
exportsprit och dels ett trettiotal korkar. Vid sängen fanns stående en
literbutelj, varur lukt av exportsprit kunde förmärkas. I ett obebott vindsrum,
beläget intill bröderna Johanssons rum, anträffades bland en del
smutsiga kläder i en trälåda en literbutelj innehållande ungefär tre deciliter
sprit.

Härefter hördes å landsfiskalskontoret kontrollantbiträdet Karl Gösta
Karlsten från Näs, tillfälligtvis boende i Örträsk, som berättade: Han hade
föregående natt vid %2-tiden blivit uppväckt av Jakobsson, som bott i
rummet intill. Jakobsson, vilken nyss kommit från Nyåker efter att hava
plogat vägen mellan Örträsk och Nyåker, hade berättat, att två personer
från Agnäs så gott som tvingat sig till skjuts med omnibussen från Agnäs
till Örträsk. Personerna ifråga, vilka medfört en plåtdunk, troligen innehållande
exportsprit, hade stigit av i Örträsk och förklarat sig ämna taga
in på gästgivargården därstädes. Jakobsson hade sagt sig skola gå till
landsfiskalen för att anmäla förhållandet och hade anhållit, att Karlsten
måtte följa med honom, vilket Karlsten även gjort. I sällskap med landsfiskalen
hade de därefter gått bort mot gästgivargården. Medan de stått
på gården och samtalat hade de hört en person komma gående efter landsvägen.
Jakobsson hade då sprungit upp till vägen och omedelbart därefter
ropat till Karlsten och landsfiskalen, varför de begivit sig upp till
vägen. Då de kommit fram, hade Jakobsson stått med en spritdunk i ena
handen och med den andra hållit i en person, som visat sig vara Olsson
och som uppgivit, att han jämte klaganden medföljt Jakobsson i onani -

177

bussen. Beträffande spritdunken bade Olsson förklarat, att han hittat densamma
i en snödriva i närheten av handlanden Långströms hus i Örträsk.
Bunken hade han medfört för att ställa den vid landsvägen utanför gästgivargården.
Vart klaganden tagit vägen hade Olsson icke vetat.

Vid därefter den 19 februari hållna ytterligare förhör berättade arbetaren
Gustaf Alfred Nygren bland annat: Den 18 februari hade han vid
6-tiden på eftermiddagen i Agnäs sammanträffat med Olsson och klaganden.
Nygren hade av klaganden blivit bjuden på en sup ur en pilsnerbutelj.
Han hade därefter skilts från Olsson och klaganden men vid 9-tiden
på kvällen ånyo sammanträffat med dem och i deras sällskap medföljt
omnibussen till Nyåker. Klaganden och Olsson hade då varit berusade.
Under återfärden med bussen till Agnäs hade klaganden och Olsson omtalat,
att de tänkte följa med bussen till Örträsk. Då chauffören frågat
dem örn anledningen därtill, hade de endast svarat: ”För ingenting.” I
Agnäs hade chauffören stannat bussen och Olsson samt klaganden stigit
av. Efter cirka fem minuters tid hade Olsson återkommit, varefter de fortsatt
fram till avtagsvägen vid Artur'' Johanssons gård, där Olsson vidtalat
chauffören att stanna och Olsson gått ut. Ungefär tio minuter därefter
hade såväl Olsson som klaganden kommit tillbaka. Då de kommit in
i bussen hade chauffören sagt till dem: ”Jag vill inte alls bry mig örn
något sådant. De må ni då veta pojkar.” Innan han yttrat dessa ord, hade
Olsson och klaganden sagt något till chauffören, som Nygren icke kunnat
uppfatta. Därefter hade chauffören tagit ett paket från endera klaganden
eller Olsson och kastat ut det genom den bakre dörren. Klaganden hade i
det han yttrat, att han skulle gräva snö över paketet, vilket för Nygren
sett ut som en tiokilogramspåse, gått ut igen. Chauffören hade i och med
detsamma gått tillbaka till sin plats i förarsätet. Kort därefter hade Nygren
hort, att den bakre dörren stängts, och omedelbart därpå hade klaganden
kommit in genom den främre dörren, varefter bussen fortsatt sin
färd. Framkommen till Nygrens gård i Agnäs hade Nygren vidtalat
chauffören att stanna, varpå han stigit ur bussen. Nygren förklarade, att
han av ett flertal Agnäsbor hört, att klaganden brukade syssla med spritaffärer.

Sedan landsfiskalen i Fredrika distrikt den 19 februari anhållit klaganden
och transporterat denne samt Olsson till arrestlokalen i Bjurholm,
hördes de samma dag å landsfiskalskontoret i närvaro av Morén och Forsberg.
Därvid förekom följande.

1. Olsson uppgav: Han hade den 18 februari strax efter klockan 5 på
eftermiddagen gått bort till Artur Johanssons gård i Agnäs och där träffat
klaganden. Inkommen i köket hade klaganden frågat Olsson, om han
ville hava en kask. Sedan Olsson sagt ja härtill, hade klaganden lämnat
honom ensam i köket och själv gått lipp på övre våningen. Efter någon

12—Justitie ombud smannens ämbclsbcrättelse till JOSS års riksdag.

178

stund hade klaganden kommit ned i köket, där klaganden tagit fram tre
koppar oell hällt kaffe i dessa samt, i det han tagit fram en halvlitersbutelj
med brännvin, bjudit Olsson och Nygren, vilken kort förut infunnit sig
i klagandens hem, att slå i en kask vardera. Det bjudna brännvinet hade
varit starkt och smakat dåligt. Nygren hade därefter tillsagt klaganden
att slå i mera kaffe, så skulle han också bjuda på kask, varefter han ur
sin ficka framtagit en kvartersflaska försedd med pilsneretikett, ur vilken
flaska de blandat sig två kaskar vardera. Innehållet i flaskan hade
utgjorts av samma slags starka brännvin, som klaganden förut bjudit på,
eller exportsprit. Senare på kvällen hade alla tre medföljt omnibussen till
Nyåker. På vägen dit hade Nygren tagit fram ytterligare en pilsnerbutelj
innehållande exportsprit och bjudit av innehållet. Framkomna till Nyåker
hade de gått in på ett kafé, där samtliga druckit kaffe och tagit sig två
kaskar vardera av det medhavda brännvinet. Under vägen till Nyåker
hade de samtalat med chauffören Jakobsson och föreslagit, att de skulle
få medfölja honom tillbaka ända till Örträsk. Jakobsson hade samtyckt
därtill. Då de efter uppehållet i Nyåker anträtt återfärden och kommit
fram till Agnäs, hade Jakobsson på Olssons begäran stannat vid Olssons
bostad för att låta Olsson hämta en ytterrock. Även klaganden hade stigit
av och begivit sig mot sitt hem. Strax före avstigandet hade klaganden
yttrat att, därest de skulle fara till Örträsk, de måste taga med sig mera
sprit. I anledning därav hade Olsson förstått, att klaganden tänkte gå
hem efter någon sprit, som han hade hemma. Efter ett par minuter hade
Olsson återkommit till vägen men funnit att bussen fortsatt fram till vägskälet
vid Artur Johanssons gård. Han hade därför gått fram dit och bort
mot Johanssons gård. Där hade han fått se klaganden komma gående.
Denne hade i ena handen burit en tiolitersdunk innehållande exportsprit
eller samma dunk, som senare på natten tagits i beslag i Örträsk. Då de
skulle stiga in i bussen hade Jakobsson fått se donkén och sagt: ”Den där
ta vi icke med.” Klaganden hade emellertid slängt in dunken i bussen,
men Jakobsson hade gripit tag i den och kastat ut den. Därefter hade
Jakobsson gått fram till förarsätet samt satt sig för att köra. Klaganden
hade emellertid ånyo lyft in dunken utan att Jakobsson sett det, varefter
bussen satts i gång och färden fortsatt. Vid framkomsten till Nygrens hem
hade Jakobsson stannat bussen, varefter Nygren stigit av och gått hem.
Då de därefter kommit fram till Örträsk, hade klaganden troligen mellan
gästgivargården och handlanden Långströms gård kastat ut dunken
från bussen, varemot de själva medföljt till poststationen där de stigit av.
Därefter hade de begivit sig tillbaka till det ställe, där de kastat av dunken,
och även återfunnit densamma. I närheten av Långströms gård hade
de grävt ned den i snökanten vid sidan av vägen samt fortsatt efter vägen
förbi gästgivargården. Där hade klaganden vänt örn för att gå tillbaka

179

och hämta dunken. Han hade därvid yttrat: ”Nu går det ju ej att sälja
något, då det är så sent på natten.” Efter någon stund hade klaganden
återkommit och sagt att han tyckt sig höra någon prata, valdör han ej
vågat gå fram och hämta dunken. Sedan Olsson sagt till klaganden att
det troligen hara vore inbillning, hade de kommit överens örn att Olsson
skulle gå bort och hämta dunken, vilket Olsson även gjort. Därvid hade
han emellertid på vägen tillbaka blivit hejdad av Jakobsson vid gästgivargården,
varefter på Jakobssons rop två andra personer, vilka Olsson sedermera
erfarit vara t. f. landsfiskalen Löfroth i Örträsk och en i Örträsk
tillfälligtvis boende tummare, kommit tillstädes. Olsson hade blivit anhållen
och förd till landsfiskalskontoret. Klaganden, vilken säkert förstått
att det varit fara på färde, hade tydligen tagit till flykten.

2. Klaganden förnekade på det bestämdaste all vetskap örn någon spritdunk
och medgav endast, att han i sällskap med Olsson och Nygren medföljt
om ni bussen från Agnäs till Nyåker och därifrån till Örträsk. Under
färden från Nyåker till Agnäs hade de i bussen måhända tagit sig en
sup, men han visste icke vad det var för slags sprit eller vem som bjudit
på den. Klaganden förnekade på det bestämdaste, dels att han under färden
till Örträsk medfört någon spritdunk eller någonsin innehaft någon
sådan, dels ock att han föregående kväll bjudit någon på sprit vare sig i
hemmet eller annorstädes.

Samma dag på kvällen vid 8-tiden hölls ånyo förhör med klaganden, som
därvid vidhöll sina förut lämnade uppgifter. Han påstod dessutom, att
han icke haft något brännvin på sitt rum.

3. Nygren, ånyo hörd, vidhöll sin förut avgivna berättelse med det tilllägg
att han vid ^6-tiden på eftermiddagen den 18 februari gått bort till
klaganden och där begivit sig upp till denne å hans rum i övre våningen,
varest klaganden frågat Nygren, örn han ville hava en kask. Därefter hade
de tillsammans gått ned i köket till Olsson, där klaganden bjudit på två
kalf ekaskar.

Då Andersson höll för troligt, att varken Olsson eller Nygren talat örn
hela sanningen, beslöt han, att de jämte klaganden skulle under den vidare
utredningen få kvarstanna i förvaringsarresten under natten.

Den 20 februari 1933 fortsattes förhöret å landsfiskalskontoret.

Nygren förklarade sig nu vilja ändra sin berättelse från gårdagen sålunda:
Då Nygren den 18 februari på kvällen varit uppe i övre våningen
hos klaganden, hade denne kommit ut ur sitt rum bärande en halvlitersbutelj
med sprit och bjudit Nygren följa med ned och dricka en kaffekask.
Under vägen nedför trappan hade Nygren frågat klaganden, örn
han hade någon mera sprit, så att Nygren kunde få köpa. Härtill hade
klaganden svarat: ”Nog bär jag det.”, varvid Nygren lämnat honom 5
kronor och begärt att få köpa för denna summa. — Det antecknades till

180

protokollet, att klaganden vid avvisiteringen befunnits innehava en femkronorssedel
samt några småmynt. — Sedan klaganden i köket bjudit
Olsson och Nygren på två kaslcar vardera, hade han gått upp på vinden.
Då Nygren hört att klaganden kom ned för trappan, hade han gått ut i
förstugan, där klaganden till honom överlämnade två kvartersbuteljer
med mycket starkt brännvin, troligen exportsprit. Nygren hade därpå
efter en stund bjudit Olsson och klaganden på var. sin kask. Beträffande
vad som därefter skett under vistelsen i Agnäs samt under färden med
omnibussen från Agnäs till Nyåker och under vistelsen i Nyåker, berättade
Nygren i likhet med Olsson. Då Olsson och klaganden efter återkomsten
från Nyåker till Agnäs hämtat ett paket och skulle fortsätta färden
med bussen, hade Nygren hört Jakobsson säga till dem: ”Sån’t där vill jag
ej ha någon befattning med.” I samma ögonblick hade Jakobsson kastat
ut det föremål, som Olsson och klaganden haft med sig. Vid stöten mot
landsvägen hade det låtit, som örn en plåtburk kastats ut, varför Nygren
av det förda samtalet förstått, att det var en spritdunk, som Olsson och
klaganden ämnat taga med sig i bussen till Örträsk. — I Agnäs hade det
varit allmänt tal örn huru länge det skulle gå väl för klaganden och hans
spritaffärer.

Klaganden, ånyo hörd vid 2-tiden på dagen, förklarade sig icke hava
något att tillägga eller ändra i vad han föregående dag berättat.

Nygren och Olsson fingo därefter lämna arrestlokalen.

Klaganden hördes ånyo samma dag klockan 5,30 e. m. i arrestlokalen i
närvaro av Forsberg och Morén. Han förklarade därvid, att lian aldrig
haft att göra med några som helst spritaffärer. Efter åtskilliga frågor
medgav han dock, att han under färden med bussen vid något tillfälle sett
en dunk i bussen. Vem som satt in den där eller vem som ägt den kunde
klaganden icke säga, liksom han ej heller kunde säga storleken på donkén
eller vad som förvarats i densamma. Efter en stund tilläde han: ”Det
kunde ju lia varit sprit i den, men lika gärna fotogen.” Beträffande händelserna
på kvällen den 18 februari uppgav klaganden, att han vid 5-tiden
på eftermiddagen kommit hem och där träffat Olsson, som följt klaganden
in i köket. Sedan klaganden uppe på sitt rum klätt örn sig, hade han gått
ned i köket och bjudit Olsson på kaffe samt på brännvin ur en fickflaska,
som innehållit endast två spetsglas sprit. Efter åtskilliga frågor medgav
klaganden, att även Nygren varit hemma hos honom på kvällen den 18
februari och blivit bjuden på en kask. Innehållet i spritflaskan hade även
räckt till en kask åt Nygren. Senare på kvällen hade alla tre medföljt
omnibussen till Nyåker, där de på ett kafé druckit kaffe. Därefter hade de
följt med bussen tillbaka till Agnäs, där Nygren stigit av. Klaganden och
Olsson hade emellertid fortsatt resan i bussen upp till Örträsk. Syftet
med deras resa till Örträsk hade varit att hälsa på ett par bekanta.

181

Någon sprit hade icke medtagits från klagandens hem. Sedan innehållet
i fickflaskan varit slut, hade klaganden endast haft kvar en halv liter
eau de vie, som han haft inlåst i ett mindre träskrin i sitt rum och som
han tagit ut på sin motbok strax före julhelgen 1932. Under bussfärden
till Nyåker och vidare åter till Örträsk hade de icke medhaft eller förtärt
någon sprit. Sedan för klaganden omtalats att såväl Olsson som Nygren
berättat, att sprit förtärts under vägen, medgav han, att han av någon
inne i bussen fått en sup brännvin. Örn det varit Nygren eller Olsson, som
bjudit på spriten, kunde han icke säga. Spriten hade smakat som vanligt
bordsbrännvin. I Nyåker hade samtliga gått in på ett kafé och druckit
kaffe. Endera Nygren eller Olsson hade där framtagit en butelj med brännvin.
De hade förtärt två kaskar vardera. På återvägen till Agnäs hade
icke någon sprit förtärts. Klaganden förklarade först, att bussen endast
stannat vid Nygrens gård, där Nygren stigit av, och att den sedan fortsatt
till Örträsk. Efter en stund ändrade han sin uppgift därhän, att bussen
även stannat vid Bäckmans lada i Agnäs och att han där stigit av för
att hämta frisk luft. Örn Olsson också stigit av visste han icke. Han hade
fortsatt vägen fram och sedan hade bussen kört fatt honom och stannat,
varvid han stigit på densamma. Därefter hade resan fortsatt till Örträsk.
Vid framkomsten dit hade han och Olsson stigit av vid postverkets garage,
varefter de gått direkt till en bekant till klaganden. Klaganden hade stannat
kvar där under natten sittande på en stol. Vart Olsson tagit vägen
visste klaganden icke. Han förnekade på det bestämdaste, att han ägt den
omtalade spritdunken. Vart denna tagit vägen visste han icke. Han hade
icke någon kännedom örn att en dunk kastats ut från bussen i Örträsk.

Den 21 februari utröntes telefonledes att klaganden, sedan han sommaren
1932 erhållit inköpsrätt, på sin motbok uttagit sammanlagt 4 liter
spritdrycker, varav 2 Vz liter kronbrännvin och 1/4 liter bordsbrännvin
men ej någon konjak eller exportsprit.

Klaganden hördes därefter ånyo klockan 10 f. m. och påstod sig då under
år 1932 hava å systembolaget uttagit % liter exportsprit och resten
vanligt brännvin och konjak. Av de i hans hem den 19 februari tillvaratagna
flaskorna vore han ägare till allenast den flaska, som funnits i
sängen.

Samma dag, d. v. s. den 21 februari, verkställdes i Agnäs i närvaro av
Morén och Forsberg undersökning av Artur Johanssons lador för efterforskning,
örn någon sprit doldes där, men kunde någon sådan ej påträffas.
Vidare hördes åtskilliga personer, som kunde antagas hava kännedom
örn klagandens spritförsäljningar.

Arbetaren Gottfrid Larsson uppgav därvid: Han hade under de senaste
två åren av klaganden köpt 3 å 4 liter s. k. brännvin, som varit starkare
än vanlig systemsprit och enligt Larssons antagande varit exportsprit.

182

Första gången han köpt sprit av klaganden hade varit vid jultiden 1930,
vilken sprit han på sommaren 1932 betalat. Sedermera hade han vid flera
olika tillfällen köpt sprit i mindre kvantiteter, ett kvarter eller en halv
liter varje gång. Det vanliga priset för spriten hade varit 15 kronor per
liter.

Arbetaren Henfrid Norberg meddelade: Han hade köpt 1K liter exportsprit
av klaganden. En kväll i oktober 1932 hade Norberg nte på landsvägen
träffat klaganden och frågat denne, örn han icke kunde få köpa en
halvliter sprit. Därtill hade klaganden svarat, att detta nog kunde gå för
sig men att spriten kostade 15 kronor litern. Norberg hade då betalat
honom 7 kronor 50 öre, varefter klaganden avlägsnat sig i riktning mot
sitt hem och efter en kort stund återkommit med en halv liter sprit och
överlämnat denna till Norberg. Då Norberg smakat på densamma, hade
han funnit den vara för stark, varför han blandat ut den till hälften med
vatten. I början av februari 1933 hade Norberg, då han ånyo uppsökt klaganden
och begärt att få köpa en liter, av klaganden erhållit en literbutelj,
fylld med sprit. Denna sprit hade varit svagare än den förra spriten men
dock starkare än vanlig systemsprit. Troligen hade klaganden spätt ut
den med vatten.

Två andra personer uppgåvo, att de vid olika tillfällen varit närvarande
då klaganden förtärt och bjudit på sprit, som av omständigheterna att
döma var exportsprit.

Därefter hördes klaganden ånyo sagda den 21 februari klockan 6 på
eftermiddagen. Han förnekade därvid på det bestämdaste all befattning
med olovligen införd sprit samt förklarade, att han aldrig innehaft någon
annan sprit än den han inköpt hos systembolaget. Han förnekade, att han
sålt eller givit bort någon sprit; möjligen hade han någon gång givit bort
en sup men aldrig flaskvis och ej heller hade han lånat ut någon sprit.

Återigen hörd klockan 10 på kvällen och därvid uppmanad att berätta
hela händelseförloppet under kvällen den 18 februari samt de spritförsäljningar,
vartill han enligt vittnenas uppgifter skulle hava gjort sig skyldig,
började klaganden berätta, att han kommit hem från arbetet i skogen
vid 5-tiden på kvällen. Därefter tystnade han och kunde icke förmås att
säga något mera, varför förhöret måste avbrytas.

Den 22 februari hördes i Agnäs förutom åtskilliga personer, som icke
hade några bestämda uppgifter att meddela örn klagandens brottslighet
i de ifrågakomna avseendena, arbetaren Sigfrid Larsson, som berättade
att han av klaganden köpt icke fullt 2 liter spritdrycker sedan hösten 1932.
Spriten, som varit starkare än systemsprit och så stark att Larsson måst
blanda ut den med vatten, hade enligt vad Larsson kunde förstå varit
exportsprit.

Klaganden hördes därefter åter i förvaringsarresten i Bjurholm mea

183

vägrade nu att svara på frågor. Påvisad att det funnes flera vittnen, som
kunde intyga att de köpt exportsprit av honom, och underrättad örn att
hans uppgifter angående spritinköpen å systembolaget i Umeå vore oriktiga,
kunde klaganden icke förmås att yttra något, I anledning därav avbröts
förhöret, som därefter ett flertal gånger under dagens lopp återupptogs
med samma resultat.

Den 23 februari 1933 blev klaganden åter hörd, därvid han rörande sina
levnadsomständigheter uppgav, att han vore född den 21 december 1906 i
Agnäs, där han vore kyrko- och mantalsskriven; att hans föräldrar vore
hemmansägaren Johan Artur Johansson och dennes hustru Hedvig Johansson;
att han gått i Agnäs folkskola samt kunde läsa och skriva; att
han konfirmerats troligen år 1921 i Bjurholm; att han alltid vistats i hemmet,
där han varit fadern behjälplig med varjehanda jordbruks- och timmerhuggningsarbeten,
varjämte han utfört timmerhuggning åt andra bönder
inom Agnäs hy, samt att han aldrig varit för brott tilltalad eller straffad.
Därefter försattes klaganden på fri fot.

Den 26 februari verkställdes förhör med dels förutnämnde Gottfrid Larsson,
som därvid närmare redogjorde för de tillfällen då han av klaganden
köpt sprit, och dels arbetaren Frans Larsson, som uppgav: Han hade
vid två olika tillfällen köpt ett kvarter sprit av klaganden. Första tillfället
hade varit mellan jul och nyår 1932, då han träffat klaganden i
Agnäs och av denne bekommit en pilsnerbutelj full med sprit. Andra tillfället
hade varit någon dag i januari 1933, då Larsson besökt klagandens
hem. Larsson hade frågat klaganden, örn han hade någon sprit att sälja.
Klaganden hade därtill svarat, att han för tillfället hade ganska ont örn
sprit, men örn Larsson ville betala så snart som möjligt så skulle han
kunna få tag på ett kvarter. Larsson hade då gått med därpå och följt
klaganden upp på dennes rum, där klaganden tagit fram en flaska till två
tredjedelar fylld med sprit, varav han hällt i en pilsnerbutelj, så att den
blivit full, samt därefter överlämnat buteljen till Larsson. Ifrågavarande
två tredjedels liter sprit, som Larsson bekommit, hade utgjorts av exportsprit,
enär den varit så stark att den måst blandas ut med vanligt vatten
för att kunna förtäras.

I fråga örn de tilldragelser, som ägt rum i samband med klagandens inställelse
å landsfiskalskontoret i Bjurholm den 4 april, åberopade Andersson
vid häradsrätten ett polisförhörsprotokoll av i huvudsak följande
innehåll.

Den 4 april vid ^9-tiden på kvällen inkom klaganden å landsfiskalskontoret
och förklarade sig vilja erkänna allt vad han blivit stämd för. I anledning
därav underkastades klaganden förhör i närvaro av Morén som
vittne, varvid klaganden uppgav att han under de senaste två åren försålt
sprit endast till bröderna Ijarsson i Lidbäck, ”Norbergs pojkar” i

184

Agnäs och Nygren eller till samma personer, som förut vid polisförhör
erkänt att de köpt sprit av klaganden. Till en början vägrade klaganden
uppgiva, av vem han i sin tur köpt spriten, men slutligen uppgav han sig
hava köpt s. k. exportsprit för över två år sedan av en okänd man å landsvägen
i Agnäs by. Den spritflaska, som den 19 februari tillvaratagits i det
obebodda vindsrummet i klagandens hem, erkände klaganden vara sin. Då
det syntes Andersson tydligt, att klaganden fortfarande endast ville lämna
osanna uppgifter beträffande sina spritaffärer, beslöts att han skulle intagas
i förvaringsarresten under natten för vidare förhör nästa dag.

Den 5 april hördes klaganden åter å landsfiskalskontoret i närvaro av
Morén och Forsberg. Han erkände därvid fortfarande endast att han sålt
sprit till de vid föregående dags förhör uppgivna personerna nämligen till
Sigfrid Larsson 1% liter, till Gottfrid Larsson ungefär 8 liter, till Frans
Larsson % liter samt till Norberg VA liter och till Nygren % liter. För
spriten hade han i regel begärt 15 kronor per liter. Beträffande det tillfälle,
då han förvärvat ifrågavarande exportsprit, uppgav han att han på hösten
år 1930 på landsvägen i Agnäs by mött en täckt personautomobil. Bilen
hade förts av en okänd man, som frågat klaganden örn han ville köpa sprit.
Klaganden hade då köpt två dunkar exportsprit, varje dunk rymmande
ungefär 9 liter. Spriten hade kostat 100 kronor per dunk. Klaganden hade
hatt penningar på sig och därför genast kunnat avsluta köpet. — Någon
närmare beskrivning på mannen, som sålt spriten, kunde klaganden icke
lämna liksom ej heller någon uppgift örn numret på automobilen. — Automobilen
hade efter köpet fortsatt sin färd i riktning mot Bjurholm. Varken
föir eller senare hade klaganden köpt någon sprit. Den vid förenämnda
tillfälle köpta, spriten hade han efter att hava blandat ut den med vatten
dels sålt, dels ock själv förtärt. Den dunk, som av landsfiskalen i Fredrika
distrikt beslagtagits i Örträsk, hade klaganden icke tagit någon som helst
befattning med. Han bestred på det bestämdaste, att den tillhörde honom
eller att han haft något som helst att skaffa med densamma. Han visste
icke heller, örn Olsson ägt dunken. De två dunkar lian köpt hade han hela
tiden haft förvarade ute i skogen på numera bortglömt ställe å sin faders
ägor, där han varit sysselsatt med timmerarbete. Efter en stund ändrade
sig klaganden därhän, att han icke hela tiden förvarat dunkarna ute i
skogen utan då och då flyttat hem någon dunk. TJppmärksamgjord på
att det ju icke kunnat vara så många gånger han flyttat hem dunkar, erinrade
han sig, att han uppgivit sig endast hava köpt två stycken, varför
han ändrade sig och påstod, att han endast vid två tillfällen flyttat hem
dunkai fran skogen. Da dunkarna blivit tomma, hade han tagit dem med
sig hemifrån och kastat dem i Öreälven nedanför landsvägsbron i Agnäs.
Efter någon stund ändrade sig klaganden ånyo och förklarade, att lian
aldrig tagit hem någon dunk utan haft dem förvarade i skogen till dess de

185

blivit tomma, då lian i en ryggsäck forslat båda dunkarna på samma gång
från gömstället och kastat dem i älven.

Inför häradsrätten vitsordade klaganden, att polisförhörsprotokollen riktigt
återgåvo vad vid förhören med honom förekommit, samt anförde därutöver
bland annat: Antalet dunkar, som han vid tillfället 1930 inköpt, hade
varit tre. I betalning för varje dunk hade han erlagt kontant 100 kronor.
Han hade vid nämnda tillfälle haft 300 kronor på sig. Beloppet hade utgjort
arbetsinkomst och icke förtjänats å tidigare spritaffärer. Han hade
vid inköpet förstått, att de tre dunkama innehöllo s. k. smuggelsprit. Han
hade icke senare skaffat flera dunkar sprit. Visserligen hade han av den
sålunda inköpta exportspriten sålt en del till några personer, men han
hade ”sparat på dunkama”. På särskild fråga erkände han, att han natten
till den 19 februari 1933 med omnibussen från Agnäs till Örträsk medfört
en dunk, innehållande 9 liter exportsprit. Henna spritdunk hade varit den
sist återstående av förenämnda tre dunkar. Beträffande färden med bussen
vitsordade klaganden i huvudsak Olssons uppgifter. Han hade själv efter
framkomsten till Örträsk i närheten av handlanden Långströms gård under
färden kastat ut dunken. Omedelbart sedan de vid poststationen stigit
ur omnibussen hade han och Olsson i sällskap gått tillbaka mot handlanden
Långströms gård för att hämta dunken. På särskild fråga varför han
medfört spritdunken till Örträsk anförde klaganden, att han ”hade nog
tänkt sälja en del utav dunken i Örträsk”. Då han och Olsson närmat sig
det ställe, där han kastat ut dunken, hade han först gått ensam fram för
att taga den. Som han tyckt sig höra, att några personer samtalade i närheten,
hade han emellertid stannat och därpå återvänt till Olsson, för vilken
han omtalat sin iakttagelse. Efter överenskommelse mellan dem hade
Olsson därpå gått fram för att hämta dunken. Då klaganden strax därpå
hörde, att Olsson blev gripen, hade han skyndsamt avlägsnat sig från platsen.
På särskild fråga var han under det korta uppehållet i Agnäs på
vägen från Nyåker till Örträsk hämtat spritdunken uppgav klaganden, att
han hämtat dunken på sin faders gård, där den legat i snön mellan ladugården
och mangårdsbyggnaden. Sedan Andersson påpekat, att klaganden
nyss inför häradsrätten uppgivit, att han haft sina dunkar förvarade i
skogen, förmälte klaganden: Den sist återstående dunken hade han någon
vecka före färden till Örträsk burit från skogen till sin faders gård. De
övriga två dunkarna hade han icke fört hem från skogen utan så småningom
fyllt deras innehåll å flaskor, som han burit hem. Han hade hämtat
några liter var gång. Han hade emellertid icke jämt haft sprit tillgänglig
hemma.

Andersson hörde vid rätten såsom vittnen en tullförvaltare och en kriminalöverkonstapel,
vilken senare verkställt flera utredningar i smugglingsmål
i trakten, och intygade båda att den i Örträsk beslagtagna dun -

186

ken med exportsprit till utseendet var av den typ dunkar, som börjat insmugglas
till riket först under år 1932, att en dylik spritdunk, örn den
legat oskyddad i skogen sedan 1930, måste hava inom ett år rostat sönder
och att därför den beslagtagna dunken måste hava inköpts först på hösten
eller vintern 1932.

Enligt polisförhörsprotokoll, som under målets handläggning ingåvos
till häradsrätten, hade förhör anställts med åtskilliga personer för att utröna,
av vem klaganden förvärvat den av honom sålda spriten, men hade
dessa förhör givit tämligen negativt resultat.

Klaganden vidhöll hela tiden vid häradsrätten sina uppgifter beträffande
förvärv och förvarande av olovligen införd sprit. Beträffande de tillfällen,
då klaganden skulle hava sålt sprit, erkände klaganden allenast de
vid polisförhören utredda spritförsäljningarna.

Andersson gjorde gällande, att klaganden under de senaste två åren för
yrkesmässig försäljning av i riket uppenbart olovligen införda spritdrycker
gjort resor inom Fredrika, Örträsks och Degerfors socknar och
därvid bedrivit sådan försäljning.

Klaganden bestred riktigheten av detta påstående.

Under rättegången åberopades polisförhörsprotokoll, vari relaterades
försök, som gjorts att utröna örn försäljningar skett i ytterligare fall, utan
att dock någon bevisning kunnat åstadkommas.

Sedan målet handlagts vid häradsrätten fyra gånger avkunnade häradsrätten
den 30 december 1933 utslag. Därvid fann häradsrätten genom vad
klaganden erkänt samt vad övrigt i målet förekommit utrett, att klaganden
kort före julen 1930 i Agnäs inköpt tre dunkar, envar innehållande 10
liter exportsprit, som uppenbarligen till riket olovligen införts, att klaganden
därefter av den sålunda inköpta spriten för ett pris av 15 kronor
per liter försålt dels till Nygren den 18 februari 1933 i Agnäs 2A liter, dels
till Norberg vid ett tillfälle under oktober 1932 i Agnäs Vi liter och vid
ett tillfälle i början av februari 1933 likaledes i Agnäs en liter, dels till
Sigfrid Larsson vid fyra tillfällen under hösten 1932 och januari 1933 sammanlagt
VA liter, dels till Gottfrid Larsson under julhelgen 1930 2 liter,
julafton 1931 en liter, natten till juldagen 1931 en liter, vid ett tillfälle mellan
julen 1931 och nyårshelgen 1932 VA liter, vid olika tillfällen under
tiden från sensommaren 1932, efter den 1 juli, till januari 1933 tillhopa
2 2A liter samt vid flera tillfällen under februari 1933 tillhopa en liter, allt
i Agnäs, dels ock till Frans Larsson vid ett tillfälle mellan julen 1932 och
nyåret 1933 A liter samt vid ett tillfälle under januari 1933 Ai liter, allt i
Agnäs, samt att klaganden den 18 februari 1933 å allmän plats i Agnäs by
uppträtt av starka drycker överlastad. På grund därav prövade häradsrätten,
som fann att klagandens omförmälda försäljning av spritdrycker
skett yrkesmässigt men att straffet för klagandens försäljning under jul -

187

helgen 1930 av 2 liter sprit till Gottfrid Larsson enligt 5 kap. 14 § strafflagen
vore förfallet, lagligt döma klaganden dels jämlikt 5 § 1 mom. första
stycket i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig
befattning med spritdrycker och vin att för olovlig befattning i större
omfattning och för försäljning under tiden från och med den 25 februari
1931 till och med den 25 februari 1933 med till riket uppenbart olovligen införda
spritdrycker hållas till fängelse en månad, dels jämlikt 74 § 1. andra
stycket i kungl, förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av
rusdrycker att för yrkesmässig olovlig försäljning av rusdrycker under
nyss angivna tid hållas till fängelse en månad, i följd varav klaganden alltså
skulle i en bot hållas till fängelse två månader, dels ock jämlikt 18 kap.
15 § strafflagen att för fylleri böta 15 kronor till kronan. Därest klaganden
saknade tillgång till fulla gäldandet av de honom sålunda ådömda böter,
skulle desamma förvandlas till fängelse fyra dagar att med det klaganden
omedelbart ådömda fängelsestraffet förenas, för vilket fall klaganden alltså
skulle i en bot hållas till fängelse två månader fyra dagar. Därjämte
förklarade häradsrätten vissa varor förverkade och ålade klaganden att
dels gälda värdet av egendom, som skolat dömas förverkad men förskingrats,
med vissa belopp och dels ersätta statsverket vissa förskjutna vittneslöner.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade tjänstförrättande
justitieombudsmannen Ljunggren K. B. i Västerbottens län att förordna
särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra
och utföra åtal mot Andersson. I en för åklagaren utfärdad instruktion
anförde J. O. följande:

”Genom lag den 12 maj 1933 angående ändring i vissa delar av förordningen
örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall, vilken lag trädde i kraft den 1 juli samma år, hava meddelats bland
annat vissa bestämmelser örn befogenheten för polismyndighet att vid undersökning
rörande begånget brott taga i förvar för brottet misstänkt person
utan att häktning sker. Dessförinnan hade en dylik befogenhet icke
varit i lag fastslagen. Emellertid hade behovet i vissa fall av att kvarhålla
en för brott misstänkt person i polisförvar för närmare utredning
utan att omedelbart tillgripa häktningsåtgärd lett till att i praxis den mildare
form för den misstänktes omhändertagande, som ett dylikt kvarhållande
innebar, vunnit avsevärd tillämpning.

Uppenbarligen kunde dock en dylik straffprocessuell åtgärd, som — låt
vara av mindre ingripande art än en häktning — i allt fall innefattade ett

188

berövande av en persons frihet, icke anses berättigad utan att särskilda
förutsättningar voro förhanden. Rörande de gränser, inom vilka ett dylikt
frihetsberövande kunde anses hava lagligt stöd, får jag hänvisa till den
redogörelse, som av J. O. framlagts i ett i ämbetsberättelsen till 1932 års
riksdag refererat ärende (sid. 148 o. f.). Av berörda redogörelse framgår
såsom i ett annat, i ämbetsberättelsen till 1934 års riksdag refererat
ärende (sid. 185 o. f.) gjorts gällande — att för kvarhållande av en för
brott misstänkt person en förutsättning var, liksom förhållandet även nu
är, att brottet kunde tänkas leda till häktning.

Beträffande häktningsinstitutet var vid i målet ifrågakomna tid stadgat
och stadgas alltjämt i 19 § femte punkten i förordningen den 16 februari
1864 örn nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas
skall en ovillkorlig häktningsskyldighet beträffande person, som misstänkes
hava begått brott, varå straffarbete, dock ej under två år, efter lag
följa kan. I sjätte punkten av samma paragraf föreskrives vidare, att örn
någon misstänkes hava begått brott, som är ringare än i femte punkten
sägs men varå dock straffarbete efter lag följa kan, han må i häkte tagas,
men att örn en sådan person har ämbete eller tjänst eller fast egendom
eller eljest stadigt hemvist eller yrke och det ej skäligen kan befaras, att
han avviker eller att han genom undanröjande av bevis eller egendom sakens
tillbörliga utredning hindrar, han skall på fri fot lämnas. I andra
stycket av samma punkt heter det, att örn den, som ej har stadigt hemvist,
varder misstänkt för brott, som ringare är än förut sägs, men varå dock
fängelse efter lag följa kan, och förekommer emot honom skälig anledning
att han avviker, må han ock i häkte tagas.

Av de sålunda omförmälda föreskrifterna rörande häktning framgår,
att en person, som har stadigt hemvist, ej kan häktas, såvida icke strängare
straff än fängelse kan följa å brottet. Då såsom ovan sagts ett villkor
för kvarhållande är, att brottet kan tänkas leda till häktning, måste det
anses otillåtet att kvarhålla en bofast person för utredning örn brott, som
ej är belagt med strängare straff än fängelse. Det nu sagda ägde jämväl
tillämpning före 1933 års lagstiftning örn kvarhållande.

Uppenbarligen får ett kvarhållande icke till tiden utsträckas längre än
som oundgängligen påkallas av dess syfte. Rörande den tid, under vilken
kvarhållande må ske, äro bestämmelser nu intagna i 19 § 12 punkten i
ovannämnda förordning den 16 februari 1864, vilket lagrum har följande
lydelse:

’Den som av häktningsmyndighet gripits eller efter anställt förhör kvarhalles
såsom misstänkt för brott eller örn vilkens gripande eller kvarhållande
anmälan enligt 11 punkten skett skall, där ej beslut örn häktning
förut meddelats, så snart ske kan och sist inom tjugufyra timmar förklaras
häktad eller lösgivas. Äro ej fulla skäl till häktning, men finnes det

189

vara av synnerlig vikt att den misstänkte i avvaktan på ytterligare utredning
hålles i förvar, må dock häktningsmyndigheten förordna örn hans
kvarhållande utöver sagda tid. Sådant kvarhållande må ej fortfara längre
än ytterligare fyra dygn; och åligger det häktningsmyndigheten att så
snart ske kan meddela beslut örn den misstänktes häktande eller giva honom
lös. Ej må annorledes än i denna punkt sägs någon, som icke är häktad,
på grund av misstanke för brott hållas i förvar, ändå att han därtill
samtycker.’

Vad förevarande fall beträffar framgår av handlingarna i ärendet att
sedan klaganden, örn vilken rykte gått att han plägade innehava och försälja
olovligen till riket införd sprit, den 19 februari 1933 gripits i Örträsk
av landsfiskalen i Fredrika distrikt såsom skäligen misstänkt för att hava
deltagit i forslandet från Agnäs till Örträsk av en spritdunk, innehållande
omkring 10 liter s. k. exportsprit, vilken spritdunk på kvällen den 18 i
samma månad påträffats därstädes i Olssons innehav, klaganden jämte
Olsson transporterats till Bjurholm, där förhör med klaganden anställts
av Andersson. Sedan förhöret avslutats vid 9-tiden på aftonen, har klaganden
på order av Andersson insatts i arrestlokalen, varest han fått kvarstanna
i fyra dygn, tills han den 23 februari, likaledes vid 9-tiden på kvällen,
frigavs. Vidare framgår av handlingarna, att efter det vid polisförhör
i saken Olsson uppgivit, att den vid Örträsk påträffade spritdunken
tillhörde klaganden, ävensom flera personer erkänt att de vid flera tillfällen
av klaganden inköpt sprit, som olovligen införts till riket, samt klaganden
den 3 april 1933 delgivits stämning till häradsrättens sammanträde
den 6 i samma månad med yrkande örn ansvar å klaganden för förvärv
och förvaring av olovligen till riket införda spritdrycker ävensom
för yrkesmässig försäljning av sådana drycker, klaganden den 4 april vid
K 9-tiden på kvällen inställt sig å Anderssons kontor i Bjurholm och förklarat
sig vilja erkänna de omständigheter, varom utredning mot honom
förebragts. Då klaganden emellertid ej velat lämna fullständigare redogörelse
för sina inköp och försäljningar av förevarande slag, har Andersson
låtit insätta honom i polisarresten och där kvarhållit honom till påföljande
dag.

I 5 § 1 mom. i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin stadgas att den som,
utan att kunna såsom gärningsman eller delaktig fällas till ansvar för
olovlig införsel av spritdrycker eller vin eller för försök härtill, för egen
eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar sådana drycker,
skall, där det är uppenbart att dryckerna olovligen införts, straffas
med på visst sätt bestämda böter, dock minst 30 och högst 5,000 kronor,
eller med fängelse i högst ett år. Endast för det fall att dylikt brott förövas
av den, som förut fällts till straff för enahanda brott eller för olov -

190

lig införsel av spritdrycker eller vin eller för försök därtill, kan straffet
höjas till straffarbete i högst två år. Enligt 74 § 1. i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker skall den, som utan att äga
rätt till försäljning enligt denna förordning avyttrar rusdrycker, straffas
med böter från och med 100 till och med 1,000 kronor. Örn någon, som
förut fällts till straff för olovlig försäljning av rusdrycker, andra gången
eller oftare beträdes med sådan förbrytelse eller örn någon bedriver olovlig
försäljning i större omfattning eller yrkesmässigt, skall han straffas
med böter från och med 300 till och med 5,000 kronor eller med fängelse
i högst ett år.

Då klaganden ostridigt icke tidigare lagförts för olovlig införsel av
spritdrycker eller vin eller för försök därtill eller för sådan befattning
med dylika olovligen införda drycker, som i 5 § 1 mom. i förenämnda lag
den 20 juni 1924 omförmäles, hade han sålunda för de brott, som lagts
honom till last, icke kunnat förskylla högre straff än fängelse. Enligt det
ovan sagda hade följaktligen någon häktning av klaganden, som hade
stadigt hemvist, icke lagligen kunnat komma ifråga och i följd härav hava
laga skäl saknats för klagandens kvarhållande. Att märka är, att Andersson
icke heller gjort gällande, att det varit ifrågasatt att klaganden skolat
häktas för de brott, vartill han syntes hava gjort sig skyldig och för vilka
han jämväl slutligen blivit dömd. Kvarhållandet har under dylika förhållanden
varit så uppenbart rättsstridigt, att det icke kan undgå min
beivran.

Har Anderssons förfarande att för ifrågavarande brott kvarhålla klaganden
sålunda saknat rättsgrund, måste det framstå såsom än betänkligare
att det kvarhållande av klaganden, som i februari 1933 ägde rum,
omfattat en så lång tidrymd som fyra dygn eller nästan den längsta tid,
som enligt nu gällande lagstiftning kan förekomma till och med då fråga
är örn synnerligen grova och vidlyftig utredning krävande brott. Visserligen
torde vad som förekommit hava givit vid handen, att klaganden i
ändamål att undgå efterräkningar för sina brottsliga förfaranden lämnat
osanna uppgifter, icke velat medgiva annat än som finge anses hava tillfullo
utretts och slutligen vägrat att svara på frågor samt sålunda försvårat
utredningen, men dessa omständigheter hava icke kunnat berättiga
Andersson att, på sätt som skett, beröva klaganden friheten.

Såsom en åtgärd av betänklig art synes mig vidare Anderssons kvarhållande
av klaganden under natten mellan den 4 och den 5 april 1933
kunna betecknas. Vid denna tidpunkt förelåg uppenbarligen från Anderssons
sida den utredning avslutad, som han haft för avsikt att till klagandens
fällande åberopa vid häradsrättens sammanträde den 6 i samma
månad. Vad som mot klaganden under dennes kvarhållande i februari
1933 framkommit hade ju icke ens enligt den uppfattning, som Andersson

191

lagt i dagen angående sin befogenhet att kvarhålla för brott misstänkta
personer, ansetts motivera ett ytterligare frihetsberövande. Ej heller hade
kommit i dagen några nya omständigheter, som givit anledning misstänka
att klaganden gjort sig skyldig till brott, som enligt vad jag ovan
utvecklat lagligen kunnat motivera ett förnyat anhållande och kvarhållande
av klaganden. Då emellertid genom den utredning, som under tiden
för det första kvarhållandet och därefter åstadkommits, icke blivit klarlagt,
på vad sätt och i vilken omfattning klaganden förvärvat olovligen
till riket införd sprit, samt anledning funnits till antagande att klaganden
försålt sprit vid flera tillfällen än som vid denna utredning ådagalagts,
tillkom det givetvis Andersson att, örn tillfälle därtill gåves, fullständiga
utredningen härutinnan. Det var därför fullt försvarligt att, då klaganden
på kvällen den 4 april 1933 inställde sig å Anderssons kontor i avsikt att
erkänna de brottsliga förfaranden, som den dittills verkställda utredningen
ådagalagt, med honom anställa förhör i de ovannämnda avseendena. Däremot
måste det framstå såsom ett övergrepp från Anderssons sida att, då
klaganden vid detta förhör icke lämnat sådana uppgifter, som Andersson
ansett sig kunna godtaga, kvarhålla klaganden i polisarresten till följande
dag. Vad Andersson i sin hit ingivna förklaring såsom motiv för åtgärden
anfört eller att förhöret måst avbrytas för efterspanande av en spritbil,
som misstänktes skola passera Bjurholm under natten, och att det funnits
angeläget att kontrollera vissa av klagandens uppgifter, synes mig icke
förtjäna annat genmäle än att fullgörandet av andra Anderssons tjänsteåligganden
eller behovet av kontrollerande uppgifter näppeligen kunde
berättiga honom till att mot klaganden vidtaga åtgärd av ifrågavarande
art. Då Andersson i polisförhörsprotokollet såsom motiv för åtgärden antecknat
’att det vore tydligt, att klaganden fortfarande endast ville lämna
osanna uppgifter beträffande sina spritaffärer’, kan man icke värja sig för
den uppfattningen, att detta senare kvarhållande närmast skett i ändamål
att pressa klaganden till fullständigare bekännelser.”

Med anledning av vad sålunda anförts uppdrog J. O. åt åklagaren att
vid vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Andersson för berörda tjänstefel samt därvid yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde tillfälle beredas klaganden
att yttra sig i målet, och borde av klaganden framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Nordmalings och Bjurholms tingslags häradsrätt, varest atalet anhängiggjordes,
yttrade i utslag den 22 november 1934 följande.

Vad först anginge åtalet, i vad det avsåge ansvar å Andersson för det
han, ehuru laga skäl till häktning icke förelegat, i polisförvar kvarhållit

192

klaganden från klockan 9 e. m. den 19 februari 1933 till klockan omkring
9 e. m. den 23 februari 1933, funne häradsrätten följande. Klaganden jämte
en annan person hade natten till söndagen den 19 februari 1933 forslat en
dunk innehållande 10 liter till riket olovligen införd sprit från Agnäs by
i Bjurholms socken till Örträsks by i Örträsks socken. Sedan klaganden
nämnda dag på begäran av Andersson anhållits av landsfiskalen i Fredrika
distrikt och därefter forslats till Bjurholms kyrkoby, hade han därstädes
av Andersson underkastats polisförhör, varefter klaganden klockan
9 e. m. insatts i förvaringsarresten i Bjurholm, där han kvarhållits till
klockan omkring 9 e. m. den 23 februari 1933, då han försatts på fri fot.
Under de fyra dagar, varunder klaganden sålunda kvarhållits, hade varje
dag föi hör av Andersson hållits med honom, varjämte Andersson under
dessa dagar anställt förhör med åtskilliga andra personer såväl i Bjurholm
som i Agnäs, å vilken sistnämnda plats även polisundersökning i
övrigt verkställts. Genom stämning, som delgivits klaganden den 3 april
1933, till häradsrättens sammanträde den 6 april 1933 hade Andersson yrkat
ansvar å klaganden enligt 5 § lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin och 74 §
1 morn. kungl, förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker
för det klaganden under de senaste två åren för egen räkning förvärvat
och förvarat ansenliga mängder i riket uppenbart olovligen införda
spritdrycker, som han därefter genom bedrivande av yrkesmässig försäljning
avyttrat till ett flertal personer till ett pris av 15 kronor per liter,
varjämte Andersson under rättegången ytterligare ställt klaganden under
tilltal för fylleri. Genom utslag den 30 december 1933, sorn vunnit laga
kraft, hade häradsrätten dömt klaganden — förutom för fylleri — dels
jämlikt 5 § 1 mom. första stycket i förenämnda lag den 20 juni 1924 att för
olovlig befattning i större omfattning med och för försäljning av till riket
uppenbart olovligen införda spritdrycker hållas till fängelse en månad, dels
ock jämlikt 74 § 1. andra stycket i nämnda förordning den 14 juni 1917 att
för yrkesmässig olovlig försäljning av rusdrycker hållas till fängelse en
månad.

Med hänsyn därtill att det fortsatta utredandet av de förbrytelser, för
vilka klaganden sålunda sedermera åtalats, tarvat förhör med klaganden
jämsides med fortsättandet av utredningen i övrigt, att Andersson — särskilt
på grund av klagandens uppträdande under förhören men även den
i ödsla för och hänsyn till klaganden, som vid polisutredningen i övrigt
ådagalagts av andra hörda personer —- haft befogad anledning antaga, att
klaganden, örn han icke kvarhållits, skolat försvåra och förhindra det tillhör
liga och synnerligast i anledning av de inom Bjurholms och angränsande
socknar inträffade talrika fall av förseelser mot skilda spritförfattningar
angelägna utredandet av nämnda förbrytelser, att detta utrednings -

193

arbete syntes av Andersson hava de dagar, då klaganden kvarhållits i förvaringsarresten,
utan uppehåll bedrivits och sålunda icke obehörigen fördröjts,
att vid tiden för nämnda kvarhållande ännu syntes av polismyndigheterna
hava tillämpats kvarhållande, i vart fall det antal dagar klaganden
kvarhållits, även av person med stadigt hemvist, därest denne misstänkts
för brott, varå visserligen icke straffarbete men dock fängelse kunnat
följa, samt skäligen kunnat befaras, att den misstänkte genom undanröjande
av bevis skolat hindra sakens tillhörliga utredning, att den tidigare
förevaron allmänt av denna praxis och ett erkännande av det berättigade
däri fått uttryck hl. a. i det förberedande utkast, som år 1919 i ämnet
utarbetats inom justitiedepartementet, ävensom av lagrådet i dess
yttrande över det därefter inom justitiedepartementet utarbetade lagförslaget,
som den 27 februari 1920 remitterats till lagrådet, vilka lagutkast
och yttrande icke kunde antagas hava beträffande rätten till kvarhållande
avsett att gå längre än då gällande praxis, samt att vid tiden för klagandens
ifrågavarande kvarhållande uttryckliga lagbud angående förfarandet
vid polisutredning av brott ostridigt saknats, och, såvitt visats, ej heller
genom utslag av Kungl. Majit fastslagits, att kvarhållande för brott,
som icke kunnat förskylla högre straff än fängelse, icke finge ske, syntes,
även örn andra skäl till klagandens kvarhållande i förvaringsarresten
under fyra dagar i februari 1933 icke förelegat än de omständigheter,
varå förenämnda av Andersson mot klaganden anställda åtal grundats,
nämnda kvarhållande icke höra för Andersson föranleda ansvar.

Emellertid funne häradsrätten genom i målet avhörda vittnen samt i övrigt
däri förebragt utredning, bland annat av åklagaren lämnat vitsordande
att Andersson skulle hava haft befogad anledning misstänka klaganden för
olovligt införande av förenämnda spritparti eller delaktighet i denna förbrytelse,
styrkt, att Andersson vid tiden för klagandens nämnda kvarhållande
haft skälig anledning misstänka klaganden för olovlig införsel
i större omfattning till riket av spritdrycker eller delaktighet i sådant
brott, för vilket brott enligt 1 § 1 och 3 mom. i meranämnda lag den 20
juni 1924 till straffarbete kunde dömas, samt att Andersson, medan klaganden
sålunda kvarhållits, anställt förhör med klaganden rörande jämväl
detta brott, varjämte i målet gjorts sannolikt, att jämväl utredning i
övrigt samtidigt därom företagits. På grund därav funne häradsrätten, att
Andersson jämväl om de bestämmelser, som numera gällde efter ikraftträdandet
den 1 juli 1933 av lagen den 12 maj 1933 angående ändring i vissa
delar av förordningen om nya strafflagens införande och vad i avseende
därå iakttagas skall, redan vid tiden den 19 och den 23 februari 1933 varit
gällande, skolat vara berättigad att kvarhålla klaganden på sätt som
skett.

Vad därefter anginge åtalet, i vad det avsågo ansvar å Andersson för

13—Justitieombudsmannens ämbetsberättelse lill 1935 års riksdag.

194

det han, ehuru laga skäl till häktning icke förelegat, i polisförvar kvarhållit
klaganden under natten mellan den 4 och den 5 april 1933, funne
häradsrätten utrett, att klaganden efter det han delgivits förut omförmälda
stämning inställt sig hos Andersson å dennes kontor i Bjurholm den 4 april
1933 omkring klockan 9 e. m. och därvid förklarat sig vilja erkänna omstämda
förbrytelserna, att Andersson, då han därvid med klaganden anställt
förhör, funnit, att denne icke lämnat sådana uppgifter, som Andersson
ansett sig kunna godtaga, intagit klaganden i förvaringsarrest och
kvarhållit honom därstädes till påföljande dag, då klaganden efter förnyat
förhör försatts å fri fot omkring klockan 11 f. m.; och enär, även örn
Andersson vid nämnda kvarhållande fortfarande skäligen misstänkt klaganden
för att hava gjort sig skyldig till olovligt införande i större omfattning
till riket av spritdrycker eller delaktighet i sådant brott, och
ytterligare försök till utredning härutinnan gjorts, samt i målet vore utrett,
att Andersson även vid de av honom i april 1933 med klaganden anställda
förhör hört honom i anledning av denna sin misstanke, likväl icke,
sedan klaganden den 23 februari 1933 frigivits, mot honom i sistnämnda
avseende förekommit några omständigheter, som givit stöd för det förnyade
anhållandet, samt ej heller vid detta tillfälle kunde anses hava för
Andersson förelegat skälig anledning att befara, att klaganden skulle
genom undanröjande av bevisning hindra tillbörlig utredning i saken,
funne häradsrätten Andersson hava vid sist nämnda tillfälle utan laga
skäl kvarhållit klaganden.

Med tillämpning av vad ovan sagts prövade häradsrätten lagligt dels
ogilla åtalet, i vad det avsåge Anderssons kvarhållande av klaganden
under tiden från klockan 9 e. m. den 19 februari 1933 till klockan omkring

9 e. m. den 23 i samma månad, ävensom klagandens å nämnda kvarhållande
grundade ersättningsanspråk, dels ock beträffande åtalet i övrigt, jämlikt
15 kap. 10 § samt 25 kap. 17, 18 och 22 §§ strafflagen döma Andersson
att böta ej mindre för det Andersson utan laga skäl i polisarrest kvarhållit
klaganden natten mellan den 4 och den 5 april 1933 15 dagsböter örn

10 kronor än även för genom nämnda kvarhållande visat oförstånd i tjänsten
15 dagsböter örn 10 kronor eller att alltså böta tillhopa 30 dagsböter
örn 10 kronor.

Andersson förpliktades gottgöra klaganden för honom genom sistnämnda
kvarhållande tillskyndat obehag och därigenom förlorad arbetsförtjänst
med skäliga ansedda 30 kronor ävensom ersätta klaganden dennes
inställelse vid häradsrätten med 20 kronor jämte vad klaganden visade sig
hava utgivit för lösen av häradsrättens utslag i målet.

Över häradsrättens utslag har Andersson anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

195

20. Övergrepp mot anhållen person.

I en till mig insänd klagoskrift anförde Theolina Månsson i Västra Torup
utom annat att extra fjärdingsmannen Carl Friberg vid ett den 15 november
1933 anställt förhör med hennes år 1911 födde dotterson Einar Nilsson
genom hot tvungit denne till bekännelse av tjuvnadsbrott.

I anledning av klagoskriften anmodade jag landsfiskalen i Brönnestads
distrikt att, efter hörande av Friberg, till mig inkomma med yttrande. Vid
det yttrande som därefter inkom från landsfiskalen H. Ebbeson funnos
fogade utdrag av domboken vid särskilda för rannsakning med Nilsson den
24 november och den 4 december 1933 hållna sammanträden med Västra
Göinge häradsrätt. Av utdragen framgick att Nilsson, som den 16 november
1933 av Ebbeson häktats, av häradsrätten dömts dels jämlikt 20 kap.
6, 7 och 9 §§ strafflagen för andra resan stöld till straffarbete i fyra månader,
dels jämlikt 22 kap. 11 § strafflagen för förskingring till böter och dels
jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen för bedrägeri likaledes till böter. Från utdragen
antecknas i övrigt här följande.

Vid rannsakningstillfället den 24 november 1933 företeddes till en början
protokoll över ett av Ebbeson den 16 i samma månad hållet polisförhör,
enligt vilket protokoll Einar Nilsson berättat bland annat följande.

I november 1930 hade Einar en dag uppehållit sig i väntsalen på Västra
Torups järnvägsstation, då en yngling vid namn Börje Thomelius från
Västra Torup kommit in för att prenumerera på en tidning i postluckan.
Thomelius hade lagt ifrån sig en portmonnä på en i väntsalen stående
trappstege. Einar hade tagit börsen, som innehållit 75 öre och ett femöres
frimärke. Penningarna hade han förbrukat. Någon polisanmälan örn tillgreppet
hade troligen aldrig gjorts.

I september 1932, då Einar en vecka varit utan penningar, hade han
bestämt sig för att tillgripa dylika från en arbetare Martin Nilsson i
Västra Torup. Vid sådan tid på dagen, då Martin Nilsson varit på arbete
i en torvströfabrik, hade Einar gått till hans bostad. Som Einar tidigare
besökt Martin Nilsson, hade han haft vetskap örn var denne brukade förvara
sin rumsnyckel. Denna hade hängt på en spik i förstugan. Einar hade
gått in i rummet. I ett låst skåp, vars nyckel suttit i, hade han påträffat en
börs med 30 ä 40 kronor i sedlar. Han hade tillgripit en tiokronorssedel,
varefter han låst efter sig och gått sin väg. I februari 1933 hade Einar på
alldeles liknande sätt berett sig tillträde till Martin Nilssons bostad och ur
samma börs tillgripit en femkronorssedel. Penningarna hade i båda fallen
använts till kaffe och cigarretter. Einar hade efter tillgreppen självmant
gått till Martin Nilsson och omtalat att han stulit penningar från honom.

I början av september 1933 hade Einar en natt mellan klockan 12 och 1

196

kommit cyklande i Västra Torup mot sin bostad. På en väg strax intill
järnvägsövergången hade en person vid namn Amon Andersson legat på
knä och enligt uppgift sökt efter en flaska med brännvin, som han skulle
ha tappat. Det hade icke varit vidare mörkt. Einar hade genast upptäckt
flaskan, en literbutelj till hälften fylld med brännvin, som han räckt till
Andersson. Denne hade stoppat den i en ytterficka till sin kavaj, varefter
han rest sig genom att hålla sig i Einar. Einar hade även sett en enkrona
ligga på marken bredvid Andersson, förmodligen tappad av denne. Myntet
hade Einar stoppat på sig utan att Andersson sett det. På Anderssons begäran
hade Einar följt honom gående ett stycke på hemvägen. Efter en
stunds promenad hade Andersson dragit upp flaskan, varefter de tagit sig
vardera en klunk brännvin. Andersson hade räckt flaskan till Einar och
bett honom stoppa ned den i Anderssons kavajficka, efter som Anderssons
försök att själv stoppa ned den misslyckats. Einar hade tryckt ned flaskan
i Anderssons kavajiicka, varvid han upptäckt att det legat penningar i
fickan. Utan att Andersson märkt det hade Einar, då han stoppat ned
flaskan, ur fickan tagit alla i densamma förvarade penningar, nämligen
en tiokronorssedel och fyra enkronor. Han hade sedan följt Andersson
ytterligare ett stycke på vägen, varefter de åtskilts. Andersson hade aldrig
omtalat förlusten av penningarna. Till Einar hade han en gång senare
sagt: ”Vi hade visst sällskap, men det behöver du inte säga, för då tror folk
att jag var så full.” Andersson hade visserligen varit ganska ”påstruken”
men dock icke värre än att han kunnat gå, delvis utan att hålla sig i Einar.
De från Andersson tillgripna penningarna hade Einar använt till kaffe och
cigarretter.

Den 3 oktober 1933 hade Einar medföljt en lastbil, som forslat mjölk från
Myrakroken till Torups mejeri. Då bilen kommit till lantbrukaren Alfred
Pålssons gård i Myrakroken för att hämta mjölken, hade tröskning pågått
där. En av karlarna vid tröskan hade lämnat 5 kronor 20 öre till Einar och
bett honom för penningarna köpa 20 liter bensin hos Erik Zippert i Västra
Torup. Då lastbilen kommit till Västra Torup, hade Einar på en dunk köpt
20 liter bensin och därvid på förfrågan sagt till Per Persson, Zipperts
fader, att ”tröskbolaget skall reda det sedan”. På detta sätt hade Einar
åtkommit 5 kronor 20 öre, som han använt till kaffe och cigarretter. Då
Per Persson senare upptäckt bedrägeriet, hade han tillsagt Einar därom,
varvid Einar lovat att utföra grävningsarbete åt Persson för beloppet
Einar hade emellertid endast grävt en mycket liten jordbit dittills.

Söndagen den 5 november 1933 hade Einar gått till ett kafé i Västra
Torup, som innehades av Mads Madsen, för att stjäla wienerbröd. Klockan
hade varit ungefär 6 e. m. Just då han skulle gå in i kaféet hade han ändrat
sig och bestämt sig för att tillgripa penningar ur kassalådan i stället.
Som han ofta besökt kaféet hade han varit väl förtrogen med lokaliteterna

197

och haft god vetskap om varest Madsen brukade förvara sina penningar.
Då Einar kommit in i kaféet, hade han emellertid hört någon komma från
bostaden, varför han skyndat sig ut igen för att icke bli sedd. Ett par
mötande personer hade igenkänt honom, då han sprang därifrån.

Vid häradsrätten anförde Einar, såvitt nu är i fråga, följande: Beträffande
först tillgreppet från Börje Thomelius vid Västra Torups järnvägsstation
hade Einar icke gjort sig skyldig till detta. Han medgåve emellertid
att han vid ifrågavarande tillfälle, vilket varit år 1929 och icke såsom
i polisförhörsprotokollet angivits år 1930, befunnit sig i stationens väntsal
samtidigt med Thomelius. Förutom dem hade jämväl en person vid
namn Alvar Nilsson uppehållit sig i väntsalen. Denne hade stått intill Thomelius
vid postluckan. Då Thomelius märkt sin förlust hade Einar, för att
icke misstänkas för tillgrepp av börsen, tillkallat en disponent Moberg
samt bett denne visitera Einar. Detta hade också skett i stationsinspektorens
och en stationsskrivares närvaro. Vid visitationen hade intet av vad
Thomelius förlorat påträffats hos Einar. Under tiden mellan det Thomelius
upptäckt sin förlust och till visitationen hade Einar icke lämnat väntsalen.

På fråga varför Einar vid polisförhöret erkänt sig skyldig till tillgreppet
från Thomelius, uppgav Einar att han av Friberg, som hållit förhör med
Einar dagen innan han häktats eller alltså den 15 november 1933, tvungits
att erkänna detta tillgrepp. Han hade av Friberg hämtats till dennes bostad,
där Friberg hållit Einar i förhör från klockan 9 f. m. till klockan 6
e. m. Han hade därvid utsatts för misshandel av Friberg, som vid två olika
tillfällen slagit Einar med knuten hand i ansiktet samt dessutom dragit
honom i håret. Vid ett tillfälle då Friberg under förhöret gått ut hade
dörren till rummet lämnats på glänt, därvid Einar sett två personer, förenämnde
Martin Nilsson samt muraren Johan Jeppsson i Västra Torup,
sitta utanför det rum där förhöret hållits. Dessa personer hade hört, huru
Einar misshandlats. Då han sedermera förhörts inför Ebbeson, hade han
icke vågat taga tillbaka sitt tidigare erkännande av fruktan för ytterligare
misshandel av Friberg.

Ebbeson förklarade att Einar inför honom helt frivilligt erkänt detta
tillgrepp. Ebbeson hade i Fribergs närvaro uppläst dennes rapport för
Einar, som till alla delar vitsordat dess riktighet. Några spår av misshandel
hade då icke synts på Einar. Det vore icke troligt att Friberg misshandlat
Einar, då Friberg tvärt om visat sig mycket mån örn honom. Sålunda
hade, då Ebbeson givit Friberg order att förvara Einar i Tyringe
arrestlokal natten mellan den 15 och den 16 november 1933, Friberg ansett
denna vara så dålig att han i stället infört Einar till arrestlokalen i Hässleholm.
Friberg hade härvid på egen bekostnad fått skaffa sig logi i Hässleholm
under natten. Vidare hade Friberg givit Einar mat den dag han hål -

198

lits i förhör hos Friberg samt dessutom under resan till Ebbeson medbaft
smörgåsar åt Einar, vilka denne erhållit vid ankomsten till Sösdala. Allt
detta tydde icke på att Friberg skulle hava övat någon misshandel mot
Einar. Ebbeson skulle emellertid närmare utreda, huruvida Einar misshandlats
av Friberg. Därest så icke vore fallet, komme Ebbeson att yrka
ansvar å Einar jämväl för denna beskyllning.

Pa fråga förklarade Martin Nilsson — vilken i egenskap av målsägare,
dock utan att föra talan som sådan, var tillstädes vid rätten — att han
arbetat hos Friberg samt att han vid förhöret med Einar en stund på förmiddagen
suttit utanför det rum där förhöret ägt rum. Dörren dit hade
varit stängd. Det hade ”varit litet högljutt från båda hållen” vid förhöret.
Martin Nilsson kunde icke säga, huruvida Einar skrikit eller örn han utsatts
för någon misshandel.

Beträffande de under åren 1932 och 1933 från Martin Nilsson begångna
stölderna vitsordade Einar riktigheten av polisförhörsprotokollet.

Angående tillgreppet från Amon Andersson förklarade härefter Einar
att polisförhörsprotokollet även i denna del vore felaktigt. Einar berättade
sålunda nu i stället följande: Ifrågavarande kväll hade han kommit cyklande
hem till sin bostad hos Theolina Månsson. Då han kommit upp på
sitt rum hade denna omtalat att det legat en person på vägen samt tillsagt
Einar att ga ned och hjälpa denne. Detta hade Einar också gjort samt därvid
sett att det varit Amon Andersson. Einar hade för övrigt tidigare passerat
denne, da han cyklat hem. Einar hade hjälpt Andersson upp samt
räckt honom hans flaska ävensom en tvåkrona och två enkronor, vilket allt
legat i gräset vid sidan örn Andersson. Flaskan hade Andersson själv stoppat
i fickan. Alla penningarna hade Andersson erhållit i handen. Andersson
hade därefter givit Einar 3 kronor för att han skulle följa Andersson
en bit på vägen. Detta hade Einar också gjort. Då de sedermera skilts åt,
hade Andersson erbjudit honom jämväl den återstående kronan, men detta
hade Einar avböjt under förklaring att han redan erhållit 3 kronor. Andersson
hade då själv behållit denna krona. Sin hand hade Einar aldrig
haft nere i Anderssons ficka. Andersson hade senare tillsagt Einar att icke
omtala det inträffade för någon. Vid detta tillfälle hade Andersson jämväl
omnämnt att han givit Einar 3 kronor.

Därom tillfrågad förklarade Einar att han jämväl i detta fall av Friberg
tvungits att taga på sig sådant som han aldrig gjort. Friberg hade sålunda
själv fört händelsen med Amon Andersson på tal. Friberg, som visste att
Einar ifrågavarande kväll följt Andersson hem, hade frågat Einar örn det
därvid icke tillgått såsom i polisförhörsprotokollet sedermera antecknats.
Då Einar nekat härtill, hade Friberg dragit honom i håret samt slagit
honom i huvudet med knuten hand, varför Einar nödgats erkänna att han
bestulit Andersson.

199

Häremot genmälde Ebbeson att Friberg sagt sig icke ha haft kännedom
örn Einars möte med Andersson förrän Einar själv omtalat det.

Angående brottet den 3 oktober 1933 berättade Einar till alla delar lika
som vid polisförhöret. Däremot förklarade han polisförhörsprotokollet vara
helt oriktigt beträffande det påstådda besöket å Madsens kafé. Einar hade
ifrågavarande dag varit på Madsens kafé strax efter klockan 12 på dagen
samt där druckit kaffe. Klockan 3 på eltermiddagen hade han gått till Per
Persson, där han stannat till en kvart över 4. Vid nämnda tidpunkt hade
han begivit sig till en person vid namn Albin Månsson i Västra Torup samt
vistats hos Månsson till dess han tillsammans med denne klockan 7 på kvällen
gått till Martin Nilsson. Från honom hade han senare på kvällen gått
direkt hem och lagt sig. Dagen efter hade Einar tillfrågats av fru Madsen,
varför han kvällen förut sprungit sin väg från kaféet. Han hade därvid
blivit helt förlägen, då han icke förstått vad fru Madsen menat.

Ebbeson förklarade att Einar synbarligen erkänt allt sådant som det
funnits klara bevis för, men nekat till det övriga. För införskaffande av
bevisning i denna del anhöll Ebbeson örn uppskov.

Vid rättegångstillfället den 4 december 1933 företeddes först ett av
Ebbeson upprättat, i hithörande delar så lydande polisförhörsprotokoll:

”Protokoll hållet vid polisförhör i Västra Torup och Mammarp den 30
november 1933.

Sedan undertecknad landsfiskal den 16 november 1933 för olovligt tillgrepp
och bedrägligt förfarande häktat arbetaren Einar Nilsson i Västra
Torup samt Nilsson vid rannsakning inför Västra Göinge häradsrätt den
24 i samma månad dels återtagit vissa vid polisförhör gjorda erkännanden,
dels ock beskyllt fjärdingsmannen i Västra Torups socken Carl Friberg
för att hava misshandlat honom under förhören genom att tilldela
honom slag med knuten hand i ansiktet, så företog jag denna dag tjänsteresa
till Västra Torup och Mammarp för förhörs anställande.

I närvaro av polismannen B. A. Pettersson från Sösdala såsom ojävigt
vittne blevo följande personer hörda, varvid de berättade:
Fjärdingsmannen Carl Friberg i Västra Torup:

Sedan kaféidkaren Mads Madsen i Västra Torup omkring den 11 november
i år till Friberg anmält att Einar Nilsson den 5 i samma månad kommit
in i hans affärslokal, tydligen i avsikt att föröva tillgrepp av varor
eller penningar, men blivit förhindrad härifrån genom att Madsens hustru
kommit ut i affärslokalen, så hade Friberg ungefär kl. 9,15 f. m. den 15
november påträffat Einar Nilsson nära stationen i Västra Torup. Friberg
hade tillsagt honom att medfölja till Fribergs kontor för förhör. Fribeig
hade då, förutom vad Madsen anmält, haft sig bekant att Einar Nilsson
den 3 oktober i år genom bedrägligt förfarande tillskansat sig 5 kronor
20 öre vid ett bensininköp hos fru Johanna Persson i Västra Torup.

200

Nilsson hade godvilligt medföljt Friberg till dennes bostad.

Efter en kort stunds förhör, varunder Nilsson enständigt förnekade att
ens hava varit inne i Madsens affärslokal, hade han plötsligt sprungit mot
ytter dori en. Friberg, som väl känt till att Nilsson för flera år sedan, då
han skolat anhållas och förpassas till uppfostringshem i Östra Spånga,
rymt från dåvarande fjärdingsmannen i socknen, hade för att förhindra ett
upprepande därav låst ytterdörren inifrån men låtit nyckeln sitta i dörren.
Ehuru Nilsson sprungit på dörren då Friberg varit delvis vänd från honom
hade Friberg i alla fall hunnit fatt honom innan han hunnit öppna
dörren. Friberg hade tagit Nilsson i kragen eller nacken och med eftertryck
satt honom i stolen igen ävensom med bestämd röst tillsagt honom
att hålla sig stilla och låta bli sådana tilltag. Friberg hade emellertid icke
vare sig då eller senare under dagens lopp tilldelat Nilsson något som helst
slag eller på annat sätt misshandlat honom. Redan efter en kort stunds
föi hör hade Nilsson ändrat taktik, visat sig ångerfull och börjat erkänna
det ena tillgreppet efter det andra. Friberg hade därför i fortsättningen av
förhöret icke haft någon som helst anledning att visa stränghet eller hårdhet
mot Nilsson. Han hade endast vid upprepade tillfällen tillsagt honom
att tala sanning och erkänna så mycket han haft att erkänna.

Efter en stunds förhör hade Nilsson erkänt, att han den 5 november gått
in i Madsens affär för att tillgripa wienerbröd. Då han kommit in i affären,
hade han emellertid ändrat sig och i stället ämnat tillägna sig pengar ur
kassalådan innanför disken. Som någon person hörts komma från bostaden,
hade han sprungit ut, nedför trappan och vägen fram mot stationen. Klockan
hade varit omkring 6 på eftermiddagen. Ett litet stycke väg från affären
hade han mött slaktaren Karl Johnsson i Västra Torup och stationsskrivaren
Nils Westman, numera i Billinge. Han hade icke stannat utan
fortsatt att springa.

_ För att kontrollera Nilssons berättelse hade Friberg härefter telefonerat
till Karl Johnsson och av denne fått bekräftelse på att Nilsson ifrågavarande
tidpunkt verkligen sprungit från Madsens affär samt mött Johnsson
och Westman. Nilsson hade varit barhuvad samt utan överrock vid
tillfället.

Strax efter klockan 10 f. m. hade Friberg avbrutit förhöret samt bjudit
Nilsson på kaffe med bröd. Därefter hade han förehållit Nilsson att han
nu borde fortsätta att hålla sig till sanningen och omtala huruvida han
hade några brott att erkänna. Nilsson, som lovat att han nu skulle sluta
upp att stjäla, hade härefter fullt frivilligt erkänt samtliga de tillgrepp,
vilka intagits i protokollet, och vilka han nästa dag ytterligare vidgått
inför undertecknad. Friberg hade icke tidigare haft kännedom örn tillgreppen
från Börje Thomelius och Amon Andersson, varför han enbart av
denna anledning icke gärna kunnat tvinga Nilsson att erkänna dem. Nils -

201

sons erkännande hade kommit fullt frivilligt, varför Friberg verkligen
trott att han talat sanning. Han hade därför heller icke haft den ringaste
anledning att söka pressa honom eller använda något som helst våld eller
hårt tilltal.

Klockan 12 hade Friberg bjudit Nilsson på middag i sällskap med arbetaren
Johan Jeppsson, vilken den dagen haft arbete med ett Friberg tillhörigt
uthus. Under middagen hade icke något som helst tal förekommit
örn de av Nilsson förövade tillgreppen.

Förhöret hade därefter fortsatts och Friberg hade påbörjat utskrift på
maskin av protokoll däröver. Klockan 15,30 hade Friberg bjudit på kaffe
och bröd, varvid ovannämnde Jeppsson samt arbetarne Martin Nilsson och
Erik Källkvist även närvarit. Icke heller nu hade något nämnts örn Nilssons
förseelser.

Klockan 17,30 hade Friberg haft protokollet färdigskrivet. Han hade då
tillsagt arbetarne Johan Jeppsson och Erik Källkvist att komma in enär
han önskat att vittnen skulle närvara då han föredragit protokollet för
Nilsson. I dessa båda personers närvaro hade han därpå uppläst protokollet
samt tillfrågat Nilsson örn den uppsatta rapporten varit riktig. ’Ja, det
är den’, hade Nilsson svarat. Jeppsson hade förmanat Nilsson något, men
denne hade icke lämnat något svar därpå. Jeppsson och Källkvist hade därefter
fått gå ut igen, under det att Nilsson fått ligga på en schäslong och
röka i avvaktan på att tåget skolat avgå klockan 19,24. Friberg hade i telefon
med undertecknad omtalat vad som framkommit vid förhöret samt därvid
fått order att för natten insätta Nilsson i förvaringsarresten i Tyringe.
Som Friberg vid samtal med polis Sjöborg i Tyringe erfarit, att denna
arrest varit för tillfället mindre användbar, hade Friberg i stället rest med
Nilsson till Hässleholm och insatt honom i häradshäktet. Han hade dock
först låtit Nilsson besöka sin hostad och där avhämta ett åldersbetyg.

Påföljande dag hade han på morgonen hämtat Nilsson i häradshäktet.
Efter att hava inköpt kaffe och smörgåsar åt honom på Weséns konditori
hade han rest med honom till landsfiskalskontoret i Sösdala. — ----

Vid förhöret inför undertecknad, som hållits i närvaro av Friberg, hade
Nilsson fullt frivilligt avgivit samma berättelse som varit upptagen i Fribergs
protokoll. Nilsson hade av undertecknad förklarats häktad.---

Friberg tillbakavisade bestämt Nilssons inför domstolen uttalade beskyllning
mot honom för misshandel. Han hade icke rört Nilsson vid annat tillfälle
eller på annat sätt än då Nilsson strax efter anhållandet gjort sitt försök
att rymma från Fribergs kontor. I stället hade Friberg, då Nilsson
visat sig ångerfull och frivilligt bekänt sina brott, fattats av medömkan
med honom och på alla sätt förplägat honom för att på något sätt kunna
trösta honom. Friberg hade förut vetat att Nilsson handskats vårdslöst
med sanningen, men hade av hans troskyldiga uppsyn och ärliga heldin -

202

nelse till slut börjat tro, att Nilsson denna gång verkligen hållit sig till
sanningen.

Till Fribergs kännedom hade numera kommit, att Nilsson vid ett tillfälle
våren 1933 tillägnat sig 15 kronor från en fröken Carola Gappel i
Furulund, vilka hon bett honom överlämna till en arbetare vid namn Albert
Nilsson i Västra Torup. I anledning av denna anmälan skulle undersökning
verkställas av undertecknad.

Snickaren Erik Källkvist i Västra Torup:

Den 15 november i år hade han varit sysselsatt med snickeriarbete på ett
Friberg tillhörigt uthus. Strax efter klockan 10 f. m. hade Friberg bjudit
Källkvist samt muraren Johan Jeppsson, som även arbetat där, på kaffe,
vilket de druckit i Fribergs kök. Friberg hade under tiden varit sysselsatt
med något förhör inne på sitt kontor men Källkvist hade icke kunnat höra
vad som försiggått eller yttrats. Ungefär klockan 15,30 hade Friberg bjudit
Källkvist, Jeppsson och arbetaren Martin Nilsson på kaffe, vilket de
druckit tillsammans med Friberg och Einar Nilsson. Härunder hade icke
något som helst yttrats örn vad Nilsson företagit sig. Friberg hade varit
vänlig mot Nilsson och mån om att han skolat taga för sig.

Klockan 17 eller 17,30 hade Friberg kallat in Källkvist och Jeppsson och
bett dem vara vittnen då han skolat uppläsa ett förhörsprotokoll för Einar
Nilsson. Protokollet hade varit maskinskrivet. I protokollet hade stått, att

Nilsson erkänt sig hava förövat tillgrepp---av en börs från Börje

Thomelius med inneliggande 75 öre och ett frimärke, av 10 kronor en gång
och 5 kronor en annan gång från Martin Nilsson, av 14 kronor från Amon
Andersson, varav en tiokronorssedel och resten enkronemynt; samt att
Nilsson gjort försök till stöld hos kaféidkaren Madsen ävensom att han
bedragit Erik Zippert på bensin för 5 kronor 20 öre. Källkvist kunde icke
nu erinra sig örn protokollet innehållit ytterligare erkännanden från Nilssons
sida, men holle icke för otroligt att så varit fallet. Sedan Friberg uppläst
protokollet, hade han frågat Nilsson: ’Är det nu sant, allt jag har läst
upp?’ Nilsson hade svarat: ’Ja, det är det.’ Jeppsson hade sagt till Nilsson:
’Det är synd örn dig Einar, du skall veta lite vad du tar dig till, du har ju
varit ute en gång för det.’ Härtill hade Nilsson icke svarat något. Friberg
hade varit alldeles lugn och icke fällt ett enda hårt ord till Nilsson. Denne
hade även varit lugn. Nilsson hade icke företett några som helst tecken
till misshandel och hade icke yttrat att han varit utsatt för sådan. Sedan
protokollet blivit uppläst, hade Jeppsson och Källkvist avlägsnat sig.

Vid något tillfälle nu i november hade kaféidkaren Madsens hustru för
Källkvist omtalat, att Einar Nilsson den 5 november kommit in i Madsens
affärslokal i tydlig avsikt att stjäla. Då hon emellertid kommit ut i lokalen,
hade han sprungit sin väg. Hon hade öppnat dörren och då under en utanför
affären stående gatulampa, som varit tänd, sett att det varit Einar

203

Nilsson. Hon hade kallat på honom men han hade hara fortsatt att springa
i riktning mot stationen.

Muraren Johan Jeppsson i Mammarp:

Den 15 november hade han hela dagen varit sysselsatt med murningsarbete
på ett Carl Friberg tillhörigt uthus.

Klockan 9,30 f. m. hade han sett Friberg komma hem med arbetaren
Einar Nilsson. Klockan 10 hade Friberg bjudit på kaffe, varför Jeppsson
gått in i köket, troligen ett par tre minuter före Erik Källkvist. I Fribergs
bostad hade sängkammaren befunnit sig mellan köket och kontoret. Dörren
mellan köket och sängkammaren hade varit öppen, under det att dörren
mellan sängkammaren och kontoret varit tillstängd, ehuru måhända
inte i lås. Jeppsson hade hört Friberg yttra: ''Erkänn att du gjort det.’ Nilsson
hade nekat. Strax därpå hade Jeppsson hört flera Vassa’ slag, som måhända
kunnat härröra av slag med någon käpp eller såsom snärt med
fingrar. Särskilt tillfrågad förklarade Jeppsson, att slagen absolut inte
kunnat härröra från slag med knuten hand, enär ljudet i så fall hade
bort vara mycket dovare. Friberg hade därefter kommit ut i sängkammaren
och telefonerat till slaktaren Karl Johnsson i Västra Torup. Källkvist
hade då förmodligen också befunnit sig i köket. Friberg hade tillfrågat
Johnsson örn denne och stationsskrivaren Westman mött Nilsson på vägen
mellan Madsens kafé och stationen den kväll, då stöldförsöket hos Madsen
gjorts. Efter slutat samtal hade Friberg tackat och sagt adjö till Johnsson.
Friberg hade varit alldeles lugn och talat med sin vanliga röst. Sedan Friberg
ånyo kommit in på kontoret hade han ''rutit’ till Nilsson att han borde
erkänna. Jeppsson hade ånyo tyckt sig urskilja slag, men dessa hade fortfarande
varit Vassa’ och absolut icke dova. Ett slag hade Nilsson hörts
snyfta till. Därefter hade samtalet förts i så låg ton, att han icke kunnat
urskilja något.

Strax efter klockan 15 hade Jeppsson, Källkvist, Friberg och Nilsson
druckit kaffe tillsamman. Friberg hade visat sig mycket snäll mot Nilsson
och hade varit mån örn att han skulle taga ordentligt för sig. Båda hade
varit alldeles lugna. På grund av vad Jeppsson tyckt sig höra på förmiddagen
hade han med avsikt synat Nilsson noga, men hade icke kunnat förmärka
något som helst spår efter slag eller annat våld. Örn Nilssons förseelser
hade icke ett ord talats. Klockan 17 eller 17,30 hade Friberg kallat in
Jeppsson och Källkvist för att de skolat närvara som vittnen då han uppläst
protokollet för Nilsson. Såväl Friberg som Nilsson hade varit alldeles
lugna och Friberg hade med sin vanliga röst uppläst ett maskinskrivet

protokoll. Enligt detta hade Nilsson erkänt tillgreppen hos---Börje

Thomelius, Martin Nilsson och Amon Andersson, stöldförsök hos Madsen
samt bedrägligt förfarande mot Erik Zippert. Protokollet hade dessutom
innehållit erkännanden från Nilssons sida beträffande ytterligare några

204

andra förseelser. Sedan Friberg uppläst protokollet, hade han tillfrågat
Nilsson: ’Är det nu sant, allt jag har läst uppf’ Nilsson hade härtill svarat:
’Ja, det är det.’ Jeppsson hade därpå yttrat: ''Det är synd om dig Einar,
du skall veta vad du tar dig till, du borde taga dig något arbete i stället.’
Källkvist och Jeppsson hade därefter gått ut. Klockan 18 hade Jeppsson ätit
kvällsvard tillsamman med Friberg och Nilsson. Friberg hade därvid varit
mycket snäll och vänlig mot Nilsson samt visat sig mån om att han skulle
få ordentligt äta sig mätt. Örn tillgreppen hade icke talats. Friberg hade
yttrat till Nilsson: ’Du skulle egentligen fått ligga här i natt men jag
vågar inte riskera att du går ifrån mig.’ Jeppsson, som ånyo noggrant
betraktat Nilsson, hade icke heller nu kunnat förmärka några som helst

tecken eller spår av misshandel.---_____--------

Stationsskrivaren Nils Westman i Billinge:----------—

Beträffande det tillfälle år 1929 eller 1930, då gossen Börje Thomelius
blivit bestulen på en börs på Västra Torups järnvägsstation, uppgav Westman,
att han och en då i Västra Torup bosatt person Ragnar Moberg verkligen
undersökt Einar Nilssons fickor för att utröna örn han tagit börsen.
Denna hade icke anträffats hos honom. Huru lång tid som förflutit mellan
tillgreppet och visitationen kunde han icke uppgiva, ej heller visste han
örn Einar Nilsson hela tiden efter det börsen försvunnit vistats inne i stationens
väntsal.--------— —---------

Arbetaren Alfons Andersson i Västra Torup:

Han hade sig icke något bekant rörande de av Einar Nilsson förövade
tillgreppen men hade sett Amon Andersson den kväll, då han skulle hava
blivit bestulen. Klockan 22—23 på kvällen hade Amon Andersson varit så
pass berusad, att han knappast kunde hava något minne av örn ett eventuellt
tillgrepp ägt rum eller ej.-----—---— — ----- —”

Sedan det nyss återgivna protokollet föredragits vid häradsrätten anhöll
Ebbeson att Friberg måtte höras angående de av honom vid polisförhöret
den 30 november 1933 lämnade uppgifterna.

Friberg berättade därefter örn sitt förhör med Einar samt örn dennes
förpassande till landsfiskalen och till straffängelset lika som han uppgivit
vid nyssnämnda polisförhör med följande tillägg och ändringar: Den av
Friberg lämnade uppgiften, att han icke slagit den häktade vid förhöret,
vore felaktig. Han hade sålunda, när han satt den häktade i stolen efter
rymningsförsöket, med flata handen givit honom två örfilar. Einar hade
därefter blivit ”riktigt hygglig”. Einars sammanträffanden med Amon
Andersson hade Friberg före förhöret haft kännedom örn, men Friberg
hade haft för avsikt att till en början icke själv föra denna sak på tal. Han
hade nämligen velat giva Einar tillfälle att själv omtala den och därigenom
”visa sin sanningsenlighet”. Einar hade också självmant erkänt tillgreppet
från Amon Andersson liksom även från Thomelius.

205

Ebbeson begärde härefter vittnesförhör nied bland andra ovannämnde
Jeppsson. Denne vitsordade riktigheten av de uppgifter han lämnat vid
polisförhöret. På särskild fråga av Einars rättegångsbiträde, huruvida icke
Amon Andersson förnekat att han bestulits av Einar, uppgav Jeppsson att
förre kommunalordföranden Nils Eliasson för Jeppsson samt Gustaf Friberg
omtalat att handlanden Olof Bengtsson i Västra Torup vid ett samtal
med Eliasson förklarat att han tillfrågat Amon Andersson huruvida denne
bestulits av Einar, men att Amon Andersson därvid förklarat ”att han icke
blivit av med något”.

I samband därmed upplyste Ebbeson att Amon Andersson själv för
honom sagt att han blivit bestulen av Einar. Ebbeson hade för övrigt fullmakt
från Amon Andersson att föra hans ersättningstalan.

Friberg förklarade att de sista slag Jeppsson hört från förhörsrummet
härrört sig från ett tillfälle, då Friberg slagit ihop händerna. Detta hade
Friberg nämligen gjort, när Einar till en början nekat till sitt besök i
Madsens kafé.

På fråga av Ebbeson uppgav Jeppsson att det ljud som uppkomme, då
man sloge ihop händerna, vore ”vassare” än det som hörts vid förhöret.

Sedan den häktades rättegångsbiträde anhållit att Martin Nilsson måtte
upplysningsvis höras i målet, uppgav denne bland annat att han stundtals
befunnit sig i rummet intill det, där Einar förhörts av Friberg, samt
att Martin Nilsson hört att Friberg därvid rutit åt Einar ävensom att
denne högljutt gråtit. — I domboken antecknades att Martin Nilsson gjorde
ett virrigt och oredigt intryck.

I sitt den 4 december 1933 meddelade utslag förklarade häradsrätten
— jämte det häradsrätten dömde Einar dels för tjuvnadsbrott mot Martin
Nilsson, dels för förskingringsbrott mot Carola Gappel, dels för bedrägeribrott
mot Johanna Persson — att häradsrätten emot Einars bestridande
funne honom icke vara övertygad örn tillgrepp från Thomelius och Amon
Andersson. Häradsrättens utslag vann laga kraft.

I sitt hit avgivna yttrande anförde Ebbeson att Friberg, som av Ebbeson
hörts över den hos mig gjorda anmälan, därvid vidhållit sin berättelse till
polisförhörsprotokollet samt inför häradsrätten och, såvitt nu är i fråga,
endast tillagt följande: Friberg erkände fortfarande att han tilldelat Einar
två örfilar, då denne strax efter ankomsten till Fribergs bostad sprungit
på dörren och försökt rymma från honom. Det hade varit två vanliga
örfilar, och de hade icke efterlämnat något som helst märke på Einars kinder.
Friberg hade djupt beklagat att han på detta sätt förgått sig men
såsom en förmildrande omständighet velat framhålla att Einar genom sitt
enständiga nekande och sitt rymningsförsök själv försatt Friberg ur jämvikt.
Efter dessa två örfilar hade Friberg icke tilldelat Einar något som

206

helst slag, och detta hade även varit olämpligt, eftersom Einar själv fullt
frivilligt berättat örn sina olika förseelser.

För egen del anförde Ebbeson i yttrandet bland annat följande: Einar
Nilsson vore känd för att vara mycket opålitlig och osanningsenlig, vilket
också framginge av ett yttrande som föreståndaren för en uppfostringsanstalt,
där Einar på sin tid varit intagen, avgivit till den häradsrätt vilken
år 1930 dömt Einar för stöld (första resan). Friberg kunde Ebbeson
lämna de bästa vitsord. Han bade under de år han varit fjärdingsman på
ett mycket bra sätt skött sin befattning och alltid iakttagit ett berömvärt
uppförande. Ebbeson hade aldrig hort eller märkt att Friberg vore hetsig
till humöret, varför Ebbeson hade grundad anledning tro att Friberg först
blivit ordentligt uppretad innan han tilldelat Einar örfilarna. Ebbeson
ville naturligtvis icke försvara detta Fribergs handlingssätt, men ansåge
att hans förseelse tillkommit i hastigt mod och varit en direkt följd av
Einars eget uppträdande. Den av Ebbeson verkställda utredningen i saken,
vilken utredning funnes intagen i Västra Göinge häradsrätts protokoll
den 4 december 1933, gåve också vid handen att Friberg icke i övrigt på
minsta sätt trakasserat Einar utan i stället visat honom en ganska långt
gående hänsynsfullhet. Då Einar inställts inför Ebbeson, hade han omedelbart
och utan frågor berättat fullkomligt lika som inför Friberg. Då
Ebbeson förklarat att Einar borde vara uttömmande i sina erkännanden
och icke dölja något, hade han också förklarat att han icke hade något
mera att erkänna och lovat att aldrig göra sig skyldig till något mera
brott. Trots detta hade senare framkommit brott. Einar vore i viss mån
ursäktad genom den dåliga uppfostran han erhållit. Friberg beklagade
djupt det skedda och hade inför Ebbeson avgivit försäkran att aldrig
någonsin låta något liknande komma sig till last. Ebbeson hade anledning
tro att Friberg vore karl att hålla detta sitt löfte.

I avgivna påminnelser anförde Theolina Månsson bland annat att det
förvånade henne att Ebbeson ville försvara Fribergs handlingssätt och
framhålla honom såsom den idealiske tjänstemannen utan fel och brister.
Theolina Månsson ifrågasatte vidare, om Fribergs påstående angående
Einars rymningsförsök vore med sanningen överensstämmande. Emellertid
vitsordade Theolina Månsson en av Ebbeson vid häradsrätten lämnad uppgift
att Einar vid ett tillfälle år 1926, då han skulle överföras till uppfostringsanstalt,
rymt från dåvarande fjärdingsmannen. I själva verket, yttrade
Theolina Månsson till slut, hade Ebbeson och Friberg motsagt sig
själva i det hit inkomna yttrandet. Sålunda uppgåves å ena sidan att, då
Einar efter ankomsten till Fribergs bostad sökt rymma, denne tilldelat
Einar två örfilar. Å andra sidan hette det längre fram i skrivelsen att
Einar genom sitt enständiga nekande bragt Friberg ur jämvikten. Där -

207

igenom hade erkänts att Friberg misshandlat Einar mer än en gång. Förhölle
det sig kanske så som Jeppsson uppgivit sig ha hört, eller att Friberg
varit högljudd och att flera slag utdelats? Friberg hade såsom bevis på sin
stora humanitet emot Einar anfört att Friberg givit denne mat och kaffe
under det dagslånga förhöret. Detta hade dock ej varit mera än hans skyldighet.

Vid påminnelserna var fogat ett av Martin Nilsson under edlig förpliktelse
avgivet, den 2 februari 1934 dagtecknat intyg, vilket innehöll bland''
annat följande:

”Vid tiotiden drack vi kaffe, 2 andra personer och jag, då hörde vi
genom dörren, till sängkammaren, att det hett på kontoret. Friberg röt att
han skulle bekänna och pojken jämra sig och det hördes åtskilliga slag,
liksom örfilar. Sen blev det tyst.”

Samtidigt med påminnelserna insände Theolina Månsson, enligt uppgift
för att visa att det ej vore första gången Friberg uppträtt brutalt,
ytterligare två särskilda anmälningsskrifter emot Friberg, undertecknade
den ena av Amanda Månsson i Västra Torup och den andra av Sture
Månsson därstädes.

Med anledning av innehållet i de tre klagoskrifterna och vad eljest i
ärendet förekommit anmodade jag landsfogden i Kristianstads län att,
efter vederbörandes hörande och den utredning i övrigt som kunde erfordras
för sakens fullständiga klarläggande, till mig inkomma med utlåtande.
Med dylikt utlåtande översände landsfogden Sven Sandwall en den 22 mars
1934 upprättad rapport, utvisande att Sandwall, åtföljd av en kriminalkonstapel,
den 19 i samma månad inställt sig i Västra Torup för att verkställa
den av mig begärda utredningen. Såvitt nu är i fråga innefattade
rapporten allenast att Friberg vid det i anledning härav med honom av
landsfogden hållna förhöret beträffande Theolina Månssons anmälan förklarat
sig vidhålla sina tidigare i ärendet lämnade uppgifter samt på det
bestämdaste bestritt att han tilldelat Einar Nilsson mer än två örfilar.

I sitt utlåtande anförde Sandwall i nu förevarande del: Vad anginge
Theolina Månssons anmälan hade Friberg medgivit att han under polisförhöret
tilldelat Einar två örfilar vid ett tillfälle, då denne sökt rymma.
Däremot förnekade Friberg att något ytterligare våld förövats. Utredningen
i ärendet kunde icke anses giva vid handen att så skett, och i varje
fall torde någon bevisning därom icke stå att vinna. Huruvida Einar
verkligen företagit något rymningslörsök torde icke kunna utredas, men
det syntes dock tämligen uppenbart att något våld icke påkallats av förhandenvarande
omständigheter. Slutligen anmärktes att Friberg endast
vore extra fjärdingsman samt att han icke erhållit någon särskild utbildning
för polismannatjänst.

208

På grund av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kristianstads
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Friberg. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande.

Att det är alldeles förbjudet för vederbörande befattningshavare att vid
förhör med en för brott gripen person utsätta honom för misshandel eller
annan fysisk förgripelse av vad slag det vara må är uppenbart och behöver
ej vidare utvecklas. Befattningshavare, som under dylikt förhör i
uppbrusning eller för att tvinga till bekännelse brukar våld, gör sig skyldig
till grovt tjänstefel. Misshandel, utövad under sådana omständigheter,
måste anses desto svårare som befattningshavaren därvid stöder sig på sin
tjänsteställning och den med vilken förhöret hålles knappast torde våga
försvara sig. Överhuvud måste det för varje befattningshavare framstå
som en oavvislig plikt att i tjänstens utövning iakttaga ett lugnt och värdigt
uppträdande.

Beträffande nu förevarande fall kan det genom vad hittills förekommit
ej anses till fullo utrönt i vilken omfattning Einar Nilsson vid förhöret
den 15 november 1933 varit utsatt för övergrepp från Fribergs sida. Vad
denne härutinnan medgivit eller att han vid förhöret tilldelat Einar Nilsson
örfilar är dock redan i och för sig ett allvarligt överskridande av den
befogenhet som tillkommer vederbörande befattningshavare. Såsom landsfogden
Sandwall i sitt yttrande anfört har dylikt våld mot Einar Nilsson
uppenbarligen ej påkallats av föreliggande omständigheter. Särskilt kan
i detta avseende hänvisas till den framställning Friberg själv inför häradsrätten
lämnat vid rannsakningen den 4 december 1933. Vad i ärendet förekommit
synes visa att Friberg jämväl i övrigt under förhöret med Einar
Nilsson uppträtt på ett bryskt och olämpligt sätt.

I enlighet med vad jag ovan anfört finner jag att Friberg måste anses
ha gjort sig skyldig till övergrepp mot Einar Nilsson av beskaffenhet att
ej kunna undgå beivran. Vid åtal mot Friberg torde emellertid även böra
omsorgsfullt utredas, örn Friberg kan ha i vidare mån än hittills framkommit
förgripit sig mot Einar Nilsson, något som med hänsyn till de i
ärendet förebragta omständigheter ej synes alldeles osannolikt.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren att i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Friberg för vad han i det av
mig berörda avseendet låtit komma sig till last. Det skulle åligga åklagaren
att påkalla vittnesförhör med de personer som närvarit vid polisförhören
eller eljest kunde tänkas vara i stånd att lämna behövliga upplysningar,
att i övrigt vinnlägga sig örn att åstadkomma en allsidig utredning
i målet samt att därefter å Friberg yrka ansvar efter lag och
sakens beskaffenhet. Genom åklagarens försorg borde jämväl tillfälle lärn -

209

nas Einar Nilsson att yttra sig i målet, oell borde av honom framställda
ersättningsanspråk, i den mån de kunde anses befogade, understödjas.

Västra Göinge häradsrätt, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 3 december 1934 följande.

Friberg hade erkänt att, sedan han den 15 november 1933 anhållit Einar
Nilsson såsom misstänkt för olovligt tillgrepp och bedrägeri, Friberg vid
med Einar Nilsson samma dag hållet förhör å Fribergs kontor i Västra
Torup tilldelat Einar Nilsson två örfilar. Mot Fribergs bestridande kunde
det icke anses tillförlitligen styrkt, att Friberg i vidare mån än han erkänt
förgripit sig å Einar Nilsson. Fribergs påstående, att misshandeln å Einar
Nilsson föranletts därav, att denne under förhöret sökt rymma, vunne icke
stöd av utredningen i målet. Det måste tvärtom anses ådagalagt, att Friberg
därvid handlat i uppbrusning över att Einar Nilsson icke velat erkänna
att han förövat tillgrepp, som Friberg misstänkt honom för. På
grund därav prövade häradsrätten lagligt döma Friberg, jämlikt 14 kap.
13 § strafflagen samt 25 kap. 17,18 och 22 §§ samma lag, för uppsåtlig misshandel
varav ingen skada följt att böta 10 dagsböter å 1 krona 50 öre samt
för i tjänsten visad oskicklighet att böta 40 dagsböter å 1 krona 50 öre eller
att sålunda böta tillhopa 50 dagsböter å 1 krona 50 öre.

Einar Nilssons skadeståndstalan kunde endast såtillvida bifallas, att
Friberg förpliktades att ersätta Einar Nilsson för honom genom misshandeln
tillskyndat lidande med 25 kronor.

Friberg ålades därjämte dels att gottgöra Einar Nilsson för hans rättegångskostnader
med skäliga ansedda 40 kronor jämte vad Einar Nilsson
kunde visa sig hava utgivit i lösen och stämpel för häradsrättens protokoll
och utslag med expeditionerna åtecknat belopp, dels ock att återgälda till
statsverket vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till
av åklagaren i målet åberopade vittnen i ersättning för deras inställelse
vid rätten.

Häradsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14 — Justitieombudsmannens ämb et sberättelse till 1935 års riksdag.

210

II. Redogörelse för ärende, som föranlett åtgärd för
disciplinär bestraffning.

1. Felaktigt förfarande av landsfiskal vid handläggning
av införselärenden.

I en hit insänd skrift anförde E. A. Johansson i Edsele klagomål över
landsfiskalen i Helgums distrikt A. Perssons handläggning av vissa ärenden
rörande införsel.

På anmodan inkom Persson med yttrande över klagomålen. I detta yttrande
anförde Persson bland annat följande.

Vid införsel för utskylder verkställde vederbörande fjärdingsman först
utredning örn de skattskyldigas anställning och avlöningsförhållanden,
varefter han till Persson inkomme med begäran örn införsel i deras avlöning.
Vid varje införselbeslut brukade Persson bestämma, att den restskyldige
för månad, då andra skatter erlades eller underhållsbidrag i någon
form utbetalades, skulle förbehållas 90 och upptill 110 kronor, beroende
på vederbörandes försörjningsplikt, och för annan månad 75 kronor. Vid
tillämpning av sådana beslut beträffande vid arbetslöshetskommissionens
arbete i Edsele socken anställda arbetare, vilka avlönades var fjortonde dag
och dessemellan erhölle förskottsbetalning, hade det visat sig att bestämmelserna
örn förbehållet misstolkats och vederbörande avlöningsutbetalare
innehållit hela beloppet av sista avlöningen för månaden. Därigenom hade
det kunnat inträffa, att en del arbetare vid sådant avlöningstillfälle endast
fått några ören över av avlöningen sedan införselbeloppet innehållits.
Vidare hade det kunnat inträffa, att en arbetare fått sluta sin anställning
exempelvis mellan den 15 och den 20 i månaden och att införselbelopp innehållits
vid avlöningen den 14. Sådan skattskyldig hade genom detta förfarande
blivit orättvist behandlad, då han icke haft avlöning till så stort
belopp att införsel bort meddelas. Då Persson konstaterat, att samtliga
arbetare i det närmaste hade en inkomst av i runt tal 100 kronor i månaden,
hade Persson låtit ändra besluten till att gälla 25 procent av avlöningen.
Därvid kunde arbetsgivaren för varje avlöning innehålla detta
belopp intill dess utskyldsbeloppet inbetalats, så att varje skattskyldig
erhölle omkring 75 kronor ograverade av sin avlöning. Då klagomål anförts
mot detta beslut av sådana, som icke haft arbete hela månaden och vars
inkomst icke belöpt sig till omkring 100 kronor i månaden, hade Persson
beordrat fjärdingsmannen J. Gustafsson i Edsele socken att meddela kassören
i Edsele arbetslöshetskommitté, att å de tidigare till honom överlämnade
införselbesluten bestämda 25 procent av avlöningarna skulle upphöra
att gälla och att varje arbetare, innan införselmedel finge innehållas.

211

skulle tillförsäkras 75 kronor av sin avlöning fria från införsel. Någon dag
därefter hade Gustafsson rapporterat, att han tillsagt kassören därom.

Under hösten 1932, anförde Persson vidare, hade fjärdingsmannen Gustafsson
för Persson framhållit, att hans skatteindrivning i hög grad försvårades
genom att det ginge för långsamt med införselbesluten. Först
skulle Gustafsson resa flera mil för undersökning örn vederbörande skattskyldiges
anställning och inkomst och sedan hos Persson begära beslut örn
införsel, och då besluten kommit Gustafsson tillhanda för delgivning med
arbetsgivaren, hade den skattskyldige redan slutat sin anställning. Detta
gällde i första hand de inom kommunen varande skogsarbetarna. Hans
arbete skulle betydligt underlättas, örn han vid undersökningen hade införselbeslutet
klart och kunde delgiva det med arbetsgivaren. Då Gustafsson
vore känd för att vara mycket samvetsgrann, hade Persson villiant
hans begäran och lämnat honom ett tiotal av Persson inblanco underskrivna
beslut för att av honom ifyllas och begagnas i trängande behov. Anmärkas
borde att distriktet omfattade en areal av över 9 kvadratmil med
talrika fjällbyar, och avståndet mellan Perssons och Gustafssons hemvist
vore 2,5 mil. Sedan införselbesluten delgivits med arbetsgivaren, insände
Gustafsson det ena exemplaret, försett med delgivningsbevis, till Persson,
varefter samtliga beslut numrerades i följd och häftades. Enligt gällande
författning ägde icke utmätningsman rätt att utlämna införselbeslut inblanco,
men vid enstaka tillfällen måste man av praktiska skäl frångå
lagens bokstavliga mening, då ingen därav lede någon skada.

Vid prövning av ärendet fann justitieombudsmannen Ekberg utrett, dels
att Persson, som för meddelande av beslut örn införsel för oguldna utskylder
använt tryckta blanketter med plats för införande av bland annat den
restskyldiges namn och anställning, utskyldernas art och belopp samt beslutets
innehåll, överlämnat ett flertal icke ifyllda men av Persson undertecknade
blanketter till fjärdingsmannen Gustafsson, som därpå ifyllt
blanketterna och delgivit dem arbetsgivaren, dels ock att Persson uraktlåtit
att lämna skriftlig underrättelse örn vissa av Persson beslutade ändringar
i tidigare meddelade införselbeslut. Enär Persson därigenom finge
anses hava gjort sig skyldig till fel och försummelse i sin tjänst, överlämnade
J. O. handlingarna i ärendet till K. B. i Västernorrlands län för den
åtgärd, som K. B. jämlikt 30 § instruktionen för landsfiskalerna den 14
december 1917 kunde finna påkallad.

I det hos K. B. sålunda anhängiggjorda ärendet avgav landsfogden i
länet infordrat yttrande, därvid fogades en av Persson till landsfogden

212

avgiven förklaring. Därjämte inkom Gustafsson med en skrift. I sitt yttrande
anförde landsfogden, att med hänsyn till Perssons senast avgivna
förklaring och vad Gustafsson upplyst det finge anses utrett, att Persson
till Gustafsson endast överlämnat tre eller fyra inblanco underskrivna införselblanketter,
vilka blanketter av Gustafsson icke begagnats.

K. B. i Västernorrlands län fann i beslut den 19 december 1933 utrett, dels
att Persson, som för meddelande av beslut örn införsel för oguldna utskylder
använt tryckta blanketter med plats för införande av bland annat den
restskyldiges namn och anställning, utskyldernas art och belopp samt beslutets
innehåll, överlämnat åtminstone tre eller fyra icke ifyllda men av
Persson undertecknade blanketter till Gustafsson för att av denne vid
behov ifyllas och användas såsom införselbeslut, dels ock att Persson uraktlåtit
att lämna skriftlig underrättelse örn vissa av Persson beslutade
ändringar i tidigare meddelade införselbeslut; och enär Persson därigenom
gjort sig skyldig till fel i sin tjänst som landsfiskal i Helgums distrikt,
prövade K. B. med stöd av 30 § landsfiskalsinstruktionen skäligt tilldela
Persson varning.

K. B:s beslut har vunnit laga kraft.

III. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd

enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen har jag, i
likhet med vad tidigare skett, under denna avdelning intagit redogörelse
för allenast ett tiotal under år 1934 behandlade ärenden av mera allmänt
intresse.

1. Föreläggande och utdömande av vitén såsom medel att framtvinga
medverkan av part vid utredningen av rättegångsmål.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kaféidkaren W. Lidén härstädes
anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Efter stämning å klaganden anförde köpmannen C. H. Johansson vid
Stockholms rådhusrätts tredje avdelning: Enligt avtal den 29 september
1928 hade Johansson till klaganden såsom lån överlämnat visst belopp mot
rättighet för Johansson att utbekomma förutom ränta hälften av nettovinsten
å en av klaganden i huset nr 22 vid Stora Nygatan i Stockholm be -

213

driven kaférörelse, varjämte i avtalet stadgats att Johansson jämte annan
person skulle äga rätt att granska kaféets räkenskaper, vilka skulle avslutas
den 1 oktober varje år. Då klaganden icke fullgjort honom i anledning
av berörda avtal åliggande redovisningsskyldighet beträffande kaférörelsen,
yrkade Johansson, bland annat, att klaganden vid vite måtte förpliktas
att för tiden från och med den 1 oktober 1928 till och med den 30
september 1931 avgiva fullständig av vederbörliga verifikationer styrkt
redovisning ävensom att till Johansson erlägga honom tillkommande andel
i nettovinsten för sagda tid. Under rättegången framställdes vidare yrkande
att klaganden måtte varda ålagt att till rådhusrätten ingiva samtliga
av klaganden innehavda räkenskapsböcker och verifikationer, avseende
kaférörelsen.

Genom beslut den 12 oktober 1932 föreläde rådhusrätten klaganden vid
vite av 200 kronor att på närmare angivet sätt under en tid av 14 dagar,
räknat från och med den 19 oktober 1932, för granskning tillhandahålla
Johansson dels två förut i målet ingivna och av klaganden från rådhusrätten
uttagna räkenskapsböcker, försedda den ena med påskrift ”Dagbok
nr 3 Kaféet, Stora Nygatan 22 Stockholm. Fr. o. m. 1 oktober 1929” och den
andra med påskrift ”Inventarium för Kaféet St. Nygatan 29 fr. o. m. 6
oktober 1926”, dels de övriga räkenskapsböcker klaganden låtit föra med
avseende å ifrågakomna kaférörelse för tiden från och med den 1 oktober
1928 till och med den 30 september 1931, dels ock samtliga till de omförmälda
böckerna hörande verifikationer som avsåge sistnämnda tid.

Sedan Johansson den 16 november 1932 yrkat att, enär klaganden icke
ställt sig ovanberörda föreläggande till efterrättelse, det därigenom försuttna
vitet måtte utdömas samt att klaganden vid förhöjt vite måtte föreläggas
att för granskning tillhandahålla Johansson de räkenskapsböcker
och verifikationer som omförmäldes i rådhusrättens beslut av den 12 oktober
1932, fällde rådhusrätten genom beslut samma den 16 november, enär
upplyst blivit att klaganden underlåtit ställa sig ovannämnda föreläggande
till efterrättelse, klaganden att utgiva det därigenom försuttna vitet,
200 kronor, varjämte klaganden förelädes vid vite av 500 kronor att under
en tid av 14 dagar, räknat från och med den 23 november 1932, för granskning
tillhandahålla Johansson samtliga ovan omförmiilda räkenskapsböcker
och verifikationer.

Svea hovrätt, där klaganden besvärade sig över rådhusrättens den 16
november 1932 meddelade beslut, yttrade i utslag den 28 januari 1933 att
hovrätten, som mot stadgandet i 16 kap. 8 § rättegångsbalken icke kunde
till prövning upptaga klagandens talan i vad den avsåge det genom rådhusrättens
överklagade beslut givna föreläggandet, funne skäl ej varn
anfört, som föranledde ändring i samma beslut i övrigt.

Emellertid hade Johansson den 7 december 1932 yrkat att, enär klagan -

214

dea. uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse jämväl det den 16 november

1932 givna föreläggandet, det därigenom försuttna vitet måtte utdömas
samt att klaganden vid vite av fängelse måtte föreläggas att för granskning
tillhandahålla Johansson de räkenskapsböcker och verifikationer, som
omförmäldes i rådhusrättens beslut av den 12 oktober 1932. På grund härav
fällde rådhusrätten genom beslut den 7 december 1932, enär upplyst blivit
att klaganden underlåtit ställa sig sistnämnda föreläggande till efterrättelse,
klaganden att utgiva det därigenom försuttna vitet, 500 kronor,
och förelädes klaganden vid vite av 800 kronor att under en tid av 14 dagar,
räknat från och med den 3 januari 1933 för granskning tillhandahålla
Johansson samtliga ovan omförmälda räkenskapsböcker och verifikationer.

Svea hovrätt, där klaganden besvärade sig, yttrade i utslag den 29 mars

1933 att hovrätten, som mot stadgandet i 16 kap. 8 § rättegångsbalken icke
kunde till prövning upptaga klagandens talan i vad den avsåge det genom
beslutet av den 7 december 1932 givna föreläggande, funne skäl ej vara
anfört, som föranledde ändring i samma beslut i övrigt.

innan sistnämnda utslag meddelats hade Johansson vid rådhusrätten
yrkat att, enär klaganden uraktlåtit att ställa sig till efterrättelse det den
7 december 1932 givna föreläggandet, det därigenom försuttna vitet måtte
utdömas samt att klaganden vid vite av fängelse måtte föreläggas att för
granskning tillhandahålla Johansson de räkenskapsböcker och verifikationer
som omförmäldes i rådhusrättens beslut av den 16 november 1932.
Genom beslut den 1 februari 1933 fällde i anledning härav rådhusrätten,
enär upplyst blivit att klaganden underlåtit ställa sig föreläggandet av
den 7 december 1932 till efterrättelse, klaganden att utgiva det därigenom
försuttna vitet, 800 kronor, och förelädes klaganden vid vite av 1,200 kronor
att under en tid av 14 dagar, räknat från och med den 14 februari 1933,
för granskning tillhandahålla Johansson samtliga ovan omförmälda räkenskapsböcker
och verifikationer.

Hovrätten, där klaganden besvärade sig, yttrade i utslag den 12 maj
1933: Hovrätten, som mot stadgandet i 16 kap. 8 § rättegångsbalken icke
kunde till prövning upptaga klagandens talan i vad den avsåge det genom
beslutet av den 1 februari 1933 givna föreläggande, funne skäl ej vara
anfört, som föranledde ändring i samma beslut i övrigt.

Det skall här anmärkas att Johansson vid rättegångstillfälle den 1 mars
1933 yrkat att, enär klaganden ej ställt sig föreläggandet av den 1 februari
1933 till efterrättelse, honom måtte meddelas förnyat föreläggande, vid vite
av fängelse. Som det vore olägligt för Johansson, örn klagandens förmögen -hetsställning försämrades genom att han nödgades utgiva vitén till för
höga belopp, anhöll emellertid Johansson att det försuttna vitet å 1,200
kronor måtte av rådhusrätten utdömas, endast örn sådant funnes nödvändigt
för att nytt vitesföreläggande skulle kunna ske. Vid ett senare rätte -

215

gångstillfälle förklarade Johansson att lian med hänsyn till dåmera förebragt
bevisning avstode från yrkandet örn utdömande av försuttna vitet
och örn förnyat föreläggande.

Över samtliga hovrättsutslagen, såvitt därigenom vitén utdömts, anfördes
av klaganden besvär hos Kungl. Majit. Dessa blevo av Kungl. Majit
avgjorda genom utslag den 20 december 1933, däri Kungl. Majit — under
hänvisning till att Johansson hos Kungl. Majit förklarat att han icke
ansåge erforderligt att vidhålla sitt yrkande örn räkenskapshandlingarnas
företeende utan komme att vid nästa rättegångstillfälle återkalla detta
yrkande — med ändring av hovrättens utslag befriade klaganden från
skyldigheten att utgiva vitena å 200 kronor, 500 kronor och 800 kronor.
Frågan örn riktigheten av de givna föreläggandena kom sålunda icke
under bedömande av Kungl. Majit. — En av högsta domstolens ledamöter
var emellertid av skiljaktig mening och fann ej skäl att göra ändring i
något av de tre överklagade hovrättsutslagen.

Från klaganden hade den 21 februari 1933 hit inkommit klagomål, däri
lian anfört bland annat i Rådhusrättens förfarande att trots överklagandet
utdöma det ena vitet efter det andra måste vara felaktigt. Då det vore tilllåtet
att särskilt överklaga rådhusrättens beslut, borde varje nytt vitesutdömande
vara uteslutet. Annars skulle ju rätten att särskilt överklaga
ett vitesutdömande vara illusorisk. Beträffande de invändningar som omnämndes
i 16 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken bestämdes i 4 * att rätten
finge fortsätta med målets handläggning och giva slutligt utslag eller
döma till värjemålsed, örn det kunde ske samma dag beslutet i invändningsfrågan
givits. Över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
finge föras särskild talan. Det hade väl aldrig fallit en domstol in att fortfara
med handläggningen av målet, örn det visades att talan mot beslutet
fullföljts i högre rätt. Över beslut, varigenom någon dömts till utgivande
av vite, finge också föras särskild talan. När så skett, finge, enligt klagandens
förmenande, domstolen icke utdöma nytt vite, innan det föregående
beslutet blivit av högre rätt slutligen prövat eller eljest vunnit laga kraft.
Lagen medgåve icke domstolen att, liksom vid invändning enligt 16 kap.
1 och 2 §§ rättegångsbalken, fortsätta med målet. I 16 kap. 10 § andra
stycket talades örn vissa beslut av domstol och sades att, örn part ville
klaga över beslut som nu sagts, skulle, örn parterna vore ense därom eller
rätten funne skäl tillstädja det, målet vila i avbidan på utgången av parts
klagan. Därav framginge uppenbarligen att vid klagomål över preliminärbeslut,
som uppräknades i första stycket av nyssnämnda lagrum, domstolen
skulle förklara målet vilande. Örn rätt funnes att tillämpa överklagat
vitesboslut såsom vore det lagakraftvunnet, skulle klagorätten bliva illusorisk.
Detta skulle emellertid leda till betänkliga konsekvenser, och då

216

klaganden vid liera tillfällen fäst rådhusrättens uppmärksamhet å förhållandet
hemställdes, att J. 0. måtte ställa de för rådhusrättens beslut
ansvariga ledamöterna under åtal.

Sedan i anledning av dessa klagomål de ledamöter av rådhusrätten som
voro ansvariga för besluten den 7 december 1932 och den 1 februari 1933
anmodats att inkomma med yttrande, anförde rådmännen G. Lundahl och
G. Bång samt assessorerna R. Kettner och H. Ekberg i avgivet yttrande
följande: Av stadganden som kunde här ifrågakomma, särskilt 24 kap. 1 §
rättegångsbalken, framginge att underdomstol, som genom beslut under
rättegång dömt part till utgivande av stadgat vite för underlåtenhet att
fullgöra honom av domstolen meddelat föreläggande, ägde möjlighet att
förelägga och fälla parten till nytt vite för samma förseelse innan det tidigare
beslutet tagit åt sig laga kraft. Ett överklagande av ett beslut av sistnämnda
beskaffenhet medförde följaktligen icke sådan litispendensverkan
som i klagoskriften åsyftades. Vore den åsikt riktig som där framfördes
måste detta innebära att i rättegång part skulle äga nästan obegränsade
möjligheter att, örn han ville, fördröja saken till förfång för motparten.
Särskilt framginge detta, örn klagandens resonemanger överfördes på jämväl
andra fall, då vite ofta utdömdes, t. ex. sådant fall då en underdomstol
tillgrepe vite för att tvinga part till inställelse. Som ledamöterna alltså
ansåge att rådhusrätten i det ifrågakomna hänseendet rätteligen förfarit,
hemställdes att klagoskriften icke måtte föranleda till någon åtgärd.

I härefter inkomna påminnelser anförde klaganden: 24 kap. 1 § rättegangsbalken
stadgade väl att domstolen kunde utdöma vite och förelägga
nytt sådant, men talade alls icke örn den uppenbara förutsättningen att
beslutet skulle vara lagakraftvunnet. Rätten att överklaga vitesföreläggande
bleve utan värde, därest vite gång på gång skulle utdömas och behöva
överklagas, eventuellt hos Kungl. Majit. Genom rådhusrättens förfarande
hade klaganden lidit betydande skada och drabbats av onödiga kostnader.
Målet hade uppskjutits gång på gång. Sedermera hade emellertid motparten
frånträtt yrkandet örn böckernas företeende. Därav framginge att tillgång
till böckerna icke alls varit erforderlig. För tillämpning av beslut
som ej vunnit laga kraft fordrades uttrycklig bestämmelse i lagen. Den
omständigheten att ett beslut finge särskilt överklagas visade att det ej
finge läggas till gruud för nytt beslut innan laga kraft åkommit. Då följaktligen
rådhusrättens ledamöter förfarit felaktigt, vore de skyldiga gottgöra
klaganden den skada han lidit. — Klaganden åberopade tillika ett av
regeringsrätten den 15 mars 1933 meddelat utslag rörande av länsstyrelse
givna förelägganden enligt 21 § lagen om skyddskoppympning. (Reg. Rins
årsbok 1933 not. S 76.)

217

Av 16 kap. 8 oell 10 §§ rättegångsbalken framgår att, om part under
rättegång vid vite ålagts att förete en handling som tjänar till bevis i målet,
han ej äger föra särskild klagan över själva föreläggandet. Endast mot
beslut varigenom vitet utdömts får särskild talan fullföljas. Anföras besvär
över dylikt beslut må emellertid enligt 25 kap. 7 § även frågan örn
föreläggandets giltighet,komma under högre rätts bedömande. Spörsmålet
huruvida, innan dessa besvär slutligen prövats, förnyade beslut örn tilllämpning
av vitesbestämmelse och föreläggande av sådant må ifrågakomma,
har däremot icke blivit i lagen reglerat. Avgörandet härutinnan
får sålunda träffas i enlighet med vad sakens egen natur kan anses kräva.

Två synpunkter göra sig härvidlag gällande. Å ena sidan bör beaktas
det intresse motparten har i att sakens avgörande icke förhalas. Tydligen
är detta partsintresse alldeles särskilt starkt i sådana fall där klagomålen
icke ha något fog och kanske tillkommit blott i syfte att draga ut på saken.
Å andra sidan är att märka intresset för den part, beträffande vilken föreläggandet
tillämpats, att rätten till särskild klagan ej blir för honom utan
praktisk betydelse. Uppenbart är emellertid att detta förhållande kan uppkomma
örn utan någon begränsning upprepade vitén utdömas under det
besvären ännu äro på prövning beroende. Genom att anföra klagan löper
sålunda part den risken att, örn besvären ej vinna bifall, han i stället för
ett jämförelsevis obetydligt vitesbelopp ådrager sig betalningsskyldighet
för ett antal vitén, vilka sammanlagda kunna ställa sig synnerligen betungande
eller till och med bli för honom ruinerande. Exempel på vartill
ett dylikt förfarande skulle kunna leda erbjuder i själva verket det fall som
avses med förevarande klagoskrift. I detta mål har rådhusrätten ungefär
en gång i månaden meddelat beslut, varigenom vite utdömts och nytt föreläggande
givits. Därest ej meddelande av ytterligare förelägganden, på
sätt den föregående framställningen visar, efter Johanssons frånträdande
av sitt yrkande härom i fortsättningen upphört, hade med den gradvis
ökade skala som av rådhusrätten tillämpats sammanlagda vitesbeloppen,
under de cirka tio månader vilka efter sista vitesbeslutet förflutit innan
Kungl. Maj:ts utslag utfärdades, lia hunnit stiga till ett belopp som i förhållande
till ursprungliga vitet, 200 kronor, ävensom tvistens föremål
— Johansson har slutligen av rådhusrätten i målet tilldömts något över
6,000 kronor — måst framstå såsom ganska orimligt. Medvetandet örn en
dylik risk måste självfallet avhålla en part från att anföra klagomål, även
i fall där sådana eljest kunna vara väl befogade.

Vad rättspraxis angår har i Nytt juridiskt arkiv redogörelse lämnats för
ett pär rättsfall som i detta sammanhang erbjuda visst intresse. Det första
av dessa återfinnes i N. J. A. 3911 sid. 449. En köpare av fastighet hade förelagts
att söka lagfart och sedan anfört besvär över beslutet. Innan dessa

218

besvär blivit slutligen prövade utdömde emellertid underrätten, då det
visat sig att lagfart ej blivit sökt å därför bestämd dag, det förelagda vitet
och meddelade i samband härmed nytt vitesföreläggande. Då icke heller
inom den sålunda bestämda tiden lagfart blev sökt, utdömdes även det
senast förelagda vitet. över detta beslut anfördes besvär i hovrätten, som
dock ej gjorde ändring i heslutet. Högsta domstolens majoritet — fem justitieråd
— undanröjde domstolarnas beslut, under motivering att, då frågan
örn skyldigheten att söka lagfart dragits under högre rätt genom besvär
över underrättens först meddelade beslut, innan dessa besvär slutligen prövats
förnyat föreläggande att söka lagfart eller tillämpning av vitesbestämmelse
ej bort ifrågakomma. Två justitieråd funno att vitestillämpningen
borde stå fast på den grund att klagan över det förnyade föreläggandet
ej förts annorledes än i sammanhang med besvär över vitestillämpningen.

Nu anförda rättsfall skiljer sig från det mål, som omtalas i förevarande
klagoskrift, till en början i så måtto att beslut, varigenom någon förelagts
att söka lagfart, anses innefatta slutligt yttrande rörande påståendet ifråga.
(Jfr N. J. A. 1911 sid. 234.) För dii''ekt jämförelse lämpar sig tydligen ej
heller hithörande fall ur den synpunkten att i regeln där icke, såsom i ett
vanligt rättegångsmål, finnes någon enskild motpart, vilken har intresse
av att målet icke förhalas.

Detta förhållande förelåg däremot i ett rättsfall, som återgivits i N. J. A.
1932, sid. 662, men vilken redogörelse blivit i tryck tillgänglig först efter
det rådhusrättens beslut av den 1 februari 1933 meddelats. Också i detta
fall hade emellertid det första föreläggandet givits genom slutligt utslag i
särskilt mål. Omständigheterna voro i övrigt följande: Sedan B i stämning
till viss underrätt yrkat föreläggande, vid vite, för två personer M och A
att tillhandahålla B en del handelsböcker, gav rätten i slutligt utslag dylikt
föreläggande. Sedermera instämde B ånyo sina motparter till samma
underrätt. I nya stämningen anfördes detsamma som tidigare, med tillägg
dock av yrkande att utgiva vissa belopp m. m. Under detta måls handläggning
hemställde B att motparterna måtte förpliktas att under viss tid
hålla ovannämnda handelsböcker tillgängliga för honom Genom särskilt
beslut under rättegången skedde i enlighet härmed nytt föreläggande, utan
avseende å en av M och A gjord invändning att de fullföljt talan mot utslaget
i det första målet och att följaktligen frågan örn skyldighet att
förete böckerna vore beroende på högre rätts prövning. Då föreläggandet i
nya målet ej efterkoms, blev det däri förelagda vitet utdömt. Samtidigt
förklarades att domstolen ej funne skäl att för det dåvarande meddela
något ytterligare föreläggande att förete böckerna, över beslutet besvärade
sig B, men hovrätten gjorde ej någon ändring. Samma dag gav hovrätten
dom i det först anhängi gg jorda målet. Därvid yttrade hovrätten, såvitt nu

219

är i fråga, att hovrätten, som. ogillat nyss omförmälda besvär, funne förpliktande
för M och A att tillhandahålla ifrågavarande böcker ej böra tilllika
äga rum i nu förevarande mål. Det däri av underrätten meddelade
föreläggandet undanröjdes alltså. — Mot denna dom fullföljdes ej talan. Så
skedde däremot i fråga örn hovrättens utslag på besvären av M och A i det
sist instämda målet. I sitt med anledning härav meddelade utslag undanröjde
högsta domstolen såväl hovrättens utslag som de beslut varigenom
underrätten meddelat det förnyade föreläggandet och utdömt det därmed
avsedda vitet. I motiveringen anfördes att, då det först anhängiggjorda
målet vid meddelandet av föreläggandet i det sist instämda målet varit på
grund av talan av M och A beroende på hovrättens prövning, underrätten
icke ägt att, såsom skett, innan nämnda talan slutligen prövats meddela
nytt föreläggande angående tillhandahållandet av ifrågavarande böcker.
Från utslaget, som innefattade tre justitieråds mening, voro två justitieråd
skiljaktiga och funno ej skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

Någon säker ledning för bedömandet av här förevarande spörsmål synes,
på grund av föreliggande olikheter och de skiljaktiga meningar som förekommit,
knappast de rättsfall för vilka ovan redogjorts erbjuda. Även vad
angår 1932 års rättsfall torde sålunda få anses tveksamt huru vittgående
slutsatser böra dragas av högsta domstolens utslag. Att avgörandet skulle
bliva detsamma även i ett fall, där icke någon civilrättslig talan örn editionspliktens
fullgörande föres utan endast processuellt yrkande härutinnan
föreligger, lärer ej på grund av sagda utslag med bestämdhet kunna
sägas. I detta hänseende må ock erinras att i det mål som i klagoskriften
omförmäles den ledamot av högsta domstolen vilken haft anledning att
ingå på frågans bedömande funnit sig böra fastställa samtliga överklagade
besluten. Framhållas må emellertid att, oberoende av hur det angivna
spörsmålet besvaras, det torde få tagas för visst att domstol icke bör fortsätta
med vitesförelägganden huru länge som helst, utan hänsyn till örn
resultatet därav blir materiellt alldeles otillfredsställande. Någon ovillkorlig
skyldighet för domstolen att förnya föreläggandet lärer nämligen
ej föreligga. Och av allmänna rättsgrundsatser torde följa att föreläggande
och utdömande av vitén såsom medel att framtvinga medverkan av part
vid utredningen av ett mål icke under alla förhållanden bör användas ända
till dess domstolens föreläggande blir åtlytt. Avseende lärer härvidlag vara
att fästa vid å ena sidan föremålet för tvisten och betydelsen av den åtgärd
domstolen vill framtvinga och å andra sidan storleken av det vitesbelopp
som kan erfordras. Exempelvis torde det icke vara riktigt, örn domstolen
i ett tvistemål rörande ett obetydligt belopp förelägger vitén som
flera gånger överstiga värdet av vad i målet yrkats eller kan komma i
fråga att utdömas. Att härutinnan träffa det rätta torde ankomma på det

220

goda omdöme som städse av en domstol måste fordras. (Jfr J. 0:s ämbetsberättelser
1924 sid. 96, 1925 sid. 155 och 1928 sid. 172.)

Av vad ovan anförts är tydligt att det icke kunde anses att omständigheterna
i det nu föreliggande ärendet voro sådana att rådhusrättens i klagoskriften
anmärkta förfarande skulle kunna påtalas såsom tjänstefel.
Med anledning därav inskränkte jag mig till att giva rådhusrättens ledamöter
del av de synpunkter jag ovan framhållit.

2. Fråga om överlämnande av övervakningsbok vid villkorlig

straffdom.

Enligt utslag den 11 januari 1933 dömde Södra Möre häradsrätt, under
ordförandeskap av häradshövdingen N. Helling, eldaren Linus Vikstrand i
Ingemundebo jämlikt 16 kap. 7 § tredje stycket strafflagen för ärekränkning
till fängelse två månader. Emellertid förordnade häradsrätten jämlikt
lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom att med straffet skulle
anstå samt att på Linus Vikstrands uppförande under prövotiden och på
omständigheter i övrigt som i nämnda lag angåves skulle bero huruvida
straffet skulle gå i verkställighet. Därjämte förordnade häradsrätten till
övervakare för Linus Vikstrand stationskarlen Axel Widerstedt i Emmaboda.

Över detta utslag anförde Linus Vikstrand besvär i Göta hovrätt, varefter
hovrätten enligt utslag den 18 maj 1933 på det sätt ändrade häradsrättens
utslag att hovrätten dömde Linus Vikstrand jämlikt 16 kap. 9 §
strafflagen att böta 50 dagsböter, envar örn en krona.

Enligt ett annat, likaledes den 11 januari 1933 under Hellinge ordförandeskap
meddelat utslag dömde häradsrätten lägenhetsägaren Johan Vikstrand
i Ingemundebo jämlikt 4 kap. 3 § och 14 kap. 13 § strafflagen, för
det han vid två särskilda tillfällen förövat misshandel mot en angiven
person, till fängelse fyra månader. Jämväl i fråga härom förordnade häradsrätten
om anstånd med straffet enligt lagen angående villkorlig straffdom,
och utsågs Widerstedt till övervakare också för Johan Vikstrand.

Sedan besvär över sistnämnda utslag anförts av Johan Vikstrand fann
enligt utslag den 22 maj 1933 hovrätten misshandel vara styrkt endast
beträffande ena tillfället. I följd härav prövade hovrätten rättvist att, med
ändring av häradsrättens utslag, allenast på det sätt bifalla den mot Johan
Vikstrand förda talan att hovrätten jämlikt 14 kap. 13 § strafflagen, jämförd
med 11 kap. 15 § samma lag, dömde Johan Vikstrand att böta 300
kronor.

Beträffande såväl de Linus Vikstrand som de Johan Vikstrand ådömda
böterna förordnade hovrätten att de, utan anstånd enligt lagen örn villkor -

221

lig straffdom, skulle utgivas till kronan och att i följd därav de av häradsrätten
meddelade förordnandena av övervakare förfölle. I båda fallen föreskrevs
tillika att med föranledande av 23 § nyssnämnda lag ett exemplar
av hovrättens utslag skulle sändas till häradsrätten.

I en den 31 oktober 1933 hit inkommen klagoskrift anförde Linus Vikstrand
och Johan Vikstrand följande.

Enligt lagen angående villkorlig straffdom skulle en villkorligt dömd
under prövotiden stå under övervakare. Denna prövotid började enligt 20 §
samma lag först efter det den dömde förklarat sig nöjd med domen eller
denna eljest vunnit laga kraft. Trots att icke någondera av dessa båda
förutsättningar förelegat, hade emellertid Helling redan samma dag som
utslaget meddelats, eller den 11 januari 1933, utfärdat övervakningsböcker
för klagandena samt utsett Widerstedt till övervakare. Vid ett tillfälle i
februari månad 1933 hade denne infunnit sig i klagandenas hostad och därvid
till dem överlämnat var sitt exemplar av övervakningsboken, som han
enligt uppgift fått från Helling. Samtidigt hade Widerstedt ålagt klagandena
att å angivna tider infinna sig hos honom i och för övervakning.
Klagandena hade ej vågat annat än ställa sig detta föreläggande till efterrättelse.
På sätt framginge av anteckningar i övervakningshöckerna hade
de också inställt sig för övervakning nio gånger under tiden februari—juni
1933, alltså till och med efter det hovrätten meddelat utslag i målen. Under
åberopande av vad sålunda anförts, hemställde klagandena att jag måtte
vidtaga de åtgärder vartill saken kunde föranleda.

Vid skriften var fogat ett den 8 augusti 1933 av stationskarlen Fritz
Fransson och glas biåsaren Walfrid Johansson under edlig förpliktelse utfärdat
intyg. Häri förklarade dessa att de närvarit vid ett tillfälle i februari
1933 då Widerstedt infunnit sig hos klagandena i deras hem i Engalund,
Emmaboda, och till dem överlämnat var sin övervakningsbok. Vidare
hette det i intyget att Widerstedt därvid yttrat följande:

”Ni vet väl vad jag är ute i för ärende. Jag har fått övervakningshöckcrna
från domaren. Nu får ni infinna eder hos mig en gång i veckan,
så skall jag skriva på. Jag träffas mellan klockan 2 och 3 e. m. Ni får
själva studera böckerna.”

Klagandena överlämnade härjämte de övervakningsböcker som de bekommit
av Widerstedt. Dessa böcker, vilka utgjordes av tryckta formulär
i enlighet med därom gällande föreskrifter, voro av Helling, å häradsrättens
vägnar, utfärdade och underskrivna å tingsstället Vassmolösa den
U januari 1933. Omedelbart efter en redogörelse för innehållet av häradsrättens
nämnda dag meddelade utslag innefattade vardera boken, efter
av Helling med bläck gjord ifyllnad i den tryckta texten, ett så lydande
meddelande:

222

”Till Karl Johan Vikstrand (resp. John Linas Mikael Vikstrand), Ingemundebo,
Emmaboda.

Genom villkorlig dom har ni erhållit anstånd med straffets verkställande,
och är ni på grund härav underkastad en prövotid av tre år eller till och
med den 31 januari 1936.

Under prövotiden skall ni stå under övervakning. Domstolen har till eder
övervakare förordnat:

Stationskarlen Axel Widerstedt, Emmaboda, vilken har att utöva tillsyn
över edert uppförande och att söka befordra vad som kan lända till eder
rättelse.

Det åligger eder att, så fort ske kan, anmäla eder hos övervakaren samt
uppvisa denna övervakningsbok för anteckning. Möter hinder för eder
omedelbara personliga inställelse hos övervakaren, bör ni ofördröjligen
genom brev eller telefon lämna honom meddelande därom med uppgift örn
eder adress.”

A de för särskilda anmärkningar avsedda sista sidorna i böckerna funnos
av Widerstedt gjorda anteckningar, utvisande dels att klagandena avlagt
besök ”utan anmärkningar” hos övervakaren den 23 februari, den 3.
den 15 och den 23 mars, den 20 april, den 2 och den 22 maj samt den 2 juni
1933, dels att övervakaren i sin tur besökt klagandena den 8 april samma
år, likaledes ”utan anmärkning”.

Sedan Helling i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats att
inkomma med yttrande, anförde Helling i en den 14 november 1933 hit
inkommen skrivelse att, då klagandena — vilka klagat över att häradsrätten,
samtidigt som de villkorliga domarna meddelats, förordnat övervakare
och därpå genom Helling expedierat övervakningsböcker — syntes
ifrågasätta lagligheten av dylikt omedelbart förordnande, oaktat det allmänt
tillämpades av domstolarna, torde klagandena angiva det sätt, varpå
domstolarna enligt klagandenas åsikt borde förfara, varefter Helling, örn
yttrande av honom ansåges erforderligt, ville på ny remiss avgiva sådant.

Efter det Helling anmodats att inkomma med fullständigt yttrande, mottog
jag sådant den 14 december 1933. I detta yttrande anförde Helling följande.

Det vore väl ej meningen att, sedan beslutet att den dömde skulle stå
under övervakning vunnit laga kraft, domstolen skulle ånyo sammanträda
för utseende av övervakare, och att man kanske skulle avvakta att även
detta senare beslut vunne laga kraft. Vad anginge Hertings därpå följande
åtgärder att utskriva övervakningsböcker och genom posten tillställa dem
den utsedde övervakaren, vöre dessa rena expeditionsåtgärder utan rättslig
betydelse, vilka vidtagits i den för vanlig expedition stadgade ordning.
Att därmed skulle anstå, till dess upplysning vunnits örn att prövotiden

223

börjat enligt 20 § lagen angående villkorlig straffdom, lunnes ingenstädes
föreskrivet. Motsatsen kunde till oell med utläsas ur 1 § i instruktionen för
övervakare över villkorligt dömda, vari det hette: ”övervakare, vilken
snarast möjligt borde taga erforderlig kännedom örn vad som förekommit
i det genom den villkorliga domen avgjorda målet, skulle, så snart prövotiden
inträtt” etc. övervakaren borde alltså ”snarast möjligt” få del av
domstolens beslut, övervakningsböckernas expedierande vore närmast att
jämföra med expedierande av saköreslängder och innebure ingalunda, att
den dömde ovillkorligen stöde under övervakning, lika litet som de i saköreslängd
upptagna böter finge ovillkorligen indrivas och förvandlas.
Därest genom den dömdes åtgärd att anföra besvär prövotiden icke komme
att börja å den normala och vid övervakningsböckernas utskrivande antagna
tidpunkten, kunde den dömde mycket lätt undgå åtgärder till övervakning
genom att underrätta övervakaren, respektive vårdnadsdomstolens
ordförande örn besvären. I klagoskriften hade klagandena icke ens
uppgivit att de meddelat övervakaren sådan underrättelse. Örn så skett,
och övervakaren varit tveksam angående prövotidens och därmed övervakningens
början, kunde mycket lätt upplysning i telefon hava införskaffats
från Helling. Helling skulle då jämlikt 23 § ovannämnda lag hava
omedelbart från hovrätten inhämtat underrättelse, huruvida besvär anförts
mot utslagen. Med all sannolikhet hade klagandena funnit efterkommandet
av de föreskrifter som lämnats av den utsedde övervakaren så litet
betungande att de icke brytt sig örn att för denne omtala sitt anförande av
besvär. På grund av det anförda hemställde Helling att klagoskriften icke
måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

I avgivna påminnelser yttrade därefter klagandena.

De betänkliga sociala biverkningar som en dom på fängelse, även örn den
vore villkorlig, medförde för den enskilda individen behövde ej framhållas.
Att stå under övervakning vore även för den till mogen ålder komne en
ytterst allvarlig sak, ett slags omyndighetsförklaring — en omständighet
som krävde ett försiktigt liandhavande. Övervakningen vore en påföljd av
straffet, närmast jämförlig med en exekutionsåtgärd. Det syntes därför
ligga i sakens natur att en sådan icke finge vidtagas förrän domen vunnit
laga kraft. Helling hade gjort gällande att hans tillvägagångssätt att förordna
örn övervakning, innan lagakraftägande dom förelåge, allmänt tilllämpades
av domstolarna. Örn så verkligen vore förhållandet, syntes det
ytterst angeläget att denna betänkliga praxis snarast brötes. Emellertid
hade klagandena sig bekant att metoden aldrig tillämpades vid landets
större domstolar. Där förordnades aldrig örn tillsättande av övervakare,
förrän den dömde förklarat sig nöjd eller domen vunnit laga kraft. Detta
stöde ock i full överensstämmelse med lagens uttryckliga bestämmelser.

224

Ett dispenserande från dessa av rena bekvämlighetsskäl, såsom Helling
syntes vilja göra, kunde icke nr några synpunkter vara försvarligt. Slutligen
hade Helling gjort gällande att klagandena kunnat undgå övervakningsproceduren
genom att upplysa den förordnade övervakaren örn att
utslagen blivit överklagade. Därom hade klagandena redan vid övervakarens
första besök upplyst honom. Upplysningen hade dock ej haft någon
effekt, utan övervakningen hade fortsatt till dess klagandena kunnat visa
att hovrätten undanröjt häradsrättens utslag.

Till styrkande av sin uppgift därom, att de underrättat Widerstedt örn
de i hovrätten anförda besvären, åberopade klagandena ett av förenämnda
Fransson och Johansson den 20 januari 1934 under edlig förpliktelse avgivet
intyg.

I 4 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom stadgas att
den, som blivit villkorligt dömd, skall, såframt ej i domen eller sedermera,
enligt vad i 10 § omförmäles, annorlunda bestämmes, under prövotiden stå
under övervakning av därtill, på sätt i 10 § sägs, förordnad person (övervakare),
som har att utöva tillsyn över den dömdes uppförande och att söka
befordra vad som kan lända till hans rättelse. I avseende å dylik övervakning
innehåller lagen föreskrifter även i 6—8 §§. Enligt dessa bestämmelser
åligger det bland annat den dömde att hålla övervakaren städse underrättad
örn sin bostad och adress, på kallelse inställa sig hos honom och ej
undandraga sig hans besök, ofördröjligen besvara hans skriftliga meddelanden,
uppmärksamt åhöra hans råd och varningar samt ej lämna arbets -anställning utan att dessförinnan hava inhämtat övervakarens råd.

Övervakning som i lagen avses skall enligt 9 § stå under vårdnad av allmän
underrätt. Har den villkorliga domen meddelats av sådan domstol,
är denna i regel vårdnadsdomstol.

I 10 § heter det att vårdnadsdomstolen skall, så snart ske kan, förordna
såsom övervakare därtill lämplig och villig person samt tillställa såväl
övervakaren som den dömde övervakningsbok, vilken, upprättad på sätt
Konungen närmare bestämmer, är avsedd att tjäna till ledning och kontroll
i fråga örn övervakningen. Vad sålunda stadgats örn vårdnadsdomstolen
skall, då denna ej håller sammanträde, gälla dess ordförande.

Med avseende å prövotiden föreskriver 3 § att denna varar intill dess tre
år eller, i visst fall, intill dess ett år förflutit från den dag då domen i de
delar, som i 20 § sägs, vann laga kraft. Enligt sistnämnda lagrum börjar
prövotiden då parterna, på sätt i 21 § sägs, förklarat sig nöjda med domen
i vad den avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet, som i 6 § andra
stycket sägs, eller domen eljest i dessa delar vinner laga kraft.

Såsom framgår av första stycket i 21 § kan dylik nöjdförklaring avgivas

225

ej blott inför vårdnadsdomstolen eller dess ordförande eller inför annan
underrätt, som meddelat domen, utan ock inför vissa i lagrummet anvisade
myndigheter. Skall den dömde stå under övervakning har, i fall då förklaringen
ej avgivits inför vårdnadsdomstolen eller dess ordförande, enligt
föreskrift i 22 § tredje stycket den som mottagit förklaringen att ofördröjligen
avsända underrättelse därom till domstol som meddelat den villkorliga
domen. Sagda domstol skall därefter, örn annan rätt är vårdnadsdomstol,
skyndsamt underrätta denna,

I 23 § stadgas att ordföranden i vårdnadsdomstolen skall, där så erfordras,
snarast möjligt inhämta underrättelse, huruvida den villkorliga domen
vunnit laga kraft. Domstol, där talan fullföljts mot villkorlig dom, skall
ofördröjligen till vårdnadsdomstolen översända sin i målet meddelade dom.
Enligt andra stycket i samma paragraf skall ordföranden, i den mån så
finnes erforderligt, meddela övervakaren vad sålunda kommit till ordförandens
kännedom.

Angående övervakning äro härutöver vissa särskilda tillämpningsföreskrifter,
med stöd av 29 § i lagen, meddelade i kungl, instruktion den 28 juni
1918 för övervakare över villkorligt dömda. I 1 § av denna heter det att
övervakaren, vilken snarast möjligt bör taga erforderlig kännedom örn
vad som förekommit i det genom den villkorliga domen avgjorda målet,
skall, så snart prövotiden inträtt, lämna den dömde muntliga upplysningar
örn syftet med den villkorliga domen och vad den dömde har att iakttaga
under den tid han står under övervakning samt örn de påföljder som kunna
drabba honom, därest han åsidosätter honom åliggande skyldigheter. Bland
övriga bestämmelser i instruktionen må här följande framhållas: Det åligger
övervakaren att utan dröjsmål besöka den dömdes hem för att taga närmare
kännedom örn de förhållanden varunder denne lever. Vidare bör övervakaren,
där sådant utan men för den dömde kan ske, sätta sig i förbindelse
med dennes arbetsgivare för att vinna upplysningar rörande hans
förhållande i arbetet, övervakaren bör även utöva noggrann tillsyn däröver
att den dömde fullgör de skyldigheter som åligga honom enligt 5, 6
och 7 §§ lagen angående villkorlig straffdom. Besök hos den dömde skola
göras av övervakaren så ofta sådant erfordras för övervakningens fullgörande,
med iakttagande av att besöken, som under de fyra första veckorna
böra, örn särskilda förhållanden ej föranleda undantag, äga rum minst
en gång i veckan, under den återstående övervakningstiden i regel kunna
efter hand ske med längre mellantider. I den övervakningsbok, som överlämnas
till den dömde, skall övervakaren införa anteckningar örn avlagda
besök och örn den dömdes inställelser hos övervakaren. Till vårdnadsdomstolen
skall övervakaren minst var tredje månad, så ock eljest då domstolen
eller dess ordförande så påfordrar, avgiva skriftlig rapport angående den

15 — Justitieombudsmannens arab elsb erättelse lill 1935 års riksdag.

226

dömdes uppförande, antalet hos denne avlagda besök och vad därvid iakttagits,
den dömdes inställelser hos övervakaren samt andra omständigheter,
vilka kunna vara av betydelse för vårdnaden å övervakningen.

I detta sammanhang hör slutligen erinras att den som på grund av domstols
förordnande tjänstgör såsom övervakare över villkorligt dömd är
berättigad att härför åtnjuta ersättning av allmänna medel. Bestämmelserna
i detta ämne innefattas i kungl, kungörelsen den 23 december 1918
angående bestridande av kostnader för övervakning av villkorligt dömda.
Förutom föreskrifter angående ersättningens storlek innehåller denna kungörelse
bland annat den föreskriften att övervakare, som vill komma i åtnjutande
av dylik ersättning, skall, sedan hans befattning med den dömde
upphört, hos länsstyrelsen i det län, där vårdnadsdomstolen finnes, skriftligen
framställa begäran örn ersättning samt därvid foga attest från ordföranden
i domstolen rörande den tid under vilken övervakaren utövat
övervakningen.

I skrivelse till Helling anförde jag, efter att ha redogjort för ovan återgivna
bestämmelser, följande.

Av ifrågavarande bestämmelser framginge — vad ock läge i sakens
natur — att den som blivit villkorligt dömd ej förr än domen, i de delar
som berörde straffet och anståndet samt vad därmed sammanhängde, vunnit
laga kraft kunde vara underkastad de förpliktelser som vore förknippade
med övervakningen. Väl torde icke detta förhållande innebära hinder
mot att domstolen redan i samband med avkunnandet av den villkorliga
domen utsåge viss person att vara övervakare. Att så skedde torde ock i
många fall vara synnerligen lämpligt. Härigenom vunnes nämligen att
övervakarens verksamhet, därest beslutet örn den villkorliga domen bleve
ståndande, kunde taga vid fortast möjligt därefter. Såsom Helling påpekat
syntes denna uppfattning ha legat till grund för avfattningen av 1 § i instruktionen
för övervakare.

Lika tydligt vore emellertid att, örn övervakare sålunda förordnades
redan vid meddelandet av den villkorliga domen, detta icke finge föranleda
att hans tillsyn toge sin början vid tidigare tidpunkt än den som angåves
i 20 § lagen angående villkorlig straffdom. Dessförinnan kunde, såsom
nyss nämnts, den villkorligt dömde överhuvud icke ställas under någon av
de inskränkningar övervakningen innebure. Med avseende därå borde ock
framhållas att, även örn lagens mening vore att övervakaren skulle framstå
förnämligast såsom den dömdes hjälpare, likväl i övervakningen städse
måste ingå ett kontrollerande moment, som för den dömde kunde kännas
besvärande nog. Därtill komme för övrigt att i samband med övervakningen
kostnader kunde ådragas den övervakade på grund av de åligganden
som i lagen vöre stadgade för honom; exempelvis för postporton och
för resor vid inställelser hos övervakaren. Erinras kunde ock örn den er -

227

sättningsskyldigket sorn, där övervakning ägt runi, förelåge för det allmänna
gent emot övervakaren.

Med hänsyn till dessa förhållanden kunde det näppeligen vara riktigt
att före den i nyssnämnda lagrum angivna tidpunkten tillställa den villkorligt
dömde övervakningshok. Att lagstiftarens mening varit att denna
tidpunkt borde avvaktas finge ock anses framgå av lagens egna bestämmelser.
Härvidlag kunde särskilt anmärkas föreskriften i tredje stycket
av 22 §. Den där stadgade skyldigheten att, i fall då den dömde skulle stå
under övervakning och nöjdförklaring av honom avgivits inför annan än
vårdnadsdomstolen, därom underrätta denna torde förutsätta att sagda
domstol så snart dylikt besked erhållits — men först då — hade att föranstalta
örn övervakningens inträdande. Enahanda tanke syntes även hä
legat till grund för bestämmelsen i 23 § om skyldighet dels för vårdnadsdomstolens
ordförande att, där så erfordrades, inhämta underrättelse huruvida
den villkorliga domen vunnit laga kraft, dels för domstol, till vilken
talan fullföljts mot villkorlig dom, att till vårdnadsdomstolen översända
sin i målet meddelade dom.

Nu angivna uppfattning hade även. kommit till uttryck i det formulär
enligt vilket övervakningshok för den dömde skulle vara upprättad. Sålunda
vore det innan nöjdförklaring avgivits eller den villkorliga domen
eljest vunnit laga kraft icke möjligt att, på sätt i formuläret avsåges,
lämna uppgift rörande prövotiden. I denna del vore formuläret så avfattat
att det uppenbarligen utginge från att prövotiden, när anteckningen därom
gjordes, redan begynt att löpa. I detta sammanhang kunde framhållas
att i nu förevarande fall den av Helling gjorda anteckningen angående
prövotiden måst bli oriktig, även örn hovrätten genom sina den 18, resp.
den 22 maj 1933 meddelade utslag icke gjort någon ändring i häradsrättens
utslag beträffande de villkorliga domarna.

Jämväl de anteckningar som i övrigt enligt formuläret skulle verkställas
vore tydligen avsedda att innefatta upplysning örn förhållanden som
gällde vid prövotidens början. Därmed överensstämde att också de i boken
tryckta anvisningarna till den dömde, örn vad han med anledning av övervakningen
hade att iakttaga, erhållit en avfattning som angåve att de
omedelbart lände till efterrättelse.

Beträffande nu ifrågavarande fall vore utöver vad ovan anförts att
märka att den omständigheten, att Helling redan i samband med avkunnandet
av den villkorliga domen utfärdat och låtit tillställa de dömda
övervakningshöcker, naturligen ej kunnat befria Helling från skyldigheten
att i enlighet med föreskriften i 23 § lagen angående villkorlig straffdom
inhämta underrättelse, huruvida domen vunnit laga kraft. Förhållandet
syntes snarare ha bort verka i den riktning att det varit Helling än

228

mer angeläget att skyndsammast förskaffa sig upplysning i detta hänseende.

I sitt yttrande syntes Helling vilja göra gällande att nyssnämnda bestämmelse
för sin tillämpning skulle förutsätta någon anmälan från den
dömde. Härför saknades varje stöd i lagrummets lydelse. Syftet med stadgandet
torde vara klart. Å ena sidan hade det föranletts av det förut anmärkta
förhållandet att någon övervakningsverksamhet icke finge utövas
förr än den villkorliga domen vunnit laga kraft; å andra sidan hade det
gällt att sörja för att övervakning likväl skulle komma till stånd så fort
som möjligt efter ingången av prövotiden. Därest underrättelse varom nu
nämnts av Helling i vederbörlig ordning införskaffats, syntes sannolikt
att de olägenheter, som nu blivit en följd av övervakningsböckernas förtidiga
utfärdande och överlämnande, kunnat undvikas. Några övervakningsåtgärder
hade sålunda, enligt vad utredningen visade, ej av Widerstedt
företagits förr än efter utgången av tiden för besvärs anförande i
hovrätten.

Ehuru det förhållandet, att övervakning i detta fall kommit att obehörigen
äga rum, i första hand vore att tillskriva det felaktiga förfarande
som av Helling tillämpats, kunde det dock ej bestridas att även andra omständigheter
därvid medverkat. Sedan klagandena meddelat Widerstedt
att de i hovrätten fullföljt talan mot den villkorliga domen, hade denne
bort göra anmälan därom hos Helling såsom vårdnadsdomstolens ordförande.
Jämväl å klagandena själva syntes det anspråket kunnat ställas,
att de, när övervakningen fortsatt, dragit försorg örn att meddelande kommit
Helling till handa.

I betraktande därav och då, efter vad jag hos länsstyrelsen i Kalmar län
inhämtat, ersättning av allmänna medel för den övervakning som ägt rum
icke blivit utbetalad, hade jag funnit klagomålen ej föranleda annan åtgärd
än att jag velat genom skrivelsen giva Helling del av mina ovanberörda
synpunkter, Tinder förväntan att Helling i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet skulle hava dem i minnet.

3. Anstånd med avkunnande vid rådhusrätt av utslag, varigenom

urbota straff ådömes.

Enligt uppgifter i tidningspressen handlades inför Stockholms rådhusrätt
den 12 januari 1934 ett av allmän åklagare anhängiggjort mål mot
bankdirektören O. Rydbeck, direktörerna C. G. Juhlin-Dannfelt och 0. W.
Andrén samt ingenjören Paul Toll. Sedan målet överlämnats till rådhusrättens
prövning, beslöt enligt tidningsuppgifterna rådhusrätten att meddela
utslag i målet den 23 mars 1934.

229

På grund härav anmodade jag genom skrivelse den 15 januari 1934 rådmannen
E. Bratt, som vid målets handläggning förstnämnda dag fört
ordet i rätten, att till mig inkomma med upplysning, huru med de sålunda
uppgivna omständigheterna förhölle sig, ävensom, därest uppgifterna vore
riktiga, rörande anledningen till det långa uppskovet med utslagets meddelande.

Till svar å denna skrivelse anförde Bratt i hit inkommet yttrande, såvitt
själva saken angår, följande: Det vore riktigt att omförmälta mål av rådhusrätten
utsatts för utslag till den 23 mars 1934. Angående målets beskaffenhet
ville Bratt meddela, att det omfattade cirka 3,000 ”tryckta”
(=: maskinskrivna) protokollssidor och avsåge prövning av ett flertal svårbedömda
rättsfrågor. Det syntes Bratt som örn rådhusrättens åtgärd att
för målets läsande av tre personer och avfattande av utslag beräkna en tid
av tio veckor skulle redan därigenom vara väl motiverad. I detta sammanhang
erinrade Bratt om den avsevärda tid överdomstolama ansloge åt
avgörandet av ungefär likartade mål. För att emellertid söka att avlägsna
misstanken örn bristande arbetsintensitet hänvisade Bratt till en av de vid
den s. k. Kreugerroteln tjänstgörande båda assessorerna upprättad promemoria.
Av denna framginge att roteln vore synnerligen arbetstyngd.
Särskilt anmärkte Bratt att — utom övriga under tiden till den 23 mars
1934 utsatta domar — till den 6 i nämnda månad vore utsatt dom uti ett
mot Torsten Kreuger anhängiggjort återvinningsmål av osedvanlig omfattning
och svårighet. Slutligen framhöll Bratt att de ledamöter av rätten
varom fråga vore genom omfattningen av sitt arbete till och med varit
förhindrade att sedan rotelns tillkomst våren 1932 njuta dem tillkommande
semesterledighet.

Något allmänt stadgande angående tid för avkunnande av dom finnes
ej i svensk lagstiftning. Beträffande häradsrätt äro emellertid vissa bestämmelser
meddelade i 7 § kungl, förordningen den 17 maj 1872 angående
ändring i vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting. Det heter
där att, då mål å allmänt sammanträde blivit till slut fört, dom skall avkunnas
innan sammanträdet ändas, örn den dessförinnan kan författas,
men eljest å nästa allmänna sammanträde under tinget. Förutom vissa
bestämmelser rörande anstånd till särskilt sammanträde för tingets avslutande
med mål, som slutförts först å sista allmänna sammanträdet, innehåller
paragrafen ytterligare en föreskrift angående mål av vidlyftig beskaffenhet.
Härutinnan stadgas att, örn mål är av den vidlyftighet att det
ej kan avdömas å nästa allmänna sammanträde, med domens avsägande må

230

anstå till annat allmänt sammanträde under tinget eller, örn så erfordras,
till tingets slut.

Med avseende å rådhusrätterna äro ej andra föreskrifter meddelade än
de som upptagas i kungl, förordningen den 30 oktober 1866 angående förändring
i föreskrifterna rörande sättet för doms eller utslags utgivande i
rådstuvurätt. Enligt dessa bestämmelser skall dom avsägas genast, efter
det saken blivit utförd, eller ock viss tid därför tillkännagivas.

Bortsett från det förhållandet att på grund av föreskrifterna i 1872 års
förordning dom av häradsrätt ej får uppskjutas från ett ting till det nästa,
finnes alltså icke i lag någon absolut gräns, utöver vilken anstånd med
doms avkunnande ej må sträcka sig. Ehuru ej direkt utsagt måste dock
av grunderna till förut omförmälda bestämmelser anses framgå — vad
ock ligger i sakens natur — att dom under alla förhållanden bör avsägas
snarast möjligt och att, där detta kan ske omedelbart, något anstånd icke
är medgivet.

Ovan angivna föreskrifter äga ej tillämpning å mål angående häktad.
I fråga örn deras behandling gälla stadgandena i lagen den 2 juni 1922 örn
tiden för företagande av rannsakning med häktad. Visserligen saknas i
nämnda lag direkt föreskrift örn den tid inom vilken utslag skall meddelas.
Av grunderna för lagens bestämmelser torde dock även i detta fall
följa att utslag skall meddelas snarast möjligt efter målets slutbehandling.
I enlighet härmed har domare, som avkunnat utslag senare än föreliggande
omständigheter medgivit, för detta dröjsmål fällts till ansvar, oaktat
den i lagen angivna ordinära maximitiden för uppskov med rannsakning
ej överskridits (jfr N. J. A. 1933 not. B 219).

Att rättegångsmålens skyndsamma avgörande är ett intresse av synnerlig
vikt behöver icke särskilt framhållas. Det kan därför ej undvikas att
ett uppskov med doms avsägande vid rådhusrätt av sådan längd som i det
fall, vilket föranlett min skrivelse till Bratt, påkallar uppmärksamhet.
Väl lärer det för närvarande blott i begränsad omfattning förekomma att
dom vid underrätt beslutas och avkunnas genast efter det förhandlingen
i målet blivit slutförd. Tydligen har detta förhållande förnämligast sin
grund i det sätt varpå domsmaterialet vid våra underrätter förebringas
och protokollföres. Att i följd härav vissa svårigheter kunna föreligga för
domstolens ledamöter att behärska det förebragta materialet låter sig icke
förneka. Å andra sidan är det tydligt att för en tillfredsställande handläggning
vid den form av muntligt förfarande, som av underrätterna tilllämpas,
måste fordras att, åtminstone till det rättegångstillfälle då målet
slutföres, vederbörande bisittare förskaffat sig en bild av de spörsmål som
dittills i målet varit före. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning även
beträffande de rättsliga frågor som förekomma i målet. I vad mån sådana
föreligga bör likaledes under handläggningen ha blivit klart för dom -

231

stolens ledamöter, och dessa därav fått anledning till visst övervägande på
förhand.

På grund av vad nu anförts har det synts mig anmärkningsvärt att
Bratt enligt sin förklaring funnit ett så långt anstånd med doms avkunnande
i förevarande fall nödvändigt redan med hänsyn till att domstolens
ledamöter därigenom skulle beredas tillfälle att läsa handlingarna i målet.
Såsom jag i det föregående anfört ligger det enligt min mening i den gällande
förhandlingsordningens natur att domstolsledamöterna under själva
rättegången måste skaffa sig en ingående kunskap örn de fakta som förekommit.
En närmare undersökning av protokollen i det nu avsedda målet
ger också vid handen att dettas beskaffenhet ej i och för sig lagt hinder i
vägen härför. Det befinnes sålunda att största delen av det processmaterial,
vars inläsande Bratt särskilt lärer ha åsyftat (polisrapporter), företetts redan
vid första rättegångstillfället, den 26 maj 1933. Målet har därefter handlagts
vid ytterligare fem tillfällen, nämligen den 9 juni, den 15 september,
den 13 oktober och den 24 november 1933 samt den 12 januari 1934, då handläggningen
slutfördes. Med hänsyn till den tid som förflutit mellan de särskilda
handläggningarna — vid ett tillfälle över tre månader — kan ur
denna synpunkt hinder icke ha förelegat för domstolens ledamöter att
under processens gång sätta sig in i det vid första rättegångstillfället
förebragta materialet, ävensom material vilket därefter tillkommit. Vid
alla dessa tillfällen — liksom sedermera vid utslagets meddelande — ha
samma ledamöter tjänstgjort i rätten. Det är ock att märka att åklagaren
redan den 13 oktober 1933 såg sig i stånd att för sin del överlämna målet
till rådhusrättens prövning.

Det bör i detta sammanhang jämväl framhållas att det i mål angående
häktad visat sig möjligt att besluta och avkunna dom omedelbart vid handläggningens
slut, eller i allt fall efter endast ett kort uppskov. Jämförelsen
med sistnämnda fall erbjuder sig desto hellre, som angelägenheten av koncentration
och snabbhet i handläggning och avgörande naturligen blir
mer än vanligt framträdande även i fall då det, såsom här, gäller mal vari,
utan att den tilltalade är häktad, ansvar yrkats för brott å vilket urbota
bestraffning kan följa. Erinras må att rådhusrätten genom sitt den 23 mars
1934 avkunnade utslag dömt de i målet tilltalade till fängelsestraff, omfattande
i fråga örn tre av svarandena fyra månader och beträffande en
fjärde svarande två månader.

Bratts hänvisning till de regler örn tid för meddelande av dom som gälla
beträffande överdomstolarna — och av vilka de i hovrätternas arbetsordningar
upptagna i det närmaste motsvara det anstånd rådhusrätten i detta
fall utmätt åt sig — finner jag icke kunna i detta sammanhang godtagas.
Bortsett från att dessa regler icke innefatta annat än en maximitid (jfr
N. J. A. 1933 s. 405), bör sålunda framhållas att förhållandena ingalunda

232

äro jämförbara. Jag upprepar härvid vad jag redan anfört rörande den
skyldighet som av gällande förhandlingsordning måste anses följa för lagfaren
ledamot i underrätt att under målets gång skaffa sig nödiga insikter
rörande processmaterialet och föreliggande rättsliga spörsmål. Av ledamöterna
i hovrätt — med undantag, vad brottmålen angår, för divisionsordföranden
i viss mån och, beträffande tvistemålen, för referenten — har
däremot före föredragningen av målet någon överhuvud icke tillfälle att
skaffa sig kännedom örn vad däri förevarit. Slutligen är att märka att antalet
ledamöter å hovrättsdivision är större — i avgörandet av mål av
denna beskaffenhet pläga fem ledamöter deltaga.

Till antagande att det långa anstånd med utslags avkunnande som rådhusrätten
i förevarande fall bestämt skulle ha sin grund i bristande arbetsintensitet
å domstolsledamöternas sida — vare sig under ett tidigare eller
senare skede av rättegången — gåvo mig emellertid handlingarna ej anledning.
Då härtill kom att under föreliggande förhållanden vissa svårigheter
kunnat möta för en sådan planläggning av arbetet, som i allt skulle
tillgodosett de anspråk villia efter min mening beträffande mål av förevarande
beskaffenhet måste ställas i fråga örn ett skyndsamt avgörande,
samt av de s. k. Kreugermålen ej något av detta slag dåmera syntes återstå
oavgjort, fann jag mig kunna låta bero vid mina ovan gjorda uttalanden,
vilka jag upptog i en till Bratt avlåten skrivelse. Härmed avskrev jag
ärendet såsom av mig slutbehandlat.

4. Fråga om beskaffenheten av uppropslista vid underdomstol.

Av handlingarna i ett genom klagomål av kommissionären G. Ström hos
mig anhängiggjort ärende inhämtas följande.

Bröderna Erik Alfred Karlsson och Karl Emil Karlsson voro samfällt
ägare av fastigheten V12 mantal Tand nr 2 litt. Bb, 23, i Lockne socken med
därå befintliga inventarier. I en den 4 september 1933 av klaganden såsom
ombud för Erik Alfred Karlsson till Revsunds, Brunflo och Näs tingslags
häradsrätt ingiven ansökan anförde Erik Alfred Karlsson: Fastigheten
vöre alltför liten för att kunna skiftas. Då åbyggnaderna ej vore avsedda
för mera än en familj, mötte det även stora svårigheter för ägarna att
gemensamt bruka fastigheten. På grund därav yrkades att fastigheten
jämte vissa angivna inventarier måtte i enlighet med bestämmelserna i
lagen den 30 september 1904 örn samäganderätt för gemensam räkning utbjudas
till försäljning å offentlig auktion.

Häradsrätten beslöt att för Karl Emil Karlssons hörande uppskjuta
ärendet till första rättegångsdagen av hösttingets tredje allmänna sam -

233

manträde, då Karl Emil Karlsson hade att komma tillstädes vid äventyr
att häradsrätten av underlåtenhet därutinnan ej Båge sig förhindrad företaga
ärendet till avgörande. Enligt domboken för den 30 oktober 1933
inställde sig vid återföretagande av ärendet Karl Emil Karlsson genom
ombud, varemot Erik Alfred Karlsson ej lät sig avhöra. Karl Emil Karlssons
ombud anförde att, ehuru olägenhet av egendomsgemenskapen ej uppkommit
för någondera av ägarna, Karl Emil Karlsson likväl numera ville
att gemenskapen skulle upplösas, men genom laga skifte. I avseende härå
företeddes bevis att efter begäran av Karl Emil Karlsson distriktslantmätaren
i Brunflo distrikt den 28 september 1933 förordnats att verkställa
laga skifte å ifrågavarande fastighet.

Med anledning härav beslöt häradsrätten, däri häradshövdingen A. T.
Larsson förde ordet, att låta frågan örn försäljning vila, till dess sig visat
huruvida på den gjorda ansökningen laga skifte å fastigheten komme till
stånd.

I sin hit ingivna klagoskrift anförde klaganden följande: Den 30 oktober
1933 hade klaganden klockan 12 infunnit sig å tingsstället i Östersund för
att fullfölja ansökningen. Av anslagen uppropslista hade han emellertid
inhämtat att dagens mål och ärenden skulle uppropas först efter klockan 1
samt att det ärende varom här vore fråga upptagits som nr 2 å listan. Vid
sådant förhållande hade klaganden funnit det vara onödigt att vänta å
tingsstället utan gått till sitt kontor, som vore beläget omkring en minuts
väg från tingshuset. Klockan 12,38 hade klaganden från tingsstället blivit
uppringd av en bekant, som undrat örn klaganden hade något mål upptaget
i början på listan. Då klaganden svarat att han skulle företräda i det
ärende vilket vore upptaget såsom nr 2, hade meddelats att detta just då
blivit påropat. Klaganden hade därför skyndat till tingshuset. När han
kommit dit klockan 12,40, var det å listan som nr 4 upptagna målet föremål
för behandling. Handläggningen av detta mål hade upphört klockan 1,20.
Klaganden hade då genast framträtt till häradshövdingen Larsson samt
förklarat sig fullfölja det å uppropslistan såsom nr 2 upptagna ärendet.
Larsson hade svarat: ”Nej, här fortsätta vi, Ni får inte komma fram när
som helst.” Omedelbart därefter hade målet nr 5 påropats och, när detta
avslutats, målet nr 6. Handläggningen av sistnämnda mål hade avslutats
klockan 2. Klaganden hade då åter inställt sig inför Larsson och framhållit
att han uppehållit sig å tingsstället från klockan 20 minuter före 1
och att det ärende i vilket han skulle företräda vore upptaget som nr 2.
Larsson hade genmält att uppropslistan angåve att ärendet skulle uppropas
efter klockan 1 — särskild betoning på ”efter” — och icke klockan 1
samt att detta icke borde vara svårt att begripa. För klaganden hade nu ej
återstått annat än att åter sätta sig för att se örn det skulle bli något till -

234

fälle att få ärendet behandlat, något som väl kunde ha tagit en tid av 2—3
minuter. En kvart över 3 hade emellertid rätten åtskilts för middagspaus.
Och som klaganden dåmera offrat nära 3 timmar för denna sak, hade han
ej kunnat ytterligare uppehålla sig å detta tingssammanträde för att se,
örn det kunde slumpa sig så lyckligt att han kunde få ärendet prövat. Med
indelandet av målen i grupper med angivande av tid för handläggningen
avsåges ju att i möjligaste mån inskränka väntetiden för parter och vittnen.
Örn bestämmelserna tillämpades på sätt Larsson ansåge riktigt, vore
dock gruppindelningen i stället till skada. Örn ej å uppropslistan angivits
att påropningen av målen skulle börja först efter klockan 1, hade klaganden
vid besöket klockan 12 stannat å tingsstället och avvaktat uppropet av
ärendet. Nu hade han ej kunnat gissa sig till att ärendet, med avvikelse
från vad som angåves å listan, skulle påropas redan klockan 12,38. Under
föreliggande förhållanden kunde det tyckas att påropet klockan 12,38 ej
bort utgöra hinder för att ärendet fått förekomma så fort lämpligt tillfälle
givits efter klockan 1, d. v. s. klockan 1,20, då målet nr 4 var slutbehandlat.
En upprättad uppropslista med däri gjord tidsindelning av målen borde i
möjligaste mån följas, örn den skulle vara till avsedd nytta. Avvikelse borde
ske endast när så vore oundgängligen nödvändigt. Något dylikt nödtvång
hade uppenbarligen ej förelegat här. Godtycke, tillfälliga lynnesstämningar
och infall borde få så litet utrymme som möjligt vid rättstillämpningen,
och detta även beträffande den ordning vari mål och ärenden
skulle företagas. Klaganden ville därför bringa Larssons förfarande till
min kännedom för de åtgärder som kunde finnas erforderliga.

Uti infordrad förklaring anförde Larsson: Vid tingssammanträdet hade
två uppropslistor — de kunde kallas den ena a-listan och den andra b-listan
— upprättats och anslagits. B-listan hade försetts med anteckning örn att
därå upptagna mål, som skulle handläggas av särskilt förordnad domare,
icke komme att företagas förr än efter klockan 2. Å a-listan hade gjorts
anteckningar, utvisande att första målet skulle ropas efter klockan 1 och
de tre sista målen efter klockan 5. Sedan de beslutade utslagen blivit vid
12-tiden avkunnade, hade alltså, i överensstämmelse med den kungjorda
uppropsordningen, företagits till handläggning det andra målet i ordningen
å a-listan, eller samma mål vari klaganden haft uppdrag att föra
sökandens talan. Endast motparten hade emellertid därvid kommit tillstädes.
Efter det målet blivit behandlat hade i tur och ordning fortsatts
handläggningen av listans följande mål, och hade, innan denna handläggning
slutförts, klaganden företrätt två särskilda gånger och yrkat återupptagning
av målet nr 2 å listan. Då han emellertid icke kunnat anföra
något skäl för att målet, oaktat den förelupna uppropsförsummelsen, borde
handläggas före de övriga målen å listan, hade han båda gångerna fått

235

det beskedet att hans mål vore att betrakta såsom uppfört sist å listan. På
grund av vad sålunda anförts bestredes befogenheten av den gjorda anmälan.

Vid yttrandet fanns fogat det anslagna exemplaret av den uppropslista
vilken i förklaringen betecknats såsom a-listan. Å denna lista var överst i
högra hörnet angivet att middagsrast komme att hållas mellan klockan
3—5. Härefter följde rubriken ”Uppropslista vid tredje allmänna sammanträdet
under lagtima hösttinget med Revsunds, Brunflo och Näs tingslag
år 1933. Den 30 oktober.” Under denna rubrik upptogos sedan i en följd
femton nummer. Av dessa utgjordes nr 1 av ett rättegångsmål. Vid sidan
härav fanns i marginalen med maskinskrift antecknat ”Ropas efter kl. 1.”
Såsom nr 2 upptogs det i klagoskriften avsedda ärendet. Nr 3—nr 15 utgjordes
alla av rättegångsmål. I marginalen var med bläck antecknat, vid
nr 13 ”Ropas efter kl. 5.” samt vid nr 14 och nr 15 ”D:o”. Vid nr 3—nr 12
funnos i marginalen ej några särskilda anteckningar.

I avgivna påminnelser anförde klaganden: I förklaringen hade Larsson
yttrat att enligt anteckning å uppropslistan första målet skulle ropas efter
klockan 1. Det vore emellertid omöjligt att fatta uppropslistan på annat
sätt än att det ej skulle förekomma någon handläggning av de å listan
upptagna målen före klockan 1. En marginalrubrik avsåge ej bara första
raden i ett stycke utan hela den avdelning, som följde till nästa rubrik.
Örn anteckningen i marginalen skulle haft avseende endast på första målet,
borde den ha varit försedd med en ram eller klammer. Tingsvaktmästaren
hade ej tvekat hur tidsangivelserna skulle fattas, utan upprepade gånger
upplyst de i förrummet närvarande att målens handläggning skulle börja
först klockan 1. Detta hade han även sagt till klaganden, som för övrigt
själv konstaterat förhållandet. Larssons uppgift att klaganden vid båda
de tillfällen, då han företrätt inför rätten, blivit upplyst örn att ärendet
vore att betrakta som uppfört sist å listan, bestredes. Larsson hade ej sagt
annat än vad klaganden uppgivit i klagoskriften. Larssons förklaring vore
obegriplig med hänsyn till det yttrande han fällt vid det senare av de tillfällen,
då klaganden företrätt inför rätten. Larsson hade då med skärpa
och betoning framhållit att andra målet å listan vöre utsatt att förekomma
efter klockan 1. — Genom påtalade förfarandet hade tidsspillan
vållats. Därvidlag framhölles att det varit särskilt olägligt för klaganden
att vara borta från sitt kontor ifrågavarande dag. Klaganden hade nämligen
nyss förut haft en annons införd örn försäljning av en fastighet. Och
enligt vad klaganden erfarit av närboende hade det som vanligt vid dylika
tillfällen varit talrika såväl telefonpåringningar som besök. Dessa
hade naturligen ej kunnat leda till något som helst resultat, då klagande;!
nödgats tillbringa tiden med onödig väntan på tingsstället.

236

I en senare hit inkommen skrift anförde klaganden ytterligare: Med
hänsyn till att ansökningen örn försäljning även avsett viss angiven lösegendom,
syntes det särdeles märkligt att ärendet den 30 oktober 1033 blivit
i sin helhet förklarat vilande utan att sökanden erhållit tillfälle att yttra
sig. Ansökningen örn skifte av fastigheten kunde enligt lagen örn samäganderätt
ej medföra att ansökningen örn försäljning, även i vad den
avsåge lösegendomen, skulle förklaras vilande. På grund därav fäste klaganden
min uppmärksamhet jämväl på Larssons förfarande i detta hänseende,
med hemställan örn vidtagande av de åtgärder som därav kunde
föranledas. Härjämte anmärktes att Larsson, i stället för att två särskilda
gånger avvisa klaganden, hort vid tillfället upplysa honom örn att ärendet
förevarit och att ansökningen förklarats vilande.

Med anledning av innehållet i handlingar, som hit inkommit efter det
Larssons förklaring avgivits, anmodade jag Larsson att till mig inkomma
med förnyat yttrande.

Vid den skrivelse som Larsson på grund härav hit översände var fogad
en uppropslista för häradsrättens nästföregående sammanträde under hösttinget,
den 2 oktober 1933. Denna lista innehöll efter rubriken till en början
uppgift därom att handläggningen toge sin början klockan 11 f. m., med
middagsrast mellan klockan 3 och 5, samt att målen under nr 11—nr 15
icke komme att ropas före klockan 1. Härefter upptogos under nr 1—nr 15
femton mål och ärenden, med ett streck efter nr 10 varigenom nr 11—nr 15
skildes från de tidigare numren å listan.

I sin nyssnämnda skrivelse anförde Larsson: Det vore onödigt ingå på
frågan, varför den uppropslista örn vilken i ärendet vore fråga ej upprättats
i överensstämmelse med den nu ingivna. Emellertid kunde kantanteckningen
å den förra listan ”Ropas efter kl. 1” endast avse det mål
invid vilket anteckningen förekomme, eller det första målet. Hade meningen
varit att även de efterföljande målen skulle handläggas efter sagda
klockslag, hade detta för varje mål angivits på motsvarande sätt som
skett beträffande målen nr 14 och nr 15. Alla hade också passat på, då
deras mål ropats, utom klaganden. Larsson vidhölle att, då klaganden företrätt
och påyrkat återupptagning av det förehavda ärendet nr 2 å uppropslistan,
han båda gångerna fått besked att detta icke kunde gå för sig
förrän uppropslistans övriga mål vunnit handläggning. Att Larsson sista
gången skulle sagt att ärendet nr 2 vore utsatt att förekomma efter klockan
1 kunde ej vara riktigt. Häradsrättens beslut i ärendet hade meddelats vid
sammanträdets slut samma dag handläggningen av ärendet ägt rum. Då
sökanden — klagandens huvudman — icke kommit tillstädes och fullföljt
ansökningen, hade denna strängt taget bort förklaras förfallen. Av vad
som förekommit hade det emellertid varit klart att sökanden ville ha an -

237

sökningen prövad. Med. hänsyn till att det förelegat synnerliga skäl att
med den lösa egendomens utbjudande till försäljning å offentlig auktion
finge anstå, tills det blivit avgjort örn den fasta egendomen skulle föryttras,
torde häradsrättens beslut att låta frågan örn försäljningen av
egendomen i dess helhet bliva vilande vara med lag förenligt.

Klaganden avgav förnyade påminnelser och anförde därvid bland annat
att Larsson nog vore den ende som ej förstått, hur uppropslistan bort tilllämpas,
samt att alla med vilka klaganden samtalat å tingsstället funnit
Larssons tillvägagångssätt oriktigt.

I 1 § kungl, kungörelsen den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid
underdomstolarna stadgas att för varje rättegångsdag vid häradsrätt eller
rådhusrätt rättens ordförande skall låta upprätta en lista, vari de mål och
ärenden som utsatts till handläggning å rättegångsdagen äro uppförda i
den ordning i vilken de komma att uppropas (uppropslista).

Enligt 2 § första stycket skall i uppropslistan angivas den tid å dagen,
då handläggningen kommer att taga sin början. I andra stycket av paragrafen
är stadgat att, när handläggningen kan beräknas taga mera än tre
timmar i anspråk, mål och ärenden i uppropslistan skola indelas i grupper,
med angivande av visst klockslag före vilket de till varje grupp hörande
mål och ärenden ej komma att uppropas. För vinnande av ändamålsenlig
gruppindelning böra parter och ombud uppmanas att i god tid före
rättegångsdagen till rättens kansli lämna upplysning örn den vittnesbevisning
och utredning i övrigt som de ämna förebringa. Vid uppropslistans
upprättande skall enligt tredje stycket samma paragraf såvitt möjligt
hänsyn tagas till befogade önskemål som i god tid framställts av parter
eller ombud.

I 3 § heter det att uppropslista för rättegångsdag under lagtima ting
eller allmänt tingssammanträde skall vara för allmänheten tillgänglig å
rättens kansli under tiden för dess öppethållande söckendagen närmast
före den dag tinget eller sammanträdet täger sin början. Uppropslista för
annan rättegångsdag vid häradsrätt ävensom uppropslista för rättegångsdag
vid rådhusrätt skall på sätt nu nämnts vara tillgänglig söckendagen
närmast före den rättegångsdag uppropslistan avser. Under rättegångsdagen
skall uppropslistan vara anslagen å rättens dörr.

Av de nu återgivna bestämmelserna framgår att ifrågavarande för rättegångsdagen
den 30 oktober 1933 upprättade uppropslista — örn den varit
avsedd att tillämpas på sätt Larsson i förklaringen uttalat — ej uppfyllt
de fordringar som enligt 1933 års kungörelse gälla beträffande sådan lista.

238

Härvid är till en början att märka att kungörelsen innehåller en ovillkorlig
föreskrift därom att i uppropslistan skall angivas den tid å dagen, då
handläggningen kommer att taga sin början. Med den uppfattning av anvisningarna
i listan som av Larsson angivits såsom den riktiga är tydligt
att sagda föreskrift ej iakttagits. Enligt vad Larsson gjort gällande skulle
nämligen anteckningen ”Ropas efter kl. 1” ha avsett endast målet nr 1.
Beträffande mål och ärenden under nr 2—nr 12 skulle däremot ej någon
uppgift alls ha lämnats i listan angående tiden för deras behandling, utan
avsikten varit att dessa mål och ärenden skulle utan hinder av anteckningen
vid nr 1 kunna påropas även före det däri angivna klockslaget. En
försummelse i det nu nämnda hänseendet synes mig desto mer anmärkningsvärd
som vad härutinnan åligger rättens ordförande särskilt framhållits
jämväl i Kungl. Maj:ts cirkulär den 2 juni 1933 till samtliga häradshövdingar
i riket angående åtgärder till förebyggande av tidsödande
väntan för parter, ombud och vittnen vid tingssammanträdena.

Med den innebörd listan enligt Larssons uppgift ägt har den ej heller
stått i överensstämmelse med stadgandet örn gruppindelning i 2 § andra
stycket av kungörelsen. Av vad i ärendet förekommit är tydligt att vid
uppgörandet av listan kunnat beräknas att handläggningen skulle komma
att taga mera än tre timmar i anspråk. Vid sådant förhållande har det
ålegat den som uppgjort listan att indela samtliga mål och ärenden däri
uti grupper samt tillika angiva visst klockslag före vilket de till varje
grupp hörande mål och ärenden ej komme att uppropas. Enligt den förklaring
av innebörden i listan som Larsson lämnat har uppenbarligen denna
föreskrift icke beaktats. Örn meningen varit att nr 2—nr 12 skulle komma i
fråga att ropas före det klockslag som angivits vid nr 1, borde nämnda
grupp av mål och ärenden ha i listan upptagits före nr 1, med angivande
av visst klockslag också för denna grupp.

Rimligen måste en rättssökande vara berättigad i första hand utgå från
att i avseende å en föreliggande uppropslista gällande bestämmelser blivit
iakttagna. Av vad ovan anförts framgår att detta kunnat vara förhållandet
endast under förutsättning att listan varit avsedd att tolkas sålunda
att det vid nr 1 antecknade klockslaget skulle gälla också för de följande
numren i listan fram till nr 13. Väl har Larsson med avseende härå åberopat
den omständigheten att vid nr 14 och nr 15 genom anteckningen
”D:o” uttryckligen angivits att klockslaget vid nr 13 gällde även de båda
följande målen. Enligt Larssons mening skulle tydligen, då vid nr 2—nr 12
dylik anteckning saknats, därigenom ha klart utmärkts att klockslaget vid
nr 1 ej avsett också dessa nummer. Denna uppfattning synes mig likväl ej
vara riktig. Enär ej någon särskild uppgift angående den tid å dagen, då
handläggningen skulle börja, blivit införd i listan, lärer klaganden, i be -

239

traktande av föreskriften i 2 § första stycket 1933 års kungörelse, lia ägt
fullt fog för sitt antagande att det tidigaste klockslag som återfunnes i
listan jämväl angåve tiden för handläggningens början å förevarande
rättegångsdag. Ett dylikt antagande synes mig så mycket mera berättigat,
som klockslaget i fråga upptagits vid det första numret å listan, och
1 § i kungörelsen stadgar att mål och ärenden i uppropslistan skola uppföras
i den ordning vari de komma att ropas.

Med hänsyn till de felaktigheter vilka enligt vad jag i det föregående
anfört förelupit beträffande innehållet i listan har jag ej kunnat undgå
finna att Larssons behandling av anmärkta ansökningsärende ifrågavarande
rättegångsdag varit mindre tillfredsställande. Det meningsutbyte
som sagda dag förekommit mellan Larsson och klaganden synes mig ha
varit av beskaffenhet att böra fästa Larssons uppmärksamhet å det begångna
felet. Följaktligen hade Larsson efter min uppfattning bort låta
sig angeläget vara att såvitt möjligt undanröja den olägenhet som till
följd av felet kunde vållas för klaganden. I detta sammanhang må bland
annat framhållas den i 4 § ovannämnda kungörelse rättens ordförande
medgivna befogenheten att, när särskilda skäl därtill äro, avvika från
uppropslistan. På grund av ärendets obetydliga beskaffenhet kan det
knappast antagas att med hänsyn till annan rättssökande hinder härutinnan
behövt möta. I själva verket synes det ha legat nära till hands att
förfara på motsvarande sätt som torde ifrågakomma, exempelvis när beträffande
viss rättegångsdag föreskriften örn obligatoriskt angivande av
tiden för handläggningens början föranlett att denna kommit att utsättas
till senare klockslag än vad som sedan visar sig ha varit påkallat med
hänsyn till den tid som i verkligheten åtgått för överläggning till dom i
mål, vilka till samma rättegångsdag satts på utslag. I dylikt fall lärer väl
intet hindra att den opåräknade pausen utfylles därigenom att till handläggning
företagas mål i vilka parterna befinnas vara tillstädes (jfr
Svensk juristtidning 1933 sid. 353). Men självfallet får detta ej föranleda
att mål, vari parterna ej vid dylikt tidigare pårop infunnit sig, sedermera
ånyo ropas först efter det listan i övrigt blivit genomgången. Sedan det i
listan för handläggningens början utsatta klockslaget inträtt, och behandlingen
av därvid pågående mål avslutats, torde förut med hänsyn till parts
utevaro överhoppade mål böra omedelbart ropas i sin ordningsföljd enligt
listan. Ett liknande tillvägagångssätt synes mig även i nu förevarande
fall ha kunnat användas. Erinras må att häradsrättens beslut i ärendet
enligt vad Larsson uppgivit avkunnats först vid rättegångstimmans slut
samt att Larsson ej funnit hinder i och för sig möta mot ärendets återupptagande,
ehuru först efter det uppropslistan i övrigt blivit genomgången.

240

Med hänsyn till föreliggande omständigheter ansåg jag mig kunna låta
i ärendet bero vid ovan av mig gjorda uttalanden, vilka jag upptog i en
till Larsson avlåten skrivelse.

5. Husrannsakan i lokal, till vilken den misstänkte ej
ensam har dispositionsrätt.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Sverges kommunistiska ungdomsförbund,
Sektion av kommunistiska ungdomsinternationalen, här anhängiggjort
ärende inhämtas följande.

Vid rådhusrätten i Göteborg yrkade stadsfiskalen A. Benktander efter
särskilda stämningar å metallarbetaren T. Johansson och pitpropsarbetaren
J. E. Fredman att, som flygblad, vilka den 20 och den 22 maj 1933 i
Göteborg utdelats bland allmänheten, innehållit smädelse mot poliskommissarien
E. Danielsson i och för dennes tjänst samt Fredman utdelat sådana
flygblad och Johansson vore ansvarig för flygbladens distribuering,
Fredman och Johansson måtte ådömas ansvar enligt 10 kap. 2 och 5 §§
strafflagen.

Enligt den utredning som företeddes vid handläggning av målet den 7
juli 1933 hade Danielsson vid polisförhör rörande saken berättat följande:
Då han fredagen den 19 maj 1933 omkring klockan 10 f. m. befunnit sig
på inspektionsrond, hade han å två spårvägen tillhöriga ledningsstolpar,
stående vid ingångarna till området för det s. k. Sociala huset, iakttagit
affischer med tillkännagivande att offentligt möte skulle försiggå å Fisktorget
samma dag klockan 12. Som Danielsson ej kunde påminna sig att
polisvaktdistriktet, såsom vanligt vore, fått meddelande örn att möte den
dagen skulle hållas, hade han omedelbart satt sig i förbindelse med jourhavande
överkonstapeln och anmodat denne hos centralpolisen efterhöra,
om tillstånd till mötet där anmälts. Enligt affischen skulle mötet anordnas
av ”Antifascistiska ungdomsförbundet”. Sedan Danielsson erhållit besked
att mötet icke vore anmält hos poliskammaren, hade han jämte ett antal
konstaplar strax före klockan 12 infunnit sig vid Fisktorget. Å torgets mitt
hade då varit rest en talarstol, och hade ungefär ett hundratal personer,
mest yngre manspersoner, befunnit sig där. Ungefär klockan 5 minuter
över 12 hade en ung man, som sedermera uppgivit sig heta Gunnar Hansson,
bestigit talarstolen. Innan Hansson hunnit yttra något, hade Danielsson
givit Hansson tecken att Danielsson ville tala med honom, varför
Hansson genast kommit fram till Danielsson. Danielsson hade frågat Hansson,
huruvida arrangörerna av mötet fått poliskammarens tillstånd att
hålla det. Då Hansson bejakat frågan, hade Danielsson anmodat honom
att framvisa poliskammarens resolution. En annan ung man, vilken efter

241

vad Danielsson sedermera kunnat konstatera varit Johansson, hade då
kommit fram och förklarat att han hade kopian av resolutionen å expeditionen.
Danielsson hade emellertid tillsagt männen att, så länge de ej
kunde förete kopian, finge mötet ej hållas. Samtidigt hade Danielsson an
modat Johansson att förete tillståndsresolutionen, vilket denne uppgivit
sig skola göra. Efter en stund hade Johansson återkommit och för Danielsson
framvisat en samma dag dagtecknad ansökan till poliskammaren med
begäran att å Fisktorget få hålla offentligt möte. Ansökningen hade varit
undertecknad av Johansson såsom medlem av Göteborgs kommunistiska
ungdomsorganisation. Då arrangörerna sålunda ej kunnat uppvisa något
tillstånd för mötets hållande, och efter det Danielsson hos poliskammaren
i telefon fått ytterligare bekräftelse på att någon ansökan örn mötets av
hållande ej gjorts hos poliskammaren, hade Danielsson, vänd mot allmänheten,
yttrat: ”Då något tillstånd till mötets avhållande härstädes varken
begärts eller erhållits, anmodar jag de närvarande vara vänliga avlägsna
er från platsen.” Sedan en av arrangörerna på begäran fått lov att yttra
några ord, hade mannen meddelat de närvarande att tillstånd skulle begäras
att få hålla mötet å samma tid och plats dagen därpå. De tillstädeskomna
hade sedan utan protester avlägsnat sig, och en av arrangörerna
hade nedtagit talarstolen och med denna under armen avlägsnat sig från
platsen. Danielsson hade vid tillfället varit iklädd uniform.

Tre dagar senare hade Fredman anträffats å Sociala husets område, där
han varit i färd med att bland allmänheten utdela flygblad av följande
innehåll:

”Ge er i väg dj—a pack. Annars skall vi ta och rensa torget! Se där
klasskamrater, ni arbetslösa som inte ens får, hur gärna ni än vill, utföra
hederligt arbete, ni som är hänvisade till svälten. ''Djävla Pack’ — så
tituleras ni av den demokratiska ordningsvakten. Det var nämligen en
poliskommissarie som fällde detta yttrande vid det möte på Fisktorget i
fredags som polisen av rent byråkratiska skäl upplöste. Polismakten
fascistiseras. Fascismen är på marsch. Arbetslösa! Tillsammans med edra
arbetande kamrater måste vi slå den tillbaka. Vi kan det! Det möte som
inte fick avhållas i fredags kommer i stället att hållas måndagen den 22
maj kl. 12 middag. Ämnet blir: Arbetarungdom, slut enhetsfront mot fascismen.
Talare blir kamrat Harry Vinlöv, Sthlm. Vid mötet kommer en delegat
till den europeiska antifaseistiska ungdomskonferensen i Köpenhamn
i pingst att väljas! Unga arbetslösa! Mot upp i massor!

Göteborgs Kommunistiska Ungdomsorg.
av KUF (sektion av KUI).”

Exemplar av flygbladet hade även uppsatts å ett par belysningsstolpar
vid entrén till Sociala huset. Av polisen omhändertogos 75 exemplar, vilka
befunnos vara framställda medelst stencilapparat.

1C — Justitieombudsmannens limh elsb er duelse till 1935 drif riksdag.

242

Fredman, som är född 1910, uppgav vid polisförhör: Måndagen den 22
maj 1933 omkring klockan 10 f. m. hade han infunnit sig å Göteborgs kommunistiska
ungdomsorganisations expeditionslokal i Arbetarföreningens
hus, nr 2 vid Haga Östergata. Han hade därvid iakttagit en packe flygblad
och två affischer av papp, vilka kungjorde att ett möte samma dag
skulle hållas å Fisktorget. Utan att någon tillsagt honom därom, hade han
tagit med sig flygbladen och affischerna och begivit sig till Sociala huset.
Där hade han uppsatt affischerna å Göteborgs spårvägar tillhöriga ledningsstolpar,
stående en vid ingången från Magasinsgatan och en vid ingången
vid Västra Hamngatan. Vidare hade han utdelat flygblad till förbigående
personel-. Han hade ej närmare genomläst innehållet i flygbladet
och vore icke ansvarig för dess innehåll. Vem som författat texten eller
var de duplicerats, visste han ej. Icke heller visste han vem som vore ansvarig
för flygbladen, eller vilka personer som vore styrelseledamöter i
den organisation i vars namn flygbladen utgivits. Själv vöre han dock
medlem av organisationen. — Framhållas må att, då Fredman vid utdelandet
av flygbladen anhållits, han uppgivit att utdelningen skedde på
uppdrag av ungdomsorganisationen.

Vid rådhusrätten tilläde Fredman: Han hade ej närvarit vid mötet å
Fisktorget den 19 maj 1933. Innan han utdelat flygbladen hade han genomläst
åtminstone början av texten, och han hade trott att de yttranden som
lagts i poliskommissariens mun verkligen fällts av denne.

Johansson, som är född 1909, berättade inför polisen: Han brukade ombestyra
expeditionsgöromålen å Göteborgs kommunistiska ungdomsorganisations
expedition i huset nr 2 vid Haga Östergata. Någon avlönad expeditör
vore icke anställd där. Den 18 maj 1933 på kvällen hade Johansson å
expeditionen funnit ett meddelande om att organisationen skulle hålla ett
offentligt möte å Fisktorget den 19 maj 1933 klockan 12 och att H. Vinlöv
från Stockholm vid tillfället skulle uppträda som talare. Den egentliga
arrangören av mötet hade dock varit Göteborgs antifascistiska organisation,
men på grund av att denna organisation ej innehade expedition eller
skrivmaterial hade ungdomsorganisationen ställt sig som arrangör av
mötet. Johansson visste ej vem som utfärdat ovannämnda meddelande,
men han hade skrivit en ansökan till poliskammaren med begäran om
tillstånd till mötets avhållande. Ansökan hade därefter inlagts i ett kuvert,
och brevet adresserats till poliskammaren. Brevet hade samma kväll av
någon å expeditionen varande person lagts i en brevlåda i närheten. (Ansökan
inkom till poliskammaren den 20 maj.) Mötet hade kungjorts den 19
maj 1933 på förmiddagen genom att flygblad utdelats vid ingångarna till
området vid Sociala huset och genom affischering å spårvägens ledningsstolpar
härintill. Vem som utfört affischeringen eller på vems order flygbladen
utdelats visste ej Johansson. Han hade icke själv efterhört örn det

243

begärda tillståndet beviljats, eller om ansökan kommit poliskammaren
tillhanda före mötets öppnande. Omkring klockan 12 mötesdagen hade
Johansson infunnit sig å Fisktorget för att övervara mötet. Han hade dä
iakttagit hurusom en polisman, troligen en kommissarie, varit inbegripen
i samtal med någon av de personer som uppehållit sig invid talarstolen.
Han hade förstått att samtalet rörde sig därom, huruvida tillstånd erhållits
för mötes avhållande eller icke. Johansson hade därför gått fram till
polismannen och meddelat att kopia av ansökan förvarades å expedit™
nen. Polismannen hade därvid begärd att tillståndsbeviset skulle företes
för honom innan mötet finge hållas. Johansson hade i anledning härav
begivit sig till expeditionen och hämtat kopian, vilken han efter återkomsten
till Fisktorget företett för polismannen. Denne hade, efter det
han genomläst kopian, meddelat att en ansökan icke vore det samma som
tillstånd och att, då dylikt ej kunde företes, mötet icke finge hållas. Polismannen
hade därefter vänt sig till den församlade allmänheten och meddelat
att tillstånd för mötets hållande icke vore beviljat samt uppmanat
allmänheten att begiva sig från platsen. Efter det Vinlöv sagt några ord,
hade publiken avlägsnat sig. Johansson medgåve att, då han för organisationen
utskrivit och undertecknat den till poliskammaren ingivna ansökan
och icke efterhört örn denna kommit poliskammaren tillhanda eller örn mötet
blivit beviljat, så vore han åtminstone delvis ansvarig för det skedda. Angående
de den 22 maj 1933 tillvaratagna flygbladen förklarade däremot
Johansson att han icke vore ansvarig för deras innehåll. Han hade icke
författat texten och visste ej vem som gjort detta eller var flygbladen
duplicerats. Han visste ej heller vilka som sutte i styrelsen för den organisation
i vilkens namn flygbladen utgivits. Han vore dock medlem däri.
På särskild fråga förklarade Johansson att han icke hört vare sig poliskommissarien
eller annan polisman fälla det i flygbladen påstådda yttrandet.
Sedan Johansson delgivits Fredmans uppgift att Fredman den 22 maj
1933 å Göteborgs kommunistiska ungdomsorganisations expedition hämtat
de tillvaratagna flygbladen, uppgav han att han icke kände till detta. Han
hade nämligen den dagen icke infunnit sig på expeditionen förr än vid
middagstiden och visste icke vad som förevarit där tidigare under dagen.
Han hade sig ej heller bekant vem som lagt flygbladen å expeditionen, till
vilken minst 20 personer hade nycklar. Vad dessa personer hette eller var
de vore att träffa ville han ej upplysa. Johansson förklarade att han ej
vore medlem av styrelsen för vare sig Göteborgs antil''ascistiska organisation
eller Göteborgs kommunistiska ungdomsorganisation; ej heller kände
han till vilka styrelseledamöterna för dessa organisationer vöre. Han
kände icke till något avtal, varigenom den sistnämnda, organisationen
ställt sig som arrangör för den förstnämnda organisationens möte. Han
hade icke någon kännedom örn, å vilken skrivmaskin eller duplicerings -

244

maskin flygbladet utskrivits och mångfaldigats; ej heller visste han vem
som skrivit texten till flygbladet eller vore ansvarig för dess distribuering.

Vid rådhusrätten tilläde Johansson: Han vägrade att uppgiva vilka
personer vore ledamöter i styrelsen för ungdomsorganisationen. Själv vore
han icke medlem i nämnda styrelse. Anledningen till att han vägrade uppgiva
styrelseledamöternas namn vore att han själv ej tagit någon befattning
med flygbladens tillkomst och spridning samt att flygbladen ej stått
i något samband med mötet den 19 maj 1933, för vilket han ansåge sig an
svarig. Däremot vore han medlem i organisationen. Han hade endast
genom samtal mellan andra personer å organisationens expedition erfarit
att mötet den 19 maj 1933 egentligen arrangerats av Göteborgs antifascistiska
organisation. Ungdomsorganisationen hade ej heller någon särskild
vare sig avlönad eller oavlönad expeditör, utan plägade Johansson, och
även andra personer, ombestyra organisationens angelägenheter. Det meddelande
som Johansson funnit å expeditionen den 18 maj 1933 hade innehållit
en anmodan till Johansson att till poliskammaren inlämna ansökan
örn tillstånd att hålla mötet påföljande dag. Han hade sig ej bekant, örn
mötet den 19 maj tillkännagivits genom affischering å ledningsstolpar vid
Sociala husets område eller genom utdelning av flygblad. Han ville ej be
strida att det varit Danielsson som, på sätt Johansson berättat vid polisförhöret,
varit i samtal med någon av de personer som uppehållit sig invid
talarstolen. Han hade väl hört att polismannen meddelat, att mötet icke
finge hållas, men däremot ej hört honom uppmana allmänheten att begiva
sig från platsen. Han bestrede åtalet.

Sedan härefter målets vidare behandling uppskjutits till den 4 augusti
1933, beordrade polismästaren E. Fontell den 15 juli 1933 en kriminalöverkonstapel
och två kriminalkonstaplar att begiva sig till ungdomsorganisationens
lokaler i huset Haga Östergata 2, ”för utforskande av namnen på
styrelsens medlemmar och tillkomsten av ett klubbens cirkulär, innehållande
vissa beskyllningar mot en poliskommissarie här i staden”. Därest
upplysning ej kunde vinnas genom utfrågning av de å expeditionslokalen
närvarande, under påpekande av att eljest husvisitation komme att verk
ställas, skulle sådan enligt ordern anställas. Uppdraget verkställdes den
17 i samma månad. Då därvid i lokalen närvarande medlemmar av organisationen
vägrade att lämna några som helst upplysningar, företogs husundersökning.
Enär lådorna till två i expeditionslokalen befintliga skrivbord
liksom dörrarna till ett skåp voro låsta, och ingen av de närvarande
föreningsmedlemmarna, enligt egna uppgifter, hade nycklar, efterskickades
genom polisens försorg en låssmed, vilken öppnade med tillhjälp av
medhavda nycklar. Vid husundersökningen beslagtogos följande föremål,
vilka medfördes till kriminalstationen: fem pärmar innehållande diverse
skrivelser, en medlemsbok för Sverges kommunistiska ungdomsförbund;

245

en skrivelse innefattande instruktion för DS-ledare samt diverse lösa papper.
I en bland dessa handlingar förvarad rapport för april månad 1933
uppgavs bland annat att Johansson vore organisationens kassör, med bostad
Haga östergata 2. Vidare uppgavs att en person vid namn Bertil Andersson,
vars bostad likaledes angavs såsom ”Haga östergata”, vore organisationens
korrespondent. — Det skall här anmärkas att enligt egna uppgifter
i målet Johansson och Andersson voro bosatta, den förre vid Birgittagatan
och den senare vid Södra Liden.

Bland handlingarna fanns även ett till ”Distriktsstyrelsen för Västra
Sveriges distrikt, Bertil Andersson, Haga Östergatan 2,” adresserat brev,
i transumerade delar så lydande: ”Med ungkommunistisk hälsning Sver ges
Kommunistiska Ungdomsförbund sektion av Kommunistiska Ungdoms internationalen.

”-------”Rensa era. expeditioner och bostäder

från matriklar, material etc. Polisundersökningen hos kamrat Artur Selin
Skellefteå visar att dylikt kan ske utan minsta varning, ja utan att något
speciellt skärpt läge inträffar. Kamrat Selin bar pä sig ett brev från CK
av vilket det framgick att han var CK:s instruktör. Så nu vet polisen den
saken. Alldeles i onödan. Ty alla ledande kamrater måste en gång för
alla lära sig att inte bära på sig dylika brev, adresser på andra kamrater,
anteckningar örn inre angelägenheter. Ej heller får medlemsmatriklar och
protokoll hevaras på expeditionen eller hemma hos ledande kamrater. Alla
CK:s skrivelser skall brännas efter det kamraterna noterat upp innehållet
och tagit del av detsamma — och skulle det vara instruktivt material som
behövs sparas en tid, får det ej bevaras å exp. eller hemma hos ledande
kamrater. Dessa saker (material, protokoll, brev etc.) mäste bevaras hos
någon icke medlem (vi har sådana som ej framträder, helst nya men trogna
kamrater som vi kan lita på håller tyst örn saken). Och endast en högst
två medlemmar i DS (eller lokalorganisationen) får veta var materialet
finnes. Denna Tensningskampanj’ på våra exp. samt hemma hos ledande
kamrater är ni förpliktade att omedelbart genomföra. Och örn ''fallet Selin’
inträffar någonstans, d. v. s. att polisen vid husundersökning eller dylikt
finner material och adresser, efter det dessa instruktioner givits, måste
organisatoriska åtgärder vidtagas mot den eller de felande kamraterna.
Läget är så pass allvarligt att vi med största snabbhet och konsekvens
måste vidtaga dessa åtgärder för att skydda vårt förbund och möjliggöra
massarbete även under svårare förhållanden.”

Slutligen anträffades i de beslagtagna pärmarna en skrivelse, som i hithörande
delar hade följande innehåll: ”V:a Sveriges DS av KTJF exp. Haga
Östergatan 2. BA. KUFS sekretariat. Göteborg den 10/« 1933.

Kamraterna Nils Bengtsson, Ragnar Edberg. — —-----------------

Kamrater, ni kunna inte föreställa er vilket infernaliskt helvete vi har
haft, och har varje dag att hålla det något så när ihop. Tore (Johansson)

246

som ju är ekonomi- och org- ledare, har sprungit hela dagar att fixa en
5 kr. men omöjligt, vi är faktiskt ökända nu bland organisationerna lite
överallt, kommunen, IAH, m. fl. oell faktum är att vi på två månader har
haft c:a 50 kronor i inkomster och c:a 600 kronor i utgifter. Cellernas möten
har blivit förryckta, kontingentindrivningen dålig, vi som DS har ej
kunnat i behövlig mån övervaka cellerna. Kamraterna HY, Tore och undertecknad
har varje dag haft våra org. möten, planlagt våra mått och
steg om arbetet med SSU, beslutat så och så, Tore måst rusa ut och fixa
pengar, förr kunde Tore grunna ut ett par hak vi skulle kunna göra lite
pengar, under sista tiden har detta varit omöjligt.------”

Andersson, som är född 1008, förnekade vid med honom anställt förhör
all kännedom örn flygbladets tillkomst samt uppgav: Andersson vore medlem
av Göteborgs kommunistiska ungdomsorganisation. Någon styrelse
funnes icke. Hail vore organisationens ”korresponderande”. Detta innebure
att han mottoge alla ankommande brev och signerade dem med sitt namn
samt författade och avsände alla avgående brev, allt på eget initiativ. Att
han vore organisationens ”korresponderande” innebure emellertid icke att
han vore medlem av styrelsen. Johansson vore organisationens kassör och
expeditör, men Andersson ansåge därför icke att denne tillhörde styrelsen.

Vid samma tillfälle hördes ånyo jämväl Johansson som därvid anförde:
Någon styrelse för Göteborgs kommunistiska ungdomsorganisation funnes
ej, enär dess organisationsform vöre sådan att någon bestämd styrelse
icke valdes. Johansson medgåve att han vore organisationens expeditör
och kassör och att han handhade och förvaltade alla penningmedel, som
inflöte till organisationen. Detta innebure emellertid icke att han innehade
någon som helst styrelsefunktion. Angående stadgarna i en medlemsbok
för Sverges kommunistiska parti, tryckt år 1928, vari påbjödes att di
striktsstyrelse skulle finnas, uppgav Johansson att dessa stadgar numera
icke vore gällande, enär nya sådana utarbetats år 1929. Att en del brevvore
adresserade till ”Distriktsstyrelsen i Västra Sverges distrikt” och
ställda till Bertil Andersson berodde på att avsändaren visste att Andersson
handhade all korrespondens inom organisationen. Namnet ”Distriktsstyrelse”
hörde ihop med den gamla organisationsformen, som numera
icke gällde.

Vid målets fortsatta handläggning vid rådhusrätten yrkade Benktander
ansvar jämväl å Andersson för brott mot 10 kap. 2 och 5 §§ strafflagen.

I utslag den 18 augusti 1933 yttrade rådhusrätten, jämte det åtalet mot
Andersson lämnades utan bifall, beträffande Johansson och Fredman följande:
Rådhusrätten funne ådagalagt, att, sedan ett av Göteborgs kom
munistiska ungdomsorganisation anordnat politiskt möte den 19 maj 1933
å Fisktorget i Göteborg blivit av Danielsson i kraft av hans tjänst upp
löst, enär vederbörlig anmälan örn mötets avhållande icke gjorts hos polis -

247

myndigheten, Fredman, som vöre medlem av sagda organisation, den 22 i
samma månad i Göteborg bland allmänheten utdelat ilygblad, innehållande
bland annat att vid mötet en poliskommissarie yttrat till deltagarna
i mötet: ”Ge er i väg djävla pack, annars ska’ vi ta och rensa torget”; och
enär vad flygbladen sålunda innehållit uppenbarligen åsyftat Danielsson
samt måste anses smädligt för honom såsom tjänsteman, samt Johansson,
som medgivit att han vore organisationens expeditör och kassör, på grund
av vad i målet förekommit finge anses vara ansvarig för att flygbladen
distribuerats bland allmänheten, prövade rådhusrätten lagligt, jämlikt
10 kap. 2 och 5 §§ strafflagen, döma Johansson och Fredman för smädelse
mot tjänsteman i hans tjänst att utgiva vardera 25 dagsböter, envar örn en
krona, vadan de skulle höta 25 kronor vardera. I målet omförmält beslag
bleve av rådhusrätten upphävt.

Sedan besvär i Göta hovrätt anförts av allmänne åklagaren, fann hovrätten
enligt utslag den 24 oktober 1033 ej skäl göra ändring i rådhusrättens
utslag. Hovrättens utslag vann laga kraft.

Emellertid hade klaganden i en den 26 juli 1933 hit inkommen skrift
anhållit att, enär polismyndigheten genom den husrannsakan, som verkställts
den 17 i samma månad och vid vilken lådor uppbrutits samt brevpärmar
och diverse arbetsmaterial beslagtagits, gjort sig skyldig till lagstridigt
förfarande, J. O. måtte vidtaga åtgärder för vederbörande» bestraffning
och för beslagets hävande.

Sedan Fontell i anledning av innehållet i klagoskriften anmodats in
komma med upplysningar huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig, åberopade Fontell i hit insänd förklaring innehållet
av de i saken avgivna polisrapporterna. I övrigt anförde Fontell att, da
polispersonalen vid verkställandet av husrannsakan och beslaget handlat i
full överensstämmelse med Fontells direktiv, F ontell ensam vore ansvarig
för de vidtagna åtgärderna. Slutligen hemställde F ontell att, enär åtgärderna
föranletts av brott varå kunde följa straffarbete, och alltså jämlikt
1 och 12 §§ lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål laga
skäl för deras verkställande förefunnits, klagomålen ej måtte föranleda
någon J. 0:s åtgärd.

Klaganden bereddes tillfälle att avgiva påminnelser, men inkom ej med
sådana.

j 10 kap. l § första stycket strafflagen stadgas att den, som gör väld
eller annan misshandel å ämbetsman, i ämbetsärendc, eller för att honom
till någon ämhetsåtgärd tvinga eller därifrån hindra, eller att a honom

248

för sadan åtgärd hämnas, skall dömas till straffarbete i högst fyra ar. Äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till fängelse i högst
ett år eller böter, dock ej under 10 dagsböter. Med ämbetsman förstås enligt
andra stycket den som är försedd med Konungens fullmakt å ämbetet
eller innehar ämbete av lika värdighet eller lagligen är satt i sådan ämbetsmans
ställe, så ock domare ändå att han ej blivit av Konungen förordnad.

2 § innehåller att den som talar eller skriver smädligen eller förgriper
sig med hotelse eller annan missfirmlig gärning emot ämbetsman, i eller
föi hans ämbete, skall straffas med böter eller fängelse i högst ett år.

I 5 § första stycket slutligen heter det att, örn någon förbryter sig, såsom
i 1 eller 2 § sägs, emot tjänsteman eller annan, som ej innehar ämbete
eller sådant uppdrag som i 1 § omtalas, men är förordnad eller vald att
offentligt tjänsteärende förrätta eller annan allmän befattning utöva eller
kallad att vid offentlig förrättning tillhandagå, han skall dömas, i det fall
sorn. i 1 § är sagt, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader, men där omständigheterna äro synnerligen mildrande till böter,
och, i det fall som i 2 § sägs, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Angående husrannsakan äro bestämmelser meddelade i 12 § lagen den
12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål. Det stadgas här i första
punkten att hos den som är med skäl misstänkt för brott, varå efter lag
kan följa straffarbete eller fängelse, må företagas husrannsakan för eftersökande
av föremål som är underkastat beslag eller eljest till utrönande
av omständighet som kan äga betydelse för utredning örn brottet. I anledning
av brott, varå efter lag kan följa straffarbete, må enligt stadgande i
andra punkten husrannsakan för ändamål varom nyss sagts anställas jämväl
hos annan än den misstänkte, såvida brottet där förövats eller dea
misstänkte där gripits eller eljest särskilt skäl är att föremål som är underkastat
beslag skall där anträffas eller annan utredning örn brottet vinnas.
För eftersökande av den som skall gripas eller häktas för brott må hus
rannsakan företagas hos honom, så ock hos annan örn särskilt skäl finnes
att den eftersökte uppehåller sig där. I lägenhet, som enligt sin bestämmelse
är tillgänglig för envar eller som plägar tjäna till härbärge för lösdrivare
eller förbrytare eller där sådant gods som eftersökes plägar uppköpas
eller mottagas som pant, må för ändamål som ovan sagts husrannsakan
jämväl i andra fall ske. För husrannsakan förutsättes enligt 13 § i
allmänhet beslut av länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal, polismästare
eller polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad. Under
särskilda förhållanden må dock åtgärden utan sådant förordnande företagas
av polisman av lägre grad. 14 § innehåller att vid husrannsakan olägenhet
eller skada ej må förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt;
stängd lägenhet eller slutet förvaringsrum får emellertid, om
det erfordras, öppnas med våld.

249

I 1 § första stycket 1938 års lag stadgas att, om föremål påträffas som
skäligen kan antagas äga betydelse för utredning örn brott eller vara
genom brott någon avbänt eller på grund av brott förverkat, föremålet
må tagas i beslag. Befogenhet att förordna örn beslag tillkommer enligt
3 § — förutom domstol — jämväl de myndigheter som efter vad ovan
nämnts i vanliga fall äga besluta örn husrannsakan. Jämlikt 4 § ina dessutom
bland annat den som verkställer husrannsakan taga i beslag därvid
påträffat föremål, som är underkastat beslag enligt 1 §. Örn beslag som
sålunda verkställts skall dock anmälan utan dröjsmål göras hos myndighet
som i 3 § sägs; och åligger det myndigheten att snarast möjligt pröva
huruvida beslaget skall bestå.

I det fall som med ifrågavarande anmälan avsags hade, såvitt i ärendet
uppgivits, vid företagandet av däri påtalade åtgärder fråga ej varit örn
undersökning rörande annan brottslig gärning än sådan varför Johansson
och Fredman blivit dömda i målet. Enligt 5 § i 10 kap. strafflagen, jämförd
med 2 § samma kapitel, kunde å dylikt brott ej följa strängare straff
än fängelse. Fontells i förklaringen gjorda uttalande att laga skäl för åtgärderna
förefunnits, av den grund att straffarbete ingått i straffskalan
för det brott med anledning varav de företagits, var med hänsyn härtill ej
riktigt. För anställande av husrannsakan under sådana förhållanden som
avses i andra punkten av 12 § 1933 års lag hade följaktligen, såvitt av lämnade
uppgifter framgick, nödiga förutsättningar ej förelegat.

Emellertid må enligt stadgandet i första punkten av samma paragraf
husrannsakan i vissa fall äga rum, även örn i straffskalan blott fängelse
ingår. Det erfordras dock att omständigheterna äro sådana att åtgärden
kan sägas ske, såsom det i lagrummet heter, hos den som är för brottet
misstänkt. Beträffande detta uttryck bör framhållas att därmed naturligen
ej avsetts någon begränsning till sådana lokaler vilka åtnjuta skydd
enligt straffbestämmelserna för hemfridsbrott. Även en husrannsakan i
andra lokaler, vilka disponeras av den misstänkte, får anses vidtagen ”hos”
honom. Lokaler av sistnämnda slag kunna uppenbarligen ej vara mera
fredade mot det intrång en husrannsakan innebär än själva hemvistet.

Däremot kan det möta svårigheter att avgöra huruvida en husrannsakan
som sker i lokal, till vilken den misstänkte ej ensam har dispositionsrätt
men vari han dock mera regelbundet uppehåller sig, bör anses äga rum
hos honom eller hos tredje man. Härvid är bland annat att märka frågan
huruvida, när den misstänkte innehar anställning lxos annan, husrannsakan
under det augivna förhållandet må företagas inom denne tillhörig
lokal, även då brottet endast är av det slag som avses i första punkten av
12 §. Att omständigheterna i detta fall understundom kunna vara sådana
att husrannsakan i lokalen får anställas med stöd av sagda lagrum lärer
dock vara klart. Särskilt torde nödiga betingelser härutinnan kunna vän -

250

tas uppfyllda, då den misstänkte innehar anställning hos juridisk person,
och förseelsen äger samband med den verksamhet som denna bedriver.
Eftersom juridisk person ej kan göras straffrättsligt ansvarig för en gärning,
skulle eljest husrannsakan inom dess lokaler blott kunna anställas,
när andra punkten i paragrafen vore tillämplig, och företrädare för juridisk
person följaktligen komma att intaga en i och för sig ej påkallad förmånsställning.
Några för alla fall gällande regler, efter vilka den nu anmärkta
frågan hör lösas, torde emellertid ej låta uppställa sig. Huruvida
och i vilken omfattning med stöd av bestämmelserna i första punkten av
lagrummet husrannsakan må ske, torde för varje särskilt fall få avgöras
med hänsyn till anställningens art, sakens beskaffenhet och föreliggande
omständigheter i övrigt.

I betraktande av vad nu anförts samt den utredning som förebragts rörande
de i saken misstänktas faktiska ställning inom Göteborgs kommunistiska
ungdomsorganisation och uppehåll i dess expeditionslokaler, ävensom
de omständigheter varunder ifrågavarande flygblad tillkommit samt
distribueringen därav omhänderhafts, ansåg jag icke att Fontell genom
att på sätt som skett föranstalta örn husrannsakan och beslag gjort sig
skyldig till tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda till ansvar. Klagomålen
påkallade därför icke annan åtgärd från min sida än att jag, med
anledning av den uppfattning som kommit till uttryck i Fontells förklaring,
i en till honom avlåten skrivelse, vari jag upptog Arnd jag ovan anfört,
fäste Fontells uppmärksamhet å angelägenheten jäv att dels den
största noggrannhet städse iakttoges vid prövning av fråga, huruvida i
visst fall nödiga förutsättningar för anställande av husrannsakan vore för
handen, dels därvid beaktades skillnaden mellan det fall då i ett och samma
lagrum behandlades olika brottstyper och det, då i lagrummet endast givits
straffbestämmelse för ett enda brott.

6. Angående parts rätt att under handläggningen av mål inför
underrätt framställa begäran att få protokollsutdrag
sig tillsänt med posten.

I en hit insänd skrift anförde D. Lundgren klagomål däröver att han,
som under handläggningen Aud Nås tingslags häradsrätt av ett mål, däri
han varit ombud för käranden, begärt att få utdrag av protokollet sig tillsänt
med posten, Ausserligen genom kominissionären i domsagan erhållit
expeditionen, men alltför sent. Efter det att yttrande inhämtats av häradshövdingen
E. Dahl blevo, med hänsyn till föreliggande omständigheter,
klagomålen aAT mig utan vidare åtgärd avskrivna. I samband härmed fann
jag mig emellertid föranlåten att i anledning av Dahls förklaring i skrivelse
till denne framhålla min uppfattning i en i förklaringen berörd fråga.

251

I sitt yttrande anförde sålunda Dahl att, när vid behandling av inål eller
ärende inför domstol inom domsagan, part eller ombud vid anhållan om
utskrift av protokollsutdrag eller eljes hemställde örn ordförandens medverkan
för utdragets översändande med posten, Dahl väl för att bereda
största möjliga lättnad åt rättssökanden brukade åtaga sig att till kornmissionären
i domsagan framföra uppdraget, men att Dahl likväl i ett
sådant fall ansåge sig berättigad att i stället hänvisa vederbörande att
vända sig direkt till kommissionären.

Min skrivelse till Dahl upptog i denna del huvudsakligen följande.

I 29 § andra stycket stadgan den 26 maj 1938 med vissa i öreskrifter angående
domsagornas förvaltning (domsagostadgan) föreskreves att, om
rättssökande hos rätten eller domaren begärt att få viss expedition sig tillsänd
med posten, expeditionens uttagande och översändande skulle ske
genom kommissionären.

Detta stadgande torde vila på den uppfattningen att rättssökande — i
mål eller ärende som vore föremål för rättens handläggning — ägde att
hos rätten framställa sådan begäran som i författningsrummet sades. Till
jämförelse kunde framhållas att före tillkomsten av föreskriften i dom
sagostadgan en av mina företrädare i ämbetet givit uttryck åt den meningen
att part vore berättigad att under handläggningen av ett mål inför
häradsrätt begära utskrift av protokollet och att det skulle innebära rena
orimligheten att påfordra skyldighet för part att muntligen eller skriftligen
å domarkansliet, vilket ofta vore beläget å annan plats och fjärran
från tingsstället, begära sina protokollsutskrifter. (Se J. 0:s ämbetsberättelse
år 1916 sid. 155 o. f.) Att härvidlag göra. någon skillnad mellan en
begäran, som endast avsåge protokollsutskrift, och en, som tillika gällde
dess översändande, syntes efter domsagostadgans tillkomst ej möjligt. Av
vad nu anförts franninge att jag icke kunde dela Dahls uppfattning att,
när vid handläggningen av ett mål part eller hans ombud hos rätten gjort
sådan framställning som avses i 29 § andra stycket domsagostadgan, dorna
ren skulle äga undandraga, sig att ombesörja meddelande härom till kom
missionären. — .Tåg erinrade emellertid i detta sammanhang tillika att det
naturligen, helst när fatalier skulle iakttagas, skäligen kunde fordras av
parten eller ombudet att han, örn protokollet sedermera ej avhördes, i god
tid förhörde sig örn anledningen.

7. Fråga huruvida stöld, som någon förövat innan han fyllt 18 år,
utövar iterationsverkan enligt 20 kap. 6 § andra stycket
strafflagen å senare begånget snatteribrott.

Efter stämning yrkade stadsfiskalen A. Rudfeldt vid rådhusrätten i
Falun ansvar å åkeriarbetaren E. B. Utterberg för det denne skulle den 30

252

december 1933 från arbetaren V. Svensk i Helgbo i en av denne förhyrd
bostad i Falun olovligen tillgripit en plånbok, värd 75 öre, med inneliggande
15 kronor i sedlar.

Målet handlades inför rådhusrätten den 8 januari 1534, dä i åklagarens
närvaro Utterberg inställde sig personligen. Utterberg erkände vad i målet
lagts honom till last.

Av ett i målet företett utdrag ur straffregistret angående Utterberg
framgick, att denne, som är född den 17 maj 1510, av rådhusrätten dömts
dels den 8 februari 1526 för stöld, delvis å sabbatstid, vid olika tillfällen i
januari månad samma år till straffarbete två månader, villkorlig dom,
dels ock den 27 augusti 1526 för en den 24 i samma månad förövad stöld till
straffarbete två månader, varvid tillika anståndet med verkställigheten
av förstnämnda straff förklarats förverkat, så att Utterberg i en bot skulle
hallas till straffarbete fyra månader. Detta straff hade Utterberg avtjänat
under är 1526.

I utslag den 8 januari 1534 yttrade rådhusrätten följande: Genom Utterbergs
erkännande samt vad övrigt i målet förekommit vore utrett, att
Utterberg den 30 december 1533 i ett av Svensk tillfälligt förhyrt bostadsrum
i huset nr 13 vid Holmgatan i Falun olovligen tillgripit en Svensk
tillhörig plånbok, ostridigt värd 75 öre, med däri inneliggande 15 kronor i
sedlar. På grund därav och då Utterberg förut, dock innan han fyllt 18 år,
begått stöld, prövade rådhusrätten rättvist döma Utterberg jämlikt 20 kap.
1 § oell 6 § andra stycket strafflagen att såsom för första resan stöld hållas
till straffarbete tre månader.

Som detta utslag icke syntes stå i överensstämmelse med innehållet i
5 kap. 4 § strafflagen, anmodade jag de ledamöter av rådhusrätten, som
deltagit i beslutet därom, att hit inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde borgmästaren G. Geete samt rådmännen N.
Nordenström och G. Hallert, såsom ansvariga för rådhusrättens ifrågavarande
beslut, följande.

Vid utslagets avfattande hade rådhusrätten icke förbisett, att Utterberg
ej fyllt 18 år, då han begått de brott, för vilka han av rådhusrätten den 8
februari och den 27 augusti 1526 ådömts ansvar. Rådhusrätten hade emellertid
ansett, att bestämmelsen i 5 kap. 4 § strafflagen därom, att brott, som
någon begått innan han fyllt 18 år, ej finge tillräknas honom till förhöjning
av straff för återfall i brott, där sådan förhöjning funnes särskilt utsatt
i lagen, icke uteslutit tillämpning i förevarande fall av stadgandet i
20 kap. 6 § andra stycket strafflagen, att snatteri av den, som förut begått
stöld, skulle anses såsom stöld. Rådhusrätten, som redan vid utslagets meddelande
hyst tvekan, huruvida dess tolkning av 5 kap. 4 § strafflagen varit
riktig, hade genom förfrågan från straffregistret blivit uppmärksamgjord

på att rådhusrättens tolkning av nämnda lagrum icke stöde i överensstämmelse
med gängse praxis. Rådhusrättens ledamöter hade därför omedelbart
föranstaltat örn att Utterberg anförde besvär över utslaget. Alla kostnader,
som därav kunde föranledas för Utterberg, bomme rådhusrättens ledamöter
att vidkännas. Rådhusrättens ledamöter hade numera insett, att deras
tolkning i förevarande fall av 5 kap. 4 § strafflagen vore felaktig. Det fel
beträffande tolkningen av lagrummet ifråga, som förelupit, komme givetvis
icke att av rådhusrättens ledamöter upprepas. På grund därav och då
rådhusrättens ledamöter, sedan deras uppmärksamhet fästs på den felaktiga
tolkning de givit ifrågavarande lagrum, omedelbart vidtagit åtgärder,
som undanröjt alla skadliga verkningar av denna tolkning, hemställde
ledamöterna, att saken icke måtte föranleda vidare åtgärd.

På de av Utterberg anförda besvären meddelade Svea hovrätt utslag den
20 april 1934. I utslaget yttrade hovrätten följande: Hovrätten funne lika
med rådhusrätten Utterberg hava olovligen tillgripit ifrågavarande plånbok
med inneliggande penningar; men enär värdet av det tillgripna icke
överstege 30 kronor, samt Utterberg icke förut, hovrätten veterligen, undergått
bestraffning för tjuvnadsbrott. begånget efter det han uppnått 18 års
ålder, alltså och då brott, som Utterberg begått, innan han fyllt 18 år, ej
finge tillräknas honom till förhöjning av straff för återfall i brott, prövade
hovrätten lagligt att, med ändring av rådhusrättens utslag, döma
Utterberg, jämlikt 20 kap. 1 § andra stycket strafflagen, för första resan
snatteri att hållas i fängelse en månad.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

I en till Geete avlåten skrivelse anförde därefter t jan stför rättande justitieombudsmannen
Ljunggren följande.

I 20 kap. 1 § strafflagen stadgades, att den, som stule gods eller penningar
över 30 riksdaler, skulle dömas för stöld till straffarbete i högst sex
månader, där ej annorledes i samma kapitel stadgades. Vore omständigheterna
synnerligen försvårande, finge tiden för straffarbetet till två år
höjas; vore de synnerligen mildrande, finge till fängelse i högst sex månader
dömas.

Enligt vad vidare i samma lagrum stadgades, skulle, där värdet ej ginge
över 30 riksdaler samt gärningen ej efter 4, 6, 8 eller 9 § borde annorledes
anses, för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

I 6 § andra stycket av samma kapitel hette det, att snatteri av den, som
förut begått rån, försök därtill, stöld eller inbrott, skulle såsom stöld anses.

I 5 kap. 4 § strafflagen stadgades slutligen, att brott, som någon begått

254

innan han fyllt 18 är, ej linge tillräkna* honom till förhöjning av straff
för återfall i brott, där sådan förhöjning särskilt i lagen funnes utsatt.

Efter orden taget innehölle 6 § andra stycket i 20 kapitlet strafflagen
visserligen icke någon omedelbar föreskrift örn förhöjt straff vid återfall,
men då i nämnda lagrum stadgades, att tillgrepp, som eljest skulle vara
att bedöma såsom snatteri, skulle, örn det förövades av den som förut be
gått stöld eller något av övriga i lagrummet angivna brott, anses såsom
stöld, vore det tydligen just tillgreppets karaktär av återfallsbrott, som
föranledde att det skulle bedömas såsom stöld och alltså medföra strängare
straff än för snatteri. Vid sådant förhållande syntes det J. O. uppenbart,
att vid tillämpningen av 20 kap. 6 § andra stycket strafflagen hänsyn jämväl
mäste tagas till bestämmelserna i 4 § av 5 kapitlet samma lag.
Hade sålunda den förut begångna stölden skett innan förövaren fyllt 18
år, skulle följaktligen ett av honom senare förövat tillgrepp av gods till
värde ej överstigande 30 kronor straffas allenast såsom snatteri och ej
enligt anförda stadgande i 20 kap. 6 § strafflagen.

I enlighet med det nu anförda hade därför rådhusrätten, då i förevarande
mål var upplyst, att de stöldbrott, för vilka Utterberg tidigare undergått
straff, förövats av honom innan han fyllt 18 år, icke bord döma Utterberg
för stöld utan med hänsyn till värdet av det tillgripna godset ådöma
honom straff enligt 20 kap. 1 § strafflagen för första resan snatteri. Som
emellertid på föranstaltande av rådhusrättens ledamöter målet dragits
under hovrättens prövning samt genom hovrättens utslag felaktigheten i
rådhusrättens utslag blivit rättad, funne J. O. med hänsyn därtill och till
vad rådhusrättens ledamöter anfört i den hit avgivna förklaringen sig
kunna låta bero vid vad i ärendet förekommit under förväntan, att hans
ovan uttalade uppfattning i ämnet i framdeles förekommande fall av lik
namie beskaffenhet måtte av rådhusrättens ledamöter beaktas.

Innehållet i J. 0:s skrivelse skulle genom Geetes försorg delgivas Nordenström
och Hallert.

8. Fråga huruvida i visst fall brott varit belagt med svårare straff
än böter högst 300 kronor. Tillämpning av bestämmelserna
i 1 § särskilda böteslagen.

Vid granskning av de från kronohäktet i Ystad hit inkomna fångförteckningarna
för maj och juni 1934 fann jag anledning taga närmare kännedom
örn innehållet i ett av Färs häradsrätt den 9 mars 1934 meddelat utslag
i mål mellan landsfiskalen G. Kinberg, å tjänstens vägnar åklagare,
samt K. Mårtensson, C. Dehn och E. G. Fält, svarande, örn ansvar för förseelser
mot kungl, kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition. Genom min expedition lät jag där -

255

för hos häradshövdingen F. Åhlgren anhålla om översändande hit av
sagda utslag.

Med skrivelse den 25 oktober 1934 överlämnade Ahlgren hit utslaget. Av
detta framgick att häradsrätten, däri Ahlgren fört ordet, utlåtit sig, såvitt
nu är i fråga, på följande sätt: Enär det blivit upplyst att Mårtensson 1930
förvärvat ett salongsgevär, vilket han utan att därtill hava erhållit tillstånd
innehaft, till dess han i november 1932 sålde det till Dehn, att Dehn
utan att därtill hava erhållit tillstånd innehaft geväret, till dess han i
mars 1933 sålde det till Fält, och att denne sedermera utan att därtill hava
erhållit tillstånd innehaft geväret, till dess det den 3 november 1933 tagits
i förvar av en uppgiven polisman, alltså och då omständigheterna finge
anses synnerligen mildrande, prövade häradsrätten lagligt döma dels
Mårtensson jämlikt 11 § 1 morn. i kungl, kungörelsen den 26 juli 1927 med
vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition enligt detta
moments lydelse före kungl, kungörelsen den 20 juli 1933 att för olovligt
innehav av geväret böta 10 kronor samt jämlikt 3 mom. i ovannämnda
paragraf enligt dess lydelse före sistnämnda kungörelse att för försäljningen
till Dehn böta 10 kronor, dels Dehn enligt de sålunda åberopade
bestämmelserna att böta för olovligt innehav av geväret 10 kronor och för
försäljningen till Fält 10 kronor, dels ock Fält enligt 11 § 1 morn. i ovannämnda
kungl, kungörelse den 26 juli 1927 enligt dess lydelse i kungl, kungörelsen
den 20 juli 1933 att böta 10 kronor.

I sin ovannämnda skrivelse anförde Ahlgren, med avseende därå att
häradsrätten i förevarande fall bestämt straffen till böter omedelbart i
penningar, följande: Underlåtenheten att ådöma dagsböter hade berott
därpå att i de tillämpade föreskrifterna de brott, för vilka svarandena
dömts till ansvar, enligt Ahlgrens förmenande icke vore belagda med svårare
straff än böter, högst 50 kronor, ty det hade åtminstone synts Ahlgren
självfallet att vid synnerligen mildrande omständigheter sagda bötesbelopp
enligt föreskrifternas lydelse icke finge överskridas. En särskild anledning
att beakta vad Ahlgren sålunda anfört vore den omständigheten att vid
bötesstraffets förvandling helt andra och lindrigare grunder tillämpades för
böter, ådömda omedelbart i penningar, än för dagsböter. Det hade varit
synnerligen att befara att förvandlingsstraff kunnat ifrågakomma, då Dehn
och Fält vore alldeles utblottade och även Mårtensson levde i fattiga omständigheter.
För den eller de av svarandena som efter vad Ahlgren antagit
undergått förvandlingsstraff hade den gjorda tillämpningen av föreskrifterna
örn strafflindringen icke saknat betydelse. Så laga straff som
t. ex. en eller två dagsböter örn en krona hade icke rimligen kunnat ifrågasättas,
i synnerhet som de mildrande omständigheterna icke vore alltför
framträdande. Emellertid hade Ahlgren varit tveksam, huru vid böternas

256

ådömande bort förfaras, och Ahlgren ville icke förneka att han härutinnan
fortfarande hyste tvekan, då det ju dock kunde tänkas att lagen den
24 september 1931 avsett att i fall som nu förelåge dagsböter skulle
ådömas.

11 § loista stycket lagen den 24 september 1931 angående dagsböter utom
strafflagens område (särskild böteslag) föreskrives att vad i 2 kap. 8 §
första stycket strafflagen är stadgat örn böters ådömande i dagsböter
skall gälla jämväl i avseende å böter, som eljest enligt allmän lag eller
särskild författning åläggas av domstol eller poliskammare, med iakttagande
att, där minsta bot är i lagen eller författningen bestämd till 5Ö
kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det
sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. I följd härav skola, i mån ej
annat föranledes av vad sist är sagt, de för varje fall i lagen eller författningen
angivna bötessatserna upphöra att äga tillämpning. Emellertid heter
det därefter i andra stycket av förevarande lagrum att vad ovan stadgats
icke skall gälla i fråga örn brott, varå straffet är bestämt efter särskild
beräkningsgrund (normerade böter) eller som ej är belagt med svårare
straff än böter högst 300 kronor.

Mom. 1 i § 11 kungl, kungörelsen den 26 juli 1927 med vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition innehåller följande bestämmelser:
Innehar någon skjutvapen utan att i fall, då enligt denna kungörelse
tillstånd till förvärv därav erfordras, hava erhållit sådant tillstånd
eller, där han innehade vapnet den 1 september 1927 och jämlikt denna
kungörelse var skyldig att göra anmälan därom, utan att hava fullgjort
denna skyldighet, straffes med böter från och med 50 till och med 5,000
kronor eller med fängelse, och vare vapnet förverkat. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må straffet nedsättas till 10 kronors böter,
och äge domstolen pröva, huruvida vapnet skall vara förverkat. — Enahanda
straffbestämmelser återfinnas i mom. 3, som avser bland annat det
fall att någon säljer eller överlåter skjutvapen till annan än den som erhållit
tillstånd att av överlåtaren förvärva det.

Sin nuvarande lydelse erhöll § 11 genom kungörelsen den 20 juli 1933.
Enligt den ursprungliga lydelsen ingick ej fängelse i straffskalorna, men
voro straffbestämmelserna i övrigt lika.

Enligt min mening bör det icke vara föremål för tvekan att, jämväl i
fall då den mildare av de nyssnämnda straffskalorna tillämpas, straffet
skall bestämmas i dagsböter. Även örn man vid straffets utsättande går
nedom den strängare latituden, måste anses att fråga fortfarande är örn
brott som är belagt nied svårare straff än böter högst 300 kronor. Vare sig
den ena eller andra straffskalan kommer till användning, är brottsarten

257

densamma. Tydligen har för övrigt lagstiftaren med den särskilda straffbestämmelsen
för synnerligen mildrande omständigheter endast avsett ett
medgivande att sänka straffet. Och med den avfattning stadgandena fått
kan förekomsten av dylika omständigheter icke, såsom Ahlgren antagit,
i och för sig utgöra hinder mot att hämta straffet från den strängare skalan.
I avseende härå vill jag hänvisa till den framställning som beträffande
motsvarande slag av straffbestämmelser i allmänna strafflagen lämnats
av Hagströmer i ”Svensk straffrätt” (allmänna delen sid. 510 o. f.).

Till jämförelse med det nu sagda må även erinras örn bestämmelserna
i 5 kap. 14 § strafflagen angående straffpreskription. Enligt dessa är preskriptionsfrågan
beroende på beskaffenheten av det högsta straff varmed
brottet är i lag belagt. Detta uttryck tolkas här så att det avgörande städse
blir maximum i den straff skala som är stadgad för brottsarten; alltså ej
det konkreta straff som i det särskilda fallet kan tänkas böra utgå. Och
denna grundsats gäller även örn ett särskilt nedsatt eller förhöjt straff är
föreskrivet för brott under synnerligen förmildrande eller försvårande
omständigheter.

Av det ovan anförda följer att jag ansåg att Ahlgren förfarit felaktigt
genom att i förevarande fall bestämma straffen till böter omedelbart i
penningar. Med hänsyn till vad Ahlgren i förklaringen yttrat och till de
i ärendet föreliggande omständigheter i övrigt fann jag mig likväl kunna
låta bero vid att giva Ahlgren del av de synpunkter i ämnet varåt jag
här givit uttryck, under förhoppning att Ahlgren i framdeles förekommande
fall av liknande beskaffenhet måtte ha dem i minnet.

9. Ådömande av annan straffart än den för visst brottsfall

i lag bestämda.

Under ordförandeskap av t.f. domhavanden Axel Lindskog avkunnade
Torna och Bara häradsrätt den 22 november 1933 i mål mellan allmänne
åklagaren med flera, å ena, samt advokaten Sture Reinhold Jönsson, å
andra sidan, angående vållande till annans död, utslag, vilket såvitt nu är
i fråga innehöll följande.

Av utredningen i målet framginge att Jönsson den 15 juli 1933, så påverkad
av starka drycker att han icke ägt nödigt herravälde över sina handlingar,
framfört en automobil å allmänna vägen Lund—Staffanstorp inom
Uppåkra socken och därvid i en kurva kört på två träd vid vägkanten med
påföljd att Gösta Ek, Tage Christoffersson och Edvin Persson tillfogats
kroppsskada, varav de sedermera ljutit döden; och enär Jönsson vid
ifrågavarande tillfälle gjort sig skyldig till synnerligen grov vårdslöshet i

17—Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1035 års riksdag.

258

ty att han vid färden i kurvan framfört automobilen med vida större hastighet
än som med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall varit
tillbörlig, prövade häradsrätten, jämlikt 14 kap. 9 § 2 mom. strafflagen samt
41 § 2 mom. kungl, motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, jämförda
med 4 kap. 1 § strafflagen, rättvist döma Jönsson att för vad i målet läge
honom till last undergå fängelse nio månader,
r

Med anledning därav att häradsrätten sålunda utsatt straffet i lindrigare
straffart än förstnämnda lagrum stadgade, anmodade jag Lindskog att till
mig avgiva yttrande.

I dylikt yttrande anförde Lindskog bland annat följande: Vid avfattandet
av utslaget hade Lindskog varit mycket tveksam, huruvida de två
brotten — vållande till annans död samt framförande av motorfordon i av
starka drycker påverkat tillstånd — borde förskylla två särskilda straff
eller om, med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen, endast ett straff borde
utdömas. Emedan domstolarna vanligen följt det förra alternativet, hade
Lindskog till en början bestämt sig för att i enlighet därmed döma Jönsson
för vållande till annans död till fängelse i sex månader och för framförande
av motorfordon i av starka drycker påverkat tillstånd till fängelse i tre
månader. Sedan Lindskog emellertid inhämtat att hovrätterna brukade
fastställa även utslag, vari under förevarande omständigheter endast ett
straff ådömts för båda brotten, hade Lindskog slutligen beslutat följa denna
linje. Orsaken därtill hade varit, dels att detta varit praxis i Torna och
Bara härads domsaga, dels och framför allt att det syntes Lindskog mera
tilltalande att endast ett straff ådömdes, då såsom i detta fall det ena brottet
egentligen endast utgjorde ett led i det andra. Då det ursprungligen av
Lindskog utmätta straffet, sammanlagt fängelse i nio månader, enligt Lindskogs
uppfattning varit skäligt och 14 kap. 9 § 2 mom. strafflagen icke syntes
lägga hinder i vägen för ådömande av ett dylikt straff, hade Lindskog
avfattat utslaget i enlighet därmed. Straffresultatet hade sålunda i sak
blivit detsamma, som om Lindskog följt sin ursprungliga tanke, vilken
icke kunnat bliva föremål för något klander. Vad därefter anginge tolkningen
av 14 kap. 9 § 2 mom. strafflagen syntes enligt min uppfattning
straffarbete vara den enda straffart, som kunde ifrågakomma. Lindskog
kunde emellertid icke erkänna riktigheten av en dylik ståndpunkt. Av
ordet ”må” framginge nämligen oförtydbart att lagrummet fastmera förutsatte
tillämpning jämväl av de båda lägre straffarterna. Häradsrätten
hade i överensstämmelse härmed utsatt straffet till fängelse i nio månader.
— Såväl jag som häradsrätten hade tydligen, ehuru kommande till olika
resultat, uppfattat 14 kap. 9 § 2 mom. såsom fristående i förhållande till
paragrafens 1 mom. Rätteligen torde emellertid det förra lagrummet be -

259

traktas som ett komplement till det senare, vilket syntes medföra att, örn
någon av de två lägre straffarterna skulle komma till användning, de i 1
mom. gjorda begränsningarna borde iakttagas. På grund därav bleve de
enligt 2 mom. tillämpliga straffen böter (lägst 10 dagsböter), fängelse högst
sex månader och straffarbete högst två år. I detta avseende syntes häradsrättens
utslag kunna innefatta en felaktig tolkning. Med det anförda hade
Lindskog emellertid sökt visa att det ifrågavarande lagrummet vore svårtolkat
samt ganska försåtligt avfattat. Det torde därför få anses ursäktligt,
örn lagrummet tolkades på sätt som i förevarande fall skett. Lindskog
ville slutligen framhålla att häradsrättens utslag överklagats i hovrätten
och där ändrats sålunda, att straffarbete ådömts, vadan det av häradsrätten
utmätta straffet icke kommit i tillämpning. På grund av vad Lindskog
sålunda anfört anhölle Lindskog att saken icke måtte föranleda någon
min vidare åtgärd.

Självfallet delar jag den av Lindskog i yttrandet uttalade meningen att
avfattningen av straffbestämmelsen i 14 kap. 9 § 2 mom. strafflagen icke
i och för sig utgör hinder mot att ådöma lindrigare straffart än straffarbete,
ändå att i ett visst fall den i sagda moment särskilt angivna omständigheten
är för handen. Stadgandet har ju såsom Lindskog anfört
endast fått formen av ett medgivande att under angivet förhållande utsätta
straffet i den strängare straffarten. Och naturligen var det icke ur denna
synpunkt som jag ansett häradsrättens utslag giva anledning till erinran.

Med remissen hade jag däremot avsett att erhålla Lindskogs yttrande
beträffande det förhållandet att häradsrätten utsatt straffet i annan straffart
än straffarbete, ehuru häradsrätten, på sätt ock den gjorda hänvisningen
till andra momentet förutsätter, funnit det föreliggande brottsfallet
av sådan beskaffenhet att det ej kunde sonas inom den i första momentet
upptagna latituden. Ett dylikt förfarande står enligt min tanke ej i överensstämmelse
med föreskrifterna i andra momentet. Detta stadgande lärer
nämligen vara så att förstå att under nyssberörda förutsättning lindrigare
straffart än den däri omnämnda icke må komma till användning. Härutinnan
vill jag hänvisa till ett uttalande av Hagströmer i ”Svensk straffrätt”
(allmänna delen sid. 505). I fråga örn tolkningen av straff bud av hithörande
slag anför sålunda Hagströmer att en straffkvantitet som faller
utom den allmänna latitudens gränser måste utgå i en sådan svårare straffart
till vilken, där den särskilt angivna omständigheten föreligger, enligt
lagrummet må dömas. Exempelvis får, säger Hagströmer, i det fall varom
11 kap. 10 § andra punkten strafflagen handlar ej dömas till fängelse på
längre tid än sex månader. — Enahanda uppfattning återfinnes för övrigt

260

även i ett år 1924 av juridiska föreningen vid Stockholms högskola utgivet
hektograferat kompendium efter professorn Stjernbergs föreläsningar över
straffrättens allmänna del.

Häradsrättens utslag hade följaktligen enligt min mening varit felaktigt
i det nu av mig anmärkta hänseendet. Då det emellertid upplysts att efter
klagan i hovrätten rättelse skett, fann jag, av hänsyn jämväl till de i
övrigt föreliggande förhållanden, skäligt att med ovan gjorda uttalande,
som jag delgav Lindskog, avskriva ärendet från vidare behandling.

10. Angående förfarandet vid ådömande av dagsböter.

Under utövningen av mitt ämbete har jag iakttagit åtskilliga fall där
vid ådömande av dagsböter domstolen, sedan dagsbotsantalet och dagshotsbeloppet
blivit bestämda, multiplicerat dessa faktorer och sålunda i
utslaget fastställt den penningsumma som den sakfällde i ett för allt skall
böta för brottet.

Då lagstiftningen angående dagsböter ej innehåller någon anvisning örn
att domstolen skall förfara på dylikt sätt, ha vid inspektioner och eljest,
då därtill funnits anledning, vederbörande erinrats örn sagda förhållande.
Härvid har särskilt påpekats vad i denna del förekommit under förarbetena
till lagstiftningen ifråga. I detta hänseende må här framhållas
följande.

I det år 1930 till domstolarna för yttrande remitterade förslaget till lag
örn dagsböter stadgades att i utslaget skulle jämte dagsböternas antal och
det för varje dagsbot fastställda beloppet utsättas vad den sakfällde hade
att erlägga. Ett liknande stadgande förekom även i det med 1927 års proposition
framlagda förslaget. Såväl vid detta förslags behandling i riksdagen
som i Svea hovrätts yttrande över 1930 års förslag framhölls emellertid
att ett utsättande i själva utslaget av det uträknade bötesbeloppet
icke vore nödvändigt men däremot kunde befaras leda uppmärksamheten
från dagsbotsantalet såsom angivande det straffmått brottet funnits betinga,
varför angivna bestämmelsen syntes böra utgå. I det år 1931 till
lagrådet remitterade förslaget förekom därefter icke något stadgande av
motsvarande innebörd. Under erinran härom framhöll lagrådet att, då
enligt förslagets grundprincip ådömandet av straff skedde, ej i penningar
utan i visst antal dagsböter, utsättande i utslaget av bötesbeloppet i penningar
icke vore erforderligt i annat fall, än då beloppet vid uträkning
skulle komma att understiga det stadgade minsta bötesstraffet, 5 riksdaler.
Detta bötesbelopp åter ansåg lagrådet skola angivas i själva utslaget, varjämte
lagrådet erinrade att i saköreslängden naturligtvis samtliga belopp
måste utföras.

261

11. Beräkningen av gåvoskatt i fall, då skatten bestrides

av givaren.

I 1933 års berättelse (sid. 161 o. f.) redogöres för ett ärende rörande frågan,
huruvida vid beräkningen av gåvoskatt hänsyn bör tagas till att skatten
bestrides icke av gåvotagaren, vilken skattskyldigheten åvilar, utan av
givaren. Såsom av redogörelsen framgår hade beträffande denna fråga
icke utbildat sig någon enhetlig praxis, varför, då en sådan syntes böra
vinnas på lagskipningens väg, min företrädare uttalade önskvärdheten av
att frågan bragtes under överdomstolarnas prövning.

Enligt vad jag erfarit har numera detta spörsmål varit föremål för
högsta domstolens prövning, därvid saken hänskjutits till högsta domstolen
i dess helhet. Med hänsyn till frågans behandling i 1933 års berättelse
har jag ansett mig böra här redogöra för det av högsta domstolen
sålunda avgjorda rättsfallet. Handlingarna däri visa följande.

I särskilda till K. B. i Göteborgs och Bohus län den 28 och den 30 mars
1933 ingivna deklarationer anmälde kamreraren Thorild Hanson, Ånna
Hanson, Signe Hanson, Jim Hanson, Osborne Hanson och Ann Marie Hanson
i Göteborg, Lydia Hanson Johnson, Mona Hanson och Ernest Hanson
i Detroit, Michigan, samt sjuksköterskan Thea Hydell i Apelviksstrand att
de enligt gåvobrev den 23 mars 1933 av arkitekten Robert Hanson i Nizza
såsom gåva mottagit, Thorild Hanson 25 procent, Anna Hanson och Signe
Hanson vardera 20 procent samt envar av övriga gåvotagare 5 procent av
vissa Hobert Hanson tillhöriga i Göteborgs stad belägna fastigheter, vilkas
sammanlagda taxeringsvärde uppginge till 2,254,000 kronor. Såsom villkor
för gåvan hade Robert Hanson föreskrivit, bland annat, att gåvotagarna
skulle övertaga å fastigheterna belöpande andel av intecknad gäld, uppgående
till 1,375,000 kronor, att Robert Hanson skulle äga att under sin
livstid njuta avkastningen av gåvan, att under tio år räknat från Robert
Hansons död av fastigheternas nettoavkastning skulle utgå årliga donationer
å tillhopa 3,000 kronor, samt att den skatt, gåvans mottagande för
gåvotagarna medförde, skulle av Robert Hanson erläggas.

Det upplystes att Robert Hanson vore sjuttio år gammal, att Lydia Hanson
varit gift med en broder till Robert Hanson, att Tilea Rydell icke stöde
i släktskapsförhållande till honom samt att övriga gåvotagare vore Robert
Hansons syskon eller brorsbarn.

Enligt resolutioner den 3 april 1933 fann K. B., som beräknade kapitalvärdet
av nyssberörda donationer till 23,160 kronor och kapitalvärdet av
Robert Hansons avkomsträtt till 290,985 kronor 60 öre, den bortgivna egendomens
värde — efter avdrag av dels nämnda två belopp och dels i fastigheterna
intecknad gäld å 1,375,000 kronor — uppgå till 564,854 kronor 40
öre, varav 141,213 kronor 60 öre skulle tillfalla Thorild Hanson, 112,970

262

kronor 88 öre vardera av Anna Hanson och Signe Hanson samt 28,242 kronor
72 öre envar av övriga gåvotagare. Vidare fann K. B. att till det belopp
envar gåvotagare sålunda erhölle borde läggas värdet av den förmån
som Hobert Hansons åtagande att erlägga skatt för gåvan innebure för
gåvotagaren, vilken förmån K. B. beräknade utgöra för varje gåvotagare
det belopp varmed hans deklaration skulle stämpelbeläggas, eller för Thorild
Hanson 15,204 kronor, för vardera av Anna Hanson och Signe Hanson
11,706 kronor, för vardera av Lydia Hanson och Thea Bydell 4,800 kronor
och för envar av de övriga gåvotagarna 2,127 kronor. I överensstämmelse
härmed belädes deklarationerna med stämpel till sammanlagt belopp av
58,851 kronor.

I en den 10 maj 1933 till Göta hovrätt ingiven ansökning yrkade Hobert
Hanson och samtliga gåvotagarna att, enär skatt ej bort beräknas å de
erlagda skattebeloppen, sökandena måtte berättigas återbekomma för
mycket erlagd gåvoskatt.

Hovrätten lämnade enligt utslag den 4 januari 1934, enär K. B. vid stämpelbeläggningen
rätteligen förfarit, ansökningen utan bifall.

I hovrättens utslag yrkade Bobert Hanson och hans medparter ändring.

Kungl. Maj:t yttrade i utslag den 13 november 1934 följande.

Enär den omständigheten att givaren enligt utfästelse i gåvobrevet erlagt
å gåvorna belöpande skatt icke borde föranleda därtill att vid skattens
beräknande varje gåvotagare skulle anses hava bekommit såsom gåva
— förutom i gåvobrevet angivna fastighetsandelar — jämväl det guldna
skattebeloppet, samt vid sådant förhållande gåvornas värden skulle beräknas
till 141,213 kronor 60 öre för Thorild Hanson, till 112,970 kronor 88
öre för vardera av Anna Hanson och Signe Hanson samt till 28,242 kronor
72 öre för envar av övriga gåvotagare; alltså och då i enlighet därmed
skatt för gåvorna skolat utgå med sammanlagt 51,902 kronor, prövade
Kungl. Majit lagligt att, med ändring av hovrättens utslag, förklara Kollert
Hanson och hans medparter berättigade att av den erlagda gåvoskatten,
58,851 kronor, av statsverket i vederbörlig ordning återfå 6,949 kronor
jämte ränta därå enligt de i 49 § 3 mom. av förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva stadgade grunderna; och borde deklarationerna vid
återbäringen förses med anteckning därom.

Örn detta beslut voro sexton justitieråd ense. Åtta justitieråd funno ej
skäl att göra ändring i hovrättens utslag.

263

IV. Framställningar till Konungen.

1. Framställning angående ändring i lagstiftningen om
trafikförsäkring å motorfordon.

Den 22 mars 1934 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Av en från advokaten G. Holmström hit inkommen skrift inhämtas
följande.

Den 6 oktober 1930 skedde i Stockholm en sammanstötning mellan en
automobil, förd av timmermannen Karl Gunnar Hansson, och en av diversearhetaren
Sture Oscar Ekman förd motorcykel. Därvid ådrog sig
Ekman vissa skador, varjämte en del av hans klädespersedlar förstördes.
Tillika uppkommo skador å fordonen.

Allmän åklagare yrkade sedermera vid Stockholms rådhusrätt ansvar å
Hansson för ovarsamt framförande av automobilen. I sammanhang härmed
framställde Ekman vissa skadeståndsanspråk. Enligt utslag den 25 november
1930 fann rådhusrätten utrett att Hansson vid ovannämnda tillfälle
brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av olycksfall
betingats av omständigheterna samt därigenom vållat sammanstötningen
och de uppkomna skadorna. På grund härav dömdes Hansson, jämlikt § 7
mom. 1 första stycket och § 12 kungl, vägtrafikstadgan den 15 juni 1923,
att böta 150 kronor. I fråga örn den av Ekman förda skadeståndstalan förpliktades
Hansson att till Ekman utgiva dels 955 kronor 35 öre i ersättning
för läkarbetyg, sjukhuskostnader, förstörda klädespersedlar, mistad arbetsinkomst
och reparation av motorcykeln, dels 2,000 kronor såsom gottgörelse
för sveda och värk. Å sammanlagda skadeståndssumman 2,955 kronor 35
öre skulle dock, enligt Ekmans medgivande, avdragas det belopp som i anledning
av olycksfallet kunde komma att för tiden från och med den 6
oktober 1930 till och med utslagets dag till Ekman utbetalas av riksförsäkringsanstalten.
— Utslaget vann laga kraft.

Å den av Hansson förda bilen var trafikförsäkring meddelad av Försäkringsanstalten
Samarbete, ömsesidig. I enlighet med föreskrifterna i lagen
den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon erlades därför de
genom utslaget utdömda skadeståndsbeloppen av sagda anstalt.

På sätt i utslaget antytts var emellertid olycksfallet tillika att anse
såsom olycksfall i arbete. Följaktligen var Ekman berättigad till ersättning
enligt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för dylikt olycksfall.
Sedan riksförsäkringsanstalten funnit att olycksfallet medfört en bestående
nedsättning av arbetsförmågan, som borde beräknas till 50 procent,

264

beslöt anstalten tillerkänna Ekman livränta å ett årligt belopp av 786
kronor 67 öre.

I sin ovannämnda skrift, som dagtecknats den 17 december 1932, anförde
Holmström: För Ekmans räkning hade Holmström underhandlat med anstalten
Samarbete örn utfående av det ytterligare skadestånd sorn, med
hänsyn till bland annat Ekman tillfogat lyte, tillkomme denne. Anstalten
hade emellertid framhållit att riksförsäkringsanstalten hos förstnämnda
anstalt sökt åter vad riksförsäkringsanstalten på grund av sitt ovannämnda
beslut dittills utgivit, eller 2,915 kronor 44 öre. Det vore därför
svårt för anstalten Samarbete att fastställa något belopp till utbetalning.
Att vidare ersättningsanspråk finge emotses från riksförsäkringsanstalten
vore nämligen visst. Och de ersättningsanspråk vilka sålunda kunde väntas
bli framställda komme, tillsammans med de ytterligare anspråken från
Ekman själv, med all sannolikhet att överstiga det belopp å 20,000 kronor
vartill Samarbetes betalningsskyldighet enligt trafikförsäkringslagen vore
inskränkt. Proportionell reducering av båda anspråken måste därför ske
med tillämpning av grunderna för stadgandet i 15 § trafikförsäkringslagen.
I anledning av detta besked hade Holmström hos riksförsäkringsanstalten
framhållit att dennas regressanspråk, såsom allenast härlett från Ekman,
måste komma i andra hand i förhållande till dennes eget ersättningskrav.
Häremot hade riksförsäkringsanstalten invänt att icke någon bestämmelse
funnes, enligt vilken riksförsäkringsanstaltens rätt skulle vara sålunda
begränsad. Enligt Holmströms mening vederlädes dock denna ståndpunkt
av motiven till trafikförsäkringslagen, vilka utvisade att riksförsäkringsanstaltens
uppfattning ej vore förenlig med lagstiftarens avsikter. Med
avseende å trafikförsäkringslagens allmänna uppgift syntes uppenbart att
då lagen med hänsyn till de med den obligatoriska försäkringen förbundna
kostnaderna — fastställt ett särskilt maximibelopp, riksförsäkringsanstalten
måste i förevarande hänseende stå tillbaka för den skadades
skäliga anspråk. Härvidlag erinrades ock att riksförsäkringsanstalten för
sina utbetalningars fullgörande erhölle däremot svarande försäkringspremier.
Ur såväl försäkringsteknisk som, särskilt, social synpunkt vore riksförsäkringsanstaltens
uppfattning icke försvarlig. Denna statsanstalt hade
bildats just för att säkerställa arbetare vid inträffande olycksfall, och vid
sadant förhållande kunde det ej tillkomma den att genom sina krav minska
den ersättning vartill en arbetare vore sakligt berättigad. I detta sammanhang
framhölles även att ägaren till det fordon varigenom Ekman
tillfogats skadan visat sig sakna medel till fullgörande av sin skadeståndsplikt.
Då nu emellertid lagen vore så skriven att verkligen tvivelsmål
angående tolkningen uppkommit, hemställdes att J. O. ville medverka till
sådan utredning och därav eventuellt föranledd lagändring eller lagkomplettering
att tvivelsmålen örn möjligt undanröjdes.

265

Vid skriften fanns fogad en skriftväxling som ägt rum i saken. Därav
framgick bland annat att Ekman önskat av anstalten Samarbete utfå ett
kapitalbelopp som räckte till inköp av verktyg och maskiner för utövande
av skomakeriyrket. I avseende härå hade Ekman framhållit att han numera
fått utbildning i detta yrke, enär han till följd av olycksfallet blivit
oförmögen att fortsätta det yrke åt vilket han förut ägnat sig.

Sedan i anledning av innehållet i skriften riksförsäkringsanstalten anmodats
inkomma med yttrande, anförde anstalten i ett den 7 februari 1933
dagtecknat utlåtande följande: Vad till en början anginge föreliggande
ersättningsärende hade såväl riksförsäkringsanstalten som — enligt uppgift
från Försäkringsanstalten Samarbete, ömsesidig — Ekman från Samarbete
erhållit ersättning på grund av försäkring jämlikt trafikförsäkringslagen
för tiden till och med den 4 november 1932. De av Samarbete utgivna
beloppen uppginge till sammanlagt 7,455 kronor 61 öre, varför av försäkringssumman
enligt nämnda lag, 20,000 kronor, återstode ett belopp av
12,544 kronor 39 öre. För tiden från och med den 5 november 1932 hade
Ekman, vars arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,
av riksförsäkringsanstalten beräknats till 2,360 kronor, av anstalten tillerkänts
en årlig livränta å 786 kronor 67 öre, varvid den Ekman övergångna
skadan ansetts medföra nedsättning av hans arbetsförmåga med 50 procent.
Kapitalvärdet av denna livränta uppginge den 5 november 1932 till 14,113
kronor. Huru stort belopp utöver ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen
kunde tillkomma Ekman i anledning av olycksfallet i ersättning
för lyte och nedsättning i arbetsförmågan, hade icke varit föremål
för domstols prövning. Då enligt olycksfallsförsäkringslagen (6 §) livränta
utmättes med hänsyn till endast två tredjedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst, torde skäl föreligga för antagande att Ekman av domstol
skulle enligt allmänna skadeståndsregler utöver ersättning enligt nämnda
lag hava tillerkänts livränta till ett belopp, motsvarande högst hälften av
den från riksförsäkringsanstalten utgående livräntan. Kapitalvärdet av
en sådan livränta skulle enligt samma beräkningsgrunder som tillämpats
för bestämmandet av kapitalvärdet av den från riksförsäkringsanstalten
utgående livräntan hava den 5 november 1932 uppgått till 7,056 kronor
50 öre. Örn det av försäkringssumman återstående ovannämnda beloppet,
12,544 kronor 39 öre, minskades med sistnämnda kapitalvärde, skulle återstå
ett belopp av 5,487 kronor 89 öre. Därest riksförsäkringsanstalten tillmötesgått
ett av Ekman i skrivelse till anstalten den 18 oktober 1932 framfört
förslag, att anstalten till Samarbete skulle avgiva förklaring att Samarbete
ägde verkställa reglering av skadan med Ekman, utan att Samarbete
därvid behövde taga hänsyn till de krav som sedermera av riksförsäkringsanstalten
kunde komma att framställas mot Samarbete, skulle
detta från riksförsäkringsanstaltens sida hava inneburit ett godkännande

266

jämväl av en reglering enligt vilken Ekman för honom åsamkat lyte tillerkänts
ett belopp av 5,487 kronor 89 öre. Då Ekman tidigare genom domstolsutslag
tillerkänts gottgörelse för sveda och värk med 2,000 kronor,
hade en reglering på sätt nyss sagts icke varit rimlig. Det kunde även förtjäna
framhållas att Samarbete icke kunde antagas i och för sig ha haft
något intresse av att motsätta sig en dylik reglering, då dess ansvarighetssumma
under alla förhållanden skulle tagas i anspråk, och det för Samarbete
skulle förenkla regleringen genom en uppgörelse allenast med ena
parten. Av det anförda framginge att riksförsäkringsanstalten — ur materiell
synpunkt — haft fullgoda skäl att intaga den ståndpunkt som angivits
i dess skrivelse till Ekmans ombud den 15 december 1932. — Riksförsäkringsanstalten
överginge härefter till ärendets principiella sida. I
sitt yttrande den 5 januari 1928 rörande ett av särskilda sakkunniga utarbetat
utkast till lag örn försäkring för skada i följd av trafik med motorfordon
hade anstalten framhållit (proposition 1928: 201 sid. 44), att föreskriften
örn ett sammanlagt försäkringsbelopp av 60,000 kronor för personskada
kunde medföra att storleken av ersättningen till en skadad person
bleve beroende av huru många personer som samtidigt skadats. Detta syntes
anstalten icke riktigt. Även örn man bibehölle en begränsning av försäkringsbeloppet
för varje skadad person, borde i allt fall föreskriften örn
ett sammanlagt maximibelopp med hänsyn till dess obilliga verkningar
borttagas. Ur premiesynpunkt kunde detta icke antagas vara av större
betydelse med hänsyn till sällsyntheten av de olyckor varvid ett större
antal personer skadats. Riksförsäkringsanstalten hade vidare ansett det
föreslagna beloppet av 20,000 kronor för varje skadad person för lågt. För
en 25-årig man försloge beloppet icke till högre årlig livränta än 1,142 kronor.
En livränta till honom å 2,000 kronor skulle hava ett kapitalvärde av
omkring 35,000 kronor. En årlig livränta av 2,000 kronor kunde inrymmas
inom det föreslagna beloppet av 20,000 kronor först om mannen vore över
sextioett år gammal. Även i de fall då den skadade avlede och efterlämnade
hustru och barn eller ersättningsberättigade föräldrar skulle, jämfört
med de enligt olycksfallsförsäkringslagen gällande grunder för ersättningens
beräknande, det av de sakkunniga föreslagna beloppet ofta
komma att bliva alltför otillräckligt. I propositionen till 1928 års riksdag
hade emellertid upptagits det i lagförslaget (7 §) angivna maximibeloppet,
kronor 20,000. Första lagutskottet, som hemställt (utlåtande nr 42) att propositionen
icke måtte av riksdagen bifallas, hade emellertid ansett att vid
den av utskottet förordade ytterligare utredningen förslaget om höjning
av försäkringsbeloppen för skadad eller dödad person från 20,000 till 35,000
kronor och örn borttagande av totalbegränsningen, 60,000 kronor, vore förtjänt
av beaktande, såvida icke en dylik förändring skulle befinnas medföra
att premierna måste höjas till högre belopp än vad som lämpligen

267

kunde ifrågasättas. På grund av kamrarnas skiljaktiga beslut hade frågan
vid 1928 års riksdag förfallit. Då vid nästpåföljande riksdag ny proposition
(nr 99) i ämnet framlagts, hade departementschefen (sid. 24) ifråga örn
förevarande bestämmelser erinrat att ett antal försäkringsbolag i avgivet
yttrande uttalat, att en höjning av ersättningsbeloppet till en person från
20,000 till 35,000 kronor sannolikt skulle medföra cirka 20 procent premieförhöjning.
Örn man utginge från riksförsäkringsanstaltens kostnadsberäkningar,
skulle en ökning av premierna med 20 procent för bilägarna föranleda
en sammanlagd merkostnad örn 2 å 3 miljoner kronor. Då det i lagförslaget
upptagna försäkringsbeloppet, 20,000 kronor, överensstämde med
det som allmänt förekomme i den då brukliga ansvarighetsförsäkringen,
och då det syntes departementschefen icke tillrådligt att omedelbart vid
tvångsförsäkringens införande pålägga motorismen en så väsentligt ökad
börda som det skulle bliva fråga örn, hade departementschefen ansett sig
icke böra föreslå någon ändring därutinnan. Riksdagen hade bifallit
Kungl. Maj:ts förslag i denna del, och de sålunda beslutade begränsningarna
kvarstode alltjämt. — Även frågan örn riksförsäkringsanstaltens
regressrätt hade berörts i anstaltens ovannämnda utlåtande den 5 januari
1928. Riksförsäkringsanstalten hade sålunda hemställt att den som meddelat
trafikförsäkring genom lagbestämmelse skulle åläggas betalningsansvar
för den regressfordran som kunde tillkomma försäkringsinrättning
enligt olycksfallsförsäkringslagen. Med anledning härav hade de sakkunniga
anfört följande (proposition 1928: 201 sid. 42): ’Det har synts de sakkunniga
som örn något särskilt lagstadgande härom ej vore erforderligt.
Då anstalt, som utgivit ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, inträder
i den skadades rätt mot den för skadan ansvarige, t. ex. bilägaren,
men denna rätt är skyddad genom trafikförsäkringen, torde trafikförsäkringen
få anses gälla även till förmån för anstalten ifråga. Har den skadade
så svårt skadats, att det skadestånd, vartill han är berättigad, överstiger
summan av de ersättningar, som skola utgå på grund av trafikförsäkringen
och enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde förhållandet dock
bliva ett annat. Det synes för övrigt icke vara annat än rätt och billigt,
att den av bilägaren föranledda skadan täckes av den försäkring, som
bekostas av bilägaren, och icke av en försäkring, som bekostas av för skadan
helt främmande arbetsgivare.’ Trafikförsäkringslagen innehölle ej
heller någon föreskrift i förevarande avseende. De sakkunnigas nyss återgivna
uttalande vore så obestämt hållet, att riksförsäkringsanstalten icke
därur ansett sig kunna härleda någon skyldighet för anstalten att träda
tillbaka vid konkurrens med från anstalten ersättningsberättigad person.
Såvitt riksförsäkringsanstalten kunnat finna, saknades bestämmelser som
kunde anses otvetydigt medföra att anstaltens regressrätt vore av lägre
valör än den skadades, lika litet som bestämmelser funnes vilka utsade, att

268

anstalten vore lika berättigad med den skadade. Genom ändring den 18
juni 1926 av 12 § olycksfallsförsäkringslagen hade klart och tydligt utsagts
att riksförsäkringsanstaltens regressrätt vore av härledd natur. Härav
torde emellertid icke utan vidare följa att anstaltens rätt skulle tillgodoses
först i andra hand. Stadgandet i 15 § trafikförsäkringslagen hade icke åberopats
av riksförsäkringsanstalten gentemot anstalten Samarbete och Ekman,
såsom dennes ombud syntes hålla före. Riksförsäkringsanstalten ansåge
nämligen icke stadgandet ifråga tillämpligt med avseende å anstaltens
konkurrens med den skadade. Förutom från de sakkunnigas motivering
(proposition 1928 : 201 sid. 46) hämtade riksförsäkringsanstalten stöd
för denna sin uppfattning ur den omständigheten att riksförsäkringsanstaltens
regressrätt vore härledd ur den skadades rätt till skadestånd.
Riksförsäkringsanstalten och den skadade representerade icke två skilda
anspråk utan skilda delar av ett och samma anspråk. En dylik uppfattning
kunde även sägas hava kommit till uttryck i domstolsutslag, där den
skadade tilldömts vad som in toto skulle utgå på grund av skadan med
rätt för den ersättningspliktige att avräkna vad som till den skadade utgivits
och kunde komma att utgivas enligt olycksfallsförsäkringslagen,
varjämte den ersättningsskyldige förpliktats att till vederbörande försäkringsgivare
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgiva vad denne ersatt och
kunde komma att ersätta den skadade. Örn man sålunda fasthölle nu angivna
synpunkt, vore det svårt att förstå vad som skulle konstituera en
svagare rätt för riksförsäkringsanstalten än för den skadade. Att riksförsäkringsanstalten
i den skadades ställe utkrävde viss del av skadeståndet
kunde ju ej gärna försämra denna dels rätt. Örn de olika delarna sålunda
ägde lika rätt, uppkomme frågan hur man, därest de tillsammantagna överstege
försäkringssumman enligt trafikförsäkringslagen, skulle fördela
beloppet. För riksförsäkringsanstalten framstode det därvid såsom naturligast
att fördelningen skedde efter de grunder som angivits i 15 § trafikförsäkringslagen.
Det förtjänade även framhållas att den ersättningsberättigade
genom regresskrav enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen aldrig
komme i sämre läge än örn ersättning skulle hava utgått enbart enligt
trafikförsäkringslagen. Örn skadan uppskattades till 20,000 kronors värde,
utfinge den skadade detta belopp, men örn försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen
gällde, bleve skillnaden den, att ersättning till den skadade
till en del utgåves av försäkringsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen
och återstoden av trafikförsäkringsgivaren, därest ersättning skulle
utgå utöver vad som tillerkänts enligt olycksfallsförsäkringslagen. Skulle
skadans värde överstiga 20,000 kronor, utfinge den skadade jämväl i detta
fall sin fulla ersättning även vid konkurrens med olycksfallsförsäkringsinrättning,
under förutsättning att den vållande (eller bilägaren) vore
solvent. — Sedan trafikförsäkringslagen trätt i tillämpning hade inom

269

riksförsäkringsanstaltens verksamhetsområde ett mindre antal fall inträffat,
där värdet av samtliga utgående ersättningsbelopp överstigit 20,000
kronor. Riksförsäkringsanstalten hade vid underhandlingar med vederbörande
försäkringsbolag funnit att skiftande uppfattningar rörande riksförsäkringsanstaltens
regressrätt vore rådande bland bolagen. Med anledning
därav torde det för såväl bolagen som riksförsäkringsanstalten hava
framstått såsom ett önskemål att erhålla ett prejudikat från Kungl. Majit.
Riksförsäkringsanstalten hade även tänkt sig att, därest uppgörelse ej
kunde ske i fallet Ekman, detta skulle genom överenskommelse med anstalten
Samarbete underställas domstols prövning. För det fall att en lagändring
skulle anses lämplig funne riksförsäkringsanstalten för sin del
önskligt att jämväl anstaltens tidigare framlagda förslag rörande försäkringssummorna
enligt trafikförsäkringslagen bleve föremål för förnyat
övervägande. Det syntes antagligt att försäkringsbolagen numera ägde
tillräcklig erfarenhet för att kunna mera exakt bedöma den premieökning
som skulle bliva följden av försäkringssummans höjning från 20,000 till
35,000 kronor.

Holmström avgav påminnelser och yttrade därvid i huvudsak följande:
Av de siffror riksförsäkringsanstalten anfört framginge att dess ståndpunkt
i själva verket innebure att Ekman ej blott skulle berövas varje
ersättning för det honom åsamkade lytet, utan ock att det honom tillkommande
kapitaliserade livräntebeloppet å 7,056 kronor 50 öre beskures. Ekmans
begäran till riksförsäkringsanstalten hade ej avsett att denna utan
vidare skulle lämna medgivande till anstalten Samarbete att reglera ersättningen
för lyte hur som helst. Riksförsäkringsanstalten hade kunnat sätta
som villkor för sitt medgivande att lytesersättningen endast finge regleras
med visst skäligt belopp, exempelvis 2,000 kronor, eller att ersättningen för
lytet endast finge bestämmas efter anspråkets prövning inför domstol eller
på annat sätt, som av riksförsäkringsanstalten kunde godkännas. Hade
riksförsäkringsanstalten intagit en dylik ståndpunkt, hade någon anmärkning
ej kunnat göras. Nu läge saken till på helt annat sätt, da riksförsäkringsanstalten
genom sina krav ville beröva den där försäkrade arbetaren
en viss del av den ersättning vartill han enligt lag vore berättigad. Och
detta ehuru den sålunda utgående ersättningen endast ytterligt knappt
kompenserade arbetaren för den under hela livet varande skada som
genom annans vållande och ovarsamhet tillfogats honom. Härvidlag bortsåga
riksförsäkringsanstalten fullständigt från att anstalten dock erhållit
en mot sin försäkring svarande premie, noggrant bestämd efter föreliggande
statistiska material, och att det sålunda vore endast på grund av
särskilda omständigheter som riksförsäkringsanstalten i ett fall som detta
ägde återfå en viss del av de utav anstalten utbetalda ersättningsbeloppen.
— Vad anginge ärendets principiella sida hade riksförsäkringsanstalten

270

till att börja med velat sammankoppla denna fråga med frågan angående
viss höjning av försäkringssumman vid trafikförsäkring. Denna sammankoppling
vore obefogad. Enligt rikslörsäkringsanstaltens uppfattning syntes
det nästan som örn den obligatoriska trafikiörsäkringens huvudsakliga
ändamål skulle vara att säkerställa riksförsäkringsanstalten i möjligaste
mån för dess utbetalningar. Detta kunde dock knappast vara meningen.
— Beträffande de sakkunnigas uttalande i proposition 1928 nr 201 sid. 42
medgåves väl att uttalandet kunde vara mera bestämt hållet. Lagstiftarens
mening framginge dock av uttalandet och vore uppenbarligen oförenlig
med riksförsäkringsanstaltens ståndpunkt. Anstaltens yttrande angåve ock
en viss tvekan angående den intagna ståndpunktens riktighet. Regressrättens
egenskap av härledd hindrade att anstaltens ståndpunkt kunde
vara riktig, oavsett de skäl som ur materiell synpunkt kunde anföras däremot.
Riksförsäkringsanstaltens ställning till 15 § lagen örn trafikförsäkring
vore inkonsekvent och obegriplig. Å ena sidan medgåve anstalten att
stadgandet icke vore tillämpligt med avseende å anstaltens konkurrens
med den skadade, å andra sidan påstodes att det vore naturligast att en
viss fördelning skulle ske efter de grunder som angivits i paragrafen. Riksförsäkringsanstalten
måste tydligen anse sin egen försäkring vara av skäligen
ringa värde, eftersom anstalten ansett sig behöva särskilt framhålla
att försäkringen åtminstone icke förorsakade den försäkrade och ersättningsberättigade
direkta förluster. Av riksförsäkringsanstaltens framställning
framginge emellertid att försäkringen hos anstalten, örn verkligen
anstaltens ståndpunkt därvidlag skulle vara riktig, faktiskt innebure
vissa nackdelar. Då nämligen den ersättningsberättigade utan att
därför erhålla större ersättning bleve tvungen att på olika ställen hämta
sin ersättning, men icke därigenom vunne någon höjning av ersättningsbeloppet,
måste detta innebära ökade besvär och kostnader.

Sedan härefter Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar
lämnats tillfälle att yttra sig, överlämnade föreningen jämte eget
yttrande även ett utlåtande, som på föreningens begäran upprättats av
vice häradshövdingen K. Herlitz, direktören J. Agren och f. d. revisionssekreteraren
W. Hemberg. I sagda utlåtande hette det: Under förarbetena
till trafikförsäkringslagen hade riksförsäkringsanstalten i avgivet yttrande
hemställt att den som meddelat trafikförsäkring genom lagbestämmelse
måtte åläggas betalningsansvar för den regressfordran som kunde
tillkomma försäkringsinrättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. I anledning
av denna hemställan hade spörsmålet blivit föremål för ingående
behandling av de sakkunniga. Genom den ändring som år 1926 vidtagits i
12 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete hade uttryckligen fastslagits,
att riksförsäkringsanstalten icke ägde någon självständig rätt gent
emot tredje man — den för skadan ansvarige personen eller försäkrings -

271

inrättningen — utan att riksförsäkringsanstaltens rätt måste härledas från
den person till vilken försäkringsbeloppet utbetalats. Riksförsäkringsanstalten
inträdde i den skadades rätt och anstaltens rätt vore sålunda av
sekundär natur. Med anledning därav bade de sakkunniga ansett särskilt
lagstadgande i enlighet med riksförsäkringsanstaltens hemställan obehövligt.
Därom hade i motiven anförts (proposition 1928: 201 sid. 42): ’Då anstalt,
som utgivit ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, inträder i
den skadades rätt mot den för skadan ansvarige, t. ex. bilägaren, men denna
rätt är skyddad genom trafikförsäkringslagen, torde trafikförsäkringen få
anses gälla även till förmån för anstalten ifråga.’ Örn sålunda en enligt
olycksfallsförsäkringslagen skyddad person skadades för t. ex. 15,000 kronor,
borde det belopp han sammanlagt uppbure av riksförsäkringsanstalten
och tralikiörsäkringsbolaget utgöra 15,000 kronor. Hade riksförsäkringsanstalten
utbetalat en del av detta belopp, borde anstalten av trafikförsäkringsbolaget
äga återfå vad anstalten utbetalat, och den skadade
borde av trafikförsäkringsbolaget utbekomma resten. Hade trafikförsäkringsbolaget
utbetalat hela beloppet, 15,000 kronor, till den skadade, borde
riksförsäkringsanstalten kunna befrias från betalningsskyldighet. Annorlunda
ställde sig förhållandet, örn skadan skulle överstiga 20,000 kronor,
vilket belopp enligt trafikförsäkringslagen utgjorde maximum för trafikförsäkringsbolagets
ersättningsskyldighet. Att, där trafikförsäkringsbolagets
ansvarighetsbelopp endast försloge till utgörande, helt eller delvis, av
den ersättning vartill den skadade vore berättigad, riksiörsäkringsanstalten
icke kunde äga rätt att till förfång för den skadade erhålla någon del
av detta belopp syntes de sakkunniga så självfallet att uttalande därom
knappast vore påkallat. Den ifrågasatta trafikförsäkringslagstiftningen
hade ingalunda varit påkallad av något behov att bereda riksförsäkringsanstalten
och de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagen säkerhet för
dem enligt 1916 års lag tillkommande regressrätt, utan dess syfte hade uteslutande
varit att åt de genom motortrafiken skadade säkerställa den ersättning
de enligt gällande lag ägde utfå av motorfordonsägarna. Vid förslagets
avgivande hade det därför synts de sakkunniga icke böra bliva
föremål för tvekan att den skadades rätt i nu förevarande fall skulle gå
före riksförsäkringsanstaltens ur den skadades rätt härledda regressrätt.
Ehuru denna de sakkunnigas uppfattning tyvärr endast ofullständigt kommit
till uttryck i motiven, torde den dock kunna därur utläsas. Däri hade
nämligen, omedelbart efter den ovan citerade meningen örn riksförsäkringsanstaltens
regressrätt (proposition 1928 : 201 sid. 42), de sakkunniga
yttrat: ''Har den skadade så svårt skadats, att det skadestånd, vartill han
är berättigad, överstiger summan av de ersättningar, som skola utgå på
grund av trafikförsäkringen och enligt olycksfallsförsäkringslagen, torde
förhållandet dock bliva ett annat.’ Enligt detta uttalande skulle sålunda,

272

om skadan uppgått till 30,100 kronor samt ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen
utgjorde 10,000 kronor och den skadade följaktligen ägt
utbekomma av trafikförsäkringsbolaget 20,000 kronor och av riksförsäkringsanstalten
10,000 kronor, riksförsäkringsanstalten icke äga regressrätt
gent emot trafikförsäkringsbolaget. Men saknade riksförsäkringsanstalten
regressrätt i ett dylikt fall, torde det också vara tämligen självfallet,
såväl att riksförsäkringsanstalten icke heller borde äga regressrätt,
örn skadan i nyssnämnda exempel uppgått till jämnt 30,000 kronor, som
ock att anstalten, örn skadan t. ex. taxerats till 25,000 kronor och ersättningen
enligt olycksfallsförsäkringslagen utgått med 8,000 kronor, endast
borde äga rätt till regress mot trafikförsäkringsbolaget för 3,000 kronor.
Hade trafiklörsäkringsbolaget i sistnämnda fall utbetalat 20,000 kronor
till den skadade, borde riksförsäkringsanstalten endast vara betalningsskyldig
för 5,000 kronor. En motsatt uppfattning än den av de sakkunniga
nu hävdade skulle leda till orimliga konsekvenser och i själva verket innebära
att riksförsäkringsanstaltens rätt skulle komma att i viss mån tillgodoses
på den skadades bekostnad. Riksförsäkringsanstalten hade visserligen
till stöd för sin uppfattning åberopat 15 § trafikförsäkringslagen,
men enligt de sakkunnigas förmenande kunde denna paragraf, som uteslutande
avsåge konkurrens mellan flera skadade personers rätt till skadestånd,
icke analogt tillämpas vid konflikt mellan en persons skadeståndsanspråk
och den ur samma persons skadeståndsanspråk härledda regressrätten.
De sakkunnigas ståndpunkt vore sålunda den att riksförsäkringsanstaltens
och därmed också de ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolagens
rätt till regress komme först i andra hand och att dessa anstalter följaktligen
vore betagna regressrätt i den mån densamma skulle inkräkta på
den rätt som genom trafikförsäkringslagen avsetts att bereda den skadade.

För egen del anförde föreningen: De skäl vilka de sakkunniga framhållit
till stöd för sin uppfattning kunde enligt föreningens mening icke
anses hava kommit till otvetydigt uttryck i motiven till trafikförsäkringslagen,
och det torde vara ovisst vilken ståndpunkt domstolarna vid prövning
av frågan kunde komma att intaga. Ett undanröjande snarast möjligt
av de uppkomna tvivelsmålen skulle från trafikförsäkringsbolagens sida
hälsas med synnerlig tillfredsställelse. Så länge spörsmålet icke vunnit sin
lösning, inträffade för trafikförsäkringsbolagen vanskligbeter vid handläggandet
av skadeärenden, i vilka de sammanlagda anspråken från den
skadade och den sociala olycksfallsförsäkringsinrättningen kunde förväntas
överstiga det belopp för vilket trafikförsäkringsbolaget skulle ansvara.
Ovissheten rörande styrkan hos den regressrätt som tillkomme den sociala
olycksfallsförsäkringsinrättningen förhindrade ofta trafikförsäkringsbolaget
att med den skadade träffa en snabb och ändamålsenlig uppgörelse
i fråga örn ersättningsbeloppet och sättet för dess utgörande. Särskilt

273

gällde detta i de icke sällsynta fall då, såsom i det nu förevarande, det vore
av värde för den skadade att kunna erhålla ett kapital för startande av en
verksamhet varå han kunde erhålla sitt uppehälle. Under det att de sociala
olycksfallsförsäkringsinrättningarna vore bundna av 1916 års lags detaljerade
ersättningsregler, ägde trafikförsäkringsbolagen möjlighet att, med
beaktande av de i varje fall föreliggande särskilda omständigheterna, på
lämpligaste sätt tillmötesgå den skadades önskemål. Framhållas kunde att
det framkomna spörsmålet örn regressrättens omfattning icke endast hade
avseende å de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarna utan även berörde
övriga olycksfallsförsäkringsbolag. Genom bestämmelse i försäkringsvillkoren
plägade nämligen dessa bolag i stor utsträckning förbehålla
sig regressrätt gent emot den för skadan ansvarige, och denna regressrätt
torde bolagen äga göra gällande mot trafikförsäkringsbolag som åtagit sig
ansvar för skadeståndsskyldighetens fullgörande. Därest de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarnas
regressrätt skulle anses hava den omfattning
som i detta ärende gjorts gällande från riksförsäkringsanstaltens
sida, syntes detta komma att medföra vissa olägenheter för trafikförsäkringsbolagen.
Den ofta under lång tid och i vissa fall under flera år efter
skadefallets inträffande kvarstående ovissheten örn storleken av den sammanlagda
ersättning som olycksfallsförsäkringsinrättningen kunde komma
att utgiva skulle under samma tid förhindra trafikförsäkringsbolaget
att med den skadade träffa slutlig uppgörelse. För att trygga sig mot förlust
skulle bolaget nödgas att, under tiden till dess olycksfallet slutligt
bedömts, innehålla så stor del av försäkringsbeloppet som vid ogynnsammaste
utveckling av skadefallet kunde beräknas tillkomma olycksfallsförsäkringsinrättningen,
och endast återstoden av försäkringsbeloppet skulle
kunna tillhandahållas den skadade. Under tiden kunde möjligheterna till
en för trafikförsäkringsbolaget såväl som för den skadade önskvärd och
ändamålsenlig slutuppgörelse bortfalla eller förminskas. I detta sammanhang
borde framhållas att enligt föreliggande prejudikat (Kungl. Maj:ts
dom nr 330/1932) av social olycksfallsförsäkringsinrättning regressvis
framställt krav örn utfående av kapitalvärdet av livränta, som inrättningen
tillerkänt skadad person, ogillats och endast förfallet belopp utdömts.
Det torde vara ovisst, örn trafikförsäkringsbolaget vid sin skadereglering
skulle behöva taga hänsyn till värdet av senare hos inrättningen
förfallande livräntebelopp vid fördelning av försäkringsbeloppet mellan
den skadade och inrättningen. Då frågan rörande omfattningen av den
skadades ersättningsrätt gentemot trafikförsäkringsbolaget under längre
tid måste hållas svävande, kunde detta för den skadade medföra en psykisk
påfrestning, som under ogynnsamma omständigheter kunde föranleda
uppkomsten av traumatisk neuros. För trafikförsäkringsbolagen medförde
dessutom en långvarig handläggning av skadefallen med därav föranledda

18— Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1035 års riksdag.

274

återkommande beslut och åtgärder för å conto-betalningar ökat arbete och
kostnader. Med hänsyn till vad ovan anförts syntes det vara ytterst önskligt
att förevarande spörsmål genom J. 0:s förmedling snarast erhölle sin
definitiva lösning i enlighet med den ståndpunkt som intagits i de sakkunnigas
utlåtande. — I detta sammanhang ville föreningen rikta uppmärksamheten
på en annan närstående fråga. Enligt vad som uppgivits
skulle bland de sociala olycksfallsförsäkringsinrättningarna den uppfattningen
råda att full betalning enligt 1916 års lags ersättningsregler måste
göras till den skadade, även örn han redan från ett trafikförsäkringsbolag
utbekommit full ersättning för det skadestånd vartill han till följd av bilolyckan
varit berättigad. Önskvärt vore att olycksfallsförsäkringsinrättningen
berättigades att taga hänsyn till trafikförsäkringsbolagets utbetalningar,
så att den skadade ej tillätes sammanlagt uppbära mera än den
honom ågångna skadan motiverade.

Styrelsen för De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening bereddes
härefter tillfälle att inkomma med yttrande och anförde i anledning härav
följande: Den olycksfallsförsäkringsinrättningarna enligt § 12 olycksfallsförsäkringslagen
tillkommande regressrätt innebure, liksom varje
annan sådan rätt, ett inträde i den skadades rätt och utgjorde således en del
av denna. Den vore därför också jämställd med den skadades återstående
anspråk. Detta framginge tydligt i alla de fall då olycksfallsförsäkrings
inrättning jämte den skadade samtidigt krävde den skadeståndspliktige.
vare sig dennes ersättningsskyldighet vore grundad på vållande eller oberoende
av vållande på stadgande i lag. Även för det fall att den skadeståndsskyldige
tagit försäkring för sitt ansvar, bleve förhållandet enahanda.
Försäkringsinrättningen konkurrerade jämsides med den skadade
örn såväl försäkringssumman som den skadeståndsskyldiges övriga tillgångar.
Och vid en dylik konkurrens torde tvivel icke råda att, örn nämnda
summa och tillgångar icke försloge till täckande av såväl försäkringsinrättningens
som den skadades krav, fördelningen å dem, där den skedde
enligt lag d. v. s. i konkurs, gåve dem andel i den skadeståndspliktiges bo
i förhållande till fordringarnas storlek. I enlighet härmed torde ock före
trafikförsäkringslagens tillkomst försäkringsbolag, som givit sådan ansvarsförsäkring
varom här vore fråga, ha fördelat försäkringssumman
mellan regressberättigat försäkringsbolag och den skadade. Det torde därvid
böra beaktas att, enligt § 25 lagen örn försäkringsavtal, regressrätt ej
tillkomme olycksfallsförsäkringsbolag i andra fall än då försäkringen
endast avsåge skadans verkliga belopp och sålunda icke en av skadans
storlek oberoende kapitalutfästelse. Ett dylikt bolags regressrätt inträdde
sålunda just i de fall då den motsvarade en del av den skadades skadeståndsrätt.
En dylik försäkring byggde bland annat på den även i lagen om
försäkringsavtal för sådana fall erkända principen att den skadade ej

275

skulle erhålla dubbel ersättning. Den omständigheten att denna regressrätt
kunde sägas vara härledd vore icke, på sätt de sakkunniga i sitt i ärendet
avgivna utlåtande syntes förmena, detsamma som att den vore sekundär
och hade sämre förmånsrätt än den skadades eventuella rätt till ytterligare
skadestånd. Förhållandet torde tvärtom vara det att regressrättens
begrepp just innefattade att den berättigade hade samma rätt som den
från vilken han härledde sitt anspråk. De sakkunnigas uttalande syntes
därför icke kunna innebära annat än att ifråga örn regressrätten för skadeståndsfordran
i allmänhet ett undantag från eljest tillämpade rättsgrundsatser
skulle föreligga, men för antagandet av ett dylikt undantag saknades
varje stöd såväl i rättspraxis som i gällande lagbestämmelser. Att detsamma
i själva verket vore för svensk rätt alldeles okänt framginge för
övrigt redan av vad ovan anförts örn de konkurrerande anspråken i konkurs.
Någon ändring i reglerna rörande regressrätten torde icke någon av
de bestämmelser som sedermera i 1916 års ansvarighetslag, olycksfallsförsäkringslagen
och försäkringsavtalslagen meddelats rörande omfattningen
av denna rätt i de i nämnda lagar avsedda fallen medfört. I den mån regressrätt
medgivits vore den uppenbarligen alltjämt av samma karaktär
som varje annan sådan rätt. Den till regress berättigade hade samma rätt
som den från vilken han härledde sin rätt och konkurrerade med varje
dennes fordringsanspråk å den skadeståndsskyldige, vare sig dennes skyldighet
vore grundad på lag, utfästelse eller vållande. Vad särskilt de två
förstnämnda lagarna beträffade hade den omständigheten att staten på
visst sätt säkerställt den skadades skadeståndsrätt ej avsett att innefatta
någon garanti därutöver. Äterstode då frågan örn trafikförsäkringslagen
medfört någon ändring i de regler rörande regressrätten för vilka ovan
redogjorts. Bortsett från § 20, som handlade örn trafikförsäkringsbolagets
egen regressrätt, innehölle lagen icke någon bestämmelse av beskaffenhet
att inverka på nämnda regler. Det läge därför närmast till hands att denna
lag lika litet som de ovan omförmälda vore avsedd att göra någon ändring
i den. Möjligen skulle kunna gjorts gällande att stadgandet i § 12
olycksfallsförsäkringslagen icke ägde tillämpning å trafikförsäkringsbolag
enligt 1929 års lag. Uttrycket i nämnda lagrum: Men, som----

oberoende av vållande enligt lag är skyldig utgiva skadestånd’ skulle
kunna sägas ej avse en trafikförsäkringsinrättning som vore pliktig på
grund av försäkring utgiva en ekvivalent för ett skadestånd. En dylik
ståndpunkt torde dock icke överensstämma med lagens mening, något som
otvetydigt framginge av förarbetena. I motiveringen till lagförslaget hade
ock uttryckligen utsagts att det för olycksfallsförsäkringsinrättnings rätt
att mot trafikbolaget föra regresstalan för utbekommande av vad i olycksfallsersättning
utgivits ej erfordrades någon bestämmelse. Försäkiingsinrättningen
hade sålunda otvivelaktigt regressrätt även mot tralikbola -

276

get. Nu hade emellertid gjorts gällande att just denna regressrätt skulle
vara av annan och sämre beskaffenhet än den olycksfallsförsäkringsinrättningarna
eljest tillkommande regressrätt, i det den först skulle kunna
göras gällande örn och i den mån något av försäkringssumman återstode,
sedan den skadade blivit därav tillfullo täckt för den skadeståndsfordran utöver
olycksfallsersättningen som han kunde äga. Denna uppfattning kunde
dock uppenbarligen icke vara riktig. Till en början borde beaktas det för
bedömandet av denna fråga mycket viktiga förhållandet att varje stöd
i lag saknades för antagandet av ett dylikt undantag i just detta fall från
eljest gällande regler. Det vore emellertid även att märka att ej heller
motiveringen till lagen lämnade något stöd för antagandet ifråga. Det av
de sakkunniga i deras vid remisskandlingarna fogade utlåtande åberopade
uttalandet: ’Har — — — — annat’ lärer icke innebära annat eller mera
än som följer redan av vanliga regler för flera fordringars konkurrens om
ett och samma förmögenhetsobjekt. Att det icke kunde avse att olycksfallsförsäkringsinrättningarnas
regressrätt för sådant fall skulle vara belt
utesluten torde vara uppenbart. Att i själva verket lagen, bur än motiven
tolkades, icke kunde givas sådan innebörd framginge för övrigt redan
därav att ett försäkringsinrättningens regresskrav, även örn försäkringssumman
nominellt täckte skadans hela belopp, skulle i händelse av trafikförsäkringsbolagets
konkurs enligt gällande förmånsrättsbestämmelser
med lika rätt konkurrera med den skadades eget återstående anspråk.
Såvitt styrelsen kunnat förstå vore följaktligen den av riksförsäkringsanstalten
i ärendet intagna ståndpunkten fullt överensstämmande med de
i saken tillämpliga lagarnas ordalag och med dittills gällande rättsgrundsatser.
Det kunde därvid anmärkas att det syntes fullkomligt likgiltigt,
huruvida § 15 trafikförsäkringslagen vore i förevarande fall tillämplig
eller ej, då den allenast gåve uttryck åt en även därförutan gällande princip
för fördelning mellan flera fordringsanspråk av en begränsad tillgång.
Riksförsäkringsanstaltens uppfattning torde emellertid vara icke bara formellt
utan även sakligt grundad. Det kunde icke hava varit statsmakternas
mening, då de till viss gräns säkerställt medborgarnas skadeståndsfordran,
att de fastställda gränserna skulle få överskridas, endast därför att säkerheten
på två sätt garanterats. Statsmakternas avsikt med sistnämnda lag
kunde med andra ord sägas ha varit att komplettera 1916 års lag så att,
även örn en person icke vid skadetillfället vore försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen,
han likväl skulle erhålla viss ersättning oberoende
av om den vållande vore solvent, men ej att, som fallet eljest ofta kunde
tänkas bliva, överkompensera redan enligt lag olycksfallsförsäkrade personer
genom från tvenne håll utgående ersättning. Antoges icke detta,
skulle därav följa att den som skadades vid biltrafik i arbete bleve vida
bättre ställd genom trafikförsäkringslagen än varje annan som drabbades

277

av sådan skada, ett förhållande som sistnämnda lag säkerligen icke avsett.
Uti det i remisshandlingarna ofta åberopade sakkunniguttalandet, sid. 42 i
proposition nr 201 år 1928, stöde även klart uttryckt att det syntes de sakkunniga
icke vara annat än rätt och billigt att den av bilägaren föranledda
skadan täcktes av den försäkring som bekostades av bilägaren och icke av
den försäkring som bekostades av för skadan belt främmande arbetsgivare.
Av detta uttalande skulle närmast framgå som hade lagstiftaren tänkt sig
att olycksfallsförsäkringsinrättningarnas regresskrav borde hava företrädesrätt
framför den skadades övriga anspråk, da ju i annat fall följden
just bleve den att för skadan helt främmande arbetsgivare bleve ersättningsskyldiga.
Ville man undvika en dylik orättvisa, torde i varje fall vara
nödvändigt att bibehålla regressanspråkets ovan angivna i allmänna regler
grundade lika rätt med eventuellt återstående skadeståndskrav. Till
samma slutsats komme man även från en annan synpunkt. Det vore nämligen
att märka att det tydligen vore socialpolitiska skäl som föranlett statsmakterna
att bestämma att ersättning icke borde överstiga 20,000 kronor.
Erhölle den skadade därför ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen,
som uppginge till minst 20,000 kronor, borde rätteligen någon ersättning
till honom icke utgå från trafikförsäkringsbolaget. Med godtagande av
denna uppfattning kunde det ifrågasättas huruvida icke trafikförsäkringen,
vid sådana fall där den skadade vore försäkrad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
och ersättning enligt denna uppginge till 20,000 kronor
eller däröver, i första hand borde komma den försäkringsinrättning tillgodo
som utgåve nämnda ersättning. Att den skadade ägde av den vållande,
därest denne vore solvent, uttaga skillnaden emellan ersättningen
enligt olycksfallsförsäkringslagen och vad han enligt bestämmelserna i
strafflagens 6 kapitel skulle äga utbekomma inverkade ej på detta förhållande.
Det vore här av vikt att statsmakterna genom socialpolitisk lagstiftning
icke engagerat sig för högre ersättning än vad den sociala olycksfallsförsäkringen
resp. de 20,000 kronorna gåve. Även av det nu sagda
torde således följa att det i varje fall vore nödvändigt att bibehålla regressanspråkets
ovan angivna i allmänna regler grundade lika rätt med eventuellt
återstående skadeståndskrav. Olycksfallsförsäkringsinrättningarnas
regressrätt utgjorde vidare en förutsättning för statsmakternas antagande
av den ekonomiskt för den enskilde arbetsgivaren synnerligen betungande
obligatoriska olycksfallsförsäkringen i vårt land. Man måste nämligen
principiellt uppfatta denna rätt såsom tillkommande den större eller
mindre arbetsgivaren såsom kompensation för de ekonomiska uppoffringar
honom ålagts genom den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen. Det
torde av detta skäl ej kunna bliva tal om att vare sig upphäva eller försämra
denna regressrätt. Så betydande belopp kunde i samband med den
ökade motorfordonstrafiken komma att tillfalla försäkringsinrättningarna

278

att ett borttagande av denna rätt skulle medföra icke oväsentligt höjda
försäkringspremier, särskilt med hänsyn till den omfattning i vilken biltrafiken
nyttjades i arbete. Även från den skadades synpunkt syntes vad
ovan anförts överensstämma med rätt och billighet. Tillämpades vanliga
rättsregler även för olycksfallsförsäkringsinrättningarnas regresskrav,
komme han i bättre ställning genom trafikförsäkringslagen än förut, även
örn han tillika omfattades av olycksfallsförsäkringslagen och den enligt
förstnämnda lag begränsade försäkringssumman ej täckte hela skadan.
Han ägde nämligen för sådant fall icke blott utbekomma olycksfallsersättningen
utan därutöver konkurrera med olycksfallsförsäkringsinrättningen
örn trafikförsäkringssumman och erhölle följaktligen i det angivna, här
aktuella fallet mer än vad han skulle fått, örn han ej varit olycksfallsförsäkrad.
Staten hade sålunda genom trafikförsäkringslagen de facto ytterligare
förbättrat arbetarens ställning i förhållande till icke arbetaren, även
för det fall att den av styrelsen och riksförsäkringsanstalten förfäktade
meningen vunne tillämpning. Med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört
syntes det styrelsen uppenbart att en lagändring i sådan riktning att
olycksfallsförsäkringsinrättningarnas regressrätt bleve en andra klassens
rätt, som endast kunde realiseras under förutsättning att den skadade av
försäkringssumman erhållit full kompensation, måste anses utesluten. Att
en ändrad tillämpning utan lagändring ej kunde grundas å ett av de sakkunniga
för utarbetande av förslaget till trafikförsäkringslag efteråt avgivet
utlåtande torde knappast behöva särskilt framhållas. Det läte sig ej
göra att utan vidare rubba en av den sociala olycksfallsförsäkringens
grundvalar eller att frångå den viktiga principen att skadan skulle täckas
av den försäkring som bekostades av ägaren till den skadevållande bilen,
och icke av en försäkring som bekostades av helt utomstående person.
Styrelsen ville slutligen i likhet med riksförsäkringsanstalten framhålla
som ett önskemål att trafikförsäkringens bestämmelse örn maximiersättning,
då skadeståndsanspråken överstege 60,000 kronor, strökes samt att
maximum av ersättning åt varje enskild skadad höjdes till 35,000 kronor.

Holmström anmärkte i ånyo avgivna påminnelser bland annat följande:
Socialförsäkringsbolagen hade fullständigt bortsett från, att den av dem
hävdade rätten i de ifrågavarande fallen skulle komma att delvis tillgodoses
på den skadades bekostnad, något som dock av de sakkunniga betecknats
som en orimlig konsekvens. Typiskt vore även resonemanget örn de
icke oväsentligt höjda olycksfallsförsäkringspremier som kunde bli en
konsekvens av ett underkännande aAf bolagens synpunkter. Det kunde väl
dock ej förnekas att, även under dylika förhållanden, trafikförsäkringslagen
kommit och komme att tillföra olycksfallsförsäkringsinrättningarna
betydande belopp. Man komme vidare ej ifrån det faktiska förhållandet
att genom trafikförsäkringslagen, och för övrigt redan genom 1916 års

279

lag, den genom biltrafik skadade kunde komma i en gynnsammare ställning
än vissa andra skadade, exempelvis den som skadats genom veloeipedtrafik.
Att denna den skadades förbättrade ställning på hans bekostnad
skulle försämras till olycksfallsförsäkringsinrättningarnas förmån
kunde icke ha avsetts.

Frågan i vilken mån försäkringsgivare, som utgivit ersättning i anledning
av inträffat försäkringsfall, är berättigad att härför bekomma gottgörelse
av tredje man, som förorsakat försäkringsfallets inträffande, är reglerad i
25 § lagen den 8 april 1927 örn försäkringsavtal. Bestämmelserna äro icke
desamma för skadeförsäkring och för personförsäkring. I förra hänseendet
stadgas i första stycket av paragrafen att, örn i följd av skadeförsäkring
försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren
ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, försäkringsgivaren
inträder i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig
att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke.
Enligt paragrafens andra stycke äger vid personförsäkring (liv-, olycksfalls-
eller sjukförsäkring) regressrätt ej rum, när s. k. summaförsäkring
föreligger, utan blott då avtalet avser ersättning med verkliga beloppet av
utgifter och förluster. Normerna i första stycket skola emellertid tillämpas
även beträffande den regressrätt som i sistnämnda fall förefinnes. Föreskrifterna
äro ej av tvingande natur. I försäkringsavtalet kan sålunda
förbehåll ske örn vidsträcktare regressrätt för försäkringsgivaren. Möjligheten
att så förfara utnyttjas ock i stor omfattning.

Ä avtal som slutits i enlighet med bestämmelserna i lagen den 17 juni
1916 örn försäkring för olycksfall i arbete äger lagen örn försäkringsavtal
ej tillämpning. Med avseende å försäkringsgivares regressrätt innehåller
1916 års lag för denne förmånligare regler än de för försäkringsavtal i allmänhet
gällande. Härutinnan heter det i 12 § andra stycket att vad försäkringsinrättning
enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka åter
av arbetsgivare som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan som
vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig utgiva
skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav
är berättigad till ersättning enligt denna lag. Inrättningen skall dock äga
att återkräva allenast vad ersättningstagaren varit berättigad att utbekomma
av den skadeståndspliktige. Av stadgandets avfattning framgår
att regressrätten enligt denna lag, liksom enligt lagen örn försäkringsavtal,
endast har härledd karaktär.

Den olika reglering som skett av regressrätten enligt iorsäkringsavtalslagen
och enligt 1916 års lag sammanhänger delvis med en annan skillnad

280

dem emellan. Sålunda innehåller sistnämnda lag uttryckligt förbud mot
kumulation av krav på ersättning enligt denna lag och anspråk på gottgörelse
som eljest kan tillkomma försäkringstagaren i följd av olycksfallet.
Det heter härom i första stycket av 12 § att, örn någon äger rätt till
ersättning enligt 1916 års lag, han ej är därav hindrad att göra gällande
det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av olycksfallet
må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning.

Enligt lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon skall ä
varje motorfordon, som är registrerat här i riket eller utan registrering
här brukas i trafik, finnas dylik försäkring. I 3 § samma lag stadgas att
trafikförsäkring å motorfordon skall dels för den, som på grund av skada
i följd av trafik med fordonet här i riket enligt lag är berättigad till skadestånd
av fordonets ägare, brukare eller förare, medföra rätt att utbekomma
skadeståndet av försäkringsgivaren, dels ock, i den mån försäkringsgivaren
ej gjort annat förbehåll, för försäkringstagaren gälla mot den ansvarighet
för skada, som kan för honom uppkomma i följd av sådan trafik.

— Erinras må att lagen örn försäkringsavtal är tillämplig jämväl å trafik
försäkring, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i 1929 års lag.

Av bestämmelserna i 12 § 1916 års lag framgår att, örn någon vid färd
med automobil varit vållande till att annan tillfogats skada av beskaffenhet
att skola ersättas såväl enligt olycksfallsförsäkringslagen som enligt
trafikförsäkringslagen, den skadelidande har rätt att vända sig mot den
skade vållande med krav på ersättning för den del av skadan som ej ersättes
honom enligt den förra lagen. Och likaså har den försäkringsinrättning

— riksförsäkringsanstalten eller annan i 4 § 1916 års lag avsedd inrättning

— som meddelat olycksfallsförsäkringen regressrätt mot den skadevållande
för vad inrättningen enligt denna lag fått utgiva till den skadelidande.
Å andra sidan ha föreskrifterna i 3 § första stycket trafikförsäkringslagen
till följd att härjämte rätt finnes såväl för den skadelidande
som för nyssnämnda försäkringsinrättning att i stället vända sig — den
skadelidande med sitt anspråk på skillnaden mellan skadesumman och
ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen samt inrättningen med sitt
legresskrav direkt mot den inrättning som meddelat trafikförsäkringen.

I sådana fall då beloppet av den skada som vållats icke överstiger den
maximisumma, 20,000 kronor, som försäkringsinrättning enligt 11 § 1929
års lag är skyldig utgiva, uppstå tydligen därvid ej några svårigheter.
Annorlunda ställer det sig emellertid då skadans värde överstiger nyssnämnda
belopp. Försäkringssumman lämnar i detta fall ej utrymme för
båda anspråkens fulla tillgodoseende. Från tralikförsäkringsanstalternas
sida har i avseende härå gjorts gällande att den inrättning som svarar
för olycksfallsersättningen skulle vara skyldig att träda tillbaka för den
skadelidande. Denne skulle städse äga utfå hela skillnaden mellan skade -

281

summan och det belopp som utgått i form av olycksfallsersättning. Och
den inrättning som utgivit sistsagda ersättning skulle erhålla gottgörelse
därför endast i den mån något återstode av trafikförsäkringssumman.
Riksförsäkringsanstalten och styrelsen för sammanslutningen av ömsesidiga
olycksfallsförsäkringsinrättningar ha däremot intagit den ståndpunkten
att inga bestämmelser funnes, varigenom deras regressrätt begränsats
i förhållande till den skadelidandes anspråk på ytterligare ersättning.
Båda anspråken skulle äga att likvärdigt konkurrera i försäkringssumman.

Att någon begränsning av angivet slag icke kan följa av de regler som
givits utanför trafikförsäkringslagens ram lärer vara tydligt. Väl har i
vissa utländska rättssystem upptagits en allmän föreskrift, av innehåll att
försäkringsgivare ej får till förfång för försäkringshavaren göra gällande
sitt anspråk mot skadevållaren. Utan stöd i positiv lag torde dock en dylik
regel knappast kunna antagas gälla. Och i vår rätt återfinnes ej någon
motsvarighet till föreskriften ifråga. Lagen örn försäkringsavtal får sålunda
antagas icke ha godkänt satsen att försäkringshavaren äger företräde
framför försäkringsgivaren, utan tillåta fri konkurrens mellan
deras anspråk. Lika litet har i 1916 års lag en dylik regel kommit till uttryck.

Det återstår alltså att besvara frågan, örn en dylik begränsning av
regressrätten kan härledas ur bestämmelserna i lagen örn trafikförsäkring.
Något särskilt stadgande härutinnan innehåller ej heller denna lag. De
sakkunniga, som utarbetat det förslag vilket legat till grund för lagen, ha
emellertid i sitt i detta ärende avgivna utlåtande förklarat att deras tanke
varit att den åsyftade inskränkningen ändå skulle gälla. Avgörandet lärer
vid dylikt förhållande bero på om det kan anses att denna de sakkunnigas
uppfattning framstått så otvetydig att den måste antagas också ha omfattats
av de lagstiftande myndigheternas vilja. En viss tveksamhet synes
härvidlag kunna råda. Det enda stadgande som i detta sammanhang kan
komma i fråga är den förut återgivna bestämmelsen i 3 § angående den
skadelidandes rätt på grund av trafikförsäkringen. Något klart uttryck
för den av de sakkunniga omfattade meningen synes dock lagtexten ej i
och för sig giva. Utan stöd av uttalande i motiven eller förarbetena i
övrigt lärer den därför näppeligen kunna godtagas. I detta hänseende ha
de sakkunniga åberopat den förut anmärkta punkt som upptagits å sid. 42
i propositionen till 1928 års riksdag. Huruvida domstolarna med ledning
av detta uttalande skola kunna anse sig berättigade att ur lagen utläsa en
sådan ståndpunkt som den av de sakkunniga omfattade torde dock vara
tvivelaktigt. Att av uttalandet draga någon bestämd slutsats i den riktning
att det för de lagstiftande myndigheterna stått klart att åt bestämmelsen
ifråga finge givas en dylik innebörd, synes i själva verket desto vansk -

282

ligare som ej heller från lagrådets sida något vägledande uttalande i
denna del förelegat. Framhållas bör ock att det ej synes uteslutet att de
sakkunnigas uttalande kunnat uppfattas såsom blott en hänsyftning på
den proportionella nedskärning regressanspråket under alla förhållanden
måste underkastas.

Vad nu anförts äger i första hand giltighet för det fall att den skadelidandes
anspråk på ersättning utöver 1916 års lag och det anspråk, som
tillkommer den inrättning vilken är betalningsskyldig för ersättningen
enligt denna lag, samtidigt stå i full utsträckning emot varandra. Det är
emellertid att märka att den nyssnämnda inrättningens anspråk enligt
andra stycket i 12 § 1916 års lag kan göras gällande endast i den mån beloppen
utgivits. Och det kunde då invändas att trafikförsäkringsinrättningen
ej skulle äga att mot den skadelidandes ersättningskrav till avräkning
å maximibeloppet enligt trafikförsäkringslagen åberopa jämväl
sådana belopp vilka först framdeles skola utgå på grund av olycksfallsförsäkringslagen.
En dylik tolkning synes dock knappast vara förenlig
med grunderna för bestämmelserna i första stycket av 12 § nyssnämnda
lag. Genom detta stadgande är tydligt angivet att ersättningen enligt 1916
års lag skall avräknas på det skadeståndsanspråk som enligt andra bestämmelser
skall utgå. Invändning härom är därför den skadevållande
befogad att göra, då krav mot honom reses från den skadelidandes sida.
Och därvid är han ingalunda inskränkt blott till sådan del av olycksfallsersättningen
som redan utbetalats. I fråga örn rätten att göra invändningar
mot den skadelidandes krav kan emellertid trafikförsäkringsinrättningen
ej vara sämre ställd än den skadevållande. Även för nu avsett fall
lära följaktligen de ovan anförda synpunkterna gälla.

Slutligen skall här anmärkas att det synes kunna starkt ifrågasättas,
örn den sakliga utredning som tidigare förebragts i förevarande ämne
överhuvud varit tillräckligt omfattande och djupgående för att frågan på
grundval därav kunnat tillfredsställande bedömas. Att spörsmålet kan ha
synnerlig betydelse för riksförsäkringsanstalten och därmed jämställda
inrättningar är efter vad som i detta ärende förekommit påtagligt. Å
andra sidan lärer det fall som föranlett den härstädes gjorda framställningen
giva belägg för att vissa skäl kunna anföras jämväl till förmån
för genomförandet av den avsedda begränsningen av regressrättens omfång.
Vilkendera synpunkten bör tillerkännas företräde lärer knappast
kunna utan ytterligare utredning avgöras. Med hänsyn till frågans vikt
och de uttalanden i ämnet som gjorts av de vid arbetet å trafikförsäkringslagstiftningen
anlitade sakkunniga synes det vara önskvärt att en dylik
utredning kommer till stånd.

På grund härav har jag funnit mig böra, med stöd av den befogenhet
min instruktion lämnar mig, i underdånighet framlägga nu berörda spörs -

283

mål för Eders Kungl. Majit, till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna
framställningen föranleda.”

Framhållas må liär att den uppfattning som av mig i förestående framställning
uttalats beträffande frågan, huruvida enligt gällande lagstiftning
vederbörande olycksfallsförsäkringsinrättning kunde anses skyldig
att träda tillbaka för den skadelidande, jämväl kommit till uttryck i
domar som meddelats av Stockholms rådhusrätt den 10 april 1934 och av
Svea hovrätt den 16 november samma år i mål mellan dels byggnadsingenjören
Kurt Alexander Lindell samt försäkringsaktiebolaget Holmia, ömsesidigt,
dels riksförsäkringsanstalten samt bolaget, angående ersättning för
skada i följd av automohiltrafik.

2. Framställning angående åtgärder till skydd för fastighetsägare
i vissa fall vid utmätning för skatt.

Den 4 maj 1934 skrev jag till Konungen följande!

”1 59 § utsökningslagen stadgas att, örn gäldenär ej är tillstädes, då utmätningsman
infinner sig för att verkställa utmätning för fordran, som i
54 § avses, men underrättelse därom, att utmätning för fordringen är sökt,
blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller anledning är att gäldenären håller
sig undan eller rest hort, förty att han väntar utmätning, gånge förrättningen
för sig utan hinder av gäldenärens frånvaro.

Enligt 60 § samma lag skall underrättelse, varom i 59 § sägs, för att anses
giltig, meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen,
av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldeuären
annorledes tillhanda eller ock, örn han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat
där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller
husfolk eller, örn de ej anträffas, anslagen å hans husdörr, vare det ock
gillt. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å
annan ort, än där han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning
uppgiven, hör underrättelse, varom nu är sagt, jämte uppgift å
förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt vid
utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum än
åtta dagar. Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt
ombud i orten, där utmätning skall ske, vare underrättelse, som nu är sagd,
ej av nöden.

7 § kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter
m. m. innehöll, att vid utmätning för utskyld eller avgift, varom i 1 § i förordningen
omförmäldes, skulle lända till efterrättelse utsökningslagens

284

föreskrifter om verkställighet av utmätning och vad därvid finge undantagas,
örn utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som till
följd av utmätning influtit, samt örn klagan över utmätningsmans förfarande,
dock att vad i utsökningslagen stadgades örn skyldighet lör borgenär
att i vissa fall förskjuta kostnad ej skulle äga tillämpning, samt att
utmätning även i den skattskyldiges frånvaro genast finge förrättas, utan
att sådan underrättelse, som i 59 och 60 §§ utsökningslagen omlörmäldes.
blivit honom meddelad.

I kungl, förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter örn
utmätning för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med
mera, vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1918 och varigenom
1878 års förordning upphävdes, upptogos bestämmelserna i sistnämnda förordnings
7 § uti andra stycket av § 4, vilket var av följande lydelse:

Vid utmätning enligt denna förordning lända till efterrättelse utsökningslagens
föreskrifter örn verkställighet av utmätning och vad därvid
undantagas må, örn utmätt egendoms försäljning, örn fördelning av medel,
som till följd av utmätning influtit, samt örn klagan över utmätningsmans
förfarande, dock att vad i utsökningslagen stadgas örn skyldighet för borgenär
att i vissa fall förskjuta kostnad ej äger tillämpning samt att utmätning
även i gäldenärens frånvaro genast må förrättas utan att sådan
underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad.
Är gäldenärens vistelseort känd, bör dock underrättelse med rekommenderat
tjänstebrev honom tillsändas sist tre dagar före förrättningen.

Den sedan 1878 förefintliga bestämmelsen, att utmätning även i gäldenärens
frånvaro genast finge förrättas, utan att sådan underrättelse varom
i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs blivit honom meddelad, torde hava tillkommit
i syfte att beträffande restindrivningen skulle tillämpas ett snabbare
och mera summariskt förfarande än vad för vanliga utsökningsmål
var avsett. Det i 1917 års förordning gjorda tillägget att, örn gäldenärens
vistelseort vore känd, underrättelse med rekommenderat brev borde honom
tillsändas sist tre dagar före utmätningen avsåg naturligen att härvid
bereda gäldenären något ökad trygghet.

Redan i början av den nya författningens tillämpning förspordes emellertid
från vederbörande klagomål, av innebörd att nyssnämnda stadgande
tillkommit utan att dess praktiska konsekvenser fullt kunnat överskådas.
Tillägget ifråga funnes sålunda omintetgöra vad man velat vinna med det
äldre stadgandet samt till och med föreskriva ett förfarande som i viss
mån vore mera betungande för förrättningsmannen än huvudbestämmelsen
i 59 och 60 §§ utsökningslagen.

I en den 12 april 1918 till J. O. inkommen skrivelse anförde underfogdarna
i Malmö: Med anledning av innehållet i det nytillkomna stadgandet
i § 4 restindrivningsförordningen hade förste stadsfogden i Malmö ålagt

285

underfogdarna att sända alla gäldenärer med känd adress underrättelse,
vilket avsevärt ökat underfogdarnas redan förut stora arbetsbörda. Då
underfogdarna förmenade att den citerade bestämmelsen avsåge sådana
fall där gäldenär veterligen vistades å annan ort än boningsorten, ansåge
underfogdarna den av förste stadsfogden förordade tillämpningen alltför
vidsträckt. Sedan underfogdarna förgäves vänt sig till överexekutor i
Malmö för erhållande av vederbörlig rättelse i anmärkta förhållanden,
hemställde de att J. O. måtte lämna dem besked örn rätta tolkningen av
och rätta sättet att tillämpa omhandlade lagbestämmelse.

Med anledning av skrivelsens innehåll inhämtade J. O. under hand upplysning
från de sakkunniga personer, vilka inom finansdepartementet biträtt
vid utarbetande av förslag till den nya restindrivningsförordningen,
ävensom från tredje stadsfogden i Stockholm. Denne upplyste därvid att
det nya stadgandet även för Stockholm medfört avsevärda olägenheter.

I skrivelse till förste stadsfogden i Malmö yttrade J. O. härefter att den
av underfogdarna förfäktade tolkningen syntes J. O. vara den rimligaste
och den som antagligen mest överensstämde med vad som varit avsikten
att i författningen uttrycka. Det ifrågavarande stadgandet i slutet av § 4
restindrivningsförordningen torde ha tillkommit av den anledning att
tidigare förekommit fall, då villaegendomar i Stockholms närhet blivit
utmätta, utan att i Stockholm bosatt ägare, vilkens adress varit känd, därom
underrättats. Lagrummets formulering syntes emellertid J. O. mindre
lycklig, då den sista punkten stöde i direkt motsats mot själva huvudstadgandet
i samma paragraf, vars innehåll hämtats från 7 § 1878 års förordning.
Enligt vad J. O. inhämtat hade bestämmelserna därutinnan i Jönköpings
län tolkats i enlighet med underfogdarnas i skrivelsen uttalade
mening.

Sedermera anförde tredje stadsfogden i Stockholm i en den 1 juni 1918
till J. O. ingiven skrift: Såsom § 4 restindrivningsförordningen vore avfattad
finge icke i gäldenärens frånvaro någon utmätningsåtgärd vidtagas,
utan att minst tre dagar före utmätningsdagen till gäldenären avsänts ett
rekommenderat brev med underrättelse, för så vitt gäldenärens vistelseort
vore känd. I de flesta fall då utmätning kunde komma ifråga vore denna
vistelseort känd. Det vöre endast i undantagsfall som utmätning kunde
ske, oaktat gäldenärens vistelseort vore okänd, såsom t. ex. då det gällde
utskylder för en obebyggd tomt. Till följd därav uppstode den egendomligheten
att vad som enligt paragrafens andra punkt skulle vara regel i verkligheten
bleve endast undantag. Det vore klart att ifrågavax-ande stadgande
medfört en högst betydande ökning av de expeditionen underlydande
uppbördsmännens arbete. Förut hade praxis varit att vederbörande uppbördsman,
innan utmätning gjordes, sökt gäldenären och, om denne icke
träffats, avlämnat ett kort med anmaning att, vid äventyr av utmätning,

286

senast viss dag inbetala ett visst belopp. För att icke allt för mycket öka
arbetet och för att hava fria händer att genast verkställa utmätning, där
sådant vore möjligt och lämpligt, hade det rationellaste nu varit att inhibera
avlämnande av kort och i stället till samtliga restskyldiga avsända
rekommenderade brev. Då antalet resterande kronoutskyldsposter år 1917
i Stockholm utgjorde 104,665, skulle enbart portot och rekommendationsavgiften
för dessa poster hava uppgått till 20,933 kronor. Därtill komme
emellertid 121,940 resterande pensionsavgifter, debiterade i samband med
kronoutskylder, samt 194,861 resterande kommunalutskyldsposter. Större
delen av pensionsavgifterna avsåge emellertid samma personer som kronoutskylderna,
och krävdes således icke några särkilda brev till denna del
eller 104,665. Till det överskjutande antalet pensionsavgifter, 17,275, måste
däremot rekommenderade brev avsändas, medförande en kostnad av 3,455
kronor. Härtill skulle läggas kostnaden för brev angående 194,861 kommunalutskylder
eller 38,972 kronor 20 öre. Alltså en totalkostnad av 63,360
kronor 20 öre. Och det värsta vore att denna stora kostnad icke skulle hava
medfört någon nytta vare sig för den restskyldige eller för stat eller kommun
annat än i några få undantagsfall. En minskning av antalet brev vore
alltså nödvändig. Det ändamålsenligaste syntes då vara att uppbördsmännen
skulle fortfara med sökande och avlämnande av anmaningskort och
inskränka avsändandet av rekommenderade brev till de personer som på
grund av vid sökandet inhämtade upplysningar eller enligt förut vunnen
kännedom ansåges kunna bliva föremål för utmätning. Detta förfarande
skulle visserligen föranleda en dubbel anmaning i ett stort antal fall, men
detta vore ju en mindre olägenhet. Då det gällde att i anslutning till denna
princip approximativt beräkna antalet brev per år, hade tredje stadsfogden
icke vågat stanna vid mindre siffra än 100,000 och hade därför beställt
blanketter och kuvert till detta antal. Kostnaden för desamma hade uppgått
till 2,303 kronor. Under tiden den 15 februari—den 1 april hade avsänts
36,738 brev. Kostnaden för porto och rekommendationsavgift för dem
hade utgjort 7,256 kronor 75 öre. Den nytta dessa brev medfört för de restskyldiga
torde hava varit ytterst ringa och icke stått i rimlig proportion
till kostnaden. En ganska stor del av breven hade kommit tillbaka såsom
’obeställbara’ och ’ej efterfrågade’, nämligen 5,958, motsvarande 16,21 % av
hela det avsända antalet. Det hade ock visat sig att antalet ’ej efterfrågade''
ökats under senare tiden, vilket gåve anledning till antagande att de restskyldiga,
sedan de genom bekanta fått veta vad dylika rekommenderade
försändelser plägade innehålla, icke brydde sig örn att avhämta sina brev
och att således procenten av återkomna brev komme att under den återstående
delen av året stiga ännu mera. Å andra sidan hade avsändandet av
dessa brev varit förenat med åtskilliga nackdelar. Först och främst hade
till följd av det ökade arbetet indrivningen försenats. Vidare hade indriv -

287

ningen försvårats därigenom att i en del fall personer, som icke haft annan
utmätningsbar tillgång än arbetslön, lämnat sin anställning, så snart det
rekommenderade brevet eller avis därom emottagits, och deras nya anställning
hade icke omedelbart kunnat uppspåras. Örn stadgandet varit så formulerat
att det inskränkt brevens avsändande till de fall, då tillgång, som
det kunde bli fråga örn att utmäta, funnes inom utmätningsmannens
distrikt, under det att gäldenären själv hade känd vistelseort utom distriktet,
hade stadgandet kunnat medföra praktisk nytta, obetydligt ökat arbetet
och föranlett ringa kostnader för stat och kommun. På grund av vad
tredje stadsfogden sålunda anfört ville ban, då ban erhållit kännedom örn
att behovet av en ändring av ifrågavarande stadgande blivit bragt inför
J. O., vitsorda nödvändigheten, vad Stockholms stad anginge, av dylik
ändring.

Av vad underfogdarna i Malmö och tredje stadsfogden i Stockholm anfört
syntes J. O. framgå att det ifrågavarande nytillkomna stadgandet vållat
vederbörande tjänstemän ett avsevärt ökat arbete, förenat med betydande
kostnad, utan motsvarande nytta. Stadgandet torde med sin dåvarande
avfattning vara alltför vidsträckt och syntes J. O. lämpligen böra
inskränkas i den riktning som tredje stadsfogden föreslagit, eller att gälla
endast för de fall då gäldenären bade sitt hemvist å annan ort än där utmätningen
skulle företagas. Under åberopande av 17 § i gällande instruktion
framlade härefter J. O. i skrivelse den 22 juni 1918 för Kungl. Majit
förhållandet till den uppmärksamhet Kungl. Majit kunde finna saken förtjäna.

Sedan statskontoret anbefallts att, efter hörande av K. B. i rikets samtliga
län, avgiva utlåtande över framställningen, anförde statskontoret i
yttrande den 23 januari 1919i J. Ois framställning bade närmast föranletts
därav att underfogdarna i Malmö med anledning av en mellan dem och
förste stadsfogden därstädes uppkommen meningsskiljaktighet rörande
tolkningen av nu ifrågavarande stadgande i § 4 kungl, förordningen den
14 december 1917 vänt sig till J. O. med hemställan att ban ville lämna besked
angående den rätta tolkningen av nämnda stadgande. Av de från
länsstyrelserna inkomna yttrandena framginge att ifrågavarande stadgande
visserligen på de flesta håll tolkades elter sin ordalydelse och att
alltså underrättelse till vederbörande skattskyldige, som resterat för utskylder,
meddelats i alla de fall där det varit fråga örn utmätning och den
skattskyldiges vistelseort varit känd, men att det dock i icke så få fall förekommit
att stadgandet tolkades på det sätt att underrättelse endast meddelats
den skattskyldige, för den händelse han haft sitt hemvist å annan
ort än där utmätningen skolat företagas, naturligtvis under förutsättning
att hans vistelseort varit känd. Att sistnämnda tolkning kunnat äga rum
torde ha sin förklaring i det stadgande som i § 4 restindrivningsiörord -

288

ningen intagits näst före sista stycket och enligt vilket utmätning finge
förrättas även i gäldenärens frånvaro, utan att underrättelse därom blivit
honom meddelad. Det förelåge sålunda uppenbarligen en bristande överensstämmelse
mellan de båda nu omnämnda stadgandena uti här ifrågavarande
paragraf. Tredje stadsfogden i Stockholm hade i sin till J. O. i
detta ämne ingivna skrift påvisat, hurusom en tillämpning av berörda
stadgande efter dess ordalydelse för Stockholms stads vidkommande medförde
en högst betydande kostnad för såväl staten som staden, utan att
någon däremot svarande nytta vunnes, och att så vore fallet även på
övriga håll inom landet vitsordades av de från länsstyrelserna inkomna
yttrandena. Av sagda yttranden framginge att icke mindre än 19 länsstyrelser
på nyss anförda skäl ansett sig böra tillstyrka en ändring i den
av J. O. föreslagna riktningen, nämligen att underrättelse örn förestående
utmätning för utskylder skulle meddelas den skattskyldige endast för det
fall att han hade sitt hemvist å annan ort än där utmätningen skulle företagas.
Endast en länsstyrelse, nämligen länsstyrelsen i Kristianstads län,
hade icke direkt förordat en ändring i nu förevarande avseende. Nämnda
länsstyrelse uttalade att det väl icke torde kunna förnekas att nu ifrågavarande
bestämmelse särskilt i större städer kunde vålla mycket arbete
och möjligen också vara till mera besvär än nytta, men länsstyrelsen ansåge
det emellertid vara uppenbart att den föreslagna ändringen måste
medföra en minskning i den trygghet för gäldenären som torde hava åsyftats
vid införande av ifrågavarande bestämmelse i 1917 års förordning.
I övrigt kunde anmärkas att länsstyrelsen i Uppsala län för sin del ansett
att det lagrum varom det nu vore fråga borde erhålla en något annan
lydelse än den som av J. O. ifrågasatts, på det att gäldenär måtte tidigare
än som föreslagits erhålla underrättelse örn utmätning, därest denna avsåge
fast egendom, och hade länsstyrelsen i sådant avseende avgivit följande
förslag: ’Har gäldenär sin hemvist å annan ort och är hans vistelseort
känd, bör dock underrättelse i rekommenderat brev till honom avsändas
senast å tredje eller, örn fast egendom skall tagas i mät, å sjätte dagen
före förrättningen.’ Vidare hade länsstyrelsen i Östergötlands län anfört
att nu ifrågavarande bestämmelse icke torde hava berett vederbörande
gäldenär avsevärd trygghet, men däremot för skatteindrivarna medfört
högst avsevärda olägenheter, och länsstyrelsen hade vid sådant förhållande
för sin del ej funnit hinder möta för att ifrågavarande stadgande antingen
helt och hållet bortfölle eller åtminstone inskränktes i den riktning som i
tredje stadsfogdens i Stockholm skrivelse angåves. Länsstyrelsen i Malmöhus
län hade, i likhet med vad landsfogden i länet uti infordrat yttrande
uttalat, gjort gällande att det syntes böra tagas i övervägande, huruvida
icke, örn stadgandet ifråga ej ansåges böra helt utgå, underrättelse varom
här vore fråga borde föreskrivas endast för det fall att utmätning av fas -

289

tighet ifrågasattes och ägaren bodde å annan, känd ort. En sådan begränsning
av föreskriften finge, enligt länsstyrelsens mening, anses så mycket
mera påkallad, som det väl ytterst sällan inträffat att utmätning och försäljning
för utskylder enligt förut gällande föreskrifter, som ej påbjudit
underrättelses meddelande, ägt rum beträffande annan egendom, utan att
gäldenären erhållit tillfälle att bevaka sin rätt. Slutligen hade länsstyrelsen
i Örebro län ansett sig böra hemställa att skyldighet för utmätningsman
att underrätta gäldenär örn förestående utmätning icke borde förekomma,
då gäldenären hade sitt hemvist inom annan kommun än den där
utmätningen skulle företagas, men denna ägde rum å gäldenärs arbetsplats
samt avsåge utmätande av hans avlöning för allmän eller enskild
tjänst. Vid bedömandet av denna fråga gällde det å ena sidan att söka
bereda gäldenären, d. v. s. i detta fall den skattskyldige, den trygghet och
säkerhet varpå han kunde göra anspråk, och å andra sidan tillgodose borgenärens,
d. v. s. statens och kommunens, intresse av att den fordran som
utmätningen avsåge verkligen bleve inbetald. Beträffande den frågan,
huru långt man borde tillmötesgå gäldenärens intressen härvidlag, ville
statskontoret erinra örn de uppfattningar som i sådant hänseende kommit
till uttryck vid behandlingen under urtima riksdagen 1918 av det utav
Kungl. Maj:t då framlagda förslaget till lag örn tillägg till lagen den 14
juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta. Enligt nämnda lag,
sådan densamma nu lydde, kunde dylik införsel endast ifrågakomma i
sådana fall där det gällde underhållsbidrag. Enligt vad som stadgades i § 3
av lagen skulle utmätningsmannen låta skriftlig underrättelse örn ansökning
rörande införsel bevisligen tillställas den underhållsskyldige med
föreläggande för honom att, där han hade något att invända mot ansökningen
eller att andraga beträffande de bestämmelser som vid beviljande
av införsel borde meddelas, inom viss kort tid muntligen eller skriftligen
avgiva yttrande, och vidare stadgades det i § 10 att, när införsel beviljats
eller beslut örn införsel jämkats eller upphävts, skulle underrättelse av utmätningsmannen
med posten avsändas till den underhållsberättigade och
den underhållsskyldige. I nyss omförmälda av Kungl. Majit till urtima
riksdagen år 1918 framlagda förslag örn införsel i avlöning, pension eller
livränta jämväl beträffande utskylder hade bibehållits skyldigheten för utmätningsman
att underrätta gäldenären, när ansökning örn införsel ingivits,
men någon vidare underrättelse skulle icke enligt förslaget komma
gäldenären till del. Riksdagen hade emellertid för sin del varit av en annan
uppfattning i detta hänseende och på förslag av andra särskilda utskottet,
som haft den förberedande behandlingen av frågan örn liand, vidtagit den
ändring i förslaget att underrättelse till gäldenär rörande ansökan örn
införsel i hans avlöning, pension eller livränta icke borde i något fall
ifrågakomma, och såsom skäl härför hade åberopats dels de stora kostnader

19 — Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1035 års riksdag.

290

som genom dylika underrättelsers meddelande skulle åsamkas staten och
kommunen, dels ock att införselinstitutets effektivitet kunde äventyras,
örn den skattskyldige på detta sätt erhölle underrättelse örn den mot honom
vidtagna åtgärden, enär han genom att omedelbart lämna den arbetsanställning
som han för tillfället innehade helt eller delvis kunde förtaga
åtgärden den verkan som med densamma åsyftades. Det syntes statskontoret
att man i detta fall icke i allmänhet kunde göra någon åtskillnad
mellan införsel i avlöning och utmätning. När således vid införsel i avlöning
ej någon underrättelse skulle lämnas gäldenären, torde sådan ej
heller höra ifrågakomma i händelse av utmätning av avlöning eller lösören
i allmänhet. Då det emellertid, enligt vad erfarenheten visat, vid utmätning
av fastighet kunde, örn gäldenären vore bosatt å annan ort än
där fastigheten vore belägen, uppstå sådana fall att gäldenärens rätt icke
bleve vederbörligen tillgodosedd, därest han icke i tillräckligt god tid
erhölle underrättelse örn att utmätning skulle företagas, torde för sådant
fall ett stadgande sådant som det av J. O. nu förordade vara av förhållandena
väl motiverat. Vad anginge den tid inom vilken gäldenär sålunda
borde erhålla underrättelse örn förestående utmätning å honom tillhörig
egendom ansåge statskontoret att den tid som i sådant avseende då gällde,
i det att underrättelse skulle tillsändas gäldenären sist tre dagar före förrättningen,
vore väl knappt tillmätt. Det torde icke möta någon svårighet
för vederbörande utmätningsmän att exempelvis senast åtta dagar före
utmätningsförrättningen till gäldenären avsända dylik underrättelse, varigenom
den senares intressen väl torde få anses vara tillräckligt tillgodosedda.
Med anledning av vad sålunda anförts finge statskontoret hemställa,
att sista stycket av § 4 kungl, förordningen angående föreskrifter örn utmätning
för krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter med mera
(restindrivningsförordningen) den 14 december 1917 måtte erhålla sådan
ändrad lydelse att i de fall, där utmätning skulle ske å gäldenären tillhörig
fast egendom som funnes å annan ort än där han hade sitt hemvist,
underrättelse jämte uppgift örn förrättningsstället borde med rekommenderat
tjänstebrev avsändas till gäldenären sist åtta dagar före förrättningen.

Vad sålunda förekommit föranledde Kungl. Maj:t att genom en den 24
januari 1919 utfärdad kungörelse förordna att sista punkten i andra stycket
av 4 § 1917 års restindrivningsförordning skulle erhålla följande ändrade
lydelse:

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes å
annan ort, än där han har sitt hemvist, bör dock underrättelse jämte uppgift
örn förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev avsändas till
gäldenären sist åtta dagar före förrättningen.

Bestämmelserna i 4 § andra stycket av 1917 års författning överflyttades

sedermera oförändrade till nu gällande Kungl. Maj:ts restindrivningsförordning
den 13 november 1931 och upptogos även där såsom andra stycke
i 4 §.

Tydligt är att de föreskrifter vilka sålunda gälla ej utgöra någon säker
garanti rför att utmätning av fast egendom, belägen utom ägarens bostadsort,
icke utan hans vetskap kan komma till stånd för gäldande av honom
för fastigheten påförda utskylder. Stadgandets effektivitet är bland annat
beroende därav att riktiga uppgifter förelegat rörande gäldenärens postadress.
Av inlägg i tidningspressen bar jag erfarit att på grund av bristfällighet
härutinnan i vissa fall rättsförluster vållats enskilda. Underrättelse
följd varav han blivit ur stånd att bevaka sin rätt. Genom härstädes anförda
klagomål har jag även fått direkt kännedom örn ett par sådana fall.

Den förlust som av här ifrågavarande anledning vållas vederbörande
fastighetsägare synes knappast stå i rimligt förhållande till vare sig den
försummelse som må ha ägt rum från hans sida eller det belopp för vilket
utmätning i allmänhet sker. Exempelvis har i ett av de fall som kommit
under min prövning en till 800 kronor värderad tomt till gäldande av
oguldna skattebelopp örn sammanlagt 3 kronor 50 öre sålts för en köpeskilling
av 150 kronor, vilket belopp till stor del åtgått för täckande av
exekutionskostnader. Vad jag i detta hänseende bemärkt har föranlett mig
överväga, örn det ej kunde vara möjligt finna en utväg varigenom, utan
förrättningsmannens oskäliga betungande, skyddet för fastighetsägare
utökades.

I avseende härå är till en början att märka att de fall varom nu är fråga
torde vara sådana, då ej någon skatt för inkomst av fastigheten utgått,
utan de utskylder som skolat erläggas grundat sig blott å taxeringen till
fastighetsskatt. Dylik taxering sker vanligen utan ledning av några uppgifter
från den skattskyldige själv. Och i den fastighetslängd som häradsskrivare
har att upplägga behöver endast den skattskyldiges namn angivas.
Ur fastighetslängden är sålunda i regeln icke någon adressuppgift att
hämta, när skatten skall debiteras.

Till grund vid debiteringen Rigges i stället den adressuppgift som skall
finnas i mantalslängden. Med hänsyn till gällande föreskrifter örn skyldighet
att avlämna mantalsuppgift kunde det väl tyckas att den i sistnämnda
längd antecknade adressuppgiften städse skulle vara tillförlitlig.
Enligt § 4 morn. 2 kungl, förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
åligger nämligen den som äger fast egendom inom annat
distrikt än det, varest han skall mantalsskrivas, att jämväl till mantalsskrivningen
i förstnämnda distrikt avlämna uppgift angående egendomen.

292

Oell dylik särskild mantalsuppgift skall även innehålla uppgift rörande
fastighetsägarens postadress.

Att fastighetsägare av okunnighet om gällande bestämmelser underlåter
att lämna mantalsuppgift enligt § 4 morn. 2 mantalsskrivningsförordningen
torde dock vara synnerligen vanligt. Särskilt synes sådant inträffa
i fråga örn obebyggda tomter och mindre så kallade sommarställen.
Följden härav blir naturligtvis lätt att mantalslängdens adressuppgift får
ett oriktigt innehåll. I fall som jag iakttagit har detta ytterst varit orsaken
till att utmätning av fastighet för gäldande av skatt skett utan att
ägaren nåtts av någon underrättelse.

Vad ovan antytts därom att i hithörande fall icke skolat utgå någon
inkomstskatt utesluter väl ej att det ändock kan föreligga sådan särskild
självdeklaration för taxering av inkomst som enligt vissa regler‘ägare av
fastighet har att avgiva till taxeringsmyndighet i det distrikt där fastigheten
är belägen. Någon tillgång till denna självdeklaration har emellertid
ej häradsskrivaren vid uppgörandet av fastighetslängd eller mantalslängd.
Åtskilligt synes därför vara att vinna, örn det tillsåges att, i alla de
fall då särskild självdeklaration avgivits, i denna lämnad adressuppgift
kunde därifrån införas även i fastiglietslängden. I själva verket har, efter
vad jag inhämtat, inom Stockholms län — varest fastigheter av angivet
slag äro jämförelsevis talrika — en anordning i detta syfte redan blivit av
länsstyrelsen anbefalld. Genom ett i februari 1934 utfärdat cirkulär till
samtliga taxeringsordförande inom länet har sålunda länsstyrelsen överlämnat
en inom landskontoret upprättad promemoria med vissa anvisningar
rörande taxeringsarbetet. En. av dessa anvisningar är av följande
lydelse:

Såsom gemensam regel vid förandet av såväl fastighets- som inkomsttaxeringslängderna
gäller, att adresser, som utom taxeringsdistriktet bosatta
skattskyldiga uppgiva i särskild självdeklaration, jämföras med i
mantalslängden eller fastighetstaxeringslängden uppgivna. Konstateras
därvid avvikelse eller att adress saknas i längderna, skall den i deklarationen
uppgivna adressen införas i taxeringslängdernas anteckningskolumn.
Därest fastighet fått ny ägare, införes dennes namn och adress i fastighetstaxeringslängden.

Möjligt är att det sålunda angivna förfarandet praktiseras även på
annat håll. Det synes dock angeläget att åtgärder vidtagas i syfte att likformighet
härutinnan åvägabringas beträffande samtliga taxeringsdistrikt
i riket. Framhållas må att de allmänna föreskrifter som gälla för taxeringsnämnderna
för närvarande ej innehålla stadgande av dylik innebörd.

Emellertid synes lämpligt att ej stanna vid den åtgärd som nu ifrågasatts.
Jämväl beträffande skyldigheten att avgiva särskild självdeklaration
äger med säkerhet ofta försummelse rum. Såväl på grund härav som
av andra orsaker torde alltjämt komma att föreligga fall där ovisshet örn

293

gäldenärens riktiga adress visar sig råda. Önskligt vore att även i dessa
fall något gjordes till skyddande av fastighetsägarens rätt. Väl är det sant
att dylika fall knappast kan väntas bli särdeles talrika eller avse mera
betydande värden. För den enskilde fastighetsägaren kan likväl förlusten
kännas påkostande nog. Att den dessutom nr hans synpunkt måste te sig
såsom i första hand beroende av en mindre tillfredsställande anordning av
skatteindrivningen gör ej saken mera tilltalande. För övrigt torde även
hänsynen till vederbörande tjänstemän kräva att örn möjligt denna konfliktanledning
undanröjes. Erfarenheten visar nämligen att en av hithörande
orsaker alstrad misstämning även vänder sig mot den tjänsteman
som haft till åliggande att vidtaga åtgärden ifråga och därigenom bereder
honom onödiga svårigheter i arbetet. Det är dessutom att märka att med
avseende å tillämpningen av bestämmelser av förevarande slag risken för
misstag och därmed förbunden ersättningsskyldighet å vederbörande
tjänstemans sida kan ligga nära.

Vid övervägande hur detta spörsmål lämpligen skall lösas synes måhända
såsom ett uppslag följande kunna övervägas: I sådana fall då
underrättelse örn den tillämnade utmätningen före verkställigheten därav
återkommit såsom obeställbar försändelse, och det sålunda är klart att den
uppgivna adressen är oriktig, skall förrättningsmannen ej äga att utan
vidare skrida till verkställighet. I stället skall det åligga honom att, där ej
sådan undersökning som han själv kunnat verkställa lett till något resultat,
göra anmälan örn förhållandet till länsstyrelsen. Först sedan dennas
medgivande erhållits, må utmätning företagas. Dylikt medgivande bör ej
av länsstyrelsen lämnas, förr än det tillsetts att de särskilda möjligheter
att få tillgång till nyare adressuppgifter, vilka kunna finnas, blivit begagnade.

Antalet fall, vari hänvändelse till länsstyrelsen sålunda skulle erfordras,
torde, på sätt redan framhållits, näppeligen kunna bli stort. Någon väsentlig
olägenhet synes därför anordningen ej behöva föranleda. För klarläggande
av frågan i vilken mån den nu förslagsvis skisserade eller någon annan
linje skall erbjuda framkomlig väg lärer emellertid vidare utredning,
genom vederbörandes hörande, vara av nöden.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för
Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhållanden och synpunkter,
till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.
”

Med anledning av denna framställning har Kungl. Majit den 23 november
1934 utfärdat dels kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § restindrivningsförordningen
den 13 november 1931 (se sv. f. nr 539), dels ock
kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 september 1928
med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet (se sv. f. nr 540).

294

3. Framställning angående sammanslagning av Mellersta Roslags
och Norra Roslags domsagor.

Den 13 augusti 1934 avlät t jänstförrättande justitieombudsmannen Ljunggren
till Konungen följande framställning:

”Efter framställning av J. O. föreslog Eders Kungl. Majit i den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
för budgetåret 1926—1927, att Uppsala läns södra och mellersta domsagor
skulle från och med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet i
denna fråga bland annat, att starka skäl talade för att göra domsagorna
så stora, att häradshövdingen erhölle tillräcklig sysselsättning med domargöromål
av mera kvalificerad art. Då domsagornas antal genom införande
av en dylik grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kunde väsentligt
nedbringas, bleve det möjligt att hålla häradshövdingens lön på en
nivå, som garanterade, att staten vid dessa viktiga sysslors besättande
kunde påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer. Därest en
rättegångsreform över huvud taget skulle uppbyggas på grundvalarna av
vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det knappast kunna råda något
tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot större domsagor.

Beträffande principfrågan, huruvida man borde redan då, i avvaktan på
förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering av de
judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, uttalade departementschefen,
att enligt hans mening en successiv domsagoreglering vöre i hög
grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av det slag processkommissionen
i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde fördelen av
ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader för befattningshavare
på indragningsstat, och det vöre givetvis av stor vikt ur
statsfinansiell synpunkt, att väl avlönad arbetskraft icke användes på
poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande av vederbörandes
kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna till större enheter
verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden i detta avseende,
vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla.

Riksdagen, som biföll propositionen i nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 bland annat, att riksdagen anslöte sig till den av departementschefen
uttalade meningen i omförmälda principfråga.

I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen nr 80 angående huvudgrunderna
för en rättegångsreform har frågan örn domsagoindelningen
även upptagits till behandling. Chefen för justitiedepartementet har vid
propositionens avlåtande framhållit, att den i propositionen ifrågasatta

295

organisationen av rättskipningen på landet med all sannolikhet torde låta
sig väl förena med den domsagoindelning vi för närvarande äga. Det förelåge
icke, anförde departementschefen vidare, någon anledning till antagande,
att häradshövdingen skulle komma att ställas inför en allt för betungande
arbetsuppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög grad växlande
storlek komme uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga. Salunda
syntes för de mindre domsagornas del organisationen visa sig alltför vid.
I fråga örn dessa mindre domsagor talade starka skäl för ett fortskridande
på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering av deras domkretsar.

Mot den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen framställdes
icke någon erinran vare sig i vederbörande utskott eller i riksdagen.

Den 24 juli 1934 har Eders Kungl. Majit beviljat häradshövdingen i
Mellersta Roslags domsaga Ernst Löfgren avsked från häradshövdingämbetet
från och med den 13 augusti 1934 och i sammanhang därmed förordnat,
att med åtgärder för återbesättande av häradshövdingämbetet i
nämnda domsaga skulle tillsvidare anstå.

Då med hänsyn till de principuttalanden, som gjorts i ovan omförmälda
fall, frågan örn de minsta domsagornas uppgående i större enheter torde i
fall av vakans höra hilva föremål för övervägande samt häradshövdingämbetet
i Mellersta Roslags domsaga nu är ledigt, tillåter jag mig härmed
upptaga frågan örn denna domsagas sammanslagning med den angränsande
Norra Roslags domsaga.

Mellersta Roslags domsaga utgör ett tingslag, omfattande Bro och Vätö
skeppslag, Lyhundra härad, Frötuna och Länna skeppslag samt Sjuhundra
härad. Domsagan gränsar i norr till Norra Roslags domsaga. I väster möter
domsagan, närmare bestämt med Sjuhundra härad, Stockholms läns västra
domsaga och i söder gränsar den till Södra Roslags domsaga.

Mellersta Roslags domsaga har tingsställe och kansli i Norrtälje. Norra
Roslags domsaga består av två tingslag, Väddö och Närdinghundra tingslag
med tingsställe i Häverösund och Frösåkers tingslag med tingsställe i
Östhammar, varest jämväl domsagans kansli är förlagt. Å samtliga tingsställena
finnas användbara tingshus.

Enligt statistiska centralbyråns uppgifter utgjorde folkmängden den 31
december 1933 i Mellersta Roslags domsaga 20,139 personer. Folkmängden i
Norra Roslags domsaga utgjorde vid samma tid 32,159 personer, därav i
Väddö och Närdinghundra tingslag 19,258 personer och i Frösåkers tingslag
12,901 personer. Då det icke är uteslutet, att fråga kan uppkomma örn
en sådan reglering av domsagorna att Mellersta Roslags domsaga eller del
därav lägges till Stockholms läns västra domsaga, vill jag här jämväl an -

296

maika, att folkmängden i sistnämnda domsaga vid 1933 års utgång utgjorde
21,514 personer.

Beträffande arbetsbördan i ovannämnda tre domsagor framgår av arbetsredogörelserna
för åren 1931—1933, att under nämnda tid årligen i genomsnitt
handlagts:

I i Mellersta Roslags domsaga:

tvistemål och brottmål......................................... 215

konkurser och konkursärenden...................................... 30

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 1239

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 451

1,935

II i Norra Roslags domsaga:

a) i Väddö och Närdinghundra tingslag:

tvistemål och brottmål.............................................. 237

konkurser och konkursärenden...................................... 29

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 804

andra ärenden, slutligt handlagda.................................. 412

1,482

b) i Frösåkers tingslag:

tvistemål och brottmål.............................................. 109

konkurser och konkursärenden...................................... 9

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 637

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 312

1,127

III i Stockholms läns västra domsaga:

tvistemål och brottmål.............................................. 435

konkurser och konkursärenden...................................... 56

lagfarts- och inteckningsärenden.................................... 1,503

andra ärenden, slutligt handlagda .................................. 433

2,477

I fråga örn de under treårsperioden 1931—1933 genom slutligt utslag avgjorda
målens beskaffenhet vill jag hänvisa till följande med ledning av
rättsstatistiken uppgjorda tabell.

297

		Tvistemål	Brottmål
Domsaga		Tred sko-vis av-dömda eller ome-delbart medgivna	Övriga d. v. s. tvistiga	S. k. straff -lagsmål (redovisa-de i rätts-stat. tab. 7 kol. 2—7.)	Övriga
Mellersta Roslags domsaga	1931	34	27	13	56
	1932	26	21	12	33
	1933	35	36	22	71
Norra Roslags domsaga	1931	59	31	33	95
	1932	55	34	35	160
	1933	65	44	47	247
därav i Frösåkers tingslag	1931	15	10	14	44
	1932	25	11	16	90
» » Väddö och Närdinghundra	1933	6	12	27	125
tingslag	1931	44	21	19	51
	1932	30	23	19	70
	1933	59	32	20	122
Stockholms läns västra domsaga	1931	106	51	26	120
	1932	89	44	29	151
	1933	74	45	\| 33	325

Såsom av de anförda siffrorna torde framgå, måste Mellersta Roslags
domsaga såväl till arbetsbörda som invånarantal anses tillhöra de mindre
domsagorna i riket. Då flera andra domsagor med ungefär lika stor folkmängd
och arbetsbörda ansetts för små att bestå såsom särskilda jurisdiktionsområden,
talar detta i och för sig för att även Mellersta Roslags domsaga
bör sammanslås med en angränsande domsaga. Den som därvid synes
i första hand böra komma i fråga torde vara Norra Roslags domsaga, vilken
för närvarande icke är så stor att den genom en dylik sammanslagning
uppkommande ökningen i arbetsbördan behöver medföra några egentliga
olägenheter.

Genom en sammanslagning av dessa domsagor skulle den nya domsagan
erhålla en folkmängd av omkring 52,000 personer. Även örn framdeles Norrtälje
stad med en folkmängd av inemot 5,000 personer kommer att införlivas
med domsagan, synas invånarantalet och arbetsbördan i densamma
dock icke bliva större än i många andra domsagor, sedan städerna i allmänhet
lagts under landsrätt.

Om en sammanslagning av Mellersta Roslags och Norra Roslags dom -

298

sagor redan ägt rum, skulle antalet mål, konkurser och ärenden i medeltal
årligen under ovannämnda treårsperiod i den nybildade domsagan hava
utgjort 4,544. Härvid är dock att märka, att i summan av redovisade mål
och ärenden ingår ett ej ringa antal före inställelsen förfallna mål, vilka
under år 1933 uppgingo i Mellersta Roslags domsaga till 66 och i Norra
Roslags domsaga till 60. För bedömandet av arbetsbördan i domsagorna är
emellertid målens beskaffenhet också av största betydelse. Antalet mål av
svårare beskaffenhet synes varken i Mellersta Roslags eller i Norra Roslags
domsaga vara synnerligen stort. Antalet genom slutligt utslag avgjorda
tvistiga civilmål utgjorde under år 1933 i båda domsagorna sammanlagt
80. Det stora flertalet av brottmålen torde vara att hänföra till
s. k. bagatellmål. Av arbetsredogörelserna framgår nämligen, att i det för
rättsstatistiken fastställda formulär 3 a, vilket upptager svårare brottmål,
för år 1933 redovisats brottmål, i vilka talan örn ansvar förts, till ett antal
av allenast 23 i Mellersta Roslags domsaga och 52 i Norra Roslags domsaga.
Belysande för arbetsbördan torde även vara, att antalet till år 1934
uppskjutna tvistemål och brottmål utgjorde vid Mellersta Roslags domsagas
häradsrätt 15, vid Väddö och Närdinghundra tingslags häradsrätt 17
och vid Frösåkers tingslags häradsrätt 9 eller sålunda vid samtliga tre häradsrätterna
sammanlagt allenast 41. Framhållas må även, att genom 1932
års inskrivningsreform domsagopersonalens arbete med lagfarts- och inteckningsärenden
icke oväsentligt förenklats.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att arbetsbördan i den nybildade
domsagan icke kan förväntas bliva alltför betungande.

Jämväl ur besparingssynpunkt kan en sammanslagning av ifrågavarande
domsagor anses önskvärd. Även örn i den nybildade domsagan måste,
förutom en förste och en andre notarie, anställas en sekreterare, torde nämligen
en besparing för statsverket uppkomma, då i vardera domsagan för
närvarande utgår avlöning av statsmedel till en häradshövding och en
förste notarie samt i Norra Roslags domsaga dessutom till en andre notarie.

Tanken på en sammanslagning av Mellersta Roslags och Norra Roslags
domsagor är icke ny. I det förslag till landets indelning i domsagor och
tingslag, som fogats vid det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade sakkunniga
avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska och
organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta rättegångsreformen,
har nämligen föreslagits, att dessa båda domsagor samt
Norrtälje stad skulle bilda en domkrets, benämnd Norra Roslags domsaga,
med tingsställe och kansli i Norrtälje samt bitingsställen i Östhammar
och Häverösund.

Över detta betänkande hava vederbörande tingslagsbor och häradshövdingar
avgivit yttranden. Härav inhämtas följande:

De tingshusbyggnadsskyldiga i Mellersta Roslags domsaga förklarade

299

vid sammanträde inför domsagans häradsrätt, att de icke funne någon
omorganisation av domkretsen vara för domsagans del av behovet påkallad.
Huruvida den ifrågasatta sammanslagningen vöre ur rättsvårdens
synpunkt lämplig, ansåge de tingshusbyggnadsskyldiga sig sakna förutsättningar
att bedöma. De anförde vidare följande: Vad anginge de ekonomiska
förhållanden, som skulle bliva en följd av domsagornas sammanslagning,
ville de tingshusbyggnadsskyldiga framhålla att, då den nya
domkretsens kansli skulle förläggas till tingshuset i Norrtälje och således
antagligen överflyttande av största delen av Norra Roslags domsagas och
rådhusrättens protokoll, fastighetshöcker och rotlar till tingshuset skulle
bliva ofrånkomligt, erforderligt utrymme komme att saknas i den nuvarande
kanslilokalen därstädes. En del utrymmen skulle måhända kunna
erhållas genom att för kansliändamål anpassa i tingshusets övervåning
befintliga rum, av vilka för närvarande ett användes till sammanträdesrum
för behandlingen av domsagans gemensamma angelägenheter av icke
juridisk art, två till sovrum för åklagare och nämnd samt två för notarierna.
Dessa rum skulle möjligen kunna ersättas genom anskaffande av
byggnad i närheten av tingshuset. Örn nämnda rum komme att tagas i anspråk
för en större domkrets, ansåge de tingshusbyggnadsskyldiga, att under
alla förhållanden ersättning för deras förlust borde beredas dem.

Häradshövdingen Löfgren anslöt sig i sitt yttrande, utan att särskilt beröra
den föreslagna regleringen av domkretsen, till ett av föreningen Sveriges
häradshövdingar avgivet principutlåtande över betänkandet.

De tingshusbyggnadsskyldiga i Frösåkers tingslag anförde vid sammanträde
inför domhavanden, häradshövdingen Gustaf Åberg, följande: Enligt
de tingshusbyggnadsskyldigas mening vore Norra Roslags domsaga i
fråga örn areal och folkmängd så stor, att någon utökning av densamma
icke borde ske. Skulle Mellersta Roslags domsaga anses för liten, syntes
det naturligare, att den sammanlades med Norrtälje stad än med Norra
Roslags domsaga. De tingshusbyggnadsskyldiga ansåge även att vid en
eventuell domsagoreglering hänsyn borde tagas därtill, att inom Norra
Roslags domsaga dyrbara tingshusbyggen under de senare åren ägt rum,
vilka skulle bliva till föga nytta, därest Norra Roslags domsagas kansli
förflyttades till Norrtälje. Vad särskilt tingshuset i Östhammar beträffade,
så torde det vara vida bättre utrustat än tingshuset i Norrtälje såsom plats
för ett domsagokansli. För att tingshuset i Norrtälje skulle bliva lämpligt
för det avsedda ändamålet finge antagligen den tillämnade nya domsagan
belastas med utgifter för dess utvidgning, medan det stora och dyrbara
tingshuset i Östhammar komme till användning endast vid tingstillfällen
några få gånger under året. Utom det att detta måste anses som en
misshushållning med en befintlig tillgång måste det för kommunerna i
Frösåkers tingslag, vilka nu årligen under en lång följd av år framåt med

300

dryga amorteringar hade att betala tingshuset, betraktas såsom synnerligen
hårt och onödigt betungande att hava blivit belastade med denna
utgift, örn icke någon däremot svarande nytta erhölles. Enligt uppgift av
förutvarande domhavanden i Norra Roslags domsaga, häradshövdingen
T. Ringenson, hade det varit först efter samråd med ordföranden i processkommissionen,
presidenten Hj. Westring, som tingshusbygget i Östhammar
företagits med tanke på och med hänsyn till att Norra Roslags domsagas
kansli för framtiden skulle bliva förlagt till Östhammar. Skulle nu
staten besluta en omreglering i enlighet med de sakkunnigas förslag och
således tingshuset i Östhammar icke komma till den användning som avsetts
för detsamma, ansåge de tingshushyggnadsskyldiga, att ersättning
för de onödigtvis havda kostnaderna borde komma kommunerna i Frösåkers
tingslag till godo av statsmedel eller byggnaden inlösas av staten.

Ombud för de tingshusbyggnadsskyldiga i Väddö och Närdinghundra
tingslag förklarade vid sammanträde inför domhavanden att därest sammanslagningen,
mot vilken åtskilliga av ombuden framförde invändningar,
komme till stånd, tingen i den nya domsagan i allt fall borde ordnas
så, att det bleve minst ett sammanträde i månaden i Häverösund. Ombuden
uttalade vidare, att de tingshusbyggnadsskyldiga icke ville genom
den föreslagna ändringen åsamkas några ökade kostnader. Några av ombuden
framhöllo, att de tingshusbyggnadsskyldiga nyligen iklätt sig stora
kostnader för tingshus i domsagan, vilka efter den föreslagna reformens
genomförande icke komme till full användning. Flertalet ombud uttryckte
emellertid den meningen, att det vore likgiltigt örn tingsstället läge i
Häverösund eller i Norrtälje, då det från deras hemsocknar vore ungefär
lika långt till båda platserna, men att befolkningen holle på gamla traditioner
och därför helst ville hava tingen kvar i Häverösund. Beträffande
domsagans kansli förklarade flertalet ombud, att det vore bättre, örn detta
vore förlagt i Norrtälje än i Östhammar.

Häradshövdingen Åberg anförde i avgivet utlåtande följande:

I fråga örn de blivande områdena för underdomstolarnas verksamhet
syntes det vara uppenbart, att de flesta av de nuvarande domsagorna
måste förstoras, örn den grundtanken i processreformen skulle kunna genomföras,
att arbetsuppgifterna i domsagan i betydligt större utsträckning
än nu vore förhållandet skulle fördelas mellan olika befattningshavare
efter uppgifternas mer eller mindre krävande art. Det syntes dock,
som i en del fall föreslagits allt för stora domkretsar. Så kunde dock näppeligen
anses vara förhållandet i fråga örn den föreslagna föreningen av
Norra Roslags domsaga med Mellersta Roslags domsaga och Norrtälje
stad. Emellertid syntes det vara nödvändigt, att en inskrivningsdomare
anställdes i den nya domsagan. De sakkunniga hade avvisat behovet av en
sadan med hänsyn bland annat till att överexekutorsgöromålen väntades

301

bliva föga betungande i den nya domsagan. Det torde dock vara antagligt,
att dessa göromål alltmera ökades med den allt större livaktighet i det
ekonomiska livet, som under de senare åren visat sig så gott som överallt
å landsbygden och vilken i nuvarande Norra Roslags domsaga särskilt
framträtt inom Väddö och Närdinghundra tingslag. Vidare vore de rena
domargöromålen i Norra Roslags domsaga redan för det närvarande så
betungande, att även örn de i den övriga delen av den blivande domkretsen
vore av betydligt lindrigare art, det ändock kunde befaras, att lagmannen
ej skulle medhinna att jämväl hava överinseendet över lagfarts-, intecknings-
och andra s. k. småprotokollsärenden. Såsom kansliort för den
nya domsagan hade föreslagits Norrtälje, och denna stad vore väl utan
all fråga den lämpligaste platsen härför. I de sakkunnigas förslag till domsagoreglering
syntes man emellertid hava tänkt sig, att i vissa fall länsgränsen
icke behövde följas vid bestämmandet av domsagans område. Därest
så vöre fallet, borde nog Almunge och Faringe socknar samt kanske
även Knutby socken avskiljas från den nya domsagan och förenas med
domsaga i Uppsala län. Befolkningen i dessa socknar hade nämligen sina
intressen inriktade på Uppsala såsom den centrala orten och hade ej alls
någon anledning i vanliga fall att resa till Norrtälje och än mindre till
Östhammar. En enda blick på kartan torde ock bekräfta detta. Under förutsättning
av att domsagan finge den av de sakkunniga föreslagna omfattningen
hade ju dock ombuden för de tingshusbyggnadsskyldiga i
nämnda socknar liksom så gott som samtliga ombud för de byggnadsskyldiga
i övriga delar av Väddö och Närdinghundra tingslag uttalat, att de
ansåge Norrtälje lämpligare såsom kansliort än Östhammar. De tingshusbyggnadsskyldiga
i Frösåkers tingslag hade, såsom naturligt vore, önskat,
att kansliet fortfarande skulle vara förlagt i sistnämnda stad. Därvid hade
bland annat åberopats ett yttrande av Åbergs företrädare i häradshövdingämbetet,
varav skulle framgå, att byggandet av det nu befintliga nya
tingshuset i Östhammar företagits med tanke på och med hänsyn till att
domarkansliet för framtiden skulle vara förlagt därstädes. Oavsett att vad
sålunda planerats naturligen icke kunde vara avgörande för bestämmande
av kansliorten för den nya domsagan, ville Åberg framhålla att, därest
man verkligen tänkt sig att häradshövdingen för framtiden skulle vara
bosatt i Östhammar, det förefölle anmärkningsvärt, att man ej vidtagit
några åtgärder för att skaffa lämplig bostad åt häradshövdingen, detta så
mycket mer som i Östhammar så gott som alldeles saknades bostäder, som
motsvarade moderna anspråk på sådana. Beträffande över huvud taget
förstoringen av domsagan så hade ju samtliga de hörda tingshusbyggnadsskyldiga
motsatt sig denna. Något bärande skäl mot den föreslagna regleringen
av domsagan syntes dock icke hava förebragts, och oviljan mot
förändringen bottnade nog huvudsakligen i vad ombud för Väddö och

302

Närdinghundra tingslags byggnadsskyldiga anfört, att befolkningen holle
på de gamla traditionerna. Det hade jämväl åberopats, att befolkningen
skulle genom förstoringen av domsagan och längre väg till domsagokansliet
få svårare att komma i personlig beröring med domaren och övriga
tjänstemän på kansliet. Att detta icke hade så stor betydelse, torde -— även
med fästat avseende vid de synnerligen dåliga kommunikationerna till
Östhammar — framgå därav, att under den tid av snart tre år, som Åberg
varit häradshövding i domsagan, blott cirka tio personer bosatta i Väddö
och Närdinghundra tingslag personligen besökt domsagans kansli i rättegångs-
eller småpappersärenden. Detta vore så mycket mer anmärkningsvärt
som gott två tredjedelar av arbetsbördan i domsagan såväl beträffande
egentliga rättegångsärenden som i fråga örn småpappersärenden
folie å ärenden från Väddö och Närdinghundra tingslag. I sammanhang
härmed torde höra framhållas, att, såsom det nu förefölle, kommunikationerna
till Östhammar icke torde inom rimlig tid så förbättras, att det
vore möjligt för domaren att etablera det personliga samarbete med advokater,
som enligt reformförslaget förutsattes skola äga rum. Att någon
rättsbildad advokat skulle bosätta sig i Östhammar, vore under nuvarande
förhållanden icke tänkbart. Slutligen hade framhållits såsom skäl mot den
föreslagna förstorade domsagan de två nya dyrbara tingshus, vilka invigts
för sitt ändamål, det i Häverösund för Väddö och Närdinghundra
tingslag byggda år 1923 och det i Östhammar för Frösåkers tingslag uppförda
år 1924. Befolkningen i domsagan komme att för dessa tingshus under
en längre tid framåt få dragas med dryga utgifter och det hade uttalats
farhågor för att efter den föreslagna förstoringen av domsagan
tingshusen ej skulle komma till full användning. Örn emellertid anordning
med bitingsställen på lämpligt sätt genomfördes och därvid särskilt beaktades
vissa av föreningen Sveriges häradshövdingar i sådant hänseende
framförda synpunkter, torde invändningen i denna del mot den föreslagna
organisationen av domsagan till största delen förlora sitt berättigande.

De skäl, som av tingslagsborna framförts mot en sammanslagning av
ifrågavarande domsagor, synas mig icke böra tillerkännas någon avgörande
betydelse. Hänsyn bör visserligen tagas till ortsbornas önskningar i
denna fråga, men rättskipningens ordnande torde dock vara ett så viktigt
statsintresse, att en i övrigt önskvärd reglering av domkretsarna icke
bör hindras av en mer eller mindre ensidig och delvis måhända mera på
känsloskäl än på sakskäl grundad mening hos bygdens befolkning.

Beträffande tingslagsindelningen i den nu ifrågasatta domsagan vill jag
till en början erinra, att det sedan gammalt varit ett önskemål att varje
domsaga skall bestå av ett tingslag, varigenom tillfälle till snabbare rättskipning
vinnes. Redan i ett år 1815 avgivet betänkande angående domstolarnas
organisation framhöll lagkommittén, att den främsta nödvän -

303

diga reformen för undanröjande av de nästan allmänt hörda och välgrundade
klagomålen över rättegångars långsamhet vore domsagornas omreglering,
så att varje domsaga komme att bestå av ett tingslag med ett tingsställe.
Därigenom bleve det möjligt för häradsrätterna att oftare sammanträda,
en gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden. En sådan
förändring vore enligt kommitténs mening ett nödvändigt grundvillkor
för en ordentlig och grundlig lagskipning.

I enlighet med denna uppfattning skulle det utan tvivel vara önskvärt,
att en av Mellersta Roslags och Norra Roslags domsagor nybildad domsaga
komme att utgöra allenast ett tingslag. Såsom tingsställe i detta
skulle knappast kunna ifrågakomma annan plats än Norrtälje. Men mot
en dylik anordning tala emellertid vissa skäl, från vilka man icke torde
kunna bortse. Med hänsyn såväl till den omständigheten, att de tingshusbyggnadsskyldiga
i Norra Roslags domsagas båda tingslag för endast ett
tiotal år sedan låtit för avsevärda kostnader uppföra nya tingshus i Östhammar
och Häverösund, som ock därtill att invånarna i Frösåkers tingslag
skulle få alltför lång väg till tingsstället i Norrtälje, torde i detta fall
en anordning med två tingslag i stället böra genomföras. Detta synes lämpligen
kunna ske på det sätt, att Frösåkers tingslag fortfarande får bestå
såsom eget tingslag med tingsställe i Östhammar samt Väddö och Närdinghundra
tingslag förenas med Mellersta Roslags domsaga till ett tingslag
med tingsställen såväl i Norrtälje som i Häverösund. En anordning
med tingsställe allenast i Norrtälje synes dock även för Väddö och Närdinghundra
tingslags del kunna godtagas som en nöjaktig lösning. Åtskilliga
socknar i nämnda tingslag torde hava bättre kommunikationer till
Norrtälje än till Häverösund. För invånarna i ett flertal av samma tingslags
socknar torde även Norrtälje utgöra en betydelsefull avsättnings- och
inköpsort. För dessa invånare i tingslaget är det uppenbarligen fördelaktigare
att få göra sina tingsresor till Norrtälje, som de för annat ändamål
än tingsuppvaktning kunna hava anledning att besöka, än till Häverösund.
Då emellertid tingslagets övriga invånare möjligen äro mera betjänta med
Häverösund såsom tingsställe samt det där befintliga tingshuset torde vara
i gott stånd, synes mig emellertid lämpligt att förlägga ett antal av det
nybildade större tingslagets allmänna sammanträden till Häverösund.

I Norra Roslags domsaga hållas för närvarande, förutom slutsammanträden,
årligen fem allmänna sammanträden i vartdera tingslaget, varjämte
i Väddö och Närdinghundra tingslag hållas fem och i Frösåkers
tingslag elva sammanträden med tremansnämnd. I Mellersta Roslags domsaga
hållas för närvarande, förutom slutsammanträden, tio allmänna
sammanträden örn året. Den nu ifrågasatta tingslagsindelningen får givetvis
icke medföra minskning av det nuvarande antalet rättegångstillfällen
i domsagorna. I det av Mellersta Roslags domsaga samt Väddö och När -

304

dinghundra tingslag nybildade tingslaget torde lämpligen böra hållas årligen
tio allmänna sammanträden i Norrtälje oell fem allmänna sammanträden
i Häverösund. Då mål från olika delar av tingslaget kunna handläggas
å vilket sammanträde som helst i tingslaget, oberoende av tingsstället,
torde härigenom i såväl nuvarande Mellersta Roslags domsaga som
Väddö och Närdinghundra tingslag en icke oväsentligt större snabbhet i
rättskipningen inträda. Med hänsyn till utökningen av de allmänna sammanträdenas
antal i sistnämnda tingslag synes behov av sammanträden
med tremansnämnd i det nybildade tingslaget knappast förefinnas. I Frösåkers
tingslag torde antalet tingssammanträden kunna fortfarande bibehållas
vid fem allmänna sammanträden och elva sammanträden med tremansnämnd.

Beträffande kansliet i den nya domsagan synes detta utan tvivel böra
förläggas till Mellersta Roslags domsagas tingshus i Norrtälje. Mellersta
Roslags domsaga har redan nu sitt kansli där och för Väddö och Närdinghundra
tingslag torde Norrtälje otvivelaktigt vara lämpligare kansliort
än den nuvarande, Östhammar. För invånarna i Frösåkers tingslag kommer
däremot kansliets förflyttning från Östhammar onekligen att medföra
en försämring. Emellertid synes olägenheten härav icke kunna bliva
av någon större betydelse. Flertalet ärenden hos domhavanden mellan
tingen torde nämligen av den rättssökande allmänheten kunna uträttas
per post eller telefon.

Örn jag alltså på sätt ovan utvecklats anser en sammanslagning av Mellersta
Roslags och Norra Roslags domsagor böra i första hand komma i
fråga, synes mig dock jämväl ett andra alternativ kunna tagas under övervägande.
Såsom förut nämnts gränsar Sjuhundra härad i Mellersta Roslags
domsaga intill Stockholms läns västra domsaga. Skulle tilläventyrs
den ovan ifrågasatta nya domsagan anses bliva alltför stor, synes Sjuhundra
härad, vars folkmängd utgör 4,870 personer, lämpligen kunna förenas
med Stockholms läns västra domsaga och återstoden av Mellersta Roslags
domsaga med Norra Roslags domsaga. Då antalet mål, konkurser och
ärenden i Stockholms läns västra domsaga under treårsperioden 1931—1933
utgjorde årligen i genomsnitt allenast 2,477, föreligger uppenbarligen icke
något hinder ur arbetsbördans synpunkt för en dylik reglering. I det ovan
omförmälda betänkandet den 29 augusti 1928 har visserligen föreslagits,
att Stockholms läns västra domsaga i sinom tid skall förenas med annan
domsaga i länet, men med den ständigt pågående folkökningen i domsagorna
omkring Stockholm torde måhända en annan reglering av domkretsarna
i västra och södra delarna av länet framdeles befinnas önskvärd,
varvid Stockholms läns västra domsaga skulle komma att bestå med utökning
från angränsande domsagor. I sådant fall skulle en införlivning

305

med domsagan redan nu av Sjuhundra härad möjligen underlätta en framtida
reglering av nämnda domkretsar.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke vid nu inträffad
vakans i häradshövdingämbetet i Mellersta Koslags domsaga åtgärder
böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats,
av sammanslagning av nämnda domsaga och Norra Koslags domsaga
eller eventuellt omreglering av dessa domsagor och Stockholms läns
västra domsaga.”

I utlåtande den 20 november 1934 har Svea hovrätt tillstyrkt förening
av Mellersta Roslags och Norra Roslags domsagor till en domsaga.

4. Framställning angående åtgärder för åstadkommande av likformighet
vid beräkning av strafftid, då avbrott i verkställighet
äger rum till följd av ny rannsakning.

I detta ämne avlät jag den 15 september 1934 till Konungen följande
framställning:

”1 3 § lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning
av strafftid stadgas bland annat att, örn den som skall undergå straffarbete
eller fängelsestraff genom rymning eller annorledes själv vållar avbrott
i straffets verkställighet, den tid varunder avbrottet äger rum ej må
inräknas i strafftiden.

Föreskriften äger betydelse bland annat för det fall att den som avtjänar
ett honom ådömt urbota straff därunder skall rannsakas för annat
brott än det varför han förut blivit åtalad och dömd. Verkställigheten av
det redan ådömda straffet måste då avbrytas, och intill dess nytt verkställbart
utslag föreligger blir därefter fången att behandla såsom rannsakningsfånge.
Dylikt avbrott i straffets verkställighet anses, även om
fången skulle bliva frikänd från ansvar för det senast åtalade brottet, vållat
av honom själv. Enligt ovannämnda lagrum får följaktligen den tid
varunder bestraffningen sålunda varit avbruten ej inräknas i strafftiden.
(Jfr J. 0:s ämbetsberättelse till 1923 års riksdag sid. 49 o. f. Se även Hagströmer,
Svensk straffrätt I sid. 414 not 1.)

Körande tillämpningen av ifrågavarande föreskrift för nu avsett fall
har i brist på uttryckliga bestämmelser tvekan visat sig kunna uppkomma.
Olika synpunkter ha sålunda framträtt, när det gällt att bestämma den
tidpunkt, då avbrottet i straffverkställigheten skall anses ha uppstått. Vilken
dag härvid skall vara avgörande blir uppenbarligen av betydelse för
beräkningen av det straff fången slutligen skall undergå. I praxis synes

20 — Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1935 års riksdag.

306

man alltefter förhållandena ha ntgått än från dagen för länsstyrelsens
beslut om fångens inställande till ny rannsakning, än från dagen för hans
överflyttande till fängelse i rannsakningsorten och än från dagen då han
faktiskt blivit inställd till rannsakning.

Erinras må i detta sammanhang att avräkningen från det nya samfällda
straffet skall ske vid straffets tillämpning. Någon skyldighet att fixera
storleken av det straffbelopp som skall avräknas åligger ej domstolen.
Understundom förekommer ändock att denna ej — såsom i allmänhet
lämpligen torde höra ske (jfr Hagströmer a. a. sid. 776 o. f. samt sid. 802)

— inskränker sig till en påminnelse därom, att vad av förra straffet redan
blivit utstått skall avräknas, utan ock anger storleken av det avräkningsbara
straffbeloppet, vare sig detta sker direkt eller genom att anmärka en
viss dag såsom den då avbrottet i straffverkställigheten ägt rum.

Den nu förevarande frågan har fått en viss belysning i ett rättsfall som

— dock ur annan synpunkt — refererats i Nytt juridiskt arkiv, årgång
1915, sid. 438. För detta rättsfall vill jag på grund härav nu i korthet redogöra.

Genom Kungl. Maj:ts utslag den 14 maj 1913 hade en person, H., dömts
för olika trolöshetshrott att i en bot undergå straffarbete i tre år. Detta
straff började H. avtjäna i centralfängelset å Härlanda den 16 maj 1913.
Den 23 mars 1914 förordnade emellertid länsstyrelsen i Kristianstads län
att H. skulle undergå rannsakning rörande konkursförbrytelse inför Södra
Åsbo och Bjäre häradsrätt. I samband härmed anhöll länsstyrelsen genom
skrivelse samma dag till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att H.
måtte få avbryta den pågående bestraffningen och för rannsaknings undergående
förpassas till kronohäktet i Ängelholm. Med anledning därav förordnade
sistnämnda länsstyrelse den 24 mars 1914 att straffarbetet skulle
från och med samma dag avbrytas och att H. skulle med nästa avgående
ordinarie fångtransport överföras till kronohäktet i Ängelholm. Direktören
vid centralfängelset anmodades härefter att med fångtransport följande
dag sända H. till nämnda stad.

Över detta beslut anförde H. besvär hos Kungl. Majit i justitiedepartementet.
I besvären anfördes bland annat: Avbrottet i verkställigheten hade
ej bort taga sin början förr än den dag H. avsänts från centralfängelset.
I själva verket hade han den 24 mars hållits till straffarbete under hela
den i fängelset vanliga arbetstiden och först vid dennas slut underrättats
örn länsstyrelsens resolution. Då däri förordnats att avbrottet skulle innefatta
även den 24 mars, hade strafftiden blivit obehörigen förlängd med
en dag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppgav i infordrat utlåtande
att länsstyrelsens i Kristianstads län skrivelse kommit förstnämnda länsstyrelse
tillhanda den 24 mars 1914 samt att enligt dennas mening det

307

straff som H. på grund av utslaget den 14 maj 1913 undergått bort omedelbart
efter skrivelsens emottagande avbrytas. Vid sådant förhållande syntes
vad H. anfört rörande tiden för straffets avbrytande icke förtjäna
avseende.

I avgivet utlåtande anförde J. K. att H:s yrkande, att avbrottet i straffverkställigheten
skulle räknas från och med den 25 mars 1914, borde prövas
i samband med förordnande örn fortsatt verkställighet av den avbrutna
bestraffningen eller eventuellt örn verkställighet av ett blivande
utslag i det mål vari H. då underginge rannsakning. Härefter förklarade
regeringsrätten genom utslag den 26 augusti 1914 att det ämne varom i målet
vore fråga icke kunde i förevarande ordning bliva föremål för Kungl.
Maj:ts bedömande och att besvären därför icke kunde till prövning upptagas.

H., som under tiden rannsakats inför Södra Åsbo och Bjäre häradsrätt,
dömdes av häradsrätten genom utslag den 4 maj 1914 för bedrägeri mot
borgenärer till straffarbete två år. Detta och det H. förut ådömda straffet
sammanlades jämlikt 4 kap. 10 § strafflagen till straffarbete fem år, dock
skulle å det sålunda bestämda straffet avräknas vad av förra straffet blivit
verkställt ''eller tio månader åtta dagar’ (d. v. s. tiden den 16 maj 1913 till
den 24 mars 1914). Hovrätten över Skåne och Blekinge, där besvär anförts,
bestämde i utslag den 6 juli 1914 det straff H. förskyllt till straffarbete
fyra år; dock skulle å det sålunda bestämda straffet avräknas vad av förra
straffet blivit verkställt. Högsta domstolen fann, efter besvär av H., genom
utslag den 6 oktober 1914 ej skäl göra ändring i hovrättens utslag.

Sedan högsta domstolens utslag ankommit till kronohäktet i Ängelholm
förordnade tillsyningsmannen därstädes i resolution den 8 oktober 1914
att strafftiden skulle börja samma dag och, därest laga hinder ej mellankomme,
sluta den 30 november 1917. Det förut avtjänade straffet beräknades
alltså enligt detta beslut till tio månader åtta dagar.

I resolutionen sökte H. ändring hos hovrätten över Skåne och Blekinge.
H. gjorde därvid gällande att bestraffningen avbrutits först den 25 mars
1914, då han överförts till kronohäktet. H. yrkade därför att den tid som
H. av det förra straffet avtjänat, då bestraffningen avbröts, måtte beräknas
till tio månader nio dagar samt att tiden för avbrottet i verkställigheten
av samma straff måtte avräknas å strafftiden. Hovrätten fann emellertid
i utslag den 13 november 1914 skäl icke hava förekommit, ledande
till ändring i resolutionen, och högsta domstolen, där H. besvärade sig
över hovrättens utslag, fastställde detta genom utslag den 30 september
1915.

På sätt förut antytts synes det även förekomma att i praxis andra tidpunkter
anses avgörande än de som enligt det nu återgivna rättsfallet tilllämpats
av de myndigheter som där varit i fråga. I en hit inkommen skri -

308

velse har sålunda häradshövdingen T. Ahlström fäst min uppmärksamhet
på spörsmålet och därvid anfört i huvudsak följande.

Genom utslag den 25 februari 1932 hade Göta hovrätt dömt förre slakteriarbetaren
S. A. E. Svensson för första resan den 28 december 1931 och
natten till den 29 samma månad å särskilda ställen delvis medelst inbrott
förövad stöld till straffarbete ett år. Hovrätten hade därjämte förklarat en
Svensson av Sunnerbo häradsrätt den 5 september 1930 villkorligt ådömd
straffdom, straffarbete tre månader, förverkad i följd varav Svensson
skulle hållas till straffarbete ett år tre månader. Under rannsakning vid
Konga häradsrätt med häktade J. O. V. Löf hade sedermera framkommit
att Svensson och Löf — innan Svensson blev dömd av hovrätten — gemensamt
förövat ett flertal stölder och inbrott. På framställning av målsägaren
hade då Svensson, som å centralfängelset i Malmö vid denna tid avtjänade
sitt av hovrätten ådömda straff, blivit utrekvirerad för att vid
Konga häradsrätt ställas till ansvar för nämnda tjuvnadsbrott. Efter förordnande
av länsstyrelsen i Malmöhus län hade därför Svensson den 3
april 1933 transporterats till Växjö för rannsakning inför Konga häradsrätt
den 6 i samma månad. Genom utslag den 11 maj 1933 hade sedermera
häradsrätten under Ahlströms ordförandeskap dömt Svensson för ett flertal
stölder eller inbrott under åren 1929—1931 till straffarbete tre år. I saknad
av kännedom örn annan dag då det straff, som Svensson avtjänat, blivit
avbrutet än den 3 april hade i utslaget beträffande Svensson upptagits
att straffet avbrutits nämnda dag, varjämte i utslaget föreskrivits att från
strafftiden tre år skulle avräknas den tid som Svensson till den 3 april 1933
kunde hava avtjänat av honom genom hovrättens utslag ådömt straff.
Emellertid hade Ahlström, sedan häradsrättens utslag å eftermiddagen
samma dag det avkunnats tillhandahållits direktören vid centralfängelset
i Växjö, erhållit telefonpåringning från denne med förfrågan rörande
dagen den 3 april. Fängelsedirektören hade därvid uppgivit att enligt
gällande praxis inom fångvården ett förut ådömt straff i händelse av ny
rannsakning enligt 4 kap. 9 § strafflagen ansåges avbrutet först i och med
det, att den tilltalade inställdes för den nya rannsakningen, d. v. s. i förevarande
fall den 6 april. På Ahlströms fråga örn särskild föreskrift däroril
funnes i de för fångvården gällande reglementen, hade Ahlström fått till
svar att så ej vore förhållandet. Då ovanberörda praxis i fråga örn beräknandet
av den tid som i händelse av återupptagen rannsakning kunde hava
avtjänats av ett redan förut ådömt straff säkerligen ej vore känd inom
domstolarna, och någon föreskrift därutinnan ej torde finnas, syntes erforderligt
att uttrycklig bestämmelse meddelades, på det att ej såsom i
förevarande fall skett annan dag bleve av domstolen angiven och föreskriven
för ett straffs avbrytande än vad enligt praxis inom fångvården
skulle komma att bliva förhållandet.

309

I anledning av innehållet i Ahlströms skrivelse har fångvårdsstyrelsen
anmodats att hit inkomma med utlåtande i ärendet. Efter verkställd utredning
har styrelsen i avgivet utlåtande anfört följande: Skulle fänge rannsakas
för nytt brott, hade vederbörande åklagare att hos länsstyrelsen i det
län, där fången förvarades, begära fångens inställande inför rätten. Förordnade
länsstyrelsen i enlighet med en dylik begäran, avbrötes tydligen
straffverkställigheten, och fången vore att betrakta såsom rannsakningsfånge.
Därest det fängelse, där fången förvarades, ej hade att mottaga
häktade som skulle rannsakas vid den ifrågavarande domstolen, förlängdes
den nya rannsakningstiden med tiden för överförandet till det fängelse,
där dylik häktad skulle förvaras. Nyssnämnda tid kunde bliva jämförelsevis
lång. Med hänsyn därtill hade understundom ett annat tillvägagångssätt
kommit till användning. Den länsstyrelse som mottoge begäran örn
fångens inställande inför domstol i och för rannsakning anhölle nämligen
hos fångvårdsstyrelsen örn fångens förflyttning till det fängelse, där
fången skulle såsom rannsakningsfånge förvaras, samt underrättade därjämte
länsstyrelsen i det län, där rannsakningen skulle äga rum, örn densamma.
Med detta tillvägagångssätt vunnes att straffverkställigheten
kunde fortgå ända till rannsakningens början. I förevarande fall hade tydligen
länsstyrelsen i Malmöhus län avsett att förstnämnda tillvägagångssätt
skulle komma till användning och att således straffet skulle avbrytas
den 3 april 1933. I den vid Malmöfängelset utfärdade fångsedeln hade
fången upptagits såsom straffånge i klass 3 under rubrik ''förflyttad till
centralfängelset i Växjö’. Därigenom hade emellertid direktören vid sistnämnda
fängelse bibragts den uppfattningen att straffverkställigheten
icke avbrutits utan skulle avbrytas först vid inställelsen till rannsakning.
Denna inställelse hade ägt rum den 6 april 1933, och direktören vid centralfängelset
i Växjö hade antecknat detta å det av Göta hovrätt den 25
februari 1932 meddelade utslaget, vilket, sedan fången förklarat sig nöjd
med Konga häradsrätts utslag den 11 maj 1933, jämte sistnämnda utslag
översänts till länsstyrelsen i Kronobergs län för erhållande av verkställighetsresolution.
I denna hade strafftidens längd beräknats med utgångspunkt
från att straffet avbrutits den 6 april 1933. Då straffverkställighet
avbrutits — tilläde slutligen fångvårdsstyrelsen — ankomme det på vederbörande
länsstyrelse att beräkna den återstående strafftidens längd och
för sådant ändamål bestämma, när avbrottet i straffverkställigheten skulle
anses ha ägt rum. Fångvårdsmyndighet hade ingen som helst bestämmanderätt
därutinnan.

I därefter infordrat yttrande har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört
följande: Prövning av fråga huruvida straffånge skulle utlämnas för
undergående av rannsakning för brott som begåtts innan han blivit dömd
för det brott, varför han avtjänade straff, tillkomme enligt kungl, kun -

310

görelse den 18 december 1823 länsstyrelsen i det län, varest det nya brottet
vore begånget, och hade länsstyrelsen därvid att beakta de omständigheter
som angåves i kungörelsen. Samtidigt stadgades emellertid i nämnda kungörelse
att, då målsäganden fordrade ny rannsakning, sådan ovillkorligen
skulle äga rum. Det vore med stöd av sistnämnda stadgande som länsstyrelsen
ansett sig befogad bestämma att straffarbetsfången Svensson
skulle avföras till centralfängelset i Växjö för länsstyrelsens i Kronobergs
län vidare förordnande. Med sitt nämnda beslut hade länsstyrelsen icke
avsett annat än att bestämma, att Svensson skulle förflyttas till centralfängelset
i Växjö för att genom länsstyrelsens i Kronobergs län försorg
bliva inställd till rannsakning inför Konga häradsrätt. Däremot hade länsstyrelsen
icke träffat något avgörande i fråga örn tiden för avbrytandet av
det straffarbete Svensson avtjänade. Länsstyrelsen hade nämligen förutsatt
att i enlighet med den hos länsstyrelsen tillämpade praxis straffverkställigheten
skulle fortgå, till dess fången inställdes till den nya rannsakningen.
Länsstyrelsen kunde för sin del icke annat än instämma i häradshövdingen
Ahlströms åsikt att tydliga bestämmelser vore erforderliga i
fråga örn tiden för straffs avbrytande i fall sådana som det föreliggande.
I praxis syntes frågan hava lösts så att straffet avbrötes den dag fången
inställdes för domstolen, men det kunde enligt länsstyrelsens mening icke
sägas att denna lösning vore självklar. Fastmera torde ur principiell synpunkt
även en sådan lösning som den att straffet skulle avbrytas, när
vederbörande länsstyrelse förordnade örn fångens utlämnande, kunna försvaras,
i betraktande av att ett dylikt förordnande kunde anses jämförbart
med ett beslut örn häktning. Länsstyrelsen hade följaktligen icke något att
erinra mot att frågan örn förtydligande av hithörande bestämmelser bleve
föremål för utredning och övervägande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har i avgivet yttrande anfört att, även
örn uttryckliga bestämmelser i fråga örn tiden för straffs avbrytande i
sådana fall som det föreliggande saknades, rådande praxis dock, såvitt
länsstyrelsen hade sig bekant, torde vara den att straffverkställigheten
fortginge till dess fången inställdes till den nya rannsakningen. Under
förutsättning att denna praxis vore enhällig förefölle det länsstyrelsen som
örn några särskilda föreskrifter knappast vore av nöden. Tillämpades åter
olika tillvägagångssätt vid länsstyrelserna, syntes enhetliga bestämmelser
böra givas.

På sätt i det föregående anförts finnas ej några särskilda regler beträffande
tidpunkten för avbrytande av verkställighet av straff, då fånge
skall inställas till ny rannsakning. Att härutinnan ej heller någon fullt
bestämd praxis utvecklat sig synes likaledes antagligt med hänsyn till vad

311

av den ovan lämnade redogörelsen framgår. Tydligen kan ett dylikt förhållande
vara ägnat att föranleda en viss ojämnhet med avseende å verkställigheten
av frihetsstraff. Jag vill därför ifrågasätta, örn ej bestämmelser
i ämnet kunna anses motiverade för åstadkommande av en tillräcklig
och betryggande ledning vid förevarande frågors avgörande och därmed
även säkerhet för fångars likformiga behandling i anmärkta hänseende.

På spörsmålet huru de av mig nu ifrågasatta bestämmelserna lämpligen
höra utformas, därest en blivande utredning föranleder till sådana, skall
jag här ej närmare ingå. Jag vill sålunda inskränka mig till att framhålla
angelägenheten av att därvid noga iakttages vederbörande fånges intresse
av att det faktiska avbrottet i straffverkställigheten icke kommer att äga
rum vid tidigare tidpunkt än föreliggande omständigheter ovillkorligen
betinga. I avseende härå lärer, i anslutning till vad fångvårdsstyrelsen
yttrat angående fånges överförande till fängelse i rannsakningsorten, uppmärksamhet
även böra ägnas frågan örn betydelsen därav att a sagda ort
ej finnes fängelse, där urbota straff må avtjänas.

Med den befogenhet som min instruktion lämnar mig får jag härmed i
underdånighet för Eders Kungl. Majit framlägga ovan anmärkta förhallanden
och synpunkter till den åtgärd som Eders Kungl. Majit må finna
framställningen föranleda.”

5. Framställning rörande stämpelbeläggning av bevis över gjord
anmälan enligt 6 § kungl, förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Den 16 november 1934 skrev jag till Konungen följande!

”1 en till mig insänd skrift anförde landsfiskalen i Degerfors distrikt
H. Åström följande.

Enligt 6 § första stycket kungl, förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker ålåge det,
i fall där ej rätt till utskänkning av alkoholfria drycker ändå funnes eller
länsstyrelsens tillstånd därtill skulle inhämtas, den som ville bedriva utskänkning
av alkoholfria drycker att därom göra anmälan, i vad avsåge
landet, hos landsfiskalen. Vidare föreskreves i andra stycket av samma
paragraf att, örn anmälan skett i vederbörlig ordning och hinder som avsåges
i 4 § 2 mom. andra stycket nämnda förordning icke förefunnes, bevis
skulle utfärdas därom att anmälan behörigen skett, med angivande tilllika
varest utskänkningsrättigheten finge begagnas. I fråga om stämpeloch
lösenbeläggning av dylikt bevis rådde olika åsikter. Sålunda belädes
det i vissa och måhända flertalet landsfiskalsdistrikt med stämpel såsom
''Bevis, annat’ med 1 krona, under det att å andra håll stämpelbeläggning
skedde såsom för ''Bevis rörande anmälan örn idkande av handel eller annat

312

näringsyrke’ med 6 kronor. I förstnämnda fall uttoges lösen med 1 krona
50 öre under det att i sistnämnda fall lösen i allmänhet icke torde debiteras.
Med åberopande härav anhölle Åström nu örn mitt utlåtande angående
den stämpel- och lösenavgift som rätteligen borde utgå för expedition av
ifrågavarande slag.

Sedan jag i anledning av denna framställning infordrat utlåtande av
statskontoret överlämnade statskontoret med yttrande den 18 oktober 1934
en inom statskontoret i utredningssyfte upprättad promemoria, i huvudsak
av följande innehåll:

Rätten till utskänkning av alkoholfria och därmed jämförliga drycker
regleras genom kungl, förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Bestämmelserna i
denna förordning (§§ 4—6) ha, såvitt nu är i fråga, följande innebörd. Har
åt någon meddelats tillstånd till utskänkning av rusdrycker eller pilsnerdricka
i viss lokal eller å viss plats, följer därmed utan vidare rätt till utskänkning
av alkoholfria drycker. Vidare får den som anordnat en allmän
sammankomst eller tillställning, vilken icke är av sådan natur som avses i
förordningen den 10 juni 1932 angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser
i § 13 av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868,
därvid utan tillstånd eller anmälan utskänka alkoholfria drycker. I övriga
fall fordras antingen tillstånd eller anmälan till utskänkning. Gemensamma
förutsättningar för att tillstånd skall meddelas eller bevis örn gjord
anmälan skall utfärdas för sökanden äro att han skall vara dels myndig
och icke i konkurstillstånd, dels ordentlig och i övrigt lämplig för rörelsens
utövande.

Tillstånd meddelas av länsstyrelse, medan bevis örn anmälan utfärdas i
Stockholm av Ö. Ä., i annan stad av magistrat och på landet av landsfiskal. ''

Tillstånd erfordras:

1. Då länsstyrelse efter framställning av magistrat eller kommunalfullmäktige
förordnat att dylik utskänkning inom viss kommun icke får äga
rum utan tillstånd. (Så för närvarande i Stockholm.)

2. I vissa specialfall, omnämnda i 5 § 1 mom. andra stycket.

3. För utskänkning inom kasernområde och dylikt.

I övriga fall fordras blott en anmälan.

Saväl ansökan örn tillstånd som anmälan skola göras skriftligen samt
vara åtföljda av de intyg som behövas för att styrka att sökanden uppfyller
ovan omförmälda gemensamma fordringar. Tillika skall sökanden
angiva platsen där utskänkningen skall bedrivas. Härförutom fordras, innan
prövning av tillstånd kan ske, att yttranden inhämtats från nykterhetsnämnd
och från landsfiskal eller magistrat. Dessa yttranden böra innehålla
ett klart avstyrkande eller tillstyrkande. Sedan företager länsstyrelsen
en både saklig och formell prövning av frågan örn tillstånd, var -

313

efter, om tillstånd beviljas, tillståndsbevis utfärdas. Vid anmälan däremot
är myndighetens prövning främst av formell natur, ehuru den i 1925 års
förordning införda nyheten att myndigheten skall undersöka, huruvida
sökanden är känd för ordentlighet samt prövas i övrigt vara lämplig till
rörelsens utövande, även givit prövningen en saklig innebörd. När anmälan
skett, skall bevis till sökanden utfärdas. Det är stämpelbeläggningen
av detta sistnämnda bevis, varom förfrågan nu gjorts.

1925 års förordning föregicks närmast av förordningen den 9 juni 1905
angående försäljning av tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.
En av skillnaderna mellan dessa båda författningar är att 1905 års förordning
icke medgav kommun någon rätt att efter framställning hos länsstyrelsen
få anmälningsplikten utbytt mot skyldighet att söka tillstånd.
Anmälningsförfarandet var med andra ord enligt den äldre författningen
av större betydelse än nu. Tillika infördes genom 1925 års förordning den
fordran på vissa personliga kvalifikationer hos sökanden som tidigare angivits.
(Kungl. Maj:ts prop. år 1925 nr 141, sid. 15.) — I 1905 års förordning
gåvos liksom i förordningen av 1925 icke några anvisningar för stämpelbeläggningen.

1905 års förordning och den samma dag utfärdade förordningen örn försäljning
av vin och öl hade efterträtt kungl, förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning av vin, maltdrycker, kokat kaffe och andra tilllagade,
icke spirituösa drycker, vilken såsom framgår av rubriken avsåg
både alkoholhaltiga och alkoholfria drycker. § 8 mom. 1 i denna förordning
hade följande lydelse:

Vill någon särskilt, utan samband med rättighet till utskänkning av vin
eller maltdrycker, mot betalning hålla allmänheten tillhanda kokat kaffe,
te, choklad eller andra tillagade, icke spirituösa drycker, gore därom skriftlig
anmälan, i stad hos magistraten och på landet hos kommunalnämndens
ordförande och länsmannen i orten, med bifogande av betyg örn god frejd
och uppgift å det ställe, där försäljningen skall äga rum. över gjord anmälan
bör bevis meddelas av kommunalnämndens ordförande utan lösen
samt av länsmannen eller magistraten emot lösen, som för bevis örn ingivande
av handlingar i allmänhet är stadgad.

Genom 1905 års författning utbrötos sedermera bestämmelserna örn utskänkning
av svagdricka samt motsvarande bestämmelser för de alkoholfria
dryckerna till en särskild författning. Som villkor för rätt till utskänkning
fordrades här i regel endast anmälan. (Se prop. nr 102 till 1905
års lagtima riksdag.) Hade anmälan behörigen skett, skulle, som det hette
i 3 § 1 morn., ’där ej annorlunda föreskrives, meddelas bevis, att anmälan
behörigen skett’. Föreskriften örn att bevis skulle meddelas överflyttades
således från 1885 års förordning, men de däri givna bestämmelserna örn
erläggande av lösen för beviset bortföllo. Emellertid torde denna ändring

314

ha varit av enbart redaktionell natur. (Jämför nyss nämnda prop. sid. 22.)
Då frågan örn stämpelbeläggning av bevisen icke med ett ord berörts i
propositionen eller i övrigt synes i riksdagen lia varit föremål för debatt,
lärer man kunna utgå från att en likartad stämpelbeläggning av bevisen
för anmälningar enligt 1905 års förordning skulle ske som för bevisen enligt
1885 års förordning.

Sistnämnda förordning hade föregåtts av kungl, förordningen den 18
september 1874 angående villkoren för försäljning till förtäring på stället
av vin, maltdrycker, kokat kaffe och andra tillagade, icke spirituösa drycker.
I denna förordnings 8 § 1 mom. återfinnes ordagrant bestämmelsen
''emot lösen, som för bevis örn ingivande av handlingar i allmänhet är stadgad’.
Ursprunget till föreskriften var den därförut gällande kungl, förordningen
den 7 december 1866 i samma ämne, där den med enahanda lydelse
upptagits i 1 §.

Vid tolkningen av sagda bestämmelse torde först böra klargöras vad som
menats med lösen. Därmed torde lia avsetts betalningen för expeditionen i
dess helhet, alltså summan av expeditionslösen och stämpel. Någon ändring
i då gällande stämpelförfattning, medförande stämpelfrihet för ifrågavarande
bevis, företogs nämligen ej. Vid bestämmelsens införande gällde
kungl, kungörelsen den 23 november 1866 angående stämpelpappersavgiften
samt vad vid kontrollen och uppbörden därav bör iakttagas. Beviset
var en handling som utgavs av länsmän och magistrater och torde därför
lia hänförts till 5 §:s första avdelning under den enda tillämpliga rubrik
som kan ifrågasättas: ''Alla andra utgående handlingar, ävensom avskrifter,
för varje ark, 25 öre.’ Den i försäljningsförordningen givna anvisningen
örn att beviset skulle beläggas med lösen, som för bevis över ingivna
handlingar i allmänhet är stadgad, hänvisade under sådana förhållanden
tydligen till den då gällande lösenförordningen av den 30 november
1855, närmare bestämt till dess tredje paragraf, rubriken ''Bevis, Diarii-,
eller över ingivande av handling’, första avdelningen, som bestämde lösenbeloppet
till 50 öre.

Den ovan återgivna bestämmelsen i 1866 års stämpelkungörelse upptogs
oförändrad i de närmast därpå följande författningarna i ämnet. Först i
kungl, kungörelsen örn stämpelpappersavgiften den 29 september 1876
skedde en mindre ändring, då genom införandet av rubriken ''Gravationsbevis’
nyssnämnda rubrik i stämpelförordningen fick lydelsen ''Annat bevis,
ävensom alla andra utgående handlingar, samt avskrifter för varje
ark’. Stämpelbeloppet höjdes på samma gång till 50 öre. Vid nämnda tidpunkt
torde nu ifrågavarande bevis utan tvekan vid stämpelbeläggningen
ba hänförts under rubriken ''annat bevis’, enär någon särskild rubrik motsvarande
lösenförordningens ''Diariibevis’ icke infördes.

De därpå följande stämpelpapperskungörelserna medförde icke några
ändringar av betydelse för denna fråga. Så var däremot fallet med kungl.

315

förordningen den 6 september 1883 angående stämpelavgiften. Visserligen
bibehölls rubriken ''Bevis, annat’, men vid sidan härav upptogs en ny rubrik,
''Bevis rörande anmälan örn idkande av handel eller annat näringsyrke’.
Denna rubrik synes efter ordalagen kunna passa ganska väl in på
förevarande slag av bevis. Till grund för författningen låg ett av skatteregleringskommittén
avgivet betänkande av den 13 september 1882. I
nämnda betänkande sid. 271 hade upptagits till behandling frågan örn
stämpelbeläggning av bevis rörande anmälan örn rätt till idkande av näring.
Kommittén hade därvid föreslagit ''att stämpel till belopp av 2 kronor
skall utgöras för anmälan jämlikt kungl, förordningen den 18 juni
1864 örn idkande av handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering’.
Med anledning härav upptogs utan särskilt yttrande i prop. 1883,
nr 7, den i 1883 års förordning intagna, ovan återgivna bestämmelsen angående
stämpelbeläggning av bevis örn anmälan rörande handel m. m. Av
bevillningsutskottets utlåtande nämnda år, nr 6, framgår att någon utvidgning
av bestämmelsen till att avse andra anmälningar än dem, som
skulle ske enligt 1864 års näringsfrihetsförordning, aldrig blivit ifrågasatt.
En stämpelbeläggning av ifrågavarande bevis efter nämnda rubrik
torde därför vara utesluten, trots att en sådan tolkning i och för sig förefaller
möjlig vid jämförelse med den i prop. 1919 nr 381 sid. 19 o. f. förebragta
utredningen.

I 1883 års stämpelförordning infördes också en annan nyhet av intresse.
Rubriken ''Diariibevis'' upptogs nu såsom särskild rubrik, dock med hänvisning
till ''Bevis, annat’. Av riksdagsbehandlingen framgår emellertid att
detta icke innefattade någon ändring i sak utan blott ett förtydligande. Bevillningsutskottet
uttalade härutinnan att till lättnad vid stämpeltariffens
användande borde näst efter rubriken ''Burbrev'' införas en särskild hänvisning
rörande ''Diariibevis'', varigenom tydligare framginge att sistnämnda
handlingar vore underkastade den för ''Bevis, annat’ stadgade
stämpeln. (Se bevillningsutskottets betänkande 1883 nr 6, sid. 8.)

De efter 1883 års förordning tillkomna stämpelförordningarna innehålla
icke några ändringar eller nyregleringar av betydelse för ifrågavarande
spörsmål, dock att kungl, förordningen den 15 juni 1922 höjt stämpeln för
''Bevis, annat’ från 50 öre till 1 krona.

Av den nu lämnade utredningen torde framgå att bevis rörande anmälan
örn utskänkning av alkoholfria drycker, åtminstone intill ikraftträdandet
av förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria
och därmed jämförliga drycker, i stämpelhänseende varit att betrakta som
diariibevis. I och med ikraftträdandet av 1925 års förordning föreligger
däremot en viss anledning till tvekan. Då sistnämnda författning tillerkänt
vederbörande myndigheter en viss prövningsrätt (se prop. 1925 nr 141, sid.
15) samt tillika öppnat möjlighet för överklagande, när anmälan icke upp -

316

tagits, förefaller det ej vara fullt tillfredsställande att bevisen i stämpelhänseende
skola betraktas som diariibevis. Som emellertid inga särskilda
bestämmelser givits, synes en stämpelbeläggning av bevisen som diariibevis
icke kunna föranleda erinran.

Vid gjord förfrågan örn bland landsfiskalerna i Stockholms närhet rådande
praxis vid stämpelbeläggning av förevarande bevis har inhämtats
att anmälningarna diarieföras samt att bevisen givas en formulering som
närmast hänför dem till diariibevis, ehuru de i lösenavseende behandlas
som ''annat bevis’.

Ett förtydligande av stämpelförordningens bestämmelser i förevarande
hänseende torde böra ske.

Under åberopande av denna promemoria anförde statskontoret i sitt yttrande
följande: Den första motsvarigheten till ifrågavarande anmälningsbevis
syntes ha varit den i 1 § kungl, förordningen den 7 december 1866 angående
villkoren för försäljning, till förtäring på stället, av vin, öl, kaffe
eller andra icke spirituösa drycker givna bestämmelsen, i vilken det bland
annat hette att bevis över gjord anmälan örn dylik försäljning skulle meddelas
''emot den lösen, som för bevis över ingivna handlingar i allmänhet
stadgad är’. Denna anvisning hänförde sig tydligen till 1855 års lösenförordnings
bestämmelser örn lösen för diariibevis. Som vid nämnda tidpunkt
i stämpelförordningen icke fanns någon särskild rubrik, motsvarande lösenförordningens
''Diariibevis’, torde anmälningsbeviset vid stämpelbeläggningen
ha hänförts till rubriken ''Alla andra utgående handlingar, ävensom
avskrifter’. Då enligt vad som framginge av utredningen i de efter 1866
nytillkomna stämpelförordningarna icke företagits någon ändring eller införts
någon ny bestämmelse, som kunde leda till att ifrågavarande bevis
vid stämpelbeläggningen skulle behandlas på annat sätt än som diariibevis,
syntes bevisen enligt den nu gällande stämpelförordningen böra stämpelbeläggas
som ''Bevis, annat’. Beaktas borde dock att genom 1925 års försäljningsförordning
en i viss mån saklig prövning ålagts vederbörande
myndighet vid upptagandet av förevarande slag av anmälningar, i det att
en undersökning av sökandens personliga kvalifikationer föreskrivits. Bevisen
ifråga hade därigenom i viss mån ändrat karaktär. Det skulle därför
kunna ifrågasättas, huruvida de numera icke borde stämpelbeläggas enligt
andra grunder än tidigare. Som icke i förevarande sammanhang någon
ändring vidtagits i stämpelförordningens bestämmelser, förmenade likväl
statskontoret att anmälningsbevisen fortfarande borde stämpelbeläggas såsom
diariibevis. Det syntes emellertid statskontoret böra tagas under övervägande,
huruvida icke den ändringen borde genomföras att ifrågavarande
anmälningsbevis i stämpelförordningen upptoges under särskild rubrik,
eventuellt med förhöjd stämpelavgift.

317

På sätt av handlingarna i detta ärende framgår synas föreskrifterna i
gällande stämpelförordning giva utrymme för en viss tvekan, när det gäller
att bedöma frågan under vilken rubrik man har att hänföra bevis örn
anmälan enligt 6 § kungl, förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning
av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Visserligen kan
jag för min del ansluta mig till den uppfattning härutinnan at vilken statskontoret
i sitt utlåtande givit uttryck. Det synes mig emellertid vara av
vikt att föreskrifterna inom ifrågavarande område äro till sitt innehåll så
klara att de icke kunna av myndigheter, vilka knappast äga möjligheter
till någon mera djupgående undersökning i ämnet, med skäl göras till föremål
för skiljaktig tillämpning. Av hänsyn till den rättssökande allmänheten
framstår kravet härå i detta fall så mycket mera befogat som skillnaden
mellan stämpelbeloppen blir avsevärd, örn den ena eller den andra
tolkningen tillgripes. I likhet med statskontoret finner jag därför att det
väl kan ifrågasättas att stämpelförordningen i nu angivet hänseende förtydligas.
Såsom statskontoret anfört lärer då ock tagas under omprövning
frågan örn bevisets art och vilka särskilda föreskrifter ur denna synpunkt
må vara påkallade beträffande storleken av den stämpel som skall uttagas.
Huruvida i detta sammanhang någon ändring även hör ske med avseende
ä bestämmelserna i kungl, förordningen den 7 december 1883 angående
expeditionslösen torde därvid likaledes komma under bedömande.

Med stöd av den befogenhet min instruktion lämnar mig får jag för
Eders Kungl. Majit framlägga ovanberörda spörsmål, till den åtgärd Eders
Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.”

V. Inspektionsresor under år 1934.

Under år 1934 har jag verkställt inspektion av vissa domstolar och andra
myndigheter inom Stockholms län.

I övrigt ha, under den tid jag efter vad förut nämnts åtnjutit ledighet
från ämbetets utövning, inspektioner verkställts av min suppleant och
efterträdare, vilken företagit ämbetsresor till Södermanlands, Kronobergs
och örebro län.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda diariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kommer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

318

VI. Under år 1934 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1934 — däri inbegripna
15 av tryckfrihetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 807.

Vid 1934 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning
härstädes ........................ oi

Under år 1934 hava anhängiggjörts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 489

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av......140

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 710

Till jämförelse härmed må erinras att antalet balanserade och inkomna
ärenden mot tjänstemän uppgick under år 1932 till 660 och under år 1933

till 792.

Av berörda 710 ärenden hava under 1934:

1) såsom återkallade avskrivits..................................... P0

2) till annan myndighet överlämnats............................... 8

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla........................ 134

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits................. 224

5) utan åtgärd avskrivits .......................................... 165

6) till åtal hänvisats............................................... p4

7) föranlett annan åtgärd än åtal.................................. 97

8) föranlett framställning till Kungl. Majit........................ 2

och äro vid 1934 års slut:

9) i avbidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................................. 44

10) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande.......... 7

11) på prövning beroende .......................................... 5

Summa 710

Under år 1934 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 14 ärenden,
varav ett ärende avsett sex personer, beslutits anställande av åtal mot
tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot
av annan anledning mot ....

319

17
2

Summa 19

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) ledamöter i rådhusrätt för felaktigt förfarande vid handläggning av
ärende rörande årsstämning (sid. 160 o. f.);

2) styresman vid interneringsanstalt för återfallsförhrytare för felaktigt
förfarande i avseende å granskning av internerads brevväxling (sid. 103

o. f.);

3) landsfiskal för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän åklagare
(sid. 92 o. f.);

4) landsfiskal för missbrukande av tjänsteställning såsom allmän åklagare
(sid. 140 o. f.);

5) extra landsfiskal för det han utan laga skäl tagit en person i förvar
för fylleri (sid. 114 o. f.);

6) borgmästare för försummelse i fråga örn granskning av anteckningar
i fastighetsbok (sid. 146 o. f.);

7) häradsskrivare för utfärdande av felaktigt bevis;

8) landsfiskal för olaga kvarhållande av en för brott misstänkt person
(sid. 170 o. f.);

9) ordförande i hästpremieringsnämnd för tagande av obehörig ersättning
för tjänsteförrättning;

10) ordförande i taxeringsnämnd för förgripliga yttranden i tjänsteskrivelser
(sid. 155 o. f.);

11) extra fjärdingsman för övergrepp mot anhållen person (sid 195 o. f.);

12) häradshövding för obehörig förklaring att anstånd enligt lagen angående
villkorlig straffdom vore förverkat;

13) biträdande domare för felaktiga bevis; och

14) landsfiskal för felaktigt förfarande i utmätningsärende.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Maj:t meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens bos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställ -

320

ningar hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1934 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
bos Kungl. Majit anbängiggjorda ärenden, vilka vid 1934 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1934,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1934 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning över
ärenden, som bos Kungl. Majit anbängiggjorts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1934 och vari under år 1934 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1935.

R. GYLLENSWÄRD.

Gösta Stenlund.

321

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1935.

Tim, RIKSDAGEN.

Kommittén, har under år 1934 haft att pröva 14 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Gör varje ort, fabrik och hamn till en fästning
mot krig och fascism!”, ”Ungdom i frihet och slaveri”, ”Manskapsbladet.
Centralorgan för Sveriges Revolutionära Militärmanskap. Nr 1.
Juni 1934.”, ”Soldater i kapitalismens armé bliv Soldater i socialismens
armé.”, ”Kamrat!”, ”Karl XII lät utmäta bondens sista ko”, ”Slå ut krigshetsarna.
Ungdom gör er plikt.”, ”Transportarbetare! Ni fraktar Kanoner
och Ammunition.”, ”Sorn rovdjur lurar de imperialistiska rövarstaterna
på Sovjet-Unionen”, ”Manskapsbladet. Centralorgan för Sveriges Revolutionära
Militärmanskap Nr. 3. 1 sept. 1934.” (indragen 2 gånger), ”Kamrat
i vapenrocken!”, ”Kamrat i Militärlumpen!”, ”Blint Verktyg — eller
Vaken Klasskämpef’ (indragen 3 gånger) samt ”Stormklockan”, nr 8 för
den 22—den 28 februari 1934 och nr 19 för den 12 maj 1934.

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Svea livgarde, Jämtlands
fältjägarregemente, Skaraborgs regemente, Kronobergs regemente,
Hälsinge regemente, Västerbottens regemente, Svea ingenjörkår, Norrlands
trängkår, truppförband inom Bodens garnison samt sjömanskåren i
Karlskrona.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de
meddelade förordnandena höra äga bestånd utom i tre fall. Dessa avsågo
skrifterna ”Manskapsbladet. Centralorgan för Sveriges Revolutionära Militärmanskap.
Nr 1. Juni 1934.” och ”Manskapsbladet. Centralorgan för
Sveriges Revolutionära Militärmanskap Nr. 3. 1 sept. 1934.”, vilka skrifter

21 — Justitieombudsmannens ämbclsberättelse till 1035 års riksdag.

322

uppenbarligen framställts å s. k. stencilapparat. I överensstämmelse med
ett av Kungl. Majit den 1 juli 1931 meddelat utslag fann kommittén dessa
skrifter icke vara att anse såsom tryckta skrifter, varå tryckfrihetsförordningens
bestämmelser vöre tillämpliga, samt förklarade på grund därav
de gjorda anmälningarna örn skrifternas indragning icke föranleda
någon kommitténs åtgärd.

Dessutom bar kommittén baft att pröva ett ärende, i vilket cbefens för
justitiedepartementet ombud i Jönköping för kommitténs kännedom överlämnat
ett maskinskrivet exemplar av en skrift med titeln: ”Manskapsbladet”,
nr 2, för juli 1934. Kommittén fann ärendet icke föranleda någon
åtgärd.

Stockholm i januari 1935.

R. GYLLENSWÄRD.

HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN. NILS STJERNBERG.

ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST. A. ÅKERMAN.

Gösta Stenlund.

323

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1934 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertalet utvisar det nummer, under vilket skrivelserna för
varje särskilt departement upptagits i den såsom bilaga II här nedan införda
förteckningen.

1	Fi	14	30	Jo	3	60	Jo	13	89	Ju	15	119	Jo	29	150	E	14
2	Ju	11	31	U	2	61	Jo	14	90	E	3	120	Jo	30	151	Jo	38
3	u	6		Fi	3	62	Jo	15	91	E	4	121	Fi	18	152	Jo	39
4	Fö	18	32	Fi	4	63	K	11	92	Jo	19	122	E	7	153	Jo	40
5	s	5	33	Jo	4	64	Jo	16	93	Jo	20	123	E	8	154	Jo	41
6	K	20	34	Jo	5	65	Jo	17	94	Jo	21	124	Ju	19	155	Jo	42
7	Fi	11	35	Jo	6	66	Jo	18	95	Jo	22	125	Ju	20	156	Fi	22
8	B	10	36	Jo	7	67	Fi	6	96	Jo	23	126	E	9	157	Fi	23
9	Jo	37	37	Jo	8		H	3	97	Jo	24		Jo	31	158	Fi	24
10	H	10	38	K	7	68	H	4	98	Jo	25	127	Jo	32	159	Ju	24
11	Fö	5	39	K	8	69	Ju	10	99	Jo	26	128	Fö	8		Fi	25
	S	4	40	Ju	5	70	s	3	100	Ju	16	129	Jo	33	160	H	12
	Fi	7	41	Ju	6	71	Fö	4		Jo	27	130	Fö	9	161	Ju	25
	H	5	42	Ju	7	72	Ju	12	101	Ju	17	131	Jo	34	162	u	8
12	TJ	1	43	Fi	5	73		)	102	Ju	18	132	S	8	163	Fö	12
13	Fi	1	44	K	9	74		)		H	8	133	Fö	10	164	Fö	13
14	H	1	45	K	10	75	Ju	13	103	Fi	12	134	Ju	21	165	Fö	14
15	H	2	46	Jo	9	76		)	104	Fi	13	135	Fi	20	166	Fö	15
16	K	1	47	Jo	10	77		)	105	E	5	136	Jo	35	167	Fö	16
17	K	2	48	Fi	8	78	Fi	9	106	H	9	137	Jo	36	168	Fö	17
18	K	3	49	Fö	1		E	1	107	E	6	138	Fi	21	169	Fi	26
19	K	4	50	Fö	2	79	S	6	108	S	7	139	K	22		E	15
20	Ju	1	51	Fö	3	80	H	6	109	Fi	19	140	Fö	11	170	K	24
21	Ju	2	52	S	2	81	E	2	110	Fö	7	141	U	7	171	K	25
22	Fi	2	53	Ju	8	82	K	15	lil	K	17	142	K	23	172	K	26
23	K	5	54	Ju	9	83	Fi	10	112	K	18	143	E	11	173	S	10
24	K	6		u	3	84	U	5	113	K	19	144	E	12	174	Fi	27
25	Ju	3	55	K	12	85	Fö	6	114	K	21	145	Ju	22	175	Fi	28
26	s	1	56	K	13	86	K	16	115	Fi	15	146	H	11	176	Fi	29
27	Ju	4	57	K	14	87	U	4	116	Fi	16	147	S	9	177	Fi	30
28	Jo	1	58	Jo	11		H	7	117	Fi	17	148	E	13	178	Fi	31
29	Jo	2	59	Jo	12	88	Jll	14	118	Jo	28	149	Jll	23	179	Fö	19

*) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — !) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—8) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — *) Utfärdade förordnanden.

324

180	Fö 20	221	E	17	266	Fi
181	Fö 21	222	Ju	33	267	Jo
182	Fö 22	223	u	9	268	E
183	Jo 43	224	s	14	269	E
184	Jo 44	225	K	29	270	Ju
185	Jo 45	226	Ju	31	271	K
186	Jo 46	227	Ju	34	272	S
187	Jo 47	228	Ju	35	273	Fi
188	Jo 48	229	K	30	274	Fi
189	Jo 49	230	E	18	275	Fi
190	Jo 50	231	H	20	276	Fi
191	H 13	232	H	19	277	Fö
192	Ju 26	233	Fi	43	278	Fö
193	Ju 27	234	Fi	44		Fi
194	Ju 28	235	Fi	45		E
195	Ju 29	236	Jo	52	279	Fi
	H 14	237	Jo	53	280	Fi
196	Ju 30	238	Jo	54	281	Fi
197	Fi 32	239	Jo	55	282	Fi
198	Fi 33	240	Jo	56		H
199	H 15	241	Jo	57	283	Fö
200	Fi 34	242	K	34	284	Fi
201	Fi 35	243	Ju	36	285	Fö
	H 16	244	Ju	37		Fi
202	E 16	245	Ju	38	286	K
203	Fi 36	246	Fi	42	287	Jo
204	l)	247	K	31	288	Jo
205	s)	248	K	32	289	K
206	3)	249	K	33	290	Jo
207	Fi 37	250	S	17	291	Ju
208	Fi 38	251	S	18	292	s
209	S 12	252	F	46	293	E
	F 39	253	S	19	294	S
	FI 17	254	H	21	295	Ju
210	K 27	255	H	22	296	s
211	K 28	256	Ju	39	297	H
212	S 11	257	H	23	298	Fi
213	Fö 23	258	Fö	24	299	S
214	Fi 40	259	Fi	47	300	Ju
	Jo 51		Jo	58		8
215	Fi 41	260	Fi	48	301	Fi
216	S 13	261	Fi	49	302	E
217	H 18	262	Fö	25	303	Ju
218	S 15	263	S	20	304	E
219	S 16	264	Jo	59	305	S
220	Ju 32	265	Jo	60	306	s

307	S	30	349	Jo	71	393		4)
	K	38	350	Fi	78	394		4)
	Fi	64	351	Fi	79	395		4)
	Jo	65		Jo	72	396		4)
308	S	29	352	S	34	397	Fi	104
309	H	30	353	S	35	398		4)
310	Ju	45	354	E	31	399		4)
311	Ju	46	355	H	28	400		4)
312	S	31	356	Fi	80	401		4)
313	S	32	357	Ju	48	402		4)
	K	39		8	36	403		4)
314	K	40	358	F	81	404	Fi	92
315	Fi	70	359	U	11		H	31
316	Fi	71	360	Fil08	405	Fi	93
317	Ju	47	361	E	32	406	Fi	94
318	U	10	362	Ju	50	407	F	15
319	Fö	30	363	Fi	85	408	Fi	96
320	S	33	364	Fi	86	409	Fi	107
321	Fi	72	365	Fi	87	410	S	43
322	H	26	366	Fi	88	411		‘)
323	Fö	31	367	Fi	89	412	Fi	105
324	Fö	32	368	Fi	90	413	Fi	106
325	E	25	369	Ju	49	414	S	44
326	E	26	370	S	37	415	S	45
327	E	27	371	H	29	416	s	46
328	E	28	372	S	38	417	s	47
329	Fi	73	373	S	39	418	s	48
330	Fi	74	374	Fi	82	419	s	49
331	H	27	375	Fi	83	420	s	50
332	E	29	376	Fi	84	421	K	41
333	Fö	33	377	Fi	91	422	F	110
334	Fö	34	378	Jo	73	423	F	lil
335	Fi	75	379	Jo	74	424	Ju	51
336	Fi	65	380	Jo	75	425	H	32
337	Fi	66	381	S	40	426	Fö	35
338	Fi	67	382	S	41	427	K	42
339	Fi	68	383	S	42	428	S	51
340	Fi	69	384	Fi	97	429	K	43
341	Jo	66	385	Fi	98	430	Fi	112
342	Jo	67	386	Fi	99	431	Fi	113
343	Jo	68	387	FilOO	432	Fi	114
344	Fi	76	388	FilOl	433	S	52
345	Fi	77	389	Fil02	434	Fi	115
346	Jo	69	390	Fil 09	435	Fi	116
347	Jo	70	391	Fil03
348	E	30	392	4

i 26

i 27

325

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1934 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter om de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken
m. m. (20.)

Lagar i ämnet utfärdade den 16 februari 1934 (sv. f. nr 16 och 17).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av 27 och 30 kap. rättegångsbalken m. m.
(21.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 februari 1934 (sv. f. nr 28—30).

3. den 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation. (25.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 februari 1934 (sv. f. nr 31).

4. den 16 februari, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn
inteckning i hotell- och restauranginventarier. (27.)

Över ett i ämnet upprättat lagförslag har lagrådet den 29 oktober 1934 avgivit
utlåtande. Kungl. Majit har den 14 december 1934 beslutat avlåta proposition
i ämnet till riksdagen.

5. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 30 juni 1916
(nr 312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. (40.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 mars 1934 (sv. f. nr 39).

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 7
november 1933 avslutad konvention angående konkurs m. m. (41.)

Av konventionen föranledda lagar utfärdade den 6 april 1934 (sv. f. nr 67—71).

326

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24 juli 1903 örn utländsk
försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
m. m. (42.)

Lagar i ämnet utfärdade den 2 mars 1934 (sv. f. nr 37 och 38).

8. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1932 (nr 156) om
anstånd i särskilt fall med gälds betalning. (53.)

Lag i ämnet utfärdad den 28 februari 1934 (sv. f. nr 27).

9. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition ang. godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten samt
antagande av förslag till lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen
den 16 maj 1884 angående patent m. m. (54.)

Lagar i ämnet utfärdade den 23 mars 1934 (sv. f. nr 60—63).

10. den 2 mars, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande jämkning i avtal örn underhållsbidrag till frånskild make. (69.)

Ett i ämnet upprättat lagförslag har den 23 november 1934 remitterats till

lagrådet för utlåtande.

11. den 6 mars, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935 under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2.)

Den 31 maj 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

12. den 9 mars, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare. (72.)

Den 23 mars 1934 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

13. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (75.)

Den 23 mars 1934 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

14. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§ lagen den 8 juli
1904 (nr 26 s. 1) örn vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap. (88.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1934 (sv. f. nr 50).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 2 § rättegångsbalken. (89.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 mars 1934 (sv. f. nr 49).

16. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö. (100.)

Sedan lantbruksstyrelsen den 27 oktober 1934 avgivit infordrat utlåtande över

skrivelsen, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
vattenlagens föreskrifter i fråga örn handläggningen av ärenden rörande
dikningsföretag, som beröra allmän väg. (101.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

327

18. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera. (102.)

Den 21 december 1934 i statsrådet anmäld, därvid kungörelser samt cirkulär
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 623—625).

19. den 7 april, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser örn behandlingen av minderåriga förbrytare. (124.)

krendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen m. m. (125.)

Sedan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen avgivit infordrade utlåtanden
i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande i Sverige
av motsvarighet till Englands »bank holidays» och Tysklands »Bankfeiertage».
(134.)

Sedan yttranden inhämtats från vissa myndigheter m. fl. över i ämnet upprättade
lagutkast, är ärendet beroende på Kungl. Majlis prövning.

22. den 11 april, i anledning av väckt motion örn revision av jorddelningslagens
bestämmelser angående behandlingen av frågor rörande rätten till
vattenområden och fiske vid jorddelningsförrättningar. (145.)

Sedan lantmäteristyrelsen den 24 november 1934 avgivit infordrat utlåtande
över skrivelsen, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag angående tillägg till 21 § lagen den 14 juni 1917 (nr 380) örn införsel
i avlöning, pension eller livränta. (149.)

Lag utfärdad den 20 april 1934 (sv. f. nr 128).

24. den 13 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn mått och vikt. (159.)

Ärendet är, i vad ankommer på justitiedepartementets handläggning, beroende
på Kungl. Majits prövning. Jfr sid. 348 punkt 25.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929. (161.)

Lag i ämnet samt kungörelse angående ikraftträdande därav utfärdade den 4
maj 1934 (sv. f. nr 120 och 121).

26. den 20 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn bevisning genom sakkunnig m. m. (192.)

Lagar i ämnet utfärdade den 7 juni 1934 (sv. f. nr 268 och 269).

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)

Den 11 maj 1934 i statsrådet anmäld, varvid beslöts tillkallande av sakkunniga
för verkställande av i skrivelsen påkallad utredning. De sakkunniga hava den
13 december 1934 avlämnat betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 50), varöver
utlåtande infordrats från vissa myndigheter.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändring i vissa delar av lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående
verkställighet av straffarbete och fängelsestraff. (194.)

Lag i ämnet utfärdad den 27 april 1934 (sv. f. nr 130).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1934 (sv. f. nr 163). Beträffande i skrivelsen
begärd förnyad utredning av frågan örn verkningarna av avbetalningshandeln
har skrivelsen överlämnats till handelsdepartementet för vidare behandling.

30. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående för
stärkning av andra huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (196.)

Den 4 maj 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

31. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj.-ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 25 juni 1909 (nr 57
s. 2) örn arrende av viss jord å landet i Norrland och vissa delar av
Svealand. (226.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 244).

32. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
vattenrättsingenjörerna L. E. Wedberg, S. L. C. Aspegrén och K. J. Elfström
att för placering i löneklass få tillgodoräkna viss tjänstgöring.

Den 18 maj 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående statsverkets
övertagande av staden Kungsbackas förpliktelser beträffande två
icke lagfarna rådmän, vilka vid rådhusrättens i staden upphörande
komma att indragas. (222.)

Den 18 maj 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen. (227.)

Den 22 juni 1934 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

35. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som
lida av rubbad själsverksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion. (228.

Lag i ämnet utfärdad den 18 maj 1934 (sv. f. nr 171). Frågan om i skrivelsen
begärd utredning angående frivillig sterilisering av rättskapabla samt an.
gående kastrering av sedlighetsförbrytare är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156)
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag m. m. (243.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 238).

37. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn bulvanförhållande i fråga örn aktier i vissa bolag. (244.)

Lag i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 239).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag örn blodundersökning i brottmål. (245.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1934 (sv. f. nr 194).

39. den 15 maj, i anledning av Kungl. Majrts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn

329

ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (256.)

Ärendet är beroende på beslut beträffande grundlagsändringen av den lagtima

riksdag, som efter förrättade nya val i liela riket till andra kammaren först

sammanträder.

40. den 24 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående upphävande av gällande bestämmelser örn förnyelse av inteckning
m. m. (270.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 254 262).

41. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 39 medförslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
örn försäkringsavtal. (295.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1934 (sv. f. nr 266).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra och femte huvudtitlarna gjorda framställningar angående anslag
till fångvården och statens uppfostringsanstalt å Bona samt till statens
tvångsarbetsanstalter, statens alkoholistanstalt a Venngarn, statens sinnessjukhus
och statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar och sinnesslöa
flickor, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (300.)

Den 15 juni 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

43. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av §§ 37 och 46 riksdagsordningen. (291.)

Den 22 juni 1934 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande. (303.)

Den 15 juni 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn vissa beslut rörande ändring av bolagsordning
för aktiebolag m. m. (310.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 251 och 252).

46. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m. (311.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

47. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(317.)

Den 15 juni 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

48. den 9 juni, angående främlingskontrollens rationella ordnande. (357.)

Se ärendet under punkt 18 här ovan.

49. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 § 2:o), 14:o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt. (369.)

Lag i ämnet utfärdad den 15 juni 1934 (sv. f. nr 309).

330

50. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
lag om ändring i vissa delar av 21 kap. strafflagen m. m. (362.)

Lagar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 304 och 305).

51. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till uppförande av verkstadsbyggnader vid centralfängelserna i Malmö
och å Härlanda. (424.)

Den 30 juni 1934 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 20 januari 1934, angående utseende av ledamöter och suppleanter i
utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 26 januari 1934.

2. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Finland angående gemensam
bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror
m. m. (31.)

Anmäld den 16 mars 1934, varvid Kungl. Majit beslöt, att nämnda överenskommelse
jämte tillhörande slutprotokoll skulle för Sveriges del ratificeras.

3. den 28 februari, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av konvention för skydd av den industriella äganderätten samt
antagande av förslag till lag örn ändring i 7, 11, 15 och 16 §§ förordningen
den 16 maj 1884 angående patent m. m. (54.)

Anmäld den 23 mars 1934, varvid Kungl. Majit beslöt, att Sverige med verkan
från och med den 1 juli 1934 skulle ansluta sig till nämnda konvention.

4. den 9 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Österrike slutet handels- och sjöfartsavtal.
(87.)

Föredragen den 16 mars 1934, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande avtal med tillhörande protokoll och skrivelser.

5. den 10 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
av viss fordran hos förre konsuln i New York, K. Woxen. (84.)

Anmäld den 23 mars 1934, varvid Kungl. Majit beslöt, att statsverkets fordran
hos Woxen skulle avskrivas.

6. den 21 mars, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1934/1935
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3.)

Anmäld den 20 april 1934. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels den 18 maj, den 15, den 22 och den 30 juni samt den 30 november
1934.

7. den 11 april, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till upplysningsarbete
för freden. (141.)

Anmäld den 20 april 1934. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels den 15 juni 1934.

331

8. den 13 april, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående godkännande
av en i Genéve den 11 oktober 1933 undertecknad internationell
konvention för undertryckande av handeln med myndiga kvinnor.
(1.62.)

Anmäld den 18 maj 1934, varvid Kungl. Majit beslöt att för Sveriges del
ratificera ifrågavarande konvention.

9. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning i fråga örn anslag till beredande
av viss gottgörelse åt förut i Ryssland bosatta svenska undersåtar. (22o.)

Föredragen den 30 juni 1934, varvid Kungl. Majit fattade beslut angående det
i skrivelsen omförmälda anslagets användning.

10. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets
anslag till tryckningskostnader. (318.)

Anmäld den 15 juni 1934, varvid Kungl. Majit beslöt, att ifrågavarande anslag
skulle ställas till vederbörandes förfogande för därmed avsett ändamål.

11. den 12 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och de Socialistiska Rådsrepublikernas Union
avsluten överenskommelse angående beställningar och krediter m. m.
(359.)

Anmäld den 22 juni 1934, varvid Kungl. Majit beslöt att lägga skrivelsen till
övriga, ärendet rörande handlingar.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 februari 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anordnande av vissa utbildningskurser för f. d. fast anställt manskap vid
försvarsväsendet. (49.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1934.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för K. S. H. Hartin från viss betalningsskyldighet. (50.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1934.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
av vissa haverikostnader. (51.)

Anmäld och slutbehandlad den 28 februari 1934.

4. den 3 mars, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

5. den 6 mars, angående reglering för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld den 22 juni 1934 i vad på försvarsdepartementets föredragning an
kommer, därvid två kungörelser (sv. f. nr 339 och 340) utfärdats. Härjämte
har Kungl. Majit uppdragit åt arméförvaltningens civila departement och statskontoret
att gemensamt verkställa och till Kungl. Majit före den 15 oktober

332

1934 inkomma med utredning, huruvida invalidhusfonden för framtiden må

kunna, utöver vad tidigare ägt rum, bidraga till bestridande av kostnaderna

för underhåll åt f. d. indelt manskap. Ärendet kommer icke vidare att bliva

föremål för Kungl. Marits prövning.

Ö. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggande
av högre lön åt underofficeren å övergångsstat J. G. Andersson.
(85.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1934.

7. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts under fjärde huvudtiteln
gjorda framställningar örn anslag till de värnpliktigas avlöning m. m.

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1934.

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden i Landskrona. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1934.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj ning

av ett kronan tillhörigt markområde å Söderåsen vid Liungbyhed.
(130.) J * *

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1934.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på
krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag) m. m. (133.)

Anmäld den 27 april 1934, därvid lag (sv. f. nr 84) utfärdats.

11. den 10 april, i anledning av framställningar angående ersättning till vissa
personer i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring m. m.

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1934.

12. den 14 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnaderna för vissa reparationsarbeten å Oscar-Fredriksborgs
fort. (163.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse
å Mölltorps församling, Skaraborgs län, av ett kronan tillhörigt
markområde. (164.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga markområden inom Vaxholms fästning
(165.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

15. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse av 5 § 2 mom. avlöningsreglementet den 11 maj 1928 (nr 128)
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet. (166.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid kungörelse (sv. f. nr 112) utfärdats.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av möjlighet för visst manskap vid försvarsväsendet att kvarstå
i tjänst utöver den kontrakterade anställningstiden. (167.)

333

Anmäld den 4 maj 1934, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltningen,
marinförvaltningen och flygstyrelsen gemensamt att till Kungl. Maj:t inkomma
med förslag till erforderliga närmare bestämmelser i avseende å rätten för visst
fast anställt manskap vid försvarsväsendet att kvarstå i tjänst utöver den
kontrakterade anställningstiden. Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet
ånyo anmälts och slutbehandlats den 3 augusti 1934.

17. samma dag, i anledning av väckt motion angående oavkortade löneförmåner
åt visst underbefäl under tjänstledighet för genomgående av en
kurs i polistjänst. (168.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

18. samma dag, angående vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar i avseende
å utgifterna för budgetåret 1934/1935 under riksstatens fjärde
huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet. (4.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid bland annat tre kungörelser utfärdats (sv. f.
nr 110, lil och 131).

19. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för A. V. Johansson från viss betalningsskyldighet. (179.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av flygvapnets reservbefälsorganisation jämte i hithörande ämnen väckt
motion. (180.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid fyra förordningar utfärdats (sv. f. nr 218
—221).

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av ytterligare kompensation till Vaxholms stad i anledning av 1925
års försvarsbeslut. (181.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att till Kungl. Maj:t inkomma med av kostnadsberäkningar
åtföljt förslag till utförande av en båthamnanläggning i Vaxholm. Ånyo anmäld
den 15 juni 1934, därvid Kungl. Majit uppdragit åt arméförvaltningens
fortifikationsdepartement att, efter förhandlingar med Vaxholms stad, till Kungl.
Majit inkomma med förslag till slutlig uppgörelse mellan kronan och staden i
den avhandlade kompensationsfrågan. Sedan dylikt förslag inkommit, har ärendet
anmälts och slutbehandlats den 31 augusti 1934.

22. samma dag, i anledning av väckt motion örn förhöjt beklädnadsbidrag
till vissa underofficerare i flottan och marinen. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

23. den 25 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående visst
markbyte mellan kronan och Östersunds stad. (213.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

24. den 18 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av § 43 mom. 1 värnpliktslagen den 12 juni 1925
(nr 337). (258.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid lag utfärdats (sv. f. nr 195). Härjämte har
Kungl. Majit uppdragit åt chefen för generalstaben att till Kungl. Majit inkomma
med förslag till av ifrågavarande ändring i värnpliktslagen betingad
ändring i inskrivningsförordningen den 23 december 1925 (nr 485). Sedan

334

dylikt förslag inkommit, har skrivelsen ånyo anmälts i denna del den 21 december
1934, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 637). Ärendet är därmed
slutbehandlat.

25. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tidskriften
»Underrättelser för sjöfarande». (262.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1934.

26. den 29 maj, i anledning av väckta motioner rörande understöd från Vadstena
krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap m. m. (277.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

27. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och
understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer.
(278.)

Anmäld den 13 juli 1934, i vad på försvarsdepartementets föredragning (bankoutskottets
utlåtande nr 42, punkten 28) ankommer.

28. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande. (283.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

29. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg m. m.
åt vissa befattningshavare i statens tjänst. (285.)

Anmäld den 15 juni 1934, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer,
därvid kungörelse (sv. f. nr 253) utfärdats.

30. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag till
tryckningskostnader. (319.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för nya byggnader för Stockholms tygstation
m. m. (323.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag för modernisering av vissa matinrättningar vid
marinen. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för statsbeställningar för budgetåret 1934/1935
jämte i ämnet väckta motioner. (333.)

Anmäld den 15 juni, den 27 juli och den 12 oktober 1934. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

34. den 8 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar. (334.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

35. den 19 juni, angående täckandet av kostnaderna för vissa utbildningskurser
för f. d. fast anställt manskap vid försvarsväsendet. (426.)

335

Anmäld den 30 juni 1934, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltningen
och marinförvaltningen gemensamt att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag
angående dispositionen av för ifrågavarande ändamål anvisade medel, 300,000
kronor, jämte gäldandet av kostnaderna för ifrågavarande kurser i vad de
överstiga nämnda summa. Dylikt förslag har ännu icke inkommit.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner örn epidemisjukvårdens
och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvaltningsutskotts
eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning
samt örn förste provinsialläkares inträde såsom självskriven ledamot
av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)

Anmäld den 23 mars 1934, därvid medicinalstyrelsen och länsstyrelserna i
samtliga län anbefalldes samt svenska landstingsförbundet bereddes tillfälle att
avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 23 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten. (52.)

Anmäld den 9 mars 1934, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 44).

3. den 2 mars, i anledning av väckt motion angående viss ändring i § 13

ordningsstadgan för rikets städer. (70.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid samtliga länsstyrelser anbefalldes att avgiva
utlåtanden över skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 6 mars, angående reglering för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten. (11.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

5. den 9 mars, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda fram ställningar

rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet. (5.)

Anmäld den 27 april 1934, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (79.)

Anmäld den 23 mars 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

7. den 21 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i lagen den 22 juni 1928 (nr 302) örn vissa av landsting
eller kommun drivna sjukhus. (108.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid beslöts att skrivelsen — däri riksdagen anmälde,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke vunnit riksdagens bifall
— skulle läggas till handlingarna.

336

8. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn blindhetsersättning m. m. (132.)

Anmäld den 20 april 1934, därvid dels förordning örn blindhetsersättning utfärdades
(sv. f. nr 105), dels ock pensionsstyrelsen anbefalldes att inkomma
med förslag till nya eller ändrade bestämmelser, som borde meddelas i anledning
av nämnda förordning. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit
den 30 juni 1934 utfärdat fem kungörelser i ämnet (sv. f. nr 413—418).

9. den 11 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 29 juni 1912 (nr 206)

om arbetarskydd. (147.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

10. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag angående ändrad lydelse av 5 § 2 och 3 mom. samt 26 § lagen

den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. (173.)

Anmäld dels den 4 maj 1934, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 136),
dels den 15 juni 1934, därvid kungörelse angående ändrad lydelse av § 3 i
instruktionen den 24 november 1916 (nr 532) för de i lagen örn skyddskoppympning
avsedda ympare och besiktningsförrättare utfärdades (sv. f. nr 302).

11. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 6 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 281) örn moderskapsunderstöd. (212.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 123).

12. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om nedsättning av räntan
för lån från vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta motioner.
(209.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid kungörelse utfärdades angående nedsättning
tillsvidare av ränta och annuitet å vissa lån ur statens bostadslånefond (sv.
f. nr 439).

13. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 6 och 41 §§ sjömanslagen den 15 juni 1922 (nr
270). (216.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 165).

14. samma dag, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om fattigvården. (224.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid statens inspektör för fattigvård och barnavård
anbefalldes att efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med
förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag fullgjorts, hava yttranden över förslaget
inhämtats från samtliga länsstyrelser ävensom från åtskilliga organisationer, varefter
kammarrätten anmodats avgiva yttrande i ärendet. Sistnämnda yttrande
har ännu ej inkommit.

15. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning om anslag till
ersättning åt blinda m. m. (218).

Anmäld den 6 juli 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till fattigvård och barnavård för lappar. (219.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

337

17. den 11 maj, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (250.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid riksförsäkringsanstalten anbefalldes att efter
verkställande av erforderlig utredning avgiva yttrande i frågan och därvid tilllika
inkomma med förslag till de ändrade bestämmelser, vartill utredningen
kunde giva anledning. Sedan nämnda uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

18. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående
lösdrivares behandling m. m., dels ock en i ämnet väckt motion.
(251.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid lagar utfärdades (sv. f. nr 203-—205) dels
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares
behandling, dels angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924
(nr 361) örn samhällets barnavård, dels ock angående ändrad lydelse av 38 §
2 mom. samt 74 och 92 §§ lagen den 14 juni 1918 (nr 422) örn fattigvården,
varjämte statens inspektör för fattigvård och barnavård anbefalldes att inkomma
med förslag till de bestämmelser, vilka borde meddelas i anledning av nämnda
lagar. Sedan detta uppdrag fullgjorts, Ilar Kungl. Maj:t den 30 november 1934
utfärdat kungörelser (sv. f. nr 564, 566 och 567) dels med vissa föreskrifter i
anledning av barnavårdslagen, dels angående ändrad lydelse av § 4 instruktionen
för skyddshemsinspektören den 8 maj 1925 (nr 133), dels ock angående
ändring i vissa delar av instruktionen för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
den 8 maj 1925 (nr 134).

19. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
anordnande av vissa erkända alkoholistanstalter. (253.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

20. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat för budgetåret 1933/1934, i vad den rör anslag till statliga
och statskommunala reservarbeten samt till främjande av bostadsbyggande.
(263.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

21. den 26 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till bidrag till
uppförande av tuberkulossjukvårdsanstalter samt till driftkostnaderna vid
dylika anstalter. (272.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

22. den 1 juni, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser. (292.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 38 med
förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner. (294.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid utfärdades dels lag (sv. f. nr 263) angående
ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar,
dels ock förordningar (sv. f. nr 264 och 265) örn erkända arbetslöshetskassor
samt örn statsbidrag till sådana kassor, varjämte socialstyrelsen anbefalldes
att inkomma med förslag till nya eller ändrade bestämmelser, som
borde meddelas i anledning av nämnda författningar. Sedan detta uppdrag

22—Justitieombudsmannen8 ämbctsberättclsr. till 1935 års riksdag.

338

fullgjorts, bär Kungl. Majit den 23 november och den 21 december 1934 utfärdat
kungörelser (sv. f. nr 554—556 och 638) dels angående övervakandet
av erkända arbetslöshetskassor, dels angående handläggningen av frågor om
statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, dels om ändrad lydelse av §§ 1,
2 och 5 kungörelsen den 31 december 1912 (nr 384) angående det sociala rådet,
dels ock örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 november 1912 (nr
304) angående tillsyn å understödsföreningar m. m.

24. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition nr 40 med"
förslag till lag om offentlig arbetsförmedling, dels ock i ämnet väckta
motioner. (296.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 267), varjämte
socialstyrelsen anbefalldes att inkomma med förslag till nya eller änd
rade bestämmelser, som borde meddelas i anledning av nämnda lag. Sedan
detta uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit den 23 november 1934 utfärdat
kungörelser (sv. f. nr 552 och 553) dels angående samverkan mellan de offent
liga arbetsförmedlingsanstalterna, dels ock angående handläggningen av frågor
om statsbidrag till offentlig arbetsförmedling.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
andra och femte huvudtitlarna gjorda framställningar angående anslag
till fångvården och statens uppfostringsanstalt å Bona samt till statens
tvångsarbetsanstalter, statens alkoholistanstalt å Venngarn, statens sin
nessjukhus och statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa gossar och
sinnesslöa flickor, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (300.)

Anmäld den 7 och den 30 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos

26. den 2 juni, angående utredning och förslag i fråga om ersättning i vissa
fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande
på ordningsmaktens sida. (299.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid Ö. Ä. anbefalldes att verkställa utredning
och inkomma med förslag i ämnet. Sedan Ö. Ä. fullgjort ifrågavarande uppdrag,
hava yttranden över förslaget infordrats från länsstyrelserna i samtliga
län. Dessa yttranden hava ännu ej inkommit.

27. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
vapenkungörelse ävensom i ämnet väckta motioner. (305.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr
315 och 316) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn förbud mot vissa sammanslutningar. (306.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 271) samt.
i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter m. m. även
som en i ämnet väckt motion. (308.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid kungörelser utfärdades (sv. f. nr 306—308)
dels angående handel med farmacevtiska specialiteter, dels örn ändrad lydelse
av § 1 apoteksvarustadgan den 14 november 1913 (nr 308), dels ock örn änd
rad lydelse av 5 § instruktionen för medicinalstyrelsen den 19 december 1930
(nr 441) samt i övrigt erforderlig åtgärd beslöts.

339

30. den 5 juni, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor m. m. (312.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor utfärdades (sv. f.
nr 270).

32. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majrts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande i fråga örn ytterligare understöd från statens sida
för fullbordande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping jämte
i ämnet väckta motioner. (313.)

Anmäld den 20 juli 1934, därvid — såvitt angår socialdepartementet — erforderlig
åtgärd beslöts, varjämte förordnades att skrivelsen skulle för vidare
handläggning överlämnas till kommunikationsdepartementet.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(320.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

34. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1933 fattade beslut. (352.)

Anmäld deu 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

35. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag för bestridande av kostnader för
gråbergsbrytning. (353.)

Anmäld den 13 juli 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

36. samma dag, angående främlingskontrollens rationella ordnande. (357.)
Sedan utlåtanden infordrats från Ö. Ä. och länsstyrelserna i vissa län, är åren
det beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

37. den 11 juni, i anledning av väckta motioner angående tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter m. m. (370.)

Sedan förslag till lagstiftning i ämnet utarbetats inom socialdepartementet, an
maldes skrivelsen den 2 november 1934, därvid Kungl. Maj:t beslöt inhämta
lagrådets yttrande över förslaget.

38. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

Sedan skrivelsen anmälts den 28 september 1934, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande samma dag tillkallat tre sakkunniga för att inom
departementet biträda med utredning i frågan. Detta uppdrag har ännu icke
slutförts.

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

Anmäld den 31 december 1934, därvid beslöts tillkallandet av särskilda sak
kunniga för utredning av i riksdagens skrivelse omförmälda och vissa andra
därmed sammanhängande spörsmål.

340

40. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterit
gare stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)

Anmäld den 20 juli 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts. Genom beslut den
28 september 1934 uppdrog Kungl. Maj:t åt länsstyrelsen i Norrbottens län
att verkställa viss utredning rörande Föreningen Nederkalix Industri u. p. a.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

41. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till
offentlig arbetsförmedling. (382.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till socialstyrelsen m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (383.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

43. den 14 juni, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till för
hindrande av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslut
ning till visst politiskt parti. (410.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag för
utvidgning av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m. (414.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning angående anslag till
byggnader för statens bakteriologiska laboratorium. (415.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till skyddsuppfostran m. m. (416.)

Anmäld den 27 juli 1934, då jämte det i övrigt erforderliga åtgärder beslötos
— statens inspektör för fattigvård och barnavård anbefalldes att in
komma med förslag till de ändrade bestämmelser, som borde meddelas rörande
användningen av ifrågavarande anslag. Sedan detta uppdrag fullgjorts, har
Kungl. Majit den 30 november 1934 utfärdat kungörelse angående ändring i
vissa delar av kungörelsen den 8 maj 1925 (nr 131) örn statsbidrag till vissa
kostnader enligt lagen örn samhällets barnavård m. m. (sv. f. nr 565).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till medicinalstyrelsen. (417.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

48. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag
till statens farmacevtiska laboratorium. (418.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus m. m. (419.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten jämte i
ämnet väckta motioner. (420.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos. Samtidigt
anbefalldes statens arbetslöshetskommission att efter samråd med lantbrukssty -

341

reisen inkomma med förslag rörande försöksåtgärder avseende yrkesutbildning
för arbetslös ungdom, i vad angår jordbruket.. Sådant förslag har ännu icke
inkommit.

51. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(428.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid dels kungörelse utfärdades med vissa bestämmelser
angående den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten på
landsbygden (sv. f. nr 411), dels ock statens byggnadslånebyrå anbefalldes att
inkomma med förslag till de bestämmelser, som borde utfärdas för möjliggörande
av att såsom säkerhet för lån till främjande av bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, som beviljats av det för budgetåret 1933/1934
anvisade reservationsanslaget till främjande av bostadsbyggande, godtaga jämväl
inteckning i tomträtt, som upplåtits på betryggande villkor. Sedan detta
uppdrag fullgjorts, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(433.)

Anmäld den 30 juni 1934, därvid — jämte det i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos —- dels kungörelse utfärdades angående statlig och statsunderstödd
hjälpverksamhet vid arbetslöshet (sv. f. nr 434), dels ock statens arbetslöshetskommission
anbefalldes att inkomma med förslag till ytterligare kontroll över
tillämpningen genom statens och kommunernas organ av gällande regler för
hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Sedan arbetslöshetskommissionen fullgjort
ifrågavarande uppdrag genom att framlägga en redogörelse för de åtgärder,
som av kommissionen vidtagits eller planlagts i berörda syfte, är ärendet i
denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet,

Riksdagens skrivelse

1. den 7 februari 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till svenska järnvägsmännens vi lohem sförening av en statens
järnvägar tillhörig byggnad i Björkliden m. m. (16.)

Anmäld den 16 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för chauflören A. R. Andersson och stationskarlen J. A. Johansson från
skyldighet att till statens järnvägar gälda vissa ersättningsbelopp. (17.)

Anmäld den 16 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

3. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
redovisningsåtgärder i anledning av överlåtelse från statens järnvägar
till domänverket av nämnda järnvägars slipersfaktori vid Piteå. (18.)

Anmäld den 16 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (19.)

Anmäld den 16 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

342

5. deli 14 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ränteri
försträckning åt telegraftjänstemännens skatteinbetalningskassa i
Stockholm. (23.)

Anmäld den 23 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

fi. samma dag, angående beredande av ytterligare medel till upprens
ning av norra inloppet till Fårösund m. m. jämte i ämnet väckta mo
tioner. (24.)

Anmäld den 23 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

7. den 21 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående be
myndigande för vattenfallsstyrelsen att försälja tomter och områden från
de under styrelsens förvaltning ställda fastigheter. (38.)

Anmäld den 28 februari 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försälj
ning av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (39.)

Anmäld den 28 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj/ts proposition angående likvide
randet av vissa av vattenfallsstyrelsen utfärdade reverser. (44.)

Anmäld den 28 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

10. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efter
skänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa av vattenfalls
styrelsen oriktigt utbetalta dyrtidstillägg. (45.)

Anmäld den 28 februari 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

11. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående av
yttring av statens järnvägar tillhöriga andelar i samfäldgheter till King
stads m. fl. byars skifteslag i Söderala socken. (63.)

Anmäld den 9 mars 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

12. den 2 mars, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk. (55.)

Anmäld den 16 mars 1934, och hava då samt sedermera under året erforderliga

åtgärder beslutits.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för förste reparatören E. Hägglund från skyldighet att till statens järn
vägar återgälda vissa ersättningsbelopp. (56.)

Anmäld den 9 mars 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärk
ning av sjätte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar ge
nom sakkunniga. (57.)

Anmäld den 9 mars 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

15. den 6 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upp
låtelse av visst område å Djurgården till Stockholms stad. (82.)

Anmäld den 9 mars och den 20 april 1934, därvid erforderliga åtgärder be

slötos.

16. den 10 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersätt
ning till styckjunkaren J. Ohlsson för visst av honom till kronan inbe
tält belopp. (86.)

Anmäld den 16 mars 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

343

17. den 21 mars, i anledning av Kungl. Majda proposition angående utbe
tätning förskottsvis av statsbidrag till vägbelägguingar med begränsad
varaktighet, (lil.)

Anmäld den 13 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

18. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående åtgärder
för fortsättande av Dals Eds—Rölanda elektriska distributionsförenings
u. p. a. verksamhet. (112.)

Anmäld den 13 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående län till
föreningen för skidlöpningens främjande i Sverige för utbyggnad av tu
riststationen Högfjället i Storlien m. m. (113.)

Anmäld den 13 april och den 20 juli 1934, därvid erforderliga åtgärder be

slötos.

20. den 5 april, i anledning av vissa av Kungl. Majd i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6.)

Anmäld den 13 april 1934, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Majds proposition angående föränd
ring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens
vattenfallsverk m. m. (114.)

Anmäld den 13 april 1934, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 75
och 76) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

22. den 10 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående regie
ring av Södra Dalarnes järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten
(139.)

Anmäld den 20 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

23. den 11 april, i anledning av Kungl. Majda proposition angående inköp
för postverkets räkning av riksbankens fastighet i Visby. (142.)

Anmäld den 20 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

24. den 18 april, i anledning av Kungl. Majds proposition angående regie
ring av Norra Östergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till sta
ten m. m. (170.)

Anmäld den 4 maj och den 30 juni 1934, och har Kungl. Majd därvid för
klarat sig vilja framdeles, på därom gjord framställning och i överensstämmelse
med av riksdagen godtagna grunder, besluta angående utlämnande av lån å
210,000 kronor till det bolag, som kunde komma att övertaga till Mellersta
Östergötlands järnvägar hörande banor, samt beslutat örn erforderliga åtgärder
j övrigt.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående ytter
ligare utvidgning av ångkraftstationen i Västerås. (171.)

Anmäld den 27 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

344

i!6. samina dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för f. d. byråchefen J. Döss och f. d. kamreraren G. E. Heimer från
viss betalningsskyldighet. (172.)

Anmäld den 27 april 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

27. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan för egnahemslån till statens järnvägars personal vid
Notviken och Ulriksdal jämte en i ämnet väckt motion. (210.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å vissa egnahemslån från statens vattenfallsverk. (211.)

Anmäld den 4 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

29. den 4 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(225.)

Anmäld dels den 11 maj 1934, därvid beslöts att inhämta lagrådets yttrande,
dels ock den 7 juni 1934, därvid utfärdades tre lagar (sv. f. nr 241—243).

30. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till luftfartslån ef onden. (229.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

31. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i gällande bestämmelser rörande lokal postförsändelse. (247.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

32. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ändring
i vissa postavgifter. (248.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid utfärdades en förordning och en kungörelse
(sv. f. nr 169 och 170).

33. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel,
som mottagits till postbefordran. (249.)

Anmäld den 18 maj 1934, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 168).

34. den 15 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt till vägväsendet m. m. (242.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid utfärdats en instruktion, en förordning och
fem kungörelser (sv. f. nr 206 212), och hava då samt sedermera under året

i övrigt erforderliga åtgärder beslutits.

35. den 26 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående elektrifiering
av banorna Laxå Charlottenberg, Södertälje södra—Eskilstuna
med bilinjer och Uppsala—Gävle. (271.)

Anmäld den 7 juni 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

36. den 30 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20
juni 1930 (nr 284) m. m. (286.)

Anmäld den 7 juni 1934, därvid utfärdades två förordningar och en lag (sv
f. nr 245—247).

345

37. samma dag, i anledning av väckta motioner om utredning rörande re
formerad lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

Anmäld den 13 juli 1934, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt revisionssekreteraren
N. Ljunggren att inom kommunikationsdepartementet biträda med beredning
av den i skrivelsen väckta frågan örn reformerad lagstiftning beträffande enskilda
vägar.

38. den 5 juni, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers be
rättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932
—30 juni 1933. (307.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 6 juli 1934, därvid
Kungl. Majit dels beträffande punkten 6 (tjänsteläkare vid de affärsdrivande
verken) anbefallde affärsverkens styrelser att gemensamt inkomma med förslag
till i möjligaste män enhetliga grunder för beräknande av de vid affärsverken
anställda läkarnas arvoden, i vilken del, sedan förslag inkommit, ärendet remitterats
till medicinalstyrelsen för yttrande efter att hava lämnat kommunikationsverkens
läkares förening tillfälle att yttra sig, dels ock beträffande punkten
7 (kraftstationen vid Sillre) anbefallde envar av affärsverkens styrelser att
inkomma med redogörelse för de principer, som i av riksdagen angivet hänseende
tillämpas av vederbörande styrelse vid beräknande av anslagsbehovet
för statliga byggnadsföretag; sedan berörda redogörelser inkommit, har chefen
för kommunikationsdepartementet den 29 oktober 1934 anmodat verksstyrelserna
att gemensamt före den 1 mars 1935 inkomma med förslag till såvitt
möjligt enhetliga principer för beräknande av byggnadsanslag vid verken.

39. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande i fråga örn ytterligare understöd från statens sida
för fullbordande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping jämte
i ämnet väckta motioner. (313.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, den 20 juli 1934, då
Kungl. Majit uppdrog åt järnvägsstyrelsen att skyndsamt verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens medverkan beträffande banans iordningställande
samt under vilka villkor trafiken skulle skötas, ävensom att med denna
utredning jämte de förslag, vartill densamma kunde giva anledning, inkomma
till Kungl. Majit. Sedan nämnda utredning jämte förslag i ämnet inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(314.)

Anmäld den 15 juni 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

41. den 19 juni, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar örn anslag till kapitalökning i avseende å
telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten fall sverk. (421.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

42. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverksproposi
tionen under utgifter för kapitalökning och i propositionen nr 118 gjorda
framställningar angående anslag till byggnadsarbeten, avseende kommu
nikationsdepartementets verksamhetsområde. (427.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

346

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag till
vissa allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets verk
samhetsområde. (429.)

Anmäld den 22 juni 1934, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 januari 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn gillande
av den riksbanken meddelade befrielsen från skyldigheten att in
lösa av banken utgivna sedlar med guld. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 1 februari 1934.

2. den 10 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebo
lag. (22.)

Lag i ämnet utfärdad den 16 februari 1934 (sv. f. nr 18).

3. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige och Finland angående
gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror
m. m. (31.)

Anmäld dels den 23 mars 1934, då en lag utfärdats (sv. f. nr 53), dels ock
den 3 april 1934, då en kungörelse utfärdats (sv. f. nr 65).

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tili
förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17 maj
1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa fall vid
köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror. (32.)

Förordning i ämnet utfärdad den 23 mars 1934 (sv. f. nr 52).

5. den 21 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken ut
givna sedlar med guld. (43.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 23 februari 1934 (sv. f. nr 25).

6. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 med
förslag till vissa tillägg till gällande tulltaxa. (67.)

Förordning i ämnet utfärdad den 2 mars 1934 (sv. f. nr 34).

7. den 6 mars, angående reglering för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet,
utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

.. (1L)

Anmäld dels den 13 april 1934, då bland annat förordnats, att tryckta exem
plar av riksdagens skrivelse skulle för handläggning överlämnas till försvars
departementet beträffande punkterna 22 och 27, till socialdepartementet be
träffande punkten 9 och till handelsdepartementet beträffande punkterna 15—
19, dels ock den 4 maj och den 22 juni 1934, då bland annat kungörelser
utfärdats (sv. f. nr 137 resp. nr 341).

347

Ärendet kommer ej vidare, i vad pä finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Majda prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
, lag om användande av viss del av de till fonden för pensionering av

civila tjänstinnehavare under budgetåret 1933/1934 inflytande medlen.
(48.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 april 1934 (sv. f. nr 80).

9. den 9 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (78.)

Överlämnad till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
i fråga örn kommunal fondbildning. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj.ts prövning.

11. den 17 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet.
(7.)

Anmäld den 18 maj samt den 7, 15, 22 och 30 juni 1934. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

12. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna in
dragningsstaten. (103.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
av tiden för avskrivning av prästerskapets till statsverket indragna
tionde från vissa församlingar i Kopparbergs län. (104.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april 1934.

14. den 21 mars, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgif
terna under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till kungl,
hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 13 april och den 15 juni 1934, därvid erforderliga åtgärder be
slötos.

15. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 28 september
1928 örn utjämningsskatt. (115.)

Förordning i ämnet utfärdad den 23 mars 1934 (sv. f. nr 51).

16. samma dag, i anledning av väckta motioner om ökat tullskydd för pro
duktionen av vissa slag av trädgårdsprodukter. (116.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 27 april 1934 (sv. f. nr 90).

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i bestämmelserna om stämpelavgift för spelkort. (117.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 april 1934 (sv. f. nr 66).

18. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande be
stämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av malt
drycker. (121.)

348

Anmäld den 27 april 1934, varvid, med återkallande av det genom beslut den
22 juni 1932 åt 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen givna uppdraget
att till behandling upptaga spörsmålet örn ändringar i maltdryckslagstiftningen,
chefen för finansdepartementet bemyndigats att tillkalla sakkunniga för utredning
i ämnet. Med stöd av det sålunda givna bemyndigandet hava sakkunniga
sedermera tillkallats.

19. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(109.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

20. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 4 och 7 §§ tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316). (135.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 7 juni 1934 (sv. f nr 283
och 284).

21. den 10 april, i anledning av framställningar angående pensioner och un
derstöd at vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer
(138.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

22. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning
i vissa fall av engångsavgift enligt § 9 mom. 1 i reglementet för
statens pensionsanstalt beträffande lärarbefattningar vid kommunal fortsättningsskola.
(156.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 314).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående familjepensionsrätt
i statens pensionsanstalt för vissa befattningshavare vid
lantbrukshögskolan. (157.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 314).

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
innehavare av befattning med delaktighet i statens pensionsanstalt att
vid avgång ur tjänst i vissa fall bibehålla delaktighet i anstalten
(158.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 314).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om mått och vikt. (159.)

Lag i ämnet utfärdad den 11 maj 1934 (sv. f. nr 162). Såvitt skrivelsen avser
anhållan om utredning, har densamma den 17 maj 1934 överlämnats till
j ustitiedepartementet.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (169.)

Anmäld den 15 juni 1934, då kungörelse utfärdats (sv. f. nr 347), varjämte
ärendet i viss del överlämnats till ecklesiastikdepartementet.

349

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 243 med för
slag till vissa ändringar i och tillägg till gällande tulltaxa. (174.)

Kungörelse och förordning i ämnet utfärdade den 27 april 1934 (sv. f. nr 91
och 92).

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 31 januari 1932
(nr 17) örn accis å silke. (175.)

Förordning och kungörelse i ämnet utfärdade den 27 april 1934 (sv. f. nr 93
och 94).

29. samma dag, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för pälsverk.
(176.)

Anmäld den 28 september 1934, dä generaltullstyrelsen anbefallts att verkställa
utredning samt före den 15 december 1934 inkomma med utlåtande och förslag
i ämnet.

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

Anmäld den 30 juni 1934. Sedan åtskilliga myndigheter inkommit med infordrade
utlåtanden, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den 2
november 1934 tillkallat t. f. häradsskrivaren i Svartsjö fögderi, förste kanslisekreteraren
E. K. F. Baehrendtz att inom finansdepartementet biträda med utredning
i ämnet.

32. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av viss del av kronan tillfallet danaarv efter Annika Hansson,
född Christoffersdotter. (197.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1934.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (198.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1934.

34. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
till International Telephone & Telegraph Corporation av viss stämpelavgift.
(200.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1934.

35. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
ordinarie lärare vid navigationsskola att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (201.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 15 juni 1934 (sv. f. nr 285).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppställningen
av riksstatens utgiftssida m. m. (203.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

37. den 25 april, angående användande av riksbankens vinst för år 1933
m. m. (207.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934.

350

38. samma dag, angående ändring i stadgarna för riksdagsbiblioteket, i vad
avser val av suppleanter i bibliotekets styrelse. (208.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av räntan
för lån från vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta motioner.
(209.)

Sedan riksdagens i skrivelsen anmälda beslut föranlett utfärdande ä vederbörande
departement den 30 juni 1934 av författningar i ämnet, kommer densamma
ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majda prövning.

40. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag tili
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/1934, i vad rör spann
målslagerhusfonden och arbetarsmåbrukslånefonden. (214.)

Överlämnad till jordbruksdepartementet den 3 maj 1934.

41. den 2 maj, i anledning av vissa motioner, avseende ändringar i gällande
tulltaxa. (215.)

Kungörelse och förordning i ämnet utfärdade den 18 maj 1934 (sv. f. nr 157
och 158).

42. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majda proposition med förslag tili
förordning angående upphörande av särskilda avgifter och tjänstbarheter
till städer för vissa staten tillhöriga fastigheter. (246.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1934 (sv. f. nr 297).

43. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överförande
från Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 till riksgäldskontoret
av belåningar av vissa engagemang. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadgande!!
angående bankbolags inlåning. (234.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1934 (sv. f. nr 193).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tilläggs
pension åt vissa i statens tjänst anställda personer. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1934.

46. den 16 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (252.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

47. den 18 maj, i anledning av dels Kungl. Majds proposition angående
vissa åtgärder till jordbrukets stödjande, dels Kungl. Majda proposition
med förslag till förordning angående viss utsträckning av Kungl. Maj:ts
befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 26
juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin, m. m., dels ock i dessa och
andra närstående ämnen väckta motioner. (259.)

I vad på finansdepartementets föredragning beror är detta ärende anmält och
slutbehandlat den 30 juni 1934, därvid författningar i ämnet utfärdats (sv. f
nr 383—385).

351

48. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändring av tulltaxans bestämmelser
rörande vissa kemikalier. (260.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 24 maj 1934 (sv. f. nr 187 och 188).

49. samma dag, i anledning av väckt motion örn tullfrihet för vissa slag av
maskiner. (261.)

Kungörelser i ämnet utfärdade den 24 maj 1934 (sv. f. nr 187 och 188).

50. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av
räntan för lån från vissa statens utlåningsfonder i vad rör jordbruks
ärenden jämte i ämnet väckta motioner. (266.)

Sedan riksdagens i skrivelsen anmälda beslut föranlett utfärdande å jordbruksdepartementet
den 30 juni 1934 av författningar i ämnet, kommer densamma
ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående
tillverkning och beskattning av brännvin, m. m. (273.)

Anmäld dels den 7 juni 1934, då författningar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 227—
231), dels ock den 22 juni 1934, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr
155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker. (274.)

Förordning i ämnet utfärdad den 7 juni 1934 (sv. f. nr 232).

53. den 29 maj, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (276.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

54. samma dag, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer.
(278.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

55. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och
understöd, att utgå av aifärsdrivande verks medel m. m. (279.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till
lag örn sparbankernas säkerhetskassa. (280.)

Anmäld den 31 maj och den 15 juni 1934, vilken sistnämnda dag lag i ani
net utfärdats (sv. f. nr 300).

57. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående förbättrade
pensionsförmåner för vissa förutvarande anställningshavare vid
Hässleholm—Markaryds och Markaryd—Veinge järnvägar, dels ock en i
ämnet väckt motion. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

58. samma dag, i anledning av väckta motioner örn sänkning av räntan å
ett från riksgäldskontoret till aktiebolaget Svenska Amerikalinjen utlära
nät lån. (282.)

Överlämnad till handelsdepartementet den 6 juni 1934.

352

59. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av
banken utgivna sedlar med guld. (275.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 31 maj 1934 (sv. f. nr 191).

60. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.
(284.)

Anmäld den 22 juni och den 7 december 1934, då bland annat utfärdats kungörelser
i ämnet (sv. f. nr 356, 357 och 572). Ärendet är i vissa delar beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg m. m. åt
vissa befattningshavare i statens tjänst. (285.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat utfärdats kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 358).

62. den 2 juni, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

63. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

Anmäld den 15 juni 1934. I vad angår riksdagens hemställan om utredning
rörande åstadkommande av en krossverksanläggning å Svartön är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

64. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Anmäld den 22 juni 1934. Enligt Kungl. Majits beslut denna dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar överlämnats
till socialdepartementet (punkten 1), kommunikationsdepartementet
(punkterna 6 och 7) samt jordbruksdepartementet (punkterna 4 och 5).

Ärendena under punkterna 2 och 3 äro beroende på Kungl. Majits prov
ning.

Ärendena under punkterna 1, 4, 5, 6 och 7 komma ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Majits
prövning.

65. samma dag, i anledning av väckt motion om ökat tullskydd för galvani
serade järnrör. (336.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 370).

66. samma dag, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för signalklockor
till velocipeder. (337.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 370).

67. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring av tulltaxans bestämmelser
angående ackumulatorer. (338.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 370).

358

68. samma dag, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för torrelement
och torrbatterier. (339.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 370).

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 m. m. (340.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 294—296).

70. den 6 juni, angående regleringen av tilläggsstaten till riksstaten för budgetåret
1933/1934. (315.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

71. samma dag, med överlämnande av tilläggsstat till riksstaten för budgetåret
1933/1934. (316.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(321.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

73. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställningar angående bidrag till skattetyngda
kommuner samt förstärkning av skatteutjämningsmedlens fond.
(329.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en tullverkets båtlånefond m. m. (330.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934, därvid bland annat kungörelse

i ämnet utfärdats (sv. f. nr 397).

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte en i ämnet väckt motion. (335.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

76. den 8 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärd
för bevarande av förre lokomotivmästaren A. Larssons delaktighet
i enskilda järnvägarnas pensionskassa, dels ock väckt motion örn understöd
åt Larsson m. m. (344.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

77. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 och
av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873. (345.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1934 (sv. f. nr 389).

78. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst i vad rör jordbruksärenden. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat utfärdats kungörelse
i ämnet (sv. f. nr 358).

23—Justitieombudsmannens ämbetsberättelse tili 1935 års riksdag.

354

79. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 i vad rör jordbruksärenden.
(351.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat utfärdats kungörelser
i ämnet (sv. f. nr 356 och 357).

80. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående sättet
för anordnande i visst fall av importreglering. (356.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

81. den 9 juni, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet m. m.
(358.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

82. den 11 juni, i anledning av väckta motioner örn höjning av tullsatserna
för vissa fajans- och porslinsvaror. (374.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 371).

83. samma dag, i anledning av väckt motion örn ökat tullskydd för vissa
slag av hattar och mössor. (375.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 371).

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning med särskilda bestämmelser örn beskattning av realisationsvinst
i samband med rekonstruktion av den s. k. Kreugerkoncernen,
m. m. (376.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, därvid bland annat kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 313).

85. den 12 juni, angående regleringen för budgetåret 1934/1935 av utgifterna
för riksdagen och dess verk m. m. (363.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

86. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
elfte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. (364.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

87. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

Statskontoret har anbefallts att efter verkställd utredning inkomma med utlåtande
och förslag i ärendet.

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
m. fl., i vad angår pensionsväsendet. (366.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat kungörelser i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 356 och 357).

89. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under vissa punkter av elfte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dyrtidstillägg åt f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer samt åt pensionsberättigade
änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl.
(367.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

355

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst, i vad angår pensionsväsendet. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 358).

91. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av ett institut för medellång och långfristig kreditgivning åt företag
inom näringslivet. (377.)

Anmäld den 30 juni, den 12 oktober samt den 2 november 1934. Skrivelsen
kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts behandling.

92. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 237 med förslag
till visst tillägg till gällande tulltaxa. (404.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1934 (sv. f. nr 371).

93. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om extra inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1934.
(405.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 287—289).

94. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om särskild skatt å förmögenhet, m. m. (406.)

Författningar i ämnet utfärdade den 15 juni 1934 (sv. f. nr 290—293).

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgifterna m. m. (407.)

Förordningar i ämnet utfärdade den 22 juni 1934 (sv. f. nr 327—329).

96. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november

1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva. (408.)

Förordning i ämnet utfärdad den 15 juni 1934 (sv. f. nr 286).

97. den 15 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt till
tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen,
och för arbetare i statens tjänst, jämte i ämnet väckta motioner. (384.)

Vissa författningar i ämnet utfärdade den 30 juni 1934 (sv. f. nr 442—445),
den 30 november 1934 (sv. f. nr 570) och den 7 december 1934 (sv. f. nr
581—596). Ärendet är i vissa delar beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) an gående

civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (385.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1934 (sv. f. nr 444). Skrivelsen är i viss
del även beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

99. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn vissa ändringar
i den vid lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension
för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk fogade åldersförteckningen. (386.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1934 (sv. f. nr 382).

356

100. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
bestämmelser i fråga örn rätt till pension för överdirektören och chefen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. (387.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

101. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande bestämmelser i fråga örn rätt till pension för ordinarie
tjänstemän vid domänverket. (388.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 30 juni 1934 (sv. f. nr 424).

102. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt överassistenten å övergångsstat vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet E. I. Haglund. (389.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

103. samma dag, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank. (391.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

104. samma dag, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret och suppleanter
för fullmäktige i samma kontor. (397.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

105. samma dag, angående förslag till ny lag för Sveriges riksbank. (412.)
Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1934 (sv. f. nr 437).

106. samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning.
(413.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

107. den 16 juni, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1934—
1935, m. m. (409.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat utfärdats förordning
(sv. f. nr 310) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1934 skall utgå, samt
kungörelse (sv. f. nr 311) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning
vid uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1934.

108. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till täckande av statens järnvägars återstående
fordran hos Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag för frakttillägg
för år 1932. (360.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

109. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
Hellefors Bruks Aktiebolag. (390.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till oförutsedda utgifter. (422.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

111. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till kostnader
för årlig taxering. (423.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

357

112. samma dag, angående beredande av täckning m. m. för anslag under
rubriken: »Fonden för förlag till statsverket». (430.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till räntor å statsskulden m. m. (431.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

114. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag till
avbetalning å statsskulden. (432.)

Anmäld den 30 juni 1934. Ärendet under punkten 3 är beroende på Kungl.

Maj:ts prövning.

115. den 20 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1934/1935. (434.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

116. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1934/1935.
(435.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 9 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (78.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april 1934.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
Utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående uppförande och
inredning av byggnad för de patologiska och hygienisk-bakteriologiska
institutionerna vid universitetet i Uppsala. (81.)

Anmäld den 23 mars och den 30 juni 1934, vilken sistnämnda dag ärendet

slutbehandlats.

3. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående skyl dighet

för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning m. m.
(90.) . . ,

Sedan yttranden i ärendet avgivits av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen,

har statskontoret den 19 november 1934 anbefallts avgiva yttrande. Sådant

yttrande har ännu icke inkommit.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
expeditionsvakten J. O. Gustafsson att för uppflyttning i löneklass tillgodoräkna
viss tjänstgöring. (91.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

5. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående läroverksadjunkten
E. B. Wendins tjänstårsberäkning. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av latinlyceilinjen vid statens provskola, nya elementarskolan i
Stockholm. (107.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

358

7. den 7 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående gäldande
i vissa fall ur kyrkofonden av understöd i anledning av olycksfall i
arbete å skogar till sådana ecklesiastika boställen, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932. (122.)

Anmäld den 12 oktober 1934, därvid beslöts skrivelse till kyrkomötet. Efter
det att kyrkomötet i anledning härav inkommit med skrivelse till Kungl. Maj:t,
är skrivelsen, sedan statskontoret efter samråd med domänstyrelsen den 24
december 1934 inkommit med infordrat yttrande, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående biträden
åt ärkebiskopen. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1934.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen
av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m. (126.)

Anmäld den 12 oktober 1934, därvid beslöts skrivelse till kyrkomötet för inhämtande
av kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkände
ett av riksdagen för dess del antaget lagförslag. Sedan kyrkomötet anmält,
att kyrkomötet godkänt nämnda lagförslag har Kungl. Majit den 7 december
1934 utfärdat en lag (sv. f. nr 568). Riksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

10. den 11 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta
motioner. (8.)

Kungl. Majit har den 20 april, den 4 och den 31 maj, den 15, den 22 och den
30 juni, den 6, den 20 och den 24 juli, den 24 september samt den 5 och
den 19 oktober 1934 avgjort skilda delar av ärendet och därvid utfärdat, den
20 april nio kungörelser (sv. f. nr 95—103), den 31 maj tre kungörelser (sv. f.
nr 199, 200 och 215), den 22 juni en kungörelse (sv. f. nr 334), den 24 juli
en kungörelse (sv. f. nr 449) och den 24 september 1934 en kungörelse (sv. f.
nr 472). Dock äro nedannämnda punkter icke slutbehandlade.

Punkten 121 angående anslag till arvodesförhöjning åt vissa manliga småskollärare
m. fl.

Anmäld den 20 april 1934, därvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen
att verkställa utredning i av riksdagen angivet hänseende och med det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning, till Kungl. Majit inkomma före den
15 september 1934. Sedan ifrågavarande förslag inkommit till Kungl. Majit
den 5 september 1934 och statskontoret däröver avgivit yttrande är ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 166 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Anmäld den 20 april 1934, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga örn anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rasbiologiska
institutets organisation m. m. (143.)

359

Anmäld den 11 och den 31 maj samt den 15 juni 1934, vilken sistnämnda
dag styrelsen för institutet anbefalldes att före den 1 januari 1935 till Kungl.
Maj:t inkomma med förslag till stadga för institutet.

12. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

13. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr
141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt örn tillägg
till samma lag m. m. (148.)

Anmäld den 12 oktober 1934, därvid beslöts skrivelse till kyrkomötet för inhämtande
av kyrkomötets yttrande huruvida kyrkomötet för sin del godkände
lagförslagen. Sedan kyrkomötet anmält att kyrkomötet godkänt ifrågavarande
lagförslag, har Kungl. Majit utfärdat den 23 november 1934 fyra lagar (sv. f.
nr 543—546) och den 21 december 1934 tre lagar (sv. f. nr 617—619). Riksdagens
skrivelse är därmed slutbehandlad.

14. den 14 april, angående det ordinarie förslagsanslaget till riksarkivet
m. m. (150.)

Anmäld den 20 april, den 4 maj och den 30 juni 1934, vilken sistnämnda
dag skrivelsen slutbehandlats.

15. den 18 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen. (169.)

Skrivelsen är, i vad den angår ecklesiastikdepartementet, den 17 december
1934 remitterad till statskontoret. Svar å remissen har ännu icke inkommit.

16. den 24 april, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst och
sedligt hänseende m. m. (202.)

Anmäld den 31 maj 1934, därvid beslöts remiss till skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen
inkom med utlåtande den 25 juni 1934, och är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

17. den 8 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 om
reglering av prästerskapets avlöning samt örn tillägg till samma lag m. m.,
i vad propositionen avser det ordinarie förslagsanslaget till ersättning
för prästerskapets tionde. (221.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934.

18. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till studielånefonden. (230.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934.

19. den 22 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om tillsättning av prästerliga tjänster ävensom i ämnet väckta motioner.
(268.)

Anmäld den 24 maj och den 12 oktober 1934, å vilken sistnämnda dag beslöts
skrivelse till kyrkomötet för inhämtande av kyrkomötets yttrande huruvida
kyrkomötet för sin del godkände förslag till lag om tillsättning av prästerliga

360

tjänster. Sedan kyrkomötet anmält att kyrkomötet godkänt ifrågavarande lagförslag,
har Kungl. Majit den 7 december 1934 utfärdat en lag (sv. f. nr 573).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet jämte i ämnet väckta motioner.
(269.)

Anmäld den 22 juni 1934, därvid utfärdats två stadgor och tre kungörelser
(sv. f. nr 350 354). Härjämte har Kungl. Majit dels förklarat sig vilja fram deles

meddela bestämmelser rörande tjänstgöringsskyldighet för innehavaren
av den lärarbefattning i sjukgymnastik med sjukdomslära som skall inrättas
vid institutet från och med den 1 juli 1935, dels ock anbefallt skolöverstyrelsen,
direktionen över institutet och direktionen över serafimerlasarettet att efter
verkställd utredning inkomma till Kungl. Majit med förslag i vissa hänseenden.
Nämnda förslag hava inkommit i samband med ingivande av anslagsäskanden
till 1935 års riksdag.

21. den 29 maj, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd
åt vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer.
(278.)

I vad skrivelsen ankommer på ecklesiastikdepartementet är den anmäld och
slutbehandlad den 24 juli 1934.

22. den 1 juni, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående understöd
åt vissa lärarinnor, som på grund av folkskoleväsendets omorganisation
förlorat sin anställning, m. m., dels ock Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 137, gjorda framställning
angående ersättning åt vissa lärarinnor vid statsunderstödda enskilda
läroanstalter. (293.)

Kungl. Majit har den 24 juli och den 21 september 1934 avgjort ärendet och
därvid förstnämnda dag utfärdat en kungörelse (sv. f. nr 448).

23. den 5 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkt 104, gjorda framställning angående anslag
till inredningsarbeten i lokalerna för fackavdelningen för lantmäteri vid
tekniska högskolan. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

24. samma dag, i anledning av vissa utav Kungl. Majit dels i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning, dels ock i propositionerna
nr 47, 107 och 156 gjorda framställningar angående anslag till byggnadsarbeten,
avseende ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.
(304.)

Anmäld den 22 juni, den 10 augusti, den 26 oktober och den 21 december
1934, vilken sistnämnda dag skrivelsen slutbehandlades.

25. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 223, gjorda framställning angående provisorisk
avlöningsförbättring i vissa fall för lärare vid de allmänna läroverken
m. fl. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 36, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (326.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

361

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 197, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning.
(327.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

28. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 227, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (328.)

Kungl. Majit har den 22 juni 1934 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 337).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget tili tryckningskostnader.
(332.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

30. den 8 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkterna 119, 122, 129 och 131, gjorda
framställningar angående anslag till de allmänna läroverken och kommunala
mellanskolor jämte i ämnet väckta motioner. (348.)

Anmäld den 22 juni 1934 och slutbehandlad beträffande anslagen till de kommunala
mellanskolorna, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 333 och
335). Beträffande anslagen till de allmänna läroverken ånyo anmäld den 20
juli och den 10 augusti 1934, vilken sistnämnda dag ärendet slutbehandlats.

31. den 9 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag
till folkhögskolor ävensom till kommunala och enskilda anstalter för

. yrkesundervisning jämte i ämnet väckta motioner. (354.)

Skrivelsen har den 22 juni 1934 anmälts, därvid utfärdats en kungörelse (sv. f.
nr 336), samt slutbehandlats den 10 augusti 1934.

32. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
grunder för dyrtidstillägg under ecklesiastikåret 1934/1935 åt dels kyrkoherdar
och komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar
och vissa extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga
emeritilöner. (361.)

Kungl. Majit har den 22 juni 1934 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 338).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 21 februari 1934, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av viss utfästelse vid genomförandet av regleringen av
potatismjölstillverkningen. (28.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1934.

2. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till ackords- och stödlån åt jordbrukare. (29.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1934, då bland annat utfärdades två
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 54 och 55).

362

3. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förstärkning
av nionde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom
sakkunniga. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1934.

4. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående överlåtelse
å Haparanda stad av viss del av kronoparken Karl Johan i Norrbottens
län. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars och den 20 april 1934.

5. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (34.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1934.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 2 mars 1934 (sv. f. nr 35).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nedsättning
av saluvärdet vid vissa försäljningar av kronoegendom. (36.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

8. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens uppehållande. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari och den 27 april 1934, då bland
annat utfärdades författningar i ämnet (sv. f. nr 21, 22 och 85).

10. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående reglering
av införseln av ägg. (47.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1934, då bland annat utfärdades
en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 24).

11. den 28 februari, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar. (58.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 2
föreslagit med undantag för förslagen under punkterna 16, 25 och 39. Beträffande
punkterna 16 och 25 har riksdagen i särskilda skrivelser meddelat beslut.
I utlåtandet angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats den 23 mars
1934 med undantag för punkterna 1, 2, 4—6, 8, 15, 19, 23, 43, 49, 51, 52
och 54. Dessa hava sedermera anmälts och avgjorts punkten 6 den 20 april,
punkten 23 den 27 april, punkterna 15 och 43 den 11 maj, punkten 54 den
18 maj, punkterna 1, 4, 5, 19 och 49 den 7 juni, punkten 2 den 22 juni,
punkterna 51 och 52 den 30 juni samt punkten 8 den 13 juli 1934. Besluten
den 23 mars och den / juni 1934 innefattade bland annat utfärdandet av
kungörelser (sv. f. nr 56—59 och 233).

12. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin. (59.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934, då bland annat två författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 277 och 278).

363

13. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående godkännande
av avtal rörande försäljning av vissa Djäknehytterotarnas skifteslag
tillhöriga samfällda områden i Avesta stad, i vad angår vissa allmänna
hemman. (60.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov
i vissa fall med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden
och statens avdikningslånefond. (61.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars och den 13 april 1934, därvid bland

annat en kungörelse i ämnet utfärdades (sv. f. nr 78).

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
av två bostadslägenheter vid veterinärhögskolan. (62.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

17. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av arrendet för arrendelotten Brostugan å kronoparken Klövdala i
Kalmar län. (65.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

18. den 2 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godtagande
av ackord i vissa fall å kronans fordringar för försålda kronoegendomar
m. m. (66.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

19. den 14 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för särskild kolonisationsverksamhet inom Norrbottens län. (92.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

20. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för undersökning rörande reglering av Lyckebyån. (93.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

21. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i Örebro län.
(94.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (95.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 april och den 28 september 1934.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av mark från vissa kronoegendomar m. m. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en tidigare såsom jägmästarebostad disponerad lägenhet i Malå
socken av Västerbottens län. (97.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående inlösen
av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

364

Anmäld den 27 april 1934, då ärendet avgjordes i vad det avser laxfiskena
till 7s2 mantal Mörrum nr 13 (136) och 19/ieo mantal Mörrum nr 7 (75). I vad
ärendet avser inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån samt
nedsättning av vissa arrendeavgifter anmodades länsstyrelsen i Blekinge län
att inkomma med yttrande och förslag. Detta avvaktas.

26. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar. (99.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 april 1934.

27. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö. (100.)

Skrivelsen har den 8 juni 1934 överlämnats från justitiedepartementet. Sedan
lantbruksstyrelsen avgivit infordrat utlåtande i ärendet, hava remissutlåtanden
infordrats från ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Dessa avvaktas.

28. den 22 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å lån från egnahemslånefonden, jämte i ämnet väckta
motioner. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj och den 30 juni 1934, därvid tre kungörelser
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 124, 125 och 405).

29. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
av räntan å köpeskilling för vissa från kronojord försålda lägenheter
m. m. (119.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934, då en förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 127).

30. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning örn anslag till kapitalökning
för egnahemslånefonden m. m. (120.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdades (sv. f. nr 126).

31. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphävande av vissa bestämmelser beträffande dispositionen
av storverksträd samt ek och bok å boställen, som avses i 1 §
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400) m. m. (126.)

I vad skrivelsen ankommer å jordbruksdepartementets föredragning har den
anmälts och slutbehandlats den 7 december 1934, därvid förordning i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 569).

32. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv
för kronans räkning av Åkers styckebruks rekognitionsskog m. m. (127.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj och den 15 juni 1934.

33. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående nedsättning
i vissa fall av arrendet för kronoegendom m. m. (129.)

Anmäld den 27 april och den 15 juni 1934, varmed skrivelsen slutbehandlats.
Beslutet den 15 juni 1934 avsåg utfärdandet av en kungörelse i ämnet (sv. f.
nr 280).

34. samma dag, i anledning av väckt motion angående tillämpningen av bestämmelserna
örn mjölkreglering. (131.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april och den 30 juni 1934. Beslutet den 30
juni 1934 innefattade bland annat utfärdandet av en kungörelse (sv. f. nr 375).

365

35. samma dag, i anledning av Kungl. Majits under nionde huvudtiteln gjorda
framställning örn anslag till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln
jämte i ämnet väckta motioner. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 april och den 18 maj 1934. Sistnämnda
dag utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse i ämnet (sv. f. nr 147).

36. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln gjorda
framställning angående det under titel allmänt anslag till hushållningssällskapen
uppförda ordinarie anslaget. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 89).

37. den 11 april, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (9.)

Riksdagens beslut innebär bifall till vad jordbruksutskottet i utlåtande nr 1
föreslagit. I utlåtandet angivna punkter hava anmälts och slutbehandlats den
18 maj 1934 med undantag för punkterna 6, 15, 20, 25, 30, 39, 54 56, 71
—73, 85 och 86. Av dessa hava sedermera anmälts och avgjorts punkten 25
den 24 maj, punkterna 85 och 86 den 31 maj, punkterna 20, 39, 71, 72 och
73 den 30 juni, punkterna 55 och 56 den 6 juli, punkten 30 den 10 augusti,
punkten 15 den 28 september och punkten 6 den 5 oktober 1934. Beträffande
punkten 54 (omplantering av rödspätta) har Kungl. Majit den 18 maj 1934 anbefallt
lantbruksstyrelsen att inkomma med förslag i ämnet. Detta avvaktas.
Beslutet den 18 maj 1934 innefattade bland annat utfärdandet av kungörelser
(sv. f. nr 148 och 150).

38. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till Svenska smörprovningarna. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

39. samma dag, i anledning av Kungl. Majits förslag angående anslag till
nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk m. m. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 124).

40. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till understöd åt kemiska stationer. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

41. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för utmärkande av gränserna för skyddsskogsområdena inom Kopparbergs
och Jämtlands län. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ytterligare
statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj och den 22 juni 1934.

43. den 20 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar.
(183.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj och den 24 augusti 1934 utom i vad
avser frågan örn anvisande av anslag till byggnadsarbeten och vissa andra engångskostnader
avseende lantbrukshögskolan. I denna fråga anbefalldes styrel -

366

sen för lantbrukshögskolan den 24 maj 1934 att i samråd med byggnadsstyrelsen
inkomma med förslag till användningen av anslaget. Detta avvaktas.
Beslutet den 24 maj 1934 innefattade bland annat utfärdandet av tre författningar
(sv. f. nr 189, 196 och 197).

44. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående kapitalökning
till fiskerilånefonden m. m. (184.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1934, då bland annat kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 149).

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för byggnadsarbeten vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
(185.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj och den 24 augusti 1934.

46. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för lån åt vissa fiskareföreningar m. m. (186.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1934, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 138).

47. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till underhålls- och driftkostnader för undersöknings- och bevakningsfartyg
för havsfiskets behov. (187.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1934.

48. samma dag, med anledning av väckt motion angående anställande av
egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

Anmäld den 11 maj 1934, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att, med
beaktande av vad riksdagen i ämnet anfört, verkställa den av riksdagen begärda
utredningen. Denna avvaktas.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar
(189.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj 1934.

50. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående köttbesiktning och slakthus m. m. (190.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 maj och den 30 november 1934, då bland
annat författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 140, 141 och 558—563).

51. den 28 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1933/1934, i vad rör spannmålslagerhusfonden
och arbetarsmåbrukslånefonden. (214.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

52. den 12 maj, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar.
(236.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 och den 22 juni 1934. Beslutet den 7 juni
innefattade bland annat utfärdandet av en kungörelse (sv. f. nr 234).

53. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till avlöningsstat för rikets allmänna kartverk. (237.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1934.

367

54. samma dag, i anledning av väckt motion örn anslag för utredning och
undersökning rörande vattenavledningen från Lyckebyåns övre vattenområde
till och med Kyrkebysjön. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj och den 13 juli 1934.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsbidrag för undersökning rörande Emåns reglering. (239.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1934.

56. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag till fullständig
undersökning rörande åtgärder mot Klarälvens skadeverkningar vid översvämningar.
(240.)

Anmäld den 27 maj 1934, då lantbruksstyrelsen anbefalldes att inkomma med
förslag till erforderliga bestämmelser i ämnet. Sedan lantbruksstyrelsen inkommit
med sådant förslag samt länsstyrelsen i Värmlands län och statskontoret
avgivit infordrade utlåtanden, har ärendet återremitterats till sagda länsstyrelse
för viss utredning. Denna avvaktas.

57. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vissa åtgärder på skogshushållningens område m. m. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934, därvid fyra författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 412, 431, 432 och 433).

58. den 18 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till jordbrukets stödjande, dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående viss utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet
att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 26 juni
1933 (nr 405) om accis å margarin, m. m., dels ock i dessa och andra
närstående ämnen väckta motioner. (259.)

Anmäld och slutbehandlad den 18, 24 och 31 maj, den 30 juni, den 24 juli
och den 19 oktober 1934, därvid bland annat utfärdades ett flertal författningar
(sv. f. nr 153—156, 160, 172—181, 343, 344, 372, 376, 383 385,
427—429, 457, 458, 499 och 501).

59. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom.
(264.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då två författningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 320 och 321).

60. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående domänverkets
organisation. (265.)

Anmäld den 15 juni, den 5 oktober, den 16 november och den 7 december
1934. Besluten den 15 juni och den 7 december 1934 innefattade bland annat
utfärdandet av författningar i ämnet (sv. f. nr 303 och 571). Vad angår de
delar av skrivelsen som ej avgjorts kan anmärkas, att sedan domänstyrelsen
inkommit med förslag till ny instruktion för domänverket denna utremitterats
för yttranden, vilka avvaktas. Sedan kommunikationsverkens lönenämnd inkommit
med förslag till ändring av nämndens sammansättning är denna fråga
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. samma dag, i anledning av väckta motioner om billigare djursjukvård.
(267.)

Anmäld den 7 juni 1934, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes verkställa den
av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

368

62. den 30 maj, med anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag
till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen.
(287.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934, då fyra kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 402—404 och 436).

63. samma dag, i anledning av väckta motioner örn hänskjutande till jordbrukskreditsakkunniga
av frågan örn jordbrukets primärkredit m. m. (288.)

Anmäld den 24 juli 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
att för verkställande av utredning rörande frågan örn möjligheterna att
åstadkomma förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten tillkalla utredningsmän.
Dessa hava tillkallats den 24 augusti 1934.

64. den 1 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
till lindrande av foderbristen i Norrbottens och Västerbottens län. (290.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1934.

65. den 5 juni, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

Skrivelsen har överlämnats från finansdepartementet för handläggning av punkten
4, resekostnads- och traktamentsersättning till befattningshavare hos hushållningssällskapen
och skogsvårdsstyrelserna, samt punkten 5, svenska mejeriernas
riksförening u. p. a.

Punkten 4 har anmälts och slutbehandlats den 14 december 1934, därvid
kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 602 och 603).

Punkten 5 har anmälts och slutbehandlats den 30 juni 1934.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för kapitalökning för jordförmedlingsfonden. (341.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för beredande av understöd åt vissa fiskare m. m. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934, då bland annat en kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 281).

68. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för främjande av fiskarenas avsättning av färsk strömming. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934, då en förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 282).

69. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i förordningen örn jordbrukets kreditkassor, m. m. (346.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, då bland annat två författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 323 och 324).

70. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlämnande
till Svenska jordbrukskreditkassan av svenska statens obligationer
till visst belopp. (347.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

71. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en arrendeegnahemsfond m. m. (349.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 och den 30 juni 1934, därvid två författningar
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 279 och 435).

369

72. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 i vad rör jordbruksärenden.
(351.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

73. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dels dyrtidstillägg åt föreståndare och lärare
vid lantmannaskolor, lanthushållsskolor och lantbruksskolor, dels ock tillskott
till dyrtidstillägg till vissa lantmätare. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni, då en kungörelse i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 326).

74. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar dels örn ökat understöd åt lantmannaskolor, dels ock örn
understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter. (379.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

75. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående nionde huvudtitelns anslag till tryckningskostnader.
(380.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

9. Handelsdepartementet,

Riksdagens skrivelse

1. den 30 januari 1934, i anledning av Kungl. Majda proposition med underställande
av beslut örn viss tilläggstull. (14.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 februari 1934.

2. den 7 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet m. m. (15.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1934, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 19).

3. den 28 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 90 med
förslag till vissa tillägg till gällande tulltaxa. (67.)

Överlämnad den 1 mars 1934 till finansdepartementet för vidare handläggning.

4. den 2 mars, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till lotsoch
fyrinrättningen samt säkerhetsanstalter för sjöfarten. (68.)

Anmäld och slutbehandlad den 9 mars 1934.

Anmäld och slutbehandlad den 18 maj 1934.

6. den 9 mars, i anledning av Kungl. Majda proposition angående upplåtelse
av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter å
kronojord. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1934.

24 — Justitieombudsmannens ämbetsberällelsc till 1935 års riksdag.

370

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett mellan Sverige och Österrike slutet handels- och sjöfartsavtal.
(87.)

Överlämnad den 13 mars 1934 till utrikesdepartementet för vidare handläggning.

8. den 16 mars, i anledning av väckta motioner rörande ändring i lagstiftningen
örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera. (102.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vederbörande myndigheter, är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 17 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Nya svenska stenkolsaktiebolaget Spetsbergens egendom å
Spetsbergen. (106.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 mars 1934.

10. den 10 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1934/1935 under riksstatens
tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet, jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (10.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 april 1934.

11. den 11 april, i anledning av väckta motioner örn utredning angående de
ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1934 har chefen för handelsdepartementet
samma dag tillkallat tre personer att såsom sakkunniga inom
handelsdepartementet verkställa den av riksdagen begärda utredningen. De
sakkunniga hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

12. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

skeppsklarerarförordning. (160.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 119).

13. den 20 april, i anledning av väckta motioner örn uppställande av legala
kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

Kungl. Maj:t har den 24 maj 1934 anbefallt kommerskollegium att i samråd
med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen verkställa den av riksdagen begärda
utredningen.

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

Sedan skrivelsen den 15 juni 1934 överlämnats från justitiedepartementet till
handelsdepartementet för behandling av frågan örn förnyad utredning rörande
verkningarna av avbetalningshandeln, är skrivelsen i denna del beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 24 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av vissa kostnader för reparation av statens isbrytarfartyg »Ymer».
(199.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 maj 1934.

371

16. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
ordinarie lärare vid navigationsskola att för erhållande av ålderstillägg
tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (201.)

Överlämnad den 2 maj 1934 till finansdepartementet för vidare handläggning.

17. den 25 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
»Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn nedsättning av
räntan för lån från vissa statens utlåningsfonder jämte i ämnet väckta
motioner. (209.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, varvid kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 378—380).

18. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 16 oktober 1914 (nr 349)
örn tillsyn å fartyg. (217.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 maj 1934, varvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 222).

19. den 8 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående vadhållning i samband med tävlingar. (232.)

Anmäld och slutbehandlad den 7 juni 1934, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 237).

20. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till lånefonden för ackordslån och förlagslån
åt hantverkare. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934, varvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 184).

21. den 16 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till laboratorieutrustning
vid navigationsskolan i Malmö. (254.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till bestridande
av kostnader för viss låneverksamhet. (255.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 maj 1934.

23. den 18 maj, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 29 maj, i anledning av väckta motioner om sänkning av räntan å
ett från riksgäldskontoret till aktiebolaget Svenska Amerikalinjen utlämnat
lån. (282.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

25. den 1 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till sjöaibetstidslag, dels ock i ämnet väckta motioner. (297.)

Anmäld den 7 juni 1934 samt ånyo anmäld och slutbehandlad den 12 oktober
1934, varvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 496).

26. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

372

27. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till provisorisk
avlöningsförbättring för lärare vid navigationsskolorna. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934.

28. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 17 juni 1932 angående
rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift. (355.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 299).

29. den 11 juni, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner
mot utländsk stat. (371.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

30. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig
exportkreditgaranti m. m., jämte i ämnet väckta motioner. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1934, varvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 345).

31. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 237 med förslag
till visst tillägg till gällande tulltaxa. (404.)

Överlämnad den 16 juni 1934 till finansdepartementet för vidare handläggning.

32. den 19 juni, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställningar angående anslag till
byggande av nytt fyrskepp m. m. (425.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1934.

373

Bilaga III.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1934 ännu voro i sin helhet
eller till någon del på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av bihanget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

4. den 16 februari 1934, i anledning av väckt motion angående lagstiftning
om inteckning i hotell- och restauranginventarier. (27.)

10. den 2 mars, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande jämkning i avtal örn underhållsbidrag till frånskild make. (69.)

16. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö. (100.)

19. den 7 april, i anledning av väckt motion angående revision av gällande
bestämmelser om behandlingen av minderåriga förbrytare. (124.)

20. samma dag, i anledning av väckt motion om ändring i 18 kap. 16 §
strafflagen m. m. (125.)

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande i Sverige
av motsvarighet till Englands »bank holidays» och Tysklands »Bankfeiertage».
(134.)

24. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om mått och vikt. (159.)

27. den 20 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 18 kap. 13 § strafflagen ävensom i ämnet
väckta motioner. (193.)

374

35. den 8 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som
lida av rubbad själs verksamhet, dels ock en i ämnet väckt motion.
(228.)

39. den 15 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (256.)

46. den 5 juni, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i arrendelagstiftningen
m. m. (311.)

2. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

35. den 19 juni 1934, angående täckandet av kostnaderna för vissa utbildningskurser
för f. d. fast anställt manskap vid försvars väsendet. (426.)

3. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 februari 1934, i anledning av väckta motioner om epidemisjukvårdens
och barnmorskeväsendets överförande till landstingens förvaltningsutskotts
eller deras sjukvårdsavdelningars verkställighet och förvaltning
samt om förste provinsialläkares inträde såsom självskriven ledamot
av förvaltningsutskott eller dess sjukvårdsavdelning. (26.)

3. den 2 mars, i anledning av väckt motion angående viss ändring i § 13
ordningsstadgan för rikets städer. (70.)

14. den 4 maj, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i
lagen örn fattigvården. (224.)

17. den 11 maj, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (250.)

22. den 1 juni, i anledning av väckta motioner angående valbarhetsvillkor
för beklädande av poster i kommunala nämnder och styrelser. (292.)

26. den 2 juni, angående utredning och förslag i fråga örn ersättning i vissa
fall av statsmedel för skada, som tillfogats enskild person vid ingripande
på ordningsmaktens sida. (299.)

30. den 5 juni, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

36. den 9 juni, angående främlingskontrollens rationella ordnande. (357.)

37. den 11 juni, i anledning av väckta motioner angående tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter m. m. (370.)

375

38. samma dag, i anledning av väckta motioner örn utredning och förslag
angående förhållandena inom byggnadsindustrien. (372.)

39. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning till
arbetsfredens bevarande m. m. (373.)

40. den 12 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
stöd från statens sida åt Kalix träindustriaktiebolag. (381.)

43. den 14 juni, i anledning av väckta motioner angående åtgärder till förhindrande
av fackliga eller andra yrkesorganisationers kollektiva anslutning
till visst politiskt parti. (410.)

50. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten jämte i
ämnet väckta motioner. (420.)

51. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statliga beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(428.)

52. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(433.)

4. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

24. den 18 april 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
reglering av Norra Östergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till
staten m. m. (170.)

37. den 30 maj, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande reformerad
lagstiftning beträffande enskilda vägar. (289.)

38. den 5 juni, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

39. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan örn
riksdagens yttrande i fråga örn ytterligare understöd från statens sida
för fullbordande av järnvägsanläggningen Ulricehamn—Jönköping jämte
i ämnet väckta motioner. (313.)

5. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

10. den 9 mars 1934, i anledning av väckta motioner örn utredning och
förslag i fråga om kommunal fondbildning. (83.)

18. den 22 mars, i anledning av väckta motioner örn ändring i gällande
bestämmelser rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker.
(121.)

376

29. den 20 april, i anledning av väckt motion angående tullskyddet för
pälsverk. (176.)

30. samma dag, i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
ett särskilt skattesystem för sjöfolk. (177.)

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.
(178.)

60. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens
tjänst m. fl. under budgetåret 1934/1935 jämte i ämnet väckta motioner.
(284.)

62. den 2 juni, angående förbättrande av landskommunernas räkenskapsväsen.
(298.)

63. den 5 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
avtal med Luossavaara—Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund jämte i ämnet väckta motioner. (301.)

64. samma dag, i anledning av riksdagens år 1933 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1932—
30 juni 1933. (307.)

81. den 9 juni, angående åtgärder för begränsning av bisyssleväsendet m. m.
(358.)

87. den 12 juni, i anledning av väckta motioner örn ändring av grunderna
för dyrtidstillägg och pensionstillägg åt pensionärer hos vissa pensionskassor
m. m. (365.)

98. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående
civila tjänstinnehavares rätt till pension m. m. jämte i ämnet
väckta motioner. (385.)

114. den 19 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag
till avbetalning å statsskulden. (432.)

6. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
m. m. (90.)

7. den 7 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande
i vissa fall ur kyrkofonden av understöd i anledning av olycksfall i ar -

377

bete å skogar till sådana ecklesiastika boställen, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 30 augusti 1932. (122.)

11. samma dag, i anledning av Kungl. Majda proposition angående rasbiologiska
institutets organisation m. m. (143.)

15. den 18 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1934/1935 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (169.)

16. den 24 april, angående åtgärder för ungdomens skyddande i religiöst
och sedligt hänseende m. m. (202.)

20. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av gymnastiska centralinstitutet jämte i ämnet väckta motioner.
(269.)

7. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

25. den 14 mars 1934, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inlösen av vissa arrenderätter till laxfisken i Mörrumsån. (98.)

27. den 16 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrade bestämmelser
rörande uppgiftsplikten vid försäljning av avrensningsfrö. (100.)

37. den 11 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (9.)

43. den 20 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen under utgifter
för kapitalökning i vad angår jordbruksärenden gjorda framställningar.
(183.)

48. samma dag, med anledning av väckt motion angående anställande av
egnahemskonsulenter hos egnahemsnämnderna. (188.)

56. den 12 maj, i anledning av väckta motioner örn anslag till fullständig
undersökning rörande åtgärder mot Klarälvens skadeverkningar vid översvämningar.
(240.)

60. den 23 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående domänverkets
organisation. (265.)

61. samma dag, i anledning av väckta motioner om billigare djursjukvård.
(267.)

63. den 30 maj, i anledning av väckta motioner om hänskjutande till jordbrukskreditsakkunniga
av frågan örn jordbrukets primärkredit m. m.
(288.)

378

8. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

8. den 16 mars 1934, i anledning av väckta motioner rörande ändring i
lagstiftningen örn utlännings rätt att här i riket vistas och innehava arbetsanställning
med mera. (102.)

11. den 11 april, i anledning av väckta motioner örn utredning angående
de ekonomiska och sociala verkningarna av de s. k. enhetsprisföretagen
inom detaljhandeln m. m. (146.)

13. den 20 april, i anledning av väckta motioner örn uppställande av legala
kompetensvillkor för rätten att idka hantverk m. m. (191.)

14. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen. (195.)

23. den 18 maj, angående den praktiska utbildningen av maskinistelever.
(257.)

29. den 11 juni, i anledning av väckt motion angående förbud för sammanslutningar
att i politiskt eller därmed jämförligt syfte företaga aktioner
mot utländsk stat. (371.)

379

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1934 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1934.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 juni 1917, angående utredning om indragning till statsverket av
allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och beslagtagen
egendom m. m. (286.)

Sedan lag örn ändrade bestämmelser i visst fall rörande fördelning av böter
m. m. utfärdats den 10 februari 1933 (sv. f. nr 28), är ärendet i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av §§ 72
och 75 riksdagsordningen. (190.)

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande III), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och
fallandesjuka, eventuellt sedligbetsförbrytare. (250.)

Lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av
rubbad själsverksamhet utfärdad den 18 maj 1934 (sv f. nr 171).

5. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetslideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

380

Över ett i ärendet upprättat lagförslag har utlåtande avgivits av lagrådet den
dO mars 1925. Kungl. Majit har sedermera förordnat, att frågan angående
avveckling av bestående fideikommiss skall inom lagberedningen vid lämplig
tidpunkt upptagas till fortsatt övervägande.

6. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

7. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 11 februari 1927 avgivit betänkande med för r-

ag \,naifnet ^St'' °ff'' utr- 1927: 2) samt yttranden inhämtats däröver, är frågan
föremål for förnyad behandling av särskilda under år 1933 inom justitiedepartemeritet
tillkallade sakkunniga.

8. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande örn skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
ar ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig för
elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl, är detsamma
beroende på Kungl. Majrts prövning.

10. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i sjölagens bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan skrivelsen jämlikt beslut i statsråd den 11 maj 1928 överlämnats till
sakkunnig for deltagande i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område
har frågan behandlats i ett inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna
utarbetat utkast till lagbestämmelser om befraktning (st. off. utr. 1930: 11).
Fragan ar numera föremål för behandling av en den 31 mars 1933 tillsatt
kommitté med uppdrag att deltaga i fullföljandet och avslutandet av det nordiska
lagstiftningsarbetet på sjörättens område.

11. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 5 och 21 §§ strafflagen, innefattande bl. a
ändring av bestämmelserna om åtalsrätt vid förskingring av gods som förvärvats
genom avbetalningsköp, utfärdad den 11 maj 1934 (sv. f. nr 163).

12. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930: 3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden
hava dock ännu ej inkommit.

381

13. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande
bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 december 1934 har ärendet från vidare
behandling avskrivits.

14. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (94.)

Den 16 oktober 1929 anmodades försäkringsinspektionen att avgiva yttrande i
ärendet. Sådant yttrande inkom den 19 januari 1932. Sedan inspektionen
den 15 september 1933 anmodats avgiva förnyat utlåtande i ärendet samt inspektionen
den 20 juni 1934 inkommit därmed ävensom med en av styrelsen
för föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar upprättad promemoria
i ämnet, är ärendet föremål för vidare behandling inom departementet.

15. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av illojalt
användande av väljarbeteckningar vid val till riksdagens andra kammare.
(106.)

Sakkunniga, tillkallade inom justitiedepartementet under år 1933, hava den 23
februari 1934 avlämnat promemoria med utredning och förslag i ämnet. Sedan
yttranden över promemorian inhämtats från vissa partiorganisationer, är ärendet
föremål för fortsatt behandling inom departementet.

16. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 18 mars 1931, i anledning av väckt motion om viss ändring ill
kap. 38 § rättegångsbalken. (75.)

Kungl. Maj:t har den 14 december 1934 beslutat avlåta proposition i ämnet
till riksdagen.

18. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadsplanelag m. m. (240.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 142—144, 146 och 148
151). Frågan huruvida och i vad män lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan, är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett dagordningsinstitut
i vår författning. (246.)

Ärendet är föremål för utredning av inom justitiedepartementet den 19 oktober
1934 tillkallad sakkunnig.

20. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag örn
hittegods m. m. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 8 mars 1932, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
krigsdomstolarna och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Sedan inom justitiedepartementet verkställts i skrivelsen begärd utredning rörande
frågan örn överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som höra
till krigsdomstolarnas upptagande, har Kungl. Majit förelagt 1933 års riksdag

382

proposition i detta ämne (nr 223), vilken proposition ej vann riksdagens bifall.
Beträffande i skrivelsen påkallad utredning rörande revision av strafflagen för
krigsmakten är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 29 april 1932, i anledning av väckt motion angående viss ändring
i gällande expropriationslagstiftning. (167.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 februari 1934 (sv. f. nr 31).

23. den 12 maj 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

I skrivelsen har riksdagen begärt utredning och förslag 1) till bestämmelser
örn inteckningsförnyelsernas avskaffande, 2) till lagändring i syfte att bereda
lättnad i avseende å renovationsskyldigheten i inskrivningsärenden och 3) angående
tingslags skyldighet att hålla kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring
av fastighetsböcker och arkivalier. Beträffande den under 1) angivna
frågan hava lagar i ämnet utfärdats den 15 juni 1934 (sv. f. nr 254—262), i
samband varmed föreskrifter meddelats för beredande av ersättning för förlorad
lösen i följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande. De under 2) och 3)
upptagna frågorna äro beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet.

25. den 11 juni 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 223—226). Frågan örn
bestämmelser för undanröjande av förefintliga hinder mot sammanläggning av
makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

26. den 10 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse
av 22 kap. 1 och 11 §§ strafflagen. (85.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

27. samma dag, i anledning av väckt motion örn utarbetande av nytt förslag
till steriliseringslag. (86.)

Lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra, som lida av
rubbad själsverksamhet, utfärdad den 18 maj 1934 (sv. f. nr 171).

28. den 3 maj 1933, i anledning av väckt motion om uppsägning av konventionen
för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga
örn äktenskapsskillnad och hemskillnad m. m. (179.)

Sedan Kungl. Maj.t den 27 oktober 1933 beslutat uppsäga konventionen den
12 juni 1902 för lösande av konflikter mellan lagar och jurisdiktioner i fråga
örn äktenskapsskillnad och hemskillnad samt sådan uppsägning ägt rum den 4
november 1933, i följd varav sagda konvention för Sveriges del upphört att
gälla den 1 juni 1934, har lag angående ändrad lydelse av 6 kap. 2 och 3 §§
lagen den 8 juli 1904 (nr 26 s. 1) örn vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap utfärdats den 23 mars 1934 (sv. f.
nr 50).

383

29. den 19 maj 1933, angående utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet.
(221.)

Den av riksdagen begärda utredningen verkställes av en den 26 maj 1933 tillsatt
kommitté.

30. den 30 maj 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen ävensom
väckta motioner angående vissa ändringar i lagen örn val till riksdagen.
(251.)

Sedan inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 23 februari 1934
avlämnat utredning rörande åtgärder till underlättande av valdeltagandet jämte
lagförslag i ämnet, har Kungl. Majit i proposition till samma års riksdag framlagt
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen samt till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till
riksdagen. Riksdagen har såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antagit det i sagda proposition framlagda förslaget till ändrad lydelse av § 24
riksdagsordningen och därjämte, under förutsättning och villkor att ändringen
av riksdagsordningen varder i grundlagsenlig ordning slutligt genomförd, för
sin del antagit lag om ändring i vissa delar av vallagen (jfr skrivelse från
riksdagen den 15 maj 1934, nr 256). I den del ärendet icke är vilande för
vidare grundlagsenlig behandling, är det sålunda beroende på Kungl. Maj.ts
prövning.

31. samma dag, i anledning av väckt motion angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.
(253.)

Av riksdagen i skrivelsen begärd utredning har verkställts av inom justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga, vilka den 14 december 1934 avlämnat
betänkande i ämnet (st. off. utr. 1934: 54).

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 11, 13, 22, 27 och 28 omförmälda
av Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln med
vapen, ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
om finansiell hjälp m. m. jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 4 juni 1931, angående utredning i fråga örn vissa svenska medborgares
anspråk på skadestånd för dem genom nationaliseringen i Ryssland
tillfogade förluster m. m. (266.)

384

Sedan de genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 juni 1931 utsedda sakkunniga
den 29 december 1932 inkommit med utlåtande i ämnet, gjorde Kungl. Maj:t i
ärendet framställning till riksdagen i statsverkspropositionen 1934 i punkten
23 under tredje huvudtiteln.

4. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 3 omförmälda av Kungl. Maj:t inom
utrikesdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna örn utbetalning av

kapitaliserat värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts

prövning.

4. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Ärendet är föremal för prövning av 1930 års försvarskommission.

6. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

7. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Majrts framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen av
vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.

(m.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

385

9. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen
Arendala i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 juni 1934.

10. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillbyggnads-
och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 29 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag till flygövningar.
(161.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 11 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
beredande av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 24 februari 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av Vännäs lägerplats. (63.)

Ärendet är föremål för utredning inom arméförvaltningens fortifikationsde partement.

14. den 18 mars 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av avtal mellan kronan och Landskrona stad örn försäljning
av vissa markområden till staden m. m. (97.)

Ärendet är föremål för utredning inom arméförvaltningens fortifikationsde partement.

15. den 3 juni 1933, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(27 L)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 9 omförmälda av Kungl. Maj:t inom

försvarsdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Genom beslut den 7 december 1928, den 26 september 1930 och den 2 oktober
1931 har Kungl. Maj:t i tre etapper genomfört av medicinalstyrelsen föreslagna
sänkningar av läkemedelsprisen (se vidare ämbetsberättelsen 1933 s. 272).
Jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 har chefen för socialdepartementet tillkallat
sju utredningsmän att inom departementet biträda med utredning angående
åtgärder för nedbringande av prisen å läkemedel m. m. Sedan utredningsmännen
den 20 juli 1932 avgivit betänkande angående kontroll över handeln
med farmacevtiska specialiteter, har Kungl. Majit den 23 februari 1934 till riks -

25 — Justitieombudsmannens ömhet sberättelse till 1935 års riksdag.

386

dagen avlåtit proposition i ämnet (nr 162). Den 20 september 1934 hava utredningsmännen
avgivit betänkande med utredning och förslag angående sänkning
av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m., varöver
yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter. Dessa yttranden hava ännu
icke inkommit.

2. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga örn åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Jämlikt bemyndigande den 7 oktober 1932 har chefen för socialdepartementet
utsett fem sakkunniga att inom departementet biträda med fortsatt behandling
av frågan örn arbetslöshetsförsäkring. Efter det sistnämnda sakkunniga den 21
januari 1933 avlämnat promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m..
har Kungl. Majit den 12 januari 1934 till riksdagen avlåtit proposition (nr 38)
med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m. Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

3. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Den 22 juni 1928 hava utfärdats lagar örn kollektivavtal och om arbetsdomstol.
1 vad angår anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister,
däri staten eller kommun är part, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning
(se vidare ani betsberättelsen 1933 sid. 274 samt denna berättelse sid.
339, ärendet under punkten 39). (Jfr ärendet under punkten 10 här nedan.''1

4. den 17 april 1923, i fråga om beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen har den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning och
förslag i frågan. Sedan detta uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl.
Majda prövning.

5. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka efter enligt
pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pen sion sstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ämnet, har ärendet
överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Kommittén har den 26
april 1934 avgivit betänkande med förslag rörande revision av den allmänna
pensionsförsäkringen, varöver yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter.
Jämlikt bemyndigande, den 28 september 1934 har chefen för socialdepartementet
tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med fortsatt
behandling av frågan örn revision av den allmänna pensionsförsäkringen.
Sistnämnda uppdrag är ännu icke slutfört. (Jfr ärendena under punkterna 7,
12, 14 och 15 här nedan.)

6. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 10 oktober 1924 jämlikt bemyndigande
tillkallat tre sakkunniga för att biträda med den av riksdagen begärda
utredningen och dessa sakkunniga den 30 april 1928 avgivit betänkande angående
ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård) samt yttranden däröver
inhämtats, har inom socialdepartementet utarbetats ett utkast rörande viss
försöksverksamhet beträffande folktandvård. Efter det ärendet i sistnämnda
avseende varit föremål för övervägande i samband med behandling av 1930 års

387

statsverksproposition, har under åren 1931 och 1932 med anlitande av medel
från pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet dylik försöksverksamhet pågått
dels i vissa distrikt i Norrland genom föreningen Svenska röda korset,
dels ock i vissa distrikt i mellersta Sverige genom medicinalstyrelsens försorg.
Under år 1933 har den tidigare av medicinalstyrelsen omhänderhavda försöksverksamheten
i stället bedrivits genom kommunernas försorg, varjämte skolöverstyrelsen
låtit anställa liknande försök vid vissa allmänna läroverk. Ärendets
slutliga behandling har överlämnats till statens sjuk vårdskommitté. Detta
uppdrag har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten 13 här nedan.)

7. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 örn fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta motioner.
(245.)

Sedan under år 1924 vissa lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 361—363), har
i riksdagsskrivelsen därjämte behandlad fråga örn understöd utan fattigvårds
karaktär, åt änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran, efter att
hava varit föremål för utredning inom pensionsstyrelsen, överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.
Sedan nämnda kommitté i april 1934 slutfört sitt
uppdrag, har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 28
september 1934 tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda
med utredning av frågan örn understöd åt obemedlade eller mindre bemedlade
personer med försörjningsplikt mot minderåriga barn. De sakkunnigas uppdrag
har ännu icke slutförts. (Jfr ärendena under punkterna 5, 12, 14 och 15)

8. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Majit som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utleda frågan örn
åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda hänseendet.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

10. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner om lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning (se vidare sid. 339, ärendet
under punkten 39). (Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

11. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

388

Skrivelsen har för handläggning överlämnats till finansdepartementet och kommer
i vad angår socialdepartementet icke att bliva föremål för någon vidare
åtgärd. (Jfr ärendet under punkten 20 här nedan.)

12. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring i
grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen om allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Sedan 1928 års pensionsförsäkringskommitté den 26 april 1934 avgivit betänkande
med förslag rörande revision av den allmänna pensionsförsäkringen, varöver
yttranden inhämtats från åtskilliga myndigheter, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 28 september 1934 tillkallat tre sakkunniga
för att inom departementet biträda med fortsatt behandling av frågan
örn revision av den allmänna pensionsförsäkringen. Sistnämnda uppdrag är
ännu icke slutfört. (Jfr ärendena under punkterna 6, 7, 14 och 15.)

13. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga
(statens sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning
i ämnet. Efter det kommittén den 17 maj 1934 avgivit betänkande angående
den slutna kroppssjukvården i riket jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål hava yttranden häröver inkommit från åtskilliga myndigheter och
organisationer. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet
under punkten 6 här ovan.)

14. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Sedan riksförsäkringsanstalten anbefallts att i ärendet verkställa utredning, har
anstalten den 29 november 1930 under åberopande av direktiven för 1928 års
pensionsförsäkringskommittés arbete hemställt om överflyttning av utredningsuppdraget
till nämnda kommitté. Beslut om dylik överflyttning har av Kungl.
Majit meddelats den 4 december 1930. Sedan kommittén i april 1934 slutfört
sitt uppdrag, har Kungl. Majit den 18 maj 1934 anbefallt riksförsäkringsanstalten
att verkställa ifrågavarande utredning. Sistnämnda uppdrag har ännu
icke slutförts. (Jfr ärendena under punkterna 5, 7, 12 och 15.)

15. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
om allmän pensionsförsäkring. (206.)

16. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna

389

personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen jämväl
anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden inkommit,
har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill
utredningen givit anledning. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Sedan förslag till konvention i ämnet antagits vid internationella arbetskonferensens
sammanträde 1933, är ärendet föremål för behandling i samband med
fråga örn revision av kungörelsen för möjliggörande av anslutning till konventionsförslaget.

18. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianteringsoch
matlagningsförhållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit med
ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929, därvid
uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa utredningar
i ämnet. Sedan berörda uppdrag fullgjorts, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

19. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Sedan detta uppdrag
fullgjorts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

Kungl. Majit har den 19 januari 1934 till riksdagen avlåtit proposition (nr 79)
med förslag till förordning örn blindhetsersättning m. m. Skrivelsen är därmed
slutbehandlad. (Jfr ärendet under punkten 11 här ovan.)

21. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena,
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

22. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sedan detta

390

inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

23. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes, att i samband
med avgivande av berättelse rörande en av Kungl. Majit den 12 oktober 1923
anbefalld utredning angående jordbruksarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda
utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt, borde åvägabringas,
ävensom att, därest så funnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan
för en dylik utredning. Sedan socialstyrelsen fullgjort ifrågavarande uppdrag,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 6 februari 1931
tillkallat sex utredningsmän att inom departementet biträda med utredning i
frågan, vilka utredningsmän dels i en den 8 februari 1933 dagtecknad promemoria
framlagt förslag till en statlig stödaktion för främjande av bostadsverksamheten
på landet, i anledning av vilket förslag Kungl. Majit avlåtit proposition
(nr 211) till riksdagen, dels den 15 december 1933 avgivit betänkande
med förslag rörande ändringar i vissa delar av hälsovårdsstadgan m. m., dels
ock den 18 september 1934 framlagt förslag angående inrättande av en statens
fond för lantarbetarbostäder samt angående bidrag av statsmedel till förbättring
av bostadsförhållandena på landsbygden. I övrigt är utredningsmännens uppdrag
ännu icke slutfört.

24. den 27 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående utökning
och effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning. Skrivelsen
har i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktsts i Kungl. Majits proposition (nr
40) den 23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

25. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni
1916 örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 181). Därjämte
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 12 september
1930 tillkallat tre utredningsmän för utredning angående ökad möjlighet
till undantag från skyddskoppympning m. m. Utredningsmännen hava den
8 november 1932 avgivit betänkande angående skyddskoppympningen, i anledning
varav Kungl. Majit den 23 februari 1934 till riksdagen avlåtit proposition
i ämnet (nr 169). Jämlikt bemyndigande sistnämnda dag har chefen för socialdepartementet
tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda med
behandling av frågan örn den nuvarande obligatoriska barnvaccinationens bibehållande.
Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

26. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

391

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251 258).

Beträffande skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 27 november 1931 uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande revision av förordningen örn
kommunalstyrelse i Stockholm ävensom att verkställa utredning och utarbeta
förslag med anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen
anfört och yrkat. Sedan den sakkunnige den 24 juli 1933 avgivit förslag i
ämnet samt yttranden häröver inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

27. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Anmäld den 30 april 1931. Beträffande förslaget till konvention angående tvångseller
obligatoriskt arbete jämte därtill anslutna rekommendationer fattades därvid
och den 13 november 1931 beslut örn erforderliga åtgärder. Vad angår
förslaget till konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda
jämte därtill anslutna rekommendationer anbefalldes socialstyrelsen
att inkomma med plan för undersökning av arbetstidsförhållandena beträffande
butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda, vilka
styrelsen funne lämpligen böra inbegripas i undersökningen, ävensom med utredning
rörande arbetstidsförhållandena vid anstalter för behandling eller vård
av kroppssjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. Sedan berörda plan inkommit,
har socialstyrelsen anbefallts att jämväl i denna del företaga utredning.
Resultaten av socialstyrelsens utredning hava framlagts vad angår sjukhuspersonalens
arbetstidsförhållanden i Sociala meddelanden 1931 sid. 955 och
beträffande sinnessjukhuspersonalen i Sociala meddelanden 1932 sid. 827. Beträffande
butikspersonalens arbetstidsförhållanden har socialstyrelsen framlagt utredning
i Sveriges officiella statistik 1933, socialstatistik, arbetstidsförhållandena
inom detaljhandeln. Utredningen pågår i vad den avser övriga nämnda personal
närstående anställda.

28. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912
(nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Ärendet är tillsvidare vilande (se ämbetsberättelsen 1934 sid. 341).

29. den 27 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes, att, efter samråd
med skolöverstyrelsen, verkställa utredning i ärendet samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts, men styrelsen har i skrivelse den 23 oktober 1934 anmält, att
styrelsens utlåtande i ärendet kunde väntas inom den närmaste framtiden.

30. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i
gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid Ö. Ä. och länsstyrelserna i samtliga län
anbefalldes samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund
bereddes tillfälle att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkom -

392

mit, har ärendet för handläggning överlämnats till finansdepartementet. I vad
angår socialdepartementet kommer skrivelsen icke att bliva föremål för någon
vidare åtgärd.

31. den 22 mars 1932, i anledning av väckta motioner angående ändrad
barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. (83.)

Kungl. Majit har den 9 mars 1934 till riksdagen avlåtit proposition (nr 212)
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27)
angående lösdrivares behandling m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en
på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.
Uppdraget har ännu icke slutförts.

33. den 10 maj 1932, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga örn ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Uppdraget har ännu icke slutförts.

34. den 4 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6
juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m., dels ock en i ämnet
väckt motion. (270.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid förordning (sv. f. nr 243) om ändrad lydelse
av 1 § i förordningen den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående
befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. utfärdades.
Sedan inom socialdepartementet upprättats en promemoria i ämnet, varöver
yttranden inhämtats från ett flertal myndigheter och enskilda sammanslutningar,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

35. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.)

Anmäld den 22 juni 1932, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets
handläggning hörande ärende (arvode vid exekutiva auktioner å fast egendom),
därvid statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anbefalldes
att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, har Kungl.
Maj:t den 2 november 1934 utfärdat kungörelse angående vissa kostnader för
exekutiv försäljning av fast egendom på landet (sv. f. nr 518). Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

36. den 13 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932
anbefalldes socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Sedan utlåtande inkommit
från socialstyrelsen, har Kungl. Maj:t den 13 juli 1934 anbefallt styrelsen
att i huvudsaklig överensstämmelse med en av styrelsen efter Kungl.

393

Majlis uppdrag utarbetad plan verkställa den i skrivelsen avsedda undersökningen
beträffande skogsbygdens arbets- och försörjningsproblem. Detta uppdrag
har ännu icke fullgjorts.

37. den 16 juni 1932, angående förhindrandet av tillkomsten av väpnade
privata sammanslutningar. (298.)

Jämlikt bemyndigande den 18 november 1932 har chefen för socialdepartementet
tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
rörande åtgärder till förebyggande av tillkomsten och fortvaron av beväpnade
enskilda sammanslutningar. Sedan de sakkunniga den 9 maj 1933 och den 12
januari 1934 avgivit promemorior i ämnet, har Kungl. Maj:t den 23 februari
1934 till riksdagen avlåtit proposition (nr 181) med förslag till vapenkungörelse.
Den 10 mars 1934 hava de sakkunniga avgivit förslag till lag örn förbud
mot vissa sammanslutningar, i anledning av vilket förslag Kungl. Majit
till riksdagen avlåtit proposition i ämnet (nr 264). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

38. samma dag, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större utsträckning
än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt samt angående
en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem för vanartig
ungdom. (299.)

Jämlikt bemyndigande den 24 juli 1934 har chefen för socialdepartementet
tillkallat tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
rörande verksamheten vid skyddshemmen m. m. Detta uppdrag har ännu icke
fullgjorts.

39. den 9 februari 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition med anhållan
örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1932 fattade beslut. (19.)

Anmäld den 21 april 1933. Därvid beslöts beträffande det av arbetskonferensen
antagna förslaget till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare,
sysselsatta med lastning eller lossning av fartyg, att ett socialstyrelsen
och kommerskollegium den 24 januari 1930 lämnat uppdrag att gemensamt
utarbeta och inkomma med förslag till de ändringar i eller tillägg till gällande
författningar, som kunde böra vidtagas, därest Sverige anslöte sig till ett av
konferensen år 1929 antaget förslag till konvention i ämnet, skulle avse konferensens
förevarande förslag. Detta uppdrag har ännu icke fullgjorts. Beträffande
förslaget till konvention angående minimiålder för barns användande till
icke-industriellt arbete jämte en rekommendation i ämnet beslöts att uppdraga
åt socialstyrelsen att verkställa utredning rörande lämpligheten av ändringar i
eller tillägg till 1897 års förordning angående barns användande vid offentliga
förevisningar och 1926 års lag angående meddelande av förbud för barn att
idka viss försäljning samt att inkomma med de utredningar och det förslag,
som därav föranleddes. Sedan sistnämnda uppdrag fullgjorts, är ärendet i denna
del beroende på Kungl. Majits prövning.

40. den 22 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i lagen om arbetarskydd. (104.)

Kungl. Majit har den 16 februari 1934 till riksdagen avlåtit proposiiion i ämnet
(nr 136). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

41. den 19 maj 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
viss utvidgning av tjänstemannasamhället vid Mörby m. m. (225.)

Skrivelsen vilar i avbidan på framställning från vederbörande intressenter.

394

42. den 21 juni 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till uppförande av byggnader för statens bakteriologiska laboratorium
jämte en i ämnet väckt motion. (347.)

Anmäld den 30 juni 1933, därvid erforderliga åtgärder i fråga om byggnadernas
uppförande beslötos. Beträffande den motionsvis väckta frågan örn beredande
av ersättning till ägare av kolonistugor, som på grund av laboratoriets
förläggning måste nedrivas eller förflyttas, uppdrogs åt byggnadsstyrelsen att
verkställa utredning ävensom att till Kungl. Majit inkomma med det yttrande
eller förslag, vartill styrelsen kunde finna utredningen föranleda. Sedan berörda
uppdrag slutförts, har Kungl. Majit i statsverkspropositionen till 1934 års
riksdag framlagt förslag i ämnet. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i propositionerna nr 211, 212
och 216 gjorda framställningar angående anslag till arbeten till motverkande
av arbetslösheten samt till bekämpande av arbetslösheten jämte
i dessa ämnen väckta motioner. (356.)

Anmäld den 26 och den 30 juni, den 7 juli och den 16 september 1933, då
— utom i vad angår i skrivelsen framställda yrkanden om utredning — erforderliga
åtgärder beslötos (se vidare ämbetsberättelsen 1934 sid. 290). Sedan
inom socialdepartementet utarbetats en promemoria angående kommunal understödsverksamhet
i anledning av arbetslöshet, är ärendet i denna del beroende
på Kungl. Majits prövning.

44. den 27 juni 1933, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (370.)

Kungl. Majit har den 12 januari 1934 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 38). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

45. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående anslag
till vissa kostnader för arbetslöshetsförsäkringens organisation m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (372.)

Kungl. Majit har den 12 januari 1934 till riksdagen avlåtit proposition (nr 38)
angående anslag till socialstyrelsen m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

46. samma dag, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag örn offentlig arbetsförmedling m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (373.)

Kungl. Majit har den 12 januari 1934 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 40). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 11, 20, 30, 31, 35, 37, 40, 42, 44,
45 och 46 omförmälda av Kungl. Majit inom socialdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

Sedan skrivelsen den 9 oktober 1931 överlämnats till de för utredning i fråga
örn ändrad organisation av väg- och vatten byggnadsstyrelsen tillkallade utred -

395

ningsmännen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag
samt dessa den 23 december 1932 avgivit betänkande, har skrivelsen den
3 januari 1934 blivit anmäld (sjätte huvudtiteln sid. 54).

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande
på landet samt om städernas allmänna vägar, dels den 17 november 1933, därvid
hos Kungl. Maj:t anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar
och till lag om vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl. Majit
avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

3. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—-Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

Anmäld dels den 23 april 1926, då länsstyrelsen i Östergötlands län anbefalldes
införskaffa de såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen
viss borgensförbindelse m. m., vilka emellertid icke inkommo, dels ock
den 9 mars 1934 i samband med avlåtande av proposition (nr 211) angående
reglering av Norra Östergötlands järnvägsaktiebolags skuldförhållande till staten
m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

4. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar, dels den 17 november 1933, därvid
hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar och
till lag om vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl. Majit avlät
proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

5. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion om ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att yttra sig, dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande
på landet samt om städernas allmänna vägar, dels den 17 november
1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna
vägar och till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då
Kungl. Majit avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

6. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

396

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission
av år 1925 att vid pågående underhandliugar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.
Sedan kommissionen med utgången av år 1932 upphört med sin verksamhet,
har uppdraget överlämnats till djurgårdskommissionen.

7. den 24 maj 1929, i anledning av väckt motion angående fördelning
enligt nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt om städernas allmänna vägar, dels den 17 november 1933, därvid
hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar och
till lag om vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas
över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl. Majit
avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

8. den 3 juni 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner
(275.)

Beträffande vägväsendets omorganisation har Kungl. Majit i 1930 års statsverksproposition
framlagt förslag (sjätte huvudtiteln, punkterna 3—11). Ifråga
örn förenklad och mera ändamålsenlig organisation av vägdistrikten anmäldes
skrivelsen dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar, dels den 17 november 1933, därvid
hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar och
till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas

över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl. Majit
avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

9. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn ändringar i gällande
lagstiftning angående allmänna vägar. (156.)

Anmäld dels den 9 maj 1930, därvid uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga att

vid fullgörandet av det dem meddelade uppdraget taga under övervägande de

frågor, som i riksdagens skrivelse avses, dels den 17 november 1933, därvid
hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn allmänna vägar och
till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas

över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då Kungl. Majit
avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

10. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser
mot uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklam
annonser. (71.)

Anmäld dels den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes
att avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse, dels den 17 november
1933, därvid hos Kungl. Majit anmäldes utarbetade förslag till lag örn
allmänna vägar och till lag örn vägdistrikt samt beslöts, att lagrådets utlåtande

397

skulle inhämtas över förstnämnda lagförslag, dels ock den 3 januari 1934, då
Kungl. Maj:t avlät proposition (nr 21) angående nyssnämnda lagförslag.

Ärendet, som i berörda delar ej vidare kommer att bliva föremål för Kungl.
Maj:ts prövning, är, i vad avser utredning huruvida och på vad sätt ändringar
i gällande lagstiftning må kunna vidtagas för att ytterligare förhindra, att annonstavlor,
reklamskyltar och dylikt så uppsättas, att de verka i hög grad förfulande
på utsikt över landskap eller bebyggd ort, beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

11. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för beskattningen av automobiltrafiken. C292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, har, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen
i riket, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932, varit
föremål för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga. Sedan de sakkunniga
i skrivelse den 19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i
ämnet, har Kungl. Majit, efter väg- och vatten byggnadsstyrelsens hörande, den
16 september 1933 uppdragit åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet
verkställa av de sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas
behov av bidrag av automobilskattemedel till gatu- och väghållningen samt örn
grunder för fördelning mellan städerna av sådana bidrag ävensom till Kungl.
Majit inkomma med redogörelse för resultatet av utredningen och med därav
föranledda förslag; skolande styrelsen i samband därmed yttra sig över de sakkunnigas
skrivelse i övrigt.

12. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Majda proposition angående
medverkan från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska
fastlandet. (343.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att träda i
förhandling med tyska riksbaneförvaltningen för fräsande, under förbehåll
örn Kungl. Majda godkännande, av avtal rörande lån för utförandet av ifrågavarande
företag. Sådant avtal har ännu icke inkommit.

13. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Majda proposition angående
fortsatta åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien
m. m. jämte fyra i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld dels den 13 maj, den 30 juni, den 23 september, den 21 oktober och
den 16 december 1932, därvid beslut örn tillverkning under vissa tidsperioder
av gatsten för statens räkning meddelades, dels den 10 juni 1932, därvid uppdrogs
åt kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma
med utredning i fråga örn ökad hemmamarknad för svensk gatsten. Sedan utredningen
verkställts, har den 16 december 1932 förordnats, att handlingarna
skulle överlämnas till 1931 års väg- och brosakkunniga för att tagas i övervägande
vid fullgörandet av dem meddelat uppdrag. De sakkunniga hava den
7 juni 1934 avgivit ett betänkande med teknisk-ekonomiska utredningar rörande
vägar, varöver utlåtanden infordrats.

14. den 13 maj 1932, i anledning av väckt motion om viss ändring i 8 §
i lagen örn enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegiet och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels ock den 4 november 1932, därvid upp -

398

drogs åt de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga
örn andrade grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen
begärd utredning och avgiva förslag i ämnet.

15. den 13 juni 1932, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande
angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m m
(364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 har departementschefen
samma dag tillkallat tre utredningsmän (1932 års trafikutredning). Den 21
oktober 1932 har Kungl. Maj:t uppdragit åt 1931 års väg- och brosakkunniga
att, bland annat, i samarbete med väg och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga
yttrande och förslag beträffande i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga
i kostnaden för väghållningen i riket. Sedan de sakkunniga i skrivelse den
19 augusti 1933 inkommit med yttrande och förslag i ämnet, har Kungl. Majit,
efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens hörande, den 16 september 1933 uppdragit
åt styrelsen att i samarbete med svenska stadsförbundet verkställa av de
sakkunniga föreslagen utredning rörande städernas behov av bidrag av automobilskattemedel
till gatu- och väghållningen samt örn grunder för fördelning mellan
staderna av sådana bidrag ävensom till Kungl. Majit inkomma med redogörelse
for resultatet av utredningen och med därav föranledda förslag; skolande
styrelsen i samband därmed yttra sig över de sakkunnigas skrivelse i
övrigt.

i6. den 7 april 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
nedläggande av Svartälvs järnväg m. m. jämte en i ämnet väckt motion.
(146.)

Anmäld dels den 21 april 1933, därvid väg- och vattenbyegnadsstyrelsen anbefaildes
att i samarbete med länsstyrelsen i Örebro län skyndsamt verkställa
och till Kungl. Majit inkomma med förnyad utredning i fråga örn vägförbindelsers
anordnande i samband med järnvägens nedläggande, dels ock, sedan
erorda utredning inkommit och utlåtanden däröver avgivits, den 19 januari
1934, därvid Kungl. Majit meddelade beslut om förenämnda vägförbindelsers
anordnande samt anbefallde järnvägsstyrelsen att inkomma med förslag till åtgarder
i övrigt i anledning av riksdagens medgivande i fråga örn nedläggandet
av järnvägen. Sådant förslag har icke inkommit.

17. den 3 maj 1933, angående avskaffande av det inom statens vattenfallsverk
tillämpade tantiemsystemet. (175.)

Anmäld dels den 19 maj 1933, därvid vattenfallsstyrelsen anbefalldes att avgiva
utlåtanden och förslag beträffande det i riksdagens skrivelse omhandlade
amnet dels ock, sedan sådant utlåtande och förslag inkommit samt kommunikationsverkens
lönenämnd däröver yttrat sig, den 9 februari 1934, därvid Kungl
Majit avlät proposition (nr 122) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

18. den 10 maj 1933, angående användandet av postsparbankens medel.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 26 maj 1933 har departementschefen
tillkallat tre utredningsmän för verkställande av den av riksdagen i skrivelsen
begärda utredningen. Sedan utredningsmännen den 9 maj 1934 avgivit bedukande
och infordrade utlåtanden däröver avgivits, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

399

19. den 27 maj 1933, angående viss ändring i gällande motorfordonsförordning.
(246.)

Sedan infordrade utlåtanden över ett inom departementet upprättat förslag till
ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen inkommit, har Kungl.
Majit den 28 februari 1934 avlåtit proposition (nr 208) i ämnet.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

20. den 7 juni 1933, angående radioverksamhetens rationella ordnande m. m.
(259.)

Jämlikt Kungl. Majits den 26 juni 1933 givna bemyndigande har departementschefen
samma dag tillkallat fem utredningsmän för verkställande av den
av riksdagen begärda utredningen.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner om förstatligande av hela
det svenska järnvägsnätet. (267.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Denna utredning, som i viss del ingivits
till Kungl. Majit, är icke slutförd.

22. samma dag, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
30 juni 1932. (276.)

Anmäld, såvitt angår kommunikationsdepartementet, dels den 26 juni 1933,
därvid beträffande punkten 3 (vissa resekostnader i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen)
Kungl. Majit uppdrog åt riksräkenskapsverket och nämnda styrelse
att gemensamt verkställa utredning och inkomma med förslag rörande stickprovsgranskningen
av vägdistriktens underhållsräkenskaper samt föreskrev, att
vid stickprovsgranskningen skulle tillsvidare förfaras i huvudsaklig överensstämmelse
med vad riksdagen anfört, samt beträffande punkten 5 (statsverkets
och vägdistriktens inköp av motorfordon) infordrades vederbörandes yttranden
över vad riksdagen anfört, dels ock den 3 januari 1934, därvid avläts proposition
innefattande förslag i respektive ämnen (sjätte huvudtiteln, sid. 62 o. f.
resp. sid. 33 o. f.).

Ärendena komma ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

23. den 9 juni 1933, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock i ämnet väckta motioner.
(295.)

Anmäld den 14 juni 1933, därvid utfärdades en förordning och fyra kungörelser
(sv. f. nr 406—410). I vad skrivelsen avser utredning om ökat inflytande
för vederbörande kommunala myndighet i stad vid beviljande av linjetrafik
inom stadens planlagda område har Kungl. Majit den 16 mars 1934
anbefallt 1932 års trafikutredning att i samband med fullgörande av sitt uppdrag
verkställa densamma samt inkomma med det yttrande och förslag, som
därav må föranledas.

24. den 21 juni 1933, i anledning av vissa utav Kungl. Majit gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde. (351.)

Anmäld dels den 26 juni 1933, därvid åt länsstyrelsen i Jönköpings län uppdrogs
att med Jönköpings stad upptaga förhandlingar angående tomt för lant -

400

mäterikontor i Jönköping och under förbehåll om Kungl. Majda godkännande
upprätta avtal rörande markbyte, varjämte i anledning av skrivelsen i övrigt
erforderliga åtgärder beslötos, dels den 1 februari 1934, då sådant avtal godkändes,
dels ock den 3 augusti 1934, därvid åt byggnadsstyrelsen uppdrogs
att utföra nybyggnad för lantmäterikontoret i Jönköping m. m. i enlighet med
nytt förslag.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1—5, 7—9, 17, 19, 22 och 24 omförmälda
av Kungl. Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1904
(S7.)

Ärendet är, i vad angår frågan om regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 28 april 1911, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för kommuner att upplägga fonder för vissa ändamål.
(74.)

Sedan chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande den 9
december 1917 tillkallat borgmästaren G. Fant att verkställa den i skrivelsen
begärda utredningen, har denne med skrivelse den 29 september 1919 avlämnat
förslag till lag om kommunal fondbildning och vissa i samband därmed stående
författningar. Över förslagen hava yttranden inhämtats från ett stort antal
statliga och kommunala myndigheter samt enskilda sammanslutningar. Frågan
har även berörts i proposition nr 99 till 1930 års riksdag (sid 94). Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

4. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för statens
räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majda prövning.

6. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma
(1.73.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna

401

för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll över
det statistiska arbetet m. m. Kungl. Maj:t har sedermera den 26 september 1930
anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen att taga
frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den officiella statistiken
under förnyat övervägande samt att, efter samråd med andra ämbetsverk i den
utsträckning, som finnes erforderligt, gemensamt inkomma med utlåtande och
förslag i ämnet.

7. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande av
fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens verk
och myndigheter. (124.)

Ärendet har anmälts den 2 mars 1934 och samma dag överlämnats till en utredningsnämnd
för verkställande av undersökning och avgivande av förslag
rörande det lämpligaste sättet för ordnandet av städnings- och rengöringsarbetet
inom statliga ämbetslokaler i Stockholm samt rörande enhetliga grunder i fråga
örn ersättning för nämnda arbete.

9. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Ärendet har, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta egendom,
den 4 maj 1933 överlämnats för utredning till generaldirektören L. Berglöf i
i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet.

10. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket. (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.
(177.)

Ärendet, som behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftnmgen
den 23 oktober 1934 avgivna betänkandet med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934:39), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, som behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17),
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 11 maj 1921, i fråga om åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929: 17), som den 30 juni
1929 avgivits av 1924 års uppbördssakkunniga. Över betänkandet hava därefter
yttranden avgivits av åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar. Åren 26

— Justitieombudsmannens ämbctsberättelse till 1935 års riksdag.

402

det är — i den mån detsamma icke avser delning av kronouppbörden och inrättande
av intressekontor för befattningshavare i statens tjänst — beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion örn förhindrande, att
vissa av statsflnansiella skäl genomförda tullförhöj uingar utnyttjas av inhemska
tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1 929: 17), har
den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W.
U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

16. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga örn pensionering av viss
statsanställd icke ordinarie personal. (202.)

Ärendet har behandlats i prop. nr 222 till 1934 års riksdag, varefter författningar
i ämnet utfärdats den 30 juni 1934 (sv. f. nr 442 och 443). Skrivelsen
kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den 2
juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till tullverket
jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 12 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning till
riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev och erlägga
härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för genom
förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt
12 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

403

22. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Skrivelsen har den 25 januari 1934 återkommit från socialdepartementet, varefter
densamma överlämnats till 1933 års upphandlingssakkunniga för att vara
tillgänglig vid fullgörandet av de sakkunnigas uppdrag.

23. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1924— 30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan om statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 12 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1925— 30 juni 1926. (225.)

Ärendet har, såvitt rör punkten 5, den 18 november 1933 överlämnats till
generaldirektören L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörande
av uppdrag att inom justitiedepartementet biträda med utredning av frågan
örn den rättsliga vården av kronans fasta egendom. Vad beträffar punkten 6
har statskontoret inkommit med utredning och förslag till åtgärder för ernående
av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande grunderna för
den olika verk och myndigheter åliggande placeringen av statsverkets med därtill
hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag (st. off. utr. 1929: 35)
hava utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter m. fl. Ärendet är
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rör beräkningen av städernas
tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för importerad
spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförsel bevis.

26. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1926— 30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet
har, såvitt rör punkten 5, den 18 november 1933 överlämnats till generaldirektören
L. Berglöf för att av honom tagas i övervägande vid fullgörande av
ovan under punkt 24 omförmälda uppdrag.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdryc.
ksförsäljningsförordningen och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet har behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
avgivna, under punkt 11 här ovan omförmälda betänkandet och är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

404

28. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Frågan under punkten a) örn en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna har varit föremål för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen,
vilken den 12 december 1932 avgivit principbetänkande med förslag till skatteutjämnande
åtgärder genom överflyttning till staten eller större kommunala utdebiteringsområden
av kostnader för kommunala förvaltningsuppgifter (st. off.
utr. 1933: 4). Sedan åtskilliga myndigheter och sammanslutningar häröver avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Frågorna under punkten b), i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna
av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas till de
skattskyldigas olika skatteförmåga, ävensom frågan om inkomstbegreppet för
inkomst av jordbruksfastighet hava varit föremål för utredning genom 1930 års
kommunalskatteberedning. Sedan särskilda sakkunniga den 16 oktober 1931
inkommit med utredning, i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum vid
statens taxering till kommunal inkomstskatt (punkten e), har jämväl detta
ärende enligt Kungl. Maurts beslut den 30 oktober 1931 överlämnats till nämnda
beredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skall kommunalskatteberedningens
arbete vila och icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande.

Frågan under punkten f), huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå,
att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen
beskattade, må kunna åvägabringas, har varit föremål för utredning av
de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 14 juni 1929 tillkallade skattekontrollsakkunniga,
vilka den 12 september 1933 avgivit betänkande (st. off.
utr. 1933:27). Sedan åtskilliga myndigheter och sammanslutningar häröver avgivit
infordrade utlåtanden, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

Sedan försäkringsinspektionen den 18 november 1933 inkommit med infordrad
utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande försäkringsrörelse,
i den män denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, har O. A. den 20 januari 1934 inkommit med
infordrat utlåtande häröver. Ärendet är i denna del numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Frågan under punkten c) örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning av
inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till
1932 års riksdag (sid. 127 och 128), är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

29. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av effektivare kontroll över skattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet har varit föremål för utredning i skattekontrollsakkunnigas under punkt
28 härovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

30. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1927—30 juni 1928. (175.)

405

1 anledning av vad riksdagen under punkten 5 anfört uppdrog Kungl. Majit
den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission av år 1925 att å kronans
vägnar gentemot Stockholms stad framställa anspråk på att renhållningen av
kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna
områden icke vidare skulle bekostas av kronan. Enligt Kungl. Majits beslut den

2 december 1932 åvilar detta uppdrag numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 av förevarande skrivelse, har på grund
av Kungl. Majits beslut den 16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade
bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i b § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet, har emellertid
med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Majits beslut
den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan Kungl. Majits
särskilda medgivande.

31. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion örn upphävande av stämpelplikten
beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar. (314.)

På grund av Kungl. Majits beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,
har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt
Kungl. Majits beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas
utan Kungl. Majits särskilda medgivande.

32. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
örn skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 7 augusti 1931 överlämnats till 1930 års kommunalskatteberedning
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. Jämlikt Kungl. Majits beslut den 28 oktober 1932 skall emellertid
kommunalskatteberedningens arbete vila och icke upptagas utan Kungl.
Majits särskilda medgivande.

33. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli

1928—30 juni 1929. (175.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga om statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på
Kungl. Majits prövning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande
med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930:17), är numera
beroende på Kungl. Majits prövning.

34. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet V* mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

35. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

406

Frågan om fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig
inom finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda, ännu ej avgjorda frågor hänvisas
till vad som under punkten 28 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b)
i riksdagens skrivelse den 1 juni 1928, nr 344.

36. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

37. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Ifrågavarande ärende, vilket varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning,
har jämlikt Kungl. Majrts beslut den 28 oktober 1932
för fortsatt utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna
i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

38. den 2 juni 1931, angående Kungl. Majrts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. (342.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt

i. fråga örn statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet är härefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 4 angående ersättning till länsstyrelsernas och fögderiförvaltningarnas
tjänstemän för taxeringsarbete är beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

40. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgillen m. fl. skattepålagor. (347.)

Sedan Kungl. Maj:t den 6 oktober 1933 anbefallt domkapitlen i Lunds och
Göteborgs stift att från kyrkoråden i samtliga församlingar inom Lunds stift
resp. Hallands län införskaffa uppgifter å landgillen, hava domkapitlen inkommit
med sådana uppgifter. Därefter har efter därtill erhållet bemyndigande
chefen för finansdepartementet den 8 december 1933 tillkallat förste arkivarien
i kammarkollegiet H. L. Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda
utredningen.

41. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Sedan skrivelsen överlämnats från socialdepartementet, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

42. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen om sparbanker. (110.)

Kungl. Majit har den 22 september 1933 anbefallt sparbanksinspektionen att
verkställa den av riksdagen begärda utredningen.

407

43. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor jämte
i ämnet väckta motioner. (186.)

Sedan kammarkollegium den 27 oktober 1932 avgivit infordrat utlåtande beträffande
frågan örn sådan ändring av gällande bestämmelser rörande inlösning
för statsverkets räkning av skattefrälseränta, att rätten att taga initiativ
till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, är skrivelsen i denna
del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

44. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

Sedan kammarkollegium den 31 augusti 1933 avgivit infordrat utlåtande och
förslag i ämnet, har chefen för finansdepartementet efter därtill erhållet bemyndigande
den 8 december 1933 tillkallat förste arkivarien i kammarkollegiet
H. L. Skoglund att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

45. den 10 maj 1932, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

46. den 11 maj 1932, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

Se ovan under punkt 45.

47. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Se ovan under punkt 45.

48. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade reviso rers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.) ,

Sedan statskontoret den 18 augusti 1932 avgivit infordrade utlåtanden i anledning
av vad riksdagen under punkterna 3 och 8 anfört, har allmänna civilförvaltningens
lönenämnd den 25 januari 1933 avgivit infordrat utlåtande i
förstnämnda ärende. Ärendena under dessa punkter äro beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 5 är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Sedan statskontoret den 12 januari 1933 avgivit infordrat utlåtande och förslag
i anledning av vad riksdagen under punkten 6 anfört, är även detta
ärende beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 11 juni 1932, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande tillverkning av brännvin. (355.)

Ärendet bar behandlats i de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 februari
1933 tillkallade motorbränslesakkunnigas den 8 september 1933 avgivna
betänkande angående ordnandet av avsättningsförhållandena för inom riket tillverkad
sprit m. m. (st. off. utr. 1933:25). Sedan åtskilliga myndigheter och
sammanslutningar häröver avgivit infordrade utlåtanden, har ärendet behandlats
i proposition nr 232 till 1934 års riksdag, varefter förordningar i ämnet utfärdats
den 7 juni 1934 (sv. f. nr 227—232). Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

408

50. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde hava kammarkollegium och statskontoret den 5 april 1934,
efter vederbörandes hörande, inkommit med gemensamt utlåtande. Ärendet är
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk inblandning
i importerad bensin av motoralkohol, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning. (362.)

Beträffande skrivelsen gäller vad under punkt 49 härovan anmärkts.

52. den 15 juni 1932, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd
med gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

53. den 7 mars 1933, i anledning av de i statsverkspropositionen behandlade
frågorna angående redovisningen å riksstaten av anslagen till expenser
och tryckningskostnader samt ändrad uppställning av riksstatens
utgiftssida. (78.)

Såvitt skrivelsen avser ändrad uppställning av riksstaten, har densamma behandlats
i proposition nr 220 till 1934 års riksdag, som därefter i skrivelse
nr 203 givit tillkänna sin uppfattning i ämnet. Sedan sistnämnda skrivelse
anmälts den 30 juni 1934, kommer förevarande riksdagsskrivelse 1933 nr 78
ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

54. den 4 april 1933, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/
1934 under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
jämte en i fråga örn en av dessa framställningar väckt
motion. (7.)

Ärendet under punkten 31 har anmälts den 23 februari och den 4 maj 1934,
varefter skrivelsen är slutbehandlad.

55. den 25 april 1933, i anledning av väckta motioner örn införande av
skatt å choklad och vissa andra sötvaror. (166.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 januari 1934.

56. den 24 maj 1933, i anledning av väckt motion angående avlösning enligt
bestämmelserna för frälseskatteränta av vissa avgifter till Lunds
domkyrka samt s. k. hospitalsränta. (240.)

Efter därtill erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet den 8
december 1933 tillkallat förste arkivarien i kammarkollegiet H. L. Skoglund
att biträda med den i skrivelsen begärda utredningen.

57. den 27 maj 1933, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under rubrik »Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning om
anslag till vattenkraftslånefonden jämte i ämnet väckta motioner. (243.)

Såvitt skrivelsen avser ändrade grunder för beräkning av räntan vid utlåning
från statens utlåningsfonder, har densamma behandlats i 1934 års statsverksproposition
(Utgifter för kapitalökning: Ingressprotokollet), varefter riksdagen i

409

skrivelser 1934 nr 209 och 266 anmält sina beslut i frågan. Sedan riksdagens i
sistnämnda skrivelser anmälda beslut föranlett utfärdande å vederbörande departement''
den 30 juni 1934 av författningar i ämnet, kommer förevarande
riksdagsskrivelse 1933 nr 243 ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

58. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn
ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210) m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (247.)

Genom beslut den 1 december 1933 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statskommissarien
H. K. H. Tottie att inom finansdepartementet biträda med av riksdagen
begärd utredning angående vissa allmänna resereglementet och de s. k.
besparingsreglementena berörande spörsmål. Sedan Tottie inkommit med utredning
oell förslag i ämnet, hava statskontoret och riksräkenskapsverket däröver
avgivit infordrade utlåtanden. Ärendet är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

59. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1931—30 juni 1932. (276.)

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 14 juli 1933 har statskontoret anbefallts att
inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen under punkten
8 anfört.

60. den 9 juni 1933, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar av
bestämmelserna rörande nöjesskatt. (301.)

I vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående revision av förordningen
den 30 maj 1919 örn rätt för kommun att upptaga särskild avgift vid
vissa offentliga nöjestillställningar är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

61. den 19 juni 1933, angående ytterligare åtgärder för bekämpande av smugglingen
av alkoholvaror. (312.)

Såvitt skrivelsen avser frågan örn samarbete mellan polis- och tullmyndigheterna
vid smugglingens bekämpande, har densamma anmälts den 21 december 1933.
Med stöd av därvid erhållet bemyndigande har chefen för finansdepartementet
tillkallat sakkunniga för viss utredning i ämnet. Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

62. den 27 juni 1933, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/
1934 av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Sedan vissa myndigheter avgivit infordrade utlåtanden över ett av Svea hovrätt
upprättat förslag rörande de bestämmelser, som för genomförande av den
av riksdagen avsedda anordningen i fråga örn dispositionen av det i riksdagens
skrivelse nr 376 omförmälda anslaget borde av Kungl. Majit meddelas i
avseende å beräkningen av influten inkomst av arvsskatt och skatt för gåva,
har kungörelse i ämnet utfärdats den 30 juni 1934 (sv. f. nr 438). Ärendet
har därefter anmälts den 14 september 1934 och kommer ej vidare, i vad på
finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Majits
provning.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn kvarlåtenskapsskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(375.)

410

Vad beträffar riksdagens hemställan örn en allsidig utredning rörande dels frågan
om beredande av möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill
fast egendom skulle för beräknande av arvsskatt upptagas, dels ock frågan
angående arvsbeskattningen vid fall av urarvakonkurs har Kungl. Majit den
12 oktober 1933 uppdragit åt landskamreraren i Uppsala län P. A. I. Lundevall
att såsom sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning i
de av riksdagen berörda hänseendena. Sedan Lundevall den 8 februari 1934
inkommit med utredning och förslag i ämnet, har ärendet upptagits till behandling
i proposition nr 252 till 1934 års riksdag, som därefter i skrivelse
nr 408 anmält sitt beslut i frågan. Sistnämnda skrivelse anmäldes den 15 juni
1934, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 286). Förevarande skrivelse
kommer därefter ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning örn anslag till avskrivning av visst i fonden för förlag till
statsverket ingående lånekapital. (376.)

Anmäld ånyo den 14 september 1934 (jfr ovan under punkt 62). Ärendet kommer
ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror, att bliva föremål
för Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 16, 49, 51, 53—55, 57 och 62—64
omförmälda av Kungl. Majit inom finansdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Kungl. Majit har den 23 februari 1934 (nr 154) till riksdagen avlåtit proposition
med förslag till lag örn tillsättning av prästerliga tjänster. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

2. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för biskoparnas
avlöning. (39.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 18 juli 1931 lämnat bemyndigande,
tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat
utredning och förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion örn ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

411

Kungl. Majit har den 23 februari 1934 (nr 154) till riksdagen avlåtit proposition
med förslag till lag örn tillsättning av prästerliga tjänster. Skrivelsen är
därmed slutbehandlad.

5. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
yttrande därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl. Majits
prövning.

6. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(262.)

Kungl. Majit har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels
uppdragit åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för
behandling av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock
uppdragit åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av
riksdagens ifrågavarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga
utredningar och förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni samt
den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat den
22 juni 1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni 1928 fyra
kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24 september
1928 en stadga samt en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426). Kungl.
Majit har vidare den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och därvid
utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203). Ovannämnda sakkunniga
hava den 31 december 1930 slutfört sitt uppdrag. Vidare har Kungl. Majit
den 24 februari 1933 för riksdagen framlagt proposition angående vissa praktiska
utbildningslinjer på realskolans åldersstadium m. m.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av
vistelsen vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång
av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter, utredning
och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid de allmänna
läroverken m. fl. undervisningsanstalter samt förslag angående åtgärder för att
bereda eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna någon
erfarenhet även i fråga om den manliga ungdomens undervisning och uppfostran,
ännu icke slutligt avgjord.

7. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 22 september 1932 överlämnats till 1932 års seminariesakkunniga.

8. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande
av vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

412

Sedan kammarkollegiet, efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel
samt Stockholms stads konsistorium, den 8 juli 1933 inkommit med yttrande,
är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

9. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Kungl. Majit har den 18 mars 1932 fattat beslut i ärendet samt därvid bland
annat förklarat sig vilja framdeles, sedan frågan örn försäljning av ifrågavarande
delar av lappskolbordet blivit slutligen avgjord, till kammarkollegiet överlämna
handlingarna i ärendet för utredning rörande möjligheten av avveckling
av avgäld för mark, som från lappskolbordet upplåtits för järnvägsändamål.

10. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1928
—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Majit bemyndigade den 3 oktober 1930 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande
frågor. Den sakkunnige har inkommit med betänkande, däröver vederbörande
myndigheter yttrat sig. Jämlikt Kungl. Majits genom beslut den 20 januari
1933 givna bemyndigande har chefen för ecklesiastikdepartementet sedermera
den 21 januari 1933 tillkallat sakkunniga för utredning rörande teaterförhållandena
i riket. De sakkunniga hava inkommit med två betänkanden, det ena
den 29 januari och det andra den 5 juni 1934. Ärendet är beroende på Kungl.
Majits prövning.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har den 30 juni 1930 fattat beslut angående dyrtidstillägg av
statsmedel för rektor vid högre allmänna läroverket i Malmö. Samma dag har
Kungl. Majit anbefallt kammarkollegiet och statskontoret att dels verkställa
skyndsam utredning av frågan örn indragning till statsverket eller övertagande
till förvaltning av statsverket av de av kronan till de allmänna läroverken
gjorda förläningar av hemman och andra donationer samt med sagda utredning
och det utlåtande, vartill densamma kunde föranleda, inkomma till Kungl.
Majit, dels ock före den 1 oktober 1930 till Kungl. Majit inkomma med förslag
till sådana jämkningar i från och med budgetåret 1930/1931 gällande
stater för de allmänna läroverken, att största möjliga överensstämmelse vunnes
mellan den beräknade och den verkliga avkastningen av de av kronan till de
allmänna läroverken lämnade donationer. Kungl. Majit har i sistnämnda del
fattat beslut den 16 oktober 1931 och den 24 mars 1933, varvid Kungl. Majit
vid sistnämnda tillfälle förklarade sig vilja framdeles meddela beslut rörande
en av kammarkollegiet gjord framställning rörande vissa övergångsbestämmelser
i ämnet. Sedan kammarkollegiet och statskontoret inkommit med utredning
och utlåtande i fråga örn indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av ifrågavarande fastigheter samt vederbörande myndigheter
däröver avgivit yttranden, är ärendet i denna del beroende på Kungl
Majits prövning.

11. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna för
skolmateriel. (186.)

413

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, remitterades ärendet till 1927 års skolsakkunniga, vilka den
31 december 1930 avgivit yttrande. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

12. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skall från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas.

13. den 11 juni 1930, angående ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet. (382.)

Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 31 oktober 1930 tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning rörande det akademiska befordringsväsendet, hava de sakkunniga den
27 februari 1933 avgivit betänkande och förslag i ämnet. Sedan yttranden i
ärendet avgivits av vederbörande universitetsmyndigheter m. fl., har Kungl.
Majit den 31 maj 1934 utfärdat två kungörelser (sv. f. nr 216 och 217). Skrivelsen
är därmed slutbehandlad.

14. den 15 april 1931, angående införande i stadgan för rikets allmänna
läroverk och i folkskolestadgan av bestämmelser om skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkareundersökning. (98.)

Anmäld den 30 april 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen
att skyndsamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Skolöverstyrelsen har den 21 april 1932 inkommit med
nämnda utredning och förslag, varefter ärendet remitterats till åtskilliga myndigheter.
Den 12 januari 1934 har Kungl. Majit för riksdagen framlagt proposition
(nr 48) örn skyldighet för lärare att i vissa fall underkasta sig läkarundersökning
m. m. Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

15. den 20 maj 1931, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom
m. m.- (223.)

Anmäld den 12 juni 1931, varvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågorna rörande utvägarna för att med hänsyn
till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma underlätta
förvärvandet av yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad
arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga
arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation. Departementschefen
tillkallade den 1 juli 1931 sakkunniga. Jämlikt Kungl. Majits beslut
den 7 juli 1933 skulle de sakkunnigas uppdrag upphöra senast den 30 september
1933. Sedan statsrådet och chefen för socialdepartementet efter Kungl.
Majits bemyndigande den 16 och den 26 januari 1934 tillkallat fyra sakkunniga
för fortsatt utredning i olika hänseenden av frågor sammanhängande med
ungdomsarbetslösheten och åtgärder i anledning av densamma samt sedan de
sakkunniga den 29 mars 1934 avgivit sitt betänkande, har Kungl. Majit den

414

27 april 1934 för riksdagen framlagt proposition (nr 265) angående anslag till
särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten. Riksdagsskrivelsen
är därmed slutbehandlad.

16. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion om utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Anmäld den 18 juli 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och
därmed sammanhängande frågor. Departementschefen tillkallade samma dag
en sakkunnig. Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat utredning
och förslag i ämnet och vederbörande myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.

Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med den av riksdagen begärda utredningen. Departementschefen tillkallade
den 30 juni 1931 en sakkunnig. Kungl. Maj:t har den 28 oktober
1932 föreskrivit, att utredningsarbetet skall upphöra senast den 28 februari
1933. Den sakkunnige har ännu icke inkommit med utredningen.

18. den 7 juni 1932, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för
de privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Maj:t den 28 oktober
1932 förordnat, att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet
skulle från och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl.
Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

19. den 9 juni 1932, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.)

I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet från folkskollärartjänsten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt har skolöverstyrelsen den
4 november 1933 avgivit yttrande. Sedermera har medicinalstyrelsen den 6
november 1933 anbefallts avgiva yttrande. Sådant yttrande har ännu icke
inkommit.

20. den 11 juni 1932, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner. (361.)

Ärendet har anmälts den 30 augusti och den 16 september 1932, därvid Kungl.
Maj:t utfärdat dels den 30 augusti ecklesiastik boställsordning (sv. f. nr

415

400), åtta lagar (sv. f. nr 403—410) och en kungörelse (sv. f. nr 412), dels
ock den 16 september fjorton kungörelser (sv. f. nr 425—438). Enligt Kungl.
Maj:ts beslut den 30 augusti 1932 hava vidare till finansdepartementet för
vidare behandling överlämnats vissa av riksdagen i förevarande skrivelse gjorda
framställningar och är skrivelsen i vad på ecklesiastikdepartementet ankommer
slutbehandlad utom beträffande framställningen, att Kungl. Majit måtte föranstalta
örn utredning och för riksdagen framlägga förslag angående placering av
prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig
valuta. Kungl. Majit har den 7 september 1933 anbefallt kammarkollegiet
att verkställa utredning och avgiva förslag angående sådan placering
av prästlönefonder, som ovan omförmäles. Ovannämnda utredning och förslag
hava ännu icke inkommit till Kungl. Majit.

21. den 14 juni 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)

Kungl. Majit har den 8, den 14 och den 22 juli samt den 19 augusti 1932
meddelat beslut med anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse. Därvid
har Kungl. Majit den 14 juli 1932 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement
biträda med av riksdagen i förevarande skrivelse begärd utredning i fråga örn
organisationen av statens folkskoleseminarier. Departementschefen tillkallade
den 22 juli 1932 sakkunniga. Dessas utredning är ännu icke slutförd.

22. den 5 maj 1933, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1933/1934
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet,
jämte åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta
motioner. (8.)

Punkten 100 angående anslag till tryckning av doktorsavhandlingar.

Punkten har den 16 februari och den 20 april 1934 blivit av Kungl. Majit
slutligt avgjord, därvid sistnämnda dag utfärdats två kungörelser (sv. f. nr 95
och 96).

Punkten 228 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Punkten har den 18 och den 31 maj samt den 30 juni 1934 blivit av Kungl.
Majit slutligt avgjord.

Riksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

23. den 10 maj 1933, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överflyttning
av vissa ordinarie ämneslärare vid kommunala mellanskolor till
samrealskolor. (194.)

Kungl. Majit har den 18 maj och den 30 juni 1934 fattat beslut i ärendet.
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

24. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1931
—30 juni 1932. (276.)

Punkten 7 angående antalet kvarsittare vid de allmänna läroverken.

Skolöverstyrelsen har den 13 januari 1934 inkommit till Kungl. Majit med
anbefallt yttrande. Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

416

25. den 21 juni 1933, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde. (352.)

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari, den 23 mars och den 30 juni
1934 är skrivelsen numera slutbehandlad.

26. den 27 juni 1933, angående redovisning i riksstaten för budgetåret 1933/
1934 av vissa anslag för offentliga arbeten m. m. (374.)

Anmäld i samband med skrivelsen under punkt 25 härovan och sålunda slutbehandlad.

Av dessa ärenden äro alltså de under 1, 4, 13—15, 22, 23, 25 och 26 av
Kungl. Maj:t inom ecklesiastikdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

2. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga
för utredning angående organisationsförhållanden vid domänverket hava
ej slutfört sitt uppdrag i denna del. Sedan de sakkunnigas arbete av Kungl.
Maj:t förklarats skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostadsoch
fiskerättsförhållanden. (120.)

Lantbruksstyrelsen har den 2 juni 1933 anbefallts att efter hörande av fiskeriintendenterna
yttra sig i frågan, huruvida behov av särskilda åtgärder förefinnas
i de hänseenden, som i skrivelsen avses. Utlåtandet avvaktas.

4. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt motion.
(322.)

Anmäld och slutbehandlad den 23 februari 1934, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 148).

5. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 juni 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande

417

lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen den 30
april 1930 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off. utr.
1930: 9) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,
har ärendet anmälts och slutbehandlats den 26 januari 1934.

7. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 18 december 1931 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens område den 16
december 1933 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off.
utr. 1934: 4) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och
föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 29 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av
den allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord
m. m. (264.)

Sedan de i 1934 års ämbetsberättelse omförmälda utredningsmännen avgivit
sitt betänkande (st. off. utr. 1933: 32), hava därpå grundade förslag i proposition
nr 174 underställts 1934 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner om vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Skrivelsen, som tidigare handlagts inom justitiedepartementet, anmäldes den 28
augusti 1933 å jordbruksdepartementets föredragning, därvid uppdrogs åt den
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala
jordutredningen att verkställa i ärendet erforderlig ytterligare utredning. Sedan
sådan avgivits i betänkande den 13'' oktober 1933 samt remissutlåtanden däröver
inhämtats från ett flertal myndigheter, har skrivelsen anmälts och slutbehandlats
den 3 januari 1934, därvid beslöts proposition till riksdagen (IX
H. T. p. 107).

10. den 4 juni 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland och
Dalarna m. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281 )

Till den del skrivelsen icke i 1934 års ämbetsberättelse redovisats såsom avgjord,
nämligen i vad avser frågan örn avveckling av kolonisationsnämnderna
i Västerbottens och Norrbottens län, anmäldes densamma den 3 januari 1934,
därvid beslöts proposition till riksdagen (IX H. T. p. 101).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 14 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter
beträffande importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter. (235.)

Ärendet har anmälts och slutbehandlats den 21 december 1934.

12. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december 1930 har chefen för
jordbruksdepartementet tillkallat utredningsmän (sociala jordutredningen) för
verkställande av de i skrivelsen ifrågasatta utredningarna, nämligen

1) utredning rörande erfarenheterna vid tillämpningen av nu gällande arrendelag
i vad avser arrenden, som falla under den sociala arrendelagstiftningen,

27 — Justiticombudsmanneus ämbetsberättelse till 1035 åra riksdag.

418

med. särskild hänsyn till de delar av riket, till vilka den norrländska arrendelagen
utsträcktes genom lag den 27 juni 1927: Sociala jordutredningen har
den 5 december 1931 avgivit betänkande med förslag till vissa ändringar i
den sociala arrendelagstiftningen (st. off. utr. 1931 : 1), vilket betänkande handlägges
i justitiedepartementet;

2) fortsatt utredning dels rörande de ekonomiska förutsättningarna för bärighet
av mindre jordbruk och dels rörande ökade möjligheter för lantarbetare,
skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk: På grundval
av sociala jordutredningens betänkande i ämnet den 5 december 1932 (st.
off. utr. 1932 : 33) har Kungl. Maj:t den 24 februari 1933 beslutat att i sistberörda
del av ärendet till riksdagen avlåta proposition angående inrättande
av arbetarsmåbrukslånefonden (nr 181);

3) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att ekonomiskt underlätta
frilösning av mindre arrendejordbruk: Sociala jordutredningen har ännu
icke slutfört utredningen;

4) utredning i anslutning till den ovan under 2) nämnda utredningen rörande
de ytterligare åtgärder, som kunna anses ägnade att främja utökandet
av ofullständiga jordbruk: Sedan sociala jordutredningen avgivit betänkande i
ämnet den 27 oktober 1933 (st. off. utr. 1933 : 33) har ärendet i denna del
anmälts och slutbehandlats den 26 januari 1934, därvid beslöts proposition till
riksdagen (nr 69);

5) utredning angående lämpligheten och behovet av ökade anslag för att bereda
ökade möjligheter att erhålla lån för bostadsegnahem på landsbygden:
Sociala jord utredningen har ännu icke slutfört utredningen.

13. den 9 maj 1931, örn utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel. (192.)

Kungl. Majit har vid ärendets anmälan den 31 juli 1931 uppdragit åt kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen
ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

14. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

Ärendet har vid anmälan den 29 maj 1931 slutbehandlats utom vad angår försäljning
av vissa till fastigheten Köpingskomplexet l37 (Jägaråsen) hörande
områden. Sedan domänstyrelsen avgivit visst i detta ämne infordrat utlåtande,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 22 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående en statligt
ordnad redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

Sedan till följd av anbefallning lantbruksstyrelsen den 27 augusti 1934 avgivit
utlåtande i ärendet samt remissutlåtanden däröver inhämtats från ett
flertal myndigheter och korporationer, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

16. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision av
jaktlagstiftningen. (294.)

I ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet.

419

17. den 15 april 1932, i anledning av väckt motion angående ett lagligt
reglerande av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

Skrivelsen, som tidigare handlagts inom justitiedepartementet, anmäldes den 20
oktober 1933 å jordbruksdepartementets föredragning, därvid en utredningsman
förordnades att verkställa utredning rörande virkesmätningsföreningarnas
verksamhet. Tillika bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla
högst sex sakkunniga att deltaga i överläggningar i ämnet. Sedan utredningsmannen
och de sakkunniga den 21 september 1934 avgivit betänkande
i ärendet (st. oif. utr. 1934:32) samt remissutlåtanden däröver inhämtats från
ett flertal myndigheter och föreningar, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

18. den 11 maj 1932, angående viss komplettering av föreskrifterna om märkning
av utländska köttvaror. (179.)

Ärendet har anmälts och slutbehandlats den 21 december 1934.

19. den 7 juni 1932, angående åtgärder för åstadkommande av likformighet
i på olika orter gällande köttbesiktningstaxor. (297.)

Sedan vid anmälan den 8 juli 1932 medicinalstyrelsen anbefallts att, efter
verkställd utredning, till Kungl. Majit inkomma med förslag till åtgärder i det
av riksdagen ifrågasatta syftet, samt sådant förslag av styrelsen avgivits, har
Kungl. Majit vid anmälan den 3 januari 1934 beslutat till riksdagen avlåta
proposition i ämnet (nr 31).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

20. den 10 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående åtgärder
för vinnande av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden.
(334.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan lantbruksstyrelsen
ifrågasatt, att utredningsarbetet borde uppdragas åt av Kungl. Majit särskilt
utsedda personer, anmäldes ärendet den 15 juni 1934, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning rörande
den med understöd av statsmedel bedrivna avdiknings- och täckdikningsverksamheten.
Utredningsmännen tillkallades den 20 juni 1934.

21. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning örn
de s. k. kontrollföreningarnas verksamhet. (335.)

Sedan lantbruksstyrelsen till följd av anbefallning den 8 juli 1932 inkommit
med utredning i ärendet samt yttrande däröver avgivits av statens mjölknämnd,
anmäldes ärendet den 1 december 1933, därvid chefen för jordbruksdepartementet
bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredning rörande mejerihanteringen
och mjölkproduktionen. Utredningsmännen tillkallades samma dag.

22. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning örn
kostnaderna för egnahemsbyggnader. (336.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avgavs den 13 december
1933. Sedan utlåtanden häröver avgivits, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

23. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner. (339.)

Till den del skrivelsen icke i 1934 års ämbetsberättelse redovisats såsom av -

420

gjord, nämligen rörande möjligheterna att återgå till den ränta å egnahemslån,
som var gällande före år 1920, anmäldes densamma den 12 januari 1934, därvid
beslöts proposition till riksdagen (nr 42).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 20 mars 1933, i anledning av väckta motioner örn utfärdande av
föreskrifter rörande ursprungsbeteckning för importerade lantmanna- och
trädgårdsprodukter. (101.)

Ärendet äger visst samband med frågan örn standardisering och kvalitetsmärkning
av lantmannaprodukter. Vid underställandet av Kungl. Maj:ts prövning
den 21 april 1933 av denna fråga anmäldes jämväl förevarande riksdagsskrivelse
och bemyndigades chefen för jordbruksdepartementet att för verkställande
av utredning av frågan örn standardisering och kvalitetsmärkning av lantbruksprodukter
tillkalla utredningsmän. Sedan dessa den 22 september 1933 avgivit
betänkande i ämnet, varöver yttranden avgivits av ett flertal myndigheter
och korporationer, har ärendet anmälts och slutbehandlats den 21 december
1934.

25. den 24 mars 1933, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar
i lagen om delning av jord å landet m. m. (106.)

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillsatta sociala jordutredningen att verkställa
den av riksdagen i skrivelsen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

26. den 31 mars 1933, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
angående köttbesiktning och slakthus. (116.)

Anmäld den 3 januari 1934, därvid beslöts proposition till riksdagen (nr 31).
Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

27. den 22 april 1933, i anledning av väckt motion örn nedskrivning i vissa
fall å av staten utlämnade vattenavtappnings- och torrläggningslån. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 februari 1934, då proposition i ämnet avläts
till riksdagen (nr 144).

28. samma dag, i anledning av väckt motion angående sådan författningsändring
att ejdern på rikets västkust helt fridlyses. (157.)

Anmäld den 5 maj 1933, därvid domänstyrelsen anbefalldes verkställa den av
riksdagen ifrågasatta utredningen. Sedan domänstyrelsen inkommit med den
begärda utredningen, har ärendet anmälts och slutbehandlats den 22 juni 1934,
därvid bland annat kungörelse i ämnet utfärdats (sv. f. nr 318).

29. den 28 april 1933, i anledning av Kungl. Maj:ts under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till fraktlindring för kalk
jämte i ämnet väckta motioner. (171.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 maj 1933 utom i vad avser frågan örn anslagets
användande jämlikt riksdagens beslut till fraktbidrag jämväl vid sjötransporter
av kalk. I denna fråga anbefalldes lantbruksstyrelsen att efter
samråd med kommerskollegium och järnvägsstyrelsen inkomma med förslag.
Sedan lantbruksstyrelsen inkommit med yttrande i frågan, varöver länsstyrelsen
i Gotlands län avgivit utlåtande, har ärendet remitterats till kommerskollegium.

30. den 20 juni 1933, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
jämkning i den tekniska utformningen av dispensbestämmelserna i lagen
angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom. (342.)

421

Anmäld den 28 augusti 1933, därvid uppdrogs åt den jämlikt Kungl. Maj:ts
bemyndigande den 4 december 1930 tillkallade sociala jordutredningen att
verkställa de av riksdagen ifrågasatta utredningarna. Dessa avvaktas.

31. den 21 juni 1933, i anledning av vissa utav Kungl. Maj:t gjorda framställningar
angående anslag till allmänna arbeten, avseende jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. (353.)

Skrivelsen har i 1934 års ämbetsberättelse redovisats som avgjord utom i vad
avser

a) anslagsanvisning för byggnadsarbeten och vissa andra engångskostnader
avseende lantbrukshögskolan: Anmäld den 18 maj 1934, då Kungl. Maj:t anvisade
medel för uppförande av institutionsbyggnaden för kemi och marklära
m. m. samt för ombyggnad av rektorsbostaden. Skrivelsen är i denna del
slutbehandlad.

b) anslagsanvisning för byggnadsarbeten vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
vid Alnarp: Anmäld den 27 februari 1934, därvid beslöts proposition
till riksdagen (nr 175), samt den 11 maj, den 24 augusti och den 5
oktober 1934. Skrivelsen är därmed slutbehandlad jämväl i denna del.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 6, 8—11, 18, 19, 23, 24, 26—28
och 31 omförmälda av Kungl. Maj:t inom jordbruksdepartementet slutligen behandlade
samt de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet,

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt understöd
åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag om tillfälliga understöd åt arbetslösa sjömän, avgivet av,
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade
sakkunniga (1917 års sjömanshuskommitterade). Ärendet är alltjämt beroende
på kommerskollegii prövning.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 5.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat betänkande
och förslag rörande sjömanshusens omorganisation, avgivet av, jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916, av kollegium tillkallade sakkunniga
(1917 års sjömanshuskommitterade). Sedan ärendet vilat i avvaktan
på viss annan utredning, har Kungl. Maj:t den 15 juni 1934 uppdragit åt
kommerskollegium att till förnyad omprövning upptaga frågan örn sjömanshusens
omorganisation. Sistnämnda utredning är ännu icke slutförd.

4. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vadsätten förbättrad
allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas. (304.)

422

hedan de sakkunniga för utredning angående erforderliga bestämmelser rörande
fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden m. m. (skeppstjänstkommitterade)
den 20 september 1919 anbefallts verkställa den begärda utredningen,
hava de sakkunniga den 31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit
med betänkande i ämnet. Häröver hava vederbörande myndigheter avgivit yttranden.
Den 31 maj 1929 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1928 års pensionsförsäkringsko
mmitté att verkställa ytterligare utredning i ämnet. Sedan Kungl. Majit
efter framställning av sistnämnda kommitté återkallat det kommittén meddelade
utredningsuppdraget, har Kungl. Majit den 15 juni 1934 beslutat, att
ifrågavarande skrivelse icke skall föranleda någon Kungl. Majlis vidare åtgärd.

5. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en förberedande undersökning i
ämnet, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende på Kungl.
Majits prövning.

6. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag

till förordning örn ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom.
2 i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 luli 1911.
(284.) J

Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

7. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av likställighet
i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och dess
binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m. (181.i

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december
1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

8. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i östersjöfart
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat
9 § lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Beträffande lastmärke å
fartyg i östersjöfart med mindre dräktighet än ovan anförts pågå inom kommerskollegium
i samarbete med Sveriges segelfartygsförening vissa undersökningar,
efter vilkas slutförande kommerskollegium skall avgiva förnyat utlåtande.

9. den 13 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926 (nr
398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock i
ämnet väckta motioner. (227.)

Sedan de av chefen för handelsdepartementet den 10 november 1933 tillkallade
sakkunniga slutfört sitt uppdrag, har proposition i ämnet framlagts (1933: 240).
Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

10. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i (Västerbotten. (400.)

423

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Maj:t uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

11. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Kungl. Majit har av anslagsposten å 50,000 kronor till anordnande i samband
med upprensning av Fårösundsledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet
till Fårösund till lotsstyrelsen förfogande ställt den 21 april 1933 ett belopp
av högst 15,000 kronor samt den 29 mars 1934 ett belopp av högst 12,500
kronor. Användningen av anslagsposten i övrigt är beroende på ytterligare
utredning.

12. den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk
vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Majit anbefallde kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma
med yttrande och de förslag, som av utredningen föranledas. Utredningen
är ännu icke slutförd.

13. den 4 juni 1932, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat
föremål eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R.
Hjertén att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom handelsdepartementet
biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
på det industriella rättsskyddets område, undersöka huruvida och på vad sätt
de i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas. Uppdraget är ännu
icke slutfört.

14. den 6 juni 1932, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten
för inhemsk förädling. (280.)

De jämlikt beslut den 10 augusti 1932 för ärendets utredning tillkallade sakkunniga
hava ännu ej slutfört sitt uppdrag.

15. den 7 juni 1933, i anledning av riksdagens år 1932 församlade reviso rers

berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1931—30 juni 1932. (276.)

Anmäld och slutbehandlad för handelsdepartementets vidkommande den 7 juni
1934.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 9 och 15 omförmälda av Kungl.
Majit inom handelsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga jDå prövning
beroende.

424

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1934 och
vari under år 1934 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majlis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari (nr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maurts prövning. (Justitiedepartementet.)

2. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgiv lämnas om fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

4. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsmän m. m.

Ärendet har anmälts den 29 november 1929 och den 21 december 1933 (se

ämbetsberättelsen 1934 sid. 377). I övrigt är ärendet beroende på Kungl.

Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

5. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

6. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt intecknade
fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

425

7. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler om förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

8. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadgauden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

10. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ärendet, som behandlats i det av 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen
den 23 oktober 1934 avgivna betänkandet med förslag till spritdrycksförordning
m. m. (st. off. utr. 1934:39), är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

11. 1931 den 3 juli (nr 384), angående ändrade bestämmelser rörande sättet
för anförande av besvär i brottmål rörande vissa minderåriga m. m.

Lagar i ämnet utfärdade den 23 februari 1934 (sv. f. nr 28—30). (Justitiedepartementet.
)

12. 1933 den 18 april (nr 263), angående beskaffenheten av polisarrester och
behandlingen av där förvarade personer.

Kungörelse i ämnet utfärdad den 4 maj 1934 (sv. f. nr 134). (Socialdepartementet.
)

1	Fi	14	30	Jo	3	60	Jo	13	89	Ju	15	119	Jo	29	150	E	14
2	Ju	11	31	U	2	61	Jo	14	90	E	3	120	Jo	30	151	Jo	38
3	u	6		Fi	3	62	Jo	15	91	E	4	121	Fi	18	152	Jo	39
4	Fö	18	32	Fi	4	63	K	11	92	Jo	19	122	E	7	153	Jo	40
5	s	5	33	Jo	4	64	Jo	16	93	Jo	20	123	E	8	154	Jo	41
6	K	20	34	Jo	5	65	Jo	17	94	Jo	21	124	Ju	19	155	Jo	42
7	Fi	11	35	Jo	6	66	Jo	18	95	Jo	22	125	Ju	20	156	Fi	22
8	B	10	36	Jo	7	67	Fi	6	96	Jo	23	126	E	9	157	Fi	23
9	Jo	37	37	Jo	8		H	3	97	Jo	24		Jo	31	158	Fi	24
10	H	10	38	K	7	68	H	4	98	Jo	25	127	Jo	32	159	Ju	24
11	Fö	5	39	K	8	69	Ju	10	99	Jo	26	128	Fö	8		Fi	25
	S	4	40	Ju	5	70	s	3	100	Ju	16	129	Jo	33	160	H	12
	Fi	7	41	Ju	6	71	Fö	4		Jo	27	130	Fö	9	161	Ju	25
	H	5	42	Ju	7	72	Ju	12	101	Ju	17	131	Jo	34	162	u	8
12	TJ	1	43	Fi	5	73		)	102	Ju	18	132	S	8	163	Fö	12
13	Fi	1	44	K	9	74		)		H	8	133	Fö	10	164	Fö	13
14	H	1	45	K	10	75	Ju	13	103	Fi	12	134	Ju	21	165	Fö	14
15	H	2	46	Jo	9	76		)	104	Fi	13	135	Fi	20	166	Fö	15
16	K	1	47	Jo	10	77		)	105	E	5	136	Jo	35	167	Fö	16
17	K	2	48	Fi	8	78	Fi	9	106	H	9	137	Jo	36	168	Fö	17
18	K	3	49	Fö	1		E	1	107	E	6	138	Fi	21	169	Fi	26
19	K	4	50	Fö	2	79	S	6	108	S	7	139	K	22		E	15
20	Ju	1	51	Fö	3	80	H	6	109	Fi	19	140	Fö	11	170	K	24
21	Ju	2	52	S	2	81	E	2	110	Fö	7	141	U	7	171	K	25
22	Fi	2	53	Ju	8	82	K	15	lil	K	17	142	K	23	172	K	26
23	K	5	54	Ju	9	83	Fi	10	112	K	18	143	E	11	173	S	10
24	K	6		u	3	84	U	5	113	K	19	144	E	12	174	Fi	27
25	Ju	3	55	K	12	85	Fö	6	114	K	21	145	Ju	22	175	Fi	28
26	s	1	56	K	13	86	K	16	115	Fi	15	146	H	11	176	Fi	29
27	Ju	4	57	K	14	87	U	4	116	Fi	16	147	S	9	177	Fi	30
28	Jo	1	58	Jo	11		H	7	117	Fi	17	148	E	13	178	Fi	31
29	Jo	2	59	Jo	12	88	Jll	14	118	Jo	28	149	Jll	23	179	Fö	19

1	Fi	14	30	Jo	3	60	Jo	13	89	Ju	15	119	Jo	29	150	E	14
2	Ju	11	31	U	2	61	Jo	14	90	E	3	120	Jo	30	151	Jo	38
3	u	6		Fi	3	62	Jo	15	91	E	4	121	Fi	18	152	Jo	39
4	Fö	18	32	Fi	4	63	K	11	92	Jo	19	122	E	7	153	Jo	40
5	s	5	33	Jo	4	64	Jo	16	93	Jo	20	123	E	8	154	Jo	41
6	K	20	34	Jo	5	65	Jo	17	94	Jo	21	124	Ju	19	155	Jo	42
7	Fi	11	35	Jo	6	66	Jo	18	95	Jo	22	125	Ju	20	156	Fi	22
8	B	10	36	Jo	7	67	Fi	6	96	Jo	23	126	E	9	157	Fi	23
9	Jo	37	37	Jo	8		H	3	97	Jo	24		Jo	31	158	Fi	24
10	H	10	38	K	7	68	H	4	98	Jo	25	127	Jo	32	159	Ju	24
11	Fö	5	39	K	8	69	Ju	10	99	Jo	26	128	Fö	8		Fi	25
	S	4	40	Ju	5	70	s	3	100	Ju	16	129	Jo	33	160	H	12
	Fi	7	41	Ju	6	71	Fö	4		Jo	27	130	Fö	9	161	Ju	25
	H	5	42	Ju	7	72	Ju	12	101	Ju	17	131	Jo	34	162	u	8
12	TJ	1	43	Fi	5	73		)	102	Ju	18	132	S	8	163	Fö	12
13	Fi	1	44	K	9	74		)		H	8	133	Fö	10	164	Fö	13
14	H	1	45	K	10	75	Ju	13	103	Fi	12	134	Ju	21	165	Fö	14
15	H	2	46	Jo	9	76		)	104	Fi	13	135	Fi	20	166	Fö	15
16	K	1	47	Jo	10	77		)	105	E	5	136	Jo	35	167	Fö	16
17	K	2	48	Fi	8	78	Fi	9	106	H	9	137	Jo	36	168	Fö	17
18	K	3	49	Fö	1		E	1	107	E	6	138	Fi	21	169	Fi	26
19	K	4	50	Fö	2	79	S	6	108	S	7	139	K	22		E	15
20	Ju	1	51	Fö	3	80	H	6	109	Fi	19	140	Fö	11	170	K	24
21	Ju	2	52	S	2	81	E	2	110	Fö	7	141	U	7	171	K	25
22	Fi	2	53	Ju	8	82	K	15	lil	K	17	142	K	23	172	K	26
23	K	5	54	Ju	9	83	Fi	10	112	K	18	143	E	11	173	S	10
24	K	6		u	3	84	U	5	113	K	19	144	E	12	174	Fi	27
25	Ju	3	55	K	12	85	Fö	6	114	K	21	145	Ju	22	175	Fi	28
26	s	1	56	K	13	86	K	16	115	Fi	15	146	H	11	176	Fi	29
27	Ju	4	57	K	14	87	U	4	116	Fi	16	147	S	9	177	Fi	30
28	Jo	1	58	Jo	11		H	7	117	Fi	17	148	E	13	178	Fi	31
29	Jo	2	59	Jo	12	88	Jll	14	118	Jo	28	149	Jll	23	179	Fö	19

1	Fi	14	30	Jo	3	60	Jo	13	89	Ju	15	119	Jo	29	150	E	14
2	Ju	11	31	U	2	61	Jo	14	90	E	3	120	Jo	30	151	Jo	38
3	u	6		Fi	3	62	Jo	15	91	E	4	121	Fi	18	152	Jo	39
4	Fö	18	32	Fi	4	63	K	11	92	Jo	19	122	E	7	153	Jo	40
5	s	5	33	Jo	4	64	Jo	16	93	Jo	20	123	E	8	154	Jo	41
6	K	20	34	Jo	5	65	Jo	17	94	Jo	21	124	Ju	19	155	Jo	42
7	Fi	11	35	Jo	6	66	Jo	18	95	Jo	22	125	Ju	20	156	Fi	22
8	B	10	36	Jo	7	67	Fi	6	96	Jo	23	126	E	9	157	Fi	23
9	Jo	37	37	Jo	8		H	3	97	Jo	24		Jo	31	158	Fi	24
10	H	10	38	K	7	68	H	4	98	Jo	25	127	Jo	32	159	Ju	24
11	Fö	5	39	K	8	69	Ju	10	99	Jo	26	128	Fö	8		Fi	25
	S	4	40	Ju	5	70	s	3	100	Ju	16	129	Jo	33	160	H	12
	Fi	7	41	Ju	6	71	Fö	4		Jo	27	130	Fö	9	161	Ju	25
	H	5	42	Ju	7	72	Ju	12	101	Ju	17	131	Jo	34	162	u	8
12	TJ	1	43	Fi	5	73		)	102	Ju	18	132	S	8	163	Fö	12
13	Fi	1	44	K	9	74		)		H	8	133	Fö	10	164	Fö	13
14	H	1	45	K	10	75	Ju	13	103	Fi	12	134	Ju	21	165	Fö	14
15	H	2	46	Jo	9	76		)	104	Fi	13	135	Fi	20	166	Fö	15
16	K	1	47	Jo	10	77		)	105	E	5	136	Jo	35	167	Fö	16
17	K	2	48	Fi	8	78	Fi	9	106	H	9	137	Jo	36	168	Fö	17
18	K	3	49	Fö	1		E	1	107	E	6	138	Fi	21	169	Fi	26
19	K	4	50	Fö	2	79	S	6	108	S	7	139	K	22		E	15
20	Ju	1	51	Fö	3	80	H	6	109	Fi	19	140	Fö	11	170	K	24
21	Ju	2	52	S	2	81	E	2	110	Fö	7	141	U	7	171	K	25
22	Fi	2	53	Ju	8	82	K	15	lil	K	17	142	K	23	172	K	26
23	K	5	54	Ju	9	83	Fi	10	112	K	18	143	E	11	173	S	10
24	K	6		u	3	84	U	5	113	K	19	144	E	12	174	Fi	27
25	Ju	3	55	K	12	85	Fö	6	114	K	21	145	Ju	22	175	Fi	28
26	s	1	56	K	13	86	K	16	115	Fi	15	146	H	11	176	Fi	29
27	Ju	4	57	K	14	87	U	4	116	Fi	16	147	S	9	177	Fi	30
28	Jo	1	58	Jo	11		H	7	117	Fi	17	148	E	13	178	Fi	31
29	Jo	2	59	Jo	12	88	Jll	14	118	Jo	28	149	Jll	23	179	Fö	19