Kungl. Majus proposition nr 96.

1

Nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för chauffören 0. R. Jansson m. fl. från
skyldighet att gälda vissa skadeståndsbelopp; given
Stockholms slott den 8 februari 1935.

Kungl. Maj:! vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o—-3:o hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Renning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i
statsrådet å Stockholms slott den 8 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Leo anför:

l:o.

Hos Kungl. Majit har chauffören Oscar Reinhold Jansson i Karlstad anhållit
örn befrielse från gäldande av honom ådömt skadestånd till telegrafstyrelsen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Den 26 maj 1931 ägde å allmänna landsvägen vid Strand i Grava socken
av Värmlands län sammanstötning rum mellan en av Jansson framförd per Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 96.

fli t 35

Departementschefen.

2 Kungl. Majlis proposition nr 96.

sonomnibus och en av linjemontören vid telegrafverket Sven Adolf Örtqvist
framförd, honom tillhörig motorcykel med påföljd, bland annat, att Örtqvist
adrog sig sådana skador, att hans högra ben senare måste amputeras ungefär
på mitten av lårbenet.

Sedan Jansson av allmän åklagare åtalats vid Mellansysslets domsagas
häradsrätt för förseelser vid nämnda tillfälle mot motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan, prövade häradsrätten genom utslag den 1 juli 1932 lagligt
döma Jansson till böter för nämnda förseelser samt förpliktade Jansson
att, bland annat, till telegrafstyrelsen genast utgiva 1,792 kronor 75 öre jämte
fem procent ränta därå från den 5 september 1931 till dess betalning skedde.
Beloppet motsvarade vad telegrafstyrelsen till Örtqvist utgivit för lasarettsvård
och läkarvård samt såsom sjukavlöning.

Jansson anförde besvär hos Svea hovrätt. Enär Jansson uraktlåtit att,
såsom blivit honom förelagt, inkomma till hovrätten med bevis örn besvärshandlingarnas
delgivning med telegrafstyrelsen, och då icke heller förklaring i
målet avgivits av styrelsen, fann hovrätten i sitt den 5 december 1932 givna
utslag Jansson hava förlorat sin mot telegrafstyrelsen fullföljda talan. Hovrätten
prövade vidare lagligt att, med upphävande av häradsrättens utslag i
ansvarsfrågan, ogilla den mot Jansson därutinnan förda talan, varjämte, enär
utredningen i målet gåve vid handen, att Örtqvist genom egen ovarsamhet
vållat sammanstötningen, samt i målet icke visats, att jämväl Jansson varit
vållande till densamma, av Örtqvist i målet förd skadeståndstalan ogillades.

Efter besvär av Örtqvist fann Kungl. Majit i utslag den 29 mars 1934 ej
skäl att göra ändring i hovrättens utslag, såvitt nu är i fråga.

Jansson har sålunda blivit befriad från såväl ansvar för sammanstötningen
som skadestånd till Örtqvist. På grund av nyss omförmälda formfel har däremot
frågan örn skadestånd till telegrafstyrelsen icke kunnat bliva föremål för
prövning av överdomstolarna.

Under hänvisning till angivna omständigheter har Jansson anhållit, att de
telegrafstyrelsen tillerkända beloppen icke måtte uttagas hos honom.

Telegrafstyrelsen har med skrivelse den 13 april 1934 överlämnat Janssons
ansökning och tillstyrkt bifall till densamma.

Statskontoret har i utlåtande den 8 maj 1934 med hänsyn till i detta fall
föreliggande omständigheter likaledes tillstyrkt befrielse för Jansson från
honom åliggande betalningsskyldighet.

Då det kan antagas, att Jansson blivit befriad av överdomstolarna jämväl
från honom av häradsrätten ådömt skadestånd till telegrafstyrelsen, därest icke
förut omförmälda formfel förelupit, finner jag mig böra tillstyrka, att telegrafstyrelsens
ersättningsanspråk mot Jansson med anledning av ifrågavarande
kollisionsolycka må efterskänkas.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att chauffören Oscar Reinhold Jansson må befrias från den
ersättningsskyldighet till telegrafstyrelsen, som åvilar honom på
grund av Mellansysslets domsagas häradsrätts utslag den 1 juli''
1932, samt

att ifrågavarande fordran hos Jansson må ur telegrafverkets
räkenskaper avskrivas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

3

2:o.

Den 17 juni 1932 inträffade å statsbanelinjen Falköping—Vartofta i korsningen
med allmänna vägen Falköping—Slutarp sammanstötning mellan en
av motorföraren Gustav Arnold Roos i Falköping å banan framförd motordressin
med vidkopplad tralla samt en av omnibusägaren J. iST. Göthberg å
vägen framförd omnibus, med påföljd att två personer erhöllo så svåra skador,
att de avledo, samt att Roos och Göthberg jämte ytterligare ett flertal personer,
som befunno sig på dressinen och trallan, ävensom fordonen skadades.
Allmän åklagare ställde Roos och Göthberg under åtal vid Vartofta och Frökinds
häradsrätt. Göthberg, som yrkade skadestånd av Roos, instämde järnvägsstyrelsen
i målet under yrkande örn skadestånd, och järnvägsstyrelsen
yrkade skadestånd av Roos och Göthberg. Enligt utslag den 10 juli 1933 fann
häradsrätten Roos hava varit vållande till sammanstötningen, enär han vid vägkorsningen
ej såsom det ålegat honom nedbringat dressinens. hastighet och avgivit
föreskriven signal samt därjämte finge anses hava brustit i nödig uppmärksamhet,
och prövade förty jämlikt 14 kap. 9 § första stycket strafflagen,
jämfört med 4 kap. 1 § samma lag, rättvist döma Roos att för vållande till två
personers död undergå fängelse tre månader, villkorlig dom. Göthberg frikändes
från ansvar för sammanstötningen. Därjämte innefattade utslaget bestämmelser
örn skadestånd. Målet fullföljdes till överdomstolarna. Enligt
Högsta Domstolens utslag den 1 november 1934 står såväl det Roos ådömda
straffet som Göthbergs frikännande fast. I skadeståndsfrågan hava, såvitt här
är i fråga, Roos och Göthberg förpliktats, vilkendera bäst gälda gitte, att till
järnvägsstyrelsen utgiva 2,294 kronor 66 öre samt Roos att därutöver gälda
6,883 kronor 99 öre, varjämte Roos och järnvägsstyrelsen fått sig ålagt att
solidariskt till Göthberg utgiva 1,574 kronor 87 öre.

Med anmälan örn vad sålunda förekommit har järnvägsstyrelsen med skrivelse
den 9 januari 1935 överlämnat ansökning av Roos att bliva befriad från
såväl den honom genom nyssnämnda utslag ålagda skyldigheten att utgiva
ersättning till statens järnvägar som den ersättningsskyldighet, i vilken han
i övrigt på grund av ifrågavarande olyckshändelse kunde anses häfta till statens
järnvägar. Järnvägsstyrelsen har härom anfört följande:

Roos, som är född den 31 juli 1907, har under tiden fr. o. m. den 10 april
1924 varit anställd vid statens järnvägar såsom ban- och byggnadsarbetare
(säsongarbetare). På grund av anställningens natur har Roos under sin anställningstid
haft arbete endast under de tidsperioder, då sådant funnits att tillgå och
Roos varit i tur att erhålla arbete. Hans löneinkomster från statens järnvägar
såsom arbetare, vilka för år 1933 uppgingo till 1,513 kronor 58 öre, torde icke,
även örn han skulle komma att erhålla fortlöpande anställning, kunna anses
förslå till bestridande av andra utgifter än som avse egen samt familjens försörjning
(hustru och ett barn). Enligt vid ansökningen fogat intyg är Roos
för övrigt i avsaknad av utmätningsbara tillgångar.

Upplysningsvis får styrelsen dessutom meddela, att Göthberg sedan den 4
februari 1934 är i konkurstillstånd och saknar utmätningsbara tillgångar till
gäldande av vad honom enligt utslaget åligger utgiva.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Departements chefen.

På grund av det anförda och då Roos enligt vederbörande distriktsbefäls
vitsord, frånsett ifrågavarande försummelse, på ett fullt tillfredsställande sätt
fullgjort honom anförtrodda arbetsuppgifter och iakttagit ett nyktert och
hedrande uppförande samt då ett kvarstående av ersättningsskyldigheten måste
verka nedtryckande på Roos, har järnvägsstyrelsen, under åberopande av Kungl.
Maj:ts och riksdagens tidigare beslut i ärenden av liknande beskaffenhet, hemställt
att Kungl. Majit ville hos riksdagen föreslå, att statsverkets här omförmälda
ersättningsanspråk må, i vad de rikta sig mot Roos, efterskänkas och
fordringarna ur statens järnvägars räkenskaper avskrivas.

Statskontoret har i utlåtande den 18 januari 1935 anfört följande:

Såsom av handlingarna i ärendet framgår äro utsikterna att av Roos, som
har försörjningsplikt mot hustru och ett barn, kunna utfå det belopp, varmed
han häftar i skuld till statens järnvägar, synnerligen små. Med hänsyn härtill
och under erinran tillika, att efterskänkande av ersättningsskyldighet tidigare
i åtskilliga likartade fall ägt rum (jfr prop. nr 18, p. 2, och nr 254 till
1934 års riksdag) anser sig statskontoret böra tillstyrka bifall till järnvägsstyrelsens
förevarande framställning.

Vad i ärendet upplysts örn Roos’ ekonomiska ställning och försörjningsplikt
gör det antagligt, att ett fasthållande vid statens järnvägars fordran hos honom
skulle vara ändamålslöst. Med hänsyn härtill och till de vitsord, som frånsett
ifrågavarande försummelse givits Roos, finner jag mig böra tillstyrka, att statens
järnvägars ersättningsanspråk mot Roos med anledning av förenämnda
kollisionsolycka må efterskänkas.

Jag hemställer därför, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att motorföraren Gustav Arnold Roos må befrias från den ersättningsskyldighet
till statens järnvägar, som åvilar honom på
grund av omförmälda, den 17 juni 1932 inträffade kollisionsolycka,
samt

att statens järnvägars av nämnda anledning uppkomna fordran
hos Roos må ur statens järnvägars räkenskaper avskrivas.

3 :o.

Katten mellan den 5 och 6 december 1933, då den vid vattenfallsstyrelsens
byggnadsarbeten i Vargön anställde kranskötaren Johan Albert Karlsson skulle
förflytta en å linbana över Göta älv löpande vagn, förorsakade han genom felmanövrering,
att en vid vagnen fästad lina brast, varvid linan och ett hissblock
folio ned och träffade arbetaren J. Karlsson, med påföljd att denne föll i
vattnet och omkom.

Omständigheterna vid tillfället i fråga voro icke sådana, att J. A. Karlsson
ställdes under åtal. Däremot instämde J. Karlssons änka för egen del och såsom
förmyndare för sina två döttrar, födda åren 1919 respektive 1922, vattenfallsstyrelsen
och J. A. Karlsson jämte andra till Flundre, Väne och Bjärke
häradsrätt med yrkande om skadestånd.

Enligt utslag den 21 december 1934, vilket numera vunnit laga kraft, fann

5

Kungl. Majus proposition nr 96.

häradsrätten J. A. Karlsson hava varit vållande till olyckshändelsen samt vattenfallsstyrelsen
såsom arbetsgivare stå i ansvar för nyssnämnda felmanövrering.
Häradsrätten förpliktade därför J. A. Karlsson och styrelsen en för håda
och håda för en att dels årligen utgiva till änkan Karlsson i bidrag till hennes
underhåll 250 kronor, räknat från den 6 december 1933, så länge hon lever
ogift, och till vartdera av barnen ej mindre 166 kronor 66 öre, räknat från nyssnämnda
dag, tills det fyllt 16 år, än även därefter 525 kronor, tills det fyllt
18 år, dels ock till statsverket återgälda dess kostnad i anledning av att änkan
Karlsson i målet beviljats förmånen av fri rättegång med 787 kronor 30 öre.

I skrivelse den 24 januari 1935 har vattenfallsstyrelsen anfört, bland annat,
följande:

Då styrelsen otvivelaktigt hade rätt att av J. A. Karlsson såsom ensam vållande
till olyckan utfå vad styrelsen nödgats utgiva enligt häradsrättens utslag,
hade styrelsen företagit undersökning för att utröna hans ekonomiska ställning.
Därvid hade framkommit, att han, som i förenämnda mål åtnjutit förmånen av
fri rättegång, i sin för erhållande av denna förmån avlämnade uppgift bland
annat uppgivit, att han vore född 1882, att hans inkomst vore omkring 200
kronor för månad, att han icke ägde annan tillgång än en byggnad på ofri
grund samt att han vore gift och hade försörjningsplikt jämväl mot två hemmavarande
arbetslösa barn över 16 år, varav en dotter med minderårigt barn.
Dessa uppgifter hade bestyrkts av landsfiskalen i Inlands Torpe distrikt.^ Vidare
hade nämnde landsfiskal och ordföranden i Hjärtums sockens fattigvårdsstyrelse
utfärdat ett skrivelsen bilagt intyg över J. A. Karlssons ekonomiska förhållanden,
utvisande att denne förutom arbetslön av omkring 2,000 kronor för
år ägde nyssnämnda byggnad å ofri grund till ett värde av omkring 500 kronor
samt att hans två barn delvis vore arbetsodugliga.

Utredningen syntes otvetydigt visa, att J. A. Karlsson nu och för framtiden
syntes oförmögen att bestrida honom enligt häradsrättens utslag åvilande betalningsskyldighet,
vilken således komme att drabba vattenfallsstyrelsen ensam
utan möjlighet att återfå något av honom.

Styrelsen har med stöd av det sålunda anförda hemställt, att statsverkets
ifrågavarande fordran hos J. A. Karlsson måtte efterskänkas och få ur räkenskaperna
avföras.

Statskontoret har den 30 januari 1935 avgivit utlåtande i ärendet och anfört
följande:

Såsom av handlingarna i ärendet framginge syntes det icke finnas någon
utsikt, att J. A. Karlsson skulle kunna fullgöra omförmälda betalningsskyldighet
till vattenfallsstyrelsen. Med hänsyn härtill och under erinran tillika,
att riksdagen i ett flertal liknande fall medgivit efterskänkande av statens
fordringsanspråk (jfr exempelvis prop. nr 18 p. 2 till 1934 års riksdag och
riksdagens skrivelse nr 17) ansåge sig statskontoret böra tillstyrka bifall till
vattenfallsstyrelsens förevarande framställning.

Med hänsyn till omständigheterna vid ifrågavarande olycksfall och då J. A.
Karlssons ekonomiska omständigheter synas vara sådana, att det icke lärer
vara tänkbart att av honom utfå någon del av vad vattenfallsstyrelsen enligt
häradsrättens förutnämnda utslag nödgas utgiva, tillstyrker jag bifall till
vattenfallsstyrelsens framställning.

Departemonts chcfen.

Kungl. Majus proposition nr 96.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att kranskötaren Johan Albert Karlsson må befrias från den
skyldighet, som kan åvila honom att ersätta vattenfallsstyrelsen
vad styrelsen på grund av Flundre, Väne och Bjärke häradsrätts
utslag den 21 december 1934 nödgas utgiva, samt

att ifrågavarande fordran hos Karlsson må ur statens vattenfallsverks
räkenskaper avskrivas.

Till vad departementschefen under punkterna l:o—3:o
hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instämma, behagar
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten lämna
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.