Kungl. Maj:ts proposition vr 89.

Nr 89.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.; given
Stockholms slott den 25 januari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över bandelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till förordning om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m. m.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Fritjof Ekman.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 89.

Kungl. Martts proposition nr 89.

Förslag

till

förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

Ej må någon bedriva tillverkning av krigsmateriel i riket utan att Konungen
därtill givit tillstånd. Sådant tillstånd må, såvitt icke fråga är
allenast örn tillverkning i ringa omfattning, icke meddelas annan än svensk
medborgare, svenskt handelsbolag, däri ej finnes utländsk bolagsman, eller
svenskt aktiebolag, vars aktier äro ställda till viss man och i vars
bolagsordning intagits förbehåll, som avses i 2 § lagen den 30 maj 1916
(nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag m. m. Tillstånd meddelas tills vidare
och må av Konungen återkallas, när skäl därtill äro.

Vad med krigsmateriel i denna förordning förstås, därom förordnar
Konungen.

Denna förordning äger icke tillämpning på kronans fabriker, verkstäder
eller förråd.

2 $.

Ansökan örn tillstånd att bedriva tillverkning av krigsmateriel skall
innehålla uppgift örn det ställe, varest tillverkningen skall äga rum, och
det eller de slag av krigsmateriel, sökanden ämnar tillverka.

Vid beviljande av tillstånd meddelar Konungen de föreskrifter och
villkor, som kunna finnas erforderliga för tillståndets åtnjutande.

3 §.

Tillverkning av krigsmateriel skall på sätt nedan sägs stå under kontroll
av den myndighet Konungen bestämmer.

Närmare föreskrifter angående denna myndighets organisation och
verksamhet meddelas av Konungen.

4 §.

Det åligger tillverkare av krigsmateriel att enligt de närmare föreskrifter,
som av Konungen meddelas, till kontrollmyndigheten avlämna
på tro och heder avgiven deklaration rörande av honom bedriven tillverkning
av krigsmateriel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

5 §.

Tillverkare av krigsmateriel skall hålla sina handelsböcker med tillhörande
handlingar, såvitt de avse tillverkning av krigsmateriel, tillgängliga
för kontrollmyndigheten.

Sådan tillverkare åligger vidare att för tillsyn bereda kontrollmyndigheten
tillhörande tjänsteman närhelst han det fordrar tillträde till fabrik,
där tillverkning av krigsmateriel bedrives, att meddela kontrollmyndigheten
alla av densamma begärda upplysningar angående inneliggande
beställningar, tillverkningen samt därmed sammanhängande förhållanden
ävensom att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
av Konungen eller kontrollmyndigheten meddelas för erhållande av en
betryggande kontroll över det behöriga fullgörandet av deklarationsplikten
samt uppfyllandet i övrigt av meddelade föreskrifter och villkor.

6 $.

Till bestridande av kostnaderna för kontrollmyndighetens organisation
och verksamhet skall tillverkare av krigsmateriel årligen erlägga bidrag
enligt bestämmelser, som meddelas av Konungen. Detta bidrag utgår
efter visst för samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade
värdet av försåld krigsmateriel.

7 §.

Konungen må förordna, att verksamhet här i riket såsom agent för tillverkare
av krigsmateriel icke må utövas utan Konungens tillstånd.

Har sådant förordnande givits, åge Konungen vid beviljande av tillstånd
meddela de föreskrifter och villkor, vilka kunna finnas erforderliga
för tillståndets åtnjutande.

8 §.

Tillverkar någon utan att därtill hava erhållit behörigt tillstånd krigsmateriel,
straffes med dagsböter eller fängelse och havé förverkat vad
som olovligen tillverkats.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, åge rätten pröva, huruvida
egendomen skall vara förverkad.

Kan egendom, som förklarats förverkad, ej tillrättaskaffas, skall dess
värde gäldas.

9 §.

Underlåter den, som erhållit tillstånd att bedriva tillverkning av krigsmateriel,
att ställa sig till efterrättelse vad enligt denna förordning eller
med stöd av densamma meddelade föreskrifter åligger honom; eller

avgiver han i deklaration eller eljest angående omständigheter, varom

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

det jämlikt denna förordning åligger honom att lämna upplysning, mot
bättre vetande oriktig eller ofullständig uppgift,
straffes med dagsböter.

10 §.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken på grund av sin befattning med ärende,
som i denna förordning avses, erhållit del av bokföring, handling eller
upplysning, som i 5 § sägs, må ej i vidare mån än som påkallas av hans
tjänsteutövning yppa affärsförhållande, varom han sålunda erhållit
kännedom.

11 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse mot
denna förordning, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och
delgivits fällas till särskilt ansvar.

12 $.

Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse, som i 8 eller 9 § avses, åtalas av allmän åklagare efter angivelse
av kontrollmyndigheten.

13 §.

Böter, som utdömas enligt denna förordning, samt egendom, som är förverkad,
ävensom belopp, som utgives i stället för dylik egendom, tillfalla
kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

Vill den, som vid tiden för förordningens ikraftträdande bedriver tillverkning
av krigsmateriel, fortsätta rörelsen, skall han senast den 30 september
1935 göra ansökan som i 2 § sägs. Utan särskilt tillstånd må rörelsen
därefter fortsättas till dess ansökningen prövats.

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Utdrag av protokollet över handelsär enden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ekman, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för
försvars- och finansdepartementen:

Vid redogörelse för de frågor, som tillhöra regleringen för budgetåret
1935/1936 av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel, anmälde jag,
att särskilt tillkallade sakkunniga avgivit förslag rörande kontrollen av
krigsmaterielproduktionen inom Sverige och att de sakkunnigas förslag
borde genom särskild proposition föreläggas innevarande års riksdag. I
statsverkspropositionen hava under handelsdepartementet upptagits vissa
anslagsposter, vilka hava avseende å den ifrågasatta kontrollverksamheten.
Jag ber nu att få upptaga frågan örn erforderliga författningsbestämmelser
i detta ämne.

Inledning.

Enligt statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 4 november
1932 anförde statsministern vid föredragningen av frågan örn igångsättande
av utredning rörande kontroll över krigsmaterielproduktionen
bland annat följande:

Alltsedan världskriget hade i vårt land exportförbud varit rådande
för olika slag av krigsmateriel. Från detta förbud ägde Kungl. Maj:t
medgiva licens och förbudets uppgift vore väsentligen att möjliggöra en
viss kontroll över exporten av dylik materiel. Numera hade detta licenssystem
anpassats efter en internationell konvention — »vapenhandelskonventionen»
— rörande kontroll av den internationella handeln med vapen,
ammunition och krigsmateriel, dagtecknad den 17 juni 1925, vilken konvention
utarbetades på initiativ av Nationernas förbund och undertecknats
av åtskilliga stater, däribland Sverige, men ännu ej blivit av erforderligt
antal stater ratificerad. Syftet med denna konvention vore framför
allt att förebygga utförsel av krigsmateriel till andra än statliga
myndigheter eller av dem godkända enskilda mottagare i främmande land
samt att åstadkomma en viss publicitet i avseende å den internationella
handeln med krigsmateriel. I samband med internationella överlägg -

Kungl. Majda proposition nr 89.

ningar om kontroll över utrikeshandeln med krigsmateriel hade även
uppmärksammats det ännu betydelsefullare problemet om kontroll över
tillverkningen av sådan materiel. Såsom framhållits i Kungl. Marits
proposition nr lil till 1930 års riksdag hade antagandet av vapenhandelskonventionen
vid 1925 års internationella konferens i ämnet förbundits
med den uttryckliga förklaringen, att konventionen borde efterföljas av
ett avtal rörande kontroll och publicitet beträffande tillverkningen av
krigsmateriel. Men redan tidigare hade sistnämnda fråga varit föremål
för utredning inom Nationernas förbund. Utgångspunkten för hela
problemets upptagande till undersökning hade varit en bestämmelse i
akten för Nationernas förbund, vilken gåve uttryck för de till förbundet
anslutna staternas principiella syn på problemet och på riktlinjerna för
dess lösande. Artikel 8 moment 5 i förbundsakten innehölle följande
principförklaring: »Förbundets medlemmar, som äro eniga örn att tillverkningen
genom enskilda företag av ammunition och krigsmateriel
Siver anledning till allvarliga betänkligheter, uppdraga åt rådet att taga
under övervägande, huru de skadliga verkningarna av sådan enskild tillverkning
må kunna förebyggas, varvid behörig hänsyn skall tagas till de
behov, som förefinnas hos sådana medlemmar av förbundet, som icke äro
i stånd att själva tillverka den ammunition och krigsmateriel, som är
erforderlig för deras säkerhet.» Att krigsmaterielindustrien inom vissa
länder haft ett ödesdigert inflytande å den händelseutveckling, som ledde
tili världskriget, torde efter allt som därom framkommit icke kunna bestridas.
När det under senare år gällt att finna utvägar att kontrollera
de i denna industri förankrade enskilda intressena och förebygga inflytelser
från rustningsindustrien på staternas politik, hade dock utpräglade
meningsskiljaktigheter gjort sig gällande. Framförda uppslag att
förverkliga nyss citerade stadgande i förbundsakten genom förstatligande
av rustningsindustrien eller genom andra effektiva kontrollåtgärder
hade rönt motstånd från skilda håll. Krigsmaterielindustrien hade ju
också i åtskilliga länder en avsevärd betydelse såsom näringsgren, och
denna industri hade mångenstädes även under så svåra depressionstider
som den nuvarande kunnat glädja sig åt oförminskad eller ökad avsättning
av sina produkter. Det officiella motståndet från regeringarnas sida
mot varje verklig begränsning av den fria företagsamheten på detta område
hade under de internationella förhandlingarna visat sig starkare
än som bort kunna väntas med hänsyn till förbundsaktens principbestämmelse
i ämnet. Samtidigt hade dock även en omfattande opinion i
motsatt riktning gjort sig påmind. Även inom de utredningskommittéer,
som enligt Nationernas förbunds uppdrag sysslat med problemet, hade
denna opinion kommit till uttryck.

Efter att hava erinrat om att den då pågående nedrustningskonferensen
den 23 juli 1932 tillsatt en särskild studiekommitté med uppdrag att
på nytt undersöka den sålunda berörda frågan fortsatte statsministern:

Sverige befunne sig bland de länder, som hade en ganska betydande
enskild krigsmaterielindustri. Vid olika tillfällen, då det gällt att från
svensk sida förbereda ståndpunkttagandet till hithörande spörsmål i anledning
av Nationernas förbunds rundfrågor i ämnet, hade av enskilda
och myndigheter gjorts gällande, att några missbruk eller olägenheter
av en okontrollerad enskild krigsmaterielindustri icke försports i vårt
land. Även örn så skulle vara fallet, vore det emellertid uppenbart, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 1

Sverige icke linge undandraga sig att medverka till en kontroll över
krigsmaterielindustrien, som Irån internationell synpunkt vöre önskvärd.
Enligt regeringens mening borde vårt land mera aktivt än dittills lämna
sin medverkan till försöken att på internationell grundval bygga upp ett
effektivt kontrollsystem. Därest ett tillfredsställande förslag framkomme
under nedrustningskonferensens fortsatta arbeten, borde detsamma
från svensk sida stödjas. Det syntes erforderligt att, oavsett huruvida
en internationell konvention kunde åvägabringas under den narmaste
tiden eller icke, vi för egen del vidtoge sådana åtgärder, att iullstanaig
statlig kontroll erkölles över den svenska produktionen av krigsmateriel.
Att till äventyrs enskilda ekonomiska intressen därvid måste iida intrång
kunde ej få vara ett avgörande hinder för anordningar, som ur synpunkten
av en följdriktig fredspolitik påkallades. Beträffande sattet för
genomförande av en kontroll över krigsmaterielindustrien i Sverige kunde
olika möjligheter tänkas. Den säkraste metoden vöre utan tvivel att

_ efter viss övergångstid — införa förbud för enskild tillverkning av

krigsmateriel. Sådan tillverkning skulle därmed bliva föremål för statsmonopol.
Detta system hade under de internationella förhandlingarna i
frågan förordats från flera håll såsom ett nödvändigt led i ett fullt effektivt
internationellt kontrollsystem och helt nyss rekommenderats i en
resolution av den franska deputeradekammaren. Från andra hail hade
ifrågasatts genomförandet på lagstiftningens väg av olika slags garantier,
varigenom viktigare olägenheter av den enskilda tillverkningen
skulle förebyggas och inflytande på de enskilda företagen tryggas.

Slutligen framhöll statsministern, att de sakkunniga borde vid den
utredning, som skulle verkställas, även undersöka, huruvida produktionen
för export borde — vare sig statsmonopol infördes eller ej — av utrikespolitiska
skäl begränsas. Därvid skulle erforderlig hänsyn tågås jämväl
till det försvarspolitiska intresset av en inhemsk tillverkning av
krigsmateriel.

Kungl. Majit bemyndigade chefen för handelsdepartementet att tillkalla
högst tre sakkunniga för att verkställa utredning av frågan i vad
mån och på vad sätt ur kontrollsynpunkt effektiva inskränkningar i den
fria produktionen av krigsmateriel kunde genomföras samt därvid särskilt
undersöka möjligheten och sättet för ett statsmonopols inrättande.
Med stöd därav anmodade jag den 29 november 1932 ledamoten av riksdagens
första kammare överdirektören C. E. Svensson, envoyén E. Oison
Boheman samt överstelöjtnanten K. A. Bratt att verkställa den ifiågakomna
utredningen, därvid Svensson skulle leda utredningsarbetet.

De sålunda utsedda sakkunniga, vilka för sig antogo benämningen
1932 års krigsmaterielberedning, avgåvo den 3 mars 1934 betänkande och
förslag rörande kontrollen av krigsmaterielproduktionen inom Sverige.
Beredningen har meddelat, att Boheman pa grund av vistelse utom riket
icke kunnat deltaga i beredningens arbete annat än under vissa kortare
perioder, senast i september månad 1933, och att lian icke deltagit i utarbetandet
av beredningens yttrande och förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

1925 års vapenhandelskonvention.

Beträffande den i statsministerns anförande omnämnda vapenhandelskonventionen
vill jag — under hänvisning i övrigt till propositionen
111/1930 — här endast erinra, att ratificering av densamma för Sveriges
vidkommande godkändes av riksdagen år 1930, dock under förbehåll att
konventionens ikraftträdande för Sveriges del skulle göras beroende av
att den trädde i tillämpning samtidigt även för Amerikas Förenta Stater,
Belgien, Italien, Spanien, Storbritannien och Tjeckoslovakien samt
de vapenproducerande stater i övrigt, vilka Kungl. Majit efter prövning
av omständigheterna och med hänsyn till det förhandenvarande läget
kunde finna skäligt angiva. Konventionen har ännu icke ratificerats av
Sverige. Densamma skall träda i kraft fyra månader efter det att den
ratificerats av fjorton stater. Så har dock ännu icke skett.

I samband med nedrustningskonferensen har frågan örn en revision
av konventionens system behandlats och förslag i sådant syfte utarbetats.

Det fortsatta internationella arbetet.

Som i statsministerns anförande framhållits, hade vid tidpunkten för
krigsmaterielberedningens tillkallande trots upprepade försök någon internationell
enighet icke kunnat uppnås ifråga örn förstatligande av den
enskilda rustningsindustrien eller åvägabringande av andra effektiva
kontrollåtgärder beträffande krigsmaterieltillverkningen i de olika länderna.

Under åren 1932 och 1933 diskuterades ifrågavarande spörsmål i samband
med nedrustningskonferensen såväl inom konferensens huvudutskott
som inom dess »kommitté för reglementeringen av handeln med
samt den enskilda och statliga tillverkningen av vapen och krigsmateriel»
och inom en särskild underkommitté för undersökning av krigsmaterieltillverkningen.
I samtliga instanser gjorde sig därvid emellertid alltjämt
betydande meningsskiljaktigheter gällande. Den särskilda underkommitténs
den 17 februari 1933 avgivna rapport utgjorde sålunda egentligen
endast en analys av de motsatta ståndpunkter, som omfattades av
de olika staternas ombud.

Under år 1934 hava däremot vid det förberedande arbetet inom nedrustningskonferensens
vederbörande kommittéer vissa positiva resultat
uppnåtts ifråga örn såväl handeln med som tillverkningen av krigsmateriel.
Inom konferensens underkommitté för krigsmaterieltillverkningen hava
sålunda — med ledning av vissa från en delegation för Amerikas Förenta
Stater framförda synpunkter — i juni 1934 utarbetats nio preliminära
artiklar innebärande förslag till internationell överenskommelse i
ämnet. Artiklarna, som därefter vid sammanträde den 2 juli 1934 be -

Kungl. May.ts proposition nr 89.

handlats av »kommittén för reglementeringen av handeln med samt den
enskilda och statliga tillverkningen av vapen och krigsmateriel», hava
i sak icke mött motstånd från något av de vid sammanträdet närvarande
regeringsomhuden. Sammanlagt voro därvid tjugo stater representerade,
bland dem Sverige, Amerikas Förenta Stater, Belgien, Japan, Frankrike,
Spanien, Storbritannien och Tjeckoslovakien. Den 23 juli 1934 framlades
de preliminära artiklarna av nedrustningskonferensens ordförande för
konferensens huvudutskott, därvid ordföranden, bland annat, särskilt framhöll
önskvärdheten av att artiklarna bleve föremål för ingående granskning
från vederbörande regeringars sida.

De preliminära artiklarna, vilka avse såväl den statliga som den enskilda
handeln med och tillverkningen av krigsmateriel, innehålla i huvudsak
följande: De fördragsslutande staterna påtaga sig, envar inom
sitt område, det fulla ansvaret ifråga om tillverkningen av och handeln
med ifrågavarande materiel. — Staterna förbinda sig att genom erforderliga
lagstiftningsåtgärder trygga kontrollen över sådan tillverkning
och handel. — Såväl för rätten att tillverka krigsmateriel som för utförsel
och införsel av dylik materiel skola erfordras särskilda, av vederbörande
regering meddelade licenser. — Tillverkningslicens, som skall
gälla för viss tid, skall innehålla beskrivning av den krigsmateriel, vars
tillverkning medgivits. Sådan licens skall dessutom föreskriva, att alla
av tillverkaren mottagna beställningar omedelbart skola delgivas vederbörande
regering. — Staterna skola till en ifrågasatt permanent nedrustningskommission
fortlöpande översända dels förteckningar över statsföretag
för krigsmaterieltillverkning dels avskrifter av samtliga licenser,
som meddelas för tillverkning, införsel och utförsel av krigsmateriel,
dels förteckning över av krigsmaterieltillverkare mottagna beställningar
dels ock årligen vissa statistiska uppgifter rörande ifrågavarande tillverkning,
införsel och utförsel. Nedrustningskommissionen skall snarast
möjligt offentliggöra alla uppgifter som sålunda inkomma. — Staterna
skola underkasta sig permanent och automatisk internationell kontroll
ifråga örn efterlevnaden av berörda föreskrifter. — Nyssnämnda kontroll
skall utövas av permanenta nedrustningskommissionen. — Artiklarna
innehålla dessutom vissa stadganden örn rustningsbegränsning o. dyl.,
vilka förutsätta antagandet av en egentlig nedrustningskonvention.

Vid sammanträde i november 1934 med nedrustningskonferensens byrå
har behandlats ett av konferensens ordförande framlagt förslag ifråga örn
programmet för konferensens fortsatta arbeten. Enligt förslaget -— som
föranlett uttryckliga förbehåll från italiensk och österrikisk sida — borde
dessa arbeten tillsvidare inskränkas att avse frågor rörande dels upprättandet
av en permanent nedrustningskommission, dels kontrollen över tillverkningen
av och handeln med vapen och dels publicitet ifråga örn militärbudgeterna.
Vid nämnda sammanträde har därjämte av den amerikanska
delegationen framlagts ett förslag till konvention rörande de två
förstberörda frågorna, i vilket förslag nyss omförmälda »preliminära artiklar»
i allt väsentligt inarbetats, bland annat i form av ett kapitel avseende
»tillverkningen av vapen och krigsmateriel».

Kungl. May.ts proposition nr 89.

Åtgärder i vissa främmande länder.

I vissa länder hava statsmakterna, nian att avvakta en definitiv internationell
lösning av hithörande spörsmål, redan vidtagit åtgärder, åsyftande
skärpt statskontroll över den enskilda rustningsindustrien.

I Belgien har sålunda den 3 januari 1933 utfärdats en lag rörande tillverkning
av och handel med vapen m. m., enligt vilken lag, bland annat,
införts deklarationsplikt för tillverkare och försäljare av eldvapen samt
delar och ammunition till eldvapen. I en tillämpningsförordning till
nämnda lag har därefter stadgats, att ifrågavarande deklarationer skola
ingivas till och särskilt registreras hos vederbörande kommunala myndigheter.

I Danmark har den 28 april 1934 utfärdats en lag örn handel med samt
tillverkning och innehav av vapen m. m. Lagen stadgar, bland annat, förbud
mot att utan tillstånd av justitieministern eller den han därtill bemyndigar
upptaga ny tillverkning av vissa kategorier krigsmateriel, huvudsakligen
skjutvapen och ammunition därtill, handgranater, bomber
och dylikt samt sprängämnen.

Hösten 1933 framlades i franska deputeradekammaren ett regeringsförslag
örn »inrättande av kontroll över tillverkning och försäljning av
vapen». Förslaget stadgade förbud mot tillverkning av och handel med
krigsmateriel (definierat med hänvisning till vapenhandelskonventionens
begreppsbestämning) utan tillstånd av vederbörande ministerium. En
särskild tillsyn skulle anordnas vid varje företag genom en representant
för regeringen; denne skulle äga tillgång till fabrikens alla böcker, och
de koncessioneraae företagen skulle lämna fortlöpande uppgifter örn rörelsen
enligt enhetliga regler. Eegeringsförslaget tillstyrktes med få
jämkningar av kammarens finansutskott men har senare avförts från
dagordningen.

Under år 1934 hava under olika ministärer i Frankrike framlagts två
nya lagförslag, avseende bland annat införande av statskontroll beträffande
tillverkningen av vapen och viss ammunition. Det första förslaget
torde numera, efter inträffat ministärskifte, få anses förfallet. Det senare
förslaget avser en lag angående införsel, tillverkning, försäljning peli
innehav av vapen. Ifråga örn tillverkningen stadgar detta förslag, att
envar, som ämnar ägna sig åt fabrikation av vapen, vapendelar, viss
ammunition samt »redskap för angrepp och försvar», skall göra anmälan
därom hos vederbörande departementsprefekt samt vara skyldig
föra en särskild tillverknings- och försäljningsjournal. För tillverkning
av vapen enligt vid franska krigsmakten använd modell skall erfordras
tillstånd från vederbörande försvarsminister. Förslaget Ilar ännu icke
varit föremål för slutlig behandling.

I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att senaten i
Amerikas Förenta Stater genom beslut den 12 april 1934 tillsatt en sär -

Kungl. May.ts proposition nr 89.

skild kommitté för undersökning av bland annat ammunitions- oell vapenfirmornas
verksamhet inom landet samt frågan örn upprättandet av
statsmonopol för tillverkning av vapen, ammunition och annan krigsmateriel.
I ett budskap till kongressen den 18 maj samma år har Förenta
Staternas president utlovat, att kommitténs arbete komme att på allt sätt
understödjas av regeringen. Kommitténs verksamhet, som påbörjades i
september 1934, har i huvudsak bedrivits i form av förhör med representanter
för de viktigare krigsmaterielfirmorna inom Amerikas Förenta
Stater. Vid de hittills hållna förhören rörande dessa firmors försäljningsoch
exportmetoder hava åtskilliga uppgifter framkommit, som mäste anses
bekräfta att tillvaron av en okontrollerad privat krigsmaterielindustri
innebär betydande olägenheter och faror. Kommitténs undersökningar,
som väckt stort uppseende i olika länder, hava även uppmärksammats
och kommenterats i svensk press.

En undersökning rörande den privata rustningsindustrien liknande den
i Amerikas Förenta Stater igångsatta har ifrågasatts även i Storbritannien.
I ett anförande i underhuset den 22 november 1934 framhöll sålunda
utrikesministern sir John Simon, att brittiska regeringen vore angelägen
att pröva huruvida icke ett statsmonopol vore ett effektivt medel
att förebygga de eventuella missförhållanden, privat vapentillverkning
kunde medföra. I samband därmed yttrade utrikesministern, att
en undersökning borde gå ut på huruvida det vore praktiskt och önskvärt
att ett statsmonopol upprättades, huruvida det licenssystem, som i
Storbritannien tillämpades med avseende å vapenexporten, vore fullt effektivt
samt huruvida ett uppmuntrande av privata vinster av krigsmaterieltillverkningen
ledde till olämpliga påtryckningar och icke önskvärd
propaganda.

Exportförbudet å krigsmateriel.

I Sverige gällande bestämmelser örn exportförbud å krigsmateriel återfinnas
i kungörelsen den 19 december 1930 (nr 437) angående förbud mot
utförsel från riket av vissa varor, vilken trädde i kraft den 1 januari 1931
och ersatte den då gällande exportförbudskungörelsen av den 20 juni 1918
(nr 411). Den nya författningen innebär huvudsakligen en anpassning i
ämnet till den från och med den 1 januari 1930 gällande tulltaxan med
tillhörande statistisk varuförteckning. Ändringar i och tillägg till 1930
års kungörelse hava företagits genom kungörelser den 3 mars 1933 (nr
67) och den 29 september 1933 (nr 560).

Exportförbudet omfattar även civila luftfartyg samt delar och tillbehör
till luftfartyg. Undantagna äro dock luftfartyg, som gå i yrkesmässig
trafik, eller sådana från utrikes ort till riket anlända luftfartyg av utländsk
nationalitet, varmed luftfart inom svenskt område må äga rum.

Före 1927 avgjordes alla dispenser från nämnda utförselförbud av

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Kungl. Majit från fall till fall (s. k. speciallicenser). Tidsbegränsning av
licenserna förekom endast sällan. Nämnda år tillkommo emellertid vissa
allmänna tillstånd (s. k. generella licenser), varigenom några större industriföretag
erhöllo rätt att till ett antal uppräknade länder utföra sina
under exportförbudet hörande tillverkningar, dock under iakttagande av
särskilda villkor, som med hänsyn till bestämmelserna i 1925 års vapenhandelskonvention
avpassats olika för varor, avsedda för militärt bruk,
för militärt eller civilt bruk eller för enbart civilt bruk.

För närvarande gäller endast ett mycket begränsat fåtal generella licenser,
vilka beviljats av Kungl. Majit under år 1928 och äro meddelade tilis
vidare. Enligt de närmare föreskrifterna kunna emellertid tillstånden,
i vad de avse varor av militär eller militärcivil natur, icke användas för
utförsel, innan en av vederbörande företag till handelsdepartementet för
varje särskilt fall insänd handling med detaljerade uppgifter örn den
förestående leveransen efter granskning i departementet försetts med påteckning
av departementschefen eller utav honom särskilt förordnad person,
att hinder mot utförsel av de i handlingen angivna varorna icke möter.
Vidare hava — med visst undantag — enligt beslut av Kungl. Majit
den 19 december 1930 för tiden från och med den 1 januari 1931 villkoren
för de generella tillstanden skärpts i vissa avseenden för att möjliggöra
en ökad kontroll från handelsdepartementets sida. I anslutning härtill
begränsas numera alltid vid påteckning av insänd handling giltighetstiden
för påteckningen till en efter omständigheterna avpassad kortare
tidrymd av högst omkring tre månader. Innan påteckning enligt meddelat
förordnande verkställes, föredragas för departementschefen de
handlingar, som av företaget åberopas för leveransen. Dessutom äger
vid prövning av förutsättningarna för påteckning samråd rum med utrikesdepartementet.

Enligt de av Kungl. Majit år 1928 meddelade föreskrifterna uppgöres
inom handelsdepartementet efter utgången av varje halvår med ledning
av från tullverket till departementet insända avskrifter av exportangivningsinlagor
en sammanställning av vad som under halvåret utförts på
grund av de generella licenserna. Sammanställningen anmäles därefter
för Kungl. Majit och bilägges statsrådsprotokollet.

Ansökningar örn speciallicenser föredragas inför Kungl. Majit och avgöras,
där fråga är örn affärsmässig utförsel, efter samråd med utrikesdepartementet.
Tidsbegränsning, som tidigare sällan förekom, har lindel
senare år alltid brukat föreskrivas. Vid ansökning örn speciallicens
erfordras motsvarande handlingar som för påteckning enligt generella
licenser. Skillnaden i handläggningen är sålunda huvudsakligen
formell. Enligt Kungl. Majits beslut den 29 september 1933 äger chefen
för handelsdepartementet meddela tillstånd till utförsel av skjutvapen
för jakt eller tävlingsändamål jämte tillhörande ammunition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Krigsmaterielberedningens betänkande.

Innebörden av begreppet krigsmateriel.

Det av krigsmaterielberedningen avgivna betänkandet avhandlar till en
början den innebörd, som i föreliggande fall bör givas åt begreppet krigsmateriel.
Beredningen framhåller, att man, då man sökt klarlägga denna
innebörd, haft att välja mellan två metoder: antingen att genom en
allmän definition angiva de egenskaper ett varuslag måste lia för att
räknas såsom krigsmateriel eller att direkt uppräkna de varor, vilka avses
med beteckningen krigsmateriel. De försök, som av beredningen
gjorts att genom en definition åvägabringa en riktig och lämplig avgränsning
av begreppets innebörd, hade visat, att ett tillfredsställande resultat
icke kunde nås på denna väg. Man hade därför måst tillgripa den
andra metoden och upprätta en förteckning på de varuslag, vilka innefattades
i utredningen.

Beredningen har tagit under omprövning i vad mån mer eller mindre
bearbetade halvfabrikat till krigsmateriel i detta sammanhang skulle räknas
såsom dylik materiel ävensom huruvida specialmaskiner för framställning
av krigsmateriel borde medtagas i förteckningen. Beträffande
den förra frågan har beredningen framhållit, att det ur kontrollsynpunkt
skulle vara förmånligt örn även halvfabrikaten kunde inräknas under begreppet
krigsmateriel. Olika skäl talade emellertid emot ett dylikt förfarande.
Särskilt vore därvid att beakta, att vissa halvfabrikat vore
av den beskaffenheten att man ej kunde avgöra, huruvida de bomme
att slutbearbetas till fredsmateriel eller till krigsmateriel. Örn ett dylikt
halvfabrikat skulle underkastas eventuella restriktiva kontrollåtgärder,
skulle jämväl en del av den med krigsmaterieltillverkning icke arbetande
industrien bliva inbegripen under en eventuell tillverkningskontroil
med därav följande uppenbara olägenheter. Beredningen har vid prövning
av skälen för den ena eller andra metoden ansett sig böra begränsa
utredningen till att endast gälla helfabrikaten och sålunda låtit sin utredning
principiellt omfatta färdig krigsmateriel. Beredningen har i utredningen
icke heller medtagit specialmaskiner för krigsmaterieltillverkning,
beroende bland annat på att sådana maskiner förekomme i tämligen ringa
utsträckning.

För att söka fastställa de varuslag, vilka vid utredningen skulle inbegripas
i begreppet krigsmateriel, har beredningen därefter i första hand
granskat vissa redan förefintliga uppräkningar och indelningar av krigsmateriel.
Beredningen har emellertid icke funnit någon av dessa uppräkningar
och indelningar böra läggas till grund för nu ifrågavarande förteckning
av krigsmateriel.

Beredningen har i stället stannat vid att till krigsmateriel räkna de
materielslag, vilka avsåges i förut berörda kungörelse angående förbud

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

mot utförsel ur riket av vissa varor. Det hade nämligen enligt beredningen
synts uppenbart, att det skulle medföra stora fördelar, därest beredningens
undersökningar rörande tillverkningen av krigsmateriel kunde
avse samma varuslag, beträffande vilka åtgärder redan vidtagits inom
vårt land ifråga örn vapen handeln. I stort sett överensstämde även dessa
varuslags rubriker med de i vapenhandelskonventionen uppräknade. Avvikelser
förekomme endast i så måtto, att av de i konventionens kategoriindelning
upptagna varuslagen ett fåtal icke vore underkastat exportförbud
i vårt land.

Krigsniaterielomsättningen i Sverige.

I den följande delen av betänkandet lämnar beredningen först en redogörelse
för den statliga krigsmateriel tillverkningen i Sverige åren 1927—
1931, därpå en redogörelse för den privata krigsmaterieltillverkningen och
exporten av krigsmateriel samt slutligen en sammanfattande översikt över
krigsmaterielomsättningen i Sverige.

Beträffande den statliga krigsmaterieltillverkningen påpekar beredningen,
att den statliga anskaffningen av krigsmateriel i vårt land i
fredstid skedde antingen genom uppköp på den inhemska marknaden eller
i utlandet eller genom tillverkning vid av staten ägda fabriker och verkstäder.
Dessa statens krigsmaterielanläggningar vore dock avsedda att
tjäna flera syften: dels nytillverkning för täckande av landets egna behov,
dels reparation av skadad materiel, dels experiment och nykonstruktionsarbeten,
dels vissa mobiliseringsarbeten, dels slutligen utbildningsverksamhet
av personal. Vid en undersökning rörande statens egna anläggningar
förelåge i vissa avseenden svårigheter att draga en gräns mellan
nytillverknings- och reparationsarbeten. En del verkstäder vore enbart
eller i huvudsak avsedda för det ena eller det andra slaget av verksamhet
och beträffande dessa förelåge inga dylika svårigheter; vid andra
åter förekomme båda verksamhetsgrenarna.

I fråga örn den privata krigsmaterieltillverkningen i Sverige hade det,
enligt vad beredningen framhåller, stött på vissa svårigheter att statistiskt
belysa densamma. Anledningen därtill hade varit bland annat den
förut påvisade svårigheten att noggrant definiera och avgränsa begreppet
krigsmateriel. Det till grund för utredningen liggande statistiska materialet
hade hämtats från kommerskollegii industristatistik, kommerskollegii
handelsstatistik och handelsdepartementets uppgifter rörande beviljade
licenser. Vidare hade uppgifter erhållits från de militära förvaltningsmyndigheterna
angående inköp av krigsmateriel och slutligen hade
de ifrågakommande företagen själva lämnat uppgifter till beredningen.

Industristatistiken grundade sig, påpekar beredningen, på självdeklarationer,
avgivna av olika slags industriföretag enligt fastställda formulär,
av vilka en del upptoge särskilda rubriker för krigsmateriel. Rubri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

ker saknades emellertid för flera materielslag oell systemet för deklarationernas
uppgörande syntes icke vara fullt tillfredsställande, örn det
gällde att erhålla en fullständig och kontrollerbar statistik över vår krigsmaterieltillverkning.

Beträffande handelsstatistiken anför beredningen, bland annat, följande: Primärmaterialet

utgjordes av varuanmälningar, avgivna till tullen
från importören och exportören å särskilda blanketter. Nomenklaturen
till denna statistik överensstämde, vad beträffar krigsmateriel, i görligaste
mån med i vapenhandelskonventionens kategoriindelning ingående
rubriker. En fullständig bild av krigsmaterialexporten skulle förmedelst
denna statistik kunna erhållas, därest vederbörligen avgivna yaruanniäxningar
— angivningsinlagor — innehölle riktiga uppgifter rörande det
exporterade godsets beskaffenhet. Någon ingående kontroll över att detta
verkligen vore fallet förelåge emellertid icke.

Yad slutligen angår handelsdepartementets uppgifter erinrar beredningen
örn att dessa i fråga örn de generella licenserna grundade sig på
de uppgifter, som erhållits från tullverket, och att beträffande speciallicenserna,
för vilka sådana uppgifter saknades, det statistiska materialet
grundade sig på de för licensernas erhållande meddelade upplysningarna
angående exporterande företag, varuslag, kvantiteter och exportländer.
Uppgifter angående exportvärden saknades vid speciallicenserna. Beredningen
hade med hänsyn härtill och då sistnämnda statistiks material
grundats på beviljade licenser men dessa icke med säkerhet helt toges i
anspråk av företagen ansett handelsdepartementets exportlicensstatistik
icke fullt belysande för exportens verkliga omfattning.

Av den sammanfattande översikten över krigsmaterielomsättningen i
Sverige framgår, att under femårsperioden 1927—1931 i genomsnitt inom
landet tillverkades för cirka 33 miljoner kronor krigsmateriel per år,
varav vid statens fabriker för omkring 6 miljoner kronor eller omkring
18 procent och vid enskilda fabriker för omkring 27 miljoner kronor
eller omkring 82 procent. Av den inom landet tillverkade materiel en
exporterades för cirka 13 miljoner kronor eller omkring 40 procent,
under det att för omkring 20 miljoner kronor, motsvarande cirka 60
procent, förbrukades inom landet. Staten och utlandet konsumerade ungefär
två femtedelar vardera av denna materiel och enskilda omkring en
femtedel. Dessutom förbrukades i Sverige en importerad kvantitet av omkring
3 miljoner kronors värde.

Sveriges totalexport åren 1927—1931 uppgick till i genomsnitt 1.5 miljarder
kronor årligen. Härav kom på krigsmaterielexporten cirka 13 miljoner
kronor eller cirka 1 procent av den totala. Då vår industriella årsproduktion
under samma tid uppgick till 4.7 miljarder kronor, utgjorde
krigsmateriel till vejkningen med 33 miljoner kronor sålunda 0.7 procent
av denna summa. Rörande Sveriges internationella betydelse som vapenproducerande
land har av beredningen, med hänsyn till att hithörande sta -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

tistiska material är synnerligen bristfälligt, endast den anteckningen
gjorts, att Sveriges andel av den totala världsexporten av krigsmateriel
torde kunna anslås till omkring 5 å 6 procent i genomsnitt för åren 1927—
1931.

Krigsmaterieltillverkning försiggick under ifrågavarande period vid
ett hundratal företag, varav nio statliga.

Den av staten förbrukade materielen tillverkades till omkring 40 procent
av staten själv, till omkring 50 procent av enskilda företag samt tili
omkring 10 procent av utländska företag.

Vad slutligen beträffar den svenska krigsmaterielproduktionens utveckling
under åren 1932 och 1933 har beredningen konstaterat att, frånsett
vissa mindre förskjutningar i siffrorna, den enda betydelsefulla ändringen
gäller den svenska industriens exportsiffror. Utförseln av krigsmateriel
från svenska fabriker, vilken för perioden 1927—1931 uppgick till
ett medeltal av 13.2 miljoner kronor, nådde under åren 1932 och 1933 i genomsnitt
upp till 20.3 miljoner kronor.

Krigsmaterieltillverkningen, sedd ur försvarsväsendets synpunkt.

I ett följande avsnitt av betänkandet behandlar beredningen krigsmaterieltillverkningen,
sedd ur försvarsväsendets synpunkt. För belysande
av denna tillverknings betydelse i fred och under krig har beredningen
inhämtat yttranden i ämnet från vissa militära sakkunniga.

Under rubriken »allmänna synpunkter» framhåller beredningen, att
under den givna förutsättningen, att ett land i händelse av angrepp skall
militärt försvaras, man kan utan ingående prövning fastslå, att såväl
tillvaron i fred av erforderlig krigsmateriel som möjligheten att vid krigsutbrott
öka materielbeståndet liksom att under krig ersätta uppstående
materielförluster är av grundläggande betydelse för försvarsväsendets
möjlighet att fylla sina uppgifter.

Beredningen påpekar vidare, att det sedan lång tid tillbaka gällande förhållandet,
att de levande försvarskrafterna i hög grad vore beroende av de
döda stridsmedlen — d. v. s. krigsmaterielen — av världskriget till ytterlighet
betonats och att man kunde förutse, att den starka tekniska utvecklingen
på stridsmedlens område alljämt skulle komma att öka fordringarna
i materielhänseende i fråga örn såväl kvalitet som massa.

Beträffande krigsmaterielbehovets fyllande framhåller beredningen, att
den i fred förefintliga tillgången på krigsmateriel icke vore avsedd att
uteslutande fylla fredsorganisationens behov. Förråden av krigsmateriel
måste vara så stora, att det mera omedelbara behovet i händelse av mobilisering
kunde täckas. I samband med mobilisering skedde inom alla försvarsgrenar
en viss utsvällning och i och med operationernas inledande
inträdde en större eller mindre förbrukning av olika slag av materiel, viJ
ken med ledning av erfarenheten kunde approximativt beräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

Beredningen anför därefter i huvudsak följande:

Vid bedömandet av det sätt, på vilket »mobiliseringsbehovet» lämpligast
borde eller kunde fyllas, måste hänsyn tagas till ett flertal faktorer,
framför allt till möjligheten av import och till landets krigsindustriella
kapacitet. Storleken av i fred behövliga lager bleve i hög grad beroende
av, hur detta bedömande utfölle. Ett land, som villo bedriva en konsekvent
neutralitetspolitik och som överhuvud taget strävade att hålla sig
utanför krigiska konflikter, torde lia svårt att i någon mera betydande
omfattning grunda sina beräkningar om krigsmaterielersättning på import.
Vid bedömandet av importutvägen hade man ävenledes anledning
hålla i sikte, att uppkomsten av en mera utbredd konflikt sannolikt komme
att åtföljas av en allmän avspärrning i form av exportförbud staterna
emellan, ett exportförbud som i första hand komme att gälla krigsmateriel.
Baserades krigsmaterieltillgången i krig i större omfattning på import
och denna utebleve, kunde detta förhållande helt äventyra försvarets möjligheter
att fungera.

Möjligheten att grunda materielersättningen i krig enbart på uppläggandet
av förråd av tillräcklig omfattning för ett krigs genomförande
vore utan vidare utesluten. Do väldiga materielmängder, som det nutida
kriget krävde, gjorde detta tillvägagångssätt utan vidare omöjligt. Som
den väsentligaste faktorn för tillgodoseendet av ersättningsbehovet under
ett längre krig framträdde numera kapaciteten hos den inhemska, för
ifrågavarande tillverkning lämpade industrien, den »potentiella» krigsmaterielindustrien.
Ett nära och direkt samband förefunnes mellan den
inom ett land i fredstid befintliga krigsmaterieltillverkningen och möjligheten
att vid mobilisering omställa den »potentiella» krigsmaterielindustrien.
En av de största svårigheterna för det snabba genomförandet av
denna omställning vore fredsindustriens ovana vid tillverkning av ifrågavarande
slag. Denna svårighet sökte man så långt möjligt övervinna
genom att — sedan krigsleveranskontrakt uppgjorts — provbeställningar
redan i fredstid lämnades olika företag. Oavsett denna möjlighet vore
det av största betydelse, att inom ett lands gränser äga tillgång till den
med krigsmaterieltillverkning väl förtrogna personal, som funnes vid den
egentliga krigsmaterielindustrien, vilken personal vid mobilisering i viss
utsträckning kunde fördelas och utplaceras samt tjäna såsom arbetsledare
och förmän. Enbart tillvaron av en statlig krigsmaterieltillverkning
av begränsad omfattning vore icke tillfyllest för denna uppgifts
fyllande.

Även ur en annan synpunkt vore tillvaron i fred inom ett land av en
utvecklad privat krigsmaterielindustri av betydelse för den »potentiella
krigsmaterielindustriens beredskap i så måtto, att den forsknings- och
försöksverksamhet, som vid den förra bedreves, kunde utnyttjas för den
senare. Nämnda försöksverksamhet kundo vid den statliga krigsman:-rielfabrikationeu icke göras så omfattande som vid en privatindustri, da
den senare för sina försöksomkostnader till största delen kundo falla tillbaka
på utländska avnämare. Försöksverksamheten i fråga utgjorde en
förutsättning för att vid mobilisering moderna typer av vissa särskilt
svårframställda vapen m. m. relativt snabbt kunde framställas. Tillvaron
av en privat krigsmaterieltillverkning inom landet gåre i allmänhet
en stat möjlighet att vid krigsutbrott förfoga över ritningar, maskinoch
verktygsuppsättningar m. m. till de mest moderna typer, vilkas tillverkande
då omedelbart kunde igångsättas.

Bihang lill riksdagens protokoll 7.9,75. 7 sami. Nr ,79. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

För materielbekovets fyllande vid krigsutbrott vore det även i ett annat
-avseende av betydelse, därest den inom landet befintliga privata krigs*
materielfabrikationen delvis eller till stor del vore inställd på export tilt
utlandet. En större eller mindre kvantitet krigsmateriel, avsedd för dylik
export, kunde i så fall under den närmaste tiden efter mobiliseringen
‘beräknas ställd till den egna statens förfogande.

Beredningen framhåller vidare följande:

Genom möjligheten att verkställa erforderliga inköp av krigsmateriel
från privata tillverkare inom landet kunde ett intimare samarbete upprätthållas
mellan den statliga beställaren och tillverkaren än vad fallet
skulle vara, därest anskaffningen måste företagas från utlandet. Vissa
rön förmedlades sålunda av de olika företagen och även örn man ej finge
antaga, att de militära fackmännen bereddes tillfälle att taga del ar
samtliga fabrikationshemligheter, torde dock utbytet på detta område utgöra
en påtaglig fördel.

Genom tillvaron av den inhemska svenska krigsmaterieltillverkningen
— den statliga såväl som den privata — kunde staten utan alltför betungande
kostnader eller tidsspillan få försliten och skadad materiel reparerad
eller moderniserad.

Beredningen sammanfattar därefter den nuvarande privata svenska
krigsmaterieltillverkningens betydelse för försvarsväsendet i fred och
under krig sålunda:

Den kunde till vårt lands försvarsväsende leverera krigsmateriel, som i
tekniskt och annat hänseende i stort sett stöde på höjden av modern ut
veckling.

Den möjliggjorde för de militära myndigheterna att bedriva ett fackligt
samarbete med en industri, vars på världsmarknaden vunna erfarenheter
även kunde komma den statliga tillverkningen till godo.

Den hade vid mobilisering den största betydelse genom sin möjlighet att
omedelbart.— med lager och pågående arbeten samt hela sin tillverkningskapacitet
— träda i försvarsväsendets tjänst.

Den utgjorde slutligen ett betydelsefullt stöd för den »potentiella»
krigsmaterielindustrien.

Förekomsten av en högtstående privat krigsmaterieltillverkning inom
landet av nuvarande omfattning måste sålunda anses i betydande grad
höja landets försvarsberedskap.

Beredningens yttrande och förslag.

Sista delen av beredningens betänkande innehåller beredningens yttrande
samt förslag.

1. Exportförbudskontrollen.

Efter att hava erinrat örn att den enda kontroll på krigsmaterieltiliverkningens
område, som staten med nuvarande lagstiftning kunde tänkas
vara i tillfälle utöva, hänförde sig till det förbud mot export av krigsmateriel
varför beredningen förut lämnat redogörelse och att den befogenhet
att meddela undantag från förbudet, som låge i Kungl. Maj:ts
händer, medförde möjligheten att utöva inflytande på exportens omfatt -

Kungl. May.ts proposition nr 89.

ning och inriktning, anför beredningen beträffande denna export-för*
budskontroll bland annat följande:

Såsom grundval för beredande av en mera ingående kontroll över till*
verkningen av krigsmateriel vore denna till exporten inskränkta befogenhet
föga tillfredsställande. Bortsett från att dess effektivitet för fyllande
av sitt egentliga syfte icke vore helt utan luckor, så vore det hjälpmedel
systemet erbjöde att vinna kontroll över tillverkningen endast ay
indirekt natur. Även örn praxis i viss utsträckning utbildats på sådant
sätt, att producenten, innan fabrikationen igångsattes, genom förfrågan
hos vederbörande myndighet sökte bereda klarhet rörande möjligheten
att erhålla exporttillåtelse och myndigheten således på detta sätt hölles
underrättad örn en planerad tillverkning, så kunde sedermera så betydande
både kvalitativa och kvantitativa modifikationer i tillverkningen
genomföras, att den definitiva exportansökningen i väsentliga delar skilde
sig från de uppgifter, som legat till grund för den preliminära förfrågningen.
Denna bleve sålunda en otillförlitlig källa för kännedomen om
en avsedd eller pågående produktion. Därtill komme att i många fall
dylik förhandsinformation ingalunda inhämtades från exportföretagets
sida vrian att detta först när leveransen förelåge färdig till utförsel lämnade
regeringen upplysning örn dennas tillvaro.

En kontroll, utövad allenast på grundval av den i samband med expor*
tens övervakande meddelade befogenheten, kunde därför icke bereda regeringen
tillräckliga möjligheter att fortlöpande följa krigsmaterielindustriens
produktion och att, därest så skulle anses erforderligt, ingripa i
reglerande syfte. Eftersträvades en i någon mån effektiv kontroll i dessa
hänseenden, måste andra utvägar sökas.

2. Statsmonopol på tillverkning av krigsmateriel.

Beredningen har i enlighet med de åt beredningen givna direktiv undersökt
möjligheten och sättet för inrättande av ett statsmonopol i fråga
örn krigsmaterieltillverkningen. Beredningen har därvid framhållit, att
den effektivaste metoden för genomförande av en kontroll över krigsmaterielindustrien
otvivelaktigt vore ett överlåtande åt staten av ensamrätten
till denna rörelses bedrivande. Ehuru ett dylikt S3rstem under de
internationella överläggningarna i ämnet någon gång framhållits såsom
den lyckligaste lösningen, hade emellertid ännu ingenstädes något utarbetat
förslag till ett statsmonopol av denna art framlagts, än mindre prövats
i verkligheten. Endast Schweiz hade sedan gammalt åt staten reserverat
uteslutande rätt att tillverka krut, men av detta av statsfinansiella
skäl tillkomna monopol på en enstaka vara torde inga slutsatser
kunna dragas till ledning för bedömande av den här föreliggande frågan.

Beredningen har vidare uttalat, att de erinringar, som för vårt lands
vidkommande kunde resa sig mot upprättande av ett statsmonopol på
vapenindustriens område, voro framför allt betingade av den förefintliga
industriens omfattning och betydelse och av uppfattningen om de följder
för dennas fortbestånd, som ett övertagande från statens sida skulle medföra.
De inhemska krigsmaterieltillverkarna utgjorde sammanlagt ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hundratal företag. Liksom storleksordningen mellan dessa vore i hoff
grad växlande, så vore även den anpart tillverkningen av krigsmateriel
utgjorde av totalproduktionen inom varje särskilt företag mycket olika.
Här förekomme storföretag på höjden av fabriksmässig teknik vid sidan
av fabrikanter på smådriftens eller hantverkets stadium. Hos en del
företag täckte krigsmaterieltillverkningen hela eller den väsentliga delen
av produktionen, medan den hos andra utgjorde en relativt betydelselös
gren av fabrikationen.

I fortsättningen framhåller emellertid beredningen, att det under utredningen
visat sig, att antalet verkliga krigsmaterielfabrikanter i Sverige
vore relativt obetydligt, örn med fabrikanter av detta slag förstodes sådana,
som under fredstid försålde en avsevärd del av sin tillverkning för
militära ändamål. Då de företag, som endast till ringa del tillverkade
krigsmateriel eller som fabricerade dylika varor allenast eller huvudsakligen
för civilt bruk enligt beredningens åsikt principiellt måste undantagas
från statsdriften, skulle såsom föremål för statens övertagande endast
ifrågakomma den egentliga krigsmaterielindustrien. I detta sammanhang
meddelar beredningen, att de företag, som ur föreliggande utrednings
synpunkt i främsta rummet förtjänade uppmärksamhet, vore:
A.-B. Bofors; A.-B. Bofors Nobelkrut; Nohab Flygmotor fabrik A.-B.; A.-B.
Svenska järnvägsverkstäderna; A.-B Flygindustri. Det dominerande
företaget vore A.-B. Bofors med dess dotterbolag, A.-B. Bofors Nobelkrut,
vilka tillsammans tillverkade 78 procent av totalfabrikationen av
krigsmateriel i Sverige under 1932. Av hela exporten av krigsmateriel
från Sverige under samma år komme 95 procent på Bofors.

En närmare granskning av dessa företags ställning och betydelse för
vårt lands försvarsväsen visade, enligt beredningen, att det här behandlade
spörsmålet tedde sig väsentligen olika för å ena sidan Boforsverken
och å andra sidan flygplanstillverkarna, medan Nohab intoge en ställning
för sig.

Detta sistnämnda företag vore i själva verket redan nu ett av staten
ägt företag. Visserligen bedreves det under enskild regi, men hela tillverkningen
vore baserad på ett med flygstyrelsen träffat avtal örn tillverkning
för dess räkning av flygmotorer, varjämte större delen av det i
företaget investerade kapitalet direkt eller indirekt vore statsegendom.
Någon erinran mot att denna rörelse även formellt inordnades under den
statliga affärsverksamheten syntes sålunda näppeligen kunna resas. För
frågan örn inrättande av statsmonopol på krigsmaterielindustriens område
hade en dylik åtgärd emellertid icke någon nämnvärd betydelse, enär
den av Nohab bedrivna tillverkningen vore av speciell karaktär och av
relativt ringa omfattning.

Av ojämförligt större betydelse vore däremot Boforsverkens produktion.
Detta inom vår rustningsindustri starkt dominerande företag stöde
ur olika synpunkter i särklass. Dess utveckling icke blott till ett företag

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

av avgörande betydelse för Sveriges försvarsberedskap utan cek till en
viktig konkurrent på vapenindustriens internationella marknad torde i
själva verket för vårt lands vidkommande hava givit aktualitet åt tanken
på särskilda kontrollåtgärder från statens sida i fråga örn denna glen
av näringslivet.

Efter att liava redogjort för rådande uppfattning rörande den försvarspolitiska
betydelsen av en inhemsk, på export inriktad privat krigsmaterieltillverkning,
uttalar beredningen:

Den slutsats, som kunde dragas av denna uppfattning, vöre, att Boforsverken
syntes böra betraktas såsom en utomordentligt viktig tillgång
för Sveriges försvarsberedskap. Varje åtgärd, varigenom den av detta
företag bedrivna verksamheten skulle i något väsentligt avseende beskäras,
så att den icke längre kunde utövas med tillräcklig ekonomisk eller
teknisk effektivitet, skulle sålunda innebära ett försvagande av vår försvarspolitiska
ställning. Den rörande Bofors verkställda utredningen hade
givit övertygande stöd för antagandet, att en avgörande förutsättning
för ett ur olika synpunkter tillfredsställande resultat av företagets drift
vore dess tillverkning för export. Ett statsägt Bofors eller en motsvarande
produktion, bedriven i ett statsmonopols regi. måste med hög grad av
sannolikhet räkna med att exportförsäljningen i stort sett upphörde antingen
av utrikespolitiska skäl eller ock på grund av den utländska enskilda
rustningsindustriens starka ställning i konkurrensen med en statlig
vapentillverkare. Följden bleve, att statsföretagets rörelse måste inskränkas
till att avse väsentligen den inhemska avsättningen och isoleras från
den gren av driften, vilken förut varit den i olika hänseenden befruktande
faktorn. En statsindustri på detta område bleve därför icke närmelsevis
av samma gagn för vårt land som den nuvarande privatägda näringen.

Med hänsyn till dessa närmast av försvarspolitiska överväganden betingade
skäl funne sig beredningen icke kunna förorda en anordning, varigenom
Bofors och dess dotterbolag komme att upphöra såsom enskilt företag.
Detta innebure, att beredningen såge sig nödsakad avstyrka tanken
på förbehållande åt staten av den produktion, som bedreves av dessa företag.

Härefter anför beredningen:

Med anledning av därom givet direktiv hade beredningen även upptagit
frågan, huruvida utrikespolitiska skäl talade för en begränsning av
exportproduktionen på här förevarande område. Beredningen hade icke
haft tillfälle att ägna denna fråga någon ingående undersökning. Intet
av vad som under utredningen eljest förekommit hade emellertid varit av
natur att bibringa beredningen den meningen, att den nuvarande omfattningen
av den på utförsel inriktade tillverkningen av krigsmateriel i
vårt land skulle vara ägnad att i och för sig ingiva betänkligheter av utrikespolitisk
art.

Angående monopoliscring av flygplanst illverkningen uttalar beredningen
följande:

Vad anginge spörsmålet örn upprättande av ett statsmonopol på det
område, där do båda övriga här ovan ytterligare nämnda krigsmaterielföretagen.
d. v. s. Flygindustri och Järnvägsverkstäderna, vöre verksamma
så fingo erinras om att den privata svenska flygplanstillverkningen
av naturliga skäl vore av helt ungt datum. Den hade tillsvidare icke lyc -

Kunell. Maj:ts ''proposition nr 89.

kats ernå större styrka eller omfattning. Förutsättningen liärför skulle
vara en produktion, byggd på flygmaskiner av fulländade typer, framgangna
ur en omfattande försöksverksamhet. En sådan fabrikation
krävde emellertid å andra sidan ett stort avsättningsområde, vilket icke
torde kunna vinnas vare sig i utlandet, där den högt utvecklade oell oftast
starkt statssubventionerade flygmaskinsindustrien i vissa stater b jode en
hard konkurrens, eller i Sverige, där dels inköpsbehovet ännu vore relativt
begränsat och dels den statliga industrien fyllde en del av efterfrågan.
I stor utsträckning vore den enskilda svenska flygplansindustrien
också beroende av utlandets konstruktioner.

Då den gren av krigsmaterielindustrien, örn vilken här vore fråga; i vårt
land praktiskt sett ännu befunne sig på ett begynnelsestadium, med svagt
ekonomiskt utbyte för sina utövare, i saknad av utlandsmarknad, men för
sin avsättning i huvudsak beroende av staten som köpare, så syntes i
själva verket läget vara sådant, att denna produktion utan större olägenheter
för ägarna men till visst gagn för det allmänna skulle kunna överlämnas
med uteslutande rätt till staten. Örn beredningen likväl icke funne
sig böra föreslå inrättande av ett statsmouopol för flygplanstillverkningen
i Sverige, så hade detta sin grund närmast däri, att beredningen
— som icke kunnat till närmare prövning upptaga spörsmålet örn de ur
försvarets synpunkt lämpligaste riktlinjerna för den inhemska flvgplansmdustriens
framtida utveckling eller för fyllandet av landets behov av
flygplan — holle före, att en dylik anordning i föreliggande fall icke skulle
bättre tillgodose det bär i främsta rummet åsyftade kontrollbehovet än
dot system, beredningen i sadan! hänseende ansett sig böra förorda för
krigsmaterielindustrien i dess helhet och vartill beredningen i det följande
skulle återkomma.

Beredningen har jämväl upptagit till prövning vissa spörsmål angående
upprättandet av ett statsmonopol för krigsmaterieltillverkningen,
därest statsmakterna skulle stanna för en lösning på denna linje.

Vid övervägande av olika alternativ för organisationen läge det enligt
beredningen nära till hands att pröva en anknytning till statens mivarande
verksamhet av motsvarande slag. Denna hade för närvarande cn
relativt betydande omfattning. Produktionen hade i medeltal för åren
1927—1931 uppgått till ett värde av 6.i miljon kronor och bedrivits vid 9
olika verkstäder med ett genomsnittligt antal anställda av 1,226 personer.
Någon central ledning för denna gren av statens verksamhet förefunnes
icke, utan de olika verkstäderna sorterade under olika militära myndigheter.
Ej heller torde driften i allmänhet vara ordnad efter eljest för industriella
företag tillämpade kommersiella grunder. Detta gällde såväl
personalens anställningsförhållanden och löner som konstruktionsarbete,
kalkylering, bokföring o. dyl.

En utvidgning av statens verksamhet på detta område, innebärande
drivandet av en industri av den höga ståndpunkt och de stora anspråk i
ekonomiskt hänseende som Boforsverken för närvarande representera,
syntes böra förutsätta bland annat en omprövning av frågan örn den övriga
statliga krigsmaterielindustriens organisation. Ett inordnande av
Bofors under cn förvaltning av samma decentraliserade art som den, vilken
präglade den nuvarande militära krigsmaterielproduktionen, skulle sannolikt
betyda en nivåförsämring. Mindre betänkligheter skulle måhända
mota mot att efter förvärv av den enskilda flygplanstillverkningen samordna

Kungl. Majlis proposition nr 89.

denna med den statliga fabrikationen av motsvarande slag, men även i
detta fall skulle säkerligen förutsättas en omorganisation av den senare.

Ett övertagande från statens sida av den enskilda industrien på detta
område måste utgå från bevarandet av dessa företags icke blott tekniska
utan även ekonomiska standard och samtidigt medföra en reorganisation
av statens övriga hithörande företag i syfte att i möjligaste mån anpassa
dem efter samma nivå och åvägabringa en efter affärsmässiga grunder
uppbyggd centraliserad drift, i lämplig omfattning och form knuten till
de förut enskilda verken.

Örn det eller de nya statsföretag, som skulle driva Bofors och flygplanstillverkningen,
sålunda borde organiseras såsom under vanliga kommersiella
former arbetande företag, så följdes i detta avseende ondast den
förebild, som givits av de båda hittillsvarande statliga monopolföretagen
inom tobaks- och spritindustrierna. Det ville även förefalla som örn den
konstitution dessa bolag erhållit och som visat sig i stort sett väl motsvara
kravet på samtidigt hänsynstagande till statliga intressen och till
vikten av hög teknisk och ekonomisk standard skulle vara lämpad för ett
statligt företag av Boforstypen. En organisation av i viss mån annan
karaktär för ett statligt affärsföretag hade visserligen ifrågasatts av so■cialiseringsnämnden
i dess betänkande angående statens järnvägar och
domänverket. Dessa förslag hade emellertid ej prövats i praktiken, vadan
ovisshet kunde råda örn, huruvida de vore ägnade att bättre tillgodose det
-allmännas intressen än den form, som tillämpats inom de båda nämnda
företagen och där enligt erfarenhetens vittnesbörd befunnits ändamålsenlig.

En viss modifikation i den för Tobaksmonopolet och även för Spritcentralen
gällande organisationen syntes dock i nu förevarande fall böra
ifrågasättas. Den anordning, enligt vilken viss anpart av dessa bolags
aktiekapital ställts till enskilda innehavares förfogande och som för dessa
medförde rätten att utse halva antalet styrelseledamöter samt en revisor,
hade där varit historiskt betingad, men komme för ett helt av staten övertaget
krigsmaterielföretag att sakna starkare motivering. En anordning,
som åt staten förbehölle äganderätten till hela aktiekapitalet, syntes därför
böra ifrågakomma för ett dylikt företag.

I första hand syntes man böra utgå från att vid monopolisering i statens
hand av vår krigsmaterielindustri tvenne aktiebolag bildades, av
vilka det ena skulle övertaga Bofors och Bofors Nobelkrut ccli^det andra
hela flygplanstillverkningen. Ifråga örn Noliab kunde skäl anföras saval
för dess hänförande till Bofors- som till flygplansgruppen. Här hade det
förra alternativet valts. Aktiekapitalet i de båda bolagen skulle, tecknas
av statliga myndigheter, styrelsen och revisionen skulle utses i vanlig
form på bolagsstämma, men i enlighet med Kungl. Majlis förordnande.
Bolagen skulle arbeta helt och hållet enligt de normer, som gällde för ett
vanligt affärsföretag, men de allmänna riktlinjerna skulle angivas i en
för styrelserna av Kungl. Majit fastställd instruktion på samma sätt sorn
nu vore fallet med tobaksmonopolet och spritcentralen.

Det vore givetvis icke möjligt att på förhand kunna annat än rent approximativt
och till en del helt gissningsvis beräkna de båda bolagens
kapitalbehov eller räntabilitet. Detta spörsmål sammanhängdo till en
början med frågan örn, i vilken utsträckning det skulle befinnas lämpligt
att med dc nya statsföretagen inkorporera don hittillsvarande statliga
fabrikationen på respektive områden. Men bortsett härifrån skulle för

Kungl. Majus proposition nr 89.

1viöraTd?Sydels\8tatSindUStrienS räntabilitet en aDQan ''aktor bliva ar

.Pff. bade förut framhållits, att ett övertagande i statens egen regi av
ett foretag, vilket liksom Bofors hade en väsentlig del av produktionen
jaserad pa export till främmande stater, med sannolikhet bomme att medett
ufppborand® av exporten. Det vore emellertid, såsom även påsats,
antagligt, att det vöre denna gren av verksamheten, som gjorde
Boforsdriften rantabel. Den ledning av ett statsägt Bofors, som såge sig
nödsakad att avstå från leveranser till utlandet, ställdes sålunda fkono nnder

tån™ UP?gnlft och den n^a ägaren av företaget kund©

. sådana förhållanden icke motse företagets fortsatta utveckling och
det dar investerade kapitalets avkastning med alltför stor optimism.

Angående flygplanstillverkningen uttalar beredningen:

fl JSSSn? fÖir ?tt b-°la?’ ^ !ör statens åkning skulle övertaga ali
fiirst t UVtrk“1^g Vrik.et’ skulle sakert ställa sig ofördelaktigare än
för det nyss berörda företaget. Visserligen bleve kapitalbehovet avsevart
mycket mindre, men vinstchanserna torde sannolikt bliva i hög grad
ovissa. Den enskilt drivna flygplanstillverkningen i vårt land hade, såvitt
av beredningens material kunde slutas, hittills gått med förlust, närrnast
beroende pa att varje företags försäljning stannat vid för låga.

11ordall.aadena } detta avseende gestaltat sig vid statens
ilygverkstader, hade icke varit möjligt att konstatera, liksom ej heller
med vilken kapitalinvestering man här räknade. Utan alltför stor risle
for misstag kunde emellertid antagas, att icke heller statsdriften på detta
område varit vinstgivande, örn kommersiella och industriella beräkningsmetoder
Indes till grund för kalkylen. En oundgänglig förutsättning för
on ur ekonomisk synpunkt åtminstone någorlunda tillfredsställande drift
torde vara, att anläggning _ och kapitalinvestering anpassades efter en
försiktigt beraknad omsättningssiffra. Det sammanförande till en enhet
av ali tillverkning och reparation av flygplan för såväl militära som civila
behov, vilket skulle vara en bärande tanke i det ifrågasatta statsföretaget,
borde möjliggöra ernåendet av en omslutning, som kunde läggas
till grund för en sund kalkyl.

3. Uppg if Is skyld ighet för tillverkare av krigsmateriel.

Beredningen anför vidare, att beredningens övervägande hade lett till
den slutsatsen, att å ena sidan det nu gällande exportförbudet för krigsmateriel
icke lade tillräckligt effektiva medel i regeringens hand för utövande
av en ur olika synpunkter tillfredsställande kontroll över tillverkningen
av denna vara, men att å andra sidan överlåtandet åt staten att
med ensamrätt driva vapenindustriens viktigare grenar visserligen skull©
uppfylla alla krav pa kontroll men medföra så betydande olägenheter av
försvarspolitisk art, att dessa väsentligt övervägde de fördelar, som i
kontrollsyfte kunde vinnas. Då beredningen emellertid vore av den uppfattningen,
att ett tillskapande av en verksam kontroll av här berört slag
måste anses vara en angelägenhet av synnerlig vikt ej blott för det mellanfolkliga
arbetet utan ock med hänsyn till vårt lands eget intresse»
hade beredningen undersökt ett flertal andra vägar än de nu nämnda för
att nå det eftersträvade målet. Denna undersökning hade lett till ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

arbetande av förslag till två olika anordningar, av vilka den ena avsåge
införande av viss uppgiftsskyldigket för tillverkare av krigsmateriel och
den andra ett system, enligt vilket för rätten att bedriva dylik fabrikation
skulle fordras Kungl. Maj:ts tillstånd. Det förstnämnda förslaget syftade
allenast till en fortlöpande statistisk kontroll, det senare innebure en tillsyn
av vida mera ingående natur.

Beträffande den ifrågasatta uppgiftsskyldigbeten erinrar beredningen
örn, att en viss uppgiftsskyldigliet redan nu förefunnes för fabrikanter av
krigsmateriel liksom för alla övriga industriidkare i riket samt yttrar
därom följande:

Enligt kungörelsen den 16 maj 1913 (nr 84) angående skyldighet för
vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter ålåge det alla utövare
av bergverks-, fabriks- eller därmed jämförlig hantering att årligen avlämna
upplysningar rörande sin näring enligt av kommerskollegium fastställda
formulär. Dessa uppgifter, som bearbetades i kommerskollegium
och publicerades i ämbetsverkets årliga industriberättelser, redovisade
personalens antal och arbetstimmar, drivkraftens effektivitet och fördelning
på olika slag av motorer samt industriprodukternas kvantitet och
värde. Krigsmaterieltillverkningen återfunnes i denna statistik uppdelad
på olika slag av fabriker och grupper av produktion.

En användning av dessa uppgifter för det syfte, örn vilket här vöre
fråga, vore under nuvarande omständigheter utesluten redan av den anledningen,
att de på grund av särskilt stadgande i tryckfrihetsförordningen
vore skyddade mot publicitet under fem år från avgivandet. De finge
tillgodogöras endast för kollektiv statistisk bearbetning men vore under
femårsperioden icke tillgängliga för någon som helst annan användning.
Förutsättningen för att på dessa uppgifter kunna bygga en fortlöpande
tillverkningskontroll vore sålunda till en början sekretessens hävande,
i varje fall i de delar som här vore av betydelse, en åtgärd som emellertid
förutsatte en grundlagsändring.

Men sannolikt vore icke målet slutligt vunnet genom ett sådant förfarande.
Även örn dessa årliga uppgifter bleve tillgängliga omedelbart
efter avlämnandet, så vore de såsom ett led i en för andra syften organiserad
materialsamling föga lämpade till underlag för en eftersträvad
översikt av vapenproduktionen. Uppgifterna vore för knapphändiga, för
litet specificerade och avgåves med för långa mellanrum för att på tillfredsställande
sätt kunna tjäna ett dylikt ändamål. Dessutom borde de
för det allmänna tillgängliga uppgifterna och kontrollen över dem vara
av mera ingående art ifråga örn de för militärt bruk producerande företagen
än för fabrikanter, vilkas tillverkning endast vid krigstillfälia
kunde tänkas i större omfattning hemfalla under denna kategori. Deu
syntes därför vara nödvändigt att, därest en effektivare anordning pa
detta område skulle ernås, bygga på en särskild uppgiftsskyldighet för
tillverkarna av krigsmateriel, möjliggörande ett åvägabringande av dels
oftare återkommande och dels mera specificerade samt efter företagens
olika karaktär individuellt differentierade rapporter rörande verksamhetens
gång.

Ett sådant system skulle, framhåller beredningen, förplikta varje tillverkare
av krigsmateriel — vare sig för militärt eller civilt bruk — att

26 Kungl. Maj:ts proposition nr St).

"till en kontrollmyndighet dels anmäla, att ifrågavarande tillverkning bedreves
eller komme att från viss tidpunkt bedrivas, dels efter förslagsvis
varje kalenderkvartals utgång avlämna en på tro och beder avgiven deklaration,
innehållande de uppgifter kontrollmyndigheten för varje företag
föreskrivit. Granskningen av deklarationerna skulle verkställas av
kontrollmyndigheten, som skulle äga att utse kontrollanter till erforderligt
antal och utfärda närmare bestämmelser angående kontrollens fullgörande.
Bland de uppgifter, som generellt herde inhämtas, kunde nämnas
antal, vikt och värde för varje under kvartalet tillverkat varuslag
samt genomsnittliga antalet under perioden sysselsatta arbetare. Från
de egentliga producenterna av krigsmateriel kunde det befinnas önskvärt
att därutöver infordra uppgifter jämväl rörande exempelvis orderstockens
förändringar vid kvartalets utgång, tillverkningens fördelning på
inhemska och utländska beställare o. s. v.

Anmälnings- och uppgiftsskyldigheten skulle fullgöras till Kungl.
Majit, varvid handelsdepartementet skulle vara det departement, som för
handläggning av dessa ärenden närmast komme i fråga.

Kostnaden för kontrollens utövande skulle bestridas av statsmedel.

4. TUlståndstvång för tillverkare av krigsmateriel.

Det system, vars huvudlinjer i det föregående uppdragits, syftade,
framhåller beredningen, icke vidare än att bereda staten tillfälle att erhålla
en fortlöpande statistisk information rörande krigsmaterieltillverkningens
tillstånd och utveckling inom riket. Ett annat problem uppstode,
därest det gjordes gällande, att en tillfredsställande ordning på
detta område icke kunde ernås allenast med cn översikt av det statistiska
läget och med en ingående kännedom örn, hur rustningsindustrien
arbetade, utan att dessutom erfordrades möjlighet för staten att kunna
ingripa i reglerande syfte, det vill säga, örn ur det allmännas synpunkt
så prövades nödigt, påverka inriktningen av eller i vissa hänseenden
begränsa landets produktion av krigsmateriel. För sådant ändamål
måste en annan metod tillgripas än den enbart redovisande och registrerande.

Beredningen anför härom vidare:

Visserligen hade det nu sedan åtskilliga år gällande exportförbudet
på krigsmateriel lagt i Kungl. Maj:ts hand befogenheten att reglera utförseln
med hänsyn till de intressen, som i olika lägen ansåges böra bevakas.
Otvivelaktigt hade denna omständighet betydelse icke blott i det
ögonblick, då varan vore färdig att exporteras, utan utövade inflytande
även på ett tidigare stadium, innan den till utförsel avsedda produkten
vore leveransklar. Ju närmare denna inverkan av exportförbudets veto
komme den tidpunkt, då fabrikationen av den för utländsk räkning beställda
varan igångsattes, desto mera finge utförselförbudet karaktär av
en reglering av tillverkningen, och i samma mån kunde det förefalla, som
örn särskilda föreskrifter i detta sistnämnda hänseende gjordes mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

nödvändiga. Men sambandet mellan produktion oell export vore icke alltid
så på förband givet och förhållanden kunde uppstå, där det framstode
såsom en angelägenhet av vikt för statsledningen att. söka redan
från början förhindra en viss tillverkning av krigsmateriel inom landet
eller en utvidgning av en förefintlig produktion. Sådana situationer
kunde exempelvis inträffa, då ett företag, som hittills inriktat sig helt
på annan fabrikation, funne sig böra upptaga något slag av krigsmaterieltillverkning
eller då ett företag, som bedreve viss produktion av
krigsmateriel, ämnade övergå till en ny gren av hithörande tillverkning
eller upptaga nya artiklar av detta slag i sin fabrikation. Likaså kunde
ett inskridande befinnas önskvärt, då landets produktion av denna art
överhuvud visade tendenser att väsentligt överskrida den ram, som kunde
anses betingad av Sveriges storleksordning och industriella standard.

Efter att hava redogjort för de i Frankrike och Danmark vid tidpunkten
för betänkandets avgivande föreliggande regeringsförslagen rörande
kontroll över den enskilda krigsmaterielindustrien anför beredningen:

Ehuru utsikterna för en mellanfolklig överenskommelse på detta område
tillsvidare icke varit särskilt stora, syntes det angeläget att från
de länders sida, vilkas ledning anslöte sig till de rörande den enskilda
krigsmaterielindustrien i folkförbundsakten gjorda uttalandena, intet underlätes
för att söka åstadkomma en kontroll av avsedd art. I detta hänseende
måste givetvis den största betydelse tillmätas den omständigheten,
att ett förslag i ämnet framlagts och i parlamentet tillstyrkts hos en av
de militära stormakterna. I den mån andra länder följde detta franska
initiativ borde vägen kunna jämnas till den eftersträvade internationella
samverkan på området. Sedd mot denna bakgrund, finge frågan även för
vårt land ett vidare perspektiv.

Beredningen förklarar sig därefter för sin del ansluta sig till tanken
på inrättandet av ett kontrollsystem av den typ, som sålunda berörts.
Den anordning, som med denna utgångspunkt syntes kunna genomföras i
vårt land, borde bygga på grundsatsen, att tillverkning av krigsmateriel
icke finge igångsättas eller i fortsättningen bedrivas utan särskilt tillstånd
av Kungl. Majit, vilket skulle meddelas efter prövning av varje
företags ansökan. Vid bifall till ansökningen —- helt eller delvis — skulle
sökanden åläggas deklarationsplikt i vidare omfattning än enligt det
förut skisserade statistiska förfarandet och kontrollen gestaltas på ett
väsentligt mera ingående sätt.

Enligt det utkast till förordning örn tillverkning av krigsmateriel, som
beredningen för tillämpningen av sistberörda kontrollsystem utarbetat,
skall med krigsmateriel i förordningen förstås samtliga de varuslag,
vilka finnas upptagna i 1930 års exportförbudskungörelse. Kungl. Majit
skall dock äga att förordna örn tillägg till eller ändring av den däri givna
varuförteckningen. Förordningen skall icke äga tillämpning å kronans
fabriker, verkstäder eller förråd. Därvid förutsättes emellertid, att sådana
anordningar genom Kungl. Majits försorg genomföras, att uppgifter
tillhandahållas även från do statliga fabrikerna.

Kungl, Maj:ts proposition nr 89.

Tillverkning av krigsmateriel skall ej få äga rum utan att tillstånd
därtill lämnats av Kungl. Majit efter särskild ansökning, däri uppgift
skall lämnas örn platsen för tillverkningen samt örn det eller de slag av
krigsmateriel, sökanden ämnar tillverka. I syfte att förhindra utländska
intressen uti ifrågavarande industriföretag hava föreskrifter givits därom
att tillstånd icke skall meddelas utländska medborgare eller företag
eller vissa svenska föreningar och bolag, där möjligheter anses finnasför
utländska intressen att göra sig gällande.

Beslutet örn tillstånd skall innehålla de särskilda föreskrifter och villkor,
som Kungl. Majit kan meddela för rättighetens åtnjutande. I enlighet
med i samband därmed meddelade föreskrifter skall vederbörande
företag kvartalsvis avgiva deklarationer rörande under kvartalet tillverkad
krigsmateriel. Även i annan ordning skola uppgifter avlämnas»
därest så föreskrives.

Utövande av tillsyn över att verksamheten hos tillverkaren bedrives
enligt av Kungl. Majit meddelade särskilda föreskrifter och villkor samt
granskning av deklarationer och övriga uppgifter skola verkställas av
en av Kungl. Majit för sådant ändamål utsedd kontrollmyndighet. Närmare
bestämmelser angående denna myndighets organisation och verksamhet
skola meddelas av Kungl. Majit.

Det skall åligga tillverkare att meddela kontrollmyndigheten eller den
befattningshavare hos myndigheten, sorn därtill förordnas, alla av dem
begärda upplysningar angående tillverkningen samt att i övrigt ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som av Kungl. Majit eller myndigheten
meddelas för erhållande av en betryggande kontroll över det behöriga
fullgörandet av deklarationsplikten samt uppfyllandet av de i tillståndsbeviset
angivna särskilda föreskrifter och villkor.

Kostnaden för kontrollens utövande skall enligt utkastet bestridas av
tillverkare med årligt bidrag enligt bestämmelser, som meddelas av
Kungl. Majit. Detta bidrag skall utgå efter visst för samtliga tillverkare
lika förhållande till det fakturerade värdet av under nästföregående kalenderår
försåld krigsmateriel.

I fråga örn vissa i utkastet berörda särskilda frågor har beredningen
gjort uttalanden och därvid till en början anfört följande!

Den makt, en författning av denna art lade hos Kungl. Majit, vore i
själva verket mycket vidsträckt. Principiellt sett borde nämligen de tillstånd
till tillverkning, örn vilka här vore fråga, meddelas att gälla allenast
tillsvidare och kunna återkallas, när helst Kungl. Majit så prövade
nödigt. En dylik myndighet måste kunna utövas, enär det kunde tänkas
att Kungl. Majit i ett visst exceptionellt läge önskade avbryta alla eller
vissa grenar av den enskilda vapenproduktionen i riket. Vidare bord©
Kungl. Majit, såsom förut antytts, vara i tillfälle att helt avvisa ansökningar
örn tillstånd från nya tillverkare, att avböja rätt till fabrikation
av viss materiel, att föreskriva att tillverkningen finge ske allenast för
inhemskt behov o. s. v. Även kunde bestämmas, att det skulle åligga tillverkare
att före igångsättande av tillverkning av nytt slag eller av leve -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.9.

rans, avsedd för viss makt, inhämta särskilt tillstånd. Det kunde förutsättas,
att tillståndsbevisens innehåll differentierades efter arten av de
företag, för vilka de utfärdades.

I tillståndsbeviset (licensen) skulle uttryckligen angivas, vilka uppgifter
det ålå ge tillverkaren att i deklarationen avgiva. Där kunde även
föreskrivas, att tillverkare rörande vissa förhållanden hade att till Kungl.
Majit meddela uppgift i annan ordning än som eljest gällde för deklarationen,
t. ex. oftare än kvartalsvis. Hade i tillståndsbeviset bestämts
exempelvis, att viss produktion ej finge igångsättas eller utvidgas utan
medgivande av Kungl. Majit eller att order från viss utländsk beställare
ej finge effektueras utan dylikt tillstånd, torde prövning av sådant ärende
vid varje tillfälle förutsätta särskild framställning från företagets sida.

Den kontroll, som Kungl. Majit skulle utöva över företagens verksamhet
enligt den ifrågasatta förordningen måste enligt beredningen uppenbarligen
bliva av mera ingående art än den som förutsattes enligt ett
system med endast upp giftsskyldighet. Beredningen bar i fråga örn organisationen
av denna kontroll övervägt en anordning med anställande
hos de koncessionerade företagen av särskilda statskontrollanter med
relativt vidsträckt befogenhet men funnit sig icke kunna förorda en kontrollorganisation
av denna typ, då den icke kunde anses lämplig, när det
gällde att öva uppsikt över en hel industri med en mångfald företag av
sinsemellan starkt skiftande karaktär och en dylik decentraliserad kontroll
även skulle försvåra möjligheten att erhålla den allmänna översikt
av läget inom industrien, som särskilt syntes böra eftersträvas.

Beredningen har i stället tänkt sig ett kontrollsystem efter mönster av
den för hankföretagen tillämpade centrala tillsynen samt framhållit, att
en effektiv kontroll över krigsmaterielindustrien syntes på samma sätt
som den över bankerna utövade tillsynen på ett tillfredsställande sätt
böra företräda det allmänna gentemot starka personliga och ekonomiska
intressen av enskild natur samt att organet för tillsynen borde förlänas
dels en betydande auktoritet, dels en mångsidig sakkunskap och dels en
kontinuitet, som upprätthölle dess ställning oberoende av politiska skiften.
För realiserande av dessa önskemål borde enligt beredningen inrättas
en central tillsynsmyndighet, sorterande under handelsdepartementet
men eljest fristående i sin verksamhet. Örn denna myndighets organisation
och verksamhet yttrar beredningen i

Såsom chef för myndigheten, förslagsvis benämnd krigsmaterielinspektionen,
skulle förordnas en för uppdraget särskilt kvalificerad person
med förmåga att auktoritativt företräda statens intressen och att samtidigt
handhava ledningen av inspektionens löpande arbete. Till ledamöter
av inspektionen skulle utses jämte chefen förslagsvis fyra personer,
representerande teknisk, ekonomisk, militär och utrikespolitisk sakkunskap.
Myndigheten skulle i övrigt anställa biträdande personal, som
kunde anses erforderlig.

Särskild vikt syntes av inspektionen höra läggas på inhämtande av
uppgifter rörande utvecklingen i utlandet på krigsmaterielindustricns
område, liksom inspektionen jämväl syntes höra verkställa bearbetning

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

av det material, som kunde ifrågakomma från såväl svensk som utländsk
sida på grund av eventuella internationella överenskommelser örn kontroll
över vapentillverkningen. Även syntes det lämpligt att till inspektionens
arbetsområde överföra handläggningen av ärenden rörande undantag
från exportförbudet för krigsmateriel, liksom inspektionen självfallet
borde höras rörande alla ansökningar örn tillverkningstillstånd och
vad som eljest ägde samband med förordningens tillämpning.

För det stora flertalet företag syntes denna centrala kontroll vara tillräcklig.
Sannolikt erfordrades dock för de största och ur militär synpunkt
viktigaste företagen därutöver även en inspektion rörande olika
på de skilda arbetsplatserna förekommande förhållanden. Denna borde
verkställas av hos inspektionsmyndigheten anställda befattningshavare
med företrädesvis teknisk utbildning och utvalda med hänsyn till verksamheten
vid det företag, deras tillsyn avsåge. Vilken omfattning denna
gren av inspektionsverksamheten kunde tänkas få vore icke möjligt att
på förhand avgöra. En särskild granskning syntes böra gälla även de
uppgifter angående den ekonomiska förvaltningen, som förutsattes skola
insändas av de koncessionerade företagen. För denna uppgift syntes närmast
böra ifrågakomma av inspektionen anlitade eller hos denna anställda
personer med revisionsteknisk sakkunskap.

Det centrala kontrollorgan, vars huvudlinjer sålunda antytts och vars
organisation och uppgifter enligt beredningens förslag borde närmare
bestämmas i en av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion, skulle enligt beredningens
åsikt erbjuda möjligheten för ett fast och koncentrerat grepp
från statens sida över den industri, varom nu är fråga. Emellertid har
beredningen för det fall att man i detta avseende icke skulle vilja tillskapa
ett med särskild myndighet utrustat fristående organ föreslagit
den utvägen, att kontrollens utövande närmare anknytes till det departement
(handelsdepartementet), under vilket hithörande ärenden föreslagits
skola i administrativt hänseende sortera.

Härom anför beredningen följande:

En sådan anordning skulle i huvudsak innebära, att alla de frågor, vilka
ifrågasatts böra hänvisas till en central inspektions handläggning, anförtroddes
åt en i handelsdepartementet anställd särskild föredragande. För
innehavaren av denna befattning förutsattes en för uppgiften särskilt
avpassad teknisk och ekonomisk kompetens, och måste avlöningsvillkoren
bestämmas så, att en högt kvalificerad kraft kunde påräknas. Föredraganden
skulle biträdas av underordnad personal i erforderlig utsträckning.
Därjämte skulle emellertid för ärendenas behöriga beredning och för
avgivande av yttranden och förslag av Kungl. Majit inom departementet
förordnas lämpligt antal sakkunniga, representerande den expertis av
olika slag, som ifrågasatts för den centrala inspektionsmyndighetens ledamöter.
Förordnandet skulle gälla viss tid och de sakkunnigas arbetsuppgifter
närmare angivas i en av Kungl. Majit utfärdad instruktion.

Beredningen tillägger emellertid, att ehuru ett kontrollsystem av denna
art i väsentliga avseenden borde kunna fylla de syften, som med tillsynen
eftersträvades, så finge dess ställning utåt, dess handlingskraft och
dess auktoritet icke samma styrka, som kunde förutsättas hos den förut

Kungl. Majlis proposition nr S(J.

antydda anordningen med en fristående central kontrollmyndighet. Beredningen
funne sig därför för sin del böra förorda detta sistnämnda
system.

Beredningen har slutligen upptagit till övervägande spörsmålet, vilket
inflytande den föreslagna tillverkningsförordningen i sin tillämpning
kunde komma att utöva på den enskilda produktionen av krigsmateriel i
riket, och därom anfört följande:

En svensk vapenfabrikant, som under nuvarande förhållanden tillverkat
varor för utländska beställares räkning, löpte alltid risken att exporttillåtelse
vägrades. Den myndighet, exportförbudskungörelsens admistrativa
handliavande lade hos Kungl. Majit, innebure sålunda möjlighet för
Kungl. Majit att indirekt påverka även fabrikationen. Uppenbarligen
arbetade den på export inställda rustningsindustrien i vårt land under
den osäkerhet, som skapades av svårigheten att kunna på förhand avgöra,
huruvida en erbjuden eller avtalad leverans till utlandet över huvud
kunde fullgöras.

Ur denna synpunkt kunde väl göras gällande, att den ordning, som
skulle skapas genom att låta Kungl. Majit besluta även örn tillstånd för
tillverkningen, näppeligen skulle medföra en ökad otrygghet för de exporterande
företagen. Snarare skulle en motsatt ståndpunkt kunna hävdas
i det att det kunde göras gällande, att ett förbud mot tillverkningen
sattes in på ett tidigare stadium av produktionen än ett uteblivet exportmedgivande
och därför eliminerade riskmoment, som exportförbudets
tillämpning vore ägnad medföra. Hade krigsmaterielindustrien sett sig
nödsakad acceptera en exportreglerande regim och förstått att anpassa
sin verksamhet därefter, borde därför ett system med tillverkningstillstånd
näppeligen bereda större svårigheter än som nu förekomme.

Riktigheten av denna uppfattning vore emellertid beroende av graden
av den reglering, som genomfördes under en förordning av den typ, som
skisserats. Stannade den vid att i stort sett bevara status quo och toge
till ögonsikte att låta restriktioner i huvudsak drabba nya företag eller
nyupptagen militär produktion hos hittills för civilförbrukning fabricerande
företag eller en anmärkningsvärd ökning av landets vapentillverkning
i dess helhet, så syntes den ovan återgivna tankegången i stort sett
hålla streck. Användes rätten att meddela tillverkningslicenser däremot
för att starkt beskära produktionen i dess nuvarande omfattning antingen
generellt för alla fabriker eller för vissa slag av krigsmateriel eller
individuellt för vissa företag, så kunde lätt den gräns nås, där för näringen
eller en del av dess utövare otryggheten bleve vida större än under
exportförbudssystemet och företagens fortbestånd och ekonomiska bärighet
avsevärt starkare hotad. Det vore under dylika förhållanden krav
kunde uppstå på, att de uppoffringar, som staten för tillgodoseende av
något sitt intresse här krävde av enskilda företagare och som ginge utöver
vad dessa rimligen ansåge sig frivilligt kunna bära, borde kompenseras
genom vederlag från statens sida. I en sådan situation rullades
upp frågan örn ersättning från det allmänna för minskad eller förlorad
näringsverksamhet och det därmed nära sammanhängande spörsmålet örn
företagens övertagande av staten. En utveckling till ett sådant slutmål
kunde utan tvivel medvetet främjas genom ett system med autoritär kontroll
över tillverkningen, där statens makt utövades i en starkt restriktiv
anda.

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Myndigheterna.

Över ifrågavarande betänkande oell förslag Lava yttranden avgivits
av chefen för generalstaben, chefen för marinstaben, arméförvaltningen,
marinförvaltningen, flygstyrelsen, kommerskollegium och rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap. Därjämte hava, såsom jag senare
skall närmare utveckla, statskontoret och allmänna civilförvaltningens
lönenämnd yttrat sig beträffande organisationen av den ifrågasatta kontrollmyndigheten.

Samtliga förstnämnda myndigheter hava framhållit betydelsen för vårt
land ur försvarsberedskapssynpunkt att äga en tekniskt högststående enskild
krigsmaterielindustri.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, som ansett det ankomma
på kommissionen att betrakta det föreliggande spörsmålet väsentligen
ur synpunkten av dess betydelse för försvarsberedskapen samt
den inverkan, som de föreslagna åtgärderna kunde förväntas komma att
utöva i avseende å pågående och blivande arbeten för denna beredskaps
vidmakthållande och stärkande, har ur sådan synpunkt motsatt sig alla
åtgärder, som vore ägnade att nedsätta den svenska industriens effektivitet
och möjligheter att under krigstid gagna riksförsvaret. Kommissionen
har vidare understrukit vad beredningen anfört i avseende å
betydelsen för landet att äga en utvecklad enskild krigsmaterielindustri
och vikten för denna industri — med hänsyn till såväl dess egna existensbetingelser
som dess prestationsförmåga ur militär synpunkt — att
kunna producera för en större marknad än den inhemska.

Kommerskollegium ansluter sig till beredningens uttalande i denna
fråga. Den förefintliga inhemska krigsmaterielindustrien under världskriget
utgjorde enligt kollegium ett viktigt stöd för landets försvarsberedskap
och för möjligheten att bibehålla dess neutralitet under hävdande
i största möjliga grad av oberoendet av de krigförande med hänsyn
till den nödvändiga vapenanskaffningen. Även för övriga neutrala
länder och särskilt för Sveriges grannländer syntes tillvaron av en tekniskt
utvecklad och relativt betydande svensk enskild vapenindustri i nu
nämnda hänseenden kunna anses hava varit av en viss betydelse och
därigenom även hava stärkt landets ställning vid förhandlingar örn varuutbyte
m. m.

Kommerskollegium framhåller även, att den inhemska privata krigsmaterielindustrien
och speciellt den del därav, som arbetade för export,
i ekonomiskt hänseende och med hänsyn till beredande av arbetstillfällen
särskilt under nuvarande förhållanden spelar en svnnerligen betydelsefull
roll.

Liknande synpunkter hava framförts av chefen för marinstaben, som
dessutom erinrat att de i samband med krigsmaterieltillverkningen utexperimenterade
stålsorterna ansåges hava den allra största betydelse
för främjandet av hela den svenska stålindustrien.

Chefen för marinstaben uttalar, att ehuru givetvis Sverige icke borde
undandraga sig att medverka till en sådan kontroll av krigsmaterielindustrien,
som från internationell synpunkt kunde vara önskvärd, Sverige
dock icke borde företaga isolerade kontrollåtgärder av sådan art att de

Kungl. Maj:ts proposition nr 89. 33

kunde äventyra den svenska krigsmaterieltillverkningens nuvarande
effektivitet.

Jämväl övriga militära myndigheter och rikskommissionen hava gjort
uttalanden av liknande innehåll.

Alla myndigheterna avstyrka tillskapandet av ett statligt monopol å
ifrågavarande område.

Vad angår de håda övriga av beredningen framlagda förslagen innehålla
yttrandena i huvudsak följande.

Chefen för generalstaben anför:

De av beredningen förordade åtgärderna med avseende på tillståndstvång
m. m. innebure utan tvivel ett så djupgående ingripande i den
industriella och ekonomiska verksamhetsutövningen, att allvarliga risker
förelåge för att denna kunde komma att hämmas eller inskränkas till förfång
för vår försvarsberedskap. Därest tillståndsbevis meddelades såsom
en generell licens för visst företag att utöva tillverkning av krigsmateriel,
bleve betänkligheterna icke så starkt framträdande. Örn av skäl,
som icke berörde försvaret, en sådan anordning skulle anses alldeles nödvändig,
ville chefen för generalstaben icke uttala ett bestämt avstyrkande
av densamma. Vissa av beredningens uttalanden tydde dock på att systemet
med tillståndsbevis ansåges böra tillämpas i en väsentligt mer ingripande
form. Det angåves sålunda bland annat, att rätt till fabrikation
av viss materiel skulle kunna avböjas, att föreskrift kunde utfärdas örn
inhämtande av tillstånd före igångsättande av tillverkning av nytt slag
av krigsmateriel etc. Därest ett dylikt system tillämpades, torde följden
bliva ett osäkerhetstillstånd, vilket kunde medföra både ekonomiska och
tekniska återverkningar av allvarlig art. Systemet avstyrktes därför.

Därest emellertid av orsaker, vilkas berättigande eller önskvärdhet undandroge
sig generalstabens bedömande, det befunnes önskvärt, att regeringen
bereddes tillfälle att mer ingående än nu skedde följa krigsmaterielproduktionen
inom landet, syntes detta med minsta våda för försvaret
kunna ernås genom en ökad uppgiftsskyldighet för tillverkare av
krigsmateriel. Huruvida de av beredningen i detta avseende föreslagna
formerna vore de mest ändamålsenliga eller de enda tänkbara, kunde dock
ifrågasättas. Det syntes icke vara uteslutet, att en utbyggnad av redan
befintliga former för uppgifters lämnande kunde tjäna det angivna
syftet.

Chefen för marinstaben yttrar:

Mot införande av uppgiftsskyldighet för tillverkare av krigsmateriel
funnes icke något särskilt att erinra ur försvarspolitisk synpunkt, örn
också vissa besvärligheter kunde uppstå för tillverkarna. Uppgifterna
måste dock behandlas med den diskretion, som erfordrades för att icke
tillverkare skulle utsättas för en för hans tillverkning skadlig insyn. Vad
åter angingo tillståndstvång, förenat med uppgiftsskyldighet och kontroll,
så syntes den skapa ett sådant osäkerhetstillstånd för vederbörande krigsmaterielindustri,
att den kunde Idiva för denna ytterligt ofördelaktig och
därigenom försvåra upprätthållandet av en industri, som i och för sig
allmänt erkändes som nödvändig ur försvarsberedskapssynpunkt.

Arméförvaltningen avstyrker ett kontrollsystem i form av tillståndstvång
jämte statlig inspektion och tillägger, att örn en utvidgad statlig
kontroll av skäl, som ämbetsverket ej kände, skulle anses behövlig, densamma
syntes böra anordnas i enlighet med det begränsade förslaget om
uppgiftsskyldighet.

Billan^ lill ril:stlat)cns protokoll

i sami. Sr X!)

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Flygstyrelsen säger sig bestämt avstyrka varje längre gående kontrollverksamhet
än den redan tillämpade exportkontrollen.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap yttrar:

Principiellt avstyrkte kommissionen, att ifrågavarande tillverkning,
intill dess en internationell överenskommelse rörande kontrollåtgärder på
detta område åvägabringades, bleve underkastad ett längre gående tvångssystem
än den för närvarande tillämpade exportkontrollen, vilken i stort
sett torde få anses ha fungerat tillfredsställande.

Skulle ur andra synpunkter än deni rikskommissionen hade att anlägga
en utvidgad statlig kontroll rörande krigsmaterieltillverkningen anses
behövlig, torde denna böra anordnas i form av ett rapportsystem med
uppgiftsskyldighet anordnad i huvudsak enligt det av beredningen framlagda
begränsade förslaget, dock att härigenom inhämtade upplysningar
i lämplig omfattning gjordes tillgängliga för rikskommissionen och vederbörande
militära myndigheter.

Införandet av ett kontrollsystem i form av tillståndstvång jämte statlig
inspektion funne kommissionen av försvarsberedskapshänsyn ägnat
att ingiva så allvarliga betänkligheter, att kommissionen härtill måste
ställa sig helt avvisande.

Ledamoten av kommissionen, riksdagsmannen A. J. Bärg har i ett särskilt
yttrande anfört följande:

Det vore självklart, att örn föreliggande spörsmål såges uteslutande ur
synvinkeln av de intressen rikskommissionen tillkomme att bevaka, inga
som helst ingripanden mot krigsmaterielindustrien i för vårt försvarsväsen
besvärande riktning befunnes önskvärda. Spörsmålets framförande
måste dock förutsätta, att andra intressen gjort elier gjorde sig gällande.
Det berodde då helt och hållet på innebörden av och styrkan i
dessa andra intressen, huruvida och i vilken omfattning restriktioner för
industrien kunde anses påkallade. Då ett närmare klargörande av sagda
intressen icke förelåge, vore en avvägning melian å ena sidan dessa och
å den andra vårt eget lands försvarsintressen icke möjliga. Skulle nu
graden och styrkan i eventuellt förefintliga internationella eller andra
krav motivera en kontroll i den omfattning beredningen förordade, ville
det — trots de begränsade möjligheter, som givits att bedöma denna sak
— knappast förefalla troligt, att dessa åtgärder skulle, under ett förståndigt
handhavande, verka så menligt för tillvaratagande av vårt lands
försvarsintressen, att ett avstyrkande hade fog för sig.

Kommerskollegium yttrar i huvudsak följande:

Utan att förringa nödvändigheten av en möjligast effektiv kontroll beträffande
efterlevnaden av gällande exportförbud ansåge kollegium kravet
därpå knappast i och för sig kunna motivera så långt gående åtgärder,
som av beredningen i kontrollsyfte påyrkats. De ifrågasatta kontrollåtgärderna
syntes hava sin tyngdpunkt i hänsynstagandet till utlandets
uppfattning rörande Sveriges inställning till frågan om åtgärder för
genomförande av en internationell begränsning av rustningarna, och i
övrigt till de internationella fredssträvandena. Bedömandet av den vikt
och betydelse, som ur yttre politisk synpunkt ansåges böra fästas vid
nu nämnda hänsyn, läge utom området för kollegii verksamhet och kompetens.
Kollegium ville därför endast framhålla vikten av att de åtgärder,
som av nu nämnda skäl ansåges böra vidtagas, ej utan synnerligen
tvingande skäl borde få föregripa försvarets vitala krav oell icke heller
hithörande industriers fullt legitima intressen. Ur nu nämnda synpunkter

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

syntes emellertid icke några mera vägande invändningar kunna anföras
mot införandet av sådan uppgiftsskyldigket rörande tillverkning av
krigsmateriel, som av beredningen såsom ett första alternativ föreslagits.

Vad åter beträffade beredningens andra alternativa förslag till kontroll
över den privata industrien syntes visserligen i och för sig någon mera
tungt vägande erinran knappast kunna framställas mot förslaget till sådan
ändring i näringsfribetsförordningens § S d, varigenom tillverkning
av krigsmateriel skulle jämställas med sprängämnestil]verkning oell sålunda
vara underkastad koncessionstvång. Under förutsättning att redan
existerande lojala tillverkare av hithörande materiel icke bereddes några
större eller i varje fall oöverkomliga svårigheter att erhålla koncession
för fortsatt bedrivande av sin fabrikation, ansåge kollegium icke några
avgörande skäl kunna framställas mot en dylik ordning, därest densamma
skulle befinnas av praktiska skäl nödvändig. Men vid genomförandet
av härför erforderliga åtgärder och förhandlingar torde man böra framgå
med nödig omsikt, så att icke industriens och landets intressen därvid
skadades eller äventyrades.

Vissa av de hörda myndigheterna framhålla svårigheten att giva en
lämplig definition å begreppet krigsmateriel samt ifrågasätta en begränsning
av de varuslag, vilkas tillverkning skulle bliva föremål för statskontroll.

I detta avseende anför rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap
följande:

Gränsen mellan vad som skulle anses som krigsmateriel och som annan
materiel måste alltid bliva mycket flytande. Så som beredningen dragit
denna gräns —- nämligen i överensstämmelse med den, som läge till grund
för nuvarande exportreglering — hade begreppet krigsmateriel emellertid
uppenbarligen gjorts alldeles oskäligt omfattande. Därunder skulle
sålunda komma att inbegripas åtskilliga varor, som huvudsakligen eller
t. o. m. nästan undantagslöst användes för civilt ändamål. En på sådant
sätt utsträckt kontrollverksamhet bomme att omfatta tillverkningar vid
företag, som icke själva ansåge sig vara tillverkare av krigsmateriel och
som enligt gängse uppfattning icke framställde dylik. Den av beredningen
föreslagna anordningen skulle vidare medföra risk för företag,
sorn ur beredskapssynpunkt utförde beställningar av krigsmateriel för
försvarets räkning men vilka eljest sysslade med civiltillverkning, att
bliva underkastade en för dem besvärande kontroll. Visserligen skulle
väl olägenheterna därvid kunna mildras genom en smidig tillämpning av
licensieringsförfarandet. Men blotta risken för ett inordnande under det
statliga tvångssystemet syntes befaras kunna betaga vederbörande företag
intresset för att upptaga tillverknigar för försvarsändamål och syntes
därför vara ägnad att försvåra förberedelsearbetet för industriens
krigsorganisation.

Chefen för generalstaben ifrågasätter, huruvida icke det vore riktigare
inskränka utredningen till kategorien vapen och ammunition.

Kommerskollegium anser sig icke hava anledning framställa erinran
mot den föreslagna definitionen under förutsättningen att en eventuell
kontroll begränsades till den omfattning, kollegium ansåge högst böra
ifrågakomma.

Slutligen hava myndigheterna yttrat sig angående den föreslagna bestämmelsen
örn utestängande av utländska intressen uti ifrågavarande

Kungl. Majlis proposition nr 89.

Departe mentschefen.

industri, därvid å ena sidan framhållits olägenheterna av sådana intressen
samt å andra sidan betonats betydelsen för sagda industri av samarbete
i olika former med utländska intressenter.

I en till statsministern riktad, den 12 maj 1934 dagtecknad skrift har
framställning örn fullföljande av det genom krigsmaterielberedningens
tillkallande tagna initiativet gjorts av förbundet för kristet samhällsliv,
nationaltemplarorden, svenska ekumeniska nämnden, svenska freds- och
skiljedomsföreningen, svenska krigstjänstvägrarförbundet, svenska sektionen
av internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, svenska
skolornas fredsförening, svenska världsfredsmissionen, Sveriges godtemplares
ungdomsförbund, ungdomens fredsförbund, ungdomsförbundet
Heimdal samt vita bandets centralstyrelse. Därjämte bar svenska världsfredsmissionen
den 15 september 1934 till statsministern ingivit en vid
dess årskongress 1934 antagen resolution, i vilken uttalas önskvärdheten
av att åtgärder vidtagas för att avlägsna allt i svensk rustningsindustri
investerat utländskt kapital och för att förhindra all export av krigsmateriel.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, vari statsministern motiverade
igångsättande av en utredning angående statlig kontroll av krigsmaterielindustrien
i Sverige, underströks betydelsen av dylika kontrollåtgärder
såsom led i en följdriktig fredspolitik. De risker och olägenheter,
som äro förenade med den enskilda, okontrollerade rustningsindustrien,
torde jag icke behöva närmare utveckla. Det ligger i sakens natur att
en industri, vars välstånd är beroende av staternas rustningar, skall
vara i hög grad intresserad av att rustningspolitiken fullföljes i världen.
Talrika vittnesbörd hava framkommit örn det inflytande, som de mäktiga
storföretagen inom denna produktionsgren kunnat utöva i olika länder,
till förfång för försöken att hejda rustningarna och åstadkomma internationella
uppgörelser örn begränsning och minskning därav. I akten
för Nationernas förbund bar givits uttryck åt uppfattningen att den enskilda
tillverkningen av krigsmateriel ingiver allvarliga betänkligheter
och att åtgärder erfordras till förebyggande av de skadliga verkningarna
av sådan enskild produktion. Såsom av den föregående redogörelsen framgår,
hava ock under sista tidens förhandlingar vid nedrustningskonferensen
i Genéve — främst genom initiativ från Förenta Staternas sida —• yppats
utsikter till en internationell överenskommelse, avseende såväl statlig kontroll
inom de anslutna länderna som även gemensam internationell kontroll.

I det nyss åberopade yttrandet av statsministern framhölls att, oavsett
huruvida en internationell konvention kan åvägabringas under den närmaste
tiden eller icke, det syntes erforderligt att de svenska statsmakterna
vidtoge åtgärder varigenom fullständig statlig kontroll kunde er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

hållas över den svenska, relativt betydande krigsmateriel industrien. I
överensstämmelse med denna uppfattning hava de tillkallade utredningsmännen
(»krigsmaterielberedningen») verkställt den undersökning och
framlagt de förslag, som i det föregående refererats.

I direktiven för utredningen framhölls att den säkraste metoden för
genomförande av kontroll över vårt lands rustningsindustri utan tvivel
vore monopoliser ing av denna tillverkning för statens räkning. Krigsmaterielberedningen
har emellertid på försvarspolitiska grunder, förklarat
sig icke kunna tillstyrka denna lösning. Utan att närmare ingå på
de av beredningen anförda skälen mot inrättandet av ett statsmonopol
finner även jag, att andra utvägar nu böra prövas.

Beredningen har i sådant hänseende framlagt två alternativa förslag.
Enligt det ena förslaget skall tillverkare av krigsmateriel åläggas anmäla
sin rörelse för en central kontrollmyndighet samt därefter vara
underkastad en fortlöpande uppgiftsskyldighet beträffande de förhållanden,
vilka kunna anses vara av betydelse för utövandet av kontrollen.
Det andra förslaget, vilket beredningen för sin del förordat, går
ut på att för tillverkning av krigsmateriel skall fordras ett av Kungl.
Majit meddelat tillstånd, och att över den rörelse som bedrives med sådant
tillstånd skall utövas en mera ingående tillsyn, närmast på grundval
av avgivna deklarationer och av inspektioner, företagna av en särskild
kontrollmyndighet.

Det förra förslaget, som egentligen endast innebär ett insamlande av ett
statistiskt material för bedömande av omfattningen av vår ifrågavarande
industri, synes mig vara alltför begränsat, örn man utgår från att en verklig
kontroll skall kunna utövas. Jag har därför vid valet mellan de båda
förslagen stannat för det senare. I anledning av vad chefen för generalstaben
anmärkt örn olägenheterna av ett system med tillståndstvång vill
jag framhålla, att Kungl. Majit enligt förslaget är oförhindrad att, där
det prövas lämpligt, med hänsyn till vederbörande företags omfattning
och hittillsvarande verksamhet, giva koncessionen en så vidsträckt avfattning
att de befarade olägenheterna undvikas. I likhet med kommerskollegium
anser jag några avgörande skäl ej kunna från den privata industriens
sida framställas mot det förordade koncessionssystemet, under
förutsättning att redan existerande lojala tillverkare av krigsmateriel
icke beredas större svårigheter att erhålla koncession för fortsatt bedrivande
av sin fabrikation. Till den angivna förutsättningen återkommer
jag i det följande i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna.

Eftersom det ytterst är det enskilda vinstintressets fria spel, som
framkallar de risker, vilka äro förbundna med den enskilda tillverkningen,
vore det mest följdriktigt att söka finna en anordning, varigenom det
enskilda vinstintresset eliminerades från denna produktion. Det kunde
sålunda ifrågasättas att komplettera förslaget genom lagbestämmel -

Kungl. Majda proposition nr 89.

ser om maximering i någon form av den vinst, som finge utgå till enskilda
aktieägare i företag av denna art, ett förfaringssätt som tidigare
använts vid begränsningen av enskilda vinstintressen inom t. ex. rusdryckskanteringen.
Denna fråga Ilar emellertid icke upptagits vare sig
av krigsmaterielberedningen eller under de internationella överläggningarna
i ämnet och har icke synts mig för närvarande äga aktualitet.

Bland de påtagliga olägenheter av den hittills rådande näringsfriheten
på detta område, som det gäller att söka effektivt förebygga genom det
nya kontrollsystemet, är möjligheten av utländskt inflytande inom den
svenska krigsmaterielindustrien. Beredningen har starkt understrukit
denna synpunkt. Redan den lagstiftning örn bulvanförhållande i fråga
örn aktier i vissa bolag, som genomfördes vid förra årets riksdag, torde
härutinnan vara av stor betydelse. Genom det av beredningen föreslagna
kontrollsystemet skulle ytterligare garantier erhållas i detta avseende.

Även en annan med rustningsindustrien sammanhörande verksamhet,
som dock icke varit föremål för beredningens övervägande, torde
böra ställas under statlig uppsikt. Jag syftar härvid på den för närvarande
alldeles okontrollerade agentverksamhet, som bedrives för avsättning
av krigsmateriel från företag såväl inom landet som i utlandet, På
grund av rustningsindustriens starkt internationella karaktär och under
trycket av en hård och ofta osund konkurrens mellan olika företag inom
ifrågavarande industri har denna agentverksamhet emellanåt tagit former,
vilka från olika synpunkter äro ägnade att ingiva allvarliga betänkligheter.
Det synes mig angeläget att i detta sammanhang någon anordning
träffas, som medför möjlighet för staten att även i detta avseende
utöva en önskvärd och erforderlig kontroll. Jag vill härvidlag jämväl
erinra örn den framställning, som av riksdagens militieombudsman
gjorts i skrivelse den 16 augusti 1934 och som av chefen för försvarsdepartementet
anmälts för Kungl. Majit den 16 januari 1935. Av nämnda
framställning framgår, hurusom ett svenskt företag på grund av kontrakt
med vissa utländska leverantörer av flygplan ävensom med en
svensk dylik leverantör uppburit avsevärda provisionsbelopp å försäljningar
till svenska flygvapnet av flygplan och delar därtill, i vissa fall
utan att det provisionsberättigade företaget lämnat någon medverkan
vid köpsluten och utan att köparen ens haft vetskap örn agentförhållandet.
Skrivelsen, däri militieombudsmannen hemställde örn vidtagande av
vissa åtgärder vid upphandling av materiel för flygstyrelsens räkning,
har överlämnats till 1933 års upphandlingssakkunniga för att vara tillgänglig
vid fullgörandet av det dem lämnade uppdraget.

För vinnande av erforderlig kontroll över nämnda agentverksamhet
torde Kunal. Majit böra äga rätt att meddela förbud mot utövande inom
riket av sådan verksamhet utan särskilt tillstånd av Kungl. Majit. Omfattningen
av ett sådant förbud lärer bliva beroende av vad som kommer
att innefattas under begreppet krigsmateriel. Kungl. Majit bör sedan

Kungl. Maj:ts proposition nr S9.

vid. beviljande av eventuella tillstånd äga meddela nödiga föreskrifter
till förebyggande av att dylik verksamhet äger rum under betingelser,
som äro ur allmän synpunkt olämpliga. Det må anmärkas att, då krigsmateriel
i någon avsevärd omfattning icke kan tänkas bliva inköpt av
annan än svenska staten och av sådan tillverkare, som vidare bearbetar
inköpt krigsmateriel, något legitimt behov av agentverksamhet i Sverige
endast finnes i den mån nämnda köpare hava gagn därav.

Enligt det förslag till internationell överenskommelse rörande ifrågavarande
förhållanden, varom jag tidigare talat, skall jämväl för infot sein
till vederbörande land av krigsmateriel fordras tillstånd av landets regering.
Endast i fråga örn visst slag av krigsmateriel är införseln till
Sverige för närvarande underkastad reglering, i det att jämlikt 19 §
vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) skjutvapen och ammunition
i kungörelsens bemärkelse icke må till riket införas utan tillstånd av chefen
för socialdepartementet. Det torde emellertid böra övervägas att i
anslutning till nyssnämnda förslag för Sveriges del i samband med genomförande
av den nu föreslagna kontrollen införa ett mera generellt
förbud mot införsel av krigsmateriel utan tillstånd av regeringen. Då
erforderliga föreskrifter i sådant avseende kunna meddelas av Kungl.
Majit utan riksdagens medverkan, har jag icke funnit mig nu böra framlägga
förslag därom.

Med utgångspunkt från vad jag nu anfört har jag låtit inom handelsdepartementet
i anslutning till beredningens utkast utarbeta iöislag till
förordning om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m. rn. Bestämmelserna
i detta förslag skola icke vara tillämpliga på kronans
fabriker, verkstäder och förråd. Såsom beredningen förutsatt, böra sådana
anordningar genom Kungl. Majits försorg genomföras, att uppgifter
tillhandahållas även från de statliga fabrikerna i lämplig utsträckning.

Enligt förslaget skall tillverkning av krigsmateriel ej få bedrivas utan
tillstånd av Kungl. Majit. Vid sökande av sådant tillstånd skola uppgifter
lämnas örn det ställe, där tillverkningen skall äga rum, samt det
elier de slag av krigsmateriel, sökanden ämnar tillverka.

Med hänsyn till vad jag nyss framhållit angående angelägenheten att
begränsa utländska intressen i den svenska krigsmaterielindustrien har
i förslaget upptagits en bestämmelse därom att tillstånd som nu avses
skall kunna meddelas allenast svensk medborgare, svenskt handelsbolag,
däri ej finnes utländsk bolagsman, eller svenskt aktiebolag, vars aktier
äro ställda till viss man och i vars bolagsordning intagits förbehåll, som
avses i 2 § lagen den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. in.
I undantagsfall, t. ex. örn ett redan befintligt företag, som huvudsakligen
bedriver annan tillverkning, av någon anledning upptager tillverkning

Kungl. Muj:ts proposition nr 89.

av krigsmateriel i ringa omfattning, torde eftergift böra kunna beviljas
från nu nämnda krav. Givetvis kan Kungl. Maj:t, när skäl därtill äro,
vid meddelande av tillstånd ålägga sökanden vidtaga särskilda åtgärder
till förhindrande eller begränsning av utländskt inflytande å verksamheten
ifråga. Tillstånd torde böra beviljas tills vidare och kunna återkallas,
när skäl därtill äro. Anledning till återkallelse av givet tillstånd
kan förekomma exempelvis örn tillverkaren väsentligen åsidosatt givna
föreskrifter eller örn ny lagstiftning eller tillkomsten av ett internationellt
avtal gör det angeläget att företaga en ny prövning av villkoren för
tillstånds meddelande.

Beredningen har vid försök att definiera begreppet krigsmateriel stannat
vid att föreslå en uppräkning av de varuslag, som skola vara underkastade
tillverkningskontrollen. Därvid har beredningen utgått från att
de varuslag, vilka enligt förut nämnda kungörelse av år 1930 äro exportförbjudna,
också skola vara föremål för tillverkningskontroll, men att
Kungl. Maj:t vid behov skall kunna ändra förteckningen på sådana varuslag.
Det är givetvis förenat med stora svårigheter att fullt tillfredsställande
giva en uttömmande definition å begreppet krigsmateriel och
det av beredningen föreslagna sättet att lösa frågan synes mig därför
lämpligt. Jag vill dock erinra örn att bland de varuslag, som nu falla
under ifrågavarande exportförbud, jämväl förekomma sådana, som icke
utgöra krigsmateriel i egentlig mening. Då Kungl. Majit bör hava möjlighet
att när som helst företaga ändring i fråga örn de uppräknade varuslagen,
stadgas i förslaget endast, att Kungl. Majit skall förordna vad
med krigsmateriel skall förstås.

Har Kungl. Majit meddelat tillstånd till tillverkning av krigsmateriel,
skall sådan tillverkning stå under statens kontroll, och denna kontroll
skall utövas av en av Kungl. Majit för sådant ändamål utsedd kontrollmyndighet.
Jag skall senare återkomma till frågan örn denna myndighet.

I vilken omfattning kontrollen bör utövas skall i första hand bestämmas
av Kungl. Majit vid tillstånds beviljande, varvid Kungl. Majit meddelar
de föreskrifter och villkor, vilka kunna finnas erforderliga för tillståndets
åtnjutande. I författningen har dock särskilt föreskrivits, att
tillverkare skola till kontrollmyndigheten avlämna deklarationer rörande
tillverkningen. Deklarationerna skola avgivas enligt av Kungl. Majit
närmare meddelade föreskrifter.

Tillverkare skall vara skyldig hålla sina handelsböcker med tillhörande
handlingar, såvitt de avse den ifrågavarande tillverkningen, tillgängliga
för kontrollmyndigheten. Vidare skall kontrolltjänsteman vara berättigad
erhålla tillträde till tillverkares fabrik och tillverkare skyldig
meddela kontrollmyndigheten alla begärda upplysningar angående inneliggande
beställningar, tillverkningen och därmed sammanhängande förhållanden
samt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av Kungl.

Kungl. Majlis proposition nr 69. 41

Majit eiler myndigheten meddelas för erhållande av en betryggande
kontroll.

I fråga örn den nämnda agentverksamheten upptager förslaget ett stadgande,
att Kungl. Majit skall äga förordna, att verksamhet inom riket
såsom agent för tillverkare av krigsmateriel icke skall få utövas utan
tillstånd av Kungl. Majit. Har sådant förordnande givits, skall Kungl.
Majit äga att vid beviljande av tillstånd meddela de särskilda föreskrifter
och villkor, vilka kunna finnas erforderliga för tillståndets åtnjutande.

Förslaget innehåller dessutom ansvars- och åtalsbestämmeiser. För
tillverkning utan vederbörligt tillstånd skall straiiet utgöra dagsböter
eller fängelse, varjämte det olovligen tillverkade eller dess värde skall
vara förverkat. Tillverkare, som underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad enligt förordningen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter
åligger honom eller som mot bättre vetande avgiver oriktig eller
ofullständig uppgift i deklaration eller eljest angående omständighet,
varom det ålegat honom att lämna upplysning, skall straffas med dagsböter.

Förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1935, då även kontrollmyndigheten
skulle vara organiserad. Hen, som vid denna tid bedriver
tillverkning av krigsmateriel, bör emellertid äga fortsätta därmed till
dess ansökan örn tillstånd hunnit bliva prövad. Sådan ansökan bör göras
senast den 30 september 1935. Vid prövningen av koncessionsfrågor
synes den grundsatsen böra iakttagas, att redan existerande lojala tillverkare
av hithörande materiel medgivas att fortsätta sin tillverkning,
givetvis med iakttagande av de föreskrifter, som kunna i samband med
koncessionen meddelas.

Vad slutligen angår frågan örn anordnandet av det organ, åt vilket
handhavandet av de med förordningens tillämpning förenade bestyren
skall anförtros, har beredningen förordat inrättandet av en fristående
central tillsynsmyndighet, förslagsvis benämnd krigsmaterielinspektionen.
Såsom chef för denna skulle förordnas en för uppdraget särskilt
kvalificerad person, varjämte skulle såsom ledamöter utses förslagsvis
fyra personer, representerande teknisk, ekonomisk, militär och utrikespolitisk
sakkunskap. Myndigheten skulle anställa den biträdande personal,
som kunde erfordras. Beredningen har framhållit, att det utöver den centrala
kontrollen sannolikt skulle för vissa företag erfordras en inspektion
rörande olika på de skilda arbetsplatserna förekommande förhållanden.
Denna borde verkställas av hos myndigheten anställda befattningshavare
med företrädesvis teknisk utbildning, varjämte även kunde ifrågakomma
av myndigheten anlitade eliel’ hos denna anställda personer med revisions-teknisk
sakkunskap.

Beredningen har för det fall att man icke ansåge sig böra tillskapa ett
fristående organ föreslagit, att hithörande frågor skulle handläggas av
en i handelsdepartementet anställd särskild föredragande, vilken skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 89.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 89.

biträdas av underordnad personal i erforderlig utsträckning. Därjämte
skulle emellertid för ärendenas behöriga utredning och för avgivande av
yttranden och förslag av Kungl. Majit förordnas lämpligt antal sakkunniga
inom departementet, representerande den expertis av olika slag, som
nyss berörts.

Vid övervägande av denna fråga har jag funnit mig icke böra för närvarande
förorda beredningens förslag örn inrättande av en särskild fristående
tillsynsmyndighet. Svårigheten att på förhand beräkna omfattningen
av de med det ifrågasatta kontrollsystemet förenade arbetsuppgifterna
manar till försiktighet vid bestämmandet av organisationens omfång.
Därtill kommer, att beslutanderätten i fråga örn tillstånd att tillverka
krigsmateriel ävensom i åtskilliga därmed sammanhängande frågor,
som skulle handläggas av kontrollmyndigheten, bör förbehållas
Kungl. Majit.

Dessa omständigheter hava synts mig tala för den av beredningen alternativt
föreslagna anordningen att inordna kontrollmyndigheten i Kungl.
Majits kansli. Visserligen torde större delen av myndighetens uppgifter
icke bliva av samma art som departementens arbete i övrigt med kanslimässig
beredning av konseljärenden. Men å andra sidan böra åtskilliga
fördelar ligga däri, att de hithörande ärenden, som ankomma på Kungl.
Majits prövning, kunna förberedas direkt inom vederbörande departement
och att kontrolltjänstemannen får tillfälle att i egenskap av föredragande
i statsrådsberedningen omedelbart utveckla sin mening.

I likhet med beredningen har jag funnit att kontrollmyndigheten lämpligen
bör förläggas till handelsdepartementet, till vilket departement
handläggningen av ärenden rörande exportförbudet å krigsmateriel redan
hör. Vad beträffar de av beredningen föreslagna, sakkunniga, vilka
skulle biträda kontrollmyndigheten, synes behovet därav kunna tillgodoses
dels genom hörande av vederbörande myndigheter eller organisationer,
dels ock genom samråd med för ändamålet utsedda representanter
för vederbörande myndigheter.

I en inom handelsdepartementet upprättad promemoria har förslag
uppgjorts angående organisationen av och kostnaderna för en sålunda till
handelsdepartementet förlagd kontrollmyndighet. Enligt detta förslag
skulle — på extra stat — å departementets stat uppföras en befattning
i lönegraden B 30, vars innehavare skulle benämnas krigsmaterielinspektör,
samt en assistentbefattning i lönegraden B 24. Såsom biträde med
renskrivning o. dyl. åt nämnda befattningshavare skulle anställas ett
e. o. kontorsbiträde i lönegraden B 4. Med tillägg av provisoriskt dyrortstillägg,
förslagsvis beräknat till 500 kronor, och dyrtidstillägg, förslagsvis
beräknat till 1,700 kronor, skulle bruttoavlöningskostnaderna för
förenämnda tre befattningshavare uppgå till ett sammanlagt belopp av
(11,460 + 8,580 -j- 2,052 + 500 -f- 1,700 =) 24,292 kronor eller i avrundat tal
24,300 kronor. För expenser borde beräknas ett belopp av 1.000 kronor

Kungl. May.ts proposition nr 89.

och för reseersättningar ett belopp av 3,000 kronor. Då kostnaderna för
krigsmaterielinspektionen vore avsedda att helt täckas genom bidrag från
vederbörande koncessionerade företag borde å riksstatens inkomstsida i
anledning därav uppföras under titel »Avgifter för statskontroll å krigsmaterieltillverkningen»
ett belopp av 28,300 kronor.

Beträffande krigsmaterielinspektörens och assistentens arbetsuppgifter
framhölls i promemorian följande: Krigsmaterielinspektören skulle i
första hand handhava ärenden, föranledda av förordningen angående tillverkning
av krigsmateriel. Han skulle således bereda och för chefen för
handelsdepartementet föredraga frågor örn tillstånd att tillverka krigsmateriel,
örn indragning eller förändring av dylika tillstånd samt örn
sådana åtgärder i anledning av den fortlöpande kontrollen å ifrågavarande
företag, vilka påkallade Kungl. Maj:ts prövning. Krigsmaterielinspektören
skulle vidare handhava utövningen av omförmälda kontroll, i vilket
avseende han särskilt skulle hava att granska inkommande deklarationer
och andra uppgifter, inhämta för kontrollen erforderliga upplysningar
samt företaga tjänsteresor för utövande av lokal inspektion. Krigsmaterielinspektören
skulle därjämte följa och studera utvecklingen i utlandet
på krigsmaterielindustriens område samt föreslå därav betingade åtgärder.
Slutligen kunde även ett visst samråd med krigsmaterielinspektören
möjligen ifrågasättas beträffande ärenden rörande undantag från gällande
exportförbud å krigsmateriel, vilka ärenden f. n. handlades å handelsdepartementets
andra byrå. Assistenten skulle vara biträde åt krigsmaterielinspektören.
Han borde under krigsmaterielinspektörens tjänsteresor
och ledigheter även kunna förordnas såsom vikarie för denne. För
deltagande i den lokala tillsynsverksamheten borde även assistenten
företaga tjänsteresor. Såväl krigsmaterielinspektören som assistenten
borde förordnas av Kungl. Maj:t.

I anslutning till innehållet i denna promemoria hava i innevarande års
statsverksproposition för budgetåret 1935/1936 under tionde huvudtiteln
äskats medel för en sådan organisation, som i promemorian föreslagits.
Sålunda hava under avlöningsanslaget till handelsdepartementet upptagits
kostnader för avlöningar till en krigsmaterielinspektörsbefattning i lönegraden
B 30 och en assistentbefattning i lönegraden B 24, båda å extra
stat, ävensom till ett extra kvinnligt biträde i lönegraden B 4. I anslagsposten
»Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän»
har beräknats kostnaden för provisoriskt dyrortstillägg åt ifrågavarande
befattningshavare med 500 kronor. Av handelsdepartementets omkostnadsanslag,
som slutar å 3’4,000 kronor, hava för de med förevarande
kontroll förenade utgifter för expenser och reseersättningar beräknats
belopp av 1,000 respektive 3,000 kronor. För täckande av kostnaderna har
å riksstatens inkomstsida under titel »Avgifter för statskontroll över
krigsmaterieltillverkning» uppförts ett belopp å 28,300 kronor.

44 Kungl. May.ts proposition nr 89.

Över nämnda promemoria hava infordrade yttranden avgivits den 9
januari 1935 av statskontoret och den 16 i samma månad av allmänna
civilförvaltningens lönenämnd.

Statskontoret har till en början anfört, att mot förläggandet till Kungl.
Maj :ts kansli av den tillämnade kontrollen över krigsmaterieltillverkningen
kunde ur organisatorisk synpunkt vissa erinringar göras. De
arbetsuppgifter, vilka skulle komma att åvila det blivande kontrollorganet,
syntes nämligen allenast till relativt ringa del komma att avse den
omedelbara beredningen av ärenden för Kungl. Maj:ts avgörande, medan
huvudparten av verksamheten torde komma att omfatta rent administrativa
uppgifter, särskilt själva kontrollverksamheten, och alltså närmast
borde hänföras till centralt ämbetsverk eller annan underordnad myndighet.
Statskontoret har emellertid — med erinran örn liknande förekommande
fall — då intet av våra centrala ämbetsverk syntes vara ägnat
att omhänderhava ifrågavarande kontrolluppgifter och det med hänsyn
till den tiliämnade organisationens jämförelsevis ringa omfattning
knappast kunde ifrågasättas att för ändamålet anordna ett fristående
centralt organ, icke velat göra erinran mot den i promemorian föreslagna
anordningen.

Vad beträffar den föreslagna personaluppsättningen samt personalens
anställnings- och avlöningsförhållanden har statskontoret — under framhållande
av vanskligheten att på förhand tillförlitligen bedöma omfattningen
och i viss mån även beskaffenheten av det arbete, som komme att
åvila den nya inspektionen — ifrågasatt örn de blivande arbetsuppgifterna,
möjligen bortsett från den första organisationstiden, skulle kunna
bereda full sysselsättning åt tvenne så kvalificerade befattningshavare
som den föreslagna krigsmaterielinspektören och hans assistent. Statskontoret
har därvid framhållit att de för assistenten tilltänkta arbetsuppgifterna
möjligen skulle kunna anförtros åt innehavaren av någon
på handelsdepartementets stat redan uppförd tjänst. Ämbetsverket, som
funnit det knappast motiverat att redan från början göra nämnda båda
tjänstemän till befattningshavare å extra stat med därav följande lönegradsplacering
och pensionsrätt, har föreslagit att ifrågavarande funktionärer
tillsvidare, intill dess närmare erfarenhet vunnits, avlönades med
arvoden, vilkas storlek av Kungl. Maj:t bestämdes och avpassades efter
vederbörandes arbetsuppgifter, meriter och eventuella tidigare tjänsteställning.
Statskontoret har i sådant avseende föreslagit såsom arvode
åt krigsmaterielinspektören ett belopp av högst 10,000 kronor, motsvarande
avlöning enligt 29 :e löneklassen i allmänna civilförvaltningens
avlöningsreglemente. För arvode åt assistenten skulle icke behöva räknas
med högre belopp än 5,000 kronor, särskilt som heltidstjänstgöring
året örn knappast torde bliva behövlig. Det syntes, framhåller statskontoret,
vara värt att tagas under övervägande, huruvida icke för assisten -

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

tens göromål skulle kunna anlitas någon officer å övergångsstat, i vilket
fall arvodet torde kunna ytterligare reduceras.

Vad angår för renskrivning m. m. erforderlig biträdeshjälp anser statskontoret
full sysselsättning året runt för ett kontorsbiträde näppeligen
kunna beredas, varför det skulle vara tillfyllest att vederbörlig anslagspost
å handelsdepartementets avlöningsstat förstärktes med visst mindre
belopp, förslagsvis 1,000 kronor.

Särskilt belopp för expenser bar statskontoret ansett ej erforderligt.
Mot det föreslagna beloppet till reseersättningar bär statskontoret icke
gjort erinran.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har jämväl påpekat svårigheten
att på förhand bedöma omfattningen och i viss mån beskaffenheten
av tillsynsmyndighetens arbetsuppgifter samt uttalat, att det därför
knappast vore möjligt att bilda sig en uppfattning örn de kvalifikationer,
som borde ställas å inspektionens befattningshavare, och de löneförmåner,
som borde tillkomma dessa. Lönenämnden har beträifande
den föreslagne inspektören framhållit, att en person med för uppgiften
tillräckligt höga kvalilikationer knappast kunde förvärvas, om avlöningsförmånerna
bestämdes på det sätt, som angivits i promemorian.
Lönenämnden har ej heller ansett sig kunna uttala något bestämt omdöme,
i vad mån avlöningsförmånerna för den föreslagna assistenten —
därest en sådan befattningshavare ansåges redan från början böra anställas
— vore ur rekryteringssynpunkt lämpligt avvägda. Lönenämnden
har med hänsyn härtill förordat, att inom ramen för inflytande avgiftsmedel
till Kungl. Maj:ts disposition ställdes ett lämpligt belopp för
ändamålet, förslagsvis 30,000 kronor, ävensom att Kungl. Majit erhölle
bemyndigande att anställa och — lämpligen i form av årliga arvoden —
avlöna den personal, som kunde visa sig erforderlig för utövandet av den
tilltänkta statskontrollen. Härigenom skulle Kungl. Majit erhålla
större möjlighet att efter omständigheterna förfara beträffande löneförmånernas
avvägande.

Ehuru de av statskontoret och lönenämnden sålunda anförda synpunkterna
icke kunna frånkännas visst berättigande, anser jag dock med hänsyn
till önskvärdheten att redan från början erhålla en relativt fast organiserad
kontrollmyndighet övervägande skäl tala för att vidhålla de
i statsverkspropositionen i ifrågavarande avseende gjorda framställningarna.
Närmare föreskrifter angående ifrågavarande befattningshavares
åligganden torde framdeles böra meddelas av Kungl. Majit.

Såsom jag tidigare anfört äro de beräknade kostnaderna för kontrollen
avsedda att bestridas av de företag, vilka erhållit vederbörligt tillstånd
att tillverka krigsmateriel, varför också som inkomst å riksstaten
upptagits ett mot anslagsposterna svarande belopp av 28,300 kronor. Enligt
förslaget till förordning skall bidrag till dessa kostnader utgå efter

Bihang till riksdagens protokoll 19il.r>. 1 sami. AV 89. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 89.

visst för samtliga tillverkare lika förhållande till det fakturerade värdet
av försåld krigsmateriel. Erforderliga bestämmelser härom böra i sinom
tid utfärdas av Kungl. Majit.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att förutnämnda
inom handelsdepartementet utarbetade förslag till förordning om kontroll
över tillverkningen av krigsmateriel m. m. måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet.

Nils Sehlberg.

350238. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.