Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Nr 84.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934
fattade beslut; given Stockholms slott den 8 februari
1935.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed anhålla örn riksdagens
yttrande angående de i nämnda protokoll omförmälda, av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934 vid dess adertonde sammanträde
fattade besluten.

Under Hans Maj:ts

Hin allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Yennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, vissa av den internationella
arbetskonferensen vid dess sammanträde år 1934 fattade beslut samt
anför:

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 84.

2*82 34 1

Kungl. Majlis proposition nr 84.

Inledning.

Fredsfördraget i Versailles av den 28 juni 1919 mellan de allierade och
associerade makterna, å ena, samt tyska riket, å andra sidan, vars del I omfattar
förbundsakten för nationernas förbund, innehåller i del XIII ett socialpolitiskt
reformprogram samt tillika bestämmelser örn den institution, internationella
arbetsorganisationen, som har till uppgift att förverkliga detta
program.

Av berörda bestämmelser framgår bland annat, att organisationens beslutande
församling, den internationella arbetskonferensen, har att beträffande
förslag, som äro uppförda på dess dagordning, välja mellan två former för
godtagande. Antingen skall beslutet resultera i ett förslag till internationell
konvention, avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar, eller ock
skall det utmynna i en rekommendation, avsedd att tagas under övervägande
vid lagstiftning eller annorledes, men utan den bindande karaktär som tillkommer
en ratificerad konvention.

I fråga örn verkställighet av konferensens beslut stadgas, att varje medlem
av organisationen skall vara förbunden att inom ett år från avslutandet av
ett konferenssammanträde underställa därå antagna rekommendationer och
konventionsförslag den eller de myndigheter, till vilkas kompetensområden
respektive frågor höra, för deras omgestaltande till lag eller vidtagande av
andra åtgärder. Örn det till följd av exceptionella omständigheter är omöjligt
att fullgöra nyss berörda förpliktelse inom ett år, skall den fullgöras
snarast möjligt och under intet förhållande senare än 18 månader från sammanträdets
avslutande. Därest en rekommendation ej leder till någon lagstiftningsåtgärd
eller annat åtgörande för dess genomförande eller örn ett
konventionsförslag icke vinner vederbörande myndighets eller myndigheters
bifall, skall respektive medlem av organisationen icke vara underkastad
någon vidare förpliktelse med hänsyn därtill.

Närmare upplysningar örn internationella arbetsorganisationen och dess
verksamhet hava lämnats i propositionen nr 361 till 1921 års riksdag. Därutinnan
kan även hänvisas till ett genom delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet på Kungl. Majis uppdrag år 1928 utgivet arbete
»Internationella arbetsorganisationen. I. Allmän del».

Den internationella arbetsorganisationens adertonde sammanträde hölls i
Genéve under tiden 4—23 juni 1934. Antalet representerade stater utgjorde
49, av vilka 28 sänt fullständiga delegationer, d. v. s. två regeringsombud
samt ett ombud från vardera av arbetsgivar- och arbetarsidorna. Sverige
deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.1) *)

*) Genom Kungl. Maj :ts beslut den 11 maj 1934 hade att deltaga i konferensen från
svensk sida utsetts:

såsom regeringsombud f. d. byråchefen J. A. E. Molin och f. d. yrkesinspektrisen K.
Hesselgren med byråchefen C. H. J. von Schulzenheim såsom expert;

såsom arbets givarombud verkställande direktören i järnbruksförbundet K. K. Wistrand
med verkställande direktören i svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp K. F. Söderbeck
och direktörsassistenten i nämnda förening E. H. Brodén såsom experter samt

såsom arbetarombud ordföranden i landsorganisationen i Sverige K. E. Johanson med
ordföranden i svenska metallindustriarbetarförbundet G. Andersson, ordföranden i svenska
grov- och fabriksarbetarförbundet C. J. Söder och redaktören S. Backlund såsom experter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Konferensen antog dels förslag till fyra konventioner, nämligen angående
kvinnors nattarbete (reviderad), angående ersättning för yrkessjukdomar (reviderad),
angående arbetstiden i automatiska fönsterglasbruk och örn tillförsäkrande
åt ofrivilligt arbetslösa av ersättning eller understöd, dels och en
rekommendation angående arbetslöshetsförsäkring och olika former av hjälp
åt arbetslösa.

Genom delegationens för det internationella socialpolitiska samarbetet
försorg utarbetade översättningar av originaltexterna till konferensens beslut
torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende. I fråga
örn beslutens innehåll får jag, i den mån redogörelse därför ej lämnas i det
följande, hänvisa till nämnda bilaga.

Förslaget till konvention angående kvinnors nattarbete.

Förslagets bestämmelser.

Yid tillämpningen av konventionen skola såsom industriella företag anses
gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral, företag
inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras, utsmyckas, färdigställas
eller beredas till försäljning eller inom vilka råämnen omgestaltas,
däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring av föremål samt för
framställning, transformering och överföring av drivkraft i allmänhet och av
elektricitet, ävensom alla slag av byggnadsarbeten.

Med beteckningen »natt» skall förstås en tidrymd av minst elva på varandra
följande timmar, vari skall ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m.
I fall av exceptionella förhållanden, som beröra arbetarna i en viss industri
eller trakt, skall emellertid vederbörande myndighet äga att, efter hörande
av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer saken kan angå, besluta att i
fråga örn kvinnor, som sysselsättas i åsyftade industri eller trakt, tiden mellan
kl. 11 e. m. och kl. 6 f. m. skall kunna träda i stället för tiden mellan kl.
10 e. m. och kl. 5 f. m.

Inga kvinnor få under natten sysselsättas inom andra industriella företag
än sådana där endast medlemmar av samma familj sysselsättas. Yad sålunda
stadgats skall dock icke äga tillämpning i händelse av »force majeure», då
inom ett företag inträffar avbrott i driften, vilket varit omöjligt att förutse
och icke är av periodisk karaktär, eller i händelse arbetet avser ämnen som
äro utsatta för snabb försämring och nattarbete är nödvändigt för att rädda
dessa ämnen från att förstöras.

I industriella företag, som äro underkastade inverkan av årstiderna, samt
i varje fall där särskilda omständigheter undantagsvis kräva det, må den
såsom natt angivna tidrymden inskränkas till tio timmar under sextio dagar
om året.

Konventionen äger icke tillämpning å kvinnor, som intaga med ansvar
förenade ledande befattningar och i vanliga fall ej utföra manuellt arbete.

Konventionsförslaget, som innebär en partiell revision av en å internationella
arbetskonferensen år 1919 antagen konvention i ämnet, skiljer sig från

Kungl. Majus proposition nr 84.

denna allenast därutinnan, att i vissa fall tiden mellan kl. 11 e. m. oell kl. 6
f. m. skall kunna träda i stället för tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m.
samt att från konventionens tillämpning undantagits kvinnor i vissa ledande
befattningar.

Gällande bestämmelser.

I svensk rätt återfinnas bestämmelser i ämnet i 19—21 §§ lagen den 29
juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd, med den lydelse dessa lagrum erhållit
enligt lag den 12 juni 1931 (nr 288). Enligt dessa bestämmelser skall kvinna,
som användes till industriellt arbete, vilket bedrives i sådan omfattning att
å arbetsstället i regel användas minst tio arbetare, för nattvila beredas oavbruten
ledighet från arbetet under minst elva timmar varje dygn. I denna
ledighet skall ingå tiden mellan kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m. Från detta
huvudstadgande medgivas vissa undantag, dock i intet fall av längre gående
innebörd än de enligt förevarande konventionsförslag tillåtna. Till skillnad
från konventionsförslaget innehåller lagen icke någon undantagsbestämmelse
för kvinnor i ledande befattningar, varjämte enligt lagen icke i något fall
tiden mellan kl. 11 e. m. och kl. 6 f. m. må träda i stället för tiden mellan
kl. 10 e. m. och kl. 5 f. m.

Den svenska lagstiftningen i ämnet överensstämmer med konventionen i
Bern 1906 örn förbud mot nattarbete för kvinnor, sysselsatta i industrien,
vilken konvention för Sveriges del tillträtts enligt Kungl. Majis beslut den
14 januari 1910.

Förberedande behandling.

Sedan tio år förflutit från ikraftträdandet av den år 1919 antagna konventionen
yrkade svenska regeringens representant i internationella arbetsbyråns
styrelse att genom en revision av konventionen tidrymden för den s. k.
ovillkorliga nattledigheten måtte i någon mån förskjutas. Syftet med detta
yrkande var att möjliggöra Sveriges anslutning till konventionen, vilken i
sin ursprungliga lydelse ansetts medföra vissa olägenheter för de kvinnliga
arbetarna. Det svenska yrkandet ernådde emellertid icke majoritet inom
styrelsen och blev alltså icke förelagt arbetskonferensen. Den engelska,
respektive den belgiska regeringen väckte sedermera förslag örn de båda
ändringar, angående vilka beslut nu fattats på 1934 års konferens. Dessförinnan
hade arbetsbyrån sommaren 1933 förelagt regeringarna berörda
förslag för yttrande. Innan den svenska regeringen avgav dylikt yttrande,
inhämtade regeringen utlåtande i frågan från delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet. Delegationen, som till vinnande av
upplysning örn huru de kvinnliga arbetarna dåmera ställde sig till frågan
örn en revision av konventionen låtit hålla vissa överläggningar med dylika
arbetare, uppgav sig genom överläggningarna hava inhämtat att arbeterskorna
stöde delade i frågan. Somliga motsatte sig bestämt varje ändring som
skulle medföra större frihet att använda kvinnor till arbete nattetid, enär en
sådan ändring skulle främja arbete på två skift, en driftanordning som de
såvitt möjligt ville undgå. Andra däremot gjorde gällande att skiftarbete

Kungl. Majus proposition nr 84.

i inånga fall vöre oundvikligt oell att det då vore önskvärt att nattarbetsförbudet
icke lade hinder i vägen för en arbetstidsanordning med tillfyllestgörande
raster. För egen del fann delegationen de båda ändringsförslagen
icke böra föranleda erinran från svensk sida samt ansåg anledning icke föreligga
att framställa ytterligare ändringsförslag.

I sitt yttrande sade sig den svenska regeringen icke finna anledning motsätta
sig de båda ändringsförslagen.

Yttrande m. rn.

Över det år 1934 antagna konventionsförslaget har utlåtande avgivits av
delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som därvid i huvudsak
anfört följande.

Till förmån för vårt lands anslutning till den reviderade konventionen
kunde i första rummet anföras, att man därigenom skulle vinna en på sina
håll sannolikt ganska värderad, ökad frihet beträffande tiden för kvinnliga
arbetares sysselsättande. Vidare skulle nattarbetsförbudet ej längre hindra
användandet av kvinnliga arbetstagare i högre befattningar, en förändring
varåt dock antagligen ej kunde tillmätas någon större praktisk betydelse.
Slutligen kunde erinras örn förpliktelsen att såvitt möjligt positivt deltaga
i det internationella socialpolitiska samarbetetet samt önskvärdheten från
arbetarskyddssynpunkt att motverka anlitandet av nattarbete.

Det väsentliga skälet mot den reviderade konventionens ratificering åter
torde, liksom tidigare i fråga örn den oreviderade konventionen, vara att
konventionens tillämpning på åtskilliga håll skulle försvåra eller förhindra
kvinnors användande till arbete. Några hållbara skäl för att i fråga örn
användande till nattarbete försätta äldre ogifta kvinnor i annan ställning än
männen torde knappast förefinnas. Nattarbetsförbudets utsträckning till vissa
verksamhetsområden, som icke vore att hänföra till den egentliga industrien,
skulle väl praktiskt sett sakna större betydelse, men inbegripandet under
förbudet av den mindre industrien bomme otvivelaktigt att på rätt mångå
områden medföra verkningar, som för de kvinnliga arbetarna skulle bliva
kännbara och te sig orättvisa.

Enär verkningarna av ett vidgat nattarbetsförbud icke med tillhjälp av då
tillgängliga upplysningar kunde med säkerhet bedömas, ansåge sig delegationen
för det dåvarande icke kunna förorda annan åtgärd än en allsidig
utredning örn dessa verkningars sannolika förekomst, omfattning och innebörd.

Den 16 november 1934 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen att inkomma
med utredning angående verkningarna av ett utvidgat förbud mot kvinnors nattarbete
i överensstämmelse med föreskrifterna i den reviderade konventionen
ävensom med förslag till de nya eller ändrade författningsbestämmelser, som
skulle bliva erforderliga, därest Sverige anslöte sig till berörda konvention.
Den 24 januari 1935 har styrelsen inkommit med utredning och förslag i
ämnet. Förslaget innefattar viss ändring i 19 § lagen örn arbetarskydd.
Utredningen synes böra i visst hänseende kompletteras, varefter handlingarna
torde utremitteras i vanlig ordning.

I skrivelse den 31 januari 1935 hava Sverges socialdemokratiska kvinnoförbund,
Stockholms fackliga centralorganisations kvinnosektion och Stockholms
socialdemokratiska kvinnodistrikt hemställt, att konventionen icke
måtte för Sveriges del ratificeras utan att nu gällande förbud mot nattarbete
måtte bibehållas i oförändrat skick.

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Med hänsyn till det förberedande skick, vari ärendet ännu befinner sig,
torde med prövningen av frågan om konventionens ratificering tillsvidare
få anstå.

Förslaget till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Förslagets bestämmelser.

Detta förslag innefattar en revision av den å internationella arbetskonferensens
sammanträde år 1925 antagna, av Sverige sedermera ratificerade
konventionen i ämnet. Angående innehållet i denna tidigare konvention
hänvisar jag till propositionen nr 118 till 1926 års riksdag. Det nu föreliggande
konvention sförslaget innebär, att såsom yrkessjukdomar skola anses
vissa i en i konventionen intagen förteckning angivna sjukdomar eller förgiftningar,
då dessa drabba arbetare, sysselsatta i yrken, industrier eller
förfaranden, som finnas upptagna på däremot svarande platser i förteckningen,
och då de härröra från arbete i ett företag, som är underkastat den nationella
lagstiftningen angående ersättning för olycksfall i arbete. Förteckningen
upptager såsom yrkessjukdomar — förutom bly- och kvicksilverförgiftningar
samt mjältbrandssmitta, som upptagits redan i den tidigare konventionen —
jämväl silikos, med eller utan lungtuberkulos, för såvitt silikosen är en
väsentlig orsak till arbetsoförmågan eller döden, förgiftning genom fosfor
eller dess föreningar jämte de direkta följderna därav, förgiftning genom
arsenik eller dess föreningar jämte de direkta följderna därav, förgiftning
genom bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivater
jämte de direkta följderna därav, förgiftning genom halogenderivater av kolväten
utav den alifatiska serien, patologiska rubbningar, förorsakade av
radium eller andra radioaktiva ämnen eller X-strålar, ävensom primär hudkräfta
(epiteliom). Nu angivna sjukdomar eller förgiftningar skola berättiga
till ersättning enligt väsentligen samma grunder som i de särskilda medlemsstaterna
gälla beträffande olycksfall i arbete.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
med däri genom lag den 12 september 1930 (nr 335) gjort tillägg
skall den som jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall anses vara försäkrad jämväl för
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av arsenik eller förening därav, bly eller legering eller förening
därav, kvicksilver eller amalgam eller förening därav, fosfor eller förening
därav, stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium,
mjältbrandssmitta.

I kungörelsen den 22 november 1929, nr 369, med däri genom kungörelser
den 7 november 1930, nr 398, och den 13 mars 1931, nr 31, gjorda tillägg
har förordnats, att till ledning vid bedömandet, huruvida i lagen avsedd
yrkessjukdom är förhanden, skall gälla en i kungörelsen intagen förteckning
över de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som

Kungl. Majus proposition nr 84. 1

i lagen sägs, och de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsforiner bruka
framträda.

X detta sammanhang må även omnämnas, att genom kungörelsen den 10
februari 1933 (nr 37) angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen
skyldighet ålagts läkare att till medicinalstyrelsen göra anmälan örn
varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett
av hälsofarligt arbete, vilken anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma,
skall av styrelsen översändas till socialstyrelsen.

En jämförelse mellan den svenska lagstiftningen och 1934 års konventionsförslag
giver vid handen att konventionsförslaget, förutom vissa av de i den
svenska lagstiftningen angivna sjukdomarna, upptager jämväl förgiftning
genom bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivater,
förgiftning genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien,
patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än radium,
samt primär hudkräfta.

Förberedande behandling.

Över de förslag, vilka legat till grund för 1934 års revision av konventionen,
hade internationella arbetsbyrån år 1933 upprättat en rapport, vilken
utsänts till de olika regeringarna. Svenska regeringen remitterade rapporten
för yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
som inhämtade utlåtanden av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksforsakringsanstalten,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Sverige. Landsorganisationen hemställde att i den i konventionen upptagna
förteckningen över yrkessjukdomar måtte införas — förutom de föreslagna
jämväl vissa andra sjukdomar, nämligen sådana som uppkomma vid handhavande
av eller arbete med vissa preparat, såsom kromsyra eller vätskor,
i vilka kromsyra inginge, oljor, cement, kalilut, svavelsyra eller terpentin.
De av delegationen hörda myndigheterna ävensom arbetsgivareföreningen
förklarade sig icke lia något att erinra mot upptagande i nämnda förteckning
av de föreslagna sjukdomar, för vilka försäkring redan bereddes genom
den svenska lagstiftningen, ävensom av patologiska rubbningar, förorsakade
av andra radioaktiva ämnen än radium, men uttalade sig mot att för det
dåvarande i förteckningen upptoges övriga föreslagna sjukdomar, alltså
förgiftning genom bensol eller genom halogenderivater av kolväten utav den
alifatiska serien eller hudkräfta.

Delegationen anslöt sig i sitt yttrande till den av myndigheterna och
arbetsgivareföreningen uttalade uppfattningen.

Yttrande m. m.

Jämväl över 1934 års konventionsförslag har utlåtande avgivits av delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet, som därvid erinrat örn att
svenska regeringens ombud vid internationella arbetskonferensens sammanträde
1934 enligt erhållna direktiv röstat för godtagande av konventionsförslaget.
Delegationen förklarade sig emellertid icke hava ändrat siu tidigare uttalade
uppfattning i ämnet men omnämnde tillika de åtgärder, som borde vidtagas av

Departements cheftn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

regeringen därest densamma vidhölle sin vid konferenssammanträdet till uttryck
komna mening.

Sedan medicinalstyrelsen den 6 juni 1934 anmodats avgiva yttrande rörande
behovet och lämpligheten av att de i landsorganisationens förenämnda utlåtande
angivna sjukdomarna upptoges i gällande lagstiftning örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar, har styrelsen i skrivelse den 20 oktober
1934 förklarat, att styrelsen för sin del icke kunde tillstyrka den av landsorganisationen
gjorda framställningen men att styrelsen hade sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och torde få anledning återkomma till desamma
bland annat i anslutning till vissa delvis på styrelsens initiativ pågående
undersökningar rörande yrkeshudsjukdomarnas förekomst och uppkomstsätt.

Sedermera har landsorganisationen i skrivelse den 30 oktober 1934 hemställt,
att vid revisionen av lagstiftningen på detta område måtte beaktas
vad landsorganisationen anfört i sitt utlåtande till delegationen.

Den 7 december 1934 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen gemensamt att inkomma med plan för
utredning örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
vid vilken utredning i första hand ifrågavarande konvention samt
landsorganisationens framställning borde beaktas. Detta uppdrag har av
ämbetsverken fullgjorts genom en den 2 februari 1935 till socialdepartementet
inkommen skrivelse. Senare i dag ämnar jag hemställa örn uppdrag åt ämbetsverken
att i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer,
som angivits i planen, verkställa ifrågavarande utredning samt inkomma
med densamma ävensom med förslag till de ändrade författningsbestämmelser,
som av utredningen föranledas.

Begränsningen av lagstiftningen örn försäkring för yrkessjukdomar till
att avse endast vissa sådana sjukdomar torde vara beroende på svårigheterna
att med säkerhet avgöra, i vilka fall och i vilken mån arbetarnas sjukdomar
äga samband med deras yrkesarbete. I samma mån dessa svårigheter genom
vetenskapliga framsteg undanröjas torde en utvidgning böra ske av lagstiftningens
tillämpningsområde. Mycket synes mig tala för att en dylik utvidgning
med det snaraste bör kunna äga rum. Såsom jag tidigare anfört äro också
i detta syfte förberedelser vidtagna för revision av lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar. Då emellertid, innan frågan härom slutligen avgjorts,
konventionsförslaget icke torde böra ratificeras av Sverige, förordar jag uppskov
tills vidare med prövningen av ratificeringsfrågan.

Förslaget till konvention angående arbetstiden i automatiska fönster glasbruk.

Förslagets bestämmelser.

Förslaget äger tillämpning å personer, som i varandra avlösande skift
arbeta med nödvändigtvis kontinuerliga förrättningar i fönsterglasbruk, vilka
med tillhjälp av automatiska maskiner framställa fönsterglas eller annat glas
med samma egenskaper och skiljande sig från fönsterglas allenast i avseende
å tjocklek och övriga dimensioner. Såsom nödvändigtvis kontinuerlig är

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

att anse varje förrättning, som med hänsyn till den automatiska och kontinuerliga
tillförseln av smält glas och maskinernas gång nödvändigtvis måste
utföras utan avbrott vid någon tid på dagen eller natten eller i veckan.

De personer, å vilka förslaget äger tillämpning, skola sysselsättas enligt
ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag. Arbetstiden må
icke i medeltal överskrida 42 timmar i veckan, och skall nämnda medeltal
beräknas med hänsyn till en tidrymd av högst fyra veckor. Ett arbetssätt
får icke räcka längre än 8 timmar. Ett och samma skiftlag skall mellan
arbetsskiften åtnjuta en vilotid av minst 16 timmar; dock att, där så är
nödigt, den sålunda bestämda tiden må förkortas då periodisk växling sker
av skiftlagens timplan.

I den mån så är nödvändigt till undvikande av allvarlig rubbning av företagets
normala drift kunna avvikelser göras från reglerna örn arbets- och vilotid
i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, i fall trängande arbete
måste utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar, i fall av »force majeure»
samt för att möta oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av ett
skiftlag. För de övertidstimmar, som i dylika fall utgjorts, skall lämplig
gottgörelse givas på sätt som bestämmes i den nationella lagstiftningen eller
genom avtal mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

För att underlätta en effektiv tillämpning av konventionen åläggas arbetsgivarna
vissa skyldigheter.'' Arbetsgivare bör sålunda medelst anslag, anbragta
på i ögonen fallande sätt inom anläggningen eller på andra lämpliga
ställen, eller på annat av vederbörande myndighet godkänt sätt tillkännagiva
de tider då arbetet för varje skiftlag börjar och slutar. Han bör vidare,
sedan timplanen tillkännagivits, icke förändra densamma utan meddelande
därom på sätt vederbörande myndighet godkänt. Slutligen bör han i en
liggare anteckna alla övertidstimmar, som utgjorts i förut omnämnda undantagsfall,
ävensom den därför givna gottgörelsen.

Gällande bestämmelser.

Enligt lagen den 16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning må
arbetsgivare i regel icke använda arbetare till arbete under mer än 48
timmar i veckan, därvid tillika skall iakttagas att arbetstiden per dygn
icke överstiger 9 timmar. Från denna i 4 § första stycket upptagna huvudregel
medgiver emellertid lagen åtskilliga undantag, bland annat för arbete
som bedrives med tre skiftlag och som finnes böra fortgå även under sönoch
helgdagar. Rörande den närmare innebörden av dessa undantagsbestämmelser
hänvisar jag till 4 § andra stycket samt 5—8 och 10 §§ i lagen.

Förberedande behandling.

Detta konventionsförslag föregicks, innan det antogs av arbetskonferensen,
av den sedvanliga förberedande behandlingen. Frågan behandlades sålunda
förberedelsevis på arbetskonferensens nästföregående sammanträde,
och internationella arbetsbyrån utsände därefter till de olika regeringarna
ett frågeformulär i ämnet. Ändamålet härmed var att genom de svar, som

Kungl. Majus proposition nr 84.

inkommo från regeringarna, erhålla en grundval för utarbetande inom arbetshjon
av en rapport i frågan ävensom förslag till konvention. Formuläret remitterades
för yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska
samarbetet, som i sin tur inhämtade yttranden från socialstyrelsen, kommerskollegium,
arbetsrådet, svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen
i Sverige. Av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna tillstyrkte
endast arbetsrådet och landsorganisationen en internationell begränsning
av arbetstiden vid de automatiska fönsterglasbruken, därvid arbetsrådet
föreslog en begränsning av arbetstiden till 48 timmar i veckan samt landsorganisationen
förordade införandet av ett 4-skiftsystem med 7-timmarsskift
och 42 timmars arbetsvecka. För egen del tillstyrkte delegationen en reglering,
innebärande i huvudsak en begränsning av arbetstiden till högst 48 timmar
per vecka och 8 timmar per skift.

I sitt svar på frågeformuläret anförde svenska regeringen i huvudsak
följande.

Genom en konvention borde regleras sättet för beredande av vila och
skiftväxling i automatiska fönsterglasbruk, varmed kunde förstås anläggningar
för tillverkning av fönsterglas, där glasskivan medelst maskinell anordning
utdroges från den smälta glasmassan och denna procedur måste
fortgå kontinuerligt utan uppehåll för sön- och helgdagar. Konventionen
borde omfatta alla nödvändigtvis kontinuerliga arbeten och samtliga därmed
sysselsatta personer, för såvitt de ej intoge en ledande ställning eller beklädde
en förtroendepost.

Arbetstiden borde begränsas till 42 timmar per vecka, beräknat för en
period av fyra veckor. Arbetstiden för varje skift borde vara högst 8
timmar med en vilotid mellan skiften av minst 24 timmar. Antalet skift
borde vara 4.

I den mån så vore nödvändigt för att undvika allvarlig rubbning av
företagets normala drift borde dock förlängning av arbetstiden medgivas vid
inträffad eller hotande olyckshändelse, för trängande arbeten i avseende å
maskiner eller redskap samt i fall av »force majeure».

Några bestämmelser rörande löneförhöjning för övertidsarbete eller för
arbete under söndagar och allmänna fridagar borde icke intagas i konventionen,
utan borde frågor därom regleras genom kollektivavtalen.

För underlättande av konventionens tillämpning och kontrollen därå
borde föreskrivas åtgärder, innebärande anslående av ett tidsschema, angivande
av raster i tidsschemat samt förande av anteckningar örn övertidsarbete.

Yttrande.

Över konventionsförslaget har utlåtande avgivits av delegationen för det
internationella socialpolitiska samarbetet, som förklarat sig icke kunna förorda
ratificering för Sveriges del av förslaget samt såsom skäl härför anfört
följande.

Arbetsförhållandena i de automatiska fönsterglasbruken vore ej mer pressande
än inom en del andra verksamhetsområden med kontinuerlig drift,
och ej heller kunde det med fog göras gällande, att arbetslösheten inom
nämnda industrigren saknade motstycken på andra håll. Antalet arbetare,
som i fönsterglasbruken sysselsattes med nödvändigtvis kontinuerligt arbete,
vore för övrigt så litet, att deras utökande med ett fjärde skiftlag icke kunde

Kungl. Majus proposition nr 84.

utöva någon avsevärd verkan till arbetslöshetens minskande. Ett införande
av fyr skiftsystem med 42 timmars arbetsvecka inom den automatiska fönsterglasindustrien
skulle också kunna få vittgående konsekvenser, särskilt givetvis
för industrier med kontinuerlig drift. En eventuell lösning av den tilllika
på dagordningen stående frågan örn fyrtiotimmarsveckan komme att göra
den nu föreslagna reformen överflödig.

För det fall konventionens bestämmelser emellertid skulle införlivas med
svensk lagstiftning föreslog delegationen på anförda skäl, att konventionens
innehåll måtte upptagas i en särskild lag.

Mot delegationens yttrande anmäldes reservation av herr E. Johanson,
som ansåg att delegationen bort förorda Sveriges anslutning till konventionen.

Senare i dag ämnar jag hemställa örn uppdrag åt socialstyrelsen att inkomma
med utredning och förslag rörande de nya eller ändrade författningsbestämmelser,
som kunna bliva erforderliga därest Sverige ansluter sig till
konventionen.

Enligt min mening synas skäl tala för en begränsning av arbetstiden vid Departementsde
automatiska fönsterglasbruken i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i konventionsförslaget stadgas. Då emellertid spörsmålet örn genomförandet
av den för ratifikation av förslaget erforderliga lagstiftningen ännu befinner
sig i allenast förberedande skick anser jag mig icke för närvarande kunna
tillstyrka konventionens ratificering.

Förslaget till konvention om tillförsäkrande åt ofrivilligt arbetslösa av
ersättning eller understöd samt rekommendationen angående arbetslöshetsförsäkring
och olika former av hjälp åt arbetslösa.

Konventionsftirsiagets bestämmelser.

Enligt konventionsförslaget åligger det ratificerande stat att upprätthålla
ett system, som tillförsäkrar de ofrivilligt arbetslösa personer, å vilka konventionen
äger tillämpning, antingen »ersättning», som utbetalas på grund
av avgifter, erlagda med hänsyn till förmånstagarens sysselsättande, eller
»understöd», som må utgöra gottgörelse för hjälparbete, eller en kombination
av ersättning och understöd. Under förutsättning att systemet tillförsäkrar
alla personer, å vilka konventionen är tillämplig, ersättning eller understöd,
kan detsamma utgöra antingen obligatorisk försäkring eller frivillig försäkring
eller en kombination av obligatorisk och frivillig försäkring eller slutligen
ett av förutnämnda system, kompletterat med ett hjälpsystem.

Konventionen äger tillämpning å alla personer, som vanligen äro sysselsatta
mot avlöning, dock med undantag för sjöfolk, fiskare som bedriva havsfiske
samt jordbruksarbetare. Därjämte må i den nationella lagstiftningen
ytterligare undantag stadgas för vissa angivna slag av arbetare, bland dem
unga arbetare under viss ålder, arbetare som överskridit viss ålder och åtnjuta
avskeds- eller ålderdomspension, medlemmar av arbetsgivarens familj
samt exceptionella kategorier av arbetare, beträffande vilka särskilda omstän -

12 Kungl. Majus proposition nr 84.

digheter göra det onödigt eller omöjligt att tillämpa konventionens bestämmelser.

I fall av partiell arbetslöshet skall ersättning eller understöd tilldelas sådana
arbetslösa, vilkas sysselsättning minskats på ett i den nationella lagstiftningen
angivet sätt.

I konventionen angivas vissa villkor och ogiltighetsgrunder, av vilka rätten
till ersättning eller understöd kan göras beroende, men konventionen medgiver
uppställandet av jämväl andra villkor och ogiltighetsgrunder än de sålunda
angivna.

Nämnda rätt kan begränsas att gälla för viss tidrymd, som dock i vanliga
fall icke får understiga 156 och i intet fall 78 arbetsdagar för år.

Utgivandet av ersättning skall icke vara beroende av sökandens behov
medan däremot rätten till understöd kan göras beroende av dylikt behov.

Ersättning bör betalas kontant, men tilläggsprestationer, avsedda att
underlätta den arbetslöses återförande till arbete, ävensom understöd må utgivas
in natura.

Som allmän regel gäller, att utlänningar skola äga rätt till ersättningar
och understöd på samma villkor som landets egna medborgare, men för medborgare
i stat som ej är bunden av konventionen kan undantag göras i fråga
örn utbetalningar från fonder, till vilka han icke bidragit.

Domstolar eller andra myndigheter skola upprättas för avgörande av frågor,
som väckas genom ansökningar örn ersättning eller understöd.

Rekommendationens bestämmelser.

Rekommendationen inledes med en hemställan till medlemmarna av arbetsorganisationen
att införa obligatorisk arbetslöshetsförsäkring samt att, där
obligatorisk eller frivillig sådan försäkring finnes, komplettera denna med ett
hjälpsystem till förmån för dem som uttömt sin rätt till ersättning eller ännu
ej förvärvat dylik rätt. I fortsättningen innehåller rekommendationen bestämmelser
örn försäkrings- och hjälpsystemens tillämpningsområde samt örn
väntetid, karenstid och tid, varunder ersättning skall utgivas, ävensom åtskilliga
andra föreskrifter rörande verksamheten inom dessa system och organisationen
av desamma.

Försäkrings- och hjälpsystem i Sverige.

Genom förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor
har införts ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande
att staten lämnar bidrag till vissa av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor.
Förordningens huvudsakliga bestämmelser, grupperade med hänsyn
till den tidigare lämnade översikten över innehållet i konventionsförslaget,
innebära väsentligen följande.

Arbetslöshetskassornas verksamhetsområden äro icke begränsade på annat
sätt än att medlemmarna skola vara lönearbetare. Uteslutna från möjlighet
till medlemskap äro alltså självständiga företagare. Den som är anställd hos
viss nära anförvant eller som ej uppnått viss, i kassornas stadgar angiven

Kungl. Majus proposition nr 84.

ålder kan ej keller vinna medlemskap. Vidare må i en kassas stadgar uppställas
i förordningen närmare angivna villkor för rätt att vinna inträde i
kassan eller att där kvarstå, bland andra att vederbörande skall tillhöra visst
yrke eller vara anställd vid visst företag eller bosatt å visst område.

Understöd får endast utgå i form av daglijälp samt såsom hjälp till resa
och flyttning för tillträdande av arbete å annan ort.

I kassas stadgar må föreskrivas, att daghjälp ej skall utgå till medlem
vid ransonerad arbetstid. Därest sådan föreskrift ej intagits i stadgarna
skall rätten till daghjälp på visst sätt begränsas.

I förordningen angivas vissa andra villkor eller ogiltighetsgrunder för
medlems rätt att uppbära understöd, bland andra bestämmelser örn viss
karenstid.

Daghjälp må icke utgå för mer än 120 dagar under loppet av 52 på varandra
följande veckor; dock att i fall, där karenstiden varit längre än den
kortast tillåtna, understödstiden må ökas med den tid, varmed karenstiden
sålunda förlängts. Under nyss angivna tidrymd av 52 veckor må understödstiden
icke utgöra mindre än 90 dagar; dock att med hänsyn till arbetslöshetens
omfattning bland medlemmarna eller kassans ekonomiska ställning
beslut örn undantag från nämnda stadgande kan träffas.

Utgående daghjälp må minskas i den mån medlem är lagligen berättigad
till regelbundet utgående arbetslöshetsunderstöd av annan beskaffenhet än
fattigvård.

Daghjälp kan helt eller delvis utgivas i naturaförmåner.

Utlänning kan icke vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa, såvida han
icke tillhör stat med vilken Konungen ingått överenskommelse att medborgare
i denna skall vid tillämpningen av förordningen likställas med svensk
medborgare.

Den statliga och statsunderstödda hjälpverksamhet vid arbetslöshet, som
bedrives här i landet, regleras för närvarande genom kungörelsen den 30
juni 1934 (nr 434). Den centrala ledningen av verksamheten utövas av statens
arbetslöshetskommission, medan de lokala åtgärderna omhänderhavas
inom varje kommun av en arbetslöshetskommitté, som själv bör vidtaga åtgärder
till förebyggande av arbetslöshet eller till mildrande av verkningarna
därav. Någon annan begränsning för verksamheten är icke stadgad än att
arbetslöshetskommissionen kan bestämma att endast arbetslösa tillhörande
vissa yrken må åtnjuta arbetslöshetshjälp.

Hjälpverksamheten, som så långt ske kan bör inriktas på att bereda
arbete åt största möjliga antal arbetslösa, bedrives under tre huvudformer,
nämligen dels statliga och statskommunala reservarbeten, dels kontantunderstödsverksamhet
med statsbidrag och dels särskilda statliga och statsunderstödda
åtgärder i anledning av ungdomsarbetslöshet.

Arbetslöshetsunderstöd med bidrag av statsmedel kan endast utgå efter
noggrann behovsprövning. Föreligger sådant behov gälla härutöver i huvudsak
samma bestämmelser för åtnjutande av understöd som i förordningen

Kungl. Marits proposition nr 84.

om erkända arbetslöshetskassor stadgas, dock givetvis med undantag för
villkoret örn avgiftsbetalning.

Utlänning, som tillhör stat med vilken överenskommelse icke träffats örn
ömsesidighet beträffande hjälpåtgärder vid arbetslöshet, kan icke erhålla
arbetslöshetshjälp.

Som bekant hava under den senaste krisen av statsmakterna vidtagits
jämväl andra synnerligen omfattande åtgärder till lindrande av arbetslösheten
och dess verkningar än som varit att hänföra under den nyss omnämnda
kungörelsen eller motsvarande tidigare författningar. Emellertid
hava dessa hjälpåtgärder vidtagits under sådana former, att en redogörelse
för åtgärderna näppeligen äger betydelse för bedömandet av spörsmålet
huruvida för Sveriges del ratifikation av nu ifrågavarande konventionsförslag
kan äga rum.

Förberedande behandling.

I svar den 2 december 1933 å frågeformulär från internationella arbetsbyrån
rörande arbetslöshetsförsäkring och olika former av hjälp åt arbetslösa
framhöll svenska regeringen — efter inhämtande av yttrande från delegationen
för det internationella socialpolitiska samarbetet — att ett förslag
till konvention rörande ersättning åt ofrivilligt arbetslösa borde antagas samt
att, då konventionen såvitt möjligt borde hållas fri från detaljbestämmelser,
en kompletterande rekommendation syntes vara önskvärd. Såsom system
för ersättningen förordades en kombination av arbetslöshetsförsäkring, beredande
av viss arbetstillgång genom anordnande av offentliga arbeten samt
kontantunderstöd. Genom försäkringen — beträffande vilken konventionen
borde medgiva valfrihet mellan den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen
— bereddes den arbetslöse underhåll under tillfälliga avbrott
i arbetsanställningen och under den första delen av en längre arbetslöshetsperiod.
De offentliga arbetena och kontantunderstöden vore avsedda för
arbetslösa, som icke blivit berättigade till understöd från försäkringen eller
som uttömt sin rätt därtill.

Börande konventionens närmare innehåll föreslog regeringen vissa bestämmelser,
vilka i huvudsak överenstämde med motsvarande här i landet
gällande bestämmelser på området.

Yttrande.

Över konventionsförslaget och rekommendationen har utlåtande avgivits
av delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet, som därvid
inledningsvis yttrade, att, sedan de svenska statsmakterna numera träffat
definitiva beslut örn systemet för arbetslöshetshjälpen, delegationen beträffande
konventionsförslaget tydligtvis endast torde lia att tillse huruvida
detta företedde sådan överensstämmelse med berörda svenska system att
konventionen kunde för Sveriges del ratificeras.

Delegationen upptog därefter först till behandling frågan huruvida det

Kungl. Majus proposition nr 84.

svenska systemet med sin frivilliga försäkring och frivilliga kommunala
understödsverksamhet kunde anses uppfylla konventionens fordran på att
tillförsäkra alla personer, å vilka konventionen ägde tillämpning, ersättning
eller understöd. Enligt konventionen kunde lijälpsystemet vara anordnat i
form av enbart frivillig försäkring. Det lage emellertid i dylik försäkrings
natur att ej kunna garantera allmän ersättningsrätt. Sålunda syntes i konventionens
bestämmelser föreligga en motsättning mellan å ena sidan fordringen
på allmän rätt till ersättning eller understöd och å andra sidan
möjligheten att genom ett frivilligt försäkringssystem uppfylla denna fordran.
Den enda möjliga lösningen av berörda motsättning torde givas genom en
tolkning, som på den frivilliga försäkringen såsom ett för konventionens
tillämpning godtagbart system ställde den fordran att försäkringen skulle,
med förbehåll för stadgade undantag, vara allmänt tillgänglig. Den svenska
frivilliga försäkringen torde, åtminstone teoretiskt sett, fylla nämnda krav,
varför det ville synas som om i nu berörda hänseende hinder icke mötte
för konventionens ratificering.

I några avseenden förelåge dock mellan konventionen och det svenska
systemet en bristande överensstämmelse av betänklig art. Enligt konventionen
kunde rätten till ersättning begränsas att gälla för viss tidrymd, i
vanliga fall likväl icke understigande 156 och i intet fall 78 arbetsdagar för
år. Förordningen angående erkända arbetslöshetskassor åter stadgade, att
daghjälp icke finge utgå för mer än sammanlagt 120 dagar under 52 på varandra
följande veckor, för såvitt ej den i förordningen föreskrivna karenstiden
ökats med motsvarande tidrymd. Beträffande föreskriften i konventionen
örn upprättande av domstolar eller andra myndigheter för avgörande
av frågor rörande ansökningar örn ersättning eller understöd kunde anmärkas,
att den av kommunernas arbetslöshetskommittéer handhavda understödsverksamheten
i regel icke torde kunna göras till föremål för prövning
i högre instans. Påpekas kunde slutligen även, att konventionen i fråga om
rätt till ersättningar och understöd med visst undantag likställde utlänningar
med landets egna medborgai-e under det den svenska lagstiftningen på området
för sådan likställighet förutsatte överenskommelse, grundad på ömsesidighet,
med det land utlänningen tillhörde.

Delegationen sade sig icke kunna med säkerhet bedöma huruvida de av
delegationen sålunda berörda skiljaktigheterna behövde tillmätas sådan betydelse
att med hänsyn till dem den svenska frivilliga arbetslöshetsförsäkringen
icke skulle kunna anses motsvara de krav konventionen uppställde
på sina system för hjälp åt arbetslösa. Påpekas kunde dock att den kommunala
understödsverksamheten, ehuru givetvis icke i och för sig tillfredsställande
nämnda krav, likvid torde kunna i avsevärd mån komplettera försäkringen.

Mot delegationens yttrande rörande konventionen anmälde herr Heyman
reservation under åberopande av vad svenska arbetsgivareföreningen tidigare
yttrat i fråga om upprättande av arbetslöshetsförsäkring här i landet.

Beträffande rekommendationen ansåg delegationen ej att särskilda lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

stiftningsåtgärder för närvarande borde ifrågakomma. Dess bestämmelser
torde dock, i den mån så lämpligen läte sig göra, böra beaktas vid det
svenska systemets tillämpning och vidare utformning.

Departements- Förutom i de hänseenden delegationen angivit finnas mellan vår lagstiftchefen.
ning och konventionen vissa andra olikheter. Sålunda kan enligt förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor, därest bland en kassas medlemmar
arbetslösheten nått en särdeles stor omfattning eller kassans ekonomiska ställning
eljest blivit mindre god, beslut fattas örn att minska understödstiden
under den i konventionen såsom ett absolut minimum stadgade tiden
av 78 arbetsdagar per år. Vidare må enligt förordningen daghjälp minskas
i den mån medlem är lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd
av annan beskaffenhet än fattigvård, varjämte daghjälpen kan utgivas
in natura.

Då de skiljaktigheter som förefinnas mellan vår lagstiftning och konventionen
synas hindra dess ratificering samt ändringar i den förra året beslutade
lagstiftningen knappast kunna ifrågasättas redan nu, finner jag mig
icke för närvarande kunna förorda en ratificering av ifrågavarande konvention.

Vad beträffar rekommendationen torde dess bestämmelser, i den mån de*
samma icke redan vunnit tillämpning i vårt land, böra beaktas, då en reformering
av arbetslöshetsförsäkringen visar sig påkallad.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande angående omförmälda, av den
internationella arbetsorganisationens konferens vid dess adertonde
sammanträde i Genéve år 1934 antagna konventionsförslag
och rekommendation.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Förslag till konvention (nr 41) angående kvinnors nattarbete

(reviderad 1934).

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1934 till sitt adertonde sammanträde och

beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående kvinnors nattarbete, antagen av konferensen vid dess första
sammanträde, vilken fråga utgör den sjunde punkten på dagordningen
för sammanträdet,

samt ansett, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till internationell
konvention,

antager denna, den nittonde dagen i juni år ettusen niohundra trettiofyra
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (reviderad)
angående nattarbete (kvinnor) 1934»:

Artikel 1.

1. Såsom industriella företag skola med hänsyn till tillämpningen av
denna konvention särskilt anses:

a) Gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinnande av mineral.

b) Företag inom vilka varor tillverkas, förändras, rengöras, repareras,
utsmyckas, färdigställas eller beredas till försäljning eller inom vilka
råämnen omgestaltas, däri inbegripet skeppsbyggeri och företag för förstöring
av föremål, ävensom framställning, transformering och överförande
av drivkraft i allmänhet och av elektricitet.

c) Uppförande, ombyggnad, underhåll, reparation, förändring eller
rivning av alla slag av byggnader, järnvägar, spårvägar, hamnar, dockor,
vågbrytare, kanaler, anordningar för inre sjöfart, vägar, tunnlar, broar,
viadukter, kloaker, vattenavlopp, brunnar, telegraf- och telefonanläggningar,
elektriska anläggningar, gas- och vattenverk eller andra byggnadsarbeten
ävensom förberedelse- och grundläggningsarbeten för härovan
åsyftade arbeten.

2. Vederbörande myndighet i varje land skall fastställa gränsen mellan
industri å ena samt handel och jordbruk å andra sidan.

Artikel 2.

1. Vid tillämpning av denna konvention skall med beteckningen »natt»
förstås en tidrymd av minst elva på varandra följande timmar, vari skall
ingå tiden mellan klockan tio e. m. och klockan fem f. m.

2. I fall av exceptionella förhållanden, som beröra arbetarna i en viss
industri eller trakt, skall emellertid vederbörande myndighet äga att efter
hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, saken kan angå, besluta
att i fråga örn kvinnor, som sysselsättas i åsyftade industri eller trakt,
tidrymden mellan klockan elva e. m. och klockan sex f. m. skall kunna träda
i stället för tidrymden mellan klockan tio e. m. och klockan fem f. m.

3. I de länder där hittills inga av offentlig myndighet utfärdade bestämmelser
varit gällande angående kvinnors användande till nattarbete i
industriella företag, må tills vidare och under en tid av högst tre år beteck Bihang

tilt riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 84. 2282 24 2

''Kungl. May.ts proposition nr 84.

ningen »natt» av regeringen förklaras avse en period av endast tio timmar,
vari skall ingå tiden mellan klockan tio e. m. och klockan fem f. m.

Artikel 3.

Kvinnor, utan åtskillnad till ålder, få icke sysselsättas under natten inom
något industriellt företag, offentligt eller enskilt, eller inom någon gren av
sådant företag, med undantag likväl av företag, där endast medlemmar av
samma familj sysselsättas.

Artikel 4.

Artikel 3 äger icke tillämpning:

a) , i händelse av »force majeure», då inom ett företag inträffar avbrott
i driften, vilket varit omöjligt att förutse och icke är av periodisk karaktär; b)

i händelse arbetet avser råämnen eller under bearbetning varande
ämnen, som äro utsatta för snabb försämring och nattarbete är nödvändigt
för att rädda dessa ämnen från eljest oundviklig förlust.

Artikel 5.

I Indien och Siam må regeringen suspendera tillämpningen av artikel 3
i denna konvention med undantag för företag, som äro att anse såsom
fabriker enligt vederbörande lands lagstiftning. Meddelande om varje sådan
suspension skall lämnas till internationella arbetsbyrån.

Artikel 6.

I industriella företag, som äro underkastade inverkan av årstiderna, samt
i varje fall, där särskilda omständigheter lindan tagsvis kräva det, må den i
artikel 2 såsom natt angivna tidrymd inskränkas till tio timmar under sextio
dagar örn året.

Artikel 7.

I länder, där klimatet gör arbete under dagen särskilt ansträngande, må
den tidrymd, som skall anses såsom natt, vara kortare än vad föreskrivits
i ovanstående artiklar, för såvitt kompenserande vilotid beviljas under dagen.

Artikel 8.

Denna konvention äger icke tillämpning å kvinnor, som intaga med ansvar
förenade, ledande befattningar och i vanliga fall ej utföra manuellt arbete.

Artikel 9.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 10.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 11.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds general -

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

sekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 12.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft förrän
ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för
en ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
tioårsperiod.

Artikel 13.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 14.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 12 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 15.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention (nr 42) angående ersättning för yrkessjukdomar
(reviderad 1934).

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1934 till sitt adertonde sammanträde och

beslutit antaga vissa förslag till partiell revision av konventionen
angående ersättning för yrkessjukdomar, antagen av konferensen vid
dess sjunde sammanträde, vilken fråga utgör den femte punkten på
dagordningen för sammanträdet,

Kungl. Majus proposition nr 84.

samt ansett, att dessa förslag böra taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusen niohundra trettiofyra
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Konvention (reviderad)
angående yrkessjukdomar, 1934»:

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för
yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de
allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för
olycksfall i arbete.

2. Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella
lagstiftningen stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta
förbehåll skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den nationella
lagstiftningen av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande
sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin
lagstiftning örn ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar
och anpassningar, som kunna synas lämpliga.

Artikel 2.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att anse såsom yrkessjukdomar de sjukdomar och
förgiftningar, vilka framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna
ämnen, då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare, sysselsatta
i yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på motstående
plats i förteckningen, och då desamma härröra från arbete i ett företag, som
är underkastat förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning1.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden

Förgiftning genom bly, dess legeringar
eller föreningar jämte de
direkta följderna därav.

Förgiftning genom kvicksilver, dess
amalgamer eller föreningar jämte
de direkta följderna därav.

Handhavande av mineral, innehållande bly, därunder
inbegripet blyhaltig aska från zinkhyttor.

Smältning av gammal zink och bly i tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly eller blyhaltiga
legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elektriska ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer innehållande
bly.

Polering med tillhjälp av blyfilspån eller blyhaltig
tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning eller behandling
av täckande ämnen, kitt eller färgämnen,
innehållande blypigment.

Handhavande av kvicksilvermineral.

Tillverkning av kvicksilverföreningar.

Tillverkning av mätnings- eller laboratorieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning
av glödlampor.

Tillverkning av knallhattar och tändrör med knall
kvicksilver.

Kungl. Majus proposition nr 84.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden.

Mjältbrandssmitta.

Silikos.med eller utan lungtuberkulos,
för såvitt silikosen är en väsentlig
orsak till arbetsoförmågan eller
döden.

Förgiftning genom fosfor eller dess
föreningar jämte de direkta följderna
därav.

Förgiftning genom arsenik eller dess
föreningar jämte de direkta följderna
därav.

Förgiftning genom bensel eller dess
homologer eller deras nitro- eller
aminoderivater jämte de direkta
följderna därav.

Förgiftning genom lia! ogen derivater
av kolväten utav den alifatiska
serien.

Patologiska rubbningar, förorsakade
av:

a) radium eller andra radioaktiva

ämnen;

b) X-strålar.

Primär hudkräfta (epiteliom).

Arbete, som medför beröring med mjältbrandssmittade
djur.

Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet
hudar, klövar, bovar och born.

Lastning och lossning eller transport av varor.

Industrier eller förfaranden, som enligt den nationella
lagstiftningen medföra risk för silikos.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av fosfor eller dess
föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av arsenik eller dess
föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av bensol eller dess
homologer eller deras nitro- eller aminoderivater.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av sådana halogenderivater
av kolväten utav den alifatiska serien,
vilka angivas i den nationella lagstiftningen.

Alla förfaranden, som utsätta arbetaren för inverkan
av radium, radioaktiva ämnen eller Xstrålar.

Alla förfaranden, som innebära handhavande eller
användning av tjära, beck, jordbeck, mineraloljor
eller paraffin eller av föreningar, produkter
eller avfall av dessa ämnen.

Artikel 3.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 4.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekreteriatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 6.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
oell av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett
år efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör
bruk av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden
för. en ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
femårsperiod.

Artikel 7.

Artikel 8.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för så vitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 6 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för . de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 9.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Förslag till konvention (nr 43) angående arbetstiden i automatiska

fönsterglasbruk.

_ Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Geneve och där samlats den 4 juni 1934 till sitt adertonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående arbetstiden i automatiska
fönsterglasbruk, vilken fråga utgör den tredje punkten på dagordningen
för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugoförsta dagen i juni år ettusen niohundra trettiofyra
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Fönsterglasbrukskonventionen,
1934»:

Artikel 1.

1. Denna konvention äger tillämpning å personer, som i varandra avlösande
skift arbeta med nödvändigtvis kontinuerliga förrättningar i fönster -

Kungl. Majus proposition nr 84.

glasbruk, vilka med tillhjälp av automatiska maskiner framställa fönsterglas
eller annat glas med samma egenskaper och skiljande sig från fönsterglaset
allenast i avseende å tjocklek och övriga dimensioner

2. Såsom nödvändigtvis kontinuerlig är att anse varje förrättning, som
med hänsyn till den automatiska och kontinuerliga tillförseln av smält glas
och maskinernas gång nödvändigtvis måste utföras utan avbrott vid någon
tid på dagen eller natten eller i veckan.

Artikel 2.

1. De personer, å vilka denna konvention äger tillämpning, skola sysselsättas
enligt ett system, som innebär användande av minst fyra skiftlag.

2. Dessa personers arbetstid må icke i medeltal överskrida fyrtiotvå
timmar i veckan.

3. Nämnda medeltal skall beräknas med hänsyn till en tidrymd, som icke

överskrider fyra veckor. .

4. Varaktigheten av ett arbetsskift får icke överskrida åtta timmar.

5’ Varaktigheten av vilotiden mellan två skift för samma skiftlag må
icke understiga sexton timmar; denna tidslängd må dock, där så är nödigt,
förkortas vid tiden för den periodiska växlingen av skiftlagens timplan.

Artikel 3.

1. De i artikel 2 momenten 2, 3 och 4 föreskrivna begränsningarna kunna
överskridas och den i moment 5 stadgade viloperioden kan förkortas,_ men
endast i den mån så är nödvändigt till undvikande av allvarlig rubbning av
företagets normala drift:

a) i fall av inträffad eller hotande olyckshändelse, 1 fall trängande
arbete måste utföras å maskiner eller andra driftsinrättningar eller i fall
av »force majeure»,

b) för att möta oförutsedd frånvaro av en eller flera medlemmar av

ett skiftlag. . ...

2. Lämplig gottgörelse för de övertidstimmar, som utgjorts jämlikt denna
artikel, skall givas på sätt, som bestämmes av den nationella lagstiftningen
eller genom avtal mellan vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer.

Artikel 4.

För att underlätta en effektiv tillämpning av denna konvention bör varje

arbetsgivare: _ ... ...

a) medelst anslag, anbragta på i ögonen fallande sätt 1 anläggningen
eller på andra lämpliga ställen, eller på annat, av vederbörande myndighet
godkänt sätt tillkännagiva de tider, då arbetet för varje skiftlag
börjar och slutar;

b) sedan timplanen tillkännagivits ej förändra den utom pa sådant
sätt och med sådant meddelande, som vederbörande myndighet godkänt;

c) på sätt, vederbörande myndighet godkänt, i en liggare anteckna
alla övertidstimmar, som utgjorts enligt artikel 3, ävensom den därför
givna gottgörelsen.

Artikel 5.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 6.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 7.

Så. snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 8.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den_ i denna, artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 9.

Vid utgången av värjo tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 10.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 11.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj.ts -proposition nr 84.

Förslag till konvention (nr 44) om tillförsäkrande åt ofrivilligt
arbetslösa av ersättning eller understöd.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve oell där samlats den 4 juni 1934 till sitt adertonde sammanträde

samt beslutit antaga vissa förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och olika former av hjälp åt arbetslösa, vilken fråga utgör den andra
punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av ett förslag till
internationell konvention,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ettusen niohundra trettiofyra
efterföljande förslag till konvention, som skall benämnas »Arbetslöshetskonvention,
1934»:

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att upprätthålla ett system, som tillförsäkrar
personer, vilka äro ofrivilligt arbetslösa och å vilka denna konvention äger
tillämpning:

a) en »ersättning», d. v. s. en summa, som utbetalas på grund av avgifter,
erlagda med hänsyn till förmånstagarens sysselsättande under ett
obligatoriskt eller frivilligt system; eller

b) ett »understöd», d. v. s. en prestation, som icke är en _ersättning
och ej heller en tilldelning på grund av de allmänna anordningarna för
hjälp åt medellösa men som kan utgöra gottgörelse för användande till
hjälparbete, ordnat enligt de i artikel 9 angivna villkoren; eller

c) en kombination av ersättning och understöd.

2. Nämnda system kan, förutsatt att det tillförsäkrar alla personer, å
vilka denna konvention äger tillämpning, ersättning eller understöd enligt
första momentet, utgöra:

a) obligatorisk försäkring;

b) frivillig försäkring;

cj en kombination av obligatorisk och frivillig försäkring; eller

d) ett av ovannämnda system, kompletterat med ett hjälpsystem.

3. Det tillkommer den nationella lagstiftningen att angiva de förhållanden,
varunder de arbetslösa i förekommande fall skola övergå från ett ersättningssystem
till ett understödssystem.

Artikel 2.

1. Denna konvention äger tillämpning å alla personer, som vanligen äro
sysselsatta mot avlöning.

2. Värjo medlem äger likväl att i sin nationella lagstiftning stadga de
undantag, som den finner nödiga beträffande:

a) tjänstefolk;

b) hemarbetare;

c) arbetare, som äro stadigvarande anställda i regeringens, en lokal
myndighets eller ett allmännyttigt företags tjänst;

d) icke manuella arbetare, vilkas arbetsförtjänst av vederbörande myndighet
prövas nog hög att möjliggöra för dem att själva skydda sig mot
risken nv arbetslöshet;

Kungl. Majus proposition nr 84.

e) arbetare, vilkas sysselsättning har säsongkaraktär, för såvitt säsongens
varaktighet normalt understiger sex månader och vederbörande i
vanliga fall icke under den återstående delen av året lia annan sysselsättning,
som täckes av denna konvention;

f) unga arbetare, som ej ännu uppnått viss ålder;

g) arbetare, som överskridit viss ålder och åtnjuta avskeds- eller ålderdomspension; h)

personer, som allenast tillfälligt eller ersättningsvis användas till
arbete, som täckes av denna konvention;

i) medlemmar av arbetsgivarens familj;

j) exceptionella kategorier av arbetare, beträffande vilka särskilda
omständigheter göra det onödigt eller omöjligt att tillämpa denna konventions
bestämmelser.

3. Medlemmarna böra i sina årliga rapporter rörande tillämpningen av
denna konvention uppgiva de undantag, som de stadgat med stöd av nästföregående
moment.

4. Denna konvention äger icke tillämpning på sjömän, fiskare, som idka
havsfiske, eller jordbruksarbetare, sådana som dessa kategorier kunna komma
att definieras av den nationella lagstiftningen.

Artikel 3.

I fall av partiell arbetslöshet skall ersättning eller understöd tilldelas
sådana arbetslösa, vilkas sysselsättning minskats på ett sätt, som bestämmes
av den nationella lagstiftningen.

Artikel 4.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av, att
den sökande uppfyller följande villkor:

a) vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete;

b) vara inskriven vid en offentlig arbetsförmedlingsbyrå eller annan,
av vederbörande myndighet godkänd arbetsförmedlingsbyrå och, med
förbehåll för undantag och villkor, som kunna föreskrivas av den nationella
lagstiftningen, regelbundet besöka åsyftade byrå;

c) efterkomma alla övriga föreskrifter, som av den nationella lagstiftningen
kunna utfärdas till utrönande, örn han uppfyller villkoren för
erhållande av ersättning eller understöd.

Artikel 5.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av
andra villkor eller ogiltighetsgrunder och särskilt de, som angivas i artiklarna
6, 7, 8, 9, 10, 11 och 12. Andra villkor eller ogiltighetsgrunder än de, som
angivas i nämnda artiklar, böra meddelas i de av medlemmarna avgivna
årliga rapporterna angående tillämpningen av denna konvention.

Artikel 6.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av en
väntetid, innebärande:

a) erläggandet av ett visst antal avgifter under en bestämd tidrymd,
som föregår sökandet av ersättning eller arbetslöshetens början;

b) av denna konvention täckt sysselsättning under en bestämd tidrymd,
som föregår sökandet av ersättning eller understöd eller ock arbetslöshetens
början; eller

c) en kombination av ovan angivna alternativ.

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Artikel 7.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av en
karenstid, vars varaktighet och tillämpningsvillkor böra fastställas av den
nationella lagstiftningen.

Artikel 8.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av deltagande
i en kurs för yrkes- eller annan undervisning.

Artikel 9.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan göras beroende av mottagande
på villkor, som bestämmas av den nationella lagstiftningen, av sysselsättning
med hjälparbete, anordnat av offentlig myndighet.

Artikel 10.

Den sökande kan för skälig tidrymd frånkännas rätten till ersättning eller
understöd, örn han vägrar antaga lämplig sysselsättning. Såsom lämplig
skall dock icke anses:

a) sysselsättning, vars antagande skulle medföra vistelse i en trakt,
där det icke finnes tillgång på lämplig bostad;

b) sysselsättning, för vilken den erbjudna lönen är lägre eller övriga
anställningsvillkor sämre:

1) än vad den sökande skäligen kunnat förvänta med hänsyn till
de villkor, han i regel erhållit i sitt vanliga yrke och i den trakt,
där han i allmänhet varit sysselsatt, eller som han skulle erhållit,
örn han fortsatt att vara på sådant sätt sysselsatt (då fråga är örn
sysselsättning, erbjuden i det yrke och i den trakt, där den sökande
senast vanligen varit sysselsatt);

2) än den vid tidpunkten i fråga allmänt tillämpade nivån inom
det yrke och i den trakt, där sysselsättningen är erbjuden (i alla
övriga fall);

c) sysselsättning, som är ledig till följd av arbetsinställelse på grund
av arbetstvist;

d) sysselsättning, vars avvisande på annan grund än förut åsyftade
med hänsyn tagen till alla omständigheter, därunder inbegripen den
sökandes personliga belägenhet, icke kan anses oskäligt.

2. Den sökande kan för skälig tidrymd frånkännas rätten till ersättning
eller understöd:

a) örn han förlorat sin sysselsättning såsom direkt följd av arbetsinställelse
på grund av arbetstvist;

b) örn han förlorat sin sysselsättning till följd av eget felande eller
örn han lämnat den frivilligt utan tillfyllestgörande skäl;

c) örn han på bedrägligt sätt sökt erhålla ersättning eller understöd;

d) örn han icke för finnande av arbete ställer sig till efterrättelse de
anvisningar, som meddelats honom av en byrå för offentlig arbetsförmedling
eller annan vederbörande myndighet, eller om vederbörande
myndighet finner, att han avhållit sig från eller försummat att begagna
sig av skäligt tillfälle att erhålla lämplig sysselsättning.

3. Varje sökande, som, då han lämnat sin sysselsättning, på grund av
sitt arbetsavtal av arbetsgivaren mottagit en gottgörelse, som väsentligen
motsvarar hans förlust av arbetsförtjänst under en viss tidrymd, kan för
denna tidrymd frånkännas rätten till ersättning eller understöd. En av den
nationella lagstiftningen föreskriven avskedsersättning må likväl icke anses
såsom dylik gottgörelse.

Kungl. Majus proposition nr 84.

Artikel 11.

Rätten att uppbära ersättning eller understöd kan begränsas att gälla för
viss tidrymd, som dock i vanliga fall icke får understiga 156 och i intet
fall 78 arbetsdagar för år.

Artikel 12.

1. Utgivandet av ersättning skall icke vara beroende av den sökandes
behov.

2. Rätten att uppbära understöd kan göras beroende av ett konstaterande,
på sätt som bestämmes av den nationella lagstiftningen, av ett tillstånd av
behov för den sökande.

Artikel 13.

1. Ersättning bör betalas kontant, men tilläggsprestationer, avsedda att
underlätta den arbetslöses återförande till arbete, kunna utgivas in natura.

2. Understöd må utgivas in natura.

Artikel 14.

Domstolar eller andra behöriga myndigheter skola, i överensstämmelse
med den nationella lagstiftningen, upprättas för avgörande av frågor, som
väckas genom ansökningar örn ersättning eller understöd, gjorda av personer,
å vilka denna konvention äger tillämpning.

Artikel 15.

1- Den sökande kan frånkännas rätten till ersättning eller understöd för
varje tidrymd, varunder han är bosatt utomlands.

2. Ett särskilt system må upprättas för gränsbor, som ha sitt arbetsställe
inom ett land och sitt hemvist inom ett annat.

Artikel 16.

Utlänningar skola äga rätt till ersättningar och understöd under samma
villkor som landets egna medborgare. Yarje medlem äger likväl förvägra
medborgare hos medlem eller i stat, sorn icke är bunden av denna konvention,
likställighet med egna medborgare i fråga om utbetalningar från fonder,
till vilka den sökande icke bidragit.

Artikel 17.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 18.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 19.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Kungl. Majds proposition nr 84.

Artikel 20.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år
föi-flutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden fölen
ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna
artikel föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje
femårsperiod.

Artikel 21.

Vid utgången av varje tidrymd av fem år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 22.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder
i kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 23.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Rekommendation (ur 44) angående arbetslöshetsförsäkring och olika
former av hjälp åt arbetslösa.

Generalkonferensen av nationernas förbunds internationella arbetsorganisation,

vilken av styrelsen för internationella arbetsbyrån sammankallats till
Genéve och där samlats den 4 juni 1984 till sitt adertonde sammanträde
samt beslutit antaga vissa förslag angående arbetslöshetsförsäkring
och olika former av hjälp åt arbetslösa, vilken fråga utgör den andra
punkten på dagordningen för sammanträdet,

ävensom beslutit, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

antager denna, den tjugotredje dagen i juni år ettusen niohundra trettiofyra
efterföljande rekommendation:

Kungl. Majus proposition nr 84.

Konferensen,

som antagit ett förslag till konvention, vilken tillförsäkrar ofrivilligt
arbetslösa ersättning eller understöd;

och som anser, att detta konventionsförslag angiver de minimivillkor,
vilka varje försäkrings- eller hjälpsystem beträffande arbetslöshet måste uppfylla; och

som vidare anser det vara önskvärt att fastslå några allmänna principer,
vilka erfarenheten visat vara bäst ägnade att främja en tillfredsställande
organisation av arbetslöshetsförsäkring och hjälp åt arbetslösa;

hemställer till varje medlem att taga under övervägande följande principer
och regler:

1. I länder, där det icke finnes något system av obligatorisk försäkring
mot arbetslöshet, böra åtgärder vidtagas till införande snarast möjligt av
ett sådant system.

2. I länder, där ett system av obligatorisk eller frivillig försäkring mot
arbetslöshet är verksamt, bör ett kompletterande hjälpsystem upprättas till
förmån för personer, som uttömt sin rätt till ersättning samt i vissa fall
även för dem, som ännu icke förvärvat sådan rätt; detta system bör vila på
annan grund än de vanliga anordningarna för hjälp åt obemedlade.

3. Varje system, som innebär utgivande åt arbetslösa av ersättning eller
understöd, bör omfatta icke blott personer, som äro fullständigt arbetslösa,
utan även sådana, vilkas arbetslöshet är partiell.

4. a) Försäkrings- och hjälpsystemen beträffande arbetslöshet böra snarast
möjligt tillämpas på varje person, som sysselsättes enligt ett arbetsavtal,
ävensom på varje person, som sysselsättes enligt ett lärlingsavtal, föreskrivande
kontant betalning. I fall då undantag från denna regel synas
oundgängliga, böra de begränsas till ett strängt minimum.

b) Förmånstagarna under ifrågavarande system böra omfattas av försäkringen
eller tillgodonjuta hjälpen ända till den ålder, då de bliva
berättigade att uppbära ålderdomspension.

c) I fall svårigheter skulle möta tillämpningen av de allmänna reglerna
för arbetslöshetsförsäkring på en speciell grupp av arbetare, böra
särskilda anordningar vidtagas för att möjliggöra försäkring av dessa
arbetare. Dessa särskilda anordningar böra bl. a. syfta till att möjliggöra,
att man med erforderlig säkerhet skall kunna konstatera förekomsten
av arbetslöshet och anpassa ersättningen efter arbetarnas normala
arbetsförtjänst.

d) I möjligaste mån och särskilt då tillfredsställande kontrollåtgärder
kunna tillämpas, böra särskilda anordningar vidtagas för att i fall av

_ arbetslöshet bringa hjälp åt ekonomiskt svaga, självständiga arbetare.

5. Då det finnes lämpligt fastställa ett avlöningsmaximum till begränsning
av försäkringsplikten, böra ej på denna grund uteslutas andra arbetare
än sådana, som uppbära en avlöning, som är tillräckligt hög att sätta dem
i stånd att själva skydda sig mot risken för arbetslöshet. Det slutliga målet
är nämligen att under försäkringen inbegripa alla arbetare, manuella och
icke manuella, oavsett deras avlöning.

6. Den väntetid, som medgives i konventionsförslaget, bör ej överskrida
26 veckors användande i en sysselsättning, som täckes av det gällande systemet,
eller erläggandet av 26 veckoavgifter eller motsvarande värde under de tolv
månader, som föregå sökandet av ersättning, eller alternativt 52 veckors sådan
sysselsättning eller erläggandet av 52 veckoavgifter eller motsvarande
värde under de tjugofyra månader, som föregå sökandet av ersättning.

7. Den tidrymd, varunder ersättning enligt den nationella lagstiftningen
skall utgivas, bör vara så lång, som systemets soliditet medgiver, och varje

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 31

ansträngning bör göras att utgiva understöd, så länge sökanden har behov
därav.

8. Med förbehåll för vad som rörande partiellt arbetslösa föreskrives i
konventionsförslagets artiklar 3 och 7 samt i denna rekommendations moment
3, bör den karenstid, som konventionsförslaget medgiver, icke överskrida
åtta dagar för varje arbetslöshetsperiod.

9. Då det gäller att avgöra, huruvida en åt en sökande erbjuden sysselsättinom
annat yrke, än det han förut utövat, utgör eu »lämplig sysselsättning»,
vars avvisande kan för honom medföra av konventionen medgiven diskvalificering,
böra beaktas vederbörandes tjänstetid inom föregående sysselsättning,
hans utsikter att där åter finna arbete, hans yrkesutbildning och hans
lämplighet för det föreslagna arbetet.

10. Frånkännande av rätten till ersättning eller understöd i fall av förlust
av sysselsättning till följd av arbetsinställelse på grund av arbetstvist
bör icke tillämpas i andra fall, än där sökanden är direkt intresserad i
tvisten, och bör denna verkan alltid upphöra, när arbetsinställelsen upphör.

11. a) Skyldighet att deltaga i en kurs för yrkes- eller annan undervisning,
av vars fullgörande konventionen medgiver att rätten till ersättning
eller understöd göres beroende, bör icke åläggas i andra fall, än
då den arbetslöse därav bör kunna draga fördel i fysiskt eller psykiskt
avseende eller med hänsyn till sin yrkes- eller allmänna duglighet.

b) Då skyldighet ålägges arbetslös att antaga sysselsättning med hjälparbete,
böra beaktas den arbetslöses ålder, hälsotillstånd och förut utövade
yrke ävensom hans lämplighet för arbetet i fråga.

c) Såsom hjälparbeten må endast anses arbeten av exceptionell och
övergående natur, vilka anordnas av offentlig myndighet med anlitande
av medel, som särskilt anslagits till understöd åt arbetslösa.

12. En del av de medel, som anslagits till arbetslöshetsunderstöd, bör
kunna användas till att underlätta de arbetslösas återförande i arbete, t. ex.
genom yrkes- eller annan undervisning eller bestridande av kostnaderna för
transport av arbetslösa, som finna sysselsättning i annan trakt, än där de
äro bosatta.

13. Försäkringskassornas finansiella ställning bör periodiskt undersökas
av vederbörande myndighet till säkerställande såvitt möjligt av deras soliditet
och jämvikten mellan deras utgifter och inkomster. Systemets finansiella
organisation bör såvitt möjligt vara sådan, att systemet är i stånd att uthärda
övergående växlingar i sysselsättningens omfattning utan förändring
av systemets tillämpningsvillkor.

14. En krisfond bör upprättas till säkerställande under tider av särskilt
svår arbetslöshet av utgivandet av de ersättningar eller understöd, som föreskrivas
oi den nationella lagstiftningen.

15. Åtgärder böra vidtagas för att bereda representanter för avgiftsbetalarna
delaktighet i försäkringssystemens förvaltning.

16. Lika behandling bör i förekommande fall tillämpas icke blott beträffande
medborgare i medlemsstater, bundna av konventionen, utan jämväl i
avseende å medborgare i medlemsstater eller andra stater, som utan att
ha ratificerat konventionen, effektivt tillämpa dess bestämmelser.

17. Staterna böra genom ömsesidiga överenskommelser med sina grannstater
reglera de villkor, under vilka ersättningar och understöd skola utgivas
till sådana arbetslösa i gränstrakter, som ha sitt hemvist inom ett land
och sitt arbetsställe inom ett annat.