Kungl. Majus proposition nr 83.

Nr 83.

Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens
yttrande över förslag till förordning med vissa bestämmelser
om arbetsförmedling m. m.; given Stockholms
slott den 8 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, inhämta riksdagens yttrande
över härvid fogade förslag till förordning med vissa bestämmelser
örn arbetsförmedling ävensom beträffande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens år 1933 antaget förslag till konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83.

174 85 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Förslag

till

Förordning

med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å all slags arbetsförmedling som bedrives
av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå
och som icke sker genom utgivande av skrift, varå tryckfrihets*
förordningen är tillämplig.

2§-

Arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte.

Till någon eljest bedriva arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare
eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift, periodiskt
bidrag eller annan ersättning, skall tillstånd sökas hos socialstyrelsen.

Avser verksamheten förmedling av anställning utom riket eller av anställning
här i riket åt utlänning som vistas utom riket, må tillstånd beviljas
allenast för de fall och på de villkor Konungen efter överenskommelse med
främmande stat bestämmer.

Tillstånd må icke beviljas enskild person eller avse arbetsförmedling för
sjömän. Ej heller må tillstånd beviljas, därest verksamheten icke befinnes
önskvärd eller ej kan förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt.

3§-

Vid meddelande av tillstånd skall angivas den ersättning för förmedlingen,
som högst må uppbäras, samt de övriga villkor och bestämmelser för verksamheten,
som prövas erforderliga.

Ersättningen må i intet fall så bestämmas, att densamma kan förväntas
överstiga de nödiga utgifterna för förmedlingen.

4§-

När anledning därtill förekommer må socialstyrelsen återkalla tillstånd
ävensom meddela ändrade villkor eller bestämmelser för verksamheten.

5 §■

Envar som bedriver arbetsförmedling utan att från arbetsgivare eller arbetssökande
uppbära ersättning är skyldig att, i enlighet med de föreskrifter
socialstyrelsen utfärdar, inom tre månader från det verksamheten tagit sim
början göra anmälan därom till socialstyrelsen.

6§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna förordning och i anledning av densamma
meddelade föreskrifter utövas av socialstyrelsen.

Kungl. Majus proposition nr 83.

7 §•

Envar som bedriver arbetsförmedling åligger

att över verksamheten föra de anteckningar som socialstyrelsen må föreskriva; att

hålla dessa anteckningar och andra handlingar angående verksamheten
tillgängliga för socialstyrelsen eller för den som av styrelsen bemyndigats
granska desamma; samt

att enligt av socialstyrelsen utfärdade föreskrifter meddela styrelsen de
uppgifter rörande verksamheten som styrelsen kan finna erforderliga för tillsynens
utövande och för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten
inom riket.

8 §•

Bedriver någon utan tillstånd arbetsförmedling mot ersättning, eller bryter
någon mot villkor eller bestämmelse som meddelats enligt 3 eller 4 §, eller
underlåter någon att fullgöra honom enligt 7 § åliggande skyldighet, straffes
med dagsböter.

Den som under tid då han är ställd under tilltal för förseelse som i första
stycket sägs fortsätter samma förseelse skall, när han därtill varder förvunnen,
för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas till det ansvar
som är bestämt för sådan förseelse.

Försummar någon att göra anmälan enligt 5 §, dömes till böter från och
med fem till och med trehundra kronor.

9§.

Förseelse som avses i denna förordning åtalas av allmän åklagare vid
polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

Böter som ådömas enligt denna förordning tillfalla kronan. Saknas tillgång
till deras gäldande förvandlas de enligt allmän strafflag.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163)
angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, därvid skall
iakttagas

att säkerhet som i § 4 kungörelsen sägs ej må återlämnas förrän länsstyrelsen,
efter samråd med socialstyrelsen, finner säkerheten ej vara behövlig;

att vad i §§ 6, 7 och 8 samt § 9 första, andra och tredje styckena kungörelsen
stadgas fortfarande skall gälla beträffande förhållande som uppkommit
under kungörelsens giltighetstid; samt

att kungörelsens bestämmelser fortfarande skola tillämpas å förseelse som
begåtts under kungörelsens giltighetstid ävensom å därefter begången förseelse
mot stadgande i §§ 6, 8 och 9 kungörelsen i den mån desamma förlänats
fortsatt giltighet.

Den som vid denna förordnings ikraftträdande i behörig ordning bedriver

Kungl. Majus proposition nr 83.

arbetsförmedling, för vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres
ersättning, och som före den 1 februari 1936 söker tillstånd till dylik verksamhet,
må, i den mån förmedlingen icke avser anställning utom riket eller
anställning här i riket åt utlänning som vistas utom riket, utan hinder av
stadgandena i 2 §, fortfarande bedriva verksamheten till dess ansökan blivit
prövad.

Enskild person eller annan, som vid förordningens ikraftträdande i behörig
ordning bedriver arbetsförmedling i förvärvssyfte, må av socialstyrelsen
erhålla tillstånd att fortsätta verksamheten till och med den 31 december
1939. För tiden därefter äger styrelsen bevilja förlängning av tillstånd som
nu sagts, dock för högst ett år i sänder och icke längre än till den 1 januari
1950 samt allenast beträffande yrkesgrupper som Konungen bestämt.
Innan sådan förlängning av socialstyrelsen beviljas, skall åt arbetsgivaroch
arbetarorganisationer inom den eller de yrkesgrupper förmedlingen avser
beredas tillfälle att yttra sig. Det ankommer på styrelsen att bestämma
skälig ersättning för förmedling, varom i detta stycke är fråga. I övrigt
skola förordningens bestämmelser i tillämpliga delar gälla å densamma.

Den i 5 § stadgade anmälningsskyldigheten skall av den som vid förordningens
ikraftträdande bedriver arbetsförmedling fullgöras inom tre månader
från nämnda tid.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kr onp finsen-Regent en i statsrådet
å Stockholms slott den 8 felmari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Utredning har sedan någon tid pågått rörande upptagande i svensk lagstiftning
av bestämmelser motsvarande ett å den internationella arbetsorganisationens
konferens i Genéve år 1933 antaget förslag till konvention angående
avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer. Jag anhåller nu få anmäla
detta ärende.

Inledning.

Gällande bestämmelser.

De här i landet gällande författningsbestämmelserna örn arbetsförmedling
återfinnas i kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer
för anskaffande av arbetsanställning, kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233)
med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköter
skeby råer, ändrad genom kungörelsen den 23 januari 1922 (nr 49), samt
lagen den 15 juni 1934 (nr 267) örn offentlig arbetsförmedling.

Enligt förstnämnda kungörelse erfordras tillstånd, örn någon yrkesmässigt
vill utöva verksamhet såsom kommissionär för att åt tjänare eller andra
anskaffa anställning. Tillståndet sökes hos länsstyrelsen i det län, varest
verksamheten skall utövas. I ansökningen skall lämnas uppgift bland annat
örn de avgifter, som skola erläggas av den, vilken anlitar kommissionären.
Örn behov av verksamheten föreligger samt sökanden finnes lämplig för dess
bedrivande, må det sökta tillståndet beviljas. Tillståndet lämnas allenast
tills vidare och kan av länsstyrelsen återkallas, när omständigheterna därtill
föranleda. Vill kommissionär göra ändring beträffande de avgifter, som skola
erläggas av den, vilken anlitar kommissionären, skall han göra anmälan
därom till länsstyrelsen. Kommissionär är skyldig att i viss ordning till
polismyndighet lämna uppgifter angående sin verksamhet. Uppgifterna in
sändas därefter av polismyndigheten till socialstyrelsen. Kungörelsen upptager
därjämte åtskilliga bestämmelser rörande förmedling av anställning å
utrikes ort. — Sedan genom beslut den 12 september 1921 för Sveriges del
ratificerats det av internationella arbetskonferensen år 1920 antagna förslaget
till konvention angående arbetsförmedling för sjömän, enligt vilket

Kungl. Majus proposition nr S3.

varje medlem, som ratificerar konventionen, förbinder sig att vidtaga alla
erforderliga åtgärder för att snarast möjligt avskaffa den i förvärvssyfte bedrivna
arbetsförmedlingen för sjömän, har Kungl. Majit i cirkulärbrev den
31 mars 1922 anbefallt samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd
att yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av
arbetsanställning åt sjömän.

Enligt kungörelsen med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
och sjuksköterskebyråer må förening, vilken har till ändamål att
förmedla anställning åt sjuksköterskor och för denna verksamhet upprättat
särskild byrå, kunna erhålla statens godkännande, därest, bland annat, byråns
verksamhet icke tillför föreningen eller dess medlemmar någon vinst utöver
vad som åtgår till täckande av kostnaderna för byråns förvaltning och till
bildande av en i förhållande till byråverksamhetens omfattning skälig reservfond.
Beslut örn godkännande meddelas av medicinalstyrelsen. Förening,
som för av densamma anordnad sjuksköterskebyrå erhållit statens godkännande,
är pliktig att mot avgift, som efter förslag av föreningen fastställes
av medicinalstyrelsen, genom byrån förmedla anställning i sjukvårdsarbete
åt sjuksköterskor, vilka fullständigt genomgått godkänd sjuksköterskeskola.
För andra sjuksköterskor må icke utan särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen
anställning förmedlas genom godkänd sjuksköterskebyrå. Dylik byrå
åligger att till medicinalstyrelsen och socialstyrelsen lämna vissa uppgifter
örn sin verksamhet. Högsta tillsyn över godkända sjuksköterskebyråer utövas
av medicinalstyrelsen.

I lagen om offentlig arbetsförmedling stadgas, bland annat, att dylik förmedling
skall vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad,
som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting
och stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser
förlagda avdelningskontor eller ombud. Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet
avser förmedling av alla slag av arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt;
dock att, örn anstalt efter anmodan genom annonsering eller annorledes
vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför må uttagas av den, som begärt
åtgärdens vidtagande. Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren
erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket
han bäst lämpar sig. Tillsyn över förmedlingen utövas av socialstyrelsen,
till vilken myndighet anstalterna skola insända äskade handlingar och uppgifter
rörande verksamheten.

Genom de nu nämnda författningarna är emellertid icke all inom riket
förekommande arbetsförmedling reglerad. Sålunda saknas generella bestämmelser
rörande den icke yrkesmässiga förmedlingen, varjämte kungörelsen
angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning icke ansetts
tillämplig å all yrkesmässig förmedling, till exempel icke å företag, som förmedla
engagemang eller uppträdanden åt musikidkare, sceniska artister och
dylika konstutövare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Tidigare behandling av frågan.

Efter utfärdandet av 1916 års kungörelse uppkom vid flera tillfällen fråga
om ytterligare reglering av den yrkesmässiga förmedlingsverksamheten. Sålunda
anbefallde Kungl. Maj:t den 6 oktober 1916 socialstyrelsen att avgiva
utlåtande över en av Överståthållarämbetet ingiven framställning örn fastställande
av normaltaxor för den privata arbetsförmedlingen. Med hänsyn
bland annat till penningvärdets starka fluktuationer under de följande åren
ansåg styrelsen, att frågan för det dåvarande ej kunde bringas till en nöjaktig
lösning, varför med avgivandet av utlåtande tills vidare fick anstå.

Vid 1921 års riksdag yrkade herr Dahlén i motion (nr 243) inom andra
kammaren, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket sätt en omarbetning
av gällande bestämmelser örn den privata arbetsförmedlingen kunde ske för
förhindrande av ekonomisk utsugning av de arbetssökande samt för motarbetande
av andra konstaterade osunda företeelser på detta område, samt
att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. Yid utredningen borde övervägas bland annat frågan
örn minskande av den privata förmedlingens omfattning, om åstadkommande
av lagstadgad taxa samt örn kontroll över de privata förmedlingsanstalternas
bokföring och skötsel. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott fann i utlåtande
(nr 12) motionärens förslag till undanröjande av de inom den privata
arbetsförmedlingen rådande missförhållandena beaktansvärda. Då emellertid,
såsom framginge av ett av socialstyrelsen över motionen avgivet yttrande,
den väckta frågan åtminstone till sin huvudsakligaste del redan vore
under behandling inom styrelsen, hemställde utskottet att motionen icke
måtte till någon kammarens åtgärd föranleda men uttalade som önskvärt,
att den av Kungl. Maj:t den 6 oktober 1916 anbefallda utredningen måtte
snarast möjligt bringas till fullbordan och att vid densamma, utom frågan
örn lagstadgad taxa, även övriga av motionären framhållna synpunkter måtte
komma under övervägande. Andra kammaren biföll utskottets hemställan.

Innan ännu socialstyrelsen fullgjort sitt förut omnämnda uppdrag, anmodades
styrelsen jämväl att avgiva utlåtande i två med uppdraget sammanhängande
frågor. Sålunda anbefallde Kungl. Majit den 19 september 1924
styrelsen att avgiva förslag till bestämmelser i syfte att meddelande av tillstånd
att bedriva yrkesmässig kommissionärsverksamhet måtte i vederbörlig
mån begränsas. I skrivelse den 10 november 1925 anmodade vidare
chefen för socialdepartementet styrelsen att inkomma med utredning och
förslag till enhetlig behandling av ärenden örn tillstånd att utöva verksamhet
som kommissionär för anskaffande av arbetsanställning. Ilen 18 december
1926 avgav socialstyrelsen utlåtande och förslag med anledning av samtliga
dessa uppdrag. .Förslaget innebar i huvudsak, att handläggningen av
ärenden rörande kommissionärsrättigheter borde förläggas till en central
myndighet, förslagsvis socialstyrelsen. Genom en sådan anordning skulle

Kungl. Majda proposition nr 83.

öppnas möjlighet att efter enhetliga linjer anpassa kommissionärernas antal
å skilda orter. I denna väg skulle jämväl kunna åstadkommas en reglering
av de tillämpade förmedlingstaxoma och en viss begränsning av den yrkesmässiga
förmedlingsverksamheten. Över styrelsens förslag inhämtades utlåtanden
från länsstyrelserna och medicinalstyrelsen. De inkomna utlåtandena
blevo sedermera från socialdepartementet under hand överlämnade till
socialstyrelsen för utarbetande av förslag till ny författning i ämnet. Frågan
örn en reglering av den avgiftskrävande arbetsförmedlingsverksamheten blev
emellertid föremål för internationella överväganden, och i avbidan på resultatet
av dessa har styrelsens uppdrag icke slutförts.

I en vid 1928 års riksdag av herr Lovén inom andra kammaren väckt
motion (nr 307) yrkades, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla
örn sådan ändring eller komplettering av kungörelsen den 5 maj 1916,
att impressarieverksamhet även inrymdes under kungörelsen. I utlåtande
(nr 8) över motionen hemställde andra kammarens fjärde tillfälliga utskott
örn skrivelse till Kungl. Majit med anhållan, att Kungl. Majit ville taga
under övervägande huruvida en ändring av kungörelsen vore av behovet
påkallad i syfte att däri inrymma jämväl yrkesmässigt bedriven platsförmedling
för musiker och med dem jämställda yrkesutövare. Första kammarens
andra tillfälliga utskott instämde i sitt utlåtande nr 12 i vad andra kammarens
utskott yttrat, dock med betonande av att impressarieverksamhet i
egentlig mening icke inneslötes i skrivelseförslaget. Utskottens hemställan
bifölls av riksdagen (skrivelse nr 374).

Vid samma riksdag yrkade herrar Holmström och Carlsson i Stockholm
i motion (nr 317) inom andra kammaren, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla örn vidtagande av erforderliga åtgärder i syfte att den
enskilda affärsmässiga platsförmedlingsverksamheten skyndsammast måtte
kunna avskaffas. I sitt utlåtande (nr 9) i anledning av denna motion ansåg andra
kammarens fjärde tillfälliga utskott principiellt riktigt, att det enskilda förvärvsbegäret
i möjligaste mån avkopplades från arbetsförmedlingsverksamheten.
Då emellertid den offentliga arbetsförmedlingen ännu ej vore rustad
att på alla områden tillfredsställande tillgodose förmedlingsbehovet, hemställde
utskottet örn avslag å motionen. Reservation avgavs av tre utav utskottets
ledamöter, vilka ansågo, att motionen bort tillstyrkas. Utskottets
hemställan bifölls av kammaren.

Därjämte har Kungl. Majit den 15 maj 1931, i anledning av riksdagens
skrivelse den 20 mars 1931 nr 5 A, anbefallt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
att gemensamt verkställa undersökning, i vad mån platsanskaffning
för kvinnlig sjukvårdspersonal kunde äga rum medelst anlitande av den
offentliga arbetsförmedlingen, ävensom att efter verkställd utredning inkomma
med det yttrande i ämnet, vartill styrelserna kunde finna omständigheterna
föranleda. Uppdraget har ännu icke fullgjorts. Dock har medicinalstyrelsen
för sin del den 4 maj 1933 framlagt förslag bland annat till ändrad
kungörelse örn förmedling av arbete åt sjuksköterskor (statens off. utredn.
1934: 9), som väsentligen ansluter sig till nuvarande ordning.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Ytterligare är att omnämna, att vid 1932 års riksdag frn Nordgren med
andra kammarens tillstånd den 5 februari interpellerade dåvarande chefen
för socialdepartementet, statsrådet Larsson, örn vilka åtgärder vore att förvänta
från Kungl. Maj:ts sida för att söka råda bot på de missförhållanden,
som vore konstaterade inom den privata platsförmedlingens område, samt
örn man kunde räkna med att de åtgärder, som eventuellt vore påtänkta,
skulle komma till stånd under den närmaste tiden. I sitt den 31 maj avgivna
svar på interpellationen framhöll socialministern, att två omständigheter
bidragit till att spörsmålet örn den enskilda platsförmedlingen ej
bringats till en positiv lösning, nämligen att detta spörsmål dels ägde samband
med den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation, vilken
i sin tur nära sammanhängde med den då ännu på sin lösning bidande
frågan örn arbetslöshetsförsäkring, dels ock upptagits till diskussion av internationella
arbetsorganisationen.

Hedan före den nu ifrågavarande konventionen angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer ha statsmakterna tagit ställning till vissa av internationella
arbet skonferensen tidigare antagna konventionsförslag och rekommendationer
berörande arbetsförmedlingen. Sålunda anhöll Kungl. Maj:t genom proposition
nr 361 till 1921 års riksdag örn riksdagens yttrande angående vissa
beslut, som fattats vid den internationella arbetskonferensens sammanträden
i Washington år 1919 och i Genua år 1920. Yid sammanträdet 1919 antogs
ett förslag till konvention angående arbetslösheten, vars 2 § stadgade, att
varje medlem, som ratificerade konventionen, borde upprätta ett system av
avgiftsfria offentliga arbetsförmedlingsanstalter ställda under kontroll av en
central myndighet. Vidare föreskrevs i nämnda paragraf bland annat, att
där både offentliga och enskilda avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter funnes,
åtgärder skulle vidtagas för att samordna deras verksamhet enligt en hela
landet omfattande plan. Vid samma konferens framlades en rekommendation
angående arbetslösheten, vari i första punkten hemställdes, att varje
medlem av internationella arbetsorganisationen måtte vidtaga åtgärder för
att förbjuda inrättandet av sådana arbetsförmedlingsanstalter, som toge betalning
eller eljest bedreve sin verksamhet såsom affär. Beträffande redan
befintliga anstalter av nu nämnd beskaffenhet hemställdes, att deras verksamhet
måtte göras beroende av tillstånd, som meddelades av regeringen,
och att alla till buds stående åtgärder måtte vidtagas för att snarast möjligt
avskaffa dylika anstalter. 1921 års riksdag hade vidare att taga ställning
till Genuakonferensens förslag till konvention angående arbetsförmedling
för sjömän. I denna konvention stadgades förbud mot arbetsförmedling för
sjömän i förvärvssyfte. I intet fall finge anskaffande av anställning åt sjömän
föranleda utbetalande från dessas sida av något slag av gottgörelse,
direkt eller indirekt, åt någon enskild person, bolag eller annat företag.

Såsom bilaga till nämnda proposition förelågo framställningar från Sveriges
delegation för det internationella socialpolitiska samarbetet, i vilka framställningar
delegationen yttrade sig rörande de olika konferensbesluten. Beträffande
förslaget till konvention angående arbetslösheten fann delegationen

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

att detsamma kunde biträdas av Sverige. I fråga örn rekommendationen
angående arbetslösheten förklarade sig delegationen anse, att den affärsmässiga
arbetsförmedlingsverksamheten i Sverige i stort sett vore stadd på
avskrivning, detta till följd av de restriktiva bestämmelserna beträffande den
affärsmässiga platsförmedlingen i förening med den överlägsenhet över de
privata kommissionskontoren, som den offentliga arbetsförmedlingen på det
hela taget visat. Rekommendationen syntes därför ej böra giva anledning
till några särskilda åtgärder. Vidkommande förslaget till konvention angående
arbetsförmedling för sjömän förordade delegationen detsammas antagande,
särskilt som åtgärder redan vidtagits för inrättande av offentlig
sjömansförmedling i landet.

Kungl. Majit anslöt sig i propositionen till delegationens ståndpunkt, mot
vilken jämväl riksdagen i skrivelse nr 343 förklarade sig icke hava något att
erinra.

Förslaget till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Såsom ovan nämnts har ett förslag till konvention angående avgiftskriivande
arbetsförmedlingsbyråer antagits vid 1933 års konferens i Genéve.

I konventionsförslaget, som icke äger tillämpning å arbetsförmedling för
sjömän, skiljes mellan avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte,
sådana förmedlingsbyråer utan vinstsyfte samt utövare av arbetsförmedling
utan ersättning därför. Den förstnämnda kategorien omfattar enskilda
personer, sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,
vilka tjäna såsom mellanhand för anskaffande av anställning åt
arbetare eller av arbetare åt arbetsgivare i syfte att direkt eller indirekt
från någondera erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; dock avses
ej här tidningar eller andra publikationer, såvitt de ej uteslutande eller
huvudsakligen lia till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare.
Såsom avgiftskrävande arbetsförmedling utan vinstsyfte definieras
arbetsförmedlingstjänst, som upprättats av sammanslutningar, institutioner,
byråer eller andra organisationer, vilka, utan att eftersträva materiell fördel,
för förmedlingen av arbetsgivaren eller arbetaren uppbära inträdesavgift,
periodiskt bidrag eller annan ersättning (art. 1).

Inom tre år från konventionens ikraftträdande för vederbörande medlemsstat
skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte vara avskaffade.
Under denna tid må nya sådana byråer icke upprättas, och skola
redan befintliga byråer stå under uppsikt av vederbörande myndighet samt
endast äga uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av myndigheten
godkänd taxa (art. 2). Vissa avvikelser härifrån må undantagsvis
medgivas av vederbörande myndighet, men endast efter hörande av de arbetsgivar-
och arbetarorganisationer, som frågan kan angå. Avvikelserna må
endast avse redan befintliga byråer, vilka förmedla arbete åt sådana kategorier
av arbetare, som äro noggrant angivna i den nationella lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen äger rum under särskilda förhållanden
av natur att göra avvikelsen berättigad. Byrå, för vilken avvikelser
medgivits, skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet och innehava
ett för år meddelat tillstånd, som dock ej får utsträckas över tio år,
må uppbära avgifter och ersättning för kostnader allenast enligt en av myndigheten
godkänd taxa samt får icke skaffa anställning åt arbetare utomlands
eller därifrån rekrytera arbetare, med mindre tillståndet berättigar
därtill och verksamheten bedrives enligt en mellan länderna träffad överenskommelse
(art. 3).

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte skola innehava
tillstånd av vederbörande myndighet och stå under uppsikt av denna. De
må icke uppbära ersättning överstigande taxa, vilken skall fastställas av
myndigheten med noggrann hänsyn till havda kostnader. De må ej heller
skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera arbetare,
med mindre tillståndet berättigar därtill och verksamheten bedrives enligt
en mellan länderna träffad överenskommelse (art. 4).

Envar, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet, även örn
det sker utan ersättning, är skyldig göra anmälan därom till vederbörande
myndighet (art. 5).

Överträdelser av de i enlighet med konvention sförslaget meddelade bestämmelser
skola straffas, i fall av behov med indragning av meddelat tillstånd
till arbetsförmedling (art. 6).

Översättning av originaltexten till konventionsförslaget torde få såsom
bilaga (A) fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Över konventionsförslaget avgavs utlåtande av delegationen för det internationella
socialpolitiska samarbetet, som för utredning i ärendet inhämtat
yttrande från socialstyrelsen. Därjämte inkom Sveriges hotell- och restaurangpersonals
förbund med en framställning i ämnet.

I sitt yttrande uttalade sig socialstyrelsen i princip såväl för avskaffande
av den affärsmässigt bedrivna arbetsförmedlingen som för statlig kontroll å
annan privat arbetsförmedling. Beträffande konventionsförslagets särskilda
bestämmelser framhöll styrelsen, att även örn konventionen erhållit en väl
stel och rigorös avfattning, varigenom tillämpningen säkerligen bomme att i
det praktiska livets skiftande förhållanden medföra större eller mindre svårigheter,
synpunkter kunde anföras som med avgörande styrka syntes styrelsen
tala för åtgärder i den genom konventionen avsedda riktningen. Särskilt
tvenne skäl vägde därvid tungt. Det ena vore av företrädesvis humanitär
natur, nämligen att den arbetssökande alltid skulle äga tillfälle att utan
kostnader orientera sig på arbetsmarknaden i syfte att genom arbete vinna
sitt uppehälle. Det andra vore av allmänt arbetsmarknadspolitisk innebörd,
nämligen önskemålet att genom samlande såvitt möjligt av utbud och efterfrågan
på arbetsmarknaden i en punkt, den offentliga arbetsförmedlingen,
ernå en planmässighet på området, vilken måste vara gagnelig för såväl den
allmänna arbetsmarknadspolitiken som näringslivet och de arbetssökande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Pa grund av dessa skäl hade styrelsen ansett sig böra tillstyrka biträdande
från svensk sida av konventionen.

Delegationen för det internationella socialpolitislca samarbetet tillstyrkte på i
stort sett samma grunder som socialstyrelsen anslutning för Sveriges del
till konventionen.

I proposition (nr 138) till 1934 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens
yttrande rörande konventionsförslaget. I det vid propositionen fogade
statsrådsprotokollet anförde statsministern i egenskap av tillförordnad chef
för socialdepartementet, att de principer, på vilka konventionsförslaget
byggde, syntes, såvitt då kunde bedömas, ägnade att i huvudsak läggas till
grund för en lagstiftning i ämnet i Sverige. Med hänsyn till det förberedande
skick, vari spörsmålet örn genomförandet av en dylik lag befunne sig,
förordades emellertid, att med prövningen av ratificeringsfrågan tillsvidare
finge anstå.

I skrivelse den 8 juni 1934 (nr 352) anmälde riksdagen att riksdagen för
sin del biträdde uppfattningen, att för det dåvarande konventionsförslaget
icke borde ratificeras.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning.

Den 29 december 1933 uppdrog Kungl. Majit åt socialstyrelsen att inkomma
med utredning och förslag rörande de författningsbestämmelser, som
kunde bliva erforderliga, därest Sverige anslöte sig till konventionen.

Till fullgörande av detta uppdrag avlämnade socialstyrelsen den 5 februari
1934 förslag till lag angående arbetsförmedling, som bedrives av annan än organ
för den offentliga arbetsförmedlingen samt förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen
jämte motiv.

Förslaget till lag angående arbetsförmedling avser en reglering av all
arbetsförmedling utom den offentliga och den som bedrives genom utgivande
av sådan tryckt skrift, som utgives väsentligen i annat syfte än att åvägabringa
arbetsförmedling. Förslaget innebär i huvudsak, att förmedling mot
ersättning ej må bedrivas utan tillstånd av socialstyrelsen, som därvid har att
fastställa sådan förmedlingstaxa att vinst å verksamheten ej kan uppkomma,
varigenom arbetsförmedling i vinstsyfte förhindras, samt att ålägga utövare
av förmedlingsverksamhet skyldighet att göra anmälan örn och lämna uppgifter
rörande verksamheten. Vissa övergångsbestämmelser föreslås till förmån
för dem, som vid lagens ikraftträdande bedriva arbetsförmedling.

Förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen innebär att till § 1 mom. 1
fogas ett stadgande, enligt vilket den som utgiver tryckt skrift väsentligen
i syfte att åvägabringa arbetsförmedling eller som eljest utövar arbetsförmedling
genom meddelande i dylik skrift, skall vara underkastad tillämpning
av lagen angående arbetsförmedling som bedrives av annan än organ
för den offentliga arbetsförmedlingen.

Dagförslagen torde få såsom särskild bilaga (B) fogas till statsrådsproto -

Kungl. Majus proposition nr 83. 13

kollet i detta ärende, oell hänvisar jag rörande deras närmare innehåll till
denna bilaga.

Över förslagen hava yttranden avgivits av Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser jämte några dem underordnade myndigheter, de offentliga
arbetsförmedlingsanstalterna, 71 kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning,
medicinalstyrelsen, stiftelsen Röda Kors-hemmet, Uppsala sjukskö
terskehem, södra Sveriges sjuksköterskehem, svensk sjuksköterskeförening,
Sophiahemmet, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges farmacevtförbund,
skolöverstyrelsen, svenska industriens praktiknämnd, svenska yrkesskolföreningen,
läroverkslärarnes riksförbund, flick- och samskoleföreningen, Sveriges
allmänna folkskollärarförening, högre folkskolornas lärareförening, lantbruksstyrelsen,
svenska lantbrukstjänstemannaföreningen, Alnarps lantbruks-, mejeri-
och trädgårdsinstitut, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
Stockholms hembiträdesförening, Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
restauranternas arbetsgivareförening, Sverges hotell- och restaurangpersonals
förbund, svenska teknologföreningen och musiketablissementens förening.

Sedermera har socialstyrelsen med skrivelse den 16 januari 1935 överlämnat
en den 22 december 1934 dagtecknad promemoria angående olika anordningar för
arbetsförmedling i riket. Av promemorian framgår, att organiserad arbetsförmedling
för närvarande bedrives i huvudsakligen följande former: Offentlig förmedling,
förmedling genom civilanställningskommissionerna, de godkända sjuksköterskebyråerna
och de privata platskommissionärerna, engagemangsförmedling
och impressarieverksamhet, förmedling genom utlandsbyråer, arbetsgivar- och
arbetarorganisationer, kårsammanslutningar samt skolor och andra utbildningsanstalter,
filantropisk förmedling och förmedling genom tidningsannonsering.
En inom socialdepartementet utarbetad sammanfattning av promemorian
samt en förteckning över antalet under år 1934 verksamma privata platskommissionärer,
fördelade ortsvis, torde få såsom bilagor (C och D) fogas
till statsrådsprotokollet i detta ärende. Rörande den närmare organisationen
av de olika verksamhetsformerna hänvisar jag till sammanfattningen.

Vidare har av byråinspektören S. Skogh i socialstyrelsen utarbetats en
promemoria angående vissa erinringar mot de nuvarande bestämmelserna rörande
argiftskr drande platsbyråer och om sättet för verksamhetens bedrivande vid dessa.
I denna promemoria framhålles i huvudsak följande.

En olägenhet med det nuvarande systemet vore, att beslut angående tillstånd
att utöva kommissionärsverksamhet vore anförtrodd länsstyrelserna
medan socialstyrelsen mottoge och kontrollerade kommissionärernas rapporter.
Länsstyrelserna kunde sålunda icke följa huruvida och i vilken omfattning
tillstånden utnyttjades, och socialstyrelsen kunde icke utan särskilda förfrågningar
hos länsstyrelserna förvissa sig örn att samtliga kommissionärer fullgjorde
föreskriven rapportering. De tidvis vilande rättigheterna försvårade
för länsstyrelserna bedömandet av behovet av ifrågavarande verksamhet.

Frånvaron av generell anmälningsskyldighet till central myndighet rörande
all systematiskt bedriven platsförmedling gjorde det synnerligen svårt att

Kungl. Majus proposition nr 83.

överblicka förekomsten av de olika former, i vilka arbetsförmedling bedreves
i vårt land. Med stöd av ett högsta domstolens utslag (N. J. A. 1908:389)
ansigte sig utövare av engagemangsförmedling och impressarieverksamhet
oförhindrade att utan tillstånd bedriva avgiftsbelagd förmedling.

Det vöre svårt att kontrollera kommissionärstaxornas tillämpning, enär
kommissionärerna kunde betinga sig särskild gottgörelse för annonsering,
porton, telefonsamtal m. m., vilka utgiftsposter det ofta vore omöjligt för
kunden att närmare granska. Vidare hade själva taxorna i viss utsträckning
givits en alltför obestämd formulering. Sålunda hade endast undantagsvis
angivits, huruvida värdet av kost och logi skulle inräknas i lönen
när provisionen utginge efter viss procent å denna, och då lönen utginge i
forin av drickspengar vore det praktiskt taget ogörligt att fullt riktigt fixera
den lön, å vilken provisionen skulle beräknas. Det vore också inom hotelloch
restaurangområdet, som de arbetssökande livligast klagat över oskäliga
förmedlingsavgifter. Möjligheterna att beivra krav på oskälig förmedlingsprovision
vore mestadels mycket små, enär de arbetssökande antingen ansåge
sig genom en polisanmälan riskera att för framtiden icke bliva betjänade av
någon kommissionär eller icke kunde tillfredsställande styrka de avgifter,
som i olika sammanhang under ett och samma förmedlingsfall måst erläggas
till kommissionären. Enskild angivare droge sig också ofta för det besvär,
som kunde vara förenat med fullföljande av ett dylikt mål.

I övrigt hade erinringar av olika slag framförts mot den förvärvsmässiga
arbetsförmedlingen. Sålunda hade anmärkts, att kommissionär sökt locka
till. sig arbetssökande och arbetsgivare bland annat genom annonser som
givits en lockande formulering. Exempel saknades ej på att förmedlare
annonserat örn anmäld ledig plats, ehuru till platsen kompetenta sökande
redan funnits anmälda på byrån, vilket kunde stå i samband med att inskrivningsavgift
uppbures av de nyanmälda. Det hade likaledes inträffat,
att kommissionär, som för tillfället saknat kunder, växelvis annonserat efter
platser och sökande för att draga till sig dylika. Personer hade med anledning
av annonser stundom lämnat innehavda tjänster och i god tro begivit sig
till städer och industrisamhällen, där kanske redan arbetslöshet varit för
handen. Genom dylika metoder hade förmedlaren stimulerat till täta ombyten
av platser eller arbetskraft i syfte att öka omsättningen i sin rörelse.

En av de principiella erinringar, som kunde göras mot den privata platsförmedlingen,
vore, att denna förmedlingsverksamhet i sin nuvarande form
och omfattning verkade starkt splittrande på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna
sökte ofta genom hänvändelse till skilda platsbyråer uppbringa lämpliga
arbetstagare, under det att de sökande för att finna önskad anställning
i många fall. tvingades till rundgång å ett flertal privata kontor. Dessa
dubbelanmälningar vore för de arbetslösa förenade med dryga kostnader,
men tillförde kommissionärerna ökade förtjänstmöjligheter. Givet vore att
genom en dylik organisation av arbetsförmedlingen en mängd onödigt förmedlingsarbete
utfördes, men även örn de därav föranledda utgifterna drabbade
kunderna, kunde den hårdare konkurrensen mellan de olika platsbyråerna
locka till användande av illojala medel, som skadade icke blott
kunderna utan även affärerna och deras anseende.

Yad som ur allmän arbetsmarknads- och arbetslöshetssynpunkt gå ve anledning
till kritik av den nuvarande privata platsförmedlingen vore att densamma
försvårade överblicken över arbetsmarknaden och förhindrade en
effektivare utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft. Myndigheterna
lika väl som de enskilda individerna hade svårt att bedöma läget
på sådana arbetsområden, där förmedlingsverksamheten vore splittrad på
många händer utan att förmedlingsorganen kunde bringas till intimare samarbete.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Departementsförslaget.

Med ledning av de inkomna yttrandena kava socialstyrelsens förslag
blivit föremål för överväganden inom socialdepartementet. Jag övergår nu
till en redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för innehållet
i avgivna yttranden.

Allmänna synpunkter.

I den allmänna motiveringen till de av socialstyrelsen utarbetade förslagen
anföres

beträffande förslaget till lag angående arbetsförmedling:

På vissa områden av arbetsmarknaden bedreves affärsmässig privat arbetsförmedling
jämsides med kostnadsfri offentlig sådan. Där den offentliga
förmedlingen vore fullt rustad att svara för arbetsförmedlingen på dessa
områden, måste det framstå såsom en onödig kostnad för de arbetssökande
att erlägga inskrivnings- och måhända även förmedlingsavgift till den privata
förmedlingsbyrån. Å orter, där flera sådana byråer vore verksamma, tillkomme,
att arbetssökande under väntan på lämplig anställning ofta funne
sig föranlåtna att hänvända sig till olika byråer och till var och en av dem
erlägga inskrivningsavgift.

Vissa olämpliga företeelser vid utövandet av arbetsförmedling i vinstsyfte
hade påtalats i den offentliga diskussionen. Sålunda torde i vissa fall förmedlaren
hava betingat sig oskäligt höga förmedlingsavgifter. I andra fall
skulle förmedlaren hava stimulerat arbetsgivare till täta ombyten av arbetskraft
i syfte att öka omsättningen i sin rörelse. Exempel saknades ej heller
på att förmedlare i tidningspressen annonserat örn hos honom anmäld ledig
plats, ehuru till platsen fullt kompetenta arbetssökande redan inskrivits å
byrån. Gällande kommissionärskungörelse erbjöde emellertid ganska begränsade
möjligheter till effektiv kontroll över kommissionärernas verksamhet,
och det läte sig därför ej med säkerhet bedöma örn företeelser av nu
berörd art i någon större omfattning förekomme inom denna verksamhet.
Huru därmed än förhölle sig vore emellertid den affärsmässiga arbetsförmedlingen
genom sitt vinstsyfte ägnad att hos de arbetssökande väcka
känslor av otrygghet samt misstankar örn mannamån och uppskörtning.

Socialstyrelsen hade tidigare vid olika tillfällen framfört betänkligheter
mot att skrida till ett fullständigt avskaffande av den affärsmässiga arbetsförmedlingen.
Till motivering härav hade bland annat framhållits att den
offentliga arbetsförmedlingen icke vore tillräckligt rustad att på tillfredsställande
sätt tillgodose det behov av arbetsförmedling som fylldes av de
privata kommissionärerna. Möjligheterna att få till stånd en därför erforderlig
utveckling av den offentliga förmedlingen vore också ovissa. Mot
den affärsmässiga arbetsförmedlingens avskaffande hade även anmärkts att
en sådan åtgärd vore ägnad framlocka en smygtrafik av mindre tilltalande
natur. Den skulle vidare kunna framtvinga oskäligt kostsamma organisatoriska
anordningar inom den offentliga förmedlingen för tillgodoseende av
arbetsförmedlingsbehov inom speciella och begränsade fack. Slutligen kunde
i detta sammanhang erinras att kommissionärer och möjligen även andra,
som nu helt eller delvis hämtade sin försörjning från affärsmässig arbetsförmedlingsverksamhet,
örn sådan verksamhet undertrycktes, sannolikt kunde
förväntas komma att gent emot staten framställa anspråk på ersättning.

Örn det till 1934 års riksdag framlagda förslaget till lag örn offentlig

Kungl. Maj-.ts proposition nr 83.

arbetsförmedling Tunne riksdagens bifall, syntes möjligheter uppkomma att
genomföra en avsevärd utveckling av denna förmedlings organisation och att
starka dess verksamhet i övrigt. Därmed skulle till väsentlig del undanröjas
de betänkligheter som framförts mot avskaffande av den avgiftskrävande
förmedlingen.

Antalet gällande tillstånd för kommissionärer att utöva arbetsförmedling
uppginge till cirka 190, varav emellertid endast 152 utnyttjades. Antalet
genom dessa kommissionärers förmedling tillsatta platser hade under år
1932 uppgått till 3,080 för män och 34,067 för kvinnor eller tillhopa 37,147
platser. Av hela förmedlingsresultatet bomme över 60 procent på gruppen
husligt arbete, där samtliga platser avsåge kvinnlig arbetskraft, samt nära
24 procent på kvinnlig hotell- och restaurangpersonal. Under samma år
hade genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatts sammanlagt 265,086
platser, av vilka cirka 72,500 folie inom gruppen husligt arbete och omkring
11,000 inom hotell- och restaurangfacket. Den offentliga förmedlingens verksamhet
vöre alltså redan nu mer än tredubbelt större än kommissionärernas
pa det husliga arbetsområdet och överträffade kommissionärernas förmedling
jämväl. ifråga örn hotell- och restaurangfacket. Att märka vore också, att
utvecklingen inom ifrågavarande områden under de senare åren visat ökade
framsteg för den offentliga, förmedlingen medan kommissionärernas verksamhet
avtagit. En lagstiftningsåtgärd varigenom den affärsmässiga förmedlingen
avskaffades kunde följaktligen på visst sätt anses såsom en konsekvens
av en redan sedan flera år pågående utveckling.

Gentemot en lagstiftning i enlighet med konventionen kunde, oavsett betänkligheterna
mot den affärsmässiga arbetsförmedlingens avskaffande, erinras,
att densamma med sin i viss mån allmängiltiga omfattning skulle komma
att under sin tillämpning inbegripa allehanda grenar av arbetsförmedling,
beträffande vilka inga avsevärda klagomål eller yrkanden på lagstadgad reglering
gjort sig hörda, Konventionen syntes emellertid ägnad främja förverkligandet
av det betydelsefulla önskemålet örn all arbetsförmedlingsverksamhets
samordnande under statens kontroll. En förpliktelse till sådant samordnande
i avseende å offentlig och enskild avgiftsfri arbetsförmedling ålåge
redan vart land på grund av en bestämmelse i den av internationella arbetskonferensen
år 1919 antagna konventionen angående arbetslösheten men
hade hittills icke kunnat effektueras. Ett mera allmänt samordnande av förmedlingsverksamheten
bomme givetvis att taga avsevärd tid att genomföra,
men skulle en dylik anordning, med dess möjligheter till överblickande av
arbetsmarknaden pcb åvägabringande av samverkan mellan olika förmedlingsorgan,
uppenbarligen kunna bliva till stort gagn för näringslivet och de
arbetssökande.

beträffande förslaget till ändring i tryckfrihetsförordningen:

Från konventionens tillämpning undantoges tidningar och andra publikationer,
såvida de ej uteslutande eller huvudsakligen hade till syfte att vara
förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare. Först nämnda mer generella
undantag hade, i den mån ej tryckfrihetsförordningen gjorde det överflödigt
för vårt lands del, kommit till uttryck i lagförslagets 1 § andra stycket. Det
sekundära undantaget, som under den åsyftade regleringen inbegrepe vissa
slag av publikationer och jämväl beaktats i nyssnämnda lagrum, hade, för
att, såsom en noggrann tillämpning av konventionen måste anses kräva,
kunna komma till tillämpning här i landet, ansetts påkalla ändring i tryckfrihetsförordningen.
Med hänsyn till att konventionen ej från sin tillämpning
torde kunna anses fritaga arbetsförmedlingsverksamhet som utövades

Kungl. Majus proposition nr 83.

genom annonsering i av andra utgivna publikationer, men sådan verksamhet
i vårt land antagligen jämväl torde åtnjuta tryckfrihetsförordningens skydd,
hade den föreslagna ändringen i nämnda grundlag utsträckts till att omfatta
även detta slag av arbetsförmedling. Konventionens uttryck »uteslutande
eller huvudsakligen» hade, då det ansetts innebära en väl snäv begränsning,
utbytts mot ordet »väsentligen». Något tillfyllestgörande skäl för att i likhet
med konventionen inskränka ifrågavarande undantag, i vad det anginge utgivare
av tryckt skrift, till att endast avse avgiftskrävande arbetsförmedling
med vinstsyfte hade icke ansetts föreligga, utan hänförde sig undantaget till
alla slag av arbetsförmedling.

Av de myndigheter, sammanslutningar och enskilda personer, som avgivit
yttranden över socialstyrelsens förslag, hava följande tillstyrkt eller förklarat
sig icke hava något att erinra mot en reglering av förmedlingsverksamheten
i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen, nämligen länsstyrelserna i
Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge,
Malmöhus, Skaraborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västerbottens
och Norrbottens län, vissa underordnade myndigheter, samtliga
offentliga arbetsförmedlingsanstalter med undantag av den i Västmanlands
län, ett fåtal kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, Sveriges
farmacevtförbund, svenska yrkesskolföreningen, Sveriges allmänna folkskollärarförening,
högre folkskolornas lärareförening, lantbruksstyrelsen, svenska
lantbrukstjänstemannaföreningen, Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut,
landsorganisationen i Sverige, Stockholms hembiträdesförening, Sveriges
husmodersföreningars riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för
hotell och restauranter, restauranternas arbetsgivareförening samt Sverges
hotell- och restaurangpersonals förbund.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon bestämd
åsikt i fråga örn lämpligheten av en lagstiftning sådan som den föreslagna,
nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands och
Jämtlands län, medicinalstyrelsen, stiftelsen Böda Kors-hemmet, Uppsala
sjuksköterskehem, Sophiahemmet, Fredrika-Bremerförbundet, skolöverstyrelsen,
svenska industriens praktiknämnd, läroverkslärarnas riksförbund, flickoch
samskoleföreningen, svenska teknologföreningen och musiketablissementens
förening.

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Kristianstads,
Hallands, Älvsborgs, Örebro och Västernorrlands län, polismästaren
i Stockholm, fyra reservanter inom styrelsen för Stockholms stads
arbetsförmedling, en reservant inom styrelsen för Värmlands läns arbetsförmedlingsanstalt,
Västmanlands läns arbetsförmedling, så gott som samtliga
de kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning, från vilka yttranden
inkommit, samt svenska arbetsgivareföreningen avstyrka införandet
av en lagstiftning enligt de riktlinjer socialstyrelsens förslag innehålla.

Av dem som i princip tillstyrkt socialstyrelsens förslag har länsstyrelsen
i Uppsala län framhållit, att — om man bortsåge från speciella slag av arbetsförmedling
— frågan om behovet av en arbetsförmedling vid sidan av

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83. m 35 2

Kungl. Majus proposition nr 83.

elen offentliga torde bero framförallt på organisationen av den offentliga
förmedlingen samt huruvida denna erhölle personal, som vore intresserad
för och ägde tillräcklig kännedom örn förhållandena på arbetsmarknaden.
Att de enskilda kom missionärerna fortfarande i betydande utsträckning verkställde
förmedling inom det husliga arbetet torde sammanhänga därmed, att
just på detta område det vore särskilt angeläget för både de platssökande
och arbetsgivarna att erhålla personliga upplysningar samt att de offentliga
förmedlingsanstalterna icke alltid torde haft tillräckliga arbetskrafter just
för detta ändamål. Numera syntes, såvitt Uppsala län anginge, den enskilda
verksamhetens betydelse även på detta område av förmedlingen hava avtagit.
Någon större olägenhet genom ett principiellt avskaffande av den enskilda
förmedlingen syntes därför icke vara att befara. Härvid torde dock böra lämnas
utrymme för undantag på sådana orter, där behov fortfarande kunde vara
för handen, eller i fall, där eljest särskilda omständigheter påkallade undantag.

Stockholms stads arbetsförmedling har anfört, att den avgiftskrävande platsförmedlingen
visat sig vara förenad med vissa sociala avigsidor, varför ifråga
örn densamma gjort sig gällande ett starkt behov av enhetlig reglering och kontroll.
Socialstyrelsens lagförslag syntes väl tillgodose kravet på ett samordnande
av prövning och reglering av den förmedlingsverksamhet, som för närvarande
folie utanför den offentliga arbetsförmedlingen, samtidigt som förslaget
öppnade utvägar för det enskilda initiativet att, örn behov uppstode,
ordna arbetsförmedling vid sidan av den offentliga.

Göteborgs offentliga arbetsförmedling har yttrat i huvudsak följande.

Den offentliga arbetsförmedlingen i Göteborg torde redan med sin nuvarande
organisation äga förutsättningar att på ett för såväl arbetsgivare
som arbetssökande tillfredsställande sätt tillgodose alla förekommande behov
av arbetsförmedling. Örn förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling
bifölles skulle detta medföra betingelser för ytterligare utveckling av organisationen
och ökad specialisering av förmedlingsarbetet. Efter en sålunda
genomförd organisationsförbättring av den offentliga arbetsförmedlingen kunde
inga motiv andragas för ett fortsatt bibehållande av den avgiftskrävande
förmedlingen, enär då åt den offentliga förmedlingen givits en sådan utformning
att den borde bliva den självskrivna och allmänna mötesplatsen för
arbetsgivare och arbetstagare när de önskade nå varandra för överenskommelse
örn arbetsanställning. I diskussionen rörande den offentliga arbetsförmedlingens
förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift såsom
arbetsmarknadsbörs hade ibland gjorts gällande att kvalificerad arbetskraft
inom alla yrken och arbetsområden icke stöde till denna förmedlings förfogande.
Örn sådan argumentering för något tiotal år tillbaka med visst
fog kunnat andragas vore förhållandet annorlunda för närvarande, åtminstone
i Göteborg, där goda lokalförhållanden numera tillåtit den ändamålsenliga
uppdelning av väntrum och expeditionslokaler som vore en av förutsättningarna
för ett kvalificerat förmedlingsarbete. Det sedan åratal tillbaka
rådande samarbetet mellan arbetsförmedlingens ledning och stadens olika
myndigheter ävensom ledningen för stadens skolor hade också hos parterna
på arbetsmarknaden medfört ökat förtroende för den offentliga förmedlingens
förmåga att fylla sin uppgift. Det förtjänade antecknas att stadens offentliga
arbetsförmedling under år 1933 kunnat bereda anställning åt högt kvalificerad
arbetskraft både i husligt arbete, inom den privata industrien och inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kommunala verk. Hos arbetsförmedlingen vore såsom arbetssökande anmälda
ingenjörer, ritare, kamerala tjänstemän med bandelsskoleutbildning,
verkmästare, maskinister, husföreståndarinnor, sjuksköterskor för olika befattningar,
kvinnliga kontorister med erfarenhet i kassagöromål, stenografer med
betydande språkkunskaper m. fl.

Mot den affärsmässigt bedrivna förmedlingen kunde med fog anmärkas
att dess utövare saknade varje annat intresse för verksamheten än det rent
inkomstbringande. I tider av omfattande arbetslöshet, då arbetssökande
— i vissa fall genom mer eller mindre försåtligt formulerade annonser —
i jäktet efter arbetstillfällen läte inskriva sig hos flera s. k. platsbyråer och
till dessa erlade inskrivningsavgifter, finge verksamheten en föga tilltalande
form. Denna verksamhet bleve än mindre tilltalande då det icke torde vara
uteslutet att en för den sökta arbetsuppgiften bättre meriterad, som icke
kunde erlägga högsta möjliga honorar för förmedlingsarbetet, ofta finge se
sig utslagen av en mindre kvalificerad men för tillfället bättre ekonomiskt
situerad medsökande. Att fall förekomme, då annonsering av lediga platser
väsentligen avsåge att skaffa vederbörande annonser inkomster i form av inskrivningsavgifter,
torde icke vara uteslutet. Något arbetsmarknadsintresse
tillgodosåge icke heller den affärsmässigt bedrivna förmedlingsverksamhet som
i allmänhet ginge under benämningen »hemhjälp». Visserligen hade dessa
byråer s. k. fast anställd personal i sin tjänst. Det vore ju emellertid känt
att denna anställningsform endast vore en skenanställning för att kringgå
gällande lagbestämmelser.

Antalet arbetstillfällen i samhället bleve icke större örn dessa utbjödes
genom ett flertal förmedlare. Arbetsmarknadsparternas intressen torde under
sådana förhållanden få anses bäst bliva tillgodosedda då utbud och efterfrågan

få arbete uppsamlades centralt, eller hos den offentliga arbetsförmedlingen.

många situationer hade samhället även intresse av ett sådant förhållande.
Så vore fallet exempelvis under tider av stor arbetslöshet då en klar och
tydlig bild av arbetsmarknadsläget måste eftersträvas, bland annat för den
viktiga uppgift den offentliga arbetsförmedlingen hade som kontrollorgan
för samhällets åtgärder i arbetslöshetslindrande syfte.

Södra Kalmar läns arbetsförmedling har särskilt berört den med nuvarande
ordning förbundna olägenhet som består däri att kommissionärerna för anskaffande
av arbetsanställning icke samarbeta vare sig sinsemellan eller med
den offentliga arbetsförmedlingen. Detta föranledde ofta onödig tidsutdräkt
med besättandet av lediga platser. Det inträffade ofta att t. ex. en ledig
plats vore anmäld hos en kommissionär och en för platsen lämplig arbetssökande
vore anmäld antingen hos en annan kommissionär eller hos den
offentliga förmedlingen, varav följden bleve att platsens tillsättande onödigt
fördröjdes till olägenhet för såväl arbetsgivaren som den arbetssökande.
Med det samarbete som förekomme mellan de skilda kontoren inom den
offentliga förmedlingen kunde sådana olägenheter förebyggas, örn såväl lediga
platser som arbetssökande uteslutande vore anmälda hos denna förmedling.
Som förhållandena nu vore ansåge många arbetssökande det vara nödigt att
anmäla sig hos flera privata kommissionärer samtidigt, varvid inskrivningsavgifter
måste erläggas utan någon garanti för att platser erliölles.

I ett par av de yttranden, vari uttalats anslutning till grundprinciperna
i socialstyrelsens lagförslag, har emellertid framhållits att den affärsmässiga
förmedlingsverksamheten borde avvecklas i annan ordning än den av social -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

styrelsen föreslagna. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anslutit sig
till det av Gotlands läns arbetsförmedlingsanstalt avgivna yttrandet, vari framhålles
önskvärdheten av att den enskilda förmedlingsverksamheten successivt
avvecklades. Detta syntes lämpligast kunna ske på det sätt att nya tillstånd
icke beviljades och att de nu gällande indroges i den mån de icke längre
utnyttjades. Örn så skedde bortfölle så småningom risken för ersättningskrav
mot statsverket, och den offentliga arbetsförmedlingen borde under
tiden hinna bliva rustad att omhändertaga även de delar av förmedlingsverksamheten
mot vilkas övertagande man för närvarande kunde hysa betänkligheter.

I ett par andra av de i princip tillstyrkande yttrandena har givits uttryck
åt vissa önskemål, vilkas uppfyllande vore en förutsättning för att, efter den
föreslagna lagstiftningens genomförande, förmedlingen inom en speciell yrkesgren
kunde förväntas fungera tillfredsställande. Sålunda har Sveriges husmodersföreningars
riksförbund uttalat en önskan örn att ett för hembiträdesyrket
mera speciellt slag av platsförmedling måtte kunna anordnas, helst på
officiell eller halvofficiell väg, där varje möjlighet till uppkomst av företagarvinst
vore utesluten och där verksamheten förestodes av särskilt kvalificerade
kvinnor med takt och omdöme i personliga frågor. Hemmets arbetsområde
hade ju sin säregna karaktär, där de rent personliga förhållandena spelade
större roll än å andra arbetsområden. Då hembiträdeskåren dessutom utgjorde
landets säkerligen största yrkesgrupp, ansåge förbundet sin önskan örn ett
speciellt slag av platsförmedling för hembiträdesyrket vara väl motiverad.
Stockholms hembiträdesförening har yttrat, att föreningens önskemål vore att
all arbetsförmedling gjordes avgiftsfri. Härför fordrades dock att den offentliga
förmedlingen utvecklades till att bliva bättre skickad att fylla sin uppgift
som det centrala förmedlingsorganet jämväl för det husliga arbetet.

Av dem som icke uttalat någon bestämd åsikt ifråga örn lämpligheten av
den föreslagna lagstiftningen, har länsstyrelsen i Jämtlands län framhållit att
lagstiftningen visserligen enligt länsstyrelsens förmenande icke skulle komma
att verka i allo lyckligt, men betänkligheterna mot densamma finge måhända
träda tillbaka med hänsyn därtill, att Sverige genom sin anslutning till den
av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna konventionen angående
arbetslösheten kunde anses i viss mån moraliskt förpliktat att framgå enligt
de riktlinjer, som läge till grund för förslaget.

Svenska teknologföreningen har förklarat sig gärna biträda tanken på en
statlig reglering av arbetsförmedlingsverksamheten. Det vore även önskvärt
att för kroppsarbetande och med dem likställda förmedlingen i normala fall
handhades av statliga organ och avgiftsfritt. I fråga örn förmedlingen inom
de rent intellektuella yrkena kunde däremot resas vissa betänkligheter mot
den föreslagna lagstiftningen.

Av dem som i princip avstyrkt förslaget har Överståthållarämbetet i anslutning
till de yttranden, som avgivits av polismästaren i Stockholm och
reservanterna inom styrelsen för Stockholms stads arbetsförmedling, uttalat

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

farhågor för att den offentliga arbetsförmedlingen icke skulle kunna fylla de
krav man måste ställa på en institution som skulle ensam handhava all förmedling
av arbetsanställning. Särskilt inom området för tjänsteanställning
i hemmen torde den offentliga förmedlingen icke tillfredsställande kunna
lösa alla svårigheterna vid anskaffande av lämplig tjänstepersonal på samma
sätt som den privata kommissionärsverksamheten. Överståthållarämbetet
hyste sålunda stora betänkligheter mot ett fullständigt avskaffande av den
affärsmässiga förmedlingen och ansåge lämpligare att genom lagstadgande
anordna en verkligt effektiv kontroll över denna förmedling till förekommande
av olämpliga företeelser vid densamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig vilja tillmäta konventionsförslaget
all skälig betydelse men sagt sig dock icke finna det riktigt att i
fråga örn restriktioner på förevarande område gå längre än förhållandena
inom vårt eget land fullt motiverade. Och så vitt länsstyrelsen kände till
gåve de svenska förhållandena icke anledning att genomföra en så restriktiv
lagstiftning som den ifrågasatta. Detta spörsmål borde bedömas rent
praktiskt, med hänsyn till vad som för både arbetssökande och arbetsgivare
kunde befinnas mest ändamålsenligt. Sveriges offentliga arbetsförmedling
stöde inför en utvidgning av vilken man kunde hoppas ökad kapacitet på
de områden inom vilka den vore lämpad att verka. Men det vore alldeles icke
ådagalagt att den hade förutsättningar att på ett tillfredsställande sätt ensam
omhändertaga alla områden. En del fristående platsanskaffningsföretag för speciella
ändamål, såsom anställning av sjuksköterskor, hembiträden, hotell- och
restaurangpersonal, musiker och andra slag av artister, hade utan tvivel
uppkommit och bibehållit sig just av den anledningen att för bedömande
av den arbetssökandes lämplighet till vissa slag av anställning erfordrades
ett individuellt bedömande, vilket den offentliga arbetsförmedlingen i regel
icke hade möjlighet att åstadkomma. Det vore orättmätigt att undertrycka
dylika faktiskt och praktiskt gagnande företag enbart för att genomföra en
teoretisk princip örn statlig uniformering över hela linjen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har bland annat yttrat, att »det enskilda
förvärvsbegär», varom här vore fråga, ingenting annat vore än vars och ens
plikt att söka genom ärligt arbete försörja sig. Hinder däremot borde icke
resas utöver vad samhällets intresse krävde.

Länsstyrelsen i Örebro län har ansett obestridligt att vid hänvändelse till
enskild arbetsförmedling bättre möjligheter ofta förefunnes att erhålla mera
personliga och ingående upplysningar om platser och platssökande än vad
som i regel kunde påräknas genom de mera formellt och i stort arbetande
offentliga organen, och att det sålunda åtminstone i vissa fall kunde innebära
en fördel att trots kostnaden anlita en enskild byrå.

Svenska arbetsgivareföreningen har funnit konventionsförslaget innebära ett
omotiverat långt gående ingripande mot den bestående förmedlingsverksamheten.
Såsom skäl för avskaffande av den privata arbetsförmedlingen hade
anförts, dels att det vore oskäligt att de arbetssökande skulle behöva erlägga
avgifter till förmedlare å de orter där offentlig arbetsförmedling ver -

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

kade, dels ock att kommissionärerna gjort sig skyldiga till missbruk genom
att debitera oskäligt höga avgifter, stimulera arbetsgivarna till onödigt täta
ombyten av arbetskraft, kungöra lediga platser ehuru kompetenta sökande
tidigare funnes anmälda m. m. Det förra av dessa skäl kunde icke vara
bärande. Tvärtom torde det i viss mån visa att privat förmedling hade
en uppgift att fylla, då den anlitades vid sidan av eller framför offentlig
förmedling. Och i den mån privata förmedlare gjort sig skyldiga till missbruk
kunde därav icke motiveras en så radikal åtgärd som ett förbud mot
bedrivande av privat förmedling. Enligt arbetsgivareföreningens uppfattning
borde missbruken i möjligaste mån förhindras genom en kontrollagstiftning
och i övrigt den enskildes intressen lämnas att tillvaratagas av honom själv.
Den tilltänkta regleringen av privat arbetsförmedling i allmänhet torde härvidlag
vara till fyllest; det föreslagna förbudet för enskild man att driva
förmedlingsverksamhet liksom det avsedda förhindrandet av s. k. företagarvinst
i dylik verksamhet vore överdrifter, som därtill torde vara av tvivelaktigt
värde för de arbetssökande.

Flertalet av de kommissionärer, vilka avstyrka en lagstiftning i överens
stämmelse med socialstyrelsens förslag, anföra som huvudsakligt skäl härför
att den offentliga arbetsförmedlingens tjänstemän icke ägde samma intima
kännedom om kundkretsen och personliga intresse för ett gott förmedlingsresultat
som kommissionärerna, varför ett undertryckande av kommissionärsverksamlieten
skulle vara till skada för såväl arbetsgivare som arbetssökande.
I den mån missförhållanden vore rådande inom denna verksamhet borde
dessa kunna på annat sätt undanröjas.

En i Stockholm verksam kommissionär har uppgivit sig förmedla anställning
endast åt hembiträden, vilka minst två år skött sig väl på föregående
plats. Kunderna visste detta och vore därför säkra på att ej få »vem som
helst». Ofta finge kommissionären mitt i natten, då en moder sjuknat, eller
vid andra tillfällen sända ett biträde att taga hand örn barn och hushåll.
Kommissionären hade även nycklar till självförsörjandes lägenheter för att
sända dit städhjälp. En officiell förmedlingsbyrå torde ej kunna föra dylik
kontroll över biträdena och därigenom vinna sådant förtroende, liksom den
ej heller torde kunna anskaffa hjälp på söndagar eller alla tider på dygnet.

Slutligen må omnämnas, att länsstyrelsen i Hallands län funnit bestämmelserna
rörande tidning eller annan tryckt skrift i hög grad betänkliga.

De krav på reformer ifråga örn regleringen av den yrkesmässigt bedrivna
arbetsförmedlingen, vilka i olika hänseenden blivit framförda under de senaste
åren, hava förvisso varit berättigade. I synnerhet i de större städerna torde
på detta område råda missförhållanden, med vilka de övervakande myndigheterna
hava svårt att komma tillrätta. I den mån utvecklingen av den
offentliga arbetsförmedlingen fortskridit har därjämte behovet av den yrkesmässiga
förmedlingen minskats, och samtidigt hava, såsom framgår av den
i ärendet förebragta utredningen, vissa med denna förmedlingsform förbundna
olägenheter tydligare framträtt. Där välordnad avgiftsfri förmedling finnes,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

torde, något som ock bestyrkes av såväl socialstyrelsens utredning i ämnet
sorn flertalet av de i ärendet avgivna yttrandena, en jämsides härmed bedriven
förmedling i förvärvssyfte knappast lia någon uppgift att fylla. Till de
argument, som sålunda anförts, kan fogas ett, som är av betydelse för all
arbetsförmedling inom landet. I den mån staten kommit att utöva en
alltmer omfattande reglerande och understödjande social verksamhet har
behov uppstått av en vidgad och mer ingående kännedom örn det vid varje
tillfälle aktuella läget på arbetsmarknaden. För att tillgodose detta behov
vore det önskvärt, örn förmedlingsverksamheten kunde samlas på så få händer
som möjligt.

Emot en lagstiftning i överensstämmelse med konventionen har framfor
allt invänts, att den offentliga arbetsförmedlingen icke vore skickad att tillfredsställande
besörja förmedlingen inom alla yrkesgrenar. Det må emellertid
anmärkas, att konventionen icke avser förhindra den privata arbetsförmedlingen
överhuvud. Såsom framgår av den i ärendet förebragta utredningen
bedriva redan nu inom vissa yrkesområden institutioner, sammanslutningar,
föreningar, utbildningsanstalter med flera förmedling utan förvärvssyfte,
vilken alltjämt skulle bli tillåten enligt konventionens bestämmelser. Det
är enligt min mening önskvärt att, oberoende av örn konventionen ratificeras,
denna förmedlingsform till båtnad för arbetsgivare och arbetare ytterligare
utvecklas. Vidare kommer enligt de beräkningar, som gjordes i samband
med antagandet av den nu gällande lagen örn offentlig arbetsförmedling,
sistnämnda förmedlingsform att inom de närmaste aren undergå en betydande
utveckling. Givetvis komma därvid att beaktas de önskemal, som
framkommit rörande vidtagande av förbättrade anordningar inom viss eller
vissa särskilda förmedlingsgrenar, t. ex. förmedling av arbetsanställning i
hemmen. Den yrkesmässiga förmedling som för närvarande bedrives för
speciella, högre kvalificerade yrkesutövare, såsom sceniska artister och musiker,
kan den offentliga arbetsförmedlingen måhända icke ersätta. Detta
torde icke heller vara erforderligt. En förmedling för dylika yrkesutövare
synes, på sätt jag nyss anfört, i huvudsak kunna ombesörjas genom en i
överensstämmelse med konventionens regler utan förvärvssyfte bedriven
enskild förmedling. Av socialstyrelsens utredning framgår ock att så redan
i viss utsträckning sker.

På de skäl jag sålunda anfört förordar jag, i överensstämmelse med konventionsförslaget,
en lagstiftning av innebörd, att den i förvärvssyfte bedrivna
arbetsförmedlingen förbjudes. Då som jag förut berört den offentliga eller
utan förvärvssyfte bedrivna förmedlingen icke ännu torde vara rustad att
övertaga förmedlingen inom alla arbetsområden samt av hänsyn till dem
som hittills bedrivit förmedlingsverksamhet i förvärvssyfte, föreslår jag ett
vidsträckt begagnande av de möjligheter till undantagsbestämmelser, som
konventionsförslaget innehåller.

Det av socialstyrelsen föreslagna tillägget till tryckfrihetsförordningen
torde ej vara oundgängligen nödvändigt för konventionens ratificering. Vad
tryckfrihetsförordningen avser att hägna med grundlagsskydd är yttrande -

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

friheten i tryck. Huruvida en tryckt skrift som har till syfte att vara
förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare faller under tryckfrihetsförordningen,
kan måhända bliva föremål för olika bedömande i olika fall. För
att emellertid undvika en tänkbar kollision med tryckfrihetsförordningen
torde det föreliggande förslaget, såvitt nu är ifråga, böra begränsas till att
avse arbetsförmedling, som sker genom utgivande av skrift, varå nämnda
förordning ej är tillämplig. Den skiljaktighet, som i förevarande hänseende
må finnas mellan förslaget och konventionen, synes icke vai’a av den art
att den bör hindra konventionens ratificering.

Då någon tryckfrihetsförordningen berörande lagstiftning icke synes behöva
i detta sammanhang komma i fråga, torde anledning saknas att förläna de
föreslagna bestämmelserna karaktären av en av Konungen och riksdagen
stiftad lag. I detta hänseende erinrar jag örn att ratificering av den i
Genua år 1920 antagna konventionen angående arbetsförmedling för sjömän
möjliggjordes på det sättet att Kungl. Majit i cirkulärbrev den 31 mars
1922 anbefallde samtliga länsstyrelser att återkalla meddelade tillstånd att
yrkesmässigt utöva kommissionärsverksamhet för anskaffande av arbetsanstallning
åt sjömän. I likhet med vad som skett vid ändringar i näringsfrihetsförordningen
synas bestämmelserna lämpligen kunna sammanföras i
ett förslag till förordning, över vilket förslag riksdagens yttrande inhämtas.
Den slutliga utformningen av bestämmelserna såväl i formellt hänseende
som beträffande detaljer av saklig innebörd torde böra ankomma på
Konungen.

Förslagets särskilda bestämmelser.

1 §•

I 1 § första stycket i socialstyrelsens förslag stadgas, att med arbetsförmedling
avses i lagen sådan förmedling av anställning, av vad slag som
helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan än organ för den
offentliga arbetsförmedlingen. I andra stycket föreskrives, att utgivare av
tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer meddelande rörande arbetsförmedling,
dock skall, där ej tryckfrihetsförordningen redan har sådan
verkan, vara fritagen från tillämpning av lagen, för såvitt ej fråga är örn
skrift som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbetsförmedling.

I detta sammanhang må omnämnas att enligt socialstyrelsens förslag skall,
samtidigt med att den föreslagna lagen träder i kraft, den förutnämnda kungörelsen
med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
och sjuksköterskebyråer upphöra att gälla.

I motiveringen till sitt förslag anför socialstyrelsen.

Med hänsyn till att lagstiftningen skulle gälla alla slag av arbetsförmedling,
vare sig den utövades av enskilda personer eller sammanslutningar
eller kommuners eller statens institutioner, hade dess tillämpningsområde
icke ansetts kunna lämpligen bestämmas på annat sätt än medelst den i
paragrafens första stycke intagna tämligen negativa definitionen å »arbetsförmedling».

Kungl. Majus proposition nr 83.

Möjligen kunde det synas betänkligt, att lagen skulle äga tillämpning å
en del slag av arbetsförmedling, som, utan att vara känförlig till den offentliga
arbetsförmedlingen i specifik bemärkelse, dock vore av offentlig karaktär,
såsom exempelvis den som utövades av vissa skolor oell andra utbildningsanstalter
samt kommissionerna för civilanställning. Häremot kunde
emellertid invändas att dessa institutioner, då de i regel ej uppbure någon
ersättning för sin förmedling, sällan skulle få annan känning av lagen än
förpliktelse att fullgöra vissa mer formella åligganden.

Konventionens text gåve ej fullt tydligt vid handen att konventionens
bestämmelser avsåge alla slag av arbetstagare, sålunda ej blott kroppsarbetare
och med dem socialt likställda, men att detta måste anses vara meningen
framginge otvivelaktigt av förarbetena till konventionen. I lagförslaget angåves
nu berörda avsikt beträffande tillämpligheten med de efter »anställning»
infogade orden »av vad slag som helst».

Bestämningen »yrkes- eller regelmässigt» saknade visserligen direkt stöd
i konventionen, men det torde få anses ligga i sakens natur att man ej
under lagens tillämpning skäligen kunde indraga varje sporadisk handling
av arbetsförmedling, motiverad måhända av vänskaplig omtanke eller ett
rent humanitärt syfte. I konventionen förekommande uttryck, bland annat
den för konventionens innebörd på visst sätt grundläggande beteckningen
»avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå», syntes också berättiga till den uppfattningen
att konventionen endast åsyftade förmedlingsverksamhet av viss
permanens och omfattning. Med uttrycket »yrkes- eller regelmässigt» hade
styrelsen emellertid ej velat framställa krav på någon mer långtgående varaktighet
eller frekvens hos förmedlingsverksamheten. Sålunda borde exempelvis
under lagen inbegripas en person som kanske endast med rätt långa
och obestämda mellantider utövade någon förmedling men likväl i avsevärd
mån behärskade förmedlingsverksamheten inom visst eller vissa fack. Med
ordet »yrkesmässig» ville man ej angiva att förmedlingsverksamheten skulle
utgöra förmedlarens enda eller huvudsakliga sysselsättning utan allenast att
verksamheten bedreves på yrkesmässigt sätt.

I internationella arbetskonferensens konvention av år 1920 angående arbetsförmedling
för sjömän förbjödes ej blott affärsmässigt bedriven sådan
förmedlingsverksamhet utan varje uppbärande av gottgörelse från sjömännen.
Då man icke funnit skäl att i enlighet med förevarande konventions artikel 1
mom. 2 från lagens tillämpning undantaga arbetsförmedling för sjömän borde
socialstyrelsen givetvis vid meddelande av tillstånd för sådan förmedling beakta
sistberörda förbud. Möjligen borde också föreskrift härom meddelas
av Kungl. Majit.

I yttrandena har svenska industriens praktiknämnd framhållit följande.

Även sådan förmedling av anställning inom industrien, som praktiknämnden
och med den samarbetande s. k. praktikbyråer vid statliga och statsunderstödda
tekniska läroanstalter ombesörjde, skulle eventuellt falla inom
lagens giltighetsområde. Såväl praktiknämnden som de tekniska läroanstalternas
praktikbyråer vore inrättade uteslutande i syfte att utan egen vinning
bistå de studerande vid dessa läroanstalter med anskaffning av ändamålsenliga,
tillfälliga platser inom industriell verksamhet för erhållande av den
praktiska utbildning, som anstalternas statuter krävde för inträde eller för
examens avläggande samt för att medverka till att denna praktikutbildning
bleve ändamålsenligt ordnad. Av lagförslagets innehåll liksom av de till
detsamma knutna kommentarerna framginge emellertid, att lagen avsåge förmedling
av anställning i förvärvssyfte. När det gällde förmedling av anställning
enbart i utbildningssyfte kunde man ej tala örn att det förelåge en

Kungl. Majus proposition nr 83.

efterfrågan av arbetskraft som det gällde att utjämna. Tvärtom gällde det
i denna förmedlingsverksamhet framför allt att genom en intensiv propaganda
söka förmå företag att för praktisk utbildning mottaga studerande. De förmedlade
anställningarna vore i många fall oavlönade. Men även där lön
förekomme vore den huvudsakligen att betrakta som en sporre till flit och
läraktighet. Skulle denna art av förmedlingsverksamhet komma att falla inom
ramen för lagens giltighetsområde och på grund därav förpliktas icke blott
att göra anmälan örn verksamheten utan jämväl att meddela uppgifter örn
densamma samt att föra vissa slag av anteckningar eller andra handlingar,
vore det fara värt att denna art av nyttig verksamhet bomme att äventyras.
Det vore nämligen icke uteslutet att de institutioner, som nu frivilligt och
med ekonomiska uppoffringar stödde denna verksamhet, ej bleve hågade att
åtaga sig de ökade administrationskostnader som utan tvivel skulle bliva
följden örn densamma skulle inordnas under lagen och påläggas de krav
som därav skulle bliva en följd. Nämnden ville därför hemställa att lagens
giltighetsområde bleve inskräökt till förmedling av anställning i förvärvssyfte.

Skolöverstyrelsen har funnit de skäl vägande som svenska industriens praktiknämnd
anfört för yrkandet att lagens giltighetsområde skulle inskränkas
till förmedling av anställning i förvärvssyfte. Den avsedda begränsningen
borde emellertid angivas så, att anstalt som utan vinstsyfte förmedlade anställning
åt studerande i och för deras praktiska utbildning allenast skulle
göra i konventionen föreskriven anmälan örn verksamheten och således
befrias från den av socialstyrelsen jämväl föreslagna antecknings- och uppgiftsskyldigheten.
Samma begränsning borde iakttagas beträffande skolornas
arbetsförmedling.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, i anslutning till det av länets arbetsförmedlingsanstalt
avgivna yttrandet, framhållit att det ideellt betonade arbete,
som utan kostnad för någon part av skolor och korporationer utfördes
i syfte att hjälpa särskilt ungdomen till en för densamma lämplig sysselsättning,
borde undantagas från den föreslagna lagstiftningen. Bleve det så att
skolorna ålades anmälnings- och uppgiftsskyldigheter, kunde de lätt betagas
lusten att fortsätta denna gagnande verksamhet, och säkert vore att det ej
skulle dröja länge förrän krav på ersättning för arbetet restes.

Yttranden av enahanda innebörd hava även avgivits av svenska yrkesskolföreningen
samt flick- och samskoleföreningen.

Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat, att den exempelvis av yrkessammanslutningar,
undervisningsanstalter eller sjuksköterskebyråer bedrivna
specialförmedlingen fyllde ett behov vid sidan av den offentliga arbetsförmedlingen
samt att anledning icke hittills förekommit att överföra denna
specialförmedling till den offentliga eller att försvåra dess verksamhet genom
sådana taxebestämmelser, som socialstyrelsens förslag innehölle. Länsstyrelsen
förordade därför att denna förmedling icke måtte falla under lagens
tillämpningsområde eller att för densamma måtte införas väsentligt friare
dispensbestämmelser.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande förklarat sig icke hava anledning
ingå på ett bedömande av det remitterade lagförslaget i annan mån än detta

Kungl. Majlis proposition nr 83.

berörde platsförmedling som bedreves inom medicinalstyrelsens verksamhetsområde.
I detta hänseende har styrelsen anfört följande.

Beträffande den platsförmedling för apotekspersonal, som utövades av
sammanslutningar av apotekare och farmacevter, funne sig medicinalstyrelsen
ej böra göra någon erinran mot förslaget. Däremot måste vägande skäl
anses föreligga mot förslagets tillämpning å den platsförmedling för sjuksköterskor
som bedreves av godkända sjuksköterskebyraer. De villkor som
måste uppfyllas för att en sjuksköterskebyrå skulle kunna godkännas överensstämde
i huvudsak med de i 3 § av socialstyrelsens lagförslag upptagna
förutsättningarna för meddelande av tillstånd till enskild arbetsförmedling.

Den befattning med de godkända sjuksköterskebyråerna, som överlämnats
till medicinalstyrelsen och som i vissa avseenden sträckte sig längre än den
tillsyn som socialstyrelsen enligt sitt lagförslag skulle utöva över den enskilda
platsförmedlingen, måste anses vara synnerligen ändamålsenlig med
hänsyn till den mycket betydande roll en god sjuksköterskekår spelade inom
landets sjukvård. Att avkoppla medicinalstyrelsen från tillsynen och kontrollen
av ifrågavarande byråer, vilka i samarbete med styrelsen fyllt sina uppgifter
på ett synnerligen tillfredsställande sätt, syntes styrelsen därför vara i hög
grad opåkallat och olämpligt, ej minst med hänsyn till det intima samband
som förefunnes mellan ifrågavarande byråer och sjuksköterskeskolorna, vilka
under alla förhållanden fortfarande måste stå under medicinalstyrelsens tillsyn.
En uppdelning av tillsynen över dessa byråer mellan medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen finge anses vara olämplig, då densamma dels skulle
bliva besvärande för byråerna, dels ock kunde medföra olika beslut av de
särskilda tillsynsmyndigheterna. Konventionsförslaget syntes icke innebära
anledning att företaga omreglering på ett område som redan vore reglerat
i överensstämmelse med konventionsförslagets grundsatser. Det enda skäl
som kunde åberopas för en sådan omreglering vore kravet på likformighet
i fråga örn all enskild förmedlingsverksamhet. Då emellertid den platsförmedling
som meddelades av de godkända sjuksköterskebyråerna vöre till sin
omfattning skarpt avgränsad från annan platsförmedling, och avgörande praktiska
skäl talade för särskilda anordningar i avseende å tillsynen av denna
platsförmedling, hemställde medicinalstyrelsen att från lagens tillämpning
måtte undantagas de godkända sjuksköterskebyråerna.

Den uppfattning, varåt medicinalstyrelsen sålunda givit uttryck, delas av
samtliga de godkända sjuksköterskebyråers ledningar, från vilka yttranden inkommit,
ävensom av länsstyrelsen i Östergötlands län. Särskilt har framhållits
önskvärdheten av att sjuksköterskeelevutbildningen och sjuksköterskornas
arbetsförmedling stöde under samma ledning, då det visat sig
fördelaktigt att kunna anpassa antalet elever, som utbildades för de olika
uppgifterna inom nutida sjukvård (exempelvis till operations-, röntgen- och
laboratoriesköterskor samt sköterskor för sinnessjukvård m. m.), efter de erfarenheter
som arbetsförmedlingen givit örn behovet av sjuksköterskor inom
dessa olika områden.

I likhet med socialstyrelsen anser jag att den ifrågasatta lagstiftningen Departemenhbör
i princip omfatta alla slag av arbetsförmedling. Härifrån torde mueller- ch*fentid
av skäl, som anförts i yttrandena, undantag böra göras för de godkända
sjuksköterskebyråerna, vilka som hittills böra stå under medicinalstyrelsens
tillsyn. Då de för sjuksköterskebyråerna gällande bestämmelserna ej strida

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

mot konventionen, utgör nämnda omständighet ej hinder för dennas ratificering.

De önskemål, vilka framförts för ett undantagande av den förmedling
som avser anställning i utbildningssyfte eller som kostnadsfritt bedrives av
skolor och vissa korporationer, torde i huvudsak grunda sig å farhågor för
att dylik förmedling skulle genom den föreslagna uppgiftsskyldigheten onödigt
betungas. Enligt min mening bör, som jag i det följande skall utveckla,
denna skyldighet kunna så anordnas att någon nämnvärd olägenhet icke
uppstår för den som bedriver verksamheten. Erinringarna ifråga torde
därför ej böra föranleda till att de nämnda förmedlingsarterna undantagas
från den nu föreslagna regleringen.

I anledning av länsstyrelsens i Uppsala län yttrande hänvisar jag till vad
jag i det föregående anfört örn önskvärdheten av att den verksamhet, som
utan förvärvssyfte bedrives av vissa sammanslutningar m. fl., ytterligare utvecklas
samt att dylik förmedling i vissa fall torde vara nödvändig som
komplement till den offentliga arbetsförmedlingen.

Vid överarbetningen av socialstyrelsens förslag hava en del jämkningar av
formell natur vidtagits i 1 §. Genom användandet av ordet »bedrives» torde med
tillräcklig tydlighet framgå, att förordningen, såsom socialstyrelsen åsyftat,
endast äger tillämpning å arbetsförmedling av viss permanens och omfattning

I förevarande paragraf har slutligen införts den av mig tidigare omnämnda
bestämmelsen örn förordningens tillämplighet å arbetsförmedling, som sker
genom utgivande av tryckt skrift.

2-4 §§.

2—4 §§ i departementsförslaget motsvara 3—5 §§ av socialstyrelsens förslag,
innehållande bestämmelser örn avgiftskrävande arbetsförmedling.

Enligt 3 § första stycket i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, vid
vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres inskrivnings- eller förmedlingsavgift
eller annan direkt eller indirekt ekonomisk ersättning, icke
bedrivas med mindre socialstyrelsen därtill lämnat tillstånd. I andra stycket
av samma paragraf föreskrives, att socialstyrelsen vid prövning av ansökan
örn dylikt tillstånd har att tillse, huruvida den avsedda förmedlingsverksamheten
kan anses önskvärd och lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd
finnes böra lämnas, tillika fastställa taxa för de ersättningar, som må uppbäras.
Taxans ersättningsbelopp skola fastställas med noggrant beaktande,
att de ej bereda möjlighet till uppkomst av företagarvinst utan allenast
täcka de för verksamhetens bedrivande nödiga kostnaderna. Slutligen stadgas
i tredje stycket av denna paragraf, att tillstånd icke må beviljas enskild man.

Enligt 4 § i socialstyrelsens förslag må arbetsförmedling, som åsyftar att
förmedla anställning utom landet åt här i landet vistande personer eller
inom landet åt personer, som vistas utom detsamma, icke bedrivas utan att
socialstyrelsen efter bemyndigande av Konungen därtill meddelat tillstånd.

Vidare stadgas i 5 § av socialstyrelsens förslag, att beslut av styrelsen
rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller taxa, varom stadgas i 3 §,

Kungl. Majlis proposition nr 83. 29

må när helst förhållandena därtill giva anledning av styrelsen återkallas
eller ändras.

Som motivering till bestämmelserna har socialstyrelsen anfört i huvudsak
följande.

3 § hade till ändamål att förverkliga konventionens huvudsyften, d. v. s.
att undertrycka den i vinstsyfte bedrivna avgiftskrävande arbetsförmedlingen
och att ställa övrig avgiftskrävande förmedling under statlig reglering och
kontroll. Konventionens bestämmelser i berörda avseenden återfunnes i
artikel 2 mom. 1 samt artikel 4 a) och b). I lagförslaget hade emellertid ej
upptagits någon särskild bestämmelse för ernående av förstnämnda huvudsyfte
— dess förverkligande bleve en följd av ett vederbörligt tillgodoseende av
det senare huvudsyftet.

I lagförslaget förutsattes för lovligt bedrivande av avgiftskrävande förmedling
ej blott ett särskilt tillstånd utan även en behörigt fastställd taxa
för ersättningsbeloppen. Det första villkoret kunde möjligen synas överflödigt,
då taxan och dess iakttagande tydligtvis utgjorde den sakligt bärande
grunden för lovligheten. Konventionen fordrade emellertid uttryckligen båda
delarna, och stadgandet av ett tillstånd kunde för övrigt möjligen motivera
en lämplig prövning av förhållanden, som icke stöde i direkt samband med
taxan, samt uppställande av önskvärda villkor beträffande sådana förhållanden.
Sålunda kunde det med hänsyn till kravet på att verksamheten skulle vara
lämpligt anordnad måhända i en del fall fordras att densamma förestodes
av viss person.

Körande innebörden av det i paragrafens första stycke förekommande uttrycket
»ekonomisk ersättning» kunde framhållas, att man därmed, i enlighet
med konventionens artikel 1 b), avsett att träffa alla möjliga slag av ekonomiskt
vederlag. Förutom avgifter, som erlades i samband med förmedlingen
och tydligtvis utgjorde ersättning därför, skulle sålunda under nämnda uttryck
inbegripas bland annat avgifter till sammanslutningar, som bland sina uppgifter
räknade arbetsförmedling för medlemmarna, samt kursavgifter i fall
där avgiftens erläggande och kursens genomgående på grund av utfästelser,
förespeglingar eller eljest skäligen kunde anses giva upphov åt i viss mån
berättigade anspråk på bistånd för erhållande av anställning.

Med hänsyn till att arbetsförmedling, såsom angåves i den senare meningen
av paragrafens andra stycke, icke skulle få bedrivas i vinstsyfte, och den
framtida arbetsförmedlingen sålunda väl i regel komme att få en oegennyttig
karaktär, kunde det måhända synas omotiverat att, på sätt första punkten
i samma stycke gjorde, åt socialstyrelsen giva en praktiskt taget diskretionär
prövningsrätt i frågor örn arbetsförmedlingstillstånd. Fastställande av en
riktigt avvägd taxa som uteslöte möjlighet till företagarvinst torde emellertid
i många fall möta stora svårigheter, och man kunde med sannolikhet förvänta
att en del företag för affärsmässig arbetsförmedling skulle söka att under
lämplig, varierande förklädnad fortsätta sin rörelse. Genom befogenheten
för styrelsen att vid granskning av ansökningar örn dylikt tillstånd taga
hänsyn till önskvärdheten av den åsyftade förmedlingsverksamheten samt den
styrelsen i 5 § tillerkända befogenheten att när som helst återkalla ett
arbetsförmedlingstillstånd syntes nyssberörda befarade tendens kunna väsentligen
avvärjas. Ehuru styrelsen med hänsyn till kravet på önskvärdhet
hade anledning tillse örn det kunde anses förefinnas något behov av den
verksamhet ansökningen avsåge, borde styrelsen givetvis ej lägga hinder
i vägen för förmedlingsverksamhet om vars lojalitet och allmännyttiga karaktär
ingen tvekan kunde råda.

Sista stycket hade tillfogats med hänsyn till att konventionen, artikel 1 b)

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

och artikel 4 a), från möjligheten att erhålla tillstånd indirekt uteslutit enskild
man. Förbudet, örn vars berättigande man för övrigt kunde vara tveksam,
skulle givetvis i och för sig lätt kunna kringgås, men i betraktande
av socialstyrelsens diskretionära prövningsrätt torde någon avsevärd olägenhet
därav knappast behöva befaras.

4 § i socialstyrelsens förslag motsvarade konventionens bestämmelse i artikel
4 c). Nämnda bestämmelse hänförde sig endast till avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte. En sådan begränsning syntes emellertid
knappast välmotiverad och hade icke iakttagits i lagförslaget. Erinras kunde
också att i den av internationella arbetskonferensen år 1919 antagna rekommendationen
angående arbetslösheten bland annat hemställdes, att medlemsstaterna
ej måtte medgiva värvning gruppvis av arbetare från ett land till
ett annat utan överenskommelse mellan respektive länder.

Påpekas borde måhända att bestämmelserna i 4 § icke vore avsedda att
i fall av mellanstatlig avgiftskrävande förmedling ersätta dem som meddelades
i 3 § utan att komplettera dem.

Beträffande bestämmelserna i 5 § funne styrelsen det uppenbart, att styrelsen
borde äga rätt att med hänsyn till nya upplysningar eller ändrade
förhållanden korrigera eller återkalla sina beslut rörande förmedlingstillstånd.
Till förekommande av varje möjlighet till bestridande av sådan rätt hade
emellertid ansetts lämpligt upptaga en uttrycklig bestämmelse härom.

Slutligen må här omnämnas, att socialstyrelsen i motiveringen till 6 § i
sitt förslag, enligt vilken paragraf tillsyn å efterlevnaden av lagen skall
utövas av styrelsen, framhållit, att befattningen med lagens tillämpning icke
lämpligen kunde uppdragas åt annan myndighet, då ju styrelsen hade att handlägga
frågor rörande arbetsmarknaden. I förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling
hade också tillsynen över denna förmedlingsverksamhet uppdragits
åt styrelsen.

I yttrandena har svensea teknologföreningen framhållit, att föreskriften, att
arbetsförmedling vid vilken uppbures inskrivnings- eller förmedlingsavgift ej
finge bedrivas utan tillstånd, kunde bliva ett allvarligt hinder för en del
i humanitärt syfte arbetande sammanslutningar, såvida icke undantag gjordes
för sådana som icke beräknade vinst för sina tjänster. Det syntes föreningen
tillfyllest med allenast en anmälan örn dylik verksamhet och örn storleken
av de i verksamheten tillämpade avgifterna. Socialstyrelsen kunde tilldelas
befogenhet att, i fall då missbruk förelåge, åstadkomma rättelse.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har ansett förening
av arbetsgivare samt fackförening eller annan liknande förening av arbetare
böra äga rätt att utan särskilt tillstånd driva arbetsförmedling mot ersättning,
under förutsättning dock att anmälan därom gjordes till socialstyrelsen
och att styrelsen fastställde taxa för ersättningarna. Dylik arbetsförmedling
måste nämligen alltid vara önskvärd, och sammanslutningens karaktär utgjorde
garanti för att förmedlingen vore lämpligt anordnad. Självfallet borde
dock förmedlingen endast gälla anställning inom det egna yrket. Vid fastställandet
av taxan borde socialstyrelsen noggrant beakta att ersättningsbeloppen
icke beredde möjlighet till uppkomst av företagarvinst.

Skolöverstyrelsen har ansett det vara av vikt att den möjlighet som kon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 8c/.

ventionsförslaget beredde sammanslutningar och institutioner att bedriva
arbetsförmedling måtte i en blivande lagstiftning bibehållas utan onödig inskränkning
och utan betungande former för kontroll. På grund därav borde
icke sådana förmedlingsorgan, som utan vinstsyfte förmedlade anställning
åt studerande i och för deras praktiska utbildning eller åt lärare vid under
överstyrelsens inseende stående läroanstalter, åläggas annan skyldighet än
att till socialstyrelsen göra anmälan örn denna sin verksamhet.

I de övriga yttranden, vari tillstyrkts en allmän reglering av förmedlingsverksamheten,
hava erinringar icke framställts mot förslaget att avgiftskrävande
förmedling icke finge bedrivas utan tillstånd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har ansett länsstyrelserna på grund av deras
större lokal- och personalkännedom vara bättre skickade än socialstyrelsen
att handlägga ifrågavarande ärenden. Länsstyrelsen har vidare förklarat sig
befara, att genom den föreslagna centraliseringen en utveckling till monopol
för den offentliga arbetsförmedlingen bomme att gynnas, en utveckling som
länsstyrelsen — trots den offentliga förmedlingens nödvändighet och synnerligen
stora förtjänster — icke ansåge önskvärd.

Även länsstyrelsen i Örebro län har funnit det skäligen vanskligt för en
central myndighet att handhava dylika rent lokala ärenden.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län hava däremot funnit
välbetänkt att ärenden örn tillstånd att utöva kommissionärsverksamhet handhades
av en central myndighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att för ett rätt bedömande av
frågan örn en avsedd förmedlingsverksamhet kunde anses önskvärd och lämpligt
anordnad vore en närmare kännedom örn ortsförhållandena erforderlig.
Därför borde föreskrift meddelas därom, att, innan ansökan avgjordes, vederbörande
länsstyrelse skulle lämnas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Göteborgs offentliga arbetsförmedling har sagt sig förutsätta att tillstånd
icke beviljades utan att den offentliga arbetsförmedlingsanstalten å orten
lämnats tillfälle avgiva yttrande. Vidare borde tillstånd begränsas till viss
tid. En förnyad ansökan örn fortsatt tillstånd skulle nämligen giva anledning
till prövning ej endast av behovet av verksamheten utan även av sättet
varpå den utövats, och därigenom skulle vederbörande sporras till ordentlighet
i verksamheten.

Länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs- och Bohus län hava förordat
ett utbyte av orden »enskild man» mot »enskild person», varjämte sistnämnda
länsstyrelse ansett att för avgiftskrävande förmedling borde finnas
en av den tillståndsbeviljande myndigheten godkänd föreståndare.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län hava uttalat tvekan om berättigandet
av förbudet för »enskild man» att bedriva avgiftskrävande förmedling
varjämte sistnämnda länsstyrelse funnit bestämmelsen härom otydlig.

I socialstyrelsens förslag har icke upptagits någon särskild bestämmelse
för ernåendet av konventionsförslagets och den nu föreslagna lagstiftningens
huvudändamål, nämligen att undertrycka den förmedling som bedrives i

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 83.

förvärvssyfte. Enligt styrelsens mening skulle detta mål uppnås på indirekt
väg såsom en följd av en rätt tillämpning av bestämmelserna örn reglering
och kontroll av den utan vinstsyfte bedrivna avgiftskrävande förmedlingen.
Det torde emellertid vara önskvärt att det måhända mest betydelsefulla
ändamålet med den ifrågasatta lagstiftningen kommer att klart framträda i
själva lagtexten. 2 § första stycket departementsförslaget innehåller därför
ett uttryckligt stadgande i detta hänseende.

I likhet med socialstyrelsens förslag och i överensstämmelse med konventionen
upptager departementsförslaget en bestämmelse örn att tillstånd
erfordras för rätt att annorledes än i förvärvssyfte bedriva avgiftskrävande
förmedling. Denna bestämmelse, som återfinnes i 2 § andra stycket, torde
vara erforderlig bland annat med hänsyn till angelägenheten av att förhindra
att en del företag som bedriva förmedling i förvärvssyfte under någon
förklädnad söka fortsätta verksamheten. Jag har sålunda ej kunnat biträda
vad i vissa yttranden anförts därom att beträffande annorledes än i förvärvssyfte
bedriven avgiftskrävande förmedling allenast borde ske anmälan.

Att socialstyrelsen bör vara den myndighet som meddelar tillstånd synes
mig ligga i öppen dag. I anledning av vad som anförts i en del yttranden
vill jag framhålla, att det ligger i sakens natur att socialstyrelsen i de fall,
där så erfordras, inhämtar yttranden såväl från ortsmyndigheter som från
andra vilka kunna förväntas vara i stånd att lämna upplysningar av värde.
Något stadgande härom torde dock icke vara lämpligt, då fall naturligen också
kunna inträffa där ett remissförfarande är onödigt.

I 2 § tredje stycket departementsförslaget upptages ett stadgande motsvarande
4 § i socialstyrelsens förslag, dock med vissa jämkningar. I överensstämmelse
med konventionsförslaget anser jag det icke vara behövligt
att fordra tillstånd för de fall då dylik förmedling bedrives avgiftsfritt.
Utövare av verksamheten torde i dessa fall huvudsakligast komma att bliva
vissa yrkessammanslutningar, som genom förmedlingen vilja antingen förhjälpa
svenskar att erhålla för deras utbildning eller utkomst förmånliga
anställningar utomlands eller förvärva för vederbörande yrken värdefull utländsk
arbetskraft. Bestämmelsen synes icke heller böra vara tillämplig å
förmedling av anställning här i riket åt utomlands vistande svensk undersåte.
Konventionsförslagets föreskrifter örn rekrytering av arbetare från utlandet
torde näppeligen avse dylika fall. I anledning av vad socialstyrelsen som
motivering till sitt förslag anfört önskar jag slutligen framhålla, att de av styrelsen
föreslagna bestämmelserna givetvis icke skulle bli tillämpliga å sådan
rekrytering av arbetare, som ej sker i form av arbetsförmedling.

I överensstämmelse med konventionen upptages i fjärde stycket stadgandet
i 3 § tredje stycket socialstyrelsens förslag örn förbud för enskild person
att bedriva avgiftskrävande förmedling. Med hänsyn till omfattningen av
förordningens tillämplighet torde det vara nödvändigt att i densamma jämväl
upptages det förbud mot avgiftskrävande förmedling för sjömän, vilket
stadgas i den av Sverige ratificerade konventionen i detta ämne. En föreskrift
härom återfinnes i fjärde stycket. I sista punkten upptages ett stadgande

Kungl. Majus proposition nr 83.

motsvarande 3 § andra stycket socialstyrelsens förslag av innebörd att tillstånd
ej må beviljas, därest verksamheten icke befinnes önskvärd eller ej kan
förväntas komma att bedrivas på lämpligt sätt. I anslutning till vad socialstyrelsen
anfört i sin motivering önskar jag framhålla, att styrelsen i anledning
av detta stadgande givetvis icke får lägga hinder i vägen för förmedlingsverksamhet
örn vars lojalitet och allmännyttighet tvekan skäligen icke
kan råda.

3 § departementsförslaget angiver vad meddelat tillstånd skall innehålla,
därvid uttrycklig bestämmelse lämnats allenast örn den ersättning för förmedlingen
som högst må utgå. Bland övriga villkor och bestämmelser, som
tillståndet regelmässigt synes böra innehålla, kan nämnas ett angivande av
å vilken eller vilka orter samt för vilken eller vilka yrkesgrenar verksamheten
må bedrivas. Vidare torde det i talrika fall vara lämpligt att bestämma
viss tid för tillståndets giltighet samt att föreskriva att verksamheten skall
förestås av en av socialstyrelsen härtill godkänd person. Med hänsyn till
de olika fallens skiljaktiga beskaffenhet har överlämnats åt socialstyrelsen
att, obunden av strikta regler, träffa avgörande rörande dessa frågor. Jag
har sålunda ej ansett mig böra biträda det i vissa yttranden framställda
önskemålet att i själva förordningen borde ske en närmare reglering av dessa
spörsmål.

Såsom framgår av stadgandet i 4 §, vilket med någon jämkning motsvarar
5 § i socialstyrelsens förslag, inbegripes därunder jämväl rätt för
socialstyrelsen att, på ansökan av den som driver verksamheten, meddela
ändrade villkor eller bestämmelser för densamma.

5 §•

Enligt 2 § första stycket i socialstyrelsens förslag åligger det envar, som
utövar arbetsförmedling, att inom tre månader från det han börjat bedriva
verksamheten, eller, där han redan bedriver sådan verksamhet när lagen
träder i kraft, från tiden därför örn denna sin verksamhet göra anmälan till
socialstyrelsen på sätt denna myndighet föreskriver.

I andra stycket av samma paragraf stadgas skyldighet för utövare av
arbetsförmedling att till socialstyrelsen, enligt av denna myndighet utfärdade
föreskrifter, meddela de uppgifter örn sin verksamhet, som socialstyrelsen
kan finna påkallade för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten
inom riket.

Socialstyrelsen har i motiven till denna paragraf yttrat, att första stycket,
som motsvarade artikel 5 i konventionsförslaget, på visst sätt utgjorde lagförslagets
grundläggande stadgande. Genom detsamma jämte bestämmelserna
i andra stycket skulle för styrelsen möjliggöras att erhålla den för
arbetsförmedlingens rationella ordnande erforderliga överblicken över förmedlingsverksamheten
i landet. Då man under lagstiftningen velat inbegripa
jämväl verksamhet av mindre aktiv natur, där verksamhetens karaktär kanske
först småningom skulle tydligt framträda, hade det synts oskäligt fordra att
anmälan skulle göras på förhand eller inom kortare tid än tre månader.

Bihang till riksdagens protokoll 1335. 1 sami. Nr 83. 174 35 3

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Till skillnad från 2 § i socialstyrelsens förslag stadgas i departementsförslagets
5 § anmälningsskyldighet allenast rörande den »avgiftsfria» förmedlingen,
varjämte bestämmelserna örn uppgiftsskyldigliet överflyttats till
7 §. Visserligen innehåller artikel 5 i konventionen stadgande örn anmälningsskyldighet
rörande alla slag av förmedling, men för den »avgiftskrävande»
förmedlingens del måste anmälningsskyldigheten anses fullgjord genom
det ansökningsförfarande varom bestämmelser meddelats i 2 och 3 §§
i departementsförslaget. Bestämmelser örn uppgiftsskyldighet återfinnas på
två ställen i socialstyrelsens förslag, nämligen under 2 och 6 §§. För överskådlighetens
skull hava dessa bestämmelser sammanförts i en paragraf.
Föreskriften om anmälningsskyldighet för den, som bedriver förmedling, när
lagstiftningen träder i kraft, torde lämpligen böra införas bland övergångsbestämmelserna
och återfinnes där i sista stycket.

6 och 7 §§.

I 6 § i socialstyrelsens förslag stadgas, att tillsyn å efterlevnaden av
lagen utövas av styrelsen, som äger att, i den mån därför finnes nödigt,
ålägga den, som utövar arbetsförmedling, att rörande densamma föra vissa
slag av anteckningar eller andra handlingar, att taga del därav samt att infordra
dylika handlingar eller upplysningar rörande verksamheten.

Socialstyrelsen har ansett det icke kunna ifrågasättas, att befattningen med
lagens tillämpning lämpligen skulle kunna uppdragas åt annan myndighet
än styrelsen. I motiveringen till 2 och 6 §§ i sitt förslag har styrelsen
vidare yttrat, att det genom bestämmelserna i 2 § skulle möjliggöras för
styrelsen att erhålla den för arbetsförmedlingens rationella ordnande erforderliga
överblicken över förmedlingsverksamheten i landet samt att man i
6 § sökt utrusta styrelsen med de befogenheter, som synts nödvändiga för
utövande av en verksam kontroll.

Såsom förut omnämnts har i en del yttranden föreslagits, att från denna
lagstiftning måtte undantagas förmedling, som avsåge anställning i annat
syfte än förvärvssyfte, ävensom av skolor och korporationer i ideellt syfte
bedriven förmedling. Som skäl härför har anförts olämpligheten av att betunga
dylik gagnande verksamhet med anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Skolöverstyrelsen har i detta hänseende anfört i huvudsak följande.

Den enda skyldighet som enligt konventionsförslaget skulle åligga en icke
»avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå» vore att enligt artikel 5 göra anmälan
örn sin verksamhet. Enligt det av socialstyrelsen utarbetade lagförslaget
skulle emellertid dessa åligganden i betydande grad ökas. Förslaget
innebure nämligen skyldighet för vederbörande förmedlingsorgan ej allenast
att göra anmälan örn sin verksamhet till socialstyrelsen utan även att meddela
styrelsen uppgifter örn verksamheten. Överstyrelsen ville framhålla att
den förmedlingsverksamhet, som utövades av vissa skolor och utbildningsanstalter
i syfte att skaffa avgående elever lämplig anställning, vore av stort
värde ur olika synpunkter. Såvitt överstyrelsen hade sig bekant krävde skolorna
icke någon särskild avgift för ifrågavarande förmedling. Förekommande
inträdes-, termins- eller kursavgifter torde i regel endast avse att bidraga

Kungl. Majus proposition nr 83.

till täckande av kostnaden för undervisningen. Detta gällde åtminstone beträffande
alla skolor som stöde under överstyrelsens inseende. I fråga örn
dessa skolor syntes någon ytterligare kontroll i förevarande avseende icke
vara behövlig. För övrigt kunde framhållas att nämnda skolors förmedlingsverksamhet
i regel omfattade endast en obetydlig procent av skolornas avgående
elever. Det stora flertalet torde skaffa sig anställning på egen hand.

Under sådana förhållanden måste betydelsen av de uppgifter som skolorna
skulle åläggas lämna socialstyrelsen icke bli stor och framför allt icke medge
någon som helst överblick över arbetsmarknaden på ifrågavarande område.

En viss risk förelåge emellertid att skolorna skulle inskränka eller helt upphöra
med denna förmedlingsverksamhet därest den kringgärdades med bestämmelser
som kunde bliva på något sätt betungande. Överstyrelsen
funne därför starka skäl tala för att sådan förmedlingsverksamhet som bedreves
av skolor och utbildningsanstalter för att skaffa avgående elever anställning
icke betungades med att lämna flera uppgifter rörande denna sin
verksamhet än som direkt föreskreves i konventionsförslaget.

Beträffande vilken myndighet som skulle handhava tillsynen av lagstiftningens
efterlevnad har skolöverstyrelsen anfört.

Överstyrelsen funne oundgängligt, att förmedlingen av extra ordinarie och
vikarierande lärare, särskilt till sådana läroanstalter som stöde under överstyrelsens
inseende, övervakades av överstyrelsen. För de beräkningar av
lärarbehovet vid folkskolorna med flera läroanstalter, vilka verkställdes inom
överstyrelsen och varpå denna grundade sina anslagsiiskanden rörande seminarierna,
provårsinstitutionen och särskilda utbildningskurser, behövde överstyrelsen
stå i omedelbar förbindelse med förmedlingsorganen på ifrågavarande
område. Konventionsförslaget innehölle intet som kunde utgöra
hinder för ett stadgande i sagda syfte.

Aven Sveriges allmänna Jolksluillär ar förening har uttalat tvekan, huruvida
bestämmelsen örn socialstyrelsen som tillsynsmyndighet vore den ändamålsenligaste
anordningen när det gällde förmedlingsverksamhet beträffande
skolan. I varje fall borde skolöverstyrelsens medverkan vinnas i fråga örn
förmedling av lärarkrafter.

[Uppenbarligen måste den föreslagna kontrollen och uppgiftsskyldigheten Departementsur
socialpolitisk synpunkt bliva av stort värde. Detta synes mig även gälla chefenden
icke avgiftskrävande förmedlingen. Ehuru denna enligt konventionsförslaget
är underkastad allenast anmälningsskyldighet, när verksamheten
börjar, har jag därför, i likhet med socialstyrelsen, ansett mig böra föreslå
bestämmelser varigenom utövare av dylik förmedlingsverksamhet ålägges viss
längre gående uppgiftsskyldighet. Därmed skulle också förutsättningarna
ökas för uppfyllandet av en av de förpliktelser, vilka Sverige åtagit sig genom
ratificerandet av 1919 års konvention angående arbetslösheten. I denna konvention
stadgas nämligen bland annat, att där både offentliga och enskilda
avgiftsfria arbetsförmedlingsanstalter finnas, åtgärder skola vidtagas för att
samordna deras verksamhet enligt en hela landet omfattande plan. Givetvis
bör tillsynsmyndigheten handhava sina befogenheter under all möjlig hänsyn
för den övervakade verksamheten. Sålunda synes t. ex. intet intresse åsidosättas,
om allenast mycket knapphändiga uppgifter infordras rörande en verk -

36 Kungl. Majus proposition nr 83.

samhet, vars ändamål är att åt studerande förmedla kortvariga anställningar
i utbildningssyfte.

De skäl som anförts för att åt skolöverstyrelsen överlämna tillsynen över
förmedling av anställning åt vissa lärare förtjäna visserligen beaktande men
synas icke böra föranleda, att tillsynen överflyttas från socialstyrelsen. De
personer, vilka anmäla sig som sökande till lärarbefattningar vid läroanstalter
som stå under skolöverstyrelsens inseende, torde nämligen icke sällan vara
villiga antaga såväl andra lärarbefattningar som anställningar av annat för
dem lämpligt slag. Det är givetvis önskvärt att de förmedlingsbyråer vilka
anlitas av dessa personer erhålla rätt att förmedla alla för klientelet lämpliga
anställningar. Av socialstyrelsens utredning i ärendet framgår t. ex., att
vid Lunds universitet inrättats en för flera yrkesgrenar, bland dem lärarbanan,
gemensam förmedling. Dör sådan förmedling skulle emellertid, därest
förslaget örn skolöverstyrelsen som tillsynsmyndighet genomfördes, tillsynen
bliva uppdelad mellan två myndigheter. Då jag icke ansett mig kunna tillråda en
dylik uppdelning, föreslår jag socialstyrelsen såsom tillsynsmyndighet över all
förmedlingsverksamhet. Emellertid bör det givetvis åligga denna myndighet
att i förekommande fall samråda med skolöverstyrelsen och att till denna
lämna alla för dess verksamhet nödiga upplysningar. Några föreskrifter
härom synas emellertid ej böra inflyta i nu ifrågavarande förordning utan
torde desamma, i den mån så befinnes erforderligt, kunna meddelas av
Kungl. Maj:t i samband med förordningens promulgering.

Bestämmelsen örn tillsyn har ansetts lämpligen böra särskilt för sig upptagas
i 6 §. De i 2 och 6 §§ i socialstyrelsens lagförslag förekommande bestämmelserna
om uppgiftsskyldighet med mera hava därefter sammanförts i 7 §,
därvid desamma undergått vissa formella jämkningar.

8§-

I 7 § första stycket socialstyrelsens lagförslag stadgas, att örn någon
utövar arbetsförmedling, som avses i 3 § första stycket eller 4 §, utan vederbörligt
tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller med
överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § andra stycket, skall han straffas
med dagsböter.

Enligt andra stycket i samma § skall med böter högst 200 kronor straffas
underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 § första
stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen
med stöd av 2 § andra stycket kan hava meddelat. Samma straff är stadgat
för den, som underlåter att fullgöra honom med stöd av 6 § meddelad anmaning.

Socialstyrelsen har i sin motivering till paragrafen yttrat, att de förseelser
som kunde förekomma mot lagens bestämmelser syntes med hänsyn till straffansvaret
lämpligen kunna delas i två grupper, en av mer saklig och en annan
av mer formell innebörd. För den förra gruppen som vore uppförd i första
stycket föresloges dagsböter. Beträffande den senare gruppen hade ett bötesbelopp
av högst 200 kronor ansetts kunna vara tillfyllest. Den förseelse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

sorn uppkomme därest utövare av arbetsförmedling vägrade ombud för socialstyrelsen
tillgång till handlingarna rörande verksamheten, hade icke beaktats,
bland annat på grund av att det kunde ifrågasättas örn densamma ej ginge
in under straffbestämmelsen i 10 kapitlet 23 § strafflagen.

I yttrandena har Örebro läns offentliga arbetsförmedlingsanstalt ansett, att,
därest icke särskilt stadgande därom infördes i lagen, blotta egenskapen av
»ombud» för socialstyrelsen knappast skulle medföra befogenhet att fordra
tillgång till handlingar rörande förmedlingsverksamheten. För tillämpning
av 10 kapitlet 23 § strafflagen torde nämligen fordras tjänstemannaställning
hos den inspekterande.

Den i 7 § första stycket socialstyrelsens förslag upptagna straffbestämmelsen
har på grund av andra i förslaget vidtagna jämkningar undergått
viss omredigering. Dessutom har underlåtenhet att fullgöra skyldighet, varom
i 7 § departementsförslaget är fråga, ansetts böra beläggas med dagsböter.
Från stadgandet ifråga synes icke böra uteslutas vägran att hålla handlingarna
angående verksamheten tillgängliga för socialstyrelsen eller för den
som av styrelsen bemyndigats granska desamma. En dylik vägran torde
näppeligen vara att hänföra under 10 kapitlet 23 § strafflagen, där straff
stadgas för vägran av inträde eller handräckning åt den som i offentlig
förrättning är därtill berättigad.

Det har synts lämpligt att stadga särskilt straff för den som under tid
då han är ställd under tilltal för förseelse, som i första stycket sägs, fortsätter
förseelsen.

Högsta straff för underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt
5 § har fastställts till 300 kronors böter.

9§-

Enligt 8 § i socialstyrelsens förslag skall förseelse, som avses i 7 §, åtalas
vid polisdomstol, där sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller,
där sådan ej finnes, vid allmän underrätt. Böter, som ådömas enligt lagen,
tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Dessa stadganden återfinnas med allenast några formella jämkningar i
9 § departementsförslaget.

9 § i socialstyrelsens förslag.

'' I 9 § socialstyrelsens förslag stadgas, att närmare bestämmelser rörande
lagens tillämpning må meddelas av Konungen, som jämväl äger att för förseelse
mot sådan bestämmelse stadga straff av böter, ej överstigande 300
kronor.

Socialstyrelsen har såsom motiv till stadgandet yttrat, att ehuru lagförslaget
syntes utgöra en tillfyllestgörande reglering i ämnet, hade styrelsen,
särskilt i betraktande av att här vore fråga örn en helt ny lagstiftning, ansett
skälig förtänksamhet bjuda att förbehålla Kungl. Majit möjlighet meddela
kompletterande tillämpningsbestämmelser.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

De föreskrifter, som kunna tänkas bliva erforderliga som komplettering
av förordningens bestämmelser, torde icke behöva underställas riksdagen.
Någon motsvarighet till 9 § i socialstyrelsens förslag upptages därför ej i
departementsförslaget.

Slutbestämmelserna.

Enligt socialstyrelsens förslag skall den nya lagstiftningen träda i kraft
den 1 januari 1938, därvid kungörelsen örn kommissionärer för anskaffande
av arbetsanställning och kungörelsen med bestämmelser angående statens
godkännande av sjuksköterskeskolor och sjuksköterskebyråer skola upphöra
att gälla.

Jämlikt första stycket i de av socialstyrelsen föreslagna övergångsbestämmelserna
må styrelsen för den som redan vid tiden för lagens ikraftträdande
bedriver arbetsförmedlig, utan hinder av vad i 3 § stadgas fastställa taxa,
gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på sådant
sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres.

I andra stycket stadgas, att taxa med sålunda beräknad ersättning jämväl
må fastställas att gälla för tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej
blott örn sådan utövare av arbetsförmedling, som avses i första stycket, utan
även örn visst slag av arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn
till särskilda förhållanden funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa
dylik taxa. Taxan må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än
ett år åt gången, och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares
tillgodonjutande av sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan
dylik taxa fastställes, bör åt arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som
frågan kan angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Slutligen föreskrives i tredje stycket, att arbetsförmedling, som bedrives
vid tiden för lagens ikraftträdande, må utan hinder av vad som stadgas i
3 eller 4 § bedrivas under en tid av högst sex månader därefter.

I sina motiv har socialstyrelsen beträffande bestämmelsen örn lagens ikraftträdande
förutsatt att för konventionens ratificering erfordrades ändring i
tryckfrihetsförordningen och att sådan åtgärd icke kunde slutgiltigt beslutas
förrän vid »1936» års riksdag. Under viss förutsättning trädde konventionen
i kraft 12 månader efter skedd ratificering. Med detta beräkningssätt borde
dagen för lagens ikraftträdande sättas till den 1 januari 1938. Styrelsen ansåge
dock att lagen borde träda i kraft tidigare, dock ej förrän den offentliga
arbetsförmedlingen satts i stånd att väsentligen övertaga den hittillsvarande
affärsmässiga förmedlingen. De krav på ersättning, som eventuellt
kunde komma att göras gällande av kommissionärer och andra, talade också
för en längre övergångstid, men kunde härutinnan å andra sidan erinras örn
de möjligheter till fortsatt verksamhet för den affärsmässiga förmedlingen
som efterföljande övergångsbestämmelser beredde. Med hänsyn till vad sålunda
anförts föresloge styrelsen att tiden för lagens ikraftträdande sattes
till den »1 juli 1936».

Kungl. Majus proposition nr 83.

Rörande övergångsbestämmelserna Ilar styrelsen anfört.

Första stycket avsåge att motsvara det generella medgivandet i konvention
störs! agets artikel 9 mom. 1 till fortsatt tillvaro för avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
med vinstsyfte under tre år efter konventionens ikraftträdande,
vilken tidrymd socialstyrelsen ansett kunna beräknas utgå med
utgången av år »1939». I konventionen sades visserligen ej något direkt örn
prövning eller tillstånd i förevarande fall, men hade det ej synts motiverat
att bereda ifrågavarande företag någon särställning i nu berörda avseenden.
Artikel 2 mom. 2 b) förutsatte för övrigt att dessa företag skulle hava en
av vederbörande, myndighet godkänd taxa.

Det andra stycket, som hade till uppgift att reglera den möjlighet till
förlängd affärsmässig arbetsförmedling som artikel 3 åsyftade, hade ett mer
begränsat tillämpningsområde, och vore därjämte dess tillämpning förbunden
nied villkor örn respektive organisationers hörande. Giltighetstiden för ifrågavarande
för förmedlaren förmånligare taxor hade begränsats till ett år, men
kunde den sammanlagda tiden härför uppgå till tio år — det hade synts
lämpligare anknyta tidsbegränsningarna till taxan i stället för till tillståndet
såsom i konventionen. Vilka slag av arbetstagare här åsyftade eftergifter
lämpligen borde avse vore socialstyrelsen ej beredd att i detta sammanhang
angiva, bland annat på den grund att behovet av sådana eftergifter i mycket
komrne att bero på den offentliga arbetsförmedlingens utveckling. Erinras kunde
emellertid att den affärsmässiga arbetsförmedlingens väsentliga klientel för
närvarande bestode av hembiträden samt restaurang- och hotellpersonal.

Emot eventuella betänkligheter att utnyttja konventionens möjligheter
till förlängd verksamhet för den affärsmässiga arbetsförmedlingen kunde
framhållas, att vissa förut berörda omständigheter — eventuella ersättningsanspråk
och bristande annan förmedling — talade emot ett forcerat genomförande
av förevarande lagstiftning. Man torde väl också kunna förvänta att
ifrågavarande möjligheter till uppskov endast skulle anlitas i fall och i den
mån så funnes av verkligt behov påkallat.

Till undvikande av de olägenheter för såväl många utövare av arbetsförmedling
som tillsynsmyndigheten, vilka en omedelbar tillämpning vid lagens
ikraftträdande av bestämmelserna i 3 och 4 §§ skulle föranleda, hade till
sist tillfogats en övergångsbestämmelse, som för redan i utövning varande
arbetsförmedling medgåve visst uppskov med tillämpningen av nämnda paragrafer.

I yttrandena har den offentliga arbetsförmedlingen i Norrköping föreslagit
att den nya lagstiftningen måtte träda i kraft redan den 1 januari 1936.

Sver ges hotell- och restaurangpersonals förbund har ansett den 1 januari
1938 vara en alltför avlägsen tidpunkt för lagens ikraftträdande.

Länsstyrelserna i Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län ävensom
Hallands läns arbetsförmedlingsanstalt hava däremot förordat att lagen
måtte träda i kraft den 1 januari 1938.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de av socialstyrelsen föreslagna
övergångsbestämmelserna oklara såtillvida att det syntes ovisst i vad män
den som bedreve arbetsförmedling i vinstsyfte finge fortsätta därmed även
efter det sex månader förflutit från lagens ikraftträdande. Enligt 3 § i förslaget
finge förmedling mot ersättning icke äga rum utan tillstånd av socialstyrelsen,
som dock ej linge meddela tillstånd till enskild man. Läste man
endast 3 §, bibragtes man den uppfattningen att de nuvarande enskilda för -

Departements chefen.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

medlingsbyråerna, vilka torde med få undantag drivas av enskild man, skulle
få helt upphöra med verksamheten vid lagens ikraftträdande. Emellertid
medgåves enligt tredje stycket i övergångsbestämmelserna att förmedling
som bedreves vid tiden för lagens ikraftträdande finge utan hinder av vad
som stadgades i 3 eller 4 § bedrivas under högst sex månader därefter. Så
långt torde bestämmelserna vara klara. Men då i första och andra stycket
av övergångsbestämmelserna stadgades att taxa kunde fastställas för förutvarande
förmedlingsutövare intill den 1 januari 1940 och under vissa förutsättningar
även för tiden därefter, dock högst tio år, uppstoae tvekan örn
rätta innebörden av bestämmelserna rörande den förmedling som vid tiden
för lagens ikraftträdande bedreves mot avgifter.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett den tid av två år efter lagens
ikraftträdande, under vilken förmedling med vinstsyfte enligt socialstyrelsens
förslag finge bedrivas, vara alltför kort. Försiktigheten bjöde tillika att icke
till vissa år begränsa den dispensmöjlighet, vilken efter utgången av sagda
tid stöde öppen.

I åtskilliga av de yttranden, vari avstyrkts en lagstiftning i huvudsaklig
överensstämmelse med konventionsförslaget, har i andra hand förordats för
nuvarande utövare av arbetsförmedling mot ersättning förmånligare övergångsbestämmelser
än dem socialstyrelsen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl framhållit, att en indragning
av nu gällande rättigheter till affärsmässig förmedling utan någon rättighetsinnehavarnas
egen förskyllan torde kunna föranleda krav på ersättning av
staten, och länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs och Värmlands län samt
polismästaren i Stockholm hava ansett rimligt, att ersättning bereddes de
yrkesutövare, som genom den föreslagna lagstiftningens genomförande skulle
förlora sitt hittillsvarande levebröd.

Enahanda uppfattning har uttalats av ett flertal av de kommissionärer, från
vilka yttranden inkommit.

Med hänsyn till att någon ändring i tryckfrihetsförordningen ej föreslagits,
synes ifrågavarande förordning lämpligen kunna träda i kraft den 1
januari 1936.

Kungörelsen angående kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning
torde icke kunna i sin helhet upphävas i och med ikraftträdandet av
ifrågavarande förordning. I § 4 kungörelsen omnämnd säkerhet torde icke
böra återfås, förrän visshet erhållits örn att densamma icke kan komma att
tagas i anspråk för sitt ändamål. Har, innan kungörelsens giltighetstid
utlöper, kontrakt enligt § 5 upprättats, bör å det rättsförhållande, som därigenom
uppkommit, bestämmelserna i §§ 6—8 äga tillämpning jämväl sedan
kungörelsen upphört att gälla. Vidare erfordras särskilt stadgande, därest
kommissionär skall kunna avkrävas uppgifter, som omnämnas i § 9, för
månaden närmast innan kungörelsen uppliäves. Slutligen torde kungörelsens
bestämmelser böra tillämpas å förseelser, som begåtts såväl under kungörelsens
giltighetstid, som ock därefter i de fall kungörelsen erhållit förlängd

Kungl. Maj:ts proposition nr 83. 41

giltighet. Föreskrifter i nu angivna hänseenden upptagas i departementsförslaget.

I anledning av vad som anförts i vissa yttranden önskar jag framhålla,
att det icke torde föreligga någon skyldighet för staten att utgiva ersättning
till dem som drabbas av förordningens förbudsbestämmelser. Erinras må
i detta sammanhang dels att det för erhållande av tillstånd enligt den nu
gällande kommissionärskungörelsen erfordras att behov av verksamheten
föreligger, dels ock att tillstånd lämnas allenast tillsvidare och kan återkallas
när omständigheterna därtill föranleda. Emellertid anser jag att vid förbudets
genomförande bör så förfaras, att minsta möjliga olägenhet beredes
dem som då i behörig ordning bedriva yrkesmässig förmedlingsverksamhet.
I departementsförslaget har ock all rimlig hänsyn tagits till dessa näringsutövare.
Sålunda har, i anledning av vad som anförts i vissa yttranden,
den tid från förordningens ikraftträdande som den, vilken då i behörig ordning
bedriver arbetsförmedling, må efter tillstånd av socialstyrelsen fortsätta
verksamheten utsträckts till fyra år. Jämväl efter nämnda tid finnes möjlighet
för dylik yrkesutövare att under vissa förutsättningar erhålla tillstånd
till verksamhetens bedrivande ända till den 1 januari 1950.

Vid den inom socialdepartementet verkställda överarbetningen har socialstyrelsens
förslag till slutbestämmelser undergått jämkning av såväl saklig
som formell natur. Sålunda hava desamma gjorts tillämpliga allenast på dem
som vid förordningens ikraftträdande i behörig ordning bedriva arbetsförmedling.
Den i tredje stycket av styrelsens förslag upptagna bestämmelsen
har ansetts lämpligen böra placeras först, varjämte den där föreslagna övergångstiden
gjorts beroende av ansökan örn tillstånd att fortsätta verksamheten
och av prövningen av sådan ansökan. I 2 § tredje stycket i departementsförslaget
omförmäld förmedling har ansetts icke böra få bedrivas under nu
ifrågavarande övergångstid. Den i departementsförslaget sist intagna bestämmelsen
motsvarar stadgandet i 2 § första stycket socialstyrelsens förslag.

Utöver de nu omnämnda ändringarna har jämväl förslagets rubrik erhållit
något ändrad avfattning.

Det föreliggande förslaget till förordning med vissa bestämmelser örn
arbetsförmedling torde, örn det genomföres, reglera den svenska arbetsförmedlingen
på ett sätt som är förenligt med konventionens bestämmelser.
Då det synes önskvärt att vårt land biträder konventionen, förordar jag att
— därest en förordning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kommer
till stånd — konventionen ratificeras av Sverige. Med hänsyn till innehållet
av de föreslagna övergångsbestämmelserna torde ratifikation icke böra
ske tidigare än då förordningen är avsedd att träda i kraft, d. v. s. den 1
januari 1936.

Departementschefen hemställer, att Kungl. Maj:t måtte inhämta riksdagens
yttrande över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till för -

Kungl. Majus proposition nr 83.

ordning med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling ävensom beträffande förslaget
till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenKegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga A.

Översättning.

Förslag till konvention angående avgiftskrävande
arbetsförmedlingsbyråer.x)

Artikel 1.

1. I denna konvention avser uttrycket »avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå»: a)

arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, d. v. s. varje person, sammanslutning,
institution, byrå eller annan organisation, vilken tjänar såsom
mellanhand för anskaffande av anställning åt arbetare eller av arbetare åt
arbetsgivare och gör detta i syfte att direkt eller indirekt från någondera
erhålla ekonomisk eller annan materiell fördel; denna definition avser ej
tidningar eller andra publikationer, för såvitt de ej uteslutande eller huvudsakligen
ha till syfte att vara förmedlare mellan arbetsgivare och arbetare;

b) arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, d. v. s. arbetsförmedlingsorgan,
upprättade av sammanslutningar, institutioner, byråer eller andra organisationer,
vilka, utan att eftersträva materiell fördel, för förmedlingen av arbetsgivaren
eller arbetaren uppbära inträdesavgift, periodiskt bidrag eller annan
ersättning.

2. Denna konvention äger icke tillämpning å arbetsförmedling för sjömän.

Artikel 2.

1. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte, vilka avses i
moment 1 a) av föregående artikel, skola vara avskaffade inom en tid av
tre år, räknat från denna konventions ikraftträdande för medlemmen ifråga.

2. Under den tid, som föregår detta avskaffande,

a) må nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte icke
upprättas;

b) skola avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer med vinstsyfte stå under
uppsikt av vederbörande myndighet och endast äga uppbära avgifter och
ersättning för kostnader enligt en av nämnda myndighet godkänd taxa.

Artikel 3.

1. Avvikelser från bestämmelserna i artikel 2 moment 1 av denna konvention
må undantagsvis medgivas av vederbörande myndighet men endast efter
hörande av de arbetsgivar- och arbetarorganisationer, som frågan kan angå.

2. Avvikelser, medgivna enligt denna artikel, må endast avse byråer, vilka
förmedla arbete åt sådana kategorier av arbetare, som äro noggrant angivna
i den nationella lagstiftningen och tillhöra yrken, där arbetsförmedlingen
äger rum under särskilda förhållanden av natur att göra avvikelsen berättigad.

3. Upprättande av nya avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer må ej

med stöd av denna artikel tillåtas efter utgången av den i artikel 2 stadgade
tiden av tre år. .

4. Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyrå, för vilken avvikelse medgivits
enligt denna artikel,

a) skall stå under uppsikt av vederbörande myndighet;

*) Ingressen här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

b) skall innehava ett för år meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande
myndighets gottfinnande under en tidrymd ej överstigande tio år;

c) må endast uppbära avgifter och ersättning för kostnader enligt en av
vederbörande myndighet godkänd taxa;

d) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera
arbetare, med mindre dess tillstånd berättigar därtill och verksamheten
bedrives enligt en mellan länderna ifråga träffad överenskommelse.

Artikel 4.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer utan vinstsyfte, vilka avses i artikel
1 moment 1 b),

a) skola innehava tillstånd av vederbörande myndighet och stå under
uppsikt av densamma;

b) må icke uppbära ersättning överstigande taxa, som skall fastställas av
vederbörande myndighet med noggrann hänsyn tagen till havda kostnader;

c) må icke skaffa anställning åt arbetare utomlands eller därifrån rekrytera
arbetare, med mindre de erhållit tillstånd därtill av vederbörande myndighet
och verksamheten bedrives med tillämpning av en mellan länderna ifråga
träffad överenskommelse.

Artikel 5.

Avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer, vilka avses i artikel 1 av denna
konvention, ävensom varje person, sammanslutning, institution, byrå eller
annan enskild organisation, som regelmässigt utövar arbetsförmedlingsverksamhet,
äro skyldiga att, även örn de icke uppbära någon ersättning, göra
anmälan därom hos vederbörande myndighet med angivande, huruvida "arbetsförmedlingen
lämnas kostnadsfritt eller mot gottgörelse.

Artikel 6.

Den nationella lagstiftningen skall för varje fall av överträdelse av föregående
artiklar eller av bestämmelser, avsedda att bringa dem till verkställighet,
stadga lämplig straffpåföljd, i fall av behov innefattande indragning av tillstånd
eller medgivande, som avses i denna konvention.

Artikel 7.

De i artikel 408 av Versaillesfördraget och motsvarande artiklar av de
övriga fredsfördragen föreskrivna årliga rapporterna skola meddela alla erforderliga
upplysningar örn avvikelser, som medgivits enligt artikel 3.

Artikel 8.

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola, i enlighet med
bestämmelserna i del XIII av fördraget i Versailles och motsvarande delar
av de övriga fredsfördragen, delgivas nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras.

Artikel 9.

Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats hos sekretariatet.

Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
blivit registrerade av generalsekreteraren.

Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Kungl. Majus proposition nr 83.

Artikel 10.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats bos sekretariatet, skall nationernas förbunds
generalsekreterare därom notificera alla medlemmarna av internationella
arbetsorganisationen. Han skall likaledes notificera dem registreringen av
ratifikationer, som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Artikel 11.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan tio år förflutit
från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga densamma
genom skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
för registrering. Uppsägningen träder icke i kraft förrän ett ar efter det den
registrerats hos sekretariatet.

Varje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda tioårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av tio år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje tioårsperiod.

Artikel 12.

Vid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att uppföra fragan örn
dess revision helt eller delvis på konferensens dagordning.

Artikel 13.

I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen icke
föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen, for
såvitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande konvention,
oberoende av vad i artikel 11 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i kraft,
förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och innehåll
för de medlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera den
nya, reviderade konventionen.

Artikel 11.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga B.

Socialstyrelsens förslag.

1. Förslag

till

lag angående arbetsförmedling, som bedrives ar annan än organ för den

offentliga arbetsförmedlingen.

1 §•

Med arbetsförmedling avses i denna lag sådan förmedling av anställning,
av vad slag som helst, vilken yrkes- eller regelmässigt bedrives av annan
än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Utgivare av tidning eller annan tryckt skrift, vari förekommer meddelande
rörande arbetsförmedling, vare dock, där ej tryckfrihetsförordningen
redan har sådan verkan, fritagen från tillämpning av denna lag, för såvitt
ej fråga är örn skrift, som utgives väsentligen i syfte att åvägabringa arbetsförmedling.

2 §.

Envar, som utövar arbetsförmedling, åligger att inom tre månader från
det han börjat bedriva verksamheten, eller, där han redan bedriver sådan
verksamhet, när denna lag träder i kraft, från tiden därför örn denna sin
verksamhet göra anmälan till socialstyrelsen på sätt denna myndighet föreskriver.

Han skall jämväl vara förpliktad att till socialstyrelsen, enligt av denna
myndighet utfärdade föreskrifter, meddela de uppgifter örn sin verksamhet,
som socialstyrelsen kan finna pakallade för samordnande av arbetsförmedlingsverksamheten
inom riket.

3§.

... Arbetsförmedling, vid vilken från arbetsgivare eller arbetssökande uppbäres
inskrivnings- eller förmedlingsavgift eller annan, direkt eller indirekt
ekonomisk ersättning, må icke bedrivas, med mindre socialstyrelsen därtill
lämnat tillstånd.

Vid prövning av ansökan örn dylikt tillstånd har socialstyrelsen att tillse,
huruvida den avsedda förmedlingsverksamheten kan anses önskvärd och
lämpligt anordnad, samt att, där tillstånd finnes böra lämnas, tillika fastställa
taxa för de ersättningar, som må uppbäras. Taxans ersättningsbelopp
skola fastställas med noggrant beaktande, att de ej bereda möjlighet till
uppkomst av företagarvinst utan allenast täcka de för verksamhetens bedrivande
nödiga kostnaderna.

Tillstånd, som här avses, må icke beviljas enskild man.

4§.

Arbetsförmedling, som åsyftar att förmedla anställning utom landet åt
här i landet vistande personer eller inom landet åt personer, som vistas
utom detsamma, må icke bedrivas, utan att socialstyrelsen efter bemyndigande
av Konungen därtill meddelat tillstånd.

Kungl. Majus proposition nr 83.

5§-

Beslut av socialstyrelsen rörande tillstånd, som avses i 3 eller 4 §, eller
taxa, varom stadgas i 3 §, må, när helst förhållandena därtill giva anledning,
av styrelsen återkallas eller ändras.

6§-

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av socialstyrelsen, som äger
att, i den mån därför finnes nödigt, ålägga den, som utövar arbetsförmedling,
att rörande densamma föra vissa slag av anteckningar eller andra
handlingar, att taga del därav samt att infordra dylika handlingar eller upplysningar
rörande verksamheten.

7 §•

rUtövar någon arbetsförmedling, som avses i 3 § 1 stycket eller 4 §, utan
vederbörligt tillstånd eller utan iakttagande av därför stadgat villkor eller
med överskridande av taxa, som föreskrives i 3 § 2 stycket, straffes med
dagsböter.

För underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet, varom stadgas i 2 §
1 stycket, eller att ställa sig till efterrättelse föreskrift, som socialstyrelsen
med stöd av 2 § 2 stycket kan hava meddelat, vare straffet böter högst tvåhundra
kronor. Straff samma vare för den, som underlåter att fullgöra
honom med st®d av 6 § meddelad anmaning.

8 §•

Förseelse, som avses i 7 §, åtalas vid polisdomstol, där sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän
underrätt. _ _

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

9 §•

Närmare bestämmelser rörande denna lags tillämpning må meddelas av
Konungen, som jämväl äger att för förseelse mot sådan bestämmelse stadga
straff av böter, ej överstigande trehundra kronor.

S | Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938, och upphöra samtidigt därmed
kungörelsen den 5 maj 1916 (nr 163) angående kommissionärer för anskaffande
av arbetsanställning och kungörelsen den 30 april 1920 (nr 233)
med bestämmelser angående statens godkännande av sjuksköterskeskolor
och sjuksköterskebyråer att gälla.

[Övergångsbestämmelser.

Utan hinder av vad i 3 § stadgas må socialstyrelsen för den, som redan
vid tiden för denna lags ikraftträdande bedriver arbetsförmedling, fastställa
taxa, gällande längst till den 1 januari 1940, för ersättning beräknad på sådant
sätt, att skälig företagarvinst möjliggöres._

Taxa med sålunda beräknad ersättning. må jämväl fastställas att gälla för
tid efter nyssnämnda dag, där fråga är ej blott om sådan utövare av arbets -

Kungl. Majus proposition nr 83.

förmedling, som avses i nästföregående stycke, än även örn visst slag av
arbetstagare, beträffande vilka Konungen med hänsyn till särskilda förhållanden
funnit skäl bemyndiga socialstyrelsen att fastställa dylik taxa. Taxan
må dock ej i här avsedda fall fastställas för längre tid än ett år åt gången,
och får den sammanlagda tiden för en tillståndshavares tillgodonjutande av
sådana taxor icke överskrida en tidrymd av tio år. Innan dylik taxa fastställes,
bör åt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, som frågan kan
angå, beredas tillfälle att yttra sig.

Arbetsförmedling, som bedrives vid tiden för denna lags ikraftträdande,
må utan hinder av vad som stadgas i 3 eller 4 § bedrivas under en tid av
högst sex månader därefter.

2. Förslag

Etill

ändring i tryckfrihetsförordningen.

§ 1. l:o. Alla förut gällande---straffas.

Under ordet skrift — — — utgives.

Utgiver någon tidning eller annan tryckt skrift väsentligen i syfte att
åvägabringa arbetsförmedling eller utövar någon eljest arbetsförmedling
genom meddelanden i en eller flera dylika skrifter, skall han, oberoende
av vad i denna lag stadgas, i avseende å nämnda verksamhet vara underkastad
tillämpning av lagen angående arbetsförmedling, som bedrives av
annan än organ för den offentliga arbetsförmedlingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Bilaga C.

Samm anfattning

av en inom socialstyrelsen upprättad, den 22 december 1934 dagtecknad

P. M.

angående olika anordningar för arbetsförmedling i riket.

I promemorian erinras till en början att anskaffandet av arbetsanställning
respektive arbetskraft vore en angelägenhet, som ankomme på vederbörande
arbetssökandes och arbetsgivares eget initiativ och avgörande. I
enlighet med denna grundläggande princip vore den naturliga vägen för en
arbetsgivare, som behövde ny arbetskraft, att välja lämplig sådan bland personer,
som han själv eller någon i hans omgivning kände till. På samma
sätt vore det naturligt för den arbetssökande att höra sig för bland vänner
och bekanta örn arbetsmöjligheterna på olika håll och i övrigt söka hålla
sig framme, när utsikt till anställning kunde yppa sig. I det alldeles övervägande
antalet fall torde platstillsättning äga rum på nu antydda vägar genom
utnyttjande av lokala eller personliga anknytningar. Där sådana saknades,
praktiserade vederbörande olika sätt för att själva skaffa sig anställning
respektive erhålla arbetskraft. Erinras kunde örn den betydelse för sammanförandet
av arbetsgivare och arbetssökande, som de stora marknaderna
tidigare ägde. Vidare förekomme fortfarande så kallad »omskådning», varmed
förstodes att arbetarna ginge från arbetsplats till arbetsplats och utbjöde
sina tjänster. Personer, som ville vinna anställning i allmän tjänst
såsom extra befattningshavare eller skrivbiträden, brukade samtidigt uppvakta
ett flertal statliga och kommunala institutioner med ansökningar. Tidigare
hade ofta förekommit att arbetsgivare vid ingången till arbetsplatsen
läte anslå meddelanden örn eventuellt förefintligt behov av ytterligare arbetskraft,
men dylika meddelanden innehölle numera, i den mån de förekomme,
vanligen upplysning att arbetsstyrkan vore fulltalig. Ett annat sätt för tillkännagivande
av behov av arbetskraft vore annonsering i tidnings- och tidskriftspressen,
men detta sätt torde knappast spela någon större roll för
platstillsättningen annat än för vissa mera kvalificerade yrkesspecialiteter.
Bland de olika former för tillkännagivande av arbetstillfällen förtjänade
också nämnas de anbuds- och auktionsförfaranden, som praktiserades i fråga
örn vissa slag av skogs- och vägarbeten. Erinras kunde vidare örn förekomsten
av föreskrifter, att tillsättandet av vissa platser eller förordnanden
i statlig och kommunal tjänst först finge ske efter kungörelse örn att platsen
vore till ansökan ledig.

De nu behandlade formerna för platstillsättning, som karakteriserades av
att parterna utan organiserad förmedling själva trädde i kontakt med varandra,
vore visserligen av största betydelse men försloge dock icke ensamma
i ett modernt samhälle, där kravet på yrkesspecialisering eller särskilda förutsättningar
i övrigt gjorde sig gällande inom snart sagt alla yrkesområden,
där med kommunikationsväsendets utveckling arbetskraftens rörlighet från
en ort till en annan ökat och där dessutom en ständig växelström av arbetskraft
ginge från landsbygden till de större städerna och från dessas olika
utbildningsanstalter till rikets övriga delar. Ju längre näringslivets specialisering
dreves, desto svårare bleve det tydligtvis att utan förmedling finna
för arbetsgivaren den lämpliga arbetskraften och för den specialutbildade

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 83. 174 86 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

arbetaren den lämpliga platsen. Vissa naturliga replipunkter gåve sig dock
i skolor och utbildningsanstalter av olika slag, där arbetsgivaren kunde vänta
sig att kunna erhålla anvisning på arbetskraft av önskat slag. En del skolor
och utbildningsanstalter hade också intresserat sig för arbetsförmedling för
sina avgående och förutvarande elever.

Andra naturliga replipunkter erbjöde sig i fackorganisationer och kårsammanslutningar
av arbetstagare. Åtskilliga dylika organisationer och sammanslutningar
hade särskilt ägnat sig åt arbetsförmedling för sina medlemmar,
varvid i vissa fall med denna verksamhet förenats taktiska syften. Även
där särskilda organisatoriska anordningar för arbetsförmedling icke vidtagits,
spelade dock organisationerna en mycket betydande roll för platstillsättningen.
Det läge nämligen i sakens natur, att arbetarna på en arbetsplats
snabbt erhölle kännedom örn uppkommande behov av ny arbetskraft och
därför bleve i tillfälle att mobilisera hos fackföreningen anmälda arbetslösa
kamrater, vilka således kunde anmäla sig som arbetssökande i det lämpliga
ögonblicket. Det kunde också ligga nära till hands för arbetsgivare inom
ett yrke, där organisationsväsendet vore mera utvecklat, att vid behov av ny
arbetskraft söka erhålla sådan genom hänvändelse till det håll i orten, där
kännedom kunde förmodas finnas örn samtliga de arbetslediga arbetarna av
den önskade kategorien, nämligen ifrågavarande yrkesarbetares fackförening
på platsen.

Den nyss berörda arbetsförmedlingsverksamhet, som utövades av skolor
och utbildningsanstalter, vore i regel av ganska sporadisk natur, ofta koncentrerad
till tiden för terminernas slut, och hade i stort sett icke nått
någon mera avsevärd omfattning. Fackorganisationernas arbetsförmedlande
verksamhet torde däremot numera vara av icke ringa betydelse. Det vore emellertid
härvid att märka, att denna betydelse begränsade sig till fack, där
organisationsväsendet vunnit fastare fot, d. v. s. främst inom den egentliga
industriens område. Härtill komme, att densamma -— liksom den av övriga
kårsammanslutningar utövade verksamheten — inriktade sig endast på anslutna
medlemmar. Möjlighet för arbetssökande att genom anlitande av
sådan förmedling söka sig från ett yrke till ett annat vore således i stort
sett utesluten, varför ett av förskjutningar i näringslivet motiverat omflyttningsbehov
mellan olika arbetsområden icke läte sig tillgodose genom en
efter organisations- och yrkeslinjer driven arbetsförmedling.

Behovet av förmedlingsanordningar för utjämnandet av utbudet och efterfrågan
på arbetskraft hade emellertid redan under förra århundradet med
sådan styrka gjort sig gällande inom vissa områden, att förutsättningar
visat sig vara för handen för uppkomsten av en affärsmässig förmedlingsverksamhet,
varvid man betingade sig betalning för förmedlingstjänsterna.
Så hade uppkommit en avgiftskrävande arbetsförmedling, som bedrivits av
s. k. privata kommissionskontor eller platsbyråer, i Skåne stundom även
benämnda fästekontor. Denna verksamhet hade emellertid medfört missförhållanden
av olika art, sammanhängande med förmedlarnas intresse av ekonomisk
vinst å rörelsen. År 1884 hade den därför ställts under statlig kontroll
genom den första s. k. kommissionärskungörelsen, som år 1916 efterföljts
av den ännu gällande kungörelsen i ämnet. De privata kommissionskontorens
verksamhet vöre numera av betydelse väsentligen endast för vissa
yrkesområden joå den kvinnliga arbetsmarknaden.

De nu behandlade former, varunder platstillsättning försigginge, vore behäftade
med det felet, att de endast ägde lokalt eller till visst yrke eller
viss organisations medlemmar begränsad räckvidd. Eller också vore därmed
förenade omgång och andra olägenheter, däribland särskilda kostnader, för
arbetsgivare och arbetssökande. Örn man också fasthölle vid principen, att

Kungl. Majus proposition nr 83,

det ankomme på arbetsgivaren att själv skaffa sig den erforderliga arbetskraften
och på de arbetssökande att skaffa sig anställning, vore det därför
ett allmänt intresse att, när detta enskilda initiativ visade sig vara otillräckligt,
vidtaga åtgärder för en mera rationell anordning för att bringa arbetsgivare
och arbetssökande i kontakt med varandra. Inom vissa större
städers kommunalförvaltningar hade därför upptagits till övervägande att
efter utländskt mönster anordna en för staden avsedd clearinganstalt för
utbud och efterfrågan på arbetskraft.

Så hade under åren 1902 —1905 uppkommit kommunala arbetsförmedlingsanstalter
i en del större städer i riket. Sådan offentlig arbetsförmedlingsverksamhet
hade genom statsmakternas beslut år 1906 erhållit statsbidrag
och i samband därmed hade enhetliga normer för verksamheten fastställts.
Sålunda hade fastslagits, att verksamheten skulle vara avgiftsfri och stå till
tjänst för arbetskraft av alla slag samt bedrivas under strängt iakttagande
av opartiskhet mellan parterna på arbetsmarknaden. Under inflytande av
statens ekonomiska och organisatoriska stöd hade under de följande åren
ett nät av organ för den offentliga arbetsförmedlingen uppbyggts, vilket numera
omspände hela landet. Ar 1915 hade denna utveckling fortskridit så
långt, att arbetsförmedlingsanstalter funnits anordnade i samtliga län, vilka
anstalter bedrivit sin verksamhet efter enhetliga grunder, arbetat i samverkan
med varandra och stått under inspektion av statlig myndighet. Därmed
hade också organisatoriska förutsättningar skapats för en ordnad arbetsförmedling,
som kunnat fullgöra ej endast en lokalt begränsad förm edlin gsuppgift
utan även bidraga till en utjämning av utbud och efterfrågan på arbetskraft
mellan olika delar i landet. Härigenom hade förutsättningar också
skapats för att kunna centralt överblicka arbetsmarknadens läge vid varje
särskilt tillfälle, vilket måste anses vara av största betydelse för olika
arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitiska åtgärder från det allmännas sida.

Det speciella arbetsförmedlingsbehovet för den partiella och mindervärda
arbetskraften, vilket icke kunnat tillgodoses i någon större utsträckning av
andra förmedlingsorgan, hade föranlett vissa institutioner och filantropiska
sammanslutningar att ägna sig åt dithörande uppgifter.

Organiserad arbetsförmedling bedreves för närvarande huvudsakligast i
följande former: offentlig förmedling, förmedling genom civilanställningskommissionerna,
de godkända sjuksköterskebyråerna och de privata platskommissionärerna,
engagemangsförmedling och impressarieverksamhet, förmedling
genom utlandsbyråer, arbetsgivar- och arbetarorganisationer, kårsammanslutningar
samt skolor och utbildningsanstalter, filantropisk förmedling
och förmedling genom tidningsannonsering.

Den offentliga arbetsförmedlingen. Den 1 januari 1935 beräknades 29 arbetsförmedlingsanstalter
vara i verksamhet med vardera ett huvudkontor och
sammanlagt cirka 150 avdelningskontor. Därjämte tillkomme fasta ombud i
till en början omkring 100 orter samt tillfälliga ombud i kommuner där den
statliga hjälpverksamheten påkallade arbetsanvisnings- och kontrollorgan.
Man hade att räkna med en fortgående specialisering av verksamheten, i
första hand genom dennas uppdelning på manliga och kvinnliga expeditioner
samt därutöver i form av specialförmedling för olika yrkesgrenar och för
ungdom. Mellan anstalterna upprätthölles sedan länge organiserad samverkan,
som numera vore reglerad genom en särskild kungörelse (nr 552/1934).
Genom anmälan hos ett kontor kunde sålunda kontakt nås med hela rikets
arbetsmarknad. Under år 1933 hade i fria arbetsmarknaden tillsatts 229,027
platser, därav 51,147 inom jordbruk och skogshushållning, 21,863 inom industri
och hantverk, 18,214 inom sjöfart och fiske, 28,909 inom handel och
samfärdsel samt 66,475 inom husligt arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

Civil anställning skommissionerna. Genom kungl, brev den 24 september 1931
hade truppförbandscheferna bemyndigats utse lämplig befattningshavare att
handlägga ärenden rörande civilanställning av manskap i samband med avgången
ur tjänst, och hade samtidigt därmed vissa anslag ställts till förfogande
för verksamheten. Den 22 juni 1932 hade medgivits anordnandet
av en särskild civilanställningskommission i Stockholm, gemensam för de
till huvudstaden med omnejd förlagda truppförbanden. Sedermera hade de
lokala civilanställningskommissionerna gjorts obligatoriska, varjämte inrättats
»Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå», lydande direkt under försvarsdepartementet.
Förmedlingen skedde avgiftsfritt. Någon samlad översikt
över civilanställningsorganens verksamhet funnes icke, och några bestämda
uppgifter örn förmedlingsresultatet kunde icke lämnas.

De godkända sjuksköterskeby råer na. Antalet under år 1933 verksamma
dylika byråer hade uppgått till 12, varav 5 i Stockholm samt 1 i vardera
Uppsala, Linköping, Jönköping, Lund, Göteborg, Örebro och Umeå, Antalet
verkställda förmedlingar under samma år hade uppgått till 69,634, därav 627
belöpt sig å fasta anställningar, 11,259 å vikariat och privat vård samt
57,748 å tillfälliga sjukbesök.

De privata platskommissionärerna. Dessa hade sin verksamhet så gott som
undantagslöst knuten till en viss ort. Endast i enstaka fall hade man
exempel på att kommissionär haft ombud på annan ort. Däremot anlitade
de i stor utsträckning biträden i sin verksamhet. Samarbete mellan olika
kommissionärer ägde veterligen icke rum. Ingen kommissionär torde för
närvarande inneha tillstånd att förmedla anställning till utrikes ort. Antalet
tillstånd att utöva kommissionärsverksamliet beräknades till omkring 190.
En del tillstånd utnyttjades emellertid icke, och antalet till socialstyrelsen
rapporterande kommissionärer hade år 1933 utgjort 147, därav 26 i Stockholm.
Kommissionärerna toge i huvudsak befattning med förmedling inom det
husliga arbetsområdet samt i viss mån även inom hotell- och restaurangrörelsen.
Endast i några få fall avsåge verksamheten sjukvårdspersonal samt
kontors- och butikspersonal. I allmänhet toges avgift’ av såväl arbetsgivare
som arbetstagare. Avgiften utginge mestadels i form av viss procentuell
andel av den överenskomna lönen, men därtill komme ofta en fast inskrivningsavgift,
vilken som regel åvilade den arbetssökande. Förutom de rena
förmedlingsavgifterna avkrävdes de arbetssökande ofta ersättning för annonsering,
postporto och telefonsamtal. Antalet i hela riket tillsatta platser utgjorde
år 1933 34,705, därav 2,708 avseende män och 31,997 kvinnor. Verksamheten
koncentrerade sig i huvudsak till de större städerna. Av ovannämnda
tillsatta platser komme icke mindre än 12,118 på Stockholm, där
dock endast 52 % av nettoantalet vid kommissionskontoren anmälda lediga
platser blivit tillsatta.

Vid sidan av de auktoriserade kommissionskontoren bedreves likartad
platsförmedling i viss omfattning utan tillstånd. Vederbörande hade därvid
sökt giva sin rörelse en sådan form, att den icke skulle falla under kommissionärsförfattningen.
Sålunda hade man låtit de arbetssökande eller
arbetsgivarna bilda en förening, där förmedlingsavgifterna utgått i form av
föreningsavgifter. I vissa fall, då föreningsbildningen ansetts endast utgöra
en form för organiserande av förvärvsmässig verksamhet, hade den av domstol
förklarats falla under kommissionärskungörelsen. Vidare hade anordnats
så kallade hemsköterskebyråer, vilkas innehavare velat anse de arbetssökande
såsom anställda hos sig och vid inkommande rekvisition å arbetskraft
sänt dem till arbetsgivaren med förpliktelse att av lönen avstå viss
del till byråns innehavare. I vissa sådana fall, då de arbetssökande icke åtnjutit
ersättning under väntetiden och något anställningsförhållande till

Kungl. Majus proposition nr 83.

byråns innehavare därför icke ansetts föreligga, hade genom domstols utslag
överträdelse av kommissionärskungörelsen förklarats vara för handen.

Engagemangsförmedling och impressarieverksamhet. Musiketablissemangens
förening och svenska musikerförbundet förmedlade engagemang åt musikkapell,
därvid förstnämnda sammanslutning alltid och den senare i vissa
fall toge provision å gagerna under engagemangstiden. Konsertbolaget
ordnade turnéer för musik- och sångartister med flera samt betingade sig
därför viss procent av biljettvärdet för utsålt hus. Aktiebolaget Artisttjänst
befattade sig med förmedling av såväl inhemska som utländska artister till
revysällskap, musiketablissemang, cirkusar och dylikt samt toge härför provision.
En enskild person hade i samarbete med en utländsk byrå förmedlat
engagemang åt utländska musikkapell och därför uppburit ansenliga
provisioner. En annan enskild person bedreve mot provision förmedling
av engagemang, företrädesvis av utländska artister, till folkparker, tivolin
och cirkusar.

Utlandshyråer. Under denna rubrik i promemorian redogöres bland annat
för den verksamhet, som år 1926 bedrivits här i landet av en viss fransk
sammanslutning för överföring av svenska jordbruks- och gruvarbetare till
Frankrike, ävensom för den av två kanadensiska järnvägsbolag under åren
1926—1931 här bedrivna verksamheten ined syfte att främja emigration till
Kanada. I promemorian framhålles, att arbetsförmedling till utlandet är
förenad med stora risker samt att gällande författningsbestämmelser i regel
icke lämnat effektivt stöd för utövande av kontroll över sådan verksamhet.
I allmänhet bedreves den nämligen under sådana former att den icke kunde
betraktas som avgiftskrävande, enär utövarna av verksamheten vanligen icke
uppbure avgifter för förmedlingen utan vore avlönade representanter för utländska
transportföretag, regeringar eller jordbolag, vilka i indirekt vinstsyfte
hade fördel av verksamheten. Vidare redogöres för den av institutet för
svensk utlandstjänst utövade statsunderstödda upplysningsverksamheten med
syfte dels att underlätta för svensk arbetskraft att vinna anställning och
utkomst utomlands, dels ock att biträda utlandssvenskar att erhålla arbete
i hemlandet.

Arbetsgivarorganisationers arbetsförmedling. Endast inom hotell- och restaurangbranschen
förelåge numera exempel på dylik arbetsförmedling, bedriven
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter genom byråer i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Det i branschen gällande kollektivavtalet
innehölle bestämmelse örn de förmedlingstaxor, som finge förekomma, ävensom
ett stadgande av innehåll att avgift, som platssökande erlagt till förmedlingsbyrå,
skulle av vederbörande restauratör återbetalas till den anställde
örn denne kvarstannade i platsen tre månader eller tidigare uppsades
av restauratören. Föreningens byråer förmedlade huvudsakligen mer kvalificerad
arbetskraft såsom kallskankor, kockar, kokerskor, servitörer, servitriser
och kassörskor. Under år 1932 hade tillsatts tillhopa omkring 3,210
platser.

Arbetarorganisationers arbetsförmedling. I stadgarna för ett flertal fackförbund
angåves såsom ett av förbundets ändamål att anvisa arbete åt arbetslösa
medlemmar. Endast beträffande ett mindretal förbund hade emellertid
platsförmedlingsverksamheten tagit mera fasta former, och till övervägande
del torde densamma inskränka sig till att förbundsmedlem, när han ankomme
till en plats där avdelning funnes, av vederbörande avdelningstjänsteman
erhölle upplysningar beträffande arbetsmarknadsförhållandena å orten. Förbundens
förmedlingsverksamhet vore icke avgiftsbelagd, men kostnaderna
för densamma måste givetvis bestridas med inflytande medlemsavgifter.

I promemorian lämnas en närmare redogörelse för den inom vissa fackförbund
bedrivna förmedlingsverksamheten.

Kungl. Majlis proposition nr 83.

Kårsammanslutningars arbetsförmedling. Liksom flera fackorganisationer
vidtagit anordningar i arbetsförmedlande syfte hade även en del sammanslutningar
vid universitet, högskolor och andra läroanstalter eller föreningar
av utexaminerade fran dylika läroanstalter eller föreningar av personer med
eljest likartad utbildning inrättat arbetsförmedling för sina medlemmar.
Sålunda bedreve. extralärarbyrån i Stockholm en statsunderstödd avgiftsfri
förmedling för blivande läroverkslärare, varjämte läraraspiranternas förening
i Lund och Göteborgs högskolas studentkårs upplysningsbyrå bedreve likartad
veiksamhet. Lör kvinnliga lärare funnes flick- och samskoleföreningens
byrå, och för folkhögskolorna dreve en enskild person förmedling. Medicinalstyrelsens
kommissionär, läkartidningens vikariatbyrå och medicinska föreningen
i Lund verkade såsom förmedlingsorgan för medicinare. År 1934
hade studentkåren i Lund inrättat en intressebyrå, avsedd att i sig upptaga
den förmedling som bedrivits av läraraspiranternas förening, medicinska
föreningen och i någon män även av juridiska föreningen. Vad man
närmast inriktade sig på vore feriearbete samt lättare bisysselsättningar
under terminerna. Såväl svenska teknologföreningem som svenska ekonomföreningen
bedreve arbetsförmedling, den förra dock i relativt blygsam
skala. Svenska industriens praktiknämnd och en vid handelshögskolan inrättad
praktikbyrå anskaffade praktikantplatser åt elever vid respektive tekniska
läroanstalter och handelshögskolan. Kontorens platsförmedling, en
sammanslutning av ett antal kontorist- och biträdesföreningar i olika delar
av landet, bedreve med understöd av grosshandelssocieteten i Stockholm
avgiftsfri förmedling inom kontoristyrket, liksom även i någon mån tjänstemannaorganisationernas
arbetslöshetskommitté.

Skolors och utbildningsanstalters arbetsförmedling. På flera orter vore samarbete
inlett mellan den offentliga arbetsförmedlingen samt folk- och fortsättningsskolorna.
Givet vore, att även i övrigt lärare vid skilda utbildningsanstalter
lämnade sin medverkan då möjlighet erbjöde sig att vinna
anställning åt någon elev, särskilt örn denne visat sig lia goda förutsättningar
och kunde bli en reklam för anstalten. Sistnämnda synpunkt, kombinerad
med en önskan att därigenom öka elevantalet, framträdde ofta vid
sammankoppling av undervisning med platsförmedling. Många yrkesutbildningsanstalter
läte också ofta sina annonser och prospekt följas av uppgifter
örn att man bedreve kostnadsfri platsförmedling för elever.

Filantropisk arbetsförmedling. Genom den under senare år alltmera utbredda
kuratorsverksamheten inom sjukvård, vanförevård, sinnessjukvård
°-o s. v. hade anordningar för avgiftsfri arbetsförmedling kommit till stånd
pa olika områden. Skydds- och skyddsvärnsföreningarna nedlade ett intensivt
arbete på att skaffa anställning åt de från fängelser, tvångsarbetsanstalten
arbetshem o. s. v. frigivna och utskrivna, varjämte nykterhets- och barnavårdsnämnder
utförde motsvarande arbete för sitt klientel.

Arbetsförmedling genom tidningsannonsering. Som bekant införde arbetsgivare
och arbetssökande själva i ganska stor utsträckning annonser i dagspressen
rörande lediga platser och platssökande. Dessa annonser inginge
nästan alltid som ett led i tidningarnas ordinarie annonsverksamhet. Mera
sällan hade man exemjtel på att i vårt land någon tidning eller tidskrift
utgivits med uteslutande tanke på den ekonomiska fördel, som kunde vara
förenad med en arbetsmarknaden berörande annonsverksamhet.

Kungl. Majlis proposition nr 83.

Bilaga 1).

Antalet under år 1934 verksamma privata platskommissionärer,

fördelade ortsvis.

Stockholms stad............ 27

Stockholms län:

Sundbyberg............ 1

Södertälje............... 1

Uppsala län:

Uppsala.................. 2

Södermanlands län:

Nyköping ............... 2

Eskilstuna............... 1

Mariefred ............... 1

Östergötlands län:

Linköping............... 2

Norrköping ............ 7

Jönköpings län:

Jönköping............... 1

Kronobergs län:

Växjö ..................... 2

Liatorp ................ 1

Kristianstads län :

Kristianstad............ 1

Simrishamn............ 1

Tomelilla ............... 1

Tyringe .................. 1

Vinslöv ................. 1

Ängelholm ............ 1

Malmöhus län:

Malmö..................... 14

Eslöv ..................... 1

Hälsingborg............ 4

Höganäs.................. 1

Hörby..................... 1

Höör........................ 2

Landskrona ............ 1

Lund ..................... 5

Svedala .................. 1

Trälleberg............... 1

Vellinge.................. 1

Ystad ..................... 2

Hallands län:

Halmstad ............... 3

Falkenberg ............ 1

Kungsbacka............ 1

Varberg .................. 2

Göteborgs och Bohus län:
Göteborg ............... 9

Älvsborgs län:

Alingsås.................. 1

Borås ..................... 4

Skaraborgs län:

Lidköping.............. 1

Skövde .................. 1

Värmlands län:

Karlstad.................. 3

Arvika..................... 3

Forshaga ............... 1

Kil ..................... 1

Kristinehamn ......... 2

Sunne.................... 1

Torsby .................. 1

Örebro län:

Örebro.................... 3

Karlskoga............... 1

Kumla..................... 1

Västmanlands län:

Arboga ................. 1

Kopparbergs län:

Falun .................... 1

Malung .................. 1

Gävleborgs län:

Gävle ..................... 3

Söderhamn ............ 1

Västernorrlands län:

Härnösand ............ 3

Kramfors .............. 1

Nyland .................. 1

Sollefteå.................. 2

Sundsvall ............... 3

Jämtlands län:

Östersund............... 1

Västerbottens län:

Umeå ..................... 1

Norrbottens län:

Boden.................... 1

Summa 148

Anm. I förteckningen äro upptagna hela antalet kommissionärer, från vilka rapporter
under år 1934 inkommit till socialstyrelsen, inräknat sådana, vilkas verksamhet endast
pågått vissa månader under året.

Kungl. Majus proposition nr 83.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Propositionen.

Förslag till förordning nied vissa bestämmelser örn arbetsförmedling... 2.

Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1935.

Inledning ......................................................................................................... 5.

Gällande bestämmelser............................................................................ 5.

Tidigare behandling av frågan.............................................................. 7.

Förslaget till konvention angående avgiftskravande arbetsförmedlingsbyråer......... 10.

Socialstyrelsens förslag jämte utredning ............................................................ 12.

Departementsförslaget...................................................................................... 15.

Allmänna synpunkter ............................................................................. 15.

Förslagets särskilda bestämmelser......................................................... 24.

Bilagor.

Bilaga A. Förslag till konvention angående avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer
............................................................................................... 43.

Bilaga B. Socialstyrelsens förslag ............................................................... 46.

Bilaga C. Sammanfattning av P. M. angående olika anordningar för arbetsförmedling
i riket .................................................................................... 49.

Bilaga D. Förteckning över antalet under år 1934 verksamma privata
platskommissionärer, fördelade ortsvis...................................................... 55.

Stockholm 1935. K. L. Beckmans Boktr.