Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
1
Nr 8.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
tillfällig ökning av justitierådens antal; given
Stockholms slott den i januari 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående tillfällig ökning av justitierådens
antal.
GUSTAF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami. Nr 8.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Förslag
till
Lag
angående tillfällig ökning av justitierådens antal.
Med ändring av vad i lagen angående Kungl. Maj :ts högsta domstols tjänstgöring
på avdelningar finnes häremot stridande förordnas, att från och med
den 1 oktober 1935 skall gälla följande:
Kungl. Maj:ts högsta domstol skall intill den 1 september 1936 eller, om
särskilda förhållanden därtill föranleda, den tidigare dag som Kungl. Majit
bestämmer, utgöras av tjuguåtta justitieråd. Därefter skall antalet justitieråd,
i den mån sådant i följd av inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till
tjugufyra.
Så länge justitierådens antal är minst tjugusju, skall under tid, då högsta
domstolen jämlikt 2 § första stycket ovannämnda lag skall arbeta på tre avdelningar
förutom den särskilda i 3 § samma lag omförmälda avdelningen,
högsta domstolen tjänstgöra å ytterligare en avdelning. Under tid som sist
sagts skall vad i 2 § andra stycket nämnda lag är stadgat ej äga tillämpning.
Med iakttagande av nu meddelade och i övrigt gällande föreskrifter äga de
i högsta domstolen tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 december 1934.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Levinson, anmäler fråga
angående tillfällig förstärkning av högsta domstolen samt anför därvid:
»Högsta domstolens arbetsbalans har under det senaste decenniet undergått
en mycket stark ökning och numera stigit till sådan böjd, att de rättssökandes
befogade anspråk på snabb rättsskipning vid högsta domstolen knappast
kan anses behörigen tillgodosett. Frågan örn särskilda åtgärder för
åstadkommande av en minskning av balansen har fördenskull upptagits till
behandling inom justitiedepartementet.
Motsvarande spörsmål bar tidigare vid olika tillfällen stått på dagordningen.
Under slutet av 1800-talet och början av innevarande århundrade vidtogos
sålunda upprepade gånger särskilda lagstiftningsåtgärder för åstadkommande
av en snabbare rättsskipning vid högsta domstolen. Dessa åtgärder
hade till syfte dels att åstadkomma en ökning av högsta domstolens årliga
arbetsprodukt och dels att minska domstolens arbetsbörda. Sålunda ökades
justitierådens antal, år 1897 från 16 till 18, år 1905 till 21 och år 1909
till det nuvarande antalet eller 24, av vilka dock 3 skola tjänstgöra i lagrådet.
Arbetsveckornas årliga antal ökades jämsides härmed, år 1909 till 103. År
1894 gjordes kammarrätten till sista instans i fattigvårdsmål, år 1901 höjdes
revisionsskillingen samt stadgades inskränkningar i allmän åklagares rätt att
hos högsta domstolen fullfölja talan i brottmål, och år 1909 befriades högsta
domstolen från laggranskningen samt från befattningen med vissa administrativa
mål och ärenden. Trots dessa åtgärder steg emellertid högsta domstolens
arbetsbalans och vid 1915 års utgång uppgick balansen till 2,628 mål.
I mer än 52 procent av de sistnämnda år i tredje instans avgjorda målen hade
över två år förflutit från det målet inkommit till nedre justitierevisionen tills
högsta domstolens utslag meddelades. Balansen och den därav förorsakade
långsamheten i rättsskipningen utgjorde ett så allvarligt missförhållande att
effektiva åtgärder ansågos böra vidtagas ej blott för den dåvarande balansens
avarbetande utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda.
I anledning därav genomfördes år 1915 avsevärda inskränkningar i
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
rätten att fullfölja talan till högsta domstolen. Genom den samma år antagna
lagen angående högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar ökades vidare
arbetsveckornas årliga antal. Denna ökning var avsedd att äga bestånd
intill dess arbetsbalansen nedbragts till normalt omfång; härför beräknades
åtgå 7 å 8 år.
Under åren närmast efter 1915 sjönk högsta domstolens arbetsbalans mycket
hastigt och vid utgången av år 1922 hade den nedbragts till 598 mål. Men
därefter steg den åter oavbrutet till och med år 1929 så att den vid sistnämnda
års slut uppgick till 1,021 mål. Anledningen till denna balansökning lärer
delvis vara att söka i den avsevärda ökning av antalet inkomna revisionsmål
som inträdde under åren närmast efter år 1922 såsom en följd av de särskilda
åtgärder vilka vidtogos för avarbetande av hovrätternas dåvarande stora balanser
av mål. Denna orsak till stegring av de inströmmande målens antal fortfor
under några år och därefter tillkommo nya omständigheter som verkade i samma
riktning. Under senare år har sålunda antalet till högsta domstolen fullföljda
mål, som i första instans avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt,
samt mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
betydligt ökats. Under åren 1930—1932 var högsta domstolens
arbetsbalans något lägre än år 1929 men vid 1933 års utgång hade balansen
åter stigit så att den då utgjorde 1,036 mål. Till denna stegring har bidragit
ytterligare en faktor, vilken torde vara att räkna med under ännu
några år framåt, nämligen den tillströmning av särskilt vidlyftiga mål som
blivit en följd av det år 1932 inträffade sammanbrottet av den s. k. Kreugerkoncernen.
I motsatt riktning hava däremot verkat de år 1932 vidtagna
ändringarna i lagen örn tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd samt lagen
angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. Dessa
lagändringar inneburo att de justitieråd, som äro ledamöter i lagrådet, under
viss tid kunna tjänstgöra i högsta domstolen och att antalet avdelningar i
domstolen därvid kan ökas med en. Med stöd av dessa bestämmelser hava
också nyssnämnda ledamöter i lagrådet tjänstgjort i högsta domstolen ett antal
veckor under vart och ett av åren 1932—1934.
Även vissa andra under senare år vidtagna lagstiftningsåtgärder av beskaffenhet
att kunna inverka på högsta domstolens arbetsbalans må i detta
sammanhang beaktas. År 1931 ändrades sålunda 16 § vägtrafikstadgan i
sådan riktning att fullföljd av talan till högsta domstolen i mål rörande obetydligare
förseelser mot stadgan i viss utsträckning förhindrades. I 30 kap.
6 § rättegångsbalken gjordes år 1933 vissa ändringar, varigenom rätten att i
brottmål fullfölja talan till högsta domstolen ytterligare inskränktes. Dessa
ändringar hava emellertid, även örn de bidragit till att motverka en fortgående
försämring av högsta domstolens arbetsbalans, likväl icke medfört förbättring
av densamma. Däremot hava under år 1934 straffen för vissa trafikförseelser,
begångna vid förande av motorfordon, avsevärt skärpts, och det synes
icke osannolikt att detta kommer att medföra ökad tillströmning av brottmål
till högsta domstolen.
Såsom av det nu anförda framgår hava hittills vidtagna åtgärder visat sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
5
icke tillfyllest för att förhindra uppkomsten av en betydande arbetsbalans i
högsta domstolen. Detta i sin tur bär medfört att rättegångstiden därstädes
för flertalet mål ånyo avsevärt förlängts. Sålunda kan nämnas att år 1932
denna tid i fråga om revisionsmål, som ej hade karaktär av förtursmål eller
veckomål, översteg för omkring 83 procent av målen ett år, för omkring 54
procent ett och ett halvt år samt för omkring 21 procent två år. Det ohållbara
i nu rådande läge har också understrukits av högsta domstolens ledamöter
i ett i början av år 1934 avgivet yttrande. Däri har sålunda framhållits
att domstolens stora arbetsbalans och den därav föranledda långsamheten i
rättsskipningen utgjorde en så allvarlig olägenhet att omedelbara åtgärder
för balansens minskning måste anses påkallade. — Rörande arbetsbalansens
storlek m. m. må i övrigt hänvisas till en inom justitiedepartementet upprättad
tabell samt en därå grundad tablå, vilka handlingar torde få såsom bilaga 2
och bilaga 3 fogas till statsrådsprotokollet. Att märka är emellertid att det
för arbetets jämna gång i nedre justitierevisionen, varest målen beredas till
föredragning, är erforderligt att ett visst, icke alltför ringa antal mål ständigt
finnes å rotlarna därstädes. Detta antal lärer böra beräknas till 500
ä 550.
I syfte att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen har Kungl.
Majit den 14 december 1934 beslutat avlåta proposition till 1935 års riksdag
med förslag till lagar som avse införande av mellaninstans för flertalet mål,
vilka i första instans avgöras av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Lagarna
äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1935. Därest lagstiftning i enlighet
med förslagen kommer till stånd skulle enligt vad man torde kunna beräkna
årliga antalet till högsta domstolen inströmmande mål av nyssnämnt
slag minskas med omkring 100. Ett sådant resultat synes vara ägnat att åtminstone
till en början något minska högsta domstolens arbetsbalans samt i
allt fall under nuvarande förhållanden varaktigt motverka en fortsatt försämring
av densamma. Längre torde man dock icke våga sträcka förhoppningarna
på denna lagstiftnings verkan i förevarande avseende. Skall balansen
kunna avlägsnas inom skälig tid torde alltså ytterligare åtgärder böra
vidtagas.
Vid det övervägande som under hösten 1934 inom justitiedepartementet ägnats
denna fråga har den bästa utvägen att snabbt nedbringa högsta domstolens
arbetsbalans synts vara att söka åstadkomma en tillfällig förstärkning av
domstolens arbetskrafter. En inom departementet utarbetad promemoria med
förslag i sådan riktning har ock överlämnats till högsta domstolens ledamöter
med begäran örn yttrande däröver.
Innan redogörelse lämnas för hur den ifrågasatta förstärkningen ansetts
böra genomföras, torde i korthet få något beröras det nuvarande arbetssättet
inom högsta domstolen. Därom må anföras följande: En avdelning, som i
regel består av sju ledamöter, tjänstgör hela året med undantag av de övliga
jul- och påskferierna, dock sammanträder avdelningen stundom även under
dessa ferier för avgörande av vissa brådskande mål. Då julferierna omfatta
3 veckor samt påskferierna 2 veckor, utgör årliga antalet arbetsveckor för
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
denna avdelning i allmänhet 47, vissa år 48. En av fem ledamöter bestående
avdelning tjänstgör i regel 39 veckor årligen, under vissa år 40 veckor,
och en annan femmansavdelning tjänstgör 29 veckor örn året. Arbetsveckornas
sammanlagda årliga antal utgör således i regel 115. Detta antal
ökas i den mån de justitieråd, som äro ledamöter i lagrådet, inträda till tjänstgöring
i högsta domstolen samt en extra avdelning i anledning därav inrättas.
Antalet sessionsdagar per arbetsvecka utgör 5. Utöver vad nu angivits
har högsta domstolen att under den tid av året, då sådant finnes erforderligt,
upprätthålla tjänstgöring på en särskild av tre ledamöter bestående avdelning,
den s. k. dispensavdelningen, som har att pröva och avgöra ansökningar örn tillstånd
att fullfölja talan till högsta domstolen. Sessionstiden för dispensavdelningen
är beroende av antalet inkommande ansökningar av nyssnämnt slag. —
I vissa fall skola mål handläggas av högsta domstolen i dess helhet. De i högsta
domstolen tjänstgörande justitieråden äga att sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten;
fördelningen sker sålunda att justitieråden tjänstgöra omväxlande
på de olika avdelningarna efter en på förhand uppgjord plan. Förutom
tjänstgöringen å sessionsrummet åvilar naturligen ledamöterna i högsta
domstolen ett högst betydande hemarbete, vartill även söndagarna i stor utsträckning
lära tagas i anspråk. För varje vecka äro i allmänhet fyra justitieråd
indelade till s. k. suppleanttjänstgöring; under den tid, då justitieråden i
särskilda omgångar åtnjuta semester, är antalet till suppleanttjänstgöring indelade
ledamöter dock lägre. I den mån de till suppleanttjänstgöring indelade
icke behöva inträda i tjänstgöring å sessionsrum vid förfall för annan ledamot,
torde suppleantveckan utnyttjas till läsning av cirkulanta mål, förberedande
av plenimål samt litteraturstudier m. m. Under måndagen i suppleantveckan
hava de till suppleanttjänstgöring indelade ledamöterna därjämte att tjänstgöra
å sessionsrummen under pågående justering av föregående veckas protokoll. —
För justitieråd kan vikarie icke förordnas utan hela tjänstgöringen måste uppehållas
av de ordinarie befattningshavarna. Två av de till tjänstgöring å
sjumansavdelningen indelade ledamöterna bruka, där deras närvaro å avdelningen
icke erfordras för behandlingen av saker, varöver jämlikt 22 § regeringsformen
minst sju skola döma, i stor utsträckning anlitas som suppleanter
vid inträffande förfall för ledamöter å andra avdelningar. Då vid förfall för
ledamöter behov av ersättare uppkommer samt ersättare icke kunna erhållas i
nyss angiven ordning, hava de ledamöter, som äro indelade till suppleanttjänstgöring,
att inträda i tjänstgöring å vederbörande sessionsrum. Dylik tjänstgöring
kan komma i fråga för ledamot även å tid då han åtnjuter semester.
Uti den förut omförmälda promemorian med förslag till förstärkning av
högsta domstolens arbetskrafter ifrågasattes att antalet justitieråd skulle ökas
med tre, varigenom domstolen skulle beredas tillfälle att tidvis arbeta på fyra
dömande avdelningar. Promemorian åtföljdes av två alternativa utkast till
plan för anordnandet av tjänstgöringen i högsta domstolen under det denna
vore sålunda förstärkt. Promemorian och utkasten vilade på följande huvudgrunder:
Så länge justitierådens antal utgjorde 27 skulle inrättas en av fem
ledamöter bestående extra dömande avdelning, varest tjänstgöring skulle äga
Kungl. Majlis proposition nr 8.
7
rum under sammanlagt 29 veckor örn året. Den nuvarande anordningen med
sju ledamöter indelade till tjänstgöring å en av de övriga avdelningarna
skulle bibehållas. Till undvikande av ökning i det årliga antal sessionsdagar
varunder envar av ledamöterna hade att tjänstgöra a dömande avdelning skulle
arbetet å den extra avdelningen samt en av de övriga femmansavdelningarna
äga rum endast fyra sessionsdagar i veckan. Förstärkningen förutsattes skola
genomföras från och med den 1 juli 1935 samt upphöra under loppet av de
sju första månaderna år 1937, då skyldighet att avgå fran tjänsten inträder
för tre justitieråd, ökningen i det årliga antalet sessionsdagar utgjorde enligt
det ena alternativa utkastet 77 och enligt det andra 87. Under förutsättning
att lagstiftning i enlighet med förutnämnda förslag örn inrättande av
mellaninstans för mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelnmgsrätt,
komme till stånd, beräknades i promemorian att högsta domstolens arbetsbalans
under loppet av cirka ett och ett halvt ar skulle hava nedbragts till
ett antal mål som med högst ett hundratal överstege vad som erfordrades för
arbetets jämna gång.
Vid sammanträde den 17 december 1934 med högsta domstolens samtliga
ledamöter utom justitierådet Alexanderson, vilken var av sjukdom hindrad
att närvara, företogs till behandling frågan om yttrande över förenämnda promemoria.
Enligt inkommet protokoll förenade sig därvid justitieråden Christiansson,
friherre Leijonhufvud, Molin, Edelstam, Stenberg, Elilund, Geijer,
Forsberg, Lawski, Bagge, von Steyern, Forssman, Alsén, Bellinder, Guldberg
och Lind örn följande yttrande:
T det yttrande, som den 24 april innevarande år avgavs av Högsta domstolens
ledamöter över ett förslag örn införande av en mellaninstans för jorddelningsmål,
framhölls hurusom domstolens stora arbetsbalans med den därav föranledda
långsamheten i rättsskipningen utgör en så allvarlig olägenhet, att
omedelbara åtgärder för balansens minskning mäste anses påkallade. Domstolens
ledamöter förordade också enhälligt i princip nämnda förslag såsom
ägnat att i ej oväsentlig mån bidraga till syftets vinnande. Sedermera har lagrådet,
som i ett den 9 november 1934 avgivet utlåtande lämnat förslagets huvudgrunder
utan erinran, funnit det vara av vikt, att den ifrågaställda lagstiftningen
vunne tillämpning snarast möjligt, och därför hemställt, att tiden
för ikraftträdandet sattes redan till den 1 juli 1935.
Genomförandet av nyssnämnda förslag har beräknats komma att medföra
en för framtiden bestående minskning med 100 mål per år av tillströmningen
utav mål till Högsta domstolen, vartill skulle komma en engångsminskning under
övergången till den nya ordningen. Då balansen under de senare åren hållit
sig vid omkring 1,000 mål — däri någon nämnvärd förändring ej lärer
vara att vänta vid instundande årsskifte — samt erfarenheten visar, att den
fortgående utvecklingen på skilda områden snarast föranleder en ökning i
tillströmningen, särskilt av mera omfattande och invecklade mal, torde såsom
ett bestående resultat av omförmälda lagstiftning icke kunna förväntas mera
än att den skall kunna i viss mån motverka en stegring av balansen. För
tillgodoseende av den rättssökande allmänhetens anspråk på snabbare rättsskipning
tarvas därför helt visst andra mått och steg. En ytterligare begränsning
av fullföljdsrätten till Högsta domstolen synes härvid vara den, närmast
till hands liggande och för en varaktig förbättring mest effektiva åtgärden.
Därest emellertid en sådan utväg anses icke för närvarande böra anlitas, kom
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
ma främst i betraktande åtgärder, vilka omedelbart taga sikte på ett avarbetande
av den befintliga balansen.
Det i promemorian avsedda förslaget innebär i sina huvuddrag, att tre nya
ledamöter tillsättas för tiden fran och med den 1 juli 1935, att denna förstärkning
av Högsta domstolens arbetskrafter avvecklas under den del — till fram
1 —:.av ar 1937, då tre av de nuvarande ledamöterna äro skyldiga att av
gå
ur tjänst, att under tid, då förstärkningen skulle bestå, ytterligare en dömande
femmansavdelning inrättas utan att därigenom sker rubbning i den
hävdvunna grundsatsen att regelmässigt i Högsta domstolen skall tjänstgöra
en avdelning med sju ledamöter samt att tjänstgöringen såväl å den nya avdelningen
som ock å en av de nuvarande femmansavdelningarna begränsas till
fyra sessionsdagar i veckan. Hed ett dylikt ordnande av tjänstgöringen skulle
under den tid, da domstolen är förstärkt med tre ledamöter, sessions dagarnas
arliga antal kunna ökas med 77 eller, enligt ett särskilt alternativ, med 87.
under förutsättning att jämväl förslaget örn införande av mellaninstans för
jorddelnmgsmal förverkligas beräknas balansen under loppet av omkring ett
och ett halvt år vara nedbragt till ett antal mål, som med högst ett hundratal
överstiger vad som erfordras för arbetets jämna gång.
Vid tidigare tillfällen, då fråga varit örn höjning av antalet ledamöter i Högsta
domstolen och i samband därmed inrättandet av en ny dömande avdelning,
hava städse med skärpa framhållits de mycket allvarliga betänkligheter som
däremot möta med hänsyn till faran för bristande följdriktighet och enhetlighet
i lagtolkning och lagskipning. Sedan ledamotsantalet år 1909 höjts till tjugufyra
— därav tre såsom ledamöter av lagrådet skulle tagas i anspråk för laggranskning
— har en ytterligare ökning av antalet ansetts vara en åtgärd, som
icke borde ifrågakomma. Den organisation med tre dömande avdelningar, som
da infördes, har ock sedermera lämnats orubbad med allenast den jämkning,
sorn föranleddes därav att lagrådets ledamöter skulle kunna deltaga i den
av Högsta domstolen utövade rättsskipningen under den tid tjänstgöringen i
lagrådet kunde komma att inställas.
Farhågorna för att en ökning av antalet dömande avdelningar skall komma
att motverka Högsta domstolens viktiga uppgift att befordra rättsenheten äga
alltjämt sitt fulla berättigande. Och de stegras otvivelaktigt därigenom, att
den föreslagna anordningen skulle medföra betydande svårigheter för ett ändamålsenligt
ordnande av arbetet inom domstolen. Då vi trots de sålunda uttalade
betänkligheterna icke vilja ställa oss avvisande mot ett förslag örn en
tillfällig förstärkning av domstolens arbetskrafter, beror detta därav att balansen
dock icke är större än att det med säkerhet kan förväntas att den, därest
ytterligare en avdelning inrättas, skall kunna inom mycket kort tid nedbringas
till normal omfattning samt att förutsättningarna för en avveckling av förstärkningen
nu äro särskilt gynnsamma. Om emellertid det med förslaget avsedda
syftet skall kunna uppnås, synes det nödigt att ett mera tillfredsställande
arbetsresultat säkerställes därigenom att dels en ytterligare ökning i antalet
sessionsdagar ernås och dels de antydda olägenheterna beträffande arbetets
ordnande åtminstone minskas.
Det bör ej lämnas utan erinran, att det måhända kan bliva svårt att med
lämpliga innehavare på en gång besätta ett flertal justitierådsämbeten och upprätthålla
en önskvärd åldersfördelning inom Högsta domstolen. Detta förhållande
synes dock icke vara av den betydenhet att det bör hindra vidtagandet
av en eljest påkallad åtgärd; det är ju i själva verket endast fråga örn att
utse justitieråd ett till två år tidigare än annars skulle vara nödigt i anledning
av uppkommande ledigheter inom domstolen.
Inom Högsta domstolen har med föranledande av vad nu nämnts övervägts
en anordning, som innebär väsentligen följande: I stället för tre justitieråd
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
9
tillsättas fyra, vilka dock, med hänsyn till den inom Högsta domstolen tilllämpade
semesterordningen, utses först från och med den 1 oktober 1935. °Avvecklingen
av denna förstärkning påbörjas redan efter omkring^ ett år, då en
av Högsta domstolens nuvarande ledamöter är skyldig att avgå. Intill dess
avvecklingen börjas kommer allenast å den fjärde avdelningen antalet sessionsdagar
att begränsas till fyra i veckan.
Genom en sådan anordning skulle under den tid av omkring ett ar, da förstärkningen
består av fyra ledamöter, i huvudsak vinnas dessa fördelar: Antalet
sessionsdagar skulle ökas med 116 i stället för, såsom enligt promemorieförslaget
beräknats, med 77 eller 87. (Under den återstående tiden skulle ernås
minst samma ökning i antalet sessionsdagar som med promemorieförslaget
avses beträffande den tid utöver ett år, till vilken samma förslag hänför
sig.) Tre ledamöter skulle, till fromma för arbetets jämna gång, kunna varje
vecka indelas till suppleanttjänstgöring. Härigenom bleve^ ock möjligt, att
dispensavdelningen, som har att handlägga ett stort antal mai, bildas på samma,
enligt vunnen erfarenhet ändamålsenliga sätt som hittills. ^Vidare skulle
längden av de oavbrutna sessionsperioderna för varje ledamot i någon mån nedbringas.
Oundvikligt är däremot, att från den tidpunkt, då förstärkningen nedgått
till tre ledamöter, de anmärkta olägenheterna i avseende å arbetsförhållandena
göra sig gällande.
I detta sammanhang må framhållas, att genom stadgande i lag bor iorebyggas
möjligheten att Högsta domstolen under tid, då lagrådsledamöterna där
tjänstgöra, kommer att arbeta på fem dömande avdelningar.
Följas de riktlinjer, som nu antytts, kan det beräknas att balansen vid årsskiftet
1936/1937 praktiskt taget skall vara nedbragt till normal omfattning,
detta dock endast för den händelse att lagstiftning enligt förslaget örn införande
av mellaninstans för jorddelningsmål kommer till stånd och träder i
kraft redan den 1 juli 1935. , ,, ....
Yi anse oss alltså med hänsyn till det trängande behovet av snabbare rättsskipning
i den högsta instansen kunna — visserligen endast såsom en nödfallsutväg
och under bestämd förutsättning att anordningen blir begränsad till den
tid, varom nu är fråga — godtaga en förstärkning av Högsta domstolens arbetskrafter
i huvudsaklig överensstämmelse med det inom domstolen framkomna
förslag, för vilket ovan redogjorts och vilket torde med minsta olägenhet
säkrast och fortast leda till asyftat resultat. „
Det må slutligen framhållas, att därest på grund av oförutsedd avgang ur
Högsta domstolen rubbning skulle ske i avseende å den tilltänkta anordningen,
särskilda åtgärder bliva härav påkallade.’
Justitieråden Skarstedt, Svedelius, Appelberg, Afzelius och Grefberg yttrade:
’I
den av Statsrådet och Chefen för justitiedepartementet överlämnade promemorian
har erinrats, att bland de tid efter annan vidtagna åtgärderna emot
den stora arbetsbalans, vilken sedan några årtionden tillbaka utgjort ett bestående
hinder för önskvärd snabbhet i Högsta domstolens rättsskipning, tre
gånger förekommit ökning av domstolens ledamotsantal. När detta skedde
andra gången, år 1905, torde utvidgningen från aderton till tjuguen ledamöter
knappast på något håll hava uppfattats annorlunda än som en nödfallsutväg
av provisorisk karaktär, och man ansag sig da äga förhoppning att efter snabb
och avsevärd nedgång av balansen denna utväg icke länge skulle behöva tagas
i bruk. I lag ingick ock bestämmelse, att efter utgången av år 1908, i den
mån sådant i följd av uppkomna ledigheter kunde ske, antalet justitieråd skulle
nedbringas till aderton. Motsatsen inträffade; inför en stegrad balans såg
man sig redan år 1909 nödsakad att höja antalet till tjugufyra. Av dessa
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
skulle emellertid tre såsom ledamöter av lagrådet helt tagas i anspråk för laggranskningen,
vilken dittills utiörts av Högsta domstolen, i regel ä iemmansavdelning.
Något tvivel kan ej råda därom, att för den dåtida uppfattningen
det stod klart, att man med talet tjugufyra hunnit en gräns, som icke under
några förhållanden borde överskridas, och att, örn olägenheterna ändock icke
bleve avlägsnade, man vore oeftergivligen hänvisad att söka andra botemedel.
Kj heller denna gång uppnåddes åsyltad verkan; balansen utvisade oavlåtlig
ökning. Ar 1913 — balansen var då avsevärt mer än dubbelt så stor som
den nuvarande — beslöt riksdagen att hos Kungl. Majit göra framställning
örn snara åtgärder till avhjälpande av det anmärkta missförhållandet med avseende
å^ rättsskipningen i Högsta domstolen. I sin skrivelse betecknade riksdagen
langsamheten i den högsta instansens rättsskipning såsom en verklig
olycka lör rättstillståndet i landet och lät skilda sätt för Irågans lösning undergå
en utförlig granskning. Med bestämdhet avvisades därvid tanken på
en ny ökning av domstolens ledamotsantal. Härom anförde riksdagen: Vid
alla de tillfällen, då denna utväg anlitats, hade olägenheterna av ett alltför
stort antal ledamöter i högsta instansen starkt betonats, och det hade därvid
i allmänhet ställts i utsikt att, då med den beslutade ökningen av arbetskrafterna
den befintliga balansen reducerats, antalet ledamöter åter skulle kunna
nedbringas. Med hänsyn till den erfarenhet, som i detta hänseende förelåge,
torde dock med visshet kunna antagas, att en dylik reduktion av medlemsantalet,
sedan en ökning en gång skett, icke vidare skulle låta sig göra. Att
under sådana förhållanden nu företaga en ytterligare ökning av detta antal,
som under endast de sist förflutna femton åren ökats med ej mindre än femtio
procent och redan nu vore proportionsvis större hos oss än i något annat europeiskt
land, syntes riksdagen vara en åtgärd, som icke borde ifrågakomma.
Riksdagens framställning ledde till 1915 års lagstiftning om fullföljdsrätten
och vissa i sammanhang därmed genomförda ändringar i fråga om Högsta
domstolens tjänstgöring på avdelningar. Sistnämnda ändringar voro, såsom
i promemorian anmärkts, avsedda att vara av övergående natur men hava
blivit bestående. Därefter har organisationen lämnats orubbad utom så till
vida, att i enlighet med lagändring år 1932 de i lagrådet tjänstgörande justitieråden
numera i viss^ utsträckning deltaga i den av Högsta domstolen utövade
rättsskipningen. Då härigenom gjordes möjligt, att domstolen — örn ock endast
under kortare perioder — arbetar på fyra samtidigt tjänstgörande femmansavdelningar,
uttalades inom högsta domstolen allvarliga farhågor för
att en dylik anordning måste komma att motverka domstolens viktiga uppgift
att befordra konsekvens och enhetlighet i lagtolkning och rättsskipning. Att
en sådan synpunkt icke kunde bliva den avgörande, var dock en följd redan
därav, att med lagändringen åsyftades icke i och för sig att tillföra Högsta
domstolen ökade arbetskrafter utan att bereda tillfälle till att lagrådets tjänstgöring
skulle kunna tidvis inställas.
Giltigheten av de skäl. som tala emot en alltför stark ökning av Högsta domstolens
ledamotsantal och i samband därmed inrättande av alltför många samtidigt
dömande avdelningar, lärer icke behöva bär närmare framhållas. Det
synes näppeligen av någon vara bestritt, att det högsta mått, som härutinnan
bör ifrågakomma, i vårt land redan är uppnått, Hittills har ock — frånsett
1932 ars lagändring, at vilken i detta sammanhang icke kan tilläggas någon
inverkan denna ståndpunkt ansetts böra upprätthållas även under tider, då
balansen företett en stegring, som kommer den nu föreliggande att framstå
såsom jämförelsevis mindre ogynnsam. Även i promemorian namnes såsom
en angelägenhet av stor vikt, att efter balansens nedgång antalet snarast återgår
till^det normala. Allenast såsom ett provisorium av kort varaktighet skulle
alltså en avvikelse från eljes riktiga grundsatser här äga sitt berättigande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
11
Enligt vår uppfattning äro dessa grundsatser dock av den betydelse, att deras
åsidosättande även under ett sådant förbehåll måste möta de starkaste betänkligheter.
Nu likasom tillförne, då ett likartat provisorium genomfördes, är avsett, att
dess giltighetstid skall fastställas i lag. Väl får det antagas, att denna gång
provisoriet utlöper i huvudsak efter beräkning och alltså icke omedelbart övergår
till att bliva en bestående ordning. Men därmed är ingalunda givet, att
det blir det enda och det sista. En varaktig begränsning av balansen har icke
kunnat ställas i utsikt. Även om denna genom en kort tids verksamhet av en
fjärde avdelning kan till en viss grad hejdas, kommer den, därest icke i fullföljdsrätten
genomföras mer vittgående ändringar än den i promemorian antydda,
efter all erfarenhet och sannolikhet att åter stiga. I det läge, som då
uppkommer, erbjuder sig såsom den naturliga och redan anlitade utvägen ett
nytt provisorium, vilket måhända icke har lika gynnsamma förutsättningar för
en jämförelsevis hastig avveckling. En sådan möjlighet kan enligt vår mening
icke lämnas obeaktad, och tydligen erhåller då det föreliggande förslaget en
större räckvidd än som följer av dess bestämmelser i sig själva..
önskligheten av balansens nedbringande lärer vara överflödigt att här beröra.
Men det måste dock framhållas, att någon bestående förbättring härutinnan
icke står att vinna utan ytterligare begränsning av fullföljdsrätten. I varje
fall synes — utöver de i promemorian omnämnda förslagen angående fullföljd
av talan i jorddelningsmål — förtjäna övervägas, huruvida icke summa
revisibilis skulle kunna höjas åtminstone till överensstämmelse med det penningvärde,
som var gällande vid tiden för dess införande i vår lagstiftning.
Även andra åtgärder till varaktig minskning av balansen torde stå till buds.
I fråga om den tillfälliga minskning, som med det föreslagna provisoriet åsyftas,
må för övrigt erinras örn den gynnsamma inverkan i sådan riktning, som
efter antagande av nyssberörda lagförslag skulle uppstå därigenom att under
en tidsperiod, vilken torde kunna uppskattas till åtminstone ett halvar efter
lagens ikraftträdande — frånsett de jorddelningsmål, som av underinstans avgjorts
under närmast föregående månad — inga nya sådana mål skulle komma
att inflyta till Högsta domstolen. _ . ...
Av nu anförda skäl och med beaktande jämväl av de svårigheter, vilka, pa
sätt i det av justitierådet Christiansson med flera avgivna yttrandet antydes,
av ledamotsantalets ökning på föreslaget sätt skulle följa för ett ändamålsenligt
ordnande av arbetet inom Högsta domstolen, finna vi oss icke kunna tillstyrka,
att nu företages sådan lagstiftningsåtgärd, som är till sina huvuddrag
angiven i promemorian.
Kommer förslag i ämnet likväl att framläggas, anse vi den av Högsta domstolens
nyssnämnda ledamöter förordade lösningen äga företräde framför den
enligt promemorian tilltänkta. Härvid önska vi särskilt betona att enligt var
uppfattning förslaget, redan av hänsyn till de i grundlagen ännu kvarstående
reglerna örn domfört antal ledamöter i Högsta domstolen, under alla förhallanden
bör utgå från att i Högsta domstolen regelmässigt skall tjänstgöra en avdelning
med sju ledamöter, samt att genom stadgande i lag bör förebyggas
möjligheten att Högsta domstolen under tid, då lagrådsledamöterna där tjänstgöra,
kan komma att arbeta på fem dömande avdelningar.’
Justitierådet Wedberg anförde:
’I huvudsak är jag ense med den minoritet som nu yttrat sig.
Det av denna ifrågasatta förbudet mot tjänstgöring å fem avdelningar kan
jag dock ej finna lämpligt. Mahända skulle ett sadant komma att föranleda
eljes uteblivna remisser till lagrådet.
Enligt min mening bör vidare med styrka framhållas att den i promemorian
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Departe
ments
chefen.
förutsatta återgången till ledamotsantalet tjugufyra under år 1937 beror av
händelser, vilkas inträffande icke med någon säkerhet kan påräknas.
Att nådemålen bliva behandlade av en särskild mindre avdelning, med tjänstgöringsskyldighet
motsvarande dispensavdelningens, anser jag vara i hög grad
önskligt.’
Justitierådet von Seth utlät sig:
’Jag är ense med justitierådet Christiansson med flera i det av dem framlagda
förslaget.
Som av justitierådet Skarstedt med flera framhållits, är det emellertid,
även örn det genom den föreslagna åtgärden skulle lyckas tillfälligt nedbringa
balansen, fara vart, att vinsten ej kommer att bliva bestående. För min del
finnér jag mig ej heller övertygad, att den av dessa ledamöter föreslagna höjningen
av summa revisibilis skulle kunna varaktigt rädda situationen. Mig
synas kraftigare åtgärder erforderliga. Jag tänker därvid närmast på en anordning
av ungefär samma innebörd som den, vilken för närvarande ifrågasättes
i Norge och sorn., i princip nära överensstämmer med den jag såsom ledamot
av lagrådet ifragasatte vid granskningen av processkommissionens betänkande.
Under nuvarande förhållanden skulle anordningen till sina huvudgrunder innebära,
att den,, som ville söka ändring i hovrätts beslut, skulle noga angiva
de hänseenden, i vilka han ansåge detta felaktigt, därvid endast skulle få åberopas
antingen oriktig rättstillämpning eller uppenbar felbedömning av sakläget.
Malet skulle genast som det blivit komplett föredragas å dispensavdelning i
erforderliga delar, varefter avdelningen hade att avgöra, om klaganden anfört
sannolika skäl för att han vore berättigad till ändring, eller i motsatt fall avvisa
hans talan.
I fråga om handläggningen av nådemålen är jag ense med justitierådet Wedberg
men anser fragan härom böra framskjutas till tidpunkt, då i övrigt frågan
örn åtgärder till fullföljdens begränsning upptages till närmare övervägande.’
Justitierådet Alexanderson hade meddelat, att han, som tagit del av de inom
Högsta domstolen yppade meningarna, anslöte sig till den av justitierådet Skarstedt
med flera uttalade meningen.
Högsta domstolens stora arbetsbalans med den därav föranledda långsamheten
i rättsskipningen utgör otvivelaktigt en så allvarlig olägenhet för den
rättssökande allmänheten att särskilda åtgärder för balansens snara avarbetande
äro av nöden. Uppenbarligen är även av stor vikt att högsta domstolen
vid tiden för den förestående allmänna rättegångsreformens trädande i
tillämpning ej är belastad med någon större balans. Såsom ett
första led i strävandena att minska högsta domstolens arbetsbörda är att
betrakta det förut omförmälda förslaget till lagstiftning örn införande av en
mellaninstans för jorddelningsmålen. Genom denna lagstiftning lärer dock
i huvudsak blott kunna vinnas att en ökning av balansen förhindras. Ytterligare
åtgärder äro därför av nöden. Då det med hänsyn till att rättegångsreformen
star för dörren knappast lärer kunna ifrågakomma att nu upptaga
det svårlösta spörsmålet örn mera vittgående inskränkningar i eller överhuvud
ändrade grunder för rätten att fullfölja talan till högsta instansen, torde det
enda till buds stående effektiva medlet att få balansen snabbt avarbetad vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
13
att — efter mönster av vad som år 1928 skedde i fråga om regeringsrätten —
tillfälligt öka antalet ledamöter i högsta domstolen. Visserligen kunna, såsom
ock framhållits inom högsta domstolen, häremot resas vissa betänkligheter
med hänsyn till faran för bristande enhetlighet i lagtolkning och lagskipning.
I betraktande av ej mindre vikten att snabbheten i rättsskipningen befordras
än även att det ifrågasatta provisoriet skulle bliva rådande allenast helt kort
tid, kan jag — i likhet med högsta domstolens flesta ledamöter — dock icke
finna att de berörda betänkligheterna böra få hindra genomförandet av en
dylik anordning. Med anledning av den utav vissa ledamöter i högsta
domstolen uttalade farhågan att, därest framdeles balans ånyo skulle uppkomma,
ett nytt provisorium av liknande art skulle komma att tillgripas, vill
jag endast framhålla att i samband med genomförandet av rättegångsreformen
frågan om fullföljdsrätten till högsta domstolen lärer kunna förväntas vinna
en sådan lösning att en situation liknande den nu förevarande ej skall behöva
uppkomma.
För att en förstärkning av högsta domstolen över huvud skall leda till önskat
resultat är uppenbarligen erforderligt att så många nya ledamöter tillsättas
att ytterligare en dömande avdelning kan organiseras under någon tid årligen
eller att en ökning av tjänstgöringstiden å de förutvarande avdelningarna
kan ske. Det senare alternativet synes förenat med så avsevärda olägenheter
att det icke lärer böra komma i fråga. En ny dömande avdelning torde alltså
böra inrättas, och därvidlag synes lämpligast med en anordning enligt vilken
högsta domstolen skulle kunna arbeta på fyra avdelningar under den tid, då
domstolens arbete med tillämpning av nu gällande bestämmelser skulle bedrivas
å tre avdelningar oberäknat dispensavdelningen och den särskilda avdelning,
som kan inrättas i anledning av lagrådsledamöternas tjänstgöring i högsta
domstolen. Härför erfordras minst tre nya ledamöter. Med hänsyn till den
stora arbetsbörda som för närvarande åvilar högsta domstolens ledamöter torde
någon nämnvärd ökning av det årliga antal sessionsdagar, varunder envar av
ledamöterna har att tjänstgöra å dömande avdelning, icke kunna komma i
fråga. Vidare synes den nuvarande anordningen med sju ledamöter indelade
till tjänstgöring på en av högsta domstolens avdelningar böra i princip bibehållas.
Iakttages det nu sagda lärer efter högsta domstolens förstärkande med
tre nya ledamöter tjänstgöring på fyra avdelningar, frånsett dispensavdelningen,
icke kunna ske med mindre arbetet å vissa avdelningar äger rum under
endast fyra sessionsdagar i veckan. Genom en förstärkning med tre ledamöter
skulle sessionsdagarnas årliga antal kunna ökas med cirka 87, frånsett den
reduktion som vållas av infallande helgdagar. Förstärkes högsta domstolen
med fyra ledamöter skulle ytterligare cirka 29 sessionsdagar årligen kunna
vinnas.
Förutsättningarna för att en tillfällig förstärkning av högsta domstolen med
tre å fyra ledamöter skall kunna avvecklas inom skälig tid äro för närvarande
särskilt gynnsamma. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder nämligen för
en av högsta domstolens ledamöter i september 1936, för en annan i januari
1937, för en tredje i februari och för ytterligare en ledamot i juli sistnämnda
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
år. Senast vid sist angivna tidpunkt skulle alltså antalet justitieråd åter
kunna bliva nedbragt till det nuvarande.
Efter övervägande av olika möjligheter till den ifrågasatta förstärkningens
genomförande synes mig den inom högsta domstolen förordade anordningen
vara att föredraga. Denna anordning innebär att fyra nya justitieråd tillsättas
från och med den 1 oktober 1935 och att antalet justitieråd därefter i mån
av inträffade ledigheter under tiden från och med den senare delen av år 1936
åter nedbringas till det förutvarande. Så länge justitierådens antal uppgår till
minst 27 inrättas vid högsta domstolen en av fem ledamöter bestående extra
dömande avdelning varest tjänstgöring äger rum 29 veckor årligen. Under tid
då förstärkningen består av fyra ledamöter behöver antalet sessionsdagar i
veckan begränsas till fyra allenast å den extra avdelningen; därefter och intill
dess den extra avdelningen upphört torde vara nödigt att å ytterligare en femmansavdelning
sessionsdagarnas antal nedsättes till fyra i veckan. — Vad angår
spörsmålet huruvida svårigheter kunna tänkas möta då fråga blir att på en
gång besätta ett flertal justitierådsämbeten och därvid tillse att en önskvärd
åldersfördelning inom högsta domstolen upprätthålles, vill jag endast erinra
om vad ock uttalats inom högsta domstolen — att det dock endast gäller
att utse justitieråd ett till tva ar tidigare än annars ändock skulle hava blivit
nödigt.
Under förutsättning dels att lagstiftning i enlighet med förslaget om införande
av mellaninstans för mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt,
kommer till stånd och träder i kraft den 1 juli 1935 dels ock att
högsta domstolen kommer att vara förstärkt med fyra ledamöter under ungefär
ett ar fran den 1 oktober 1935 samt med tre ledamöter under ytterligare
cirka ett kvartal synes man kunna beräkna att domstolens arbetsbalans vid utgången
av år 1936 skall vara nedbragt till normalt omfång. Man torde därjämte,
på sätt förut antytts, kunna räkna med att högsta domstolen i fortsättningen
skall, såvitt icke väsentligt ändrade förhållanden inträda, kunna hålla
balansen inom måttliga gränser.
Därest de justitieråd som äro ledamöter i lagrådet skulle komma att inträda
i tjänstgöring i högsta domstolen under tid, då denna i anledning av den ifrågasatta
förstärkningen arbetar på fyra avdelningar, lärer någon ytterligare ökning
av avdelningarnas antal icke böra ifrågakomma; genomförandet av en
sådan anordning skulle stöta på alltför stora svårigheter i olika avseenden,
vartill kommer att därmed skulle följa ökad risk för bristande enhetlighet i
avgörandena.
Slutligen må anmärkas att det lärer böra få ankomma på Kungl. Maj:t att,
därest någon oförmodad avgång ur högsta domstolen skulle inträffa under den
tid provisoriet varar, med hänsyn till föreliggande omständigheter avgöra huruvida
det ledigblivna justitierådsämbetet bör återbesättas eller ej.
I enlighet med nu anförda grunder har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående tillfällig ökning av justitierådens antal.
Kostnaderna för den sålunda föreslagna förstärkningen av högsta domstolen
kunna för budgetåret 1935/1936 beräknas till sammanlagt 134,600 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
15
Av detta belopp belöpa 63,000 kronor å löner till fyra nya justitieråd under
nio månader, 57,700 kronor å löner till fem extra revisionssekreterare under
ett år och till en sådan befattningshavare under ett halvt år, 11,800 kronor
å löner till extra personal som erfordras för protokollsföring och skrivning
m. m. samt 2,100 kronor å inköp av materialier samt övriga kostnader.
För det därpå följande budgetåret, under vilket förstärkningen kan beräknas
bliva i huvudsak avvecklad, bliva kostnaderna uppenbarligen väsentligt lägre.»
Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga l1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
1 Denna bilaga, vilken &r lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Bilaga 2.
Mål å nedre justitierevisionens sami liga rotlib enligt Sveriges officiella
statistik.
Å r |
Inkomna |
Avgjorda och avskrivna |
Balans till följ. år |
|||||||
Revi- sions- rnål |
Besvärs-o. under-st. mål |
Summa |
Ri-vi- sions- mål |
Besvärs-o. under-st. mål |
Summa |
Revi- sions- mål |
Besvärs-o. under-st. mål |
Summa |
||
1911 . . . |
648 |
831 |
1,479 |
572 |
867 |
1,439 |
1,261 |
678 |
1.939 |
|
12. . . |
811 |
1,001 |
1,812 |
627 |
840 |
1,467 |
1,445 |
839 |
2.284 |
|
13. . . |
737 |
958 |
1,695 |
650 |
883 |
1,533 |
1,538 |
931 |
2,469 |
|
14 . . . |
730 |
886 |
1,616 |
607 |
881 |
1,488 |
1,661 |
936 |
2,597 |
|
15. . . |
716 |
863 |
1,579 |
676 |
871 |
1.547 |
1,701 |
927 |
2,628 |
|
16. . . |
393 |
498 |
891 |
769 |
800 |
1,569 |
1,325 |
625 |
1,950 |
|
17. . . |
354 |
430 |
784 |
730 |
683 |
1,413 |
949 |
369 |
1,318 |
|
18. . . |
430 |
624 |
1,054 |
713 |
627 |
1,340 |
666 |
365 |
1,031 |
|
19. . . |
478 |
736 |
1,214 |
566 |
688 |
1,254 |
578 |
409 |
987 |
|
20. . . |
506 |
630 |
1,136 |
584 |
765 |
1,349 |
500 |
273 |
773 |
|
21 . . . |
535 |
665 |
1,200 |
598 |
685 |
1,283 |
438 |
251 |
689 |
|
22. . . |
552 |
509 |
1,061 |
589 |
562 |
1.151 |
401 |
197 |
598 |
|
23. . . |
767 |
615 |
1,382 |
616 |
629 |
1.245 |
553 |
184 |
737 |
|
24. . . |
710 |
564 |
1,274 |
648 |
557 |
1,205 |
615 |
189 |
804 |
|
25. . . |
612 |
560 |
1,172 |
630 |
557 |
1,187 |
597 |
192 |
789 |
|
26. . . |
573 |
580 |
1,153 |
548 |
534 |
1,082 |
621 |
237 |
858 |
|
27. . . |
554 |
623 |
1,177 |
546 |
577 |
1,123 |
629 |
282 |
911 |
|
28. . . |
545 |
584 |
1,129 |
492 |
551 |
1,043 |
682 |
315 |
997 |
|
29 . . . |
537 |
736 |
1,273 |
601 |
648 |
1,249 |
618 |
403 |
1.021 |
|
30. . . |
459 |
743 |
1,202 |
505 |
700 |
1,205 |
572 |
446 |
1,018 |
|
3L . . . |
420 |
724 |
1,144 |
482 |
760 |
1,242 |
510 |
410 |
920 |
|
32 . . . |
• |
417 |
863 |
1,280 |
467 |
753 |
1,220 |
460 |
520 |
980 |
33. . . |
419 |
825 |
1,244 |
398 |
790 |
1,188 |
481 |
555 |
1,036 |
Kungl. Majlis proposition nr 8.
17
Bilaga 3.
Mål å nedre justitierevisionens samtliga rotlar enligt Sveriges officiella
statistik 1911—1933.
12m \
/ isa
Inkomna
Avgjorda och avskrivna
Balanserade
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 8.
2
J8
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 december
1934.
N ärvarande:
justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 21 december
1934, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag angående tillfällig ökning av justitierådens antal.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsrådet
Sten Vallquist.
I anledning av förslaget avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess
särskilda ledamöter.
Justitierådet Appelberg:
Jag anser mig icke kunna tillstyrka förslaget och åberopar såsom skäl härför
vad av mig samt vissa andra högsta domstolens ledamöter anfördes i det
yttrande som vi avgåvo i anledning av den av föredragande departementschefen
omnämnda remissen.
Justitieråden Geijer och Bagge åberopade vad de i anledning av remissen till
högsta domstolens ledamöter anfört.
Regeringsrådet Kellberg förklarade sig biträda den av justitieråden Geijer
och Bagge sålunda tillkännagivna meningen.
Lagrådet:
Högsta domstolens ledamöter hava med skärpa framhållit de betydande svårigheter
för ett ändamålsenligt ordnande av arbetet inom domstolen, som uppstå
i händelse den tillfälliga förstärkningen av domstolen skulle stanna vid
det i promemorian ifrågasatta antalet av tre justitieråd, och bland annat av
nämnda anledning föreslagit att antalet skulle sättas till fyra. Endast för en
kortare tid, omkring tre månader, ha de av högsta domstolens ledamöter som i
övrigt tillstyrkt den föreslagna anordningen ansett sig kunna, trots de anmärkta
olägenheterna, godtaga en förstärkning med allenast tre ledamöter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 8.
19
Den förutsättning, från vilken man sålunda inom högsta domstolen utgått, synes
föredragande departementschefen i motiveringen till det remitterade förslaget
hava godtagit. Visserligen har denna förutsättning icke kommit till
klart uttryck i förslaget, men då med hänsyn till vad sålunda förekommit
måste antagas att densamma likväl kommer att vid lagens tillämpning beaktas,
finner lagrådet något förtydligande av lagtexten ej erforderligt.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
20
Kungl. May.is proposition nr 8.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärendcn, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 januari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
27 december 1934 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 21 i samma månad
remitterade förslaget till lag angående tillfällig ökning av justitierådens
antal.
Efter redogörelse för utlåtandet och under förmälan att, därest någon oförmodad
avgång ur högsta domstolen skulle inträffa före den 1 september 1936,
frågan huruvida det sålunda ledigblivna justitierådsämbetet skulle återbesättas
eller ej uppenbarligen borde avgöras med beaktande av svårigheten att för någon
längre tid ordna arbetet inom domstolen med en förstärkning av allenast
tre ledamöter, hemställer föredraganden, att lagförslaget måtte jämlikt § 87
regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, B. A. Norstedt & Söner.
343914