Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
1
Nr 77.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd åt
fiskare vid förlust av eller skada å fiskredskap: given Stockholms
slott den 1 februari 1935.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksar enden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkten 138, har
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, till bidrag åt fiskare vid förlust
av eller skada å fiskredskap beräkna för budgetåret 1935/1936 ett reservationsanslag
av 45,000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla detta
ärende.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. A> 77.
t
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
För beredande av ersättning åt fiskare, som genom förlust av eller skada
å fiskredskap eller därmed jämförliga anordningar råkat i svår belägenhet,
har Kungl, Maj:t för varje år från och med 1919 haft möjlighet att
anvisa medel, först ur undsättningsfonden och därefter ur allmänna nödhjälpsfonden.
Under åren 1926—1933 har Kungl. Majit sålunda beviljat
dylika understöd med följande belopp:
Ar: Kronor:
1926 ................................ 1,524:09
1927 ................................ 33,609: —
1928 ................................ —
1929 ................................ 2,613:33
1930 ................................ 2,612:33
1931 ................................ 7,595: —
1932 ................................ 21,109:50
1933 ................................ 16,245:—.
I regel har bidrag lämnats med belopp motsvarande två tredjedelar
av förlustens eller skadans värde. Av bidraget har hälften lämnats såsom
understöd utan återbetalningsskyldighet och hälften såsom räntefritt lån,
att amorteras efter viss tid i regel icke överstigande fem år. Understöd
har endast beviljats i sådana fall, då trängande behov därav befunnits
föreligga. xVnsökan örn understöd har plägat ingivas till länsstyrelsen, som
genom vederbörande polismyndighet låtit verkställa undersökning angående
den förlorade redskapens eller den uppkomna skadans värde och örn
sökandens ekonomiska ställning.
Med hänsyn till bland annat att nyssnämnda båda fonder blivit i det
närmaste förbrukade anvisade 1934 års riksdag (prop. nr 262; skr. nr 342)
för åtgärder till fiskerinäringens främjande samt beredande av ersättning
åt fiskare för förlust av eller skada å fiskredskap för budgetåret 1934/
1935 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 250,000 kronor.
Med tillämpning av förut omförmälda principer har under 1934 ur sagda
anslag såsom understöd vid förlust av eller skada å fiskredskap anvisats
sammanlagt omkring 30,500 kronor. Ur allmänna nödhjälpsfonden har
under nämnda år icke utlämnats något dylikt understöd.
I anledning av två vid 1931 års riksdag väckta likalydande motioner
(1:185 och II: 215) anhöll riksdagen (skr. nr 277), att Kungl. Majit ville
låta verkställa utredning rörande de åtgärder, som från statens sida kunde
vidtagas för att bereda fiskarebefolkningen tillgång till försäkring av
båtar och fiskredskap samt för riksdagen framlägga de förslag, som av utredningen
kunde föranledas. Genom beslut den 12 juni 1931 uppdrog
Kungl. Majit åt lantbruksstyrelsen att verkställa den sålunda begärda utredningen.
Härjämte förordnade Kungl. Majit den 19 juni samma år då
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
3
varande aktuarien i pensionsstyrelsen numera förste revisorn i försäkringsinspektionen
Isak Teodor Askelöf att vid nämnda utredning biträda
lantbruksstyrelsen.
Efter verkställd utredning har lantbruksstyrelsen den 27 augusti 1934
avgivit utlåtande jämte förslag i ämnet. Vid utlåtandet har fogats en
av förste revisorn Askelöf upprättad promemoria angående försäkring av
fiskebåtar och fiskredskap.
över lantbruksstyrelsen utlåtande och förslag hava, efter remisser, yttranden
avgivits av statskontoret och länsstyrelserna i rikets kustlän ävensom
av svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska västkustfiskarnas
centralförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Vid länsstyrelsernas
yttranden hava i vissa fall fogats utlåtanden från vederbörande
hushållningssällskap eller dess förvaltningsutskott, länets fiskerinämnd,
vederbörande fiskeriintendent samt från mera betydande fiskaresammanslutningar
inom länet. Särskilt yttrande har inkommit från Smygeortens
fiskeriförening.
Lantbruksstyrelsen har inledningsvis lämnat en ingående redogörelse
för de åtgärder, som tidigare från såväl statens som enskildas sida vidtagits
för att ekonomiskt understödja sådana fiskare, som genom båt- eller
redskapsförluster blivit urståndsätta att vidare bedriva sitt näringsfång.
Av redogörelsen anser lantbruksstyrelsen framgå, att frågan örn försäkring
av fiskebåtar redan blivit genom fiskarenas egna åtgöranden
någorlunda tillfredsställande löst inom Göteborgs och Bohus,
Hallands, Blekinge samt Gotlands län. Därest å annat håll behov av dylik
försäkring till äventyrs skulle yppa sig, borde, anser lantbruksstyrelsen,
för ändamålet bildas ömsesidiga försäkringsföreningar, till vilka staten
under de första åren, innan de hunnit erhålla nödig stadga, torde kunna
— i likhet med vad vid tidigare tillfällen skett — lämna understöd, exempelvis
ur anslaget till befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen. Några
särskilda statsåtgärder för anordnande av försäkring av fiskebåtar finner
sålunda lantbruksstyrelsen icke för närvarande vara av behovet påkallade.
Beträffande frågan örn försäkring av fiskredskap har lantbruksstyrelsen
framhållit, att erfarenheten givit vid handen, att sådana
privata försäkringsföreningar, vilka meddelat försäkring mot partiella
förluster av fiskredskap, d. v. s. redskapsförluster utan samband med båtförlust,
vanligtvis efter tämligen kort tid på grund av svårt ekonomiskt
avbräck måst upphöra med dylik försäkringsverksamhet. Lantbruksstyrelsen
anför, att möjlighet till försäkring mot partiella redskapsförluster
för närvarande funnes endast i Blekinge och på Gotland, där emellertid
denna försäkringsform allenast i mycket ringa grad anlitades och ofta
visat sig medföra betydande förluster för vederbörande försäkringsgivare.
De speciella svårigheter, som en redskapsförsäkring sålunda syntes hava
att kämpa med, sammanhängde enligt lantbruksstyrelsens åsikt därmed
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
att fiskredskap i regel på grund av hastig förslitning och värdeminskning
vore mindre lämpliga såsom försäkringsobjekt. De svårberäkneliga riskerna
för förluster bidroge också till att genom en stark stegring av premierna
försvåra fiskarenas anslutning till en redskaps för säkring. Härjämte
torde en dylik försäkrings verksamhet — med hänsyn icke minst till
svårigheten att utöva nödig kontroll mot missbruk — kräva en håde vidlyftig
och relativt kostsam förvaltningsapparat. Alla dessa svårigheter
komme att kvarstå med oförminskad styrka såväl vid en statlig försäkring
som vid en ömsesidig försäkring med större eller mindre statsunderstöd.
På grund härav ansåge lantbruksstyrelsen sig ej kunna förorda vidtagande
av åtgärder för åvägabringande med statens hjälp av fiskredskapsförsäkring.
Lantbruksstyrelsen har i stället övervägt möjligheten, huruvida staten
ej skulle kunna medverka till en understödsverksamhet, anordnad i väsentlig
överensstämmelse med det hittills tillämpade systemet. Emellertid
har styrelsen ansett, att berörda system, enligt vilket understöden åt
fiskarena helt och hållet utginge av statsmedel, borde övergivas. I dess
ställe har styrelsen förordat en i vissa avseenden enligt andra grunder
anordnad understödsverksamhet. Angående sättet för organiserandet av
denna verksamhet har lantbruksstyrelsen anfört huvudsakligen följande.
Lantbruksstyrelsen ville till en början understryka nödvändigheten av
att en understödsverksamhet av ifrågavarande art gåves en sådan utformning,
att understöd komme att utlämnas allenast vid inträffade förluster
eller skador av extra ordinär natur. De så att säga normala risker,
som vore förknippade med yrkets utövande, torde böra bäras av näringsidkarna
själva.
Understöden borde utgå ur en särskilt för detta ändamål inrättad fond,
förslagsvis benämnd statens fiskredskapsfond, vilken skulle stå under
statskontorets förvaltning. Fonden borde bildas genom tillskott såväl av
fiskarena själva som av staten. Genom att låta fiskarena i större utsträckning
än dittills medverka vid ekonomiska stödåtgärder för nödställda
yrkeskamrater förmenade lantbruksstyrelsen, att självaktningen och ansvarskänslan
bland fiskarena komme att höjas. De, som i främsta rummet
borde lämna bidrag till fonden, vore yrkesfiskarena. Såsom yrkesfiskare
borde i förevarande hänseende förstås envar fiskare, som ur fisket hämtade
minst hälften av sin årliga inkomst. Ur fonden borde understöd utlämnas
allenast vid sådana förluster av eller skador å fiskredskap, som
uppkommit vid fiske i saltsjön. Vid insjöfiske torde nämligen dylika förluster
respektive skador vara ytterst sällan förekommande. I överensstämmelse
därmed skulle insjöfiskarena ej heller behöva bidraga till fondens
bildande och vidmakthållande. Vid inträffade större redskapsförluster
i samband med insjöfiske skulle Kungl. Maj:! kunna liksom dittills
bevilja understöd ur undsättningsfonden eller allmänna nödlijälpsfonden.
Varje yrkesfiskare, som bedreve fiske i saltsjön, skulle vara pliktig att
från och med det år, varunder han fyllde 18 år, till fonden erlägga en årlig
avgift av tre kronor. Allenast genom att göra avgiften obligatorisk
torde erforderliga garantier för fondens framtida bestånd kunna skapas.
Även andra kustfiskare än yrkesfiskare, d. v. s. binäringsfiskarena, skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
5
äga rätt att efter särskild anmälan frivilligt erlägga avgiften och därigenom
förskaffa sig möjlighet att vid inträffad förlust eller skada erhålla
understöd ur fonden. Årsavgiften vore avsedd att uppbäras i samband
med kronouppbörden i slutet av varje år. Taxeringsnämnderna i
kustdistrikten skulle för detta ändamål årligen vid taxeringen uppgöra
förteckningar över de fiskare, som obligatoriskt eller, efter särskild anmälan
till taxeringsnämnd, frivilligt skulle erlägga ifrågavarande avgift.
I likhet med vad dittills skett vid utlämnande av understöd ur undsättningsfonden
eller allmänna nödhjälpsfonden borde understöd ur den föreslagna
fonden utgå med belopp, motsvarande högst två tredjedelar av förlustens
eller skadans värde. Såsom regel torde av understödsbeloppet hälften
böra utgå såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och hälften
såsom räntefritt lån, att amorteras under en tid av högst åtta år. Kungl.
Maj:t skulle dock äga att i särskilda fall utdela understöd efter andra
normer.
Såsom en förutsättning för erhållande av understöd ur fonden borde
uppställas, att vederbörande sökande genom förlust av eller skada å fiskredskap
råkat i nödställd belägenhet. Den anmärkningen att enligt ett
sålunda anordnat understödssystem ett stort antal personer tvunges att
bidraga till .en verksamhet, varav de kanske aldrig kunde draga någon direkt
nytta, torde kunna bemötas därmed att de ekonomiska förhållandena
bland fiskarena ofta vore så föränderliga, att en fiskare, som ett visst år
icke skulle vara berättigad till ersättning för en förlust, mycket väl kunde
vara det ett annat år. För utlämnande av understöd torde även böra krävas,
att förlusten eller skadan icke hade sin grund i försummelse eller
vårdslöshet från vederbörande sökandes sida. Därjämte borde fordras,
att sökanden inom föreskriven tid erlagt stadgad årsavgift samt — såvida
icke synnerligen ömmande omständigheter förelåge — inbetalat förfallna
annuiteter på eventuellt förut ur fonden bekommet låneunderstöd. Understöd
torde slutligen ej böra beviljas, med mindre förlustens eller skadans
värde uppginge till minst 100 kronor.
Ansökan örn understöd ur fonden skulle ställas till Konungen samt insändas
till länsstyrelsen, som genom vederbörande polismyndighet skulle
hava att verkställa fullständig utredning rörande förlustens eller skadans
värde, de omständigheter, varunder förlusten eller skadan inträffat, ävensom
rörande sökandens ekonomiska ställning. Ansökningen, åtföljd av
länsstyrelsens yttrande, borde därefter översändas till lantbruksstyrelsen,
som i sin tur skulle hava att med eget utlåtande överlämna densamma till
Kungl. Maj:t.
Med stöd av erfarenheterna från den på detta område förut bedrivna
understödsverksamlieten beräknade lantbruksstyrelsen, att årligen skulle i
understöd från fonden behöva utbetalas omkring 45,000 kronor. Även örn
det enligt styrelsens åsikt skulle vara riktigast att låta fiskarena själva
helt och hållet genom avgifter täcka fondens utgifter för förevarande understödsverksamhet,
hade styrelsen dock, med hänsyn till fiskarenas för
närvarande merendels svaga ekonomi, räknat med att staten skulle bära
en viss del av kostnaderna för verksamheten. Genom att bestämma årsavgiften
till .‘i kronor hade lantbruksstyrelsen beräknat, att fiskarenas bidrag
årligen skulle tillföra fonden omkring 80,000 kronor eller två tredjedelar
av det för värjo år för utbetalningar erforderliga beloppet. Den
återstoden tredjedelen eller 15,000 kronor torde böra tillskjutas av statsmedel.
I samma män som amorteringarna å utlämnade lån inflöte, torde
emellertid statens årliga tillskott till fonden kunna minskas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
Under åberopande av det sålunda anförda hemställde lantbruksstyrelsen,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att inrätta en »statens fiskredskapsfond»
samt att besluta örn upptagande till fonden av årliga avgifter
av fiskarena. För att det av lantbruksstyrelsen förordade understödssystemet
skulle kunna tillämpas redan vid ingången av budgetåret
1935/1936 hemställde styrelsen därjämte, att riksdagen för sagda budgetår
måtte anvisa hela det för år beräknade beloppet 45,000 kronor.
Ehuru lantbruksstyrelsen, såsom i det föregående omnämnts, funnit sig
ej kunna förorda statsåtgärder för försäkring av fiskebåtar och fiskredskap,
har styrelsen likväl överlämnat förste revisorn Askelöfs förut berörda
promemoria såsom ett alternativ till styrelsens eget förslag.
I promemorian har framhållits i huvudsak följande.
Vägande skäl talade för att en för ifrågavarande ändamål med stöd av
det allmänna bedriven försäkringsverksamhet borde organiseras såsom
privatförsäkring. Då vidare en sund försäkringsrörelse på förevarande
område i princip måste vara byggd på självverksamhet, torde det ömsesidiga
försäkringsbolagets form erbjuda den enda tänkbara utvägen. Med
hänsyn till en dylik försäkringsverksamhets i vissa avseenden egenartade
karaktär, som, därest verksamheten komme att omspänna ett alltför stort
geografiskt område, skulle medföra oskäligt höga kostnader för kontroll
och inspektion, borde för rätten att komma i åtnjutande av statsunderstöd
försöksvis krävas, att ett försäkringsföretag bedreve sin verksamhet inom
ett område, som omfattade minst ett län. Försäkringen syntes rimligen
böra avse, förutom försäkring av fiskredskap, även försäkring av fiskebåtar.
I avseende å redskapsförsäkring syntes ifråga örn åtskilliga slag av
redskap gälla, att förutsättningar för försäkring saknades. Försäkringen
borde därför endast omfatta sådana redskap, som kunde anses lämpliga
såsom försäkringsobjekt. För bedömande av frågan, vilka redskap som
lämpligen borde inbegripas under försäkringen, torde en närmare utredning
med anlitande av tillgänglig sakkunskap på området bliva erforderlig.
Till förebyggande av uppkomsten av en mängd bagatellartade ersättningsanspråk
med ty åtföljande orimligt höga förvaltningskostnader
borde ersättning icke lämnas vid smärre förluster. Dessutom borde fiskarena
själva alltid stå viss självrisk, olika vid båtförsäkring och redskapsförsäkring.
Vid anordnandet av båtförsäkring samt av försäkring
mot förlust av redskap i samband med båt förlust torde man i stort sett
kunna använda de regler, som redan nu tillämpades av på området arbetande
försäkringsföretag. Den verksamhet, som hade till syfte försäkring
mot annan förlust av fiskredskap eller mot skada å dylik redskap,
bordo inskränkas att avse allenast sådana fall, då förlusten eller skadan
förorsakats av storm eller påsegling och det således vore tämligen lätt att
konstatera anledningen till förlustens eller skadans uppkomst.
Med hänsyn till att staten borde träda hjälpande emellan först örn och
när extra ordinära förluster och skador inträffade i större omfattning, torde
den naturligaste formen för statens understödjande av en försäkringsverksamhet
på ifrågavarande område vara, att ett försäkringsföretag, som
för visst år på grund av inträffade försäkringsfall haft att utbetala ersättningar
till så stort belopp, att för skaderegleringen skulle erfordras uttaxering
å delägarna i företaget, av statsmedel erliölle ett bidrag i syfte
att nedbringa det föreliggande utdebiteringsbehovet. En förutsättning därför
torde givetvis vara, att de av företaget fastställda förskottspremierna
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
vöre så avvägda, att de vore tillräckliga för täckande av de mera normala
riskerna. Som mönster för en dylik anordning av statsunderstödet torde
kunna tjäna bestämmelserna i kungörelsen den 26 juli 1926 örn allmänna
grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar.
Med nyssnämnda kungörelse som förebild har i promemorian upptagits
•ett utkast till kungörelse angående försäkring med statsbidrag av fiskebåtar
och fiskredskap.
Av de myndigheter och andra, som i ärendet avgivit yttranden, har flertalet
principiellt förordat eller förklarat sig ej hava något att erinra mot
lantbruksstyrelsens förslag örn inrättande av en statens fiskredskapsfond.
Med få undantag har i yttrandena vidare givits uttryck åt den uppfattningen,
att försäkring av fiskebåtar icke nu borde göras till föremål för
statsåtgärder.
Lantbruksstyrelsens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
-erinran av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kalmar,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Södermanlands
län har framhållit, att lantbruksstyrelsens förslag med obligatoriska
avgifter för fiskarena icke stöde i god överensstämmelse med de av 1931 års
riksdag lämnade direktiven, vilket däremot vore fallet med det förslag,
som innefattades i den av förste revisorn Askelöf utarbetade promemorian.
Länsstyrelsen i Gotlands län har hemställt örn fortsatt utredning av
förevarande ärende, i första hand enligt lantbruksstyrelsens förslag —
dock med vissa betydelsefulla modifikationer i detsamma — samt, därest
-detta icke ansåges genomförbart, i huvudsaklig överensstämmelse med de
i promemorian framlagda principerna. Under framhållande att lantbruksstyrelsens
förslag örn en statens fiskredskapsfond icke syntes helt kunna
fylla det behov av en fiskredskapsförsäkring, som i verkligheten förefunnes,
har länsstyrelsen i Hallands län avstyrkt berörda förslag samt i stället
förordat ytterligare utredning i ärendet i syfte att få till stånd en verklig
fiskredskapsförsäkring, anordnad i anslutning till de av förste revisorn
Askelöf angivna grunderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län har -— huvudsakligen
i anledning av att lantbruksstyrelsen föreslagit upptagande
av obligatoriska avgifter av fiskarena — hemställt, att lantbruksstyrelsens
förslag icke måtte läggas till grund för någon Kungl. Majlis vidare
åtgärd. Härjämte har samma länsstyrelse betonat, att den icke ansåge
tillräckliga skäl hava förebragts för ett avstående från försöket att bistå
en försäkringsrörelse, som dock på sina håll visat sig fylla ett verkligt
behov. Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Gävleborgs och Västernorrlands län hava däremot avstyrkt
eller såsom praktiskt ogenomförbar betecknat en försäkringsverksamhet
enligt de i förberörda promemoria förordade principerna.
8 Kungl, Maj:ts proposition nr 77.
I avseende å den principiella ståndpunkt, som i övriga yttranden intagits
till lantbruksstyrelsen förslag, må anföras följande.
Uppsala läns fiskerinämnd, Kalmar läns södra hushållningssällskaps
fiskerinämnd, Kristianstads läns fiskerinämnd, Västernorrlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, fiskeriintendenterna i Österhavets,,
östra, Västerhavets och nedre norra distrikten, Malmöhus läns havsfiskeförening,
Stockholms läns fiskareförening, Gotlands fiskareförhund, Gävleborgs
läns fiskareförbund och Ångermanlands kustfiskareförbund hava
tillstyrkt eller lämnat utan erinran principerna i lantbruksstyrelsen förslag.
Gotlands läns hushållningssällskap ävensom Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och fiskerinämnd hava förklarat
sig icke kunna tillstyrka lantbruksstyrelsen förslag utan hava i stället
förordat fortsatt utredning rörande möjligheterna att skapa en verklig
fiskredskapsförsäkring med statsbidrag enligt de i förut omförmälda promemoria
framlagda riktlinjerna. Fiskeriiutendenten i övre norra distriktet
bär ej heller ansett sig kunna tillstyrka lantbruksstyrelsen förslag
men har å andra sidan hävdat, att anordnande av fiskredskapsförsäkring
icke vore att tillråda. — Svenska ostkustfiskarnas centralförbund har hållit
före, att riksdagen med sin begäran örn utredning i förevarande hänseende
icke avsett statlig medverkan till en redskapsförsäkring under sådana
former, som angivits i lantbruksstyrelsen förslag. Därest icke åtminstone
den ändringen vidtoges i förslaget, att samtliga avgiftsbetalandefiskare
erhölle rätt till ersättning ur fonden, vore enligt förbundets mening
ett bibehållande av det hittills tillämpade understödssystemet att föredraga.
Emellertid har förbundet funnit en grundligare utredning påkallad
bl. a. för klarläggande av omfattningen av de redskapsförluster, som
fiskarena å ostkusten vore utsatta för i sin yrkesutövning. — Svenska västkustfiskarnas
centralförbund, som framhållit, att det i varje fall för västkustens
del förelåge ett oavvisligt behov av en ensartad försäkringsform
såväl för hela fiskarekåren som för olika redskapsgrupper, har emellertid
förklarat sig icke anse vare sig lantbruksstyrelsens förslag eller det i promemorian
innefattade vara av sådan beskaffenhet, att det i föreliggande
form kunde komma till användning för västkustens del. Gentemot en anordning
enligt lantbruksstyrelsens förslag har förbundet invänt, att det
ej fyllde uppgiften såsom fiskredskapsförsäkring utan i stället hade karaktären
av en fiskarenas nödlijälpsfond. I detta hänseende innebure iörslaget
emellertid enligt förbundets mening en avvikelse från vad som gälldebeträffande
andra befolkningsgrupper, vilka nämligen icke behövde själva
betala sin nödhjälp, på sätt som enligt lantbruksstyrelsens förslag skulle
bliva fallet för fiskarena. Vad anginge promemorieförslaget vore behovet
av fiskredskapsförsäkring numera ett helt annat än förr i tiden och försäkringsrörelsen
finge reformeras efter de nya förhållandena. För åstadkommande
av en antagbar lösning av förevarande fråga vore en förnyad
utredning erforderlig. — Jämväl Östergötlands kustfiskareförbund har, med
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
hänsyn till att behovet av skydd mot redskapsförluster utöver det, som enligt
nu rådande system stöde till buds, för länets vidkommande vore tämligen
ringa, avstyrkt båda de i utredningen framlagda förslagen. — I ytterligare
några utlåtanden har förslaget örn anordnande av en fiskredskapsförsäkring
avstyrkts eller förklarats vara omöjligt att genomföra i praktiken.
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt,
att den av lantbruksstyrelsen föreslagna understödsverksamheten
borde kompletteras med en frivillig försäkring av fiskredskap. Smygeortens
fiskeriförening har — under förklaring att förslaget örn inrättande av
en fiskredskapsfond för fiskarebefolkningen innebure icke ett stöd utan
snarare en försämring av de rådande förhållandena samt att en fiskredskapsförsäkring
vore tekniskt orealiserbar — föreslagit inrättande av en
statens undsättnings- och lånefond för fisket, ur vilken fond borde kunna
av statsmedel utlämnas understöd vid förluster av båtar och redskap ävensom
lån utan borgen till sådana fiskare, som till följd av rådande depression
vore ur stånd att i vanlig ordning ersätta utslitna båtar och redskap.
Statskontoret har av utredningen funnit ådagalagt, att genomförandet
av en med statens bistånd anordnad fiskredskapsförsäkring skulle möta så
stora hinder, att tanken på en dylik försäkring borde helt övergivas.
Ehuru statskontoret funnit grundtanken i lantbruksstyrelsens förslag
örn en understödsfond värd beaktande har statskontoret dock —
framförallt med avseende å sättet för fondens finansiering — ansett
förslaget vara behäftat med så väsentliga brister, att ämbetsverket
icke kunnat tillstyrka detsamma. Därest en vidgad understödsverksamhet
kunde anses vara av behovet påkallad, torde, enligt statskontorets
förmenande, denna böra anordnas i nära anslutning till det
hittills tillämpade understödssystemet, d. v. s. ersättning borde utgå av
statsmedel till fiskare, som genom förlust av eller skada å fiskredskap
råkat i nödställd belägenhet, med belopp, motsvarande högst två tredjedelar
av förlustens eller skadans värde, av vilket belopp högst hälften skulle
kunna beviljas som understöd utan återbetalningsskyldighet samt återstoden
som räntefritt lån att amorteras under förslagsvis åtta år. För ändamålet
har statskontoret föreslagit, att allmänna nödhjälpsfouden måtte
för nästa budgetår av statsmedel tillföras 50,000 kronor, vilket belopp syntes
kunna erhållas i första hand genom anlitande av en eventuellt uppkommande
reservation å det av 1934 års riksdag för innevarande budgetår anvisade
reservationsanslaget för åtgärder till fiskerinäringens främjande
samt beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller skada å fiskredskap,
samt, örn därutöver medel skulle erfordras, genom anvisande av
särskilt anslag.
Beträffande utformningen av lantbruksstyrelsens förslag
hava i flera avseenden framställts erinringar. För de mera betydande
av dessa skall jag nu redogöra.
10 Kungl. Majus proposition nr 77.
Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Gotlands fiskareförbund och
Ångermanlands kustfiskareförbund hava ansett, att staten borde lämna
större bidrag till fiskredskapsfonden än lantbruksstyrelsen föreslagit. I
några yttranden, nämligen från länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens
län samt fiskeriintendenten i övre norra distriktet, har hävdats, att
fonden borde helt bestridas av statsmedel. Även Stockholms läns fiskareförening
har varit inne på samma tankegång. I åtskilliga yttranden har
framhållits, att fiskarena genom den föreslagna skyldigheten att till fonden
erlägga avgift — på vissa håll har avgiften betecknats som en extra beskattning
— komme att försättas i en sämre ställning än för närvarande.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har funnit, att årsavgiften till fonden
borde vara frivillig. Länsstyrelsen i Södermanlands län har mot lantbruksstyrelsen
förslag riktat den anmärkningen, att detsamma icke omfattade
insjöfiskare samt att avgiften bestämts lika för fiskare inom- och
utomskärs. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet samt svenska ostkustfiskarnas
centralförbund, Stockholms läns fiskareförening och Ångermanlands
kustfiskareförbund hava förordat avgiftsplikt även för binäringsfiskare.
Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län ävensom fiskeriintendenten i västerhavets distrikt hava funnit
den föreslagna definitionen på yrkesfiskare mindre lyckligt formulerad.
Länsstyrelsen i Malmöhus län bär sålunda anfört, att i förevarande avseende
allenast sådan inkomst, som härflöte av arbete, borde tillmätas någon
betydelse. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt fiskeriintendenten
i västerhavets distrikt hava ansett, att det överhuvud vore olämpligt
att låta inkomsten vara utslagsgivande för en persons hänförande till yrkesfiskarenas
kategori. I vissa fall hava erinringar framställts mot avgiftsskyldighetens
utsträckande även till medhjälpare vid fisket, och i
detta sammanhang har från ett håll ifrågasatts, huruvida icke avgiften
borde utgå per båtlag. Vad beträffar åldersgränsen, 18 år, för avgiftsskyldighetens
inträdande hava svenska ostkustfiskarnas centralförbund och
Gävleborgs läns fiskareförbund ansett nämnda gräns böra sättas väsentligt
högre. Sistberörda fiskaresammanslutningar ävensom länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län samt fiskeriintendenten i västerhavets distrikt
hava föreslagit, att fiskare, som uppnått viss ålder, t. ex. 60 år eller däröver,
skulle vara befriade från avgiftsplikt med bibehållande likväl av möjligheten
att vid inträffade förluster av eller skador å redskap erhålla understöd
ur fonden. Under motivering att fonden med en så låg årsavgift
som tre kronor icke syntes bliva i stånd att tillfredsställande fylla sin uppgift
har i några yttranden förordats en höjning av avgiften till fem eller
sex kronor. Mot den föreslagna anordningen av avgiftsuppbörden hava
från ett pär länsstyrelser gjorts erinringar, därvid bl. a. framhållits, att
uppgörandet av förteckningar över fiskare, som hade att erlägga avgift
till fonden, borde åvila, icke taxeringsnämnderna utan annan myndighet.
T detta hänseende har från ett håll föreslagits vederbörande mantalsskriv
-
11
Kungl. May.ts proposition nr 77.
ningsförrättare och från ett annat vederbörande kommunala uppbördsmyndighet,
å vilken sistnämnda myndighet då även skulle ankomma att
ombesörja uppbörden.
Beträffande frågan., huru stor del av uppkommen förlust eller skada som
borde kunna gottgöras ur fonden, har länsstyrelsen i Uppsala län gjort
gällande, att ersättning borde utgå till fulla beloppet av förlustens eller
skadans värde. I det av Gotlands läns fiskareförbund avgivna yttrandet
har hävdats, att förlust eller skada borde ersättas till fyra femtedelar.
Hallands läns hushållningssällskaps fiskerinämnd har med instämmande
av sällskapets förvaltningsutskott funnit det för fiskarebefolkningen mest
fördelaktigt, därest understödet bestämdes till hälften av förlustens eller
skadans värde samt i sin helhet utginge i form av bidrag utan återbetalningsskyldigket.
Beträffande villkoren för erhållande av ersättning ur fonden har i yttrandena
från länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Blekinge, Gävleborgs
och Västernorrlands län, Uppsala läns fiskerinämnd, Gotlands läns hushållningssällskap,
Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och fiskerinämnd, fiskeriintendenterna i nedre norra och övre norra distrikten
samt svenska ostkustfiskarnas centralförbund, svenska västkustfiskarnas
centralförbund, Stockholms läns fiskareförening, Gotlands
fiskareförbund, Gävleborgs läns fiskareförbund och Ångermanlands
kustfiskareförbund framhållits, att samtliga avgiftsbetalande fiskare
vid inträffad förlust av eller skada å fiskredskap borde äga rätt
att ur fonden erhålla understöd och denna rätt således ej göras
beroende av huruvida vederbörande genom förlusten eller skadan
försatts i nödställd belägenhet. Härvid har bland annat anförts, att lant:
bruksstyrelsens förslag i förevarande avseende innebure, att utövarna
av fiskaryrket komme att påtvingas skyldigheter gentemot en viss kategori
inom yrket, en princip, som torde sakna motsvarighet på andra områden
av statens hjälpverksamhet. Särskilt har från flera håll gjorts gällande,
att införandet av en dylik princip skulle leda till det otillfredsställande
resultatet, att de idoga och sparsamma fiskarena — vilka utgjorde
huvudparten av fiskarebefolkningen — i regel icke skullo hava någon
nytta av sina inbetalningar till fonden samt att allenast sådana fiskare,
som med visshet kunde betraktas såsom medellösa och följaktligen hade
tämligen säker utsikt att vid eventuella redskapsförluster komma i åtnjutande
av understöd ur fonden, skulle våga att under svårare väderleksförhållanden
eller mera riskabel årstid lägga ut sina redskap. Dessutom
har i flera yttranden framhållits, att svårigheter med största sannolikhet
komme att yppa sig vid avgörandet, huruvida en person genom förlust av
eller skada å fiskredskap kunde anses hava råkat i nödställd belägenhet.
Farhågor hava även uttalats för att bedömandet härvidlag skulle kunna
urarta till godtycke, vilket givetvis skulle framkalla missnöje och klagomål,
_ Förslag hava framförts såväl om sänkning av det för ersättnings
Departements
chefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
utbetalande stipulerade minimibeloppet av förlust eller skada från 100
kronor till 50 eller 75 kronor som örn fastställande av visst maximibelopp
för ersättning ur fonden. — Att såsom villkor för ersättnings utbekommande
kräva, att vederbörande erlagt stadgad årsavgift till fonden har
av länsstyrelsen i Norrbottens län och fiskeriintendenten i övre norra distriktet
betecknats såsom mindre lämpligt i betraktande av att de fiskare,
som enligt lantbruksstyrelsens förslag kunde ifrågakomma till erhållande
av understöd — d. v. s. de allra fattigaste inom fiskarekåren —
genom ett dylikt villkor komme att i mycket stor utsträckning bliva utestängda
från ifrågavarande hjälpmöjlighet, som följaktligen skulle bliva
tämligen illusorisk, i synnerhet som staten beträffande berörda grupp av
fiskare under alla omständigheter torde nödgas träda hjälpande emellan.
Från vissa fiskaresammanslutningar har framhållits, att det för vinnande
av större sakkunskap vid utredning i ersättningsfrågor skulle vara
ändamålsenligt, örn utredningen verkställdes av hushållningssällskapens
fiskeritjänstemän eller åtminstone med biträde av dylika. Härjämte bär
i ett flertal yttranden understrukits betydelsen av att vid en understödsorganisation
av föreslagen art största möjliga skyndsamhet iakttoges vid
ärendenas avgörande.
Såsom i det föregående berörts hade 1931 års riksdag vid sitt beslut
örn utredning i förevarande avseende närmast för ögoneu anordnandet av
en försäkring av fiskredskap genom ömsesidiga försäkringsbolag, vilka
vid inträffade större förluster skulle kunna erhålla understöd av statsmedel.
En dylik anordning torde principiellt sett äga betydande företräden
framför varje annan form av statshjälp på ifrågavarande område. Utredningen
i ärendet synes emellertid hava givit vid handen, att en fiskredskapsförsäkring
med hänsyn till de svårigheter av skiftande art, sora
därvid möta, åtminstone för närvarande äger ytterst ringa utsikter att
utan orimligt stora ekonomiska uppoffringar från statsverkets sida kunna
med framgång genomföras. Åtgärder för främjande genom statsbidrag av
sådan försäkring hava också praktiskt taget enhälligt avstyrkts i de i
ärendet avgivna yttrandena.
Då jag sålunda icke anser mig kunna nu förorda statsåtgärder i syfte att
förmå fiskarena att genom försäkring bereda sig ersättning för förlust
av eller skada å fiskredskap, vill jag ej därmed hava sagt, att icke statsmakterna
i den utsträckning så lämpligen kan ske böra stödja en efter ekonomiskt
sunda principer avvägd och i övrigt ändamålsenligt anordnad försäkringsverksamhet.
Frågan huruvida dylikt stöd bör lämnas torde emellertid
få avgöras från fall till fall. Skulle sålunda exempelvis fiskarena
inom en viss trakt finna med sin fördel förenligt att till skydd mot förlust
av eller skada å fiskredskap organisera en privat försäkringsrörelse
och härför anse sig i behov av bistånd från statens sida, torde framställning
i ämnet få göras hos Kungl. Majit, som torde, därest framställnin
-
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
gen finnes böra bifallas, för riksdagen framlägga det förslag, vartill förhållandena
kunna föranleda.
Att såsom situationen nu är ett behov föreligger av möjlighet till statsunderstöd
vid redskapsförluster synes uppenbart. På sätt tidigare nämnts
hava årligen ganska stora belopp utgivits i förevarande hänseende. Nödlijälpsfondens
tillgångar äro emellertid nu i det närmaste slut, och den
reservation, som vid utgången av innevarande budgetår tilläventyrs kan
förefinnas å det av 1934 års riksdag anvisade anslaget till fiskerinäringens
främjande samt beredande av ersättning åt fiskare för förlust av eller
skada å fiskredskap, avses enligt årets statsverksproposition (IX H. T. p.
139) skola överföras till ett föreslaget nytt reservationsanslag till främjande
av beredning och avsättning av fisk m. m., vilket anslag icke åsyftar att
lämna tillgång till ersättning av nyss angiven art. För möjliggörande av
dylik ersättning torde sålunda ny medelsanvisning bliva erforderlig. Frågan
angående den form, vari fortsatt understödsverksamhet bör bedrivas,
torde i samband härmed i anslutning till lantbruksstyrelsen förslag rörande
omläggning av verksamheten böra upptagas till prövning.
Jag förutskickar, att jag i likhet med lantbruksstyrelsen icke för närvarande
finner anledning att föreslå åtgärder för beredande av ersättning
vid förlust av fiskebåtar. Spörsmålet synes böra begränsas att gälla
fiskredskap i egentlig mening.
Lantbruksstyrelsen förslag, som i viktiga avseenden utformats med nuvarande
understödssystem som förebild, bygger till skillnad från berörda
system på den principen, att fiskarena själva i huvudsak skola bekosta
hjälpverksamheten. Örn än en dylik anordning kan finnas i och för sig riktig,
synes den dock i förevarande fall leda till ohållbara konsekvenser.
Den kritik, som med angivna utgångspunkt riktats mot förslaget, måste
jag finna i huvudsak berättigad. Särskilt synes mig mot godtagande av
lantbruksstyrelsen förslag tala den omständigheten, att ett stort antal av
fiskarena skulle, ehuru de nödgades erlägga avgifter, vara uteslutna från
möjligheten att komma i åtnjutande av ersättning från den föreslagna
fonden. En ändring av förslaget därhän, att envar avgiftsbetalande skulle
äga tillgodonjuta dylik ersättning, torde å andra sidan av ekonomiska skäl
icke kunna genomföras. Med hänsyn till vad sålunda anförts har jag icke
ansett mig kunna biträda lantbruksstyrelsen förslag.
Efter övervägande av de olika synpunkter, som kommit till uttryck i
ärendet, förefaller det i nuvarande läge vara mest lämpligt att, såsom
statskontoret föreslagit, ifrågavarande verksamhet anordnas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad hittills skett. Staten torde alltså helt böra
bestrida kostnaderna för densamma. Beträffande grunderna för verksamhetens
bedrivande torde vidare böra gillia, att envar fiskare, som genom
förlust av eller skada å fiskredskap befinnes hava råkat i nödställd belägenhet,
bör äga möjlighet att efter ansökan hos Kungl. Majit utfå ersättning
med visst belopp. En förutsättning härför bör givetvis dock vara,
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
att förlusten eller skadan icke är att hänföra till försummelse elier vårdslöshet
från sökandens sida. Uppenbart är också, att ersättning ej bör
utgå för sådan skada eller förlust, som normalt sammanhänger med redskapens
användning. Ersättning torde som regel icke böra utgå, därest
förlustens eller skadans värde understiger 50 kronor. Ersättningens belopp
synes, liksom hittills, böra bestämmas till högst två tredjedelar av
värdet. Av beloppet bör regelmässigt högst hälften lämnas såsom bidrag
utan återbetalningsskyldighet samt återstoden utgå såsom räntefritt lått
med en amorteringstid av åtta år. Nu angivna grunder torde dock endast
böra betraktas såsom normgivande. De torde icke böra fastställas i författningsform,
och Kungl. Majit bör äga rätt att medgiva de avvikelser,
vartill förhållandena kunna giva anledning.
För beredande av medel till ifrågavarande understödsverksamhet bör
ett särskilt anslag upptagas å riksstaten för nästa budgetår under nionde
huvudtiteln. Medelsanvisningen torde bestämmas till det av lantbruksstyrelsen
föreslagna och i statsverkspropositionen beräknade beloppet
45,000 kronor. Statskontoret har ansett, att beloppet bör tillföras allmänna
nödhjälpsfonden. Med hänsyn till understödsverksamhetens speciella
karaktär finner jag mig dock icke böra förorda detta förslag. Då
ifrågavarande understöd, på sätt nyss nämnts, förutsättas böra delvis
utgå såsom lån med återbetalningsskyldighet, torde sådan anordning böra
träffas, att av statsbokföringen kan framgå beloppet av statsverkets fordran
på grund av dylika lån. Det synes dessutom vara önskvärt, att inbetalningar
å lånen må kunna stå till förfogande för utlämnande av nya
lån. Dessa båda önskemål kunna tillgodoses därigenom, att de anvisade
medlen bokföras under särskild diversemedelstitel, förslagsvis benämnd
»statens fiskredskapsfond», vilken torde böra förvaltas av statskontoret.
I anslutning härtill synes anslaget böra givas formen av bestämt anslag.
Även i den mån beviljade ersättningsbelopp utgöras av bidrag utan återbetalningsskyldighet
böra de, för enkelhetens skull, utbetalas ur fonden
och icke avföras direkt å anslaget. Med hänsyn till den sålunda förordade
anordningen torde den i statsverkspropositionen föreslagna anslagsrubriken
böra ändras till »avsättning till statens fiskredskapsfond».
Erforderliga föreskrifter för genomförande av den här angivna anordningen
torde få meddelas av Kungl. Majit.
Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att
till Avsättning till statens fiskredskapsfond för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett anslag
av
kronor 45,000.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 77.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Rune Thygesen_