Kungl. Majlis proposition nr 75.
1
Nr 75.
Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation, m. m.; given Stockholms
slott den 8 februari 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) örn expropriation; och
2) lag örn ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr
142).
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 75.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.
Härigenom förordnas, att 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
77 §.
Konungen åge---härför erfordras.
Avser expropriationen upplåtelse av nyttjanderätt till vägmärken, må
Konungen, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra
avsevärt intrång, på framställning av sökanden förordna, att i fråga örn
rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena
i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning.
Meddelas förordnande som i andra stycket sägs, utsätte Konungen tillika
viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt
är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.
78 §.
Den exproprierande---från tillträdesdagen.
Har förordnande meddelats enligt 77 § andra stycket, vare den exproprierande
berättigad att utan ställande av pant eller borgen genast taga marken
i besittning.
79 §.
Har den exproprierande i annat fall än i 78 § andra stycket sägs enligt
medgivande av ägaren eller stadgande i denna lag tagit mark i besittning utan
att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning
icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen
sker, längre fortskridit, åge rätten på framställning av part låta
anstå med tillsättande av nämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. Majlis proposition nr 75.
3
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Härigenom förordnas, att 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
33 §.
År fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de
särskilda bestämmelserna i 78 § första stycket och 79 § lagen örn expropriation
äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 oktober 1934.
N arv a rande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn förenkling
av förfarandet vid expropriation för allmän väg samt anför:
»Enligt lagen den 12 maj 1917 örn expropriation kan fastighet genom expropriation
tagas i anspråk för allmän väg på landet eller i stad. Därigenom
vinner den exproprierande antingen äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken.
I förstnämnda fall övergår marken till nye ägaren fri från alla penninginteckningar
och andra särskilda rättigheter som vidlåda marken (49 §
2 st.). I det senare fallet äger den genom expropriationen förvärvade nyttjanderätten
företräde framför all annan rätt till fastigheten (49 § 3 st.).
Förfarandet vid expropriation gestaltar sig på följande sätt.
Ansökan örn expropriation skall ingivas till Konungen och vara åtföljd av
fullständig beskrivning över det tillämnade företaget med avfattning på karta
av vägens sträckning, styrkt uppgift på ägare och innehavare av fastighet
varöver vägen skall framdragas samt, örn i något avseende överenskommelse
träffats, redogörelse därför (4 och 76 §§). Sedan ansökan blivit gjord, skall
tillfälle lämnas fastighetens ägare och innehavare så ock annan som kan lida
men av expropriationen att avgiva yttrande, huruvida den avsedda markens
avstående eller upplåtande är förenat med särskild olägenhet eller annan
lämplig mark kan med mindre olägenhet tagas i anspråk eller eljest något
är att erinra i anledning av ansökningen (4 § 3 st.). Därefter beslutar Konungen
huruvida expropriation må äga rum. I beslutet behöver icke området
för expropriationen närmare bestämmas, utan den av vilken vägarbetet skall
utföras medgives rätt att expropriera härför erforderlig mark (77 §). I förordnandet
örn expropriation utsättes viss tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätt
skall fullfölja frågan genom ansökning örn stämning till domstol,
vid äventyr att expropriationsrätten upphör (5 § 4 st.). Göres sådan
ansökning, utfärdar rätten eller domaren stämning å fastighetens ägare och
andra kända ersättningsberättigade — dock ej å inteckningshavarna — samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
5
föranstaltar, till underrättelse för möjligen befintliga okända sakägare, om kungörande
i kyrkan ock tidningar av tiden för målets handläggning (14 §).
IVid rätten skall i regel företes gravationsbevis rörande fastigheten (16 §).
Sedan målets förberedande handläggning vid rätten avslutats, skall inför rätten
tillsättas expropriationsnämnd (21 §). Komma parterna överens örn valet
av denna nämnd, äga de bestämma huru många och vilka personer skola
deltaga i nämnden, dock att antalet alltid skall vara ojämnt (22 §). Kunna
parterna ej enas, skall nämnden bestå av en självskriven ordförande, utsedd
för tre år i sänder av länsstyrelsen, samt fyra ledamöter (27 §). Av ledamöterna
utser vardera parten en och rätten två bland ett större antal personer,
vilka för sådant ändamål valts för en tid av tre år, till visst antal av landstinget,
till visst antal av stadsfullmäktige i stad som ej deltager i landsting
och till visst antal av länsstyrelsen (23 och 27 §§). Nämnden skall så snart
ske kan sammanträda i den ort där fastigheten är belägen (29 §). Part äger
inför nämnden andraga vad han aktar nödigt samt låta höra sakkunniga inför
nämnden (36 §). Sedan nämnden — enligt regler som närmare angivas
i lagen — verkställt de av expropriationen föranledda uppskattningarna, företages
målet av rätten till slutligt avgörande (43 §). Nämndens beslut i ersättningsfrågan
är i stort sett bindande för rätten (45 §). Sedan rätten fastställt
expropriationsersättningen, skall denna inom nittio dagar från det rättens
utslag vunnit laga kraft nedsättas hos länsstyrelsen vid äventyr att expropriationsrätten
förverkas (48 § 1 st., 50 §). Då nedsättning skett, är expropriationen
fullbordad och den exproprierande berättigad att genast taga
marken i besittning (49 § 1 st.). Den exproprierande må dock redan så snart
stämning i expropriationsmålet utfärdats taga marken i besittning, så framt
han ställer pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte ränta (78 §).
Har den exproprierande enligt medgivande av fastighetens ägare eller enligt
stadgande i lagen tagit marken i besittning utan att ersättningen blivit bestämd
av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning icke lämpligen
äga rum, innan väganläggningen längre fortskridit, äger rätten på framställning
av part låta anstå med tillsättande av nämnd (79 §). Ersättningsbeloppen
utbetalas av länsstyrelsen till de därtill berättigade (57 § 1 st.). Besväras
fastigheten av inteckning för fordran, skall expropriationsersättningen
fördelas på samma sätt som köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom
(57 § 2 st.). Den exproprierande är pliktig gälda all av expropriationsmålets
handläggning, expropriationsersättningens bestämmande och fördelning
eller eljest av expropriationen föranledd kostnad (67 §).
Ett väghållningsdistrikt kan för byggande av allmän väg förvärva nyttjanderätt
till mark jämväl i den ordning som föreskrives i lagen den 16 maj 1930
om vågrätt. Då denna lag erhållit tillämpning även beträffande mark som
före lagens ikraftträdande tagits i anspråk för allmän väg, innehaves vagmark
numera i mycket stor utsträckning med vågrätt. Denna utgör en till
tiden obegränsad rätt för det allmänna att med företräde framför alla sakrättsägare
nyttja marken till allmän väg. Vågrätt föreligger, om marken enligt
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
medgivande av fastighetens ägare tagits i anspråk för allmän väg (1 §). Har
allmän väg färdigställts över fastighet utan att ägaren hos vägstyrelsen gjort
erinran mot vägens framdragande å hans mark, föreligger också vågrätt, och
detta oavsett att ägaren icke medgivit att marken tages i anspråk (2 §). Härmed
har man dock icke ansett sig göra något avsteg från principen att frivillig
upplåtelse till marken skall ha ägt rum. Man har endast till undanröjande
av bevissvårigheter uppställt en presumtion för att frivillig upplåtelse
skett i sådant fall, där ägaren icke framställt erinran mot att marken tagits i
anspråk. För upplåtelsen och för annat intrång som orsakas av vägens byggande
eller begagnande är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållningsdistriktet,
där ej avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning
ej skall utgå. Enahanda rätt till ersättning för intrång tillkommer innehavare
av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt i avseende å fastigheten
som upplåtits innan marken togs i anspråk. Innehavare av fordran, för
vilken fastigheten svarar vid tiden för markens tagande i anspråk, njuter mot
avskrivning å fordringshandlingen ersättning av väghållningsdistriktet för
förlust som genom vågrätten uppstått å fordringen (3 §). Vid bestämmandet
av ersättning till fastighetsägaren skall hänsyn tagas till vad väghållningsdistriktet
utgivit eller kan antagas bliva skyldigt utgiva till annan sakägare.
Medför vägens framdragande jämväl nytta för fastigheten eller för särskild
rätt i avseende å denna, skall ersättningen till fastighetens ägare eller annan
sakägare jämkas med hänsyn därtill (4 §). Överenskommelse beträffande
ersättning äger giltighet jämväl mot den som efter det marken togs i anspråk
förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten (5 §). Där ej överenskommelse
träffats örn ersättning, skall den som vill framställa ersättningsanspråk
anhängiggöra sin talan, örn han är innehavare av fordran inom
tio år och eljest inom två år från det vägen färdigställts över fastigheten.
Talan instämmes till rätten i den ort där fastigheten är belägen. Det står
jämväl väghållningsdistriktet öppet att få frågan örn ersättning prövad enligt
vad nu sagts (6 §). Hätten äger utse två gode män att efter syn å marken
avgiva yttrande i målet med förslag till ersättning åt envar sakägare (7 §).
Väghållningsdistriktet är pliktigt vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader
i målet, såvitt ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna (8 §).
Då lagen om vågrätt endast avser frivillig upplåtelse av mark, måste sålunda
ett väghållningsdistrikt i alla sådana fall, där någon överenskommelse .
örn upplåtelse ej kan ernås, anlita utvägen att söka expropriation. Detta
gäller även örn väghållningsdistriktet allenast avser att förvärva nyttjanderätt
till vägmärken.
De med expropriationsförfarandet förbundna olägenheterna ha påtalats av
bland andra länsstyrelsen i Södermanlands län, som i skrivelse den 11 oktober
1929 inkommit med särskild framställning i ämnet. I skrivelsen ifrågasattes
att länsstyrelse, redan innan expropriationsärendet avgjorts av Kungl.
Maj:t, skulle under vissa förutsättningar få lämna medgivande till markens
Kungl. Majlis proposition nr 75.
7
besittningstagande mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen
jämte ränta. I huvudsak anfördes följande:
Under den långa tid, som även med bästa vilja hos såväl sökanden som vederbörande
myndigheter med nödvändighet måste förflyta mellan den förundersökning,
som måste föregå ansökning om expropriation för anläggning eller förändring
av allmän väg, samt utfärdande av stämning efter vunnet tillstånd
till expropriation, funnes enligt lag ingen möjlighet för väghållningsdistrikt
att påbörja vägarbete å annans mark eller eljest begagna sig därav utan medgivande
av markens ägare och, örn marken innehades av annan, även av denne.
Men även om< sökanden, d. v. s. i förevarande fall väghållningsdistriktet
eller något dess organ, kände sig övertygad örn, att sådant medgivande erhållits,
och således handlade i god tro vid besittningstagande av annans mark eller, då
fråga vöre örn brobyggnad, annans vattenområde, uteslöte detta icke att^besittningstagandet
kunde för sökanden medföra de svåraste konsekvenser, då nämligen,
därest ej fullt klara skriftliga avtal kunde företes, ägare eller innehavare
av mark eller vattenområde kunde med goda utsikter till framgång gent
emot sökanden framställa yrkanden örn handräckning till återställande av ett
rubbat besittningsförhållande. Och även örn ett klart skriftligt avtal förelåge,
kunde det inträffa, att avtalet slutits med person, som sökanden ovetande
icke varit rätter vederbörande.
I allmänhet torde vid vägbyggnadsföretag överenskommelse i godo träffas
med markägarna, och även örn bindande avtal icke träffats, innan arbetet påbörjats,
uppträdde nog markägarna oftast synnerligen lojalt gent emot väghållningsdistriktet
eller vägstyrelsen. Men undantagsfallen kunde vålla de
största svårigheter och sätta viktiga allmänintressen på spel.
Det inträffade ej så sällan, att markägare, med vetskap örn hur dyra omkostnaderna
för anlitande av expropriationsförfarahdet ställde sig samt den
tidsutdrägt ett sådant förfarande förde med sig, begärde och ofta även erholm
mera än skälig ersättning. Men det kunde också inträffa att markägare, nied
vetskap örn den ytterst svåra situation en vägstyrelse kunde iråka, örn vägarbetet
utfördes innan slutligt och bindande avtal träffats örn marks upplåtande
och lösen därför, sökte draga ut på förhandlingarna och slutligen vägrade
lämna sitt medgivande till upplåtande av mark, därest icke de mest oskäliga
ersättningsbelopp utbetalades.
Det kunde också inträffa, att väg eller bro genom naturhändelse elfer annorledes
plötsligt förstördes eller skadades, så att ^alpväg eller_hjälpbro omedelbart
måste utläggas för att trafiken å en måhända ytterst viktig trafikled e]
fullständigt skulle bryta samman. Uppenbarligen vore det ett mycket viktigt
samhällsintresse, att samfärdseln utan större rubbningar kunde upprätthållas.
Men i berörda fall kunde med nu gällande bestämmelser en enda sakägare
för en lång tid framåt omöjliggöra samfärdseln enbart genom att vägra
upplåtelse av ett kanske nog så värdelöst mark- eller vattenområde.
Det kommittébetänkande, som i huvudsak legat till grund för den nu galande
expropriationslagen, hade utarbetats under åren 1908 1910. Vid elen tiden
hade trafiken å de allmänna vägarna ej på långt när kommit till den utveckling,
som den nu nått, och hade därför ej heller kråvt den snabba anpassning
efter nya förhållanden, som nu fordrades.
Möjligen skulle, utan att markägares berättigade intressen komme att tadås
för nära, kunna rådas hot.mot berörda missförhållanden dels örn i expropriationslagen
under de särskilda bestämmelserna örn expropriation för allmänna
vägar intoges stadgande att, därest länsstyrelse på grund av särskilda
omständigheter funne besittningstagande av mark för anläggning eller förändring
av allmän väg nödigt, innan ansökning örn expropriation bifallits eller
marken enligt föreskrift i expropriationslagen eljest finge tagas i besitt
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
ning, länsstyrelsen skulle äga att för viss tid medgiva sådant besittningstagande
mot ställande av pant eller borgen för expropriationsersättningen jämte
sex procent ränta därå från tillträdesdagen, och dels genom stadgande av innebörd,
att handräckning enligt 191 § utsökningslagen, tillsvidare och intill dess
annorledes lagligen förordnats, icke finge ske, där överexekutor prövade besittningstagande
av mark- eller vattenområde nödigt för öppethållande av allmän
samfärdsled, samt hos överexekutor ställdes pant eller borgen för skada,
som genom besittningstagandet kunde tillskyndas vederparten.
Länsstyrelsens framställning — vilken samtidigt med förslaget till lag örn
vågrätt remitterades för yttrande — rönte anslutning hos ett flertal myndigheter.
Under den utredning, som i övrigt föregick antagandet av förslaget till
vägrättslag, ifragasattes från vissa håll, huruvida icke det i förslaget inrymda
förfarandet kunde erhålla en vidsträcktare tillämpning och ersätta det omständliga,
tidsödande och kostsamma expropriationsförfarandet.
I den proposition, nr 106, varigenom förslaget till vägrättslag underställdes
1930 års riksdag, erinrade dåvarande chefen för justitiedepartementet, att behovet
av ett förenklat expropriationsförfarande gjorde sig alltmer kännbart.
Frågan därom folie emellertid utom ramen för den ifrågasatta vägrättslagstiftningen
och skulle, därest den upptoges i samband därmed, kunna verka fördröjande
pa lagärendets behandling. Det vore att hoppas att vägrättslagens
antagande skulle leda till ett minskat anlitande av expropriationsförfarandet.
Anledning förelåge alltså att avvakta någon tids erfarenhet av verkningarna
av nämnda lag.
Sedan den av länsstyrelsen i Södermanlands län gjorda framställningen
överlämnats till 1929 års väg sakkunnig a, lia dessa den 8 februari 1933 till chefen
för kommunikationsdepartementet avlämnat förslag till lag örn ändrad lydelse
av 78, 79 och 79 a §§ lagen den 12 maj 1917 örn expropriation. Såsom
skäl för förslaget ha de sakkunniga bland annat anfört följande:
Lagen om vågrätt, som varit gällande över två år, hade under denna tid visat
sig synnerligen väl ägnad att tillgodose det med lagen avsedda ändamålet.
Den vid lagens tillkomst uttalade förhoppningen, att lagen även skulle leda
till ett minskat anlitande av expropriationsförfarandet, syntes emellertid hittills
icke hava gått i uppfyllelse. Enligt inhämtade uppgifter hade under
åren 1931 och 1932 tillstånd till expropriation för vägföretag meddelats i
respektive 28 och 49 fall. Till jämförelse kunde nämnas, att dylikt tillstånd
under åren^1928—1930 meddelats i respektive 27, 49 och 33 fall.
Det förhållandet att, därest överenskommelse örn upplåtelse av mark för allmän
väg icke kunde träffas, vägdistriktet tvingades att för vägföretagets utförande
enligt uppgjord plan tillgripa det kostsamma och tidsödande expropriationsförfarandet,
utnyttjades av jordägare ofta nog och särskilt när det
gällde smärre markområden för att avpressa vägdistriktet oskälig ersättning.
För att. rada bot pa nu berörda missförhållande vore det av största vikt att
expropriationsförfarandet förenklades i syfte att göra det billigt och snabbt.
Vad anginge expropriation av nyttjanderätt till mark för allmän väg — någon
annan rätt till vagmark vore i allmänhet icke behövlig för vägdistrikten —-torde nämnda syfte bäst nås genom att i största möjliga omfattning göra vägrättslagens
bestämmelser tillämpliga å dylik expropriation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
9
Förslaget innebär att bestämmelserna i vägrättslagen i viss omfattning
skola bliva tillämpliga på nyttjanderättsexpropriation för allmän väg. Ansökning
örn expropriationsrätt skall visserligen liksom nu prövas av Kungl.
Maj :t. Däremot skall vad expropriationslagen innehåller örn expropriationsmåls
handläggning vid domstol, expropriationsnämnd, utvidgning av expropriation,
expropriationsersättnings erläggande och tillträde av fastigheten,
överenskommelse rörande expropriationsersättning, återkallande av expropriationsanspråk
och expropriationskostnad icke tillämpas vid expropriation av
nyttjanderätt till vägmark. Sedan förordnande örn expropriation meddelats,
skall den exproprierande genast äga taga marken i anspråk för vägen. Örn
marken ej tagits i anspråk senast ett år efter förordnandet, skall emellertid
expropriationsrätten upphöra. I likhet med vad för närvarande är stadgat i
vägrättslagen skall marken anses ha tagits i anspråk, då vägens sträckning
över fastigheten blivit genom renstakning eller eljest tydligt utmärkt och
vägarbetet påbörjats å fastigheten. Med hänsyn till att den exproprierande i
de allra flesta fall är en kommunal samfällighet och att expropriationsersättningen
oftast uppgår till ett jämförelsevis litet belopp anse de sakkunniga icke
erforderligt att göra besittningstagandet av marken beroende av att därförut
ställts pant eller borgen för expropriationsersättningen.
Beträffande expropriationsersättningen stadgas i förslaget att, sedan marken
tagits i anspråk, fastighetens ägare och annan sakägare skola vara berättigade
till ersättning för intrång och förlust enligt vad för dylikt fall stadgas
i lagen örn vågrätt ävensom att beträffande anhängiggörande och prövning
av talan i fråga örn ersättning bestämmelserna i nämnda lag skola gälla.
Kunna parterna icke komma överens örn ersättningen, skall alltså inom den i
6 § vägrättslagen angivna tid från det vägen färdigställts över fastigheten
talan i ersättningsfrågan instämmas till domstol. Frågan huruvida en person
är att anse såsom sakägare avses skola avgöras enligt 3 § vägrättslagen.
Av bestämmelsen, att rätten till ersättning inträder först sedan marken tagits
i anspråk för vägen, anse de sakkunniga framgå, att örn ett vägdistrikt därförut
betalar ersättning till jordägaren och fastigheten sedan säljes innan marken tagits
i anspråk, distriktet riskerar att få betala ersättning jämväl till nye
ägaren.
Över de sakkunnigas förslag lia efter remiss utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Med dessa utlåtanden ha tillika inkommit
yttranden från fastighetsnämnden i Stockholm, landsfogden i Kronobergs
län samt vissa överlantmätare, vägingenjörer, vägstyrelser och vägstyrelseföreningar.
Jämväl Svenska vägstyrelsernas förbund och Svenska
vägföreningen, vilka beretts tillfälle att avgiva yttranden, ha inkommit med
sådana. •
Av dem som sålunda yttrat sig lia de flesta tillstyrkt eller ej haft något att
erinra mot förslaget. Från vissa håll ifrågasattes ännu längre gående förenkling
av expropriationsförfarandet än vad de sakkunniga föreslagit. Några
10 Kungl. Maj:ts proposition ni 75.
myndigheter uttala dock principiella betänkligheter mot förslagets genomförande.
Överståthållarämbetet yttrar att det principiellt sett kunde anses betänkligt
att för vissa säkerligen ofta förekommande expropriationsärenden stadga så
vittgående undantag från expropriationslagens allmänna bestämmelser, som
förslaget innebure, helst som något sådant måhända skulle kunna åberopas till
stöd för liknande undantagsbestämmelser även för andra grupper av expropriationsärenden.
Med hänsyn till de uppenbara praktiska skäl som kunde
åberopas till stöd för det framställda förslaget, funne sig Överståthållarämbetet
likväl icke böra för sin del motsätta sig förslagets upphöjande till lag.
Länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig något tveksam med hänsyn till
att man beträffande en särskild grupp av expropriationsärenden skulle komma
att väsentligen rubba expropriationslagens bestämmelser. Då emellertid
de tidsödande och kostsamma former, som gällde enligt expropriationslagen,
torde framstå såsom särskilt betungande, när det vore fråga örn förvärv av
vågrätt,, ansåge sig länsstyrelsen kunna tillstyrka förslaget. Länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län föreslår, att vid vägrättsförfarande gode männens
antal sättes till tre. Då lagen örn vågrätt avsåge endast frivilliga överlåtelser,
torde tvister örn ersättningen höra till undantagsfallen. Enligt förslaget
torde emellertid uppskattning av ersättningarna genom gode män bliva regel.
Därest gode männens antal ökades till tre, skulle rätten kunna erhålla en fullt
objektiv utredning att lägga till grund för sitt beslut. Därjämte syntes det
länsstyrelsen lämpligt, att bestämmelser som tjänade till ledning vid ersättningsbeloppens
beräkning infördes i lagen. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter
en anordning enligt vilken domstol skulle pröva, huruvida vägrättsförfarandet
finge tillämpas i ett visst expropriationsfall. Härom anför länsstyrelsen
följande:
Det intrång och den skada, som tillfogades genom att mark toges i anspråk
för väg, torde praktiskt taget vara lika stor, vare sig förvärvet skedde med
äganderätt eller under form av nyttjanderätt. Vägrättslagen hade hittills
gällt allenast vid frivillig överlåtelse. Då fråga vore örn upplåtelse tvångsvis
av mark, syntes vederbörande sakägare i förevarande fall, liksom då expropriationen
avsåge annat ändamål, böra rättvisligen vara tillförsäkrade förmånen
att få sina anspråk på gottgörelse prövade i den ordning, som i expropriationslagen
nu funnes stadgad.
I motiven till förslaget framhölles, att nuvarande bestämmelser, enligt vilka
ett vägdistrikt vid bristande överenskommelse örn markupplåtelse tvingades
att för vägföretagets utförande enligt uppgjord plan tillgripa det kostsamma
och tidsödande expropriationsförfarandet, av jordägare ofta nog och
särskilt när det gällde smärre markområden utnyttjades för att avpressa vägdistriktet
oskälig ersättning. Detta vore otvivelaktigt riktigt.
Det borde ock medgivas, att i sådana fall, då skadan eller intrånget uppenbarligen
vore ringa, det knappast vore rimligt att en så omständlig och dyrbar
apparat sorn ett fullständigt expropriationsförfarande skulle behöva komma
till användning. Möjligen skulle man därför kunna tänka sig en sådan
anordning, varigenom det skulle ankomma på vederbörande domstol att avgöra,
huruvida enligt ågången stämning vägrättsförfarande skulle tillämpas
eller, efter yrkande av sakägare, ersättningsfrågan avgöras genom expropria
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 11
tionsnämnd. Spörsmålet därom syntes i varje fall förtjäna ett närmare övervägande.
Landsfogden i Kronobergs län avstyrker i huvudsak förslaget samt anför:
Expropriationslagstiftningen syntes beröra ett ämne av så ömtålig rättslig
natur, att en utvidgning av rätten till expropriation eller mera principiella
ändringar av stadganden i lagen icke borde vidtagas utan att tillgodoseende
av synnerligen viktiga samhällsintressen befunnits kräva det. Någon egentlig
utökning av möjligheten att genom expropriation erhålla rätt till erforderlig
mark för framdragande av allmän väg skulle måhända genomförandet
av ifrågavarande lagändringar icke direkt medföra. Men slopandet i fråga
örn expropriation av nyttjanderätt till mark för allmän väg av så viktiga delar
av den nuvarande expropriationslagen som t. ex. rätten till utvidgning
av expropriation enligt 12 § i nämnda lag torde i verkligheten innebära ett så
avsevärt undanskjutande av hänsynen till vederbörande markägares från andra
synpunkter berättigade intressen, att den nya lagstiftningen icke kunde anses
tillräckligt motiverad för ernående av ett förenklat expropriationsförfarande,
vilket i motiveringen till förslaget angivits såsom huvudsyftet med detsamma.
Landsfogden ansåge sig därför icke kunna förorda genomförande
av de sakkunnigas ifrågavarande förslag i vidare mån än såvitt anginge bestämmelserna
om när exproprierad mark finge tagas i anspråk samt ändring
för vägstyrelses vidkommande av skyldigheten att ställa pant eller borgen för
expropriationsersättningen, innan marken finge tagas i besittning.
Arbetsutskottet i Östergötlands läns våg styrelseförening anser, att frågan
örn beviljande av expropriation för allmän väg borde avgöras av länsstyrelsen,
samt anför härom följande:
Då det ankomme på länsstyrelse att besluta om byggande av allmän väg,
och sagda myndighet jämväl ägde den bästa kännedom om ortens förhållanden,
syntes det utskottet lämpligt att även frågor om expropriation av mark för
allmän väg avgjordes av länsstyrelse. Det kunde visserligen däremot invändas,
att bristande likformighet med avseende å olika expropriationsärendens. handläggning
skulle därav bliva en följd, då frågor angående expropriation av
mark för annat ändamål än allmän väg prövades av Kungl. Majit, men denna
invändning syntes likväl icke vara tillräckligt vägande i förhållande till de
fördelar, som vore att vinna med det av utskottet föreslagna arrangemang.
Utskottet kunde icke heller inse, att rättssäkerheten skulle kunna befaras bliva
lidande därigenom att länsstyrelse bleve beslutande myndighet i fråga örn
expropriation av mark för allmän väg.
Mot vad arbetsutskottet sålunda föreslagit erinrar länsstyrelsen i Östergötlands
län följande:
Frånsett att därigenom skulle brytas mot den på detta område hittills gällande
principen, holle länsstyrelsen före, att arbetsutskottets förslag ^ knappast, på
sätt med detsamma uppenbarligen åsyftades, skulle medföra någon snabbare
handläggning av dessa expropriationsärenden utan snarare vara ägnat^ att
fördröja ärendenas slutliga handläggning. Det kunde nämligen icke ifrågasättas
annat än att besvär skulle få anföras mot länsstyrelsens beslut om tillstånd
till expropriation i samma ordning, som vore gällande beträffande andra
ärenden av administrativ natur, och länsstyrelsens beslut mäste följaktligen
hava vunnit laga kraft, innan detsamma kunde verkställas och expropriationsärendets
handläggning fortsättas. Under sådana förhållanden funne sig länsstyrelsen
sakna tillräcklig anledning att understödja arbetsutskottets förslag.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Departe
ments
chefen.
Svenska väg styrelsernas förbund anför:
Det vöre möjligt för en tredskande markägare att tvinga sig till expropriation
även i sådana fall, där expropriationskostnaden väsentligen komme att
överstiga markersättningen. Ehuru förbundet vore medvetet örn de svårigheter,
som vore förenade med en förenkling i dessa fall, framstode det dock
som en önskvärdhet att förhindra utgivandet av onödiga kostnader i fall, där
uppenbar vrånghet från markägares sida förelåge. Det hade varit önskvärt,
att t. ex. länsstyrelsen eller häradsrätten hade kunnat utrustas med befogenhet
att bestämma, huruvida expropriation verkligen borde komma till stånd i fall,
där ersättningsbeloppet otvetydigt bleve så ringa, att själva kostnaden för expropriationsförfarandet
måste antagas bliva väsentligt större.
Härutöver ha i några yttranden framställts erinringar mot vissa detaljer i
de sakkunnigas förslag.
Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner (1:253 och 11:336), däri motionärerna
hemställde att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om skyndsam
utredning rörande lämpligaste sättet för fastställande av ersättning för
jordlösen jämte andra liknande ersättningar, förorsakade och nödvändiggjorda
vid vägföretag.
I det utlåtande, nr 28, som första lagutskottet avgav över motionerna, framhöll
utskottet såsom önskvärt, att det förfarande som skulle tillämpas vid förvärv
av äganderätt eller nyttjanderätt till mark för väg vore så enkelt och billigt
sorn möjligt. Lagen örn vågrätt som i detta avseende syntes uppfylla ganska
högt ställda anspråk ägde tillämpning allenast i sådana fall, då frivillig överenskommelse
örn själva markupplåtelsen träffats eller skulle anses träffad.
Då emellertid 1929 års vägsakkunniga avlämnat förslag, enligt vilket förfarandet
vid expropriation av vågrätt i de fall då frivillig överenskommelse
örn själva markupplåtelsen icke kunnat träffas skulle i nära anslutning till
bestämmelserna i lagen örn vågrätt i hög grad förenklas, samt den utredning
som redan företagits i detta ämne inom kort torde vara avslutad, funne utskottet
icke anledning att hos Kungl. Majit påkalla ytterligare åtgärd. Utskottet
förutsatte härvid, att Kungl. Majit utan dröjsmål föreläde riksdagen
det förslag, vartill utredningen slutligen kunde föranleda. På grund härav
hemställde utskottet att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Frågan örn förenkling av förfarandet vid expropriation för allmän väg har
blivit särskilt aktuell genom den livliga utveckling som för närvarande äger
rum på vägväsendets område och som av allt att döma kommer att fortfara
ännu under lång tid framåt. Av den lämnade redogörelsen framgår att de
nuvarande reglerna i avseende å tvångsförvärv av mark till allmän väg enligt
mångas uppfattning äro mindre tillfredsställande. Det torde ej heller
kunna förnekas att den tidsspillan och de kostnader som äro förbundna med
expropriationsförfarandet kunna vara ägnade att i viss mån motverka det
allmänna intresset av vägbyggnadsverksamhetens befrämjande. Ett betänkligt
förhållande är att väghållningsdistrikten, för undvikande av de med ex
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
13
propriation förbundna svårigheterna, kunna se sig nödsakade att i ersättning
för markupplåtelse utgiva belopp som väsentligen överstiga vad som i de särskilda
fallen kan anses skäligt. Det sätt på vilket expropriationsförfarandet
för närvarande är anordnat kan sålunda medföra en ur det allmännas synpunkt
ogynnsam återverkan på de frivilliga upplåtelserna av mark till vägändamål.
Enligt vägsakkunnigas förslag skulle en förenkling av expropriationsförfarandet
genomföras på det sätt att bestämmelserna i lagen om vägrätt i viss
utsträckning gjordes tillämpliga jämväl på tvångsupplåtelse av nyttjanderätt
till vagmark. Efter det expropriationsrätt beviljats, skulle den exproprierande
genast få taga marken i anspråk för vägen. Sedan detta skett, skulle fastighetens
ägare och annan sakägare vara berättigade till ersättning enligt reglerna
i lagen örn vägrätt. Även beträffande anhängiggörande och prövning av
talan örn sådan ersättning skulle bestämmelserna i nämnda lag äga tillämpning.
Den sålunda föreslagna anordningen — vilken i allmänhet tillstyrkts av de
hörda myndigheterna — skulle onekligen medföra en ur vägintressenas synpunkt
gynnsam förenkling av förfarandet vid expropriation för allmän väg.
Möjligheten för den exproprierande att, så snart expropriationsrätt beviljats,
omedelbart kunna komma i besittning av marken, måste sålunda minska
den för närvarande förefintliga risken, att ett påbörjat vägarbete måste tillfälligtvis
avbrytas, därför att väghållningsdistriktet ännu ej har rätt att förfoga
över all erforderlig vägmark. Tydligt är ock att det förenklade förfarandet
i kostnadsavseende skulle ställa sig fördelaktigare än det nuvarande
expropriationsförfarandet. Slutligen torde förenklingen medföra jämväl den
fördelen för väghållningsdistrikten, att dessa vid förhandlingar angående
markupplåtelse komme att intaga en väsentligen starkare ställning än vad
nu är fallet. Något nödtvång att i förekommande fall utfästa högre ersättning
än som i och för sig är rimligt torde ej komma att föreligga.
Beträffande flertalet fall synas några egentliga betänkligheter ej behöva
möta mot att göra vägrättslagens bestämmelser tillämpliga på tvångsupplåtelse
av nyttjanderätt till vägmark. Väganläggning torde sålunda endast
undantagsvis medföra någon mera betydande värdeminskning av fastighet
varöver vägen framdrages. Ej sällan torde vägens tillkomst medföra sadan
nytta för fastigheten att markförlusten därigenom mer än väl uppväges. För
sådana vanligen förekommande fall vill det synas som om fastighetsägares
och annan rättsägares intressen skulle bliva behörigen tillgodosedda genom rätten
att utfå ersättning i den ordning vägrättslagen stadgar.
Tydligen kunna dock fall tänkas förekomma, där väganläggningen utövar
en avgörande eller mera väsentlig inverkan på fastighetsvärdet. Huruvida
i dylika fall vägrättslagens bestämmelser kunna anses innefatta tillfredsställande
skydd för de enskilda rättsägarna förefaller mera tveksamt. I detta
hänseende torde följande omständigheter böra uppmärksammas.
För närvarande gäller enligt 12 § expropriationslagen att om nyttjanderätt
eller servitutsrätt skall tvångsupplåtas och därav föranledes synnerligt men
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
för fastigheten eller någon del därav fastighetsägaren är berättigad fordra
att område som lider sådant men skall lösas. Denna rätt för fastighetsägaren
att påkalla utvidgning av expropriationen skulle i de fall varom nu är fråga
komma att upphöra, därest de sakkunnigas förslag genomfördes i oförändrat
skick. Det torde emellertid kunna ifrågasättas huruvida icke med hänsyn till
fastighetsägarens behöriga intresse nämnda rätt i någon form bör bibehållas.
.Visserligen är en fastighetsägare även enligt vägrättslagen berättigad till
ersättning för det intrång som vägens byggande och begagnande förorsakar
beträffande den del av fastigheten som icke tagits i anspråk för vägen. Och
denna ersättning kan måhända efter omständigheterna komma att uppgå till
belopp, som i det närmaste motsvarar hela värdet av det ifrågakomna området.
Då det emellertid för fastighetsägaren kan te sig mer eller mindre ovisst,
huruvida hans särskilda synpunkter kunna vinna beaktande vid en uppskattning
av intrånget, synes möjligheten att påkalla utvidgning av expropriationen
vara ganska betydelsefull för fastighetsägaren.
Genom expropriationsmålets anhängiggörande vid domstol och kungörande i
föreskriven ordning vinnes en tillfredsställande trygghet för att rättsägare
få tillfälle att bevaka sina anspråk. Då enligt de sakkunnigas förslag någon
handläggning vid domstol ej skulle förekomma, synes härav följa en viss försvagning
av rättsägarnas ställning. Bristen på publicitet synes kunna bliva
kännbar särskilt för inteckningshavarna, då dessa enligt den föreslagna ordningen
skulle vara tvungna att själva taga initiativ till utfående av ersättning.
Enligt nuvarande ordning iakttages vid expropriationen inteckningshavarnas
intresse ex officio. Expropriationsersättningen nedsättes hos länsstyrelsen
och fördelas enligt samma regler som gälla för fördelning av köpeskilling
för exekutivt såld fastighet. Utfaller vid fördelning av expropriationsersättningen
likvid å intecknings huvudstol blir inteckningen till motsvarande belopp
utan verkan. Med tillämpning av vägrättslagen skulle inteckningshavarna
icke genom myndighets försorg tillhandahållas någon ersättning på grund av
expropriationen. Deras rätt till ersättning av väghållningsdistriktet skulle
bliva beroende av huruvida de kunde visa att de genom väganläggningen lidit
skada. Dylik bevisning lär emellertid mången gång bliva svår att föra. Detta
i förening med att enligt vägrättslagen inteckningshavare för bevarande av
sin skadeståndsrätt har att anhängiggöra talan inom tio år från det vägen blivit
färdigställd över fastigheten, gör att inteckningshavarnas rättsställning, därest
de sakkunnigas förslag genomfördes, skulle komma att undergå viss försämring.
Genom särskilda bestämmelser i expropriationslagen och inteckningsförordningen
är det för närvarande sörjt för att expropriationen kommer till synes i
fastighetsboken. Då expropriationsmålet redan i samband med stämningens
utfärdande antecknas i fastighetsboken, erhåller den som vill avsluta något
rättsärende rörande fastigheten genom gravationsbeviset upplysning örn den
förestående expropriationen. Av särskild betydelse är att nyttjanderätt och
annan särskild rätt som förvärvats genom expropriationen blir föremål för
anteckning i fastighetsboken. Angående dylik rätt — som äger företräde
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
15
framför all annan rätt till fastigheten — bör upplysning kunna erhållas ur
fastighetsboken. I fastighetsboken antecknas jämväl sådana förändringar beträffande
inskrivna rättigheter som uppkommit i följd av expropriationen.
Med det av de sakkunniga föreslagna systemet skulle emellertid några anteckningar
i fastighetsböckerna rörande nyttjanderättsexpropriation för allmän
väg ej längre komma att ske. Detta skulle naturligtvis i viss mån försvaga
fastighetsbokens användning såsom upplysningskälla rörande fastigheternas
rättsförhållanden.
•På grund av de omständigheter som nu blivit berörda förefaller det knappast
tillrådligt att göra en så vittomfattande förenkling, att vägrättslagens
bestämmelser utan inskränkning bliva tillämpliga på nyttjanderättsexpropriation
för allmän väg. Emellertid synes såsom förut antytts vägrättsförfarandet
utan olägenhet kunna komma till användning i sådana fall, där fastigheten
genom väganläggningen icke tillskyndas något mera avsevärt men. Då å
andra sidan dessa fall helt visst äro de till antalet ojämförligt övervägande, har
det förefallit som örn syftet med de sakkunnigas förslag i huvudsak skulle kunna
vinnas genom att särskilja dessa fall från de fall där expropriationen bör
försiggå i vanlig ordning. En dylik uppdelning förutsätter att i det särskilda
fallet en prövning äger rum, huruvida det ena eller andra förfarandet bör tilllämpas.
Då medgivande av expropriationsrätt liksom hittills lärer böra ankomma
på Kungl. Maj :ts avgörande, torde det ur olika synpunkter vara lämpligast
att jämväl omförmälda prövning förbehålles Kungl. Majit. I överensstämmelse
med vad nu anförts synes i 77 § expropriationslagen böra upptagas
en bestämmelse rörande nyttjanderättsexpropriation, enligt vilken Kungl.
Maj :t, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra avsevärt
men, på framställning av sökanden äger förordna, att i fråga örn rätt
till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena i
lagen örn vägrätt skola äga motsvarande tillämpning.
Vid bedömandet av frågan, huruvida en fastighet genom expropriation lider
avsevärt men, komma tydligen åtskilliga omständigheter i betraktande. Örn
vägen exempelvis skall framdragas över fastigheten på sådant sätt att å fastigheten
uppförda byggnader måste nedrivas, torde oftast avsevärt men få anses
föreligga. Emellertid lär en väganläggning även annorledes kunna föranleda
sådan minskning av fastighetsvärdet, att man kan tala örn avsevärt men för
fastigheten. Understundom torde sålunda värdet av den mark som skall avstås
för vägen vara så betydande, att redan markförlusten i och för sig måste anses
innebära avsevärt men för fastigheten. Vad som i dylika fall lärer böra tillläggas
utslagsgivande betydelse är dock icke värdeminskningens absoluta storlek
utan dess storlek i förhållande till fastighetens värde. Under det att upplåtande
av en viss areal värdefull åkerjord kan betyda avsevärt men för en mindre
fastighet, behöver detsamma icke vara fallet beträffande en större fastighet.
För närvarande gäller enligt 5 § fjärde stycket expropriationslagen att
Kungl. Majit i samband med förordnande örn expropriation skall utsätta viss
tid, inom vilken den som erhållit expropriationsrätt skall fullfölja frågan ge
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
noin ansökning örn stämning till domstol, vid äventyr att expropriationsrätten
upphör. Genom detta stadgande förebyggas de olägenheter som skulle kunna
uppkomma för fastighetsägaren, därest frågan örn expropriationens fullföljande
hölles svävande under obestämd tid. En motsvarande bestämmelse torde erfordras
även för de fall där, såsom nu är avsett, vägrättsförfarandet skall äga
tillämpning och där således någon handläggning av expropriationsmålet vid
domstol ej skall förekomma. De sakkunniga ha i sådant hänseende föreslagit
en bestämmelse, enligt vilken expropriationsrätten skulle upphöra örn ej marken
tagits i anspråk senast ett år efter förordnandet. Därvid skulle •— i överensstämmelse
med stadgandet i 1 § tredje stycket lagen om vågrätt — mark
anses ha tagits i anspråk, då vägens sträckning över fastigheten blivit genom
renstakning eller eljest tydligt utmärkt och vägarbetet påbörjats å fastigheten.
Mot de sakkunnigas förslag i denna del ha vissa erinringar blivit framställda.
Sålunda anmärker Svenska väg styrelsernas förbund att den exproprierande
enligt förslaget skulle vara tvungen att inom den föreskrivna tiden
påbörja vägarbete inom varje särskild fastighet. Detta kunde leda till att
en mängd smärre åtgärder måste verkställas med föregripande av vägarbetets
planmässiga utförande. Enligt förbundets mening borde det vara tillräckligt,
att vägarbetet såsom sådant påbörjats inom den stadgade fristen; någon
skyldighet att inom samma tid ha igångsatt arbetet å varje särskild fastighet
borde däremot icke förefinnas. Förbundet ifrågasätter jämväl, huruvida det
icke vore tillräckligt att renstakning utförts inom den föreskrivna tiden.
Därest detta stadgades, borde dock enligt förbundets mening bestämmelsen
kompletteras med föreskrift örn renstakningens tillkännagivande antingen i
ortstidning eller genom särskilt meddelande till varje markägare. Även länsstyrelsen
i Gotlands län har ansett den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen
vara mindre tillfredsställande. Olika omständigheter av tvingande
natur kunde föranleda att en planerad vägbyggnad icke hunne påbörjas inom
den tid man först tänkt sig utan måste uppskjutas. Den tid inom vilken
expropriationsrätten borde begagnas syntes därför länsstyrelsen icke böra
sättas under två år.
Den tidsfrist inom vilken vägmärken skall ha tagits i anspråk torde böra
bestämmas på sådant sätt att olägenheter av den art i nyssnämnda yttranden
angivits såvitt möjligt undvikas. För detta ändamål lärer det emellertid
icke vara erforderligt att förändra den definition på marks tagande i anspråk,
vilken redan nu är uppställd i lagen örn vågrätt. Olägenheterna synas
kunna undgås, därest tidsfristen göres något längre än vad de sakkunniga
föreslagit. Vad under utredningen framkommit giver dock närmast vid handen
att tidsfristen icke bör en gång för alla fixeras i lagtexten. Med hänsyn
till de växlande förhållanden, som kunna föreligga allt efter vägarbetets omfattning
och beskaffenhet, samt den utsträckning i vilken expropriation måst
företagas, synes det lämpligast att Kungl. Majit i varje expropriationsärende
av förevarande slag utsätter den tid, inom vilken marken, på sätt i 1 §
tredje stycket lagen örn vågrätt är stadgat, skall ha tagits i anspråk, vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 75. 17
äventyr att expropriationsrätten upphör. En bestämmelse av sådant innehåll
synes böra fogas till 77 § expropriationslagen.
Ett av huvudsyftena med den föreslagna förenklingen är att den exproprierande
skall kunna snabbare än vad nu är fallet komma i besittning av vägmärken.
Har Kungl. Majit förordnat att vägrättsförfarandet skall tillämpas,
torde besittningstagandet böra få ske omedelbart därefter. Att såsom villkor
härför fordra ställande av pant eller borgen för ersättningen lärer, i de
fall varom här är fråga, ej kunna anses påkallat. Den exproprierandes rätt
att i förevarande ordning genast taga marken i besittning synes lämpligen
böra komma till uttryck genom ett tillägg till stadgandet i 78 § expropriationslagen.
I samband med nu ifrågasatta lagändringar ha 79 § expropriationslagen
och 33 § stadsplanelagen funnits böra undergå redaktionell jämkning.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den
12 maj 1917 (nr 189) om expropriation samt lag om ändrad lydelse av 33 §
stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).-»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet!
Wilhelm von Schwerin.
Bihang till riksdagens protokoll 1985.
1 sami. Nr 75.
2
18
Kungl. Maj :ts proposition nr 75.
Bilaga.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 77, 78 oell 79 §§ lagen den 12 maj 1917
(nr 189) om expropriation.
Härigenom förordnas, att 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
77 §.
Konungen åge---härför erfordras.
Avser expropriationen upplåtelse av nyttjanderätt till vägmärken, må
Konungen, beträffande fastighet för vilken expropriationen finnes icke medföra
avsevärt men, på framställning av sökanden förordna, att i fråga om
rätt till ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande stadgandena
i lagen örn vågrätt skola äga motsvarande tillämpning.
Meddelas förordnande som i andra stycket sägs, utsätte Konungen tillika
viss tid, inom vilken marken, på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt
är stadgat, skall hava tagits i anspråk, vid äventyr att expropriationsrätten
upphör.
78 §.
Den exproprierande---från tillträdesdagen.
Har förordnande meddelats enligt 77 § andra stycket, vare den exproprierande
berättigad att utan ställande av pant eller borgen genast taga marken
i besittning.
79 §.
Har den exproprierande i annat fall än i 78 § andra stycket sägs enligt
medgivande av ägaren eller stadgande i denna lag tagit mark i besittning utan
att ersättningen blivit bestämd av expropriationsnämnd, och kan sådan uppskattning
icke lämpligen äga rum, innan den anläggning, för vilken expropriationen
sker, längre fortskridit, åge rätten på framställning av part låta
anstå med tillsättande av nämnd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
Kungl. Ma,j:ts proposition nr 75.
19
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr 142).
Härigenom förordnas, att 33 § stadsplanelagen den 29 maj 1931 skall erhålla
följande ändrade lydelse:
33 §.
Är fråga örn marks avstående till gata eller annan allmän plats, skola de
särskilda bestämmelserna i 78 § första stycket och 79 § lagen om expropriation
äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 januari
1935.
Närvarande:
justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26 oktober
1934, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen den 12 maj
1917 (nr 189) örn expropriation samt lag örn ändrad lydelse av 33 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931 (nr 142).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet Einar Anderberg.
Lagrådet yttrade:
Det remitterade förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen örn
expropriation avser att vid anläggning eller förändring av allmän väg, ifall
endast nyttjanderätt till vägmärken begäres, bereda lättare tillgång till tvångsförvärv
av sådan rätt än expropriationslagen medgiver. Behovet härav har
motiverats dels med önskvärdheten av att den exproprierande skall bliva i tillfälle
att taga marken i besittning omedelbart efter det tillstånd till expropriation
meddelats och dels därmed att expropriationsförfarandet är förenat med
dryga kostnader, som lämna markägaren möjlighet att av den exproprierande
tilltvinga sig högre ersättning än som är skälig. Det första av dessa skäl
synes vara av mindre betydelse då erforderlig snabbhet i fråga om besittningstagandet
synes kunna ernås redan på grund av 78 § expropriationslagen, enligt
vilken möjlighet för den exproprierande att taga marken i besittning inträder
så snart stämning i expropriationsmålet utfärdats. Det synes också i själva
verket huvudsakligen hava varit det andra av de anförda skälen, som lett till
förslagets framläggande. Att markägaren vägrat att mottaga erbjudande av
skälig ersättning i medvetande att, örn det går till expropriation, han icke
drabbas av någon kostnad härför, samt att vägstyrelsen hellre än att ådraga
sig expropriationskostnaderna erlagt högre ersättning än som överensstämt
jned en riktig värdesättning torde, av utredningen att döma, ej sällan hava
Kungl. Majlis proposition nr 75.
21
förekommit. Ett förebyggande härav för framtiden finner även lagrådet vara
påkallat. Örn det sålunda är ur rent praktisk synpunkt som denna lättnad
medgives för en stor och för det allmänna synnerligen viktig grupp av cxpropriationsärenden,
torde avgörande betydelse icke behöva tillmätas överståthållarämbetets
eljest mycket beaktansvärda erinran att medgivande av undantagsbestämmelser
för ett slag av expropriationsärenden lätt kan komma att
åberopas till stöd för liknande undantag jämväl för andra slag.
Någon förenkling av förfarandet med åtföljande kostnadsbesparing, som
skulle kunna göra de båda parterna mera jämspelta vid förhandlingen örn
markersättningen, lärer icke lämpligen kunna astadkommas inom det vanliga
expropriationsförfarandets ram. Vill man nå syftet, torde därför ett
annat förfarande böra anlitas. Enligt det föreliggande förslaget har man
valt att, sedan förordnande örn tvångsupplåtelse i överensstämmelse med expropriationslagens
stadganden kommit till stand, lata i fråga örn rätten till
ersättning samt ordningen för ersättningens bestämmande det enklare och billigare
förfarandet i lagen örn vägrätt bliva tillämpligt.
Förslaget innebär alltså att under vissa förutsättningar detta förenklade
förfarande skall kunna äga rum även då fråga är örn markupplåtelse
tillkommen icke, såsom i vägrättslagen förutsättes, på grund av uttryckligt
eller presumera! medgivande av fastighetens ägare utan på grund av Konungens
förordnande. Att tillämpa enahanda stadganden i dessa olika fall
kan dock vara betänkligt från den synpunkten att mera betryggande garantier
för tillvaratagande av vederbörande sakägares intressen kunna vara av
nöden vid tvångsupplåtelse av vägmarlc än vad fallet är vid en frivillig upplåtelse.
Även expropriation för vägändamål kan nämligen för därav berörda
fastigheter vara av mycket växlande betydelse.
Detta har också beaktats i det remitterade förslaget, vilket för tillämpning
av det enklare förfarandet uppställt det villkoret att expropriationen finnes
icke medföra avsevärt men för den fastighet varom fråga är. Emot en dylik
avfattning av regeln må emellertid anmärkas att densamma synes medgiva det
enklare förfarandets tillämpning i vissa fall då detta knappast är lämpligt.
Enligt lagrådets mening är det sålunda icke tillrådligt att förordnande, som i
förslaget avses, skall kunna meddelas på den grund att vid jämförelse mellan,
å ena sidan, olägenhet av expropriationen och, å andra sidan, den nytta densamma
kan medföra för fastigheten expropriationen finnes på det hela taget
medföra större fördel än olägenhet eller åtminstone icke något övervägande men
av avsevärd betydelse. Det riktiga synes i stället vara att man endast safrand
det intrång för fastigheten, som direkt följer av själva markupplåtelsen
eller som eljest orsakas av vägens byggande eller begagnande, kan, bortsett
från uppkommande nytta, betecknas såsom icke avsevärt, avstår från de garantier
som uppställas i expropriationslagen. Vidare ma här framhallas att
den av departementschefen anförda grundsatsen att värdeminskningens absoluta
storlek icke bör vara utslagsgivande utan i stället dess storlek i förhållande
till fastighetens värde torde böra tillämpas med viss försiktighet. Värdet
av marken kan — låt vara mera sällan — i och för sig vara sa högt, att
22
Kungl. Majlis proposition nr 7.5.
dess avstående innebär sådant intrång på fastigheten att det vanliga expropriationsförfarandet
måste anses vara på sin plats. Lagrådet förordar med stöd
av det anförda att villkoret för ett medgivande av det förenklade förfarandet
angives så, att upplåtelsen finnes icke medföra avsevärt intrång för den fastighet
marken tillhör.
Enligt förslaget skall prövningen, huruvida det enklare förfarandet må tillgripas,
utföras av Konungen i samband med avgörandet av frågan örn expropriationsrätt.
Denna prövning är — ehuru den uppenbarligen icke får betraktas
såsom i materiellt avseende i någon mån bindande för de avgöranden, vilka
sedermera skola träffas i uppkommande ersättningsfrågor — av betydelse icke
blott för fastighetsägarens utan jämväl för andra rättsägares och bland dem
inteckningshavares rätt; och den blir, även om utredning beträffande fastighetens
beskaffenhet förebringas, förenad med de svårigheter som alltid åtfölja
ett bedömande utan omedelbar tillgång till det bedömda föremålet. Här
tillkommer dessutom det moment av ovisshet som sammanhänger med stadgandet
i 77 § expropriationslagen, enligt vilket beslutet örn expropriationsrätt
icke alltid hänför sig till ett bestämt område utan möjlighet finnes att vid
vägens utläggande å marken avvika från den å kartan utmärkta sträckningen.
I många fall medför säkerligen en sådan avvikelse endast ringa förändring
i intrånget å fastigheten, men detta kan ingalunda alltid antagas vara
händelsen. En förutsättning, örn också icke i lagen utsagd, för medgivande
av det enklare förfarandet måste därför vara antingen att det är klart att
en jämkning av vägens sträckning icke kail i förevarande avseende så förändra
situationen att tillämpningen av expropriationslagen bör vara utesluten
eller också att området för expropriationen bestämmes så att någon nämnvärd
jämkning av vägbanans läge icke får äga rum. Ett iakttagande av det sagda
— och överhuvud en omsorgsfull prövning i varje särskilt fall av den förevarande
frågan — förutsätter tydligen ett visst mått av utredning beträffande
vägmärkens beskaffenhet, odling och bebyggelse. Det är därför nödvändigt
att fastighetens ägare och innehavare så ock annan, som av expropriationen
kan lida men, beredes tillfälle att yttra sig över gjord framställning örn
tillämpning av det enklare förfarandet. Detta bör klart framgå av lagtexten,
vilket lättast torde kunna vinnas genom en föreskrift att framställningen därom
skall göras i själva den ansökning om expropriationsrätt, varöver nämnda
intressenter jämlikt 4 § expropriationslagen skola erhålla tillfälle att avgiva
yttrande. Man synes dock ej böra stanna därvid. En tillräcklig grundval för
förklarings avgivande och frågans bedömande kan icke anses vara lagd endast
genom ett kortfattat yrkande. Man torde därutöver böra fordra att de skäl,
som i varje särskilt fall kunna åberopas för yrkandet, uttryckligen angivas.
Lagrådet förordar därför att förslaget kompletteras med ett stadgande av innebörd
att framställning, varom bär är fråga, skall göras i ansökningen örn rätt
till expropriation och att därvid skola angivas de särskilda skäl, på vilka framställningen
grundas.
Enligt 49 § sista stycket i lagen om expropriation, vilket stadgande enligt
förslaget lärer vara avsett att tillämpas jämväl i nu förevarande fall, skall
Kungl. Majlis proposition nr 75.
23
den förvärvade nyttjanderätten till vägmärken äga företräde framför all annan
rätt till samma mark. Denna rätt motsvarar således den i 1 § vägrättslagen
omförmälda rätten att nyttja marken för vägen utan hinder av den rätt annan
må äga i avseende å fastigheten. Förslaget innebär i själva verket, såsom ovan
antytts, en utsträckning av vägrättslagens tillämplighet till det fall att Konungen
förordnat att mark får tagas i anspråk för allmän väg. Det synes under
sådana förhållanden vara att förorda att i Konungens förordnande direkt
utsäges att sökanden må förvärva vågrätt till marken genom att inom viss av
Konungen bestämd tid taga densamma i anspråk på sätt i 1 § tredje stycket
lagen örn vågrätt sägs. I lagen bör stadgas att, sedan förordnandet meddelats,
vad saken vidare angår bestämmelserna i lagen örn expropriation icke
skola gälla utan att i stället vad i lagen örn vågrätt är föreskrivet skall vinna
tillämpning — en gränsdragning, som även örn förslaget skulle vidhållas
oförändrat är att förorda. Av sålunda avfattade bestämmelser torde
utan att detta uttryckligen angives tydligt framgå såväl att sökanden genom
Konungens förordnande erhåller rätt att genast, utan ställande av pant eller
borgen, taga marken i besittning som ock att, örn sökanden underlåter att taga
marken i anspråk inom den utsatta tiden, någon vågrätt ej uppkommer.
De av lagrådet förordade nya bestämmelsernas innebörd kommer att klarare
framträda örn de sammanföras i en särskild paragraf efter 79 a §. I sådant
fall föreligger ej anledning att företaga den eljest erforderliga, föreslagna ändringen
av 33 § stadsplanelagen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
24
Kungl. Maj:is proposition nr 75.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för kommunikationsdepartementet
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 21
januari 1935 avgivna utlåtande över de den 26 oktober 1934 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändrad lydelse av 77, 78 och 79 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation samt lag om ändrad lydelse av
33 § stadsplanen en den 29 maj 1931 (nr 142).
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Lagrådet har i allt väsentligt tillstyrkt den föreslagna förenklingen av
förfarandet vid expropriation för allmän väg. De erinringar lagrådet framställt
mot utformningen av förslaget till ändringar i expropriationslagen äro
huvudsakligen av formell art.
Beträffande det för tillämpning av det enklare förfarandet uppställda villkoret,
att expropriationen finnes icke medföra avsevärt men för fastigheten,
har lagrådet anmärkt att avseende borde fästas allenast vid själva det intrång
som förorsakades av expropriationen och att sålunda någon hänsyn ej borde
tagas till örn expropriationen även medförde nytta för fastigheten. Vidare
har lagrådet framhållit att den i remissprotokollet anförda grundsatsen, att
värdeminskningens absoluta storlek icke borde vara utslagsgivande utan i stället
dess storlek i förhållande till fastighetens värde, torde böra tillämpas med
viss försiktighet. Emot vad sålunda anförts lärer icke vara något att erinra.
För att innebörden av förevarande bestämmelse skall komma till tydligare uttryck
har jag i enlighet med lagrådets hemställan vidtagit sådan jämkning
av lagtexten att uttrycket ’men’ ersatts med ordet ''intrång’.
Lagrådet, som framhävt betydelsen av att beslut i ärenden varom här är
fråga föregås av omsorgsfull utredning, har förordat att förslaget kompletteras
med ett stadgande av innebörd, att framställning örn tillämpning av det
enklare förfarandet skall göras i ansökningen örn rätt till expropriation och
att därvid skola angivas de särskilda skäl på vilka framställningen grundas.
Lika med lagrådet finner jag angeläget att förevarande ärenden underkastas
en noggrann prövning. Jag håller dock före att tillräckliga skäl knappast
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
25
föreligga för en formföreskrift, vilken skulle leda till att en framställning örn
förenklat förfarande icke — hur sakligt berättigad den än vore — skulle kunna
upptagas till prövning, örn den, exempelvis på grund av förbiseende, ej kommit
att göras i själva expropriationsansökningen. Kravet på en sådan formföreskrift
synes närmast vara förestavat av en önskan, att i lagen uttryckligen måtte fastslås
att vederbörande sakägare skulle höras över framställningen. Så bleve fallet
örn den ifrågasatta föreskriften meddelades, i det att 4 § tredje stycket expropriationslagen
då komme att avse även framställning av förevarande slag. Någon
anledning till farhåga att sakägarna icke skola bliva vederbörligen hörda örn
icke uttrycklig lagbestämmelse därom finnes, torde emellertid icke föreligga.
I de säkerligen sällsynta fall, då framställningen örn förenklat förfarande
kommer att göras i annan handling än den, i vilken expropriationstillståndet
begärts, och då sålunda remiss av framställningen icke kommer till stånd på
grund av uttryckligt lagbud, torde den allmänna ämbetsplikt i avseende å
ärendenas beredning som åvilar vederbörande föredragande i statsrådet innefatta
fullt tillräcklig garanti för att sakägarna bliva hörda. Ej heller finner
jag mig kunna tillstyrka en uttrycklig bestämmelse, att de särskilda skäl på
vilka framställningen grundas skola däri angivas. Då det uppenbarligen måste
vara i sökandens intresse att den erforderliga utredningen snarast blir åvägabragt,
torde man kunna utgå från att så i regel kommer att ske utan särskild
föreskrift. Och därest i något enstaka fall sökandens huvudsakliga skäl skulle
framkomma först under ärendets fortsatta behandling, synes det obilligt örn
denna omständighet i och för sig skulle behöva leda till att sökandens begäran
ej vunne bifall. Därtill kommer att vissa svårigheter kunna tänkas
uppstå vid tillämpningen av en föreskrift med angivet innehåll.
Vidare har lagrådet, som funnit förslaget innebära en utsträckning av vägrättslagens
tillämplighet till det fall att Konungen förordnat att mark får
tagas i anspråk för allmän väg, ansett sig böra förorda att i Konungens förordnande
skulle direkt utsägas, att sökanden finge förvärva vågrätt till marken
genom att inom viss av Konungen bestämd tid taga densamma i anspråk
på sätt i 1 § tredje stycket lagen örn vågrätt sägs. I samband härmed har
lagrådet föreslagit viss redaktionell omläggning av förslagets bestämmelser i
övrigt samt ifrågasatt bestämmelsernas sammanförande i en särskild paragraf
efter 79 a §. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört torde böra
erinras örn den principiella skillnad i avseende å förvärvets natur, som består
mellan vågrätt och exproprierad nyttjanderätt, den förra såsom grundad på
frivillig upplåtelse och den senare såsom grundad på tvångsupplåtelse. Denna
skillnad har i förslaget tydligt beaktats. Förslaget har sålunda icke gjort vägrättslagen
såsom sådan tillämplig på tvångsupplåtelse utan allenast — för
de fall varom här är fråga — låtit expropriationen till viss del följa samma
ordning som den uti vägrättslagen reglerade. En utvidgning av vägrättsbegreppet,
vilken icke omfattar all på expropriation grundad nyttjanderätt till
vägmark utan endast sådan nyttjanderätt, där expropriationen försiggått med
tillämpning av ett enklare förfarande, synes innebära en mindre lycklig förskjutning
av den nuvarande, på en klar och logisk indelningsgrund baserade
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 1 sami. Nr 76. 3
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 75.
terminologien. Den av lagrådet förordade konstruktionen torde även giva upphov
till viss oklarhet beträffande förhållandet mellan sökandens yrkande örn
expropriationsrätt och hans samtidigt framställda yrkande att få förvärva
vågrätt, en oklarhet som synes ägnad att bereda vissa formella svårigheter vid
beslutets avfattande och som måhända skulle kunna vålla missförstånd i den
praktiska tillämpningen. Den föga naturliga placering, som ifrågavarande
bestämmelser skulle komma att erhålla i en särskild paragraf efter 79 a §,
synes även vara en följd av omförmälda konstruktion. Med hänsyn till vad nu
anförts har jag icke funnit lagrådets utlåtande i denna del böra föranleda
ändring i förslagets avfattning.»
Föredraganden hemställer härefter, att förslagen med den vidtagna jämkningen
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
343089