Kungl. Maj:ts proposition Nr 59.

7

Nr 59.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående biträden åt ärkebiskopen;
given Stockholms slott den 1 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
februari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför:

På förslag av Kungl. Majit har riksdagen medgivit, att för vartdera budgetåret
1933/1934 och 1934/1935 medel finge ur biskopslöneregleringsfonden
utgå till beredande av sekreterarhjälp åt ärkebiskopen. Sålunda medgav
1933 års riksdag i skrivelse den 16 maj 1933, nr 220, att för anställande
för tiden intill utgången av budgetåret 1933/1934 av en sekreterare hos
ärkebiskopen finge ur biskopslöneregleringsfonden utgå härför erforderliga
medel. Beträffande de skäl, som legat till grund för Kungl. Majits förslag
och riksdagens omförmälda beslut, tillåter jag mig hänvisa till Kungl.
Majits proposition nr 202 till sagda års riksdag.

Såsom en sammanfattning vill jag dock erinra örn vad jag till stöd för
förslaget anförde vid dess anmälande inför Kungl. Majit den 10 mars 1933.
Jag uttalade därvid bland annat följande:

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 59.

Under senare år hade på grund av kända förhållanden ärkebiskopens
arbetsbörda utöver de honom såsom stiftschef åliggande göromålen — ej
minst på grund av de nyupptagna internationella förbindelserna — kommit
att ökas på ett sätt, som ej kunnat förutses för blott några tiotal år sedan.
Den i ärendet förebragta utredningen bestyrkte tillfullo nödvändigheten av
att ärkebiskopen erhölle särskilt biträde för dessa och andra göromål, vilka
med tidens lopp kommit att i allt högre utsträckning läggas på innehavaren
av ärkebiskopsstolen. Dessa göromål syntes nämligen varken kunna eller
böra handhavas av domkapitlets personal, vilken blott beräknats för de
ordinarie stiftsgöromålen. Det borde alltså med styrka betonas, att det föreliggande
förslaget toge sikte allenast på de ärkebiskopen i denna hans egenskap
åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna och att följaktligen från övriga
biskopars sida något motsvarande krav ej med fog kunde resas.

Såsom kammarkollegiet och statskontoret framhållit i ett uti ärendet avgivet
utlåtande den 28 februari 1938, syntes det — med hänsyn till att här
förevarande behov finge antagas vara av stadigvarande beskaffenhet — vara
principiellt oriktigt att kräva, att ärkebiskopen skulle av sina löneinkomster,
vilka icke blivit beräknade för en sådan utgift, bekosta ett dylikt biträde,
vilket framförallt motiverats av den säregna beskaffenheten av de ärkebiskopen
tillkommande ämbetsåliggandena. Förhållandena i detta hänseende
syntes ej bliva förändrade, om och när den av riksdagen vid flera tillfällen
begärda nya löneregleringen för biskoparna genomfördes. Det torde nämligen
ej vara att förvänta, att vid genomförandet av en dylik lönereglering
enligt moderna löneregleringsprinciper löneförmånerna för ärkebiskopen skulle
komma att utmätas med hänsyn tagen till att ärkebiskopen för sitt ämbetes
behöriga skötsel vore i behov av stadigvarande biträde.

För budgetåret 1934/1935 hemställde ärkebiskopen sedermera att — i stället
för medel till avlönande av en sekreterare — ett årligt anslag måtte ställas
till hans förfogande till bestridande av kostnaderna, beräknade till nedan
angivna belopp, för dels en språkkunnig stenograf med heltidstjänstgöring,
3,000 kronor, dels ett juridiskt bildat biträde för uppsättande av handlingar
och utlåtanden m. m. — vilket biträde kunde behöva tagas i anspråk endast
för ett begränsat antal ärenden — 1,500 kronor, dels ocic ett prästerligt biträde
av högre teologisk utbildning och med god förfarenhet i de viktigaste
kulturspråken, som kunde biträda vid korrespondens med kyrkosamfund i
utlandet, vid besök av främmande kyrkomän m. m., 2,500 kronor.

Sedan kammarkollegiet och statskontoret den 6 februari 1934 avgivit gemensamt
utlåtande i ärendet, framlade Kungl. Maj:t i proposition den 16
februari 1934, nr 133, i enlighet med ärkebiskopens hemställan förslag till
riksdagen att medgiva, att ur biskopslöneregleringsfonden finge under budgetåret
1934/1935 enligt de närmare villkor, Kungl. Majit kunde finna skäl
fastställa, utgå ett belopp av högst 7,000 kronor till anställande av biträden
åt ärkebiskopen. I skrivelse den 7 april 1934, nr 123, anmälde härefter
riksdagen, att riksdagen bifallit propositionen.

Kungl. Majda beslut i ärendet gavs den 11 maj 1934, därvid Kungl. Majit
bland annat föreskrev, att ifrågavarande biträden skulle efter ärkebiskopens

9

Kungl. Majis p-oposition Nr 59.

närmare anvisningar och direktiv gå honom till handa i fråga om ärenden,
som sammanhängde med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande
särskilda ämbetsförpliktelserna.

I detta sammanhang vill jag ytterligare erinra örn att vid ovannämnda
ärendens handläggning spörsmålet angående sättet för ifrågavarande kostnaders
bestridande varit föremål för noggrann prövning i anledning av
biskopslöneregleringsfondens relativt svaga ställning. Jag inskränker mig
emellertid här — under framhållande av att betänkligheter ansetts föreligga
att belasta kyrkofonden med dessa utgifter, enär denna fond vore avsedd
att befrämja enbart det territoriella prästerskapets verksamhet — till att i
detta hänseende återgiva vad kammarkollegiet och statskontoret i sitt ovanberörda
utlåtande av den 6 februari 1934 anfört i ämnet. l)e anförde sålunda
i huvudsak följande:

Biskopslöneregleringsfondens kapitalbehållning hade på grund av vissa
engångsutbetalningar undergått minskning. Fondens inkomster torde framdeles
komma att ytterligare minskas, då fondens kapitalbehållning efter förutsatta
ytterligare utbetalningar torde komma att nedgå och i följd därav
dess räntemedel (frånsett den sjunkande räntefoten) att minska. Det syntes
fördenskull föga troligt att fonden, utan att dess kapitalbehållning toges i
anspråk, kunde beräknas lämna tillgång, förutom för övriga utgifter, jämväl
för ifrågavarande anslag.

Ämbetsverken hade i ett den 23 december 1933 avgivet utlåtande angående
biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det högre
och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar framlagt förslag örn
överförande av biskopslöneregleringsfonden och dess årliga inkomster till
kyrkofonden, från vilken biskoparnas avlöning och de biskopslöneregleringsfonden
åliggande utgifter, bland annat nu ifrågavarande kostnad, därefter
skulle bestridas. Därest detta förslag kunde förväntas bliva genomfört inom
en nära framtid, borde med hänsyn till biskopslöneregleringsfondens ekonomi
hinder icke föreligga för anlitande redan nu av fondens inkomster för
nu ifrågavarande ändamål.

I avvaktan på vinnande av närmare klarhet beträffande lösningen av
biskoparnas löneregleringsfråga och bättre översikt över fondens ekonomiska
bärkraft syntes likväl fondens medel för denna gång kunna tagas i anspråk
för ifrågavarande jämförelsevis obetydliga kostnadsbelopp. Därest det skulle
visa sig, att kostnaden för ifrågavarande ändamål icke vidare kunde bestridas
ur biskopslöneregleringsfonden och att någon sammanslagning av denna
fond med kyrkofonden icke inom den närmaste tiden kunde komma till
stånd, torde anslag i fortsättningen få äskas av riksdagen.

Hos Kungl. Maj:t har nu ärkebiskopen anmält, att han jämväl efter utgången
av budgetåret 1934/1935 oundgängligen komme att behöva fortsatt
hjälp av de hos honom nu anställda biträdena. Samtidigt har ärkebiskopen
meddelat, att den från och med detta budgetår genomförda omläggningen
i fråga om den till hans förfogande ställda sekreterarhjälpen visat sig ändamålsenlig.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 58—59.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 59.

Över ärkebiskopens om förmälda framställning hava JcammarJcollegiet och
statskontoret den 27 oktober 1934 avgivit gemensamt utlåtande och därvid
till en början meddelat, att under budgetåret 1933/1934 biskopslöneregleringsfondens
inkomster utgjort 187,761 kronor 46 öre och dess utgifter
129,787 kronor 32 öre, i följd varav fondens kapitalbehållning under budgetåret
ökats från 1,434,710 kronor 13 öre till 1,492,684 kronor 27 öre.
Under åberopande av innehållet i ämbetsverkens ovanberörda utlåtande den
6 februari 1934 samt med hänsyn till vad ovan meddelats rörande biskopslöneregleringsfondens
ställning under budgetåret 1933/1934 hava ämbetsverken
vidare förklarat sig intet hava att erinra mot bifall till ärkebiskopens
framställning.

Departe- Fortsatt anslag till biträden åt ärkebiskopen torde vara erforderligt även
mentschefen. för budgetåret 1935/1936.

Med hänsyn till vad ämbetsverken anfört beträffande biskopslöneregleringsfondens
ställning synes nämnda fond även under ifrågavarande budgetår
kunna anlitas för ändamålet.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att ur biskopslöneregleringsfonden må under
budgetåret 1935/1936 i enlighet med de närmare villkor och
bestämmelser, Kungl. Maj:t kan finna skäl fastställa, utgå
ett belopp av högst 7,000 kronor till anställande av biträden
åt ärkebiskopen.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

E. Hedenlund.

Stockholm 1935, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

850262