Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

1

Nr 57.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst; given Stockholms slott den
1 februari 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande dels av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 12 oktober 1934 och
den 1 februari 1935, dels ock av bilagda transsumt av kyrkomötets skrivelse
den 27 november 1934, nr 11, föreslå riksdagen att för dess del antaga
härvid fogade förslag till lag om emeritilöner för vissa prästmän i
ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Nr 57.

1

2

Kungl. Majlis proposition Nr 57.

Förslag

till

Lag om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och

diakoniens tjänst.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Emeritilön må, på sätt och under de villkor, som stadgas i fråga örn ordinarie
tjänstinnehavare i lagen den 9 december 1910 örn emeritilöner för
präster, samt under de ytterligare villkor och bestämmelser, som här nedan
sägs, efter Konungens beprövande i varje särskilt fall, från kyrkofonden
utgå till följande prästmän, som i ledande ställning stå i missionens eller
diakoniens tjänst inom den svenska kyrkan, nämligen förste sekreteraren i
svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska kyrkans missionsdirektör, sekreteraren
i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, föreståndarna för diakonissanstalterna
vid Ersta, i Härnösand och i Göteborg, för Samariterhemmet i Uppsala,
för den under diakonistyrelsen lydande lekmannaskolan i Sigtuna, för svenska
diakonsällskapets diakonanstalt å Sköndal och för Stockholms stadsmission.

2 §•

Emeritilön delas i grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp.

Grundbeloppet skall motsvara åttio procent av tjänstinnehavarens lön, beräknad
till det belopp, varmed densamma styrkts hava till honom senast
utgått. Ej må dylikt grundbelopp understiga tretusentvåhundra kronor, ej
heller överstiga fyratusenfemhundra kronor; och skall, där grundbeloppet
vid uträkning efter ovan angivna grund ej uppgår till jämnt tiotal kronor,
detsamma höjas till närmast högre tiotal.

Det provisoriska tilläggsbeloppet skall utgöra ettusen kronor.

3 §•

Såsom villkor för tilldelande av emeritilön åt i 1 § omförmälda tjänstinnehavare
skall gälla, att stadgarna för de i nämnda paragraf angivna institutioner
skola vara av Konungen fastställda, att i stadgarna skall intagas
bestämmelse därom, att tjänstinnehavaren skall vara präst i svenska kyrkan,
samt att beslut, varigenom dylik tjänstinnehavare utses, skall, då fråga är
örn förste sekreteraren i svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska kyrkans
missionsdirektör eller sekreteraren i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse,
underställas Kungl. Maj:t samt, beträffande övriga tjänstinnehavare, vederbörande
domkapitel respektive Stockholms stads konsistorium för fastställelse.

4 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas
av Konungen. _

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
oktober 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför:

I underdånig skrivelse den 1 september 1932, nr 23, har kyrkomötet anhållit
om ‘föranstaltande av utredning, under vilka villkor och i vilken utsträckning
prästmän, som i ledande ställning stå i missionens eller diakoniens
tjänst inom den svenska kyrkan, måtte i fråga örn möjlighet till erhållande
av emeritilön bliva jämställda med kyrkoherde i territoriell församling,
ävensom att Kungl. Maj:t måtte till nästkommande kyrkomöte
framlägga de förslag, som av utredningen måtte föranledas.

Av berörda skrivelse framgår, att ärendet väckts vid kyrkomötet genom
en motion, nr 40, vari med ifrågavarande prästmän i ledande ställning avsåges
exempelvis förste sekreteraren i svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska
kyrkans missionsdirektör, föreståndarna för diakonissanstalterna vid Ersta,
i Härnösand och Göteborg, för samariterhemmet i Uppsala, för den under
diakonistyrelsen lydande lekmannaskolan i Sigtuna och för svenska diakonsällskapets
diakonanstalt å Sköndal.

Sedan kammarkollegiet och statskontoret anbefallts att gemensamt i ärendet
verkställa utredning och avgiva förslag, hava ämbetsverken med underdånig
skrivelse den 25 juli 1934 överlämnat utredning och förslag i ämnet. Kammarkollegiet
har i ärendet införskaffat yttranden från svenska kyrkans missionsstyrelse
och svenska kyrkans diakonistyrelse, som hört respektive styrelser
för svenska diakonissällskapet, Värsta diakonissanstalt i Härnösand,
Göteborgs diakonissanstalt, samariterhemmet i Uppsala och svenska diakonsällskapet
samt föreståndaren för Stockholms stadsmission.

Innan jag närmare ingår på föreliggande ärende, vill jag erinra örn följande: Enligt

1 § lagen den 9 december 1910 om emeritilöner för präster må
emeritilöner under vissa villkor och bestämmelser från kyrkofonden utgå
till ordinarie och extra ordinarie präster, vilka tjänstgöra i territoriell församling,
dock icke till prästerskapet i Karlsborgs församling och ej heller
till kyrkoherde i prebendepastorat.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Emeritilön delas i grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp.
Grundbeloppet skall för ordinarie tjänstinnehavare motsvara åttio procent
av hans lön, beräknad till det belopp, vartill densamma bestämts vid lönereglering,
fastställd på grund av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning,
eller, örn sådan lönereglering med avseende å tjänstinnehavaren icke
vunnit tillämpning, till det belopp, efter vilket avgift till prästerskapets änkeoch
pupillkassa senast utgått. Grundbelopp må ej understiga 3,200 kronor
för kyrkoherde och 2,000 kronor för komminister, ej heller överstiga 4,500
kronor. För extra ordinarie präst skall grundbeloppet utgöra 1,500 kronor.

Det provisoriska tilläggsbeloppet skall såväl för ordinarie tjänstinnehavare
som för extra ordinarie präst utgöra 1,000 kronor.

Sistnämnda bestämmelser angående grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp
hava fastställts genom lag den 13 december 1929.

I sin ovanberörda skrivelse den 25 juli 1934 hava IcammarJcollegiet och
statskontoret till en början anfört vissa synpunkter beträffande karaktären
av de tjänster, varom här är fråga, m. m.

Den i ärendet verkställda utredningen syntes giva vid handen, att de prästmän
i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst, som i ifrågavarande
ärende avsåges, innehade befattningar, som måste anses väl så
maktpåliggande och för kyrkan i dess helhet betydelsefulla som till viss
territoriell församling hörande prästerlig befattning, ävensom att arten och
omfattningen av deras arbetsuppgifter i flera avseenden vore densamma som
för prästmän inom svenska kyrkan. Sålunda ålåge viss predikoskyldighet
bland andra missionsdirektorn och föreståndaren för lekmannaskolan i Sigtuna,
varjämte föreståndarna för diakonissanstalterna i Stockholm och Härnösand
samt för diakonanstalten å Sköndal handhade själavården vid respektive
institutioner, vid förefallande behov meddelade konfirmationsundervisning
m. m. I vissa avseenden hade även ifrågavarande tjänster officiellt
likställts med prästerlig tjänst inom svenska kyrkan, i det att delaktighet i
prästerskapets änke- och pupillkassa medgivits för följande tjänstinnehavare,
nämligen sekreteraren i diakonistyrelsen, föreståndaren för lekmannaskolan
i Sigtuna, missionsdirektorn samt föreståndaren för diakonissanstalten vid
Ersta, för samariterhemmet i Uppsala och för diakonanstalten å Sköndal,
varjämte rätt att åtnjuta prästerlig tjänstårsberåkning och befrielse från skyldighet
att av vederbörande domkapitel mottaga prästerligt förordnande medgivits
sekreteraren i diakonistyrelsen, föreståndaren för lekmannaskolan i Sigtuna,
missionsdirektorn samt föreståndaren för diakonissanstalterna å Ersta
i Stockholm och Värsta i Härnösand ävensom för samariterhemmet i Uppsala
och diakonanstalten å Sköndal.

I fråga örn den rättsliga karaktären av de institutioner, varom i förevarande
ärende är fråga, ävensom de särskilda, i motionen angivna prästmännens
anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden framhålla ämbetsverken
följande:

Svenska kyrkans diakonistyrelse hade av Kungl. Maj:t den 9 december
1910 fastställda stadgar. Enligt § 5 nämnda stadgar ägde styrelsen att

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

antaga och avlöna, bland andra, en sekreterare (den i motionen angivne
»förste sekreteraren»), vilken hade att föra protokoll vid styrelsens sammanträden,
ombesörja förekommande expedition, till föredragning bereda ärenden,
som skulle av styrelsen behandlas, m. m. i enlighet med i stadgarna
närmare angivna bestämmelser. Förste sekreteraren åtnjöte för närvarande
i grundlön 7,500 kronor jämte 2,000 kronor i hyresbidrag för år, vartill
komme dyrtidshjälp enligt vissa av styrelsen fastställda grunder, därvid styrelsen
tillämpade de föreskrifter, som vore gällande för befattningshavare
med oreglerade löner i Stockholms stads tjänst. Sekreteraren vore delägare
i prästerskapets änke- och pupillkassa för den årliga lön, som till honom
utginge, för närvarande 7,500 kronor, för vilket delägarskap vederbörlig
avgift av honom erlades. Däremot vore sekreteraren icke delaktig i någon
pensionskassa. Styrelsen hade visserligen ansett sig böra »i princip uttala»,
att dess befattningshavare i framtiden skulle erhålla pension, men preciserade
bestämmelser härom hade icke fastställts, och den ekonomiskt hårt
ansträngda staten hade icke heller hittills lämnat styrelsen någon möjlighet
att ordna pensionsfrågan.

Svens/ca kyrkans missionsstyrelse — vars stadgar vore fastställda av Kungl.
Majit den 24 augusti 1878 och i reviderat skick ånyo fastställda den 31 december
1915 samt därefter erhållit ändrad lydelse den 12 maj 1933 att
träda i kraft den 1 juli 1933 — ägde enligt mom. 6 samma stadgar att
förordna och avlöna en sekreterare, med titel missionsdirektör, vilken hade
att enligt styrelsens föreskrifter verka för främjande av styrelsens i mom.
1 i stadgarna angivna uppgift, nämligen evangelii spridning bland icke
kristna folk. Missionsdirektorn, vilken avlönades genom medel, som inflöte
för verksamhetens bedrivande, åtnjöte för närvarande en grundlön av 7,000
kronor för år jämte tilläggslön och dyrtidstillägg, enligt för prästerskapet i
territoriella församlingar gällande bestämmelser, ävensom förmånen av fri
bostad. Missionsstyrelsen hade för pensionering av sina missionärer och
tjänstemän inrättat en pensionsfond, som helt och hållet bestredes av till
missionsverksamheten inflytande frivilliga gåvor, testamenten och kollektör,
men dessa inkomster hade under en följd av år icke motsvarat utgifterna.
Pensionen i fråga, som belöpte sig till 4/ö av lön i högsta lönegraden, dock
högst 5,500 kronor, utginge till manlig sekreterare och expeditionspersonal,
som uppnått en ålder av 70 år och innehade 30 tjänstår, i vilka dock
finge inräknas den tid före inträde i missionens tjänst, under vilken vederbörande
tjänstgjort såsom präst i svenska kyrkan. Missionsdirektorn vore
delägare i prästerskapets änke- och pupillkassa för den årliga lön, som av
styrelsen uppgåves till honom utgå. Enligt meddelande från kassan vore
delaktighetsbeloppet för missionsdirektorn för närvarande 7,000 kronor.

Diakonis sanstalterna i Stockholm., Härnösand och Göteborg, diakonanstalten
å Sköndal samt lekmannaskolan i Sigtuna och Samariterhemmet i Uppsala
omhänderhades samtliga av enskilda sällskap med egna, av dem själva antagna
stadgar.

Svenska diakoniss-sällskapets stadgar hade antagits den 1 juni 1894. Enligt
§ 2 i stadgarna ägde styrelsen att för sällskapets anstalt i Stockholm (Ersta)
utse föreståndare, »som skall vara präst». Föreståndaren, som uppbure en
kontant lön av 8,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg samt åtnjöte förmånen
av fri bostad och värme, vore delaktig i prästerskapets änke- och
pupillkassa efter ett fastställt delaktighetsbelopp av 8,000 kronor. Enligt
vad från kassan upplysts kvarstode nuvarande föreståndaren för anstalten,

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

teol. doktorn C. J. Norrby, vid det för befattningen tidigare gällande delaktighetsbeloppet
av 6,000 kronor. Någon åtgärd för åstadkommande av
pension åt vare sig föreståndaren eller biträdande pastorer hade ej av styrelsen
vidtagits.

Föreståndaren för stiftelsen Värsta diakonissanstalt, Härnösand, som utsåges
av styrelsen, åtnjöte i årlig lön 7,000 kronor kontant jämte fri bostad
med lyse, värme och telefon samt ersättning för tjänsteresor. På framställning
av anstaltens styrelse hade direktionen för prästerskapets änke- och
pupillkassa den 25 april 1934 beslutat fastställa föreståndarens delaktighetsbelopp
till 7,000 kronor. I skrivelse samma dag hade direktionen för
kassan, jämlikt föreskrift i kassans reglemente, underställt beslutet Kungl.
Maj:ts godkännande.1) Föreståndaren för denna diakonissanstalt vore för
övrigt ej pensionsberättigad.

Föreståndaren för Göteborgs diakonissanstalt — stadgar för Göteborgs
diakonissällskap antagna den 26 maj 1930 — som enligt bestämmelse i 2 §
nämnda stadgar skulle vara präst i svenska kyrkan, utsåges av styrelsen.
Enligt av styrelsen avgivet yttrande hade styrelsen förklarat sig icke hava
något att invända emot, att valet av föreståndare underställdes någon kyrklig
myndighet. Vidare hade styrelsen meddelat, att styrelsen, som ansåge
det angeläget, att anstalten snarast möjligt erhölle en prästerlig föreståndare,
vilken helt kunde ägna sig åt densamma — enligt meddelande från
diakonistyrelsen uppehölles för närvarande befattningen av en av de territoriella
församlingarnas prästmän — tänkt sig, att begynnelselönen för sådan
föreståndare skulle sättas till omkring 8,000 kronor för år jämte fri bostad,
varefter lönen sedan skulle ökas genom fixerade lönetillägg, så att den efter
ett visst antal år komme att motsvara en kyrkoherdes i Göteborg lön, eller
omkring 11,000 kronor för år jämte fri bostad. Föreståndaren, som icke
kunde bliva delaktig i någon tjänstepensionskassa eller annorledes komma
i åtnjutande av någon tjänstepension, ägde icke delaktighet i prästerskapets
änke- och pupillkassa.

Föreståndaren för samariterhemmet i Uppsala, vilken utsåges av styrelsen,
uppbure en grundlön av 8,000 kronor för år, samt ägde delaktighet i prästerskapets
änke- och pupillkassa för ett belopp av 7,000 kronor. Däremot
åtnjöte han ingen tjänstepension.

Enligt stadgarna för svenska diakonsällskapet — antagna den 14 april
1898 — utsåge styrelsen föreståndare för diakonanstalten å Sköndal antingen
efter ansökan efter offentliggörande, att platsen vore till ansökan ledig,
eller ock på särskild kallelse. Jämlikt 4 § i stadgarna borde till föreståndare
utses en präst i svenska kyrkan. Föreståndaren åtnjöte en årlig lön
av 8,000 kronor — förutom 1,000 kronor som ersättning för med tjänsten
förenade kostnader — jämte fri bostad med värme och trädgårdsland samt
5 liter mjölk dagligen. Föreståndaretjänsten vore icke förbunden med pensionsrätt
i allmän eller enskild pensionskassa men ägde delaktighet i prästerskapets
änke- och pupillkassa för den årliga lön, som av styrelsen för sällskapet
upplystes till honom utgå, för närvarande 8,000 kronor.

Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna ägdes av diakonistyrelsen, som
för skolans ledning, tillsyn och förvaltning tillsatte en inför diakonistyrelsen
gemensamt ansvarig särskild skolstyrelse. Enligt 8 § i stadgarna — antagna
av diakonistyrelsen den 20 mars 1930 —• utsåges och avlönades
skolans föreståndare, som borde vara präst i svenska kyrkan, av diakoni *)

Den sökta fastställelsen har av Kungl. Maj:t meddelats den 13 juli 1934.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

styrelsen. Den nuvarande föreståndaren åtnjöte i lön 8,000 kronor för år
jämte dyrtidstillägg enligt de grunder, som fastställdes för kyrkoherdar i
nyreglerade pastorat, fri bostad med värme samt trädgårdsland. I händelse
av sjukdom under kortare tid åtnjöte föreståndaren fri bostad med värme,
trädgård och a/s av den kontanta lönen, varemot Vs därav lämnades som
bidrag till vikarien. Föreståndaren vore icke delaktig i någon tjänstepensionskassa.
Däremot vore den nuvarande föreståndaren genom särskilt
beslut av diakonistyrelsen tillförsäkrad pension vid uppnådda 65 år, örn han
då önskade avgå, eller dessförinnan, om han på grund av sjukdom bleve
nödgad att avgå, med belopp och enligt grunder, som kunde vara gällande
för rektor vid allmänt läroverk. I pensionsbeloppet skulle inräknas^ den
emeritilön, som föreståndaren vid sin avgång från befattningen kunde såsom
prästman eventuellt komma i åtnjutande av. Som prästerlig befattningshavare
hos diakonistyrelsen ägde föreståndaren delaktighet i prästerskapets
änke- och pupillkassa för den årliga lön, som till honom utginge, för närvarande
8,000 kronor.

Förutom ovannämnda med motionen avsedda ledande prästmän inom
missionens och diakoniens tjänst hade diakonistyrelsen jämväl hemställt, att
föreståndaren för Stockholms stadsmission måtte komma i åtnjutande av emeritilön.
Stockholms stadsmission, vars stadgar vore fastställda av Kungl. Majit
den 5 december 1865 och den 27 februari 1874, vöre genom stadgarna
knuten till svenska kyrkan. Dess föreståndare, som alltid varit en präst i
svenska kyrkan, tillsattes av styrelsen på särskild ansökan, och valet underställdes
Stockholms stads konsistorium. Föreståndaren vöre berättigad till
tjänstårsberäkning och frihet från missiv enligt Kungl. Maj:ts beslut den
4 augusti 1916. Han ägd© däremot icke i egenskap av föreståndare delaktighet
i prästerskapets änke- och pupillkassa, vöre icke heller delaktig i
någon tjänstepensionskassa och torde icke kunna påräkna särskild pension
från stadsmissionen. Årliga lönen utginge med 8,000 kronor jämte de tilllägg,
som med hänsyn till innehavarens personliga förhållanden kunde anses
nödvändiga, varjämte han åtnjöte förmanen av fri bostad. Såsom diakonistyrelsen
framhållit borde föreståndaren för Stockholms stadsmission hänföras
till den grupp befattningshavare, som med den föreliggande motionen
avsåges.

För egen del anföra därefter ämbetsverken i huvudsak följande:

Vid bedömandet av den föreliggande frågan torde först böra övervägas,
huruvida ekonomiska möjligheter föreligga för realiserandet av den föreslagna
utvidgningen i rätten att erhålla prästerlig emeritilön från kj^rkofonden. Kyrkofonden
hade visserligen — om man undantoge ett år, nämligen 1921 —hittills
varit stadd i oavbruten tillväxt. Denna tillväxt torde måhända icke vara
att med säkerhet påräkna för kommande år. En balans mellan fondens
utgifter och inkomster åstadkommes visserligen genom den allmänna kyrkoavgiften,
men det torde icke kunna nekas, att en viss osäkerhet beträffande
fondens möjligheter att för framtiden fylla sina väsentliga uppgifter förelåge,
en osäkerhet, som gjorde det nödvändigt att iakttaga den allra största
försiktighet, då det ifrågasattes att belasta fonden med utgifter för nya
ändamål. Emellertid medgåves, att kyrkomötets framställning om emeritilöner
åt prästmän i ledande ställning inom missionens och diakoniens tjänst
voro förtjänt av beaktande. Såväl den kyrkliga missionen som diakonien
vore numera intimt förbundna med den svenska kyrkan och församlings -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

livet inom denna. De ledande personerna inom missionen och diakonien
fullgjorde ett arbete, som för kyrkan i dess helhet torde vara i viss mån lika
gagneligt som den enskilde prästens i en territoriell församling. Härtill
komme, att missionen och diakonien vore för sin verksamhets bedrivande
väsentligen hänvisade till frivilliga gåvor. Plikten att förse dem, som ägnat
sin arbetskraft åt dessa verksamhetsgrenar inom den svenska statskyrkan,
med en anständig bärgning vid inträdande ålder och arbetsoförmåga vore
uppenbar. Att detta emellertid komme att minska de tillgångar, som stöde
till buds för verksamhetens bedrivande, torde också vara klart. Ett allmänt
överflyttande å kyrkofonden av denna försörjningsplikt finge emellertid
givetvis icke ifrågakomma och hade heller icke ifrågasatts. Framställningen
vore inskränkt till att omfatta vissa ledande befattningar, där det måhända
kunde anses vara i viss mån nödvändigt att bibehålla kontinuitet i arbetet,
och vilkas innehavare på grund av det arbete de utfört kunde fordra ålderdomsunderstöd
till belopp ungefär motsvarande emeritilön åt kyrkoherde.
Då de ifrågakomna befattningarna vore till sitt antal ringa och då det därjämte
torde få antagas, att av en eller annan anledning icke alla befattningshavare
kvarstode vid sina tjänster intill pensionsåldern, kunde man
måhända antaga, att sammanlagda summan av de emeritilöner, som till
dem skulle komma att utgå, icke uppginge till mera betydande belopp. Det
torde därför enligt ämbetsverkens mening vara möjligt att inom ramen för
det belopp, som vöre eller kunde bliva anslaget ur kyrkofonden till emeritilöner
åt präster i de territoriella församlingarna, även bereda möjlighet för
nu ifrågavarande prästmän att erhålla emeritilön från kyrkofonden.

På grund av det anförda tillstyrkte ämbetsverken, att åtgärder måtte vidtagas
i syfte att bereda emeritilöner åt prästmän i ledande ställning inom
missionens och diakoniens tjänst. Beträffande frågan örn grunder för beräkningen
av ifrågavarande emeritilöner bade ämbetsverken i princip icke
något att invända emot att i förevarande fall samma grunder tillämpades,
som gällde för ordinarie tjänstinnehavare enligt bestämmelserna i ovanberörda
lag den 9 december 1910 örn emeritilöner för präster, sådan densamma
lydde enligt lagen den 13 december 1929 (nr 385) om ändrad lydelse
av 2—5 §§ förstnämnda lag.

Därvid skulle emellertid, då här vore fråga om befattningar, som icke
lönereglerats efter prästlöneregleringslagen, enligt bestämmelserna i 2 § lagen
örn emeritilöner som norm för beräkning av storleken av grundbeloppet
närmast komma ifråga det belopp, efter vilket avgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa för vederbörande tjänstinnehavare senast utgått. Härvid
förelåge dock den svårigheten, att delaktighet i nämnda kassa icke ännu
åtnjötes av samtliga nu ifrågavarande befattningshavare. I anledning härav
torde det vara lämpligare, att beräkningsgrunden vid fastställandet av grundbeloppets
storlek finge utgöra den av vederbörande senast åtnjutna årslönen
till det belopp, varmed densamma av respektive styrelser uppgåves hava
utgått. Med hänsyn härtill torde det emellertid möta vissa svårigheter att
i lagen örn emeritilöner för präster intaga särskilda bestämmelser rörande
nu ifrågakomna tjänstinnehavare, varför det synts ämbetsverken lämpligare,
att en särskild författning, avseende sagda tjänstinnehavares åtnjutande av
emeritilön, utfärdades.

9

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Det syntes emellertid ämbetsverken, att såsom villkor för att sådan erneritilön
beviljades ovannämnda befattningshavare jämväl en viss kontroll från
det allmännas sida borde förefinnas beträffande de institutioner, varom här
vore fråga. Sålunda torde böra föreskrivas, att i stadgarna för respektive
institutioner intoges bestämmelse därom, att de för åtnjutande av emeritilön
ifrågasatta befattningshavarna skulle vara präster i svenska kyrkan, ävensom
att val av sådan befattningshavare skulle underställas vederbörande
domkapitel respektive Stockholms stads konsistorium, varjämte — liksom
för närvarande vore fallet beträffande stadgarna för svenska kyrkans diakonistyrelse,
svenska kyrkans missionsstyrelse och Stockholms stadsmission
— ifrågavarande institutioners stadgar med däri i anslutning till ovan angivna
villkor gjorda tillägg skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning och
stadfästelse.

Ämbetsverken hemställa, att Kungl. Maj:t måtte för 1934 års kyrkomöte
framlägga följande förslag till lag om emeritilöner för vissa prästmän i ledande
ställning i missionens och diakoniens tjänst.

1 §. Emeritilön må, på sätt och under de villkor, som stadgas i fråga
örn ordinarie tjänstinnehavare i lagen den 9 december 1910 örn emeritilöner
för präster, samt under de ytterligare villkor och bestämmelser, som här
nedan sägs, efter Konungens beprövande i varje särskilt fall, från kyrkofonden
utgå till följande prästmän, som i ledande ställning stå i missionens
eller diakoniens tjänst inom den svenska kyrkan, nämligen förste sekreteraren
i svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska kyrkans missionsdirektör,
föreståndarna för diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och i Göteborg,
för samariterhemmet i Uppsala, för den under diakonistyrelsen lydande
lekmannaskolan i Sigtuna, för svenska diakonsällskapets diakonanstalt
å Sköndal och för Stockholms stadsmission.

2 §. Emeritilön delas i grundbelopp och provisoriskt tilläggsbelopp.

Grundbeloppet skall för vederbörande tjänstinnehavare motsvara åttio procent
av hans lön, beräknad till det belopp, varmed densamma upplysts
hava till honom senast utgått. Ej må dylikt grundbelopp understiga tretusentvåhundra
kronor ej heller överstiga fyratusenfemhundra kronor; och
skall, där grundbeloppet vid uträkning efter ovan angivna grund ej uppgår
till jämnt tiotal kronor, detsamma höjas till närmast högre tiotal.

Bet provisoriska tilläggsbeloppet skall utgöra ettusen kronor.

3 §. Såsom villkor för erhållande av emeritilön skall beträffande i 1 §
omförmälda tjänstinnehavare gälla, att stadgarna för de i nämnda paragraf
angivna institutioner skola vara av Konungen fastställda, att i stadgarna
skall intagas bestämmelse därom, att tjänstinnehavaren skall vara präst i
svenska kyrkan, samt att styrelsens beslut, varigenom dylik tjänstinnehavare
utses, skall underställas vederbörande domkapitel respektive Stockholms
stads konsistorium för fastställelse.

4 §. De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.

I underdånig framställning den 7 september 1934 har därefter styrelsen
för svenska diakonsällskapet — under framhållande av angelägenheten av att
allmänhetens förtroende för sällskapets verksamhet ytterligare stärktes utöver
vad som skulle bliva fallet vid ett realiserande av ämbetsverkens förutbe -

Departe mentschefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

rörda förslag — uttalat önskvärdheten av att såsom villkor för ifrågavarande
emeritilöns utgående jämväl föreskreves, att diakonsällskapets räkenskaper
årligen skulle granskas, jämte av de av sällskapet utsedda revisorerna, av en
av Stockholms stads konsistorium utsedd revisor.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att kammarkollegiet och statskontoret
funnit skäl föreligga för tillgodoseende av ovannämnda utav 1932 års
kyrkomöte ifrågasatta förslag att bereda emeritilön åt vissa prästmän, som
i ledande ställning stå i missionens eller diakoniens tjänst inom den svenska
kyrkan. Till denna förmån skulle kunna ifrågakomma förste sekreteraren
i svenska kyrkans diakonistyrelse, svenska kyrkans missionsdirektör, föreståndarna
för diakonissanstalterna vid Ersta, i Härnösand och Göteborg,
för samariterhemmet i Uppsala, för den under diakonistyrelsen lydande lekmannaskolan
i Sigtuna, för svenska diakonsällskapets diakonanstalt å Sköndal
och för Stockholms stadsmission. Av formella skäl hava ämbetsverken
funnit det lämpligast, att berörda föreskrifter införas i en särskild
författning i stället för att intagas i lagen den 9 december 1910 om erneritilöner
för präster. Det av ämbetsverken förordade författningsförslaget
vilar emellertid väsentligen på berörda lag. Principiellt företer dock författningsförslaget
i huvudsak två olikheter i jämförelse med de bestämmelser
och villkor, varunder emeritilön utgår till präst i territoriell församling.
Emeritilönens grundbelopp skall sålunda enligt förslaget av skäl, som ämbetsverken
närmare utvecklat, motsvara åttio procent av vederbörande tjänstinnehavares
lön, beräknad till det belopp, varmed densamma upplysts hava
till honom senast utgått. Vidare skall enligt förslaget såsom villkor för
erhållande av emeritilön gälla, att stadgarna för vederbörande institutioner
skola vara av Kungl. Majit fastställda, att i stadgarna skall intagas bestämmelse
därom, att tjänstinnehavaren skall vara präst i svenska kyrkan samt
att beslut, varigenom dylik tjänstinnehavare utses, skall underställas vederbörande
domkapitels respektive Stockholms stads konsistorium för fastställelse.

För egen del har jag icke kunnat undgå att finna, att ifrågavarande befattningshavares
arbetsuppgifter i mångt och mycket äro besläktade med
det territoriella prästerskapets och att över huvud taget vederbörande institutioners
verksamhet är av stor betydelse för kyrkan i dess helhet. I vissa
hänseenden hava för övrigt befattningarna, såsom av utredningen i ärendet
framgår, officiellt likställts med prästerlig tjänst inom svenska kyrkan. Vad
nyss anförts utgör stöd för den uppfattningen, att emeritilön bör kunna tillgodokomma
ifrågavarande befattningshavare.

Väl kan emot förslaget åberopas nödvändigheten av att iakttaga en av
hänsynen till kyrkofondens ekonomi betingad återhållsamhet vid prövandet
av förslag, som innebära en belastning av kyrkofonden med utgifter för
nya ändamål. Då det emellertid här gäller allenast ett fåtal bestämt an -

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

givna befattningar och för övrigt sannolikheten talar för att icke alla de befattningshavare,
varom här är fråga, komma att erhålla emeritilön såsom
innehavare av vederbörande befattning, kan enligt mitt förmenande detta skäl
icke tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av den föreliggande
frågan. Jag anser mig därför böra förorda, att emeritilön må kunna utgå
till vissa prästmän, som i ledande ställning stå i missionens eller diakoniens
tjänst inom den svenska kyrkan.

Sina förslag i fråga örn avgränsningen av de befattningshavare, som böra
komma i åtnjutande av här avsedda förmån, hava ämbetsverken grundat
väsentligen på de önskemål, som i detta hänseende uttalades vid 1932 års
kyrkomöte. Emellertid vill jag erinra därom, att, sedan frågan väcktes vid
sagda kyrkomöte, Kungl. Majit i anledning av en av kyrkomötet gjord
framställning genom beslut den 12 maj 1933 förordnat, att en särskild styrelse
för svenska kyrkans arbete bland sjömän och andra landsmän i utlandet
— däri dock ej inbegripes vården av de utländska svenska församlingar,
vilka erhållit av Kungl. Majit godkänd kyrkoordning — skulle under
namn av svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse inrättas från och med den
1 juli 1933. Stadgan för denna styrelse utfärdades samtidigt (svensk författningssamling
nr 195). Enligt dessa stadgar utgör styrelsen en ombildning
av svenska kyrkans missionsstyrelses sjömansvårdsutskott och äger
styrelsen förordna och avlöna bland annat en sekreterare. Enligt vad jag
inhämtat, åtnjuter sekreteraren för närvarande en lön av 9,500 kronor jämte
hyresbidrag med 2,800 kronor, alltså sammanlagt 12,300 kronor per år.
Dessa löneförmåner bestridas enligt uppgift med frivilliga gåvomedel. Några
pensionsförmåner hava enligt vad upplysts icke beretts sekreteraren eller
dennes efterlevande.

Enligt min uppfattning är sistnämnda befattning av principiellt samma
karaktär som de förutnämnda. Jag anser mig därför böra upptaga sekreterarbefattningen
i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse bland de tjänster,
vilkas innehavare skulle kunna ifrågakomma till emeritilön. I detta sammanhang
vill jag framhålla, att den omständigheten, att emeritilön må komma
att beredas ovan uppräknade befattningshavare, icke bör för framtiden
kunna åberopas såsom skäl för beredande av samma förmån åt andra befattningshavare.

Jag har i huvudsak intet att erinra emot de villkor och bestämmelser,
som enligt ämbetsverkens förslag skulle gälla för emeritilön av här ifrågasatt
art. Emellertid vill jag framhålla följande. Enligt förslaget skulle såsom
villkor för erhållande av sådan emeritilön gälla, bland annat, att beslut,
varigenom vederbörande tjänstinnehavare utses, skall underställas vederbörande
domkapitel respektive Stockholms stads konsistorium för fastställelse.
Beträffande svenska kyrkans missionsstyrelse, svenska kyrkans diakonistyrelse
samt svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse gäller enligt deras nuvarande
stadgar, att ärkebiskopen är självskriven ordförande och ledamöterna

12

Kungl, Maj:t proposition Nr 57.

i regel väljas av kyrkomötet. Enligt stadgarna för samariterhemmet i Uppsala
är ärkebiskopen, örn han vill åtaga sig uppdraget, medlem av styrelsen
och i så fall dess självskrivne ordförande. Då emellertid ärkebiskopen tillika
är ordförande i Uppsala domkapitel och, då han är tillstädes, jämväl i Stockholms
stads konsistorium, där ordförandeskapet annars utövas av pastor
primarius, synes det mig mindre lämpligt, att, åtminstone i vad avser missionsstyrelsen,
diakonistyrelsen och sjömansvårdsstyrelsen, en föreskrift med
det av ämbetsverken förordade innehållet skulle äga tillämpning på nu förevarande
tjänstinnehavare i dessa styrelser. Jag anser mig dock böra vitsorda
betydelsen av de motiv, som legat till grund för ämbetsverkens förslag i
förevarande hänseende, och vill därför förorda, att beslut av styrelse, varigenom
vederbörande tjänstinnehavare utses, skall, då fråga är örn svenska
kyrkans missionsdirektör, förste sekreteraren i svenska kyrkans diakonistyrelse
samt sekreteraren i svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, för fastställelse
underställas Kungl. Maj:t samt i övriga fall vederbörande domkapitel
respektive Stockholms stads konsistorium. Jag tillåter mig här påpeka,
att de skäl, som föranlett nyss anförda förslag, ej med samma styrka
tala för att val av föreståndare för samariterhemmet i Uppsala bör underställas
Kungl. Maj:t.

Förutom de jämkningar i det av ämbetsverken framlagda författningsförslaget,
som påkallas av vad jag nu anfört, har jag ansett mig böra i detsamma
förorda vissa smärre formella ändringar, vilka här icke torde behöva
särskilt redovisas.

Av det föregående framgår, att styrelsen för svenska diakonsällskapet
gjort framställning angående föreskrivande såsom villkor för emeritilön, att
sällskapets räkenskaper skulle granskas, jämte av de utav sällskapet utsedda
revisorerna, jämväl av en av Stockholms stads konsistorium utsedd revisor.
Här må erinras, att räkenskaperna för missionsstyrelsen, diakonistyrelsen
och sjömansvårdsstyrelsen enligt stadgarna för vederbörande organisationer
skola granskas av tva av Kungl. Majit utsedda revisorer. .Räkenskaperna
för övriga organisationer granskas i regel av revisorer, som utsetts utav vederbörande
föreningar eller sällskap. Dock granskas räkenskaperna för styrelsen
för stiftelsen »Värsta diakonissanstalt, Härnösand», enligt stiftelsens
stadgar av revisorer, varav stiftsråden i Härnösands och Luleå stift utsett
vartdera en jämte en suppleant; dock att, därest från något stiftsråds sida
hinder skulle möta för sådant val, valet skall ske av domkapitlet i Härnösand.
Räkenskaperna för svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna granskas
av två av diakonistyrelsen utsedda revisorer.

Jag förutsätter, att i de stadgar för vederbörande organisationer, som vid
bifall till föreliggande förslag komma att fastställas av Kungl. Majit, bestämmelser
inryckas av innehåll, att räkenskaperna skola granskas, förutom
av de revisorer, som i annan ordning utses, av en utav vederbörande dom -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57. 13

kapitel respektive Stockholms stads konsistorium utsedd revisor jämte suppleant
för denne.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag örn
emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst samt hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet för sin del godkänner berörda lagförslag.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt
förordnar, att skrivelse i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:
Gösta Lagergrehn.

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet, nr 7, med förslag till lag
örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning
i missionens och diakoniens tjänst; given Stockholms slott
den 12 oktober 1934.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 12 oktober 1934 vill Kungl. Majit härmed inhämta
kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del godkänner härvid
fogade förslag till lag örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning
i missionens och diakoniens tjänst.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 11, i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag till lag örn emeritilöner för vissa prästmän
i ledande ställning i missionens och diakoniens
tjänst.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 5.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 12 oktober 1934, nr 7, har Eders Kungl.
Majit under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet för sin del godkände vid skrivelsen fogat förslag
till lag om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens
och diakoniens tjänst.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 57.

15

Förslag

till

Lag om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens

och diakoniens tjänst.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet för sin del godkänt
ifrågavarande med skrivelsen nr 7 framlagda lagförslag.

Stockholm den 27 november 1934.

Underdånigst.

16

Kungl. Maj:t proposition Nr 57.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 1
februari 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anmäler härefter
kyrkomötets underdåniga skrivelse den 27 november 1934, nr 11, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn emeritilöner för vissa prästmän
i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst. Föredraganden hemställer,
att omförmälda, av kyrkomötet för dess del antagna lagförslag måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
E. Hedenlund.

Stockholm 1935, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.

850319