Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

1

Kr 42.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootilag);
given Stockholms slott den 16 januari 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (epizootilag).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

\

Bihang till riksdagens protokoll 1935

1 sami.

Nr 42.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Förslag

till

lag om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar

(epizootilag).

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

1 mom. Denna lag äger tillämpning å följande sjukdomar:

1. mul- ock klövsjuka (apktae epizooticae) hos klövbärande djur,

2. boskapspest kos idisslande djur (pestis bovina),

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur (pleuropneumonia bovis contagiosa),

4. svinpest (pestis siris),

5. rots (malleus) kos käst,

G. vattuskräck (rabies) kos husdjur,

7. koppor kos får (variolae ovinae),

8. mjältbrand (anthrax) hos husdjur,

9. frasbrand kos idisslande djur (empkysema infectiosum bovis),

10. skabb (psoroptes- eller sarcoptesskabb) kos får och häst (scabies ovis
et equi),

11. könspest (pestis gallinarum) ock hönskolera (fågelseptikämi)
(pasteurellosis avis, septicaemia kaemorrhagica avis) samt

12. smittsam kastning hos käst (abortus infeetiosus equi).

2 mom. Angriper någon av de under 1 mom. upptagna sjukdomar
andra djur än som vid den sjukdomen nämnts ock uppkommer därigenom
fara för smittas spridande till människor eller husdjur, förfares i
tillämpliga delar i enlighet med stadgandena i denna lag.

3 mom. Visar sig kos husdjur annan sjukdom än i 1 mom. nämnts så
elakartad och smittsam, att den kan anses jämförlig med där upptagna
sjukdomar, må Konungen på framställning av medicinalstyrelsen eller
länsstyrelse besluta, att i denna lag givna stadganden helt eller delvis
skola lända till efterrättelse med avseende å sjukdomen. Över sådan framställning
av länsstyrelse skall medicinalstyrelsen köras.

Vad nu stadgats gälle ock, där annan sjukdom än i 1 mom. nämnts

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

uppträder bland andra djur än husdjur under sådana förhållanden, att
den kan anses innebära fara för människor eller husdjur.

4 moni. I fråga om bekämpande av sjukdomar bland arméns hästar och
övriga djurbestånd är denna lag tillämplig endast i den mån Konungen
därom särskilt förordnar.

2 §.

Inträffar sjukdom som är eller misstänkes vara någon av de i denna
lag avsedda sjukdomar, åligger det djurägaren att ofördröjligen och
sist inom 24 timmar därom göra anmälan hos vederbörande tjänsteveterinär
eller närmast boende veterinär.

3 §.

1 moni. Har veterinär grundad anledning misstänka förekomsten av
i denna lag avsedd sjukdom, skall han verkställa undersökning för
fastställande av sjukdomens art. Finnes för undersökningen nödigt
att insjuknat djur nedslaktas, äger veterinären efter inhämtande av medicinalstyrelsens
medgivande därom förordna. Intill dess resultatet av
undersökningen föreligger, må djurägare icke i vidare mån än veterinären
medgiver förfoga över insjuknat djur eller dess produkter.

2 mom. Veterinär skall, där Konungen så föreskrivit, förklara ställe,
varest sjukdom som avses i denna lag förekommer eller misstänkes förekomma,
spärrat, och åligger det för sådant fall veterinären att enligt
av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar och föreskrifter anbefalla
isolering och meddela förbud att från stället bortföra djur, som kunna
angripas av sjukdomen, och mjölk ävensom i övrigt vidtaga nödiga åtgärder
till förhindrande av smittspridning.

Har mellan ställe, som i nästföregående stycke sågs, och annat ställe,
där djur finnas som kunna angripas av sjukdomen, förekommit sådan
beröring att fara för smittas överförande föreligger, skall veterinär tilllika,
där Konungen så föreskrivit, förklara sistnämnda ställe spärrat
samt beträffande detsamma meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder
som nyss sagts.

Har sjukdom, på grund varav ställe förklarats smittat, befunnits icke
förekomma, skall förklaringen omedelbart upphävas. I annat fall skall
förklaringen gälla, intill dess det spärrade stället jämlikt 4 § förklarats
smittat eller misstänkt för smitta.

4 §.

1 moni. Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna lag inträffar
inom länet eller då det är skälig anledning till antagande att dylik sjukdom
inom länet förefinnes, där Konungen så föreskrivit förklara ställe,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

varest sjukdomen, inträffat eller misstänkes förefinnas, jämte omkringliggande
område i den utsträckning som prövas erforderlig smittat
eller misstänkt för smitta. I samband därmed ankommer på
länsstyrelsen dels att enligt av medicinalstyrelsen utfärdade anvisningar
och föreskrifter anbefalla isolering av det smittade eller för
smitta misstänkta stället eller området ävensom meddela förbud att
begagna betesmark och att till smittat eller för smitta misstänkt
ställe eller område införa djur, som kunna angripas av sjukdomen, eller
från sådant ställe eller område utföra dylika djur eller mjölk eller
andra produkter eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta,
dels ock att i samråd med medicinalstyrelsen utfärda de övriga bestämmelser,
som finnas påkallade till förekommande och hämmande av sjukdomen.

Har ställe eller område förklarats smittat av sjukdom som avses i
denna lag, må länsstyrelsen efter medicinalstyrelsens hörande förklara
omkringliggande område för skyddsområde och i samband därmed förbjuda
att utan medicinalstyrelsens tillstånd till området införas djur, som
kunna angripas av sjukdomen, eller att utan dylikt tillstånd därifrån utföras
sådana djur eller sådana delar av slaktade djur, som medföra särskild
fara för spridande av smitta, eller varor, som kunna medföra dylik
fara.

2 mom. Har sjukdom, varav ställe eller område förklarats smittat,
upphört och smittrening, där sådan enligt givna föreskrifter skall verkställas,
ägt rum, skall länsstyrelsen i enlighet med bestämmelser, som
meddelas av medicinalstyrelsen, förklara området fritt från smitta, och
skall, därest omkringliggande område förklarats för skyddsområde, sådan
förklaring samtidigt upphöra att gälla.

Har å ställe eller inom område, som förklarats misstänkt för smitta,
därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen
omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta.

5 $.

Inträffar sjukdom som avses i denna lag, må medicinalstyrelsen, där
Konungen så föreskrivit, för sjukdomens hämmande besluta, att nedslagning
eller dödande antingen av hel besättning, i vilken smitta inkommit
eller misstänkes hava inkommit, eller ock av vissa sjuka eller
för sjukdom misstänkta djur skall äga rum. Till förekommande av
smittas spridande må medicinalstyrelsen i den utsträckning som prövas
erforderlig jämväl förordna örn dödande av mindre husdjur, såsom fjäderfän,
kaniner, hundar och kattor, oaktat de icke äro angripna av sjukdom
eller därför misstänkta.

Tillika må medicinalstyrelsen, då så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande,
påbjuda att skyddsympning av djur skall verkställas.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Medicinalstyrelsen tillkommer att meddela erforderliga föreskrifter angående
smittrening i anledning av sjukdom som avses i denna lag.

6 §.

Det åligger offentligt slakthus ävensom annan under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning att där så påkallas för nedslaktning enligt 5 §
ställa lokal och personal till förfogande.

7 §.

Djurägare är skyldig att vid förrättning, som företages på grund av
denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser, ställa till förfogande
för honom tillgängliga arbetskrafter och redskap, som äro nödiga
för förrättningen.

Det åligger vidare djurägare att ombesörja, att djur, örn vilkets dödande
jämlikt 3 eller 5 § förordnats, avlivas samt att kropp av sådant djur eller
av djur, som dött i någon i denna lag avsedd sjukdom eller efter skyddsympning,
varder på sätt medicinalstyrelsen föreskriver oskadliggjord.

Djurägare och envar annan person äro i övrigt skyldiga att ställa sig
till noggrann efterrättelse vad för bekämpande av sjukdom som avses i
denna lag i vederbörlig ordning föreskrives, samt tåla det intrång och
underkasta sig de åtgärder, som föranledas av denna lag eller enligt
densamma meddelade bestämmelser.

Underlåter någon att skyndsamt fullgöra föreskriven åtgärd, skall densamma
genom länsstyrelsens försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

8 §.

Ersättning av allmänna medel för kostnad eller förlust, som föranletts
av stadgande i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser,
utgår jämlikt föreskrifter, som Konungen utfärdar.

Ersättning som i första stycket sägs vare förverkad, därest den, som
haft kostnaden eller lidit förlusten, vållat densamma genom bristande
vård örn honom tillhörigt djur eller genom överträdelse av de till skydd
mot i denna lag avsedd sjukdom givna föreskrifter eller genom införande
från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka
vara sjukt.

Anspråk på ersättning, som förut nämnts, skall vid talans förlust framställas
hos vederbörande länsstyrelse senast inom tre månader från den
dag anspråket uppkom, Konungen likväl obetaget att för särskilt fall härifrån
medgiva undantag.

9 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av sjukdom som avses
i denna lag tillkommer medicinalstyrelsen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Länsstyrelse skall vaka över att denna lag och enligt densamma meddelade
bestämmelser noggrant tillämpas.

Det åligger hälsovårdsnämnd och polismyndighet att biträda vid
nämnda tillsyn och övervakning ävensom att, där så påkallas, vara behjälpliga
med undersökningar för ntrönande av smittkälla och dylikt.

10 §.

Vad i denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser stadgas
angående djurägares skyldigheter skall i tillämpliga delar hava avseende
jämväl å ställföreträdare för djurägaren.

11 §.

Det ankommer på Konungen att meddela de närmare föreskrifter, som
finnas erforderliga för tillämpning av denna lag.

12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser
straffes enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken dag
förordningen den 9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör
till förekommande och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren
skall upphöra att gälla.

Genom denna lag upphävas därjämte

1) kungörelsen den 1 november 1892 (nr 90) angående desinfektion i
visst fall av järnvägsvagn, som använts för transport av idisslande djur
och svin,

2) kungörelsen den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot
svinpest, svinsjuka samt rödsjuka hos svin,

3) kungörelserna den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr
260) och den 5 februari 1918 (nr 43) angående tillämpning inom Malmöhus
län, Östergötlands län och Kristianstads län å sjukdomen lungröta
av vissa föreskrifter i nyssnämnda förordning,

4) kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) angående tillämpning å sjukdomen
smittsam kastning hos häst av vissa föreskrifter i samma förordning,

5) kungörelsen den 21 november 1924 (nr 489) angående rengöring och
desinfektion i vissa fall av automobil, som använts för transport av klövbärande
djur,

6) kungörelsen den 3 april 1925 (nr 74) angående särskild behandling
i vissa fall av klövar hos idisslande djur och svin,

7) kungörelsen den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 7

av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mill- och klövsjuka m. m.

samt

8) kungörelsen den 20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot
hönskolera, hönspest och hönstyfus, i vad kungörelsen avser förstnämnda
två sjukdomar,

ävensom vad eljest är stadgat stridande mot denna lag; skolande dock
vad som finnes föreskrivet angående behandling av smittsam husdjurssjukdom
bland arméns hästar och övriga djurbestånd alltjämt äga till—
lämpning i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.

8

Kungl. Majlis proposition nr 42.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 januari
1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 74, har Kungl.
Maj:t på min föredragning föreslagit riksdagen att till Förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: övriga utgifter för
budgetåret 1935/1936 anvisa ett förslagsanslag av 200,000 kronor. Vid
föredragningen av sagda punkt förklarade jag mig hava för avsikt att
senare framlägga förslag örn ny epizootilag. Jag torde nu få anmäla
detta ärende.

Genom beslut den 26 oktober 1928 har Kungl. Majit, bland annat, dels
uppdragit åt medicinalstyrelsen att verkställa utredning och revision
rörande bestämmelserna angående förekommande och hämmande av
smittsamma sjukdomar bland husdjur samt därutinnan till Kungli
Majit inkomma med förslag, dels ock bemyndigat styrelsen att tillkalla
en sakkunnig person att inom styrelsen biträda med utredningen. Med
stöd av detta bemyndigande samt Kungl. Majlis beslut den 7 december
1928, varigenom styrelsen medgivits att tillkalla ytterligare en sakkunnig
person att biträda vid ifrågavarande utredning, har styrelsen tillkallat
f. d. medicinalrådet G. Kjerrulf och distriktsveterinären K. I. Christenson
att såsom sakkunniga inom styrelsen biträda vid den anbefallda
utredningen.

Den 31 juli 1929 hava de sakkunniga till styrelsen överlämnat dels förslag
till lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag) och dels förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande
av nämnda sjukdomar (epizootiförordning) (stat. off. utr.
1929:18). Sedan medicinalstyrelsen inhämtat yttranden över de sakkunnigas
förslag från veterinärhögskolans lärarkollegium, föreståndaren
för statens veterinärbakteriologiska anstalt och styrelsen för svenska veterinärläkarföreningen
samt hållit överläggningar i frågan med riket»
samtliga länsveterinärer och förste stadsveterinären i Stockholm, har

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsen den 30 augusti 1930 avgivit förslag i ämnet (stat. off.
utr. 1930: 22), innefattande en överarbetning av de sakkunnigas förslag.

över de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag hava därefter yttranden
avgivits av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, stuteriöverstyrelsen, försäkringsinspektionen,
styrelsen för veterinärhögskolan, Överståthållarämbetet och
samtliga länsstyrelser samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska
veterinärläkarföreningen, föreningen Sveriges privatpraktiserande veterinärer,
Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening, svenska järnvägsföreningen,
skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget
för smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt. Vid lantbruksstyrelsens
yttrande hava fogats utlåtanden från samtliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt statskonsulenten i boskapsskötsel. Styrelsen för
veterinärhögskolan har vid sitt yttrande fogat utlåtande från högskolans
lärarkollegium. Vid länsstyrelsernas yttranden hava fogats utlåtanden
från samtliga länsveterinärer samt ett flertal andra tjänsteveterinärer
ävensom ett stort antal hälsovårds- och kommunalnämnder. Kommerskollegium
har bifogat utlåtande från åtskilliga sjöfartsföreningar.

Frågan örn införande av nya bestämmelser beträffande en av de svårare
husdjurssjukdomarna, nämligen mul- och klövsjukan, har redan tidigare
varit föremål för utredning av för ändamålet särskilt tillkallade
sakkunniga, vilka den 30 november 1925 avgivit betänkande med förslag
i ämnet (stat. off. utr. 1925 : 38). Betänkandet har hittills icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Från olika håll hava vidare vid skilda tillfällen gjorts framställningar
örn nya bestämmelser på området.

Jag torde till en början få lämna en kortfattad redogörelse för nu gällande
bestämmelser angående bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Den viktigaste författningen i ämnet är förordningen den
9 december 1898 (nr 126) angående vad iakttagas bör till förekommande
och hämmande av smittosamma sjukdomar bland husdjuren. Sedermera
har denna kompletterats genom av Kungl. Maj:t utfärdade kungörelser
samt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter.

I 1898 års förordning upptagas följande sjukdomar, nämligen boskapspest,
elakartad lungsjuka, rots eller springorm hos djur av hästsläktet,
koppor hos får, smittsam mul- och klövsjuka hos idisslande djur och svin,
skabb hos får och djur hörande till hästsläktet, elakartad klövsjuka hos
får och getter, mjältbrand hos husdjur (härunder inbegripet mjältbrandsemphysem)
samt vattuskräck hos hund och andra husdjur. Genom kungörelsen
den 3 november 1906 (nr 94) angående åtgärder mot svinpest,
svinsjuka samt rödsjuka hos svin är bekämpandet av nämnda sjukdomar
särskilt reglerat. Ytterligare har bekämpandet av hönskolera, hönspest
och hönstyfus (vit diarré hos kyckling) reglerats genom kungörelsen dea

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 12.

20 november 1931 (nr 402) angående åtgärder mot dessa sjukdomar.
Angående bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur är förordnat dels
genom kungörelsen den 20 december 1912 (nr 376) angående villkoren för
erhållande av understöd vid bemödanden till förekommande och hämmande
av tuberkulos inom mindre ladugårdsbesättningar, dels ock genom
tre kungörelser av den 30 juni 1934, nämligen nr 402, örn vissa åtgärder
mot tuberkulos hos nötkreatur, nr 403 om åtgärder mot tuberkulos i juvret
och könsorganen hos nötkreatur samt nr 436 örn införsel av nötkreatur
till de sex nordligaste länen och Gotlands län. Genom tre kungörelser
den 14 februari 1908 (nr 3), den 14 november 1913 (nr 260) och den 5
februari 1918 (nr 43) hava vissa föreskrifter i 1898 års förordning förklarats
skola gälla i Malmöhus, Östergötlands och Kristianstads län beträffande
sjukdomen lungröta. Vidare hava vissa föreskrifter i 1898 års
förordning gjorts tillämpliga dels å sjukdomen smittsam kastning hos
häst genom kungörelsen den 19 mars 1920 (nr 85) och dels inom Norrbottens
län å sjukdomen smittsam blodbrist hos häst genom kungörelsen
den 23 februari 1934 (nr 40).

Ytterligare bestämmelser till förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar hava meddelats genom kungörelserna den 1
november 1892 (nr 90) angående desinfektion i visst fall av järnvägsvagn,
som använts för transport av idisslande djur och svin, den 21 november
1924 (nr 489) angående rengöring och desinfektion i vissa fall av automobil,
som använts för transport av klövbärande djur, den 3 april 1925
(nr 74) angående särskild behandling i vissa fall av klövar hos idisslande
djur och svin och den 18 juli 1928 (nr 322) angående förbud mot transport
av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka m. m.

Enligt nämnda författningar åligger närmaste tillsynen över meddelade
föreskrifters iakttagande vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd,
som jämväl äger, där nödiga föreskrifter saknas, själv förordna
örn lämpliga åtgärder till skydd mot utbruten sjukdom eller till förekommande
därav. Polismyndighet i stad och kronobetjäningen på landet
skola därvid lämna erforderlig handräckning Länsstyrelsen skall hava
överinseende över föreskrifternas efterlevnad. Det åligger vidare länsstyrelsen,
när sjukdom, som förut nämnts, är gängse inom länet eller
é angränsande orter, vissa allmänna uppgifter med avseende å åtgärder
till hindrande av smittas spridning genom person- och djursamfärdsel,
såsom att draga försorg örn utsättande av annan tid eller ort för
marknad, torgdag, ting eller annan dylik sammankomst, samt i samråd
med vederbörande järnvägsförvaltning, anordna särskilda försiktighetsmått
vid djurs forslande å järnväg. I vissa fall såsom då mul- och klövsjuka
utbryter eller svinpest eller svinsjuka vinner större utbredning
kunna vittgående transportinskränkningar föreskrivas.

Utbryter sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av de sjukdomar,
som här avses, åligger det djurägaren eller hans ställföreträdare

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

■att ofördröjligen och senast inom 24 timmar därom underrätta ordföranden
i vederbörande hälsovårds- eller kommunalnämnd. Denne har att
inhämta upplysningar örn sjukdomen samt efter införskaffandet av sådana
meddela sig med länsstyrelsen. Det tillkommer i regel länsstyrelsen
att förordna örn veterinärundersökning. Bekräftas vid denna, att
sjukdomen är någon av de i 1898 eller 1906 års författningar omnämnda,
skall styrelsen förklara stället, där sjukdomsfallet inträffat, smittat. Är
fråga örn svinpest eller svinsjuka och ger undersökningen icke bestämt
resultat, har länsstyrelsen enligt 1906 års kungörelse att förklara stället
misstänkt för smitta. Likadeles må länsstyrelsen vid förekomst av eller
misstanke örn hönskolera eller hönspest jämlikt 1931 års kungörelse förklara
stället smittat, respektive misstänkt för smitta. Vid misstanke om
eller utbrott av könstyfus ankommer det på medicinalstyrelsen att utfärda
sådana förklaringar, som nyss nämnts. Sedan smittsam husdjurssjukdom
konstaterats, ankommer det i allmänhet närmast på länsstyrelsen
att besluta örn vidare åtgärder. I vissa hänseenden lämnas dock
jämväl föreskrifter direkt i författningarna såsom örn sjuka och för
sjukdom misstänkta djurs avskiljande från friska, örn förbud att utsläppa
sjuka eller för sjukdom misstänkta djur å bete, örn förbud att
utan tillstånd flytta sådana djur från gården, örn försiktighetsmått vid
smittfarlig beröring, örn förbud att använda mjölk, örn skyldighet för
ägare att anmäla inträffat dödsfall bland husdjur, örn nedgrävning avdjur,
som dött i sjukdom, som här avses, eller dödats till förhindrande
av smittas spridande, ävensom örn smittrening.

Djur, som angripits eller misstänkes vara angripet av någon av här
ifrågavarande sjukdomar, må i viss utsträckning dödas för verkställande
av undersökning. Även för sjukdoms bekämpande kan såsom
antytts dödande få äga rum. Dödandet för sistangivna ändamål är enligt
författningarna dels obligatoriskt och dels fakultativt. Obligatoriskt
är dödande sålunda föreskrivet beträffande alla djur, som angripits
av boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller springorm, smittsam
blodbrist eller vattuskräck samt beträffande för smitta mottagliga
djur, som inom viss tid före sjukdomens utbrott varit i beröring med
djur, som insjuknat i boskapspest eller elakartad lungsjuka, ävensom
av hund, katt eller svin, som bitits av djur, som angripits av vattuskräck.
Undantag kan dock förekomma vid elakartad lungsjuka. Fakultativt
är dödande stadgat beträffande djur, som misstänkes lida av rots eller
smittsam blodbrist, nämligen under förutsättning att medicinalstyrelsen
efter utgången av viss prövningstid finner skäl förordna därom eller
ägaren medgiver det. Vidare skola dödas djur, som misstänkes vara
angripet av vattuskräck, ävensom, efter medicinalstyrelsens förordnande,
svinbesättning å ställe, som förklarats smittat eller misstänkt för
smitta av svinpest eller svinsjuka. Djur, som misstänkes vara angripet
av vattuskräck, skall dock under vissa förutsättningar hållas vid liv

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

någon tid för observation. Fjäderfäbesättning, som angripits av hönstyfus,
må ock enligt medicinalstyrelsens bestämmande dödas. Genom
beslut den 4 november och den 22 december 1892 samt den 14 oktober
1911 har Kungl. Majit lämnat medicinalstyrelsen bemyndigande att förordna
örn nedslaktning även vid mul- och klövsjukeepizootier.

Ersättning av allmänna medel för djur, som dödats till följd av förut
upptagna bestämmelse!-, utgår enligt följande grunder. Ersättning med
fulla värdet lämnas i följande tre fall, nämligen örn djuret dödats på
grund av föreskrifterna örn bekämpandet av boskapspest eller mul- och
klövsjuka, örn det dödats på grund av föreskrifterna örn bekämpandet
av elakartad lungsjuka och det vid obduktion befinnes angripet av sådan
sjukdom, samt örn det dödats såsom angripet av rots eller smittsam,
blodbrist eller, efter medicinalstyrelsens förordnande, såsom misstänkt
för någon av sistnämnda sjukdomar men vid obduktion utrönes, att djuret
icke lidit av sjukdomen. Ersättning utgår med halva värdet, örn
vid obduktion av djur, som dödats för rots eller smittsam blodbrist, djuret
befinnes angipet av sjukdomen, eller örn djuret dödats efter tillåtelse
av ägaren. Örn djur dödats såsom misstänkt för att vara angripet av
elakartad lungsjuka men misstanken vid obduktion visat sig oriktig eller
örn djur dödats efter medicinalstyrelsens förordnande vid utbrott av svinpest
eller svinsjuka eller hönstyfus, utgår ersättning med vad som återstår
av värderingssumman efter avdrag av värdet av de delar av djuret,
vilka veterinären förklarar kunna användas till nytta. Djur, som
dödats för undersökning, ersättes helt örn det vid obduktionen befinnes
behäftat med boskapspest eller elakartad lungsjuka men eljest med vad
av värderingssumman återstår efter avdrag av värdet av delar, som
ägaren får tillgodogöra sig.

Ersättning utgår icke örn djurägaren genom bristande vård örn djuret
eller eljest genom överträdelse av givna föreskrifter eller genom införande
från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning misstänka
vara sjukt, vållat, att djuret måst nedslaktas, och ej heller om
djuret dödats till följd av föreskrifterna i kungörelsen de 9 december
1898 (nr 127) angående vad iakttagas bör tili förekommande av smittosamma
husdjurssjukdomars införande i riket. För djur, som dött i smittsam
husdjurssjukdom, utgår icke någon ersättning.

Kostnaderna för desinfektionsmedel nied undantag av osläckt eller
nyligen släckt kalk skola gäldas av statsverket. Djurägaren är däremot
skyldig att på egen bekostnad utföra av veterinär föreskrivna reningsåtgärder.
Kostnaderna för värdering av nedslaktade djur, för veterinärs
tjänsteresor samt för konstaterande av sjukdom genom undersökning
å statens veterinärbakteriologiska anstalt skola utgå av statsmedel.
Vid mul- och klövsjukeepizooti har dessutom i vissa fall ersättning av
statsmedel medgivits för förlust på grund av förbud att använda betesmark
och att utföra mjölk från smittat eller för smitta misstänkt ställe,

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

varjämte vid sådan epizooti jämväl gäldats kostnaderna för områdes
avspärrning samt för dödande och nedgrävning av djur. Vid dylik
epizooti hava ock samtliga smittreningsåtgärder bekostats av statsmedel.

Såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen hava i sina förslag till
stadganden i ämnet utgått från att huvuddragen av de bestämmelser,
som skola tillämpas vid bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna,
böra intagas i en av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt
stiftad lag. Detta har ansetts lämpligt med hänsyn till att de åtgärder,
som måste vidtagas — i synnerhet vid mera utbredda epizootier — med
nödvändighet avsevärt ingripa i den enskildes ekonomiska intressen
samt i hans handlingsfrihet och yrkesutövning. Bestämmelser, som icke
direkt äro att hänföra till grundlinjerna för bekämpandet men likväl äro
av sådan natur, att de hava väsentlig betydelse för detta, hava föreslagits
böra upptagas i en av Kungl. Majit utfäi''dad kungörelse. Detaljbestämmelser
hava ansetts böra meddelas av medicinalstyrelsen och länsstyrelserna.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava upptagit ett högst betydande
antal sjukdomar utöver dem, vilkas bekämpande för närvarande
är genom författning reglerat. De sakkunniga hava indelat de sjukdomar,
som skulle omfattas av epizootilagen, i två avdelningar. Under
den ena avdelningen, avdelning I, hava sammanförts sjukdomar, mot
vilka vissa mer eller mindre omfattande åtgärder direkt föreskrivits i
kungörelseförslaget. Under den andra avdelningen, avdelning II, hava
upptagits sjukdomar, beträffande vilkas bekämpande i kungörelseförslaget
endast stadgats, att djurägaren skall vara skyldig anmäla fall
av sjukdom till undersökning av veterinär samt i avvaktan därpå hava
sjukt djur avskilt från friska djur, som kunna angripas av sjukdomen
i fråga. Övriga föreskrifter och åtgärder mot dessa sjukdomar
hava helt överlåtits till veterinären att för varje särskilt fall angiva.
Vid farsotartat uppträdande av sjukdom under avdelning II skall dock
avgörandet angående vilka åtgärder, som böra vidtagas, hänskjutas till
medicinalstyrelsen.

De under avdelning I upptagna sjukdomarna hava i de sakkunnigas
förslag indelats i fyra grupper, A—D, allt efter strängheten av
de bestämmelser, som föreslagits för deras bekämpande. Under grupp
A hava upptagits följande sjukdomar, nämligen

1. mul- och klövsjuka hos klövbärande djur,

2. boskapspest hos idisslande djur,

3. elakartad lungsjuka hos nötkreatur,

4. svinpest,

5. rots hos häst,

6. smittsam blodbrist hos häst,

14

Kungl. Majus proposition nr 42.

7. vattuskräck hos hund,

8. koppor hos får,

9. mjältbrand,

10. skabb hos får och häst samt

11. hönspest, hönskolera (fågelseptikämi) och hönstyfus, (bacillär vit
diarré hos kyckling).

Under denna grupp hava sålunda sammanförts de viktigaste av de sjukdomar,
som angivas i nu gällande epizootiförfattningar. Under de övriga
grupperna hava upptagits följande sjukdomar, nämligen under grupp B:

12. frasbrand hos idisslande djur,

13. smittsam kastning hos nötkreatur,

14. smittsam kastning hos häst samt

15. akut svinsjuka;

under grupp C:

16. rödsjuka hos svin,

17. lungröta hos häst samt

18. kvarka hos häst;

under grupp D:

19. smittsam juverinflammation hos nötkreatur,

20. trikinsjukdom hos svin samt

21. tuberkulos hos nötkreatur, svin och hund.

Under avdelning II hava hänförts fyra sjukdomar, nämligen

22. paratuberkulos hos nötkreatur,

23. elakartad katarralfeber hos nötkreatur,

24. sommarsjuka hos nötkreatur samt

25. rensjuka och klövröta hos ren.

Tillika har föreslagits, att därest annan husdjurssjukdom visade
sig så elakartad och smittsam, att den i dessa avseenden ansåges jämförlig
med de särskilt uppräknade sjukdomarna, Kungl. Majit skulle, efter
framställning av medicinalstyrelsen eller länsstyrelse, besluta, huruvida
och i vilken utsträckning i epizootilagen givna eller enligt densamma
meddelade föreskrifter skulle tillämpas å sjukdomen.

Med avseende å gemensamma åtgärder beträffande sjukdomar tillhörande
samma grupp hava de sakkunniga föreslagit följande. Vid utbrott
av sjukdom inom grupperna A och B skall djurägaren göra anmälan
örn sjukdomsfall hos tjänsteveterinär eller, därest denne ej genast
kan anträffas, hos annan närmast boende veterinär eller ock hos länsstyrelsen.
Efter prövning av sådan anmälan skall veterinären vid
misstanke örn sjukdom hörande till nyssnämnda grupper i allmänhet
hos länsstyrelsen hemställa örn förordnande att till stället företaga
tjänsteresa för undersökning. Vid vissa av de under grupp A upptagna
mera svårartade sjukdomarna har emellertid skärpning samt vidkommande
vissa under grupp B upptagna lindrigare sjukdomar mildring i
det anförda förfaringssättet ansetts påkallad. Efter att hava verkställt

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

undersökning skall veterinär insända rapport därom till länsstyrelse!!.
Denna tillkommer därefter vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp
A i regel att förklara stället, där sjukdomen inträffat, smittat, respektive
misstänkt för smitta. Vid misstanke örn sjukdom tillhörande grupp B
skall misstänktförklaring i allmänhet icke utfärdas och smittförklaring
utfärdas endast vid upprepade sjukdomsfall. Vid konstaterande av sjukdom
tillhörande grupp O och D skall anmälan ej göras till länsstyrelsen
utan endast till länsveterinären. Beträffande sjukdom tillhörande grupp
C skall länsveterinären endast för den händelse sjukdomen hotar att antaga
farsots karaktär därom göra anmälan till länsstyrelsen, som i så
fall äger förklara stället smittat. Vid sjukdom hänförlig till grupp D
skall anmälan göras till lokal hälsovårdsmyndighet.

Ur de sakkunnigas motivering för de olika sjukdomarnas upptagande
i lagförslaget och deras placering inom de olika grupperna må återgivas
följande. Beträffande upptagandet i förslaget av smittsam,
blodbrist hos häst hava de sakkunniga anfört, att denna sjukdom,
vore synnerligen lorlustbringande och under senare år visat starka tendenser
att utbreda sig, särskilt i norra delarna av landet. Det har därför
synts de sakkunniga erforderligt, att kraftiga åtgärder vidtoges från
det allmännas sida mot sjukdomen. De sakkunniga framhålla, att i Finland,
Danmark och Norge sjukdomen sedan flera år tillbaka varit föremål
för statliga åtgärder.

Såsom motiv för upptagande av sjukdomen smittsam kastning
hos nötkreatur har anförts, att antalet av sjukdomen årligen smittade
besättningar varit i ständigt stigande. Genom sjukdomen tillskyndas
djurägarna enligt vad de sakkunniga uttalat betydande förluster,
och mjölken från av sjukdomen angripet djur kan hos människor giva
upphov till sjukdomen undulantfeber. Från ett flertal myndigheter och
sammanslutningar ävensom enskilda jordbrukare hava ock, framhålla
de sakkunniga, vid skilda tillfällen gjorts framställningar örn vidtagande
av statliga åtgärder mot sjukdomen.

Sjukdomen frasbrand har av de sakkunniga förts till grupp B,,
enär vunna erfarenheter vid sjukdomens bekämpande givit vid bondden,
att nu gällande bestämmelser vore onödigt stränga.

Sjukdomen svinsjuka hava de sakkunniga med hänsyn till de senasto
årens erfarenheter rörande denna sjukdoms orsaker och smittförhållauden
ansett böra upptagas bland sjukdomar, som bliva föremål för
lindrigare åtgärder.

Rödsjuka hos svin hava de sakkunniga ansett kunna behandlas
enligt betydligt mildare bestämmelser än de nu gällande, då mot
sjukdomen funnes ett osvikligt serum. Sjukdomen har av de sakkunniga
av denna anledning placerats i grupp C.

Beträffande sjukdomarna lung röta och kvarka hos häst
hava de sakkunniga framhållit, att framställningar örn statliga åtgärder

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

mot dessa sjukdomar gjorts år 1921 av hushållningssällskapens ombud.
Mot sjukdomarna finnas emellertid, enligt vad de sakkunniga anfört,
numera verksamma medel. Sjukdomarna hava därför ansetts böra jämställas
med rödsjuka hos svin.

Såsom anledning till att elakartad klövsjuka hos får och
getter uteslutits ur förslaget hava de sakkunniga uppgivit, att enligt
ett av lärarkollegiet vid veterinärhögskolan avgivet yttrande det med
denna sjukdom åsyftade tillståndet sannolikt icke utgjorde en självständig
sjukdom; i akut förlöpande fall torde det handla örn mul- och klövsjuka
och i kroniska fall vore det fråga örn nekrobacillos, mot vilken
sjukdom inga särskilda åtgärder syntes behövliga.

Medicinalstyrelsen har i sitt förslag i flera avseenden avvikit från vad
de sakkunniga föreslagit. Sålunda hava frasbrand, akut svinsjuka och
samtliga sjukdomar under grupp C och D med undantag av tuberkulos
flyttats ned under avdelning II. Anledningen härtill har varit den, att
de under avdelning I avsedda åtgärderna ej ansetts erforderliga för dessa
sjukdomar. Grupperna C och D hava helt utgått, i det den återstående
sjukdomen under grupp D, tuberkulos, hänförts till grupp B. I sitt förslag
har medicinalstyrelsen icke alls upptagit sjukdomen elakartad katarralfeber,
då några bestämmelser för denna sjukdom icke ansetts
behövliga.

Beträffande ersättningsfrågorna innehålla de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag i huvudsak följande. I likhet med vad nu gäller skola enligt
förslagen de smittsamma husdjurssjukdomarna i viss utsträckning bekämpas
genom nedslaktande av djur. Med avseende å ersättning till djurägare
för djur som på grund av dessa bestämmelser avlivas
hava de sakkunniga föreslagit, att, i den mån försäkring icke kan ske
mot förluster, som tillskyndas djurägare på grund av i lagen avsedd sjukdom,
djurägaren i regel skall vara berättigad till ersättning av statsmedel
för sådana djur med undantag för hund och katt. Ersättning har
även föreslagits under enahanda förutsättning skola utgå för djur, som
dör tillföljd av skyddsympning, verkställd efter förordnande av medicinalstyrelsen.
Förlust, som förorsakats genom av vederbörlig myndighet
i anledning av utbrott av kreaturssjukdom meddelat förbud att
använda betesmark eller att från smittat eller för
smitta misstänkt område utföra smör, grädde, mjölk,
kärnmjölk eller vassla, har ock ansetts böra ersättas i den mån
försäkring icke kunnat ske mot förlusten. Ersättning för djur skall beräknas
efter det värde djuret skulle hava haft, örn sjukdom ej inträffat.
Kan enligt veterinärens medgivande nedslaktat djur eller del därav användas
till nytta och ställes sådan vara till djurägarens förfogande, skall
avdrag göras därför från ersättningssumman. För förlust, som uppkommit
till följd av betesförbud, skall full ersättning utgå. Ersättniu -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

gen för förlust på girand av utförselförbud för mjölk m. m. skall utgå
efter av Kungl. Majit bestämda grunder.

Genom upptagande i förslaget av bestämmelsen, att ersättning skall
utgå endast i den mån försäkring icke kan ske mot förlust, som tillskyndas
djurägare på grund av i lagen avsedd sjukdom, hava de sakkunniga
tagit sikte på möjligheten, att den för närvarande frivilliga statsunderstödda
försäkringsverksamheten mot smittsamma kreaturssjukdomar
skulle bliva obligatorisk. Den frivilliga statsunderstödda försäkringsverksamheten
mot nämnda sjukdomar tillkom år 1926 i samband med
de svåra mul- och klövsjukeepizootierna åren 1924—1925. Verksamheten
är reglerad genom kungörelsen den 26 juli 1926 (nr 38 9) örn
allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag
mot förluster på grund av smittsamma husdjurssjukdomar
med däri enligt kungörelsen den 3 juni 1932 (nr 164) vidtagna
ändringar. Enligt ifrågavarande kungörelse kan genom försäkring täckas
förlust av djur till följd av följande sjukdomar, nämligen mul- och klövsjuka,
boskapspest, elakartad lungsjuka, mjältbrand samt svinpest ävensom
följdsjukdom av mul- och klövsjuka. Försäkringen skall jämväl avse
att täcka förlust, som tillskyndas försäkringstagare genom för bekämpande
av smittsam husdjurssjukdom — oavsett vilken — meddelat förbud
mot utförsel eller leverans av mjölk ävensom därigenom att betesmark
för bekämpande av nyss uppräknade sjukdomar genom myndighets beslut
avlysts utom för det fall att avlysningen föranletts av nedgrävning
av kadaver. Slutligen skall försäkringen avse kostnad för föreskrivna
eller eljest nödvändiga desinfektionsåtgärder vid de uppräknade sjukdomarna.
Ersättning för djur skall beräknas efter det värde, som djuret
skulle haft vid tidpunkten för dess död eller nedslaktande, därest sjukdomen
icke inträffat, dock högst till den å djuret belöpande försäkringssumman.
Ersättningsbeloppet skall minskas med värdet av de delar av
djuret, som enligt veterinärs föreskrift kunna användas till nytta. För
mjölkförlust skall utgå ersättning för den tid, varunder mjölken ej fått
fritt disponeras. Ersättningen utgår med skillnaden mellan värdet, beräknat
efter i orten gängse pris, av den producerade mjölken och det värde,
som kunnat eller skäligen bort kunna utvinnas ur densamma. Ersättning
för betesförlust skall utgå med fulla värdet. Beträffande ersättning
i samtliga nu omförmälda hänseenden gäller, att, därest ersättning därför
i annan ordning lämnas av allmänna medel, ersättningen genom försäkringen
skall minskas med motsvarande belopp. Ersättning för desinfektionskostnader
utgår med 3/« av den kostnad för ändamålet, som åvilar
försäkringstagaren.

De sakkunniga hava i motiveringen till sitt förslag framhållit, att en
omläggning av grunderna för ersättningen på sätt de sakkunniga föreslagit
icke för närvarande helt läte sig genomföra, då de statsunderstödda
försäkringsbolagens reservfonder icke ännu uppnått sådan storlek, att de

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 42. ^

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kunde täcka de ersättningsanspråk, som kunde uppkomma vid en farsot.
På denna grund hava de sakkunniga ansett, att statsverket vid användandet
av nedslaktningsmetoden för bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna
borde under erforderlig övergångstid liksom hittills
till fulla värdet ersätta de nedslaktade djuren.

Beträffande kostnaderna för smittreningsåtgärder
hava de sakkunniga förordat, att dylika kostnader skola bäras av djurägarna.
De sakkunniga hava uttalat, att de till en början övervägt att
bibehålla den nu gällande bestämmelsen i ämnet att staten skall ersätta
djurägaren kostnaderna för samtliga desinfektionsmedel med undantag
av osläckt eller nyligen släckt kalk. Emellertid hava de sakkunniga, med
hänsyn till att möjlighet finnes att hos de statsunderstödda försäkringsbolagen
erhålla försäkring mot förevarande kostnader i de fall, då dessa
kunna tänkas uppgå till några mera betydande belopp, ansett sig böra
fastslå principen, att kostnaderna för smittreningsåtgärder skola helt gäldas
av djurägarna.

I övrigt innebär de sakkunnigas förslag i ersättningsfrågan
huvudsakligen följande. Djurägaren skall vara berättigad till
ersättning för arbetskraft, som av honom i annat fall än för verkställande
av smittrening tillhandahållits för handräckning vid åtgärd, som
företages för bekämpande av här avsedda sjukdomar, i den mån för ändamålet
måst anställas särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid
eller sön- och helgdagar1. Med hänsyn till nyssberörda förslag, att
djurägaren skall gälda samtliga kostnader för desinfektion, har undantag
gjorts från rätten till ersättning vid tillhandahållande av arbetskraft för
smittreningsåtgärd. Ersättning skall utgå efter den arbetslön, som i orten
i allmänhet tillkommer sådan arbetare, varom fråga är, dock högst
med belopp, som vederbörande nödgats utgiva i nu ifrågavarande hänseende.
Av statsmedel skola enligt förslaget vidare gäldas kostnaderna för
områdes avspärrning och för vakthållning samt för konstaterande av
sjukdom, som avses i lagen, genom undersökning å veterinärbakteriologisk
anstalt ävensom för därav förorsakade fraktavgifter. Ytterligare
skola av statsmedel utgå kostnaderna för värdering av djur, som skola
avlivas eller som dött till följd av skyddsympning, och av förlust, som
uppstått på grund av betesförbud eller förbud att utföra mjölk, ävensom
kostnaderna för veterinärs tjänsteförrättningar. Därest nedslagning av
djur sker å offentligt slakthus eller under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning,
skola jämväl kostnaderna därför gäldas av statsmedel.
Kungl. Majit har lämnats möjlighet att utan hinder av stadgandena i lagen
vid utbrott av där avsedd sjukdom föreskriva, att ersättning för nedslaktade
djur samt kostnaderna för dödande, nedgrävning eller förbränning
av djur, för förstörande av föremål vid smittrening ävensom för
smittreningsåtgärder helt eller delvis skola gäldas av statsmedel. Vidare
har Kungl. Majit tillagts befogenhet att, därest i annat fall än vid betes -

Kungl. Majlis proposition nr 42.

19

förbud påbjudes avspärrning av visst område eller annan dylik åtgärd och
någon därigenom vållas väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning
i arbetsförtjänst, medgiva ersättning av allmänna medel, då särskilt
ömmande omständigheter äro för handen. Tillika skall det enligt förslaget
ankomma på Kungl. Majit att bestämma huruvida och i vilken mån
ersättning må utgå av statsverket för serum, vaccin, eller andra preparat,
som föreskrivits skola användas för konstaterande, förebyggande eller
behandling av sjukdom, som avses i lagen.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas förslag
beträffande ersättningsfrågans lösning. Styrelsen har emellertid
framhållit, bland annat, att detta icke kunde ske genom försäkring på
frivillighetens väg. Erfarenheten hade nämligen visat, att anslutningen
till den frivilliga kreatursförsäkringen varit relativt livlig under tider,
då någon epizooti haft större utbredning, medan förhållandet varit det
motsatta under mera epizootifria perioder. Ersättningsfrågan kunde enligt
styrelsens mening lösas endast genom lagstadgad obligatorisk kreatursförsäkring
eller ock genom bestämmelser örn ersättning av statsmedel
vid nedslaktning utan något förbehåll. I frågans nuvarande läge ansåge
sig styrelsen icke kunna fatta ståndpunkt till vilken av nämnda lösningar,
som vore att föredraga. Med hänsyn till att förslaget lämnade
Kungl. Majit rätt att vid utbrott av viss sjukdom oinskränkt medgiva
ersättning av statsmedel hade styrelsen emellertid icke velat yrka någon
ändring i förslaget.

Vad beträffar ersättning för förlust på grund av betesförbud har
medicinalstyrelsen anfört, att styrelsen vid överläggningar härom ifrågasatt
att av statsfinansiella skäl förorda undantag från den föreslagna
rätten till ersättning vid avlysande av s. k. naturliga beteu, såsom skogsmarker
och dylikt, varå inga kostnader nedlagts av ägaren. Med hänsyn
till de ur veterinärhygieniska synpunkter betänkliga följder, såsom underlåtenhet
att anmäla sjukdomsfall m. m., som ett dylikt undantagande
kunde medföra, hade styrelsen emellertid, ehuru med tvekan, avstått från
att föreslå den antydda inskränkningen.

I fråga örn gäldandet av kostnaderna för smittreningsåtgärder
har medicinalstyrelsen emellertid förordat en ändring i de sakkunnigas
förslag. Styrelsen har ansett, att ersättning för dylika åtgärder
borde gäldas efter samma grunder som ersättning för nedslaktade djur
eller således utgå av allmänna medel, i den mån försäkring mot kostnaderna
i fråga icke kan erhållas. Djurägaren bör dock enligt styrelsens
förslag vara skyldig att utan ersättning ställa till förfogande på gården
tillgänglig arbetskraft samt tillhandahålla på gården befintliga redskap,
som kunna vara nödvändiga för förrättningen.

Medicinalstyrelsen har vidare föreslagit, att vid nedslaktning å
offentligt slakthus eller under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning kostnaderna skola gäldas av ali -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

manna medel icke blott såsom de sakkunniga föreslagit för själva nedslaktningen
utan även för djurens transporterande till anstalten. Slutligen
har styrelsen ansett, att ersättning för väsentligt intrång vid avspärrning
eller annan dylik åtgärd skall kunna utgå av allmänna medel även
örn särskilt ömmande omständigheter icke äro för handen.

Yttrandena över förslagen till epizootilag hava i allmänhet gått i huvudsakligen
tillstyrkande riktning. De hörda myndigheterna och enskilda
korporationerna hava emellertid därvid i stor utsträckning anslutit sig till
de av medicinalstyrelsen föreslagna ändringarna i de sakkunnigas förslag.
Större meningsskiljaktigheter hava endast gjort sig gällande beträffande
frågan örn vilka sjukdomar, som böra omfattas av den ifrågasatta
epizootilagen, samt med avseende å spörsmålet örn ersättning för
kostnader och skada till följd av enligt lagen vidtagna åtgärder. Krav
på fullständig omarbetning av förslagen hava framställts av lantbruksstyrelsen
samt tre hushållningssällskap ävensom föreningen Sveriges privatpraktiserande
veterinärer samt några hälsovårdsnämnder. Från ett
flertal håll har starkt framhållits önskvärdheten av att den ifrågasatta
lagstiftningen bomme till stånd. Sålunda har länsstyrelsen i Kristianstads
län uttalat, att 1898 och 1906 års författningar vore både ofullständiga
och otidsenliga och att en ny lagstiftning till följd därav vore av behovet
påkallad. Länsstyrelsen i Hallands län har, under framhållande av
svårigheterna för såväl myndigheterna som allmänheten att bemästra den
mångfald av bestämmelser, som under tidernas lopp utfärdats såsom ändringar
i eller tillägg till 1898 års förordning, funnit behovet av nya författningar
på ifrågavarande område vara uppenbart. Länsstyrelsen i
Örebro län har framhållit, att saknaden av en lag, varigenom det allmännas
rätt till ingripande ifråga örn de smittsamma husdjurssjukdomarna
samt de enskilda djurägarnas däremot svarande rättigheter och skyldigheter
med bindande verkan reglerades, under senare tid gjort sig alltmer
kännbar. På grund härav och då det jämväl länge varit ett önskemål att
erhålla nya och enhetliga bestämmelser med avseende å bekämpandet av
ifrågavarande sjukdomar har denna länsstyrelse uttalat sin tillfredsställelse
med att ett förslag i ämnet framkommit. Jämväl Sveriges allmänna
lantbrukssällskap har funnit en förbättrad lagstiftning på förevarande
område nödvändig. Liknande uttalanden hava gjorts av åtskilliga hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.

Från flera håll hava framförts betänkligheter mot att i epizootilagen
fastställa en gruppindelning beträffande de sjukdomar, som skola omfattas
av lagen. Yeterinärhögskolans styrelse och lärarkollegium hava ifrågasatt,
huruvida det ej kunde vara tillräckligt, att i lagen angåves en
gruppindelning med utgångspunkt från de allmänna åtgärder, som för bekämpandet
av de till respektive grupper hörande sjukdomarna skulle vidtagas,
men att avgörandet rörande fördelningen av sjukdomarna på de

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

skilda grupperna överlämnades åt Kungl. Majit. En dylik anordning
skulle i hög grad underlätta erforderliga omflyttningar. Veterinärvetenskapen
befunne sig i raskt framåtskridande och nya uppfattningar rörande
de smittsamma sjukdomarna och metoderna för deras bekämpande
kunde framkomma, som gjorde, att ett mildare eller ett strängare förfaringssätt
beträffande vissa av dem bleve önskvärt. Liknande synpunkter
hava framhållits av Sveriges allmänna lantbrukssällskap samt svenska
veterinärläkarf öreningen.

Vad angår de sjukdomar, som böra omfattas av den ifrågavarande lagstiftningen,
har i huvudsak anförts följande. Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt
lämpligheten av att epizootilagen upptoge till behandling sådana
sjukdomar som s m i t ts a m kastning hos nötkreatur, smittsam
juverinflammation, tuberkulos, kvarka, sommarsjuka
och hönstyfus. Dessa sjukdomar vore nämligen så allmänt utbredda,
att lagens tillämpning på dem enligt styrelsens mening komme att
lägga en fullständig tvångströja på stora delar av landets djurägare. Visserligen
förutsatte lagförslaget viss differentiering mellan de i detsamma
upptagna sjukdomarna, och nyssnämnda sjukdomar hänfördes till sådana,
ifråga örn vilka smittförklaring endast i vissa fall skulle förekomma, eller
ock till sådana, där lagens bestämmelser endast skulle tillämpas, då särskilda
förhållanden föranledde därtill. Men även örn lagens strängaste former
icke allmänt komme att tillämpas på ifrågavarande sjukdomar, innebure
likväl lagens föreskrifter ett hot, som måste för djurägaren kännas synnerligen
tryckande. Med säkerhet skulle detta förhållande leda till att
sjukdomarna icke, på sätt i förslaget föreskrivits, anmäldes, med påföljd
att de komme att vinna en än större utbredning än de för närvarande hade.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört,
att det ej vore lämpligt att i en ny epizootilag upptaga och stadga anmälningsplikt
beträffande sjukdomar, å vilka det ej på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt ansåges nödvändigt att utan vidare tillämpa lagens
föreskrifter. Ett sådant förfaringssätt komplicerade lagen och påsatte
många sjukdomar en så att säga ur smittsynpunkt felaktig stämpel.
Detta vore förhållandet med samtliga de i medicinalstyrelsens förslag
under avdelning II upptagna sjukdomarna. Det kunde icke vara
riktigt, har utskottet vidare anfört, att en djurägai’e skulle vara tvungen att
omedelbart anmäla varje inom hans besättning uppträdande fall av dessa
sjukdomar. Nämnda sjukdomar borde därför enligt utskottets mening
utgå ur förslaget. Liknande uppfattning har kommit till uttryck i yttrandena
från länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län samt länsveterinären
i sistnämnda län ävensom Blekinge, Hallands samt Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I likhet med lantbruksstyrelsen hava ett tiotal hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur upptoges i lagen. Det har framhål -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

lits, att det vore meningslöst att på lagstiftningens väg söka motarbeta
denna sjukdom, så länge man ej med bestämdhet visste, örn ett djur vore
smittfärligt eller ej, och så länge spörsmålet örn smittvägarna för sjukdomen
icke slutligen lösts. De föreslagna lagstiftningsåtgärderna hava
ansetts bliva alltför betungande för jordbrukarna, vilka för undvikande
av kostnader skulle hemlighålla inträffade fall av sjukdomen. Denna bör
enligt ifrågavarande stranden i stället bekämpas på frivillighetens väg
i likhet med vad som gäller beträffande tuberkulos hos nötkreatur. Understöd
från statens sida har ansetts böra härvid lämnas enskilda djurägare,
som önska befria sina besättningar från sjukdomen. — Till denna
ståndpunkt hava ock anslutit sig statskonsulenten för boskapsskötsel,
Sveriges privatpraktiserande veterinärer samt ett icke obetydligt antal
länsveterinärer. Länsstyrelsen i Hallands län, Östergötlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt länsveterinärerna i sistnämnda
län och i Göteborgs och Bohus län hava förordat, att sjukdomen
hänfördes till avdelning II i medicinalstyrelsens förslag.

Ett stor antal myndigheter och enskilda korporationer har i likhet med
lantbruksstyrelsen ifrågasatt lämpligheten av att sjukdomen hönstyfus
upptoges bland de sjukdomar, mot vilka de strängaste bestämmelserna
skola tillämpas. Sveriges allmänna fjäderfäavelsförening har framhållit,
att sjukdomen icke är jämförlig med hönspest eller mul- och klövsjuka
eller andra under avdelning I i medicinalstyrelsens förslag upptagna sjukdomar.
I stället för att såsom man hittills antagit vara en farsot, som
spreds genom direkt beröring, hade den, enligt vad föreningen vidare anfört,
visat sig mest farlig vid användande av avelsägg från kroniska smittbärare
bland hönsen. Nu gällande författning i ämnet hade icke lett till
åsyftat resultat, enär djurägarna på grund av författningens stränghet och
smittförklaringens svåra ekonomiska konsekvenser avskräcktes från att vid
misstänkta sjukdomsfall förskaffa sig visshet örn sjukdomens art. — Lärarkollegiet
vid veterinärhögskolan har ifrågasatt örn bekämpandet av
hönstyfus icke borde ske genom understödjande av en frivillig verksamhet
från djurägarens sida. Den frivilliga kampen borde enligt kollegiets mening
ledas av medicinalstyrelsen med hushållningssällskapen som lokala
organ. Staten borde genom att medgiva kostnadsfri undersökning av
sjuka djur stödja djurägarna i deras strävanden att bekämpa sjukdomen.
Kontroll över försäljning av avelsägg borde införas och förbud stadgas för
försäljning av ägg annat än för konsumtion från bönsgårdar, där sjukdomen
konstaterats. Enligt kollegiets mening borde ifrågavarande sjukdom
hänföras till avdelning II bland de i medicinalstyrelsens förslag upptagna
sjukdomarna. —- Till denna uppfattning hava även anslutit sig sex hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, svenska veterinärläkarföreningen
samt ett flertal länsstyrelser och länsveterinärer. — Ett icke obetydligt antal
myndigheter har förordat, att sjukdomen icke alls upptoges i den blivande
epizootilagen. Till stöd härför har i allmänhet åberopats av före -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ståndaren för hushållningssällskapets i Malmöhus län laboratorium veterinären
H. Magnusson i samband med av honom verkställda undersökningar
angående ifrågavarande sjukdom gjorda uttalanden, att sjukdomen borde
bekämpas på frivillighetens väg genom spridande av kunskap örn densamma
och genom förebyggande åtgärder. Veterinären Magnusson har i likhet
med fjäderfäavelsföreningen funnit den nuvarande lagstiftningen vara
ett felgrepp, i det man icke nått vad man åsyftat utan i stället skrämt
djurägarna så att sjukdomen, trots att den vore allmänt spridd, hemlighölles
och ingen vågade tillgodogöra sig de fördelar, som erbjödes från statens
sida genom kostnadsfri blodundersökning och ersättning för nedslaktade
djur.

Från en del hushållningssällskaps förvaltningsutskotts och länsveterinärers
sida har framställts yrkande, att ej heller smittsam juverinflammation
skulle omfattas av lagstiftningen. Det har uttalats, att
denna sjukdom i likhet med förutberörda sjukdomar, smittsam kastning
hos nötkreatur och hönstyfus, vore så utbredd, att dess bekämpande genom
alltför stränga bestämmelser icke skulle leda till något resultat. Sjukdomen
har i stället ansetts böra bekämpas på frivillighetens väg. — I ett betydande
antal yttranden har understrukits vikten av att ifrågavarande
sjukdom i varje fall såsom medicinalstyrelsen föreslagit hänfördes till avdelning
II i epizootilagen.

Beträffande övriga sjukdomar, som upptagits i medicinalstyrelsens förslag,
har i huvudsak anförts följande. Örebro och Gävleborgs läns hushushållningssällskap
hava förordat, att lungröta hos häst hänfördes
till avdelning I, grupp A. Länsveterinärerna i Göteborgs och Bohus
samt Örebro län och Dalarnas nedre länsveterinärdistrikt hava ansett,
att sjukdomen borde upptagas under grupp B av samma avdelning. Arméförvaltningen
å andra sidan har uttalat, att lungröta numera praktiskt
taget vore utrotad såsom epizooti. Enligt medicinalstyrelsens årsberättelse
uppginge antalet fall under år 1928 till 178 och under år 1929 till 318.
Mot sjukdomen funnes numera ett fullt effektivt medel i neosalvarsanet.
Arméförvaltningen har däremot förordat, att kvarka upptoges under
grupp B av avdelning I i lagen. De direkta förlusterna på grund av
sistnämnda sjukdom vore, framhåller arméförvaltningen, avsevärda och
de indirekta förlusterna genom följdsjukdom vore även högst betydande.
Antalet fall av sjukdomen uppginge årligen till omkring 3,000.
Stuteriöverstyrelsen har beträffande ifrågavarande två sjukdomar anfört,
att ett ingripande mot dem från det allmännas sida knappast vore motiverat.
Mot lungröta funnes numera ett så gott som osvikligt medel. Kvarka
vöre visserligen den allmännast förekommande smittsamma hästsjukdomen,
men don hade i regel ett relativt lindrigt förlopp, dödsprocenten vore
ringa och sjukdomen lämnade i allmänhet inga sviter. — Malmöhus läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig för att smittsam
kastning hos häst icke borde upptagas i lagen med hänsyn

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

till att sjukdomens smittsamma karaktär icke vore ovedersägligen fastställd.
— Länsveterinären i Kronobergs län Ilar ansett, att frasbrand
borde utgå ur lagförslaget, da den vore en lokal sårinfektionssjukdom utan
möjlighet att under vanliga förhållanden vinna spridning från djur till
djur. — Stadsveterinären i Örebro har förordat, att tuberkulos hos
svin icke upptoges i lagen. Sjukdomen kunde på grund av djurens korta
livslängd vanligen icke utveckla sig till smittfarlig form. Stadsveterinären
har vidare föreslagit, att de sjukdomar, som skulle beröras av den ifrågasätta
lagstiftningen, indelades i tre grupper sålunda, att en första grupp
omiattade sjukdomarna, som vore upptagna under avdelning I, grupp A,
i medicinalstyrelsens förslag, en andra grupp omfattade sjukdomarna frasbrand,
akut svinsjuka och rödsjuka hos svin, lungröta hos häst, kvarka,
smittsam kastning hos häst och rensjuka samt slutligen en tredje grupp
omfattade smittsam juverinflammation, smittsam kastning hos nötkreatur
och trikinsjukdom. Sjukdomarna i första gruppen skulle alltid medföra
smittförklaring, under det att sjukdomarna i andra gruppen skulle
medföra dylik förklaring endast då särskilda skäl föranledde därtill. Beträffande
sjukdomarna i tredje gruppen, vilka aldrig borde föranleda
smittförklaring, borde för varje sjukdom stadgas särskilda föreskrifter. —
Från ett stort antal myndigheter och hushållningssällskap har slutligen
framhållits, att sommar sjuka hos nötkreatur icke borde upptagas
i epizootilagen, då sjukdomen utan svårighet kunde bekämpas genom
skyddsympning.

Med avseende å ersättningsfrågan har i de avgivna yttrandena anförts
huvudsakligen följande. Lantbruksstyrelsen jämte flertalet hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ävensom en del länsstyrelser hava ansett, att
med den omfattning lagförslaget fått de kostnader, som skulle bliva förenade
med dess genomförande, komme att bliva betydande och medföra allvarliga
ekonomiska konsekvenser för såväl statsverket som den enskilde.
Man har vidare allmänt funnit det obilligt, att rätten till ersättning gjordes
beroende av örn försäkring tagits eller icke. Förslaget vore enligt vad i
yttrandena uttalas genomförbart endast under förutsättning, att obligatorisk
försäkring infördes. Lantbruksstyrelsen har ytterligare framhållit,
att en dylik reform emellertid icke läte sig genomföras utan särskild utredning
angående de därmed förenade försäkringstekniska spörsmålen. —
Samtliga de hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som yttrat sig beträffande
nu förevarande spörsmål, hava varit eniga därom, att genomförandet
av en obligatorisk försäkring icke för närvarande vore lämpligt,
då densamma skulle bliva alltför betungande för djurägarna. Likartade
uttalanden hava gjorts av länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Kalmar
och Skaraborgs län. — Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat farhågor
för att de statsbidrag, som vid obligatorisk försäkring skulle
bliva nödvändiga, i längden skulle bliva lika stora som eller må -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

hända överstiga de belopp, vilka komme att åvila statsverket, därest
ersättning av statsmedel direkt utbetalades till djurägaren och andra,
som berördes av farsoten. Länsstyrelsen har framhållit, att vid
mera omfattande farsoter det kunde inträffa, att försäkringsbolagen icke
bleve i stånd att utan statens ingripande fullgöra sina förbindelser. En
annan olägenhet av försäkringsalternativet Ilar samma länsstyrelse ansett
vara, att en ingalunda oväsentlig del av statsbidraget och försäkringstagarnas
avgifter skulle åtgå till täckande av rena administrationskostnader.
Länsstyrelsen har för sin del förordat, att ersättning till djurägare och
andra vid epizootier borde utgå av statsmedel. — Även försäkringsinspektionen
har förklarat sig icke kunna förorda införandet av obligatorisk
kreatursförsäkring. — Kalmar läns norra hushållningssällskaps och Gotlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava framhållit, att
det vore föga troligt, att jordbrukarna skulle frivilligt komma att försäkra
sina djur mot andra sjukdomar än dem, som mera allmänt förekomme i
länet.

Skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget och försäkringsbolaget för
smittsamma husdjurssjukdomar, ömsesidigt, hava anfört, att örn ersättning
av allmänna medel för nedslaktade djur icke utginge i fall, då försäkring
mot nedslagning kunde erhållas, detta skulle medföra, att den
fondbildning, som förutsattes enligt nu gällande grunder för försäkring
med statsbidrag, måste väsentligt ökas. Statens utgifter i anledning av
mul- och klövsjukan uppginge under åren 1920—1929 till cirka 28 miljoner
kronor, därav mellan 2/3 och 3/4 utgjordes av ersättningar till djurägare för
nedslaktade djur. Ju större höjningen av fondbildningen bleve, desto
mera minskades de fördelar för staten, som en dylik försäkring ur ekonomisk
synpunkt skulle innebära. Ur lantbrukarnas synpunkt vore även
att beakta, hurusom en ökad fondbildning självfallet krävde ökade premier.
— Beträffande möjligheten att genomföra försäkring hava bolagen
vidare anfört:

Anslutningen till den frivilliga försäkringsverksamheten vore livlig under
tider, då fara för smitta förefunnes, medan förhållandet vore motsatt
under epizootifria tidsperioder. Visserligen måste varje försäkring tecknas
på minst fyra år, men denna faktor vore icke av tillräckligt utjämnande
betydelse. Det vore därför att befara, att man icke kunde räkna på
en försäkringsstock av den storlek, att en fondbildning, som vore tillräcklig
för att möta kostnaderna vid större epizootier, vore möjlig. Svårigheter
komme ock säkerligen att inställa sig vid nedslagning utan ersättning vid
nyutbruten epizooti vid sådana gårdar, vilka icke hade försäkring och ej
heller hunnit taga sådan. Det vore nämligen att märka, att för närvarande
fordrades för försäkrings giltighet en karenstid av 20 dagar. Man kunde
under sådana förhållanden befara, att, där försäkring icke funnes, den för
bekämpandet av mul- och klövsjukan så betydelsefulla omedelbara anmälningsskyldigheten
icke komme att iakttagas. Härigenom komme
sjukdomens bekämpande att avsevärt försvåras. Bolagen ifrågasatte med
anledning av det anförda om en frivillig försäkring med statsbidrag såsom
ersättare för det nuvarande systemet vore praktiskt genomförbar. Angå -

26

Kungl. May.ts proposition nr 42.

ende åter genomförandet av en obligatorisk kreatursförsäkring måste vissa
psykologiska synpunkter beaktas. Mul- och klövsjukeepizootiernas utbredning
vöre väsentligt olika inom skilda delar av landet, vanligen drabbades
Skåne hårdast, under det att andra län icke vore utsatta på samma sätt.
Det torde ställa sig svårt att få lantbrukarna i de nordligare länen att
förstå nödvändigheten och lämpligheten av obligatorisk försäkring mot
mul- och klövsjuka. Motsatt vore förhållandet beträffande smittsam
blodbrist hos häst. vilken sjukdom företrädesvis förekomma i Norrland.
Vidare finge beaktas de svåra tider, som för närvarande rådde för landets
jordbruk. Med hänsyn till det anförda skulle det säkerligen möta svårigheter
att övertyga djurägarna örn det berättigade i den pålaga, en obligatorisk
försäkring skulle innebära. Starka betänkligheter syntes således
kunna uttalas även mot genomförandet av obligatorisk försäkring mot
ifrågavarande sjukdomar.

Beträffande frågan i vad mån kostnader, vilka föranledas av en epizooti,
böra gäldas av staten eller den enskilde må ur yttrandena här återgivas
följande uttalanden. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har hävdat, att såsom grundprincip borde gälla, att den
enskilde djurägaren finge bära eller genom försäkring skydda sig mot de
förluster, som direkt framkallades av sjukdomen, under det att det vore
statens plikt att vidkännas de kostnader, som föranleddes av åtgärder till
förhindrande av sjukdomens spridning. — Veterinärhögskolans lärarkollegium
har framhållit, att den föreslagna bestämmelsen örn avdrag för delar
av nedslaktat djur, som kunde användas till nytta, bomme att bliva betungande
för djurägarna, då dylika varor ofta måste realiseras till underpris.
Rättvisare vore, enligt kollegiets mening, att avdrag gjordes för
verkliga försäljningsvärdet. Veterinärhögskolans styrelse har uttalat sig
för att realisationen av ifrågavarande varor alltid skedde genom myndighets
försorg och för statens räkning. Samma mening har ock uttalats
av åtskilliga länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
— Från åtskilliga håll har framställts invändning mot förslaget, att ersättning
icke skulle utgå för hund, som dödades i anledning av utbruten
smittsam husdjurssjukdom. — Länsstyrelsen i Kalmar län samt Kalmar läns
södra hushållningssällskaps och Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott hava ansett, att desinfektionsmedel i likhet med vad
nu gäller alltid borde gäldas av statsmedel. Länsveterinären i Dalarnas
nedre länsveterinärdistrikt har uttalat farhågor för att bestämmelserna
örn smittrening bomme att bliva alltför betungande för djurägarna, särskilt
för ägarna av mindre fjäderfägårdar. — Älvsborgs läns södra hus
hållningssällskaps förvaltningsutskott har beträffande stadgandet, att ersättning
för handräckning endast skall utgå under vissa förutsättningar,
uttalat, att ersättning borde utgå under alla förhållanden, enär djurägaren
genom att lämna handräckning alltid åsamkades förlust. Veterinärhögskolans
styrelse har hävdat, att ersättning även borde utgå, då
på grund av handräckningens lämnande annat arbete av synnerlig betydelse
måst åsidosättas. — Gävleborgs läns förvaltningsutskott har fram -

27

Kungl. Majds proposition nr 42.

hållit önskvärdheten av att ersättning vid förhud att utföra mjölk och
dylikt lämnades för alla produkter av mjölk och smör. — Kalmar läns
södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett, att medel, som
vore avsedda för konstaterande, förebyggande eller behandling av i lagen
avsedd sjukdom alltid borde helt bekostas av staten. — Från några håll
har gjorts gällande, att den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen,
att ersättning för intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst
endast skulle utgå, då ömmande omständigheter vore för handen,
vore att föredraga framför medicinalstyrelsens förslag, vari berörda inskränkning
icke funnes intagen, enär Kungl. Maj:t eljest komme att bliva
överhopad med ansökningar örn ersättning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt lämpligheten av att i lagen
inrycka bestämmelserna örn ersättning. Enligt länsstyrelsens mening talade
övervägande skäl däremot. Då det gällde så växlande förhållanden
som här ifrågavarande, kunde verkan av lagbestämmelserna lätt bliva
antingen för snäv eller för vid. Att kategoriskt medgiva ersättning för
vissa förutsatta fall och begränsa ersättningen till dessa kunde medföra
orättvisor.

Beträffande kostnaderna för den föreslagna lagstiftningen hava förutnämnda
två försäkringsbolag upplyst, att skandinaviska kreatursförsäkringsbolaget,
som lämnar försäkring mot förluster till följd av betesförbud,
under år 1926 utbetalat ett belopp av 108,000 kronor i ersättningar
för betesförluster i Skaraborgs län. Bolagen hava ock lämnat vissa upplysningar
rörande de kostnader, som ersättning för nedslaktade hästar, angripna
av smittsam blodbrist, enligt bolagens mening skulle komma att
draga. Bolagen hava påpekat, att år 1927 anmäldes 584 fall av sjukdomen
och år 1928 553. Därest ersättning skulle utgå av allmänna medel,
hava bolagen ansett, att säkerligen ytterligare fall komme att anmälas. Bolagen
hava hållit före, att omkring 800 fall under de första åren skulle
hilva anmälda. Bolagen hava räknat med att varje häst i medeltal hade
ett värde av 600 kronor och hava sålunda kommit till ett sammanlagt ersättningsbelopp
av 480,000 kronor för år under de första åren, då ersättning
skulle utgå.

Frågan örn omarbetning av bestämmelserna rörande bekämpandet av D.-paHtmenude
smittsamma husdjurssjukdomarna har sedan länge stått på dagordningen.
Genom sjukdomarnas härjningar tillfogas såväl staten som enskilda
årligen kostnader och förluster. Vid mera omfattande epizootier
stiga dessa kostnader och förluster till högst betydande belopp. Under
sådana förhållanden och då dessutom vissa av ifrågavarande sjukdomar
kunna överföras på människor eller vara ur hälsosynpunkt för dem farliga,
är det av vikt. att sjukdomarnas bekämpande ordnas på det mest
effektiva sätt. Nu gällande huvudförfattning i ämnet är av relativt
gammalt datum. Under senare åren har veterinärvetenskapen gjort be -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

tydande landvinningar och nya metoder för förebyggande och hämmande
av en stor del av sjukdomarna hava upptäckts. Till följd härav hava vissa
av de smittsamma husdjurssjukdomarna, mot vilka förut vidtagits stränga
åtgärder, numera befunnits kunna bekämpas med enklare metoder. De i
1898 års författning upptagna bestämmelserna hava sålunda delvis blivit
föråldrade och i behov av omarbetning. Visserligen hava tid efter
annan genom ändringar i författningen eller utfärdandet av tillläggsförfattningar
de svårare bristerna blivit avhjälpta. Detta har emellertid
å andra sidan medfört, att bestämmelserna på ifrågavarande rättsområde
blivit splittrade och för såväl myndigheterna som de enskilda
svåra att överblicka och bemästra. En avsevärd brist vidlåder nu gällande
bestämmelser därutinnan, att enligt desamma det i stort sett
lämnats åt länsstyrelserna att bestämma gränserna för de ingrepp
från statens sida, som en epizooti bör föranleda. De enskilda djurägarna
och andra, vilkas personliga frihet och näringsutövning kraftigt beskäras,
torde med fog kunna fordra, att deras skyldigheter å ena samt deras
och statens befogenheter å andra sidan till sina huvudgrunder någorlunda
klart fastställas i allmän författning och ej bliva uteslutande beroende
av uppfattningen hos en lokal myndighet. Behovet av en författningsrevision
på ifrågavarande område har ock kraftigt understrukits i ett stort antal
av de avgivna yttrandena och även eljest kommit till synes genom ett
flertal framställningar i ämnet.

I likhet med de sakkunniga och medicinalstyrelsen anser jag, att de bestämmelser,
som reglera huvuddragen av bekämpandet av de smittsamma
husdjurssjukdomarna samt de enskilda djurägarnas och andra av bestämmelserna
berörda personers rättigheter och skyldigheter böra, med
hänsyn till dessa bestämmelsers vikt och betydelse, upptagas i en av riksdagen
godkänd epizootilag. Jag förutsätter emellertid, att därest situationer
uppkomma, vilkas bemästrande kräver särskilda anordningar
eller åtgärder, som ej i lagen reglerats, Kungl. Maj:t äger utöver vad i
lagen stadgas träffa erforderliga anstalter för den ifrågakommande
sjukdomens bekämpande. I av Kungl. Majit i administrativ väg utfärdad
kungörelse böra meddelas sådana tillämpningsföreskrifter till
lagen, som äro av mera allmängiltig eller ingripande beskaffenhet. Att
i den utsträckning, som de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit,
belasta denna kungörelse med detaljföreskrifter rörande bekämpandet
av förevarande sjukdomar torde däremot icke vara lämpligt. Dessa detaljbestämmelser
äro huvudsakligen antingen av rent veterinär natur
och med hänsyn därtill icke sällan i samband med nya rön på det veterinärvetenskapliga
området i behov av ändringar eller ock ordningsföreskrifter,
i hög grad beroende av de lokala förhållandena på den plats,
där en epizooti utbrutit. Fastställandet av dessa bestämmelser torde därför
i största möjliga mån böra överlämnas åt medicinalstyrelsen och
vederbörande länsstyrelse.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Jag övergår härefter till frågan vilka sjukdomar, sorn böra omfattas
av den ifrågasatta epizootilagen. Beträffande lämpligheten av att de
under avdelning I grupp A i förslagen upptagna sjukdomar skola omfattas
av den nya författningen torde tvekan kunna råda endast med
avseende å sjukdomarna hönstyfus och smittsam blodbrist hos häst.
För närvarande gälla som tidigare nämnts beträffande bekämpandet av
hönstyfus föreskrifterna i kungörelsen den 20 november 1931 angående
åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus. De i författningsförslagen
upptagna bestämmelserna rörande ifrågavarande sjukdoms
bekämpande överensstämma i huvudsak med föreskrifterna i nyssnämnda
kungörelse. Enligt dessa föreligger anmälningsplikt vid utbrott
av sjukdom, som är eller misstänkes vara hönstyfus. I dylika fall skall
tillika utfärdas smitt- respektive misstänktförklaring, och må till förhindrande
av spridning av smitta förordnas örn nedslaktning av fjäderfäbesättning,
som angripits av sjukdomen. Under den tid ett ställe är
smitt- eller misstänktförklarat må djur, som kunna angripas av sjukdomen,
ävensom i regel hönsfågelägg icke utföras från stället. Senare års
forskningar och erfarenheter rörande sjukdomens natur och dess smittvägar
hava medfört stark tvekan rörande dessa bestämmelsers ändamålsenlighet
för sjukdomens bekämpande. Såsom framgår av yttrandena i
ärendet har det ansetts, att bestämmelserna äro för stränga och att djurägarna
av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av en smitt- eller
misstänktförklaring i stor utsträckning underlåta att göra anmälan örn
sjukdomens förekomst i sina besättningar. Det har vidare framhållits,
att så länge handeln med avelsägg lämnas fullständigt okontrollerad någon
utsikt att effektivt bekämpa sjukdomen genom tvångsnedslaktning
icke torde finnas. Med hänsyn till det anförda kan starkt ifrågasättas
lämpligheten av att i epizootilagen, som avser att genom tvångsåtgärder
bekämpa de smittsamma husdjurssjukdomarna, upptaga ifrågavarande
sjukdom. I stället torde böra övervägas, att på sätt i en del yttranden
föreslagits, övergå till att bekämpa sjukdomen på frivillighetens
väg och därvid införa bestämmelser liknande dem, som gälla beträffande
bekämpandet av den bovina tuberkulosen. Denna fråga torde emellertid
icke i detta sammanhang kunna avgöras, ytterligare utredning rörande
det lämpligaste sättet för sjukdomens bekämpande torde vara erforderlig.
Jag förordar, att sjukdomen icke upptages i den ifrågasatta
epizootilagen men att de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet tillsvidare
må gälla i avbidan på att frågan vinner en mera tillfredsställande
lösning.

Bekämpandet av sjukdomen smittsam blodbrist hos häst har
såsom förut nämnts reglerats så nyligen som genom kungörelsen den 23
februari 1934. Kungörelsen avser endast Norrbottens län. Enligt densamma
skall beträffande smittsam blodbrist hos häst tillsvidare lända
till efterrättelse vad i 1898 års förordning föreskrives till förekommande

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

och hämmande av sjukdomen rots under iakttagande likväl bland annat
att smittförklaring icke skall äga rum. Tidigare har bekämpandet av
sjukdomen icke varit föremål för författningsenliga åtgärder. Då sjukdomens
natur ännu icke är helt utforskad och dess spridningssätt icke
heller till fullo klarlagt, torde kungörelsen närmast få anses såsom ett
försök att komma till rätta med sjukdomen. Det är under sådana förhållanden
önskvärt, att erfarenhet vinnes rörande verkningarna av kungörelsens
föreskrifter, innan slutliga stadganden örn sjukdomens bekämpande
fastställas. För övrigt är att märka, att för närvarande pågå inom
landet betydande forskningsarbeten rörande ifrågavarande sjukdoms natur
och dess smittvägar. Dessa arbeten hava emellertid ännu icke lett
till ett slutgiltigt resultat. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde
det få anses lämpligast, att bekämpandet av sjukdomen åtminstone icke
för närvarande göres till föremål för reglering i den nya epizootilagen.
De nu gällande bestämmelserna torde emellertid tills vidare böra i huvudsak
bibehållas oförändrade.

I såväl de sakkunnigas som medicinalstyrelsens förslag har under avdelning
I grupp B upptagits sjukdomen smittsam kastning hos
nötkreatur. Bekämpandet av denna sjukdom regleras för närvarande
icke av några författningsbestämmelser. Sjukdomen, som under
senare år vunnit en allt större utbredning, utgör emellertid en av de
allvarligaste och mest förlustbringande av de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Densamma anses ock, på sätt de sakkunniga framhållit, kunna
överföras på människan i form av s. k. undulantfeber. De sakkunniga
hava i sina författningsförslag för sjukdomens bekämpande upptagit
stränga bestämmelser. Sålunda har föreslagits, bland annat, att
vid förekomsten inom en och samma kreatursbesättning av mer än
ett fall av sjukdomen under ett år smittförklaring skall utfärdas.
Mjölk eller produkt därav från nötkreatur, som kastat inom de sistförfluten
två månaderna eller som visar tecken på förestående kastning, får
icke användas till människoföda med mindre mjölken förut uppvärmts
till viss temperatur. Från besättning, inom vilken smittsam kastning förekommit,
får djur, som kastat under sistförfluten tre månaderna, eller
hondjur med flytningar från könsdelarna eller dräktigt djur icke utföras
annat än för omedelbar nedslagning med mindre genom särskilda undersökningar
med en månads mellanrum konstaterats, att det för utförsel
avsedda djuret är fritt från sjukdomen. Medicinalstyrelsen har föreslagit
vissa lindringar i dessa föreskrifter. Sålunda har styrelsen ansett,
att det borde lämnas i länsstyrelsens hand att avgöra huruvida smittförklaring
skall utfärdas eller ej. Bestämmelsen örn inskränkning i rätten
att utföra djur har styrelsen ansett böra gälla endast inom län, där
Kungl. Maj:t därom förordnat, samt begränsas på så sätt, att utförsel
finge utan undersökning äga rum till gård, å vilken smittsam kastning
redan förekommer.

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Ett genomförande av de föreslagna bestämmelserna, vare sig de av de
sakkunniga eller de av medicinalstyrelsen förordade, skulle med sannolikhet
komma att bliva synnerligen betungande för lantbrukarna. Med den
spridning sjukdomen numera vunnit torde bestämmelsen örn förbud mot
utförsel i vissa fall av nötkreatur komma att mångenstädes lägga en
stark hämsko på handeln med kreatur, och föreskriften örn uppvärmning
av mjölk från djur, som angripits av eller visar tecken på sjukdomen,
torde i stora delar av landet komma att bliva liktydig med ett påbud örn
allmän pastörisering av mjölk. De kostnader och svårigheter, som en dylik
föreskrift skulle medföra, komme att bliva högst betydande. Det torde
vara att befara, att, därest berörda bestämmelser bleve gällande, djurägarna
av fruktan för de ekonomiska konsekvenserna av upptäckten av
sjukdomen inom deras besättningar i stor utsträckning komme att hemlighålla
inträffade sjukdomsfall. Sjukdomen kommer härigenom att vinna
än större spridning. Det är ock att märka, att kännedomen örn sjukdomen
och sättet för dess spridning ännu är i vissa avseenden ofullkomlig,
och det torde icke med visshet kunna antagas, att ett genomförande
av de föreslagna bestämmelserna skulle kunna hejda sjukdomens utbredning.
Under sådana förhållanden ansluter jag mig till den i ett flertal
yttranden framkomna meningen, att det icke torde vara lämpligt
att för närvarande föreskriva vidtagande av tvångsåtgärder från statens
sida för sjukdomens bekämpande. I likhet med vad jag anfört beträffande
bekämpandet av könstyfus torde däremot ifråga örn förevarande
sjukdom kunna övervägas att bekämpa densamma på frivillighetens
väg genom understödjande av djurägarnas egna strävanden härutinnan.
Frågan torde emellertid vara i behov av ytterligare utredning innan
densamma kan vinna en tillfredsställande lösning.

I motsats till smittsam kastning hos nötkreatur torde smittsam
kastning hos häst, vilken sjukdoms natur är fullt klarlagd, böra
upptagas i den nya epizootilagen. Såväl de sakkunniga som medicinalstyrelsen
hava ock i sina förslag upptagit sjukdomen under avdelning I
grupp B. Likaledes tillstyrker jag, att sjukdomen frasbrand medtages.
Bekämpandet av denna sjukdom är föremål för bestämmelse även
i gällande författning, däri sjukdomen finnes angiven under beteckningen
mjältbrandsemphysem.

Frågan örn bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur, vilken
sjukdom upptagits i förslagen, har såsom förut berörts redan blivit
avgjord genom kungörelserna den 30 juni 1934 om vissa åtgärder mot
tuberkulos hos nötkreatur och örn åtgärder mot tuberkulos i juvret och
könsorganen hos nötkreatur samt örn införsel av nötkreatur till de sex
nordligaste länen och Gotlands län.

Beträffande sjukdomarna akut svinsjuka, rödsjuka hos svin, lungröta
hos häst, kvarka hos häst, smittsam juverinflammation hos nötkreatur,
trikinsjukdom hos svin, tuberkulos bos svin och hund, para tuberkulos hos

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

nötkreatur, elakartad katarralfeber hos nötkreatur, sommarsjuka hos
nötkreatur samt rensjuka och klövröta hos ren torde bestämmelser icke
vara påkallade. Jag biträder sålunda den uppfattning, som i detta hänseende
kommit till uttryck i vissa yttranden över förslagen. Mot de
flesta av dessa sjukdomar finnas numera sera eller andra botemedel, vadan
vid utbrott av sådan sjukdom denna utan ingripande genom tvångsbestämmelser
från statens sida tämligen hastigt torde kunna begränsas
och utrotas. Vad angår paratuberkulosen har denna sjukdom icke förekommit
i landet. Några bestämmelser mot densamma torde därför för
närvarande icke vara erforderliga. Beträffande den smittsamma juverinflammationen
torde denna sjukdom icke böra bekämpas med tvångsåtgärder.
Det torde böra överlämnas åt de enskilda djurägarna att själva
befria sina ladugårdar från sjukdomen, därvid dock kan ifrågasättas örn
icke staten genom lämnande av ekonomiskt bidrag bör stödja djurägarnas
strävanden i berörda hänseende. Skulle någon av nu ifrågavarande sjukdomar
antaga farsots karaktär, synes den i förslagen upptagna bestämmelsen,
att Kungl Maj:t skall äga befogenhet att efter framställning av
medicinalstyrelsen eller länsstyrelse förordna, att epizootilagens bestämmelser
helt eller delvis skola gälla med avseende å även andra än de där
angivna sjukdomarna, böra vinna tillämpning.

Härefter övergår jag till behandling av frågan angående grunderna
för täckandet av kostnader och förluster, som uppkomma till följd av
tillämpningen av bestämmelserna rörande de smittsamma husdjurssjukdomarnas
bekämpande. Vid lösandet av detta spörsmål måste å ena sidan
beaktas, att bestämmelserna härom icke bliva för den enskilde så
betungande, att han frestas att underlåta att ställa sig till efterrättelse
de till bekämpandet av ifrågavarande sjukdomar meddelade föreskrifter.
Å andra sidan måste tillses, att kostnaderna för statsverket icke bliva
alltför stora. För närvarande täckas kostnader och förluster på grund
av de smittsamma husdjurssjukdomarna i stor utsträckning genom direkta
bidrag av statsmedel. Att staten även hädanefter på ett eller annat
sätt måste lämna dylikt bistånd torde vara uppenbart. Att så sker torde
även överensstämma med vad ur billighetssynpunkt får anses skäligt; bekämpandet
av de smittsamma husdjurssjukdomarna är nämligen i hög
grad ett samhälleligt intresse.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i någon mån sökt befria
statsverket från en del av ifrågavarande utgifter. De hava sålunda ansett,
att djurägarna själva böra skydda sig genom försäkring och i enlighet
därmed, såsom framgår av vad förut anförts, föreslagit, att ersättning
i stor utsträckning skall utgå endast för den händelse djurägarna
icke kunnat erhålla försäkring enligt kungörelsen den 26 juli 1926 örn
allmänna grunder angående försäkring med statsbidrag mot förluster på
grund av smittsamma husdjurssjukdomar. Vad de sakkunniga och medi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

33

einalstyrelsen härutinnan föreslagit synes mig beaktanvärt. Vid tillkomsten
av den statsunderstödda försäkringsverksamheten mot de smittsamma
husdjurssjukdomarna torde ett av motiven just hava varit tanken, att ansvaret
för ifrågavarande förluster och kostnader senare skulle i största möjliga
utsträckning överflyttas å de statsunderstödda försäkringsbolagen.
Det torde få anses skäligt, att vederbörande djurägare begagna sig av försäkring
till de fördelaktiga villkor, som erbjudas i de statsunderstödda
bolagen. Premierna uppgå i allmänhet till blygsamma belopp. Det torde
emellertid icke för närvarande vara tillrådligt att helt söka realisera
nyssberörda tanke. Ifrågavarande försäkringsverksamliet har existerat
förhållandevis kort tid, vadan någon större erfarenhet ännu icke vunnits
beträffande densamma. Att vid nedslaktningsmetodens användande låta
därigenom uppkomna förluster täckas genom försäkring torde vidare av
praktiska skäl för närvarande svårligen låta sig göra. Försäkringsbolagens
reservfonder äro nämligen icke av den storlek, att de skulle vara
i stånd att möta de ersättningskrav, som skulle uppstå vid utbrottet av
en häftigare epizooti. För övrigt måste beaktas faran därav att, därest ersättning
i nyssberörda hänseende göres beroende av förefintligheten av
försäkring, djurägare, som icke har sådan, frestas att underlåta att
skyndsammast lämna meddelande örn utbruten smittsam sjukdom. Jag
förordar därför, att liksom hittills skett staten genom direkta bidrag
gäldar ersättning till djurägare för djur — med undantag av hund
och katt — som dödas på grund av bestämmelserna i epizootilagen.
Tillika torde ersättning böra utgå för djur, som dött till följd av
skyddsympning, företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen
meddelat beslut. Full ersättning bör utgå utom för förlust orsakad ge*
nom avlivande av häst, därest djuret vid obduktion befinnes hava lidit
av rots eller örn djuret med ägarens medgivande dödats såsom angripet
av nämnda sjukdom. Ersättningen bör i dessa fall i likhet med vad nu
gäller i regel utgå med halva värdet av det avlivade djuret. På sätt
i förslagen förordats torde avdrag från ersättningssumman böra göras
för sådana delar av nedslaktat djur, som förklaras kunna användas till
nytta och som ställas till djurägarens förfogande. Jag förutsätter emellertid,
att vid häftigare epizootier, då nedslagning företages i större utsträckning,
realiserandet av köttet av de nedslaktade djuren skei’ genom
statens försorg på sätt hittills ägt rum vid mill- och klövsjukeepizootier.

För skada, som uppkommer därigenom att betesmark avlyses
till förhindrande av smittspridning, har i regel hittills icke lämnats någon
ersättning av statsmedel. Försäkring kan emellertid erhållas i de
statsunderstödda försäkringsbolagen till skydd mot förlust, som förorsakats
genom dylik avlysning, då denna skett till förhindrande av spridande
av sjukdom, som omnämnes i kungörelsen angående den statsunderstödda
försäkringsverksamheten. I likhet med vad som upptagits i förslagen anser
jag skiiligt, att i de fall, då försäkring enligt nämnda kungörelse icke

Hihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr ''i?.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kan erhållas mot förlust eller skada, som uppkommer genom betesförbud,
ersättning lämnas av statsmedel. I yttrandena hava uttalats farhågor
för att kostnaderna för staten i anledning av stadgandet skulle
bliva betydande. Givet är, att därest betesförbud i större utsträckning
kommer till användning ersättningarna kunna stiga till avsevärda belopp.
Jag förutsätter emellertid, att betesförbud brukas med försiktighet
och icke meddelas i andra fall än då verkligt vägande skäl tala därför.

I de framlagda förslagen har upptagits ett stadgande örn ersättning av
allmänna medel vid förbud att från smittat eller för smitta
misstänkt ställe utföra smör, grädde, mjölk, kärnmjölk
eller vassla, i den mån försäkring icke kunnat ske mot förlust, som
uppkommer genom förbudet. Då försäkring, som förut nämnts, kan erhållas
mot förlust, som tillskyndas försäkringstagare därigenom att för
bekämpande av smittsam husdjurssjukdom utförsel eller leverans av mjölk
blivit förbjuden eller på annat sätt förhindrad, och följaktligen försäkring
alltid kan erhållas mot förlust på grund av utförselförbud för mjölk,
torde något stadgande om ersättning för mjölkförlust på sätt i förslagen
upptagits icke vara behövligt. Däremot torde det vara rimligt, att skälig
ersättning beredes för förlust, som förorsakats genom förbud att utföra
produkter av mjölk. Vid bedömandet av ersättningsfrågan bör iakttagas,
att en person, som underlåtit att skaffa sig försäkring mot förlust
på grund av utförselförbud på mjölk, icke genom att framställa produkter
av mjölk får ersättning, som han eljest icke skulle kunnat erhålla,
eller att en person icke genom framställning av dylika produkter kommer
i åtnjutande av högre ersättning än han skulle hava erhållit, därest ersättningen
lämnats endast för förlust på grund av ett samtidigt existerande
förbud att utföra mjölk.

Beträffande rätten till ersättning för smittleningsåtgärder
hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen varit av olika uppfattning.
Att såsom de sakkunniga föreslagit helt överflytta kostnaderna för smittreningen
på de enskilda djurägarna synes mig alltför strängt. Jag finner
i likhet med medicinalstyrelsen, att kostnaderna, i den mån försäkring
mot desamma icke kan erhållas, böra gäldas av allmänna medel. På
sätt i förslagen förordats bör dock djurägaren vara skyldig att vid smittrening
utan ersättning ställa till förfogande för honom tillgängliga arbetskrafter
och redskap, som finnas erforderliga för förrättningen. Vad
angår ersättning för handräckning annorledes än vid smittrening har
jag intet att erinra mot vad i förslagen upptagits därom att ersättning för
sådan handräckning skall utgå till djurägare, i den mån han för ändamålet
anställt särskilda arbetare eller arbetet utförts på övertid eller å
sön- eller helgdag. Ersättning torde böra utgå efter den arbetslön, som i orten
i allmänhet tillkommer sådan arbetare. Ersättningen får givetvis icke
utgå med högre belopp än djurägaren själv nödgats utgiva i nu ifrågavarande
hänseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr i2.

35

Beträffande frågan om ersättning för sådana medel — sera, vacciner
eller andra preparat — som föreskrivits skola användas för konstaterande,
förebyggande eller behandling av sjukdom, som avses i epizootilagen, hava
de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit, att det skall ankomma
på Kungl. Majit att avgöra huruvida dylik ersättning skall utgå
eller icke. Då det får anses vara ett allmänt intresse, att de smittsamma
sjukdomarna snarast upptäckas och att deras vidare utbredning
hejdas, vill jag emellertid såsom allmän regel förorda, att medel, som
erfordras för dessa sjukdomars konstaterande och förebyggande bekostas
av staten. Däremot tillstyrker jag, att den enskilde djurägaren själv får
bekosta sådana medel, som kunna finnas behövliga för behandling av
sjuka djur. I förhållande till vad för närvarande tillämpas innebär en
dylik lösning av spörsmålet endast den nyheten, att kostnaderna för medel,
som erfordras för förebyggande av ifrågavarande sjukdomar, skola
gäldas av statsverket.

Kostnaden för dödandet av djur, örn vars avlivande förordnats för hämmande
av här avsedd sjukdom, bör i regel gäldas av djurägaren utom i
de fall att djur slaktas å offentligt slakthus, å enskild under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning, å annan av medicinalstyrelsen godkänd lokal
eller å slaktautomobil. I dessa fall torde med hänsyn till att kött och
hud vid dylik nedslagning kunna bättre tillvaratagas än örn nedslaktningen
sker i annan ordning och sålunda statsverkets kostnader i motsvarande
mån minskas, ersättning för förfarandet ävensom för djurets
transport till slaktplatsen böra, i anslutning till de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag, gäldas av statsmedel.

Vad i övrigt i kostnadsfrågan av de sakkunniga och medicinalstyrelsen
samstämmigt föreslagits kan jag biträda. I huvudsak hava de föreslagna
bestämmelserna redan nu tillämpats vid mul- och klövsjukeepizootierna.
Sålunda torde av allmänna medel böra gäldas kostnad för vakthållning
och övriga kostnader för områdes avspärrning, kostnad för värdering av
nedslaktade djur eller djur, som dött efter skyddsympning, eller av förlust
på grund av betesförbud eller förbud att utföra produkter av mjölk,
samt kostnad för undersökning å veterinärbakteriologisk anstalt för
konstaterande av nu ifrågavarande sjukdomar ävensom för insändande
till anstalten av prov och dylikt. Likaledes torde såsom regel ersättning
till veterinär för förrättning, som företagits på grund av i vederbörlig
ordning givna bestämmelser för bekämpande av sådan smittsam husdjurssjukdom,
som avses i epizootilagen, böra gäldas av allmänna medel.

Utöver vad nu angivits synes i allmänhet ersättning för kostnader eller
förluster, som förorsakats genom tillämpningen av bestämmelser rörande
bekämpandet av här avsedda smittsamma husdjurssjukdomar, icke böra
ifrågakomma. Emellertid torde understundom vid sidan av förut angivna
fall, då ersättning skall utgå, kunna inträffa sådana förhållanden, att
billigheten kräver att ersättning lämnas. Sålunda kunna exempelvis per -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

söner, bosatta inom ett område, som avspärrats för hindrande av smittas
spridande, genom det hinder i den allmänna samfärdseln, som härigenom
uppkommer, förorsakas intrång i sin näring eller minskning i sin arbetsförtjänst.
I dylika fall torde, på sätt föreslagits, örn olägenheten är väsentlig,
Kungl. Majit äga befogenhet att besluta örn utgivande av ersättning.
Vidare torde i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen Kungl.
Majit böra vara berättigad att, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva ersättning
utöver vad förut sagts för kostnad för dödande och oskadliggörande
av djur samt för smittreningsåtgärder och därav orsakad förlust,
såsom för förstört foder, förstörda kläder eller dylikt.

Jag har härmed angivit vissa huvudgrunder rörande regleringen av
bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna. I överensstämmelse
med de uttalade synpunkterna hava medicinalstyrelsens förslag
inom jordbruksdepartementet blivit föremål för omarbetning. För de
närmare bestämmelserna i det förslag till lag ani bekämpande av smittsamma
husdjurssjukdomar (epizootilag), som sålunda utarbetats, torde
jag nu få redogöra.

1 §.

Bestämmelserna i 1—3 mom. motsvara föreskrifterna i 2 § i de sakkunnigas
och medicinalstyrelsens förslag.

I 1 moni. angivas de sjukdomar, som äro avsedda att omfattas av lagen.
Avvikelse från de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag har,
utöver vad som följer av den av mig förordade begränsningen av antalet
sjukdomar, skett jämväl därutinnan, att någon indelning av sjukdomarna
allt efter strängheten av åtgärderna för deras bekämpande
icke ägt rum. För de synpunkter, som i övrigt varit vägledande vid bestämmelsernas
utformning, har jag tidigare redogjort.

I anslutning till förslagen hava i 2 och 3 mom. upptagits stadgandeu,
varigenom dels lagen gjorts tillämplig jämväl för de fall, att de i 1 mom.
angivna sjukdomarna angripa andra djur än där avses, nämligen örn
därigenom uppkommer fara för smittas spridande till människor
eller husdjur, dels ock Kungl. Majit lämnats befogenhet att under vissa
förhållanden utvidga lagens tillämplighetsområde att omfatta även
andra sjukdomar än de i 1 mom. uppräknade.

Stadgandet i 4 mom. överensstämmer med vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen
under 1 § andra stycket föreslagit.

2 §.

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag, behandlar frågan örn anmälningsskyldighet vid fall av
smittsam husdjurssjukdom.

Be sakkunniga hava i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse av innehåll,
att, då sjukdoms- eller dödsfall, som kan misstänkas vara orsakat

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

av någon i lagen avsedd sjukdom, inträffat, anmälan därom skall göras
enligt de föreskrifter, som Kungl. Majit utfärdar. I sitt förslag till tilllämpningskungörelse,
6 §, hava de sakkunniga i anslutning till detta
stadgande föreskrivit, att vid misstänkt sjukdoms- eller dödsfall det
skall åligga djurägaren att ofördröjligen göra anmälan därom till vederbörande
tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär. Sådan anmälningsskyldighet
har ock föreslagits skola åligga varje annan person, som
erhåller kännedom örn det misstänkta sjukdoms- eller dödsfallet, därest
anmälan icke redan gjorts av djurägaren.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till vad de sakkunniga
föreslagit. Styrelsen har dock uttalat, att enligt dess mening nu gällande
föreskrift, att anmälan, varom här är fråga, senast skall ske inom 24
timmar, borde bibehållas.

Mot den utformning stadgandet örn anmälningsplikten fått enligt förslagen
hava i de avgivna yttrandena framställts ett flertal erinringar.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att den föreslagna anmälningsplikten vore
för sträng och kunde leda till missbruk. Styrelsen har uttalat, att, även
om en sådan bestämmelse som den föreslagna vore erforderlig ifråga örn
verkligt landsfarliga farsoter, den likväl med hänsyn till sina konsekvenser
borde undvikas. Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har förordat, att anmälningsplikten endast ålades djurägare. Örebro
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har föreslagit, att anmälningsskyldigheten
utbyttes mot en skyldighet att tillkalla veterinär
och att denna skyldighet endast ålades djurägare, ledamot av hälsovårdsnämnd
och kronobetjäning. Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har förordat, att anmälningsskyldigheten jämväl borde
åläggas slaktare. Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att anmälningsplikten
borde åvila djurägare, djurvårdare och slaktare samt andra,
som på grund av sin ställning eller näring hade uppmärksamheten riktade
på ifrågavarande förhållanden. Veterinärhögskolans styrelse har uttalat
sig för att de nu gällande bestämmelserna bibehölles oförändrade.

Icke heller för egen del kan jag helt ansluta mig till vad de sakkunniga Departementsmed.
avseende å anmälningsskyldighetens omfattning föreslagit. Det ehefentorde
vara varken erforderligt eller lämpligt att utsträcka anmälningsplikten
rörande misstänkt sjukdoms- eller dödsfall till andra personer
än djurägaren och dennes ställföreträdare. Den nu gällande bestämmelsen
i ämnet har visat sig fungera tillfredsställande. Jag förordar därför,
att densamma alltjämt bibehålies oförändrad.

Bestämmelsen örn djurägarens anmälningsskyldighet har upptagits i
denna paragraf, under det att den djurägarens ställföreträdare åvilande
skyldigheten framgår av föreskriften i 10 § i departementsförslaget, vilken
paragraf motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag. Enligt vad medicinalstyrelsen föreslagit torde i författnings -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

texten, på sätt nu är förhållandet, höra utsägas, att anmälningsplikten
skall fullgöras inom 24 timmar.

Anmälan örn misstänkt sjukdoms- eller dödsfall bör såsom föreslagits
göras till vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär.
Den nu gällande föreskriften, att anmälan skall riktas till ordföranden i
hälsovårds- eller kommunalnämnden, är föråldrad och torde i stort sett
hava kommit ur tillämpning. Anmälningar örn sjukdomsfall göras redan
nu i regel till veterinär.

Såsom tjänsteveterinärer i lagens mening torde höra anses läns- och
distriktsveterinärer samt med tjänstårsberäkning anställda stadsveterinärer
ävensom av medicinalstyrelsen vid utbrott av smittsam husdjurssjukdom
särskilt förordnade överveterinärer, var och en för sitt tjänstgöringsområde.

3 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn veterinärernas skyldigheter
och motsvaras delvis av härutinnan givna stadganden i 5 och 7 §§ i de
sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

I paragrafen har under 1 mom. upptagits ett allmänt stadgande därom,
att veterinär, som har grundad anledning misstänka förekomsten av i
epizootilagen avsedd sjukdom, skall verkställa undersökning för fastställande
av sjukdomens art. Något motsvarande generellt stadgande
finnes icke för närvarande och har icke heller upptagits i de sakkunnigas
eller medicinalstyrelsens förslag till epizootilag. I förslagen
till tillämpningskungörelse har emellertid under de speciella föreskrifterna
rörande bekämpandet av mul- och klövsjuka, boskapspest, elakartad
lungsjuka och svinpest intagits en föreskrift, att vid misstanke örn förekomsten
av någon av nämnda sjukdomar veterinären skyndsamt, även
utan förordnande från länsstyrelsen, skall avresa till platsen för sjukdomsfallet
för undersökning. Vid misstanke örn förekomsten av andra
sjukdomar har i ett flertal fall föreslagits, att veterinär efter förordnande
av länsstyrelse skall företaga tjänsteresa för undersökning. Då det emellertid
är av synnerlig vikt vid bekämpandet av samtliga de smittsamma
husdjurssjukdomar som avses i lagen, att de snarast komma under behandling,
torde det vara lämpligt, att veterinären, där han har grundad
anledning misstänka förekomsten av sådan sjukdom, alltid skyndsamt
skall verkställa undersökning. Något missbruk från veterinärernas
sida av den av mig förordade bestämmelsen torde näppeligen vara att befara.
Vinsten med ett stadgande örn skyldighet för veterinär att förskaffa
sig ett förordnande från länsstyrelsen, innan han företager tjänsteresa,
torde ock vara ringa, då länsstyrelsen svårligen vid anhållan örn dylikt
förordnande kan bedöma nödvändigheten av detsamma.

I 1 mom. har vidare föreskrivits att, därest för undersökning finnes nödigt,
att insjuknat djur nedslaktas, veterinären skall efter inhämtande av

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsens medgivande äga förordna därom. Tillika har stadgats,
att intill dess resultatet av undersökningen föreligger djurägaren
icke må i vidare mån än veterinären bestämmer förfoga över insjuknat
djur eller dess produkter. I huvudsak liknande bestämmelser återfinnas
i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag. Sistberörda
stadgande har påkallats av det förhållandet, att det icke sällan förekommit,
att djurägare, sedan veterinär tagit och insänt prov från för smittsam
sjukdom misstänkt djur, under den tid undersökningen pågått antingen
försålt det sjuka djuret eller ock avyttrat mjölk eller andra produkter
av djuret. I vissa fall har ett dylikt förfarande medfört spridning
av smitta.

Det torde vara nödvändigt vid utbrott av vissa av de smittsamma sjukdomar
som avses i lagen, att omedelbara åtgärder vidtagas för hindrande
av smittas spridning. Sålunda kan det finnas erforderligt att stället,
där sjukdomen uppträder, omedelbart isoleras, att persontrafik till och
från detsamma förbjudes, att ofördröjligen förbud utfärdas mot utförsel
från stället av djur eller mjölk eller att andra dylika åtgärder med största
skyndsamhet vidtagas. Det bör till följd härav givas veterinär befogenhet
att utfärda dylika förbud och vidtaga andra nödiga åtgärder, som omedelbart
påkallas för hindrande av smittspridning. Under 2 mom. av förevarande
paragraf har veterinären därför lämnats befogenhet att på angivet
sätt spärra ställe, där sjukdomen förekommer eller misstänkes
förekomma. De sjukdomar, beträffande vilka en dylik befogenhet bör
tillkomma veterinären, avses skola angivas i av Kungl. Majit meddelade
tillämpningsföreskrifter, varemot det torde böra lämnas åt medicinalstyrelsen
att bestämma omfattningen av spärrningsåtgärderna.
Föreskrifterna örn spärrningens omfattning torde nämligen bliva väsentligt
olika vid de olika sjukdomarna och torde dessutom allt efter
som den veterinärvetenskapliga forskningen beträffande sjukdomarnas
spridningssätt går framåt vara i behov av revision. För den händelse
sådan smittfarlig beröring förekommit mellan ställe, där smittfarlig
husdjurssjukdom konstaterats eller misstänkes förekomma, och
annat ställe, där djur, som kunna angripas av den ifrågavarande sjukdomen,
finnas, att fara för smittas överföring föreligger, bör samma befogenhet
som nyss nämnts tillkomma veterinär jämväl beträffande
sistberörda ställe. Stadgande härom har införts under andra stycket
av 2 mom. De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag
till epizootilag upptagit en liknande bestämmelse under 5 §. Vid de senaste
mul- och klövsjukeepizootierna har en dylik anordning vunnit
tillämpning utan stöd av författning.

En spärrningsförklaring bör naturligtvis ej gälla längre tid än nödvändigt.
Det bör därför åligga veterinären att, så snart det visar sig
att den ifrågasatta sjukdomen ej är för handen, upphäva förklaringen.
Förklarar länsstyrelsen det spärrade stället smittat eller misstänkt för

40

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

smitta, blir veterinärens spärrningspåbud icke längre av betydelse och
bör sålunda utan vidare upphöra. Bestämmelser av nu angivna innebörd
hava upptagits i tredje stycket av 2 mom.

4 §.

I denna paragraf hava intagits bestämmelser rörande smittförklaring
och misstänktförklaring samt områdes förklarande för skyddsområde.
Motsvarande bestämmelser hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen
upptagit dels under 5 § i förslaget till epizootilag dels ock i den föreslagna
tillämpningskungörelsen.

Enligt 1898 ars förordning skall, såsom förut anförts, länsstyrelsen vid
utbrott av någon i förordningen avsedd sjukdom utfärda smittförklaring.
I sammanhang därmed eller sedermera, när så finnes erforderligt, äger
länsstyrelsen påbjuda de mått och steg, som till sjukdomens hämmande
eller till förekommande av dess spridning enligt förordningen eller de av
medicinalstyrelsen utfärdade råd och anvisningar skola iakttagas eller
som länsstyrelsen därutöver med avseende å för handen varande förhållanden
finner erforderliga. I förordningen exemplifieras närmare de åt
gärder, som böra komma ifråga. Några stadganden örn misstänktförklaring
finnas icke i förordningen. Enligt 1906 års kungörelse örn svinpest,
svinsjuka samt rödsjuka hos svin samt 1931 års kungörelse angående
åtgärder mot hönskolera, hönspest och hönstyfus kan däremot såsom
förut nämnts misstänktförklaring förekomma.

Enligt kungörelsen den 18 fidi 1928 (nr 322) angående förbud mot transport
av djur och varor av vissa slag vid utbrott av mul- och klövsjuka
m. m. må, då ställe förklarats smittat av mul- och klövsjuka, länsstyrel
sen förklara viss del av kringliggande område såsom skyddsområde. En
dylik förklaring innebär, att inom området vissa mindre stränga bestämmelser
än vid smittförklaring skola äga tillämpning. Sålunda må till
område, som förklarats för skyddsområde, icke i vidare mån än medicinalstyrelsen
medgiver från inrikes ort införas hästar eller klövbärande
djur. Ej heller må utan dylikt medgivande från skyddsområdet utföras
vare sig hästar och klövbärande djur eller vissa i kungörelsen angivna
delar av klövbärande djur eller hö och halm.

De sakkunniga och medicinalstyrelsen hava i sina förslag till epizootilag
upptagit möjlighet för länsstyrelsen att utfärda såväl smittförklaring
som misstänktförklaring. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring
skola utfärdas har angivits i förslagen till tillämpningskungörelse. Vad
föiklaringarna skola innebära har icke antytts i lagförslagen utan även
bestämmelsen därom har upptagit bland tillämpningsföreskrifterna. I
dessa hava också inarbetats stadganden motsvarande dem i kungörelsen
den 18 juli 1928.

_ Vid avfattningen av denna paragraf har jag i huvudsak anslutit mig
till vad de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit. Sålunda torde

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

möjlighet till utfärdande av misstänktförklaring i större utsträckning än
hittills böra finnas. Den omständigheten, att vid vissa sjukdomar smitta
kan spridas redan under inkubationstiden, gör anordningen med misstänktförklaring
välbehövlig såsom en skydds- och kampåtgärd mot dessa
sjukdomar. På sätt de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagit torde
i tillämpningsförfattning till lagen böra angivas vid vilka sjukdomar
smittförklaring och misstänktförklaring skola utfärdas av länsstyrelsen.
Det torde emellertid vara lämpligt, att i själva lagen upptagas de mera
ingripande åtgärder, som i samband nied en smittförklaring eller misstänktförklaring
böra få av myndigheterna tillgripas till bekämpande av
sjukdomarna. En dylik anordning giver mera stöd åt myndigheternas åtgärder
oell lämnar den enskilde möjlighet att i huvudsak överblicka de
anordningar, som kunna komma att från myndigheternas sida vidtagas i
anledning av en smittförklaring eller misstänktförklaring. Åtgärder, vilka
torde få anses vara av den betydelsefulla och ingripande natur, att de
böra uttryckligen angivas i lagen, äro isolering av det smittade eller för
smitta misstänkta stället samt förbud att begagna betesmark och att till
smittat eller för smitta misstänkt ställe eller område införa djur, som
kunna angripas av den sjukdom, varom fråga är, eller från sådant ställe
eller område utföra dylika djur eller mjölk eller sådana andra produkter
eller varor, som kunna bidraga till spridande av smitta. Att i lagen mera
fullständigt angiva de åtgärder, som kunna ifrågakomma vid en smittförklaring
eller misstänktförklaring, torde svårligen låta sig göra med hänsyn
till de skiftande förhållanden, som äro rådande på området. Åt länsstyrelsen
torde därför böra lämnas möjlighet att efter samråd med medicinalstyrelsen
träffa de anstalter, som i övrigt finnas erforderliga. Vilka av de i
lagen angivna åtgärderna, som vid varje särskild sjukdom böra tillgripas
för sjukdomens bekämpande, torde böra överlämnas åt medicinalstyrelsen
att avgöra.

Bestämmelserna örn områdes förklarande för skyddsområde, vilka bestämmelser
av de sakkunniga och medicinalstyrelsen upptagits i tillämpningsförfattningen,
hava synts mig vara av så ingripande natur, att de
böra upptagas i själva lagen. Vid vilka sjukdomar sådan förklaring bör
förekomma torde däremot få angivas i tillämpningsförfattningen.

Slutligen hava i förevarande paragraf under ett andra moment intagits
föreskrifter angående när smittförklaring och misstänktförklaring samt
förklaring rörande skyddsområde skola upphöra att gälla. Vad härutinnan
föreslagits torde icke erfordra någon motivering.

5 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser örn nedslaktning av
djur för hämmande av här ifrågavarande sjukdomar, örn skyddsympning
samt örn smittrening. Bestämmelser i förstberörda två avseenden finnas
upptagna i 7 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens lagförslag.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Beträffande smittrening äro vissa föreskrifter meddelade i 6 § 3 mom. av
samma förslag.

I fråga örn nedslaktning kava de sakkunniga förordat, att medicinalstyrelsen
i enlighet med de föreskrifter, Kungl. Majit därom utfärdar,
skall äga förordna örn nedslaktning eller dödande av djur dels vid
misstanke örn sjukdom av ett eller annat djur för utrönande av sjukdomens
art dels ock i fall, då sjukdomen konstaterats, antingen av hel smittad
besättning eller ock av vissa sjuka eller för sjukdom misstänkta djur
i och för sjukdomens hämmande. Tillika har i de sakkunnigas lagförslag
föreskrivits att vid utbrott av någon av sjukdomarna mul- och klövsjuka,
boskapspest, elakartad lungsjuka, svinpest, rots, smittsam blodbrist
eller vattuskräck sjukdomen obligatoriskt skall bekämpas genom nedslaktning.
Vid utbrott av mul- och klövsjuka eller svinpest må dock
Kungl. Majit förordna, att bekämpandet av sjukdomen i stället skall ske
genom isolering, nämligen beträffande besättningar med erkänt stort
avelsvärde eller inom visst område. Slutligen har medgivits, att för
förhindrande av smittas spridande mindre husdjur såsom fjäderfä, kaniner,
hundar och kattor må dödas, oaktat de icke äro angripna av sjukdomen
eller därför misstänkta.

De sakkunniga hava anfört, att erfarenheten ovedersägligen givit vid
handen, att nedslaktningsförfarandet såsom kampmetod mot nyss uppräknade
sjukdomar är den effektivaste. På grund härav och under beaktande
jämväl av de ekonomiska konsekvenserna med hänsyn till exportmarknaden
för jordbruksprodukter m. m., som tillämpandet av
mindre radikala metoder mot farsoterna ifråga skulle medföra för landet,
hava de sakkunniga förklarat sig utan tvekan böra föreslå, att nedslaktningsmetoden
i regel skall användas för bekämpande av sagda sjukdomar.

Medicinalstyrelsen har däremot ansett, att i lagen icke böra upptagas
några bestämmelser örn obligatorisk nedslaktning vid utbrott av vissa
sjukdomar. Styrelsen har såsom skäl framhållit, att man icke med säkerhet
kunde säga, att icke det vetenskapliga arbete, som med avseende
på åtminstone vissa av dessa sjukdomar i stor utsträckning bedreves,
kunde giva uppslag till bekämpande av dem enligt andra linjer än den
nu föreslagna. Det vore olämpligt, om ett sådant bekämpande icke skulle
kunna ske utan lagändring.

I de yttranden, där spörsmålet örn nedslaktning av djur berörts, har
medicinalstyrelsens förslag givits företräde.

Med avseende å skyddsympning hava såväl de sakkunniga som
medicinalstyrelsen föreslagit, att medicinalstyrelsen vid utbrott av i lagen
avsedd sjukdom skall äga påbjuda verkställande av sådan åtgärd, i
den mån så anses lämpligt för sjukdomens bekämpande. Medicinalstyrelsen
har framhållit, att styrelsen under uttrycket skyddsympning,
ehuru med uttrycket vanligen avsåges införande av levande material i

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

t. ex. ett djur, avsett att inbegripa även serumbehandling och vaccinbehandling
med dödat smittämne.

Beträffande smittrening stadgas i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas
och medicinalstyrelsens förslag, att vederbörande veterinär skall, där så
finnes erforderligt, äga att låta förstöra foder och andra varor m. m., som
kunna befaras överföra smitta och vilka icke kunna betryggande smittrenas,
ävensom att föremål icke må genom bortförande eller på annat
sätt undandragas sådan åtgärd. I övrigt innehåller förslaget ej något
generellt stadgande angående vad vid smittrening skall iakttagas. Däremot
hava de sakkunniga och medicinalstyrelsen i sina förslag till tilllämpningskungörelse
upptagit detaljerade föreskrifter rörande de smittreningsåtgärder,
som vid olika sjukdomar böra verkställas.

Jag har vid avfattningen av bestämmelserna rörande nedslaktning av Departementsdjur
i huvudsak anslutit mig till vad medicinalstyrelsen föreslagit. Det chefentorde
icke vara lämpligt att i lagen stadga obligatorisk nedslaktning såsom
kampmedel mot vissa sjukdomar. Visserligen är nedslaktningsmetoden
för närvarande i ett flertal fall det effektivaste kampmedlet, men å
andra sidan har erfarenheten från senaste svåra mul- och klövsjukeepizooti
visat, att metoden icke alltid är fullt effektiv och att densamma
måst övergivas med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser. I lagen
bör därför endast upptagas stadgande, att nedslaktning såsom medel mot
de smittsamma husdjurssjukdomarna må kunna komma till användning.

Vid vilka sjukdomar användningen av detta medel bör ifrågakomma torde
bestämmas i av Kungl. Majit utfärdade tillämpningsföreskrifter. Det
torde därefter få bero på medicinalstyrelsen att vid utbrott av epizooti,
vid vilken nedslaktning enligt nyssnämnda föreskrifter må brukas, förordna
därom. En dylik anordning innebär naturligtvis, att Kungl. Majit,
örn skäl därtill äro, kan besluta, att metoden vid bekämpandet av viss
sjukdom icke vidare skall användas. Ä. andra sidan bör hinder ej möta
för Kungl. Majit att i tillämpningsföreskrifterna direkt påbjuda nedslaktning,
i fall där sådan åtgärd finnes böra ske, oavsett huruvida medicinalstyrelsen
därom förordnar, exempelvis vid utbrott av vattuskräck.

Beträffande bestämmelserna örn skyddsympning är jag ense med de
sakkunniga och medicinalstyrelsen.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll.
att medicinalstyrelsen skall äga meddela erforderliga föreskrifter
angående smittrening i anledning av sjukdom, som avses i lagen.

Det torde nämligen vara lämpligt, att utfärdandet av dylika föreskrifter,
vilka äro av huvudsakligen veterinär natur och vilka ofta torde
komma att bliva i behov av ändringar, allteftersom nya rön angående
ifrågavarande sjukdomar göras, överlåtes åt den centrala förvaltningsmyndigheten
på ifrågavarande område. Ett sådant bemyndigande för

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

medicinalstyrelsen torde innebära rätt jämväl att åt veterinär överlåta
befogenhet av det slag, varom stadgats i 6 § 3 mom. av de sakkunnigas
och medicinalstyrelsens lagförslag. Till skyldigheten för djurägare och
andra att underkasta sig dylika bestämmelser återkommer jag under 7 §
av departementsförslaget.

6 §.

Enligt 8 § de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag
skall sådan nedslaktning, som avses i 5 § av departementsförslaget, för
tillvaratagandet av kött och hudar, där så kan ske utan fara för spridande
av smitta och där en dylik ordning kan antagas nedbringa kostnaderna,
verkställas å offentligt slakthus eller annan under offentlig kontroll
ställd slakteriinrättning eller ock å slaktautomobil. Tillika har upptagits
ett stadgande av innebörd, att slakthus eller slakteriinrättning som
nyss nämnts skall ställa lokal och personal till förfogande å tidpunkt, som
överenskommes mellan medicinalstyrelsen och anstaltens ledning. En bestämmelse
av i huvudsak sistnämnda innebörd har upptagits i departementsförslagets
6 §. Förstberörda stadgande synes däremot vara av beskaffenhet
att böra inflyta bland tillämpningsföreskrifterna till lagen.

7 §.

Denna paragraf upptager stadgande örn djurägares och andras skyldigheter
med avseende å bekämpandet av de smittsamma husdjurssjukdomarna.
Motsvarande bestämmelser finnas intagna i 6 § 1 och 2 mom.
samt 10 § i förslagen till epizootilag och 7 § 1 mom. i förslagen till tilllämpningskungörelse.

Vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit innebär i huvudsak
följande. Djurägare skall vara skyldig att vid förrättning till bekämpande
av här avsedda sjukdomar lämna erforderlig handräckning
samt i den mån icke annorlunda av Kungl. Majit förordnas tillhandahålla
nödiga redskap. Djurägare skall vidare vara pliktig att med största
skyndsamhet, i regel på egen bekostnad, låta förbränna eller genom fullständig
genomkokning oskadliggöra eller, örn tillfälle därtill icke gives,
nedgräva kropp av djur, som dött på grund av här avsedd sjukdom eller
dödats på grund av bestämmelserna i epizootilagen eller tillämpningskungörelsen
eller som dött efter skyddsympning. Ytterligare har upptagits
en generell föreskrift, att envar skall vara skyldig att tåla det intrång
och underkasta sig de åtgärder, som föranledas av bekämpandet av
i epizootilagen avsedd sjukdom, samt ställa sig till noggrann efterrättelse
i sadant hänseende av vederbörande myndighet eller behörig veterinär
meddelade föreskrifter. Därest någon skulle underlåta att skyndsamt
fullgöra vad honom åligger, skall detsamma genom länsstyrelsens
försorg verkställas på den försumliges bekostnad.

Medicinalstyrelsen har i huvudsak anslutit sig till de sakkunnigas förslag
i förevarande avseende. Styrelsen har emellertid i någon mån mild -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 42. 45

rat bestämmelsen rörande djurägares skyldighet att lämna handräckning,
i det styrelsen begränsat skyldigheten att tillhandahålla arbetskraft
och redskap till att avse allenast å gården tillgänglig arbetskraft
och där befintliga redskap.

Jag ansluter mig till vad medicinalstyrelsen i förevarande hänseende
förordat. Ifrågavarande bestämmelser synas böra sammanföras i en paragraf
i epizootilagen. I sak innebär vad sålunda föreslagits icke någon
nyhet. Något uttryckligt stadgande angående skyldighet för en var person
att tåla intrång samt underkasta sig åtgärder, som föranledas av bekämpandet
av här avsedda sjukdomar finnes visserligen för närvarande
icke, men en dylik skyldighet har likväl ansetts gälla enligt allmänna
rättsgrundsatser. Att ett uttryckligt stadgande därom kommer till stånd
synes lämpligt. Bestämmelserna örn djurägares skyldighet att lämna
handräckning och ombesörja dödande och nedgrävning av djur hava i huvudsak
motsvarighet i 1898 och 1906 års författningar.

8 §.

I denna paragraf behandlas frågan örn ersättning av allmänna medel
för kostnad och förlust, som förorsakas av tillämpningen av föreskrifterna
i epizootilagen eller eljest givna stadganden till bekämpande av här
avsedda sjukdomar. Motsvarande bestämmelser återfinnas under 9
och 11 §§ i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag
samt 11 § 4 morn., respektive 10 § 4 mom. i förslagen till tillämpningskungörelse.

I samband med de förslag till ersättningsbestämmelser, för vilka tidigare
redogjorts, hava de sakkunniga föreslagit, att rätten till ersättning
skall vara förverkad örn den, som lidit skadan eller förlusten, brustit i
vården om honom tillhörigt djur eller överträtt gällande bestämmelser
till bekämpande av ifrågavarande sjukdomar, så framt icke av omständigheterna
framgår, att han därigenom icke kan anses hava förorsakat
skadan eller förlusten. Vidare skall rätten vara förverkad, örn djurägaren
icke ställer sig till noggrann efterrättelse i vederbörlig ordning meddelade
föreskrifter angående tid och sätt för nedslaktning eller om djur,
som från annat land införts, angripits av elakartad lungsjuka eller rots
innan sex månader eller av mul- och klövsjuka eller boskapspest innan
två veckor förflutit efter djurets införsel och det ej bevisligen kan utrönas,
att djuret ådragit sig smittan efter införseln. Anspråk på ersättning,
varom nu är fråga, skall vid talans förlust framställas hos vederbörande
myndighet inom tre månader från den dag, kravet uppkom.

Medicinalstyrelsen har endast gjort den ändringen i de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende, att styrelsen uteslutit bestämmelsen, att
rätten till ersättning icke skall vara förverkad vid bristande vård av
djur eller överträdelse av gällande bestämmelser så Iramt av omständig -

Departements chefen.

Departements chefen.

46 Kungl. Martts proposition nr 42.

heterna framgår, att skadan eller förlusten icke därigenom kan anses
hava förorsakats. Styrelsen Ilar ansett, att nämnda förseelser äro av den
allvarliga art, att de under alla förhållanden höra medföra ersättningsrättens
bortfallande.

I ett flertal yttranden hava anmärkningar framställts mot de föreslagna
bestämmelserna. Dessa hava ansetts obilliga och alltför stränga.
Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat, att
uteslutande från rätten till ersättning icke borde ifrågakomma för den,
som brustit i vården örn honom tillhöriga djur, såvitt icke den bristande
vården innebure överträdelse av någon bestämmelse rörande sjukdomens
bekämpande. Utskottet har även ansett bestämmelsen, att ägare av djur,
som införts från utlandet, under vissa förhållanden skall kunna gå miste
örn ersättning, opåkallad. Utskottet har framhållit, att, då införseln ägt
rum med vederbörligt tillstånd och under iakttagande av karantänföreskrifter
m. m. ingen anledning funnes att försätta ägaren av införda djur
i sämre ställning än andra djurägare. — Jämväl länsstyrelsen i Jämtlands
län har funnit sistherörda bestämmelse obillig. Länsstyrelsen har
uttalat, att det icke skäligen kunde fordras, att enskild person skulle hålla
reda på huruvida någon av ifrågavarande farsoter utbrutit eller holle på
att utbryta i främmande land. Endast under förutsättning att importen
skett ehuru importören vetat eller haft skälig anledning misstänka, att
det land, varifrån djuret införts, vore smittat, funne länsstyrelsen bestämmelsen
befogad. — Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
har ansett, att endast uppsåtlig överträdelse av gällande bestämmelser
mot de smittsamma husdjurssjukdomarna borde föranleda
mistning av rätten till ersättning. Det vore enligt förvaltningsutskottets
uppfattning obilligt, att en person, som av rent förbiseende överträdde
en bestämmelse, skulle gå miste örn ersättning. — Ett liknande uttalande
har gjorts av svenska veterinärläkarföreningen.

Frågan örn de grunder, efter vilka enligt min mening ersättning av
allmänna medel bör utgå för kostnader och förluster i anledning av de
till epizootiernas bekämpande givna föreskrifter, har jag tidigare berört.
I förevarande paragraf har allenast upptagits ett allmänt stadgande, angivande
befogenhet för Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser i ämnet,
som kunna finnas erforderliga. Dylika bestämmelser avses skola i
enlighet med nyssberörda grunder meddelas i tillämpningskungörelse till
lagen.

Vad angår förslagen örn förlust i vissa fall av rätten till ersättning,
kan jag icke biträda desamma. De härutinnan ifrågasatta bestämmelserna
torde, såsom i ett flertal yttranden framhållits, få anses alltför
stränga och kunna uppenbarligen leda till obilliga resultat. Nu gällande
föreskrifter i ämnet torde vara lämpligare. Jag förordar därför, att
dessa i huvudsak oförändrade upptagas i den blivande epizootilagen. För -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

lust av rätten till ersättning torde således böra inträda, allenast därest den,
vilken lidit förlusten, själv vållat densamma genom bristande vård örn honom
tillhörigt djur eller genom överträdelse av givna föreskrifter eller
genom införande från utrikes ort av djur, som han visste eller hade anledning
misstänka vara sjukt.

Mot den föreslagna bestämmelsen örn en preskriptionstid av tre månader
för nu ifrågavarande ersättningsanspråk har jag intet att erinra. En
dylik bestämmelse torde vara berättigad med hänsyn till erfarenheterna
från de senaste mul- och klövsjukeepizootierna, då det inträffade att flera
månader, i vissa fall till och med år, förflutit efter det grunden för kravet
uppkommit, innan ersättning begärdes. Härigenom uppstodo avsevärda
svårigheter att bedöma örn kraven voro berättigade eller ej. Billighetsskäl
torde dock betinga, att Kungl. Majit förbehålles möjlighet att
med hänsyn till särskilda omständigheter medgiva, att ersättning må
utgå, oaktat preskriptionstiden förflutit. Bestämmelserna torde böra upptagas
i epizootilagen och icke — vilket de sakkunniga och medicinalstyrelsen
avsett — i tillämpningskungörelsen.

I sammanhang med förevarande paragraf må till sist erinras, att enligt
14 § kungörelsen den 9 december 1898 (nr 127) angående vad iakttagas
bör till förekommande av smittosamma husdjurssjukdomars införande i
riket ägare av djur, som enligt föreskrifterna i samma kungörelse dödas,
ej äger undfå ersättning av allmänna medel för djurets värde, även örn
enligt annan författning sådan ersättning skulle utgå. Någon ändring
i vad sålunda stadgats torde ej böra ske. Utan särskilt stadgande torde
det vidare vara tydligt, att ersättning av allmänna medel icke utgår för
djur, som avlidit i smittsam husdjurssjukdom.

9 §.

Denna paragraf, som innehåller stadgande örn de myndigheter, vilka
skola handhava bekämpandet av de i epizootilagen avsedda sjukdomarna,
överensstämmer i stort sett med 3 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag. En i nämnda förslag upptagen bestämmelse, att
järnvägspersonal och fartygsbefäl skulle vara skyldiga att biträda med
tillsynen över iakttagandet av de för sjukdomarnas bekämpande givna
föreskrifterna, såvitt de avsåge förhindrande av smittas spridande genom
järnvägs- eller sjötransport, har jag ansett icke vara av beskaffenhet att
böra ingå i lagen.

10 §.

Paragrafen motsvarar 12 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens
förslag.

11 §.

Under denna paragraf har upptagits erforderligt bemyndigande för
Kungl. Majit att meddela de närmare föreskrifter, som finnas behövliga
för lagens tillämoning.

48

Kungl. Marits proposition nr 42.

Förslag till tillämpningsföreskrifter hava såsom förut anförts framlagts
dels av de sakkunniga och dels av medicinalstyrelsen. Dessa
förslag hava sedermera överarbetats inom jordbruksdepartementet, därvid
detalj föreskrifterna till sin omfattning väsentligen begränsats, huvudsakligen
med utgångspunkt från att åt medicinalstyrelsen borde anförtros
den närmare utformningen av sättet för sjukdomarnas bekämpande.
Detaljföreskrifter, vilka ofta torde bliva i behov av ändringar och
kompletteringar, synes sagda myndighet väl skickad att, med ledning
av vunna erfarenheter på området, meddela. I anslutning till vad jag
vid 8 § anfört hava vid berörda överarbetning i tillämpningsförfattningen
intagits närmare bestämmelser rörande ersättning av allmänna
medel för kostnader och förluster, som genom förevarande lagstiftning
kunna orsakas.

12 §.

Överträdelse av bestämmelserna i epizootilagen eller enligt densamma
givna föreskrifter tolde på samma sätt som gäller beträffande nuvarande
bestämmelser av ifrågavarande slag hemfalla under 19 kap. strafflagen.
Erinran härutinnan har ansetts böra ske. Stadgandet motsvarar
14 § i de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag.

Övergångsbestämmelserna.

Departementsförslagets övergångsbestämmelser förete i sak ej andra avvikelser
från de av de sakkunniga och medicinalstyrelsen föreslagna än
som följer dels därav att, på sätt förut nämnts, tuberkulossjukdomarna
uteslutits ur lagen, dels ock därav att, såsom jämväl tidigare angivits,
nuvarande kungörelse angående åtgärder mot hönskolera, hönspest och
hönstyfus avses skola fortfarande gälla såvitt angår sist omförmälda
sjukdom.

I de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag till epizootilag har
under 13 § intagits ett stadgande av innehåll att annan än legitimerad
eller vederbörligen förordnad veterinär ej må förordna örn behandling av
i lagen avsedd sjukdom. Tillika har stadgats förbud mot anbefallande,
försäljning eller användande av medel till förebyggande eller behandling
av sådan sjukdom, såvida ej medicinalstyrelsen för nämnda ändamål
godkänt dylikt medel eller veterinär därom lämnat anvisning. Förbudet
har av de sakkunniga föreslagits skola omfatta samtliga i deras
lagförslag upptagna sjukdomar, medan medicinalstyrelsen ansett detsamma
kunna begränsas till att avse sjukdomar under avdelning I i styrelsens
förslag.

Det torde vara en riktig synpunkt, att veterinära åtgärder för bekämpande
av smittsamma sjukdomar enligt förevarande lag skola vidtagas
uteslutande av veterinär. Såväl lagförslaget som förslaget till tillämpningsföreskrifter
utgår från denna förutsättning Angående fordringar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

49

na för behörighet att utöva veterinärkonsten är stadgat i 37 § allmänna
veterinärinstruktionen den 17 november 1933 (nr 616). Att ur nyssnämnda
synpunkt i lagen upptaga en särskild föreskrift sådan som den i
13 § av de sakkunnigas och medicinalstyrelsens förslag först omförmälda
torde därför ej vara erforderligt. Å andra sidan synes det ej lämpligt att
med avseende å behörigheten att behandla smittsamma husdjurssjukdomar
i förevarande lag intaga allmänna bestämmelser av natur motsvarande
dem, som äro meddelade i lagen den 21 september 1915 örn behörighet
att utöva läkarkonsten.— Vad angår det ifrågasatta förbudet mot användande
m. m. av vissa läkemedel synes ej heller detta spörsmål lämpligen
böra upptagas till behandling i förevarande sammanhang.

För att riksdagen må bliva i tillfälle att i så stor utsträckning
som möjligt överblicka frågan torde det inom departementet
utarbetade förslaget till tillämpningsföreskrifter böra såsom bilaga fogas
till protokollet. Jag har för avsikt att framdeles, sedan frågan örn epizootilagen
vunnit sin lösning och förslaget till tillämpningsföreskrifter
blivit föremål för ytterligare granskning, ånyo för Kungl. Majit anmäla
detta förslag.

Departementschefen hemställer härefter, att det inom departementet utarbetade
förslaget till lag örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Nils Flodman.

Bihang till rikldagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 42.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse med närmare föreskrifter angående bekämpande av
smittsamma husdjurssjukdomar.

Härigenom förordnas som följer:

Gemensamma bestämmelser.

1 %.

Beträffande de i lagen örn bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilagen) avsedda sjukdomar skola nedan upptagna bestämmelser
lända till efterrättelse.

2 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen åligger med avseende å bekämpandet av
de i denna kungörelse avsedda sjukdomar

1. att med uppmärksamhet följa sådana sjukdomars uppträdande och
spridning såväl inom som utom riket;

2. att till ledning för länsstyrelserna angiva riktlinjer för bestämmelser
angående sjukdomarnas bekämpande;

3. att för veterinärer utfärda erforderliga föreskrifter, råd och anvisningar
samt fastställa formulär för rapporter m. m.;

4. att till hjälp för djurägare meddela råd och anvisningar för sjukdomarnas
igenkännande och bekämpande; samt

5. att i övrigt handhava ledningen av kampen mot sjukdomarna och,
där så erfordras, genom framställningar till Kungl. Majit eller vederbörlig
myndighet verka för deras bekämpande.

2 mom. Medicinalstyrelsen må, i den utsträckning så prövas erforderligt,
förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av i denna kungörelse
avsedd sjukdom i egenskap av överveterinärer inom för dem bestämda
distrikt biträda med diagnostiserandet av sjukdomen och ledandet av
kampen mot densamma, överveterinär skall förordnas för tre år. För
varje överveterinär skall utses en suppleant.

Medicinalstyrelsen må tillika, då fara för utbrott av här avsedd sjukdom
föreligger, förordna lämpliga veterinärer att vid utbrott av sjukdomen
tjänstgöra såsom extra tjänsteveterinärer.

För överveterinär och extra tjänsteveterinär skall medicinalstyrelsen
utfärda särskilda instruktioner.

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Underrättelse om förordnande, som avses i detta moment, skall av medicinalstyrelsen
tillställas vederbörande länsstyrelse samt i erforderlig
utsträckning tjänsteveterinärer och andra veterinärer i länet.

3 moni. Med tjänsteveterinärer enligt epizootilagen och denna kungörelse
avses läns- och distriktsveterinärer samt med tjänstårsberäkning
anställda stadsveterinärer ävensom särskilt förordnade överveterinärer,
en var inom sitt tjänstgöringsområde.

3$.

Det åligger länsstyrelse att till chefen för jordbruksdepartementet skyndsamt
inberätta, när länsstyrelsen utfärdat smittförklaring, som omförmäles
i 4 § epizootilagen, ävensom när sjukdom, som avses i förklaringen,
icke längre förekommer inom länet.

Länsstyrelsen skall örn utfärdandet av sådan förklaring eller förklaring,
att ställe eller område är misstänkt för smitta ävensom örn de i anledning
därav meddelade föreskrifterna skriftligen underrätta medicinalstyrelsen,
länsveterinären, vederbörande lokala tjänsteveterinärer samt i den
utsträckning så finnes erforderligt övriga myndigheter och veterinärer.
Förklaringens innehåll skall oek bringas till allmänhetens kännedom genom
meddelande i länskungörelserna och en eller flera tidningar ävensom
medelst anslag å lämpliga platser inom och närmast omkring det ställe
eller område, som beröres av förklaringen.

Länsstyrelse åligger vidare med avseende å bekämpande av de sjukdomar,
som i denna kungörelse avses,

1. att, då sådan sjukdom yppas i närbelägen del av främmande land
eller inom angränsande län, i samråd med medicinalstyrelsen vidtaga
åtgärder till förekommande av sjukdomens spridning till länet;

2. att, då sjukdom som här avses uppträtt inom länet, söka förhindra
såväl dess utbredning inom länet som dess överförande till annat län eller
till utlandet;

3. att, där det utrönes att smitta förekommer i eller misstankes hava
överförts till annat län, underrätta länsstyrelsen i nämnda län;

4. att vid utbrott av sjukdom som här avses i samråd med medicinalstyrelsen
meddela föreskrifter till förebyggande av smittas spridande vid
djurutställningar, marknader, andra tillfällen då djur sammanföras, eller
auktioner vid vilka djur skola försäljas, ävensom angående särskilda försiktighetsmått
vid transport av djur, varor och redskap;

5. att i den omfattning, som anses nödig, föranstalta örn effektiv bevakning
av område, som förklarats smittat eller misstänkt för smitta
samt, där så finnes påkallat av förhållandena, söka utverka, att armén
tillhörigt manskap med befäl och material i avvaktan på Kungl. Maj:ts
beslut i ärendet ställes till förfogande för vakthållning;

6. att förordna tjänsteveterinär, att, då förhållandena därtill giva an -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

ledning, verkställa undersökning för utrönande huruvida sjukdom eller
smitta förefinnes utanför smittat område;

7. att, därest djurägare icke tillhandahåller nödig arbetskraft för
gravgrävning eller för utförande av annat arbete, som föranledes av i vederbörlig
ordning meddelad föreskrift till bekämpande av här avsedd
sjukdom, på hemställan av veterinär anmoda polismyndighet att skyndsamt
tillkalla arbetsmanskap i och för arbetets utförande;

8. att efter utbrott av sjukdom som här avses meddela erforderliga
föreskrifter

a) för mejerier och för gårdar, som leverera mjölk till mejeri, angående
åtgärder till hindrande av smittspridning, häri inbegripet förordnande
örn stängning av mejeri i och för smittrening,

b) för kontrollassistenter, jordbrukskonsulenter och andra dylika personer
beträffande de inskränkningar och försiktighetsmått, som skola
gälla för dem vid utövande av deras verksamhet inom smittat eller misstänkt
område,

c) för lokala polismyndigheter beträffande deras åligganden med avseende
å bekämpande av sjukdomen ävensom å undersökningar för utrönande
av smittkälla och dylikt; samt

9. att, där så finnes erforderligt,

a) sörja för ändring av tid och ort för tingssammanträde, kommunalstämma,
uppbördsstämma, marknad, auktion och dylikt;

b) hos vederbörande myndighet utverka inställande av gudstjänst,
skol- och konfirmationsundervisning;

c) förbjuda nöjestillställningar och sörja för förhindrande av folksamlingar,
vilka kunna bidraga till smittas spridande.

4 %.

Veterinär skall i fråga örn bekämpandet av sjukdom som avses i
denna kungörelse ställa sig till noggrann efterrättelse av medicinalstyrelsen
eller länsstyrelse i sådant hänseende utfärdade föreskrifter.

5 i.

Det åligger djurägare att hålla husdjur, som angripits eller misstänkes
vara angripet av i denna kungörelse avsedd sjukdom, avskilt från
friska husdjur intill dess veterinär lämnat föreskrifter angående djurets
vård.

Djur, som dött eller misstänkes hava dött i sådan sjukdom som i föregående
stycke sägs, skall, såvitt möjligt, till dess undersökning av veterinär
blivit verkställd, av djurägaren på lämpligt sätt förvaras å avskild
plats.

6$.

1 mom. Saknar husdjur, som är eller misstänkes vara angripet av smittsam
sjukdom som här avses, tillsyn och kan ägaren ej anträffas, åligger

53

Kungl. May.ts proposition nr 42.

det hälsovårdsnämnd att göra sådan anmälan, som i 2 § epizootilagen omförmäles,
samt att i övrigt fullgöra de skyldigheter, som eljest skulle åvilat
djurägaren.

2 mom. Anträffas djur dött ute å mark eller uppflutet vid strand under
förhållanden, som göra sannolikt att djuret dött av i denna kungörelse
avsedd sjukdom, och är ägaren okänd, skall anmälan örn förhållandet
göras hos hälsovårdsnämnden, som har att efter samråd med vederbörande
tjänsteveterinär föranstalta örn kadavrets oskadliggörande.

3 mom. Innehar djurägare ej tjänlig mark för nedgrävning, skall
hälsovårdsnämnden efter framställning av veterinär anvisa lämplig nedgrävningsplats.

4 mom. Angående hälsovårdsnämnds åligganden i fråga örn åtgärder till
förhindrande av smittsamma sjukdomars överförande till människor och
tillsyn över animala födoämnen är särskilt stadgat.

7 $.

Utbryter sjukdom som i denna kungörelse avses bland arméns hästar
eller övriga djurbestånd, skall anmälan därom av vederbörande militärveterinära
myndighet göras hos medicinalstyrelsen.

8 §.

Nedslaktning av friska djur jämlikt stadgandet i 5 § epizootilagen
skall för tillvaratagande av kött och hudar, där så kan ske utan
fara för smittas spridande och där nedslaktning i dylik ordning kan antagas
nedbringa kostnaderna, verkställas å offentligt slakthus, under offentlig
kontroll ställd enskild slakteriinrättning, annan av medicinalstyrelsen
godkänd lokal eller å slaktautomobil.

9 i

1 mom. Djurägare är berättigad till ersättning av allmänna medel för
djur, med undantag för hund och katt, som efter vederbörligt förordnande
enligt 3 eller 5 § epizootilagen avlivas eller som dör till följd av
skyddsympning, vilken verkställts efter medicinalstyrelsens jämlikt sistnämnda
paragraf meddelade beslut.

Ersättning skall utgå efter det värde djuret skulle hava haft örn sjukdomen
ej inträffat. För djur, som dödats såsom angripet av rots, skall dock
ersättning av allmänna medel utgå med endast halva värdet, därest djurets
ägare medgivit dödandet eller djuret vid obduktion befinnes angripet
av sjukdomen.

Kan nedslaktat djur eller del därav till nytta användas och ställes sådan
vara till djurägarens förfogande, skall densamma särskilt värderas
och avdrag därför göras vid ersättningens bestämmande.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

2 morn. Ersättning för förlust på grund av förbud att begagna betesmark
skall utgå av allmänna medel i den mån förlusten icke kan täckas
genom försäkring med bidrag av statsmedel. Förlust, som här avses,
skall uppskattas- till sitt fulla värde. Ersättning skall dock icke utgå, då
betesförbudet föranletts av nedgrävning av kadaver.

3 morn. Utfärdas till förhindrande av smittas spridande förbud mot
utförsel av produkt av mjölk, skall ägaren, i den mån försäkring som i
2 mom. avses icke kan erhållas mot den genom förbudet honom tillskyndade
förlusten, vara berättigad till ersättning för densamma av allmänna
medel. Ersättningen skall uppskattas efter vad i varje fall prövas
skäligt

4 mom. Ersättning av allmänna medel för föreskrivna smittreningsåtgärder
skall utgå i den mån försäkring, som förut omförmälts, icke kan
eihållas till täckande av kostnaden för dylika åtgärder. Djurägare vare
dock icke berättigad till ersättning av allmänna medel på grund av att
han i enlighet med bestämmelserna i 7 § första stycket epizootilagen ställt
till förfogande arbetskraft och redskap för vidtagande av åtgärd som nyss
nämnts.

5 mom. Har djurägare tillhandahållit arbetskraft för handräckning
för annat ändamål än för verkställande av smittreningsåtgärder, skall
han därför vara berättigad till gottgörelse av allmänna medel i den mån
han för ändamålet måst anställa särskilda arbetare eller arbetet utförts
på övertid eller å sön- eller helgdag. Ersättning skall utgå efter den
arbetslön, som i orten i allmänhet tillkommer sådan arbetare, dock högst
med belopp som djurägaren nödgats utgiva i ifrågakomna hänseende.

6 mom. Vid anlitande i enlighet med bestämmelserna i 8 § av inrättning
som där avses skall ersättning härför ävensom för transport av
djuren till slaktplatsen gäldas av allmänna medel.

__ 7 morn. Av allmänna medel skola gäldas kostnad för vakthållning och
övriga kostnader för områdes avspärrning, för värdering- varom i 10 §
förmäles, för av djurägare använda, av veterinär föreskrivna vacciner
eller andra förebyggande medel mot i denna kungörelse avsedd sjukdom,
för av veterinär vid undersökning för konstaterande av här ifrågavarande
sjukdom använda hjälpmedel såsom maliem och dylikt, för undersökning
å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande förekomsten
av sådan sjukdom samt för fraktkostnad för insändande till anstalten
eller laboratoriet av prov och dylikt. Likaledes skall, där icke
annorledes särskilt stadgas, av allmänna medel gäldas ersättning för av veterinär
företagen förrättning enligt denna kungörelse eller eljest i vederbörlig
ordning givna föreskrifter för bekämpande av i kungörelsen avsedd
sjukdom.

8 mom. Påbjudes vid bekämpande av sjukdom, som i denna kungörelse
avses, isolering av område eller annan dylik åtgärd och vållas någon där -

55

Kungl. Maj:t8 proposition nr 42.

igenom väsentligt intrång i näring eller avsevärd minskning i arbetsför*
tjänst, må Kungl, Majit, örn skäl därtill äro, därför tillerkänna honom
ersättning av allmänna medel. Likaledes må Kungl. Maj it, då särskilda
omständigheter därtill föranleda, vid förekomsten av i denna kungörelse
avsedd sjukdom medgiva djurägare ersättning utövar vad i denna paragraf
förut stadgats för kostnad för dödande eller oskadliggörande av djur
samt för smittreningsåtgärder och därav förorsakad förlust.

10 §.

1 mom. Värdering för bestämmande av ersättning, som i 9 § 1—8
mom. avses, skall verkställas av vederbörande tjänsteveterinär eller
av länsstyrelsen därtill förordnad veterinär jämte en värderingsman.
Då fråga är örn värdering av besättning, som, oberäknat mindre djur,
består av mer än 10 nötkreatur eller 10 hästar över två års ålder eller
50 får eller 50 svin över fyra månaders ålder, skola i värderingsförrättningen
deltaga jämte veterinären två värderingsman. Värdering av
djur, som skola nedslaktas enligt bestämmelserna i 3 § 1 mom. epizootilagen,
må verkställas av veterinären ensam, därest djurägaren godkänner
värderingen.

2 morn. Det skall ankomma på lantbruksstyrelsen samt hushållningssällskap
eller dess förvaltningsutskott att var för sig inom varje hushållningssällskaps
område utse minst två värderingmän jämte suppleanter för
dessa. Värderingsman skall utses för en tid av tre år. Prövar medicinalstyrelsen
vid häftigt utbrott av sjukdom, som i denna kungörelse avses, så
erforderligt, skola efter framställning av styrelsen ytterligare värderingsman
utses för den tid sjukdomen varar. Till värderingsman böra väljas
personer, som äro bosatta inom olika delar av länet eller hushållningssällskapets
område. Lantbruksstyrelsen och vederbörande hushållningssällskap
skola skyndsamt till medicinalstyrelsen insända uppgift å de personer,
som utsetts till värderingsman och suppleanter, samt å deras post-,
telegraf- och telefonadress. Medicinalstyrelsen har att därom underrätta
vederbörande länsstyrelser och tjänsteveterinärer.

3 morn. Vederbörande veterinär åligger att utsätta tid och plats
för värderingsförrättningen samt därtill kalla erforderligt antal värderingsmän.
Skola i förrättningen deltaga två värderingsman, skall till
densamma kallas en av de av lantbruksstyrelsen utsedda och en av de av
hushållningssällskapet eller dess förvaltningsutskott utsedda värderingsmännen.
Kan veterinären icke med kallelse anträffa sådan värderingsman,
eller kan värderingsman icke utan avsevärt dröjsmål komma tillstädes,
må veterinären i dennes ställe kalla annan värderingsman.

Till värderingsförrättningen skall genom veterinärens försorg, såvitt
ske kan, jämväl kallas djurägaren. Dennes frånvaro skall dock icke utgöra
hinder för förrättningens verkställande.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

i mom. Deltaga i värderingsförrättning veterinär och en värderingsman
och kunna de icke enas om ersättningens storlek, skall densamma bestämmas
efter medeltalet av de utav envar av dem föreslagna värden. Deltaga
i förrättningen veterinär och två värderingsman och kan enighet örn
ersättningens storlek icke uppnås, skall det värde gälla, varom två av de
i förrättningen deltagande enats. Äro alla av olika mening, skall ersättningen
beräknas efter medeltalet av de utav dem var för sig föreslagna
värdena, dock ej till högre belopp, än som motsvarar ost näst högsta av
sagda värden.

5 mom. över varje värdering skall värderingsinstrument enligt formulär,
som medicinalstyrelsen fastställer, upprättas i två exemplar, av vilka
det ena skall överlämnas till djurägaren och det andra skall, försett med
bevis örn delgivningen med denne, insändas till länsstyrelsen.

11 §.

1 moni. Framställning örn utbekommande av ersättning skall göras
skriftligen. Har värdering varom förmäles i 10 § ägt rum, skall vid
ansökningen fogas värderingsinstrument med av veterinären åtecknat
bevis att honom veterligt förhållande icke förekommit, som föranleder
förlust av ersättning enligt 8 § andra stycket epizootilagen, ävensom, då
fråga är örn ersättning för djur örn vars dödande medicinalstyrelsen förordnat,
bevis att djuret avlivats. Har värdering icke förekommit, skall
framställningen vara åtföljd av räkning, attesterad av vederbörande veterinär,
jämte bevis som nyss nämnts. Länsstyrelsen skall, innan beslut
örn beloppets utanordnande fattas, höra länsveterinären.

2 morn. Veterinär enligt 9 § 7 mom. andra punkten tillkommande ersättning
skall utgå jämlikt gällande taxa för veterinärs tjänsteförrättning.

3 mom. Värderingsman, som omförmäles i 10 § skall vara berättigad
att av allmänna medel uppbära för av honom i hans nämnda egenskap
företagen förrättning dels rese- och traktamentsersättning enligt klass II
O i allmänna resereglementet, dels ock gottgörelse för sitt besvär med belopp
som medicinalstyrelsen bestämmer.

12 §.

Den, som icke åtnöjes med medicinalstyrelsens eller länsstyrelses beslut
eller eljest i anledning av bestämmelserna i epizootilagen eller denna kungörelse
meddelade föreskrifter, äger att däröver anföra besvär inom den
tid och i den ordning, som för överklagande av förvaltande myndighets
eller ämbetsverks beslut i allmänhet är stadgat. Överklagat beslut gånge
dock i verkställighet utan hinder av förd klagan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 42. 57

Särskilda bestämmelser.

Mul- och klövsjuka.

13 $.

1 morn. Veterinär, som vid mottagande av anmälan örn sjukdomsfall
anser sig hava grundad anledning misstänka att mul- och klövsjuka föreligger,
skall ofördröjligen för undersökning avresa till stället för sjukdomsfallet.
Tillika skall han omedelbart i enlighet med vad i 3 § 2 morn.
första stycket epizootilagen omförmäles förklara stället spärrat, tills
närmare undersökning verkställts.

2 mom. Har veterinär vid av honom företagen undersökning funnit
grundad anledning till antagande att mul- och klövsjuka föreligger,
skall han dels omedelbart på skyndsammast möjliga sätt underrätta vederbörande
överveterinär eller, örn sådan icke finnes förordnad, länsveterinären
örn sjukdomsfallet ävensom förklara stället, där detsamma inträffat,
och ställe, som varit utsatt för smittfarlig beröring, som i 3 § 2 mom.
andra stycket epizootilagen avses, spärrat, dels, därest från sådant ställe
leverans av mjölk närmaste dagarna före undersökningen ägt rum till
mejeri, förordna örn dettas stängning för företagande av smittrening,
dels ock i övrigt enligt av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar vidtaga
eller föreskriva vidtagande av de åtgärder, som kunna vara erforderliga
för hindrande av smittas spridande.

14 §.

Överveterinär eller länsveterinär, som mottagit anmälan enligt 13 §
eller eljest erhållit kännedom örn sjukdomsfall som misstänkes vara muloch
klövsjuka, skall, därest sjukdomen icke är gängse i orten, ofördröjligen
avresa till platsen för sjukdomsfallet för fastställande av huruvida sjukdomen
föreligger.

Har veterinär som i första stycket sägs konstaterat mul- och klövsjukq.
eller har han skälig anledning misstänka, att sjukdomen föreligger, skall
han omedelbart hos medicinalstyrelsen och vederbörande länsstyrelse göra
anmälan örn sjukdomsfallet samt hos länsstyrelsen hemställa örn smitteller
misstänktförklaring av stället, där fallet förekommit, samt i övrigt i
vad på honom ankommer föranstalta örn vidtagande av åtgärder för sjukdomens
bekämpande. Anser han sig vid undersökning icke kunna förklara
mul- och klövsjuka föreligga men finner han icke heller med säkerhet
uteslutet, att sjukdomen är för handen, skall han för undersökning
till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbak teriologiskt laboratorium insända undersökningsmaterial
från sjukt eller av sjukdomen dött djur.

15 §.

1 morn. Medicinalstyrelsen skall, då anmälan inkommit örn att muloch
klövsjuka utbrutit inom landet, skyndsamt besluta, huruvida för be -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

kämpande av sjukdomen nedslaktning av smittad eller för smitta misstänkt
kreatursbesättning skall äga rum eller huruvida sjukdomen skall bekämpas
genom isolering av sådan besättning. Fattas beslut att sjukdomen
skall bekämpas genom nedslaktning, må styrelsen bestämma att
besättning, som enligt uppgift från lantbruksstyrelsen äger särskilt
stort avelsvärde, icke skall omfattas av beslutet. Örn vad medicinalstyrelsen
beslutat skall styrelsen på skyndsammast möjliga sätt underrätta
chefen för jordbruksdepartementet ävensom vederbörande länsstyrelse,
länsveterinär och överveterinär.

2 mom. Det åligger medicinalstyrelsen att årligen före december månads
utgång från ledningen för landets offentliga slakthus och andra under
offentlig kontroll ställda slakteriinrättningar infordra uppgifter för
nästföljande år angående de taxor och övriga villkor, som avses skola
tillämpas vid slakt i enlighet med bestämmelserna i 8 §, och att upprätta
särskild förteckning över sålunda inkomna uppgifter. Utdrag av
uppgifterna skola i början av januari månad varje år tillställas vederbörande
länsveterinärer och överveterinärer.

3 mom. Lantbruksstyrelsen skall årligen efter hörande av hushållningssällskapen
uppgöra förteckning över de nötkreaturs-, får- och svinbesättningar,
vilka styrelsen anser på grund av erkänt stort avelsvärde
böra, i fall då för mul- och klövsjukas bekämpande förordnas örn nedslaktning
av smittade eller för smitta misstänkta besättningar, enligt stadgandet
i 1 mom. undantagas från dylik åtgärd. Förteckningen skall så
snart ske kan tillställas medicinalstyrelsen.

16 §.

1 mom. Länsstyrelse skall vid fara för utbrott av mul- och klövsjuka
inom länet dels från vederbörande kommunalnämndsordförande, magistrater
och stadsstyrelser infordra uppgift å inom kommunen eller staden
bosatta personer, vilka vid utbrott av sjukdomen kunna anses lämpliga
att utföra arbete såsom desinfektörer, vaktmanskap, slaktare m. m.
ävensom upprätta samt till länsveterinären och vederbörande överveterinärer
översända förteckning å sådan personal, dels ock infordra och
pröva anbud å leverans av smittreningsmedel samt översända förteckning
å godkända leverantörer till tjänsteveterinärerna inom länet.

Här angivna åtgärder skola vid fortsatt fara för utbrott av sjukdomen
företagas en gång årligen.

2 mom. Förekommer mul- och klövsjuka i närbelägen del av främmande
land och antager sjukdomen där stark utbredning, skall länsstyrelsen
genom meddelande i länskungörelserna och tidningar inom länet fästa
allmänhetens uppmärksamhet på den fara- som föreligger för sjukdomens
införande till riket ävensom i samband därmed vädja till allmänheten att
i möjligaste mån undvika besök i smittat land och beröring med därifrån
kommande personer.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

3 moni. Så snart anmälan som i 14 § avses inkommit, åligger det länsstyrelse
att utfärda smitt- eller misstänktförklaring samt vidtaga på styrelsen
i övrigt ankommande åtgärder för bekämpande av ifrågavarande
sjukdom. Förekommer sjukdomen icke tidigare inom landet, skall länsstyrelsen,
innan smitt- eller misstänktförklaring sker, inhämta medicinalstyrelsens
medgivande till förklaringens utfärdande.

17

1 mom. Å ställe som förklarats misstänkt för mul- och klövsjuka skall
vederbörande tjänsteveterinär efter förordnande av länsstyrelsen företaga
förnyad undersökning av hälsotillståndet inom där befintlig besättning
så ofta överveterinären eller, örn sådan icke förordnats, länsveterinären
anser erforderligt.

2 mom. Nedslagning och nedgrävning eller annat oskadliggörande av
djur skall, såvida icke medicinalstyrelsen annorlunda förordnat, övervakas,
i fråga örn nedslaktning å offentligt slakthus eller under offentlig
kontroll ställd enskild slakteriinrättning, av vederbörande besiktningsveterinär,
och i fråga örn nedslaktning i annat fall eller oskadliggörande
av djur, av veterinär som länsstyrelsen därtill förordnar.

18 $.

Slutlig smittrening å ställe varest mul- och klövsjuka förekommit skall
utföras under uppsikt av därtill av länsstyrelsen förordnad veterinär
eller av utav länsstyrelsen godkänd och vederbörande tjänsteveterinär
underställd desinfektör. Arbetet skall utföras med noggrant aktgivande
på utfärdade föreskrifter. Efter smittreningens avslutande skall slutbesiktning
verkställas av vederbörande överveterinär.

19 §.

Har beslut fattats att mul- och klövsjuka skall bekämpas genom isolering
av smittad eller för smitta misstänkt besättning, skall vad i 17 § 1
mom. stadgas icke vidare tillämpas. För sådant fall skola de i 20—23 §§
upptagna särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

20 §.

1 mom. Medicinalstyrelsen må i den utsträckning styrelsen finner
lämpligt besluta, att inom område, varest mul- och klövsjuka skall bekämpas
på sätt i 19 § sägs, överveterinärs åligganden skola utföras av vederbörande
tjänsteveterinär, och skall styrelsen i samband därmed äga
besluta angående den omfattning, vari bestämmelserna i 13 och 14 §§
fortfarande skola vinna tillämpning.

2 morn. Medicinalstyrelsen må, örn så finnes erforderligt, inom område,
som i första momentet avses, förordna veterinärkandidat att såsom extra
tjänsteveterinär biträda tjänsteveterinär.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

21

1 morn. Ägare av kreatursbesättning, som smittats av imil- och klövsjuka,
är, då sjukdomen skall bekämpas genom isolering, skyldig
att på egen bekostnad ställa besättningen under veterinärvård och till
länsstyrelsen anmäla vilken veterinär han lämnat sådant uppdrag.
Veterinären skall omedelbart verkställa smittöverföring till samtliga
klövbärande djur i besättningen, och åligger det djurägaren att med uppmärksamhet
följa resultatet av smittöverföringen och lämna veterinären
upplysning därom.

2 morn, Utan avseende på vilken veterinär djurägare lämnat uppdrag
som i 1 morn. första punkten avses, skall det ankomma på vederbörande
tjänsteveterinär att under den tid stället är smittförklarat övervaka efterlevnaden
av gällande isoleringsföreskrifter.

22 i Hava

å smittförklarat ställe, varest mul- och klövsjuka bekämpas genom
isolering, samtliga klövbärande djur, som angripits av sjukdomen,
fullständigt tillfrisknat, åligger det djurägaren att inom av medicinalstyrelsen
bestämd tid sedan det sist insjuknade djuret tillfrisknat
tillkalla veterinär för undersökning, huruvida slutlig smittrening må
kunna verkställas. Kan sådan enligt av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter
företagas, skall veterinären enligt fastställt formulär därom avgiva
intyg i två exemplar, av vilket det ena skall tillställas djurägaren
och det andra skall av veterinären ofördröjligen översändas till länsstyrelsen.

För förrättning och intyg som i föregående stycke omförmäles skall
djurägaren till veterinären utgiva gottgörelse.

23 $.

Vill någon, där så är medgivet, från ställe, vilket varit smittförklarat
och där sjukdomen bekämpats genom isolering, förrän ett år förflutit
efter det smittförklaring hävts, för annat ändamål än omedelbar nedslaktuing
bortföra klövbärande djur, som under tiden för smittförklaringen
befunnit sig å stället, vare skyldig tillse att djurets klövar omedelbart
före bortförandet omsorgsfullt beskäras och behandlas med av medicinalstyrelsen
föreskrivet medel.

Mottager någon djur som här avses med vetskap örn att behandling som
nyss sagts underlåtits, skall han omedelbart före djurets inställande
bland andra klövbärande djur, låta detsamma undergå sådan behandling.

Boskapspest och elakartad lungsjuka.

24 §.

Med avseende å bekämpandet av boskapspest och elakartad lungsjuka
skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande bekämpandet av mul- och

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

klövsjuka föreskrives med undantag av bestämmelserna i 21 § 1 morn.

andra punkten och 23 § samt under iakttagande

beträffande boskapspest, att beslut örn nedslaktning endast bör avse
idisslande djur samt att medicinalstyrelsen må, då boskapspest utbrutit, påbjuda,
att varje inom av styrelsen bestämt avstånd från smittat ställe
inom kreatursbesättning inträffat fall av invärtes sjukdom bos idisslande
djur omedelbart skall av besättningens ägare anmälas bos närmast boende
veterinär, samt

beträffande elakartad lungsjuka, att beslut örn nedslaktning endast bör
avse nötkreatur och getter, att sådana djur å ställe, som förklarats misstänkt
för smitta eller spärrat, skall av tjänsteveterinär efter länsstyrelsens
förordnande minst två gånger i månaden under den tid stället är
misstänktförklarat eller spärrat underkastas klinisk undersökning samt
att obduktion skall verkställas å döda eller slaktade djur från ställe, som
nyss nämnts, i den utsträckning medicinalstyrelsen finner erforderligt.

Svinpest.

25 §.

Med avseende å bekämpande av svinpest skall i tillämpliga delar, i den
mån bär nedan icke annorledes stadgas, gälla vad beträffande mul- och
klövsjuka föreskrives i 13—16 §§ samt 19, 20 och 22 §§.

26 $.

Svinpest må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre
sjukdomens diagnos fastställts vid undersökning å statens veterinärbakteriologiska
anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt
laboratorium.

Veterinär, som Ilar anledning misstänka förekomst av svinpest, skall
till anstalt eller laboratorium som i första stycket sägs insända jämte utförlig
sjukdomsbeskrivning material från dött eller slaktat för sjukdomen
misstänkt djur.

27 §.

1 mom. Har ställe förklarats smittat av svinpest, skall länsstyrelsen
förordna tjänsteveterinär att utöva tillsyn över svinbesättningen å stället.
För sådant ändamål må veterinären bemyndigas att till stället företaga
tjänsteresa högst en gång i veckan under den första månaden efter
smittförklaringen och därefter, så framt icke omständigheterna i särskilt
fall påkalla tätare besök, högst två gånger i månaden.

2 morn. Har ställe förklarats misstänkt för svinpest, skall länsstyrelsen
förordna tjänsteveternär att, intill dess visshet vunnits i fråga örn sjukdomens
förekomst, vid förnyat sjukdoms- eller dödsfall inom svinbesättningen
å stället företaga erforderlig undersökning eller obduktion ävensom
att vid misstanke örn svinpest insända nytt undersökningsmaterial
till anstalt eller laboratorium som i 26 § sägs.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

28 $.

1 mom. Länsstyrelse må, därest ett flertal fall av svinpest under kortare
tidrymd inträffat inom länet, örn så prövas erforderligt för bekämpande
av sjukdomen, efter medicinalstyrelsens hörande, förbjuda utförsel
av levande svin från länet.

2 mom. Finnes anledning antaga att genom användande av köksavfall
(s. k. svinmat) eller slaktavfall eller dylikt för utfodring av svin kan befaras
utbrott eller spridning av svinpest, må länsstyrelse, i den utsträckning
så prövas erforderligt, föreskriva, att sådant avfall skall fullständigt
genomkokas, innan det användes till utfodring.

Rots.

29 §.

1 mom. Veterinär, som bar grundad anledning misstänka att häst lider
av rots, skall omedelbart företaga tjänsteresa för undersökning av såväl
det sjuka djuret som även, efter länsstyrelsens förordnande, övriga
hästar å det ställe där det sjuka djuret finnes.

Bots må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre diagnosen
fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter.

2 mom. Har vid undersökning, som omförmäles i 1 morn., icke med bestämdhet
kunnat konstateras att för rots misstänkt häst är angripen av
sjukdomen, men föreligga sannolika skäl att så är fallet, skall, därest
hästens ägare icke medgiver att densamma omedelbart dödas, länsstyrelsen
efter hemställan av veterinären utfärda misstänktförklaring,
och skall hästen inom tid och på sätt medicinalstyrelsen bestämmer
underkastas förnyad undersökning. Giver denna positivt resultat,
förfares i enlighet med bestämmelserna i 3 mom. Lämnar undersökningen
icke positivt resultat men finnes alltjämt misstanke att rots föreligger,
skall veterinären underställa medicinalstyrelsen frågan hur med
hästen skall förfaras. Föreskriver medicinalstyrelsen att blodprov skall
tagas vid undersökning som i detta moment avses, skall djurägaren gälda
kostnaden för provets tagande.

3 mom. Har undersökning, som avses i 1 morn., givit vid handen, att
sjukdomen förefinnes, åligger det veterinären att skyndsamt underrätta
länsstyrelsen, som skall utfärda smittförklaring. Veterinären skall ock
underrätta medicinalstyrelsen, som har att skyndsamt fatta beslut huruvida
av sjukdomen angripet djur skall dödas.

4 mom. Har av rots angipen eller för sådan sjukdom misstänkt häst
varit i beröring med frisk häst från annat ställe, skall sistnämnda häst å
tid efter beröringen, som medicinalstyrelsen bestämmer, underkastas undersökning
varom förmäles i 1 morn., och skall i avbidan på resultatet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

63

undersökningen på hemställan av vederbörande veterinär stället där
hästen finnes förklaras misstänkt för smitta.

5 morn. Kropp efter häst, som dödats på grund av rots eller misstanke
örn förekomsten av sjukdomen, skall obduceras. Efter obduktionen skola
i enlighet med av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter sjukligt förändrade
delar av djuret jämte obduktionsprotokollet för undersökning
insändas till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Vattuskräck.

30 §.

1 mom. Finner veterinär att djur angripits av vattuskräck, skall han
omedelbart tillse att djuret dödas samt örn sjukdomsfallet underrätta
länsstyrelsen, som det åligger att utfärda smittförklaring.

Inom område, som förklarats smittat av vattuskräck, skola enligt medicinalstyrelsens
bestämmande djur med symptom på sjukdomen samt
djur, som bitits av djur, angripet av sjukdomen, ofördröjligen dödas.

Inom området befintliga hundar skola, därest de icke hållas instängda
eller bundna, vara försedda med munkorg och ledas i band, dock må länsstyrelse
meddela undantag från denna bestämmelse beträffande polishundar,
då de användas i tjänsten. Alla kattor inom området skola dödas.

Iakttagas ej föreskrifterna i nästföregående stycke, är en var berättigad
att döda utelöpande hund och katt. Där så anses behövligt, må länsstyrelse
kunna förordna örn anställande av jakt å kringlöpande hundar
och kattor ävensom å vilda djur, därest sjukdomen skulle uppträda bland
sådana.

Det åligger länsstyrelse att, därest vattuskräck förekommer inom länet,
därom underrätta länsstyrelserna i angränsande län.

2 mom. Finner i annat fall än i 1 mom. sägs veterinär skäl misstänka, att
djur är angripet av vattuskräck, skall han, örn ägaren icke tillåter djurets
dödande, förordna att djuret omedelbart fullständigt isoleras samt
tillika skyndsamt örn sjukdomsfallet underrätta länsstyrelsen, som har
att utfärda misstänktförklaring. Ilar för vattuskräck misstänkt djur bitit
annat djur, skall det senare djuret jämväl anses misstänkt för att vara
angripet av sjukdomen. År djur, som misstänkes för att lida av vattuskräck,
utelöpande och kan detsamma icke infångas, skall det om möjligt
dödas. Har människa blivit biten av ett för vattuskräck misstänkt djur,
bör djuret dock icke dödas, förrän visshet vunnits huruvida vattuskräck
föreligger.

3 mom. Länsstyrelse må, därest vattuskräck yppas inom ett närliggande
land eller län, påbjuda att inom till det landet eller länet angränsande
område hundar skola vara bundna eller försedda med munkorg samt
kattor skola dödas.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Koppor hos får.

31 $.

1 mani.. Har veterinär konstaterat koppor hos får och förekommer
sjukdomen icke tidigare inom landet, skall han telegrafiskt underrätta
medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen må till säkerställande av diagnosen,
örn så prövas erforderligt, förordna örn ytterligare undersökning.
Det åligger veterinären att enligt medicinalstyrelsens beslut göra anmälan
örn inträffat sjukdomsfall till länsstyrelsen, som har att utfärda
smittförklaring.

Förekommer sjukdomen tidigare i landet, skall veterinären omedelbart
hos länsstyrelsen anmäla fallet och skall länsstyrelsen utfärda smittförklaring.

2 mom. Anser sig veterinär hava anledning misstänka koppor hos
får, skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning, därvid bestämmelserna
örn utfärdande av smittförklaring i stället skola hava avseende
å misstänktförklaring.

3 mom. Länsstyrelsen skall i samband med utfärdande av smittförklaring
förordna vederbörande tjänsteveterinär att en gång i veckan så länge
sjukdomen varar undersöka den smittade fårhjorden. Till förkortande
av sjukdomens varaktighet skall veterinären snarast möjligt verkställa
smittöverföring å samtliga till fårhjorden hörande djur.

4 mom. Anses smittad fårhjord innebära särskild fara för sjukdomens
spridning, äger medicinalstyrelsen på hemställan av tjänsteveterinären
förordna örn fårhjordens nedslaktning.

Mjältbrand och frasbrand.

32 §.

Har veterinär konstaterat mjältbrand hos husdjur eller frasband hos
idisslande djur, skall han telegrafiskt underrätta länsstyrelsen. Sådan
sjukdom må icke av veterinär förklaras vara för handen, med mindre
diagnosen fastställts genom undersökning i enlighet med av medicinalstyrelsen
utfärdade föreskrifter. Kan veterinär icke själv företaga sådan
undersökning, skall han för undersökning insända erforderligt prov
till statens veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen
godkänt veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Har länsstyrelse erhållit meddelande örn fall av sjukdom som i första
stycket sägs, skall styrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att
företaga erforderliga tjänsteresor. Har under en tid av två veckor å samma
ställe mer än ett fall av sådan sjukdom inträffat eller har i mjältbrand
insjuknat djur slaktats och kroppen styckats, skall länsstyrelsen
utfärda smittförklaring.

65

Kungl. May.ts proposition nr 42.

Skabb hos får och häst.

33 $.

1 merni. Har veterinär, antingen själv i enlighet med av medicinalstyrelsen
föreskriven undersökningsmetod eller efter att hava låtit å statens
veterinärbakteriologiska anstalt eller av medicinalstyrelsen godkänt
veterinärhakteriologiskt laboratorium verkställa erforderlig undersökning,
konstaterat skabb bos får eller bäst, skall ban skyndsamt underrätta
länsstyrelsen, som bar att utfärda smittförklaring.

2 mom. Kan genom verkställd undersökning icke med visshet avgöras
huruvida sjukdomen är för banden, men föreligger misstanke därom,
skall länsstyrelsen på hemställan av veterinären utfärda misstänktförklaring
samt förordna vederbörande tjänsteveterinär att fyra gånger
med omkring två veckors mellanrum verkställa av medicinalstyrelsen
föreskriven undersökning av de sjuka djuren.

3 mom. Har friskt djur baft beröring med djur, redskap eller dylikt
från ställe där skabb konstaterats, skall det ställe där förstnämnda djur
finnes förklaras spärrat i enlighet med bestämmelserna i 3 § 2 mom.
andra stycket epizootilagen.

i mom. Djur angripet av skabb skall på ägarens bekostnad underkastas
behandling enligt av medicinalstyrelsen givna föreskrifter under de båda
första veckorna efter sjukdomens konstaterande minst en gång i veckan
och därefter minst en gång varannan vecka, intill dess sjukdomen upphört.

Djurägare skall vara berättigad att kostnadsfritt disponera erforderliga,
statsverket tillhöriga specialapparater för behandling av hästar angripna
av skabb.

Hönspest och hönskolera.

34 §.

Har veterinär efter undersökning företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen
lämnade föreskrifter konstaterat förekomst av hönspest
eller hönskolera, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, och
skall länsstyrelsen utfärda smittförklaring. Misstänker veterinär förekomsten
av hönspest eller hönskolera, skall han i enlighet med bestämmelserna
i 3 § 2 mom. första stycket epizootilagen förklara stället, där
sjukdomen misstänkes förekomma, spärrat samt underrätta länsstyrelsen,
som har att utfärda misstänktförklaring.

Smittsam kastning hos häst.

35 §.

Har veterinär efter undersökning företagen i enlighet med av medicinalstyrelsen
lämnade föreskrifter konstaterat smittsam kastning hos

Bihang lili riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 42.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

häst, skall han ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och länsveterinären.
Länsstyrelsen skall efter att hava erhållit sådan underrättelse
förordna vederbörande tjänsteveterinär att i och för utrönande av
sjukdomens utbredning i erforderlig utsträckning verkställa undersökning
av hästar å det ställe där sjukdomen konstaterats. Har beskällare
använts för betäckning av sto som är angripet av sjukdomen,
skall länsstyrelsen förordna vederbörande tjänsteveterinär att undersöka
beskällaren samt efter länsveterinärens hörande bestämma örn ytterligare
undersökningar, som finnas erforderliga för utrönande av huruvida
smitta spridits genom beskällaren. Har å ett och samma ställe under
ett år förekommit mer än ett fall av smittsam kastning, må länsstyrelsen
efter framställning av veterinär och efter länsveterinärens hörande
utfärda smittförklaring.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1936.

848889. Stockholm. Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935