Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

1

Nr 33.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen; given Stockholms
slott den 16 januari 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr SS.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför domstol eller annan
myndighet fört sin eller annans talan eller avlagt vittnesmål eller eljest vid
förhör inför myndighet avgivit utsaga, eller ock för att hindra honom från
talans utförande, vittnesmålets avläggande eller utsagans avgivande; dömes
till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under fem dagsböter,
dömas.

Hotar man någon med våld i avsikt .sorn förut är sagd; straffes med fängelse
eller böter.

Söker man eljest, genom att mot någon vidtaga åtgärd, som för honom föranleder
lidande, förlust eller annan skada, eller genom att hota någon med
sådan åtgärd, öva vedergällning för det han avlagt vittnesmål eller avgivit
utsaga vid förhör inför myndighet eller ock hindra honom därifrån; vare lag
som i andra stycket stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 november 1934.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med t. f. chefen för socialdepartementet fråga örn utvidgat sträffskydd
för parter och vittnen.

Föredraganden anför:

»Vid remiss till lagrådet den 2 innevarande november av förslag till lag örn
vissa ekonomiska stridsåtgärder erinrade chefen för socialdepartementet i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet därom, att den i mars detta år tillkallade kommissionen
för ytterligare prövning av frågan örn lagstiftning till skyddande
av tredje mans neutralitet i ekonomiska konflikter till behandling upptagit
jämväl vissa spörsmål, avseende tillåtligheten av ekonomiska stridsåtgärder
vilka direkt eller indirekt riktade sig mot statsmaktens funktioner.
Det av kommissionen framlagda lagförslaget stadgade sålunda förbud mot
vidtagande av stridsåtgärd mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget. Kommissionen
hade vidare föreslagit förbud mot stridsåtgärder som avsåge att hindra någon
att föra talan inför domstol eller annan myndighet eller att avlägga vittnesmål
eller att tillhandagå ämbets- eller tjänsteman samt mot stridsåtgärder som avsåge
vedergällning för vad någon gjort i nu angivet hänseende. Beträffande
repressalier mot ämbets- eller tjänstemän i form av ekonomiska stridsåtgärder
anförde chefen för socialdepartementet, att det väl icke torde saknas exempel på
att sådana förekommit men att något tvingande behov av lagstiftning på området
dock näppeligen gjort sig gällande. Vissa av departementschefen närmare
angivna svårigheter vid tolkningen och tillämpningen av bestämmelser med det
föreslagna innehållet nödvändiggjorde en ytterligare prövning av frågan. Det
torde, yttrade departementschefen vidare, bliva föremål för utredning inom
justitiedepartementet i vad mån straffbestämmelserna örn brott mot offentlig
myndighet borde utvidgas, varvid kommissionsförslagets bestämmelser bomme
under övervägande. I fråga örn stridsåtgärder mot parter, vittnen och personer
som uppträdde såsom medhjälpare åt statsmakten i dess funktioner framhölls
att, i den mån särskilt skydd gentemot sådana stridsåtgärder för närvä -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

rande kunde anses vara av ett praktiskt behov betingat, bestämmelser i ämnet
närmast finge karaktär av strafflagsbestämmelser och därför icke borde erhålla
sin plats i en provisorisk speciallag.

Yad angår de sålunda berörda spörsmålen, vilka behandlats av kommissionen
men icke upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget, är jag icke beredd
att för närvarande taga ställning till frågan örn utvidgning av rättsskyddet
för ämbets- och tjänstemän samt för dem som tillhandagå ämbets- och tjänstemän.
För en sakligt och systematiskt tillfredsställande lösning av hithörande
spörsmål lärer nämligen erfordras en ganska genomgripande omarbetning
av strafflagens bestämmelser örn brott mot offentlig myndighet. Däremot
har utredningen slutförts beträffande det under förarbetena till tredjemanslagstiftningen
framförda kravet på ökat skydd för parter och vittnen
mot angrepp genom ekonomiska stridsåtgärder.

Gällande best ämmelser örn straff för angrepp mot parter" och
vittnen finnas upptagna i 11 kap. strafflagen, vilket omfattar de s. k. fridsbrotten.
8 § i nämnda kapitel är av följande innehåll:

’Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens
befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller
vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets
avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i
högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till
böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.’

Detta stadgande — ett relikt av de gamla edsöresbrotten — avser således
endast sådant angrepp mot parter, rättegångsombud och vittnen som sker genom
misshandel eller annan gärning vilken till sin natur är att anse såsom
våld å person. Å andra sidan faller även en i och för sig tämligen obetydlig
våldshandling under stadgandet och därmed under allmänt åtal, så snart någon
av de angivna subjektiva förutsättningarna för straffbarhet föreligga, nämligen
att våldet avsetts såsom vedergällning för att den angripne fört talan eller
vittnat eller utövats i syfte att hindra honom därifrån.

I utländsk rätt torde någon egentlig motsvarighet till berörda stadgande
icke finnas. Några få utländska lagar upptaga dock straffskydd för
vittnen. Dessa likställas då med allmänna organ och brottet får därmed sin
plats bland brotten mot myndighet. Sålunda stadgar den belgiska strafflagen
samma straff för våld och förolämpning mot vittne som för sådant angrepp
mot offentlig befattningshavare. Liknande ståndpunkt intager Portugals
strafflag. I enstaka lagar förekommer ett allmänt straffskydd för envar
som fullgör en medborgerlig plikt.

Under förarbetena till ny strafflag har professor Thyrén
upptagit förevarande spörsmål till behandling. I den år 1933 framlagda
elfte delen av förberedande utkast till strafflag (Statens off. utredn. 1933: 6)
upptages under kapitelrubriken ''Brott mot allmän ordning och frid’ ett stadgande,
enligt vilket den som genom våld eller hot därmed söker hindra någon
från att vittna eller föra sin talan inför domstol eller annat allmänt organ

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

5

eller på sådant sätt söker påverka hans vittnesmål eller hämnas å honom därför
att han vittnat eller fört talan, skulle straffas med fängelse (i högst tre år
och lägst tre månader). I jämförelse med gällande lag företer detta förslag
i fråga örn brottshandlingen alltså endast den skillnaden att hot med våld
medtagits och jämställts med fullbordat våld.

En ytterligare utvidgning av straffskyddet för parter och vittnen har ifrågasatts
först under utredningen angående tredje mans rätt
till neutralitet i arbetskonflikter.

Professor Bergendal berörde frågan i sin den 30 november 1933 avlämnade
utredning (Statens off. utredn. 1933:36). I betänkandet anfördes, att övergångsfall
kunde finnas mellan blockader i samband med ekonomiska konflikter
och sådana utgärder av rent personliga motiv. Det torde sålunda kunna
förekomma att personer som lämnat handräckning åt ordningsmakten vid oroligheter
i anledning av arbetsinställelser bleve utsatta för blockad, liksom
att sådant angrepp riktades mot personer såsom hämnd därför att de avlagt
vittnesmål i rättegång angående dylika oroligheter. Att dylika stridsåtgärder
kunde verka mycket störande på ordningens och rättsskipningens behöriga
upprätthållande läge i öppen dag och bestyrktes tillfullo av utländska erfarenheter
(i synnerhet från Irland). Även mycket enstaka dylika händelser måste
anses vara synnerligen betänkliga på grund av den fruktan för upprepning
därav som kunde sprida sig i vidsträckta kretsar och verka avhållande från
uppfyllelsen av allmänt medborgerliga skyldigheter.

Beträffande de lagstiftningsåtgärder som i följd av angivna förhållanden
kunde ifrågasättas yttrade den sakkunnige: Därest lagstiftningsåtgärd an såges

behövlig, torde på grund av ämnets beskaffenhet nödiga ändringar böra
göras i själva strafflagen. Närmast syntes böra ifrågakomma ett tillägg till
11 kap. 8 §, varigenom jämte våldsgärning skulle kriminaliseras även blockad
och liknande stridsåtgärd, respektive hot därom, varmed angrepp skedde mot
parter och vittnen. Möjligen borde straffskydd även anordnas mot liknande
angrepp som riktades mot någon med avseende på yttranden eller utövning
av rösträtt vid kommunalstämma, vägstämma eller andra liknande sammanträden
och med avseende på funktion vid allmän förrättning.

I vissa av de över professor Bergendals utredning inhämtade yttrandena
uttalades den meningen att ifrågavarande spörsmål borde göras till föremål
för lagstiftning.

. Arbetsdomstolens ordförande anförde sålunda efter att inledningsvis lia
framhållit att det ur synpunkten av den allmänna rättssäkerheten vore synnerligen
önskvärt att även frågan örn stridsåtgärder i anledning av andra
förhållanden än ekonomiska tvister löstes:

En omständighet, som gör det särskilt viktigt att icke blott beakta ekonomiska
tvister, är att en ursprungligen ekonomisk konflikt genom allehanda
tillstötande omständigheter med lätthet utvecklar sig till en samhällelig kris
av stora mått, där man icke längre kan avgöra, var det ekonomiska momentet
slutar och det politiska börjar. Att jag härvid särskilt har Ådalshändelserna
i tanke är uppenbart. Vad jag syftar på är emellertid icke bara fall av förföljelse
mot enskilda personer utan även åtgärder, som äro anlagda pa att

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 33.

hindra fullgörandet av det allmännas funktioner. Särskilt är jag intresserad
av skydd för vittnen och andra personer, som i allmänt eller enskilt intresse
nödgas framträda såsom hjälpare vid rättsordningens upprätthållande. Att
de löpa verkligt stora faror för repressalier i form av ekonomiska stridsåtgärder,
är ställt utom tvivel. Mina erfarenheter av Ådalshändelserna bestyrka
tillfullo, att även de mest laglydiga medborgare sökte undkomma att framträda
och berätta vad de hade sig i saken bekant genom fruktan att sedermera
bliva utsatta för förföljelser. Att sådana förföljelser förekommo torde icke
heller vara någon hemlighet. Även mina erfarenheter från arbetsdomstolen
giva stöd för den vanskliga ställning vittnen intaga. Det är naturligen en
allmän erfarenhet från domstolarna, att vittnen icke känna sig helt fria i
förhållande till personer eller institutioner, av vilka de äro beroende. Vid
arbetsdomstolen är ett vittne ofta beroende av båda parterna, av arbetsgivaren
för behållande av sitt levebröd och av arbetarorganisationen för att icke
betraktas såsom osolidarisk. Att vittnet strängt håller sig till vad han anser
verkligen vara hänt och sant innebär ingalunda säkerhet mot efterräkningar
från den ena eller den andra sidan. Vid avgivande av detta omdöme är det
icke nödvändigt att antaga, att repressalierna tillkomma i medveten avsikt att
straffa därför att vittnet talat sanning. Parternas uppfattning om vad som
är sant är^nämligen ofta grundad på sådan trosvisshet, att repressalierna mycket
val från denina synpunkten kunna hava karaktär av vedergällning för
att vittnet icke hållit sig till sanningen. Men det gör icke saken bättre. Såsom
ett drastiskt uttryck för läget kan nämnas, att vid arbetsdomstolen många
gånger hänt, att såväl arbetsgivaren som fackorganisationen åberopat intyg
av en och samma arbetare, utfärdade vid ungefär samma tillfälle men upptagande
fullständigt motsatta uppgifter örn visst faktum. I dylika fall har
alltid vardera parten åberopat att det av honom företedda intyget innehölle
riktiga uppgifter under det att motsidans intyg tillkommit under hot örn
repressalier.

Handelskammaren i Gävle uttalade att erfarenheten givit vid handen att det
skydd som 11 kap. 8 § strafflagen avser att skänka parter och vittnen icke
vore tillräckligt.

Länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Malmöhus och Norrbottens län ha var
för sig payrkat lagstiftningens utsträckande över ett vidare område, därvid
särskilt framhållits otillräckligheten av gällande bestämmelser angående partsoch
vittnesskydd.

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det vara av synnerlig vikt att
de kompletteringar av strafflagen, som den sakkunnige ifrågasatt, komme till
stånd med det snaraste.

Det av kommissionen för ytterligare prövning av hithörande lagstiftningsfrågor
framlagda förslaget till lag angående vissa ekonomiska stridsåtgärder
(Statens off. utredn. 1934:16) innehöll beträffande rättsskydd för parter och
vittnen m. fl. följande bestämmelser:

7 §. Stridsåtgärd må ej vidtagas mot ämbets- eller tjänsteman eller innehavare
av offentligt uppdrag i eller för befattningen eller uppdraget.

Ej heller må man vidtaga sådan åtgärd mot någon för att hindra honom att
föra talan inför domstol eller annan myndighet eller avlägga vittnesmål eller
tillhandagå ämbets- eller tjänsteman eller för att utöva vedergällning för vad
han gjort i nu angivet hänseende.’

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

7

24 §. ''Har stridsåtgärd anordnats i strid mot 7 § eller har i anledning av
motsättning, som där sägs, stridsåtgärd riktats mot tredje man, varde envar
som biträtt beslut örn massåtgärd eller som uppmanar eller eljest söker förmå
annan att deltaga däri, så ock den som vidtagit annan stridsåtgärd, dömd till
fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Var stridsåtgärden eller motsättningen sadan som i 8 § sägs, dömes till fängelse
i högst ett år eller dagsböter.

Hotar man någon med stridsåtgärd, varom i denna paragraf är sagt, straffes
i fall, som i första stycket avses, med fängelse i högst ett år eller dagsböter
och eljest med dagsböter.’

I motiveringen till dessa stadganden anförde kommissionen:

Erfarenheterna från domstolarna och särskilt fran arbetsdomstolen bekräfta
behovet av ett rättsskydd mot förföljelser av detta slag. De bestämmelser,
som vår strafflag i 10 och 11 kapitlen uppställer till skydd, för dem, som
fullgöra funktioner i rättsordningens tjänst, äro otvivelaktigt icke tilityllestgörande.
Enligt kommissionens mening är frågan örn ökat rättsskydd pa detta
område av den utomordentliga vikt samt sammanhänger så nära med de spörsmål,
som röra rättsskydd för tredje man i ekonomiska konflikter, att kommissionen
ansett sig icke kunna lämna denna fråga obeaktad.

Beträffande den lagtekniska utformningen av de bestämmelser, som erfordras
för att bereda allmänna funktionärer, vittnen och andra, som tillhandagå
myndigheterna vid rättsordningens upprätthållande, skydd mot ekonomiska
stridsåtgärder, erbjuda sig tydligen olika möjligheter. En väg, som synes ligga
nära till hands, är att infoga bestämmelserna i 10 och 11 kapitlen av strafflagen.
Härför kunna helt visst anföras starka skäl av principiell natur Emellertid
kan en sådan anordning icke genomföras utan sa vittgående ändringar
och omläggningar av strafflagen, att kommisioner!. icke ansett sig kunna för
närvarande förorda densamma. Till dess en mera omfattande revision av
strafflagen kommer till stånd, synas därför erforderliga bestämmelser i nu ifrågavarande
hänseende böra upptagas i den av kommissionen föreslagna lagen.

Enligt första stycket i 7 § äro med ämbets- och tjänstemän jämställda alla,
sorn på grund av val eller annorledes utöva offentligt uppdrag. Härunder
äro således att hänföra riksdagsmän, stads- och kommunalfullmäktige, ledamöter
av statliga och kommunala nämnder och styrelser m. fl.

Andra stycket avser att bereda skydd ej blott för parter och deras ombudsmän
samt vittnen i rättegångar utan jämväl för personer, som lämnat upplysningar
till polismyndighet i rättssaker, biträtt ordningsmakten vid anhallanden
eller oroligheter eller på annat sätt tillhandagått offentlig myndighet.

De stridsåtgärder, som förbjudits i denna paragraf, utgöra ett sa allvarligt
hot mot rättsordningen, att överträdelse av förbudet icke kunnat lämnas utan
straffpåföljd. Dylik påföljd inträder enligt lagförslaget för envar sorn.bryter
mot förbudet, oavsett huruvida denne enligt lagförslaget ager behörighet
att igångsätta massåtgärd ellef ej. Straffbestämmelsen återfinnes i 24 §. Såsom
av nämnda stadgande Damgar, är jämväl hot örn stridsåtgärd belagt mec
straff i fall, varom nu är fråga.

I utlåtandena Öijer kommissionsförslaget ha de ifrågavarande bestämmelserna
i allmänhet icke föranlett särskilda uttalanden eller erinringar.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner den utvidgning av tredjemanslagstiftningens
omfattning som 7 § m. fl. bestämmelser i förslaget innebär i allo
välbetänkt. T ett par yttranden uttalas i korthet tillfredsställelse över de före -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Departe ments chefen.

slagna bestämmelserna; så Svenska arbetsgivareföreningen samt Svenska tidning
sutgivareföreningen och dess arbets g ware sektion.

Landsorganisationen yttrar att det icke torde vara föremål för meningsskiljaktighet,
att stridsåtgärd icke får tillåtas i de med 7 § avsedda fallen. Till
det föreslagna förbudet mot sådana stridsåtgärder vore endast att erinra,
att det gentemot en arbetsgivare vore skäligen verkningslöst, detta
på grund av den hittills av lagstiftning oberörda rätt som arbetsgivare
ägde att utan angivande av skäl avskeda arbetare. I sin likaledes ovillkorliga
rätt till uppsägning av hyresavtal hade också hyresvärd en riskfri möjlighet
att kringgå förbudet. — Beträffande förslagets straffbestämmelser har landsorganisationen
uttalat den uppfattningen att de bevisningssvårigheter som
måste uppstå då för åtgärds rättsstridighet kräves att den vidtagits i visst
syfte skulle i det stora flertalet fall gynna arbetsgivarparten. Domstolarnas
tillämpning av sådana bestämmelser som t. ex. 7 §, därest dessa upphöjdes till
taff, komme med stor säkerhet att bekräfta riktigheten av denna uppfattning.
Kunde det förutsättas att straffbeläggandet komme att gå ut över arbetarparten
i en omfattning som icke stöde i någon rimlig proportion till antalet beivrade
förseelser på arbetsgivarsidan, måste en straffrättslig reglering anses förkastlig
icke endast ur synpunkten av lagstiftningens egen funktion utan också
med hänsyn till allmän rättsmoral. Under framhållande av att kommissionen
i straffsatsen för överträdelse av 7 § upptagit fängelse såsom den ordinära
påföljden och reserverat böter för fall av synnerligen förmildrande omständigheter,
har landsorganisationen slutligen gjort gällande att redan användandet
överhuvud av fängelsestraff vore olämpligt.

Under förarbetena till lagstiftning örn ekonomiska stridsåtgärder ha, såsom
av det sagda framgår, övervägts två olika vägar för lösningen av frågan örn
utvidgat rättsskydd för vittnen och andra som utöva någon funktion i rättsskipningens
intresse. Professor Bergendal förordade vissa ändringar i allmänna
strafflagen, närmast i 11 kap. 8 §. Även kommissionen fann starka principiella
skäl tala för strafflagsändring men stannade dock vid att såsom ett
provisorium föreslå upptagande av bestämmelser i ämnet i speciallagstiftningen
angående ekonomiska stridsåtgärder. Det bör emellertid anmärkas att
skillnaden i sak mellan den sakkunniges och kommissionens förslag icke är
väsentlig. Även enligt kommissionsförslaget straffbelädes sålunda överträdelser
av den givna förbudsregeln, och mal örn ansvar härför skulle upptagas
vid de allmänna domstolarna.

Inledningsvis har erinrats därom att hithörande frågor såsom varande av
huvudsakligen straffrättslig natur utbrutits ur lagstiftningen örn ekonomiska
stridsåtgärder, vilken enligt det till lagrådet remitterade förslaget i stort sett
skulle erhålla karaktären av civillag. Dessutom ha berörts vissa förhållanden,
vilka ansetts böra föranleda att lagstiftningsåtgärder i ämnet för närvarande begränsas
till det område som enligt gällande rätt behandlas i 11 kap. 8 § strafflagen,
nämligen angrepp mot parter och vittnen jämte rättegångsfullmäktige.
Det torde ligga i sakens natur att de angrepp mot parter och vittnen varmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

9

man i praktiken främst har att räkna äro åtgärder som vidtagas i vedergällningssyfte.
Detta bekräftas också av de i det föregående refererade uttalandena.
Enligt 11 kap. 8 § strafflagen straffas emellertid jämte våld i vedergällningssyfte
även våld som utövas för att hindra någon att föra talan eller
vittna. Även örn angrepp mot parter och vittnen i dylikt tvångssyfte icke
kunna antagas äga samma betydelse som åtgärder i hämndsyfte, torde likväl
tillräcklig anledning saknas att vid upptagande i lagrummet av andra angreppsformer
än våld utesluta handlingar som ske i tvångssyfte. En sådan
begränsning har icke heller ifrågasatts i kommissionsförslaget. Örn man i likhet
med kommissionen vill kriminalisera även hot örn angrepp, torde för övrigt
medtagande av tvångssyftet vara av viss praktisk betydelse. Däremot synes
en utvidgning av det subjektiva brottsrekvisitet i den riktning som föreslagits
i professor Thyréns utkast, nämligen till handlingar i syfte att påverka talan
eller vittnesmål, icke vara påkallad av något verkligt behov.

Beträffande själva brottshandlingens beskaffenhet synas åtskilliga skäl tala
för en mera omfattande utvidgning av straffskyddet än som ifrågasatts under
förarbetena till lagstiftningen örn ekonomiska stridsåtgärder. Örn, såsom nu
förutsättes, 11 kap. 8 § strafflagen skall omfatta dylika åtgärder samt hot därmed,
lärer konsekvensen fordra att även andra former av angrepp medtagas.
Att hot med våld å person bör straffbeläggas är under angivna förutsättning
uppenbart. Såsom ett ingalunda opraktiskt exempel på handlingar, vilka
kunna användas i vedergällnings- eller tvångssyfte, kan därjämte anföras våld
å annans egendom, vare sig våldet i och för sig är att hänföra till skadegörelse
enligt 19 kap. 20 § strafflagen eller på grund av omständigheterna bör
anses såsom hemfridsbrott enligt 11 kap. 12 §. De för sådant våld gällande
straffsatserna torde icke kunna anses tillfyllest för de fall då våldet förövas i
syfte som avses i 11 kap. 8 §. Bedömandet av handlingen enligt sistnämnda
lagrum, eventuellt i konkurrens med något av de förstnämnda, skulle dessutom
medföra att brottet faller under allmänt åtal, vilket synes önskvärt och även
påkallas av följdriktighetshänsyn.

Emellertid torde man svårligen kunna stanna vid att utsträcka lagrummet
till att omfatta, jämte våldsgärningar, vissa närmare bestämda handlingstyper
vilka kunna tänkas komma till användning såsom repressalier eller såsom
tvångsmedel gentemot parter och vittnen. Det skulle otvivelaktigt möta synnerliga
svårigheter att härvidlag uppdraga en tillfredsställande gränslinje.
Vad särskilt angår de ekonomiska stridsåtgärderna bör märkas att innebörden
av uttrycket ekonomisk stridsåtgärd i sig själv är tämligen svävande och även
kan förväntas komma att undergå förskjutning under loppet av en relativt begränsad
tid. Den uppräkning av dit hänförliga åtgärder som givits i förslaget
till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder gör, som redan lagrubriken utmärker,
icke anspråk på fullständighet. Därtill kommer att ej heller de grundläggande
begreppen blockad, bojkott etc. erhållit en närmare bestämning. Enligt
den lagförslaget åtföljande motiveringen har det tänkts att en vägledande
och enhetlig rättspraxis vid tolkningen av dessa uttryck skulle utbildas vid den
föreslagna specialdomstolen. Det bör under sådana förhållanden knappast

10

Kungl. Majlis proposition nr SS.

ifrågakomma att i den allmänna strafflagen operera med dessa begrepp eller
att eljest anknyta ändringen av 11 kap. 8 § strafflagen till den såsom provisorium
avsedda tredjemanslagstiftningen.

Av nu anförda skäl synes vara att förorda att lagändringen genomföres på
det sätt att överhuvud taget alla åtgärder vilka företagas i vedergällningssj''fte
eller för att utöva tvang hänföras under lagrummet. För det ifrågavarande
brottets karaktär av indirekt angrepp mot den rättsskipande verksamheten är
tydligen icke väsentligt att brottshandlingen utgör våld å person; att endast
sådant våld för närvarande omnämnes torde huvudsakligen äga historiska förklaringsgrunder.
Huruvida handlingen är i och för sig kriminellt eller civilt
rättsstridig eller örn den i och för sig är tillåten synes icke vara av avgörande
betydelse för frågan huruvida den bör föranleda påföljd såsom innebärande en
kränkning av de intressen som 11 kap. 8 § avser att skydda. Härför torde böra
fordras allenast att handlingen i något avseende är menlig för den mot vilken
den företages eller m. a. o. att angreppet består i en åtgärd som för den angripne
föranleder lidande, förlust eller annan skada.

Med en dylik allmän bestämning av brottshandlingen skulle uppenbarligen
åtskilliga i och för sig straffbelagda gärningar bliva hänförliga under 11 kap.
8 §, då de äga rum i syfte som där angives. Såsom exempel ha nyss anförts
olika former av våld å annans egendom. Även ärekränkning torde stundom
kunna ske pa sadant sätt att den kan sägas innefatta vidtagande av åtgärd
till annans skada.

Bland icke brottsliga gärningar lära främst vissa ekonomiska stridsåtgärder
kunna antagas komma att spela en viss roll.

I fråga örn de såsom kollektiva betecknade stridsåtgärderna (blockad, bojkott,
arbetsinställelse samt därmed jämförliga åtgärder) bör i detta sammanhang
uppmärksammas spörsmålet vilken eller vilka personer som i det särskilda
fallet komma att drabbas av straffansvar. Kommissionsförslaget intog
härvidlag den ståndpunkten att straff borde utkrävas av envar som biträtt beslut
om kollektiv stridsåtgärd eller som uppmanat eller eljest sökt förmå annan
att deltaga däri. Enligt den nu ifrågasatta avfattningen av straffbestämmelsen
ill kap. 8 § strafflagen skulle någon närmare bestämning av brottssubjekten
icke ifrågakomma utan det skulle enligt allmänna rättsgrundsatser få avgöras
när betingelserna för straffbarhet äro förhanden. Beträffande de kollektiva
stridsåtgärder vilka kunna tänkas komma till användning såsom vedergällning
eller tvång mot parter och vittnen, nämligen blockader och bojkotter,
må i detta hänseende anmärkas följande. Består anslutningen till eller deltagandet
i exempelvis en blockad mot en producent endast i underlåtenhet att
verkställa inköp av de blockerade produkterna, kan däri icke sägas ligga att
vederbörande Vidtager åtgärd’ mot producenten. Örn emellertid deltagandet
därjämte tar sig uttryck i en positiv verksamhet, såsom agitation eller andra
åtgärder som bidraga till ökad anslutning till blockaden, torde de objektiva
förutsättningarna för tillämpning av straffbestämmelsen få anses vara för
handen. Den ifrågavarande bestämmelsen lärer sålunda kunna tillämpas på
personer vilka framträda såsom organisatörer av blockaden, vilket uppenbar -

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

11

ligen ur lagens synpunkt är angeläget. I vad mån de som ''biträtt beslut’ örn
stridsåtgärden komma att drabbas av straff torde i viss mån vara beroende
av omständigheterna vid beslutets fattande. Enbart det förhållandet att någon
vid en sammankomst mellan ett flertal personer givit sin röst för blockaden
lärer icke kunna föranleda att han fälles till ansvar. Härför torde dessutom
böra fordras att han varit verksam för beslutets realiserande på sådant sätt
att han kan anses ha verkställt beslutet eller deltagit i dess verkställande.

I förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder upptagas bland individuella
stridsåtgärder endast uppsägning av arbets- eller hyresavtal samt
därjämte annat avbrytande av ekonomisk förbindelse, när det sker av två eller
flera i samverkan. I förevarande fall synes anledning icke föreligga till motsvarande
begränsning, då för påföljd av åtgärden kräves att denna skett i sådant
syfte som avses i 11 kap. 8 § strafflagen.

Straffet för brott mot 11 kap. 8 § strafflagen utgör för närvarande straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen mildrande
omständigheter må dock till böter, dock ej under fem dagsböter, dömas.
Denna straffskala synes böra bibehållas för de fall då brottshandlingen utgör
våld å person. För andra handlingar vilka nu avses skola hänföras under
lagrummet synes lämpligen kunna fastställas en gemensam lindrigare skala.
I denna torde straffarbete icke böra ingå. Härutinnan skulle följaktligen
överensstämmelse komma att råda med kommissionsförslaget, vilket i första
stycket av 24 § upptog fängelse samt, vid synnerligen mildrande omständigheter,
dagsböter. Med den vidsträcktare omfattning straffbudet nu skulle erhålla
torde dock bötesstraffet icke böra förbehållas fall då omständigheterna
äro mildrande.

Kommissionsförslaget innehöll härjämte en särskild lägre straffskala för
hot med stridsåtgärd, nämligen fängelse i högst ett år eller dagsböter. Enligt
vad i det föregående anförts skulle till 11 kap. 8 § hänföras såväl hot örn våld
å person som hot örn annan handling, övervägande skäl torde tala för att icke
i straffhänseende göra någon skillnad mellan hot av ena och andra slaget
samt att icke heller för hot fastställa någon särskild straffskala, lägre än den
nyss föreslagna.

Vad angår de civilrättsliga påföljderna av ifrågavarande brott må anmärkas
att överförandet av brottet från speciallagstiftningen till allmänna strafflagen
medför, att de särskilda skadeståndsregler vilka äro avsedda att gälla beträffande
överträdelse av stadganden i den förra lagstiftningen icke erhålla
tillämpning. Den omständigheten att sålunda i stället strafflagens skadeståndsregler
bliva gällande i fråga om stridsåtgärder vilka skola bedömas enligt
11 kap. 8 § samma lag torde dock vid rättstillämpningen icke komma
att få någon nämnvärd betydelse. Den frihet som enligt numera rådande
rättsuppfattning tillkommer domstolarna vid prövningen angående förhandenvaron
av skada och vid bestämmandet av dess belopp lärer innebära tillräcklig
garanti mot mindre tillfredsställande resultat i fråga örn ersättning för skada
genom stridsåtgärder vilka innebära brott mot nämnda lagrum.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Majsts proposition nr 83.

13

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 8 § strafflagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Gör man våldsgärning å annan för det han i sak inför rätta, hos Konungens
befallningshavande eller vid annat ämbetsverk, sin eller annans talan fört eller
vittnesmål avlagt, eller för att honom från sakens utförande eller vittnesmålets
avläggande hindra; dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst
sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må till böter, dock
ej under fem dagsböter, dömas.

Vidtager man eljest mot någon åtgärd, som för honom föranleder lidande,
förlust eller annan skada, eller hotar man någon med våld eller åtgärd, varom
nu är sagt, och sker det för det han fört talan eller vittnat eller för att honom
därifrån hindra; straffes med fängelse eller böter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 januari
1935.

Närvarande:

justita erådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tilUiandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 23 november
1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av tillförordnade byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet, hovrättsassessorn
C. G. Hellquist.

Lagrådet yttrade:

Mot de nya bestämmelserna såvitt därigenom straffbelägges att hota någon
med våld är i och för sig ingenting att erinra. Det torde emellertid vara givet
att någon särskild lagstiftningsåtgärd för att uppnå en utvidgning allenast i
berörda hänseende av ifrågavarande lagrum icke bör ifrågakomma och att frågan
örn lämpligheten överhuvud taget av att däri vidtaga en ändring fördenskull
bör bedömas med hänsyn till innebörden av de nya bestämmelserna i
övrigt.

Frågans uppkomst ligger klar och ger också omedelbart svaret på vad det
är som egentligen åsyftas. Det är en viss användning av ekonomiska stridsåtgärder
lagstiftningen gäller, nämligen såvitt dylika åtgärder rikta sig mot
parter i rättegång och rättegångsombud samt vittnen. Då det tydligen icke
låter sig göra att i allmänna strafflagen begagna termen ekonomiska stridsåtgärder,
har det varit nödvändigt att vid beskrivningen av det förfarande som
man avser att straffbelägga använda ett mera omfattande uttryck, vari då
de stridsåtgärder, som med den föreslagna lagen örn ekonomiska stridsåtgärder
avses, skulle vara inbegripna. Förfarandet har i förevarande förslag angivits
med orden »åtgärd som föranleder lidande, förlust eller annan skada».
I olikhet mot vad eljest inom straffrätten gäller har alltså icke på något sätt
angivits beskaffenheten av den åtgärd som skall hava föranlett lidandet eller
skadan. Lidande eller skada kan förorsakas under mångahanda olika former

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

15

i den mänskliga sammanlevnaden, genom åtgöranden i det dagliga livet av i
och för sig oväsentlig betydelse. Att på detta sätt utsträcka strafflagens
verkningskrets till områden som skäligen icke böra vara indragna därunder
måste vålla starka betänkligheter. Genom ett uppställande av fordran på att
lidandet eller skadan icke skall vara av allenast ringa betydelse skulle föga
vara att vinna med hänsyn bland annat till denna gränsdragnings obestämdhet.

De betänkligheter som nu anförts ha sin största betydelse, då det gäller
åtgärder, som vidtagas mot en vederpart för det denne fört talan. En husvärd
kan ha trakasserats med rättegång av en hyresgäst, och för att få fred
från dennes angrepp hotar han att säga upp hyresgästen. Det kan icke vara
rimligt att husvärden skall kunna straffas härför. Jämväl i bevisningshänseende
äro betydande svårigheter att befara. Man tänke sig det fall att två
grannar på landet råkat i process. Hur lätt kan inte därunder inträffa att en
i och för sig lovlig åtgärd från den enes sida vållar den andre lidande eller
förlust, och örn denna åtgärd skett på grund av processmotsättningen eller
t. ex. av ovilja i allmänhet mot grannen, torde väl oftast vara omöjligt för
någon annan att bedöma. Även örn man kan antaga att domstolarna skola
gå fram med försiktighet och således ådöma straff endast om åtgärden tydligen
ådagalägger ett otillåtet syfte samt örn skadan icke är alltför obetydlig,
är det att befara icke blott att tillämpningen av stadgandet blir synnerligen
ojämn utan ock att detsamma på grund av sin allmänna formulering kan leda
till obefogade rättegångar.

Vad angår åtgärder vidtagna mot ombud och vittnen minskas väl i viss mån
de antydda betänkligheterna, då dels syftet här merendels torde framträda
mera klart och dels angelägenheten av att skydda sådana personer — särskilt
vittnen, som ju ha att fullgöra en samhällelig plikt framträder starkare.
Att begränsa lagbudets tillämplighet till åtgärder mot båda eller endera av
dessa kategorier vill lagrådet dock icke förorda, da även andra omständigheter
tala mot upptagande i strafflagen av bestämmelse i ämnet.

Det föreslagna stadgandet avser, såsom nämnts, att, örn också ej uttryckligen,
straffbelägga vidtagande av ekonomiska stridsåtgärder, då de företagas
i här angivna syften. Såvitt i övrigt angår ekonomiska stridsåtgärder har man
däremot ansett riktigast att giva den lagstiftning man vill åstadkomma formen
av en fristående provisorisk lag, innefattande särskilt avpassade föreskrifter
i såväl materiellt som processuellt avseende. Man måste då betvivla
lämpligheten av att, på sätt som här föreslagits, lösbryta en del av lagstiftningen
om dessa åtgärder ur det större sammanhanget och införa denna del
i en bestående lagstiftning, som är byggd pa helt andra principer än den blivande
speciallagen. Ett särskilt skäl att upptaga ifrågavarande bestämmelser
med jämkat innehåll i speciallagen är att enligt förslaget till denna lag ekonomiska
stridsåtgärder, vilka företagas mot tredje man i syfte t. ex. att hämnas
på ett vittne, en part i rättegång eller ett rättegångsombud, skola bedömas enligt
speciallagen med dess från strafflagens vitt skilda bestämmelser örn ansvar
och skadestånd.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 88.

Jämfört med den sakliga omfattningen av kommissionens förslag har enligt
det föreliggande förslaget överflyttningen till strafflagen kommit att medföra
en begränsning, som särskilt i ett hänseende icke är önskvärd. Enligt
kommissionens förslag avsågs att bereda skydd jämväl åt dem som »tillhandagå
ämbets- eller tjänsteman» vid rättsordningens upprätthållande. Därmed
åsyftades, enligt vad kommissionens motivering ger vid handen, jämväl de som
vid polisförhör avgiva utsagor. Enligt lagrådets mening är beredande av skydd
åt dessa personer en angelägenhet av lika stor vikt som den att skydda vittnen.

En omständighet, som ävenledes sammanhänger med överflyttningen till
strafflagen, må framhållas. I 6 kap. 3 § strafflagen angivas vissa fall av brott,
då skadestånd skall givas för lidande. Därunder faller icke utan vidare sådan
åtgärd som skulle straffbeläggas enligt det remitterade förslaget. I förslaget
till speciallag åter är frågan örn skadestånd för personligt lidande uttryckligen
reglerad.

Lagrådet avstyrker på anförda skäl att det remitterade förslaget lägges till
grund för lagstiftning samt hemställer att de föreslagna bestämmelserna, såvitt
de avse ekonomiska stridsåtgärder, i stället under iakttagande av vad
ovan anförts inarbetas i förslaget till lag örn ekonomiska stridsåtgärder.

Vinner denna hemställan ej bifall, torde det remitterade förslaget böra omarbetas
under beaktande av vad lagrådet anfört.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS.

17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 januari 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 5 januari 1935
avgivna utlåtande över det den 23 november 1934 till lagrådet remitterade förslaget
till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 8 § strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»I fråga örn rättsskydd för parter och vittnen gentemot angrepp medelst
ekonomiska stridsåtgärder har lagrådet såväl i förevarande utlåtande som i
utlåtande över förslaget till lag örn vissa ekonomiska stridsåtgärder hemställt
att bestämmelser av angivet slag måtte inarbetas i nämnda lagförslag.

De förhållanden som ansetts böra föranleda en speciallagstiftning av provisorisk
karaktär rörande konflikter på det ekonomiska området göra sig icke i
någon högre grad gällande i fråga örn åtgärder, vilka avse vedergällning eller
tvång mot personer som i någon egenskap uppträtt eller skola uppträda inför
rätta. Jag är därför av den uppfattningen att en reglering av rättsskyddet
för sådana personer bör såvitt möjligt ske enligt eljest vanliga principer såväl
i materiellt som i processuellt avseende. En anknytning till gällande strafflagsbestämmelser
torde, såsom ock under förarbetena till lagstiftningen örn
ekonomiska stridsåtgärder från olika håll vitsordats, ur principiella synpunkter
vara att förorda. Härigenom vinnes bland annat den väsentliga fördelen,
att åtgärder av ifrågavarande slag bliva direkt straffbelagda, vilket däremot
ej skulle bliva fallet örn bestämmelserna upptoges i speciallagen. Att å andra
sidan vissa praktiska svårigheter äro förenade med den sålunda förordade anordningen
är visserligen obestridligt, men dessa torde dock icke vara av den
beskaffenhet att man på grund av desamma bör anse sig nödsakad avstå från
att på denna väg söka vinna en lösning av frågan.

Lagrådets betänkligheter mot det remitterade förslaget hänföra sig främst
därtill att själva brottshandlingen icke kunnat mera exakt angivas än såsom
''åtgärd som föranleder lidande, förlust eller annan skada’. Lagrådet antager
att denna omfattande beskrivning skulle komma att leda till ojämnhet i stadgandets
tillämpning och till obefogade rättegångar. Möjligheten härav kan
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr SS. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 83.

icke förnekas, även om man, såsom ock lagrådet ansett, lärer kunna utgå från
att domstolarna skola iakttaga tillbörlig varsamhet vid stadgandets tillämpning
och sålunda ådöma straff endast vid full bevisning örn otillåtet syfte.
De anförda betänkligheterna synas ha sin egentliga betydelse beträffande åtgärder
som ha karaktären av repressalier mot vederpart. Den väsentliga praktiska
betydelsen av stadgandet ligger emellertid däri att det skulle bereda ökat
skydd för personer som i egenskap av vittnen fullgöra en för rättsskipningen
viktig funktion. Vad lagrådet anfört synes därför böra föranleda att åtgärder
mot vederpart och ombud uteslutas ur det föreslagna andra stycket av
11 kap. 8 § strafflagen. Med vittnen torde — såsom lagrådet framhållit såväl
i förevarande utlåtande som i utlåtandet över förslaget till lag örn vissa ekonomiska
stridsåtgärder — böra jämställas de som i annan egenskap än vittnen
för åstadkommande av utredning höras av offentlig myndighet. En utvidgning
av stadgandet till att omfatta även sådana personer torde därför böra
ske. Ändringen bör erhålla motsvarighet i paragrafens första stycke. — Vad
beträffar den av lagrådet anmärkta omständigheten att stadgandets upptagande
i strafflagen skulle, på grund av innehållet i 6 kap. 3 § strafflagen,
leda till att skadestånd i vissa fall ej kunde ådömas, må endast erinras därom
att motsvarande gäller även vid vissa andra brott mot i strafflagen upptagna
straffbud, exempelvis hemfridsbrott.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget, efter ändring i angivna
hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

343533