Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

1

Nr 245.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Tyska riket för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt,
m. m.; given Stockholms slott den 17 ma) 1935.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över finans- och
utrikesdepartementsärenden för den 10 maj 1935 och över finansärenden för
denna dag samt med överlämnande av ett den 14 maj 1935 undertecknat avtal
mellan Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt, med till avtalet börande slutprotokoll, vill Kungl. Maj :t härmed
föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda avtal och slutprotokoll;

dels ock antaga härvid fogade förslag till förordning örn ändring i vissa
delar av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt
för gåva.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 245.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2k5.

Avtal mellan Konungariket Sverige
och Tyska riket för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande arvsskatt.

Konungariket Sverige och Tyska riket
hava, föranledda av önskan att
undvika dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt, avslutit följande avtal.

För detta ändamål hava till fullmäktige
utsett:

Hans Majit Konungen av Sverige:
Sveriges Minister i Berlin
E. af Wirsén,

Tyske Rikskanslern:
Ministerialdirektören i tyska utrikesministeriet Richard

Meyer och
Ministerialdirektören i tyska riksfinansministeriet Professor

Dr. Otto Hedding,

vilka, efter att hava granskat varandras
fullmakter och funnit dem i
god och behörig form, överenskommit
örn följande bestämmelser:

Artikel 1.

(1) Å fast egendom, som efterlämnats
av medborgare i en av de båda staterna,
jämte tillbehör till egendomen,
utgår arvsskatt allenast i den stat, i
vilken den fasta egendomen är belägen.

(2) Rättigheter, å vilka allmän lags
bestämmelser angående fast egendom
äga tillämpning, ävensom nyttjanderätter
till fast egendom skola anses
likställda med fast egendom.

(3) Frågan, huruvida en förmögenhetstillgång
[enligt (1) eller (2)]
är att anse som fast egendom, bedömes
enligt lagstiftningen i den stat,
där tillgången finnes. Vad som skall

Abkommen zwischen dem Deutschen
Reich und dem Königreich Schweden
zur Yermeidung der Doppelbesteueruug
auf dem Gebiete der
Erbschaftsteuern.

Das Deutsche Reich und das Königreich
Schweden haben, von dem Wunsche
geleitet, auf dem Gebiete der Erbschaftsteuern
die Doppelbesteuerung
zu vermeiden, das nachstehende Abkommen
abgeschlossen.

Zu diesem Zwecke haben zu Bevollmächtigten
ernannt:

Der Deutsche Reichskanzler:

den Ministerialdirektor im Auswärtigen
Arnt,

Richard Meyer, und

den Ministerialdirektor im Reichsfinanzministerium,

Professor Dr. Otto Hedding,

Seine Majestät der König von Schweden: den

Schwedischen Gesandten in Berlin,

E. af Wirsén,

die, nachdem sie ihre Vollmachten
gepruft und in guter und gehöriger
Form befunden haben, liber folgende
Bestimmungen ubereingekommen sind:

Artikel 1.

(1) Unbewegliches Nachlassvermögen
eines Angehörigen eines der heiden
Staaten einschliesslich Zubehör ist den
Erbschaftsteuern nur in dem Staate
unterworfen, in dem das unbewegliche
Vermögen begt.

(2) Berechtigungen, auf welche die
Vorschriften des burgerlichen Rechts
tiber Grundstiicke Anwendung findén,
sowie Nutzungsrechte an unbeweglichem
Vermögen sind dem unbeweglichen
Vermögen gleich zu achten.

(3) Flir die Frage, ob ein Vermögensgegenstand
[Absatz (1) und (2)]
als unbeweglich anzusehen ist, sind die
Gesetze des Staates massgebend, in
dem der Gegenstand begt. Was als

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-45.

3

förstås med tillbehör avgöres enligt
rätten i den stat, i vilken den fasta
egendomen är belägen.

Artikel 2.

(1) Av medborgare i en av de båda
staterna efterlämnad egendom, nedlagd
i företag för handel, industri eller annan
näringsverksamhet av vad slag det
vara må, företag för sjöfart och luftfart
inbegripna, behandlas på följande
sätt:

a) Har företaget fast driftställe endast
i en av de båda staterna, utgår
arvsskatt å egendomen blott i denna
stat.

b) Har företaget fast driftställe i
envar av de båda staterna, utgår i vardera
staten arvsskatt å egendomen, i
den mån denna hänför sig till det i
samma stat belägna fasta driftstället.

(2) Fast egendom, vilken tillhör företag
som angives i (1) här ovan, behandlas
enligt artikel 1.

Artikel 3.

(1) För egendom, som medborgare
i en av de båda staterna efterlämnat
och varå artiklarna 1 och 2 ej äga tilllämpning,
gälla följande bestämmelser: a)

Har den avlidne vid sin död varit
bosatt blott i en av de båda staterna,
utgår arvsskatt å egendomen allenast
i denna stat.

b) Har den avlidne vid sin död varit
bosatt i båda statérna, utgår arvsskatt
å egendomen blott i den stat,
i vilken enligt samstämmig uppfattning
hos de högsta finansmyndigheterna
i de båda staterna den avlidne haft
centrum för sina intressen. Kan enighet
rörande centrum för intressena icke
vinnas, anses den avlidne hava varit
bosatt blott i den stat, i vilken han vid
sin död varit medborgare; har den avlidne
vid sin död varit medborgare i
båda staterna, skall det ankomma på
de högsta finansmyndigheterna i de

Zubehör anzusehen ist, richtet sich
nach dem Rechte des Staates, in dem
sich das unbewegliche Vermögen befindet.

Artikel 2.

(1) Nachlassvermögen eines Angehörigen
eines der heiden Staaten aus
Unternehmen von Handel, Industrie
oder sonstigem Gewerbe jeder Art einschliesslich
der Unternehmen der Seeschiffahrt
und der Luftfahrt wird wie
folgt behandelt:

a) Hat das Unternehmen nur in
einem der heiden Staaten eine Betriebsstätte,
so ist das Vermögen den Erbschaftsteuern
nur in diesem Stååt unterworfen.

b) Hat das Unternehmen in jedem
der heiden Staaten eine Betriebsstätte,
so ist das Vermögen in jedem Stååt
insoweit dessen Erbschaftsteuern unterworfen,
als es der in diesem Stååt
belegenen Betriebsstätte gewidmet ist.

(2) Unbewegliches Vermögen, das
zu einem Unternehmen der in Absatz
(1) genannten Art gehört, wird nach
Artikel 1 behandelt.

Artikel 3.

(1) Flir das nicht nach Artikel 1
oder 2 zu behandelnde Nachlassvermögen
eines Angehörigen eines der heiden
Staaten gelten folgende Bestimmungen: a)

Hat der Erblasser zur Zeit seines
Todes seinen Wohnsitz nur in einem
der heiden Staaten gehabt, so unterliegt
dieses Vermögen den Erbschaftsteuern
nur in diesem Staate.

b) Hat der Erblasser zur Zeit seines
Todes in jedem der heiden Staaten
einen Wohnsitz gehabt, so unterliegt
dieses Vermögen den Erbschaftsteuern
nur in dem Staate, in welchem der Erblasser
nach der iibereinstimmenden
Auffassung der ebersten Finanzbehörden
der heiden Staaten den Mittelpunkt
seiner Interessen gehabt hat. Ist eine
Einigung liber den Mittelpunkt der Interessen
nicht zu erzielen, so wird ein
Wohnsitz nur in dem Staate angenommen,
dem der Erblasser zur Zeit seines
Todes angehört hat; hat der Erblasser

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 2-k5.

båda staterna att från fall till fall
träffa särskilda överenskommelser.

c) I alla övriga fall utgår arvsskatt
å ifrågavarande egendom allenast i den
stat, i vilken den avlidne vid sin död
varit medborgare, och skall föreskriften
ib), sista punkten, senare delen,
äga motsvarande tillämpning.

(2) En person anses enligt detta avtal
bosatt där, varest han innehar bostad
under omständigheter, av vilka
kan slutas till avsikt att därstädes behålla
en bostad.

Artikel 4.

(1) Gäld, som häftar vid egendom
som avses i artikel 1 eller 2, eller för
vilken egendomen utgör säkerhet, avräknas
å värdet av denna egendom, övrig
gäld avräknas å värdet av egendom,
varå artikel 3 äger tillämpning.

(2) Skall i särskilt fall egendom av
sådant slag, som angives i artikel 1 eller
2, beskattas i envar av de båda staterna,
skall den gäld, vilken häftar vid
egendom, som skall beskattas i den ena
staten, eller för vilken denna egendom
utgör säkerhet, i första hand avräknas
å värdet av samma egendom. Härvid
uppkommande överskott av gäld avräknas
å värdet av övrig egendom, som
skall beskattas i denna stat. Finnes i
denna stat ingen annan egendom att
beskatta eller kvarstår även efter denna
avräkning ett överskott av gäld, avräknas
överskottet å värdet av den
egendom, som skall beskattas i den
andra staten.

(3) Uppkommer vid avräkning jämlikt
(1) andra punkten överskott av
gäld, äga föreskrifterna i (2) andra
och tredje punkterna motsvarande tilllämpning.

Artikel 5.

örn kvarlåtenskap eller förvärv i
anledning av dödsfall är föremål för

zur Zeit seines Todes heiden Staaten
angehört, so bleibt besondere Vereinbarung
der ebersten Finanzbehörden
der heiden Staaten von Fall zu Fall
vorbehalten.

c) In allen iibrigen Fällen unterliegt
dieses Yermögen den Erbschaftsteuern
nur in dem Staate, dem der Erblasser
zur Zeit seines Todes angehört hat;
die Bestimmung unter b) Satz 2 Halbsatz
2 findet entsprechende Anwendung.

(2) Einen Wohnsitz im Sinne dieses
Abkommens hat jemand da, wo er eine
Wohnung unter Umständen inne hat,
die auf die Absicht der Beibehaltung
einer solchen schliessen lassen.

Artikel 4.

(1) Schuldén, die in wirtschaftlicher
Beziehung zu dem in Artikel 1
oder 2 bezeichneten Yermögen stehen
oder darauf sichergestellt sind, werden
auf dieses Vermögen angerechnet.
Sonstige Schuldén werden auf das nach
Artikel 3 zu behandelnde Vermögen
angerechnet.

(2) Ist im Einzelfall Vermögen der
in Artikel 1 oder 2 genannten Art in
jedem der heiden Staaten zu versteuern,
so sind Schuldén, die in wirtschaftlicher
Beziehung zu dem in dem einen Stååt
zu versteuernden Vermögen dieser Art
stehen oder darauf sichergestellt sind,
zunächst auf dieses Vermögen anzurechnen.
Ein hierbei nicht gedeckter
Rest wird auf das tibrige in diesem
Stååt zu versteuernde Vermögen angerechnet.
Ist in diesem Stååt kein anderes
Vermögen zu versteuern oder ergibt
sich bei der Anrechnung wieder
eine tlberschuldung, so ist der tlberschuss
an Schuldén auf das in dem
anderen Stååt zu versteuernde Vermögen
anzurechnen.

(3) Ergibt sich bei Anwendung des
Absatzes (1) Satz 2 eine Uberschuldung,
so gelten die Vorschriften des
Absatzes (2) Satz 2 und 3 entsprechend.

Artikel 5.

Wenn Nachlass oder Erwerb von
Todes wegen der Besteuerung zum Teil

Kungl. Maj:ts proposition nr 845.

5

beskattning delvis i den ena och delvis
i den andra staten, äro de avtalslutande
staterna oförhindrade att till grund
för beräkning av skattesatsen lägga
värdet av hela kvarlåtenskapen eller
bela förvärvet.

Artikel 6.

Till undvikande av dubbelbeskattning
i fall, som icke regleras i detta
avtal, eller som uppstå vid tillämpning
av avtalet, så ock i fall, då svårighet
eller tvivelsmål uppkommer vid avtalets
tolkning och tillämpning, kunna
de högsta finansmyndigheterna i de
båda avtalslutande staterna träffa särskilda
överenskommelser.

Artikel 7.

Såsom arvsskatter enligt detta avtal
anses:

beträffande Sverige
arvsskatten och de skatter, som i
framtiden kunna komma att utgå i
stället för denna skatt, samt

beträffande Tyska riket
arvsskatten, i den mån densamma avser
förvärv i anledning av dödsfall eller
disposition till vissa ändamål
(Zweckzuwendung) i anledning av
dödsfall, ävensom de skatter, som i
framtiden kunna komma att utgå i
stället för arvsskatten.

Artikel 8.

(1) Detta avtal, som är avfattat i
dubbla originalexemplar på svenska
och tyska språken, skall ratificeras, för
Sveriges del av Hans Majit Konungen
av Sverige med riksdagens samtycke.
Ratifikationshandlingarna skola snarast
möjligt utväxlas i Stockholm.
Avtalet träder i kraft från och med
dagen efter utväxling av ratifikationshandlingarna
och tillämpas å alla fall,
i vilka arvlåtare eller testator avlidit
efter sistnämnda tidpunkt.

in dem einen, zum Teil in dem anderen
Stååt unterliegt, sind die vertragschliessenden
Staaten nicht gehindert,
der Berechnung des Steuersatzes den
Wert des gesamten Nachlasses oder
des gesamten Erwerbes zugrunde zu
legen.

Artikel 6.

Zur Beseitigung von Doppelbesteuerungen
in Fällen, die in diesem Abkommen
nicht geregelt sind oder die
sich auch bei Anwendung dieses Abkommens
ergeben, sowie auch in Fällen
von Schwierigkeiten oder Zweifeln bei
der Auslegung und Anwendung dieses
Abkommens können die ebersten
Finanzbehörden der heiden vertragschliessenden
Staaten besondere Vereinbarungen
treffen.

Artikel 7.

Erbschaftsteuern im Sinne dieses
Abkommens sind:

auf Seiten des Deutschen Reiches
die Erbschaftsteuer, soweit ihr Erwerbe
von Todes wegen oder Zweckzuwendungen
von Todes wegen unterliegen,
und die etwa kiinftig an deren
Stelle tretenden Steuern,
auf Seiten Schwedens
die Erbschaftsteuer und die etwa
kiinftig an deren Stelle tretenden
Steuern.

Artikel 8.

(1) Dieses Abkommen, ausgefertigt
in doppelter Urschrift in deutscher und
in schwedischer Sprache, soll ratifiziert
werden, und zwar schwedischerseits
von Seiner Majestät dem König
von Schweden mit Zustimmung des
Reichstags. Die Ratifikationsurkunden
sollen baldmöglichst in Stockholm
ausgetauscht werden. Das Abkommen
tritt mit dem Tage nach Austausch
der Ratifikationsurkunden in
Kraft und findet Anwendung auf alle

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 2h5.

(2) Avtalet skall förbliva gällande,
så länge detsamma icke uppsäges av
någon av de avtalslutande staterna.
Uppsägning skall äga rum minst 8 månader
före ett kalenderårs utgång.
Har uppsägningstiden iakttagits, skall
avtalet icke tillämpas å fall, då arvlåtare
eller testator avlidit efter löpande
kalenderårs utgång; har uppsägningstiden
icke iakttagits, skall avtalet
icke tillämpas å fall, då frånfället
ägt rum efter nästföljande kalenderårs
utgång.

Till bekräftelse härå hava de båda
staternas fullmäktige undertecknat
detta avtal.

Berlin den 14 maj 1935.

E. af Wirsén.

R. Meyer.
Otto Hedding.

Slutprotokoll.

iVid undertecknandet av det denna
dag mellan Konungariket Sverige och
Tyska riket slutna avtalet för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt hava undertecknade
fullmäktige avgivit följande likalydande
förklaringar, som skola utgöra en
integrerande del av avtalet.

1. Det är överenskommet, att beträffande
fordringar med säkerhet i
hypotek envar av de båda staterna
skall förfara i enlighet med sin lagstiftning.

Till fordringar med säkerhet i hypotek
hänföras icke obligationer, även örn
fast egendom utgör säkerhet för desamma.

Fälle, in denen der Erblasser nach
diesem Zeitpunkt verstorben ist.

(2) Dieses Abkommen soll so lange
in Geltung bleiben, als es nicht von
einem der vertragscbliessenden Staaten
gekundigt wird. Die Kundigung muss
mindestens 8 Monate vor Ablauf eines
Kalenderjahres bewirkt werden. Das
Abkommen verliert im Falle rechtzeitiger
Kundigung mit dem Ablauf des
laufenden Kalenderjahres, im Falle
nicht rechtzeitiger Kundigung mit dem
Ablauf des nächsten Kalenderjahres
seine Wirksamkeit fur alle Fälle, in
denen der Erblasser nach Ablauf des
Kalenderjahres verstorben ist.

Zu Urkund dessen haben die Bevollmächtigten
heider Staaten dieses Abkommen
unterfertigt.

Berlin, den 14. Mai 1935.

R. Meyer.
Otto Hedding.
E. af Wirsén.

Schlussprotokoll.

Bei der Unterzeichnung des arn heutigen
Tage zwischen dem Deutschen
Reich und dem Königreich Schweden
abgeschlossenen Abkommens zur Vermeidung
der Doppelbesteuerung auf
dem Gebiete der Erbschaftsteuern haben
die unterzeichneten Bevollmächtigten
folgende ubereinstimmende Erklärungen
abgegeben, die einen integrierenden
Teil des Abkommens selbst
bilden sollen:

1. Es besteht Einverständnis dariiber,
dass hinsichtlich der hypothekarisch
gesicherten Forderungen jeder
der heiden Staaten nach seiner Gesetzgebung
verfahren wird.

Zu den hypothekarisch gesicherten
Forderungen gehören Obligationen
auch dann nicht, wenn sie auf unbeweglichem
Vermögen sichergestellt
sind.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

7

2. Det är överenskommet, att efterlämnad
egendom enligt artikel 1,
vilken icke är belägen i någon av de
båda staterna, samt efterlämnad egendom
enligt artikel 2, vilken icke hänför
sig till fast driftställe i någon av
de båda staterna, skall behandlas enligt
artikel 3.

3. Det är överenskommet, att såsom
egendom, nedlagd i företag för handel,
industri eller annan näringsverksamhet
enligt artikel 2 (1), skall anses
jämväl delägarskap i företag med
undantag för delaktighetsbevis i tyska
gruvföretag (Kuxe), aktier, andelsbevis
och andra värdepapper, samt andelar
i tyska bolag med begränsad ansvarighet.

4. Det är vidare överenskommet,
att för bestämmande av begreppet fast
driftställe i artikel 2(1) skola gälla föreskrifterna
i det den 25 april 1928 mellan
de avtalslutande staterna ingångna
avtalet angående utjämnande av den
in- och den utländska beskattningen,
särskilt till undvikande av dubbelbeskattning,
såvitt angår direkta skatter
(artikel 3 och slutprotokollet
punkt 6).

5. Det är överenskommet, att gäld
(artikel 4) skall avräknas å värdet av
fideikommiss, tyska arvgårdar (Erbhöfe)
och likartad egendom allenast i
den mån gälden häftar därvid eller
egendomen utgör säkerhet för densamma.

6. Det är överenskommet, att även
kvarlåtenskapsskatter höra till de skatter,
som i framtiden kunna komma att
utgå i stället för de i artikel 7 angivna,
för närvarande i båda staterna utgående
arvsskatterna, samt att gåvoskatter
icke innefattas i avtalet.

7. Genom detta avtal beröres icke
den rätt till skattefrihet, som i kraft
av folkrättens allmänna regler medgivits
eller framdeles må komma att medgivas
diplomatiska och konsulära befattningshavare.
I den mån på grund
av sådan skattefrihet påförande av

2. Es besteht Einverständnis daruber,
dass Nachlassvermögen der in
Artikel 1 genannten Art, das in keinem
der heiden Staaten begt, und
Nachlassvermögen der in Artikel 2 genannten
Art, das nicht einer Betriebsstätte
in einem der heiden Staaten gewidmet
ist, nach Artikel 3 behandelt
vård.

3. Es besteht Einverständnis daruber,
dass wie Vermögen aus Unternehmen
von Handel, Industrie oder
sonstigem Gewerbe jeder Art im Sinne
des Artikel 2 Abs. (1) auch Beteiligungen
an einem gesellschaftlichen
Unternehrnen behandelt werden, mit
Ausnahme von Kuxen, Aktien, Anteilscheinen
und sonstigen Wertpapieren
sowie von Anteilen an Gesellschaften
mit beschränkter Haftung.

4. Es besteht ferner Einverständnis
daruber, dass fur den Begriff der
Betriebsstätte in Artikel 2 Abs. (1)
die Bestimmungen des arn 25. April
1928 zwischen den vertragschliessenden
Staaten abgeschlossenen Abkommens
zur Ausgleichung der in- und ausländischen
Besteuerung, insbesondere zur
Vermeidung der Doppelbesteuerung
auf dem Gebiete der direkten Steuern
(Artikel 3, Schlussprotokoll Nr. 6)
massgebend sein sollen.

5. Es besteht Einverständnis daruber,
dass Schuldén (Artikel 4) auf
Fideikommisse, deutsche Erbhöfe und
sonstiges gebundenes Vermögen nur
insoweit angerechnet werden, als sie
darauf lasten oder sichergestellt sind.

6. Es besteht Einverständnis daruber,
dass zu den Steuern, die etwa
kunftig an Stelle der in Artikel 7 aufgefuhrten,
gegenwärtig in heiden Staaten
erhobenen Erbschaftsteuern treten,
auch Nachlassteuern gehören und
dass Schenkungssteuern nicht in das
Abkommen einbezogen sind.

7. Durch dieses Abkommen werden
die Befreiungen nicht beruhrt, die
kraft der allgemeinen Regeln des Völkerrechts
den diplomatischen und konsularischen
Beamten zugestanden worden
sind oder kunftig zugestanden
werden solhem Soweit auf Grund

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 2b5.

arvsskatt icke sker i anställningslandet,
förbehålles beskattningen hemlandet.

Berlin den 14 maj 1935.

E. af Wirsén.

R. Meyer.

Otto Hedding.

sölcher Befreiungen eine Heranziehung
zu Erbschaftsteuern im Empfangsstaat
nicht erfolgt, bleibt die Besteuerung
dem Entsendestaat vorbehalten.

Berlin, den 14. Mai 1935.

R. Meyer.
Otto Hedding.
E. af Wirsén.

Kungl. Maj:ts proposition nr £45.

9

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 11, 29, 39, 40, 42 och 56 §§ förordningen den
19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva1 skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives:

11 §•

Såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i dödsbo efter
svensk medborgare i fall, då bouppteckning efter honom skall ingivas till
svensk domstol, anses vad å sådan andel finnes böra belöpa enligt lag, fideikommissbrev
och sådant den avlidnes testamente, som är intaget i bouppteckningen
eller i huvudskrift eller bestyrkt avskrift fogats vid densamma eller
ock före bouppteckningens inregistrering bevakats vid domstol, dock att, där
arvskifte jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den i
arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse.

Andel av kvarlåtenskap efter utlänning eller efter svensk medborgare i fall,
då bouppteckning efter honom icke skall här i riket upprättas, ävensom andel,
av egendom, som i 3 § 2 mom. sägs, beräknas enligt deklaration och handling,
varigenom fördelning av kvarlåtenskapen eller egendomen kan hava blivit
verkställd.

29 §.

Skattskyldighet inträder

a) i fall —--laga kraft; samt

c) för egendom, som efterlämnats av utlänning eller av sadan svensk medborgare,
efter vilken bouppteckning icke skall här i riket upprättas, för egendom,
som på grund av testamente tillfaller någon vid annat tillfälle än förre
innehavarens dödsfall och för vilken skatt skall utgå jämlikt 3 § 2 morn.,
ävensom i fall, som i 27 § c) sägs, då arvinge eller testamentstagare äger tillträda
egendomen.

39 §.

Inom tre---skattens bestämmande. Dessa fall äro:

l:o) då arvfallen eller testamenterad egendom utgöres av kvarlåtenskap
efter utlänning, eller efter svensk medborgare i fall, då bouppteckning efter
honom icke skall här i riket upprättas;

1 Senaste lydelse se beträffande 39 § SFS 1931: 263 och beträffande 56 § SFS 1933: 431.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

2:o) då egendom---tillämpning å Överståthållarämbetet för upp bördsärenden.

40 §.

Deklaration skall---förre ägaren.

Deklaration skall avlämnas i tva exemplar och åtföljas av handlingar, som
innefatta upplysning örn de förhallanden, på vilka skattskyldigheten grundas.
Har bouppteckning efter utlänning enligt svensk lag upprättats härstädes,
skall vid deklaration över kvarlåtenskapen fogas bouppteckningen i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift.

Bevis över---tillhandahållas skattskyldig.

42 §.

Skatt enligt denna förordning erlägges:

a) där beträffande kvarlåtenskap efter svensk medborgare bouppteckning
över egendomen upprättats, vid bouppteckningens inregistrering, med iakttagande
att, där dödsbo omfattar å flera orter befintlig egendom, däröver särskilda
bouppteckningar upprättats, skatten erlägges vid inregistreringen i den
ort, där den avlidne vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven;

b) där jämlikt---avlämnat densamma.

56 §.

Från tillämpningen---skedd uppsägning.

Slutes i annat fall än nu sagts avtal med främmande stat för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt eller skatt för gåva, äger Konungen
föreskriva utav avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning
är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas

erforderliga för avtalets tillämpning.

Har Konungen---sådan avgift.

Denna förordning träder i kraft i vad den avser ändring i 11, 29, 39, 40
och 42 §§ den dag Konungen bestämmer och i vad den avser ändring i 56 §
dagen efter den, då förordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från
trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majlis proposition nr 2b5.

11

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 maj

1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena:

Vid anmälan förut i dag av förslag till avtal mellan Sverige och Tyska
riket angående handräckning i beskattningsärenden har jag omnämnt, att i
slutprotokollet till det numera upphävda handels- och sjöfartsavtalet mellan
de båda staterna den 14 maj 1926 dessa förbundit sig att avsluta överenskommelser
angående, bland annat, undvikande av dubbelbeskattning, samt att på
grund därav förhandlingar förts mellan ombud för de båda staterna jämväl i
fråga om åtgärder för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt.
Tillika har jag omförmält, att dessa förhandlingar, vilka å svensk sida
förts av kammarrättsrådet juris doktorn C. W. U. Kuylenstierna och kammarrättsrådet
O. J. Ekenberg, avslutats sommaren 1934, då enighet uppnåtts örn
ett prelimiärt förslag till avtal mellan Konungariket Sverige och Tyska riket
för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt med tillhörande
slutprotokoll.

Sedan nämnda förslag av förhandlarna överlämnats till regeringarna, har av
de svenska förhandlarna i anledning av avtalsförslaget utarbetats förslag till
kungörelse örn tillämpning av avtalet, över förslagen till avtal med slutprotokoll
och till tillämpningskungörelse hava efter remiss yttranden avgivits av
samtliga hovrätter, kammarrätten, statskontoret, generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus
län. Mot avtalsförslagets principer har därvid icke någon erinran framställts.

Efter fortsatt skriftväxling mellan de svenska och tyska förhandlarna har
enighet uppnåtts örn en slutgiltig avfattning av förslaget till avtal med slutprotokoll,
vilket förslag överlämnats till regeringarna för godkännande. Det
sålunda nu föreliggande förslaget torde få fogas såsom bilaga till protokollet
i detta ärende1.

Innan jag övergår att redogöra för principerna i det föreslagna avtalet, får

1 Denna bilaga är, frånsett ombudens namn i avtalets ingress samt underskrifterna, lika lydande
med dea vid propositionen fogade avtalstexten.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 845.

jag erinra, att Sverige, som för undvikande av dubbelbeskattning av inkomst
och förmögenhet slutit avtal med flera främmande stater, ännu icke ingått
något dylikt avtal såvitt avser arvsskatt. Däremot föreligga särskilda överenskommelser
av sistnämnda slag mellan åtskilliga främmande länder, såsom
mellan Tyskland, å ena sidan, samt Österrike, Tjeckoslovakien, Ungern
och Schweiz, å andra sidan, samt mellan Österrike och Tjeckoslovakien, Österrike
och Ungern, Ungern och Polen så ock mellan Polen och Tjeckoslovakien.
Inom Nationernas förbund har av en expertkommitté för beskattningsärenden
frågan om åtgärder för undvikande av dubbelbeskattning av arv och testamente
varit föremål för utredning, och ett modellförslag till bilaterala konventioner
i ämnet har utarbetats.

Vid utformning av de nationella skattesystemen har just beträffande arvsskatten
gränserna för skattskyldigheten ofta så uppdragits, att dubbelbeskattning
uppkommit. Detta förhållande, som sammanhänger med att staterna
ej gärna vilja lata de stundom mycket avsevärda beskattningsföremål,
kvarlatenskap efter avlidna representerar, undgå beskattning på grund
av mer eller mindre tillfälliga förhållanden, framträder tydligt redan
vid en granskning av de svenska bestämmelserna örn vad som i princip
skall utgöra föremål för arvsskatt. Enligt 3 § 1 mom. 1) förordningen
den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt för gåva skall skatt
på grund av arv eller testamente (arvsskatt) utgå för egendom, som efterlämnats
av svensk medborgare (vare sig han vid dödsfallet varit bosatt i
Sverige eller ej) samt för egendom, som efterlämnats av utlänning, vilken vid
dödsfallet varit här i riket bosatt. Vidare skall enligt 2) av samma moment
arvsskatt utgå för viss, närmare omförmäld egendom, som efterlämnats av
annan avliden utlänning än i 1) sägs. Till sådan egendom räknas bl. a.
fast egendom i Sverige, lös egendom, som är att hänföra till anläggnings- eller
driftkapital för här i riket bedriven förvärvsverksamhet, samt svenska aktier
och föreningsandelar. Utgår man från att även främmande stater tillämpa
liknande regler vid bestämmande av skattskyldighetens omfattning, skall, så
snart en sådan stats medborgare varit bosatt i en annan stat och avlidit där,
kvarlåtenskapen i sin helhet av båda staterna beläggas med arvsskatt. Har
arvlåtaren efterlämnat exempelvis fast egendom i en tredje stat, blir denna,
örn samma beskattningsregler som i Sverige gälla i den staten, tillika där beskattad,
varigenom tredubbel beskattning uppstår. Därest en främmande stat
■—■ såsom förhållandet är med Tyskland — hänför skattskyldigheten jämväl
till arvinges eller testamentstagares nationalitet och domicil, kan jämväl av
ett sådant förhållande föranledas dubbelbeskattning. Av dylik anledning kan
samma egendom bliva underkastad beskattning i t. o. m. mera än tre stater.
För Sveriges vidkommande mildras de för de skattskyldiga obilliga konsekvenserna
av lagstiftningens ståndpunkt i någon mån genom bestämmelserna
i 30 och 56 §§ arvsskatteförordningen. I 30 § stadgas, att därest skatt enligt
förordningen skall utgå för egendom, som efterlämnats utom riket, och
arvsskatt för egendomen därstädes erlagts, det ankommer på Konungen att,
efter ansökan, medgiva motsvarande nedsättning i den skatt, som på samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 2hb.

13

egendom här belöper. Enligt 56 § äger vidare Konungen under förutsättning
av ömsesidighet medgiva undantag för medborgare i visst annat land fran
tillämpningen av vad i förordningen stadgas örn skattskyldighet för egendom,
som efterlämnats av utlänning. I båda lagrummen har föreskrivits,
att nedsättning eller undantag icke får ske i fråga örn skatt för egendom,
som avses i 3 § 1 mom. 2) av förordningen. På grund av stadgandet i 30 §
har skattebefrielse i ganska stor omfattning meddelats; förordnande enligt
56 § har däremot icke hittills förekommit.

Avtalsförslaget avser såsom förut nämnts att undvika dubbelbeskattning i
förhållandet mellan de båda staterna beträffande arvsskatt. Av artikel 7 i
avtalet och punkt 6 av slutprotokollet framgår vad enligt avtalet skall förstås
med sådan skatt. Såsom arvsskatter skola anses dels nu gällande arvsskatter
i de båda staterna — vad den tyska arvsskatten angår dock med visst
undantag — dels de skatter, som i framtiden kunna komma att utgå i stället
för nuvarande arvsskatter. Till sådana framtida skatter skola höra även
kvarlåtenskapsskatter, om sådana införas i någondera staten. Gåvoskatter
skola icke innefattas i avtalet. Det bar ansetts, att gåvoskattens indragande
under avtalet skulle medföra praktiska svårigheter och möjligheter till skatteflykt.
Icke heller något av de förut omnämnda avtalen mellan främmande
stater innefattar gåvoskatter.

Vid träffande av dubbelbeskattningsavtal kan man givetvis ej överenskomma
örn annan reglering av den subjektiva skattskyldigheten — frågan örn
vem som skall bliva föremål för denna beskattning — än den som återfinnes
i de avtalslutande staternas egen lagstiftning. Eör att få avtalen så fullständiga
som möjligt nödgas man fördenskull till utgångspunkt taga den objektiva
skatteplikten, d. v. s. överenskomma örn egendomens fördelning i beskattningsavseende
på de avtalslutande staterna, men undvika att beröra den subjektiva
skattskyldigheten, sålunda överlåtande at vardera staten att själv tillse, att
skattelindring på ett eller annat sätt kommer dödsbodelägarna till godo för
det värde den från skatt befriade egendomen representerar. En tyst förutsättning
är därvid, att örn möjligt skattebefrielsen i ena staten också skall
komma de personer till godo, som beskattas i den andra staten.

Punkt 1 av slutprotokollet innehåller en begränsning av avtalets räckvidd
i fråga om den beskattade egendomen. Fordringar med säkerhet i hypotek
(mestadels inteckningar i fast egendom) inbegripas nämligen icke i avtalet.
Enligt de gällande dubbelbeskattningsavtalen beträffande arvsskatt plägar
beskattning av dylik egendom förbehållas den stat, där den hypotiserade egendomen
finnes. Ett avtal med dylikt innehåll kan ej av Sverige biträdas, enär
enligt svensk lagstiftning dödsbon efter utom Sverige bosatta utlänningar i
allmänhet icke beskattas för fordringar mot inteckning i svenska fastigheter
och Sverige följaktligen ej skulle bliva i tillfälle att utöva den beskattningsrätt,
som genom en sådan klausul skulle förbehållas Sverige. Det skulle således
komma att brista i den ömsesidighet, som bör vara en förutsättning
för avtal av ifrågavarande slag.

14

Kungl. Maj :ts proposition nr 245.

Avtalsförslaget avser endast fall, då arvlåtaren (resp. testator) vid sin
död var svensk eller tysk medborgare. Huruvida arvlåtaren vid frånfället
var bosatt i någon av de båda staterna eller i en tredje stat är däremot utan
betydelse; avtalet skall i varje fall bliva tillämpligt. Rörande fördelningen
mellan de båda staterna av beskattningsrätten kava regler meddelats i artiklarna
1—3 i avtalet och punkterna 2—4 av slutprotokollet, vilka regler i huvudsak
överensstämma med de i avtal av ifrågavarande slag i allmänhet tilllämpade
principerna. Fast egendom (jämte tillbehör och nyttjanderätter till
dylik egendom) skall beskattas i den stat, där den fasta egendomen är belägen
(artikel 1). Egendom, nedlagd i rörelse, skall beskattas i den stat, där
rörelsen bedrives vid fast driftställe (artikel 2). I övrigt förbehålles beskattningen
den stat, där den avlidne vid tiden för dödsfallet varit bosatt, eller —
därest han icke då varit bosatt i någon av de avtalslutande staterna — den
stat, i vilken han vid sin död varit medborgare (artikel 3). Specialbestämmelser
hava givits för det fall, att den avlidne vid sin död varit bosatt i båda
staterna eller medborgare i båda staterna. En jämförelse med 1928 års
dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Tyska riket beträffande direkta
skatter visar, att i fråga örn dylika skatter bosättning ej är en nödvändig förutsättning
för beskattning i den ena staten av medborgare i den andra staten
utan att det är tillräckligt med stadigvarande vistelse i förstnämnda stat.
Enligt förevarande avtalsförslag saknar emellertid stadigvarande vistelse betydelse
beträffande arvsbeskattningen. Det har nämligen ansetts, att en så
ringa samhörighet med en stat, som grundas å vistelse utan bosättning, icke
bör föranleda rätt för denna stat att med den andra statens uteslutande uttaga
den höga engångsskatt, som arvsskatten utgör.

Artikel 4 i avtalet och punkt 5 av slutprotokollet innehålla regler örn huru
i dödsbo befintlig gäld skall avräknas å olika slag av boets tillgångar. Grundregeln
är, att gäld, som häftar vid egendom som avses i artikel 1 eller 2
eller för vilken egendomen utgör säkerhet, skall i första hand avräknas å
värdet av denna egendom, varemot övrig gäld avräknas å värdet av egendom,
varå artikel 3 äger tillämpning. Överskott av gäld i avseende å viss tillgång,
som skall beskattas i den ena staten, skall avräknas å värdet av eventuell
övrig egendom, som skall beskattas i denna stat, innan avräkning får
ske å värdet av egendom, som skall beskattas i den andra staten. Beträffande
innebörden av uttrycket »gäld, som häftar vid» må framhållas, att
detta uttryck skall fattas i vidsträckt bemärkelse i analogi med vad som anses
vara fallet med motsvarande uttryck i 12 § 2 mom. förordningen örn statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Enligt artikel 5 i avtalet är envar av de avtalslutande staterna oförhindrad
att —- ehuru på grund av avtalet befrielse från skatt meddelas för viss
del av egendomen — lägga värdet av hela kvarlåtenskapen till grund för
beräkning av skattesatsen för återstående delen av kvarlåtenskapen. Det
torde kunna förutsättas, att på grund av detta stadgande i regel kommer att
på den i Sverige beskattade egendomen tillämpas samma procentsats, som
skulle hava tillämpats, örn beskattning i vanlig ordning ägt rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

15

Artikel 6 utgör en kompletterande bestämmelse, enligt vilken högsta finansmyndigheterna
i de båda staterna kunna träffa särskilda överenskommelser
till undvikande av dubbelbeskattning i fall, som icke regleras i avtalet,
eller då avtalets tillämpning föranleder svårighet eller tvivelsmål.

Artikel 8 innehåller bestämmelser örn avtalets ratifikation och uppsägning
samt örn tiden för dess tillämpning efter uppsägning.

Ur de över avtalsförslaget avgivna yttrandena vill jag här återgiva följande
uttalande av statskontoret:

»I 30 § kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva är föreskrivet, att, örn skatt enligt sagda förordning skall utgå för
egendom, som efterlämnats utom riket, och arvsskatt för egendomen därstädes
erlagts, det skall ankomma på Konungen att, efter ansökan, medgiva
motsvarande nedsättning i den skatt, som på samma egendom här belöper.
.Vad sålunda är stadgat skall icke äga tillämpning med avseende å skatt, som
till annan stat erlagts för egendom som i 3 § 1 mom. 2) samma förordning
sägs.

Berörda bestämmelse innebär ett ensidigt eftergivande från Sveriges sida
av arvsskatt för egendom, efterlämnad i utlandet, alltså utan anspråk på
reciprocitet från det andra landets sida. Enligt hävdvunnen praxis har lagrummet
i fråga plägat tillämpas så, som örn en ovillkorlig rätt till efterskänkande
förelegat. Genom det tillämnade avtalet skulle nu, därest detsamma
kommer till stånd, 30 § arvsskatteförordningen, vad vårt förhållande
till Tyskland beträffar, faktiskt förlora sin tillämplighet, med undantag allenast
för i slutprotokollet angivna fordringar med säkerhet i fastighetshypotek.
I stället skulle eftergivande av arvsskatt inträda på grund av avtalets
bestämmelser. För svenska statsverkets del skulle sålunda någon mera betydande
minskning i intäkt av arvsskattemedel icke bliva följden av avtalets
tillkomst. Statskontoret har ej velat underlåta att framhålla denna synpunkt,
då densamma onekligen utgör en anledning att icke av statsfinansiella
skäl motsätta sig det föreliggande avtalsförslaget.»

I fråga örn tillämpningen i Sverige av förevarande avtal har det förut
omnämnda förslaget till kungörelse utgått från att denna tillämpning skulle
handhavas av Kungl. Maj:t. Stämpelbeläggning skulle således i vanlig ordning
ske hos vederbörande domstol eller länsstyrelse, varför Kungl. Maj:t
regelmässigt först i efterhand skulle komma att meddela skattebefrielse på
grund av avtalet. För denna lösning av frågan talar framför allt den förut
berörda omständigheten, att de båda staterna tillämpa olika regler beträffande
den subjektiva skattskyldigheten, tillika med det förhållandet att fördelningen
av gäld kan förutsätta kännedom örn sättet för skatteberäkningen i
Tyskland. Jämlikt artikel 6 i avtalsförslaget skall en i viss mån friare prövningsrätt
tillkomma Kungl. Maj:t. Skriftväxling med vederbörande myndigheter
i Tyskland kan föregå Kungl. Maj:ts avgörande. Härtill kommer givetvis
fördelen av att som regel underdomstolar och länsstyrelser ej nödgas
sätta sig in i detaljerna beträffande avtalets tillämpning. Garanti vinnes
tillika för en mera enhetlig rättstillämpning. För att i möjligaste mån undvika,
att den skattskyldige betungas med erläggande av skatt, för vilken restitution
sedermera i enlighet med avtalets bestämmelser skall erhallas, hava

16

Kungl. Maj:ts proposition nr S4ö.

föreslagits stadgande!! om anstånd med skattens betalning. Förslaget till kungörelse
upptager tillika föreskrift, att vid restitution av arvsskatt på grund
av avtalet Kungl. Majit må kunna bestämma, att ränta skall utgå å det restituerade
beloppet, därvid naturligen den räntefot, som gäller vid restitution
enligt arvsskatteförordningen, ej kommer att överskridas.

Redan av vad jag förut anfört beträffande omfattningen av den rådande
internationella dubbelbeskattningen å arvsbeskattningens område torde framgå,
att genomförande av avtal sådana som det, för vilket jag nu redogjort,
måste tillmätas stor vikt. Särskilt betydelsefullt blir ett avtal i förhållande
till en stat, med vilken Sverige sedan gammalt haft så livliga förbindelser
som med Tyskland. Den svenska arvsskattelagstiftningen utgår i
själva verket redan, särskilt genom sina bestämmelser i 30 § arvsskatteförordningen
örn efterskänkande av arvsskatt, från att dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt ej bör förekomma. Det står följaktligen i bästa överensstämmelse
med denna lagstiftnings principer, att sagda dubbelbeskattning systematiskt
bringas ur världen. Att detta ej sker genom ensidiga eftergifter
från svensk sida måste, såsom jämväl statskontoret i sitt yttrande antytt, betecknas
såsom en fördel. Då anledning icke heller synes vara till erinran
mot de särskilda bestämmelserna i det föreliggande avtalsförslaget, är jag
för min del beredd att tillstyrka avtalets godkännande.

Till det förut omnämnda förslaget till kungörelse örn tillämpning av avtalet
får jag senare återkomma.

Under erinran, att det torde ankomma på ministern för utrikes ärendena att
göra framställning rörande undertecknandet, hemställer därefter föredragande
departementschefen, att Kungl. Maj :t måtte för sin del godkänna förenämnda
förslag till avtal mellan Konungariket Sverige och Tyska riket för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt jämte tillhörande slutprotokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

17

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 maj 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Under erinran, att Kungl. Majit denna dag på föredragning av chefen för
finansdepartementet beslutit för sin del godkänna ett förslag till avtal mellan
Sverige och Tyska riket för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt jämte tillhörande slutprotokoll,

hemställer ministern för utrikes ärendena efter gemensam beredning med
chefen för finansdepartementet, att Kungl. Majit måtte bemyndiga sändebudet
i Berlin C. E. T. af Wirsén att för Sveriges del underteckna ett avtal
i ämnet jämte tillhörande slutprotokoll av en mot nämnda förslag svarande
lydelse ävensom förordna, att erforderlig fullmakt för undertecknandet skall i
vanlig ordning utfärdas.

Till vad ministern sålunda hemställt, däruti övriga statsrådsledamöter
förena sig, behagar Hans Majit Konungen
lämna bifall.

Ur protokollet:
Adolf Croneborg.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 2^5.

2

18

Kungl. Majlis proposition nr 245.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 maj
1935.

N ärv arande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena:

Sedan Kungl. Majit den 10 maj 1935 bemyndigat sändebudet i Berlin C. E.
T. af Wirsén att för Sveriges del underteckna ett avtal mellan Sverige och
Tyska riket för undvikande av dubbelbeskattning beträffande arvsskatt jämte
tillhörande slutprotokoll av en lydelse svarande mot det förslag, Kungl.
Majit tidigare samma dag för sin del godkänt, har sagda avtal med tillhörande
protokoll den 14 maj 1935 blivit vederbörligen undertecknat. Jag har
nu att anmäla frågan örn framläggande av berörda avtal för riksdagen för
godkännande.

I detta sammanhang vill jag jämväl upptaga fråga örn ändring i vissa delar
av förordningen den 19 november 1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt
för gåva.

Vid anmälan av berörda avtalsförslag har jag omnämnt, att jämväl förslag
till kungörelse örn tillämpning av avtalet blivit utarbetat av de svenska
förhandlarna, samt lämnat en kort redogörelse för det i förslaget ifrågasatta
förfarandet. En kungörelse av ifrågavarande innehåll kan givetvis —
såsom ock Svea hovrätt och kammarrätten i sina yttranden erinrat — av
Kungl. Majit utfärdas blott efter riksdagens bemyndigande. Svea hovrätt
har i sitt yttrande framhållit, att då det föreliggande förslaget innefattade
betydande ändringar i arvsskatteförordningen, denna i samband med förslagets
antagande borde undergå jämkning, samt att de båda författningarna måhända
lättast kunde bringas i samklang med varandra genom sådan ändring
av 56 § i berörda förordning, att Kungl. Majit erhölle bemyndigande att, under
förutsättning av avtalets ratifikation, stadga av avtalet betingade avvikelser
från förordningen.

För min del ansluter jag mig till den av Svea hovrätt sålunda uttalade meningen,
att det för avtalets genomförande erforderliga bemyndigandet från
riksdagens sida lämpligen bör lämnas generellt i form av ett tillägg till 56 §
arvsskatteförordningen. Enligt inom finansdepartementet utarbetat förslag
skulle detta tillägg innefatta bemyndigande för Kungl. Majit att i anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr Zhb.

19

av avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning beträffande
arvsskatt och skatt för gåva föreskriva av avtalet betingade avvikelser
från vad eljest i nämnda förordning är stadgat samt att meddela de närmare
föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

Andra ändringar av berörda förordning betingas av den konvention örn
arv, testamente och boutredning, vilken den 19 november 1934 ingåtts mellan
Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge och sedermera för Sveriges vidkommande
godkänts av innevarande års riksdag (skrivelse nr 23). I anledning
av konventionen hava den 1 mars 1935 utfärdats lag örn dödsbo efter
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket,
m. m. (nr 44), samt lag örn kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark,
Finland, Island eller Norge (nr 45). Enligt 19 och 20 §§ förstnämnda
lag skall vid bland annat boutredning efter dansk, finsk, isländsk eller norsk
medborgare, som vid sin död hade hemvist här i riket, förfaras enligt svensk
lag, och skall därvid boutredningen omfatta all till boet hörande egendom i
annan fördragslutande stat. I 1 § sistnämnda lag stadgas bland annat, att
därest medborgare i fördragslutande stat vid sin död hade hemvist i Danmark,
Finland, Island eller Norge, boutredning, som där äger rum, skall omfatta
den till boet hörande egendom, som finnes här i riket, samt att svensk
domstol ej må med kvarlåtenskapen taga befattning i vidare mån än i lagen
föreskrives.

Såsom följd av att enligt dessa bestämmelser bouppteckning skall äga rum i
Sverige efter här bosatt medborgare i främmande konventionsstat men däremot
icke efter svensk, som var bosatt i sådan stat, erfordras vissa jämkningar i
de föreskrifter arvsskatteförordningen innehåller örn bouppteckning och deklaration
såsom grundval för påförande av arvsskatt. Dessa föreskrifter bygga
nämligen på den förutsättningen, att svensk bouppteckning städse äger rum
efter svensk medborgare, oavsett var han vid frånfället var bosatt, men ej i
något fall efter utlänning.

Enligt nu utarbetat förslag till ändring i 39 § arvsskatteförordningen införes
deklarationsskyldighet beträffande kvarlåtenskap efter svensk medborgare i
fall, då bouppteckning efter honom icke skall här i riket upprättas. Härigenom
kommer deklaration att ske i fråga om all egendom efterlämnad av svensk
medborgare som vid sin död var bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.
Den likställighet med dödsbo efter utlänning, som sålunda beträffande den formella
behandlingen av arvsskatteärendet uppkommer i avseende å dylikt
svenskt dödsbo, kommer även till uttryck genom föreslagen ändring i 11 §
andra stycket. Härmed sammanhänger en ändring i 29 § c) nämnda förordning
beträffande tiden för inträde av skattskyldighet. I fråga örn det motsatta fallet
— då bouppteckning skall upprättas i Sverige efter dansk, finsk, isländsk eller
norsk medborgare, som vid sin död hade hemvist här i riket — kunde det synas
ligga nära till hands att låta påföringen av arvsskatt ske på grundval av bouppteckningen
och alltså undantaga fallet från deklarationsplikt. Ett närmare
övervägande torde emellertid giva vid handen, att en dylik lösning av frågan —

20

Kungl. Maj:ts proposition nr Zh5.

vilken i verkligheten skulle innebära en ändring jämväl i grunden för arvsskattens
beräkning -—- knappast nu är möjlig. Jämlikt 11 § arvsskatteförordningen
anses såsom arvinges eller testamentstagares andel av behållningen i
dödsbo, varöver bouppteckning skall ingivas till svensk domstol, vad enligt lag,
fideikommissbrev eller testamente anses belöpa å sådan andel, dock att, där
arvskifte jämlikt 16 § lägges till grund för arvsskattens bestämmande, den
i arvskiftet gjorda fördelningen länder till efterrättelse. Fingerat arvskifte,
som i praxis blir den normala beräkningsgrunden för skatten, kan, lika litet
som fingerad bodelning, vilken enligt 15 § företages för bestämmande av efterlevande
makes stämpelfria andel av kvarlåtenskapen, tänkas förekomma i avseende
å andra dödsbon än sådana, beträffande vilka svensk rätt skall tilllämpas
i fråga örn arvsfördelningen. Vid inregistrering av bouppteckning vid
svensk domstol efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare kan ofta
icke avgöras, huruvida svensk rätt eller hemlandets rätt blir i dylikt avseende
tillämplig. Ett annat skäl varför stämpelbeläggning icke kan ske enbart
på grundval av bouppteckning är, att enligt förut berörda konvention och
därpå grundade lagstiftning bouppteckning efter i Sverige bosatt medborgare
i någon av de fördragslutande staterna ej omfattar egendom, som finnes i annan
än någon av nämnda stater. Därest i dödsboet sålunda ingår egendom i annan
stat än fördragsstat, måste i varje fall deklaration upprättas i avseende å
sådan egendom. Den samtidiga stämpelbeläggning av olika myndigheter beträffande
ett och samma dödsbo, som bleve en följd härav, skulle vålla praktiska
olägenheter. Av nu anförda skäl har deklarationsplikten bibehållits i avseende
å dödsbon efter ifrågavarande utländska medborgare. Då emellertid
bouppteckningen i allt fall kommer att få betydelse beträffande egendomens
värdering och för kontroll å deklarationens fullständighet, har föreslagits införande
i 40 § av stadgande örn skyldighet för vederbörande att vid deklaration
foga bouppteckningen i huvudskrift eller bestyrkt avskrift. Enär bouppteckning
hädanefter icke skulle bliva grundval för påförande av arvsskatt i
samtliga fall då inregistrering av sådan äger rum vid svensk domstol utan
allenast då den avser dödsbo efter svensk medborgare, hava jämkningar tilllika
föreslagits i 11 § första stycket och 42 § a). De nu berörda, med arvskonventionen
sammanhängande ändringarna i arvsskatteförordningen böra
träda i kraft samtidigt med lagarna av den 1 mars 1935.

Under åberopande jämväl av vad jag den 10 maj 1935 anfört vid anmälan
inför Kungl. Majit av ifrågavarande förslag till avtal och slutprotokoll och
under framhållande av att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen
lärer kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlåtande
till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått till ända hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte i proposition föreslå riksdagen att

dels godkänna nämnda avtal och slutprotokoll;

dels ock antaga ett inom finansdepartementet utarbetat förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 845.

deri 19 november 1914 (nr 381) om arvsskatt och skatt för
gåva.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

R. Borgström.