Kungl. Majlis proposition nr 234.
1
Nr 234.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker
och vin till svenskt territorialvatten; given Stockholms
slott den 12 april 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser
rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami.
Nr 234.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Förslag
till
lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av
spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten.
Härigenom förordnas som följer:
Vad enligt 2 § 2 mom. b), 3 § 1 morn., 7 § och 8 § 1 mom. lagen den 20
juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin* 1 gäller för de fall, då beträffande spritdrycker
eller vin, som införts till svenskt territorialvatten, av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit avsedda
att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen så förordnar, icke
äga tillämpning vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga örn
vilket avtal med främmande stat örn gemensam bevakning för bekämpande
av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna
tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro
eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet
ingåtts.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och
gäller till och med den 30 juni 1938.
'' Senaste lydelsen av 2 § 2 mom. b) se 1928:145, av 3 § 1 mom. se 1926:148 och av 8
1 mom. se 1933:188.
Kungl. Majlis proposition nr 234.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott
den 5 april 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet
:
Enligt 2 § 1 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin i dess
lydelse enligt lag den 12 maj 1933 (nr 188) må spritdrycker och vin icke
med farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton införas från
internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten; enligt
lagrummets ursprungliga lydelse gällde detsamma för farkost av mindre
nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton. Den som bryter mot förbudet
skall enligt 3 § 1 mom. straffas såsom för olovlig införsel till riket.
Nämnda förbud skall emellertid enligt 2 § 2 mom. b) i lagrummets lydelse
enligt lag den 1 juni 1928 (nr 145) icke utgöra hinder för införsel till
svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin vid viss genomfart utan
onödigt uppehåll genom Öresund, såvida det av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas
till riket.
Förhandenvaron av sådana omständigheter, som nyss nämnts, är av
betydelse jämväl i vissa andra hänseenden. Sålunda stadgas i andra
stycket av 3 § 1 mom. i dess lydelse enligt lag den 4 juni 1926 (nr 148)
minskat straff för överträdelse av det i 2 § meddelade förbudet i de fall,
då av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke varit
avsedda att olovligen införas till riket. Under samma förutsättning inträder
befrielse från den förverkandepåföljd, som eljest såsom regel i
dessa fall inträder, enligt 7 § för drycker och enligt 8 § 1 mom. för farkost.
Anmärkas bör, att en förutsättning för farkostens förverkande även
är, att det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen införda
spritdrycker eller vin eller att färden eljest måste antagas ha ägt rum i
väsentligt syfte att företaga olovlig införsel av spritdrycker eller vin.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Enligt vad som framgår av propositionen nr 223 till 1924 års riksdag
hade med avseende å det nu åsyftade stadgandet i 7 § anmärkts, att även
örn det vore rimligt, att förverkandepåföljd ej drabbade drycker, som i
fullt lojal avsikt fördes genom svenskt territorialvatten från ett land till
ett annat, där försäljning av dryckerna vore medgiven, lagstadgandet
icke borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare skulle kunna
använda sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas för
smuggling till annat land, där en restriktions- eller förbudslagstiftning
vore gällande. I anledning härav framhöll föredragande departementschefen,
bland annat, att det i allmänhet torde förhålla sig så, att då uppsåt
att smuggla till annat land förelegat, tillika förefunnits en avsikt
att, örn tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla även till Sverige, och att
det alltså i sådana fall icke ofta torde kunna anses »av omständigheterna
uppenbarligen framgå, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas
till riket».
Det spörsmål, som sammanhänger med att en å svenskt territorialvatten
införd spritlast kan vara avsedd för smuggling till annat land, berördes
även i samband med de år 1928 vidtagna ändringarna i spritinförsellagen.
Det nyssnämnda villkoret för genomfart genom Öresund tilllades
då i 2 § 2 mom. b) efter förslag av 1926 års rusdryckslagstiftningsberedning,
som i sitt betänkande (bilaga till prop. nr-171 år 1928) bland
annat anförde följande:
Beredningen önskar först med eftertryck framhålla, att det omöjligen
kan betecknas såsom välbetänkt, att de båda länder, mellan vilka Öresund
utgör gränsen, tillämpa helt olika principer i fråga örn uppsikten
över spritlastade fartyg på fart genom Öresund. I Danmark undersökes,
huruvida sådana fartyg på genomfart kunna uppvisa lojalt ärende. Om
så icke är fallet, behandlas fartygen på samma sätt, som då de eljest inkommit
på danskt territorialvatten. På den svenska halvan av Öresund
åter äro tullmyndigheterna nödsakade att låta uppenbara spritsmugglingsfartyg
passera och kvarstanna, så länge uppehållet icke kan betecknas
som »onödigt».----— — — —--------—----
Väl är beredningen fullt medveten örn att den fria genomfarten genom
Öresund sedan gammalt betraktats såsom varande av vitalt intresse för
svensk sjöfart, liksom att man med hänsyn till internationella förhållanden
i övrigt bör iakttaga den största försiktighet, innan man skrider till
åtgärder, som skulle kunna betecknas såsom spärrande av en internationell
genomfartsväg av stor betydelse.
Alla sådana hänsyn gälla dock uppenbarligen allenast den lovliga sjöfarten
och böra icke kunna åberopas som stöd för att samma rättighet
skall beviljas fartyg, vilka tydligen äro stadda på smugglingsfärd för
försäljning av spritdrycker till Sverige eller grannländerna. Mycket
ofta har det exempelvis förekommit, att ett spritlastat fartyg, av tullmyndigheterna
känt från föregående liknande färder, passerat på svenska
sidan av Öresund norrut till Hertas flak för att därstädes på internationellt
vatten driva försäljning till både Sverige, Norge och Danmark
Genom den utförselkontroll, som Norge samt flertalet östersjöstör
numera förbundet sig att tillämpa, torde det vara möjligt att bättre än
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
tidigare av fartygens skeppshandlingar utröna, huruvida spritsmuggling
kan befaras vara avsedd eller icke. Under sådana förhållanden kan beredningen
icke finna, att avgörande betänkligheter numera böra möta
mot att på den svenska hälften av Öresund tillämpa ungefär samma principer
som de, vilka sedan länge kommit till användning på den danska
hälften av samma vatten. Därmed skulle, som sagt, inga hinder resas
gentemot den lojala sjöfartens krav på obehindrad genomfart, men möjlighet
skulle finnas att effektivt ingripa mot fartyg, som uppenbarligen
företaga sin resa i spritsmugglingssyfte.
Beträffande undantagsstadgandet i B § 1 mom. andra stycket erinrade
beredningen (betänkandet sid. 28), att stadgandet plägat aheropas till
undgående av beslag, då utländska spritlastade fartyg uppbringats å
svenskt vatten, varvid det försäkrats, att avsikten icke varit att försälja
spriten till Sverige utan till något av våra grannländer. Beredningen
bade övervägt, huruvida på denna punkt behov av lagändring kunde
anses föreligga, men med hänsyn till utgången av ett i betänkandet närmare
omförmält mål, där dylik invändning gjorts, funnit sig sakna anledning
att framlägga förslag i ämnet. I annat sammanhang (betänkandet
sid. 59) framhöll beredningen emellertid rörande förevarande stadganden
i 3 § 1 morn., 7 § och 8 § 1 morn., att sådana omständigheter kunde förekomma,
då ett spritsmugglande fartyg komme in på svenskt vatten men
tydligt kunde uppvisa, exempelvis genom köpehandlingar, att dryckerna
vore försålda till viss person i något av grannländerna, dit insmuggling
vore avsedd att äga rum, samt att under sådana förhållanden fartyget
eller lasten måhända icke kunde beslagtagas i Sverige. För att råda hot
på ett dylikt missförhållande förordade beredningen att mellan de stater,
som anslutit sig till den i Helsingfors den 19 augusti 1925 ingångna konventionen
angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror, kunde
träffas överenskommelse av innebörd att staterna medgåve, att dem tillhöriga
fartyg finge behandlas som smuggelfartyg, så snart det vore uppenbart,
att smuggling till någon av de fördragsslutande staternas område
vore avsedd.
Från propositionen nr 171 till 1928 års riksdag torde böra här återgivas
följande anförande av föredragande departementschefen rörande det av
1926 års rusdryckslagstiftningsberedning föreslagna tillägget till 2 § 2
mom. b) i lagen:
Sedan länge torde satsen örn rätt till fri genomfart genom en stats territorialvatten
(»passage inoffensif») vara allmänt erkänd i folkrätten. Då
lämpligheten ur svensk synpunkt av den av beredningen föreslagna inskränkningen
i rätten till genomfart genom Öresund torde vara ställd
utom tvivel, bör alltså undersökas, huruvida en dylik inskränkning kan
vidtagas utan att man därigenom kommer i konflikt med nämnda folkrättsliga
grundsats. Denna har, bland annat, i princip fastslagits i en
vid internationella samfärdselkonferensen i Barcelona år 1921 antagen
konvention och stadga rörande transiteringsfrihet, som av Sverige ratificerats
den 19 januari 1925. Enligt artikel 2 i stadgan — som huvud
-
6
Kungl. May.ts ''proposition nr 234.
sakligen avser att utvidga oell reglera rätten till transitering över landterritorium
och inre vattenvägar — skola de fördragsslutande staterna
medgiva transitering genom territorialvattnet »i överensstämmelse med
sedvanliga villkor och inskränkningar». Härigenom har tydligen icke
givits någon bestämmelse beträffande omfattningen och den närmare
karaktären av rätten till transitering genom territorialvattnet, utan allenast
fastslagits, att genom stadgan någon ändring härutinnan icke skulle
äga rum i vad som tidigare folkrättsligt gällt. Beträffande passagerättens
närmare innehåll föreligga ännu icke några allmänna mellanfolkliga
överenskommelser. Det förtjänar emellertid anmärkas, att enligt ett av
den tyske folkrättsexperten professor Walter Schiicking utarbetat förslag
till konvention rörande territorialvatten, vilket av Nationernas förbunds
kommitté för kodifikation av den internationella rätten underställts regeringarna
i de till förbundet anslutna staterna, rätten till »passage inoffensif»
genom territorialvatten innebär rätt till fri genomfart för personer
och varor, oberoende av att tillträde till det främmande territoriet
må vara stängt. Förutsatt att denna bestämmelse i konventionsförslaget
kan anses riktigt återgiva gällande folkrätts ståndpunkt i ämnet, lärer
det å andra sidan icke böra förbises, att, enligt vad som allmänt erkänts,
en stat äger utfärda reglementariska föreskrifter av allehanda slag beträffande
genomfart genom dess territorialvatten, såsom i ämnen rörande
säkerhetsåtgärder för sjöfarten, tullkontroll m. m. Strandstatens befogenhet
härutinnan fastslås också i Schiickings konventionsförslag. I och
med att det säges, att sådana bestämmelser skola reglera genomfarten
genom territorialvattnet, förutsätter man tydligen, att genomfart äger
rum och att bestämmelserna icke få gå ut på att helt och hållet förbjuda
genomfarten. Särskilt har härvidlag framhållits, att sund, som förbinder
fria hav, icke får spärras.
I begreppet »passage inoffensif» har emellertid, vad som också framgår
av det Schuckingska förslaget, ansetts ligga, att med genomfarten
ej få vara förknippade några avsikter till brott mot strandstatens rättsordning;
strandstaten anses sålunda äga rätt att med lagbestämmelser
och bevakningsåtgärder ingripa exempelvis mot smugglingsförsök i samband
med genomfarten.
Går man vid fastställande av regler för genomfarten genom Öresund
ej längre än som erfordras för förhindrande av insmuggling till Sverige
av medförda spritdrycker eller vin, synes man alltså icke löpa fara att
komma i konflikt med gällande folkrätt. Svårigheten är givetvis att
bedöma, huruvida i ett visst fall avsikt att smuggla till Sverige verkligen
föreligger.
Härvid må till en början påpekas, att den ifrågasatta inskränkningen
i rätten till fri genomfart allenast avser fartyg av mindre nettodräktighet
än 250 ton. För den lojala transiteringen av spritvaror torde fartyg
av denna storleksordning ytterst sällan komma till användning. Består
emellertid ett dylikt mindre fartygs last helt eller till väsentlig del av
spritvaror, giva oftast lastens beskaffenhet samt skepps- och lasthandlingarnas
innehåll en god vägledning för bedömande, huruvida transporten
sker i lovlig avsikt eller icke. Giva föreliggande omständigheter vid
handen, att fartygets resa företagits i smugglingssyfte, återstår, då invändning
göres örn att de medförda varorna varit avsedda att insmugglas
i annat land, att bevisa, att avsikt att smuggla även till Sverige förelegat.
Såsom påpekats redan i det vid 1924 års proposition fogade stats
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
rådsprotokollet torde det emellertid i regel förhålla sig så, att, då uppsåt
att smuggla till annat land förelegat, tillika förefunnits en avsikt att,
örn tillfälle därtill erbjöde sig, smuggla även till Sverige. Det ligger dock
i sakens natur, att det i dylikt fall kan möta betydande svårigheter att
förebringa bindande bevisning örn att uppsåt att smuggla till Sverige
verkligen förelegat. Skall den av beredningen förordade inskränkningen
i rätten till fri genomfart genom Öresund medföra avsedd verkan, torde
därför vara nödvändigt att, såsom beredningen föreslagit, för genomfartsrätt
för spritlastat fartyg uppställa den förutsättning, att det av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro avsedda att
olovligen införas till riket. Det må här anmärkas, att dansk lag stadgar,
att därest fartyg på mindre än 120 nettoton påträffas innanför danska
territorialgränsen med sprit eller spritvaror ombord till en myckenhet,
motsvarande minst 200 kronor i avgiftsbelopp (d. v. s. tull och skatt),
försök till insmuggling skall anses föreligga, såvida det icke visas övervägande
sannolikhet för att fartyget icke seglar i smugglingssyfte. Anförda
bestämmelse, som jämväl i Öresund strängt tillämpats av de danska
tullmyndigheterna, har, såvitt känt är, icke föranlett erinran från annan
stat. Internationella förvecklingar lära ej heller vara att befara för Sveriges
del, därest den av beredningen förordade inskränkningen i genomfartsrätten
vidtages, särskilt som för åtal i förekommande fall enligt
3 § 2 mom. erfordras generaltullstyrelsens lov. Jag förutsätter härvid,
att generaltullstyrelsen skall låta vaka över, att den visitationsrätt, som,
vid antagande av beredningens förslag, jämlikt 4 § tillkommer tulltjänsteman,
icke utövas på sätt, som verkar störande för den lojala trafiken
genom Öresund.
På sålunda anförda skäl ansluter jag mig till beredningens förevarande
förslag.
I en till Kungl. Majit ställd skrivelse den 7 mars 1935 har generaltullstyrelsen
anfört följande:
Den omständigheten, att den svenska lagstiftningen i princip icke gör
någon skillnad mellan de fall, då till territorialvattnet införda drycker
medföras i lovligt syfte, och de fall, då varorna äro avsedda för smuggling
till annat land, är visserligen, såsom i tidigare sammanhang framhållits,
så till vida av begränsad praktisk betydelse, som beträffande å
smugglarfartyg medförda varor icke ofta kan förebringas den i lagen
fordrade bevisningen därom, att varorna icke äro avsedda att olovligen
införas till Sverige. I såväl det av rusdryckslagstiftningsberedningen
åberopade som andra av domstolarna avgjorda mål har det också visat
sig, att i sådant hänseende gjorda invändningar blivit ogillade. Dock
har det förekommit, att i de härmed sammanhängande bevisningsfrågorna
skilda meningar gjort sig gällande vid olika domstolar. Med de nuvarande
bestämmelserna är det givetvis icke heller uteslutet, att i ett eller
annat fall åtal kan bliva helt ogillat eller beslag bliva hävt, oaktat det
fartyg, saken gäller, synbarligen befunnit sig i smugglingsärende.
Lämpligheten av att de gällande reglerna över huvud lämna denna
möjlighet öppen måste redan ur den synpunkten sättas i fråga, att det
innebär ett indirekt försvagande av åtgärderna mot smuggling hit till
riket, örn en eftergift i smugglingens bekämpande göres, då den för tillfället
riktar sig mot annat land. Det önskemål om en lagändring, som
av denna anledning förelegat, har fått ökad aktualitet i samma mån som
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
genom överenskommelser mellan Sverige och andra av spritsmugglingen
berörda länder dennas bekämpande gjorts till en för de olika länderna
gemensam angelägenhet. I avseende härå må först erinras örn Helsingforskonventionen
den 19 augusti 1925 angående motarbetande av smuggling
av alkoholvaror (Sveriges överenskommelser med främmande makter
1925: 36), till vilken, utom Sverige, äro anslutna Danmark, Estland, Finland,
Lettland, Litauen, Norge, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union och Tyska riket. Ett ännu mera utsträckt
samarbete har börjat åvägabringas genom anordnande i vissa farvatten
av gemensam bevakning från olika länders sida för bekämpande av olovlig
spritinförsel. Genom lag den 23 mars 1934 (nr 53) har Kungl. Maj:t
bemyndigats att, efter avtal med främmande stat, med avseende å bestämt
vattenområde meddela föreskrift örn utländsk bevakningspersonals
likställdhet i vissa hänseenden med svenska tulltjänstemän. Ett dylikt
avtal har den 29 december 1933 ingåtts mellan Sverige och Finland (Sveriges
överenskommelser med främmande makter 1934:1), och föreskrifter
i anledning därav hava meddelats i kungörelse den 3 april 1934 (nr 65).
Önskvärt är, att häremot svarande anordningar må kunna åvägabringas
beträffande vissa andra av smugglarfartyg särskilt anlitade farvatten än
de med det finska avtalet avsedda, och undersökningar örn förutsättningarna
härför pågå för närvarande.
I fråga örn möjligheterna för ett dylikt närmare samarbete är den nationella
lagstiftningens ställning till de med smugglingen sammanhängande
spörsmålen av en grundläggande betydelse. Vad beträffar de förut
nämnda bestämmelserna i spritinförsellagen, har ock förekommit anledning
att uppmärksamma, att — även örn den skillnad, som där göres mellan
smuggling till Sverige och till andra länder, vid iakttagande av den
med bestämmelserna åsyftade strängheten i bevisprövningen endast har
begränsad betydelse för tillämpningen — den svenska lagstiftningens
formella ståndpunkt härutinnan likvisst är ägnad att medföra vissa svårigheter
ur det internationella samarbetets synpunkt. I den mån det påtalade
förhållandet föranleder osäkerhet i särskilt fall beträffande förutsättningarna
för beslag å svenskt territorialvatten, även då någon tvekan
icke råder örn att det fartyg, varom fråga är, befinner sig i smugglingsärende,
gör sig denna olägenhet i synnerhet gällande vid deltagande från
främmande stats sida i bevakningen å det svenska området. Framför allt
måste det, oavsett sakens större eller mindre praktiska betydelse, betecknas
såsom mindre tillfredsställande, örn ett främmande lands bevakningspersonal,
vilken efter avtal utsträcker sin bevakning till svenskt område,
därvid icke skulle kunna göra en formellt obestridlig beslagsrätt gällande,
när ett påträffat smugglarfartyg uppgives vara destinerat till det
främmande landet självt.
Till jämförelse må här erinras örn den i 1928 års proposition omnämnda,
i Danmark gällande bestämmelsen, att därest fartyg örn mindre än
120 nettoton påträffas innanför danska territorialgränsen med sprit eller
spritvaror ombord till en myckenhet, motsvarande minst 200 kronor i avgiftsbelopp
(d. v. s. tull och skatt), försök till insmuggling skall anses
föreligga, såvida det icke visas övervägande sannolikhet för att fartyget
icke seglar i smugglingssyfte. Denna bestämmelse innebär, enligt vad i
praxis lär vara fastslaget, att avseende icke fästes därvid, huruvida i de
med bestämmelsen åsyftade fallen fråga är örn smuggling till Danmark
eller till annat land.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Efter framhållande av att generaltullstyrelsen under förkandenvarande
omständigheter ansåge det påkallat, att en ändring av den svenska lagstiftningen
i nu berörda avseende snarast möjligt komme till stånd, behandlar
styrelsen vidare vissa olika möjligheter, som därvid kunna komma
i fråga, och anför:
Det kan ifrågasättas, huruvida icke den skillnad, som i bestämmelserna
örn införsel till territorialvattnet göres mellan uppsåt att smuggla till
Sverige och uppsåt att smuggla till annat land, borde helt undanröjas.
Detta kunde ske genom att det i 2 § 2 mom. b), 3 § 1 mom. andra stycket
och 7 § första stycket förekommande uttrycket »avsedda att olovligen
införas till riket» ersattes med ett uttryck, som inbegrepe smugglingsuppsåt
överhuvud taget, förslagsvis orden »avsedda att olovligen införas
hit till riket eller till annat land». Några för den lojala trafiken besvärande
följder av en dylik ändring torde icke behöva befaras, då det enligt
vad erfarenheten visat i allmänhet icke möter svårighet att i det särskilda
fallet avgöra, huruvida ett spritlastat fartyg befinner sig i lovligt ärende
eller icke. Med hänsyn emellertid till de betänkligheter, som ur principiella
synpunkter möjligen kunna vara att anföra häremot, har styrelsen
ansett det böra bringas i övervägande, i vad mån det förevarande syftet
må kunna nöjaktigt tillgodoses genom mindre vittgående ändringar.
På grund av förut anförda omständigheter synes det i främsta rummet
vara av vikt, att möjlighet beredes till skärpt tillämpning av förbudet
mot införsel till svenskt territorialvatten i vad angår sådana till territorialvattnet
hörande områden, beträffande vilka avtal med främmande
stat örn gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av
alkoholvaror slutits. Det härvid lämpligaste tillvägagångssättet torde
vara, att Kungl. Majit genom särskild lag erhåller bemyndigande att med
avseende å införsel till dylikt område meddela förordnande av innebörd,
att för tillämpning av de nu ifrågavarande undantagsbestämmelserna i
2 § 2 mom. b), 3 § 1 morn., 7 § och 8 § 1 mom. spritinförsellagen fordras
bevisning- icke blott örn frånvaro av uppsåt att smuggla till Sverige
utan även örn frånvaro av uppsåt att smuggla till den främmande stat,
med vilken det området berörande avtalet är slutet.
Med hemställan, att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta förslag
i ämnet, bifogar styrelsen vid sin framställning ett utkast till lag med
tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten av följande lydelse:
»Vad i 2 § 2 mom. b), 3 § 1 morn., 7 § och 8 § 1 mom. lagen den 20 juni
1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin är särskilt stadgat för de fall, då beträffande
spritdrycker eller vin, som införts till svenskt territorialvatten, av omständigheterna
uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller varit
avsedda att olovligen införas till riket, skall, där Konungen så förordnar,
icke gälla vid införsel till område inom territorialvattnet, i fråga örn
vilket avtal mod främmande stat örn gemensam bevakning för bekämpande
av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mindre av omständigheterna
tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro eller
varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avtalet ingåtts.
»
Bihang till riksdagens protokoll 1935. I sami. Nr 234.
2
Departe
mentschefen.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Styrelsen erinrar slutligen, att frågan, huruvida i visst fall avsikt att
företaga insmuggling hit till riket förfunnes eller icke, vore av betydelse
jämväl vid tillämpningen av lagen den 27 november 1925 (nr 463) örn utsträckt
tillämpning av spritinförsellagen, vilken förstnämnda lag erhållit
sin nuvarande lydelse genom lag den 12 maj 1933 (nr 189). För den i
1925 års lag avsedda skärpta tillämpningen förutsattes direkt bevisning
örn avsikt att företaga eller främja olovlig införsel hit till riket. Då
emellertid frågan örn skärpt tillämpning i anslutning till anordnandet
av gemensam bevakning finge anses lia sitt övervägande intresse i vad
anginge införsel till territorialvattnet men 1925 års lag avsåge införsel
till farvatten utanför territorialvattensgränsen, hade styrelsen icke funnit
tillräcklig anledning att i förevarande sammanhang framställa förslag
örn jämkning i denna lags tillämpning.
Generaltullstyrelsens förevarande framställning tar sikte på det förhållandet
att från regeln därom, att införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten med farkost av mindre nettodräktighet än 500
ton skall anses såsom olovlig införsel till riket, göres undantag såtillvida,
att beträffande visst område i Öresund straffrihet och i övrigt strafflindring
inträder samt att dessutom frihet från förverkandepåföljd för drycker
och farkost äger rum, så snart det av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket,
således oavsett örn dryckerna äro avsedda att smugglas till annat land.
I likhet med generaltullstyrelsen finner jag, att lagens nuvarande avfattning
är ägnad att vålla vissa svårigheter för spritsmugglingens bekämpande,
särskilt i de fall, då åtgärderna härför taga formen av samverkan
mellan Sverige och våra grannländer. Det nuvarande innehållet av
ifrågavarande bestämmelser har motiverats av internationella hänsyn, i
det att den folkrättsliga principen örn rätt för främmande fartyg till
oskadlig genomfart genom territorialvattnet ansetts medföra, att man
icke kunnat fullständigt förhindra en trafik, som icke avsett insmuggling
till Sverige. Särskilt har denna synpunkt gjort sig gällande såvitt angår
Öresund. Generaltullstyrelsen har erinrat örn, att redan vid införandet
av 1924 års lagstiftning hade mot avfattningen av 7 § anmärkts, att även
örn det vore rimligt, att förverkandepåföljd ej drabbade drycker, som i
fullt lojal avsikt fördes genom svenskt territorialvatten från ett land till
ett annat, där försäljning av dryckerna vore medgiven, lagstadgandet icke
borde erhålla sådan generell avfattning, att smugglare skulle kunna använda
sig därav för att göra svenskt territorialvatten till bas för smuggling
till annat land. Denna synpunkt torde ha vunnit ökad betydelse,
sedan spritsmugglingens bekämpande genom överenskommelser mellan
Sverige och vissa andra länder blivit en gemensam angelägenhet för Sverige
och dessa länder. Det kan icke heller förnekas, att det, såsom generaltullstyrelsen
framhåller, innebär ett indirekt försvagande av åtgärder
-
11
Kungl. Mårds proposition nr 234.
na mot smuggling hit till riket, örn en eftergift i smugglingens bekämpande
göres, då den för tillfället riktar sig mot annat land. Det torde
på grund härav med skäl kunna göras gällande, att trafik inom svenskt
territorialvatten av fartyg, som färdas i syfte att smuggla spritdrycker,
utgör ett angrepp mot svenska intressen, även örn färden icke sker i syfte
att insmuggla dryckerna till Sverige.
Önskvärdheten av ändrade bestämmelser i förevarande avseende har
framträtt vid förberedande förhandlingar, som nyligen hållits mellan ombud
från Sverige och Danmark för utrönande av förutsättningarna för
att rörande Öresund och vissa kringliggande vattenområden sluta ett avtal
örn gemensam bevakning i likhet med det av 1934 års riksdag godkända
avtalet mellan Sverige och Finland rörande Ålands hav. Från
dansk synpunkt har det givetvis framstått såsom mindre tillfredsställande
att dansk bevakningspersonal, efter att ha tillerkänts samma rätt som
svensk personal att å svenskt vatten ingripa mot smugglarfartyg, ändock
icke å sådant vatten skulle kunna beslagtaga ett smugglarfartyg, som
uppenbarligen vore destinerat till Danmark. Då motsvarande begränsning
icke gäller enligt dansk lag, har det också befarats, att olikheten
i fråga örn befogenheterna skulle kunna föranleda obehöriga beslag, som
kunde ge anledning till ersättningsanspråk.
På grund av det sagda anser jag en lagstiftningsåtgärd i föreslagen
riktning väl motiverad. Det kan råda olika meningar örn, vilken väg
och huru långt man därvid hör gå. Goda skäl synas mig emellertid tala
för att tillsvidare icke göra någon allmängiltig ändring i lagens grundprincip
utan endast — såsom generaltullstyrelsen föreslagit — genom en
fullmaktslag möjliggöra för Kungl. Maj:t att beträffande visst område,
för vilket avtal örn gemensam bevakning slutits, meddela förordnande av
innebörd att för tillämpning av de nu ifrågavarande undantagsbestämmelserna
skall fordras bevisning icke blott örn frånvaro av uppsåt att
smuggla dryckerna till Sverige utan även örn frånvaro av uppsåt att
smuggla dem till den stat, med vilken avtalet ingåtts. Med hänsyn även
till den förut nämnda särskilda förutsättning för förverkande och beslag
av själva fartyget, som gäller enligt 8 § 1 mom. och 15 § i spritinförsellagen,
lärer det icke vara någon risk för att hinder i den lojala trafiken
vållas genom en sådan åtgärd.
I fråga örn lagens lydelse kan jag med ett par mindre jämkningar
ansluta mig till generaltullstyrelsens förslag. Lagen torde böra träda
i kraft dagen efter dess utkommande i Svensk författningssamling och,
i likhet med spritinförsellagen, gälla till och med den 30 juni 1938.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser rörande
införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten, av den
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Kegenten.
Ur protokollet:
Erland Ljungberg.
1 Denna bilaga, som är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits,
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majus lagråd den 10 april
1935.
Närvarande:
justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 5 april 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med tillägg till gällande bestämmelser
rörande införsel av spritdrycker oell vin till svenskt territorialvatten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet Joel Laurin.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1035
1 sami.
Nr 234.
S
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 234.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Hegenten i statsrådet å Stockholms slott
den 12 april 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen
för justitiedepartementet anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, lagrådets den 10 april 1935 avgivna utlåtande över
det den 5 april 1935 till lagrådet remitterade förslaget till lag med tillägg
till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten, därvid föredraganden hemställer, att lagförslaget,
som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
P. J. Arrhenius.
351192, Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.