Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en lånefond för lantarbetarbostäder; given Stockholms
slott den 15 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I den till årets riksdag avlåtna propositionen nr 213 med förslag till ändring
i hälsovårdsstadgan samt omorganisation av distriktsvården m. m. erinrade
jag, att bostadsutredningen för landsbygden i skrivelse den 18 september 1934
framlagt förslag angående dels inrättande av en statens fond för lantarbetarbostäder,
dels ock bidrag av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

på landsbygden. Jag tillkännagav därvid tillika min avsikt att i annat sammanhang
upptaga förslagen till övervägande. Nu anhåller jag att få återkomma
till desamma.

Inledning.

Beträffande det system av åtgärder till förbättring av landsbygdens bostadsförhållanden,
i vilket de här ifrågavarande anordningarna ingå såsom ett led,
tillåter jag mig hänvisa till den redogörelse, som lämnats i nyssnämnda proposition
nr 213.

Här må blott erinras örn att bostadsutredningens uppdrag bland annat omfattade
en undersökning, huruvida åtgärder av positivt hjälpande natur borde
åstadkommas i syfte att höja den bostadshygieniska nivån på landsbygden.
Den undersökning härvidlag, som utredningen verkställt, har givit upphov till
bland annat nu föreliggande förslag.

Bostadsutredningen uppehåller sig i sin förenämnda skrivelse inledningsvis
vid frågan örn behovet av åtgärder för förbättring av
bostadsförhållandena på landsbygden. Utredningen hänvisar
härvidlag till vissa uttalanden i det av utredningen den 15 december
1933 avgivna betänkandet med förslag rörande ändringar i vissa delar av
hälsovårdsstadgan, anordnande av bostadsinspektion på landsbygden m. m.
(Statens off. utredn. 1933: 37.) Efter en redogörelse för bostadsförhållandena
på landsbygden i Sverige, sådana dessa gestaltade sig enligt statistiska och
andra undersökningar, hade bostadsutredningen i nämnda betänkande anfört
följande.

Den redogörelse, som nu lämnats, syntes på ett otvetydigt sätt bekräfta
riktigheten av den allmänt spridda uppfattningen, att svåra bristfälligheter
för närvarande behäftade landsbygdens bostäder och samtidigt tillräckligt
tydligt angiva arten av dessa bristfälligheter. Den allmänna meningen torde
vara, att de största felaktigheterna förelåge med avseende på lantarbetarnas
lönebostäder. Otvivelaktigt ägde detta i stor utsträckning sin riktighet, men
det funnes dock trakter, där bostadsstandarden genomsnittligt icke vore högre
för arbetare o. dyl. med egna bostäder, i all synnerhet när det rörde sig örn
lägenheter av backstugutyp. Påpekas kunde, att undermåliga bostäder påträffades
ej blott på egendomar tillhörande enskilda utan även på kronans domäner.
Också för vissa grupper av industriarbetare, fiskare o. dyl. lämnade
bostadsvillkoren på sina håll åtskilligt att önska. Bostadsförhållandena ställde
sig emellertid väsentligt olika inom olika landsdelar, så att medan i vissa
bygder uppenbara bristfälligheter vidlådde en stor del av de mindre bemedlades
bostäder, gåve dessa å andra håll knappast anledning till mera befogade
anmärkningar, åtminstone örn man icke påfordrade bostädernas utrustning
med moderna bekvämligheter, utan som måttstock använde landsbygdens
allmänna standard. På åtskilliga egendomar vore arbetarbostäderna
av mycket god beskaffenhet.

Efter erinran örn den verksamhet med förbättringsbidrag och nybyggnadslån,
som för närvarande bedreves, fortsatte bostadsutredningen.

Bostadsutredningen ville slutligen i detta sammanhang understryka, av
vilken utomordentlig betydelse för folkhälsa och samhällstrevnad goda bostäder
vore. Osunda bostäder vore sjukdomshärdar, varest våra folksjukdomar
— tuberkulosen och de svåra reumatiska åkommorna — liksom även andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

3

sjukdomar härjade i större utsträckning än annorstädes. För det allmänna,
vars bidrag till sjukvården i våra dagar uppginge till synnerligen betydande
belopp, borde det alltså vara en angelägenhet av icke ringa vikt, att samhällsmedlemmarnas
bostadsförhållanden vore nöjaktigt ordnade. Det torde även
förtjäna framhållas, att för närvarande mycket talade för att för lösningen
av vårt folks försörjningsproblem de möjligheter, som jordbruket erbjöde,
måste tagas i anspråk i större utsträckning än för närvarande och komma
att spela en mera betydelsefull roll än man under de senaste årtiondena haft
anledning förutsätta. Skulle denna uppfattning vara riktig, vore det tydligt,
att, för att underlätta utvecklingen i antydd riktning, goda bostäder på landsbygden
vore av utomordentlig betydelse. Ävenledes kunde erinras om att tillhandahållande
av tillfredsställande bostäder vore av synnerlig vikt för jordbruket,
när det gällde att erhålla och behålla goda arbetskrafter i konkurrens
med andra mera betalningskraftiga näringsgrenar.

Uppenbarligen vore det således av synnerlig betydelse, att vederbörande
myndigheter och andra för hälsovården verksamma organ kunde bedriva ett
effektivt arbete i fråga örn landsbygdens bostäder.

Genomföras de i proposition nr 213 föreslagna åtgärderna för hälsovårdsnämndernas
effektivisering och distriktsvårdens omorganisation, torde legislativa
och administrativa förutsättningar ha skapats för ett rationellt arbete för
förbättrade bostadsförhållanden på landsbygden.

Det borde emellertid icke förbises, framhåller bostadsutredningen i sin förenämnda
skrivelse, att landsbygdens bostadsproblem i mycket
hög grad även vore av ekonomisk art. Sålunda hade i åtskilliga
fall såsom huvudsakligaste skälet till det ringa initiativ, som hittills
förekommit från hälsovårdsnämndernas sida för förbättring av landsbygdens
bostäder, angivits, att ekonomiska hinder förelegat. Lantbrukarnas dåliga
ekonomi skulle ofta ha omöjliggjort avhjälpandet av bristfälligheter i av dem
upplåtna lönebostäder. Hälsovårdsnämnderna skulle också beträffande mindre
bemedlade, som bebodde egna, förhyrda eller fritt upplåtna bostäder, ej sällan
lia måst se genom fingrarna med svåra missförhållanden på grund av de konsekvenser
ett ingripande från deras sida skulle komma att medföra för bostadsinnehavarna.
Resultatet av ingripandet skulle mången gång blott ha blivit,
att bostadsinnehavaren kommit att falla fattigvården till last.

Det ökade behovet av arbetstillfällen, som gjorde sig gällande på landsbygden
genom näringslivets svårigheter och arbetslöshetens utbredning, föranledde
bostadsutredningen, anför utredningen, att till en början undersöka,
huruvida en statlig stödaktion kunde vidtagas för åstadkommande
av ett omfattande och intensivt upprustning sarbete
med avseende på landsbygdens bostäder, koncentrerat
på en kortare tidsperiod, helst några få år. En dylik engångsåtgärd
kunde motiveras icke blott av socialhygieniska skäl, närmast önskvärdheten att
undanröja hälsovådliga bostäder, utan även av socialekonomiska motiv, bottnande
i nödvändigheten att bekämpa den tilltagande arbetslösheten på landsbygden.
Resultatet av denna utredning framlades i en promemoria den 8 februari
1933 angående möjligheterna att till förhindrande av arbetslöshetens utbredning
vidtaga åtgärder för förbättring av bostadsförhållandena på landet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I huvudsaklig överensstämmelse med det i promemorian framlagda förslaget
hade av statsmakterna till förbättringsbidrag och nybyggnadslån till främjande
av byggnadsverksamhet på landet ställts till förfogande dels för budgetåret
1933/1934 sammanlagt 18 miljoner kronor, dels ock för löpande budgetperiod
8 miljoner kronor eller alltså tillhopa 26 miljoner kronor.

Genom den nu pågående verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån
kunde givetvis förväntas, fortsätter utredningen, att en betydande del
av de förefintliga bristerna hos landsbygdens bostäder bleve avhjälpta, men
uppenbart torde tillika vara, att någon fullständig sanering av landsbygdens
bostadsbestånd icke genom densamma komme att äga rum. I fråga om bostäder
uppstode för övrigt ständigt nya förbättringsbehov, som dessutom, vad
landsbygden anginge, i hög grad träffade en befolkningsgrupp, vilken levde
under sådana ekonomiska villkor, att den svårligen med uteslutande egna krafter
kunde tillgodose desamma. Med hänsyn härtill hade bostadsutredningen
ansett sig böra fullfölja sina undersökningar rörande möjligheten av en statlig
kreditgivning på längre sikt för att underlätta vidtagandet av ur hälsosynpunkt
angelägna förbättringar beträffande bostäderna på landsbygden.

Host adstit rodni agens förslag.

Enligt bostadsutredningens mening kunde någon fullständig lösning av
landsbygdens byggnads- och bostadsproblem icke ske annat än inom ramen av
en genomgående förbättring av jordbrukets hela ekonomi. Emellertid skulle,
framhåller utredningen, oavsett huruvida det kunde befinnas lämpligt och möjligt
att statsmakterna anvisade nya anslag för främjande av bostadsbyggande
på landsbygden, ett värdefullt stöd för strävandena till bostadsförhållandenas
successiva förbättring stå att vinna, därest de belopp, vilka redan ställts till
förfogande för ifrågavarande bostadsförbättringsverksamhet, i den mån de
återbetalades eller lämnade avkastning, finge tagas i fortsatt anspråk för motsvarande
ändamål.

Bestämmelserna örn återbetalning av nybyggnadslån och ränta å sådant lån
finnas intagna i kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 473) angående förbättringsbidrag
och nybyggnadslån till främjande av byggnadsverksamhet på
landet. Bestämmelserna innebära i huvudsak, att nybyggnadslån skall återbetalas
genom årliga amorteringar under en tid av tjugu år med början året
näst efter det, då byggnadsföretaget fullbordades, samt att ränta skall erläggas
efter fyra procent örn året. Tiden för byggnadsföretagets fullbordande
må ej, där icke särskilda förhållanden till annat föranleda, bestämmas senare
än till utgången av år 1934 vid lån från det av 1933 års riksdag beviljade anslaget
samt senare än till utgången av år 1935 vid lån från de av 1934 års
riksdag beviljade anslagen.

Bostadsutredningen anför, att det visserligen ännu icke med säkerhet läte
sig bedöma, i vilken utsträckning nybyggnadslån komme att beviljas. Med
ledning av hittills kända siffror syntes dock vara befogat att approximativt
räkna med ett sammanlagt lånebelopp av åtminstone sex miljoner kronor, motsvarande
ett årligt amorteringsbelopp av tillhopa cirka 300,000 kronor. Även

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

om försiktigheten bjöde att beräkna den årliga amorteringen lägre vore det
dock tydligt, att ett icke oväsentligt belopp kunde förväntas komma att inflyta
såsom amortering å beviljade nybyggnadslån, låt vara att under de
båda första åren, då verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån
i betydande utsträckning komme att pågå, det inflytande beloppet syntes
bli tämligen ringa. Amorteringen började under kalenderåret 1935. -—■ Ränteavkastningen
av låneverksamheten kunde till en början beräknas till ett belopp
av omkring 200,000 kronor årligen.

Bostadsutredningen föreslår, att inflytande amortering ävensom ränteavkastningen
å beviljade nybyggnadslån finge användas till beredande av fortlöpande
ekonomisk hjälp vid förbättringsarbeten å bostäder på landet.

Fond för lantarbetarbostäder.

Bostadsutredningen erinrar, att frågan om inrättandet av en statlig lånefond
för möjliggörande av förbättrade bostadsförhållanden å landsbygden behandlats
i åtskilliga riksdagsmotioner. Utredningen anför härom följande.

Vid 1930 års riksdag väcktes av herr Laurin en motion i andra kammaren
(nr 350) med förslag, att riksdagen ville besluta att av lånemedel upprätta en
fond å en miljon kronor, ur vilken arbetsgivare inom jordbruket kunde erhålla
mot billig ränta (och i ömmande fall räntefria) lån till förbättrande eller
nyanskaffande av fullgoda bostäder åt jordbruksarbetarna. Motionen föranledde
icke någon riksdagens åtgärd, sedan jordbruksutskottet framhållit, att i
motionen icke förebragts någon som helst utredning och än mindre angivits
några grunder, enligt vilka understöd från den däri till omedelbart upprättande
föreslagna fonden skulle utgå, samt att det vid sådant förhållande givetvis icke
varit möjligt för utskottet att bilda sig ett omdöme i saken.

I likalydande motioner vid 1931 års riksdag, väckta inom första kammaren
av herr Petrus Nilsson m. fl. (nr 145) och inom andra kammaren av herr Olsson
i Kullenbergstorp m. fl. (nr 60), hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag örn en statlig utlåningsfond
för att underlätta byggandet av goda och ändamålsenliga lantarbetarbostäder.
Motionärerna framhöllo, bland annat, att ville man verkligen
söka tränga in i problemet angående lantarbetarnas levnadsförhållanden, ställdes
man ytterst inför frågan om jordbrukets bärighet, dess förmåga att betala
tillräckliga löner och i övrigt bereda sina arbetare skäliga villkor. Enligt
motionärernas mening skulle det vara av ej ringa betydelse för det behöriga
ordnandet av lantarbetarnas bostadsfråga, om billig och lättillgänglig kredit
kunde ställas till förfogande. I många fall stötte det på oöverstigliga
hinder för lantbrukarna att iordningställa bostäder för sina arbetare enligt
tidens krav, hur gärna de än skulle vilja det. Det borde utredas, huruvida
icke en statlig utlåningsfond kunde åstadkommas för utlämnande av amorteringslån
till hjälp vid uppförande av arbetarbostäder vid jordbruket. Räntan
å dylika lån syntes icke böra sättas högre än gällande egnahemslåneränta,
varemot amorteringstiden syntes kunna göras avsevärt kortare.

Vid samma års riksdag väcktes vidare två likalydande motioner, inom första
kammaren (nr 146) av herrar Johan Bernhard Johansson och Gabrielsson
samt inom andra kammaren (nr 224) av herr Petersson i Lerbäcksbyn m. fl.,
i vilka hemställdes, att riksdagen ville a) besluta, att en särskild fond, benämnd
Statens lånefond för lantarbetarbostäder, skulle inrättas, från vilken

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

fond, som skulle förvaltas av statskontoret enligt av Kungl. Majit närmare
angivna bestämmelser, lån efter de huvudsakliga grunder, som i motionerna
angivits, finge av Kungl. Majit beviljas jordägare; b) anvisa för år 1931
ett reservationsanslag av 2 miljoner kronor för berörda ändamål. Motionärerna
föreslogo, att låneförmedlingen skulle — under överinseende av statens egnahemsstyrelse
— handhavas av egnahemsnämnderna, som skulle pröva såväl behovet
av lån i varje särskilt fall som ändamålsenligheten av upprättade ritningar
och föreslagna anordningar i övrigt. Så långt möjligt vore borde tillses,
att den föreslagna byggnaden i avseende å läge, i tillgången till trädgårdsoch
planteringsland m. m. motsvarade nutida anspråk på lantarbetarbostäder.
Lån borde hållas inom 9/10 av byggnadsvärdet och byggnadskostnaderna icke
i något fall överstiga 5,000 kronor per bostad, vilket icke skulle hindra, att
en och samma jordägare kunde erhålla lån för uppförande av flera bostadshus.
I betraktande av det rådande ekonomiska tillståndet vid jordbruket och
med hänsyn till ändamålets starkt framträdande sociala karaktär, syntes det
icke få anses oberättigat att sätta räntan så lågt som till 4 procent. Lånen
borde löpa såsom amorteringslån, de fem första åren borde vara amorteringsfria
och amorteringstiden lämpligen sättas till 30 år från lånets erhållande.
Godtagbar säkerhet borde fordras för låns erhållande. Förvaltningen av fonden
samt in- och utbetalningarna kunde lämpligen handhavas av statskontoret.
Vad anginge fondens administration i övrigt syntes det böra överlämnas åt
Kungl. Majit att förordna härom.

I anledning av de sålunda vid 1931 års riksdag väckta motionerna inhämtade
jordbruksutskottet yttrande från lantbruksstyrelsen och vissa andra myndigheter.
Lantbruksstyrelsen anförde bland annat.

Syftet med samtliga här omförmälda motioner ginge ut på underlättandet
av åtgärder till förbättring av lantarbetarnas bostadsförhållanden.

Detta syfte funne lantbruksstyrelsen i hög grad behjärtansvärt. Under
rådande ekonomiska förhållanden syntes det styrelsen, som örn statens mellankomst
vore av behovet påkallad för att möjliggöra den kapitalanskaffning,
som utgjorde en nödvändig förutsättning för ett tillfredsställande ordnande av
lantarbetarnas ur såväl jordbruks- som socialsynpunkt betydelsefulla bostadsfråga.

För egen del framhöll jordbruksutskottet i utlåtande nr 55, att det enligt
utskottets mening vore en angelägenhet av synnerlig vikt, att åtgärder snarast
vidtoges för åstadkommande av en förbättring beträffande lantarbetarnas
i åtskilliga fall otillfredsställande bostadsförhållanden. Med hänsyn härtill
syntes syftet med de väckta motionerna värt allt beaktande. Vid det förhållandet
att bostadsutredningen tillsatts, ansåge dock utskottet, att något ställningstagande
till motionerna icke för det dåvarande borde ske.

I enlighet med jordbruksutskottets hemställan föranledde motionerna icke
någon riksdagens åtgärd.

Bostadsutredningen hade, anför utredningen, anslutit sig till tanken på att
inrätta en särskild statlig lånefond för lantarbetarnas lönebostäder. Den hjälp,
som beretts genom verksamheten med förbättringsbidrag och nybyggnadslån,
hade hittills endast i relativt begränsad omfattning tagits i anspråk för dylika
bostäder och, även örn numera särskilda åtgärder vidtagits i syfte att
stimulera till ökad efterfrågan i sådant hänseende, hade man dock berättigad
anledning räkna med att endast en mindre del av förefintliga brister komme
att avhjälpas genom nämnda verksamhet. Den övervägande delen av det mycket
betydande belopp, som statsmakterna anvisat, komme i stället att utgå till
förbättring av smärre egna hem och dylikt, vilka ägdes av den mindre ''berned -

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

7

lade befolkningen på landsbygden. Ur sociala synpunkter syntes det i och
för sig vara motiverat, att det allmänna särskilt sökte underlätta strävandena
att förbättra bostadsförhållandena för sådana lantarbetare, vilka bebodde av
vederbörande lantarbetsgivare upplåtna, ej sällan bristfälliga bostäder och
som, eftersom bostäderna ej vore deras egna, själva icke kunde avhjälpa bristerna.
Dessa arbetare vore otvivelaktigt i särskilt stort behov av samhällets
skydd och omsorg. De åtgärder, som — örn man bortsåge från den för närvarande
pågående bostadsförbättringsverksamheten — hittills från de lokala
myndigheternas sida vidtagits i fråga örn landsbygdens bostäder, hade också
så gott som uteslutande varit inriktade på lönebostäderna. Men härtill komme,
att, då fråga vore om lönebostäder, effektiv ekonomisk hjälp i regel syntes
kunna beredas på annat sätt än vad fallet vore beträffande andra bostäder på
landsbygden. Medan nämligen i fråga örn lönebostäder enbart lån på förmånliga
villkor ofta beredde erforderligt stöd för åstadkommande av nödiga förbättrings-
eller nybyggnadsarbeten, syntes i andra fall, då ekonomiskt bistånd
från det allmännas sida tarvades, därest förbättringar skulle kunna komma
till stånd, ägarnas ekonomiska förhållanden mera sällan vara sådana, att hjälpen
kunde utgå i form av lån. Bostadsutredningen hade emellertid icke förbisett,
att i vissa fall även då fråga vore örn lönebostäder möjligheten att erhålla
lån på förmånliga villkor icke erbjöde tillräckligt effektiv hjälp. Till
frågan härom återkomme bostadsutredningen senare.

Till bildande av en sådan statlig lånefond, som nyss nämnts, föreslår bostadsutredningen,
att inkommande amorteringar å nybyggnadslånen tagas i anspråk.
Såsom tillgång för fonden borde i sådant fall upptagas statens fordran
i anledning av beviljade nybyggnadslån. Från fonden skulle lån utlämnas
enligt vissa av utredningen föreslagna bestämmelser och till fonden skulle
inflyta amorteringarna å nybyggnadslånen samt å de lån, som lämnats från
fonden.

De närmare bestämmelser som borde gälla beträffande lån
ur fonden har av utredningen sammanfattats i ett förslag till kungörelse
angående lån från statens fond för lantarbetarbostäder, vilket torde såsom
bilaga få fogas vid detta protokoll. Rörande innehållet i sagda förslag samt
de till grund för de särskilda bestämmelserna liggande motiven lämnar utredningen
följande redogörelse.

Rätt att erhålla lån från fonden skulle enligt förslaget tillkomma såväl
ägare som brukare av jordbruksfastighet för uppförande av nya lantarbetarbostäder
å fastigheten eller för ombyggnad av eller annat mera omfattande förbättringsarbete
å dylika bostäder. Någon närmare definition av vad som
avsåges med lantarbetarbostäder ansåge utredningen knappast erforderlig. Givet
vore, att, örn lägenhet tidigare använts såsom bostad för jordbruksarbetare
men numera brukades för annat ändamål, densamma ej längre vore att betrakta
såsom lantarbetarbostad. Däremot syntes det i förevarande sammanhang
icke spela någon roll, huruvida bostaden upplåtits eller skulle upplåtas
genom särskilt hyresavtal eller örn bostadsförmån inginge i limén för vederbörande
lantarbetare.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr S22.

Låneverksamheten hade i fråga om nybyggnader enligt författningsförslaget
icke begränsats till ersättningsbyggnader avsedda att träda i stället för
äldre lägenheter. Ansökningar om lån till dylika byggnader borde dock enligt
utredningens mening ha företräde i konkurrens med ansökningar örn lån till
rena nybyggnader. För smärre reparationer eller förbättringsarbeten borde
lån icke utgå.

Den ifrågavarande låneverksamheten borde så handhavas, framhåller utredningen,
att därigenom befrämjades uppförande eller inredande av ur sociala
och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga lantarbetarbostäder. Givetvis
måste beaktas, att hälsovårdsstadgans bestämmelser liksom de föreskrifter,
som till äventyrs funnes meddelade i särskilda hälsovårdsordningar
o. dyl., vederbörligen iakttoges. Men eftersträvas borde, att bostäderna även
härutöver fyllde rimliga sociala och hygieniska krav. Möjlighet förefunnes för
vederbörande myndigheter att utöva inflytande i sådan riktning.

De ekonomiska stödåtgärder, varom här vore fråga, anför utredningen
vidare, utgjorde ett nödvändigt komplement till de åtgärder av legislativ och
administrativ art, som enligt bostadsutredningens uppfattning borde vidtagas i
syfte att möjliggöra förbättringar i avseende å landsbygdens bostäder. Med
hänsyn härtill hade i författningstexten påpekats, att det särskilt borde iakttagas,
att hälsovårdsnämndernas strävanden att bereda invånarna i respektive
hälsovårdsområden sunda bostäder genom verksamheten underlättades. Därest
på här föreslaget sätt möjlighet till lån på förmånliga villkor bereddes, komme
givetvis arbetet indirekt att underlättas även för övriga myndigheter och
funktionärer, som övade tillsyn över bostadsförhållandena och i sådant hänseende
säkerligen i betydande utsträckning vore verksamma just i fråga örn
lantarbetarnas lönebostäder.

I övrigt borde, uttalar utredningen, vid vägande av olika ansökningar mot
varandra beaktas omständigheterna i de särskilda fallen, särskilt de nuvarande
bostädernas beskaffenhet. Viss hänsyn måste också tagas till sökandenas ekonomiska
förhållanden, men endast i undantagsfall syntes närmare uppgifter i
nämnda hänseende böra avfordras sökanden. Alldeles oavsett att, i händelse
efterfrågan på lånen bleve knapp, en dylik uppgift bleve onödig, syntes nämligen
ofta tillräckliga upplysningar om sökandes förmögenhetsställning m. m.
kunna lämnas av vederbörande lokalmyndighet.

Utredningen understryker i detta sammanhang, att, även örn lånevillkoren
gjordes så förmånliga, att lånen i viss grad förlänades subventionskaraktär,
denna subvention likväl genom de förbättrade bostadsförhållandena i främsta
rummet komme bostädernas invånare till godo. Såsom bostadsutredningen
påpekat i sin förenämnda promemoria den 8 februari 1933, ginge medel till
förbättring av landsbygdens bostäder till en verksamhet, örn vilken det åtminstone
kunde sägas, att den icke vore direkt räntabel. I länder som Tyskland,
Frankrike och England hade verkställda undersökningar givit vid handen, att
de hyror, som i allmänhet betalades på landsbygden, läge långt under de belopp,
som krävdes för att göra nybyggnader räntabla. Samma förhållande rådde i
vårt land, låt vara att saken i viss mån fördoldes därigenom, att på rena lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

9

bygden hyreslägenheter blott sparsamt förekomme, enär det övervägande flertalet
småbostäder beboddes av ägarna själva eller vore fritt upplåtna lönebostäder.

Lånebeloppens storlek borde, yttrar utredningen, bestämmas i huvudsaklig
enlighet med vad nu i sådant hänseende gällde i fråga örn nybyggnadslån.
Även örn alltså lån skulle kunna utgå med högst tretusen kronor per bostadslägenhet,
bleve väl i allmänhet lånebeloppet väsentligt lägre.

Såsom förut angivits, hade i vissa riksdagsmotioner framhållits, att räntan
för statslån för uppförande av arbetarbostäder vid jordbruket icke borde sättas
högre än räntan å egnahemslån. Bostadsutredningen biträdde denna uppfattning.
Enligt beslut av 1934 års riksdag skulle räntan å amorteringsdelen av
statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för jordbrukslägenheten
utgöra tre och sex tiondels procent å oguldet kapitalbelopp. Skulle räntan
för egnahemslån ändras, borde enligt utredningens mening motsvarande
jämkning vidtagas beträffande lån från ifrågavarande fond.

I likhet med vad nu gällde för nybyggnadslån, anser utredningen för här
förevarande lån böra föreskrivas, att godtagbar säkerhet skulle ställas. I
främsta rummet torde såsom säkerhet böra lämnas inteckning i vederbörande
fastighet, men även borgen och annan säkerhet borde kunna godtagas.

Vad angår amorteringen, anför utredningen, torde i huvudsak böra gälla
motsvarande bestämmelser, som föreskrivits beträffande nybyggnadslån. Att
stadga längre amorteringstid borde med hänsyn till de förevarande byggnadsföretagens
art icke ifrågakomma. Av lämplighetsskäl torde emellertid böra
föreskrivas, att första amorteringen å lån, som beviljats under ett år, skulle erläggas
under visst, bestämt år därefter, förslagsvis under tredje kalenderåret.

I betraktande av låneverksamhetens mycket begränsade omfattning och för
att möjliggöra en rättvis och lämplig fördelning på de särskilda byggnadsföretagen
av tillgängliga medel, föreslår utredningen, att lånens beviljande
skall ankomma på en central myndighet, förslagsvis statens egnahemsstyrelse.

Beträffande låneverksamhetens handhavande i övrigt anför utredningen följande.

Även de lokala myndigheterna, i första hand hälsovårdsnämnderna, borde
tagas i anspråk för låneverksamheten. Ansökningshandlingarna skulle därför
enligt bostadsutredningens förslag ingivas till hälsovårdsnämnderna, varpå
nämnderna skulle företaga erforderliga undersökningar. Därefter skulle hälsovårdsnämnd
överlämna ärendet jämte eget yttrande till vederbörande egnahemsnämnd.

Ansökan örn lån skulle vara åtföljd av plan för byggnadsföretaget, jämte
erforderliga ritningar och kostnadsberäkningar. Dessutom måste angivas den
säkerhet, som vore avsedd att lämnas för lånet. Men härutöver ansåge bostadsutredningen,
att uppgift borde lämnas, utvisande hur byggnadsföretaget
i dess helhet skulle finansieras. I motsats till vad förhållandet vore med nybyggnadslån
hade nämligen beträffande lån från förevarande fond icke ansetts
nödvändigt föreskriva, att lån icke finge beviljas_ för byggnadsföretag,
för vilket ur allmänna medel beviljats annat lån eller bidrag. Givetvis borde
dock, om så skulle vara fallet, vid prövningen av låneansökningen beaktas, att
lånemöjligheterna icke på ett obehörigt sätt utnyttjades.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Sedan ansökningshandlingarna inkommit till egnahemsnämnden, skulle denna
verkställa erforderlig ytterligare utredning i ärendet samt därefter översända
ansökningshandlingarna jämte eget yttrande till egnahemsstyrelsen. Egnahemsstyrelsen
borde i sin tur verkställa den kompletterande utredning i ärendet,
som styrelsen funne erforderlig.

Enligt gällande bestämmelser kunde egnahemsstyrelsens beslut i frågor rörande
förbättringsbidrag och nybyggnadslån icke överklagas. För den nu ifrågavarande,
till sin omfattning relativt begränsade verksamheten torde skäl
saknas att betaga sökanden möjligheten att få saken prövad hos Kungl. Maj :t.

Lånen torde böra utbetalas av statskontoret. Ur kontroll- och säkerhetssynpunkt
vöre det angeläget, att ej hela lånebeloppet finge lyftas omedelbart
efter det lånet beviljats. Att åter föreskriva successiv utbetalning, i den mån
arbete vederbörligen utförts, innebure en alltför invecklad anordning. Lämpligt
hade därför synts vara att hälften av lånebeloppet utbetalades omedelbart,
medan den återstående hälften innehölles, intill dess byggnadsföretaget
slutförts.

Räntor och amorteringar borde inbetalas till statskontoret. Örn räntelikvid
och amortering ej behörigen fullgjordes, borde statskontoret äga uppsäga lånet
till återbetalning. Hade dylikt beslut meddelats, borde låntagaren ej längre
äga tillgodonjuta förmånen av den lägre räntan, utan syntes från och med
beslutets dag ränta böra utgå efter sex procent örn året. Dylik högre ränta
borde för övrigt gäldas å förfallna men ej inom behörig tid erlagda amorteringsbelopp,
vare sig beslut örn lånets återbetalning i anledning av försummelsen
meddelades eller ej.

Sedan byggnadsföretaget fullbordats, borde detsamma godkännas av egnahemsstyrelsen,
varefter utbetalning av återstående lånebelopp kunde verkställas.
I och för godkännandet borde det åligga låntagaren att insända redogörelse
för det utförda arbetet samt uppgift å kostnaden. Ansåge egnahemsstyrelsen
besiktning erforderlig, kunde sådan verkställas antingen genom hälsovårdsnämndens
försorg eller genom något egnahemslånerörelsens organ eller
ock på annat lämpligt sätt. Givetvis kunde dylik besiktning företagas jämväl
under byggnadstiden.

Ansåges ej byggnadsföretaget kunna godkännas, borde återbetalning äga
rum av uppburet lånebelopp. Sedan föreskrift örn återbetalning meddelats,
borde ränta utgå efter sex procent.

. För egnahemsnämndernas verksamhet med ifrågavarande lån borde ersättning
utgå av statsmedel. Angående medel härtill återkomme bostadsutredningen
senare.

Bidrag av statsmedel till förbättring av bostadsförhållandena på landsbygden.

Bostadsutredningen erinrar, att utredningen i det föregående framhållit, att
i vissa fall, da fråga vore örn lönebostäder, lån på förmånliga villkor icke
kunde anses erbjuda tillräckligt effektiv hjälp. Samtidigt hade utredningen
påpekat beträffande andra bostäder på landet, hurusom i de fall, då ekonomiskt
bistånd från det allmännas sida tarvades, därest ur hälsosynpunkt påkallade
förbättringar skulle kunna komma till stånd, ägarnas ekonomiska förhållanden
mera sällan vore sådana, att effektiv hjälp kunde beredas enbart i
form av lån. Det vore i dessa fall i allmänhet fråga örn reparationer och andra
förbättringsarbeten å befintliga bostäder, vilka byggnadsföretag väl i det
övervägande antalet fall torde vara av relativt ringa omfattning, men vilkas
utförande likväl försvårades eller omöjliggjordes av ekonomiska hinder. Un -

Kungl. Maj:ts proposition nr %%%.

11

der senaste tid hade till dylika företag förbättringsbidrag kunnat beviljas, innebärande
direkt subventionering från statsmakternas sida. För det pågående
saneringsarbetets fullföljande och för att bereda möjlighet till en om ock långsamt
skeende höjning av den allmänna bostadsstandarden på landsbygden, syntes
det vara nödvändigt, att man fortsatte pa den salunda beträdda vägen, lat
vara att för framtiden verksamhetens omfattning väsentligt begränsades och
dess karaktär i viss mån ändrades.

Bostadsutredningen föreslår, att för fortsatt subventionering av bostadsförbättringsverksamhet
på landsbygden tages i anspråk ränteavkastningen a nybyggnadslånen
samt å de lån, som framdeles kunde komma att utlämnas fran
statens fond för lantarbetarbostäder. Av budgettekniska skäl borde mahända
anslag årligen anvisas till belopp, ungefärligen motsvarande den beräknade
ränteinkomsten. Valdes en sådan omgång, komme tydligen skenbart men icke
i verkligheten nya medel att anvisas för bär ifrågavarande ändamål.

Liksom för den nyss föreslagna låneverksamheten borde, framhåller bostadsutredningen,
ett av de väsentligaste syftemålen med den nu ifrågasätta subventionen
vara att underlätta och effektivisera hälsovårdsnämndernas — och därmed
indirekt även övriga för bättre bostadsförhållanden verksamma organs
strävanden att bereda invånarna sunda bostäder och samtidigt bringa nämnda
organ i ökad verksamhet på detta område. Liknande syfte hade man visserligen
haft även med förbättringsbidragsrörelsen, ehuru dock mera i andra hand,
enär denna rörelse i princip byggde på enskilt initiativ. Likväl hade vissa åtgärder
vidtagits för att i samband med densamma utöka hälsovårdsnämndernas
arbete på bostadsområdet och man torde, sedan nämndernas uppmärksamhet
sålunda en gång riktats på bostadsförhållandena, kunna även för framtiden
förvänta en viss ökad aktivitet på detta område.

Då nu fråga vöre örn en verksamhet, till omfattningen relativt begränsad
och anordnad på längre sikt, samt inrättad i avsikt att först och främst
möjliggöra förbättringar, där det ur hälsosynpunkt mest trängande behovet
förefunnes, framstode det, anför bostadsutredningen, såsom naturligt och ändamålsenligt
att låta denna verksamhet mera direkt anknytas till hälsovårdsnämndernas
arbete på bostadsområdet. Tillgängliga uppgifter tydde också
på, att understundom ett av de främsta hindren för hälsovårdsnämndernas ingripande
på detta område varit, att husägare saknat ekonomiska möjligheter
att utföra av förhållandena påkallade förbättringsåtgärder.

Med dessa utgångspunkter har bostadsutredningen utarbetat ett förslag till
kungörelse med bestämmelser angående bidrag av statsmedel
till förbättring av bostadsförhållandena på
landsbygden. Rörande innehållet i detta förslag och de till grund för
de .särskilda bestämmelserna liggande motiven anför utredningen följande.

De ifrågavarande bidragen skulle enligt förslaget ställas till hälsovårdsnämndernas
förfogande för att bereda dem hjälp i arbetet för sunda bostadsförhållanden.
Framställning örn bidrag okomme på vederbörande hälsovårdsnämnd.
Att därjämte medgiva ansökningsrätt åt enskilda mäste enligt utredningens
mening icke blott förrycka det väsentliga ändamalet med verk -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

samheten utan också anses mindre lämpligt med hänsyn till den begränsade medelstillgången.

Vad anginge verksamhetens lokala begränsning kunde påpekas, att enligt
gällande bestämmelser förbättringsbidrag och nybyggnadslån finge utgå
inom områden, där hälsovårdsföreskrifterna i 2 kap. hälsovårdsstadgan tilllämpades.
Jämlikt beslut av 1934 års riksdag kunde därjämte, efter Kungl.
Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, bidrag och lån utgå även inom sådana
municipalsamhälle!!, som i fråga örn bebyggelsen närmast vore att jämställa
. med den egentliga landsbygden. Motsvarande bestämmelser hade
utredningen ansett böra gälla även för den verksamhet, varom här vore
fråga.

Såsom bostadsutredningen framhållit i promemorian den 8 februari 1933,
ansåge utredningen de flesta av landsbygdens bristfälliga bostäder kunna
bringas i tillfredsställande skick genom lämpliga reparationer och andra förbättringsarbeten.
Därest bidrag enligt vad utredningen nu ifrågasatt utginge
av statsmedel, . skulle säkerligen dylika arbeten kunna vidtagas i åtskilligt
flera fall än eljest. Givetvis vöre det — såsom redan påpekats — ur samhällets
synpunkt angeläget, att bidragen i första hand komme sådana bostäder till
godo,, där förbättringsbehovet vore som störst. Med hänsyn härtill hade i författningstexten
bland annat föreslagits, att hälsovårdsnämnd vid framställning
örn bidrag jämväl skulle uttala sig angående företagets angelägenhetsgrad.
Bostadsutredningen hade utgått från att en dylik gradering av framställningarna
läte sig göra utan större svårighet, eventuellt med tillämpning av enahanda
metod, som brukats under den nu pågående bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.

Beträffande bidragens storlek hade utredningen ansett i huvudsak böra
gälla enahanda regler som för förbättringsbidrag, dock ansåge utredningen
icke böra stadgas någon maximering av bidragsbeloppet vare sig relativ eller
absolut. Utredningen förutsatte alltså, att den för lägenheten underhållsskyldige
själv skulle svara för viss del av kostnaderna genom att tillskjuta
penningar eller bestå material, utföra transporter eller själv deltaga i arbetet.
I det övervägande antalet fall torde möjlighet härtill vara för handen, givetvis
i högre eller lägre grad för olika fall. Emellertid kunde det förekomma —
och den nu pågående bostadsförbättringsverksamheten hade visat exempel härpå
— att vederbörande saknade all förmåga att själva bidraga samtidigt som
deras bostäder vore i mycket stort behov av förbättringar. Att i dylika,
icke alltför talrikt^ förekommande fall statsbidrag skulle få utgå med hela
totalkostnaden, ansåge utredningen icke vara lämpligt. I stället syntes, liksom
man gjort i fråga örn förbättringsbidrag, kunna ifrågasättas, huruvida
icke i dessa fall erforderligt tilläggsbidrag skulle kunna påräknas från vederbörande
kommun.

Naturligtvis skulle vid bestämmande av bidragsbeloppets storlek hänsyn
tågås till alla i de olika fallen föreliggande omständigheter. En dylik omständighet,
hade — i överensstämmelse med vad redan gällde beträffande förbättringsbidrag
— ansetts vara av sådan betydelse att den angivits i författningstexten,
nämligen att den underhållsskyldige vore berättigad att för byggnadsföretaget
av annan undfå ersättning. Exempel härpå erbjöde uppgörelser
mellan jordägare och arrendatorer angående byggnadsskyldighet.

. Liksom i fråga örn lan fran fonden för lantarbetarbostäder ansåge utredningen
beträffande förevarande bidrag beslutanderätten böra tillkomma statens
egnahemsstyrelse. Även här talade verksamhetens begränsade omfattning
och angelägenheten av en .rättvis och lämplig fördelning på de särskilda
byggnadsföretagen av tillgängliga medel för en central handläggning av ärendena,
och uppenbarligen vore det lämpligt att såväl lån som bidrag beviljades

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

13

av samma myndighet eftersom bidragen i viss utsträckning även kunde förekomma
såsom komplement till lånen.

Beträffande bidragsverksamhetens handhavande i övrigt anför utredningen
följande.

Med hänsyn till arten av de byggnadsföretag, till vilka bidrag kunde ifrågakomma,
syntes i allmänhet egnahemsnämndernas medverkan icke erfordras.
Där fråga vore örn mera omfattande byggnadsföretag borde dock i regel vederbörande
egnahemsnämnd höras i ärendet och obligatoriskt borde så ske i det
fall, då för det ifrågavarande byggnadsföretaget jämväl söktes lån från fonden
för lantarbetarbostäder.

Vad härefter anginge de handlingar, som borde fogas vid framställning örn
bidrag, erfordrades till en början beskrivning av byggnadsföretaget. Vore
allenast fråga örn smärre reparationer eller förbättringsarbeten, såsom avhjälpande
av brister å golv, väggar eller tak, inläggande av nytt golv och
annat liknande, borde en allmän beskrivning vara tillräcklig. Allt efter byggnadsföretagens
större omfattning, krävdes givetvis mera utförliga arbetsbeskrivningar
och eventuellt särskilda ritningar.

Vid framställning om bidrag måste jämväl fogas uppgift angående den
underhållsskyldiges förmåga att bidraga med penningar, material, transporter
och eget arbete. Till den underhållsskyldiges förmåga att bidraga med penningar
hänfördes även vad han kunde erhålla i lån eller bidrag från annat
håll, vare sig av allmänna medel eller av enskilda.

Bidragen borde komma dem till godo, som i normala fall ägde förmåga att
av egna krafter försörja sig själva, och det måste noggrant uppmärksammas,
att avsikten med den här föreslagna verksamheten ingalunda vore, att på staten
avlasta en del av kommunernas fattigvårdsbörda. I anledning härav hade
det ansetts, att vid framställning örn bidrag även skulle fogas uppgift angående
huruvida och i vad mån den för lägenheten underhållsskyldige åtnjöte
eller åtnjutit fattigvård av kommunen. Det borde dock icke vara uteslutet, att
person, som tillfälligtvis åtnjutit fattigvård, finge tillgodonjuta sådant bidrag,
varom här vore fråga.

Innan framställning om bidrag gjordes, skulle överenskommelse ha träffats
mellan hälsovårdsnämnden och den underhållsskyldige, varuti den senare förbunde
sig att, därest statsbidraget beviljades, utföra byggnadsföretaget. Denna
överenskommelse borde bifogas framställningen.

Slutligen borde, såsom förut påpekats, vid framställningen fogas uttalande
av hälsovårdsnämnden angående byggnadsföretagets angelägenhetsgrad ur
hälsosynpunkt.

Bidragen skulle utbetalas till hälsovårdsnämnderna, som gentemot statsverket
ansvarade för att medlen komme till användning för avsett ändamål. Hälsovårdsnämnd,
på vars framställning bidrag beviljats, skulle utanordna bidraget
till den underhållsskyldige, i den mån arbete vederbörligen utförts, samt
noga övervaka byggnadsföretaget. Komme ej bidrag till användning för avsett
ändamål, borde hälsovårdsnämnd vara skyldig återbetala detsamma. I
vissa fall, såsom då byggnadsföretaget delvis utförts och bidraget därför
till en del utbetalats av hälsovårdsnämnden, borde dock ifrågavarande återbetalningsskyldighet
kunna eftergivas. Avgörandet borde i sådana fall ankomma
på Kungl. Maj :t.

över hälsovårdsnämndernas verksamhet med ifrågavarande bidrag borde erforderlig
kontroll utövas av styrelsen. Nämnderna skulle därför vara redovisningsskyldiga
till egnahemsstyrelsen. Närmare föreskrifter härom syntes
det få ankomma på egnahemsstyrelsen att meddela.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Som tidigare nämnts, borde egnahemsnämnderna enligt bostadsutredningens
mening för verksamhet med lån från fonden för lantarbetarbostäder undfå
ersättning av statsmedel. Ersättning syntes jämväl böra utgå till egnahemsnämnderna
i den mån de anlitades för den ifrågasatta bidragsverksamheten.
Dessa ersättningsbelopp borde lämpligen bestridas av enahanda medel, från
vilka bidragen skulle utgå.

Avgivna yttranden.

över bostadsutredningens förslag hava yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,
efter hörande av hushållningssällskapens egnahemsnämnder, samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län.

Flertalet yttranden gå i tillstyrkande riktning. Sålunda hava båda förslagen
i princip biträtts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen,
lantbruksstyrelsen, statens egnahemsstyrelse,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kristianstads, Malmöhus
och Kopparbergs län ävensom samtliga egnahemsnämnder
utom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, egnahemsnämnden i Göteborgs
och Bo hus län samt egnahemsnämnderna i de fem nordligaste
länen. I åtskilliga hänseenden hava emellertid önskemål framställts
örn modifiering av olika punkter i förslagen.

Beträffande lånefonden för lantarbetarbostäder hava avstyrkande yttranden
endast avgivits av länsstyrelsen i Västerbottens län samt
egnahemsnämnderna i Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens
län. Vad åter angår förslaget om statsbidrag sverksamheten har
detta avstyrkts av statskontoret, länsstyrelserna i Västerbottens
och Norrbottens län samt sistnämnda tre egnahemsnämnder
ävensom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämnd.

Då jag nu går att redogöra för de synpunkter på förevarande spörsmål vilka
kommit till uttryck i de avgivna yttrandena torde jag först få uppehålla mig
vid frågan örn lämpligheten av att den föreslagna låneoch
bidragsverksamheten över huvud kommer till
stånd samt verksamhetens allmänna läggning.

Egnahemsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Styrelsen ville understryka de synpunkter i ämnet, vilka föranlett bostadsutredningens
förevarande förslag till fortlöpande statsunderstödd bostadsförbättringsverksamhet
på landet. Egnahemsstyrelsen beaktade därvid, att en
avsevärd del av de för närvarande mest framträdande bristfälligheterna inom
landsbygdens bostadsbestånd torde komma att bliva avhjälpta genom den betydelsefulla
verksamhet, som bedreves med stöd av de för föregående och innevarande
budgetår anvisade statsmedlen. Bland särskilt lantarbetarnas lönebostäder,
vilka hittills i mycket ringa utsträckning ingått i sistberörda hjälpverksamhet,
bomme dock fortfarande förbättringsbehovet att göra sig starkt gällande,
liksom även ett betydande antal andra bristfälliga bostäder komme att

Kungl. Maj:ts proposition nr 288.

15

återstå, varjämte nya bostadsbrister uppkomme med åren. Såsom belysande
härutinnan erinrade egnahemsstyrelsen, att hela antalet mindre lantbostäder,
d. v. s. sådana om högst två rum och kök, av bostadsutredningen i annat sammanhang
beräknats till 650,000, varav 100,000 lönebostäder för lantarbetare o. d.
För en höjning av bostadsstandarden till att motsvara nutida hygieniska och
sociala krav skulle enligt samma statistik upprustningar samt örn- och nybyggnader
av bofälliga lägenheter erfordras beträffande 20,000 lantarbetarbostäder
och 45,000 andra bostäder. Härjämte kunde nämnas, att de för budgetåret
1933/1934 tillgängliga medlen, 18,000,000 kronor, hade utgått för något
över 700 lönebostäder och 25,000 andra bostäder. De byggnadsföretag, vartill
8,000,000 kronor anslagits för budgetåret 1934/1935, syntes komma att
omfatta ytterligare ett förhållandevis lika stort antal bostäder, dock jämförelsevis
flera lantarbetarbostäder.

Enär angelägenheten att hålla fullgoda bostäder för innehavarna vore av
huvudsakligen ekonomisk innebörd och det väl icke heller för överskådlig
framtid kunde förväntas sådan stegring i den allmänna försörjningsförmågan
hos befolkningen på landsbygden, att avhjälpandet av förekommande större
bristfälligheter alltid kunde genomföras av vederbörande själv, syntes det följaktligen
egnahemsstyrelsen som kunde tidsenliga bostadskrav icke tänkas bliva
tillgodosedda med mindre medel ställdes till förfogande från det allmännas
sida för såväl lantarbetar- som andra bostäder i fall, där den enskildes tillgångar
vore otillräckliga. Ett mera verksamt arbete av hälsovårdsmyndigheterna
för ändamålet torde i dylika fall vara betingat av möjligheten för dem
att hava tillgång till allmänna medel. Betydelsen ur samhällsnyttans synpunkt
av att hygieniska bostäder kunde åstadkommas och vidmakthållas syntes
vara så uppenbar, att den av utredningsmännen ifrågasatta medelsanvändningen
vore befogad med hänsyn till ändamålet. Nyss anförda uppgifter örn
bostadsbeståndet läte emellertid förmoda, att medelstillgången genom årliga
amorteringar och räntor å utlämnade nybyggnadslån icke torde förslå ens för
den begränsade verksamhet i fortsättningen, som avsåges. Anmärkas kunde,
att nybyggnadslånen sammanlagt icke torde uppgå till fullt 5,000,000 kronor
av anvisade 26,000,000 kronor för beviljande av nybyggnadslån och förbättringsbidrag.
Styrelsen ansåge sig dock för närvarande icke böra föreslå ökad
medelstilldelning för den nya verksamheten, beroende därpå att konjunkturutvecklingen
för landsbygdens näringsliv torde komma att öva bestämmande inverkan
på blivande medelsbehovet. I mån som prisen på och avsättningsförhållandena
för jordbruks- och skogsprodukter kunde höjas och underlättas,
torde nämligen vederbörande för bostäderna underhållsskyldige själva kunna
i högre grad än hittills sörja för ifrågavarande angelägenhet.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att något tvivelsmål beträffande önskvärdheten
och behovet av den föreslagna understödsverksamheten över huvud icke
syntes föreligga.

Socialstyrelsen uttalar också sin principiella anslutning till uppfattningen,
att staten bör vidtaga åtgärder till främjande av bostadsstandardens höjande
på landsbygden. Styrelsen anför i huvudsak följande.

I detta sammanhang ansåge styrelsen ej vara påkallat att närmare utveckla
den mångfald av skäl, som kunde anföras till stöd för en sådan uppfattning,
utan ville allenast beröra den arbetsmarknadspolitiska sidan av spörsmålet.

Befolkningsrörelsen i vårt land kännetecknades som bekant av en fortgående,
tidvis stark strömning från landsbygden mot städer — enkannerligen
de större — och stadsliknande samhällen. Delvis vore företeelsen betingad
av förskjutningar i näringslivet, till dels åter av andra, icke ekonomiska fak -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr %%%.

torer, såsom städernas nöjesliv å ena sidan och vantrivsel på landsbygden
å den andra. I den mån inflyttningen vore övernormal och alltså icke ekonomiskt
betingad, bidroge den uppenbarligen att skapa arbetslöshet och vore
sålunda socialt sett av ondo. Av representanter för den offentliga arbetsförmedlingen
vitsordades allmänt, att dåliga bostäder vore en mycket vanlig
orsak till bristande trivsel på landsbygden. Örn det allmänna skulle kunna
medverka till att balansera den dragningskraft, som stadslivet syntes utöva,
så torde ett av de viktigaste medlen vara att genom tjänliga åtgärder skapa
sådana bostadsförhållanden på landsbygden, vilka kunde erbjuda den yttre
ramen för ett trivsamt hemliv.

När staten för det gångna och nu löpande budgetåret ställt till förfogande
betydande belopp för främjande av byggnadsverksamhet på landsbygden, hade
åtgärden, ehuru den givetvis även haft bostadssocialt syfte och bostadssocial
effekt, dock närmast varit förestavad av den vid tiden för medelsbeviljandet
aktuella arbetslöshetssituationen. Det hade främst gällt att skapa arbetstillfällen.

Bostadsutredningens nu föreliggande förslag däremot syntes åsyfta åtgärder
på mera lång sikt och med direkt bostadssocial inställning. Frågan
komme därmed i ett nytt läge och det kunde ej fördöljas, att den förebragta
utredningen ur här berörda synpunkt vore väl knapphändig och skissartad.
Åtgärder, som vore av engångskaraktär och betingade av en given extraordinär
situation, kunde såsom sådana vara försvarliga och lämpliga men behövde
ej för den skull vara tillrådliga, örn de ställdes på längre sikt.

Närmast syftade styrelsen härvid på förslaget, i vad det avsåge statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet, vilket syntes ägnat ingiva betänkligheter.
Dessa vore måhända icke i första rummet av statsfinansiell natur, då ju
det belopp, som avsåges för ändamålet, för närvarande vore av relativt blygsam
storlek. Däremot frågade man sig, örn ej en fortlöpande verksamhet av
delina art efter hand skulle kunna leda till, att den enskilde ej skulle, efter
måttet av sina egna krafter, arbeta för att hjälpa upp bristerna i sin bostad
utan söka avvakta det allmännas stödjande mellankomst. En sådan effekt
av stödaktionen vore ju ej lycklig. Och den tanke, som läge till grund för
förslaget i denna del, ledde, örn den konsekvent fullföljdes, faktiskt vida
längre, än vad de sakkunniga torde ha åsyftat, nämligen att staten i princip
påtoge sig ett ansvar för landsbygdens bostadsväsen. Den frågan hade ej tagits
under omprövning, huruvida icke kommunerna åtminstone i någon mån
kunde göras ekonomiskt medansvariga. Och dock torde sådana statsbidrag till
bostadsförsörjningen, varom här vöre fråga, stå fattigvård mycket nära. Styrelsen
ville nied det anförda ej bestrida, att själva syftet vore behjärtansvärt
och ej heller att statlig medverkan kunde tänkas ifrågakomma, utan ville endast
framhålla, att utredningen ej vore ägnad att skingra betänkligheter av
nu angivna vittutseende natur.

Betänkligheter, sådana som de anförda, minskades i väsentlig mån, örn statsunderstöd
bereddes i form av lån mot ränta. Styrelsen hade ej heller av den
förebragta utredningen känt sig övertygad örn, att icke det behjärtansvärda
syftet,kunde vinnas genom beredande av dylika lån. I de fall, där statsbidrag
ulan återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle ifrågakomma, rörde det
sifif^ ju örn förhållandevis små belopp. Med den låga räntefot, som nu kunde
ifragasättas, skulle ränta och amortering ej behöva uppgå till oöverkomliga
belopp. Där så verkligen bleve fallet, syntes man starkt kunna ifrågasätta
kommunal medverkan i någon form. I allt fall torde man för att staten skulle
medverka genom bidrag utan återbetalningsskyldighet, böra uppställa andra
och långt mera specifika villkor än de i förslaget angivna, vilka i själva ver -

Kungl. Maj:ts proposition nr SSU.

17

ket icke innebure något annat än att mottagaren av allmän fattigdom vore ur
stånd att förränta och amortera statsunderstödet.

Självfallet vore det icke styrelsens mening, att långivningen skulle drivas
i statligt vinstsyfte, men styrelsen skulle vilja förorda, att långivningen erhölle
en mera affärsmässig läggning, önskvärt vore också, att man i densamma
sökte i görligaste mån kontakt och samarbete med lämpliga enskilda
kreditgivare, som vore verksamma på landsbygden, främst med sparbankerna.
Man skulle på så sätt ernå en naturlig förankring hos den privata kreditbedömningen,
och den statliga långivningen kunde begränsas till att utgöra ett
för visso mycket effektivt komplement till denna. Härigenom vunne man dels
ökad säkerhet i långivningen och dels säkerligen även en väsentlig utdrygning
av de för ändamålet disponibla statsmedlen, vilket i sin tur innebure ökad
effektivitet.

Med en dylik läggning av långivningen, anför styrelsen, behövde man ej
begränsa densamma till bostäder allenast för lantarbetare -—■ det ville enligt
vedertaget språkbruk säga jordbruksarbetare sådana som statare med flera —
utan kunde utsträcka den till att omfatta bostäder även för andra socialt och
ekonomiskt jämförliga kategorier av lantbefolkningen, exempelvis fiskare och
yrkesarbetare, för så vitt nämligen deras behov av bostadskredit icke lämpligen
kunde tillgodoses genom lån ur statens egnahemslånefond.

Statskontoret understryker liksom socialstyrelsen, att den för närvarande
pågående verksamheten från statens sida i förevarande avseenden utgjorde
ett led i statsmakternas åtgärder för arbetslöshetens bekämpande. Att staten
under sådana förhållanden ställde billiga lån och bidrag till förfogande för
förbättrande av bostadsförhållandena på landsbygden kunde enligt statskontorets
uppfattning vara motiverat. Däremot syntes det ämbetsverket principiellt
sett icke böra ifrågakomma, att statsverket pålade sig utgifter för byggnads-
och reparationskostnader å enskilda tillhöriga fastigheter enbart av den
anledningen, att fastigheterna ur bostadssocial synpunkt icke holle måttet.
Förutsättningar för en tillfredsställande bostadsstandard å landsbygden syntes,
i den mån det bruste i detta hänseende, böra skapas i annan ordning. Statskontoret
kunde sålunda icke biträda bostadsutredningens förslag såvitt detsamma
innebure direkt subvention för ifrågavarande förbättringsverksamhet,
och avstyrkte fördenskull förslaget om bidrag av statsmedel till förbättring
av bostadsförhållandena å landsbygden. Beträffande frågan örn inrättande av
en fond för lantarbetarbostäder bleve statskontorets inställning under sådana
förhållanden beroende av de lånevillkor, som kunde komma att uppställas. Bestämdes
dessa så, att statsverket icke åsamkades förluster på lånerörelsen,
ville ämbetsverket icke motsätta sig, att en fond för ändamålet inrättades, även
örn vissa betänkligheter häremot kunde resas med hänsyn till önskvärdheten
av att statens låneverksamhet ej toge en alltför stor omfattning.

Egnahemsnämnden i Gävleborgs län avstyrker bostadsutredningens förslag
med hänsyn till den permanens, som den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten
skulle erhålla genom desamma. Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämnd avstyrker förslaget om statsbidragsverksamhet
likaledes under motivering, att verksamheten icke finge göras till en normal
företeelse. En dylik fortgående verksamhet kunde få en motsatt verkan
mot vad man åsyftade.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 888.

2

18

Kungl. Maj :ts proposition nr 888.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt länets egnahemsnämnd och
egnahemsnämnden i Västernorrlands län uttala också betänkligheter mot att
statsbidragsverksamheten skulle göras permanent. De ställa sig emellertid
icke direkt avvisande mot förslaget.

Vad angår den föreslagna lånefonden för lantarbetarbostäder anse länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt länets egnahemsnämnd, egnahemsnämnden
i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Norrbottens län, att den icke
skulle bliva av nämnvärd betydelse för respektive län. Egnahemsnämnden i
Göteborgs och Bohus län anför sålunda, att den bostadsförbättringsverksamhet,
som för närvarande bedreves inom länet, syntes komma att avhjälpa de
största bristerna å landsbygdens bostadsbestånd. Det finge emellertid anses
sannolikt att även i framtiden åtgärder, örn än i mindre omfattning, behövde
vidtagas för upprustning av sagda bostäder. Liksom hittills torde emellertid
dylika åtgärder på grund av jordbrukens i regel ringa areal icke komma att i
större utsträckning gälla lantarbetarbostäder utan bostäder tillhöriga obemedlade
personer bland såväl jordbrukare som andra yrkesgrupper på landsbygden.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förklarar sig icke kunna tillstyrka förslaget
örn en särskild fond för lantarbetarbostäder utan förordar i stället, att den
nuvarande bostadsförbättringsverksamheten fullföljes. Länsstyrelsen yttrar
bland annat följande.

I betraktande av de ganska ringa belopp, som skulle stå till förfogande, syntes
bostadsutredningens förslag gå ut på, att bostadsförbättringsverksamheten
numera borde i stort sett begränsas till lantarbetarna och avvecklas för
andra, men avvecklas under sken av att hjälp fortfarande utginge. Länsstyrelsen
kunde icke ansluta sig till förslaget att hänföra lantarbetarnas bostäder
till en särskild klass, som vore i behov av större omvårdnad än vissa andra bostäder,
exempelvis i den västerbottniska lappmarken. Länsstyrelsen ägde visserligen
ingen ingående kännedom örn lantarbetarnas bostadsförhållanden, men
länsstyrelsen tilltrodde sig dock kunna förklara, att dessa vore betydligt bättre
än många av de bostäder, som funnes ovanför barrskogsgränsen. Behovet av
ytterligare åtgärder för bostadsförbättring vore för övrigt icke begränsat till
trakterna ovan barrskogsgränsen. Även i övriga delar av lappmarken och länet
måste mycket göras, innan bostadsbeståndet kunde betecknas såsom tillfredsställande.
I många fall hade de allra sämsta bostäderna icke blivit förbättrade.
Ägarna hade kanske begärt bidrag, men då de saknat möjlighet att
anskaffa nödvändigt belopp utöver statsbidraget för materialinköp, transporter
och arbete, hade någon förbättring icke kunnat komma till stånd. Endast
i ett fåtal fall syntes kommunerna hava lämnat erforderligt bistånd.

Lantarbetarbostäderna ägdes i allmänhet av personer, som icke saknade möjlighet
att åstadkomma de för bostädernas förbättrande erforderliga medlen.
Därest sådana möjligheter i vissa fall saknades, borde den utvägen stå öppen
att erhålla statsbidrag eller lån på hittillsvarande villkor.

Även egnahemsnämnden i Gävleborgs län behandlar frågan örn lantarbetarbostädernas
särställning. Skulle den statsunderstödda bostadsförbättringsverksamheten
göras permanent — vilket nämnden som nyss nämnts avstyrker •—
ifrågasätter nämnden, örn ej den föreslagna tudelningen i lån och bidrag kunde
undvikas och lönebostädernas förbättring särskilt gynnas inom ramen för en
begränsad förbättringsverksamhet. Egnahemsnämnderna i Västerbottens och

Kungl. Maj:ts proposition nr SS2.

19

Jämtlands län anse, att de av bostadsutredningen föreslagna åtgärderna vore
otillräckliga. Den senare nämnden föreslår, att i stället den nuvarande bostadsförbättringsverksambeten
fortsättes enligt samma grunder som hittills.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och länets egnahemsnämnd förklara, att
enligt deras mening tungt vägande skäl talade för att man läte anstå med det
närmare reglerandet av den på längre sikt inriktade statsbidragsverksamheten,
intill dess den redan igångsatta bidragsverksamheten å området blivit slutförd.
Först sedan så skett vore det möjligt att med någon högre grad av säkerhet
bedöma i vilken utsträckning och på vad sätt fortsatt understödsverksamhet
lämpligen borde anordnas. Nämnden intager motsvarande ståndpunkt beträffande
låneverksamheten.

Jag övergår nu till att redogöra för de erinringar, som riktats mot de föreslagna
bestämmelserna örn lån ur fonden för lantarbetarbostäder.

Förslaget att lån skulle få utgå även för nybyggnader, som icke ersatte
äldre byggnader, finner egnahemsnämnden i Jämtlands län icke av behovet
påkallat. Inom egnahemsrörelsen funnes ju, påpekar nämnden, möjlighet
att erhålla lån för nybyggnad vare sig det gällde tomt eller obebyggd jordbruksfastighet.

Till ett byggnadsföretag, för vilket annat bidrag eller
lån av statsmedel utginge, borde lån ur fonden icke beviljas, anser
statens egnahemsstyrelse. Enligt bostadsutredningens förslag skulle emellertid
detta icke vara uteslutet.

Vad angår räntan å lån ur fonden har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämnd ifrågasatt, huruvida ej denna, särskilt under nuvarande
ränteläge, borde sättas lägre än föreslagna 3.8 procent.

Statskontoret yttrar, att enligt statskontorets mening räntan å lånen borde
fastställas till den räntefot, vid vilken full förräntning av i utlåningsfonderna
investerat lånemedelskapital kunde anses föreligga. Denna räntesats bestämdes
vid 1934 års riksdag till 4.5 procent. Med hänsyn till utredningens förslag
att sätta räntan till 3.6 procent eller samma ränta, som gällde för amorteringsdelen
å egnahemslån för jordbrukslägenheter, anmärkte statskontoret, att räntan
å dessa låns stående del, vilken omfattade tre femtedelar av lånets ursprungliga
belopp, under den väsentligaste delen av lånets löptid utgjorde 4
procent. Därest räntan skulle bestämmas i förhållande till vad som gällde för
nyssnämnda lån, skulle densamma alltså närmast böra fastställas till sistnämnda
procenttal.

Föreskriften att för lån ur fonden skall ställas godtagbar säkerhet
anses av ett par egnahemsnämnder icke tillräckligt tydlig.

Även lantbruksstyrelsen har ifrågasatt komplettering av denna bestämmelse.
Styrelsen påpekar, att föreskriften otvivelaktigt innebure skyldighet
för den prövande myndigheten att, örn säkerheten utgjorde inteckning, endast
godkänna verkligt fullgod sådan, men att å andra sidan allt för stränga
krav därutinnan kunde befaras motverka anlitandet av ifrågavarande bygg -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr £22.

nadslån. Lantbruksstyrelsen ville för sin del framhålla såsom önskligt, att
den säkerhetsprövande myndigheten medgåves uttrycklig rätt att som säkerhet
godkänna inteckning till viss fastställd högre procent utav taxeringsvärdet
å den fastighet, varå byggnaden vore belägen.

Statskontoret anför, att enligt vad statskontoret inhämtat, godtoges såsom
säkerhet för de nu utgående nybyggnadslånen inteckningar intill fulla värdet
av vederbörande fastighet. Ett sådant belåningsvärde innebure uppenbarligen
icke tillräcklig garanti i fråga örn lånens återbetalning. Därest den nu
föreslagna fonden skulle komma till stånd, måste enligt statskontorets uppfattning
strängare krav uppställas i avseende å säkerhet för utlämnade lån.
Inteckning inom ett ur säkerhetssynpunkt fullt tillfredsställande belåningsvärde
å fastigheten syntes emellertid i regel icke stå till de lånesökandes disposition.
Med hänsyn därtill och till svårigheterna för låntagarna att under
nuvarande ekonomiska förhållanden inom lantbruksnäringen ställa annan säkerhet
ville statskontoret icke motsätta sig, att någon eftergift gjordes i fråga
örn inteckningssäkerheten. Belåningsvärdet syntes dock under inga omständigheter
böra sättas högre än till vad som gällde för egnahemslån för jordbrukslägenheter
eller till fem sjättedelar av fastighetens värde.

Vad angår amorteringstidens längd anför lantbruksstyrelsen,
att den föreslagna amorteringstiden av 20 år vore väl avvägd, då fråga vore
örn lån till nybyggnader. Styrelsen holle emellertid före, att amorteringstiden,
då lånet avsåge ombyggnad eller förbättringsarbete, skäligen borde nedsättas
något, exempelvis till 15 år.

De föreslagna bestämmelserna örn bidrag av statsmedel till förbättring
av bostadsförhållandena å landsbygden hava
i allmänhet blott föranlett vissa detaljanmärkningar. Här vill jag endast
uppehålla mig vid ett från flera håll framställt önskemål, att bidragsbeloppet
måtte maximeras. Uttalanden i denna riktning hava gjorts av lantbruksstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse samt egnahemsnämnderna i Gävleborgs och
Jämtlands län.

Egnahemsstyrelsen anför härvidlag följande.

Styrelsen ansåge bidragsbeloppet böra maximeras både absolut och relativt.
Liksom bostadsutredningen för de nya lånen föreslagit regler i huvudsaklig
överensstämmelse med dem för nybyggnadslån, ville styrelsen förorda motsvarande
regler för de nya bidragen, så tillvida att bidragsbeloppet borde begränsas
till högst 1,000 kronor och till i regel icke överstigande 50 procent
samt i intet fall 80 procent av de på varje särskild bostadslägenhet belöpande
byggnadskostnaderna. Därutöver undantagsvis erforderligt bidrag borde
kunna påräknas från vederbörande kommun.

Jag övergår härefter att behandla yttrandena i vad de avse lane- och
bidragsverksamhetens organisation.

Beträffande hälsovårdsnämndernas ställning i låneorganisationen
anför socialstyrelsen följande.

Enligt förslaget skulle den lokala administrationen och kontrollen i realiteten
komma att åvila hälsovårdsnämnderna. Dessa organ tillsattes väl knappast
med tanke på en dylik, för deras hittillsvarande uppgifter så helt främ -

Kungl. Majlis proposition nr 222.

21

mande, rent ekonomisk verksamhet. Måhända skulle emellertid nämndernas
befattning med en sådan uppgift, som ju uppenbarligen framstock såsom varande
av hjälpande natur, underlätta för dem att utöva deras övriga egentliga
verksamhet av mera kontrollerande art. På så sätt skulle man främja den
bostadsinspekterande verksamheten.

Örn man anförtrodde uppgiften i fråga åt hälsovårdsnämnderna, syntes man
böra taga steget fullt ut och uttryckligen angiva dem såsom låneförmedlare,
vilka hade att — utan kostnad för staten — påtaga sig ansvaret för den lokala
administrationen och kontrollen. Något borgensansvar från kommunens sida
syntes emellertid ej ens kunna ifrågasättas. Visserligen torde ett samarbete
böra etableras med egnahemsnämnderna, men detta syntes från deras sida
böra vara av närmast hjälpande och rådgivande natur.

Vad angår egnahemsnämndernas ställning i låne- och bidragsverksamhetens
organisation hava meningarna visat sig vara ganska delade
beträffande bostadsutredningens förslag, att egnahemsnämnderna obligatoriskt
skulle avgiva yttrande i låneärenden, medan deras medverkan i bidragsärenden
i allmänhet icke skulle erfordras.

I vissa yttranden ifrågasättes, huruvida ej beslutanderätten rörande
lån och bidrag borde tillkomma vederbörande egnahemsnämnd. I denna
riktning uttala sig egnahemsnämnderna i Kronobergs, Hallands, Jämtlands
och Västerbottens län samt länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Sålunda framhåller egnahemsnämnden i Kronobergs län att det vore tvivel
underkastat, örn ifrågavarande prövning av talrika detaljärenden lämpligen
borde äga rum inom ett centralt verk. Egnahemsnämnderna syntes besitta
erforderlig kompetens därtill och hade väl ett visst företräde genom sin intimare
kännedom örn de lokala förhållandena. Örn egnahemsnämnderna skulle
medverka syntes alla ansökningar om såväl lån som bidrag böra underställas
dem. Egnahemsnämnden i Västerbottens län yttrar, att den nuvarande organisationen
vore den lämpligaste även för en fortsättning av verksamheten i
mindre omfattning. Enligt nämndens mening hade mellan hälsovårdsnämnderna,
egnahemsnämnderna och statens egnahemsstyrelse uppkommit ett verkligt
samarbete, vars avbrytande förefölle omotiverat.

I andra yttranden förordas, att utbetalningen av lån och bidrag måtte
få verkställas av egnahemsnämnderna.

Egnahemsnämnden i Södermanlands län ifrågasätter sålunda, huruvida
icke egnahemsnämnderna borde handhava utbetalningen av beviljade lån och
bidrag samt skötsel och övervakning av lån. Nämnden förutsätter, att egnahemsnämnderna
med sin lokalkännedom ägde bättre möjligheter att övervaka
säkerheter m. m. för utlämnade lån än ett för hela riket centralt organ. Egnahemsnämnden
i Östergötlands län förordar likaledes, att egnahemsnämnderna
finge till vederbörande utbetala dem beviljade lån och bidrag samt utöva övervakning
och kontroll beträffande byggnadsföretagen. Nämnden håller före,
att en decentralisering av såväl den ifrågasatta låne- som förbättra gsverksamheten
i skilda avseenden skulle medföra betydande fördelar.

Andra egnahemsnämnder intaga den ståndpunkten, att egnahemsnämnderna
böra helt befrias från befattningen med ifrågavarande verksamhet.

Egnahemsnämnden i Malmöhus län yttrar sålunda följande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Då lånen från fonden för lantarbetarbostäder skulle sökas hos och i första
hand behandlas av hälsovårdsnämnderna, beviljas av statens egnahemsstyrelse
och utbetalas och inkasseras genom statskontoret, syntes det som om egnahemsnämnderna
helt kunde befrias från befattning därmed. Egnahemsnämnderna
vore av hushållningssällskapens förvaltningsutskott tillsatta organ med
uppgift att omhänderhava sällskapens egnahemsrörelse och syntes ej annat än
mera tillfälligtvis böra belastas med uppgifter, som lage denna huvuduppgift
så pass fjärran som avgivande av yttrande i fråga örn lån från statens
fond för lantarbetarbostäder.

Statens egnahemsstyrelse anser, att egnahemsnämndernas befattning borde
bestämmas till att i samtliga ärenden rörande icke blott lån utan även bidrag
avgiva yttrande med förslag till egnahemsstyrelsen.

Nämnas må i detta sammanhang, att socialstyrelsen framlagt ett förslag,
att långivningen skulle bedrivas under positiv medverkan av sakkunnig
arkitekt, som hade tillfälle att utöva en effektiv hjälpande och rådgivande
verksamhet beträffande byggnadernas planlösning och sättet för arbetenas utförande.

Vad angår den centrala administrationen förordar socialstyrelsen,
att denna icke, på sätt bostadsutredningen föreslagit, delades mellan
statskontoret och egnahemsstyrelsen, utan praktiskt taget helt förlädes till
den senare myndigheten, och att statskontorets uppgift begränsades till att,
på därom av egnahemsstyrelsen gjord anmälan, utanordna beviljade lån.

Styrelsen anför härom följande.

Säkerhetshandlingarna borde prövas och bevaras hos egnahemsstyrelsen.
Framhållas kunde nämligen, att säkerhetshandlingarna, som enligt förslaget
skulle bli av mångskiftande slag, borde prövas med den sakkunskap, som egnahemsstyrelsen
närmast hade att företräda. Prövningen kunde ej inskränka sig
till tidpunkten för lånets beviljande; i och med att exempelvis borgen ifrågasatts
kunna förekomma, måste kontrollen göras fortlöpande och — vid borgensmans
frånfälle eller liknande — nya anordningar träffas och ny omprövning
företagas. För en sådan löpande verksamhet ägnade sig uppenbarligen
endast den myndighet, som hade att företaga den ursprungliga prövningen vid
lånets beviljande.

Lantbruksstyrelsen uttalar som sin mening, att det borde ankomma på statskontoret
att pröva lånesäkerheten i samband med granskningen av vederbörande
skuldförbindelse.

Statskontoret påpekar, att det att döma av författningsförslaget, syntes vara
avsett, att skuldförbindelsen skulle godkännas av statskontoret. Ehuru i
likartade fall regeln hittills varit, att den utbetalande myndigheten hade att
pröva saväl säkerhet som skuldförbindelse, ville statskontoret icke göra erinran
mot den föreslagna anordningen med hänsyn till att egnahemsstyrelsens
närmare kontakt med orterna och erfarenheter inom jordbruksområdet säkerligen
skulle bliva av stort värde vid bedömandet av de säkerheter, varom här
kunde bliva fråga.

Egnahemsnämnden i Jönköpings län uttalar betänkligheter mot att halva
lånet skulle utbetalas i förskott direkt från statskontoret. I likhet med vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

23

som vore stadgat beträffande nybyggnadslånen, borde enligt nämndens mening
lån utbetalas endast i den mån arbetet fortskrede. Det syntes också vara lämpligare,
att lånen utbetalades genom hälsovårdsnämnderna, vilka därigenom
bleve i tillfälle att utöva nödig kontroll över medlens användning. Egnahemsnämnden
i Jämtlands län yttrar, att det vore bäst för såväl långivare som
låntagare örn utbetalningen skedde under kontroll och endast i mån av arbetenas
fortgång. Nämnden ifrågasatte starkt lämpligheten av att godkännande
av utförda byggnadsföretag skulle ske genom ett centralorgan. Nämnden
ansåge givet, att kostnaderna därvid måste bliva avsevärt högre än örn avsyning
skedde genom ett lokalt organ, då avsyningen kunde verkställas i samband
med andra förrättningar och ej behövde draga några egentliga kostnader.

Statens egnahemsstyrelse anser, att både lån och bidrag borde utbetalas genom
vederbörande hälsovårdsnämnd. Styrelsen framhåller i detta sammanhang,
att hälsovårdsnämnderna likaledes borde anlitas såsom mellanhand vid
inbetalning till statskontoret av räntor och kapitalbelopp.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke syftet med bestämmelsen örn förskottsbetalning
av halva lånet kunde vinnas på ett väsentligt enklare sätt,
nämligen därigenom att egnahemsstyrelsen att börja med beviljade lån allenast
preliminärt och — genom utfärdande av särskilt bevis — utfäste sig att vid
företagets slutförande utanordna lån till visst belopp och under närmare angivna
förutsättningar. Med ett sådant bevis i handen skulle sannolikt låntagaren
utan större svårighet kunna själv uppbringa den erforderliga temporära
krediten och därtill till fulla beloppet.

Den föreslagna möjligheten för lånesökande att genom besvär över egnahemsstyrelsens
beslut få sin sak prövad hos Kungl. Maj:t avstyrkes av bland
andra socialstyrelsen och statens egnahemsstyrelse.

Jämväl beträffande det föreslagna sättet för anvisande av medel
till lånever ksamheten hava erinringar framställts.

Socialstyrelsen framhåller, att det enligt styrelsens mening vore enklare
och principiellt riktigare, att fonden bildades genom direkta, nya anslag av
riksdagen. Anslagen syntes till större delen kunna utgå av lånemedel. Då
emellertid låneverksamheten givetvis bleve förenad med viss, kanske icke så
ringa risk, och då vidare någon genom bidrag av låntagarna själva bildad riskfond
till täckande av denna risk kanske ej borde ifrågakomma —■ en riskfond,
som återbetalades till låntagarna i den mån den ej behövde anlitas, kunde för
övrigt av praktiska skäl knappast inrättas — så syntes det riktigt, att anslagen
till viss del, förslagsvis en tiondel eller en fjärdedel, utginge av skattemedel.
I den mån förlusterna på långivningen understege denna kvot, skulle
på så sätt efter hand bildas en fond i egentlig mening.

Statskontoret yttrar, att en kapitalöverflyttning från fonden för förlag till
statsverket, såsom bostadsutredningen tänkt sig, enligt ämbetsverkets mening
icke borde komma i fråga. Erforderliga medel, vilka, örn statskontorets
förslag rörande räntevillkoren vunne bifall, i huvudsak borde kunna anskaffas
genom upplåning, borde i vanlig ordning anvisas å riksstaten under utgif -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

ter för kapitalökning. Ävenså borde inflytande räntemedel, i likhet med vad
som skedde i fråga om statens utlåningsfonder i allmänhet, upptagas till redovisning
under särskild inkomsttitel i riksstaten. I den mån ersättning medgåves
egnahemsnämnderna för bestyret med lånerörelsen, borde anslag för
ändamålet upptagas under riksstatens nionde huvudtitel.

Departementschefen.

I olika sammanhang har jag haft anledning att understryka den stora vikten
av att från statsmakternas sida effektiva åtgärder vidtagas för att främja
strävandena att åt befolkningen å landsbygden bereda förbättrade bostadsförhållanden.
Härvid är man hänvisad att förutsätta ekonomiskt stöd av staten.
De vittgående åtgärder, som i detta syfte under de båda senaste åren vidtagits,
hava därjämte motiverats av den föreliggande arbetslöshetssituationen.
Det förslag, som av bostadsutredningen för landsbygden nu framlagts, åsyftar
att tillförsäkra de ifrågavarande strävandena ett mera bestående stöd från
staten. I detta avseende innebär förslaget, såsom av den lämnade redogörelsen
framgår, dels att en statens lånefond för lantarbetarbostäder skulle inrättas
med anlitande av de statsmedel, som redan disponerats för nybyggnadslån,
dels att inflytande årliga räntor å lånen i fråga skulle för framtiden tagas i
anspråk för förbättringsbidrag. Den genom beslut av 1933 års riksdag inledda
verksamheten skulle med andra ord fullföljas i låt vara mera begränsad
omfattning men i realiteten utan nya direkta kapitaltillskott från statens sida.

Tanken att tillförsäkra vår jordbrukande befolkning möjlighet att genom
statens förmedling erhålla lån till billig ränta för att förbättra det särskilt
i vissa landsdelar mycket otillfredsställande beståndet av lantarbetarbostäder
har tidigare framkommit inom riksdagen. Och vad angår behovet av åtgärder
för fortsatt upprustning av landsbygdsbefolkningens bostäder i övrigt, har,
såsom jag i samband med äskande av anslag för motsvarande ändamål för
budgetåret 1935/1936 haft anledning betona, de föreliggande erfarenheterna
klart dokumenterat detta behovs förhandenvaro i vida större omfattning än
man från början haft anledning förutsätta. Under dessa omständigheter finner
jag bostadsutredningens ifrågavarande förslag principiellt förtjäna att
förverkligas. I formellt avseende torde det vara oundgängligt att vidtaga viss
jämkning i syfte att uppnå överensstämmelse med vedertagna budgetprinciper.

Förslaget att nu inrätta en särskild statlig lånefond för lantarbetarbostäder,
vilket vunnit ganska allmänt stöd av de hörda myndigheterna, biträder jag.
Då det gäller att tillföra denna fond kapital, har bostadsutredningen ansett,
att amorteringar å hittills utlämnade nybyggnadslån ur anslaget till främjande
av bostadsbyggande skulle för ändamålet tagas i anspråk. Jag vill erinra,
att anslag för berörda ändamål för budgetåren 1933/1934 och 1934/1935 upptagits
under Fonden för förlag till statsverket. För budgetåret 1935/1936
har Kungl. Majit på min hemställan föreslagit riksdagen att anvisa motsvarande
anslag under femte huvudtiteln, därvid detsamma skulle utgå av andra
medel än lånemedel. En anordning, enligt vilken amorteringar å de nybyggnadslån,
som beviljats med anlitande av dessa olika anslag, skulle årligen direkt

Kungl. Majlis proposition nr £22.

25

disponeras för fortsatt lane verksamhet i enahanda syfte, hör, på sätt statskontoret
framhållit, icke lämpligen ifrågakomma. Däremot kan det ändamål,
som med anordningen avses uppnått, tillgodoses på så sätt, att årligen såsom
kapitaltillskott till den fond, vars inrättande jag funnit mig böra tillstyrka, å
budgeten anvisas ett belopp, som beräknas ungefärligen motsvara summan av
de beräknade amorteringarna. Då lån ur fonden, enligt vad jag i det följande
går att föreslå, skulle löpa med en ränta, motsvarande vad som kan gälla i
fråga örn amorteringsdelen å lån ur egnahemslånefonden för jordbrukslägenheten
erfordras emellertid därjämte enligt fastställda budgetgrundsatser, att
viss del av fondkapitalet härflyter av andra medel än lånemedel.

Enligt vad jag av statens egnahemsstyrelse inhämtat, kunna av det för
främjande av bostadsbyggande anvisade beloppet, 26 miljoner kronor, hittills
i runt tal 4.6 miljoner kronor beräknas hava disponerats för nybyggnadslån.
När enligt gällande bestämmelser amorteringsskyldighet å sagda lån inträder,
kan det årliga amorteringsbeloppet uppskattas till omkring 230,000
kronor.

Vad därefter angår förslaget att ränteavkastningen å beviljade nybyggnadslån
samt å de lån, som framdeles må komma att utlämnas från statens lånefond
för lantarbetarbostäder, skulle disponeras för förbättringsbidrag, förutsätter
detsamma, såsom jämväl bostadsutredningen framhållit, anvisande av
årliga riksstatsanslag, ungefärligen motsvarande den beräknade ränteinkomsten.
För min del kan jag, trots de erinringar, som från vissa håll framställts
mot förslaget, i princip skänka min anslutning till detsamma. Härvid har för
mig varit avgörande det ovedersägligt mycket stora behov, som faktiskt visat
sig föreligga över riket i dess helhet av dylik stödverksamhet. Da emellertid
för budgetåret 1935/1936 anslag äskats för ändamålet i vida större omfattning
än av bostadsutredningen förutsatts, torde jag icke nu böra i vidare mån
uppehålla mig vid denna sida av förslaget. Jag saknar därför anledning att
till prövning upptaga de riktlinjer, som böra bliva bestämmande för den av
bostadsutredningen föreslagna verksamheten.

Jag övergår så att överväga de villkor och bestämmelser, som böra föreskrivas
beträffande lån ur lånefonden för lantarbetarbostäder. I detta avseende
synes bostadsutredningens förslag, vilket för övrigt nära ansluter sig till den
ordning, som med gott resultat tillämpats vid statens hittillsvarande stödverksamhet
av motsvarande karaktär, kunna i huvudsak läggas till grund.

Rörande den konstitutiva bestämmelsen, att rätt att erhålla lån från fonden
skulle tillkomma såväl ägare som brukare av jordbruksfastighet för uppförande
av nya lantarbetarbostäder å fastigheten eller för ombyggnad av eller annat
mera omfattande förbättringsarbete å dylika bostäder synes tvekan icke behöva
råda. Lika med bostadsutredningen anser jag vidare, att låneverksamheten
bör så handhavas, att därigenom främjas uppförande eller inredande av ur
sociala och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga bostäder för jordbrukets
arbetare. Jag biträder jämväl den uppfattning, som utredningen hävdat
i fråga örn de förhållanden, vilka böra särskilt beaktas vid prövningen av
olika ansökningar.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I fråga om lånebeloppens storlek torde böra såsom maximibelopp för bostadslägenhet
stadgas 3,000 kronor, dock högst 70 procent av de för byggnadsföretaget
uppskattade kostnaderna. Såsom jag redan framhållit, synes räntesatsen
för nu ifrågavarande lån böra bestämmas lika med vad som gäller i
fråga örn amorterings delen av egnahemslån för jordbrukslägenheter, för närvarande
3.6 %. Givetvis skall godtagbar säkerhet ställas för lånebeloppet, därvid
inteckningssäkerhet i första hand bör ifrågakomma. Statskontorets förslag,
att sådan säkerhet bör ligga inom % av fastighetens värde, synes mig
väl avvägt. Lån skall återbetalas genom lika årliga amorteringar under en
tid av högst tjugo år med början under tredje kalenderåret efter det, då lånet
beviljas.

Beträffande ansökningsförfarandet och vad därmed äger sammanhang synes
den nu gällande ordningen i huvudsak kunna tillämpas. Den viktigaste avvikelsen
avser, att prövningen med hänsyn till det begränsade anslagsbeloppet
skulle ske centralt och ankomma på egnahemsstyrelsen. Jag finner en sådan
anordning lämplig.

Då fonden skulle stå under statskontorets förvaltning, lär det få anses naturligt,
att såväl utbetalning av lånebelopp som inbetalning av amorteringar
och räntor handhaves av detta ämbetsverk. Anledning synes mig icke föreligga
att avvika från förslaget därutinnan, att prövningen av lånesäkerheten
verkställes av egnahemsstyrelsen, en ordning, som statskontoret lämnat utan
erinran.

Med hänsyn till den relativt begränsade omfattning, som låneverksamheten
kan väntas erhålla, måste jag hysa tvekan, huruvida tillräckliga skäl föreligga
att beräkna särskild ersättning åt egnahemsnämnderna för den medverkan,
som från deras sida kan komma att påkallas vid ansökningarnas prövning.

iVad slutligen angår det belopp, som nu bör anvisas såsom kapital till fonden,
har jag, i anslutning till vad förut anförts, ansett mig böra förorda, att
detta för nästa budgetår fastställes till 250,000 kronor. Ett reservationsanslag
å detta belopp synes alltså böra anvisas. Härav synes ett belopp av 50,000
kronor böra bestridas av skattemedel och 200,000 kronor anvisas att utgå av
lånemedel.

Under hänvisning till vad jag nu anfört och under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Haj:t måtte föreslå
riksdagen att

dels besluta, att en statlig utlåningsfond, benämnd lånefonden
för lantarbetarbostäder skall inrättas;

dels medgiva, att lån av nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som av mig förordats
;

dels såsom kapital för fonden anvisa för budgetåret 1935/
1936 bland Utgifter för kapitalökning under rubrik »Sta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

27

tens utlåningsfonder» ett reservationsanslag av 250,000 kronor,
därav 200,000 kronor att utgå av lånemedel;

dels ock höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/
1936 under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomsttiteln
»övriga lånemedel» med 200,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Ekblom.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr Sigg.

Bilaga.

Bostadsvitredninneus förslag

till

Ku ngörelse

angående lån från statens fond för lantarbetarbostäder.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lån från statens fond för lantarbetarbostäder må beviljas ägare eller brukare
av jordbruksfastighet för uppförande av nya lantarbetarbostäder å
fastigheten, så ock för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete
å dylika bostäder.

Låneverksamheten bör så handhavas, att därigenom befrämjas uppförande
eller inredande av ur sociala och hygieniska synpunkter goda och ändamålsenliga
lantarbetarbostäder. Särskilt bör iakttagas, att hälsovårdsnämndernas
strävanden att bereda invånarna i vederbörande hälsovårdsområden sunda
bostäder genom verksamheten underlättas.

2 §•

Lån må ej överstiga sjuttio procent av de för byggnadsföretaget uppskattade
kostnaderna och må för varje särskild bostadslägenhet uppgå till högst
tretusen kronor; dock i intet fall till mera än den å lägenheten belöpande andelen
av kostnaderna för hela företaget.

Kostnaderna för byggnadsföretag, i vad detta avser flera lägenheter, skola,
såvida icke annan fördelningsgrund finnes skälig, anses belöpa sig å de skilda
lägenheterna i förhållande till dessas golvytor.

3 §.

Å oguldet lånebelopp skall erläggas ränta efter tre och sex tiondels procent
örn året från lyftningsdagen. Angående skyldighet i vissa fall att erlägga
högre ränta än nu sagts stadgas i 13 §.

För lån skall ställas godtagbar säkerhet.

4 §.

Lån skall återbetalas genom lika årliga amorteringar under en tid av tjugu
år med början under tredje kalenderåret efter det, då lånet beviljades, låntagaren
dock obetaget att tidigare helt eller delvis återbetala lånet.

Angående skyldighet i vissa fall att tidigare återbetala uppburet lånebelopp
stadgas i 11 och 12 §§.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr ZZS.

5 §.

Den, som önskar erhålla lån enligt denna kungörelse, skall därom till hälsovårdsnämnden
i kommunen ingiva skriftlig, till statens egnahemsstyrelse ställd
ansökning, åtföljd av plan, ritningar och kostnadsberäkningar för byggnadsföretaget,
uppgift angående den säkerhet, som är avsedd att lämnas för lånet,
ävensom redogörelse för huru kostnaderna för byggnadsföretaget, i den mån
de överstiga det sökta lånebeloppet, skola täckas.

6 §.

Sedan ansökning inkommit, skall hälsovårdsnämnden efter erforderlig utredning
snarast möjligt jämte eget yttrande till vederbörande egnahemsnämnd
insända densamma med därtill hörande handlingar. Hälsovårdsnämndens yttrande
skall innehålla uttalande, huruvida nämnden anser, att lån bör beviljas,
samt i så fall till vilket belopp och på vilka villkor. Särskilt skall hälsovårdsnämnden
angiva, om nämnden anser för lånet erbjuden säkerhet böra
godtagas.

7 §•

Egnahemsnämnd skall, sedan ansökningen granskats och erforderlig ytterligare
utredning verkställts, översända ansökningshandlingarna jämte eget
yttrande i ärendet till egnahemsstyrelsen.

8 §.

Lån beviljas av egnahemsstyrelsen. Vid låns beviljande har egnahemsstyrelsen
att fastställa plan och ritningar för byggnadsföretaget ävensom meddela
bestämmelser angående säkerhet för lånet, örn den tid, inom vilken arbetet
skall vara fullbordat, samt rörande övriga lånevillkor.

Det åligger egnahemsstyrelsen att, då lån beviljats, därom underrätta statskontoret.

9 §•

Finner egnahemsstyrelsen, sedan lån beviljats, synnerliga skäl tala för ändring
i de bestämmelser, som meddelats i fråga örn byggnadsföretagets utförande
eller angående säkerhet för lånet, äger styrelsen lämna medgivande
härtill.

10 §.

Beviljat lån utbetalas av statskontoret med hälften, sedan underrättelse,
som i 8 § sägs, inkommit och med återstående del, sedan byggnadsföretaget
blivit, på sätt i 12 § förmäles, av egnahemsstyrelsen godkänt.

Innan lån till någon del utlämnas, skall låntagaren hava till statskontoret
avlämnat förbindelse, däri angives hans åtagande att enligt för lånet fastställda
villkor utföra byggnadsföretaget, ävensom av egnahemsstyrelsen godkänd
säkerhet för lånet.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

11 §•

Förfallen ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
inbetalas till statskontoret.

Fullgör ej låntagare honom åliggande förpliktelser i fråga örn räntelikvid
och amortering, äger statskontoret uppsäga lånet till återbetalning å tid, som
statskontoret bestämmer. Har byggnadsföretaget icke fullbordats, skall egnahemsstyrelsen
underrättas örn beslutet.

12 §.

Sedan byggnadsföretag, till vilket lån enligt denna kungörelse beviljats,
blivit avslutat, skall underrättelse härom meddelas egnahemsstyrelsen. Vid
sådan underrättelse skall fogas redogörelse för det utförda arbetet samt uppgift
å kostnaden.

Finner egnahemsstyrelsen, att byggnadsföretaget utförts i enlighet med de
vid lånets beviljande föreskrivna villkor, må styrelsen godkänna företaget. I
andra fall så ock, där låntagare underlåter att, efter anmodan, meddela sådan
underrättelse, som i första stycket sägs, må egnahemsstyrelsen föreskriva, att
vad av lånet uppburits skall å tid, som styrelsen bestämmer, återbetalas till
statskontoret.

Angående egnahemsstyrelsens beslut enligt denna paragraf skall underrättelse
lämnas statskontoret.

13 §.

Örn amortering icke fullgöres inom åtta dagar efter utgången av vederbörande
kalenderår, är låntagaren skyldig att, räknat från nämnda års utgång,
erlägga ränta å det till betalning förfallna kapitalbeloppet med sex procent.

Enahanda ränta skall gäldas å belopp, varom föreskrift angående återbetalning
meddelats enligt 11 eller 12 §, från och med dagen för beslutet härom.

14 §.

För egnahemsnämndernas verksamhet enligt denna kungörelse skall ersättning
utgå av statsmedel enligt grunder, som efter förslag av egnahemsstyrelsen
bestämmas av Kungl. Maj:t.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351142