Kungl. Majlis proposition nr 221.

1

Nr 221.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till främjande
av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer; given Stockholms slott den 15 mars
1935.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 15 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Vid behandlingen i årets statsverksproposition av frågan örn anslag till statliga
och kommunala beredskapsarbeten (femte huvudtiteln, punkt 21) meddelade
jag, att — efter vad jag inhämtat — de av mig jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
den 6 oktober 1933 tillkallade sakkunniga för utredning rörande
omfattningen och beskaffenheten av städernas och stadsliknande samhällens
Bihang till riksdagens protokoll 19S5. 1 sami. Nr 221. 1

2

Kungl. Majlis proposition nr 221.

slumbostadsbestånd ävensom rörande åtgärder, ägnade att undanröja missförhållanden
i sådant hänseende -—- bostadssociala utredningen — hade för avsikt
att under den närmaste tiden framlägga förslag rörande dels statlig stödverksamhet
för uppförande i städer och stadsliknande samhällen genom kommuners
eller stiftelsers medverkan av bostadshus, avsedda för mindre bemedlade, barnrika
familjer, dels ock årliga bidrag till hyreskostnaderna för sådana familjer.
Jag uttalade, att det syntes mig sannolikt, att detta ärende skulle kunna
föreligga färdigberett i sådan tid, att förslag kunde föreläggas årets riksdag.
Tillika förklarade jag, att i nu förevarande sammanhang anslag torde böra
beräknas för sistberörda ändamål, medan anslagsbehovet för stödverksamheten
lämpligen borde tillgodoses i annan ordning. Frågan örn beräknande av anslag
för stödverksamheten upptogs därpå till behandling vid min anmälan av de
under socialdepartementets handläggning hörande ärendena angående utgifter
för kapitalökning under budgetåret 1935/1936. Enligt min därvid (punkten
3) gjorda hemställan skulle de för ändamålet erforderliga medlen utgå ur
en särskild lånefond för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer.

I överensstämmelse med vad jag hemställt föreslog Kungl. Maj:t riksdagen
att i avbidan på särskild proposition i ämnet dels såsom kapital för lånefonden
för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer beräkna
ett reservationsanslag av 30,000,000 kronor dels ock till främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer för budgetåret 1935/1936
beräkna ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor.

Sedan bostadssociala utredningen numera avgivit betänkande med förslag
rörande lån och årliga bidrag av statsmedel för främjande av bostadsförsörjning
för mindre bemedlade, barnrika familjer (statens offentliga utredningar
1935: 2), samt förslaget varit föremål för yttranden av myndigheter och sammanslutningar,
får jag ånyo anmäla detta ärende. Innan jag närmare ingår på
de spörsmål, vartill förslaget ger anledning, torde en redogörelse böra lämnas
för det uppdrag, som givits bostadssociala utredningen. Angående statliga
åtgärder i bostadsfrågan under senare tider tillåter jag mig hänvisa till den
framställning härutinnan, som givits i bostadssociala utredningens betänkande
(kap. 3).

Bostadssociala utredningens uppdrag.

Då jag den 6 oktober 1933 efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anhöll örn Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla de
sakkunniga, anförde jag bland annat följande:

På skilda håll verkställda undersökningar hade givit vid handen, att en icke
ringa del av de i städer och stadsliknande samhällen befintliga bostäderna
vore av så underhaltig beskaffenhet, att deras begagnande, särskilt såsom bostäder
för familjer med minderåriga barn, icke kunde ur allmänt hygieniska
synpunkter försvaras. Med fog torde man sålunda flerstädes kunna tala örn
verkliga slumbostäder. Det hade vidare gjorts sannolikt, att trångboddheten
på många håll även i lägenheter, som i och för sig ej vore undermåliga, vore
så stor, att allvarlig fara förefunnes för den psykiska och fysiska hälsan hos
dem, som där levde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

3

Dessa missförhållanden förtjänade allvarlig uppmärksamhet från det allmännas
sida. Det syntes därför önskvärt, att en utredning komme till stånd
rörande de åtgärder, som erfordrades för deras undanröjande.

De undersökningar, som hittills företagits, tydde på att många i hög grad
underhaltiga bostäder beboddes av personer, som icke vore nödgade därtill på
grund av fattigdom. Utredningen borde giva klarhet örn i vad mån det vore
möjligt att genom en mera effektiv bostadsinspektion föranleda sådana personer
att söka sig till andra lägenheter.

Ett stort antal familjer, som här komme i fråga, befunne sig emellertid i sådant
ekonomiskt läge, att de icke kunde betala kostnaderna för lämpligare
bostäder. Att åstadkomma en förändring till det bättre torde därför icke vara
möjligt, med mindre ett saneringsarbete beträffande slumbostadsbeståndet subventionerades.
Utredningen borde i sådant syfte bl. a. avse möjligheten att
ersätta utdömda lägenheter genom igångsättandet av nybyggnadsverksamhet.
Härvid borde icke blott en undersökning av ifrågavarande byggnadsverksamhets
organisation — genom rent kommunala organ, genom halvkommunala
bolag eller föreningar, genom de kooperativa bostadsföretagen eller enskilda
företagare — och det lämpligaste sättet för dess finansiering, den lämpligaste
bostadstypen o. s. v. verkställas. Jämväl borde utredas frågan örn en
subventionerad bostadsproduktions verkningar å den allmänna hyres- och
bostadsmarknaden samt de åtgärder, vilka kunde vidtagas i syfte att förebygga
en ogynnsam inverkan på denna marknad.

I den mån det under utredningens gång visade sig behövligt borde uppmärksamhet
ägnas åt bostadslagstiftningen och bostadsövervakningen. Den sistnämnda
hade hittills icke kunnat göras i önskvärd grad effektiv, detta, i vad
nu vore i fråga, framför allt beroende på bristande möjligheter att hänvisa
familjer, vilka på grund av ekonomiskt betryck bebodde underhaltiga bostäder,
till sådana, som tillgodosåge rimliga hygieniska krav.

Det allmänna hade under senare år anslagit betydande belopp till bekämpande
av arbetslösheten. Tyvärr måste det förutsättas, att stora insatser från
samhällets sida måste krävas även under nästa budgetår. Det vore av största
vikt, att de allmänna medel, som ansloges, komme till en så samhällsnyttig användning
som möjligt. Härvid borde en systematiskt genomförd förbättring
av det bostadsbestånd, som icke motsvarade samhällshygienens krav, träda i
förgrunden bland samhällsnyttiga arbetsföretag. Då det sålunda vore önskvärt,
att åtgärder vidtoges redan under nästa budgetår, torde den av mig förordade
utredningen lämpligen böra ske i två etapper, den första avseende jämförelsevis
omedelbara åtgärder, som toge sikte på den värsta bostadsnödens
avhjälpande, och den andra avseende en planmässig bostadspolitik på längre
sikt.

Bostadssociala utredningen hade sålunda i första hand att utarbeta förslag
till vissa omedelbara åtgärder, vilka lämpligen redan under budgetåret 1934/
1935 kunde vidtagas till förbättring av det bostadsbestånd, som icke motsvarade
samhällshygienens krav, och vilka på samma gång kunde innebära
tillskapandet av samhällsnyttiga arbetsföretag, lämpliga att infoga som ett
led i statsmakternas arbetslöshetspolit.ik under rådande depression. Vid behandlingen
av 1934 års statsverksproposition uttalade jag, att det vore min
förhoppning, att bostadssociala utredningen skulle kunna framlägga preliminära
förslag i utredningens syfte inom cn jämförelsevis kort tid, samt att
avsikten vore att förelägga 1934 års riksdag dylika förslag, därest de efter
prövning syntes komma att tjäna sitt syfte. På min hemställan beslöt Kungl.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Majit även föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, beräkna
medel för ändamålet för budgetåret 1934/1935.

Den 19 februari 1934 avlämnade bostadssociala utredningen en promemoria
angående vissa omedelbara åtgärder för förbättring av slumbostadsbeståndet
i städer och stadsliknande samhällen m. m., över vilken promemoria yttranden
därefter inhämtades från myndigheter och sammanslutningar.

Vid granskningen av promemorian och de däröver avgivna yttrandena fann
jag emellertid, att förslag i ämnet icke lämpligen borde föreläggas 1934 års
riksdag, och beslöt Kungl. Maj :t på min hemställan tillkännage riksdagen, att
proposition angående anslag till förevarande ändamål icke komme att avlåtas
till riksdagen (Kungl. Maj:ts skrivelse nr 236).

Bostadssociala utredningens nu föreliggande förslag.

Förslagets allmänna grunder.

De sakkunniga ha funnit, att bostadsproblemet i våra städer till huvudsaklig
del är ett trångboddhetsproblem och att detta i övervägande grad betingas
därav, att lägenheter örn ett rum och kök användas som familjebostad. Vidare
ha de sakkunniga kunnat fastslå, att trångboddhetsproblemet väsentligen är ett
barnproblem, och detta icke endast i den meningen att den faktiskt bestående
trångboddheten i mycket hög grad sammanhänger med förekomsten av
barn, enkannerligen flera än två, utan även i den meningen att sänkningar
i boendetätheten på senare tid till stor del äro att hänföra till barnantalets
kraftiga begränsning. De skadeverkningar på den fysiska och psykiska hälsan,
som kunna åstadkommas genom otillfredsställande bostadsförhållanden, skulle
även i särskilt hög grad gå ut över barnen. Trångboddheten reser därför enligt
de sakkunnigas mening främst ett familje- och barnavårdsproblem: genom
åtgärder mot trångboddheten kan man tillförsäkra barnen en hygieniskt
och moraliskt sundare hemmiljö samt, i den mån åtgärderna äro av ekonomisk
innebörd, i högre grad göra det möjligt för föräldrar att sätta barn
till världen utan risk att dessas uppväxtvillkor i här förevarande avseende
skola bli alltför undermåliga.

Med dessa utgångspunkter ha de sakkunniga ansett, att åtgärder för bostadsförhållandenas
förbättring i främsta rummet borde avse mindre bemedlade,
barnrika familjer. Hjälp åt dessa skulle beredas genom att ställa till förfogande
sunda och tillräckligt rymliga bostäder mot reducerad hyra. Bostäderna
skulle rymma minst två rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp
och anskaffas genom nybyggnad eller inköp av äldre, för ändamålet lämpliga
fastigheter. Fastighetsförvaltande organ skulle vara kommunerna eller under
dessas förmedling erkända allmännyttiga bostadsföretag. Mellan Kungl.
Majit och de byggande och fastighetsförvaltande kommunerna och allmännyttiga
bostadsföretagen skulle finnas ett centralt organ.

De sakkunniga ha vidare ansett, att en förbättring av bostadsförhållandena
i städer och stadsliknande samhällen förutsatte en omfattande nybyggnadsverksamhet.
En analys av nu pågående och för framtiden beräkneliga för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

5

skjutningar i befolkningens ålders- och civilståndsfördelning gåve vid handen,
att med största sannolikhet antalet familjer och därmed även behovet av familjebostäder
komme att tillväxa mycket starkt under följande decennium, varför
ett betydande nettotillskott till lägenhetsbeståndet bleve behövligt. Åtgärder,
som syftade till bostadsförhållandenas varaktiga förbättring, måste därför gå
ut på att stimulera nybyggnadsverksamheten. Härigenom skulle även bättre
betingelser erhållas för ingripanden genom bostadsinspektionen mot kvalitativt
undermåliga bostäder, vilkas utdömning hitintills i hög grad hämmats
av bristen på ersättningsbostäder i överkomligt hyresläge.

Det genom statens ekonomiska medverkan möjliggjorda hyresförbilligandet
för mindre bemedlade, barnrika familjer skulle enligt de sakkunnigas förslag
åstadkommas först därigenom att staten lämnade lån till självkostnadsränta
— bostadsanskaffningslån — från lägst 50 till högst 95 % av fastighetens
byggnads- respektive inköpsvärde, exklusive tomtvärdet, varvid förutsättes,
att kommunen ställer tomt till förfogande utan kostnad samt i mån av behov
sörjer för finansieringen av den del av byggnads- eller inköpskostnaden, som
ligger över det av staten beviljade lånet. Genom dessa åtgärder, som bortsett
från ett visst risktagande icke skulle innebära egentlig subvention från statens
sida, ha hyrorna — standardhyrorna — beräknats kunna sättas i en nivå,
som med 10—30 % understiger hyrorna för motsvarande nybyggda lägenheter
i den allmänna marknaden. Därefter skulle den egentliga statssubventionen
utgå som årliga bidrag till fastighetsförvaltande kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag. Dessa bidrag, familjebidrag, skulle användas att täcka avdrag
från standardhyrorna, vilka avdrag skulle vara anpassade efter de olika
familjernas på visst sätt definierade behov av hyresförbilligande. Familjebidrag
skulle under vissa villkor kunna utgå även för fastigheter, för vilkas
byggande eller inköp bostadsanskaffningslån ej erhållits. I fråga örn differentieringen
av hyresavdragen ha de sakkunniga efter hänvisning till erfarenheter
från olika länder anfört bland annat följande:

I praktiken kan tänkas differentiering efter enbart inkomst och efter
enbart barnantal eller någon kombination därav. En differentiering enbart
efter inkomst är ur socialpolitisk synpunkt skäligen ofullkomlig, då den icke
på ett rättvisande sätt tar hänsyn till det verkliga hjälpbehovet. Vid given
inkomst stiger nämligen hjälpbehovet med barnantalet. Olägenheterna av praktisk
art av en sådan differentiering efter enbart inkomst äro därjämte mycket
stora. Den torde förutsätta en fortlöpande individuell prövning och ett
närgånget granskande av familjernas privata ekonomi. Den ställer dessutom
utomordentligt stora krav på förvaltningen och behandlingen av hyresgästerna.
Förändring av hyran vid förändring i inkomsten kan verka som en bestraffning
av skötsamheten. Vidare kan det vid ett sådant system vara svårt
att klart draga gränsen mellan den bostadssubventionering, som staten åtager
sig, och arbetslöshetshjälpens, fattigvårdens och andra sociala hjälpinstitutioners
förpliktelser. Detta i synnerhet örn hyran för vinnande av största möjliga
hjälpeffekt skulle smidigt, t. ex. år till år, anpassa sig efter även mera
tillfälliga växlingar i familjens ekonomi. De sakkunniga vilja här erinra om
sitt tidigare gjorda uttalande rörande önskvärdheten av att denna bostadsförsörjningshjälp
till barnrika familjer icke minst av befolkningspolitiska skäl
hålles möjligast fri från fattigvårds- och välgörenhetssynpunkter. Känslan

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

av förpliktelsen att betala hyra kan även tänkas menligt påverkas av dylik
efter inkomsten växlande anpassning av hyran. — De här anförda praktiska
olägenheterna av en differentiering enbart efter inkomst vidlåda även en
kombinerad differentiering efter inkomst och barnantal.

Differentiering efter enbart barnantal ger ett betydligt enklare och mera
lättgripligt kriterium. En sådan differentiering erbjuder icke heller några
större administrativa svårigheter. Det viktigaste är emellertid, att en differentiering
efter barnantal också i väsentlig mån är en differentiering efter hyresbetalningsförmåga,
örn man håller sig till den inkomstkategori, som från detta
förslags synpunkt kan komma i fråga. Hos flerbarnsfamiljerna, som framför
andra under nuvarande förhållanden äro trångbodda, inkräkta kostnaderna
för barnen på möjligheterna att betala hyra: behovet av offentligt stöd
växer progressivt med barnantalet. En väl avvägd differentiering av hyran
efter barnantal kan avsevärt underlätta för de barnrika familjerna åtkomsten
av bostäder, som lämpa sig för deras behov, och helt eller delvis undanröja
den olägenhet, som ofta visat sig i verkligheten, nämligen att de barnrika familjerna
just till följd av sin barnrikedom icke haft råd att hyra de bostäder,
som varit avsedda för dem.

Det har sålunda synts de sakkunniga lämpligast att låta hyresdifferentieringen
bestämmas av barnantalet och låta inkomsten spela in endast genom
fastställandet, på sätt som finnes lämpligt efter förhållandena på varje särskild
ort, av vissa övre inkomststreck, olika för olika familjestorlekar och dyrorter.
Tre barn skulle vara det minsta antal, som skulle berättiga till hyresavdrag.
Vid urvalet av hyresgäster skulle företräde principiellt ges åt en
mindre bemedlad familj framför en mera bemedlad under dessa inkomststreck.
Hyresavdragen skulle bestämmas till 30 % för familj med 3 barn, 40 % för
familj med 4 barn och 50 % för familj med 5 eller flera barn.

Antalet av de familjer med 3 eller flera barn, som för närvarande äro såväl
trångbodda som mindre bemedlade, skulle enligt den av de sakkunniga föranstaltade
bostadsstatistiska undersökningen utgöra drygt 20,000 i rikets samtliga
städer och stadsliknande samhällen, örn som mindre bemedlad räknas familj
med mindre än 1,000 kronors inkomst per personenhet (= 1 vuxen eller
2 barn) i dyrortsgrupp G. Dessa familjer skulle med hänsyn till barnantal
fördela sig på sådant sätt, att de för att icke vara trångbodda till omkring
60 % kräva 2 rum och kök och till omkring 40 % minst 3 rum och kök. Enligt
verkställda beräkningar över nuvarande byggnadskostnader skulle dylika lägenheter
kunna uppföras för en genomsnittlig kostnad av c:a 9,000 resp. 11,000
kronor. Därest för alla nu trångbodda, mindre bemedlade flerbarnsfamiljer
nybyggdes lägenheter, tillräckliga för familjernas behov, skulle med nuvarande
byggnadskostnader det totala byggnadsvärdet utgöra omkring 200 miljoner kronor.
Härav skulle högst 45 % finansieras genom statskredit eller 90 miljoner kronor.
Enligt de sakkunnigas beräkningar är barnfrekvensen inom de familjer,
som här äro att räkna med, sådan, att enligt de föreslagna procentavdragen den
genomsnittliga årliga hyresrabatten skulle utgöra c:a 37 %. Det samlade årliga
subventionsbeloppet skulle således uppgå till något under 51/2 miljoner kronor,
när hela det antagna byggnadsprogrammet genomförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

7

Förslagets närmare utformning.

Såsom nämnts har bostadssociala utredningen föreslagit, att för beredande
av billiga hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer av statsmedel
skola kunna utgå bostadsanskaffningslån och familjebidrag eller ock enbart
dylika bidrag. Dessa lån och bidrag skola kunna beviljas såväl kommun som
under förmedling av denna allmännyttigt bostadsföretag. De närmare bestämmelser
i ämnet, som ansetts erforderliga, ha av bostadssociala utredningen
sammanförts i ett författningsförslag, vilket torde få fogas som bilaga till
detta protokoll.

Tillämplighetsområdet för den bostadsförsörjande verksamheten skall vara
städer, köpingar och andra samhällen, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande.

Beslut örn beviljande av lån och bidrag skola meddelas av det centrala organet.

Vid beviljande av lån och bidrag skall förtursrätt ges åt sådana kommuner,
som genom välordnad bostadsinspektion och åtgärder för undanröjande av undermåliga
bostäder visat verksamt intresse för bostadsförhållandenas förbättring
å orten.

Bostadsanskaffningslån skall kunna beviljas såväl för uppförande av ny
fastighet som för inköp och förbättring av äldre sådan. Lånesumman må utgöra
högst 45 % av fastighetens värde, därvid — med hänsyn till kommunens
skyldighet att svara för tomtmarken — värdet å tomten skall vara franräknat
Innehar bostadsföretag tomten allenast med tomträtt, skall lånet utgå med
högst 45 % av värdet å tomträtten och vad därtill lagligen hör. Värdet å fastigheten
efter avdrag för tomtvärdet eller å tomträtten och vad därtill lagligen
hör skall fastställas av det centrala organet.

För bostadsanskaffningslån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av inteckning
i fastigheten eller, där tomten innehaves allenast med tomträtt, i tomträtten.
Inteckningen skall ligga mellan lägst 50 och högst 95 % av värdet å
fastigheten efter avdrag för tomtvärdet eller å tomträtten och vad därtill lagligen
hör.

Bostadsanskaffningslån skall utbetalas genom det centrala organets försorg.

Räntan å bostadsanskaffningslån har bestämts till 3 %, vilken ränta antagits
motsvara statens nuvarande självkostnadsränta. Därest förändrade förhållanden
skulle inträda å kapitalmarknaden, har därav betingad ändring ansetts
böra ske i räntesatsen. Sådan ändring skulle dock blott avse lån, som därefter
tillkomma.

Från dag, som bestämmes av det centrala organet, skall bostadsanskaffningslån
utgöra amorteringslån. Lån skall vara slutamorterat på 40 ar i fråga örn
nybyggnad av sten och på 30 år i fråga örn nybyggnad av trä. Beträffande
äldre fastighet skall amorteringstiden bestämmas av det centrala organet med
hänsyn till fastighetens ålder och tillstånd, dock längst till 20 ar.

Bostadsföretag må beviljas bostadsanskaffningslån endast på villkor, att
kommunen förbinder sig att dels, i den mån så erfordras, tillhandahålla företaget
den del av fastighetskapitalet, som ligger över det genom lån av statsmedel
erhållna, utan rätt att å sålunda tillskjutet kapitalbelopp åtnjuta ränta

8

Kungl. Majlis proposition nr 221.

och amortering i vidare mån än som av det centrala organet prövas skälig,
dels fritt ställa tomt till förfogande eller på annat sätt utan kostnad för
företaget svara för den del av fastighetskapitalet, som motsvarar tomtens värde,
dels ock ersätta företaget den förlust, som kan uppkomma genom försummad
betalning av hyror i fastigheten.

Familjebidrag må beviljas kommun eller bostadsföretag för att såsom hyresavdrag
tillkomma vederbörande familjer. Bidraget skall utgå under det antal
år, inom vilket bostadsanskaffningslån för fastigheten skall vara slutamorterat.
Har sådant lån ej erhållits, skall bidraget utgå för den tid, som av det
centrala organet prövas skälig, dock högst under 10 år. Emellertid skall det
centrala organet, när särskilda skäl därtill föreligga, äga besluta, att familjebidrag
skall utgå jämväl för tid utöver vad nu sagts. Sådant beslut får dock
avse en tid av högst 10 år varje gång.

Beloppet av familjebidrag skall preliminärt fastställas varje år före hyrestidens
ingång och skall därvid beräknas till summan av de för fastigheten bestämda
hyresavdragen. Slutlig avräkning skall sedan göras inom en månad
från hyresårets utgång. Härvid skall redovisning ske för de av kommunen
eller bostadsföretaget faktiskt gjorda hyresavdragen, varefter skillnaden mellan
dessa och det preliminärt bestämda bidraget skall regleras genom tillskott
eller återbetalning av skillnadsbeloppet.

Som allmännyttigt bostadsföretag för här avsett syfte skall av det centrala
organet kunna erkännas redan bestående eller för ändamålet nybildade bolag,
föreningar och stiftelser. Villkor för erkännande som allmännyttigt bostadsföretag
skola vara:

att företagets utdelning på eget kapital stadgeenligt icke får överstiga vad
som av det centrala organet prövas skäligt;

att övriga ekonomiska fördelar för delägare, ledare och anställda utöver
rimlig ersättning för utfört arbete stadgeenligt äro uteslutna;

att företaget förbinder sig att ej utan det centrala organets tillstånd avhända
sig eller med inteckning belasta fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån
åtnjutes;

att vid upplösning av företaget delägare stadgeenligt må erhålla endast
det ursprungligen tillskjutna nominella kapitalet, med avdrag av tidigare kapitalåterbetalning,
jämte uppskjuten utdelning;

att företaget för förvaltning av fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån
och familjebidrag åtnjutas, underkastar sig kommunal kontroll och av
kommunen godkänd revision jämte statlig inspektion; samt

att företaget underkastar sig de bestämmelser, som meddelats för det fall,
att erkännande återkallats.

I fråga örn stiftelse skola dock rörande nu angivna villkor jämkningar kunna
beviljas efter det centrala organets prövning.

Skulle det centrala organet finna, att bostadsföretag icke längre uppfyller
nyss angivna villkor eller eljest icke är lämpligt att vidare utöva ifrågavarande
verksamhet, skall erkännandet kunna återkallas. Återkallas erkännande, skall
utbetalning av familjebidrag omedelbart upphöra. Vidare skall företaget,

Kungl. Majlis proposition nr 221.

9

därest det för fastigheten erhållit bostadsanskaffningslån, vara skyldigt att
efter det centrala organets prövning antingen återbetala av lånet återstående
belopp eller ock till kommunen eller annat erkänt allmännyttigt bostadsföretag,
som anvisas av det centrala organet, överlåta fastigheten ävensom, där
reservfond som i det följande stadgats finnes, denna mot övertagande blott av
de skulder, som avse fastigheten, samt det ursprungligen tillskjutna nominella
kapitalet, med avdrag av tidigare kapitalåterbetalning, jämte uppskjuten
utdelning. I den mån närmare föreskrifter erfordras för avveckling av mellanhavandet
i överensstämmelse med vad nu sagts, skall det ankomma å det
centrala organet att meddela sådana. De särskilda svårigheter, som kunna
uppkomma i samband med avvecklingen, ha främst ansetts gälla inteckningsförhållandena.
Dessa ha synts böra efter det centrala organets anvisning
ordnas i anpassning till skuldöverlåtelsen.

Beträffande de fastigheter, för vilka bostadsanskaffningslån och familjebidrag
kunna utgå, skall fastighet, som nybygges för bostadsförsörjning, innehålla
lägenheter örn minst två rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp.
Undantag härifrån får beviljas endast för enstaka butiksutrymmen samt för
sådana mindre lägenheter, som kunna vara nödvändiga av hänsyn till effektiv
planlösning. Äldre fastighet, som inredes för ifrågavarande ändamål, skall övervägande
innehålla lägenheter örn minst två rum och kök. Såväl ny som
äldre fastighet skall ha nära tillgång till lekplats för barn. Ny fastighet bör
tillika, då fråga är örn större flerfamiljhus, vara försedd med motsvarande anordning
inomhus (lekstuga o. d.). Äldre fastighet skall vidare vara så belägen,
att fastigheten icke inom beräknad användningstid kan komma att beröras
av stadsplanemässiga saneringsarbeten, samt vara i sådant skick, att den
utan större ombyggnad kan under avsevärd tidrymd bereda försvarliga bostadsmöjligheter
för flerbarnsfamiljer, varjämte äldre fastighet skall kunna
förvärvas till pris, som prövas skäligt av det centrala organet. Beträffande
själva fastighetstypen ha däremot bestämda regler ej givits. Ävgörandet härutinnan
har ansetts i sista hand böra ankomma å det centrala organet.

Familjer, för vilka familjebidrag kunna utgå, skola vara mindre bemedlade
familjer med tre eller flera hemmavarande barn i beroende ställning. Någon
närmare bestämning av begreppet mindre bemedlad har ej ansetts böra meddelas
(jfr ovan sid. 6). Med familj skall avses man och hustru med barn
eller annan vuxen person, som försörjer minderåriga anhöriga. För att anses
som man och hustru skall ej erfordras, att vederbörande äro förenade genom
vigsel. Till barn skola räknas även adoptiv- och fosterbarn. Som barn i beroende
ställning skall anses hemmavarande barn, som ej fyllt 16 år, dock må
jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest är utan arbetsförtjänst,
efter prövning av kommunen eller bostadsföretaget medräknas. I
vad mån sådana barn skola medräknas, som på grund av skolgång e. d. äro
hemmavarande endast en del av året, har ansetts böra avgöras efter prövning av
det fastighetsförvaltande organet.

Vid antagande av hyresgäster har förordats, att under i övrigt lika förhållanden
företräde ges åt familj med flera barn, lägre inkomst och sämre förut -

10

Kungl. Majlis proposition nr 221.

varande bostad än annan familj. Då bostadsföretag förvaltar fastighet av här
ifrågavarande slag, har antagandet av hyresgäster ansetts böra tillkomma företaget
efter förslag av kommunen.

Vid hy res sättning en skola i första hand efter förslag av kommunen eller
bostadsföretaget av det centrala organet standardhyror fastställas för de särskilda
lägenheterna. Standardhyrorna skola bestämmas på grundval av de
förhållanden, som ha avseende å fastighetens ekonomi, därvid såsom utgift
för kommuns del ej får medräknas kostnaden för förräntning och amortering
av tomt. Till klargörande av fastighetens ekonomiska förhållanden har det
ansetts böra åvila det fastighetsförvaltande organet att uppgöra en tablå över
fastighetens beräknade inkomster och utgifter. Denna tablå skulle godkännas
av det centrala organet, som jämväl skulle äga pröva beloppet av föreslagna
avskrivningar. De hyror, som skola erläggas, skola därpå bestämmas
genom att från standardhyrorna göras procentuella hyresavdrag, uppgående
till 30 % för familj med 3 barn, 40 % för familj med 4 barn samt 50 %
för familj med 5 eller flera barn. Beträffande av stiftelse ägd fastighet, i
vilken hyrorna till följd av donationsmedel väsentligt understiga de standardhyror,
som kunna erhållas i andra jämförliga fastigheter, skall det centrala
organet äga fastställa de ändrade procenttal för hyresavdragen, som med hänsyn
därtill kunna prövas befogade.

Hyreskontrakt skall löpa per år, räknat från den 1 april eller den 1 oktober,
med tre månaders uppsägningstid. Hyran skall erläggas månadsvis i
förskott.

Vid ökning av familjs barnantal skall därav föranledd höjning av hyresavdraget
inträda från och med nästföljande månad. Vid minskning av barnantalet
skall sänkningen av hyresavdraget inträda från och med ingången av
det hyresår, till vilket uppsägning kan ske.

Familj, som genom minskning av barnantalet icke längre är att anse som
flerbarnsfamilj, skall erlägga standardhyra eller ock, om annan mindre bemedlad
flerbarnsfamilj synes vara i större behov av lägenheten, uppsägas till avflyttning.
Familj, som genom förbättrad ekonomi icke längre är att anse som
mindre bemedlad, skall, därest förbättringen synes varaktig och avsevärd,
erlägga standardhyra eller ock uppsägas till avflyttning, om annan mindre
bemedlad flerbarnsfamilj synes vara i större behov av lägenheten. Höjning
av hyran till standardhyra skall inträda från och med det hyresår, till vilket
uppsägning kan ske.

Vart femte år skall det centrala organet taga under omprövning, huruvida de
allmänna pris- och hyresnivåernas förskjutning eller förändring i den allmänna
hyresbetalningsförmågan eller andra omständigheter göra förändring i
standardhyrorna befogad, och där så befinnes vara fallet verkställa reglering
av standardhyrorna i enlighet därmed.

Skulle genom standardhyrornas höjning överskott uppstå för fastighet, för
vilken bostadsanskaffningslån erhållits, skall överskottet avsättas till en för
främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen avsedd reservfond. När
denna vuxit till 10 % av fastighetsvärdet, skall ytterligare överskott årligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 2SZ1.

11

inbetalas till statsverket, dock högst intill det belopp, som motsvarar statens
årliga bidrag till hyresavdrag inom fastigheten.

Skulle genom den allmänna hyresmarknadens utveckling sänkning av standardhyrorna
i fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån erhållits, bli nödvändig
i den omfattning, att förlust å fastigheten uppkommer för kommun
eller bostadsföretag, har frågan om anskaffande av medel till förlustens täckande
ansetts böra hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

Utöver nu anförda bestämmelser har bostadssociala utredningen ansett föreskrifter
böra lämnas örn den ordning, i vilken beslut örn beviljande av bostadsanskaffningslån
och familjebidrag skola meddelas, örn den ordning, i vilken
bostadsanskaffningslån skola utbetalas, samt örn det centrala organets verksamhet
i övrigt.

Yttranden över bostadssociala utredningens förslag.

I anledning av bostadssociala utredningens betänkande ha yttranden avgivits
av statskontoret, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
fullmäktige i riksgäldskontoret, statens byggnadslånebyrå, statens inspektör
för fattigvård och barnavård, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, stadskollegiema
i Stockholm och Göteborg, drätselkamrarna i vissa större och medelstora
städer samt styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska bostadskreditkassan, svenska bankföreningen, svenska
sparbanksföreningen, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fredrika-Bremer-Förbundet
och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.

Det övervägande flertalet av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna
har gett sin anslutning till förslagets huvudprinciper. De enda myndigheter,
som kunna anses lia helt avstyrkt förslaget, äro statskontoret, länsstyrelserna
i örebro och Västerbottens län samt drätselkamrarna i Luleå och Umeå.
Bland de myndigheter, som i princip anslutit sig till förslaget, har flertalet
endast gjort anmärkningar i detaljfrågor. Mera väsentliga ändringsförslag ha
framställts bland annat av socialstyrelsen, styrelsen för svenska bankföreningen,
länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Hallands och Västmanlands
län samt vissa städer, såsom Stockholm, Malmö, Norrköping och Gävle.

I fråga om förslagets all manna grunder anföres i de tillstyrkande
yttrandena bland annat följande.

Medicinalstyrelsen: Trångboddheten torde i icke ringa mån ha
medverkat till den anmärkningsvärda nativitetsminskning, som vårt land numera
kan uppvisa. Medicinalstyrelsen finner det därför berättigat att tillmäta
sistnämnda omständighet avgörande betydelse vid ställningstagandet till
problemet. Bostadens betydelse ur familjesynpunkt och för de boendes hälsa
har därjämte på ett övertygande sätt framhållits i betänkandet och medicinalstyrelsen
har endast att understryka betydelsen av de fakta och argument,
som de sakkunniga i detta avseende framlagt.

Byggnadsstyrelsen instämmer till fullo med de sakkunniga i att
subventionen bör inriktas på frambringandet av de något större smålägenheterna
och att i regel ej mindre lägenheter än två rum och kök böra komma
i fråga.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr221.

Statens byggnadslånebyrå: Främjandet av socialt tillfredsställande
bostadsstandard just åt de barnrika familjerna förtjänar det allmännas
stöd. — Ur befolkningsproblemets synpunkt måste starkt understrykas, att
bostadssociala åtgärder böra sikta mot att i hemmen skapa den trivsel, som
hör till betingelserna för livsmod och tro på framtiden.

Fattigvårds- och barnav årdsinspe k tören: Att stora svå righeter

föreligga för barnrika familjer att erhålla lämplig bostad såväl i
fråga örn utrymme som hyreskostnad är ett förhållande, som länge varit känt
inom fattigvårdsarbetet. De utredningar härom, som förekomma i det av bostadssociala
utredningen avgivna betänkandet, bestyrka även denna uppfattning.
Åtgärder, som kunna medverka till förbättrade förhållanden på området,
äro därför att hälsa med tillfredsställelse.

Överståthållarämbetet framhåller, att de spörsmål, som i betänkandet
avhandlas, uppenbarligen äro av utomordentlig betydelse för samhället
ej blott ur rent bostadssociala utan även ur andra minst lika viktiga synpunkter,
av vilka de befolkningspolitiska äro särskilt framträdande. Det steg,
som tagits genom betänkandets framläggande, är därför ägnat att väcka synnerlig
tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Det torde vara klart, att

en effektiv förbättring av bostadsförsörjningen för sådana barnrika familjer,
för vilka trångboddheten är betingad av ekonomiskt nödläge, icke kan under
nu rådande ekonomiska förhållanden åstadkommas på annat sätt än genom
bistånd från det allmänna. Länsstyrelsen har därför intet att i princip erinra
mot det föreliggande förslaget, som synes lämpligt avvägt i fråga örn de grunder,
som skola gälla för lämnandet av detta bistånd.

Länsstyrelsen i Uppsala län: Förslaget innebär så extraordinära
åtgärder, att de för blott några få år sedan knappast skulle kunna ifrågasättas.
De iakttagelser angående nativitetens nedgång, som senare undersökningar
meddelat, synas dock motivera långt gående förslag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län: Mot de principer, som framkommit
i det avgivna betänkandet, synes rättvisligen befogad erinran knappast
kunna framställas. Fastmera synas de enligt länsstyrelsens mening vara
ägnade att på ett lämpligt och rättvist sätt främja det med dem avsedda syftet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Uppenbarligen är det en i
hög grad angelägen uppgift att söka i möjligaste mån undanröja de olägenheter,
vilka framträda såsom en följd av bostadsbrist och dåliga bostäder.
Att . statsmakterna lämna sitt stöd till åtgärder i sådant syfte synes särskilt
motiverat i fråga örn de mindre bemedlade barnrika familjerna. Det vill sjönas,
som örn den föreslagna subventionen är på ett, såvitt länsstyrelsen kan
finna, tillräckligt fast och praktikabel sätt knuten till mindre bemedlade
barnrika familjers behov av förbättrade bostäder.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner förslaget att i främsta
rummet bereda hjälp åt mindre bemedlade barnrika familjer vara väl motiverat.
Att från de enskilda familjerna avlyfta en del av de med barnantalet
växande kostnaderna kan icke anses vara annat än till gagn för staten ur befolkningspolitisk
synpunkt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Erfarenheten
giver onekligen vid handen, att en undermålig eller för trång bostad kan för
de inneboende, särskilt de unga, medföra fs^siska skadeverkningar av allvarlig
art. Men även ur psykisk synpunkt kunna, såsom också utredningen framhållit,
otillfredsställande bostadsförhållanden lia en synnerligen ogynnsam inverkan
på de boendes personliga utveckling och deras moraliska livsföring.
Under sådana förhållanden framstår det som en angelägenhet av synnerlig
stor vikt, att, där bostadsförhållandena med hänsyn till den fysiska eller psy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

13

läska hälsan visa sig otillfredsställande, strävandena inriktas på ett undanröjande
av dessa missförhållanden. Ett betydelsefullt led härutinnan måste
en ändamålsenlig bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer
innebära. De riktlinjer, som bostadssociala utredningen uti det nu framlagda
förslaget i detta hänseende anvisat, synas i stort sett vara väl avvägda.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller bostadsförhållandenas
betydelse som en grundväsentlig betingelse för samhällelig trivsel och
socialt framåtskridande och den nytta, som förslaget i ett, örn än begränsat,
antal fall måste komma att medföra, men pekar samtidigt på de missförhållanden
på byggnadsmarknaden, som få sitt uttryck i de högt uppdrivna byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser en särskild förtjänst hos
förslaget vara, att det i huvudsak avser beredande av bostäder genom nybyggnad
och icke trycker alltför hårt på utdömande redan nu av bostäder.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: De sakkunnigas inställ ning

till ämnet synes länsstyrelsen lycklig och fruktbärande. Utifrån deras
till synes oangripbara utgångspunkter framstår ock det förordade systemet
med efter barnantalet differentierat hyresförbilligande för mindre bemedlade,
barnrika familjer som naturligt och ändamålsenligt.

Fastighetskontoret i Stockholm: Med hänsyn till de kom munala

organens begränsade ekonomiska resurser och nödvändigheten att bedriva
en allsidig bostadspolitik har det hittills i regel icke varit möjligt för
kommunerna att i önskvärd utsträckning undanröja de svårigheter, som föreligga
för de mindre bemedlade och barnrika familjernas bostadsförsörjning.
Med hänsyn härtill måste det initiativ till stödåtgärder från statens sida, som
av de sakkunniga tagits, ur städernas synpunkt hälsas med stor tillfredsställelse.

Fattigvårdsdirektören i Stockholm: Förslagets syfte och

motivering rikta på ett verkningsfullt sätt uppmärksamheten på den för närvarande
otvivelaktigt främsta av de bostadssociala frågorna, nämligen frågan
örn avvecklingen av trångboddheten för de barnrika familjerna. Fattigvårdsdirektören
instämmer livligt i de välgrundade befolkningspolitiska och hälsovårdspolitiska
motiveringarna för samhällets kraftiga och snara ingripande
för att lösa eller mildra trånghoddhetsfrågan.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Vilka befolkningspolitiska
reformlinjer man än kan komma att följa, torde det icke kunna undvikas,
att det allmänna genom en subventionspolitik medverkar till ett ökat bostadsutrymme
åt vissa samhällskategorier.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Ett samhälleligt
ingripande i bostadsförsörjningen till fönmån för mindre bemedlade
barnrika familjer är synnerligen motiverat. Den form de sakkunniga ha stannat
för vid prövningen av olika metoder för samhälleligt ingripande förefaller
i stort sett tillfredsställande.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet:
Det torde knappast förut i svensk officiell utredning med samma styrka
ha påvisats, huru skadliga verkningarna av dåliga bostadsförhållanden äro på
individernas psykiska hälsa, deras arbetsförmåga och moraliska utveckling. -—•
Förbundet behjärtar livligt angelägenheten av omfattande bostadssociala åtgärder.

Styrelsen för F redrika-Bremer-Förbundet ansluter sig helt till
bostadssociala utredningens uppfattning, att det är de barnrika familjerna,
som främst böra hjälpas. För visso åligger det alltid samhället att vårda
sig örn de mindre lyckligt lottade barnens bästa, och härtill kommer, att i
nuvarande befolkningspolitiska läge samhället har särskild anledning att be -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

akta den risk för ytterligare utbredd barnbegränsning, som svårigheter för
familjer med barn att finna lämpliga bostäder kunna innebära.

Styrelsen för Sveriges husmodersföreningars riksförbund
framför som sin åsikt att en lösning av de mindre bemedlade barnrika familjernas
bostadsproblem ej torde vara möjlig att åstadkomma utan subvention samt
att de av de sakkunniga uttryckta allmänna principerna för en sådan bostadssubvention
synas i stort sett riktiga.

I de avstyrkande yttrandena anföres i fråga örn förslagets allmänna grunder
bland annat följande.

Statskontoret: Bland våra sociala problem intager bostadsfrågan en
central plats, och statskontoret vill icke bestrida att statsmakterna, i den mån
detta är förenligt med statsfinansiella hänsyn och andra synpunkter, böra söka
medverka till skapandet av gynnsammare förhållanden på detta område. Alldeles
särskilt torde därvid den del av nämnda problem, som avser mindre bemedlade
barnrika familjers bostadsförsörjning, böra ägnas positivt beaktande.

Som en grundväsentlig anmärkning mot förslaget vill statskontoret emellertid
framhålla, att detsamma med varandra sammankopplar tvenne skilda problem,
nämligen dels frågan örn själva bostadsanskaffningen, dels frågan om en
efter vissa grunder reglerad hyresgästsubventionering, vilken närmast faller
inom den sociala hjälpverksamhetens ram. Denna sammankoppling medför å
ena sidan att ett konstlat samband åvägabringas mellan de båda frågorna, vilka
med större fördel behandlas var för sig från sina särskilda utgångspunkter,
samt å andra sidan att de föreslagna åtgärderna brytas ut ur sitt naturliga
sammanhang med andra likartade frågor på respektive områden.

Yad angår de ifrågasatta familjebidragens finansiering kan statskontoret
icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid att med den konstruktion, som
givits åt de sakkunnigas förslag, medelsbehovet till täckande av dessa bidrag
— vilka givetvis skola bestridas av andra statsinkomster än lånemedel — kommer
att förete bilden av en stigande aritmetisk serie, då bidragen, vilka äro avsedda
att under följande år alltjämt utgå även för de tidigare subventionerade
bostadsföretagen, för varje nytt år under vilket bostadssubventionen fortsätter
komma att ökas med ytterligare ett årsbelopp. Här är alltså fråga örn ett
typiskt fall av automatiskt starkt stigande anslagsbehov. Statskontoret anser
därför, att ur statsfinansiell synpunkt mycket starka betänkligheter möta
mot ifrågavarande bidrag.

Länsstyrelsen i örebro län: Med det föreliggande förslaget

framlägges ett mycket omfattande program för sanering av bostadsbeståndet
i städer och stadsliknande samhällen ävensom för hyressubvention åt mindre bemedlade
barnrika familjer. Ehuru verkningarna av detta programs genomförande
icke kunna för närvarande klart överblickas, kan man dock redan nu förutse, att
dess realiserande, åtminstone i den utsträckning, som enligt förslaget avsetts,
skulle kunna medföra betänkliga konsekvenser för fastighetsmarknaden och
fastighetskrediten.

Drätselkammaren i Luleå: Den sociala hjälpverksamhet, som

staden tidigare bedrivit för anskaffandet av billiga bostäder, har varit av sådan
art, att de ekonomiska uppoffringar, som gjorts, avskräcka från ytterligare kapitalinvesteringar
av detta slag, så mycket mer som det knappast synes troligt,
att den föreslagna understödsverksamheten kommer de familjer tillgodo, som
kunna lämna ett önskvärt befolkningstillskott.

I de yttranden, som utan att vara avstyrkande dock innehålla väsentliga
erinringar mot förslagets allmänna grunder, framhålles bland annat följande.

Socialstyrelsen : Bostadspolitiken lärer tillhöra socialpolitikens ständiga
följeslagare och främjas näppeligen genom övergående, till synes nog så

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

15

radikala åtgärder. Den mest radikala egenskap, som bör utmärka bostadspolitiken,
är enligt styrelsens mening ihärdigheten, det systematiska arbetet på
lång sikt, som ej får göras till en tillfällig och övergående modesak och där
man erkänner det faktum, att bostadsfrågan alltid också måste vara en ekonomiskt-praktisk
fråga samt att de mindre bemedlades bostadsförhållanden aldrig
inom överskådlig tid komma att bli sådana, att icke deras ytterligare förbättrande
ter sig socialt önskvärt.

Även örn statens utgifter för beredande av hyresavdrag kunna begränsas, på
sätt de sakkunniga beräknat, samt låneräntan sättes i sådan relation till statens
egen upplåningsränta, att någon löpande förlust av ränteskillnad ej behöver
ifrågakomma, är programmet dock byggt på principen örn tillsvidare stigande
årliga statsutgifter, för vilka staten, även sedan dessa utgifter till äventyrs
nått ett jämviktsläge, bundit sig under ytterligare en lång följd av år framåt.
Denna princip är betänklig, i och med att man sålunda i själva verket kastar
bördorna av hjälpsystemet väsentligen på framtiden.

Frågan bör även bedömas direkt ur bostadspolitisk synpunkt. Den årliga
stegringen tillsvidare av statsutgifterna och statsmakternas faktiska bundenhet
vid dessa under en lång följd av år även efter uppnådd jämvikt torde efter
hand ej kunna undgå att ingiva statsfinansiella betänkligheter, som komma att
resa svårigheter för verksamhetens fortsatta upprätthållande. En sådan konsekvens
står i uppenbar motsättning till den av styrelsen ovan hävdade grundsatsen,
att bostadspolitiken bör arbeta på lång sikt. En redan vidtagen åtgärd
bör så vitt möjligt bekostas omedelbart, så att den icke framdeles kommer
att utgöra en tyngande ekonomisk motvikt mot de andra, nya åtgärder,
som då prövas erforderliga.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha vid granskningen av
förslaget icke kunnat frigöra sig från den uppfattningen, att betänkandet, på
samma gång det så starkt framhåller de rent sociala motiven, icke i jämförlig
mån kunnat angiva de ekonomiska samt uppdraga gränslinjerna dem emellan.
I varje fall måste en klarare bild ges över de uppoffringar, som staten skulle
komma att åtaga sig vid ett eventuellt genomförande av förslaget. Skulle
statsmakterna igångsätta bostadssubventionsverksamhet i enlighet med de av
utredningen uppdragna linjerna, syntes det angeläget, att statens åtgärder på
detta och närliggande områden samordnades och bedreves efter i möjligaste
mån enhetliga principer.

Styrelsen för svenska bankföreningen: Styrelsen, som med stort
intresse tagit del av de i betänkandet framlagda upplysningarna och de slutsatser,
vartill desamma givit anledning, håller emellertid före, att vägande invändningar
göra sig gällande mot den metod för den föreliggande frågans angripande,
som av utredningen förordas. Det av utredningen planlagda systemet
synes vara onödigt stelt och komplicerat och dessutom ägnat att utsätta
bostadsproduktionens utveckling för alla de vådor, vilka statliga ingripanden
av ekonomisk natur ej minst på detta känsliga produktionsområde enligt erfarenheten
pläga föra med sig.

Enligt styrelsens mening borde en mera rationell och enklare lösning av problemet
i av utredningen avsedd riktning kunna åstadkommas enbart genom ett
system för utanordnande av hyresbidrag från det allmänna för sådana barnrika
familjer, som hade behov av rymligare och lämpligare bostäder än familjernas
ekonomiska ställning medgåve. Självfallet finge sådana bidrag i ingen
mån givas karaktär av fattigvård i detta ords tekniska mening. Bidraget borde
genom vederbörande kommuns försorg utbetalas till hyresvärden, sedan det
konstaterats, att de föreskrivna förutsättningarna vore för handen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tveksamt, örn
under nu rådande konjunktur bör från det allmännas sida igångsättas en så

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vittomfattande och kostsam aktion för ökande av bostadsproduktionen i städerna
samt höjande av vanorna och anspråken i bostadshänseende. Däremot
kan det knappast råda mer än en mening om att något bör göras för åstadkommande
av hyreslindring åt mindre bemedlade barnrika familjer i städer med
höga bostadshyror.

Länsstyrelsen i Hallands län finner sig kunna i princip förorda
förslaget örn familjebidrag, ehuru det synes behöva i viktiga avseenden
omarbetas, men anmäler allvarliga betänkligheter mot förslaget örn bostadsanskaffningslån.
Det synes ej för syftemålets ernående erforderligt, att staten
nu går in för ett dylikt system. Den enskilda byggnadsverksamheten företer
nämligen för närvarande en livlighet, som nästan är oroande. Den torde ej behöva
någon sådan extra stimulans, som bostadsanskaffningslånen skulle innebära.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att de framlagda
förslagen äro för omständliga och att kommunerna böra lämnas större frihet
i fråga örn såväl bebyggelsens ordnande som handhavandet av hyresnedsättningen.

Jag övergår härefter till en redogörelse för de huvudsakliga anmärkningarna
rörande förslagets närmare utformning.

Vad angår tillämplighetsområdet för de föreslagna åtgärderna har från
några håll påyrkats, att municipalsamhälle och varje annan tätare befolkad
ort på landet jämställdes med städer, oavsett örn där hälsovårdsstadgans 1 kap.
vore gällande.

Beträffande förslaget örn förtursrätt vid beviljande av lån och bidrag åt sådana
kommuner, som genom välordnad bostadsinspektion och åtgärder för undanröjande
av undermåliga lägenheter visat verksamt intresse för bostadsförhållandenas
förbättrig å orten, har från flera myndigheters och sammanslutningars
sida gjorts gällande, att en dylik regel vore mindre lämplig, då den
skulle missgynna i synnerhet mindre kommuner, där intresset för saken, måhända
främst av ekonomiska hänsyn, ännu icke kommit till uttryck i positiva
åtgärder. I stället borde fordras, såsom föreslagits bland annat av länsstyrelsen
i Uppsala län, ett åtagande av kommun att för framtiden ordna
bostadsövervakningen enligt de förskrifter, det centrala organet meddelade.

I fråga örn bostadsanskaffningslånen ha anmärkningar i olika hänseenden
framställts.

Från några håll, såsom av styrelsen för svenska bankföreningen,
ha farhågor anförts för att den genom dessa lån stimulerade byggnadsverksamheten
skulle kunna på ett menligt sätt skapa konkurrens på byggnads- och
fastighetsmarknaden.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan, som även delar de
nämnda farhågorna, framhåller emellertid, att förslaget åsyftar att fylla-ett
alldeles speciellt bostadsbehov, som hittills i stor utsträckning tillgodosetts genom
utnyttjande av undermåliga bostäder. Det rör sig med andra ord här örn en
efterfrågan på bostäder, som icke i nämnvärd mån kunnat göra sig gällande i
konkurrensen örn den fria marknadens lägenheter. Under sådana förhållanden
reduceras givetvis riskerna för kreditgivarna i nämnda marknad.

Statens byggnadslånebyrå håller före att spörsmålet örn åtgärdernas
inverkan på den fria bostadsmarknaden löses därigenom, att det centrala
organ, som skall handhava låneverksamheten,. ständigt tillser, att nybyggnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

17

verksamheten för de barnrika familjerna vid varje tidpunkt sprides ut över största
möjliga antal orter i landet, och icke koncentreras endast till enstaka städer
och samhällen.

Förslagets angivande av belopp och belåningsgränser för bostadsanskaffningslånen
har å några håll väckt betänkligheter. Sålunda yttrar socialstyrelsen:
De sakkunniga lia förordat den osedvanligt höga belånings gränsen

av 95 procent. I betraktande av att man i förevarande sammanhang
i viss mån lärer vara principiellt nödsakad att bortse från strängt ekonomiska
synpunkter, synes en hög belåningsgräns böra kunna godtagas. Att
märka är emellertid, att den ur låntagarens synpunkt stora förmånen av
en hög belåningsgräns, i vad rör statslånet, till väsentlig del är allenast ett
sken. Örn tomten representerar 15 procent av fastighetsvärdet och denna upplåtes
gratis av kommunen och kommunen vidare har att svara för ett toppbelopp,
5 procent av byggnadens värde, kommer statslånet i själva verket att
ligga inom allenast 80.75 procent av fastighetsvärdet. Belåningsgränsen är
visserligen ganska hög, men dock icke på långt när så hög, som den angivna
95 procentgränsen — av byggnadens värde — ger anledning förmoda. I själva
verket fyller staten ett kreditbehov, som med allenast 5.75 procent av fastighetsvärdet
överskrider gränsen för den belåning, som är författningsenligt
medgiven svenska bostadskreditkassan. Men man har ej begränsat statslånet
till att täcka det svårfinansierade tertiära kreditbehovet, utan låtit statslånet
kunna omfatta även sådan sekundärkredit, som nu på goda villkor kan erhållas
bland annat, under statens mellankomst, hos bostadskreditkassan, samt till dels
också den lätt finansierade primärkrediten.

Statskontoret uttalar härutinnan: Då kommunen skall vara skyldig
att kostnadsfritt ställa tomtmarken till förfogande, skulle lån mellan lägst
50 och högst 95 % av värdet å fastigheten efter avdrag för tomtvärdet —
under förutsättning att tomtmarkens värde belöper sig exempelvis till 15
procent av fastighetsvärdet — innebära, att bostadsanskaffningslånet komme
att ligga inom cirka 80 procent av sistnämnda värde. Då lånet skulle få
utgå med intill 45 procent av fastighetsvärdet, framgår härav, att ifrågavarande
nya kreditgivning skulle gripa ej blott över hela området av vad som
gemenligen innefattas under begreppet sekundär kreditgivning utan därutöver
ett stycke in på området för primärkrediten.

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen ifrågasätter, örn
icke sparbankerna kunde medverka vid finansieringen av bostadsanskaffningslånen
med statsgaranti. För sparbankerna, som huvudsakligast förvalta de
mindre bemedlades sparkapital, torde tillgodoseendet av bostadsbehovet inom
ifrågavarande befolkningsgrupper vara en näraliggande uppgift.

Beträffande inteckningssäkerhet för bostadsanskaffningslån anföres av
drätselkammaren i Södertälje: Det torde icke vara erforderligt

eller ens principiellt riktigt, att kommun för av densamma erhållet bostadsanskaffningslån
skulle ställa säkerhet genom inteckning. Genom sådan säkerhet
skulle ju staten som borgenär intaga en gynnad ställning i förhållande till
övriga kommunens borgenärer.

^ Åtskilliga myndigheter anse, att bestämd räntesats för bostadsanskaffningslån
ej bör utsättas i författningen. I stället bör ett uttryck för statens självkostnadsränta
utfinnas. Tvenne riksgälds fullmäktige uttala
att statens självkostnadsränta för fast upplåning bör bliva normerande.

De villkor i fråga örn kommunernas ekonomiska medverkan, som i förslaget
uppställts, anses av vissa myndigheter och sammanslutningar innebära för stora
uppoffringar från kommunernas sida.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 saini. Nr 281.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Beträffande kravet att kommun skall ställa tomt fritt till förfogande anför
sålunda styrelsen för svenska stadsförbundet: Tomtkostnaden
torde i de större städerna, där subventionen sannolikt är mest nödvändig, bliva
betydande, i åtskilliga fall säkerligen representerande en tiondel av de sammanlagda
kostnaderna. Man måste med hänsyn därtill finna det mindre välbetänkt
att på föreslaget sätt skärpa kravet på tomtens läge (och följaktligen
dess värde) genom att fordra nära tillgång till lekplats för barn. Ju flera
restriktioner, som uppställas med avseende å tomt eller äldre fastighet, desto
svårare, och i vissa fall dyrare, torde det bliva för städerna att ställa tomt
eller fastighet till förfogande.

Fastighetskontoret i Stockholm anser däremot intet i princip
vara att erinra däremot, att kommunen vid nyproduktion av här avsedd
art skall kostnadsfritt ställa tomtmark till förfogande. Vidare yttrar fastighetskontoret:
Det ifrågavarande villkoret avser emellertid också att kommu nen

jämväl vid allmännyttigt bostadsföretags förvärv av äldre fastighet skall
påtaga sig den mot tomtvärdet svarande delen av fastighetskostnaden. Med
hänsyn till att i fråga om äldre fastigheter tomtvärdet ofta utgör en mycket
betydande del av totala fastighetsvärdet och det icke kan anses rimligt att
kommunen i sådana fall skall belastas med häremot svarande kostnad, får
kontoret förorda sådan modifiering av detta stadgande, att kommunens åtagande
i berörda hänseende begränsas till att avse högst en viss skälig procentuell
andel av totala fastighetskostnaden.

I fråga om villkoret att kommunen skall, i den mån så erfordras, tillhandahålla
den del av fastighetskapitalet, som ligger över det genom lån av statsmedel
erhållna, utan rätt att å sålunda tillskjutet kapitalbelopp åtnjuta ränta
och amortering i vidare mån än som av det centrala organet prövas skälig,
yttrar fastighetskontoret i Stockholm bl. a. följande:

Enligt förslaget skall förräntning och amortering av kommunens insatskapital
av 5 % endast ifrågakomma, i den mån det för verksamhetens övervakande
tillsatta statliga centralorganet finner sådant skäligt. Någon anledning
att frånkänna kommunen rätt att själv i dessa hänseenden bestämma över det
av dem insatta kapitalet synes ej föreligga, helst som det statliga organet enligt
förslaget tillerkännes vidsträckta befogenheter att i olika hänseenden tillse
att respektive bostadsföretags verksamhet tillgodoser det avsedda syftet.

Drätselkammaren i Halmstad finner det opraktiskt, att man
skall behöva handskas med tre olika lån, dels ett primärlån upp till 50 %,
placerat i öppna marknaden, dels ett anskaffningslån upp till 95 % och dels ett
tredje lån på återstående 5 °/°. I varje fall förefaller det lämpligt, att kommunen
beredes tillfälle upptaga sistnämnda lån hos det centrala organet på
samma villkor, som gälla för anskaffningslånet.

Beträffande den föreslagna bestämmelsen att kommun skall ersätta bostadsföretag
den förlust, som kan uppkomma genom försummad betalning av hyror
i fastigheten, ha erinringar från flera håll framställts.

Statskontoret vill fästa uppmärksamheten på att i praktiken detta
åtagande innebär, att kommunen tillförbindes att —• givetvis med den begränsning,
som föranledes av de påräkneliga familjebidragen —■ garantera avkastningen
å det i fastigheten investerade kapitalet, såväl statslånet som eventuellt
förekommande enskilda lånemedel. Orimligheten härav framstår så mycket
klarare, om man betänker, att —• i normalfallet, då ett allmännyttigt bostadsföretag
skulle stå för fastigheten -—- kommunen ej själv skulle få bestämma
rörande utväljandet av hyresgästerna, samt att det under alla omständigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

19

lärer kunna förutsättas, att det av sociala skäl skulle visa sig'' förenat nied
svårighet för kommunen att med tvångsmedel avhysa en barnrik familj, som
tredskar med hyresbetalningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anse bestämmelsen, att den
förmedlande kommunen endast skall ersätta den förlust, som kan uopkomma
genom försummad betalning av hyror, knappast tillfredsställande. I det
tänkta fallet att fastigheten i större eller mindre utsträckning förblir outhyrd
finnes ingen kommunal plikt att ersätta förlusten. Då emellertid den av sociala
skäl betingade bostadsproduktionen torde vara ett framträdande kommunalt
intresse att tillgodose, anse fullmäktige det vara angeläget att även
här en justering av statens och kommuns förlustrisk kommer till stånd. Fullmäktige
vilja förorda, att det uttryckligt bestämmes, att kommunen ytterst
står i ansvar för de av staten lånfångna medlen icke blott när kommunen själv
står som låntagare utan jämväl när allmännyttigt bostadsföretag ombesörjer
byggnadsverksamheten.

Statens byggnadslånebyrå finner bestämmelsen vara av den
art, att den motverkar syftet att bostadssubventioneringen hålles möjligast fri
från fattigvårds- och välgörenhetssynpunkter.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar: En primär förutsättning
för kommunens ansvar för hyresbeloppen synes vara ett avgörande
inflytande på hyresgästernas utväljande. De sakkunnigas erinran, att hyrorna
i motsvarande grad eljest måste betalas av fattigvården, har visserligen
något fog för sig. Betalas hyrorna av fattigvården, har kommunen dock
regressrätt. — Att utsträcka ansvaret för oguldna hyror även till butikslägenheterna
i huset synes föga påkallat.

Styrelsen för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
tillmäter stor betydelse, att man vid förslagets genomförande vidtager
sådana anordningar, att hyresgästerna förmås att, såvitt möjligt är, erlägga
de fastställda hyrorna och att de allmännyttiga bostadsföretagen, där
dessa äro hyresvärdar, få intresse av att söka indriva hyrorna. Stadgas det
endast, såsom i förslaget, att kommun skall förbinda sig att ersätta bostadsföretag
den förlust, som kan uppkomma genom försummad betalning av hyror
i fastigheter, kunna ledsamma följder uppstå. Enligt förbundets mening är
det helt enkelt nödvändigt att finna sådana former för bostadshjälpen åt de
mindre bemedlade barnrika familjerna, att hyresbetalningen i största möjliga
mån säkerställes. Mycket beror i varje fall på valet av de — helst socialt
utbildade — krafter, vilka som vicevärdar böra ställas i spetsen för bostadsfastigheterna.

Beträffande familjebidragen ha flera myndigheter och sammanslutningar
uttryckt önskemålet, att bidragen ej måtte knytas till enbart lägenheter i av
kommuner eller allmännyttiga bostadsföretag ägda fastigheter utan även till
speciella lägenheter av för ändamålet lämplig beskaffenhet i av enskilda ägda
fastigheter. Det huvudsakliga motivet härför har varit att undvika att barnrika
familjer i alltför hög grad sammanföras i vissa fastigheter, som därigenom
skulle kunna få en olämplig särprägel.

Sålunda understryker bland andra styrelsen för svenska stadsförbundet
vikten av att familjebidragen icke få för snävt knytas till den ena
eller andra formen av kommunens insatser.

Borgarråden i Stockholm för fastighets- och socialrotlarna
framhålla angelägenheten av att bestämmelserna rörande familjebidragen
så utformas, att desamma må kunna komma icke blott i uthyrda utan
jämväl i med tomträtt eller äganderätt innehavda bostäder boende familjer till

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

godo, i den mån dylika familjer och bostäder uppfylla de för statshjälpens utgående
föreskrivna villkoren.

Fastighetskontoret i Stockholm yttrar sig till förmån för att
familjebidrag även medgivas beträffande lägenheter i enskilda fastigheter, förutsatt
att dispositionsrätten till desamma kan i erforderlig mån tryggas. På
sådant sätt borde möjlighet kunna skapas att för ändamålet utnyttja en hel
del av de omoderna lägenheter av större och medelstor typ, vilka för närvarande
på grund av ringa efterfrågan stå outnyttjade. Genom träffande av
hyresavtal på längre sikt, exempelvis 10 år, borde dispositionsrätten till dylika
lägenheter kunna av det allmänna, representerat av kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag, förvärvas på förmånliga villkor.

Drätselkammaren i Malmö anser att olägenheterna av att sammanföra
barnrika familjer i särskilda byggnader kunna undvikas, örn vederbörande
kommun berättigades att, sedan byggnader med hjälp av bostadsanskaffningslån
tillkommit, efter eget beprövande placera de barnrika familjer,
vilkas bostadsförhållanden det gällde att förbättra, antingen i lägenheter
i dessa byggnader eller i lägenheter, som därmed vore likartade, i andra byggnader.
Därvid skulle sammanlagda antalet av de familjer, till vilkas hyresavgifter
familjebidrag skulle utgå, icke få överstiga antalet lägenheter i de
med bostadsanskaffningslån uppförda byggnaderna.

Länsstyrelsen i Uppsala län påpekar, att familjebidraget i beskattningsavseende
kommer att betraktas som inkomst; ville man undvika detta
bör uttrycklig föreskrift meddelas.

Rörande de allmännyttiga bostadsföretag, som vid sidan av kommuner enligt
förslaget skulle kunna vara organ för byggande och fastighetsförvaltning,
ha uttalanden i olika hänseenden gjorts.

Styrelsen för svenska stadsförbundet yttrar sålunda: Med hänsyn
till de väsentliga insatser, kommunerna skulle göra för tillkomsten av subventionshusen,
synes deras inflytande på företagens utväljande och ledning
måhända väl snävt utmätt. Så skulle t. ex. det statliga centralorganet kunna
taga initiativ till erkännandets återkallande. Men örn kommunen, efter rapport
av sina ombud i styrelse och revision, skulle önska bryta samarbetet, skulle
möjligheterna därtill vara beroende av initiativ från det statliga organet. På
detta organ skulle också ankomma att bestämma, att fastigheten, till vilken
tomt och kontanta medel dock tillskjutits av kommunen, skulle överlåtas på
annat allmännyttigt bolag, utan att kommunens medgivande därtill förutsättes.
Man torde kunna utgå ifrån, att ett alltför starkt inflytande åt centrala
statsorganet på kommunens förhållande till de allmännyttiga bostadsföretagen
stimulerar kommunerna att själva taga hand örn verksamheten, en utveckling
således i strid med den av de sakkunniga önskade.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att i stället för förbindelse
av bostadsföretag att ej utan centralorganets tillstånd avhända sig eller med
inteckning belasta fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån åtnjutes, borde
såsom villkor för erkännande fordras, att förbud i förevarande avseende
intagits i företagets stadgar.

Fastighetskontoret i Stockholm anför: I de sakkunnigas

förslag saknas stadganden huru förfaras skall, när familjebidragen upphöra
att utgå. Detta kan icke, i vad avser de allmännyttiga bostadsföretagen, anses
tillfredsställande med hänsyn till den kommunala kapitalinvesteringen i respektive
företag. I och med familjebidragens och hyresrabatternas upphörande
förlorar ju företaget till väsentlig del sin möjlighet att fylla det avsedda syftemålet,
och synes det med hänsyn härtill befogat, att kommunen i så fall tillerkännes
rätt att återfå det av densamma investerade kapitalet, lämpligen i

Kungl. Majtts proposition nr 221.

21

form av befogenhet att inlösa fastigheten till dess dåvarande värde med frånräknande
av kommunens kapitalinvestering.

Jämväl de fastigheter, för villia hostadsanskaff ning slån och familjebidrag
kunna utgå, ha från skilda synpunkter varit föremål för diskussion.

Byggnadsstyrelsen, som instämmer i att subventionen bör inriktas
på frambringandet av de något större smålägenheterna, anser att statsbidragen
i första hand borde användas för att stödja försöksföretag med till uthyrning
avsedda enfamiljshus. Däremot kan styrelsen ej undgå att starkt ifrågasätta
lämpligheten av att äldre fastigheter skulle kunna inköpas med stöd av
statsbidrag.

Byggnadslånebyrån yttrar: Byggnaderna böra icke på något i

ögonen fallande sätt skilja sig från den omgivande bebyggelsen och framför allt
böra de icke anhopas på en enda plats i något visst kvarter eller i någon viss
stadsdel. Byrån ifrågasätter, huruvida ej denna synpunkt borde komma till
uttryck i själva författningstexten. — övervägas bör även lämpligheten av att
i författningen i stället för bestämmelsen om »lägenheter örn minst två rum
och kök eller likvärdig lägenhetstyp» införes det minimum kvadratmeter lägenheten
skall innehålla.

Styrelsen för svenska stadsförbundet finner intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag angående minimum för lägenhetsstorleken. Frågan
om »moderna bekvämligheter» bör bedömas ur praktiska synpunkter utan
förutfattad mening och nödig hänsyn bör tagas till bekvämligheternas förbilligande
inverkan på levnadskostnaderna för de boende.

Fattigvårds- och barnavårdsinspektören förordar att socialt
kunniga vice värdinnor skola finnas för de bostadshus, där uthyrningsverksamhet
bedrives med statsbidrag. I samma riktning uttala sig styrelsen
för svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet samt
fattigvård sdirektören i Stockholm.

Överståthållarämbetet vill ej förneka fördelarna av att badrum
och varmvatten inredas i de nybyggda fastigheterna men framhåller, att huvudvikten
bör läggas därå, att tillräckligt rymliga bostäder beredas barnrika
familjer. Ur denna synpunkt torde äldre fastigheter, även örn de ej äro utrustade
med samma bekvämligheter som nyuppförda bostadshus, kunna vara
minst lika användbara som dessa senare. Äldre fastigheter kunna dessutom
ha fördelen att bereda bostäder på kortare avstånd från arbetsplatsen. Avgörandet
av fastighetstypema bör tillkomma kommunerna i stället för det centrala
organet.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker den
synnerliga vikten av att vid det slutliga utformandet av statens bostadspolitiska
program all hänsyn tages till vad de sakkunniga anfört i fråga om lägenhetstyper
och lägenhetsutrustning vid nybyggnad för mindre bemedlade flerbarnsfamiljer.
Det måste nämligen anses vara av särskild betydelse, att en av
det allmänna stödd nyproduktion av bostäder för att tjäna barnrika familjers
bostadsbehov från början gives en god standard såväl i fråga örn storleken av
lägenhetstyperna som i fråga örn desammas konstruktion, rumsdifferentiering,
förvaringsutrymmen samt sanitetsteknisk och hygienisk utrustning. Härvid
bör givetvis all onödig byggnadslyx undvikas. Men då å andra sidan av den
allmänna utvecklingen på övriga områden av samhällslivet med säkerhet torde
kunna slutas, att jämväl på bostadsområdet kraven komma att avsevärt stegras,
synes det angeläget, att den statsunderstödda bostadsproduktionen ordnas på
sådant sätt, att garanti vinnes för att de på denna väg nytillskapade bostäderna
icke allenast för tillfället avhjälpa trångboddhetens missförhållanden
utan att de under relativt lång tid kunna beräknas motsvara skäliga krav.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Ytterligare skäl för angelägenheten av att nyproduktionen av bostäder i förevarande
avseenden sker efter fullt rationella och moderna principer torde
kunna hämtas av erfarenheten från den rent privata byggnadsverksamheten,
att en klok och förståndig samt väl genomtänkt planlösning av en nybyggnad,
även örn byggnadskostnaderna härigenom skulle komma att ställa sig något
dyrare, i längden dock blir billigast.

Fastighetskontoret i Stockholm förordar att det äldre fastighetsbeståndet
tages i anspråk för ifrågavarande ändamål i större utsträckning
än de sakkunniga avsett samt att de villkor, som skola garantera fullvärdighet
hos de i äldre fastigheter inredda familjebostäderna, icke göras för
snäva. Obligatoriska krav beträffande hustyper och lägenhetsutrustning böra
ej uppställas. — Beträffande lämpligheten av att producera småstugor för
uthyrning ställer sig fastighetskontoret i hög grad tveksamt men vill dock
ifrågasätta möjligheten av att här försöka en medelväg i så måtto, att i vissa
fall, beträffande barnrika familjer, där förutsättningarna för erhållande av
småstuga i vanlig ordning ej förelåge, förvärvet av småstuga finge komma
till stånd först efter vissa år, varvid densamma under mellantiden av vederbörande
blott innehades på arrende.

Stadskamreraren och drätselkammarens arkitekt i
Götebo r g anse att hänsyn i första hand bör tagas till de väsentliga utrymmesbehoven
och bekvämligheterna, men att sådana bekvämligheter som
badrum och varmvatten ej böra göras obligatoriska. Hänsyn till lokala vanor
och behov bör även tagas.

Med avseende å de familjer, för vilka familjebidrag kunna utgå, ha av’
åtskilliga myndigheter och organisationer påpekats lämpligheten av vissa
restriktioner rörande fosterbarn i syfte att motverka missbruk samt rörande
rätten att hysa inneboende.

Frågan orri definitionen av »mindre bemedlad», som i de sakkunnigas motivering
och i författningsförslaget lämnats öppen, har i flera yttranden tagits
upp i anslutning till de statistiska inkomststreck, som de sakkunniga använt
i kostnadsöverslaget. Tvenne ledamöter i styrelsen för bostads
kreditkassan finna dessa inkomststreck olämpligt låga. Fastighetskontoret
och fattigvårdsdirektören i Stockholm
uttala sig i liknande riktning.

Fastighetskontoret tillägger: Att de sakkunniga ansett sig nödsakade att
draga inkomstgränsen så snävt har givetvis sin orsak i finansiella hänsyn.
Emellertid reduceras härigenom otvivelaktigt, vad Stockholm beträffar, den
avsedda subventionen väsentligen till att avse de av samhället understödda.
Denna begränsning av hjälpen måste givetvis anses mycket beklaglig, särskilt
med tanke på det befolkningspolitiska syftet med subventionsåtgärderna.

Stadskamreraren och drätselkammarens arkitekt i
Göteborg anse däremot, att de inkomststreck, varmed de sakkunniga i kostnadsöverslaget
räknat, blivit satta väl högt. Denna mening biträdes dock ej
av drätselkammarens hostadskommitté.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att familjer som stadigvarande
uppbära fatt! g värd sun ders töd ej böra komma i fråga. Fattigvårds-
och barnavårdsinspektören håller före att vid antagande
av hyresgäster hänsyn ej bör tagas till den hyressökandes hemortsrätt,
medan länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att endast
familjer med hemortsrätt i kommunen i fattigvårdshänseende böra ifrågakomma.
Flera myndigheter och sammanslutningar framhäva önskvärdheten av
att vid urvalet hänsyn tages till skötsamhet samt vilja till självförsörjning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

23

I fråga om hyressättningen Ilar det fran några hall framhållits, att fastställandet
av standardhyrorna borde tillkomma kommunerna i stället för det
centrala organet. Vidare har det i flera yttranden ansetts obefogat att upphöra
med graderingen av hyresavdragen vid 5 barn.

Medicinalstyrelsen påpekar, att med de bestämmelser, de sakkunniga
föreslagit rörande höjning och sänkning av hyresavdrag vid. ökning
respektive minskning av barnantal, möjlighet till ^otillbörligt ekonomiskt utnyttjande
av fosterbarn föreligger, i det familj far större hyresavdrag fran
närmast följande månad till hyresårets slut, även örn fosterbarnet behalles
endast en kortare tid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser atp lemårsperioden
för omprövning av standardhyrorna icke bör vara ovillkorlig, eftersom
katastrofer kunna inträffa under tiden, vilka nödvändiggöra en reglering.
Det centrala organet bör därför äga befogenhet, eventuellt efter Kungl.
Maj :ts medgivande, att där särskilda omständigheter det påfordra, även under
pågående femårsperiod verkställa reglering.

Drätselkammaren i Södertälje finner förslagets procenttal tor
reservfonden allt för lågt med hänsyn till de säkerligen betydande underhallskostnader,
som utöver löpande sådana kunna beräknas uppsta efter längre tid
(10—15 år).

Beträffande det centrala organet betonar medicinalstyrelsen^vikten
av att hygienisk sakkunskap är där representerad, byggnadslån ebyrån
vikten av medverkan av byggnads- och stadsplanemässig sakkunskap,
övriga myndigheter, som yttrat sig i fragan, anse i allmänhet, att det centrala
organet ej bör göras för omfattande och kostsamt.

Bostadssociala utredningens betonande av att i vart land bostadsproblemet
för stadsbefolkningens del i främsta rummet är ett trångboddhetsproblem och
att trångboddheten i hög grad sammanhänger med förekomsten av flera barn
i familjehushållen synes mig vara en riktigt vald utgångspunkt. Att frågans
lösning under nuvarande ekonomiska förhallanden förutsätter ekonomiskt
stöd från det allmänna är även uppenbart och har knappast förnekats av
någon av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i ärendet.

Av väsentlig vikt för bedömandet av den lämpliga utformningen av ett bostadspolitiskt
program är det av utredningen påvisade förhållandet, att antalet
familjehushåll befinner sig i en fortsättande stark tillväxt, vilken kräver
ett ökat lägenhetsbestånd. Ett effektivt motarbetande på längre sikt av
trångboddheten har därför som första förutsättning en omfattande nyproduktion
av bostäder, vilken även ur arbetsanskaffningssynpunkt ter sig som önskvärd.
Ur bostadssociala synpunkter framstår det som angeläget att det genom
nyproduktion åstadkomna tillskottet i lägenhetsbeståndet tillföres marknaden
till lägsta möjliga hyrespriser och att bland annat statens resurser som förmedlare
av billig kredit utnyttjas för detta ändamål. De bostadspolitiska åtgärder,
som vidtagas till hjälp för trångbodda, mindre bemedlade familjer, böra
därför i huvudsak knytas till nyproduktion, finansierad med stöd av det
allmänna.

De erinringar, som framställts mot förslagets allmänna grunder, synas mig

Departe ments chefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 281.

till en del bottna i missuppfattningar av vad som med detsamma avses. Anmärkningen
att förslaget med varandra sammankopplar tvenne skilda problem,
nämligen dels fragan örn bostadsanskaffnmgen, dels frågan örn en efter vissa
grunder reglerad hyres subvention framstår som mindre befogad, då man besinnar,
att vid nästan varje annan till bostadsproduktion knuten form för
subvention — och behovet därav måste vara utgångspunkten — dessa båda
frågor lösas i ett sammanhang och utan möjlighet att anpassa det årliga
subventionsbeloppet till med tiden växlande behov. Det nu föreliggande förslaget
avser just att avgränsa själva produktions- och finansieringsfrågan från
fragan örn den arliga subventionen i syfte att möjliggöra en dylik anpassning
av den senare. Anmärkningen att medelsbehovet skulle komma att förete
bildén av en stigande aritmetisk serie, varför man här skulle stå inför ett
typiskt fall av automatiskt stigande anslagsbehov, är berättigad endast under
förutsättning att antalet barn i de subventionerade bostäderna skulle komma
att stiga efter en aritmetisk serie; i övrigt är givetvis stegringen begränsad
genom omfattningen av de nya anslag, som för ändamålet kunna komma att
anvisas. Anordningen med efter antalet barn upp till 16 år varierande hyressubvention
innesluter tvärtom möjlighet till en automatisk avveckling av subventionen,
i den mån denna icke genom nya anslag fullföljes.

Farhågorna att en genom bostadsanskaffningslån stimulerad bostadsproduktion
skulle kunna skapa en skadlig konkurrens på byggnadsmarknaden och verka
desorganiserande pa fastighetsmarknaden synas mig överdrivna. Det gäller
nämligen här icke endast att påverka bostadstillgången utan även att
aktualisera ett latent bostadsbehov, som tidigare icke i högre grad kunnat
göra sig effektivt gällande. Därtill måste man, som nämnts, räkna med ett
betydligt växande lägenhetsbehov. I övrigt lärer det ankomma på kommunerna,
som närmast ha att taga initiativ till eller medverka vid här ifrågavarande
bostadsbyggnadsföretag, att beakta läget på orten, så att krisartade
situationer undvikas.

I fråga örn tillämplighetsområdet för de föreslagna åtgärderna anser jag
det lämpligt att angiva detta till städer och stadsliknande samhällen. Genom
en sådan gränsdragning erhåller det centrala organet möjlighet att pröva behovet
även beträffande andra samhällen med sammanträngd befolkning än dem,
för vilka hälsovårdsstadgans 1 kap. är gällande.

Den av de sakkunniga föreslagna förtursrätten vid beviljande av lån och
arliga bidrag för sådana kommuner, som genom välordnad bostadsinspektion
och åtgärder för undanröjande av undermåliga lägenheter visat verksamt intresse
för bostadsförhållandenas förbättring å orten, bör utvidgas till att avse
även sådana kommuner, som åtaga sig att för framtiden ordna bostadsövervakningen
på sätt, som finnes lämpligt efter ortens förhållanden.

Vad angår de av utredningen föreslagna bostadsanskaffningslånen vill jag
till en början erinra, att den anmärkningen, att dessa skulle gripa ett stycke in
pa området för primärkrediten, icke synes mig hållbar. De angivna beloppen
och belåningsgränserna avse nämligen enligt motiveringen för förslaget allenast
att bestämma lånebeloppets maximum, vilket givetvis kan underskridas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

25

då primärkredit till lägsta ränta kan erhållas på den allmänna marknaden till
högre gräns än 50 % av fastighetsvärdet, exklusive tomtvärdet.

Det i yttrandena framkomna förslaget att sparbanker skulle kunna medverka
till finansieringen av bostadsanskaffningslånen med statsgaranti synes beaktansvärt.
Dock bör enligt min mening det av de sakkunniga förordade finansieringssättet
prövas i oförändrat skick och nya finansieringsmetoder tillgripas
först i mån av vunnen erfarenhet.

[Vad angår den ränta, som skall gäldas å bostadsanskaffningslånen, biträder
jag utredningens förslag, i vad det innebär att räntan skall motsvara statens
självkostnad för lånen och att den vid lånens beviljande fastställda räntan
därefter skall oförändrad gälla under hela lånetiden. Räntefoten torde — i
likhet med vad som i propositionen nr 187 till årets riksdag föreslagits angående
räntan å lån ur statens sekundärlånefond för jordbrukare — böra för varje
budgetår, beträffande de lån, som därunder beviljas, fastställas av Kungl.
Majit och dess beräknande synes böra ske med hänsyn tagen till medelräntan
under nästföregående budgetår för statens upplåning mot obligationer.
Emellertid torde — på grund av statens utgifter för de med lånerörelsen förenade
förvaltningskostnaderna -— utlåningsräntan böra överstiga sagda medelränta
med en kvarts procent. Örn omständigheterna därtill föranleda, torde
hinder icke böra möta för Kungl. Maj :t att fastställa en ännu något högre
räntefot. Anledning lärer dock icke föreligga att under de första åren av
låneverksamheten, till dess erfarenhet rörande densamma vunnits, tillämpa
annan räntesats än den enligt angivna grunder lägsta möjliga. Skulle förhållandena
gestalta sig sålunda, att en sänkning av räntan finnes påkallad, torde,
på samma sätt som beträffande utlåningsräntan vid andra statens utlåningsfonder,
frågan få underställas riksdagen.

Beträffande de med bostadsanskaffningslån och familjebidrag enligt förslaget
förknippade villkoren örn ekonomisk medverkan från kommunerna och
påpekandena i flera yttranden, att standardhyrornas låga nivå till huvudsaklig
del vore att tillskriva kommunernas insatser, vill jag framhålla, att den
egentliga statssubventionen enligt förslagets konstruktion ligger i familjebidragen,
under det att bostadsanskaffningslånen endast avse att underlätta finansieringen
utan egentlig subvention från statens sida. Det är därför icke
riktigt att jämföra statens och kommunernas insatser endast i vad angår bostadsanskaffningslånen.
Dessa måste tillsammans med familjebidragen ses som
ett helt.

I de fall fråga enbart är örn familjebidrag skulle, såvitt förslaget utvisar,
några egentliga insatser från kommunernas sida ej påfordras. Detta kan enligt
min mening ej vara riktigt. Såsom förutsättning för beviljande av enbart
familjebidrag synes mig böra gälla, att fastigheten är genom kommunens försorg
eller eljest på ett betryggande sätt så finansierad, att standardhyrorna
kunna hållas på samma låga nivå, som skulle blivit fallet, därest bostadsanskaffningslån
jämväl beviljats och kommunen måst åtaga sig därmed förbundna
villkor om ekonomisk medverkan.

Med hänsyn till kommunernas stora intressen i bostadsfrågan förefaller det

26

Kungl. Majlis proposition nr Z21.

skäligt att de åtaga sig att i mån av behov bidraga till finansieringen av fastigheterna
med de översta 5 procenten och detta på villkor, som ej alltför starkt
belasta omkostnaderna. Att kommuner vid nybyggnad ställa tomt till förfogande
utan kostnad, har i allmänhet ansetts naturligt. Att begränsa kommunens
åtagande i avseende å tomtkostnaden, när det gäller äldre fastigheter, synes ej
böra ifrågakomma, då sådana fastigheter, för vilka tomtvärdet utgör en mycket
betydande del av hela fastighetsvärdet, i allmänhet torde vara äldre
fastigheter med ur kommersiell synpunkt fördelaktiga lägen, som i regel ej
lämpa sig för ifrågavarande ändamål.

I fråga örn förslaget att kommun skall ansvara för förluster i allmännyttiga
bostadsföretag på grund av försummad hyresbetalning, ha från många håll
uttalats farhågor, att därigenom missbruk av hyressubventionen skulle kunna
uppkomma och att kommunen skulle sakna möjlighet att avvärja detta. Dessa
farhågor synas mig överdrivna. I de flesta fall torde bostadsföretaget, ehuru
formellt fristående, komma att kunna betraktas blott som en kommunens förvaltningsform
för här avsett ändamål. Även när så icke är fallet böra kommunens
intressen kunna tillvaratagas genom lämplig uppgörelse med bostadsföretaget.
Dylik uppgörelse bör kunna innefatta såväl rätt för kommunen
att utöva avgörande inflytande vid urvalet av hyresgäster som ock skyldighet
för företaget att, när kommunen det påfordrar, till avflyttning uppsäga
hyresgäst, som försummat sin hyresbetalning, ävensom att å kommunen överlåta
fordran på ogulden hyra.

De förslag, som framförts i flera remissyttranden, att familjebidrag böra
kunna knytas icke endast till av kommunen och allmännyttiga bostadsföretag
ägda fastigheter utan även till strödda lägenheter i av enskilda ägda fastigheter,
till vilka lägenheter kommunen skulle skaffa sig mera varaktig dispositionsrätt,
äro ägnade att ur olika synpunkter väcka betänkligheter. Så synes
det mig uppenbart, att därigenom hyresnivån kan komma att konserveras.
Därtill kommer svårigheten att effektivt kontrollera lägenheternas lämplighet
och skötsel. Det i hög grad beaktansvärda syftet att undvika, att barnrika
familjer anhopas alltför mycket och att ifrågavarande fastigheter få en mindre
lycklig anstaltsprägel, torde kunna tillgodoses genom lämpligt valt och till
ändamålet anpassat byggnadssätt. När större flerfamiljshus byggas, böra
dessa icke, såsom de sakkunniga synas ha avsett, till övervägande delen utan
endast till exempelvis hälften disponeras av flerbarnsfamiljer, som åtnjuta familjebidrag.

Från något håll har påpekats, att de hyresavdrag, som föranledas av familjebidragen,
i beskattningsavseende kunna komma att betraktas såsom inkomst.
Med hänsyn härtill synes vid bestämmelsernas definitiva utformning böra tillses,
att en dylik eventualitet undvikes.

Vad angår de allmännyttiga bostadsföretagen, har från kommunalt håll
gjorts gällande, att kommunerna med hänsyn till de väsentliga insatser, som
från deras sida skulle ifrågakomma, tillerkänts alltför ringa inflytande å företagens
utväljande och ledning samt vid avgörande av frågor rörande återkallande
av meddelat erkännande. Härvid må till en början erinras örn att kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

27

munernas medverkan i förevarande fall är helt beroende på kommunernas egen
prövning. Kommunerna kunna således för sin medverkan uppställa de villkor
och i övrigt träffa de anstalter, som de finna med sina intressen förenliga.
Härför lära särskilda bestämmelser ej vara erforderliga. Ävenledes torde
det utan särskild föreskrift vara uppenbart, att vid alla avgöranden, som träffas
av det centrala organet, väsentlig betydelse måste tillmätas den ståndpunkt,
som intages av vederbörande kommun.

De av de sakkunniga föreskrivna villkoren för erkännande av allmännyttigt
bostadsföretag synas mig i huvudsak väl avvägda. Dock torde, såsom
från något båll påyrkats, i stället för förbindelse av bostadsföretag att ej utan
det centrala organets tillstånd avhända sig eller med inteckning belasta fastighet,
för vilken bostadsanskaffningslån åtnjutes, krävas att föreskrift örn förbud
i sådant avseende intagits i företagets stadgar. Med den möjlighet till
jämkningar i de uppställda villkoren, förslaget öppnar i fråga örn stiftelse,
lärer på ett tillfredsställande sätt vara sörjt för att hinder ej uppkommer mot
erkännande för här avsett syfte av redan bestående stiftelser.

Lika med de sakkunniga anser jag, att erkännande bör kunna återkallas,
därest det centrala organet skulle finna, att bostadsföretag ej längre uppfyller
föreskrivna villkor eller eljest icke är lämpligt att vidare utöva ifrågavarande
verksamhet. Emellertid finner jag det sätt, de sakkunniga förordat för regleringen
av de rättsförhållanden, som uppkomma vid ett återkallande av meddelat
erkännande, i vissa avseenden böra undergå jämkningar. Att åt samtliga
dessa rättsförhållanden på förhand giva en bestämd reglering, torde ej
vara lämpligt eller ens möjligt. I stället synes åt det centrala organet böra
medgivas en tämligen vidsträckt befogenhet att i de särskilda fallen träffa de
avgöranden, som efter omständigheterna befinnas mest ändamålsenliga. Har
bostadsföretaget enbart'' åtnjutit familjebidrag, torde å det centrala organet
blott ankomma att avgöra, från vilken tid utbetalning av bidraget skall upphöra.
Denna tid lärer i regel böra bestämmas så, att den sammanfaller med
utgången av ett hyresår. Har bostadsföretaget för fastigheten erhållit bostadsanskaffningslån,
torde å det centrala organet i första hand böra ankomma att
i samråd med kommunen bestämma, huruvida fastigheten även i fortsättningen
skall användas för ifrågavarande ändamål. Befinnes detta lämpligt, bör
det centrala organet söka genomföra en överlåtelse av fastigheten från bostadsföretaget
till kommunen eller annat erkänt allmännyttigt bostadsföretag
på de villkor, som äro förenliga med de särskilda kontrahenternas berättigade
intressen. Att i regel svårigheter ej behöva möta för genomförandet av en
dylik överlåtelse, torde med skäl kunna antagas med hänsyn såväl till de villkor,
bostadsföretaget underkastat sig vid erkännandets meddelande, som till
det inflytande kommunen får förutsättas äga över bostadsföretaget. Sedan
i förevarande fall överlåtelse fullbordats, bör enligt det centrala organets förordnande
utbetalning av familjebidrag i stället ske till det nya fastighetsförvaltande
organet. Kan överlåtelse av fastigheten ej lämpligen komma till
stånd eller finner det centrala organet, att fastigheten ej vidare bör användas
för ifrågavarande ändamål, böra stat och kommun vara berättigade att återfå

28

Kungl. Maj :ts proposition nr 221.

sina insatser. Å det centrala organet bör det därför ankomma att träffa de
avgöranden, som erfordras för återbetalningen av ogulden del av bostadsanskaffningslånet
samt för upphörandet av vidare utbetalning av familjebidrag.
För kommunens del synas härvid emellertid särskilda bestämmelser ej vara av
nöden. Det torde nämligen böra förutsättas, att kommunen redan från början
träffat det avtal med bostadsföretaget, som kommunen för tillvaratagandet
av sin rätt i förevarande fall funnit lämpligt.

Från något håll har gjorts gällande, att bestämmelser borde meddelas örn
hur kommuns och bostadsföretags inbördes förhållanden skola avvecklas, när
tiden för företagets verksamhet normalt utlöper och verksamheten ej anses
böra fortsättas. Ej heller härutinnan synas mig emellertid av skäl jag nyss
åberopat några särskilda föreskrifter vara erforderliga.

Vad angår de fastigheter, för vilka bostadsanskaffningslån och familjebidrag
kunna utgå, ha anmärkningar ej riktats mot de sakkunnigas förslag om
fastställandet av tva rum och kök eller likvärdig lägenhetstyp såsom minimum
för familjebostad i här ifrågavarande fall. Även för sådana lägenheter
i med bostadsanskaffningslån nybyggda flerfamiljsfastigheter, som icke skola
med familjebidrag uthyras till flerbarnsfamiljer, synes med hänsyn till de av
de sakkunniga anförda skälen för byggnadsverksamhetens inriktning på större
lägenhetstyper böra fastställas samma minimikrav. I fråga om valet av
hustyper och lägenhetsutrustning bör lämnas vidsträckt frihet för kommunerna
att anpassa detta till ortens förhållanden och behov, dock under iakttagande
av att icke uppenbart olämpliga hustyper användas och att utrustningen,
särskilt med hänsyn till de boendes levnadsomkostnader, gives en god
standard, vilket allt i sista hand bör tillkomma det centrala organet att pröva.

Lika med de sakkunniga anser jag att vid inköp av äldre fastigheter för
ifrågavarande ändamål relativt stränga krav på fastighetens belägenhet och
bostädernas beskaffenhet böra upprätthållas.

Det har av vissa myndigheter framförts önskemål, att familjebidrag även
skulle kunna utgå för småstugor, som sedermera kunna förvärvas av innehavaren
med äganderätt. Det syfte, man därmed velat tillgodose, är behjärtansvärt,
och det synes mig böra övervägas att lämna frihet för kommun att med
hjälp av bostadsanskaffningslån och familjebidrag ordna bebyggelse av småstugor
eller andra hus av egnahemstyp att upplåtas mot hyra, så länge familjebidragen
utgå, för att därefter överlåtas mot äganderätt på de villkor, kommunen
kan finna lämpliga.

I fråga örn de familjer, för vilka bidrag kunna utgå, har påpekats nödvändigheten
att förhindra att i de lägenheter, till vilka familjebidrag äro knutna,
olämpliga boendeförhållanden uppkomma genom tagandet av fosterbarn samt
inneboende. Till barn, som berättiga till hyresavdrag, böra enligt min mening
icke räknas fosterbarn, annat än i sådana av fastighetsförvaltningen
prövade fall, där på grund av släktskapsförhållande eller dylikt fosterbarnet
försörjes utan ersättning. I hyreskontrakten bör vid äventyr att medgivet
hyresavdrag eljest bortfaller införas förbud mot att utan fastighetsförvaltningens
tillstånd taga inneboende eller andra icke familjetillhöriga i lägenheten.

Kungl. Majlis proposition nr 221.

29

Beträffande urvalet av hyresgäster anser jag i likhet med de sakkunniga,
att vissa inkomststreck icke böra fastställas i författningen. Jag vill tilllägga,
att det ur praktisk synpunkt torde vara olämpligt att draga inkomststrecken
så lågt, att hyresgästerna till någon större del komma att utgöras
av understödstagare. Sådana kunna å andra sidan icke helt uteslutas, lika
litet som familjer, som sakna hemortsrätt inom kommunen, men som av sitt
arbete äro där bundna. Den urvalsregel, som kommit till uttryck i de sakkunnigas
förslag, synes mig ägnad att motverka de sakkunnigas syfte att
undvika fattigvårds- och välgörenhetsprägel över de föreslagna åtgärderna.
Kommunens inflytande över urvalet av hyresgäster torde, såsom jag redan
i det föregående erinrat, kunna tillräckligt garanteras genom uppgörelse
mellan kommunen och bostadsföretaget.

I fråga örn hyressättningen finner jag lika med de sakkunniga, att standardhyrorna
böra fastställas av det centrala organet. Vidare synes mig anledning
ej föreligga att utsträcka graderingen av hyresavdragen efter barnantal längre
än de sakkunniga föreslagit. Farhågorna för otillbörligt utnyttjande av rätten
till hyresavdrag genom tillfälligt tagande av fosterbarn undanröjas, när
fosterbarn i regel ej inräknas i antalet av barn, som berättiga till hyresavdrag.

Omprövningen av standardhyrorna bör, när särskild anledning därtill föreligger,
kunna företagas även under pågående femårsperiod. Den reservfond
på högst 10 procent av fastighetsvärdet, som av de sakkunniga föreslagits,
synes väl njuggt beräknad. Efter min mening bör man lämpligen kunna medgiva
en sådan reservfond intill 20 procent av fastighetsvärdet.

Enighet synes praktiskt taget råda därom, att de uppgifter, som anförtrotts
det centrala organet, lämpligen kunna uppdragas åt statens byggnadslånebyrå.
Även jag delar denna mening. Den särskilda sakkunskap, som
med anledning av byråns nya uppgifter kan erfordras, torde kunna tillföras
densamma inom ramen för dess nuvarande organisation. De ökade kostnaderna
för byråns verksamhet lära, i anslutning till vad hittills skett, kunna
för nästa budgetår bestridas ur den fond, varur bostadsanskaffningslånen
skola utgå.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft den 1 juli 1935.

Anslagsbehovet för de bostadsanskaffningslan, som kunna komma att utlämnas
under nästa budgetår, torde böra tillgodoses i den ordning och med
det belopp, som föreslagits vid frågans behandling i samband med årets statsverksproposition.
Vad angår anslag för familjebidrag, lärer med hänsyn till
de grunder, efter vilka dylika bidrag skola utgå, anslaget böra erhålla karaktären
av förslagsanslag; och torde på grund av den tid, som mäste antagas
åtgå, innan fastigheter hinna uppföras eller iordningställas för ändamålet, för
nästa budgetår ett anslag å 500,000 kronor vara tillfyllest.

Under åberopande av det anförda får jag — med framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas, utan
hinder att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tiden redan gått till ända — hemställa, att Kungl. Maj :t matte föreslå
riksdagen att

30

Kungl. Maj:t$ proposition nr 221.

dels besluta inrättandet av en statlig utlåningsfond, benämnd
lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer;

dels medgiva, att lån ur nämnda fond må utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder, som av mig förordats; dels

såsom kapital för samma fond anvisa för budgetåret
1935/1936 bland Utgifter för kapitalökning under rubrik Statens
utlåningsfonder ett reservationsanslag av 30,000,000
kronor, att utgå av lånemedel;

dels ock till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer anvisa för budgetåret 1935/1936
under femte huvudtiteln ett förslagsanslag av 500,000 kronor
att utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som
av mig förordats.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att proposition i ämnet av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Nils Ekblom.

Kungl. Maj:ts proposition nr SS 1.

31

Bilaga.

Bostadssociala utredningens utkast

till

förordning angående lån och årliga bidrag ay statsmedel för främjande

av viss bostadsförsörjning.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

För beredande av billiga hyresbostäder åt vissa familjer i stad, köping eller
annat samhälle, där 1 kap. hälsovårdsstadgan är gällande, kunna under de villkor,
här nedan stadgas, lån (bostadsanskaffningslån) och årliga bidrag (familjebidrag)
av statsmedel eller ock enbart dylika bidrag beviljas vederbörande
kommun eller under förmedling av denna sådant allmännyttigt bostadsföretag,
som omförmäles i 12 §.

2 §.

Beslut örn beviljande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag meddelas
i den ordning och av det centrala organ Konungen bestämmer, varjämte
Konungen utfärdar de närmare föreskrifterna för detta organs verksamhet.

3 §.

Vid beviljande av bostadsanskaffningslån och familjebidrag gives förtursrätt
åt sådana kommuner, som genom välordnad bostadsinspektion och åtgärder
för undanröjande av undermåliga bostäder visat verksamt intresse för bostadsförhållandenas
förbättring å orten.

Bostad sanskaffn ingslån.

4 §•

Bostadsanskaffningslån beviljas för uppförande av ny fastighet eller inköp
och förbättring av äldre sådan samt utgår med högst fyrtiofem procent av
värdet å fastigheten, sedan därifrån avräknats värdet å tomten.

Innehar bostadsföretag tomten allenast med tomträtt, skall länet utgå med
högst fyrtiofem procent av värdet å tomträtten och vad därtill lagligen hör.

Värdet å fastigheten efter avdrag för tomtvärdet eller å tomträtten och
vad därtill lagligen hör fastställes av det centrala organet.

5 §•

För bostadsanskaffningslån skall ställas säkerhet, vilken skall bestå av
inteckning i fastigheten eller, där tomten innehaves allenast med tomträtt,

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i tomträtten, liggande mellan lägst femtio och högst nittiofem procent av det
enligt 4 § sista stycket fastställda värdet å fastigheten efter avdrag för tomtvärdet
eller å tomträtten och vad därtill lagligen hör.

6§.

Bostadsanskaffningslån utbetalas genom det centrala organets försorg. Närmare
föreskrifter örn den ordning, i vilken utbetalandet skall ske, meddelas av
Konungen.

7 §.

Bostadsanskaffningslån löper med ränta av 3 procent.

8 §.

Från dag, som bestämmes av det centrala organet, skall bostadsanskaffningslån
utgöra amorteringslån.

Lan skall vara slutamorterat pa fyrtio ar i fråga örn nybyggnad av sten
och på trettio år i fråga örn nybyggnad av trä. Beträffande äldre fastighet
bestämmes amorteringstiden av det centrala organet med hänsyn till fastighetens
ålder och tillstånd, dock längst till tjugo år.

I fall, som omförmäles i 13 §, kan lån tidigare förfalla till betalning.

9 §•

Bostadsföretag må beviljas bostadsanskaffningslån endast på villkor, att
kommunen förbinder sig att dels, i den mån så erfordras, tillhandahålla företaget
den del av fastighetskapitalet, som ligger över det genom lån av statsmedel
erhallna, utan rätt att a salunda tillskjutet kapitalbelopp åtnjuta ränta
och amortering i vidare man än som av det centrala organet prövas skälig,
dels fritt ställa tomt till förfogande eller på annat sätt utan kostnad för
företaget svara för den del av fastighetskapitalet, som motsvarar tomtens
värde, dels ock ersätta företaget den förlust, som kan uppkomma genom försummad
betalning av hyror i fastigheten.

Familj ebidrag.

10 §.

Familjebidrag beviljas kommun eller bostadsföretag för att såsom hyresavdrag,
bestämda pa sätt i 18 § sägs, tillgodokomma de familjer, som omförmälas
i 16 §.

Familjebidrag utgår under det antal år, inom vilket bostadsanskaffningslån
för fastigheten enligt 8 § skall vara slutamorterat. Har sådant lån ej erhållits,
utgår bidraget för den tid, som av det centrala organet prövas skälig, dock
högst under tio år.

Det centrala organet må, när särskilda skäl därtill föreligga, besluta, att
familjebidrag skall utgå jämväl för tid utöver vad i andra stycket stadgas.
Sadant beslut ma dock avse en tid av högst tio år varje gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221. 33

I fall, som omförmäles i 13 §, kan utbetalning av familjebidrag upphöra
tidigare.

11 §•

Beloppet av familjebidrag fastställes preliminärt varje år före hyresårets
ingång och beräknas därvid till summan av de på sätt i 18 § sägs bestämda
hyresavdragen.

Sålunda fastställt bidrag utbetalas med en fjärdedel sista söckendagen före
varje kvartals början.

Inom en månad från hyresårets utgång göres slutlig avräkning. Härvid
sker redovisning för de av kommunen eller bostadsföretaget faktiskt gjorda
hyresavdragen, varefter skillnaden mellan dessa och det preliminärt bestämda
bidraget regleras genom tillskott eller återbetalning av skillnadens belopp.

Allmännyttiga bostadsföretag.

12 §.

Som allmännyttigt bostadsföretag för här avsett syfte kan av det centrala
organet erkännas redan bestående eller för ändamålet nybildade bolag, föreningar
och stiftelser.

Villkor för erkännande som allmännyttigt bostadsföretag äro:
att företagets utdelning på eget kapital stadgeenligt icke får överstiga vad
som av det centrala organet prövas skäligt;

att övriga ekonomiska fördelar för delägare, ledare och anställda utöver rimlig
ersättning för utfört arbete stadgeenligt äro uteslutna;

att företaget förbinder sig att ej utan det centrala organets tillstånd avhända
sig eller med inteckning belasta fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån
åtnjutes;

att vid upplösning av företaget delägare stadgeenligt må erhålla endast
det ursprungliga tillskjutna nominella kapitaleit, med avdrag av tidigare
kapitalåterbetalning, jämte uppskjuten utdelning;

att företaget för förvaltning av fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån
och familjebidrag åtnjutas, underkastar sig kommunal kontroll och av kommunen
godkänd revision jämte statlig inspektion; samt

att företaget underkastar sig de bestämmelser, som i 13 § omförmälas.

I fråga örn stiftelse^ må dock rörande nu angivna villkor jämkningar beviljas
efter det centrala organets prövning.

13 §.

Därest det centrala organet skulle finna, att bostadsföretag icke längre
uppfyller i 12 § stadgade villkor eller eljest icke är lämpligt att vidare utöva
ifrågavarande verksamhet, må erkännandet återkallas.

Återkallas erkännande, skall utbetalning av familjebidrag omedelbart upphöra.
Vidare skall företaget, därest det för fastigheten erhållit bostadsanBihang
till rilcsdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 221. 3

34

Kungl. Majlis proposition nr 221.

skaffningslån, vara skyldigt att efter det centrala organets prövning antingen
återbetala av lånet återstående belopp eller ock till kommunen eller annat erkänt
allmännyttigt bostadsföretag, som anvisas av det centrala organet, överlåta
fastigheten ävensom, där reservfond som omförmäles i 23 § finnes, denna
mot övertagande blott av de skulder, som avse fastigheten, samt det ursprungligen
tillskjutna nominella kapitalet, med avdrag av tidigare kapitalåterbetalning,
jämte uppskjuten utdelning.

I den mån närmare föreskrifter erfordras för avveckling av mellanhavandet
i överensstämmelse med vad som nu sagts, skola sådana meddelas av det centrala
organet.

Fastigheter, för vilka bostadsanskafftiingslån och familjebidrag

kunna utgå.

14 §.

Fastighet, som nybygges för bostadsförsörjning enligt denna förordning,
skall innehålla lägenheter örn minst två rum och kök eller likvärdig lägenlretstyp.
Undantag härifrån må beviljas endast för enstaka butiksutrymmen
samt för sådana mindre lägenheter, som kunna vara nödvändiga av hänsyn
till effektiv planlösning.

Fastighet, som avses i första stycket, skall hava nära tillgång till lekplats
för barn samt bör, då fråga är örn större flerfamiljshus, vara försedd med
motsvarande anordning inomhus (lekstuga o. d.).

15 §.

Äldre fastighet, som inredes för ifrågavarande ändamål, skall övervägande
innehålla lägenheter örn minst två rum och kök.

Vidare skall sådan fastighet

hava nära tillgång till lekplats för barn;

vara så belägen, att fastigheten icke inom beräknad användningstid kan
komma att beröras av stadsplanemässiga saneringsarbeten;

vara i sådant skick, att den utan större ombyggnad kan under avsevärd
tidrymd bereda försvarliga bostadsmöjligheter för flerbarnsfamiljer; samt

kunna förvärvas till pris, som prövas skäligt av det centrala organet.

Familjer, för vilka familjebidrag kunna utgå.

16 §.

Familjer, som i förevarande fall kunna komma i åtnjutande av hyresavdrag,
bestämda på sätt i 18 § sägs, äro mindre bemedlade familjer med tre eller
flera hemmavarande barn i beroende ställning.

Med familj avses i denna förordning man och hustru med barn eller annan
vuxen person, som försörjer minderåriga anhöriga. Till barn räknas även
adoptiv- och fosterbarn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

35

Som barn i beroende ställning anses hemmavarande barn, som ej fyllt 16
år; dock må jämväl äldre barn, som erhåller fortsatt utbildning eller eljest
är utan arbetsförtjänst, efter prövning av kommunen eller bostadsföretaget,
medräknas.

17 %.

Vid antagande av hyresgäster bör under i övrigt lika förhållanden företräde
givas familj med flera barn, lägre inkomst och sämre förutvarande
bostad än annan familj.

Då bostadsföretag förvaltar fastighet av här ifrågavarande slag, bör antagandet
av hyresgäster göras av företaget efter förslag av kommunen.

Hyressättningen.

18 §.

På grundval av de förhållanden, som ha avseende å fastighetens ekonomi,
därvid såsom utgift för kommuns del ej må medräknas kostnaden för förräntning
och amortering av tomt, skola efter förslag av kommunen eller bostadsföretaget
av det centrala organet standardhyror fastställas för de särskilda
lägenheterna.

De hyror, som skola erläggas, bestämmas genom att från standardhyrorna
göras procentuella hyresavdrag, uppgående till

30 procent för familj med 3 barn,

40 » » » » 4 » samt

50 » > » » 5 eller flera barn.

Beträffande av stiftelse ägd fastighet, i vilken hyrorna till följd av donationsmedel
väsentligt understiga de standardhyror, som kunna erhållas i
andra jämförliga fastigheter, må det centrala organet fastställa de ändrade
procenttal för hyresavdragen, som med hänsyn därtill kunna prövas befogade.

19 §.

Hyreskontrakt skall löpa per år, räknat från den 1 april eller den 1 oktober,
med 3 månaders uppsägningstid. Hyran skall erläggas månadsvis i
förskott.

20 §.

Vid ökning av familjs barnantal skall därav föranledd ökning av hyresavdraget
inträda från och med nästföljande månad. Vid minskning av barnantalet
skall sänkningen av hyresavdraget inträda från och med ingången
av det hyresår, till vilket uppsägning kan ske.

21 §.

Familj, som genom minskning av barnantalet icke längre är att anse som
flerbarnsfamilj enligt 16 §, skall erlägga standardhyra eller ock, örn annan

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

mindre bemedlad flerbarnsfamilj synes vara i större behov av lägenheten, uppsägas
till avflyttning.

Familj, som genom förbättrad ekonomi icke längre är att anse som mindre
bemedlad, skall, därest förbättringen synes varaktig och avsevärd, erlägga
standardhyra eller ock uppsägas till avflyttning, örn annan mindre bemedlad
flerbarnsfamilj synes vara i större behov av lägenheten.

Höjning av hyran till standardhyra inträder från och med det hyresår, till
vilket uppsägning kan ske.

22 §.

Vart femte år skall det centrala organet taga under omprövning, huruvida
de allmänna pris- och hyresnivåernas förskjutning eller förändring i den allmänna
hyresbetalningsförinågan eller andra omständigheter göra förändring
i standardhyrorna befogad, och där så befinnes vara fallet verkställa reglering
av standardhyrorna i enlighet därmed.

23 §.

Därest genom standardhyrornas höjning överskott skulle uppstå för fastighet,
för vilken bostadsanskaffningslån erhållits, skall överskottet avsättas till
en för främjande av bostadsförsörjningen inom kommunen avsedd reservfond.
När denna vuxit till 10 procent av fastighetsvärdet, skall ytterligare överskott
årligen inbetalas till statsverket, dock högst intill det belopp, som motsvarar
statens årliga bidrag till hyresavdrag inom fastigheten.

Därest genom den allmänna hyresmarknadens utveckling sänkning av standardhyrorna
i fastighet, för vilken bostadsanskaffningslån erhållits, skulle bliva
nödvändig i den omfattning, att förlust å fastigheten uppkommer för kommun
eller bostadsföretag, må frågan örn anskaffande av medel till förlustens
täckande hänskjutas till Konungens prövning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

351133