Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
1
Nr 22.
Kungl, Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag till jorddelningsförrättningar
m. m.; given Stockholms slott den 9
januari 1935.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 januari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
I årets statsverksproposition har Kungl. Majit under nionde huvudtiteln
punkterna 168 och 169, föreslagit riksdagen att i avbidan på den
proposition i ämnet, som kunde varda riksdagen förelagd, för budgetåret
1935/1936 beräkna såsom bidrag dels till jorddelningsförrättningar ett förslagsanslag
av 240,000 kronor och dels till utflyttnings-, väganläggningsoch
odlingskostnader i sammanhang med skiften ett förslagsanslag av
250,000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla detta ärende.
För innevarande budgetår har anvisats såsom bidrag till jorddelningsförrättningar
ett ordinarie förslagsanslag av 160,000 kronor och
såsom bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 22.
I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
sammanhang med skiften ett ordinarie förslagsanslag av 250,000 kronor.
Bestämmelser angående anslagens användning finnas upptagna i kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag
till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning
av jord å landet.
Genom beslut den 24 februari 1933 har Kungl. Majit anbefallt lantmäteristyrelsen
att utreda frågan huruvida statsbidrag till utflyttnings- och
väganläggningskostnader vid delning av jord å landet kunde begränsas till
att i huvudsak utgå allenast vid sådana förrättningar, som närmast kunde
anses motsvara laga skiften enligt den före ikraftträdandet av nyssnämnda
lag gällande lagstiftning rörande jorddelning. I skrivelse den 29 augusti
1934 har lantmäteristyrelsen avlämnat den begärda utredningen och i
sammanhang därmed framlagt förslag till vissa ändringar i de nu gällande
villkoren för erhållande av statsbidrag till jorddelningsförrättningar.
Över lantmäteristyrelsens utredning och förslag har statskontoret
den 13 oktober 1934 avgivit infordrat utlåtande.
Med skrivelse den 29 maj 1934 har Dalautredningen framlagt förslag angående
statsbidrag till bestridande av förrättningskostnaderna vid vissa
lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län. Över Dalautredningens
förslag hava utlåtanden avgivits den 28 juli 1934 av statskontoret, den 29
augusti 1934 av Falu domsagas ägodelningsrätt, den 29 september 1934 av
lantmäteristyrelsen, den 1 oktober 1934 av Kopparbergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott och den 2 i samma månad av länsstyrelsen i
Kopparbergs län. Vid lantmäteristyrelsens utlåtande har fogats yttrande
av överlantmätaren i nämnda län. I detta sammanhang må ock näranas,
att i skrivelse den 8 september 1934 delägare i Stora och Lilla Kårarvets
med flera fastigheters skifteslag i Kopparbergs socken anhållit örn
förhöjt statsbidrag till kostnaderna för laga skifte å skifteslaget, över
framställningen har lantmäteristyrelsen den 29 september 1934 avgivit
infordrat yttrande.
Historik och gällande bestämmelser i ämnet.
Sedan länge har staten bidragit till gäldande av lantmätarnas arvode
för delning av jord. Till en början lämnades bidragen endast sporadiskt,
nämligen då förhållandena i ett visst fall eller å en viss ort påkallade
särskilda åtgärder för lindrande av jordägarnas skifteskostnader.
Första steget till ett allmänt övertagande från statens sida av en del av
kostnaden för lantmätaren skedde i form av att lantmätaren bereddes lön
och ersättning för vissa utgifter, varigenom från delägarna i förrättningen
utgående arvode och ersättning kunde fastställas till lägre belopp. Genom
kungörelse den 31 december 1920 (nr 912) infördes för hela riket möjlighet
till bidrag av staten till lantmätarens arvode enligt lantmäteritaxan. Enligt
denna kungörelse kunde delägare i område, som undergått laga skifte
eller hemmansklyvning, under vissa villkor åtnjuta bidrag till bestridande
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
av kostnaderna för förrättningen med belopp motsvarande högst hälften
av vad å hans ägolott belöpte av det lantmätaren för förrättningen enligt
gällande lantmäteritaxa tillkommande arvode, inberäknat lösen för karta
och handlingar. Den 8 juni 1923 (nr 238) utfärdades nya bestämmelser i
ämnet. Beträffande storleken av statsbidraget till förrättningsarvodet
innehöll denna kungörelse enahanda bestämmelser som den tidigare.
Statsbidrag till kostnaderna för utflyttning i samband med skifte tillkom
samtidigt med enskiftena och föranleddes av det genom dessa skiften
uppkomna utflyttningstvånget. Till en början utgick bidraget med
visst av mantalet beroende belopp. Sedan riksdagen i skrivelse den 20
maj 1903 i anledning av en i ämnet väckt motion, under framhållande av
att de då gällande grunderna för bidragets erhållande vore otidsenliga,
hemställt, att Kungl. Majit måtte förelägga riksdagen förslag till ändrade
bestämmelser, framlade Kungl. Majit vid 1906 års riksdag, i en proposition
(nr 72) förslag till dylika bestämmelser. Enligt detta förslag
skulle understöd av statsmedel till utflyttning i följd av laga skifte utgå
med hälften av den uppskattade utflyttningskostnaden. Utflyttningsbidrag
skulle utgå icke endast vid laga skifte, som första gången överginge
by eller hemman, utan jämväl vid sådant laga skifte, som i visst fall jämlikt
3 § 2 mom. 1866 års skiftesstadga kunde företagas till rubbning av
förut verkställt laga skifte. Vidare skulle utflyttningsbidrag kunna utgå
även till fastighet för jordbruksändamål, som bildats genom jordavsöndring
och som vid skifte flyttades till annan plats inom skifteslaget. Bidrag
skulle slutligen utgå även vid partiell utflyttning och icke endast
då en fastighets alla åbyggnader skulle flyttas, vilket var ett villkor för
bidrag enligt de då gällande bestämmelserna. I anledning av propositionen
väcktes i andra kammaren en motion (nr 163) avseende, bland annat,
ett utsträckande av rätten till statsbidrag att omfatta även utflyttningar,
som företoges i sammanhang med hemmansklyvningar. Riksdagen biföll
emellertid Kungl. Maj:ts förslag med en mindre jämkning, och förordning
i anslutning härtill utfärdades den 8 juni 1906 (nr 46).
Frågan om statsbidrag till kostnaderna för utflyttning bar behandlats
av 1917 års lantmäterikommission, som i ett den 30 november 1918 avgivet
betänkande anfört bland annat följande.
Begränsningen att statsbidrag icke skulle utgå vid hemmansklyvning
utan endast vid laga skifte syntes kommissionen obefogad. Skillnaden
mellan laga skifte och hemmansklyvning vore mången gång svår att fastslå.
Med laga skifte förstodes utbrytning av hemman, som läge eller legat
i samfällighet med ett eller flera andra hemman. Emellertid betraktades
även delning av enstaka hemman såsom laga skifte. Hemmansklyvning
åter avsåge i främsta rummet delning av hemman, som förut ingått i laga
skifte. Hade således ett hemman, utgörande ett särskilt hemmansnummer,
av en eller annan anledning ingått uti ett fastställt laga skifte och då blivit
i dess helhet såsom särskild fastighet därifrån utbrutet, komme den
ytterligare delning mellan ett antal delägare inom detsamma, som ett
sådant hemman underginge, att benämnas hemmansklyvning. Här kom
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
me statsunderstöd till utflyttningskostnaderna icke ifråga. Om hemma
net delats i samband med laga skiftet eller skifte skett å ett enstaka hemman
utginge däremot statsbidrag. För denna åtskillnad kunde givetvis
icke något bärande skäl anföras. Orsaken till densamma borde sökas
uti det sätt, varpå respektive hemman på sin tid upptagits i kronans jordebok,
ett förhållande, som lage så långt tillbaka i tiden, att ingendera
hemmanets ägare haft eller kunnat hava det minsta inflytande därpå.
Emellertid kunde vid en klyvning i lika grad som vid skifte befrämjas
uppkomst av småbruk och nya brukningsdelar samt marks uppodling. Å
andra sidan vore lotterna vid hemmansklyvning ofta av mindre areal.
Deras ägare kunde därför antagas hava mindre bärkraft att själva bekosta
utgifterna för förrättningen. Kommissionen funne således billighet
och rättvisa tala för att understöd av statsmedel utginge jämväl till utflyttning
i följd av hemmansklyvning på samma sätt och i samma
omfattning, som hittills varit fallet i fråga örn laga skiften. Kommissionen
förordade ock statsbidrag för väganläggningar, som föranleddes av
laga skiften eller hemmansklyvning.
På grundval av lantmäterikommissionens betänkande avgavs till 1919
års riksdag proposition (nr 355) angående anslag till lantmäteriväsendet
m. m., vari kommissionens ståndpunkt till förevarande spörsmål vann
beaktande. Emellertid föll förslaget i riksdagen på grund av meningsskiljaktigheter
i andra frågor.
Vid 1920 års riksdag framlades ny proposition i ämnet. Propositionen
bifölls av riksdagen. Bestämmelserna inflöto därefter i förutnämnda
kungörelse den 31 december 1920 (nr 912) angående villkor för erhållande
av statsbidrag till lantmäteriförrättningar. Enligt denna kunde till bestridande
av de kostnader, vilka vore förenade med utflyttning eller väganläggning,
som beslutats vid laga skifte eller hemmansklyvning, utgå
bidrag motsvarande hälften av den kostnad, vartill åtgärdens verkställande
vid förrättningen blivit av förrättningsmännen uppskattad.
I sammanhang med att den nya lagen örn delning av jord å landet trädde
i kraft den 1 januari 1928 blevo bestämmelserna angående bidrag
till kostnaderna för lantmäteriförrättningar föremål för omarbetning.
De sålunda omarbetade bestämmelserna, vilka finnas innefattade i förut
omförmälda kungörelse den 22 juni 1928 (nr 295) äro alltjämt gällande.
Bestämmelserna innebära i huvudsak följande.
Statsbidrag till förrättningskostnaderna må utgå till delägare eller rågrannar
vid förrättning, som avsett skifte, ägoutbyte, gränsbestämning,
utbrytande av servitut, avsättande av mark för gemensamhetsskog eller
delning av fiske enligt jorddelningslagen så ock till den som genom upplåtelseavtal
förvärvat område, vilket utbrutits genom avstyckning. Då
enligt nya jorddelningslagen skifte omfattar jämväl hemmansklyvning
enligt äldre lagstiftning har denna delningsform icke behövt särskilt
nämnas. Genom de nya bestämmelserna har införts, att bidrag kan utgå
icke blott såsom dittills till lantmätarens arvode utan ock till arvodet åt
gode männen och åt sådan sakkunnig, som tillkallats på grund av stadgandet
i 2 kap. 2 § jorddelningslagen. Bidrag utgår beträffande ersättningen
till lantmätare och sakkunnig med högst tre fjärdedelar av det
belopp, som belöper på bidragssökandens .fastighet eller ägolott. Till gode
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
männens arvode utgår bidrag endast därest sådant anses påkallat av särskilda
omständigheter och arvodet överstiger beloppet av förrättningsarvodet
till lantmätaren. Bidraget må dock ej uppgå till högre belopp än
som motsvarar skillnaden mellan nämnda båda arvoden. Bidrag enligt
dessa regler tillkomma emellertid icke andra skiftesdelägare än dem, som
uppfylla följande villkor, nämligen
1. att delägaren är enskild person,
2. att de delägai-en åliggande kostnaderna för förrättningen måste anses
för honom betungande i förhållande till hans ekonomiska ställning,
3. att förättningen ej skett i uppenbart spekulationssyfte,
4. att förrättningen avsett åstadkommande av bättre indelning av jorden
för rationellt jordbruk, uppdelning i flera brukningsdelar, åstadkommande
av småbruk eller beredande av ökade odlingsmöjligheter, samt
5. att delägaren är boende inom den socken, där fastigheten eller ägolotten
är belägen, eller, för den händelse han är boende inom annan socken,
brukar fastigheten eller ägolotten tillsammans med fastighet i sistnämnda
socken.
Statsbidrag utbetalas efter det skiftet fastställts och skall sökas senast
inom två år därefter. Då lantmätaren är berättigad erhålla sitt arvode
vid förrättningens avslutning och i vissa fall kan uttaga förskott under
förrättningen, förutsattes således enligt kungörelsen, att bidragsberättigad
sakägare betalar sin andel av lantmätarens arvode och sedermera då
förrättningen blivit fastställd, återfår en del därav av staten. Sakägare
har emellertid i kungörelsen inrymts möjlighet att under vissa villkor erhålla
förskott å bidrag med högst hälften av det bidrag, som må utgå.
Bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader må enligt kungörelsen
liksom jämlikt 1923 års kungörelse utgå för bestridande av de
kostnader, vilka äro förenade med utflyttning eller väganläggning, som beslutats
vid skifte, däri inbegripet förrättning motsvarande hemmansklyyning
enligt äldre lagstiftning. Genom 1928 års kungörelse har emellertid
införts att bidrag må kunna erhållas jämväl till kostnaderna för odling
till åker och äng av mark, som vid skifte upptagits såsom odlingsmark.
Bidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader utgår med högst
hälften av den kostnad, vartill åtgärdens verkställande vid förrättningen
blivit av förrättningsmännen uppskattad. Sistnämnda bidrag må dock endast
utgå under förutsättning, att förrättningsmännen prövat utflyttningen
vara erforderlig för beredande av lämplig jorddelning, eller väganiäggningen
varit föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad
för tillgodoseende av ändamål, som avses med densamma. Bidrag till odlingskostnaderna
utgår med högst hälften av den av förrättningsmännen
beräknade kostnaden, dock högst 250 kronor för hektar av den jord, som
är avsedd att odlas till åker, och 125 kronor för hektar av den jord, som
är avsedd att odlas till äng. Bidrag till odling vid skifte utgår dock endast,
därest lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats
för samma odling. Bidrag till utflyttning, väganläggning och odling
utgår oberoende av sakägarens ekonomiska ställning m. m. I regel
lämnas bidrag först sedan förrättningen blivit avslutad. Därest delägare
skulle önska erhålla visshet, huruvida uppskattningen av kostnaderna för
utflyttning, väganläggning eller odling kan komma att godkännas såsom
grundval för bestämmande av beloppet av utgående statsbidrag, må han
vid uppskattningens företagande hos förrättningslantmätaren begära denna
frågas prövning. I sådant fall skall förrättningshandlingarna omedelbart
av lantmätaren insändas till övorlantmätaren, som bär att med
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
eget yttrande överlämna ärendet till lantmäteristyrelsen för att av denna
prövas.
Bidrag till utflyttning och väganläggning skall sökas senast inom fem
år, bidrag till odling senast inom tio år efter det förrättningen blivit fastställd.
Uppgår statsbidrag till utflyttning eller väganläggning till 2 000
kronor eller därutöver, må en tredjedel därav utbetalas i förskott, så snart
vederbörande sakägare med intyg av lantmätare, landsfiskal, kommunalnämndens
ordförande, nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man
vid lantmäteriförrättningar hos lantmäteristyrelsen styrker, att arbetet är
påbörjat. Uppgår statsbidrag till odling till 500 kronor eller däröver, må
bidraget, därest delägares ekonomiska förhållanden det påkalla, utbetalas
allt efter som odlingen fortskrider, så snart vederbörande sakägare
med intyg av person, som nyss nämnts, styrker, att viss del av odlingen
verkställts. Utbetalning må dock icke ske i mindre poster än som motsvarar
bidrag till odling av en hektar.
Samtliga nämnda statsbidrag sökas hos lantmäteristyrelsen. Denna tillkommer
därefter att enligt förut omförmälda grunder bestämma huruvida
och med vilket belopp bidrag må utgå samt utbetala beloppet till vederbörande
utan kostnad för denne.
Fragan örn statsbidrag till kostnaderna för lantmäteriförrättningar har
senast varit föremål för uppmärksamhet vid 1934 års riksdag. Därvid
väcktes en motion (1:67) med yrkande örn skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan örn utredning huruvida nuvarande bestämmelser rörande utflyttningsbidrag
vid laga skifte och bidrag därtill vore sådana, att på
grund därav utflyttningsbidrag alltid komme att utgå även vid sådana
laga skiften, som motsvarade tidigare hemmansklyvningar samt, därest bestämmelserna
skulle anses hindra dylika bidrags utbetalande, örn utarbetande
av förslag till ändrade bestämmelser. I utlåtande (nr 8) över motionen
anförde andra lagutskottet, under hänvisning till den nu ifrågavarande
utredningen av lantmäteristyrelsen, att utskottet — ehuru utredningen
avsåge frågan huruvida möjligheterna att erhålla statsbidrag till
utflyttningskostnader kunde begränsas, under det att i motionen ifrågasattes
vidgad möjlighet därtill — likväl holle före, att frågan örn den
mest ändamålsenliga avfattningen av bestämmelserna örn statsbidrag till
utflyttningskostnader i hela dess vidd komme att på grundval av lantmäteristyrelsens
utredning bliva föremål för allsidig prövning av Kungl.
Majit. Med hänsyn härtill fann utskottet skäl icke föreligga att tillstyrka
riksdagen att i anledning av motionen göra någon framställning hos
Kungl. Majit. Motionen blev ock i enlighet med utskottets hemställan
av riksdagen avslagen.
LantmäteristyreJsens utredning och förslag m. rn.
Lantmäteristyrelsen har i sin utredning icke funnit sig kunna tillstyrka
en begränsning av statsbidrag till utflyttnings- och väganläggningskostnader
att avse allenast sådana förrättningar, som närmast kunna anses
motsvara laga skiften enligt förut gällande jorddelningslagstiftning. Såsom
skäl härför har styrelsen i huvudsak anfört följande.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
, En. hemmansklyvning torde lika väl som ett primärt laga skifte befrämja
uppkomsten av nya brukningsdelar samt marks uppodling.. .Billighet
och rättvisa talade för att statsbidrag utginge även vid klyvning. Sä
gott som överallt i landet hade efter laga skiftenas genomförande de darmed
utlagda brukningsdelarna i stor utsträckning successivt blivit genom
uppodling och andra förbättringar utvidgade och bärkraftiga i sadan
grad, att de kunnat huvudsakligast vid arvfall och understundom genom
försäljning uppdelas i flera brukningsdelar. Särskilt, framträdande, hade
denna utveckling under de senaste årtiondena varit i Norrland, och den
hade inneburit en god och naturlig utveckling av den gamla odlade bygden.
För den jorddelning, som därvid erfordrats, hade hemmansklyvning
i betydande utsträckning kommit till användning. Lantmäteristyrelsen
anslöte sig till 1917 års lantmäterikommissions förut återgivna uttalande i
frågan. Kommissionens förslag i denna del hade, i sammanhang med bestämmelsernas
antagande, icke blivit föremål tor någon erinran från statsmakternas
sida och styrelsen kunde icke finna, att någonting mtraffat som
borde föranleda ändring i detta förhållande.
Lantmäteristyrelsen har emellertid ansett, att vissa andra ändringar
borde företagas i bestämmelserna angående erhållande av statsbidrag till
utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i sammanhang med
skiften. Lantmäteristyrelsen har sålunda förordat, att en jämkning borde
göras i villkoren för erhållande av bidrag till utflyttnings- och väganläggningar.
För närvarande gäller, som förut angivits, att bidrag i sistberörda
hänseende ej må utgå med mindre förrättningsmännen prövat utflyttningen
vara erforderlig för beredande av lämplig jorddelning eller väganläggningen
vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen påkallad för
tillgodoseende av ändamål, som avses med densamma. Styrelsen har uttalat
sig för, att bidrag endast borde utgå då nämnda åtgärder beslutats
vid förrättning, som avsett jorddelning för jordbruksändamål och vore till
gagn för jordbrukets bedrivande inom skifteslaget. Såsom skäl för sitt
förslag har styrelsen framhållit i huvudsak följande.
Genom laga skifte kunde jorddelning ske även utan särskilt gagn för
jordbruket och därvid kunde såväl utflyttningar som. väganläggningar
ifrågakomma, exempelvis uppdelning av ett huvudsakligen för bebyggelse
avsett område. Det torde emellertid icke hava varit avsett, att i sådana
fall statsbidrag till nämnda åtgärder skulle lämnas. Statsbidrag till utflyttning
hade ända från början varit avsett att utgöra ett understöd till gagn
för jordbruksnäringen. Bidraget borde därför endast utgå, nar det tyl de
ett dylikt ändamål. Detsamma gällde.ifråga örn statsbidrag till kostnader
för väganläggningar. Den formulering, som bestämmelserna fått, uteslöt©
dock icke, att bidrag kunde utgå jämväl då skiftet avsåge ett annat
ändamål. Styrelsen kunde visserligen icke påvisa några speciella
fall, då dylika tydligen ej avsedda statsbidrag lämnats, men ansåge att
möjligheten till sådant utlämnande bordo förebyggas.
Lantmäteristyrelsen har vidare förordat en utvidgning av den förprövning,
som enligt nu gällande bestämmelser beträffande statsbidrag vid
skifte kan påkallas hos lantmäteristyrelsen före förrättningens avslutan
-
8 Kungl. Matids proposition nr 22.
de, rörande frågan, huruvida den av förrättningsmännen verkställda
uppskattningen av kostnaderna för utflyttning, väganläggning och od“?
, .",an komma att godkännas såsom grundval för bestämmandet av
statsbidragens belopp. Enligt vad styrelsen funnit, har prövning i berörda
hänseende icke kommit till användning i större utsträckning,
netta har styrelsen ansett vara mindre tillfredsställande. Styrelsen har
ansett, att sådan förprövning såsom regel borde äga mm. Förprövmngen
borde vidare icke ske, såsom nu gällande bestämmelser antyda,
sedan utgården, för vilken bidrag avsåges skola utgå, beslutats, utan innan
dylikt beslut fattats. Prövningen borde, enligt vad styrelsen ytterligare
uttalat, avse icke endast kostnadsbeloppet utan även den primära
trögan, huruvida åtgärden vore hänförlig till sådan, för vilken bidrag
°Jer.~uvud ottinge. Emellertid borde prövning kunna underlåtas, därest
orrattningsmännen och samtliga närvarande delägare vore ense därom.
valen tor ett beslut örn att förprövning icke skulle förekomma borde
nock alltid antecknas i förrättningsprotokollet.
,...Ur lantmateristyrelsens motivering för förslaget må här återgivas
följande.
verösP-mnrSt(;+ förekom»le utflyttning, väganläggning eller odling,
linu ecnn™ a?Pskatj;maS av kostnaderna och uppgjordes en likvidhandstatshfrtr«^fVllken
bestämdes, huru de kostnader, som återstode, sedan
SJ h® •’ 8«U fTlelaS mellan de delägare, som vore
likVidSnHr f ^ d?r1, Sedan forrättningen fastställts, bleve denna
likvidhandling galande gentemot de delägare, som genom densamma
ålagts betaJmngKkyWighet. Ben vere däremot icke otin “dare SZ
befoimbPl01ni( el beraknade+ statsbidraget, utan lantmäteristyrelsen hade
hnriS n u ! 1 1928 ärs kungörelse) att bestämma,
Si! d^i i \me^l ke belopp bidrag skulle utgå. Därest lantmäteristy®
yid bekand Jmg av statsbidragsärendet fattade beslut örn att lägre
belopp an det beraknade eller intet bidrag alls skulle utgå, förrycktes grun£°r
kkvidhandlingens kostnadsfördelning, som dock genom förrättningens
fastställelse vöre bindande för delägarna. Vore det i dylikt fall
fråga örn en utflyttning, finge den utflyttande mindre statsbidrag än
forrattmngsmännens uppskattning beräknat erhålla, men
av ovri?a delägare än som enligt den av lantmäteristyrelsen
verkstaiida provningen befunnits skäligt. Även ur formell synpunkt
måste det anses oegentligt att en i ett fastställt skifte ingående uppskattning
icke skulle vara bindande även i fråga örn statsbidraget. Därest
som regel en forprovnmg skedde av kostnadsberäkningarna, skulle de
väsentligaste av angivna olägenheter undanröjas. — Det vore av vikt,
att en skif tidelagare, for vilken exempelvis utflyttning vid behandling
?! ^Deslaggningen ifrågasattes, finge, innan han beslutade sig för att
biträda åtgärden, besked, huruvida statsbidrag skulle utgå samt örn det
belopp, sorn tunnes skäligt såsom grundval för statsbidraget. Samma bebov
törninge for förrättningsmännen. Detsamma gällde i fråga örn väeanlaggnmgar.
Ytterligare vunnes den fördelen, att lantmäteristyrelsen
ga.n°m ®n dyllk förprövning skulle sättas i tillfälle att närmare följa
skiftesarbetet och kunna lämna de råd och påpekanden, som vid förprövnmgen
kunde finnas påkallade. Någon större tidsutdräkt för skiftet
9
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
skulle en dylik förprövning icke behöva medföra. Icke heller skulle förprövningcn
medföra någon ökning av betydelse i lantmäteristyrelsens
och överlantmätarnas arbetsbörda. —• Understundom kunde emellertid
förekomma fall, då en förprövning vore tämligen onödig, exempelvis då
utflyttningen gällde endast en eller några lador eller andra mindre
byggnader eller när en väganläggning avsåge endast en mindre väg. Jämväl
odlingskostnad kunde vara så ringa, att en förprövning vore onödig.
Därigenom att förrättningsmännen gåves medbestämmanderätt,
bleve frånvarande delägares rätt skyddad. Genom att anteckning i förrättningsprotokollet
alltid skulle ske örn beslut, att förprövning ej skulle
äga rum, vunnes en garanti för att spörsmålet alltid upptoges till prövning
av delägare och förrättningsmän.
Lantmäteristyrelsen har slutligen föreslagit en utvidgning av möjligheterna
att bevilja förskott vid utflyttning och väganläggning. För
närvarande må, såsom förut berörts, då statsbidraget för dylikt ändamål
uppgår till 2,000 kronor och därutöver, utbetalas en tredjedel av bidraget
i förskott, så snart arbetet styrkts vara påbörjat. Något ytterligare
förskott kan därefter icke lämnas. Lantmäteristyrelsen har förordat,
att, när statsbidraget uppginge till eller överskrede 2,000 kronor,
förskott borde kunna lämnas intill två tredjedelar av bidraget. Förutsättning
för erhållande av förskott utöver en tredjedel av statsbidraget
borde emellertid enligt styrelsens mening vara, att med intyg från lantmätaren
i distriktet styrktes, att arbetet fortskridit så långt att en kostnad,
ungefärligen motsvarande lämnat förskott, därå nedlagts. Såsom
motivering till förslaget i denna del har huvudsakligen anförts följande.
Med nu gällande bestämmelser i ämnet följde, att en utflyttande till
ej ringa del måste finansiera utflyttningsföretaget med egna medel. För
många kunde det icke ske utan hjälp av lån i bank eller på annat sätt.
Som regel förbättrade en utflyttande sina hus vid utflyttningen och måste
till följd därav anskaffa medel utöver vad som beräknats och erhöllee
för flyttningen. För jordbrukare utan löst kapital innebure därför utflyttningstiden
ofta en tung påfrestning i ekonomiskt hänseende. I viss
mån gällde detsamma för väganläggningarna. Därigenom att endast en
tredjedel kunde erhållas i förskott å statsbidraget måste skifteslaget ofta
upptaga lån för arbetets bedrivande.
Av lantmäteristyrelsen i anslutning till vad styrelsen sålunda tillstyrkt
utarbetat förslag till författningsändringar torde såsom bilaga A få fogas
till protokollet.
Inom lantmäteristyrelsen har föredraganden, byråchefen O. BaggerJörgensen,
anmält i vissa avseenden från styrelsens beslut skiljaktig mening.
Föredraganden har sålunda ansett, att förprövning rörande statsbidrag
till utflyttning och väganläggning alltid utan undantag borde äga
rum. Vidare har föredraganden förordat, att förskott å statsbidrag till
utflyttning eller väganläggning finge beviljas, därest statsbidraget uppginge
till mera än 500 kronor. Enligt föredragandens mening borde vidare
stadgas, att förskott icke fingo utgå med mindre belopp än 100 kro
-
10
departement 8-<ih&fen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
nor och sammanlagt ej uppgå till högre belopp än att av statsbidraget
•återstode 400 kronor, som finge utbetalas först då åtgärden i fråga vore
slutförd.
> ^ yttrande har statskontoret uttalat, att statskontoret, med hänsyn
till vad lantmäteristyrelsen anfört i ämnet, icke hade någon erinran att
göra mot lantmäteristyrelsens avvisande ståndpunkt i fråga örn inskränkning
av möjligheterna att erhålla statsbidrag vid utflyttning och
väganläggning. De av lantmäteristyrelsen framlagda förslagen hava icke
heller föranlett statskontoret till någon erinran.
Dalautredningen har i sitt förut omförmälda förslag även berört de
av lantmäteristyrelsen ifrågasatta ändringarna rörande villkoren för
erhållande av statsbidrag till utflyttning, väganläggning och odling samt
därvid uttalat önskvärdheten av att berörda ändringar bleve genomförda.
De skäl, vilka av lantmäteristyrelsen anförts mot sådan begränsning
av statsbidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i
sammanhang med skifte, att dylika bidrag allenast skulle utgå vid förrättningar,
som motsvarade laga skiften enligt förut gällande lagstiftning
örn jorddelning, synas övertygande. Någon ändring av gällande
bestämmelser i nu berörda hänseende torde sålunda ej böra ske. Då,
på sätt framgår av det anförda, enligt nämnda bestämmelser statsbidrag
kan efter samma grunder som vid laga skifte utgå jämväl till utflyttning i
sammanhang med förrättning, motsvarande hemmansklyvning enligt äldre
jorddelningslagstiftning, torde det syfte, som avsågs med motionen I: 67
vid 1934 års riksdag, vara tillgodösett redan enligt bestämmelsernas nuvarande
lydelse. Ej heller av dylik anledning är någon ändring därför
påkallad.
Den lämnade redogörelsen torde visa, att statens bidrag till kostnaderna
för utflyttning äro avsedda att verka såsom understöd till gagn tor
jordbruket. Det synes under sådana förhållanden böra tillses, att statsbidrag
utgår endast när det verkligen fyller ett dylikt ändamål. Såsom
lantmäteristyrelsen framhållit torde emellertid enligt den ordalydelse
författningen i ämnet för närvarande har statsbidrag kunna lämnas även
utan att angivna förutsättning är för handen. Vad nu sagts torde äga motsvarande
tillämpning med avseende å statsbidrag till vägbyggnad i samband
med skifte. Jag biträder därför lantmäteristyrelsens förslag, att ett
förtydligande av författningen i förevarande hänseende bör ske.
Till lantmäteristyrelsens förslag, att förprövning av vederbörande förrättningsmans
uppskattning av utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader
skall såsom regel vara obligatorisk, kan jag ock ansluta
mig. Förprövningen torde jämväl, såsom lantmäteristyrelsen föreslagit,
utsträckas att omfatta frågan huruvida tilltänkt utflyttning, väganläggning
eller odling är av sadan art, att statsbidrag må utgå därtill. Be
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
stämmelser, i huvudsak överensstämmande med de av styrelsen föreslagna,
hava tillämpats, då fråga varit örn statsbidrag till de i Dalarna före^-tagna skiftena enligt lagen den 30 april 1925 (nr 102) rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Dessa bestämmelser hava visat sig äga åtskilliga
fördelar framför motsvarande föreskrifter enligt 1928 års kungörelse.
I likhet med lantmäteristyrelsen anser jag lämpligt, att förprövning
må kunna underlåtas i de fall, då såväl förrättningsmännen som
samtliga närvarande delägare äro ense därom.
Slutligen biträder jag lantmäteristyrelsens förslag om sådan utvidgning
av möjligheten att erhålla förskott å statsbidrag, att, då statsbidraget
uppgår till minst 2,000 kronor, två tredjedelar av bidragets belopp må
kunna förskottsvis utlämnas. Den nu gällande föreskriften torde få anses
alltför snäv och torde hava förorsakat svårigheter i ekonomiskt avseende
för de bidragsberättigade.
Erforderliga författningsändringar torde kunna avfattas i huvudsaklig
överensstämmelse med det av lantmäteristyrelsen framlagda förslaget (bilaga
A). Ehuru berörda ändringar torde få beslutas av Kungl. Majit i
administrativ väg, synes dock riksdagen böra beredas tillfälle att, innan
dylikt beslut fattas, yttra sig i ärendet.
Dalautredningens förslag.
De säregna förhållanden, som råda med avseende å jordförhållandena
inom vissa delar av Kopparbergs län, hava nödvändiggjort en särlagstiftning
för delning av jord därstädes. På förslag av Dalautredningen
tillkom lagen den 30 juli 1925 (nr 102) rörande vissa laga
skiften inom de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade
delarna av Kopparbergs län. Lagen avsåg att genom vissa provskiften
i enlighet med särskilda bestämmelser vinna erfarenhet beträffande
vilka regler som för framtiden borde komma i tillämpning med
avseende å laga skifte till rubbning av storskifte, som inom nämnda
län verkställts på bekostnad eller med understöd av staten. I enlighet
med lagens stadganden hava tolv dylika provskiften företagits. Sedan
dessa nått en sådan fullbordan, att man kunde tillgodogöra sig erfarenheterna
från desamma, utarbetade Dalautredningen förslag till definitiva
särbestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparborgs län (stat. off. utr. 1931:19). Förslaget lades till grund för
lagstiftning och den 17 juni 1932 utfärdades lag (nr 223) i ämnet. Lagen
äger samma tillämpningsområde som 1925 års lag. Beträffande statsbidrag
till de enligt sistnämnda lag igångsatta provskiftena gälla särskilda
bestämmelser. Enligt G § i 1925 års lag skall av allmänna medel
gäldas hela kostnaden till förrättningsmännen, lösen av kartor och
handlingar samt kostnad för väganläggningar, som föranletts av skiftet,
ävensom för utflyttning, som prövats bereda förmånligare ägoan
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
ordning. Statsbidraget utgår oberoende av delägares förmögenhetsförhållanden,
deras karaktär av enskild person eller bolag. De från de
allmänna statsbidragsbestämmelserna avvikande bidragsgrunder, som
sålunda gälla för provskiftena, hava betingat särskilda regler även beträffande
formerna och ordningen för utbetalande av bidrag. Föreskrifter
härutinnan hava meddelats i Kungl. Maj:ts brev den 23 juli
1926, den 13 januari 1928, den 25 oktober 1929 och den 13 maj 1932.
Statens bidrag till kostnaderna för provskiftena skilja sig alltså från
den bidragsverksamhet staten utövar i fråga örn skiften i allmänhet såväl
beträffande beloppens storlek som i avseende å sättet för bidragens
utgående. I förra hänseendet består skillnaden däri att bidraget till
kostnader för lantmätare, sakkunnig och gode män samt för utflyttning
och väganläggning utgår med kostnadens hela belopp och att alla delägare
komma i åtnjutande därav. I det senare hänseendet består skillnaden
dels däri att bidraget till lantmätare, sakkunnig och gode män utbetalas
direkt till dessa och ej till vederbörande sakägare, och dels däri
att möjligheterna till förskott såväl för lantmätaren beträffande hans
eget och hans biträdens arvode som för sakägarna beträffande utflyttnings-
och väganläggningskostnaderna vidgats. I förskott kan delägare
sålunda erhålla tre fjärdedelar av det för varje utflyttning eller väganläggning
bestämda beloppet. Statsbidrag till odlingskostnad utgår efter
samma grunder som i övriga delar av landet.
I samband med utfärdandet av 1932 års lag angående särskilda bestämmelser
örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län meddelades icke några föreskrifter rörande statsbidrag till
förrättningar enligt nämnda lag. Till följd härav gälla för närvarande
i berörda hänseende föreskrifterna i 1928 års kungörelse. Innan jag
ingår på Dalautredningens förslag till bestämmelser angående statsbidrag
vid förrättningar enligt 1932 års lag, torde jag få lämna en kortfattad
redogörelse för av Dalautredningen verkställd utredning rörande
förhållandet mellan kostnaderna för provskiftena och kostnaden för vissa
andra skiften m. m.
Dalautredningen har införskaffat vissa uppgifter rörande förrättningskostnader
vid omförmälda tolv provskiften ävensom uppgifter utvisande
huru statsbidraget till dessa kostnader skulle för delägarna gestaltat
sig, därest vid provskiftena tillämpats de enligt 1928 års kungörelse
gällande bestämmelserna angående statsbidrag till lantmätare och
sakkunniga. De erhållna siffrorna har Dalautredningen sammanfattat i
följande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22. 13
Skifteslagets namn |
Antalet delägare |
Arvode till kronor |
Antalet del-ägare, som er-hållit statsbi-drag, om all-männa bi-dragsbestäm |
Statsbidra-gets storlek, kronor |
Östansjö-Östanvik.................................... |
262 |
72,629 |
40 |
6,130 |
Garsås.................................................. |
270 |
62,794 |
234 |
23,700 |
Vika-Vinäs.......................................... |
344 |
106,902 |
40 |
6,000 |
Stumsnäs ............................................. |
174 |
26,487 |
25 |
4,000 |
Vallmora-Billingsnäs................................. |
42 |
17,560 |
9 |
2,350 |
Backa-Våbäck ....................................... |
64 |
27,392 |
35 |
12,300 |
Hallen-Backbyn-Näsbyggebyn .................. |
420 |
69,000 |
72 |
18,000 |
Västanvik, Karlsarvet, Grytnäs och Sundsnäs |
210 |
46,250 |
99 |
22,000 |
Östra Insjön.......................................... |
14 |
3,327 |
2 |
285 |
Hagen................................................... |
104 |
18,502 |
4 |
400 |
Skamhed-Hulån .................................... |
115 |
31,478 |
25 |
4,000 |
Utsälje................................................... |
65 |
5,645 |
53 |
3,080 |
Summa |
487,966 | |
102,245 |
Dalautredningen har framhållit att statsbidragsheloppet motsvarade
21 procent av arvodet till lantmätare och sakkunnig. Vidare har utredningen
framhållit, att, då arvodena till gode män, vilka arvoden uppgått
till 54,495 kronor, icke överstigit förrättningsarvodena till lantmätarna,
bidrag till godemansarvodena icke skulle hava utgått, för den
händelse 5e allmänna bidragsbestämmelserna tillämpats vid provskiftena.
Vidare har Dalautredningen för att tjäna till jämförelse med kostnaderna
för provskiftena införskaffat uppgifter rörande kostnaderna för
åtskilliga skiften företagna enligt 1866 års skiftesstadga i skilda delar
av landet. Dalautredningen har sammanställt resultatet av undersökningen
i följande tablå.
Kostnad |
:ör skiftena enligt 1866 års |
Kostnad för provskiftena |
||||||
till lant-mätare |
till gode-man kronor |
för ut-flyttning kronor |
för väg-anlägg-ning kronor | |
till lant-mätare |
till gode-män kronor |
för ut-flyttning kronor |
för väg-anl ägg-ning kronor |
|
För hektar av del-ni ngsområdet-- |
2.9 a |
0.44 |
5.83 |
3.98 |
27.88 |
3.00 |
87.9 6 |
15.7 9 i |
För delägare ...... |
147.84 |
39.3 0 |
293.94 |
197.91 |
234.15 |
26.15 |
298.2 4 |
124.10 |
För ägolott......... |
132.50 |
33.31 |
264.34 |
177.98 |
317.6 5 |
37.91 |
432.4 6 |
179.9 6 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
Dalautredningen har framhållit, att, då den på bekostnad eller med
understöd av staten storskiftade delen av Kopparbergs län utgjort en
typisk småbrukarbygd, skifteskostnaden för delägare och ägolott inom
provskifteslagen och inom riket i övrigt icke gåve ett fullt riktigt uttryck
för skifteskostnadernas storlek i förhållande till respektive fastigheters
värde. Därvidlag utgjorde kostnaden för arealenbet den tillförlitligaste
mätaren.
Dalautredningen bar ansett, att den säkraste jämförelsen beträffande
skifteskostnaderna i Dalarna och å andra platser i riket erbölles, därest
man jämförde kostnaderna för provskiftena med kostnaderna för skiften i
Gävleborgs län. Detta län bar nämligen synts Dalautredningen beträffande
de topografiska och klimatiska förhållandena samt befolkningens
levnadsbetingelser så nära som möjligt likna Kopparbergs län. Dalautredningen
bar upprättat följande tablå för belysande av förhållandet
mellan kostnaderna för provskiftena och skifteskostnaderna inom Gävleborgs
län.
Kostnad för skiften inom |
Kostnad för provskiftena |
|||||
till lant-mätare |
för ut-flyttning |
för väg-anlägg-ning |
till lant-miita re |
för ut-flyttning |
för väg-anlägg-ning |
|
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
|
För hektar av delningsområdet...... |
4.oi |
16.90 |
81.55 |
27.83 |
37.9 5 |
15.79 |
För delägare ........................ |
61.36 |
258.54 |
124.7 9 |
234.15 |
298.24 |
124.10 |
För ägolott.............................. |
62.08 |
261.55 |
126.24 |
317.55 |
433.45 |
179.95 |
I anslutning till nu berörda utredningar har Dalautredningen anfört
i huvudsak följande.
Siffermaterialet visade, att de kostnader, som skulle drabba dalaallmogen
för ordnandet genom skifte av dess jordförhållanden, skulle stiga
till avsevart högre belopp än som varit fallet för övriga delar av landet.
JJe dryga kostnaderna hade sin grund i vissa för denna bygd säregna
omständigheter, vilka dels påkallat åtgärder, som saknade motsvarighet
vid andra skiften, och dels gjort arbetet med de vanliga skiftesatgarderna
mera betungande än på andra håll. Antydda för dalaskiftena
speciella åtgärder vore fastighetsredovisningen. Dit vore att räkna
äganderättsutredning, sammanläggningsfrågans behandling samt
redovisning av den från delningen uteslutna marken. Beloppet av lant^11
^v?e?S arvoc^e för dessa tre åtgärder hade vid provskiftena uppgått
till 97,261 kronor under det att lantmätarens arvode för övriga åtgärder
uppgått till 376,888 kronor. Förstnämnda belopp utgör 20.5 procent
av hela kostnaden för arvode at lantmätaren. Fastighetsredovisningen
droge emellertid även andra kostnader än arvode till lantmätaren. Först
vöre därvid att märka kostnaderna för gravationsbevis, vilka vid provskiftena
uppgått till 10,775 kronor eller 898 kronor för skifte. Dessutom
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
hade sakägarna fått vidkännas hantlangningskostnader för hävdetegarnas
inmätning. Bland de skiftesåtgärder, som vore mera arbetskrävande
vid dalaskiftena än vid skiften i andra delar av landet, vore gränsbestämningar,
ägoutbyten och hävdens upptagande.
Såsom motivering för införandet av särbestämmelser rörande statsbidrag
vid skiften enligt 1932 års lag har Dalautredningen framhållit
i huvudsak följande omständigheter.
En dubbel uppgift hade tillagts ifrågavarande skiften i Dalarna. Laga
skiftenas uppgift vore i allmänhet begränsad till ägosammandragning.
På grund av de tilltrasslade äganderättsförhållandena inom här ifrågavarande
delar av Dalarna hade emellertid ett tillrättaläggande av fastighetsredovisningen
framstått såsom en angelägenhet av lika trängande
natur som ägornas sammanförande. Lösandet av denna uppgift torde
städse få anses såsom ett övervägande allmänt intresse. Vidare torde
man få anse, att ett visst ansvar för de rådande missförhållandena åvilade
det allmänna, som torde få anses hava begått flera missgrepp vid
regleringen av delning av jord i Dalarna. Den verkställda utredningen
hade bekräftat nödvändigheten av att det allmänna trädde emellan
för genomförande av ordnade jordförhållanden inom de storskiftade dalaorterna.
Provskifteskostnaderna hade i medeltal stigit till icke mindre
än 39 kronor 50 öre för hektar skiftad mark. Det vore uppenbart, att
jordägarna icke med stöd enbart av det statsbidrag, som för närvarande
utginge, kunde bära dessa kostnader. Örn icke jordägarna visste med
sig att de kunde påräkna väsentligt större hjälp, kunde med visshet
förutses, att de hittills gjorda strävandena för ernående av bättre förhållanden
bleve utan frukt. Lagstadgad anslutning för skifte torde då
bliva omöjlig att uppbringa annat än i något enstaka fall.
Man måste vidare uppmärksamma huru provskiftena i kostnadshänseende
ställt sig för delägarna. Av statsmedel hade utgått kostnaden för
förrättningsmännen samt utflyttnings- och väganläggningskostnad. A
delägarna hade stannat kostnaden för hantlangning och kostnaden för
gränsmärken med flera dylika utgifter. Förhållandena inom den
bygd, varom här vore fråga, vore emellertid sådana, att dessa senare till
synes obetydliga kostnader stigit till ingalunda oväsentliga belopp. Enligt
av Dalautredningen verkställd utredning hade de nämligen uppgått
till omkring 9 kronor för hektar av delningsområdet, motsvarande ungefär
23 procent av skifteskostnaderna. Därtill komme, att åtminstone en
del av delägarna åsamkades avsevärda utbetalningar till följd av skiftet
för gäldande av därav föranledda likvider delägarna emellan. Örn
därtill slutligen lades, att jordbrukets omläggning efter den nya ägoanordningen
enligt skiftet icke försigginge utan kostnader, så insåges,
att delägarna vid provskiftena, trots det rikligt tillmätta statsbidraget,
finge vidkännas avsevärda utgifter för skiftet.
Beträffande omfattningen av statsbidraget har Dalautredningen föreslagit,
att viel skiften till rubbning av storskifte det allmänna borde
åtaga sig samtliga kostnader för själva förrättningen men icke bidraga
till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader i vidare
mån än för landet i övrigt. Dalautredningen har till utveckling av sitt
förslag härutinnan anfört bland annat följande.
16
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22
Då det allmänna vid provskiftena åtagit sig hela utflyttningskostnaden,
hade särskilda skäl förelegat därtill. Det hade nämligen gällt att i
ett sammanhang få ett tillräckligt antal skiften igångsatta och att vid
dessas utförande få fria händer att pröva sig fram beträffande olika
frågors behandling. Vid den fortsatta skiftesverksamheten borde uppmärksamheten
främst riktas på att vid uppkommen flyttningsfråga en
riktig avvägning skedde mellan å ena sidan de med flyttningen förenade
kostnader och olägenheter samt å andra sidan de fördelar åtgärden
erbjöde ur arronderingssynpunkt. Dalautredningen hade med hänsyn
härtill ansett, att de allmänna grunderna för bidrag till utflyttning borde
gälla även vid ifrågavarande skiften. Oaktat kostnaderna för väganläggningarna
vid dalaskiftena för hektar i delningen ingående mark
(15 kronor 79 öre) varit avsevärt högre än vid andra skiften i landet (3 kronor
93 öre), hade Dalautredningen emellertid ansett sig icke heller i detta
hänseende böra avvika från de i 1928 års kungörelse upptagna bestämmelserna
örn statsbidrag vid skifte i allmänhet. Med dessa beskärningar
ansåge Dalautredningen ofrånkomligt, att provskiftesgrunderna i övrigt
bleve tillämpliga å den fortsatta skiftesverksamheten sålunda att det allmänna
bestrede kostnaderna för lantmätare, gode män och sakkunniga.
Dalautredningens förslag avser statsbidrag endast vid skiften till
rubbning av storskifte d. v. s. omskifte av by. Beträffande andra delningsförrättningar
inom de storskiftade dalaorterna har Dalautredningen
icke funnit anledning till avvikelse från de allmänna bidragsbestämmelserna,
sålunda bland annat icke angående sekundära skiften
(hemmansklyvning). Dalautredningen har vidare diskuterat frågan huruvida
olika behandling i bidragshänseende borde gälla för skiften, avseende
hel by, och skiften, omfattande allenast visst ägoområde eller
vissa ägoslag inom byn. Dalautredningen har därvid funnit övervägande
skäl tala mot att i berörda hänseende göra skillnad mellan olika skiften.
Att från de allmänna bestämmelserna delvis avvikande grunder för
bidragens beräknande skulle tillämpas för ifrågavarande skiften har icke
synts Dalautredningen böra föranleda, att, i likhet med vad som skett
beträffande provskiftena, i riksstaten upptaga särskilt anslag för denna
skiftesverksamhet. Bidragen böra enligt utredningens mening utgå från
de ordinarie anslagen för ifrågavarande ändamål. I enlighet med vad
som gäller beträffande skiften i allmänhet föreslås bidragen böra utbetalas
av lantmäteristyrelsen. Statsbidraget till förrättningskostnaden
har Dalautredningen ansett böra utbetalas direkt till lantmätaren, gode
män och sakkunniga.
Beträffande de kostnader, förslagets genomförande skulle orsaka statsverket
har Dalautredningen icke verkställt någon beräkning. Utredningen
anför, att en generell kostnadsuppskattning komme att sakna
egentligt värde, eftersom snart sagt varje lexi i beräkningen och varje
siffra måste förses med vittgående reservationer.
Dalautredningens förslag innefattar vidare förslag om särbestämmelser
för statsbidrag till vissa förrättningar inom den så kallade berg
-
17
Kungl. Martts proposition nr 22.
frälsebygden kring Falun. Innan jag övergår till att lämna en redogörelse
för berörda förslag, torde i någon mån beröras de säregna fastighetsförhållanden,
som råda i denna bygd. Dalautredningen bär härom
anfört bland annat:
Utmärkande för ifrågavarande bygd vore, att före laga skiftets tillkomst
där icke förekommit någon form av fastighetsbildande skifte.
Någon egentlig fastighetsindelning hade icke heller funnits; åkrar, ängstycken,
hagar och skogstegar hade gått i handel var för sig såsom särskilda
fastigheter. Den jämförelsevis goda tillgången på jord hade emellertid
möjliggjort arrondering genom köp och byten av tegarna. I brist
på fastighetsbildande förrättningar hade ägor i en ägares hand behandlats
såsom en fastighet. Fastighetsbildning hade dock inom vissa områden
av bergfrälsebygden erhållits genom laga skiften eller genom uppmätning
och kartläggning av egendomar, som av ålder haft sina ägor
inneslutna inom bestämda gränser och sålunda motsvarade närmast vad
man eljest plägade benämna enstaka hemman. Angivna förhållanden
hada försatt bergfrälsebygden i en särställning ifråga örn fastighetsboksväsendet
och jordregistret. Då användbar jordebok saknades för Kopparbergs
län, hade fastighetsböcker där ej, såsom annorstädes, kunnat
uppläggas på grundval av jordeboken. Kungörelsen den 18 mars 1887
örn införande av lagfarts- och inteckningsböcker vid häradsrätterna i
Kopparbergs län byggde därför på den principen, att indelning i fastighetsboksenhet
skulle grundas på primära skiften, där sådana funnes.
Med denna princip kunde jordinnehavaren i bergfrälsebygden upptagas
i fastighetsbolc först i den mån laga skiften gått fram och därigenom
fastighetsbildning erhållits. För att i görligaste mån få egendomarna
redovisade stadgade emellertid kungörelsen beträffande denna bygd, att
upplägg jämväl skulle göras för varje egendom, som genom behörig uppmätning
och kartläggning blivit från angränsande fastighet avskild.
Samma princip tillämpades sedermera enligt den för länet utfärdade särskilda
jordregisterförordningen den 25 april 1913 (nr 45).
Dalautredningen har under hänvisning till den återgivna redogörelsen
framhållit, att den bygd, varom här vore fråga, intoge en särställning
inom riket i det hänseendet, att på grund av fullständig avsaknad av
fastighetsindelning den fasta egendomen därstädes icke kunde redovisas
i fastighetsbolc eller jordregister. Undersökningen hade ock visat, att
den åtgärd, som beträffande större delen av bygden vore nödvändig för
denna olägenhets undanröjande, nämligen laga skifte, endast i mindre
grad vore motiverad av behovet av bättre ägoarrondering. Behovet av
fastighetsredovisning bleve här övervägande. Då sålunda det allmännas
intresse trädde i förgrunden, syntes Dalautredningen starka skäl tala för
ett rikligare tillmätt statsbidrag till laga skiften och andra åtgärder i
huvudsakligen fastiglietsredovisande syfte i denna bygd. Angelägenheten
av att snarast råda bot för föreliggande missförhållanden gjorde sig
ock gällande med hänsyn till inteckningsförnyelsernas avskaffande. Vid
av Dalautredningen företagna besök i orten hade klagomål över de nuvarande
förhållandena med skärpa framförts såväl från de tjänstemän
Bihang till riksdagens protokoll 19,''IS. t sami. Nr 22. 2
18
Kungl. Alaj:ts proposition nr 22.
och myndigheter, vilka hade att taga befattning med den fasta egendomen
i bygden, som ock från jordägare. Att bland jordägare sedan länge
rätt en önskan att få ordnade förhållanden hade även kommit till uttryck
genom ansökningar örn laga skifte inom några skifteslag i bygden.
Dalautredningen har för att få en överblick över förevarande frågas
räckvidd verkställt vissa undersökningar rörande dels omfattningen av
de beräknade erforderliga åtgärderna och dels den ungefärliga kostnaden
för desamma. Enligt förstberörda undersökning finnes för närvarande
fast egendom, som ej kunnat redovisas i fastighetsboken, inom
Torsångs, Vika, Kopparbergs och Sundborns socknar. Inom Torsångs
socken saknas fastighetsindelning beträffande några områden i socknens
norra del. Områdena äro av mindre omfattning och motsvara en ringa
bråkdel av socknens areal. Även inom Vika socken äro motsvarande
områden relativt obetydliga. Betydligt mera omfattande äro ifrågavarande
områden inom Kopparbergs och Sundborns socknar. Arealen av
de områden, där fastighetsindelning saknas, uppgår enligt Dalautredningens
undersökning till omkring 12,300 hektar. Kostnaderna för laga
skiften inom denna bygd har Dalautredningen ansett skola bliva mindre
än i de storskiftade delarna av länet. På grund av de relativt goda arronderingsförhållandena
å inägojorden blir nämligen enligt utredningens
mening skiftesläggningsarbetet väsentligt mindre. Icke heller lärer
behöva ifrågakomma några äganderättsutredningar, jämförliga med
dem, som visat sig erforderliga i de storskiftade orterna. Däremot
har Dalautredningen ansett, att bestämmandet av skifteslags omfattning
kommer att åsamka mera arbete än som i allmänhet kräves, vilket
för bergfrälsebygdens del beror på avsaknaden av bestämd bybildning.
Dalautredningen, som sökt genom inhämtande av uppgifter angående
kostnader för laga skiften enligt jorddelningslagen inom andra orter
bilda sig en uppfattning örn vilka kostnader laga skiften inom denna
bygd kunna väntas betinga, har kommit till det resultatet, att kostnaden
till lantmätare och sakkunniga komma att stiga till genomsnittligt 20
kronor för hektar i skifte ingående mark. Kostnaden för arealmätning,
inberäknat rese- och traktamentsersättning samt lösen för karta och
handlingar, torde enligt utredningens förmenande kunna beräknas till
omkring 4 kronor för hektar.
Dalautredningen har med hänsyn till det anförda funnit sig böra föreslå
beträffande ifrågavarande laga skiften den ändring i gällande bidragsgrnnder,
att av allmänna medel skulle gäldas 75 procent av arvodet till
såväl lantmätare och sakkunniga som även gode män samt beträffande
arealavmätningar, att av allmänna medel skulle gäldas 75 procent av förrättningsmannens
arvode och reseersättning. Omfattar skifte jämväl
fastighet, som redan är redovisad i fastighetsbok, skola likväl enligt Dalautredningens
förslag dessa bidragsgrunder i fråga örn sådan fastighet tilllämpas
allenast därest fastighetens intagande i skiftet är nödvändigt för
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
19
åstadkommande av ett lämpligt oell redigt skifte. Därjämte Ilar det synts
Dalautredningen önskvärt, att möjlighet öppnades för mindre bemedlade
delägare vid laga skifte, för vilka förrättningskostnaderna bleve betungande,
att erhålla bidrag jämväl till deras andel i återstående 25
procent av nämnda kostnader. Någon motsvarande möjlighet bar icke
ansetts böra ifrågakomma vid arealavmätning. Dalautredningen har erinrat,
att för närvarande utginge icke något som helst statsbidrag vid
arealavmätningar. Bidrag bör enligt utredningens mening utgå endast
därest ansökan örn förrättningen gjorts inom fem år från den dag, då
bestämmelserna trätt i kraft. Denna föreskrift motiveras av en önskan
att påskynda förrättningarna. Liksom de föreslagna bidragen vid laga
skiften i de storskiftade orterna böra enligt Dalautredningens mening
de nu ifrågasatta bidragen bestridas från det ordinarie anslaget till
jorddelningsförrättningar.
Dalautredningen bar verkställt beräkningar angående den merkostnad
för staten, som ett genomförande av utredningens förslag beträffande
den s. k. bergfrälsebygden skulle medföra. Dalautredningen bar därvid
kommit till att statens kostnad skulle bliva allt som allt omkring
170,000 kronor större, därest de föreslagna bestämmelserna skulle tillämpas
i stället för de allmänna bidragsbestämmelserna i 1928 års kungörelse.
I anslutning till den verkställda utredningen har Dalautredningen utarbetat
författningsförslag. Med hänsyn till bestämmelsernas lokala
tillämpningsområde har det synts Dalautredningen riktigast att upptaga
de nya bidragsbestämmelserna i en fristående författning. En erinran
örn denna bar emellertid utredningen ansett böra göras i 1928 års
allmänna kungörelse, som eljest skulle enligt sin ordalydelse omfatta jämväl
nu ifrågavarande förrättningar. De av Dalautredningen utarbetade
författningsförslagen torde såsom bilaga B och C få fogas till protokollet,
Särskilda grunder för bidrag till utflyttnings-, väganläggnings- och
odlingskostnader hava ej av Dalautredningen föreslagits beträffande förrättningar
vare sig i de storskiftade orterna eller i bergfrälsebygden. Bestämmelserna
i 1928 års kungörelse avses sålunda skola gälla i denna del.
Yttranden över Dalautredningens förslag.
I samtliga avgivna yttranden hava Dalautredningens förslag livligt
tillstyrkts. Ur yttrandena må bär återgivas följande.
Lantmäter istyr elsen bar framhållit, att de förhållanden inom ifrågavarande
delar av Kopparbergs län, på grund varav ändring framför allt
påkallades, vore ägosplittringen och ägoblandningen samt osäkerheten i
äganderätt och oredan i fastighetsväsendet. I förra hänseendet bade jordens
uppdelning under olämpliga former och genom sämjedelning drivits
så långt, att allvarliga hinder för jordens ändamålsenliga utnyttjan
-
20
Kungl. May.ts proposition nr 22.
de uppkommit. Kraftiga åtgärder vore därför påkallade, så mycket
mera som allt tydde på att förhållandena, örn de finge ostört utveckla
sig, skulle hastigt ytterligare försämras och, där så icke redan skett, nå
bristningsgränsen. I likhet med Dalautredningen ansåge lantmäteristyrelsen,
att jordägarna icke utan särskilda statsbidrag kunde bära de
kostnader, som vore förenade med laga skiften, och att sådana bidrag sålunda
vore en förutsättning för att få till stånd dylika skiften i erforderlig
utsträckning. De laga skiftena vore icke endast till gagn för
undanröjande av de antydda allvarliga missförhållandena utan de skulle
även i hög grad främja en välbehövlig ytterligare utveckling av jordbruksdriften.
Storleken av de föreslagna statsbidragen funne lantmäteristyrelsen
lämpligt avvägda.
Beträffande kostnaderna för de ifrågasatta statsbidragen och den ökning
av anslagen för ifrågavarande ändamål, som kunde bliva erforderlig,
har lantmäteristyrelsen i huvudsak anfört följande.
Att framlägga någon generell beräkning av värde rörande de kostnader,
som skulle bliva en följd av förslagen örn särskilda statsbidrag till
jaga skifte inom de storskiftade delarna av Kopparbergs län, vore icke
möjligt. Någon ökning i anslaget måste emellertid givetvis vidtagas,
därest förslagen skulle vinna statsmakternas gillande. För beräkning
av denna ökning torde man kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som
vunnits genom provskiftena. Under de närmaste åren torde laga skiften
av ifrågavarande slag icke komma till stånd i större omfattning än som
motsvarade provskiftena, sannolikt bleve omfattningen mindre. Kostnaderna
för provskiftena hade utgjort
för budgetåret 1926/1927
» » 1927 1928
» » 1928/1929
» » 1929/1930
» » 1930/1931
» » 1931 1932
» » 1932/1933
» » 1933/1934
kronor 35,451: 5 o
» 58,144: 9 6
» 34,911: 78
» 60,132: 84
» 62,688: 7 3
» 74,441:04
» 157,747:9 5
» 153,643: 92
_ Ökningen under de senaste åren berodde på betydande utbetalningar
till utflyttnings- och väganläggningskostnader. Med hänsyn till det
anförda borde för kommande budgetår för ifrågavarande laga skiften
beräknas ett belopp av högst 35,000 kronor. Emellertid torde första
budgetåret skiften näppeligen komma igång i större utsträckning än att
man kunde anse en ökning i anslaget med 20,000 kronor som tillräcklig.
Med detta belopp, som avsåge endast förrättningskostnaderna, enär
kostnaderna för utflyttning, väganläggning och odling ifrågakomme
först på ett senare stadium av skiftena, borde således anslaget för bidrag
till jorddelningsförrättningar höjas. Sedermera kunde år från år med
ledning av igångsatta eller väntade skiften beräkning göras i fråga örn
erforderliga medel. Bleve omfattningen av skiftena icke större än som
motsvarade provskiftena, skulle de årliga kostnaderna med ledning av
provskifteskostnaderna under de första sex åren, då anslagen i huvudsak
utgått endast till förrättningskostnaderna kunna beräknas något stiga
men i allt fall icke nämnvärt överskrida 50,000 kronor. — Beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
21
förrättningar inom bergfrälsebygden ansåge lantmäteristyrelsen, att till
följd av bestämmelserna örn statsbidrag till dessa anslaget för ifrågavarande
ändamål borde höjas med ytterligare 20,G00 kronor.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att för att den genomförda
särlagstiftningen örn skifte i vissa delar av Kopparbergs län icke
skulle bliva en lag på papperet, det vore ofrånkomligt, att statsmakterna
i största möjliga utsträckning påtoge sig med skiftena förenade
kostnader. Vad Dalautredningen i detta avseende föreslagit, tålde icke
vid någon minskning, därest det med nämnda lagstiftning avsedda
syftemålet skulle kunna förverkligas. Det vore ett stort allmänt intresse,
att laga skifte inom bergfrälsebygden bomme till stånd under
den allra närmaste tiden.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
framhållit, att den inom stora delar av länet ytterligt långt gående ägosplittringen,
uppenbarligen medförde så stora olägenheter i fråga örn
jordens brukning och jordbruksdriften i övrigt, att det i stor utsträckning
icke vore möjligt att bedriva rationellt jordbruk. Därtill bomme
ävenledes de nackdelar, vilka uppstode därigenom att brukningsägarna
under rådande förhållanden icke hade möjlighet att i önskvärd omfattning
utföra grundförbättringsarbeten av skilda slag. Särskilt hade
ägosplittringen medfört svårigheter att verkställa täckdikning. De tilltrasslade
äganderättsförhållandena inom ifrågavarande delar av länet
hade jämväl till följd betydande svårigheter för jordägarna att erhålla
lagfart å sina jordinnehav, vilket i sin tur lade hinder i vägen för erhållande
av inteckning. Vid egnahemslåneförmedlingen förekomme det
ofta, att lånesökande, vilka, ehuru de väl befunnits i behov och även
förtjänta av att erhålla jordbruksegnahemslån och i samband därmed
egnahemspremielån, icke kunde erhålla sådana lån och bidrag av den
anledningen, att det icke varit möjligt att erhålla lagfart å jordinnehavet.
Ett betydande antal jordbrukare hade till följd av berörda förhållanden
icke heller kunnat erhålla de förmånliga lån, som i övrigt
stöde till buds, där inteckning kunde lämnas såsom säkerhet för lån. Att
de påtalade förhållandena ävenledes försvårade nybildningen av jordbruk
vore uppenbart.
överlantmätaren i Kopparbergs län bar uttalat, att bland de lantmätare,
vilka hade sin verksamhet förlagd inom de storskiftade bygderna,
allmänt rådde den uppfattningen, att, örn statens bidrag till skiftena
skulle inskränka sig till vad som gällde för landet i övrigt, inga skiften
skulle komma till stånd, beroende på befolkningens oförmåga att bestrida
de därmed förenade kostnaderna.
Sedan frågan örn särlagstiftning rörande delning av jord inom de på Departementabekostnad
eller med understöd av staten storskiftade delarna av Köp- che/en.
parbergs län genom antagandet av 1932 års lag vunnit sin lösning, har
22 Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
spörsmålet angående det ekonomiska bistånd, som från statens sida borde
lämnas till genomförande av de i nämnda lag avsedda skiftena, trätt i
föi grunden. Hedan vid igångsättandet av arbetet med berörda särlagstiftning
torde det hava stått klart för statsmakterna, att en lösning av
frågan örn Dalarnas jordförhållanden icke stöde att vinna enbart på lagstiftningens
väg utan att för ändamålet krävdes ekonomiskt stöd från
det allmännas sida efter vidare linjer än som följdes för övriga delar av
riket. Genom den av Dalautredningen nu framlagda utredningen har
denna uppfattning vunnit bekräftelse. Utredningen giver sålunda vid
banden, att kostnaderna för provskiftena i medeltal uppgått till icke
mindre än 39 kronor 50 öre för hektar och högst väsentligt överstigit
motsvarande kostnader för skiften inom andra delar av riket. Även örn
kostnaderna för framtida skiften, med hänsyn till att man kan tillgodogöra
sig erfarenheterna från provskiftena, kunna nedbringas något,
torde likväl skifteskostnaderna för ifrågavarande delar av Dalarna
komma att uppgå till belopp, som jordägarna näppeligen torde kunna
bära med stöd enbart av de nu utgående statsbidragen. Det är vidare
att märka, att medan laga skiften i allmänhet huvudsakligen hava till
uppgift att verka för en lämplig ägosammandragning, skiftena i Kopparbergs
län jämväl tjäna syftet att bringa reda i det oefterrättliga tillstånd,
vari fastighetsväsendet inom dessa delar av Dalarna råkat. Denna
angelägenhet ansågs vid tillkomsten av 1932 års särlagstiftning vara
lika trängande som att få till stånd en bättre ägoanordning på marken.
Den utveckling förhållandena tagit med avseende å fastighetsväsendet
är icke enbart att tillskriva vissa inrotade sedvänjor hos befolkningen
eller säregna ortsförhållanden utan beror även på den undantagsställuing,
som Dalarna i äldre tider intagit i fråga örn villkoren för jordens
delning, och på den osäkerhet, som rått angående de bestämmelser, som
under skilda tider varit gällande, samt på bristande uppsikt över bestämmelsernas
efterlevande. Med hänsyn till det anförda anser jag i
likhet med Dalautreduingen, att ett rikligare statsbidrag bör lämnas
vid de skiften, varom nu är fråga, eller således skiften till rubbning av
storskifte.
Jämväl beträffande bidragens omfattning ansluter jag mig till vad
Dalautredningen föreslagit. Det allmänna bör sålunda påtaga sig kostnaderna
för förrättningsmännen, lösen för karta och handlingar jämte
kostnaderna för införskaffade handlingar, som erfordras för skiftets behöriga
verkställande, ävensom ersättning, som må hava utgått till enligt
2 kap. 2 § jorddelningslagen tillkallade sakkunniga. Statsbidrag
till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader torde däremot
böra utgå i enlighet med bestämmelserna i 1928 års kungörelse. Med
en dylik avvägning av statsbidraget torde man våga hoppas att 1932
års särlagstiftning skall komma att på ett tillfredsställande sätt fylla
sitt ändamål. Jag biträder ock Dalautredningens förslag, att statsbi
-
23
Kungl. May.ts proposition nr 22.
draget för skiftesförrättning, som här avses, hör kunna utgå, oberoende av
om skiftet omfattar hela byns område eller endast del därav och i senare
fallet oavsett vilken del av byn, som skiftas. För denna ståndpunkt talar
det förhållande, att skiftets omfattning icke alltid avgöres av delägarna
utan ofta kan vara beroende av skiftestekniska synpunkter, vilka måste
föranleda frånskiljande av visst område av hyn. För befolkningen
skulle det säkerligen förefalla såsom en orättvisa, örn bidragets storlek
gjordes beroende av dylika belt utanför jordägarnas inflytande liggande
omständigheter. I likhet med vad Dalautredningen föreslagit anser
jag lämpligt, att bidragen till förrättningskostnaderna utbetalas direkt
av lantmäteristyrelsen till lantmätare, gode män och sakkunniga.
Såsom Dalautredningen framhållit föreligger inom vissa delar av
den s. k. bergfrälsebygden omkring Falun fullständig brist på ordnad
fastighetsindelning. Denna brist medför uppenbarligen i flera
avseenden stora olägenheter. Även bär torde gälla, att de förrättningar,
som äro erforderliga för undanröjande av omförmälda olägenhet,
nämligen laga skiften eller arealavmätningar, icke företagas i nödig utsträckning,
därest icke särskilt understöd från det allmännas sida lämnas
utöver vad eljest förekommer. Beträffande ifrågavarande bygd torde,
på sätt Dalautredningen påpekat, det allmännas intresse av att fastighetsskapande
förrättningar komma till stånd vara större än den enskilda
jordägarens, enär arronderingsförhållandena här redan äro på ett mera
tillfredsställande sätt tillgodosedda än i de storskiftade delarna av Kopparbergs
län. Jag biträder därför Dalautredningens förslag örn högre
statsbidrag till laga skifte inom de delar av länet, där den fasta egendomen
icke finnes redovisad i fastighetsbok, än som kan utgå enligt 1928
års kungörelse ävensom örn bidrag till arealavmätningar därstädes. Yad
Dalautredningen föreslagit beträffande storleken av statsbidraget finner
jag, med hänsyn till de kostnader, som nu ifrågavarande förrättningar
kunna beräknas draga, vara lämpligt avvägt. Sålunde torde av allmänna
medel böra under angivna förutsättningar gäldas vid laga skifte tre
fjärdedelar av arvodet till lantmätare, gode män och särskilda sakkunniga
samt vid arealavmätningar tre fjärdedelar av förrättningsmannens
arvode och reseersättning. Därjämte böra vid laga skifte mindre bemedlade
delägare, för vilka förrättningskostnaderna bliva betungande, kunna
erhålla bidrag även till återstående fjärdedelen av förrättningskostnaderna.
Bidragen torde efter ansökan beviljas och utbetalas av lantmäteristyrelsen.
Dalautredningens förslag att bidrag, varom nu är fråga, icke
skola beviljas med mindre ansökan örn förrättningen, till vilken bidrag
sökes, gjorts inom fem år från den dag, då bestämmelser i ämnet trätt i
kraft, anser jag böra följas. Efter utgången av nämnda tid torde de för
övriga delar av landet gällande bidragsbestämmelserna böra tillämpas
även beträffande ifrågavarande bygd. Ikraftträdandet torde böra äga
rum med ingången av nästa budgetår, den 1 juli 1935.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
Då bifall till Dalautredningens av mig tillstyrkta förslag ställer ökade
anspråk pa statskassan, bör ärendet underställas riksdagens prövning.
Sedan medel för ändamålet av riksdagen beviljats, torde det ankomma på
Kungl. Maj:t att enligt angivna riktlinjer utfärda erforderliga författningsbestämmelser
samt meddela de övriga föreskrifter, som för förslagets
genomförande kunna erfordras.
Beträffande de kostnader, som föranledas av förslaget, torde dessa, i
överensstämmelse med lantmäteristyrelsens beräkningar, böra för nästkommande
budgetår uppskattas till 20,000 kronor för bidrag till förrättningskostnader
inom de storskiftade delarna av Kopparbergs län och 20,000
kronor för bidrag till fastighetsbildande förrättningar inom bergfrälsebygden.
För bidrag till skiftesförrättningar i övriga delar av riket
torde, såsom lantmäteristyrelsen föreslagit i sin i årets statsverksproposition
under nionde huvudtiteln, punkt 168, omförmälda skrivelse den 27
augusti 1934, böra för samma budgetår beräknas 200,000 kronor. Nämnda
belopp, tillhopa 240,000 kronor, torde böra i riksstaten uppföras såsom förslagsanslag
under nionde huvudtiteln och rubrik: Understöd åt jorddelningsväsendet
m. m.: Bidrag till jorddelningsförrättningar.
Vidkommande anslaget till bidrag till utflyttnings-, väganläggningsoch
odlingskostnader i sammanhang med skiften torde någon kostnadsökning
för nästa budgetår icke föranledas av de av mig förordade förslagen.
Anslaget torde böra uppföras med det i statsverkspropositionen
beräknade beloppet 250,000 kronor, till vilket belopp anslaget jämväl för
nu löpande budgetår är upptaget.
På grund av det anförda hemställer jag. att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen att
1) för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till jorddelningsförrättningar ett
förslagsanslag av .................... kronor 240,000;
2) för budgetåret 1935/1936 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till jorddelningsväsendet m. m.: Bidrag
till utflyttnings-, väganläggnings- och odlingskostnader
i sammanhang med skiften
ett förslagsanslag av.................. kronor 250,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar
Hans Majit Konungen, att proposition i ämnet
av lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
25
Bilaga A.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av 8 § samt 12 § 1 mom. kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag
till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning
av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 8 § och 12 § 1 mom. i kungörelsen den 22 juni
1928 angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet skola, i
nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse.
8 $.
Till bestridande —--eller slättervall.
Bidrag till utflyttning och väganläggning må ej utgå, med mindre åtgärden
är till gagn ur jordbrukssynpunkt samt förrättningsmännen prövat
utflyttningen vara erforderlig för beredande av lämplig jorddelning
eller väganläggningen vara föranledd av förrättningen och huvudsakligen
påkallad för tillgodoseende av ändamål, som med densamma avses.
Bidrag till---ifrågavarande odling.
Ifrågasättes vid skifte utflyttning, väganläggning eller odling, för vars
verkställande avses söka statsbidrag enligt denna kungörelse, skall frågan,
innan avgörande i densamma träffas, underställas lantmäteristyrelsen
för prövning huruvida åtgärden kan anses hänförlig till sådan utflyttning,
väganläggning eller odling, för vilken bidrag må utgå, samt därest
så finnes vara fallet, huruvida den uppskattade kostnaden för åtgärden
kan komma att godkännas såsom grundval för bestämmande av beloppet
av utgående statsbidrag. För denna prövning skola förrättningsmännen
upprätta förslag med kostnadsberäkning för åtgärden, varefter lantmätaren
har att skyndsamt insända förrättningshandlingarna med karta till
överlantmätaren, vilken det åligger att med eget yttrande överlämna ärendet
till lantmäteristyrelsen. Sådan underställning vare dock ej nödig,
därest samtliga närvarande delägare och förrättningsmännen på skäl, vilka
i ty fall skola i förrättningsprotokollet särskilt angivas, finna sådan
icke erforderlig.
12 $.
1 mom. Uppgår statsbidrag---är påbörjat. Visas med in
tyg
av lantmätaren i distriktet arbetet hava fortskridit så långt, att en
kostnad, ungefärligen motsvarande redan lämnat förskott, därå nedlagts,
må ytterligare en tredjedel av bidraget utbetalas i förskott.
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 22.
8
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
Bilaga B.
F örslag
till
kungörelse om tillägg till kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 295) angående
villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att i kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkor
för erhållande av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet skall under rubriken »Bidrag
till jorddelningsförrättningar»’ efter 7 § införas en ny paragraf,
7 a §, av följande lydelse:
Örn bidrag till bestridande av förrättningskostnaderna vid vissa förrättningar
inom Kopparbergs län är särskilt stadgat.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
27
Bilaga C.
Förslag
till
kungörelse om statsbidrag till bestridande av förrättningskostnaderna
vid vissa lantmäteriförrättningar inom Kopparbergs län.
Härigenom förordnas som följer:
1§.
Vid laga skifte till rubbning av storskifte inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län skola av
allmänna medel gäldas kostnaden till förrättningsmännen, lösen för karta
och handlingar jämte kostnaden för införskaffade handlingar, som erfordras
för skiftets behöriga verkställande, ävensom ersättning, som må hava
utgått till särskilt, på grund av stadgandet i 2 kap. 2 § lagen örn delning av
jord å landet vid förrättningen tillkallat sakkunnigt biträde.
2 §.
Vid laga skifte inom område av Kopparbergs län, där den fasta egendomen
icke finnes redovisad i fastighetsbok, skola av allmänna medel gäldas
tre fjärdedelar av de i 1 § nämnda förrättningskostnader. Erfordras
för åstadkommande av lämpligt och redigt skifte att i förrättningen intages
fastighet eller del därav, som redan finnes i fastighetsbok redovisad,
skola jämväl av sådan åtgärd uppkomna kostnader av beskaffenhet, som
ovan sägs, till tre fjärdedelar gäldas av allmänna medel.
Till sakägare, som är enskild person och för vilken honom åliggande
kostnader för förrättningen måste anses betungande i förhållande till hans
ekonomiska ställning, må härutöver utgå bidrag med högst det belopp, som
på hans ägolott belöper av återstående del av de i första stycket angivna
kostnader. Örn sättet för sökande av sådant bidrag, ärendets prövning och
bidragets utbetalande skall gälla vad i 2—5 §§ kungörelsen den 22 juni
1928 (nr 295) angående villkor för erhållande av statsbidrag till förrättningar
enligt lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet är
stadgat.
3 $.
Kan fast egendom inom område, varom i 2 § förmäles, varda upptagen
i fastighetsbok såmedelst att egendomen bliver genom behörig uppmätning
och kartläggning från angränsande avskild, utgår till bestridande
av kostnaderna för sådan förrättning, där den ntföres av lantmätare
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 22.
efter vederbörligt förordnande, bidrag av allmänna medel med tre fjärdedelar
såväl av arvodet till förrättningsmannen, inberäknat lösen för karta
och handlingar, som ock av den sakägarna åvilande resekostnads- och traktamentsersättning.
4 §.
Sakägare, som önskar komma i åtnjutande av bidrag enligt 3 §, har att
därom inom två år efter det förrättningen blivit avslutad, till överlantmätaren
i länet ingiva till lantmäteristyrelsen ställd ansökan. Ansökningen
skall åtföljas av handlingar till styrkande av sökandens rätt till
den egendom förrättningen avsett.
överlantmätaren åligger att översända ansökningen jämte eget yttrande
till lantmäteristyrelsen, som har att till sökanden, utan kostnad för
denne, utbetala honom tillkommande bidrag.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli
Ändå att förrättning, som i 1 § sägs, påbörjats före nämnda dag, lände
kungörelsen till efterrättelse beträffande förrättningen, där denna utförts
med tillämpning av lagen den 17 juni 1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län.
Bestämmelserna i 2—4 §§ skola lända till efterrättelse jämväl beträffande
förrättning, som påbörjats före kungörelsens ikraftträdande men då
ännu ej blivit avslutad. Avser sådan förrättning laga skifte, skall dock
vad i förut omnämnda kungörelse den 22 juni 1928 är stadgat örn sättet
för sökande av bidrag, ärendets prövning och bidragets utbetalande tilllämpas
beträffande bidraget i dess helhet
Beträffande förrättning, som avses i 2 eller 3 §, åge ej kungörelsen tilllämpning
med mindre ansökan örn förrättningen gjorts senast inom fern.
år från den dag, då kungörelsen trätt i kraft.
243s56. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.