Kungl. Majis proposition Nr 209.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående lönetursberäkning
och lönetillägg för vissa lärare inom folkskoleväsendet;
given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 mars 1935.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg anför följande:
Kungl. Maj:t har till riksdagen avlåtit en denna dag dagtecknad proposition
angående statens övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet
m. m. Vid min anmälan av förevarande fråga erinrade jag, bland annat,
örn en av folkskollärarkårens representantskap för lönefrågor hos Kungl. Maj:t
gjord framställning rörande lönetursberäkning och lönetillägg för vissa lärare
inom folkskoleväsendet samt anförde, att jag i annat sammanhang ämnade
föreslå Kungl. Maj:t att i särskild proposition förelägga riksdagen ärendet ifråga.

I nyssnämnda framställning anhöll folkskollärarkårens representantskap
för lönefrågor, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen dels att lärare vid
Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 209. 1

2

Kungl. May.ts proposition Nr 209.

folk- och småskolor för rätt till uppflyttning i högre lönegrad måtte kunna
tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer,
dels ock att icke-ordinarie lärare vid folk- och småskolor, då de tjänstgjort
vid nämnda skolor sammanlagt minst tio lästerminer, måtte erhålla
ett lönetillägg å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig folkskollärare
samt 150 kronor för småskollärarinna. Som motiv för framställningen
anfördes i huvudsak följande:

Rationaliseringsåtgärderna på folkskolans område, som bestode i indragning
av lärartjänster, förflyttning av lärare, begränsad ansökningsrätt till
lediga ordinarie lärartjänster m. m., innebure, att de vid rikets folkskolor
anställda icke ordinarie lärarna under den närmaste tiden vore helt eller
delvis uteslutna från möjligheterna att söka ordinarie befattning. Utöver
här omnämnda rationaliseringsåtgärder hade genom kungörelse den 30 december
1932 (nr 582) en väsentlig förändring inträtt beträffande kommunernas
rätt att anställa extra ordinarie lärare. Intill slutet av år 1932 gällde
en bestämmelse av innehåll, att »extra ordinarie lärare må anställas endast
i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation av distriktets
skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt.» Genom
nyss omnämnd kungörelse ändrades dessa bestämmelser därhän, att skolrådet
(skolstyrelsen) förpliktades under i stadgan angivna förhållanden anställa
lärare såsom extra ordinarie. Ändringen innebure en avsevärd försämring
i lärarnas anställningsvillkor. Medan det tidigare var en tillåtelse
för skoldistrikten att på nämnda grunder anställa lärare som extra ordinarie,
blev det efter angivna tidpunkt ett åliggande. Detta medförde uppenbarligen
en betydande ökning av de fall, då lärare anställdes på extraordinarie
i stället för på ordinarie stat, vilket i sin ordning måste få till följd en förlängning
av den tid, som läraren hade att tjänstgöra, innan ordinarie anställning
kunde vinnas. I sammanhang härmed erinrades örn, att den lön,
som ännu utginge för extra ordinarie lärare, ursprungligen måste ha varit
avpassad med hänsyn till en relativt kort tjänstgöring på extra ordinarie
stat och sålunda även för ett åtskilligt lägre åldersstadium än det, som redan
nu utgjorde medelåldern vid befordran i flertalet större samhällen i vårt land
men jämväl ofta på rena landsbygden. Sålunda kunde nämnas, att vid
den utnämning till ordinarie lärare i Stockholm, vilken ägde rum närmast
före den tidpunkt, då kungörelsen av den 20 juli 1933 (nr 507) om begränsad
ansökningsrätt trädde i kraft, medelåldern hos de utnämnda var 35 år.
För vid Göteborgs folkskolor åren 1932—1933 till ordinarie befordrade lärare
utgjorde medelåldern för de manliga 31.5 år, för kvinnliga 32.7 år och för
småskollärarinnor 29.7 år. Vid motsvarande utnämning i Malmö hade de
utnämnda lärarna tjänstgjort, de manliga 20 terminer, de kvinnliga 26 terminer.
Dessa förhållanden hänförde sig till den tid, innan ännu den ovannämnda
ändringen av folkskolestadgan trädde i kraft. Förutom denna
stadgeändring hade nu därjämte bestämmelsen om begränsad ansökningsrätt
ytterligare försämrat de extra ordinarie lärarnas ställning.

Vad representantskapet ovan anfört syntes visa, att av statsmakterna vidtagna
rationaliseringsåtgärder på skolans område komme att medföra en
ytterligare försämring av de icke ordinarie lärarnas befordringsutsikter. Redan
innan dessa åtgärder vidtogos, hade en väsentlig och varaktig försämring
i befordringsförhållandena inträtt, vilket framginge av en utredning,
gjord av f. d. byråchefen Edvard Göransson, som bilades skriften. Tidigare

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

bleve ett avsevärt antal lärare befordrade till ordinarie redan under första
anställningsåret. Tabellerna i nyssnämnda utredning gåve vid handen, att av
de manliga folkskollärare, som utexaminerades 1923, vore inemot hälften
(49.8 procent) ordinarie vid utgången av vårterminen 1924. Av de manliga
lärare, som utexaminerades 1930, voro inom ett år endast 6.2 procent ordinarie.
En liknande ehuru ej fullt så utpräglad tendens visade siffrorna för
övriga lärarkategorier. Härtill komme, att särskilt på småskolans område
lärarna numera måste räkna med en period av arbetslöshet, innan de kunde
erhålla ens icke ordinarie anställning.

De lärarkategorier, det här gällde, åtnjöte i lagstadgad minimilön: manlig
folkskollärare 1,700 kronor, kvinnlig folkskollärare 1,500 kronor och småskollärare
1,000 kronor. Härtill komme dyrtidstillägg å statsbidragen till
avlöningarna, provisorisk avlöningsförbättring samt bostad och bränsle (ett
rum och kök eller ersättning härför enligt ortens pris). Dessa löner måste,
med hänsyn tagen till ifrågavarande tjänsteinnehavares utbildningskostnader,
betraktas som så låga, att en stödåtgärd vore starkt motiverad. Olika
löneregleringskommittéer, senast 1928 års lönekommitte, hade förordat löner
till högre belopp än de nu utgående. Dessa bestämdes på en tid, då inom
folkskolan icke florerade något extralärarsystem i den nuvarande omfattningen.

Vid 1934 års riksdag väcktes med anledning av de förhållanden, för vilka
här redogjorts, flera motioner. Dessa avsåge dels att icke ordinarie lärare
vid folk- och småskolor skulle efter en tjänstgöring av sammanlagt tio lästerminer
erhålla ett lönetillägg å 300 kronor för manlig och 200 kronor för
kvinnlig folkskollärare samt 150 kronor för småskollärarinna (I: 213 och II:
406), dels att lärare vid folk- och småskolor för rätt till uppfattning i högre
lönegrad må kunna tillgodoräkna sig den tjänstgöring såsom icke ordinarie
lärare de haft utöver tio lästerminer (I: 214 och II: 407), dels slutligen örn
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att Kungl. Maj:ts
kungörelse den 20 juli 1933 örn tillsättning i vissa fall av lärare vid folkoch
småskolor i så måtto ändras, att lärare som minst tolv terminer tjänstgjort
inom ett skoldistrikt må äga ansökningsrätt till inom distriktet ledigförklarad
ordinarie lärartjänst (I: 101).

I dessa motioner påpekades, hurusom antalet extra ordinarie tjänster redan
nu är mycket stort i förhållande till de ordinarie befattningshavarna. Sålunda
omnämndes, att i en av landets största kommuner (Göteborg) mer än
20 procent av de manliga lärarbefattningarna äro extra ordinarie, och motsvarande
tal för de kvinnliga lärarna i ifrågavarande kommun överstiger 17
procent.

I anledning av dessa motioner anförde statsutskottet bland annat rörande
de i motionerna påpekade svårigheterna i befordringshänseende för den icke
ordinarie lärarpersonalen: »Utskottet har funnit dessa svårigheter behjärtansvärda
och anser visst fog föreligga för de gjorda framställningarna,
särskilt vad angår förslaget om rätt att för uppfattning i högre lönegrad
få tillgodoräkna viss tjänstgöring.»

Med hänvisning till framställningarnas ekonomiska räckvidd ävensom till
utskottets uppfattning att en förändring av gällande avlöningsbestämmelser
i en uti motionerna avsedd utsträckning knappast torde böra ske utan föregången
prövning av Kungl. Maj:t samt därjämte till att yrkandena i motionerna
I: 213 och II: 406 redan på grund av särskild framställning vore
beroende på Kungl. Maj:ts prövning, avstyrkte utskottet de förenämnda
motionerna. Riksdagen beslutade i enlighet härmed.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Ytterligare kunde nämnas en annan omständighet, som motiverade vidtagandet
av stödjande åtgärder, nämligen det förhållandet att lärare från
privata skolor och från nedlagda småskoleseminarier kunde erhålla anställning
vid folkskolorna och därigenom i viss utsträckning fördröja de icke
ordinarie lärarnas befordran.

Skolöverstyrelsen avgav utlåtande i ärendet den 14 september 1934 samt
hänvisade därvid, i vad angår spörsmålet örn särskilda lönetillägg, till vad
överstyrelsen därutinnan anfört i ett yttrande den 27 januari 1934 över en
likartad framställning från representantskapet. I sistnämnda yttrande framhöll
överstyrelsen bland annat följande:

De försämrade befordringsmöjligheter, som genom rationaliseringsåtgärderna
drabbat de icke-ordinarie lärarna, vilka för en tid framåt blivit utestängda
från rätten att söka lediga ordinarie lärartjänster, medförde givetvis
för dessa betydande ekonomiska förluster. Detta måste kännas så mycket
hårdare, som många av dem just nu, innan sådant förbud inträdde, efter
många års väntan på befordran stöde inför utsikten att snarast kunna erhålla
ordinarie tjänst. Att statsmakterna tidigare behjärtat de extra ordinarie
lärarnas vid allmänna läroverk m. fl. statliga läroanstalter bekymmersamma
läge och på sätt närmare framginge av kungörelsen den 15 maj
1931 (nr 112) angående avlöningsförmåner för vissa extra ordinarie lärare
beviljat extra eller vikarierande ämneslärare vid ifrågavarande läroanstalter
provisoriska lönetillägg efter vissa tjänstår, syntes överstyrelsen utgöra ett
ytterligare skäl till att även folkskolans icke-ordinarie lärare må komma i
åtnjutande av dylik arvodesförhöjning.

Enligt förslaget skulle lönetillägget utgå endast till lärare, som innehaft
icke-ordinarie anställning — givetvis med full tjänstgöring — i sammanlagt
minst tio lästerminer samt till storleken motsvara ett ålderstillägg för
ordinarie lärare, sålunda för folkskollärare 300 kronor, för folkskollärarinna
200 kronor och för småskollärarinna 150 kronor, allt för år räknat.

Överstyrelsen hade verkställt en utredning angående de kostnader, som
ett bifall till detta förslag skulle medföra. Genom folkskolinspektörerna
hade inhämtats, huru många icke-ordinarie lärare av de nämnda kategorierna,
som vid slutet av läsåret 1933/1934 kunde beräknas hava minst tio
terminers tjänstgöring. Siffrorna hade blivit 167 extra ordinarie och 37
vikarierande folkskollärare, 239 extra ordinarie och 91 vikarierande folkskollärarinnor
samt 297 extra ordinarie och 176 vikarierande småskollärarinnor.
Sammanlagt uppginge de sålunda till 703 extra ordinarie och 304
vikarierande lärare, eller tillhopa 1,007. Med hänsyn till lönetilläggens föreslagna
storlek skulle det erforderliga anslagsbehovet för ändamålet utgöra
198,150 kronor. Ehuru den jämförelsevis betydande kostnad, som ett bifall
till framställningen således skulle komma att medföra, under rådande förhållanden
kunde vara ägnad att framkalla vissa betänkligheter, ansåge dock
överstyrelsen, att så starka skäl talade till förmån för densamma, att överstyrelsen
funne sig böra tillstyrka det gjorda yrkandet om provisoriskt lönetillägg
åt vissa icke ordinarie lärare vid folk- och småskolor.

Det syntes ligga i sakens natur, att det nu föreslagna lönetillägget skulle
få rent provisorisk karaktär och utgå endast, så länge de nuvarande abnorma
förhållandena i fråga örn de icke-ordinarie lärarnas befordringsförhållanden
vore rådande. Tilläggets utgående skulle sålunda årligen böra prövas
av riksdagen.

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

Fråga kunde givetvis uppkomma, huruvida dyrtidstillägg skulle utgå på
det nu ifrågasatta lönetillägget. Överstyrelsen ville därvid endast erinra
örn, att dyrtidstillägg icke utginge på den av riksdagen beviljade provisoriska
avlöningsförbättringen åt lärare vid folk- och småskolor (kungörelsen
nr 241/1929). Däremot utginge dyrtidstillägg å det med det nu ifrågasatta
lönetillägget närmast jämförliga provisoriska tillägget åt lärare vid allmänna
läroverk med flera enligt ovannämnda kungörelse nr 112/1931.

Slutligen vill överstyrelsen beröra frågan, från vilket anslag i riksstaten
de föreslagna lönetilläggen åt icke-ordinarie lärare borde utgå. Med hänsyn
till ändamålets provisoriska karaktär kunde det måhända befinnas lämpligast,
att i riksstaten uppfördes ett särskilt extra förslagsanslag. A andra
sidan kunde det möjligen befinnas mera praktiskt, att bidragen till dessa
lönetillägg finge utgå ur det anslag, från vilket redan avlöning till extra
ordinarie och vikarierande lärare bestredes, nämligen ur anslaget till statsbidrag
till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Överstyrelsen ville nu under hänvisning till den härför av representantskapet
framlagda motiveringen tillstyrka även den föreliggande framställningen,
i vad den avsåge rätt för lönetursberättigade lärare att för uppflyttning
i högre lönegrad få tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom icke-ordinarie
lärare utöver 10 terminer.

Överstyrelsen hade verkställt en utredning angående de ekonomiska konsekvenserna
av ett bifall till framställningen i nu förevarande punkt.

Genom folkskolinspektörerna hade inhämtats, att den 1 januari 1934 funnes
i någon av de tre lägsta lönegraderna följande antal lärare, vilka tidigare
i mera än 10 terminer tjänstgjort såsom icke ordinarie lärare vid folkskoleväsendet,
nämligen 185 folkskollärare, 447 folkskollärarinnor och 289
tillhörande småskolekåren, därav 257 ordinarie vid småskola, 21 tills vidare
anställda vid mindre folkskola och 11 tills vidare anställda såsom biträdande
lärare vid folkskola. Sammanlagda antalet sådana lärare utgjorde sålunda
921. Överstyrelsen hade tillika undersökt, hur dessa lärares uppfattning i
högre lönegrad allenast av den anledningen, att icke-ordinarie tjänstår utöver
fem finge medräknas, komme att fördela sig under de närmaste fem
åren, under förutsättning att nytt ålderstillägg av nu ifrågavarande anledning
finge tillträdas den 1 januari något av åren 1936—1940.

Med hänsyn till ålderstilläggens storlek för de olika lärarkategorierna —
300 kronor för folkskollärare, 200 kronor för folkskollärarinna och 150 kronor
för medlem av småskolekåren — hade vidare beräknats, att kostnaderna
för de sålunda intjänade ålderstilläggen komme att under femårsperioden
uppgå till följande belopp: för folkskollärare 56,100 kronor, för
folkskollärarinnor 88,400 kronor och för småskollärare 42,900 kronor, eller
sammanlagt 187,400 kronor. Dessa kostnader komme att fördela sig på de
särskilda åren sålunda: år 1936 77,250 kronor, år 1937 29,250 kronor, år
1938 30,350 kronor, år 1939 28,250 kronor och år 1940 22,300 kronor.

Såsom ovan framhållits grundade sig dessa beräkningar av medelsbehovet
på det antal ordinarie lärare med mera än 10 terminers tjänstgöring såsom
icke ordinarie, som den 1 januari 1934 befunne sig i någon av de tre lägre
lönegraderna. Givetvis tillsattes även efter nämnda tidpunkt år för år ordinarie
lärare, som skulle kunna bliva berättigade till ålderstillägg på grund

6

Kungl. Maj.ts proposition Nr 209.

av långvarig icke-ordinarie tjänstgöring. Kostnaderna komme därigenom
att stiga utöver de nu beräknade.

Vad slutligen beträffade kostnadsfrågan från budgetsynpunkt ville överstyrelsen
erinra om följande. Därest frågan avgjordes vid 1935 års riksdag
i sådan riktning, att den fördelaktigare lönetursberäkningen började att tilllämpas
den 1 januari 1936, bleve medelsåtgången för den senare delen av
budgetåret 1935/1936 (sålunda tiden 1 januari—30 juni 1936) endast hälften
av ovannämnda för det första året beräknade summa av 77,250 kronor,
eller 38,625 kronor. Men då enligt nu gällande bestämmelser rekvisition
av avlöningsmedel för budgetåret 1935/1936 skulle ske först i juli månad
1936, då nytt anslag för budgetåret 1936/1937 stöde till förfogande, syntes
man icke behöva för ändamålet räkna med någon särskild anslagsförhöjning
under budgetåret 1935/1936.

Statskontoret avgav utlåtande i ärendet den 19 oktober 1934 och åberopade
därvid vad ämbetsverket i ett föregående utlåtande den 5 februari 1934
anfört rörande förutnämnda, av representantskapet tidigare gjorda framställning
i enahanda ärende.

- I sitt nyssnämnda den 5 februari 1934 avgivna utlåtande hade statskontoret
uttalat bland annat, att ämbetsverket på senare tid i åtskilliga fall
ställt sig välvilligt till framställningar, som avsett att mildra verkningarna
för befattningshavare på undervisningsväsendets område av vissa genomförda
organisatoriska förändringar. Frågan hade emellertid då varit om understöd
åt enskilda lärarinnor vid privata skolor och folkskolor, som till följd
av sådan organisationsändring förlorat sin anställning och på grund därav
råkat i ekonomiskt trångmål. Omständigheterna hade i dylika fall understundom
varit så ömmande, att hjälpåtgärder från statens sida ansetts vara
på sin plats. Annorlunda vore förhållandet med avseende å de personalgrupper,
som i den föreliggande framställningen avsåges. De befattningshavare,
som det där gällde, hade icke gått förlustiga sin anställning eller
ens lidit minskning i sina innehavande löneförmåner. Vad som inträffat
vore, att de sannolikt finge sina närmaste framtidsutsikter i viss mån försämrade.
Men detta vore icke något för dessa fall egenartat, utan fastmera
ett förhållande, som mer eller mindre ofrånkomligt hörde samman med de
senare årens rationaliserings- och besparingsåtgärder inom både den statliga
administrationen och kommunalförvaltningen. I detta sammanhang ville
statskontoret fästa uppmärksamheten vid de kontinuerliga personalindragningar
inom skilda grenar av statsförvaltningen, som kännetecknat det senaste
årtiondets besparingsarbete. Att därigenom och genom den därmed
sammanhängande, under åratal uppehållna vakanssättningen av ordinarie
tjänster befordringsutsikterna och utkomstmöjligheterna försämrats icke minst
för den icke-ordinarie personalen syntes vara ovedersägligt, men hade icke
ansetts kunna tagas till intäkt för krav på särskild lönekompensation. På
de anförda skälen ställde sig statskontoret ytterst betänksamt gentemot varje
förslag, gående ut på särskild gottgörelse åt hela personalgrupper på den
grund, att dithörande befattningshavare till följd av vidtagna organisatoriska
åtgärder såge sina befordringsutsikter försämrade. Under alla omständigheter
syntes det böra uppställas som oeftergivlig förutsättning för ett
stödjande ingripande från statens sida, ej blott att den inträdda försämringen
vore väsentlig och varaktig, utan ock att det klart uppvisades, att vederbörande
personalgruppers löneförhållanden vore sådana, att en stödåtgärd

Kungl. May.ts proposition Nr 209. 7

över hela linjen vore verkligen motiverad. Den utredning, som i förevarande
fall härutinnan framlagts, kunde statskontoret icke anse tillfyllest, så
mycket mindre som det här gällde befattningshavargrupper, vilka icke vore
avlönade enligt en enhetlig lönestandard, utan där tvärtom lönerna syntes
vara i hög grad växlande. Slutligen borde vid denna frågas bedömande
icke lämnas ur sikte, att det här icke rörde befattningshavare, vilka vore
i statens egen tjänst och för vilka staten själv alltså bestämde ej blott rättigheter
utan ock skyldigheter. Att i nuvarande läge, innan frågan örn folkskoleväsendets
framtida ställning ännu vore avgjord, utan grundlig utredning
öka statens redan betydande ekonomiska åtaganden på detta område
funne sig statskontoret icke kunna tillstyrka.

Vad statskontoret i sitt ovanberörda yttrande anfört rörande representantskapets
hemställan örn beredande av särskilda lönetillägg åt ifrågavarande
icke-ordinarie lärarpersonal, ägde, anför ämbetsverket, full giltighet jämväl
beträffande det i föreliggande framställning gjorda nya yrkandet örn rätt
för nämnda lärarpersonal att för uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna
den tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare, som vederbörande haft utöver
10 lästerminer.

Då statskontoret saknade anledning frångå sin i ämnet tidigare uttalade
uppfattning, avstyrkte ämbetsverket bestämt representantskapets i nu föreliggande
framställning gjorda yrkanden.

I likhet med statsutskottet vid 1934 års riksdag finner jag förhållandena
på folkskoleväsendets område giva fog för åtgärder i ovan angiven riktning.
Jag har intet att erinra mot de framlagda förslagen och tillstyrker
sålunda, att ordinarie lärare vid folk- och småskolor för rätt till uppflyttning
i högre lönegrad måtte kunna tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom ickeordinarie
lärare utöver tio lästerminer ävensom att icke-ordinarie lärare vid
folk- och småskolor måtte, då de tjänstgjort vid nämnda skolor sammanlagt
minst tio lästerminer, erhålla ett lönetillägg å 300 kronor för manlig
och 200 kronor för kvinnlig folkskollärare samt 150 kronor för småskollärare.
Skäl torde icke föreligga att låta dyrtidstillägg utgå å sistnämnda
särskilda lönetillägg. De av överstyrelsen framlagda kostnadsberäkningarna
giva mig icke anledning till särskilt uttalande. Kostnaderna torde böra
bestridas ur förslagsanslaget till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt
lärare vid folkskolor. Detta anslag torde på grund härav, med hänsyn till
gällande utanordningsgrunder, icke behöva höjas utöver det belopp, som av
mig beräknats i förutnämnda proposition örn statens övertagande av vissa
kostnader för folkskoleväsendet.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att ordinarie lärare vid folk- och småskolor
må för rätt till uppflyttning i lönegrad kunna tillgodoräkna
sig tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare vid sådana
skolor utöver tio lästerminer, med rätt för Kungl. Majit att
utfärda härutinnan erforderliga tillämpningsbestämmelser;
dels ock medgiva, att från förslagsanslaget till Folkskolor

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 209.

m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor må
under budgetåret 1935/1936, på de närmare villkor Kungl.
Maj:t må äga bestämma, utgå provisoriskt lönetillägg åt
sådana icke-ordinarie lärare vid folk- och småskolor, som
innehaft icke-ordinarie anställning med full tjänstgöring vid
dylika skolor under sammanlagt minst tio terminer, med för
år räknat 300 kronor åt manlig och 200 kronor åt kvinnlig
folkskollärare samt 150 kronor åt småskollärare, anställd
vid småskola, mindre folkskola eller egentlig folkskola.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:

Lars Tunberg.

Stockholm 1935, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.