Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

1

Nr 206.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående avstående i vissa
fall av allmänna arvsfondens rätt till arv; given Stockholms
slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
under punkterna l:o)—10: o) hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinéen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler följande
frågor örn avstående av allmänna arvfondens rätt till arv efter vissa
personer och anför därvid:

l:o.

Rätten till arv efter lantbrukaren Carl August Söderström från Sundsvall.
Den 8 oktober 1932 avled lantbrukaren Carl August Söderström från
Sundsvall utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning ut Whang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 206.

1

2

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 206.

visar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen i boet
uppgick enligt bouppteckningen till 42,843 kronor 20 öre.

Den 5 december 1932 anställdes vid rådhusrätten i Sundsvall vittnesförhör
rörande tillkomsten av vissa utav Söderström fällda yttranden av
innehåll, att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla hans i livet varande
kusiner. Berörda yttranden bevakades sedermera den 9 januari 1933 vid
rådhusrätten såsom muntligt testamente efter Söderström.

Sedan testamentet delgivits kammaradvokatfiskalsämbetet samt ämbetet,
med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna
arvsfonden, underställt Kungl. Maj:t frågan örn godkännande av
testamentet, beslöt Kungl. Majit den 14 juli 1933, att klander mot testamentet
skulle för fondens räkning äga rum.

Efter det ämbetet i anledning därav vid rådhusrätten anhängiggjort
klandertalan mot testamentet, förklarade rådhusrätten genom dom den
4 december 1933 de såsom testamente bevakade yttrandena icke utgöra
hinder för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen efter Söderström.
Domen vann laga kraft.

I tre särskilda till länsstyrelsen i Västernorrlands län ingivna och av
länsstyrelsen med egna utlåtanden den 15 augusti 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnade ansökningar hava nu dels grovarbetaren
Erik Jonas Lodéns hustru Anna Amalia Lodén i Skönsmon, dels drängen
Olof Marino Bengtsson, jämväl i Skönsmon, dels ock förre sågverksarbetaren
Per Ludvig Söderqvist i Sundsvall, sågverksarbetaren Nils Johan
Söderqvist, änkan Alma Ulrika Elisabet Vallin, född Söderström,
de båda sistnämnda i Skönsmon, järnarbetaren Vilhelm Allan Lindkvists
hustru Amanda Charlotta Olivia Lindkvist, född Söderström, i Furunäs,
Eskilstuna-Klosters församling, samt änkan Maria Katarina Hamrin,
född Söderqvist, i Skönsmon anhållit örn efterskänkande helt eller delvis
till deras förmån av allmänna arvsfondens rätt till arv efter Carl August
Söderström.

I en till länsstyrelsen ingiven och av denna myndighet med utlåtande
den 13 februari 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnad ansökning
har därefter montören Herman Prästberg i Munkfors hemställt,
att en del av kvarlåtenskapen efter Söderström måtte tillerkännas honom.

Slutligen har länsstyrelsen med skrivelse den 9 augusti 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en den 23 juni 1934 dagtecknad ansökning,
däri jordbruksarbetaren David Jonssons hustru Hildur Jonsson,
född Prästberg, i Östra Glänne, Frykeruds socken, anhållit, att viss
del av samma kvarlåtenskap måtte avstås till förmån för henne.

Till stöd för ansökningarna har i huvudsak anförts av Anna Amalia
Lodén, att hon arbetat åt Söderström under 18 år och att Söderström, vilken
omkommit genom olyckshändelse, säkerligen skulle hava ihågkomma
henne, örn han fått tillfälle att själv förordna örn sin kvarlåtenskap,
av Bengtsson, att han haft tjänst hos Söderström under 15 år och att Sö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

3

(lerström vid flera tillfällen fällt yttranden av innehåll, att han ämnat
upprätta förordnande angående sin kvarlåtenskap till förmån för Bengtsson,
samt av övriga sökande, att de vore kusiner till Söderström och att
denne, som i livstiden brukat bistå sina fattiga släktingar med penningar
och matvaror, uttalat som sin önskan, att kvarlåtenskapen efter honom
skulle tillfalla hans kusiner. Samtliga sökandena hava därjämte uppgivit,
att de befunne sig i små ekonomiska omständigheter.

Av vederbörande polismyndigheter har utredning verkställts rörande
sökandena och deras förhållande till den avlidne. Av denna utredning
ävensom av ansökningarna bifogade handlingar och eljest i ärendet införskaffade
upplysningar inhämtas i huvudsak följande:

Anna Amalia Lodén är född 1876. Hennes man, vilken är född 1874, har
tidigare varit anställd vid ett sågverk men är, sedan detta på hösten
1932 nedlades, i saknad av stadigvarande arbete. I sitt äktenskap hava
makarna haft tio barn, av vilka sju i åldern 32—22 år leva. En dotter
och två söner bo tillsammans med föräldrarna. Dessa äga en fastighet,
taxeringsvärderad till 10,200 kronor och intecknad för 5,000 kronor. Familjen
bebor själv tre rum samt hyr ut en lägenhet örn fyra rum mot
en hyra av 500 kronor för år. Mannen åtnjuter arbetslöshetsunderstöd
med 13 kronor 20 öre i veckan. De båda hemmavarande sönernas arbetsinkomster
hava varit oregelbundna.

Beträffande sin anställning hos Söderström har hustru Lodén vid polisförhör
uppgivit, att hon från 1914 till Söderströms död 1932 utfört
mjölkningen av dennes fyra kor. Såsom betalning härför hade hon dagligen
erhållit två liter mjölk samt dessutom kontant ersättning, under de
tio första åren 5 öre örn dagen och därefter med olika belopp då och då,
såsom vid jul och midsommar. Endast under de två sista åren hade dessa
belopp uppgått till sammanlagt 200 kronor för år. Tidigare, dock icke
under de senaste åtta åren, hade hon även brukat deltaga i slåtterarbetet
omkring fyra veckor årligen och därför åtnjutit särskild ersättning.

I ett till länsstyrelsen avgivet yttrande över hustru Lodéns ansökan
har Sköns sockens fattigvårdsstyrelse anfört, bland annat, att familjen
Lodén hade goda vitsord, att mannen långa tider varit utan arbete men
att genom hustruns trägna arbete familjen aldrig behövt anlita fattigvården,
samt att fattigvårdsstyrelsen ansåge lämpligt, att hustrun erhöllo
hälften av kvarlåtenskapen efter Söderström.

Bengtsson, som är född 1897, är gift sedan 1927 och har i äktenskapet
två barn. Familjen bor tillsammans med mannens föräldrar, vilka båda
äro ålderstigna och oförmögna till arbete. Föräldrarna äga en fastighet
med taxeringsvärde av 8,000 kronor och intecknad för 3,000 kronor. Under
arbete för Söderströms dödsbo i december 1932 ådrog sig Bengtsson
genom olyckshändelse ett brott å korsbenet samt hjärnskakning, varigenom
han var fullständigt oförmögen till arbete under omkring fyra månader.
Ännu i januari 1934 uppbar Bengtsson på grund av kvarstående
men av skadorna viss ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete. Själv har Bengtsson uppgivit, att han åtskilliga år och måhända
för all framtid bomme att få men av skadorna.

Vid polisförhör har Bengtsson berättat, att han varit jordbruksdräng
hos Söderström under 11 år samt tillfälligt arbetat hos denne under 4 år
dessförinnan. Söderströms fastighet, varå hållits en häst och fyra kor,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

hade omfattat omkring 16 tunnland, varifrån emellertid på senare år
fransålts eirka 2 tunnland. Bengtsson hade ombesörjt allt arbete utom
mjoikmngen, varjämte vid skörden anlitats extra hjälp. Med hästen hade
utförts legokörning i stor omfattning. Bengtsson, som icke åtnjutit
några naturaförmåner, hade i avlöning haft 180 kronor i månaden under
de första 5 åren samt 200 kronor i månaden för tiden därefter.

fångvårdsstyrelse, som till länsstyrelsen avgivit yttrande
jämväl över Bengtssons ansökan, har anfört, bland annat, att Bengtssons
mangåriga arbete hos Söderström enligt styrelsens mening mer än väl motiverade,
att Bengtsson erhölle del av Söderströms förmögenhet. Bengtsson
hade i avsevärd grad bidragit till sina ålderstigna föräldrars försörjning,
så att dessa icke behövt anlita fattigvård. Styrelsen ansåge lämpligt, att
Bengtsson erhölle hälften av kvarlåtenskapen.

Per Ludvig Söderqvist är född 1871. En ledamot av fattigvårdsstyrelsen
i Sundsvall har intygat, att Söderqvist, vilken vore känd som en skötsam
och redbar person, i ekonomiskt hänseende haft det trångt och besvärligt
och att svårigheterna för honom nu ytterligare ökats därigenom
att han lång tid varit arbetslös. På grund av sin höga ålder kunde han
hädanefter icke påräkna något fast arbete, och utsikterna för honom att
under någon längre tid kunna försörja sig själv vore tämligen små. Söderqvist
bär själv uppgivit, att han vid flera tillfällen under Söderströms
livstid av denne erhållit hjälp i form av kontanter och lån.

Nils Johan Söderqvist, vilken är broder till Per Ludvig Söderqvist, är
född 1874 och har likaledes vitsord örn sig att vara skötsam och redbar.
Enligt ett i ärendet åberopat intyg hade Söderström tyckt mycket örn Nils
Johan Söderqvists familj, vilken av Söderström brukat erhålla hjälp med
såväl kontanter som jordbruksprodukter. En ledamot av fattigvårdsstyrelsen
i Sköns socken har uppgivit, att Söderqvist av sina små arbetsinkomster
icke kunnat göra några besparingar för sin ålderdom, varför han
syntes bliva tvungen att anlita det allmänna.

Alma Ulrika Elisabet Vallin är född 1877 och änka efter en skräddare.
Hon är dövstum samt åtnjuter för sig själv och en minderårig son regelbundet
understöd av fattigvården. Enligt egen uppgift brukade hon av
Söderström få hjälp med penningar och matvaror.

Amanda Charlotta Olivia Lindkvist, vilken är syster till änkan Vallin,
är född 1883. Hennes man är född 1885. Makarna hava i äktenskapet
sju barn i åldern 22—9 år, vilka alla bo hemma hos föräldrarna. En tolvårig
son lider av ryggradsförskjutning och har tidvis vårdats å vanföreanstalt.
Makarna äga en lägenhet örn 3 tunnland jord, varå finnes uppfört
ett boningshus örn ett rum och kök. Lägenheten har ett taxeringsvärde
av 6,000 kronor och är intecknad för 6,800 kronor. Mannen Lindkvist
har uppgivit, att hans arbetsförtjänst uppginge till omkring 200
kronor i månaden. Från olika håll har vitsordats, att makarna gjort sig
kända för redbarhet och ordentlighet samt att de levde under bekymmersamma
ekonomiska omständigheter.

Maria Katarina Hamrin är född 1870. Hennes man, som avled 1929,
var sinnessjuk. Själv är hon nästan fullständigt blind. En pensionsnämndsordförande
har intygat, att hon levt under synnerligen tryckta förhållanden
och att Söderström under sin livstid med frikostig välvilja bistått
henne. Under senare år har hon erhållit ved genom fattigvårdens
försorg.

Herman Prästberg är född 1887, gift och har i äktenskapet två barn,

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

födda 1917 oell 1930. Han började 1910 arbeta hos Uddeholms aktiebolag
och är för närvarande anställd som montör vid bolagets elektriska avdelning.
Hans arbetsinkomst brukar uppgå till 2,000—2,200 kronor örn året.
1933 lät Prästberg uppföra ett boningshus för en kostnad av 8,000 kronor,
vilket belopp anskaffades genom lån. En lägenhet örn rum och kök
uthyres för 20 kronor i månaden. Prästberg har erhållit vitsord örn arbetsamhet
och hedrande vandel. Han har enligt egen uppgift aldrig
sammanträffat med Söderström eller eljest stått i förbindelse med honom.

Hildur Jonsson, vilken är syster till Herman Prästberg, är född 1900
och gift för andra gången. I första äktenskapet, som upplöstes genom
mannens död, har hon två barn, födda 1919 och 1922. I sitt nuvarande
äktenskap har hon en sexårig dotter. Familjen Jonsson lever i synnerligen
knappa ekonomiska förhållanden. Mannens hälsa är vacklande; under
senare år har inget annat arbete än nödhjälpsarbete stått honom till
buds. Genom fattigvården hava makarna erhållit tillfälliga understöd
till mindre belopp. En liten jordbrukslägenhet, som de tidigare ägt, försåldes
för ett par år sedan exekutivt, enär makarna icke förmådde erlägga
ränta och amortering å utbekommet egnahemslån. Hustruns ansökan
att få del av Söderströms kvarlåtenskap tillstyrkes livligt av en
präst i Frykerud liksom även av kommmunalnämndsordföranden därstädes.
, vilken sistnämnde vitsordar hennes stora förmåga att i ytterst små
omständigheter kunna åstadkomma det bästa möjliga för sin familj.

Nämnas bör, att sökandena Anna Amalia Lodén och Bengtsson ävensom
ytterligare en person, vilken känt Söderström sedan gammalt, vid
förhör inför polismyndigheten i Sundsvall den 5 september 1933 uppgivit,
att Söderström på tal örn allmänna arvsfonden fällt vissa yttranden tydande
på att han haft sympatier för dess syftemål. Enligt uppgift av
nyssnämnda båda sökande skulle Söderström i samband därmed även
hava yttrat, att hans släktingar aldrig gjort honom några välgärningar,
varför han ej behövde tänka på dem.

Magistraten i Sundsvall, som till länsstyrelsen avgivit infordrat yttrande
över Hildur Jonssons ansökan, har förklarat sig icke hava något
att erinra mot bifall till hennes framställning.

Länsstyrelsen har ansett tillräckliga skäl för bifall till Anna Amalia
Lodéns och Hildur Jonssons ansökningar icke föreligga. Däremot har
länsstyrelsen icke haft något att erinra mot att skälig andel av kvarlåtenskapen
tillerkännes envar av de övriga sökandena.

Kammar advokat fiskalsämbetet bär anfört i huvudsak följande:

Då vad som framkommit vid det av polismyndigheten i Sundsvall den
5 september 1933 hållna förhöret gåve stöd åt antagande, att den avlidnes
yttersta vilja ej varit, att hans kusiner skulle erhålla någon del av hans
kvarlåtenskap, ansåge sig ämbetet icke kunna tillstyrka, bifall, till de av
Per Ludvig Söderqvist, Nils Johan Söderqvist, Alma Ulrika Elisabet Vallin,
Amanda Charlotta Olivia Lindkvist, Maria Katarina Hamrin, Herman
Prästberg och Hildur Jonsson gjorda ansökningarna.

Vad däremot övriga sökande vidkomme, befunne sig såväl Anna Amalia
Lodén som Olof Marino Bengtsson i fattiga omständigheter. Ben
förstnämnda hado nått en framskriden ålder, i det att hon vore född år
1876, och den sistnämndo hade försörjningsplikt mot förutom egen familj
jämväl åldriga föräldrar. På grund därav och då Anna Amalia Lodén

Departements

ekefen.

6 Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.

och Bengtsson finge anses hava stått den avlidne i livstiden nära, syntes
tog finnas för ett efterskänkande till deras förmån av allmänna arvsfondens
ratt till viss del av kvarlåtenskapen efter den avlidne. Ämbetet ansåge
detta avstående beträffande Anna Amalia Lodén böra få formen av beviljandet
av ärlig livränta till benne under hennes återstående livstid. Ämbetet
V1 . 1 detta sammanhang i tillämpliga delar åberopa Kungl. Mai:ts proposition
nr 200 till 1931 års riksdag angående avstående av viss del av allmänna
arvsfondens rätt till arv efter Erik Magnus Edvard Svedbom. I
traga örn storleken av denna livränta syntes ett årligt belopp av 600 kronor
Yara skäligt. Denna livränta borde utgå från och med det kvartal,
som mtollo efter det, varunder kvarlåtenskapen blivit redovisad till allmänna
arvsfonden, och av statskontoret utbetalas kvartalsvis i efterskott,
lor tiden, innan denna livränta började utgå, borde Anna Amalia Lodén
erhålla understöd, vilket enligt ämbetets mening borde utgå med samma,
beiopp för år räknat, vartill livräntan bestämts. Jämväl detta understöd
syntes bora utgå kvartalsvis och utbetalas av boutredningsmannen
i slutet av kvartalet med början från och med den 1 januari 1933, till dess
förutnämnda livränta började utgå.

Vad beträffade Bengtsson ansåge ämbetet, att till honom borde avstås
ett engångsbelopp, och ansåge ämbetet detta belopp skäligen kunna bestämmas
till 10,000 kronor.

På grund av vad i ärendet förekommit anser jag skäligt, att någon del
av kvarlåtenskapen efter Söderström användes till beredande av understöd
åt Anna Amalia Lodén och Olof Marino Bengtsson, vilka båda under
lång tid varit i tjänst hos Söderström. Mot kammaradvokatfiskalsämbetets
förslag om avstående till Bengtsson av ett engångsbelopp av

10,000 kronor bär jag icke något att erinra. Vad angår Anna Amalia
Lodén framgår av utredningen, att hennes arbete för Söderströms räkning
varit av jämförelsevis begränsad omfattning och att hon icke för
sin utkomst varit därav huvudsakligen beroende. Vid sådant förhållande
synes skäl knappast föreligga att, såsom ämbetet föreslagit, giva understödet
åt henne formen av en livränta. För egen del vill jag förorda,
att även hon erhåller ett engångsbelopp, vilket skäligen synes kunna
bestämmas till 4,000 kronor.

Då samtliga övriga sökande äro kusiner till Söderström och enligt den
förebragta utredningen leva i knappa omständigheter, synas jämväl deras
ansökningar vara förtjänta av beaktande, Advokatfiskalsämbetet
har till stöd för sitt avstyrkande i fråga örn kusinernas ansökningar åberopat
vissa av Anna Amalia Lodén och Bengtsson samt ytterligare en
person vid polisförhör lämnade uppgifter, vilka skulle tyda på att Söderström
icke önskat, att kusinerna erhölle del i hans kvarlåtenskap.
Emellertid torde vad som framkommit vid förhöret icke kunna tillmätas
någon avgörande betydelse i förevarande hänseende, detta i all synnerhet
som det å andra sidan blivit upplyst, att Söderström under livstiden
brukade bistå sina behövande kusiner. Lämpligt synes vara, att till kusinerna
efterskänkes vad som skulle hava tillfallit dem, därest den före 1929

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

gällande arvsordningen varit tillämplig. Enligt denna arvsordning
skulle envar av Per Ludvig Södergvist, Nils Johan Södergvist, Herman
Prästberg och Hildur Jonsson hava bekommit 1ho, envar av Alma Ulrika
Elisabet Vallin och Amanda Charlotta Olivia Lindkvist Vso samt Maria
Katarina Hamrin ''/« av behållningen i boet efter den avlidne.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
Carl August Söderström från Sundsvall må avstås dels

ett belopp av 4,000 kronor till Anna Amalia
Lodén,

dels ett belopp av 10,000 kronor till Olof Marino
Bengtsson,

dels ock en tjugondei av kvarlåtenskapen till envar
av Per Ludvig Söderqvist, Nils Johan Söderqvist,
Herman Prästberg och Hildur Jonsson, en åttiondei
därav till envar av Alma Ulrika Elisabet Vallin och
Amanda Charlotta Olivia Lindkvist samt en fyrtiondel
därav till Maria Katarina Hamrin.

2:o.

Rätten till arv efter lägenhetsägaren Anders Ottosson från Mo socken.

Den 30 januari 1933 avled lägenhetsägaren Anders Ottosson från Packebyn
i Mo socken, Älvsborgs län, utan att, såvitt en efter honom upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet utgjorde enligt bouppteckningen 30,756 kronor 46 öre.
Bland tillgångarna upptogos en lägenhet Packebyn l19 med taxeringsvärde
av 3,000 kronor samt lösören till sammanlagt värde av 1,052 kronor.

Den 10 april 1933 anställdes inför Tossbo häradsrätt vittnesförhör rörande
tillkomsten av vissa utav Ottosson fällda yttranden, genom vilka
han skulle hava förordnat örn sin kvarlåtenskap till förmån för sin hushållerska
Elin Andersson i Packebyn. Berörda yttranden bevakades samma
dag vid häradsrätten såsom muntligt testamente efter Ottosson.

Sedan Elin Andersson hos kammaradvokatfiskalsämbetet anhållit örn
godkännande av testamentet samt ämbetet, med hänsyn till bestämmelserna
i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden, underställt ärendet
Kungl. Majits prövning, förklarade Kungl. Majit genom beslut den
19 januari 1934, att klander mot ifrågavarande såsom muntligt testamente
bevakade yttranden skulle för allmänna arvsfondens räkning äga rum.

Efter det sådan klandertalan av ämbetet anhängiggjorts vid förenämnda
häradsrätt, förklarade häradsrätten genom utslag den 9 april 1934, att
de åberopade yttrandena icke skulle utgöra hinder för allmänna arvsfon -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

den att tillträda kvarlåtenskapen efter Ottosson. Utslaget vann laga
kraft.

Med utlåtande den 29 december 1934 har kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Älvsborgs län
ingiven och av länsstyrelsen med eget yttrande den 13 juni 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet
översänd skrift, däri Elin Andersson anhållit,
att all behållen kvarlåtenskap i boet efter Ottosson måtte tillerkännas
henne eller, därest denna anhållan icke kunde bifallas, att hon måtte erhålla
åtminstone boets fasta egendom med möbler och husgerådssaker jämte
ett kontant belopp av 5,000 kronor. Till stöd för ansökningen har Elin
Andersson anfört, bland annat, att hon under 27 år innehaft anställning
hos Ottosson, de sista 15 åren såsom hushållerska, och att Ottosson gång
efter annan till henne yttrat, att hon vid hans frånfälle skulle med full
äganderätt erhålla all hans kvarlatenskap. Elin Andersson hade ej kunnat
tänka sig annat än att dessa utfästelser skulle vara gällande, och på
grund härav hade hon, oaktat hennes arbetsförmåga till följd av sjukdom
vore i hög grad nedsatt, trott sig utan större bekymmer för sin ekonomiska
existens kunna gå kommande dagar till mötes.

Länsstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat ett från landsfiskalen i Tossbo
distrikt införskaffat yttrande, däri anförts i huvudsak följande:

Elin Andersson, som vore född den 13 mars 1891 av fattiga föräldrar,
hade vid. 15 års ålder kommit till Ottosson i Packebyn, där hon sedan
stannat till Ottossons död 1933. Hon hade hos Ottosson ej haft någon bestämd
lön utan syntes hava fått det nödvändigaste till kläder samt, enligt
Ottossons i livstiden lämnade uppgift, 100 kronor till varje jul under de
senare åren. Hon hade aldrig varit taxerad för någon inkomst i Mo socken.
År 1927 hade Ottosson skänkt henne 5,000 kronor, som hon ända till
Ottossons död haft liggande i en byrålåda i hemmet. Hon lede sedan många
år tillbaka av höggradig nervositet och syntes få svårt att framdeles kunna
försörja sig genom arbete. Enligt grannarnas bestämda uppfattning
hade det varit Ottossons mening, att Elin Andersson skulle erhålla större
eller mindre del av kvarlåtenskapen vid hans frånfälle. Av någon anledning
hade dock ej testamente upprättats, och Ottossons sista sjukdom
hade tydligen lagt hinder i vägen för upprättande av sådant. Rimligt
vore, örn Elin Andersson erhölle någon del av kvarlåtenskapen, så att hon
kunde motse en någorlunda bekymmerslös ålderdom.

Länsstyrelsen har för egen del tillstyrkt bifall till ansökningen i vad
den avser utbekommande av dödsboets fasta egendom med möbler och husgeråd
jämte ett kontant belopp av 5,000 kronor.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har, då sökanden finge anses hava stått
den avlidne i livstiden nära och billighetsskäl i övrigt förelåge, ansett ett
avstående av viss del av kvarlåtenskapen till förmån för sökanden kunna
ifrågasättas. Det syntes därvid ämbetet, att ett dylikt avstående borde
omfatta dels lägenheten Packebyn l19, vilken enligt införskaffat gravationsbevis
vore fri från penninginteckningar, dels ock dödsboets lösöre, i
bouppteckningen upptaget till ett värde av 1,052 kronor, varigenom sö -

9

''Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kandell skulle kunna erhålla ett hem. Då sökanden redan år 1927 av Ottosson
bekommit ett belopp av 5,000 kronor, som hon uppgivits äga i behåll
vid Ottossons frånfälle, syntes något kontant belopp av kvarlåtenskapen
icke höra efterskänkas till förmån för sökanden.

I ärendet föreliggande förhållanden synas mig motivera, att någon del DeparUnumtaav
kvarlåtenskapen efter Ottosson efterskänkes till förmån för sökanden.

I likhet med länsstyrelsen anser jag efterskänkandet böra omfatta icke
blott dödsboets förenämnda fastighet och lösören utan även ett kontant
belopp. Detta synes, såsom även länsstyrelsen förordat, skäligen kunna
bestämmas till 5,000 kronor.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter lägenhetsägaren Anders Ottosson från
Packebyn i Mo socken må till Elin Andersson avstås
dels lägenheten Packebyn l10, dels i bouppteckningen
efter Ottosson upptagna lösören till sammanlagt värde
av 1,052 kronor, dels ock ett kontant belopp av

5,000 kronor.

3:o.

Rätten till arv efter Julia Johanna Holm från Strömstad. Den 16
februari 1933 avled Julia Johanna Holm i Strömstad utan att, såvitt en
efter benne upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad
släkting. Den till allmänna arvsfonden redovisade behållningen
i boet efter benne uppgick till 5,324 kronor 81 öre.

Med utlåtande den 23 juli 1934 bar kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
två särskilda till Kungl. Majit ställda, till länsstyrelsen i Göteborgs
och Bobus län ingivna och av länsstyrelsen med eget yttrande den
15 december 1933 till kammaradvokatfiskalsämbetet översända ansökningar,
däri änkan Wilhelmina Andersson och förre handlanden Fredrik
August Riber, båda i Strömstad, var för sig anhållit att få kvarlåtenskapen
efter den avlidna efterskänkt till sin förmån.

Genom beslut den 31 augusti 1934 fann Kungl. Majit Wilhelmina Anderssons
framställning icke föranleda någon Kungl. Majits åtgärd. Till
prövning föreligger nu den av Riber gjorda ansökningen.

Riber, vilken enligt företett prästbevis är född 1851 och kusin till den
avlidna, har till stöd för sin ansökan anfört i huvudsak följande-. Före och
under sin sista sjukdom bade Julia Johanna Holm gjort vissa uttalanden,
av vilka med visshet kunde slutas, att hon baft för avsikt att förordna örn
sin kvarlåtenskap. Örn ett sådant förordnande kommit till stand, vilket
emellertid ej skett, skulle Riber belt säkert blivit ihågkommen, allra helst

10

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

som Julia Johanna Holm väl känt till Ribers svåra ekonomiska belägenhet.
Efter att tidigare under många år med framgång hava bedrivit handels-
och fabriksrörelse i Strömstad bade Riber på grund av olyckliga förhållanden
råkat i ekonomisk misär och måste nu för sitt uppehälle anlita
vänner och i viss mån det allmänna.

Genom påskrift å ansökningshandlingen har häradshövdingen Jan Smith
i Strömstad vitsordat riktigheten av uppgifterna angående Ribers förhållanden
med tillägg, att Riber sedan snart 50 år tillbaka vore invalid, i det
att högra benet till följd av sjukdom amputerats ovan knäet. Smith har
förklarat sig på det varmaste tillstyrka bifall till ansökningen.

Magistraten i Strömstad har i ett till länsstyrelsen den 1 november 1933
avgivet yttrande i ärendet föreslagit, att hälften av kvarlåtenskapen måtte
tillerkännas Riber. Anmärkas bör, att magistraten därvid ansett den
andra hälften böra efterskänkas till förmån för Wilhelmina Andersson.

Länsstyrelsen har med hänsyn till Ribers invaliditet och ekonomiska
ställning ansett dennes ansökan behjärtansvärd och har därför tillstyrkt,
att lämplig del av arvet måtte avstås till honom.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har vid sitt utlåtande fogat intyg därom,
att Riber sedan 1932 av fattigvårdsstyrelsen i Strömstad åtnjutit månatligt
fattigvårdsunderstöd. I anslutning härtill har ämbetet anfört, att,
därest Ribers ansökan vunne bifall, detta enligt ämbetets mening skulle
innebära, att staden Strömstad erhölle del av kvarlåtenskapen efter den
avlidna. Då emellertid ett efterskänkande till förmån för staden icke
kunde komma i fråga, ansåge sig ämbetet böra avstyrka bifall till Ribers
framställning.

Av utredningen framgår, att Riber är kusin till den avlidna samt att
han befinner sig i fattiga omständigheter. Stadgandet i 5 kap. 3 § lagen
den 8 juni 1928 örn arv får därför anses tillämpligt i förevarande fall. Till
finansdepartementet har häradshövdingen Smith under hand meddelat,
att fattigvårdsstyrelsen, därest Ribers ansökan bifalles, icke har för avsikt
att under Ribers livstid utkräva ersättning för lämnat understöd samt
att Riber även efter mottagande av andel i kvarlåtenskapen kan påräkna
erforderlig hjälp från fattigvården. Under sådana förhållanden finner
jag skäligt, att en del av kvarlåtenskapen efterskänkes till förmån för
Riber. Då Riber icke styrkt sitt påstående, att Julia Johanna Holm skulle
avsett att genom testamente tillförsäkra honom andel i kvarlåtenskapen,
samt Riber, bortsett från släktskapen, icke visats hava stått den avlidna i
livstiden nära, torde efterskänkandet icke böra omfatta större andel av
kvarlåtenskapen än som skulle hava tillfallit Riber, därest den före omförmälda
lags ikraftträdande gällande arvsordningen varit tillämplig. Enligt
nämnda arvsordning skulle Riber hava bekommit en sjättedel av kvarlåtenskapen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 11

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen medgiva,

att en sjättedel av det allmänna arvsfonden tillfallna
arvet efter Julia Johanna Holm från Strömstad må
avstås till Fredrik August Riber.

4:o.

Rätten till arv efter Lovisa Söderström från Skellefteå socken. Den
24 mars 1933 avled Lovisa Söderström från Stämningsgården i Skellefteå
socken av Västerbottens län utan att, såvitt en efter henne upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting. Behållningen
i boet utgjorde enligt bouppteckningen 15,789 kronor 58 öre.
Den 10 augusti 1933 godkände kammaradvokatfiskalsämbetet ett av Lovisa
Söderström den 13 januari 1929 upprättat testamente av innehåll, att
tre särskilda legat å tillhopa 1,200 kronor skulle utgå av hennes kvarlåtenskap.
Den till allmänna arvsfonden sedermera redovisade behållningen
i boet utgjorde 14,382 kronor 78 öre.

I proposition nr 196 till 1934 års riksdag, punkten 7, föreslog Kungl.
Maj:t riksdagen medgiva, att av det allmänna arvsfonden sålunda tillfallna
arvet måtte avstås en trettiosjättedel till Nils Gustaf Söderström
i Stämningsgården och en tolftedel till Kristina Karolina Lövgren i Ursviken,
Skellefteå socken, båda kusiner till den avlidna. Andelarna beräknades
motsvara vad nämnda kusiner skulle hava bekommit i arv efter
den avlidna, därest den före 1929 gällande arvsordningen varit tillämplig.
Enligt riksdagens skrivelse den 24 april 1934, nr 198, blev berörda förslag
av riksdagen bifallet.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Västerbottens län ingiven
skrift hava nu ytterligare sjutton kusiner till den avlidna, nämligen
Johan August Brännström, Gustaf Brännström, Emma Kristina Holmgren,
född Söderström, Lovisa Karolina Hedkvist, född Söderström, Frans
Oskar Holmgren, Joban Holmgren, Hilda Margareta Nilsson, född Holmgren,
Ida Kristina Söderström, Linda Lovisa Öhman, född Söderström,
och Nils Ulrik Söderström, alla i Stämningsgården, Gustaf Steinvall i
Bergnäs, Jörns socken, Augusta Gregorsson, född Brännström, i Kiruna,
Anna Josefina Lindholm, född Söderström, i Klutmark, Skellefteå socken,
Reinhold Villehard Söderström i Frängsliden, Burträsks socken, Eva Sofia
Holmlund, född Söderström, i Umeå, Nils Viktor Holmgren i Kåge, Skellefteå
socken, samt Kristina Maria Hvitman, född Löfgren, i Luleå gjort
framställning örn erhållande av bidrag ur Lovisa Söderströms efterlämnade
kvarlåtenskap. Till stöd för framställningen hava sökandena anfört,
att de flesta av dem vöre gamla och orkeslösa samt befunne sig i
mycket dålig ekonomisk ställning ävensom att Lovisa Söderström mot

12

Kungl. May.ts proposition nr 206.

slutet av sin levnad skulle kava fällt vissa yttranden av innehåll, att kon
genom testamente ämnat ihågkomma sina kusiner.

Länsstyrelsen kar med eget yttrande den 7 december 1934 till
advokatfiskalsämbetet överlämnat förevarande ansökningar jämte i ärendet
införskaffad utredning. Därav framgår, att Kristina Maria Hvitman
avlidit den 26 september 1934. Beträffande de övriga sökandena inhämtas
av utredningen i huvudsak följande:

Johan August Brännström är född 1853 och gift. Makarna hava inga
barn; håda äro sjukliga. De äga ett hemman med taxeringsvärde av
3,300 kronor. Kontanta medel saknas.

Gustaf Brännström är född 1859. Han är sjuklig och nästan blind samt
vårdas av sina släktingar. Hans enda tillgång utgöres av en byggnad å
ofri grund, värd omkring 300 kronor. Han åtnjuter pension enligt lagen
om allmän pensionsförsäkring med 19 kronor 40 öre i månaden.

Emma Kristina Holmgren är född 1864 samt frisk och kry för sin ålder.
Hon äger ett hemman med taxeringsvärde av 3,700 kronor och har inga
skulder.

Lovisa Karolina Hedkvist, som är född 1866, ''äger en byggnad å ofri
grund, värd omkring 1,000 kronor. Hon är frisk och sköter ensam gården.
Å hank har hon innestående omkring 2,700 kronor. Hon är skuldfri.

Frans Oskar Holmgren är född 1870. Han åtnjuter såsom undantagsförmån
rätt till hyrestid bostad under sin livstid i en honom tidigare tillhörig
fastighet. Han har ingen arbetsinkomst men äger ett banktillgodohavande
å något över 3,000 kronor.

Johan Holmgren är född 1854. Han är medellös och sjuklig samt vårdas
av sina barn. Beträffande deras ekonomiska förhållanden föreligger
ingen utredning.

Hilda Margareta Nilsson är född 1859 och gift med en förutvarande
hemmansägare, vilken är född samma år. Hustrun har länge varit sjuklig,
och mannen är på grund av sin höga ålder oförmögen till arbete, varför
makarna tidvis måste hålla sig med tjänarinna. De hyra en liten
stuga till hostad. Mannen har i bank innestående ett belopp av 3,050 kronor
samt åtnjuter pension enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring med
14 kronor 90 öre i månaden. Makarna hava två barn men kunna icke
påräkna att erhålla någon hjälp av dem.

_ Ida Kristina Söderström är född 1877. Hennes hälsa har sedan långtid
tillbaka varit svag, och hon har vid flera tillfällen vistats på sjukhus.
Hon saknar kontanta medel men äger ett hemman med taxeringsvärde
av 1,100 kronor.

Linda Lovisa Öhman, vilken är född 1883, är småskollärarinna samt
gift med en hemmansägare. Hennes lärarinnelön uppgår till 2,451 kronor
örn året. Taxeringsvärdet å makarnas hemman utgör 5,000 kronor.

Nils Ulrik Söderström är född 1872 samt frisk och fullt arbetsför. Han
är ägare till ett hemman med taxeringsvärde av 12,700 kronor samt lär
enligt uppgift även äga kontanta tillgångar.

Gustaf Steinvall är född 1843. Han är medellös och vårdas av två söner,
vilka själva befinna sig i mycket knappa omständigheter.

Augusta Gregorsson är född 1857 och änka sedan 1918. Efter sin man,
vilken var e. o. verkstadsförman vid statens järnvägar, erhöll hon ett
kapital av omkring 10,000 kronor, varav hon nu äger kvar 4,600 kronor.
Hon har tidigare haft städningsarbete vid järnvägen i Kiruna men sak -

13

Kungl. Marits proposition nr 206.

nar nu arbetsinkomst. Medan mannen levde, togo makarna två fostersöner,
den ene född 1910 och den andre 1911. Efter mannens död hava
dessa uppfostrats av hustrun, som bland annat låtit dem genomgå kommunal
mellanskola. Den yngre bor fortfarande kvar hos fostermodern
och har då och då fått tjänstgöra såsom lokbiträde vid järnvägen i Kiruna.
Den äldre har för närvarande reservarbete på annan ort.

Anna Josefina Lindholm är född 1871 och gift med en hemmansägare,
vilken är född 1882. Makarnas tillgångar i fastighet, kreatur och yttre
inventarier uppskattas till ett värde av 11,000 kronor. Deras skulder belöpa
sig till omkring 1,500 kronor. Makarna sakna egna barn men hava
två fosterbarn, en flicka född 1915 och en gosse född 1922. För den senares
underhåll uppbära de ersättning av fattigvårdssamhället med 15 kronor
i månaden. Mannen taxerades 1934 till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för ett belopp av 1,210 kronor.

Reinhold Villehard Söderström, vilken är född 1872, är gift och har i
äktenskapet 4 barn i åldern 14—21 år. Han äger enligt egen uppgift tillgångar
till värde av 11,350 kronor, däribland en jordbruksfastighet med
taxeringsvärde av 9,800 kronor. Han var 1933 icke taxerad till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt.

Eva Sofia Holmlund är född 1875 och gift med en snickare. Äktenskapet
är barnlöst. Hustrun är sedan 1930 intagen å sinnessjukhus. Mannen
har under närmare 30 års tid varit anställd vid en möhelfabrik i
Umeå, men fick sluta sitt arbete där för omkring 3 år sedan, då fabriken
nedlade driften. Därefter har han försörjt sig med diverse arbeten.
Makarna äga en gravationsfri fastighet i Umeå med taxeringsvärde av

8,000 kronor. Fastigheten, som innehåller ett rum och kök, bebos av makarna
själva och lämnar alltså ingen kontant inkomst. Makarna hava i
bank innestående omkring 4,000 kronor. I vårdkostnad för hustrun erlägges
en krona 31 öre örn dagen. För hemmets skötsel anlitas lejd hjälp
alltsedan hustrun blev sjuk. Mannen har uppgivit, att han de två sista
åren haft dåligt med inkomster och att han själv vore sjuklig på grund
av åderförkalkning. För bestridande av nödvändiga utgifter måste han
därför nu taga av det hopsparade kapitalet. Han taxerades 1934 till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt för ett belopp av 1,670 kronor.

Nils Viktor Holmgren är född 1865, gift och har i äktenskapet sju barn,
av vilka två söner i åldern 21 och 15 år vistas hemma. Makarna Holmgren
äga en jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 4,100 kronor. Fastigheten,
varå vinterfödas 3 kor, är intecknad för 1,000 kronor, varjämte
mannen har andra skulder till ungefär samma belopp. Den äldre av de
hemmavarande sönerna har under de sista åren varit sjuklig och saknar
arbete.

Något närmare umgänge mellan Lovisa Söderström och hennes kusiner
har, såvitt utredningen giver vid handen, icke förekommit. I cn polisrapport
har antecknats, att Lovisa Söderström helst ville vara ensam och
sköta sig själv. Nils Ulrik Söderström uppgives vara den ende av sökandena,
som under Lovisa Söderströms livstid brukade tillse henne och vara
henne behjälplig vid en del förekommande arbeten. Anmärkas bör, att
Nils Ulrik Söderström genom förut omförmälda testamente tillerkändes
ett kontant belopp av 400 kronor.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande anfört följande:

Sökanden Kristina Maria Hvitman hade under utredningens gång avlidit.

Departements chefen.

14 Kungl. Marits proposition nr 206.

Av övriga sökande syntes Linda Lovisa Öhman, Nils Ulrik Söderström,
Anna Josefina Lindholm, Reinhold Villehard Söderström, Emma Kristina
Holmgren, Lovisa Karolina Hedkvist, Frans Oskar Holmgren, Hilda
Margareta Nilsson och Augusta Gregorsson leva under sådana ekonomiska
förhållanden, att ett avstående av del av kvarlåtenskapen till deras
förmån icke kunde av omständigheterna anses påkallat.

Beträffande Johan August Brännström, Johan Holmgren, Ida Kristina
Söderström, Gustaf Brännström, Nils Viktor Holmgren, Eva Sofia Holmlund
och Gustaf Steinvall syntes däremot billigheten tala för ett efterskänkande
av kvarlåtenskapen, och finge länsstyrelsen i anledning därav
tillstyrka framställningen beträffande sistnämnda personer på det sätt,
att desamma tillerkändes andelar av kvarlåtenskapen efter samma grunder,
som tidigare tillämpats vid efterskänkande av del av ifrågavarande
kvarlåtenskap till Kristina Karolina Lövgren och Nils Gustaf Söderström.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 14 februari 1935 anfört
bland annat följande:

Av den i ärendet verkställda utredningen framginge, att sökandena
vore kusiner till den avlidna. Av sökandena hade emellertid, enligt vad
som upplysts, Kristina Maria Hvitman avlidit den 26 september 1934, och
finge därför den av henne gjorda ansökningen anses hava förfallit.

I fråga örn de övriga sökandena syntes av den i ärendet verkställda
utredningen framgå, att av dessa allenast Gustaf Steinvall, Johan August
Brännström, Gustaf Brännström, Frans Oskar Holmgren, Johan
Holmgren, Nils Viktor Holmgren, Hilda Margareta Nilsson och Ida Kristina
Söderström befunne sig i torftiga ekonomiska omständigheter. Med
hänsyn härtill och då dessa sökande, såsom nyss nämnts, jämväl vore arvlåtarens
skyldeman, finge stadgandet i 5 kap. 3 § lagen örn arv den 8 juni
1928 anses vara tillämpligt å dessa, varför den av dessa sökande gjorda
ansökningen borde vinna beaktande.

I fråga örn storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som vid ett
efterskänkande borde tillerkännas sistnämnda kusiner till den avlidna,
syntes för en beräkning av dessa andelar annan grund icke kunna med
fog ifrågasättas än den arvsordning, som gällde innan lagen örn arv den
8 juni 1928 trätt i kraft. Enligt denna arvsordning skulle Gustaf Steinvall
hava bekommit en tolftedel av behållningen i boet efter den avlidna,
en var av Johan August Brännström och Gustaf Brännström en adertonde!
därav, en var av Frans Oskar Holmgren, Johan Holmgren, Nils Viktor
Holmgren och Hilda Margareta Nilsson en tjugufjärdedel därav samt
Ida Kristina Söderström en trettiosjättedel av behållningen ifråga.

Såsom kammaradvokatfiskalsämbetet anfört, får den av Kristina Maria
Hvitman gjorda ansökningen anses hava genom hennes frånfälle förfallit.

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst angående Linda Lovisa
Öhmans, Nils Ulrik Söderströms, Anna Josefina Lindholms och Reinhold
Villehard Söderströms ekonomiska förhållanden finner jag i likhet med
de hörda myndigheterna något avstående av kvarlåtenskapen till deras
förmån icke böra ifrågakomma.

Kungl. Majlis proposition nr 206.

15

Beträffande de övriga sökandena framgår av utredningen, att de flesta
av dem icke helt sakna tillgångar. Samtliga leva emellertid i mer eller
mindre knappa och bekymmersamma omständigheter, delvis beroende på
sjukdom och hög ålder. Vid sådant förhållande synas hillighetsskäl tala
för att någon del av kvarlåtenskapen efterskänkes till dessa sökande.
Efterskänkandet lärer höra omfatta så stor del av kvarlåtenskapen som
skulle hava tillkommit dem, därest äldre arvsordning varit tillämplig.
Av de vid ärendets beredning inom finansdepartementet tillgängliga
handlingarna framgår, att enligt nämnda arvsordning envar av Gustaf
Steinvall, Emma Kristina Holmgren och Lovisa Karolina Hedkvist skulle
hava bekommit 1/u, envar av Johan August Brännström, Gustaf Brännström
och Augusta Gregorsson x/si, envar av Frans Oskar Holmgren, Johan
Holmgren, Hilda Margareta Nilsson och Nils Viktor Holmgren 1h%
samt envar av Ida Kristina Söderström och Eva Sofia Holmlund V«2 av
behållningen i boet efter den avlidna.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
Lovisa Söderström från Stämningsgården må avstås
en fjortondel till envar av Gustaf Steinvall, Emma
Kristina Holmgren och Lovisa Karolina Hedkvist, en
tjuguendel till envar av Johan August Brännström,
Gustaf Brännström och Augusta Gregorsson, en tjuguåttondel
till envar av Frans Oskar Holmgren, Johan
Holmgren, Hilda Margareta Nilsson och Nils
Viktor Holmgren samt en fyrtiotvåendel till envar av
Ida Kristina Söderström och Eva Sofia Holmlund.

5:o.

Rätten till arv efter Annette Månsson från Näsums socken. Den 27

mars 1933 avled Annette Månsson från Västanå i Näsums socken av
Kristianstads län utan att, såvitt en efter henne upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna någon arfberättigad släkting. Behållningen
i boet utgjorde enligt bouppteckningen med därtill gjort tillägg 7,810 kronor
54 öre.

I en till Kungl. Majit ställd, den 28 augusti 1933 dagtecknad skrift
hava Joel Persson och Ida Persson i Näsum, Anna Andersson och hennes
man Axel Andersson i Kiaby samt Inga Nordahl och hennes man Otto
Nordahl i Hjärsås, med förmälan att de vore kusiner och kusinbarn till
Annette Månsson, hemställt, att kvarlåtenskapen efter henne måtte i sin
helhet avstås till förmån för dem.

Vidare har hemmansägaren Albin Svenssons hustru Ellen Svensson,
född Jönsson, i Bräkne Hoby i en den 30 november 1933 dagtecknad, till

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Kungl. Majit ställd skrift anhållit, att en skälig del av ifrågavarande
kvarlåtenskap måtte efterskänkas till förmån för henne, som vore Annette
Månssons kusin.

Slutligen hava arbetaren Sven Persson i Kristianstad och stenarbetaren
Anders Eks hustru Matilda Ek i Hjärsås i en till Kungl. Majit ställd,
den 31 augusti 1934 dagtecknad skrift hemställt, att de såsom kusiner till
Annette Månsson måtte komma i åtnjutande av hennes kvarlåtenskap.

Sedan länsstyrelsen i Kristianstads län, till vilken ifrågavarande ansökningar
ingivits, föranstaltat örn utredning i anledning av desamma, har
länsstyrelsen med egna yttranden överlämnat handlingarna i ärendet till
kammaradvokatfiskalsämbetet.

Av berörda utredning samt av ansökningarna hilagda intyg inhämtas
i huvudsak följande!

Joel Persson är född 1887 och Ida Persson 1897. De äro syskon samt äga
tillsammans med sin moder två mindre fastigheter med taxeringsvärde
av tillhopa 1,700 kronor och intecknade för 450 kronor. Joel Persson taxerades
1933 för en inkomst av 800 kronor. Ida Persson är icke taxerad
för inkomst.

Anna Andersson är född 1882. Hon äger jämte sin man Axel Andersson
en jordbruksfastighet med taxeringsvärde av 2,800 kronor. Fastigheten
är intecknad för 3,600 kronor. Axel Anderssons inkomst under år
1932 utgjorde 900 kronor.

Inga Nordahl, född 1875, och hennes man Otto Nordahl äga en fastighet,
taxeringsvärderad till 2,100 kronor och intecknad för 1,600 kronor.
Makarnas 1933 taxerade inkomst utgjorde 1,040 kronor.

Ellen Svensson är född 1884 och gift med en hemmansägare samt har i
äktenskapet fem barn, av vilka det äldsta är fött 1920. Makarna äga en
jordbruksfastighet, taxerad till 6,300 kronor och intecknad för 4,600 kronor.
Under senare år har hustrun tidvis för sinnessjukdom varit intagen
å vårdhem. Kostnaden härför har erlagts av vederbörande fattigvårdsstyrelse.

Sven Persson är född 1871. Han blev änkeman 1925 och har sedan dess
bott hos en gift dotter. Under de tre sista åren har han icke haft annat
arbete än nödhjälpsarbete varannan vecka, varvid han förtjänat högst 30
kronor för arbetsvecka. Till dottern och hennes man, vilka leva i torftiga
omständigheter, betalar han i hyra 5 kronor i månaden; han hushållar för
sig själv. Enligt egen uppgift är han begiven på rusdrycker och därför
olämplig att själv omhänderhava penningmedel. För den händelse ansökningen
skulle bifallas, har han föreslagit, att en namngiven polisman
måtte förordnas att i egenskap av god man förvalta de medel, som komme
att tillerkännas honom, och har den föreslagne förklarat sig villig att
mottaga dylikt förordnande.

Matilda Ek är född 1873 och hennes man 1872. Hustrun är sjuklig. Makarna
hava inga egna minderåriga barn men uppfostra och försörja en
14-årig dotterson. De äga en bostadsfastighet å ofri grund med taxeringsvärde
av 2,000 kronor. Mannen taxerades 1934 för en inkomst av 1,090
kronor.

Ingen av sökandena har, såvitt av utredningen framgår, haft något
närmare umgänge med Annette Månsson.

17

Kungl. Maj:ts preposition nr 206.

Länsstyrelsen har i yttranden den 16 november och den 4 december 1933
förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall till de ansökningar,
som gjorts av Joel Persson och dennes fem medsökande samt av Ellen
Svensson.

Beträffande Sven Perssons och Matilda Eks ansökning har länsstyrelsen
i yttrande den 11 december 1934 anfört i huvudsak följande:

Av verkställd utredning angående sökandenas förhållande till arvlåtaren
under hennes livstid ansåge länsstyrelsen framgå, att här förelåge ett
fall, där arvsfonden icke borde till förmån för sökandena avstå kvarlåtenskapen.
Sökandena hade därjämte icke ens påstått någon åstundan
från den avlidnas sida att kvarlåtenskapen efter hennes död skulle övergå
till sökandena. Även örn Matilda Ek och hennes man befunne sig i mindre
goda ekonomiska omständigheter, kunde länsstyrelsen icke tillstyrka bifall
till framställningen för deras vidkommande. I fråga örn Sven Persson
hade länsstyrelsen inhämtat förhållanden, som gjorde att länsstyrelsen
för honom bestämt avstyrkte bifall till framställningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har den 20 juli 1934 avgivit utlåtande
över Joel Perssons och dennes medsökandes samt Ellen Svenssons ansökningar.
I utlåtandet anföres bland annat:

Ämbetet har i ärendet låtit verkställa viss utredning, varav framgår
dels att sökandena Inga Nordahl och Anna Andersson äro döttrar till
Annette Månssons faster Hanna Trulsson, att sökanden Joel Persson är
son till Annette Månssons morbroder Per Hansson, samt att sökanden Ellen
Svensson är dotter till Annette Månssons morbroder Jöns Hansson.
Härjämte har ämbetet, då i ärendet upplysts, att Ellen Svensson under
ett års tid vistats å vårdhem, vilken vård Bräkne-Hoby fattigvårdsstyrelse
betalat, inhämtat yttrande från nämnda fattigvårdsstyrelse, vilken
förklarat sig villig att avstå från den fordran på ersättning av Ellen
Svensson, som fattigvårdsstyrelsen på grund av den vårdkostnad, som
av densamma utbetalats för henne, sammanlagt 975 kronor 90 öre, varit
berättigad att erhålla enligt 62 § i lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården.

Av den i ärendet förebragta utredningen i övrigt torde framgå, att
samtliga sökandena befinna sig i små ekonomiska omständigheter. Stadgandet
i 5 kap. 3 § lagen den 8 juni 1928 örn arv får därför anses vara
tillämpligt å sökandena, varför ämbetet anser ansökningarna vara förtjänta
av beaktande.

Beträffande storleken av de andelar av kvarlåtenskapen, som vid ett
efterskänkande böra tillerkännas sökandena, utgör enligt ämbetets mening
den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda lag trätt i kraft, en lämplig
grundval för beräkning av dessa andelar. Enligt denna arvsordning
skulle Inga Nordahl och Anna Andersson hava bekommit vardera Vs»,
Joel Persson Vs» samt Ellen Svensson V»> av behållningen i boet efter den
avlidna. Ämbetet anser sig kunna tillstyrka ett avstående av allmänna
arvsfondens rätt till behållningen i boet efter avlidna Annette Månsson till
förmån för ovannämnda personer med de andelar av behållningen i boet
efter henne, som enligt vad nyss sagts skulle hava tillkommit dem därest
äldre lag varit tillämplig beträffande kvarlåtenskapen.

Bihang lill riksdagens protokoll Hillö. I sami. Xr 206''. ''>

Departemen tstheftn.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Beträffande Sven Perssons och Matilda Eks ansökning Ilar kammaradvokatfiskalsämbetet
i utlåtande den 11 januari 1935 anfört i huvudsak
följande:

. Av i ärendet verkställd utredning framginge, att sökandena vore barn
till Annette Månssons faster Hanna Trulsson samt syskon till Inga Nordahl
och Anna Andersson ävensom att de befunne sig i små ekonomiska
omständigheter. Beträffande Sven Persson förelåge emellertid sådana omständigheter,
att ett efterskänkande av viss del av kvarlåtenskapen efter
Annette Månsson till förmån för honom syntes ämbetet icke böra ifrågakomma.
Vad däremot anginge Matilda Ek, funne ämbetet, som ansåge
stadgandet i 5 kap. 3 § i lagen örn arv den 8 juni 1928 vara å henne tilllämpligt,
hennes framställning böra vinna beaktande. Beträffande storleken
av den andel av kvarlåtenskapen, som vid ett efterskänkande borde
tillerkännas henne, utgjorde den arvsordning, som gällt innan nyssnämnda
lag. trätt i kraft, en lämplig grundval för beräkning av nämnda
andel.. Enligt denna arvsordning skulle Matilda Ek hava bekommit en
tjugufjärdedel av behållningen i boet efter den avlidna.

Av utredningen i ärendet framgår, att samtliga sökandena med undantag
av Axel Andersson och Otto Nordahl äro kusiner till den avlidna.
Ifrågavarande kusiner leva i små omständigheter. Med hänsyn härtill
synes fog föreligga för ett efterskänkande av någon del av den avlidnas
kvarlåtenskap till förmån för kusinerna. Tillräcklig anledning att därvidlag
undantaga någon av dem torde icke föreligga. I likhet med kammaradvokatfiskalsämbetet
anser jag den före 1929 gällande arvsordningen
böra ligga till grund för beräkningen av de andelar av kvarlåtenskapen,
som nu böra efterskänkas. Enligt denna arvsordning skulle Ida Persson
hava bekommit V** och Sven Persson V»« av behållningen i boet samt de
övriga kusinerna de andelar därav, som angivits i ämbetets förut återgivna
utlåtanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
Annette Månsson från Västanå i Näsums socken må
avstås en tjuguåttondel till envar av Joel Persson och
Ida Persson, en tjugufjärdedel till envar av Anna Andersson,
Inga Nordahl, Sven Persson och Matilda Ek
samt en trettiotvåendel till Ellen Svensson.

6:o.

Rätten till arv efter Christina Näsman från Timrå socken. Christina
Näsman från Näs i Timrå socken av Västernorrlands län, vilken var född
den 13 juli 1865, avled den 17 juni 1933 utan att, såvitt en efter henne upprättad
bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting.

19

Kungl. Marits proposition nr 206.

Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen 75,232 kronor 87 öre.
Bland tillgångarna upptogs en gravationsfri fastighet med taxeringsvärde
av 20,000 kronor.

Den 2 november 1933 bevakades vid Njurunda, Sköns och Ljustorps
tingslags häradsrätt såsom testamente efter Christina Näsman en med
hennes namn underskriven handling, vilken var så lydande1:

»Undertecknad förklarar härmed min yttersta vilja o. testamente vara,
att efter min död, skall af min kvarlåtenskap fördelas som jag uppgifvit
det här nedan.

Svenska kyrkans hednamission 5,000 (femtusen), Fosterlandsstiftelsen

3.000, Diakonissanstalten Ädelhem i Härnösand 2,000 Diakonistyrelsen
Stockholm 2,000 Kyrkliga ungdomskretsen i Timrå 2,000 till Timrå kyrka
2,000 K. F. U. K. 2,000 o. K. F. U. M. 2,000 till Hildur Kristina Norberg

10.000. Kyrkliga ungdomskretsen i Timra 2,000 sedan det donerade utbetalts
tillfaller utaf de pengar som fins kvar mina kusiner min bostad
Willan o. tomt under n:o 3 i Näs Timrå tillfaller K. F. U. K. till
vilohem o. bostad åt deras sekreterare och af den lösegendom som finnes
kvar i bostaden, lemnäs äfven till hemmet, Andra huset å samma tomt
lemnäs till församlingshem för kyrkliga ungdomsvärksamheten i Timrå.

Timrå o. Näs Ocktober 1929.

Christina Näsman.»

Sedan berörda handling delgivits kammaradvokatfiskalsämbetet samt
ämbetet, med hänsyn till bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn
allmänna arvsfonden, underställt Kungl. Majit frågan örn godkännande
av handlingen såsom testamente, förklarade Kungl. Majit genom beslut
den 1 februari 1934, att klander mot ifrågavarande, såsom testamente bevakade
handling skulle för arvsfondens räkning äga rum.

I anledning härav lämnade ämbetet de i handlingen avsedda testamentstagarna
tillfälle att utan rättegång avstå från den rätt till kvarlåtenskapen
efter Christina Näsman, som på grund av handlingen kunde tillkomma
dem, varefter samtliga i skriftligen avfattade förklaringar avsade sig
nämnda rätt.

I särskilda till Kungl. Majit ställda ansökningar hava nu dels Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen, dels Timrå församling samt Timrå norra
kyrkliga ungdomskrets och Timrå södra kyrkliga ungdomskrets, dels
Förbundet mellan Sveriges K. F. U. M. och Förbundet av Sveriges
K. F. U. K., dels Hildur Kristina Norberg i Näs, Timrå socken, dels
den avlidnas kusin förre skolvaktmästaren Jonas Pettersson i Byn, Hässjö
socken, dels hemmansägaren Daniel Fredrik Wredenberg i Risgränsbyn,
Timrå socken, fiskaren Lars Petter Wredenberg, Inga Elisabeth Wredenberg,
Anna Augusta Sahlén, född Wredenberg, de tro sistnämnda i Näs,

1 De kursiverade beloppen äro i handlingen överstrukna.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Timra socken, samt Sally Stiehl, född Wredenberg, i Hamburg, Tyskland,
samtliga kusiner till den avlidna, dels ock Elisabet Pettersson i Byn, Hässjö
socken, jämväl kusin till den avlidna, hemställt, att av ifrågavarande, allmänna
arvsfonden tillfallna kvarlåtenskap till sökandena måtte avstås
vad som skulle hava tillfallit dem, därest förenämnda handling utgjort
ett giltigt testamente.

Hildur Kristina Norberg har för sin del anhållit, att hon — utöver det
enligt handlingen för henne avsedda beloppet örn 10,000 kronor — måtte
i enlighet med muntligt löfte av Christina Näsman bekomma möbler till
ett rum.

Den avlidnas kusiner, vilka ansett, att enligt åberopade handlingen ett
belopp av 2,362 kronor 87 öre belöpte å envar av dem, hava begärt att var
för sig erhålla nämnda belopp.

över ansökningarna hava utlåtanden avgivits av länsstyrelsen i
Västernorrlands län den 8 och den 16 maj 1934 samt den 16 januari 1935
samt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 29 i sistnämnda månad, varjämte
såväl länsstyrelsen som ämbetet föranstaltat örn utredning i ärendet.

Av utredningen framgår, att Christina Näsman var varmt religiös till
sm läggning och mycket kyrkligt intresserad. Hon uppgives särskilt
hava intresserat sig för svenska kyrkans hednamission och diakonistyrelsen,
vilka ofta erhöllo penningar av henne. Hon hyste stort intresse
för fromma stiftelsers verksamhet i allmänhet.

_ de enskilda sökandena har Anna Augusta Sahlén avlidit den 8
januari 1935. Beträffande de övriga av dessa sökande inhämtas av handlingarna
i huvudsak följande:

Hildur Kristina Norberg är född 1895 och ogift. Hon kom i maj 1911
i tjänst hos familjen Näsman, som då bestod av Christina Näsman samt
hennes moder och syster. Modern avled 1915 och systern 1927. Enligt
samstämmiga uppgifter av personer, som väl känt Christina Näsman, har
denna vid olika tillfällen i varma ordalag uttalat sin tillfredsställelse
över Hildur Kristina Norbergs uppoffrande och långvariga arbete hos
familjen Näsman samt även fällt yttranden av innehåll, att hon ämnade
sörja för sin trotjänarinna. Hildur Kristina Norberg är född av fattiga
föräldrar och har själv inga besparingar. Till en början erhöll hon för
sitt arbete hos familjen Näsman en obetydlig kontant lön; under senare
år har någon bestämd lön däremot icke förekommit, utan hon har endast
fått mottaga vad hon behövt till kläder och andra nödvändiga utgifter.

Jonas Pettersson är född 1858 och gift. En 33-årig dotter har sedan
många år tillbaka valdt sjuk och vårdats i hemmet. Familjen, som gjort
sig känd för skötsamhet och ordentlighet, har alltid levat under tryckta
ekonomiska förhållanden.

I fråga örn Daniel Fredrik Wredenberg, Lars Petter Wredenberg, Inga
Elisabeth Wredenberg och Sally Stiehl saknas närmare utredning. Vederbörande
landsfiskal har emellertid uppgivit, att de alla med undantag
av Lars Petter Wredenberg hava ordnad ekonomi. Den sistnämnde
är född 1865, frånskild samt barnlös.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Elisabet Pettersson är född. 1863 och ogift. Hon uppgives vara sjuklig.
Hon äger ett kapital om 4,000 kronor, vilket är utlånat mot säkerhet av
inteckning och lämnar en avkastning av fem procent. Dessutom åtnjuter
hon för sin återstående livstid vissa undantagsförmåner, bestående av
rätt till hyrestid bostad samt åtskilliga naturaprodukter och tjänstbarheter.
Värdet av dessa förmåner med undantag av tjänstharheterna
uppskattas till 599 kronor för år.

Länsstyrelsen har avstyrkt bifall till deu av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
gjorda ansökningen och såsom skäl härför anfört, att stadgandet
i 5 kap. 3 § lagen den 8 juni 1928 örn arv icke syntes vara tillämpligt
å stiftelsen.

Däremot har länsstyrelsen ansett med billighet och rättvisa förenligt,
att Hildur Kristina Norberg tillerkännes det belopp, som enligt förutnämnda
såsom testamente bevakade handling avsetts för henne. Länsstyrelsen
har förty tillstyrkt avstående till hennes förmån av 10,000 kronor.

Beträffande övriga ansökningar har länsstyrelsen allenast anfört, att
länsstyrelsen icke hade något att erinra mot bifall till desamma i den
mån nyssnämnda stadgande i lagen örn arv det medgåve.

Kammar advokat fiskalsämbetet har anfört i huvudsak följande:

Hildur Kristina Norberg finge anses hava stått den avlidna i livstiden
nära, och jämväl billighetsskäl i övrigt syntes tala för att hennes ansökning
beaktades. Beträffande frågan örn vad som vid ett avstående borde
tillkomma henne av kvarlåtenskapen, ansåge ämbetet ett kapitalbelopp
av 8,000 kronor vara skäligt.

Beträffande de ansökningar, som gjorts av Jonas Pettersson, Daniel
Fredrik Wredenberg, Lars Petter Wredenberg, Inga Elisabeth Wredenberg,
Anna Augusta Sahléu, Sally Stiehl och Elisabet Pettersson, så vore
dessa sökande kusiner till den avlidna. Av dessa kusiner hade emellertid,
enligt vad upplysts, Anna Augusta Sahlén avlidit den 8 januari 1935
och finge därför den av henne gjorda ansökningen anses hava förfallit,
samt vore Sally Stiehl bosatt i Hamburg och gift med tyske medborgaren
fabrikören Karl Wilhelm Stiehl, varför hennes utländska medborgarskap
syntes utesluta ett efterskänkande till hennes förmån av viss del
av kvarlåtenskapen. I fråga örn de övriga kusinerna syntes av den i
ärendet verkställda utredningen framgå, att allenast Jonas Pettersson och
Lars Petter Wredenberg befunne sig i fattiga omständigheter, varför billighetsskäl
talade för ett efterskänkande av viss del av kvarlåtenskapen
efter Christina Näsman endast till förmån för dem. På grund härav ansåge
sig ämbetet böra tillstyrka ett avstående till förmån för sistnämnda
kusiner av allmänna arvsfondens rätt till de belopp av behållningen i boet
efter Christina Näsman, som av dem äskats och vilka belopp uuderstege
de andelar av behållningen i boet efter henne, som enligt den arvsordning,
som gällde innan lagen den 8 juni 1928 örn arv trätt i kraft, skulle
hava tillkommit dem.

Vad slutligen anginge do av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, Förbundet
mellan Sveriges K. F. U. M. och Förbundet av Sveriges K. F. U. K.
ävensom Timrå församling samt Timrå norra och södra kyrkliga ungdomskretsar
gjorda ansökningarna, ansåge ämbetet efterskänkande av

Dep 2 i terne nt2i
ekefelt.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

allmänna arvsfondens egendom till förmån för juridisk person icke kanna
eller böra ske, varför dessa ansökningar enligt ämbetets mening icke
borde vinna beaktande.

Vad först angår de av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen samt övriga
juridiska personer i förevarande ärende gjorda ansökningarna, uppkommer
till en början frågan, huruvida 5 kap. 3 § lagen örn arv överhuvud
medgiver efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån
för annan än fysisk person. Lagrummet innehåller, att »arv, som tillfallit
fonden, må, där det med hänsyn till omständigheterna får anses billigt,
av Konungen med riksdagens samtycke helt eller delvis avstås till
arvlåtarens skyldeman eller annan, som stått arvlåtaren nära». Kammaradvokatfiskalsämbetet
har för sin del ansett berörda fråga böra besvaras
nekande, och samma åsikt kommer även till synes i länsstyrelsens yttranden
i ärendet. Något uttryckligt uttalande, som kan tjäna till ledning vid
frågans bedömande, är icke att finna i förarbetena till lagen. Å andra
sidan har vid lagens tillkomst icke heller den uppfattningen kommit till
uttryck, att under stadgandet ej finge inrymmas jämväl möjlighet att
avstå till förmån för juridisk person. Vid sådant förhållande och då paragrafens
lydelse knappast utgör något bestämt hinder mot denna mera
vidsträckta tolkning, vill jag för min del ansluta mig till den meningen,
att även juridisk person bör kunna — under de i paragrafen särskilt angivna
villkoren — få fonden tillfallet arv till sig efterskänkt.

Även örn man sålunda utgår från att stadgandet i och för sig icke lägger
hinder i vägen för ett efterskänkande till förmån för nu ifrågavarande
sökande, återstår emellertid spörsmålet ofn dessa kunna anses hava stått
den avlidna nära och örn billighetsskäl tala för bifall till ansökningarna.
Såvitt jag kan finna, lärer ingen av dessa förutsättningar vara uppfylld
i förevarande fall. Visserligen är det upplyst, att Christina Näsman var
varmt religiös till sin läggning och mycket kyrkligt intresserad, men det
synes knappast riktigt att härav utan vidare draga den slutsatsen, att de
ifrågavarande sökandena skulle hava stått henne nära i den mening, som
i förenämnda lagrum åsyftas. Icke heller synes den åberopade handlingen
kunna godtagas såsom ett otvetydigt eller slutgiltigt uttryck för arvlåtarens
vilja beträffande kvarlåtenskapens fördelning, så att ett efterskänkande
på grund därav kan anses billigt. På grund av vad sålunda anförts
finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till de ansökningar, som
gjorts av Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och de övriga juridiska personerna.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag skäligt, att
någon del av kvarlåtenskapen avstås till förmån för Hildur Kristina Norberg.
Jag ansluter mig till länsstyrelsens förslag beträffande henne och
tillstyrker alltså, att till henne avstås ett belopp av 10,000 kronor.

Vad slutligen angår de ansökningar, som gjorts av Christina Näsmans

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

kusiner, biträder jag kammaradvokatfiskalsämbetets hemställan. Jag anser
sålunda, att Jonas Pettersson och Lars Petter Wredenberg böra erhålla
vardera 2,362 kronor 87 öre. Elisabet Petterssons ekonomiska ställning
synes knappast motivera ett efterskänkande till hennes förmån, och
beträffande de övriga kusinernas förhållanden saknas närmare utredning,
varför deras ansökningar icke torde kunna bifallas.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter Christina Näsman från Näs i Timrå
socken må avstås 10,000 kronor till Hildur Kristina
Norberg samt 2,362 kronor 87 öre till envar av Jonas
Pettersson och Lars Petter Wredenberg.

7:o.

Rätten till arv efter hemmansägaren Anders Abrahamsson från Hamneda
socken. Den 25 juli 1933 avled hemmansägaren Anders Abrahamsson
från Horsaberga i Hamneda socken av Kronobergs län utan att, såvitt
en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon
arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
6,213 kronor 25 öre. Bland tillgångarna upptogs dels en fordran
av lantbrukaren Albert Andersson i Bråten, Tvååker, enligt revers den
1 juli 1924, å 1,000 kronor i kapital och 453 kronor 47 öre i ränta från nyssnämnda
dag, dels ock en fordran av lantbrukaren Carl Andersson i Kärret,
Långås, enligt revers den 1 maj 1925, å 1,500 kronor i kapital och
317 kronor 50 öre i ränta från den 1 maj 1929.

I en till Kungl. Majit ställd, till länsstyrelsen i Kronobergs län ingiven
skrift hava Albert Andersson och Carl Andersson, vilka båda äro söner
till en kusin till den avlidne, anhållit, att de måtte befrias från betalningsskyldighet
för ifrågavarande, allmänna arvsfonden tillfallna fordringar.
Till stöd för ansökningen hava sökandena anfört, att det aldrig
varit Abrahamssons avsikt att sökandena skulle återbetala lånen. Abrahamsson
hade för många personer förklarat, att han ämnade efterskänka
beloppen, och att han verkligen haft denna tanke framginge ytterligare
därav, att han aldrig krävt någon ränta, ehuru Carl Andersson självmant
tillställt honom sådan för de första åren. Båda sökandena hade en
tyngande skuldbörda och vore i trängande behov av den lättnad, som bifall
till ansökningen skulle innebära. Carl Andersson vore på grund av
sjukdom i det närmaste oförmögen till arbete.

Vid ansökningen har fogats ett av hemmansägaren Otto Larsson i Horsaberga
och dennes son Herbert Larsson utfärdat intyg av innehåll, att
Abrahamsson, vilken under senare delen av sin levnad vistades i intygsgivarnas
hem, många gånger yttrade, att han aldrig tänkte på att utfå
de fordringar han hade hos sökandena, enär dessa vore hans kusinbarn.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen har med eget utlåtande den 24 oktober 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat yttrande av landsfiskalen i Göteryds
distrikt samt övrig i ärendet införskaffad utredning.

Beträffande sökandenas ekonomiska förhållanden inhämtas av utredningen,
att Albert Andersson vid utgången av 1933 hade tillgångar till
välde av 43,750 kronor, däribland en jordbruksfastighet med taxeringsvärde
av 33,000 kronor, samt skulder till belopp av 47,000 kronor, ävensom
att Carl Andersson vid samma tidpunkt hade tillgångar till värde
av 49,335 kronor, däribland en jordbruksfastighet med taxeringsvärde av
37,000 kronor, samt skulder till belopp av 47,885 kronor.

Landsfiskalen i Göteryds distrikt, vilken tillika är utredningsman i boet,
har, enär sökandena vore i stort behov av att få ifrågavarande skulder
efterskänkta, tillstyrkt bifall till framställningen.

Länsstyrelsen har för egen del anfört i huvudsak följande:

Enligt en vid bouppteckningstillfället av Albert Andersson företedd
och i bouppteckningen intagen testamentshandling av den 16 september
1924 hade Abrahamsson testamenterat ali sin egendom till Albert Andersson,
men enligt en likaledes i bouppteckningen intagen handling av den
10 mars 1027 hade detta testamente med närmare motivering* av Abrahamsson
återkallats. Motiveringen syntes giva vid handen, att Abrahamsson
då och efter allt att döma ända till sin död ansett sig hava
någon anledning till missnöje med Albert Andersson. I detta samman,
hang kunde det mahända vara anledning nämna, att Abrahamsson genom
överlåtelse av inotböcker och banktillgodohavanden den 14 juli 1933 eller
sålunda tio dagar före sin död till Otto Larsson och hans son Herbert
Larsson bortgivit _ sammanlagt 10,781 kronor 8 öre, varför gåvoskatt erlagts.
Å andra sidan hade dessa två personer i sitt förutnämnda intyg
omtalat, att Abrahamsson många gånger de senaste åren av sitt liv sagt
sig icke tänka på att utfå sina fordringar av sökandena, enär de vore
hans kusinbarn.

Sökandena hade till stöd för sin framställning åberopat dels det sålunda
intygade förhållandet, att Abrahamsson icke haft för avsikt att sökandena
skulle betala sina skulder till honom, dels ock sin stora skuldsättning
i övrigt och svaga ekonomiska ställning, vartill för Carl Andersson
komme, att han på grund av sjukdom vore i det närmaste oförmögen
till arbete. Då det av vad i ärendet förekommit framginge, att
Abrahamsson säkerligen icke tänkt sig att utkräva sina ifrågavarande
fordringar av sökandena, syntes det, med hänsyn jämväl till för övrigt
föreliggande förhållanden, kunna anses förefinnas vägande skäl för att
allmänna arvsfonden efterskänkte sökandena respektive fordringar.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 12 december 1934
anfört:

_ Av bouppteckningen efter Abrahamsson framginge, att närmaste släktingar
till denne vore fyra kusiner, däribland förre hemmansägaren Anders
Gustaf Petersson i Bråten, vilken vore fader till sökandena, ävensom
att Abrahamsson genom en den 10 mars 1927 dagtecknad handling,
vilken den 18 i samma månad och år delgivits sökanden Albert Andersson,
återkallat ett av honom till Albert Anderssons förmån den 16 september
1924 upprättat testamente.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Då Abraha,nässon sålunda vid. sin död såsom närmaste släktingar efterlämnat
åtskilliga kusiner, däribland sökandenas fader, och då ett efterskänkande
av kvarlåtenskapen efter den avlidne på grund av skyldskap därför
icke syntes kunna ifrågakomma till förmån för sökandena samt ej
heller kunde anses vara visat, att sökandena eljest stått den avlidne i livstiden
nära, utan det av utredningen i ärendet åtminstone beträffande
Albert Andersson fastmer framginge, att ett efterskänkande av viss dex
av kvarlåtenskapen efter den avlidne icke skulle stå i full överensstämmelse
med den avlidnes yttersta vilja, hemställde ämbetet, att framställningen
icke måtte föranleda någon åtgärd.

Av utredningen synes framgå, att Abrahamsson knappast tänkt sig att Departement*-av sökandena, vilka äro Abrahamssom kusinbarn, utkräva ifrågavarande
fordringar. Detta antagande vinner stöd av bland annat den omständigheten,
att Abrahamsson icke, såvitt visats, avkrävt sökandena
ränta å lånen, ehuru sådan varit utfäst i skuldförbindelserna. Vid angivna
förhållande och då sökandena enligt utredningen befinna sig i
mindre goda ekonomiska omständigheter, skulle det enligt min mening
vara obilligt, örn sökandena nu nödgades till allmänna arvsfonden inbetala
fordringsbeloppen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfonden genom arv efter hemmansägaren
Anders Abrahamsson från Horsaberga i Hamneda
socken tillfallna fordringar hos Albert Andersson
å 1,000 kronor jämte ränta enligt revers den 1 juli
1924 och hos Carl Andersson å 1,500 kronor jämte
ränta enligt revers den 1 maj 1925 måtte efterskänkas
till förmån för vederbörande gäldenär.

8:o.

Rätten till arv efter gårdfarihandlanden Karl Johan Jonsson från
Tuna socken. Den 25 juli 1933 avled gårdf arihandlanden Karl Johan
Jonsson från Vattjom i Tuna socken av Västernorrlands län utan att,
såvitt en efter honom upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon
arvsberättigad släkting. Behållningen i boet utgjorde enligt bouppteckningen
1,070 kronor 20 öre.

I en till Kungl Majit ställd, till länsstyrelsen i Västernorrlands län ingiven
och av länsstyrelsen med införskaffad utredning och eget yttrande
den 31 december 1934 till kammaradvokatfiskalsämbetet översänd skrift
har förre handlanden Lars Olsson i Vattjom anhållit, att allmänna arvsfondens
rätt till Jonssons kvarlåtenskap måtte avstås till förmån för sökanden.

Departemet

chefm.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Till stöd för ansökningen har sökanden vid förhör inför vederbörande
polismyndighet anfört i huvudsak följande:

Sökanden hade känt Jonsson sedan 1912. Jonsson hade vid den tiden drivit
affärer i Torps socken och därvid ofta bott i sökandens föräldrahem.
Då sökanden för fem år sedan flyttat till Vattjom, hade Jonsson kommit
efter och börjat idka gårdfarihandel även där, varvid Jonsson huvudsakligast
bott hos sökanden. Från den 1 januari 1933 till sin död hade Jonsson,
som under denna tid varit sjuklig och icke kunnat företaga några resor,
oavbrutet bott hos sökanden. Under sin vistelse hos sökanden hade
Jonsson vid flera tillfällen yttrat, att vid hans död kvarlåtenskapen efter
honom skulle tillfalla sökanden. Testamente hade också ifrågasatts av
Jonsson, men något sådant hade icke hunnit upprättas, enär Jonsson plötsligt
avlidit efter endast tre eller fyra dagars vistelse å Sundsvalls lasarett.

Av den förebragta utredningen inhämtas därjämte, att sökanden, vilken
är arbetslös och har familj att försörja, befinner sig i små ekonomiska omständigheter.
Vidare framgår av handlingarna, att vid vittnesförhör, som
på sökandens begäran hållits den 20 november 1933 inför Medelpads västra
domsagas häradsrätt med två personer, vilka väl känt Jonsson, dessa uppgivit,
att Jonsson under förra halvåret 1933 till dem fällt yttranden av
innehåll, att hans kvarlåtenskap skulle tillfalla sökanden såsom ersättning
för det sökanden åtagit sig att vårda honom under hans återstående livstid.

Länsstyrelsen har i sitt yttrande tillstyrkt bifall till ansökningen.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har med skrivelse den 29 januari 1935
överlämnat ärendet till Kungl. Maj:ts prövning och därvid för egen del
anfört i huvudsak följande:

Omvittnade yttrandena hade icke bevakats såsom muntligt testamente
efter Jonsson, och sökanden hade i en till ämbetet ställd skrift förklarat,
att han icke åberopade yttrandena såsom testamente. På grund därav
kunde sökanden icke grunda någon rätt å berörda yttranden. Med hänsyn
emellertid till dessa yttranden och då sökanden, enligt vad handlingarna
i ärendet gåve vid handen, stått den avlidne i livstiden nära, ansåge
ämbetet fog föreligga för ett avstående av ifrågavarande arv till förmån
för sökanden.

tts- På grund av de i ärendet föreliggande omständigheterna finner jag i
likhet med de hörda myndigheterna skäligt, att ifrågavarande kvarlåtenskap
avstås till förmån för sökanden.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att allmänna arvsfondens rätt till arv efter gårdfarihandlanden
Karl Johan Jonsson från Vattjom i
Tuna socken må avstås till förmån för Lars Olsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 206. 27

9:o.

Rätten till arv efter förra telegraiisten Hedvig Sjöberg från Borgholm.
Förra telegrafisten Hedvig Sjöberg från Borgholm, vilken var född den 31
oktober 1853, avled den 8 februari 1934 utan att, såvitt en efter henne
upprättad bouppteckning utvisar, efterlämna någon arvsberättigad släkting.
Behållningen i boet efter henne utgjorde enligt bouppteckningen
29,143 kronor 54 öre. Bland tillgångarna ingick en fastighet i kvarteret
Våren i Borgholm med taxeringsvärde av 6,000 kronor.

Den 7 maj 1934 anställdes vid Ölands norra mots häradsrätt vittnesförhör
angående tillkomsten av vissa utav Hedvig Sjöberg lalida yttranden,
genom vilka hon skulle hava förordna! örn sin kvarlåtenskap till förmån
för Ölands forngård. Berörda yttranden bevakades samma dag vid häradsrätten
såsom muntligt testamente efter Hedvig Sjöberg.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet å allmänna arvsfondens vägnar
erhållit del av protokollet över vittnesförhöret samt ämbetet, på grund av
bestämmelserna i 4 § lagen den 8 juni 1928 örn allmänna arvsfonden, underställt
Kungl. Maj:t frågan örn godkännande av nämnda yttranden såsom
muntligt testamente, förklarade Kungl. Majit genom beslut den 10
augusti 1934, att klander mot ifrågavarande såsom testamente bevakade
yttranden skulle för arvsfondens räkning äga rum.

Ämbetet instämde därefter till förenämnda häradsrätt Ölands kulturminnesförening
såsom ägare av Ölands forngård med yrkande, att omförmälda
yttranden måtte förklaras icke innefatta ett lagligt testamente och
följaktligen icke utgöra hinder för allmänna arvsfonden att tillträda kvarlåtenskapen
efter Hedvig Sjöberg. Genom utslag den 29 oktober 1934, vilket
vann laga kraft, blev ämbetets talan av häradsrätten bifallen.

I en till Kungl. Majit ställd, den 27 november 1934 dagtecknad skrift,
vilken ingivits till länsstyrelsen i Kalmar län, har nu kulturminnesföreningen
hemställt, att Kungl. Majit måtte till riksdagen avlåta proposition
örn avstående av Hedvig Sjöbergs kvarlåtenskap till förmån för föreningen.
Till stöd för denna hemställan har anförts bland annat!

Hedvig Sjöbergs fader hade varit stadsfiskal i Borgholm under åren
1844—1900. Efter en äldre halvsysters död för några år sedan hade Hedvig
Sjöberg bebott föräldrarnas gamla fastighet, som vore det enda sedan stadens
tillkomst i början av 1800-talet i ursprungligt skick kvarstående huset.
Enbart av denna anledning vore huset väl värt att bevaras. Innan
Hedvig Sjöberg inflyttat i föräldragården hade hon rådgjort med kulturminnesföreningens
ordförande redaktören S. E. Sjöholm i Borgholm, om
huruvida hon kunde bo i den gamla tämligen förfallna fastigheten eller
om hon även i fortsättningen skulle hyra lägenhet i staden. På Sjöholms
inrådan hade hon låtit nödtorftigt reparera fastigheten och flyttat in i
densamma. Vid samtalet med Sjöholm hade hon nämnt, att hon gärna skulle
se, att fastigheten och diverse lösören komme till Ölands forngård som ett
minne av hennes fader, den gamle stadsfiskal^^ vars uniform med mera
toragården redan tidigare fått mottaga såsom gåva. Då hon omkring ett

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

halvår senare talat med tro hantverkare, som''varit sysselsatta med reparation
av bostaden, hade hon för dem bekräftat det givna löftet, vilket hon
tydligen ansett bindande. Det förtjänade framhållas, att flera försök
gjorts att förmå henne skänka eller ntlova penningar för andra ändamål,
bland annat missionen, men att hon bestämt vägrat detta. Hennes vilja
och avsikt att skänka sin kvarlåtenskap till toragården för att därigenom
hugfästa faderns minne syntes därför vara till fullo ådagalagda.

Beträffande kulturminnesföreningen och dess verksamhet anföres därefter
i ansökningen följande:

»Vad Ölands kulturminnesförening, som är ägare till Ölands torngård,
beträffar, så bildades föreningen år 1913 och har sedan dess verkat för sitt
ändamål-. ’att tillvarataga och vårda de alster av gammal kultur, som
kunna tjäna som prov på den öländska befolkningens arbete, slöjd, levnadssätt
och plägseder i forna tider ... Väcka och stärka känslan av samhörighet
med forntid och nutid samt kärlek till fäderneslandet och i all
synnerhet den egna hembygden.’

Föreningens ekonomiska resurser lia varit ytterst små, och först 1928
kunde ett av föreningens önskemål förverkligas: upprättandet av en
öländsk fÖrngård i Borgholm. För detta ändamål inköptes en äldre större
fastighet i staden för en summa av 24 000 kronor, vilken fastighet sedan
iordningställts som museum och hembygdsgård. På tomten befinner sig
ett 100-årigt större stenhus, i vilket museet är inrymt, rumsinteriörer,
åskådliga samlingar av öländskt hantverk och hemslöjd liksom också en
mindre förhistorisk typsamling. Fastigheten inrymmer dessutom en gammalstuga,
vagnbod och redskapsbod samt stall, väderkvarn med kvarnmuseum,
varjämte en sjöbod är under uppförande. Inalles innehålla samlingarna
cirka 5,000 nummer, men då befolkningen visat sitt stora intresse
för företaget äro dessa i starkt stigande.

_ För att kunna finansiera detta jämförelsevis stora företag med omändringar
och reparationer, underhåll av fastighet och inventarier, nyinköp
etc. har föreningen uteslutande varit hänvisad till sina egna krafter, varjämte
minnesgoda ölänningar i Stockholm ihågkomma föreningen med
ett par donationer. Den enda hjälp från det allmänna föreningen erhållit
har varit ett mindre årsanslag från Borgholms stad, för innevarande år
utgående med 200 kronor. Ekonomien är därför ganska bekymmersam, helst
som fastigheten fortfarande är graverad med 17,500 kronor, vilket lån finnes
i Borgholms sparbank. Styrelsen hade därför tänkt söka lotterimedel
för att åtminstone kunna täcka denna skuld, så att forngårdens framtid
skulle bliva tryggad, men man har icke ansett sig kunna göra detta i den
stora konkurrens, som råder örn lotterimedel.

När därför styrelsen erhöll kännedom om fröken Hedvig Sjöbergs testaxnentariska
föreskrifter, hoppades man. att härigenom en utväg skulle yppa
sig, så att toragården kunde göras skuldfri och dess framtid säkerställas.
Dessutom skulle genom detta testamente även ett annat önskemål kunna
förverkligas, nämligen bevarandet av den gamla Sjöbergska fastigheten,
vilken, utom det intressanta i exteriör och interiör, skulle kunna inrymma
ett öländskt arkiv och bibliotek med bibehållandet av den gamla rumsinredningen
från 1800-talets första år.»

Sedermera har till länsstyrelsen ingivits en till Kungl. Maj:t ställd, den
22 december 1934 dagtecknad skrift, däri fröken Adamina Fock i Hälsing -

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

29

borg anhållit, att av ifrågavarande arvsmedel ett belopp av 7,000 kronor
eller den mindre summa, som kunde prövas skälig, måtte avstås till förmån
för henne. Till stöd för denna ansökan har anförts huvudsakligen följande.

Hedvig Sjöberg och sökanden hade blivit bekanta 1891, och mellan dem
hade snart utvecklats en varm vänskap, som varat ända till Hedvig Sjöbergs
frånfälle. Under år 1897 hade Hedvig Sjöberg och sökanden bildat
gemensamt hushåll, och från den tiden hade de bott tillsammans samt delat
hushållsutgifter, hyra m. m. Endast under de senaste åren hade sökanden
tidvis bott hos en syster i Hälsingborg. Då Hedvig Sjöberg varit
den ekonomiskt mera välsituerade av de båda, hade hon alltid förutsatt såsom
en given sak, att sökanden vid hennes frånfälle skulle erhålla del i
hennes kvarlåtenskap. Sista gången hon yttrat sig härom till sökanden
hade varit på sommaren 1933, då hon uttryckligen förklarat, att, örn hon
folie ifrån, sökanden skulle erhålla ett belopp av 7,000 kronor. Hon hade
även nämnt, att det belopp, som vore ämnat åt sökanden, läge i ett kuvert
i hennes chiffonjé. Vid samma tillfälle hade Hedvig Sjöberg också yttrat,
att hon å en sparbanksbok hade innestående vissa medel, som hon önskade
skulle tillfalla missionen. — Sökandens enda inkomst utgjordes av understöd
från Riddarhuset med 700 kronor örn året samt från Johanniterorden
med 500 kronor örn året ävensom avkastningen av ett kapital å 3,000
kronor.

Av sistnämnda ansökning bifogade handlingar framgår, att Adamina
Fock är född den 5 september 1846 och att hon 1934 taxerats till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt för ett belopp av 890 kronor. En person,
som skött Hedvig Sjöberg, har intygat, att denna vid två olika tillfällen
till personen ifråga yttrat, att Adamina Fock skulle få något av hennes
kvarlåtenskap. Det förtjänar anmärkas, att efter Hedvig Sjöbergs död ett
kontant belopp å 6,950 kronor anträffades liggande i en låda i hennes chiffonjé.

Landsfiskalen i Borgholm, vilken av länsstyrelsen anmodats att avgiva
yttrande över Adamina Focks ansökan, har vitsordat riktigheten av de
utav henne lämnade uppgifterna rörande förhållandet mellan henne och
den avlidna. Enär Adamina Fock på grund av hög ålder och ytterligt
nedsatt synförmåga vore oförmögen att taga vård örn sig själv och i sådant
avseende vore hänvisad till andra människors hjälp, ansåge landsfiskalen
hennes begäran vara synnerligen behjärtansvärd, varför han icke
hade något att erinra mot bifall till densamma.

Länsstyrelsen, som redan den 29 november 1934 eller före mottagandet
av Adamina Focks ansökan avgivit tillstyrkande yttrande över den av
fornminnesföreningen gjorda framställningen, har i förnyat utlåtande den
9 februari 1935 anfört bland annat:

Länsstyrelsen vidhölle sitt tillstyrkande av fornminnesföreningens ansökan
örn erhållande av kvarlåtenskapen efter Hedvig Sjöberg. Enär det
emellertid, på grund av i ärendet upplysta förhållanden, finge anses billigt,
att Adamina Fock tillerkändes något underhållsbidrag av arvsmed -

P«p urtementäthefen.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

len ifråga, och då sådant bidrag, nied hänsyn till hennes höga ålder och
oförmåga att taga vård om sig själv, lämpligast borde utgå med visst årligt
belopp och ej med ett kapitalbelopp på en gång, ville länsstyrelsen på
det sätt tillstyrka bifall till Adamina Focks ansökan, att hon tillerkändes
ett årligt underhållsbidrag av exempelvis 500 kronor att utbetalas av fornminnesföreningen,
örn kvarlåtenskapen avstodes till denna, och i annat
fall av arvsfondens medel.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i utlåtande den 17 december 1934
över kulturminnesföreningens ansökan anfört, bland annat, att ämbetet
ansåge efterskänkande av allmänna arvsfonden tillfallet arv till förmån
för juridisk person på grund av avfattningen av stadgandet i 5 kap. 3 §
nya arvslagen icke kunna äga rum. Redan av denna anledning kunde enligt
ämbetets mening föreningens ansökning icke vinna bifall. Skulle
emellertid lagrummet även vara tillämpligt å juridiska personer, syntes
det dock icke kunna tillämpas i nu ifrågavarande fall, enär enligt ämbetets
mening föreningen icke kunde sägas hava stått arvlåtaren nära och
billighetsskäl ej heller talade för ett avstående.

Beträffande Adamina Focks ansökan har kammaradvokatfiskalsämbetet
i utlåtande den 15 februari 1935 anfört följande:

Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att sökanden stått den avlidna
i livstiden nära, i anledning varav och med hänsyn till övriga i ärendet
förekomna omständigheter fog för ett efterskänkande av viss del av
kvarlåtenskapen efter Hedvig Sjöberg till förmån för sökanden syntes förefinnas.
Ett dylikt avstående ansåge ämbetet böra få formen av en årlig
livränta till sökanden under hennes återstående livstid. Ämbetet ville i
detta sammanhang i tillämpliga delar åberopa Kungl. Maj:ts proposition
nr 196, punkt 6, till 1934 års riksdag angående avstående av viss del av
allmänna arvsfondens rätt till arv efter disponenten Pontus Andersson från
Motala och särskilt vad föredragande departementschefen därvid anfört i
fråga örn sättet för beredande av livränta åt däri föreslagen person genom
överlämnande av erforderligt kapitalbelopp till särskild förvaltning hos
statskontoret, som skulle hava att med avkastningen gälda livräntan.
Denna form för beredande av livränta borde enligt ämbetets mening
komma till användning jämväl i förevarande fall. I fråga örn storleken
av livräntan syntes ett årligt belopp av 600 kronor skäligt. Denna livränta
borde utgå från och med den månad, som infölle näst efter den, varunder
kvarlåtenskapen blivit redovisad till allmänna arvsfonden, och av statskontoret
utbetalas månadsvis i efterskott. För tiden, innan livräntan
började utgå, borde sökanden erhålla understöd, vilket enligt ämbetets
mening borde utgå med samma belopp för år räknat, vartill livräntan
bestämts. Jämväl detta understöd syntes böra utgå månadsvis och
utbetalas av boutredningsmannen i slutet av månaden med början från
och med mars månad 1934, till dess förenämnda livränta började utgå.

Såsom jag under punkten 6 här förut närmare utvecklat, anser jag stadgandet
i 5 kap. 3 § lagen om arv icke utesluta möjlighet att avstå allmänna
arvsfonden tillfallet arv till förmån för juridisk person. Då Hedvig
Sjöberg på grund av vad i ärendet blivit upplyst måste antagas hava

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

hyst en allvarlig önskan, att hennes fastighet efter hennes frånfälle skulle
tillfalla kulturminnesföreningen, för vilken hon även på annat sätt visat
sitt intresse, och då det jämväl ur andra synpunkter förefaller behjärtansvärt,
att fastigheten övertages av föreningen, anser jag mig böra
tillstyrka, att den, efter att hava befriats från ansvar för intecknad gäld,
avstås till föreningen. Däremot finner jag icke tillräckliga skäl föreligga
för bifall till föreningens ansökan i övrigt.

Vad angår Adamina Fock finner jag skäligt, att en livränta beredes
henne under hennes återstående livstid. Livräntan synes mig skäligen
böra bestämmas till 600 kronor för år att utgå från och med mars månad
1934. I likhet med vad som skett bland annat i det av kammaradvokatfiskalsämbetet
åberopade fallet torde därvid böra förfaras så, i vad
rör livränta för ej förfluten tid, att erforderligt kapitalbelopp, efter en
räntefot av 3 procent utgörande 20,000 kronor, överlämnas till särskild förvaltning
hos statskontoret, som skall hava att med avkastningen gälda
livräntan och sedermera efter livräntetagarens död inleverera det avsatta
kapitalet till allmänna arvsfonden. De närmare bestämmelser, som kunna
finnas erforderliga rörande kapitalets förvaltning med mera, torde
böra meddelas av Kungl. Maj:t.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att av den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlåtenskapen
efter förra telegrafisten Hedvig Sjöberg
från Borgholm må avstås

dels den avlidnas fastighet i kvarteret Våren i Borgholm
till Ölands kulturminnesförening;

dels ock vad som åtgår för beredande av livränta åt
Adamina Fock med 600 kronor örn året från och med
mars månad 1934 under hennes återstående livstid.

10 :o.

Rätten till arv efter f. d. kontraktsprosten Carl Gustaf Wahrenberg från
Uppsala. Den 27 februari 1934 avled f. d. kontraktsprosten Carl Gustaf
Wahrenberg från Uppsala utan att, såvitt en efter honom upprättad bouppteckning
utvisar, efterlämna arvsberättigad släkting. Behållningen i
boet uppgick enligt bouppteckningen till 41,181 kronor.

Den 12 mars 1934 anställdes vid rådhusrätten i Uppsala vittnesförhör
rörande tillkomsten av vissa av Wahrenberg fällda yttranden, genom
vilka han skulle hava förordnat örn viss del av sin kvarlåtenskap till förmån
för komministern E. Råberger i Forsbacka. Dessa yttranden bevakades
samma dag vid rådhusrätten såsom muntligt testamente efter Wahrenberg.

32

Kungl. Martts proposition nr 206.

Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet underställt frågan om godkännande
av berörda testamente Kungl. Majits prövning, förklarade Kungl.
Majit genom beslut den 24 maj 1934, att klander mot detsamma icke skulle
för allmänna arvsfondens räkning äga rum.

Till allmänna arvsfonden har sedermera av utredningsmannen i boet
efter Wahrenberg enligt av kammaradvokatfiskalsämbetet den 21 september
1934 godkänd redovisningsräkning inlevererats tillhopa 37,849 kronor
47 öre.

I en till Kungl. Majit ställd skrift den 22 maj 1934, vilken ingivits till
länsstyrelsen i Uppsala län, hava inkasseraren Olof Adolf Fredrik Utterbeck
och dennes broder verkstadsarbetaren Sten Gustaf Utterbeck, båda
i Stockholm, anhållit, att en del av arvet efter Wahrenberg måtte avstås
till förmån för dem. Till stöd för ansökningen hava sökandena åberopat,
att de vore sysslingar till Wahrenberg och befunne sig i små ekonomiska
omständigheter.

Vidare har förra husföreståndarinnan Anna Wilhelmina Andersson i
Grillby i en till Kungl. Majit ställd, den 28 augusti 1934 dagtecknad skrift
hemställt, att av arvet efter Wahrenberg måtte till henne avstås såsom
understöd största möjliga belopp, dock lägst 3,000 kronor. Till stöd för
ansökningen har sökanden anfört, att hon under de senaste femton åren
av Wahrenbergs levnad förestått dennes hem, att hon vore för gammal
att taga ny anställning samt att hennes besparingar icke räckte till att
trygga utkomsten under hennes återstående levnad.

Länsstyrelsen i Uppsala län har med eget utlåtande den 20 juli 1934
till kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat bröderna Utterbecks ansökning
jämte från Överståthållarämbetet och magistraten i Uppsala
infordrad utredning i ärendet. Efter det Kungl. Majit anbefallt samma
länsstyrelse att verkställa utredning och avgiva utlåtande i anledning
av Anna Wilhelmina Anderssons ansökning, har länsstyrelsen till kammaradvokatfiskalsämbetet
överlämnat ett den 25 september 1934 dagtecknat
utlåtande, vid vilket fogats från landsfiskalerna i Håbo distrikt och
Åsunda distrikt införskaffad utredning.

Med utlåtande den 4 mars 1935 har kammaradvokatfiskalsämbetet överlämnat
handlingarna i ärendet till Kungl. Majit.

Av vid ansökningarna fogade handlingar och den verkställda utredningen
i övrigt framgår i huvudsak följande.

Olof Adolf Fredrik Utterbeck är född den 13 januari 1879 och gift. Makarna
hava en adoptivson, född 1923. Hustruns hälsa uppgives vara vacklande.
Mannen är anställd såsom inkasserare hos en möbelfirma i Stockholm.
Enligt ansökningen är hans inkomst där huvudsakligen baserad
på provisioner och mycket knapp. Enligt uppgift vid polisförhör uppbär
han en avlöning av 40 kronor per vecka. Vid taxeringen år 1933 uppskattades
hans inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet till
2,270 kronor. Senast under åren 1917 och 1932 har han av Stockholms
stad åtnjutit med fattigvård likställd sjukvård.

33

Kungl. Majlis proposition nr 206.

Enligt egen uppgift har han brevväxlat med Wahrenberg sedan omkring
1900 och vid skilda tillfällen efter 1909 besökt Wahrenberg i dennes
hem, såväl i Husby-Sjutolft och Litslena i Uppsala län som i Uppsala
stad, dit Wahrenberg som emeritus flyttat 1932. Han uppgiver sig också
hava åtnjutit ekonomisk hjälp av Wahrenberg ett par gånger, bland annat
vid ett tillfälle för startande av en affär.

Wahrenbergs förenämnda husföreståndarinna Anna Wilhelmina Andersson
har vid polisförhör uppgivit, att Wahrenberg vid flera tillfällen
för henne omtalat, att han sänt penningar till Olof Adolf Fredrik Utterbeck.

Föreståndaren för stadsmissionen i Stockholm, pastor Johnsson, har
i ett intyg meddelat, att Wahrenberg vid ett tillfälle översänt ett belopp
till Johnsson att användas till hjälp åt Olof Adolf Fredrik Utterbeck, att
denne enligt vad som framgått av Wahrenbergs brev tidigare erhållit
hjälp av Wahrenberg och att Wahrenberg i sitt brev givit uttryck för sin
uppskattning av Utterbecks förmåga att trots de svåraste omständigheter
hålla sig och sin familj uppe. Pastor Johnsson har dessutom i intyget
förklarat, att han personligen väl kände Utterbecks förhållanden och karaktär,
enär denne nödgats uppsöka Johnsson i lijälpärenden, och att
han ansåge Utterbeck vara i synnerlig grad förtjänt av och i behov av
stöd.

Sten Gustaf Utterbeck är född den 21 november 1880 och gift. Enligt
egna uppgifter har han sedan januari 1934 haft anställning vid AtlasDiesels
verkstäder i Sickla med en lön av 40 å 45 kronor i veckan men
dessförinnan varit arbetslös sedan februari 1932; under sistnämnda tid
hade han erhållit ett understöd av 7 kronor i veckan från A. K. och stundom
tillfällig penninghjälp från sociala institutioner. Enligt läkarintyg
lider han av en svår kronisk biåskatarr, som tidvis gör honom oförmögen
till arbete. Senast under åren 1917, 1920, 1922, 1928, 1929 och 1932 har han
av Stockholms stad åtnjutit med fattigvård likställd sjukvård. För hjälpen
under de tre sistnämnda åren häftar han i skuld med 460 kronor.
Åren 1932 och 1933 har han sökt, men ej erhållit, kontant fattigvårdsunderstöd.
Även hustrun uppgives vara sjuklig. Vid taxeringen år 1933
har inkomsten av tjänst eller annan förvärvsverksamhet uppskattats för
mannen till 990 kronor och för hustrun till 1,520 kronor.

Sten Gustaf Utterbeck har själv uppgivit, att han aldrig besökt Wahrenberg
eller brevväxlat med denne.

Anna Wilhelmina Andersson är född den 23 december 1875 och ogift.
Enligt egna uppgifter har hon under sin omkring 15-åriga anställningstid
hos Wahrenberg skött hushållet utan annan hjälp och därvid åtnjutit
fritt vivre och i genomsnitt 65 kronor i månaden kontant. Vid Wahrenbergs
död hade hon av dennes bo fått inköpa möbler och husgeråd folden
bostad hon hyrt i Grillby. Hennes besparingar uppginge till omkring
12,000 kronor. Hon lede nu icke av någon sjukdom.

Komminister E. Råberger har med tillstyrkande av ansökningen i
ett intyg förklarat, att Wahrenberg mycket uppskattat fröken Anna Wilhelmina
Anderssons sätt att sköta hans hus och att Wahrenberg säkerligen
skulle hava ihågkomma henne med någon livränta, örn hans död
icke inträffat så hastigt. Jämväl polismyndigheten och kommunalstämmans
ordförande i Litslena socken hava under hänvisning till av dem
kända förhållanden tillstyrkt ansökningen örn understöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 206.

3

Departements chefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

Länsstyrelsen Ilar i vad rör bröderna Utterbecks ansökan anfört, att
länsstyrelsen icke funne sig på grund av vad den verkställda utredningen
givit vid handen kunna tillstyrka bifall till ansökpingen, men i fråga om
Anna Wilhelmina Anderssons ansökan tillstyrkt, att hon av Wahrenbergs
kvarlåtenskap tillerkändes ett kapital, som kunde förskaffa henne en
skälig livränta.

Kammaradvokatfiskalsämbetet har i sitt utlåtande anfört:

_ Då bröderna Utterbeck såsom sysslingar till den avlidne stått i tämligen
avlägset släktskapsförhållande till denne, som för övrigt enligt vad
utredningen i ärendet gåve vid handen vid sin död såsom närmaste släktingar
efterlämnat åtskilliga kusiner, samt bröderna Utterbeck icke heller
eljest kunde sägas hava stått den avlidne i livstiden nära, ansåge ämbetet
i likhet med länsstyrelsen tillräckliga skäl för ett efterskänkande
av någon del av kvarlåtenskapen till deras förmån icke föreligga. Ämbetet
nödgades därför avstyrka bifall till deras framställning i ärendet.

Beträffande därefter den av Anna Wilhelmina Andersson gjorda ansökningen
befunne sig denna sökande i små ekonomiska omständigheter
och hade uppnått en jämförelsevis hög ålder med förminskad möjlighet
till försörjning genom eget arbete. På grund härav och då hon härjämte
stått Wahrenberg i livstiden nära, syntes fog finnas för ett efterskänkande
till hennes förmån av allmänna arvsfondens rätt till viss del av kvarlåtenskapen
efter den avlidne.

Detta avstående ansåge ämbetet böra få formen av beviljandet av en
årlig livränta till henne under hennes återstående livstid. Ämbetet åberopade
i detta sammanhang i tillämpliga delar propositionen nr 196 punkt
6 till 1934 års riksdag angående avstående av viss del av allmänna arvsfondens
rätt till arv efter disponenten Pontus Andersson från Motala och
särskilt vad föredragande departementschefen därvid anfört ifråga örn
sättet för beredande av livränta åt däri föreslagen person genom överlämnande
av därför erforderligt kapitalbelopp till särskild förvaltning
hos statskontoret, som skulle hava att med avkastningen gälda livräntan.
Denna form för beredande av livränta borde enligt ämbetets mening
komma till användning jämväl i förevarande fall.

I fråga örn storleken av den ifrågasatta livräntan åt Anna Wilhelmina
Andersson syntes ett årligt belopp av 720 kronor vara skäligt och lämpligt.
Denna livränta borde utgå från och mod den 1 mars 1934 och av
statskontoret utbetalas månadsvis i efterskott.

I fråga örn bröderna Utterbeck förhåller det sig visserligen så, att de
såsom sysslingar till Wahrenberg icke heller enligt den äldre arvsordningen
skulle hava erhållit någon del av arvet, eftersom Wahrenberg efterlämnat
även kusiner. Då bröderna Utterbeck emellertid båda leva i
små omständigheter och då de hjälpåtgärder, som Walirenberg under livstiden
vidtagit gentemot den ene av bröderna, synas utvisa att han i viss
mån betraktat dem som närstående, anser jag mig kunna föreslå, att av
kvarlåtenskapen avstås ett belopp av 1,000 kronor till en var av dem.

Vad därefter angår Anna Wilhelmina Andersson, som under en längre
tid skött Wahrenbergs hus och som nu synes sakna tillräckliga medel för
sitt uppehälle under ålderdomen, anser jag i likhet med de hörda myndig -

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 206.

heterna skäligt, att lion ur kvarlåtenskapen beredes en livränta under sin
återstående livstid. Denna synes mig skäligen böra bestämmas till 600
kronor per år att utgå från och med mars månad 1934. Beträffande
sättet för beredande av livräntan torde böra gälla detsamma som jag förordat
under nästföregående punkt. Det kapitalbelopp, som i förevarande
fall behöver avsättas till särskild förvaltning, utgör efter en räntefot av
3 procent 20,000 kronor.

I anslutning till vad nu anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,

att av det allmänna arvsfonden tillfallna arvet efter
f. d. kontraktsprosten Carl Gustaf Wahrenberg
från Uppsala må avstås

dels ett belopp av 1,000 kronor till en var av Olof
Adolf Fredrik Utterbeck och Sten Gustaf Utterbeck,
dels ock vad som åtgår för beredande av livränta åt
Anna Wilhelmina Andersson med 600 kronor örn året
från och med mars månad 1934 under hennes återstående
livstid.

Vad föredragande departementschefen ovan
under punkterna l:o—10:o hemställt, däri statsrådets
övriga ledamöter instämma, bifaller Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Kurt Biörklund.