Kungl. Majlis proposition nr 204.

1

'' Nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16
maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank
m. m.; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

r Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga bilagda förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den
16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank;

2) förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21
s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 20b.

X

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Förslag

till

F örordning

k

om ändrad lydelse av § 12 andra stycket förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 1) angående Sveriges allmänna hypoteksbank.

Härigenom förordnas, att § 12 andra stycket förordningen den 16 maj
1890 angående Sveriges allmänna hypoteksbank1 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Inflyter ej full betalning för lån, som av någon hypoteksförening lämnats
å egendom med därå växande skog, och kan föreningen ej helt infria sina
förbindelser till banken, äro, örn i följd av bankens ställning tillskott från de
övriga föreningarna kräves, de föreningar, som utöva skogsbelåning, framför
dem, som ej utöva sådan verksamhet, ansvariga för täckande av förlust, som
härrör av den omständigheten att lånet beviljats till högre belopp än sextio
procent av det å egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet.
I den mån skogsbelånande förening ej kan fullgöra densamma för
sådant fall åvilande betalningsskyldighet med mindre dess tillgångar nedbringas
under det belopp, som förefanns den 1 januari 1931, skola övriga
skogsbelånande föreningar övertaga samma skyldighet, så vitt det kan ske
utan att jämväl deras tillgångar komme att på angivet sätt nedgå.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1935.

Tillika skall iakttagas följande:

Så länge obligationer, som av hypoteksbanken utgivits före den 1 oktober
1935, äro utelöpande, skall banken tillse, att av den för bankens obligationer
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som bankens
skuld i förstnämnda obligationer finnes i inteckningar av den beskaffenhet,
som enligt de före sagda dag gällande grunder fordrats till tryggande
av obligationsinnehavarnas rätt.

Skulle vid utredning av bankens tillgångar och skulder full betalning icke
inflyta för någon såsom säkerhet för bankens obligationer ställd inteckning,
vars kapitalbelopp överstiger femtiofem procent av det belåningsvärde, som
å den intecknade egendomen blivit vid inteckningslånets beviljande fastställt,
vare innehavare av obligation, som av banken utgivits under tiden
från och med den 1 januari 1931 till och med den 30 september 1935, icke
pliktig att vidkännas annan av nämnda omständighet föranledd förlust än
sådan, som skulle hava uppkommit även örn inteckningens kapitalbelopp
uppgått till allenast femtiofem procent av sagda värde.

1 Senaste lydelse; se SFS 1930:203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

3

Förslag

till

Förordning

om vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända.

Härigenom förordnas, att §§ 4, 14 och 18 förordningen den 16 maj 1890
angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och
framtida verksamhet skola till efterrättelse lända1, skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

§ 4.

Lån å jordegendom må meddelas till högst sextio procent av egendomens
utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärde. På framställning av lånsökanden
må, så vitt omständigheterna ej till annat föranleda, i belåningsvärdet
inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å växande skog, men
ej må åbyggnad eller i övrigt sådant, som kan från egendomen skiljas, tagas
i beräkning.

För belåningsvärdets — — — å marken.

Har hypoteksvärdering — — — skogens värde.

Att i---§ 14.

§ 14.

Lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning inom
viss längre tid, må å egendom meddelas till högst två tredjedelar av det
belopp, vartill lån jämlikt bestämmelserna i §§ 4 och 5 skulle hava kunnat
högst utlämnas mot säkerhet i egendomen med undantag av därå växande
skog.

Delägare i hypoteksförening ansvara, en var i förhållande till sin delaktighet,
för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat
täckas med anlitande av föreningens inkomster för året eller dess egna tillgångar.
Kan delägare ej fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd
härav åligger honom, svare övriga delägare efter samma grund för bristen.

1 Senaste lydelse; se SFS 1930:204.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Inflyter ej full betalning för lån, som lämnats å egendom med därå växande
skog, vare dock delägare, som ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande
av föreningens skyldighet i anledning av förlust, som härrör av den omständigheten
att lånet beviljats till högre belopp än sextio procent av det å
egendomen med undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande
av skyldighet, som nu sägs, må tillskott av de skogsbelånande delägarna
uttagas, i man så erfordras till förhindrande av att föreningens
tillgångar nedgå under det belopp som förefanns den 1 januari 1931.

Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1935.

Kungl. Majlis proposition nr 204.

5

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för finansdepartementet:

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 juli 1934 tillkallade jag för
verkställande av utredning rörande frågan örn möjligheterna att åstadkomma
förbättrade villkor för den primära fastighetskrediten såsom utredningsmän
ledamoten av riksdagens första kammare, generaltulldirektören
N. R. Wohlin, verkställande direktören i Sveriges allmänna hypoteksbank
H. S. Tamm, sparbanksdirektören B. J. S. Linderoth, professorn K. G. Myrdal
samt ledamöterna av riksdagens andra kammare riksgäldsfullmäktigen
A. A. Lindqvist och ordföranden i mellersta Sveriges centralkassa för jordbrukskredit
I. Pettersson, varjämte jag uppdrog åt Wohlin att såsom ordförande
leda utredningsmännens förhandlingar.

I skrivelse den 8 februari 1935 hava utredningsmännen, vilka antagit benämningen
1934 års fastighetskreditsakkunniga, framlagt förslag till förordning
örn ändrad lydelse av §§ 4 och 14 förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända, ävensom till
förordning angående den rätt, som skall tillkomma innehavare av obligationer,
vilka av Sveriges allmänna hypoteksbank utgivits före den 1 juli
1935 men ej före den 1 januari 1931 m. m. I förslagens utarbetande har
professor Myrdal icke deltagit.

över förslagen hava den 28 februari 1935 yttranden avgivits av statskontoret
och styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank. Vid bankens
yttrande hava fogats utlåtanden från samtliga till banken anslutna hypoteksföreningars
styrelser.

Jag torde nu få underställa Kungl. Maj:t berörda förslag.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Gällande bestämmelser och vissa tidigare utredningar.

Liksom i andra länder har i Sverige utbildats en särskild organisation
för omhändertagande av jordbrukets primärkredit. Verksamheten utövas
av Sveriges allmänna hypoteksbank och de med denna samhörande hypoteksföreningarna.
Banken och föreningarna utgöra tillsammans en organisatorisk
enhet. Banken är centralanstalt för de däri såsom delägare ingående
föieningarna, vilka i sin tur utgöra sammanslutningar av de hos dem låntagande
jordägarna. Institutionens organisation och verksamhet regleras
genom två förordningar den 16 maj 1890 (nr 21) angående Sveriges allmänna
hypoteksbank samt angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtid^ verksamhet skola till efterrättelse
lända.

Hy poteksbanken har till uppgift a ena sidan att upptaga lån, som erfordras
för tillhandahållande åt föreningarna av behövliga utlåningsmedel,
och å andra sidan att övervaka föreningarnas verksamhet. Banken är den enda
kreditanstalt, som äger utgiva obligationer mot säkerhet i jordegendom på
landet. Bankens upplåning sker genom försäljning av sådana obligationer.

Bankens grundfond utgöres av 4 ''/a procent statsobligationer till ett belopp
av 60 miljoner kronor, tillhandahållna genom riksgäldskontoret. Enligt
§ 12 första stycket förordningen angående Sveriges allmänna hypoteksbank
äro alla i banken delägande föreningar ansvariga för bankens förbindelser.
Kan förening ej fullgöra sin betalningsskyldighet, svara övriga
föreningar för bristen i förhållande till sin delaktighet i banken.

I samband med att belåningsgränsen för hypoteksföreningarna genom
vederbörliga författningsändringar år 1930 höjdes från förutvarande 50 till
55 procent av ifrågakommande fastighets belåningsvärde samt möjlighet tilllika
bereddes att i belåningsvärdet inräkna å fastigheten växande skog, har
i 12 § andra stycket av sistnämnda förordning upptagits ett stadgande i
syfte att giva hypoteksföreningar, som ej belåna skog, skydd mot förluster,
vilka kunna komma att orsakas genom andra föreningars skogsbelåning.
Sålunda föreskrives, att inflyter ej full betalning för lån, som av någon
hypoteksförening lämnats å egendom med därå växande skog, och kan föreningen
ej helt infria sina förbindelser till banken, äro, örn i följd av
bankens ställning tillskott från de övriga föreningarna kräves, de föreningar,
som utöva skogsbelåning, framför dem, som ej utöva sådan verksamhet,
ansvariga för täckande av förlust, som härrör av den omständigheten att
länet beviljats till högre belopp än 55 procent av det å egendomen med
undantag av skogen fastställda belåningsvärdet. I den mån skogsbelånande
förening ej kan fullgöra densamma för sådant fall åvilande betalningsskyldighet
med mindre dess tillgångar nedbringas under det belopp som
förefanns den 1 januari 1931, då förutberörda ändringar trädde i kraft,
skola övriga skogsbelånande föreningar övertaga samma skyldighet, såvitt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 204. 7

det kan ske utan att jämväl deras tillgångar komme att på angivet
sätt nedgå.

Delägare i hypoteksföreningarna äro de hos dem låntagande jordägarna.
Delägarnas delaktighet i föreningen bestämmes efter oguldna beloppet av
från föreningen erhållna lån. Föreningarna utlämna lån endast mot första
inteckning. Av föreningarna utlämnas två slags lån, nämligen amorteringslån
och lån utan fastställd amortering, med skyldighet till återbetalning
inom viss längre tid, s. k. stående lån.

I överensstämmelse med vad nyss anförts är i § 4 förordningen angående
hypoteksföreningarna upptaget ett stadgande av innehåll, att lån i
jordegendom må meddelas till högst 55 procent av egendomens utav föreningens
styrelse fastställda belåningsvärde. Tillika föreskrives, att på framställning
av lånesökanden må, såvitt omständigheterna ej föranleda till
annat, i belåningsvärdet inberäknas, förutom jordvärdet, jämväl värdet å
växande skog. Däremot må ej åbyggnader eller i övrigt sådant, som kan
skiljas från egendomen, tagas i beräkning.

Enligt § 14 sistnämnda förordning må stående lån meddelas till högst
7j av det utav föreningens styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen
med undantag av därå växande skog.

I § 18 samma förordning stadgas, att delägare i hypoteksförening ansvara,
envar i förhållande till sin delaktighet, för föreningens förbindelser, i den
mån utgifter och förluster ej kunnat täckas med anlitande av föreningens
inkomster för året eller dess egna tillgångar. Kan delägare ej fullgöra den
betalningsskyldighet, som till följd härav åligger honom, svara övriga delägare
efter samma grund för bristen. Inflyter ej full betalning för lån,
som lämnats å egendom med därå växande skog, vare dock delägare, som
ej belånat skog, icke ansvarig för fullgörande av föreningens skyldighet i
anledning av förlust, som härrör av den omständigheten att lånet beviljats
till högre belopp än 55 procent av det å egendomen med undantag av skogen
fastställda belåningsvärdet. Till fullgörande av skyldighet, som nu sagts,
må tillskott av de skogsbelånande delägarna uttagas i mån så erfordras till
förhindrande av att föreningens tillgångar nedgå under det belopp, som
förefanns den 1 januari 1931.

Något eget förvärvssyfte har hypoteksinstitutionen icke, utan dess ändamål
är att bereda det svenska jordbruket tillgång till en billig och av
konjunkturväxlingen i penningmarknaden i möjligaste mån oberoende kredit.
Lånen skola utlämnas på de för låntagarna mest fördelaktiga villkor i avseende
å ränta och annat, som de av institutionerna ingångna förbindelserna
medgiva.

Innan jag närmare ingår på 1934 års fastighetskreditsakkunnigas förslag,
torde jag i detta sammanhang få något beröra de utredningar och överväganden,
som ligga till grund för nyssnämnda, år 1930 företagna höjning
av belåningsgränsen från 50 till 55 procent av belåningsvärdet.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I anledning av en av 1918 års riksdag begärd utredning angående den
sekundära jordbrukskrediten tillkallades för ändamålet på sin tid särskilda
sakkunniga. Dessa, de s. k. 1921 års fastighetskreditsakkunniga, föreslogo
i ett den 14 oktober 1922 avgivet betänkande (st. off. utr. 1922: 35) bland
annat en höjning av hypoteksföreningarnas lånegräns från 50 till 60 procent
av egendomsvärdet.

1921 års sakkunniga framhöllo i sitt betänkande, att det vore av stort
värde såväl för den enskilde låntagaren som för samhället, att lån i största
möjliga utsträckning kunde erhållas på de för primärlån vanliga villkoren.
I följd därav borde en begränsning av den primära jordbruksfastighetskrediten,
såvitt de sakkunniga kunde finna, göras blott i den mån man eljest
skulle kunna befara en försämring av kreditvillkoren. För bedömande av
frågan, huruvida möjlighet förefunnes att utan kreditens fördyring eller
försämrande i andra avseenden höja gränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten
i vårt land, hade de sakkunniga införskaffat uppgifter örn
vilka bestämmelser, som för det dåvarande gällde för primärkrediten i de
europeiska länder, med vilka jämförelser kunde vara befogade. Av dessa
uppgifter kunde utläsas, att den övre belåningsgränsen varierade mellan 50
och 66 7, procent eller mellan hälften och två tredjedelar av värdet; i
undantagsfall nådde den upp till 75 procent. Uppgifterna angåve enligt de
sakkunnigas mening 60-procentgränsen såsom den dominerande. Av vissa av
de sakkunniga verkställda undersökningar framginge, att utländska obligationer,
utgivna mot säkerhet av inteckningar i jordbruksfastigheter inom
60 procent av dessas värde, på obligationsmarknaden i kurshänseende väl
hävdade sin ställning såsom första klassens obligationer. Vid sådant förhållande
förefunnes enligt de sakkunnigas mening icke någon anledning
antaga, att en höjning av de svenska hypoteksinstitutionernas belåningsgräns
till 60 procent skulle medföra någon fara för kreditens fördyring. I
yttranden, som de sakkunniga inhämtat från hypoteksföreningarnas styrelser,
hade dessa, på ett undantag när, utan avsevärdare reservationer tillstyrkt
en dylik höjning.

De sakkunniga framhöllo vidare, att en höjning av belåningsgränsen
måste genomföras på sådant sätt, att innehavarna av hypoteksbankens utelöpande
obligationer icke komme i en sämre ställning med avseende å säkerheterna
för obligationerna. De äldre obligationsinnehavarnas tillförsäkrade
säkerhet i inteckningar, belägna inom hälften av de pantförskrivna egendomarnas
värde, måste bibehållas. De sakkunniga föreslogo i anledning
härav, att i övergångsbestämmelser de äldre obligationsinnehavarna skulle
garanteras samma ställning vid en likvidation av hypoteksbanken, som de
skulle hava haft, örn höjningen av lånemaximum ej ägt rum.

1921 års fastighetskreditsakkunnigas nu berörda förslag föranledde emellertid
icke någon ändring i bestämmelserna örn belåningsgränsen för hypoteksföreningslån.

År 1927 tillkallade sakkunniga för utredning rörande den primära jordbrukskrediten,
de s. k. 1927 års fastighetskreditsakkunniga, upptogo i sitt
den 27 december 1929 angivna betänkande (st. off. utr. 1929:36) — förutom
vissa frågor berörande bland annat införande av belåning av växande skog

Kungl. Majda proposition nr 204. 9

— även spörsmålet om höjning av belåningsgränsen för hypoteksföreningslån.
De sakkunniga förordade därvid en höjning till 55 procent.

Även 1927 års sakkunniga hade inhämtat yttranden från hypoteksföreningarna.
Ifrågavarande yttranden visade, att en omsvängning i uppfattningen
hos en del hypoteksföreningar ägt rum. Halva antalet föreningar
voro emot höjningen och åberopade därvid huvudsakligen den stegring taxeringsvärdena
ansetts hava undergått sedan de förra gången yttrat sig.. Med
anledning härav framhöllo de sakkunniga, att man väl i fortsättningen
liksom tillförne linge till en viss grad räkna med ojämnheter i värdeuppskattningen,
men att det ville synas, som örn betydelsen härav för belåmngsgränsens
bestämmande något överdrivits. Ty principiellt borde frågan ej
bedömas efter tillfälliga, under viss tidsperiod rådande avvikelser mellan
taxeringsvärden oell saluvärden. Det måste förutsättas, att krediten alltid
grundades på det egendomsvärde, som föreningen funne vara skäligt. Den
avgörande synpunkten vid belåningsgränsens bestämmande vore enligt de
sakkunnigas mening i själva verket den, att lånebeloppet borde sättas sa
lågt, som vore nödigt för undvikande av förluster även i det fall, att det
vid ’ lånetillfället såsom riktigt befunna egendomsvärdet skulle sedermera
nedgå eller, med andra ord, för att göra lånet i möjligaste mån riskfritt

även vid konjunkturväxlingar. „ ..

I likhet med 1921 års sakkunniga ansågo icke heller 1927 ars sakkunniga
en måttlig höjning av belåningsgränsen behöva befaras få till följd en
fördyring av krediten. I synnerhet gällde detta, örn de åtgärder till starkande
av hypoteksinstitutionens ställning vidtoges, vilka av de sakkunniga
jämväl föresloges, nämligen bestämmande av viss relation mellan grundfonden
och summan utelöpande obligationer, grundfondens fördubbling och
föreskrift örn obligatorisk fordran å botteninteckning som säkerhet för obligationerna.
, , , ,

Med avseende å redan utelöpande obligationer upptogo 1927 ars sakkunniga
det av 1921 års sakkunniga framställda förslaget, att innehavarna av
de äldre obligationerna genom särskild bestämmelse skulle tillförsäkras
samma ställning vid en eventuell likvidation av hypoteksbanken, som de
skulle haft, örn en ökning av kreditmöjligheterna ej vidtagits. Härjämte
uppställde 1927 års sakkunniga den fordran, att bland belånade inteckningar
vid varje tidpunkt skulle finnas sådana, som i förmånsrätt läge inom egendomarnas
halva jordbruksvärde, till minst samma belopp som bankens skuld,
i här omnämnda äldre obligationer.

1927 års sakkunnigas förslag örn höjning av belåningsgränsen till 55
procent förelädes genom proposition (nr 265) 1930 ars riksdag. I propositionen
upptogs vidare, i anslutning till de sakkunnigas betänkande, förslag
i fråga örn belåning av växande skog ävensom örn ökning av hypoteksbanken
grundfond från 30 till 60 miljoner kronor, örn bestämmandet
av viss relation mellan grundfonden och summan av utelöpande obligationer
samt örn fordran å botteninteckning som säkerhet för obligationerna.

Propositionen bifölls av riksdagen (skr. nr 302). Författningsbestämmelser
i ämnet utfärdades den 6 juni 1930 (nr 203 och 204).

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sand. Nr 204

10

Kungl. Maurts proposition nr 204.

1934 års fastighetskreditsakkunnigas förslag och däröver avgivna

yttranden.

De sakkunnigas förslag innebär, såsom förut antytts, dels en höjning av
belåningsgränsen för lån från hypotesföreningarna från 55 till 60 procent
av belåningsvärdet, dels ock en ändring av bestämmelserna angående de
s. k. stående lånen sålunda att maximum för dessa lån bestämmes till 2/3
av det belopp, vartill lån kan utlämnas, i stället för, såsom nu är fallet,
till 1/.) av belåningsvärdet å egendomen i fråga med undantag av därå
växande skog.

Ur motiveringen till förslaget örn höjning av belåningsgränsen må
här upptagas följande.

En höjning av nämnda gräns skulle bliva till fördel för de skuldsatta
jordbrukarna. De fördelaktigare ränte- och andra villkor, som vore förbundna
med primärlånen skulle sålunda vid en höjning av belåningsgränsen
i ökad omfattning komma låntagarna till godo. Ju större belopp, som kunde
erhållas i form av primärlån, desto mera ökades möjligheterna att undvika
en splittring av en och samma låntagares krediter på flera kreditinstitutioner.
o Emellertid kunde en höjning av belåningsgränsen ingalunda sträckas hur
långt som helst. En sådan höjning innebure nämligen en minskning i det
genomsnittliga värdet å de för primärlånen ställda panterna och vore därmed
ägnad att medföra en höjd räntekostnad för ifrågavarande lån. För att
primär lånens ° hittillsvarande gynnsamma ställning i ränteavseende skulle
kunna bibehållas, måste en höjning av belåningsgränsen hållas inom en
synnerligen försiktig ram.

Av den utredning, som lämnats av 1921 års sakkunniga angående höjning
av maximigränsen för den primära jordbruksfastighetskrediten, framginge,
att en höjning av de svenska hypoteksinstitutionernas belåningsgräns
till 60 procent icke skulle föranleda någon fara för kreditens fördyring. Att
vid 1930 års ändringar höjning icke skett till högre än 55 procent, torde
hava sammanhängt med att samtidigt primärbelåningen utsträckts jämväl
till skogen och att antydda åtgärder tillsammans ansetts täcka framkomna
önskemål örn en utvidgad primärkredit.

Egendomsvärdena i landet torde icke vara mera fluktuerande än att man
kunde räkna med att fastigheter vid försäljning betingade ett pris motsvarande
minst 60 procent av belåningsvärdena. Detta gällde naturligtvis allenast
under förutsättning, att belåningsvärdena fastställdes efter försiktiga
grunder. Att döma av erfarenheter av de hos hypoteksföreningarna tillämpade
värderingsnormerna syntes dessa kunna anses betryggande.

Örn belåningsgränsen hos hypoteksföreningarna höjdes till 60 procent,
syntes man kunna räkna med att de för lånen hos dessa föreningar ställda
hypoteken — vilka jämväl utgjorde en generell pant för hypoteksbanken
upplåning — fortfarande komme att erbjuda en förstklassig säkerhet. De
av hypoteksbanken utfärdade obligationerna vore jämväl tryggade genom
den av staten ställda garantifonden å 60 miljoner kronor, motsvarande för
närvarande omkring 15 procent av obligationsupplåningen, ävensom genom
hypoteksbanken och hypoteksföreningarnas särskilda fonder.

Vid höjning av belåningsgränsen borde liksom skedde 1930 garantier
skapas för att icke från innehavarna av redan utelöpande obligationer skulle
kunna framställas ens teoretiskt grundade invändningar örn ökning av ris -

11

Kungl. May.ts proposition nr 204.

kerna för dessa obligationer. Ifrågavarande garantier borde vara av den
innebörd, att nämnda obligationsinnehavare tillförsäkrades samma stallning
vid en eventuell likvidation av hypoteksbanken, som örn en höjning av belåningsgränsen
till 60 procent ej vidtagits. Samtidigt borde stadgas — i
anslutning till vad som skedde 1930 — att så länge obligationer, som av
hypoteksbanken utgivits före dagen för de nya bestämmelsernas lkratttradande,
vore utelöpande, banken skulle tillse, att av den för bankens obligationer
ställda säkerheten vid varje tidpunkt ett belopp minst lika stort som
bankens skuld i förstnämnda obligationer funnes i inteckningar av den bebeskaff
enhet, som enligt de före nyss avsedda dag gällande grunder fordrats
till tryggande av obligationsinnehavarnäs rätt. Detta krav kornme uppenligen
att uppfyllas redan på den grund att institutionens kreditgivnmg liksom
hittills till största delen självfallet bomme att avse lån inom halva
jordbruksvärdet.

Till stöd för förslaget örn ändring av maximum för stående lån
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Bestämmelsen, att stående lån finge beviljas till högst Vs av det av hJP0''
teksföreningens styrelse fastställda belåningsvärdet å egendomen med undantag
av därå växande skog hade, så länge den allmänna belåningsgränsen
utgjort 50 procent av egendomsvärdet, inneburit, att 7, av hypoteksbelaningen
fått givas karaktär av stående lån. 1921 års sakkunniga hade toreslagit,
som komplement till den allmänna belåningsgränsens höjande, att
stående lån liksom dittills skulle få meddelas till 2/s av det belopp, värml
lån över huvud taget skulle kunna utlämnas. Någon motsvarande regel
hade emellertid icke upptagits av 1927 års sakkunniga och hade icke heller
influtit i författningarna i samband med 1930 års ändring. Efter höjning
av belåningsgränsen till 55 procent kunde på grund härav stående lån icke
längre utlämnas intill */., (= 66 V, procent) av det allmänna lånemaximum
utan endast till ungefär 60 procent av detta. Vid genomförande av den
föreslagna ytterligare höjningen av belåningsgränsen skulle, dar nuvarande
bestämmelser örn stående lån bibehölles, sådant lån icke kunna stallas a
högre belopp än ungefär 55 procent av det allmänna lånemaximum. En sa
snäv begränsning vore icke behövlig, sa mycket mindre som ifrågavarande
lån numera icke brukade utlämnas på längre tid än 15 år.

De sakkunniga hava slutligen föreslagit, att de nya bestämmelserna skulle
träda i kraft den 1 juli 1935.

Såväl statskontoret som hypoteksbankens och hypoteksföreningarnas styrelser
hava i yttrandena tillstyrkt de sakkunnigas förslag. Hypoteksbankens
styrelse har dock hemställt, att ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
skall bestämmas till den 1 oktober 1935, enär banken redan sålt
obligationer, som komme att dagtecknas den 30 september 1935, och beträffande
vilka de nu gällande villkoren för inteckningssäkerheten utlovats.

Ur yttrandena må återgivas följande.

Statskontoret har framhållit, att en utsträckning av den primära krediten
visserligen innebure ett ökat riksmoment vid utlåningen. Dä man emellertid
torde kunna räkna med att liypoteksföreningarna skulle såsom hittills
underkasta låneärendena en ingående prövning, torde enligt statskontorets mening
den nu föreslagna höjningen av belåningsgränsen icke innebära sådan

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

risk, som kunde tillmätas någon avgörande betydelse. Då det icke heller
kunde antagas, att den vidgade lånegränsen skulle medföra fara för kreditens
fördyring hade statskontoret — under beaktande av de otvivelaktiga fördelarna
för jordbruket, som förslaget medförde — intet att erinra mot detsammas
förverkligande.

Hypoteksbankens styrelse har anfört bland annat följande. Genom att
skogsbelåning 1930 infördes i föreningarnas verksamhet finge dessa en särskild
anledning att vid egendomens värdering iakttaga största möjliga försiktighet.
Större kontakt mellan banken och föreningarna hade kommit

inoAStånd -°ch däri.geno,m llade ökad trygghet vunnits. Att belåningsrätten
1930 inskränktes till 55 procent av värdet å mark och växande skog hade
närmast berott på en kompromiss mellan förslaget örn 60 procent belåning
å markvärdet och skogsvärdets belåning till endast 50 procent därav. Skogsbelåning
hade emellertid visat sig komma till användning i mycket ringa
utsträckning. Genom de övriga 1930 beslutade åtgärderna hade hypoteksinstitutionens
soliditet väsentligen stärkts. Utgångsläget vore sålunda nu ett
annat än 1930. Därtill komme, att banken och föreningarna under årens
lopp samlat fonder till icke oväsentliga belopp. Nästan alla lån hos föreningarna
vöre amorteringslån, vilket medförde, att vid varje tid den sammanlagda
inteckningssäkerheten för föreningarnas alla utestående lån komme
att till beloppet betydligt understiga 60 procent av summan av vederbörande
belåningsvärden.

°eP<chefén!ltS utvidgning, på sätt de sakkunniga föreslagit, av belåningsgränsen i

hypoteks föreningarna från 55 till 60 procent av fastigheternas belåningsvärden
torde otvivelaktigt för ägarna av jordbruksfastigheter innebära en
fördel. Åtgärden torde sålunda försvara sin plats såsom ett led i de strävanden
att förbättra villkoren för jordbrukarnas primärkredit, som bland
annat kommit till uttryck genom det utredningsuppdrag, 1934 års fastighetskreditsakkunniga
erhållit. Några betänkligheter ur kreditvärdighetssynpunkt
torde förslaget icke föranleda. Med den starka och solida ställning
banken och hypoteksföreningarna äga torde tilltron till bankens obligationer
säkerligen icke påverkas av den föreslagna lånehöjningen. Densamma
har såsom nämnts tillstyrkts av såväl styrelsen för hypoteksbanken som
samtliga hypoteksföreningar. Även för egen del får jag uttala min anslutning
till förslaget.

De sakkunnigas förslag örn höjning av maximum för de stående lånen
till 2/, av det belopp, vartill lån enligt bestämmelserna i förordningen
angående hypoteksföreningarna högst må utlämnas, anser jag mig på de
av de sakkunniga anförda skälen även böra biträda. Jämväl detta förslags
genomförande lärer bliva till fördel för jordbrukarna, med hänsyn till
att de stående lånen betinga lägre ränta än amorteringslånen.

Vad de sakkunniga föreslagit till tryggande av äldre obligationsinnehavares
rätt efter höjningen av belåningsgränsen synes lämpligt och föranleder
sålunda icke någon erinran från min sida. De föreslagna åtgärderna
överensstämma med de åtgärder, som i samma syfte företogos i samband
med höjningen 1930 av belåningsgränsen från 50 till 55 procent.

13

Kungl. Martts proposition nr 204.

De av mig nu förordade ändringarna i belåningsvillkoren torde i anledning
av vad hypoteksbanken styrelse anfört böra träda i tillämpning först
den 1 oktober 1935 i stället för den 1 juli 1935 såsom de sakkunniga föreslagit.

De sakkunniga hava ansett, att ett genomförande av deras förslag skulle
påkalla ändring av §§ 4 och 14 förordningen angående hypoteksföreningarnas
verksamhet. I anslutning härtill hava de sakkunniga såsom förut
nämnts framlagt förslag till ändrad lydelse av dessa paragrafer. De bestämmelser,
som ansetts erforderliga för tillgodoseende av äldre obligationsinnehavares
rätt, hava de sakkunniga upptagit i en särskild författning.
Emellertid torde ett genomförande av förslagen böra föranleda ändring
även i § 12 andra stycket förordningen angående hypoteksbanken samt i
§ 18 förordningen angående hypoteksföreningarna. I dessa paragrafer finnas
nämligen, på sätt framgår av den lämnade redogörelsen, upptagna bestämmelser,
som anknyta till den nu gällande belåningsgränsen av 55 procent.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts hava inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till dels förordning örn ändrad lydelse av § 12
andra stycket förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 1) angående Sveriges
allmänna hypoteksbank, dels ock förordning örn vissa ändringar i förordningen
den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid
hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända. De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna till tryggande av
äldre obligationsinnehavares rätt hava, med en mindre jämkning av formell
natur, i likhet med vad som skedde med motsvarande bestämmelser 1930
upptagits såsom övergångsbestämmelser i förstnämnda förslag till förordning.

Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att de inom
jordbruksdepartementet utarbetade författningsförslagen måtte föreläggas
riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

P. Gullstrand.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 204.

3