Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
1
Nr 201.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen; given Stockholms
slott den 11 mars 1935.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
Under Hans Maj :ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami. Nr 201.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse ay 5 kap. 2 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 2 § strafflagen1 skall i nedan angivna del
erhålla följande ändrade lydelse:
Begår den brott, som fyllt femton, men ej aderton år; då må, efter omständigheterna,
straffet nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.
Till straffarbete på livstid må i sådant fall ej dömas.
Är brottet-----ådömas bör.
Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1935.
1 Senaste lydelse se SFS 1921: 28Ö.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 15 februari 1935.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler riksdagens
skrivelse den 7 april 1934, nr 124, i anledning av väckt motion angående revision
av gällande bestämmelser örn behandlingen av minderåriga förbrytare
samt anför:
»5 kap. 2 § strafflagen innehåller bestämmelse örn straffnedsättning för lagöverträdare
i åldern mellan 15 och 18 år som skola ådömas straffarbete.
Straffarbete på livstid skall nedsättas till straffarbete från och med 6 till och
med 10 år. Straffarbete på viss tid må nedsättas till hälften av den eljest för
brottet stadgade minsta strafftid, dock ej under 2 månader. Örn brottet är
belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen (förlust av vissa medborgerliga
rättigheter), skall domstolen pröva ''efter omständigheterna’, huruvida
sådan påföljd bör ådömas.
1734 års lag saknade bestämmelser örn straffnedsättning av den art varom
nu nämnts. I det förslag till allmän kriminallag, som lagkommittén framlade
år 1832, upptogs emellertid till behandling frågan örn en sådan nedsättning,
och kommittén föreslog för brottslingar i nyssnämnda ålder nedsättning
av livsstraff eller straffarbete i första grad till nästa straffart därunder.
Lagberedningen behöll i sitt år 1844 avgivna förslag till straffbalk föreskrift
örn nedsättning i de strängaste straffen för lagöverträdare som fyllt 15
men ej 18 år, och en dylik föreskrift upptogs i 5 kap. 3 § i 1864 års strafflag.
I denna paragraf stadgades nämligen att, då den som fyllt 15 men ej 18
år beginge brott, dödsstraff eller straffarbete på livstid skulle nedsättas till
sådant arbete från och med 6 till och med 10 år.
I sitt den 30 december 1887 avgivna förslag till lag angående ändring i vissa
delar av strafflagen föreslog nya lagberedningen beträffande ungdomliga
brottslingar mellan 15 och 18 år att straffarbete på viss tid skulle få nedsättas
till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta strafftid, dock ej i
något fall under det allmänna minimum av denna straffart, samt att domstolen,
där brottet vore belagt med påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,
skulle pröva efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd borde ådömas.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Den sålunda föreslagna reformen genomfördes genom lag den 20 juni 1890.
Samtliga i 5 kap. 3 § strafflagen upptagna bestämmelser blevo sedermera genom
lag den 27 juni 1902 i oförändrat skick överflyttade till 2 § samma
kapitel, då det dittillsvarande stadgandet i sistnämnda paragraf förklarades
icke längre skola gälla. Härefter ha bestämmelserna — frånsett en av dödsstraffets
avskaffande betingad jämkning — kvarstått oförändrade.
I motion vid 1934 års riksdag (II: 308) hemställdes, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning rörande en revision
av gällande bestämmelser angående behandlingen av minderåriga förbrytare
med särskilt beaktande av vad i motionen anförts i fråga örn straffmyndighetsålder,
åtal, häktning och sättet för den brottsliges tillrättaförande.
I utlåtande (nr 32) i anledning av motionen framhöll första lagutskottet
beträffande straffmyndighetsåldern att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
år 1918 ifrågasatt huruvida icke den nuvarande straffmyndighetsåldern av
15 ar kunde höjas till 16 år, samt att detta spörsmål därefter varit föremål
för prövning av särskilda sakkunniga i ett år 1922 avgivet betänkande samt
av Kungl. Majit i samband med framläggande av en proposition med vissa
andra förslag till riksdagen år 1924. Någon höjning av åldersgränsen hade
emellertid då icke blivit förordad vare sig av de sakkunniga eller av Kungl.
Majit. Utskottet anför härefter.
De uttalanden, som i nämnda sakkunnigbetänkande och proposition hade
förekommit i ämnet, ådagalade, att bestämmandet av straffmyndighetsåldern
vore en fråga av synnerligen vansklig natur. Mot den nuvarande åldersgränsen
hade anförts, att en femtonåring alltjämt befunne sig på barnets ståndpunkt
och fördenskull icke borde underkastas statens straffande verksamhet.
Därjämte kunde naturligen göras gällande, att det ofta inträffade, att en person
som fyllt 15 år i själva verket icke vunnit den grad av utveckling som
lagstiftaren förutsatt. Sistnämnda olägenhet vidlådde dock varje straffbarhetsgräns,
som bestämts en gång för alla, och den tidigare i svensk rätt förefintliga
möjligheten att i viss utsträckning lämna i domstolens skön att avgöra
huruvida straffbarhet skulle anses föreligga eller ej vore för visso förenad
med andra mycket betydande olägenheter. Mot den av riksdagen föreslagna
höjningen av straffmyndighetsåldern hade återigen enligt utskottets
mening anförts synnerligen vägande skäl, därvid utskottet särskilt ville hänvisa
till departementschefens anförande uti 1924 års proposition. I detta anförande,
till vilket utskottet i allt väsentligt kunde ansluta sig, påpekades
bland annat nödvändigheten av att samhället icke berövades erforderliga medel
att ingripa mot ungdom uti ifrågavarande ålder, som gjorde sig skyldig
till lagöverträdelser. Man torde även böra beakta, att det redan för närvarande
icke sällan torde vara förenat med stora svårigheter för barnavårdsnämnderna
att tillrättaföra barn i exempelvis 14—15-årsåldern. De utvägar
som för°sådant ändamål stöde till buds vore icke längre så effektiva när barnet
i fråga redan nått en viss grad av utveckling, och barnavårdsnämndens
ingripande kunde då ofta framstå såsom mer eller mindre meningslöst.
På grund av vad sålunda anförts och med stöd av andra, i utlåtandet närmare
angivna skäl förklarade utskottet sig icke kunna förorda någon höjning
av den i 5 kap. 1 § strafflagen stadgade straffmyndighetsåldern. I anslutning
härtill uttalade utskottet, att utskottet funnit lämpligt undersöka, huru
-
Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.
5
vicia icke mildring i den straffrättsliga behandlingen av dem som nyss överskridit
ifrågavarande åldersgräns kunde vinnas pa annan väg, samt anförde
härom.
Utskottet ville erinra örn bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen, att när den
som fyllt 15 men ej 18 år beginge brott straffarbete på livstid skulle nedsättas
till sådant straffarbete från och med 6 till och med 10 år, varjämte straffarbete
på viss tid finge nedsättas till hälften av den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under 2 månader. Den straffnedsättning, soln medgåves beträffande
brott som beginges under de närmaste åren efter uppnådd straff myndighetsålder,
vore uppenbarligen ett viktigt komplement till regeln att minderårig
intill nämnda ålder skulle vara strafflös. Därigenom förminskades de olägenheter
som enligt vad förut nämnts alltid följde av en fix straffmyndighetsålder.
Bestämmelsen i 5 kap. 2 § strafflagen tillgodose dock endast i begränsad
utsträckning önskemålet att göra övergången från straffnhet på grund
av minderårighet till straffbarhet vid uppnådda 15 år så smidig som möjligt.
Den matematiska sträffnedsättningsregel sorn innehölles i ^ paragrafen mäste
sålunda understundom leda till mycket obilliga resultat. Såsom exempel dara
kunde framhållas, att den som vid nyss fyllda 15 ar övat otukt med kvinna
under 12 år icke kunde dömas till lägre straff än straffarbete i 2 år, under
det att han, örn gärningen skulle ha begåtts en eller ett par månader tidigare,
förblivit strafflös. Dylika obilliga resultat undginges däremot med den bestämmelse
örn straffnedsättning i fråga örn minderåriga i åldern 15—18 år som
gällde i Danmark. I sistnämnda land finge straffet, utan någon sådan inskränkning
som i svensk rätt, nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort.
Därest en dylik straffnedsättningsregel infördes i 5 kap. 2 § strafflagen i stället
för den nu gällande, skulle otvivelaktigt åtskilliga av de synpunkter som
anförts för en höjning av straffmyndighetsåldern tillgodoses. _ Till stöd för en
sådan ändring skulle även kunna åberopas, att en dylik möjlighet för domstolen
att nedsätta straffet under vad eljest å gärningen följa bort icke vore okänd
för den svenska strafflagen. Utskottet ville allenast erinra örn bestämmelserna
i 5 kap. 6 och 9 §§ strafflagen. Särskilt de skäl som föranlett lagstiftaren
att i den förra paragrafen beträffande den som saknat förståndets fulla bruk
medge en sådan nedsättning av straffet torde äga motsvarighet när det gällde
minderåriga i åldern 15—18 ar. Utskottet funne salunda ur straffmätnmgssynpunkt
beaktansvärda skäl tala för att genom en ändring i 5 kap. 2 § strafflagen
giva domstolarna befogenhet att beträffande där omnämnda minderåriga
nedsätta det straff som eljest å gärningen följa bort, utan att vara bundna
av de nuvarande inskränkningarna i denna del. Därvid skulle uppenbarligen
även bibehållas det nuvarande förbudet i paragrafen att döma ifrågavarande
minderåriga till livstids straffarbete.
Utskottet övergick därefter till frågan örn ökad användning av tvångsuppfostran
i stället för straff och kunde för sin del icke finna skäl att i enlighet
med önskemål som uttalats i motionen förorda upphävande av den begränsning
i möjligheterna att förordna örn tvångsuppfostran som för närvarande vore uppställd
med avseende å straffets storlek. Utskottet fortsatte.
Utskottet ville emellertid påpeka, att därest den av utskottet ifrågasatta
ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen genomfördes, domstolarna för visso icke
sällan komme att döma till straff understigande straffarbete i 2^ ar där de pa
grund av nuvarande straffnedsättningsregeln i nämnda lagrum icke haft mö.iläghet
därtill. Statistiken visade att även minderåriga i åldern 15—16 år emellanåt
dömts till straffarbete över 2 år. Särskilt i dylika fall skulle det uppenbarligen
kunna förväntas, att en ändring av 5 kap. 2 § strafflagen i angiven
6
Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.
riktning skulle leda till lägre straff. I sadan händelse öppnades även ökade
möjligheter för domstolarna att förordna örn straffets utbytande mot tvångsuppfostran.
Utskottet anförde vidare att i motionen yrkats, att häktningstvång beträffande
minderåriga lagöverträdare borde avskaffas. Härom uttalas följande.
För närvarande stadgades i 19 § 5. i förordningen örn strafflagens införande
att den som misstänktes att ha begått brott, varå straffarbete dock ej under 2
ar elter lag följa kunde, skulle i häkte tagas. Innebörden därav bleve beträffande
minderåriga i åldern 15—18 år — med tillämpning av nu gällande straffnedsättningsregeln
i 5 kap. 2 § strafflagen — att han skulle tagas i häkte
en iFt “en eljest gällande straffskalan icke kunde understiga 4 år
(hälften därav lika med 2 år). Således skulle en person, som nyss fyllt 15 år
och a,talades för otukt med kvinna under 12 år, häktas, enär straffet för sådan
garning enligt 18 kap. 7 § strafflagen utgjorde minst straffarbete i 4 år. Även
utskottet funné det mindre tillfredsställande, att minderårig på grund av nu
tillämpliga straffskalor understundom skulle ovillkorligen häktas även då det
icke kunde befaras att han skulle avvika, undanröja bevisning eller dylikt.
Överhuvud torde enligt utskottets mening vissa modifikationer i häktningsreglerna
vara påkallade beträffande minderåriga lagöverträdare. Emellertid
ramme även detta spörsmål att upptagas till behandling av processlagberedningen
vid dess arbete å rättegångsreformen. Det torde fördenskull vara
mindre lämpligt att nu påkalla någon omarbetning av nämnda regler med häns)m
JU1 de minderåriga. Utskottet återkomne emellertid i detta sammanhang
v*1 dT/ÖrU-t ifrågasätta ändringen av 5 kap. 2 § strafflagen. Utskottet hade
därvid funnit skäl tala för att giva domstolarna befogenhet att beträffande de
i berörda paragraf omnämnda minderåriga nedsätta det straff som eljest å
gärningen följa bort utan^att vara bundna av de nuvarande inskränkningarna
i denna del. Därest en^ sådan ändring genomfördes bleve i de fall att någon,
som tyll t 15 men ej 18 år begått brott, minimum i den straffskala, som skulle
tillämpas. a brottet, alltid 5 kronors böter. Då obligatorisk skyldighet att
häkta enligt 19^ § 5. i förordningen örn strafflagens införande icke förelåge i
andra fall än då lägre straff än straffarbete i 2 år icke kunde följa å brottet,
skulle, den föreslagna ändringen i 5 kap. 2 § strafflagen även medföra, att
häktmngstvång enligt nyssnämnda stadgande i förordningen örn strafflagens
införande icke längre skulle föreligga.
Utskottet framhöll slutligen att den ifrågavarande ändringen av 5 kap. 2 §
strafflagen salunda torde, enligt vad utskottet i olika sammanhang anfört,
innebära beaktansvärda fördelar under det att några olägenheter icke syntes
vara att befara av densamma. Då den därjämte utan svårighet torde kunna
genomföras utan avvaktan å en mera allmän reform av strafflagen, förordade
utskottet, att Kungl. Maj :t upptoge denna speciella reform till prövning, och
hemställde — med avstyrkande av motionen i övrigt — att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till sådan ändring av 5 kap. 2 § strafflagen, att,
när någon som fyllt 15 men ej 18 år begår brott, straffet finge, med bibehållande
av förbudet att döma till straffarbete på livstid, nedsättas under vad
eljest å gärningen följa bort.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som därefter avlät den nyss
anmälda skrivelsen.
Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.
7
I åtskilliga främmande strafflagar äro bestämmelser meddelade angående
straffnedsättning för unga lagöverträdare. Så är exempelvis fallet i dansk,
norsk och finsk rätt.
Sålunda stadgar den danska strafflagen av år 1930 beträffande personer i
åldern 15—-18 år i § 84 att det eljest föreskrivna straffet kan, utan någon
särskild inskränkning, nedsättas, örn användandet av fullt straff skulle på
grund av den tilltalades ungdom vara omöjligt eller skadligt. Tiden för straffet
må beträffande ifrågavarande personer icke överstiga 8 år. -—- Enligt 55 §
i den norska strafflagen av år 1902 må straffarbete på livstid icke komma
till användning beträffande straffbara handlingar som förövats före fyllda
18 år, varjämte straffet inom samma straffart må nedsättas under det eljest
gällande minimum. — Begås brott av den som fyllt 15 men ej 18 år skall,
enligt den finska strafflagen av år 1889, 3 kap. 2 §, när dödsstraff eller
tukthus på livstid kunnat följa å brottet, dömas till tukthus från och med 2
till och med 12 år. I övrigt utgör straffet i allmän straffart högst tre fjärdedelar
av strängaste straff, som i varje straffart för brottet är stadgat, och
lägst det minsta belopp, som i envar av dessa straffarter enligt 2 kap. får
ådömas. Stadgas för brottet ej annat straff i allmän straffart än tukthus på
viss tid, må dock kunna dömas till fängelse i högst tre fjärdedelar av längsta
tiden för motsvarande tukthusstraff, dock ej över 4 år och lägst den minsta tid »
på vilken fängelse enligt sagda kapitel får ådömas.
Såsom utskottet funnit torde skäl tala för en revision av den nuvarande Departeschematiska
straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Då många 15- chefen.
och 16-åringar stå kvar på barnets nivå, är det av vikt att domstolen beträffande
de yngsta lagöverträdarna har så fria händer som möjligt att efter
förhållandena i de enskilda fallen utmäta straffet. I likhet med utskottet
anser jag olägenheter vara förknippade med de nuvarande bestämmelserna
även därutinnan, att unga lagöverträdare vilka äro i trängande behov av uppfostringsåtgärder
stundom icke kunna få straffet utbytt mot en uppfostrande
behandling, enär de begått brott varå strängare straff än 2 års straffarbete
enligt lag måste följa. Äger domstolen befogenhet att nedsätta straffet under
vad eljest skolat följa å gärningen, kan domstolen, örn med hänsyn till förekommande
omständigheter tvångsuppfostran finnes böra ifrågakomma, bestämma
straffet så, att möjlighet finnes att utbyta straffet mot sådan uppfostran.
Erågan örn gränsen för straffmyndighetsåldern får jämväl mindre
betydelse i samma mån som skillnaden i behandling av den som är under
denna ålder och den som nyligen uppnått densamma blir mindre framträdande.
Ett annat förhållande som ock bör beaktas i detta sammanhang är att de
nuvarande bestämmelserna stundom nödvändiggöra att den unge lagöverträdaren
måste i avbidan på dom inmanas i häkte. Då tiden för straffarbete enligt
5 kap. 2 § strafflagen må nedsättas till hälften av det eljest för brottet
stadgade minsta straffet, blir visserligen häktning av minderårig i åldern
mellan 15 och 18 år icke obligatorisk på grund av brottets karaktär i andra
8
Kungl. Maj:ts proposition nr SOI.
fall än där minimum i den ordinära straffskalan är straffarbete i 4 år. Även
örn häktningsinstitutets tillämpning å dessa unga sålunda för närvarande är
jämförelsevis inskränkt, lia dock sådana fall förekommit som upprört den allmänna
rättskänslan. Det ligger i sakens natur att det i största möjliga utsträckning
bör undvikas att unga lagöverträdare —- särskilt de som strax
efter fyllda 15 ar begå brott — bliva intagna i häkte. En ändring i lagrummet
i överensstämmelse med de riktlinjer utskottet uppdragit medför att häktningstvång
i följd av storleken av det straff som kan följa å den förövade
gärningen icke längre skulle föreligga.
På grund av det anförda och då ur andra synpunkter några vägande invändningar
ej synts kunna resas mot den ifrågasatta reformen har inom justitiedepartementet
utarbetats förslag till lag orri ändrad lydelse av 5 kap. 2 §
strafflagen.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
9
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars
1935.
N ärvarande:
justitierådet Molin,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Bagge.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 15 februari 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet G. A. Eriksson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami. Nr 201.
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 201.
Utdrag av protokollet över justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 11 mars 1935.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
9 mars 1935 avgivna utlåtande över det den 15 februari 1935 till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 2 § strafflagen; därvid
föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
350*23