Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till militärt
tjänstepensionsreglemente m. m.; given Stockholms slott den 8
mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels godkänna härvid fogade förslag till reglemente angående tjänstepension
för befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet); dels

ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 192.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid
försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet).

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 $.

1. Detta reglemente skall äga tillämpning å följande beställningshavare: a)

ordinarie innehavare av beställning, vid vilken utgår lön enligt löneplan
i avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och
underofficerare samt civilmilitära beställningsbavare på aktiv stat m. fl.
vid försvarsväsendet;

b) marinöverdirektören;

c) beställningshavare vid flottans poliskår; samt

d) innehavare av beställning såsom flaggkorpral eller högbåtsman.

2. Reglementet skall jämväl tillämpas å extra ordinarie tjänsteman
samt kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Majit fastställd
löneplan för civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare vid
försvarsväsendet.

3. Kungl. Majit äger, när särskilda skäl därtill äro, besluta, att reglementet
skall i tillämpliga delar bliva gällande jämväl för icke-ordinarie
anställningshavare vid försvarsväsendet, som icke avses i 2 mom.

4. Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, är från reglementets
tillämpning undantagen befattningshavare, vilken vid statens övertagande
av enskilt företag övergått till befattning, som avses i reglementet.

2 $.

Från och med den dag, befattningshavare erhåller pensionsrätt enligt
detta reglemente, och intill dess han inträder i pensionsåldern, skall honom
tillkommande lön (arvode) minskas med pensionsavdrag i enlighet
med bestämmelserna i detta reglemente.

3 i

1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente,
utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst
efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en
månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid tillämpning av detta stadgande iakttages, att det för tiden efter
pensionstagarens frånfälle utgående pensionsbeloppet icke må överstiga
femhundra kronor.

2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de närmare
bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit; vederbörande myndighet
likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala
återstående pensionsbelopp.

4 §.

1. Varder befattningshavare dömd till avsättning eller till följd av
tjänstefel skild från tjänsten, må han ej komma i åtnjutande av pension.

2. Har pensionstagare blivit för förbrytelse i sin tidigare innehavda
tjänst dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 §
strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken
utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast en tredjedel av pensionen,
där ej Kungl. Majit finner skäl tillerkänna pensionstagaren större del,
dock ej mera än två tredjedelar av pensionen.

3. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är
föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sadant straff,
eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast
en tredjedel av pensionen.

Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av
honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan
anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

5 §.

1. Örn befattningshavare, vilken kommer i åtnjutande av pension för i
detta reglemente avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten åtnjuter
eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan statstjänst eller ock
pension för annan tjänst, som avses i detta reglemente, eller pension
för annan statsanställning, å vilken civila tjänstepensionsreglementet
eller lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension icke äger tillämpning, och de sammanlagda
förmånerna uppgå till sådant belopp, att de för år räknat överstiga femtusenfyra
kronor, må befattningshavaren, så länge sådan annan förmån
åtnjutes, av pensionen enligt detta reglemente uppbära allenast en tredjedel,
med iakttagande likväl dels att i förekommande fall därutöver må
utgå så mycket av den återstående delen, att vad vederbörande äger behålla
ej understiger summan av den större förmånen och en tredjedel av
den mindre eller, örn båda äro lika/ den ena av dem ökad med en tredjedel,
dels ock att minskning skall ske endast i den mån så erfordras för
att förmånernas sammanlagda belopp ej må överstiga femtusenfyra
kronor.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid förening av
pension enligt detta reglemente med lön eller pension för ieke-statlig
anställning, med vilken är förenad delaktighet i statens pensionsanstalt.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. skall i förekommande
fall iakttagas, att hänsyn icke tages till lön för gymnastiklärarbefattning,
som tillträtts före avgången från den tjänst, för vilken pension enligt
detta reglemente åtnjutes, eller till pension, som utgår enligt gällande
bestämmelser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av
befäl och civilmilitär personal, och ej heller, där icke Kungl. Majit annorlunda
förordnar, till i stat upptaget eller av Kungl. Majit fastställt
arvode för icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet eller vid sjökarteverket.

6 §.

1. Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas

a) beträffande befattningshavare, som avses i 11 § 3 morn., av Kungl.
Majit; samt

b) beträffande annan befattningshavare av statskontoret.

2. Avsked må ej meddelas befattningshavare, innan frågan örn bans
rätt till pension, där sådan fråga förekommer, blivit vederbörligen avgjord.
Vad nu sagts har dock icke avseende å innehavare av förtroendesyssla
enligt § 35 regeringsformen.

3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt
bevis därom.

7 §.

Till ledning vid prövning av befattningshavares pensionsrätt skall bos
vederbörande myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter,
som utfärdas av Kungl. Majit.

8 §.

Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i
detta reglemente, icke är i belt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma
jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

2 kap.

Ordinarie beställningshavare i allmänhet.

9 §.

Bestämmelserna i detta kapitel skola äga tillämpning å beställningshavare,
som avses i 1 § 1 mom. a), c) och d).

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

10 $.

1. I fråga om beställningshavare, som avses i detta kapitel, beräknas
tjänstår för tid, under vilken beställningshavaren

a) före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit
innehavare av beställning, på vilken detta reglemente äger tillämpning;

b) innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet; c)

varit surnumerär officer eller marinintendent; eller

d) efter fyllda 21 år innehaft med pensionsrätt icke förenad fast anställning
såsom manskap vid försvarsväsendet; dock att annan beställningshavare
än officer (musikdirektör), underofficer (musikunderofficer),
flaggkorpral eller högbåtsman må av sådan tid tillgodoräkna endast två
tredjedelar.

2. Beställningshavare, som från reservstat övergått till beställning på
aktiv stat, må av tid, varunder han tillhört reservstaten, såsom tjänstår
tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring ävensom så stor del i
övrigt, som Kungl. Majit bestämmer.

3. Beställningshavare, som innehaft anställning i reserv vid försvarsväsendet
eller såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av
andra graden eller marinläkarstipendiat, må såsom tjänstår tillgodoräkna
tid, varunder han fullgjort tjänstgöring i sådan anställning.

Beställningshavare, som haft avsked med tillstånd att under viss tid
såsom lönlös kvarstå över stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna därunder
fullgjord tjänstgöring vid försvarsväsendet.

4. Såsom tjänstår må vidare tillgodoräknas tid, under vilken beställningshavare
innehaft med pensionsrätt förenad befattning vid den civila
statsförvaltningen eller för vilken avgift för tjänstepensionering i civil
statlig eller icke-statlig tjänst erlagts till av staten upprättad eller
understödd pensionsanstalt eller pensionskassa eller under vilken beställningshavare
haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i
tjänstepensionsreglementet för arbetare, allt i den mån sådan tid ej tillgodoräknas
jämlikt bestämmelserna i 1—3 mom.

5. Har beställningshavare eljest i eller utom statens tjänst förrättat
arbete eller uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder
sådant arbete eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräknas
honom såsom tjänstår, beror på prövning i den ordning
Kungl. Maj:t föreskriver, örn och i vad mån dylikt tillgodoräknande må
äga rum.

6. Vid tjänstårsberäkning skall iakttagas, att avdrag göres för tid, under
vilken beställningshavare undergått straffarbete eller fängelse eller
hållits häktad för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan
giltigt förfall avhållit sig från tjänstgöring. Vid tillämpning av bestämmelserna
i 1 mom. a)—c) samt 4 mom. skall avdrag vidare göras för tid
omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken beställningshavare åt -

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

njutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller för enskild angelägenhet.

7. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av
rätt till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräknas
såsom tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan tjänstgöring
än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen grundats.

8. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvisar
del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal.

11 $.

1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för beställningshavare:

a) då han uppnått den för hans beställning stadgade pensionsåldern,
den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, likväl obetaget att,
då särskilda omständigheter därtill föranleda, låta med avskedet anstå,
så länge heställningshavaren är fullt tjänstduglig, dock icke i något fall
längre tid än sammanlagt två år;

b) då han träffats av olycksfall eller skada i tjänsten och det behörigen
styrkes, att han på grund härav är för framtiden oförmögen att på
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen
kunna tjänstgöra i annan befattning vid försvarsväsendet, till vilken
han må vara pliktig att låta förflytta sig;

c) då det behörigen styrkes, att han till följd av sjukdom, vanförhet
eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga
är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta
sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i annan
befattning vid försvarsväsendet, till vilken han må vara pliktig att låta
förflytta sig.

2. Har beställningshavare, för vilken enligt 1 mom. inträtt skyldighet
att avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked, ankommer det på
den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att entlediga beställningsha
varén.

3. Befinnes beställningshavare urståndsatt att på tillfredsställande sätt
fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom
i 1 mom. h) eller c) sägs, må Kungl. Majit, därest heställningshavaren
uppnått en levnadsålder, som med högst fem år understiger den för hans
beställning stadgade pensionsåldern, på därom av vederbörande myndighet
gjord framställning, förklara honom skyldig att avgå från tjänsten
och entlediga honom.

Framställning, som nyss sagts, må icke avlåtas, utan att beställningshavaren
erhållit tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Avgives
yttrande, skall detsamma åtfölja framställningen till Kungl. Majit.

12 §.

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommen -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

a) beställningshavare, som uppnått den för hans beställning stadgade
pensionsåldern (ålderspension);

b) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 11 § 1 morn. b) ar
skyldig att avgå (invalidpension);

c) beställningshavare, som enligt bestämmelsen i 11 § 1 morn. c) ar
skyldig att avgå eller som med tillämpning av bestämmelsen i 11 § 3
mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).

13 $.

1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår enligt

följande grunder. Kan beställningshavare räkna minst trettio eller, örn
han är innehavare av i bilaga A till detta reglemente omförmäld beställning,
minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension. Är tjänstårens antal
mindre än nu sagts, utgår avkortad pension. .

2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för beställningen
stadgade pensionsunderlaget; dock att för beställningshavare, som under
kortare tid än tre år innehaft den beställning, från vilken avgång äger
rum, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet av de högsta pensionsunderlag,
vilka varit gällande för honom under vart och ett av de
före avgången senast förflutna tre år, under vilka han innehaft med pensionsrätt
förenad beställning. För beställningshavare, som inom loppet
av de senast förflutna tre åren före avgången haft avsked med tillstånd
att kvarstå lönlös över stat, må dock beloppet av hel pension icke överstiga
pensionsunderlaget för den beställning, från vilken avgången ager

3. Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med
‘/iso eller, där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med
Vice för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger
trettio respektive tjugufem.

14 $.

Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för beställningshavaren
vid avgången gällande pensionsunderlaget.

15 $.

Sjukpension bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna men utgår
med lägst sjuttiofem procent av hel pension. Beloppet av sjukpension
må dock icke överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit
beställningshavaren, därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått
i sin beställning till pensionsålderns inträde.

16 $.

1. Beställningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern
frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit medgivas
rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, därest avgången

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

finnes icke vara stridande mot statens intressen samt under förutsättning
tillika

a) beträffande beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts
till femtio år, att han innehar minst tjugu tjänstår;

b) beträffande officer (musikdirektör) eller underofficer, för vilken
pensionsåldern bestämts till femtiofem år, att han innehar minst tjugufem
tjänstår; och

c) beträffande annan beställningshavare att han innehar minst det
antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel pension.

2. För beställningshavare, som avses i 1 mom. a), motsvarar förtidspension
beloppet av hel ålderspension, minskat med dels Vioo för varje
full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger tjugufem, och
dels för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med
''/iso för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder
vid avgången understiger pensionsåldern.

För beställningshavare, som avses i 1 mom. b), motsvarar förtidspension
beloppet av hel ålderspension, minskat med dels V«o för varje full
fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio, och dels för
tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern med Vibo för
varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder vid
avgången understiger pensionsåldern.

Förtidspension för annan beställningshavare motsvarar hel ålderspension
men skall, för tiden intill dess beställningshavaren uppnår pensionsåldern,
för varje full fjärdedel av år, varmed beställningshavarens levnadsålder
vid avgången understiger pensionsåldern, vara minskad med Vibo,
där för hel pension erfordras trettio tjänstår, och med Viro, där för hel
pension erfordras tjugufem tjänstår.

3. Varder beställningshavare, vilken innehar förtroendesyssla enligt
§ 35 regeringsformen, entledigad utan egen ansökning och utan att på
grund av bestämmelse i 11 § detta reglemente skyldighet att avgå från
tjänsten föreligger, ma han kunna efter Kungl. Maj:ts beprövande komma
i åtnjutande av förtidspension. Förtidspension till sådan beställningshavare
bestämmes enligt de i 13 § angivna grunderna men utgår
med lägst sjuttiofem procent av hel pension.

17 %.

1. Beträffande de i detta kapitel avsedda beställningar, vid vilka utgår
lön eller arvode motsvarande lön enligt viss lönegrad i avlöningsreglementet,
skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här
nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 9

a) Beställningar, vid vilka lön utgår enligt löneplanen för officerare (O).

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

1

1,800

57

5........................

6,036

354

2

3,038

129

6........................

7,296

438

3 .............

4,644

246

7........................

7,896

474

4........................

5,640

324

8........................

8,496

510

b) Beställningar, vid vilka lön utgår enligt löneplanen för underofficerare (Uo).

Pensions-

Pensions-

Pensions-

Pensions-

Lönegrad

underlag

kr.

avdrag för år
kr.

Lönegrad

underlag

kr.

avdrag för år
kr.

1

1,836

2,196

57

3........................

2,604

99

2........................

78

4........................

3,000

126

c) Beställningar, vid vilka lön eller arvode utgår enligt löneplanen för civilmilitär personal

m. fl. (C).

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

1..

1,824

57

9 .....................

4,476

234

2...

2,160

75

10 .....................

5,076

279

3

2,436

90

11 .....................

5,724

330

4................

2,844

114

12 .....................

6,036

354

5...

3,036

129

13 .....................

6,360

378

6........................

3,444

156

14 .....................

6,996

420

7...

3,684

174

15 .....................

7,296

438

8........................

3,924

192

16 .....................

8,496

510

2. För högbåtsman och flaggkorpral skola tillämpas följande pensionsunderlag
och pensionsavdrag:

för högbåtsman: pensionsunderlag 1,764 kronor och pensionsavdrag 54
kronor, samt

för flaggkorpral: pensionsunderlag 1,776 kronor och pensionsavdrag 54
kronor.

18 $.

1. Där ej för viss beställning annan pensionsålder angives i den såsom
bilaga B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, skall såsom
pensionsålder gälla nedan angivna levnadsålder:

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

För beställning shav are med lön enligt löneplanen för officerare (O):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ................ 50 år

» » »4 och 5 ................ 55 »

» » »6 och 7 ................ 60 »

» » lönegraden 8 ................ 65 » .

För beställningshavare med lön enligt löneplanen för underofficerare

(Vo):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ................ 50 år

» » lönegraden 4 ................ 60 ».

För beställningshavare med lön eller arvode enligt löneplanen för civil -

militär personal m. fl. (C):

beställningshavare, tillhörande lönegraderna 1—3 ............ 60 år

» » » 4—14 ............ 63 »

» » » 15 och 16 ............ 65 ».

För högbåtsman .................................................. 55 år.

För flaggkorpral ................................................ 50 år.

2. Pensionsåldern inträder vid utgången av mars månad, där stadgad
levnadsålder uppnås under förra halvåret, men eljest vid utgången av
september månad.

19 $.

Nedflyttas beställning till lägre lönegrad och sänkes till följd därav
det för tjänsten dittills gällande pensionsunderlaget, skall i pensionshänseende
icke inträda någon förändring för den, som vid nedflyttningen innehade
beställningen.

20 $.

För ordinarie befattningshavare, som är förordnad att innehava sådan
i reglementet avsedd icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre
pensionsunderlag än det för hans ordinarie tjänst fastställda, skola tilllämpas
de för icke-ordinarie befattningshavare i reglementet givna bestämmelserna,
under iakttagande likväl att han härigenom icke må lida
inskränkning i de pensionsförmåner, som tillkomma honom i hans egenskap
av ordinarie tjänsteman.

21 $.

1. Beställningshavare, som avgår från tjänsten utan rätt att komma
i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad till er -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt
försäkringsteknisk beräkning svarar mot den invänta pensionen.

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension
av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för beställning,
beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor, samt
65 år för annan beställning. Därest antalet tjänstår vid avgången understiger
trettio, minskas den intjänta pensionen med två procent för
varje felande belt tjänstår. För beställningshavare, vilken blivit dömd till
avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av
tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den intjänta pensionen
minskas med två tredjedelar, där ej Kungl. Majit finner skäl tillerkänna
beställningsbavaren större del, dock ej mera än två tredjedelar av
den intjänta pensionen.

2. Beställningshavare skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång
ur statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

3. Därest livränteförsäkrad person ånyo tillträder med pensionsrätt
förenad befattning i statens tjänst eller erhåller sådan befattning med
pensionsrätt i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller
pensionskassa, i vilken tjänstår för pension må räknas för statstjänsten,
eller kommer i åtnjutande av pension enligt gällande bestämmelser i
fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och eivilmilitär
personal, upphör hans rätt till livränta. Är jämväl den nya befattningen
underkastad bestämmelserna i detta reglemente, skall — där
ej föreskrifterna i 1 mom. ånyo träda i tillämpning — vid bestämmande
av pension för befattningen hänsyn tagas till den tid, under vilken beställningshavaren
förut innehaft sådan anställning, som enligt bestämmelserna
i detta reglemente må räknas honom till godo såsom tjänstår
för pension.

4. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.
Majit, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande
uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av
intjänt pension, till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.

22 §.

1. Den, som är att hänföra till militär eller civilmilitär personal, är
efter avgång från tjänsten med ålderspension eller förtidspension pliktig
att inträda i vederbörlig reserv och kvarstå i reserven intill fyllda 70 år,
örn han innehaft beställning, för vilken gäller en pensionsålder av 65 år,
och i annat fall intill fyllda 65 år, med skyldighet att tjänstgöra i krig
och då värnpliktiga eljest inkallas för rikets försvar eller säkerhet ävensom
vid sådan övning eller större rustning, som till utrönande av arméns,
marinens eller flygvapnets krigsberedskap eller för utbildning av beväringens
andra uppbåd eller landstormen eller eljest kan bliva anbefalld.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2. Har pensionstagare, som i 1 mom. avses, under den tid, då han är
skyldig kvarstå i reserv, upphört att vara svensk medborgare eller utan
vederbörligt tillstånd ingått i främmande makts krigstjänst, är rätten till
pension förverkad från och med månaden näst efter den, varunder han
förlorat svenskt medborgarskap eller gått i främmande tjänst.

3 kap.

Ordinarie bestäliningshavarc, som tillsättes genom förordnande på

viss tid.

23 §.

1. Marinöverdirektören är skyldig att efter beslut av Kungl. Majit
frånträda sitt förordnande, därest han till följd av sjukdom befinnes oförmögen
att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

2. I sammanhang med beslut örn förordnandes upphörande, så ock då
meddelat förordnande utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande,
skall frågan örn marinöverdirektörens rätt till pension, där sådan fråga
förekommer, avgöras.

24 §.

1. Har marinöverdirektören under minst tolv år innehaft förordnande
å sin beställning eller har han, oavsett tjänstetidens längd, befunnits på
grund av olycksfall i tjänsten vara oförmögen att i fortsättningen på
tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, är han berättigad att vid avgång
ur statens tjänst komma i åtnjutande av hel pension, vilken till beloppet
motsvarar det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

2. Därest marinöverdirektören, innan han under tolv år innehaft förordnande
å beställningen, avgår ur statens tjänst antingen på grund av
att förordnandet utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande eller
på grund därav, att han befunnits vara till följd av sjukdom, som ej
föranletts av olycksfall i tjänsten, oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande
sätt sköta sin tjänst, så ock därest han eljest dessförinnan
utan egen begäran nödgas avgå ur statens tjänst, äger han uppbära avkortad
pension till belopp, som med ettusen kronor understiger det för
befattningen gällande pensionsunderlaget.

3. Vid tillämpning av vad i 1 och 2 mom. stadgas iakttages, att pensionen
för marinöverdirektör, som vid tillträdande av förordnandet innehade
tjänst, vilken tillsättes genom fullmakt, konstitutorial eller förordnande
på viss tid, icke må beräknas till lägre belopp än den pension, som
skulle hava tillkommit honom, örn han intill tiden för avgången kvarstått
i sin förra tjänst.

4. Övergår marinöverdirektören vid förordnandes upphörande till an -

13

Kungl. May.ts proposition nr 192.

nan beställning med pensionsrätt enligt detta reglemente, skall i pensionshänseende
gälla vad för den beställningen finnes stadgat. Har förordnandet
fortgått under minst tolv år, må dock med avseende å pensionsunderlag
och pensionsavdrag kunna för honom allt fortfarande tillämpas de
stadganden, som gällde vid tiden för frånträdande av förordnandet.

25 $.

För marinöverdirektör skola tillämpas ett pensionsunderlag av 7,500
kronor och ett pensionsavdrag av 450 kronor.

4 kap.

Icke-ordinarie befattningshavare.

26 $.

Icke-ordinarie befattningshavare må såsom tjänstår tillgodoräkna tid,
under vilken befattningshavaren före uppnående av den för hans tjänst
stadgade pensionsåldern innehaft annan med pensionsrätt förenad befattning
i statens tjänst än beställning å reservstat vid försvarsväsendet eller
haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering
till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa.

Såsom tjänstår må jämväl tillgodoräknas två tredjedelar av den tid,
under vilken befattningshavare efter fyllda 21 år innehaft med pensionsrätt
icke förenad fast anställning såsom manskap vid försvarsväsendet.

Vid tjänstårsberäkningen skall avdrag göras för tid, under vilken befattningshavare
undergått straffarbete eller fängelse eller hållits häktad
för brott eller varit avstängd från tjänstgöring eller utan giltigt förfall
avhållit sig från tjänstgöring. Vid tjänstårsberäkning enligt bestämmelserna
i första stycket skall vidare avdrag göras för tid, omfattande
minst 15 dagar i följd, under vilken befattningshavare åtnjutit tjänstledighet
för svag hälsas vårdande, för havandeskap eller barnsbörd eller
för enskild angelägenhet.

I övrigt skola i fråga örn tjänstårsberäkningen för icke-ordinarie befattningshavare
bestämmelserna i 10 § 5, 7 och 8 mom. äga motsvarande
tillämpning.

27 $.

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension tillkommer
icke-ordinarie befattningshavare:

a) då befattningshavaren entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder
(ålderspension);

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

b) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd
av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande
tjänstgöring (invalidpension);

c) då befattningshavaren entledigas på grund därav, att han till följd
av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till
följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande
tjänstgöring, dock under förutsättning att han vid avgången kan
räkna minst tio tjänstår (sjukpension).

28 §.

I fråga örn beräkning av pension för icke-ordinarie befattningshavare
gäller, att

a) ålderspension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 13 §, dock
att för hel pension alltid erfordras minst trettio tjänstår;

b) invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för befattningshavaren
vid avgången gällande pensionsunderlaget;

c) sjukpension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 13 §, varvid
emellertid iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem
procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke
må överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit befattningshavaren,
därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin befattning
till pensionsålderns inträde.

29 $.

Icke-ordinarie befattningshavare, som tidigast fem år före uppnåendet
av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Majit
medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning
att han innehar minst trettio tjänstår samt att avgången finnes
icke vara stridande mot statens intressen.

Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill
dess befattningshavaren uppnår pensionsåldern vara minskad med Viso
för varje full fjärdedel av år, varmed befattningshavarens levnadsålder
vid avgången understiger pensionsåldern.

30 §.

1. För sådana extra ordinarie befattningar, vid vilka lön utgår enligt
av Kungl. Majit fastställd löneplan, skola tillämpas de pensionsunderlag
och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angi -

vas:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

15

Lönegrad

Pensionsunderlag

Pensions-avdrag
för år
kr.

Lönegrad

Pensionsunderlag

Pensions
avdrag
för år
kr.

man

kr.

kvinna

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

1,236

1,164

33

16.....................

3,036

2,844

129

1,320

1,236

36

17.....................

3,240

3,036

141

1,404

1,320

39

18.....................

3,444

3,240

156

1,476

1,404

42

19.....................

3,684

3,444

174

1,560

1,476

45

20.....................

3,684

3,444

174

1,644

1,560

48

21.....................

3,924

3,684

192

1,716

1,644

51

22.....................

4,200

3,924

213

1,824

1,716

57

23.....................

4,476

4,200

234

1,920

1,824

63

24.....................

4,764

4,476

255

2,040

1,920

69

25.....................

5,076

4,764

279

2,160

2,040

75

26.....................

5,400

5,076

303

2,304

2,160

84

27.....................

5,724

5,400

330

2,436

2,304

90

28.....................

6,036

5,724

354

2,640

2,436

102

29.....................

6,360

6,036

378

2,844

2,640

114

30....................

6,684

6,360

399

1''...

2...

3.. .

4.. .

5.. .

6.. ..

7.. .

8.. .

9...

lo ll.

..

12...

13.. .

14.. .
13 ...

2. För kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt av Kungl. Majit fastställd
löneplan skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag,
som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-avdrag för år
kr.

1........................

1,056

30

5......................

1,560

48

2

1,236

36

6........................

1,644

51

3 .

1,320

39

7........................

1,716

57

4.......................

1,404

42

3. I fråga örn annan icke-ordinarie befattning än i 1 och 2 mom. sägs
äger Kungl. Majit bestämma den lönegrad, till vilken befattningen är
att i pensionshänseende hänföra, eller ock fastställa särskilt pensionsunderlag
och pensionsavdrag för densamma.

31 §.

1. Där ej Kungl. Majit för viss icke-ordinarie befattning fastställer
annan pensionsålder, inträder pensionsåldern vid utgången av den månad,
under vilken befattningshavare uppnår nedan angivna levnadsålder:

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

för extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna

1—12 ........................................................ 60 år

» extra ordinarie befattningshavare, tillhörande lönegraderna

13—30 ...................................................... 65 »

» kvinnlig ekonomipersonal .................................... 60 » .

2. Befattningshavare må icke i något fall bibehållas i tjänst längre tid
än två år utöver pensionsåldern.

32 §.

Icke-ordinarie befattningshavare, som avgår från tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension, är från och med avgången försäkrad
till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räknat, som
enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen.

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pension
av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för befattning,
beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor för man
och 2,304 kronor för kvinna, samt 65 år för annan befattning. Därest antalet
tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta
pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För befattningshavare,
vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i
tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid
den intjänta pensionen minskas med två tredjedelar.

I övrigt skola beträffande icke-ordinarie befattningshavares rätt till
uppskjuten livränta bestämmelserna i 21 § 2—4 mom. äga motsvarande
tillämpning, dock att rätt till uppskjuten livränta icke skall upphöra,
därest befattningshavare kommer i åtnjutande av pension enligt gällande
bestämmelser i fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver av
befäl och civilmilitär personal.

5 kap.

Reglementets tillämplighet m. m.

33 §.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1935, dock med iakttagande
av följande begränsningar, nämligen
att i fråga örn skyldighet för ordinarie beställningshavare att med
ålderspension avgå från tjänsten äldre bestämmelser skola äga tillämpning
intill utgången av mars månad 1936,
att reglementets stadganden beträffande icke-ordinarie befattningshavare
skola träda i kraft först från och med dag, som Kungl. Maj:t bestämmer,
samt att för den, som den 30 juni 1935 innehar beställning såsom flagg -

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

korpral eller högbåtsman, så ock för icke-ordinarie befattningshavare,
vilken viel nämnda tidpunkt är delägare i flottans pensionskassa, äldre
pensionsföreskrifter skola lända till efterrättelse, där befattningshavaren
inom viss av Kungl. Majit bestämd tid bos den myndighet, som äger att
från tjänsten avskeda, anmäler, att han icke vill vara underkastad reglementets
bestämmelser.

I och med reglementets ikraftträdande för befattningshavare, som blir
underkastad reglementet, skall vad i författning eller annan av Kungl.
Majit utfärdad föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser
upphöra att gälla, såvitt angår sådan befattningshavare.

34 $.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämpningen
av reglementet, meddelas av Kungl. Majit.

Övergångsbestämmelser.

1. I detta reglemente givna stadganden skola jämväl äga tillämpning
å beställningshavare, vilken är underkastad föreskrifterna i kungörelsen
den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns
och marinens övergångsstater. Härvid skall dock iakttagas följande.

a) För beställningshavare, vilken frivilligt överförts till övergångsstat,
skall, där det för motsvarande beställning på aktiv stat fastställda pensionsunderlaget
överstiger det belopp, som jämlikt 7 § 1 mom. nämnda
kungörelse skulle hava utgått till beställningshavaren såsom lön vid hans
avgång från beställningen, tillämpas ett pensionsunderlag, som är lika
med sagda belopp.

b) För löjtnant, underlöjtnant, sergeant eller underofficer av andra
eller tredje graden, som vid tiden för överföringen till övergångsstat uppnått
högsta löneklassen inom vederbörlig lönegrad och som jämlikt bestämmelserna
i 17 eller 28 § nämnda kungörelse den 23 oktober 1925 (nr
429) vunnit uppflyttning till närmast högre löneklass inom vederbörlig
löneplan, skola tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdragi

för löjtnant i pensionsunderlag 3,444 kronor och pensionsavdrag 108
kronor;

för underlöjtnant i pensionsunderlag 2,076 kronor och pensionsavdrag 54
kronor;

för sergeant och underofficer av andra gradeni pensionsunderlag 2,400
kronor och pensionsavdrag 66 kronor; samt

för underofficer av tredje graden i pensionsunderlag 2,016 kronor och
pensionsavdrag 51 kronor.

c) För marinläkare av första graden å övergångsstat utgör pensionsåldern
55 år.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192-

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

2. Har ordinarie beställningshavare genom reglementets bestämmelser
fått den för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande
pensionsåldern nedsatt med två år eller mera och är han enligt reglementet
skyldig att avgå från tjänsten före den 1 juli 1938, skall för honom
gälla en pensionsålder, som med följande antal år överstiger den
i reglementet stadgade pensionsåldern, nämligen

med ett år, örn den förutvarande pensionsåldern nedsatts med två år,
. med två år, örn pensionsåldern nedsatts med tre år,

med tre år, örn pensionsåldern nedsatts med fyra år, samt

med fyra år, örn pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera.

Har beställningshavare, som i denna punkt avses, fått pensionsåldern
nedsatt med tre år eller mera och är han skyldig att avgå från tjänsten
under tiden 1 juli 1938—31 december 1939, skall för honom gälla en pensionsålder,
som överstiger den i reglementet stadgade med ett år örn
nedsättningen uppgår till tre år, med två år örn nedsättningen uppgår till
fyra år samt med tre år örn nedsättningen uppgår till fem år eller mera.

Har beställningshavare fått pensionsåldern nedsatt med fyra år eller
mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 januari 1940
—30 juni 1941, skall lör honom gälla en pensionsålder, som överstiger den
i reglementet stadgade med ett år örn nedsättningen utgör fyra år och
med två år örn nedsättningen utgör fem år eller mera.

Har beställningshavare fått pensionsåldern sänkt med fem år eller
mera och är han skyldig att avgå från tjänsten under tiden 1 juli 1941—
31 december 1942, skall för honom gälla en pensionsålder, som med ett år
överstiger den i reglementet stadgade.

För beställningshavare, som enligt äldre bestämmelser varit berättigad
att kvarstå i tjänst utöver den för honom enligt nämnda bestämmelser
gällande pensionsåldern, skola föreskrifterna i denna punkt äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall den levnadsålder, vid vilken enligt
de äldre bestämmelserna avgångsskyldighet skolat inträda, anses såsom
för honom omedelbart före reglementets ikraftträdande gällande pensionsålder.

Därest vid uträkning av skillnaden mellan å ena sidan den ålder, vid
vilken avgångsskyldighet enligt de äldre bestämmelserna skolat inträda,
samt å andra sidan den i reglementet bestämda pensionsåldern uppkommer
del av år, skall del, som uppgår till sex månader eller mera, räknas
såsom helt år men mindre del bortfalla.

Såsom förutsättning för tillämpning av vad i denna punkt stadgas
gäller, att beställningshavare före den 1 januari 1936 hos vederbörande
myndighet anmält sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnåendet av
den i reglementet stadgade pensionsåldern.

3. Beställningshavare, å vilken reglementet med ikraftträdandet erhåller
tillämpning, må såsom tjänstår för pension eller uppskjuten livränta
tillgodoräkna, förutom tid som i 10 § angives, jämväl två tredjedelar av

19

Kungl. Majlis proposition nr 192.

den tid, varunder iian eljest före reglementets ikraftträdande men efter
fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie befattning eller arbetaranställning

1 statens tjänst. Motsvarande tillgodoräkningsrätt tillkommer icke-ordinarie
befattningshavare, som med reglementets ikraftträdande för sådana
befattningshavare blir underkastad reglementets bestämmelser.

Icke-ordinarie befattningshavare, som nu sagts, må, örn han avgår med
rätt till pension före den 1 juli 1945 och därvid med tillämpning av de i
26 § och första stycket av denna punkt innefattade bestämmelserna icke
kan räkna tjugufem tjänstår, av tid, varunder han innan reglementet
blivit å honom tillämpligt men efter fyllda 21 år innehaft icke-ordinarie
befattning eller annan statsanställning, såsom tjänstår för pension tillgodoräkna,
i den mån så erfordras för att uppbringa antalet tjänstår till
tjugufem, fyra femtedelar örn avgången äger rum före den 1 juli 1940
samt tre fjärdedelar örn avgången äger rum under tiden 1 juli 1940—30
juni 1945.

4. För beställningshavare, vilken vid reglementets ikraftträdande till hör

någon av nedannämnda lönegrader, skall, så länge han kvarstår i
samma lönegrad, tillämpas det pensionsunderlag, som här nedan angives:
för lönegraden O 1 .......................................................................... 1 872 kronor

» » Uo 1............................................................................ 1 884 »

» » Cl............v.............................................................. 1 872 »

» » C 9.......................................................................... 4 512 »

För den, som den 30 juni 1935 är innehavare av beställningen såsom
marinöverdirektör, skall tillämpas ett pensionsunderlag av 7,896 kronor.

5. För den, som omedelbart före reglementets ikraftträdande innehar
med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning, å vilken reglementet
erhåller tillämpning, skall, så länge han kvarstår i den beställningen
eller innehar annan beställning i samma eller lägre lönegrad, såsom pensionsavdrag
tillämpas det belopp, vilket enligt äldre föreskrifter skulle
hava gällt såsom pensionsavgift för honom.

6. Har beställningshavare, för vilken till följd av reglementets bestämmelser
skyldighet att med ålderspension avgå från tjänst, som innehafts
före reglementets ikraftträdande, inträder tidigare än enligt de omedelbart
före ikraftträdandet gällande stadgandena, under kortare tid än tre
år innehaft beställningen, skall för honom, utan hinder av vad i 13 §

2 mom. föreskrives, beloppet av hel pension vara lika med det för beställningen
stadgade pensionsunderlaget.

Vad i denna punkt stadgas skall dock icke äga tillämpning i fall, där
den tidigare avgångsskyldigheten föranletts allenast av vad i 18 § 2 mom.
föreskrives angående tidpunkten för pensionsålderns inträde.

7. Därest vid tillämpning av stadgandet i 13 § 2 mom. hänsyn skall
tagas till befattningshavares pensionsunderlag eller pension för tid innan
reglementet blivit gällande för honom, skall därvid så anses, som örn
för befattningshavaren gällt det pensionsunderlag, som vid pensionerings -

20

Kungl. May.ts proposition nr 192.

tillfället är fastställt såsom pensionsunderlag för den tjänst, lian under
nämnda tid innehaft, eller för därmed närmast jämförlig tjänst.

8. Örn den, som är berättigad till pension enligt detta reglemente, tilllika
är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund
av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gällande
författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd personal,
räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta reglemente
tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det belopp,
som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsförsäkringsfonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

21

Bilaga A.

Förteckning

angivande de i 13 § 1 moni. militära tjänstepensionsreglementet avsedda
beställningar, beträffande vilka det för hel pension erforderliga
antalet tjänstår utgör tjugufem.

Beställningar

1. Armén.

Kapten, annan än vid intendenturkåren
Ryttmästare

Löjtnant, annan än vid intendenturkåren

Underlöjtnant

Fänrik

Fanjunkare (styckjunkare)

Musikfanjunkare (musikstyckjunkarei

Sergeant

Musiksergeant

Överfältläkaren

Fältläkare

Regementsläkare

Överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm Bataljonsläkare 2.

Marinen.

Kapten

Löjtnant

Underlöjtnant

Fänrik

Beställningar

Flaggkorpral

Marindirektör av 1. graden
Marindirektör av 2. graden
Mariningenjör av 1. graden 1. löneklassen
Mariningenjör av 1. graden 2. löneklassen
Mariningenjör av 2. graden
Specialingenjör av 1. graden
Specialingenjör av 2. graden
Specialingenjör av 3. graden
Förste marinläkare
Marinläkare av 1. graden

3. Flygvapnet.

Kapten, annan än i intendenturbefattning

Löjtnant, annan än i intendenturbefattning

Underlöjtnant

Fänrik

Fanjunkare

Sergeant

Förste flygläkare
Flygläkare av 1. graden

22

Kungl. Marits proposition nr 192.

Bilaga B

Åldersförtecknäng, tillhörande 18 § 1 moni. militära tjänstepensions reglementet.

För innehavare av följande beställningar skall såsom pensionsålder gälla

nedan angivna levnadsålder:

Beställningar

Lev-

nadsår

Beställningar

Lev-

nadsår

1. Armén.

Underofficer av 2. graden...............

55

Fälttygmäs tarén ...........................

60

Underofficer av 3. graden..............

55

Styresman vid artilleriets fabriker •••

60

Marindirektör av 1. graden ............

60

Tygmästare av 1. klassen ...............

60

Marindirektör av 2. graden ............

60

Tygmästare av 2. klassen ...............

60

Mariningenjör av 1. graden 1. löne-

Kapten vid intendenturkåren .........

55

klassen ....................................

60

Löjtnant vid intendenturkåren.........

55

Mariningenjör av 1. graden 2. löne-

klassen ....................................

60

Musikdirektör ..............................

Överfältläkaren..............................

60

Mariningenjör av 2. graden ............

60

Fältläkare ..................................

60

Specialingenjör av 1. graden............

60

Regementsläkare ...........................

60

Specialingenjör av 2. graden............

60

60

Specialingenjör av 3. graden............

60

Bataljonsläkare ..............................

Överfältveterinären .......................

60

Marinläkare av 1. graden, annan än
sjukhusläkare.............................

60

Fältveterinär.................................

60

Överkonstapel, tillika poliskommis-

Regementsveterinär........................

60

sane.........................................

60

Bataljonsveterinär ........................

Poliskommissarie...........................

60

60

3. Flygvapnet.

Polisöverkonstapel .......................

Överstelöjtnant i intendenturbefatt-

55

ning--.......................................

60

Poliskonstapel .............................

55

Major i intendenturbefattning .........

60

2. Marinen.

Kapten i intendenturbefattning.........

55

Marinöverintendenten .....................

65

Löjtnant i intendenturbefattning......

55

Förste marinintendent av 1. löne-

Flygöveringenjören ........................

60

klassen ....................................

60

Förste flygingenjör ........................

60

Förste marinintendent av 2. löne-

Flygingenjör av 1. graden...............

60

klassen............ ..........................

60

Flygingenjör av 2. graden ...............

60

Marinintendent av 1. graden............

60

Flygingenjör av 3. graden...............

60

Marinintendent av 2. graden..........

60

Förste flygläkare ...........................

60

Marinunderintendent .....................

60

Flygläkare av 1. graden..................

60

Musikdirektör ..............................

55

60

60

Flaggunderofficer ...........................

55

Verkmästare av 2. klassen...............

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

23

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för försvarsdepartementet fråga örn nya
pensionsbestämmelser för personal vid försvarsväsendet och anför därvid.

Inledning.

Behovet av ny pensionslagstiftning. Frågans förberedande behandling.

De grundläggande bestämmelserna örn rätt till pension för militär och
civilmilitär personal vid försvarsväsendet innefattas i reglementet för
arméns pensionskassa den 26 februari 1904 (nr 9) och reglementet för
flottans pensionskassa den 17 november 1899 (nr 92) ävensom i cirkuläret
angående grunder för pensioneringen av arméns befäl och underbefäl
den 22 juni 1877 (nr 22) samt kungörelsen angående meddelad fastställelse
av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl med

vederlikar den 24 november 1876 (nr 51).

Enligt dessa bestämmelser handhaves den militära pensioneringen av
två särskilda pensionskassor. I fråga om pensionsvillkoren gälla för vardera
kassan särskilda, från varandra delvis avvikande föreskrifter.

De i nämnda bestämmelser innefattade huvudgrunderna för den militära
pensioneringen hava sedan länge med avseende å sin sakliga innebörd
ansetts otidsenliga och mindre tillfredsställande. Till sin formella
uppställning äro bestämmelserna svåröverskådliga och av invecklad beskaffenhet.
Ur båda dessa synpunkter hava bestämmelserna vid skilda
tillfällen blivit föremål för kritik. Det har framhållits, bland annat,
att föreskrifterna örn den militära pensioneringen borde sammanföras
i en gemensam författning för personal vid försvarsväsendets olika
grenar, att en utjämning därvid borde ske av olikheterna i pensionsbestämmelser
för å ena sidan arméns och å andra sidan flottans personal,
att stadgandena borde med avseende å sin principiella innebörd närmare

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

anpassas efter huvudgrunderna i de senare tillkomna pensionsföreskrifterna
för civila befattningshavare samt att pensioneringens liandhavande
borde avskiljas från de militära pensionskassorna — vilka alltså, såvitt
angår tjänstepensioneringen, borde avvecklas, på sätt skett med tidigare
befintliga civila pensionskassor — och överföras till en för pensioneringens
administration lämpad central statsmyndighet.

Till de brister med avseende å pensioneringsgrundernas innebörd och
utformning, som sålunda och i övrigt anmärkts, har sedermera kommit,
att pensionsbestämmelserna blivit föråldrade jämväl i förhållande till
genomförda organisatoriska ändringar av försvarsväsendet och till beslutade
nya avlöningsbestämmelser. Dessa olägenheter hava i avvaktan
på en ny pensionslagstiftning för militär personal nödtorftigt avhjälpts
genom provisoriska bestämmelser örn pensioneringsgrunder för nytillkomna
beställningar samt örn pensionsbeloppens och pensionsavgifternas
storlek såväl för dessa beställningar som för tidigare befintliga befattningar.
Nu gällande provisoriska föreskrifter i dessa hänseenden innefattas
i kungörelsen aen 15 juni 1922 (nr 336) med grunder för pensionsförbättring
åt officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
vid armén och marinen och kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253)
med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska
ordnande. Tillkomsten av dessa provisoriska bestämmelser har
dock icke bidragit till förenkling av stadgandena örn den militära pensioneringen
utan snarare varit ägnad att ytterligare inveckla pensioneringssystemet
samt komplicera det administrativa arbetet med pensioneringens
handhavande.

Pa grund av de bristfälligheter beträffande den militära pensioneringens
ordnande, som här i korthet antytts, har frågan örn en nyreglering
av det militära pensionsväsendet länge stått på dagordningen Olika sakkunnigberedningar
hava föreslagit genomgripande omläggningar såväl
av pensioneringsgrundernas innebörd som av pensioneringens administration.
Bland sådana förslag må här nämnas betänkande den 31 maj 1912
angående förändrat ordnande av det militära pensionsväsendet, avgivet
av en för ändamålet den 6 maj 1910 tillsatt kommitté, samt 1921 års pensionskommittés
betänkanden den 22 maj 1925 med förslag till militär tjänstepensionslag
(statens offentliga utredningar 1925: 24) och den 11 januari
1926 med nytt förslag till militär tjänstepensionslag (statens offentliga
utredningar 1926: 3).

Att sistnämnda förslag icke blivit föremål för slutlig prövning från
statsmakternas sida har närmast haft sin grund däri, att jämväl ett nyordnande
av det civila pensionsväsendet sedan åtskillig tid varit aktuellt
och ansetts böra gå före en revision av de militära pensionsbestämmelserna
samt att lösningen av den civila pensionsfrågan i sin tur på grund
av olika omständigheter blivit uppskjuten.

Sedan förslag till civilt tjänstepensionsreglemente framlagts för 1934

25

Kungl. Majlis proposition nr 192.

års riksdag (prop. nr 222), bemyndigade Kungl. Majit den 23 mars 1934
chefen för finansdepartementet att tillkalla sakkunniga för att verkställa
utredning och avgiva förslag rörande nya bestämmelser i
fråga örn pension för personal vid försvarsväsendet. Med stöd av detta
bemyndigande tillkallade jag den 12 april 1934 häradshövdingen A. W.
Rundqvist, fanjunkaren vid Svea livgarde A. Almroos, varvschefen i
Stockholm, kommendören E. H. Bergmark och dåvarande förste kanslisekreteraren,
numera expeditionschefen i finansdepartementet E. A. Westling
för att såsom sakkunniga verkställa ifrågavarande utredning. Tillika
uppdrogs åt häradshövdingen Rundqvist att såsom ordförande leda
de sakkunnigas arbete. Sedermera förordnades förste aktuarien i försäkringsinspektionen,
filosofie doktorn E. T. Jansson att biträda de sakkunniga
med vissa försäkringstekniska utredningar.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen
1934 års militärpensionssakkunniga, den 5 december 1934 avgivit
betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension för
befattningshavare vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet).
1

I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkten 32) anmälde
jag nämnda betänkande och framhöll därvid, att man syntes kunna hysa
förhoppning örn att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas årets riksdag.
Anslagen till det militära pensionsväsendet hava i statsverkspropositionen
beräknats med hänsyn tagen till den inverkan i budgetavseende,
som ett genomförande av sakkunnigförslaget skulle medföra.

Utlåtanden över betänkandet hava sedermera avgivits av arméns fullmäktige
och fullmäktige i flottans pensionskassa, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
cheferna för generalstaben och marinstaben, chefen för
flygvapnet och flygstyrelsen, cheferna för samtliga arméfördelningar,
militärbefälhavarna för övre Norrland och på Gotland, inspektörerna för
infanteriet, kavalleriet, artilleriet, trängen och militärläroverken, cheferna
för fortifikationen och intendenturkåren, generalfältläkaren, stationsbefälhavarna
vid Karlskrona och Stockholms orlo g sstationer, chefen för
kustartilleriet, marinöverdirektören, marinöverintendenten och marinöverläkaren,
styrelsen för sjoharteverket ävensom av försvarsväsendets lönenämnd,
statskontoret, riksräkenskapsverket och statens pensionsanstalt.
Vidare hava direktionen över flottans pensionskassa, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen
och försäkringsinspektionen yttrat sig beträffande vissa
delar av sakkunnigförslaget. Cheferna för södra, västra och norra
arméfördelningarna hava vid sina utlåtanden fogat yttranden från
underlydande truppförbandschefer. Marinförvaltningen har överlämnat
yttranden från chefen för kustflottan, kommendanterna i kustfästningarna,
varvscheferna vid Karlskrona och Stockholms örlogsvarv,
cheferna för Vaxholms och Karlskrona kustartilleriregementen med

1 Statens offentliga utredningar 1934:49.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

flera underlydande myndigheter. Även stationsbefälhavarna vid Karlskrona
och Stockholms örlogsstationer hava bilagt yttranden från vissa
underordnade myndigheter.

Slutligen hava yttranden avgivits av vissa personalsammanslutningar,
nämligen av svenska officers- och underofficersförbunden gemensamt, av
försvarsväsendets underbefälsförbund och av marinens civila tjänstemannaförbund.

Sedan myndigheternas utlåtanden sålunda avgivits och ärendets beredning
inom finansdepartementet slutförts, anhåller jag nu att få anmäla
ärendet i och för avlåtande av proposition till riksdagen.

Nu gällande militära pensionsbestämmelser. I de sakkunnigas betänkande
(sid. 8—13) har lämnats en summarisk översikt över innehållet i
nu gällande bestämmelser rörande det militära pensionsväsendet. Till
denna redogörelse ber jag här att få hänvisa. I det följande komma emellertid
att i vederbörligt sammanhang lämnas de redogörelser för innebörden
av nu gällande pensioneringsbestämmelser, som på olika punkter
kunna erfordras för ståndpunktstagande till föreliggande spörsmål.

De nya pensionsbestämmelserna för civilförvaltningen. Genom det av
1934 års riksdag antagna civila tjänstepensionsreglementet, vilket av
Kungl. Majit utfärdats den 30 juni 1934 (Sv. förf.-sami. nr 442), har frågan
örn nya pensionsbestämmelser för den civila personalen fått en lösning,
vilken innebär fastställande av enhetliga föreskrifter för den del
av den civila statsförvaltningen, som inordnats under det från
oell med år 1920 införda nya lönesystemet. Pensionsbestämmelserna
äro direkt anpassade efter detta lönesystem och medföra därför icke någon
förändring av den egentliga pensionsförmånen utan äro väsentligen
att betrakta såsom ett ordnande av pensionsvillkoren efter enhetliga
grunder, mera rationellt avvägda än tidigare stadganden.
I många betydelsefulla avseenden innebära emellertid de nya föreskrifterna
en väsentlig omläggning av det äldre civila pensionssystemet.
I jämförelse med de ännu gällande militära pensioneringsbestämmelserna,
vilka voro föråldrade redan i förhållande till de äldre pensioneringsgrunderna
för civilförvaltningen, förete därför de nya civila tjänstepensionsbestämmelserna
snart sagt på varje punkt väsentliga avvikelser.

En kortfattad redogörelse torde här böra lämnas för det huvudsakliga
innehållet i civila tjänstepensionsreglementet.

Reglementet skall erhålla tillämpning på all den ordinarie personal
vid civilförvaltningen, som åtnjuter avlöning enligt det nya lönesystemet.
Därjämte har införts pensionsrätt för vissa icke-ordinarie befattningshavare.
Sålunda skall reglementet tillämpas på extra ordinarie
tjänstemän, och vidare har åt Kungl. Majit lämnats befogenhet att besluta
örn reglementets tillämpning dels å andra icke-ordinarie tjänstemän
vid nyreglerade verk, dels oek, när särskilda skäl därtill äro, jämväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 27

å anställningshavare vid verk, som icke äro inordnade under det nya lönesystemet.

I fråga örn t jäns får sberäkning för pension Ilar genom reglementet införts
den huvudregeln, att tjänstår räknas för tid, varunder tjänstemannen
innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller
haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering
till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt
eller pensionskassa. Tjänstårsberäkningen bär sålunda regelmässigt sammankopplats
med avgiftsplikten för egen pensionering, vilket möjliggjorts
genom den icke-ordinarie personalens medtagande i pensioneringen. Även
i vissa andra avseenden innehåller reglementet nyheter i fråga örn tjänstårsberäkningen.
Sålunda ma såsom tjänstar icke medräknas tjänstgöringstid
efter uppnåendet av pensionsåldern. Däremot hava föreskrifter
meddelats, som möjliggöra tillgodoräknande av tid, varunder tjänsteman
i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som icke faller
under reglementets generella tjänstårsbestämmelser.

Tjänstemännens bidrag till pensionskostnaderna skola enligt reglementet
uttagas i form av pensionsavdrag å lönen från och med den dag, då
pensionsrätt enligt reglementet vinnes, och intill utgången av den månad,
då tjänstemannen uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder i
pensionsåldern. Pensionsavgift i tidigare bemärkelse förekommer sålunda
icke, utan lönerna skola enligt det nya systemet i lönestater och avlöningslistor
upptagas med de nettobelopp, som tjänstemännen äga uppbära.

Nu återgivna föreskrifter äro av allmän natur och gälla alla de kategorier
av befattningshavare, för vilka tjänstepensionsreglementet blir gällande.
Den redogörelse beträffande de speciella bestämmelserna, som i det
följande lämnas, kan i huvudsak inskränkas till att omfatta de föreskrifter,
vilka avse ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller
konstitutorial.

För dessa tjänstemän inträder avgångsskyldighel vid uppnådd pensionsålder.
Befogenhet är likväl given den myndighet, som äger att från
tjänsten avskeda, att medgiva anstånd med avskedet, därest och så lange
tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år. Vidare
är tjänstemannen skyldig avgå, då han träffas av olycksfall i tjänsten
eller eljest drabbas av sjukdom, vanförhet eller lyte, under förutsättning
att det behörigen styrkes, att tjänstemannen är för framtiden oförmögen
att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Med sjukdom såsom avgångsanledning
har även likställts nedsatt arbetsförmåga. Någon minimitid,
under vilken oförmågan att sköta tjänsten skall hava fortvarit,
innan avgångsskyldighet inträder, är — i olikhet mot vad nu är fallet —
icke stadgad i reglementet. Vidare kan tjänsteman, som av annan anledning
än nu sagts befinnes urståndsatt att på tillfredsställande sätt

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

fullgöra sina tjänståligganden, av Kungl. Maj:t förklaras skyldig att avgå
från tjänsten, därest lian uppnått en levnadsålder, som med högst fem
år understiger pensionsåldern.

Reglerna för beräkning av pensionsförmånen (ålderspension, invalidpension,
sjukpension) hava utformats i nära anslutning till de tidigare pensionsbestämmelserna
för civilförvaltningen. Antalet tjänstår för hel pension
har dock därvid såsom regel bestämts till trettio. För ett fåtal tjänster,
vilka upptagits i Bilaga A till reglementet — huvudsakligen sådana, för
vilka antingen stadgats en särskilt låg pensionsålder eller utbildningstiden
regelmässigt är så lång, att en lägre tjänstålder än den normala ansetts
påkallad — gäller emellertid en tjänstålder för hel pension av 25 år.

Innehar tjänstemannen fullt antal tjänstår, utgår vid ålders- och sjukpensionering
hel pension (motsvarande pensionsunderlagets belopp); är
tjänstårens antal mindre, sker proportionell avkortning av pensionen på
sadant sätt, att pensionsbeloppet minskas med 1/i2o eller, där för hel pension
erfordras allenast tjugufem tjänstår, med Vigo för varje full fjärdedel
av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem.
Beträffande sjukpensionen skall emellertid iakttagas, att denna, oberoende
av antalet tjänstår, utgår med lägst 75 procent av hel pension. Invalidpensionen
är alltid lika med pensionsunderlaget.

Pensionsunderlagen hava i reglementet bestämts till samma belopp
som enligt nu gällande pensionsbestämmelser och utgöra alltså 2U av
slutlönen på A-ort för vederbörande befattning; för befattningar i de
högsta lönegraderna har viss begränsning ägt rum. Pen stons av dr a g en
hava satts till samma belopp som de pensionsavgifter, vilka fastställdes i
samband med den nya löneregleringen.

Med avseende å pensionsåldern innebär det civila tjänstepensionsreglementet
en fördelning av befattningarna allt efter löneställningen på två
pensionsåldersgrupper. Därvid hava tjänster i lönegraderna 1_12 hän förts

till en lägre åldersgrupp nied en pensionsålder av 60 år och befattningar
i högre löneställning till en högre åldersgrupp med en pensionsålder
av 65 år. Denna fördelning på åldersgrupper innebär tillika i stort
sett en genomgående sänkning av tidigare gällande pensionsåldrar. Från
huvudreglerna för fördelningen å åldersgrupper hava emellertid beträffande
åtskilliga befattningar eller befattningsgrupper stadgats undantag
i såväl sänkande som höjande riktning. För ett stort antal befattningar,
som enligt huvudregeln tillhöra den lägre pensionsåldersgruppen,
har därvid pensionsåldern fastställts till 63 år.

För tjänsteman, som genom reglementet får sin tidigare pensionsålder
nedsatt med två år eller mera och som blir avgångsskyldig under tiden
närmast efter reglementets ikraftträdande, hava införts vissa övergångsbestämmelser,
som möjliggöra ett kvarstående i tjänst i viss utsträckning
efter den nya pensionsålderns inträde. Bestämmelserna hava konstruerats
på sådant sätt, att för ifrågavarande befattningshavare skall,

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

om vederbörande anmäler sin önskan att kvarstå i tjänst efter uppnående
av den i reglementet stadgade pensionsåldern, gälla en högre pensionsålder
än den i reglementet fastställda, och vid avvägningen av denna
pensionsålder har man förfarit så, att den i tidigare bestämmelser
stadgade pensionsåldern nedsättes efter en glidande skala, intill dess avgångsåldern
sammanfaller med den i reglementet stadgade pensionsåldern.

I fråga örn möjlighet för befattningshavare, som avgår innan rätt till
pension inträtt, att erhålla gottgörelse för erlagda pensionsbidrag och
fullgjord tjänstgöring innehåller civila tjänstepensionsreglementet vissa
betydelsefulla nyheter, nämligen bestämmelserna örn förtidspension och
örn uppskjuten livränta.

Förtidspension må efter prövning av Kungl. Maj:t utgå dels till
tjänsteman i allmänhet vid frivillig avgång under vissa förutsättningar,
dels ock till innehavare av förtroendeämbete, som entledigas utan egen
ansökning. Förtidspension av det förstnämnda slaget må utgå tidigast
fem år före pensionsåldern under förutsättning att tjänstemannen innehar
minst trettio tjänstår. Denna pension motsvarar hel ålderspension
men skall för tiden intill pensionsåldern vara minskad med ‘/iso för varje
full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid avgången
understiger pensionsåldern. Förtidspension till förtroendeämbetsman
bestämmes vid minst tolv tjänstår i befattningen till ett belopp motsvarande
pensionsunderlaget men eljest till ett belopp, som med 1,000 kronor
understiger pensionsunderlaget.

Kätt till uppskjuten livränta tillkommer envar tjänsteman, som avgår
utan rätt till pension, vare sig avgången är frivillig eller tjänstemannen
blivit dömd till avsättning eller till följd av tjänstefel skilts från
tjänsten. Livränteförmånen, som beräknas försäkringstekniskt, är i
princip så avvägd, att den motsvarar icke blott tjänstemannens egna bidrag
till pensionskostnaden utan även den del av pensionen, som intjänats
enbart genom tjänstgöringen.

För icke-ordinarie tjänstemän gälla enligt reglementet bestämmelser
av i huvudsak samma innebörd, som för ordinarie befattningshavare,
vilka tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. Pensionsunderlag
och pensionsavdrag äro för extra ordinarie befattningar bestämda i samma
relation till slutlönen, som gäller för ordinarie tjänsteman, och alltså
i de olika lönegraderna lika med pensionsunderlag och pensionsavdrag
för ordinarie tjänsteman i lönegrad med närmast lägre ordningsnummer.

Huvudgrunderna för en revision av de militära pensionsbestämmelserna.
I de direktiv, som lämnades 1934 års militärpensionssakkunniga,
framhölls bland annat, att utredningen borde bygga på nu rådande organisation
av försvarsväsendet samt på gällande avlöningsbestämmelser
för personalen. Pensioneringsgrunderna borde anpassas till de be -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelser, som kunde framgå ur riksdagsbehandlingen av förslaget till
civilt tjänstepensionsreglemente. Härvid borde dock iakttagas de avvikelser
beträffande pensionsålder och i övrigt, som kunde betingas av
särskilda förhållanden med avseende å försvarsväsendets organisation
och den militära pensioneringens uppgift. Under de blivande bestämmelserna
borde även inordnas den civila och civilmilitära icke-ordinarie
tjänstemannapersonal vid försvarsväsendet, som med hänsyn till anställningsformer
och avlöningsförhållanden skäligen kunde anses böra erhålla
pensionsrätt enligt de grunder, vilka funnes böra gälla för ordinarie
tjänstemän.

De sakkunniga. Militärpensionssakkunniga hava — enligt dem sålunda
givna direktiv — strävat efter att i möjligaste mån anpassa det militära
pensioneringssystemet efter det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser.
Enligt vad de sakkunniga framhålla, har också en dylik anpassning
i flertalet hänseenden befunnits möjlig och väl förenlig med ett rationellt
ordnande av militärpensioneringen. På vissa betydelsefulla punkter hava
de sakkunniga dock ansett avvikelser påkallade. Dessa avvikelser
hava i främsta rummet sin grund i de krav, som med hänsyn till tjänstgöringens
art och försvarsväsendets organisation göra sig gällande beträffande
tiden för de ordinarie beställningshavarnas avgång ur aktiv
tjänst. Nämnda förhållanden hava föranlett de sakkunniga att föreslå, att
pensionsåldern för flertalet militära och civilmilitära beställningar skulle,
liksom hittills varit fallet, sättas lägre, i åtskilliga fall väsentligt lägre,
än för civila tjänstemän i allmänhet. Pensionsåldrarnas avvägning har
självfallet inverkat även på bestämmandet av antalet tjänstår för hel
pension (tjänståldern), vilken för åtskilliga personalgrupper — bland
dem de talrikaste personalgrupperna i lägre och mellangrader — måst
bestämmas lägre än för det övervägande flertalet befattningshavare, som
avses i civila tjänstepensionsreglementet. Bland annat för att kunna
uppehålla en undre gräns av tjugufem tjänstår för hel pension hava
de sakkunniga vidare varit nödsakade att i sitt förslag i viss mån jämka
på civila tjänstepensionsreglementets grunder för tjänstårsberäkningen.
De särskilda förhållandena med avseende å pensions- och tjänståldrar
hava även ansetts ägnade att beträffande ordinarie beställningshavare
inverka på frågan örn tiden för uttagande av pensionsavdrag. Även beträffande
pensionsavdragens storlek hava de sakkunniga föreslagit avvikelse
från grunderna i civila tjänstepensionsreglementet. Slutligen
hava de sakkunniga ansett de i civila tjänstepensionsreglementet innefattade
bestämmelserna örn förtidspension icke lämpligen kunna utan jämkning
överflyttas till det militära pensioneringsområdet.

Avgivna yttranden. De myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkande, hava nära nog undantagslöst uttalat sin anslutning
till huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag samt framhållit, att förslaget
vore i stort sett väl lämpat att läggas till grund för ett ordnande

Kungl. May.ts proposition nr 192. 31

av den militära pensioneringen. Ett par myndigheter, nämligen chefen
lör intendenturkåren samt chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, hava
lämnat förslaget i dess helhet utan erinran. Endast tre myndigheter,
nämligen chefen för södra arméfördelningen, inspektören för trängen och
stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation, hava ansett, att förslaget
icke kunde godtagas utan en mera genomgripande omarbetning.

De militära myndigheter, som framställt erinringar mot de sakkunnigas
förslag, hava i allmänhet ansett, att de skiljaktigheter, som förefinna»
mellan de civila och de militära befattningshavarnas ställning med avseende
å avgångsålder m. m., hort i större utsträckning än de sakkunniga
föreslagit betinga avvikelser från civila tjänstepensionsreglementets
bestämmelser. Försvarsväsendets lönenämnd, riksräkenskapsverket
och statskontoret hava däremot såsom sin uppfattning uttalat, att bestämmelserna
i militära tjänstepensionsreglementet borde i vissa avseenden
närmare anpassas till grunderna i civila tjänstepensionsreglementet
än som skett i de sakkunnigas förslag.

Ur de avgivna utlåtandena torde följande allmänna uttalanden här få
återgivas:

Chefen för generalstaben: Mot de allmänna principer, på vilka de sakkunniga
grundat sitt förslag, har jag i huvudsak intet att erinra. Ett
godkännande av detsamma skulle i många avseenden medföra förbättringar
icke blott för den enskilde befattningshavaren utan även i avseende
på försvarets effektivitet.

Militärbefälhavaren för övre Norrland: Det föreliggande förslaget,
vid vars upprättande de militära kraven på tjänsteduglighetens tillgodoseende
i erkännansvärd omfattning beaktats, innebär otvivelaktigt betydelsefulla
förbättringar av nuvarande omoderna pensioneringsbestämmelser.
Bland dessa förbättringar må särskilt framhållas,. att icke
obetydliga fördelar för såväl försvarsväsendet som den enskilde torde
vara att förvänta genom de föreslagna bestämmelserna i fråga om förtidspension,
att pensionerna blivit något höjda samt att pensionsåldrarna
i vissa fall sänkts. Vidare torde rätten att vid avgång utan pension
erhålla fördel av uppskjuten livränta få anses tillgodose ett sedan länge
föreliggande önskemål. Emellertid utgör förslaget otvivelaktigt en kompromiss
mellan önskemålen å ena sidan att tillvarataga de synpunkter,
som från militärt håll göra sig gällande för bevarandet av den militära
pensioneringens egenart och å andra sidan att söka följa det givna direktivet
örn anpassning till det på väsentligt olikartad grundval tillkomna
civila pensionsreglementet. Förslaget kännetecknas därför
också i stort sett av en viss försiktighet. Härav följer, att förslaget även
medför bestämda olägenheter.

Chefen för intendenturkåren: De i förslaget tillämpade, efter civila
tjänstepensionsreglementet anpassade grunderna synas ändamålsenliga
och riktiga samt väl lämpade jämväl för försvarets del. Därest förslaget
vinner statsmakternas godkännande, torde större enkelhet, klarhet och
överskådlighet i fråga örn det militära pensionsväsendet komma att vinnas
samtidigt som både statens och beställningshavarnas intressen bliva på
lämpligt sätt avvägda.

Chefen för marinstaben: I sitt förslag hava de sakkunniga följt enkla

Departementschefen.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och raka linjer och därigenom åstadkommit reda och likformighet inom
det militära pensionssystemet, ett område där i såväl sakliga som formella
hänseenden åtskilliga brister gjort sig gällande.

Chefen för södra arméfördelningen: Det är icke oberättigat antaga, att
en lönereglering för försvarsväsendets personal skall komma till stånd,
varför det synes föga lämpligt att för tillfället binda pensionerna vid
^e„ Provisoriska lönerna. Då dessutom en ny härordning inom en överskådlig
framtid torde antagas, föreligger häruti en ytterligare anledning
att låta frågan örn ett tjänstepensionsreglemente för försvarsväsendets
personal tills vidare anstå.

Statskontoret: Genom det vid 1934 års riksdag godkända civila tjänsteppnsionsreglernentet
har frågan örn tidsenliga regler för tjänstepensioneringen
vid civilförvaltningen, i vad angår nyreglerade verk, funnit sin
lösning. Pensionsbestämmelserna hava därvid anpassats efter det nya
lönesystemet, vilket numera gäller även för beställningshavarna vid försvarsväsendet.
Det måste under sådana omständigheter vara av vikt, att
jämväl pensionsbestämmelserna göras enhetliga, där ej de särskilda förhållanden,
under vilka försvarsväsendets personal arbetar, finnas böra
föranleda avvikelse från denna regel. Från dessa utgångspunkter har
statskontoret funnit det föreliggande förslaget utgöra en i stort sett lycklig
lösning av den militära tjänstepensioneringen. Endast beträffande
vissa särskilda spörsmål har ämbetsverket ansett anledning föreligga att
framställa erinringar mot vad de sakkunniga föreslagit.

De nuvarande pensionsbestämmelserna för försvarsväsendets ordinarie
personal äro, såsom den föregående översikten visar, formellt komplicerade,
otidsenliga samt till sitt sakliga innehåll i många avseenden
otillfredsställande. Ett rationellt nyordnande av det militära pensionsväsendet
har också länge framstått såsom ett viktigt önskemål, för vars
realiserande omfattande förarbeten verkställts. Sedan den civila tjänstepensioneringen
numera ordnats efter nya principer, bör därför en omdaning
av den militära tjänstepensioneringen utan dröjsmål ske. Detta synes
angeläget icke blott med hänsyn till behovet i och för sig av en moderniserad
tjänstepensionering för försvarsväsendets ordinarie personal
utan jämväl för att härigenom skapa grundval för en önskvärd förbättring
av familjepensioneringen för denna personal. Att pensionsrätt
beredes försvarsväsendets icke-ordinarie befattningshavare med stadigvarande
anställning måste även betraktas såsom en angelägen reform.

Att vid ett nyordnande av tjänstepensioneringen för försvarsväsendets
personal de för civilförvaltningen fastslagna nya grundsatserna i möjligaste
mån vinna tillämpning, synes önskvärt och naturligt med hänsyn
till att löneförhållandena för nämnda personal äro ordnade efter samma
system som för befattningshavare vid civilförvaltningens nyreglerade
verk. Militärpensionssakkunniga hava också uppbyggt sitt förslag med
detta mål för ögonen. Ehuru i vissa avseenden avvikelser ansetts påkallade
med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda beträffande
militärpersonalen, hava också de sakkunniga, i väsentliga delar
lyckats vinna en nära anpassning till de civila pensioneringsgrunderna.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Av de avgivna yttrandena över sakkunnigbetänkandet framgår, att de
hörda myndigheterna i allmänhet funnit förslaget lämpligt såsom grundval
för den avsedda lagstiftningen. Även jag anser, att sakkunnigförslaget
i stort sett innefattar en rationell och tillfredsställande revision av
de militära pensionsbestämmelserna. Givetvis kunna dock olika meningar
göra sig gällande på vissa särskilda punkter av mer eller mindre
principiell betydelse. Jag skall i det följande återkomma till de erinringar,
som gjorts mot olika delar av förslaget, och därvid även angiva
vissa ändringar, som jag för egen del anser mig böra förorda. I det hela
synes mig emellertid de sakkunnigas förslag vara väl ägnat att läggas
till grund för en lösning av frågan.

Jag övergår nu till att behandla vissa med förslaget sammanhängande
huvudfrågor av allmän innebörd.

Vissa allmänna frågor.

Pensioneringens omfattning.

Ordinarie beställningshavare. Enligt gällande pensioneringsgrunder
åtnjuter all ordinarie personal vid försvarsväsendet pensionsrätt i arméns
pensionskassa eller flottans pensionskassa. Personalens avlöningsförhållanden
äro reglerade genom avlöningsreglementet den 20 maj
1927 (nr 170) för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet. Till innehavare
av beställningar å aktiv stat, vilka tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial,
utgår lön enligt särskilda i reglementet införda löneplaner
för officerare (O), underofficerare (Uo) och civilmilitär personal m. fl.
(C). I en vid reglementet fogad tjänsteförteckning angivas de beställningar,
vid vilka lön utgår enligt vederbörlig löneplan. Avlöningsreglementet
innefattar emellertid bestämmelser jämväl för viss annan ordinarie
personal, nämligen bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare
av andra graden, beställningshavare vid flottans poliskår ävensom
marinöverdirektören.

Till flottans polispersonal, vilken tillsättes genom förordnande, utgår
arvode motsvarande lön enligt lönegraderna 2—4 i löneplan C. Ifrågavarande
personal åtnjuter för närvarande pensionsrätt i flottans pensionskassa
efter frivillig anmälan.

Bataljonsläkare vid fältläkarkåren, vilka tillsättas genom fullmakt,
åtnjuta årlig lön av 2,400 kronor jämte två ålderstillägg samt härutöver
visst dagarvode vid tjänstgöring. Deras tjänstgöringsskyldighet är
emellertid begränsad till 75 dagar örn året. Ehuru något beslut örn pensionsrätt
icke meddelats, hava ifrågavarande beställningshavare ansetts
skyldiga att vara delägare i arméns pensionskassa och berättigade till
viss årlig pension.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr l!P>. ‘5

34 Kungl. May.ts proposition nr 192.

Marinläkare av andra graden tillsättas av Kungl. Majit genom förordnande
på tio år och äro pliktiga att tjänstgöra i medeltal 90 dagar för
år. Avlöning utgår i form av arvode med 2,700 kronor för år räknat
jämte förhöjning med 300 kronor efter en tjänstetid av tre år. Beställningshavarna
äga efter skriftlig framställning vinna delaktighet i flottans
pensionskassa. Hittills har emellertid ingen marinläkare av andra
graden begagnat sig av denna rätt.

Marinöverdirektören tillsättes genom förordnande tills vidare samt
åtnjuter årligt arvode av 16,000 kronor. Hittills har till marinöverdirektör
undantagslöst förordnats innehavare av beställning vid mariningenjörkåren.
Enligt gällande bestämmelser äger marinöverdirektören i denna
sin egenskap delaktighet i flottans pensionskassa. Någon pensionsförbättring
för beställningen är emellertid icke bestämd.

De sakkunniga. Militärpensionssakkunniga hava föreslagit, att samtliga
ordinarie innehavare av beställning med lön enligt löneplan skola
erhålla pensionsrätt enligt det nya reglementet. Med hänsyn till vad
som förutsatts i samband med 1925 års omorganisation av försvarsväsendet
har pensionsrätten ansetts böra omfatta även den motsvarande
personal, som enligt den nya försvarsorganisationen överförts till övergångsstat.

Även de med arvode förenade ordinarie befattningarna såsom polispersonal
vid flottan skulle enligt förslaget omfattas av pensionsrätten.

Däremot hava de sakkunniga föreslagit, att bataljonsläkare vid fältläkarkåren,
marinläkare av andra graden samt marinöverdirektören
skulle undantagas från reglementets tillämpningsområde.

Till stöd för detta ståndpunktstagande hava de sakkunniga, såvitt angår
bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare
av andra graden, anfört följande:

En utsträckning ,av reglementets giltighetsområde till ifrågavarande
beställningar — vilka, ehuru formellt ordinarie, äro att betrakta såsom
bisysslor — skulle icke stå i överensstämmelse med numera vedertagna
pensioneringsgrundsatser. För anställningshavarna själva synes frågan
för övrigt icke äga större betydelse, eftersom de så gott som undantagslöst
antingen övergå till annan, med pensionsrätt förenad befattning
eller vinna inträde i reserven. I sistnämnda fall bliva de jämlikt förordningarna
den 23 september 1927 (nr 364) angående befäl och civilmilitär
personal i arméns reserver och den 9 juni 1933 (nr 362) angående
marinläkarkåren i flottans reserv berättigade att komma i åtnjutande
av en årlig pension av 900 kronor. De bataljonsläkare vid fältläkarkåren,
som vid reglementets ikraftträdande åtnjuta pensionsrätt, böra
däremot givetvis bibehållas vid denna rätt på oförändrade villkor.

Beträffande marinöverdirektörens pensionsförhållanden hava
de sakkunniga anfört bland annat följande:

Ordinarie befattningar inom civilförvaltningen, vilka tillsättas medelst
förordnande tillsvidare, äro jämlikt 2 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet
undantagna från reglementets tillämpning. Så länge

Kunni. Majds proposition nr 192.

35

nuvarande anställningsform bibehålles, synes därför marinöverdirektörsbeställningen
böra uteslutas från reglementets tillämpningsområde.

Vid bifall härtill uppkommer frågan, huruvida icke anstalter borde
vidtagas för ändring av formen för tillsättande av ifrågavarande beställning.
Detta spörsmål har betydelse även ur andra synpunkter än
de nu berörda. Den, som i succession efter marinöverdirektören uppehåller
beställning vid mariningenjörkåren, äger för närvarande åtnjuta
pensionsrätt för beställningen under förutsättning att föreskrivna pensionsavgifter
erläggas. Att vid nyordnande av den militära pensioneringen
bibehålla en sådan rätt torde emellertid icke böra ifrågakomma,
Mariningenjörkårens pensionsfråga blir följaktligen i hög grad beroende
av, huruvida formen för återbesättande av marin överdirektörsbeställningen
ändras eller icke.

De sakkunniga hava omnämnt, att frågan om ändrad anställningsform
för marinöverdirektören tidigare vid skilda tillfällen varit föremål för
behandling samt att därvid statskontoret, 1921 års pensionskommitté, försvarsväsendets
lönenämnd och chefen för marinstaben givit uttryck åt
den uppfattningen, att marinöverdirektörsbeställningen borde tillsättas
genom förordnande på viss tid med hänsyn till svårigheten att eljest tillfredsställande
lösa mariningenjörkårens pensionsfråga. De sakkunniga
yttra vidare:

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste de från flera håll framförda
önskemålen rörande ordnande av pensionsfrågan för mariningenjörkårens
personal anses värda beaktande. Otvivelaktigt skulle den enklaste
och ur pensionssynpunkt mest tillfredsställande lösningen av frågan
stå att vinna, därest formen för tillsättande av marinöverdirektörsbeställningen
ändrades. I likhet med 1921 års pensionskommitté hava de
sakkunniga emellertid icke ansett sig böra framlägga direkt förslag i sådant
avseende, då sättet för anställningen till övervägande grad måste
anses såsom en organisatorisk och löneteknisk fråga, på vilken de sakkunniga
icke kunna närmare ingå. De sakkunniga vilja endast framhålla
att, örn den ifrågasatta ändringen av anställningsformen genomföres,
pensionsfrågan bör, i enlighet med vad chefen för marinstaben föreslagit,
lösas efter samma grunder, som i 3 kap. civila tjänstepensionsreglementet
stadgats för ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas medelst
förordnande på viss tid. Skulle emellertid ändrade bestämmelser rörande
tillsättande av beställningen icke komma till stånd före militära tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande, torde pensionsfrågan för den nuvarande
marinöverdirektören och i succession efter denne för närvarande
förordnade beställningsliavare böra provisoriskt ordnas genom särskilda
bestämmelser vid sidan av reglementet.

De sakkunniga hava slutligen i detta sammanhang berört frågan örn
pensionsrätt för cheferna för rikets allmänna kartverk
och för sjökarteverket samt därvid anfört:

Enligt gällande instruktion för sjökarteverket förordnar Kungl. Maj:t
till chef för verket en officer vid flottan av kommendörs eller kommendörkaptens
grad. Befattningen såsom chef för rikets allmänna kartverk
bestrides av avdelningschefen vid generalstabens topografiska avdelning.
Jämlikt medgivande av 1923 års riksdag utgår till kartverksche -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ferna, då dessa vid generalstaben eller flottan inneliava lägre beställning
än såsom överste, respektive kommendör — förutom avlöning å den.
militära beställningen —. ett å staten för vederbörande kartverk uppfört
arvode av 2,520 kronor. Sammanlagda avlöningsförmånerna till överstelöjtnant
eller kommendörkapten av första graden, vilken uppehåller befattningen
såsom kartverkschef, uppgå härigenom till samma belopp,
som i lön tillkommer överste (kommendör) ävensom överdirektör av
lägre grad. Särskilt pensionsunderlag har emellertid icke blivit fastställt
för ifrågavarande befattningar.

Till grund för 1923 års riksdags beslut låg ett av försvarsväsendets
lönenämnd avgivet yttrande rörande de avlöningsförmåner, som borde
tillkomma kartverkscheferna. I yttrandet framhölls, bland annat, hurusom
kartverken med hänsyn till organisation, personaluppsättning och
arbetsuppgifter syntes kunna jämställas med de civila ämbetsverk, vilkas
chefer vore hänförda till den s. k. lägre överdirektörsgraden. Lönenämnden
holle före, att det måste anses anmärkningsvärt, att då till
chef för rikets allmänna kartverk eller sjökarteverket förordnades officer
i lägre ställning än såsom överste respektive kommendör, denne bleve
i lönehänseende väsentligt sämre ställd än cheferna för nyssberörda
verk.

1921 års pensionskommitté fann de skäl, som av lönenämnden anförts
till stöd för att kartverkscheferna i avlöningshänseende borde vara likställda
med överdirektör i lägre lönegrad, innebära tillräckliga motiv för
att ifrågavarande chefer jämväl i avseende å pensionsunderlagets storlek
borde vara likställda med sådan överdirektör.

Med den ståndpunkt, som av de sakkunniga intagits till spörsmålet
örn pensionsrätt för marinöverdirektören, lärer det icke böra ifrågakomma,
att i förslaget till militärt tjänstepensionsreglemente inrymmas
några särbestämmelser vare sig beträffande kartverkscheferna eller
för andra beställningshavare, vilka för bestridande av viss befattning
äga uppbära särskilt arvode utöver lönen. Härtill kommer, vad angår
chefen för rikets allmänna kartverk, att frågan örn en omorganisation
av detta verk för närvarande är aktuell.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag beträffande reglementets
tillämpningsområde med avseende å den ordinarie personalen vid försvarsväsendet
har i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna.
Vissa myndigheter hava emellertid ansett, att pensionsrätt
enligt reglementet borde tillkomma bataljonsläkare vid fältläkarkåren,
att de provisoriska bestämmelser vid sidan av reglementet, som föreslagits
i fråga örn nuvarande befattningshavare vid mariningenjörkåren,
borde erhålla tillämpning även för nytillträdande personal samt att
pensionsfrågan för kartverkscheferna borde särskilt regleras i reglementet.

Sålunda har arméförvaltningen gjort gällande, att ett uteslutande av
batalj onsläkarna vid fältläkarkåren från pensionsrätt skulle försvåra
rekryteringen av fältläkarkåren. Ämbetsverket har vidare erinrat, att
pensionsrätt förelåge för personal i arméns reserver, bland andra läkare,
med i jämförelse med bataljonsläkare vid fältläkarkåren avsevärt mindre
tjänstgöringsskyldighet. Även generalfältläkaren har uttalat sig till för -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

man för pensionsrätt åt bataljonsläkare vid fältläkarkåren. Statskontoret
har icke velat förneka, att vissa skäl kunna anföras för beredande av
pensionsrätt åt ifrågavarande befattningshavare. Ämbetsverket har
dock — trots formen för anställningen — funnit sig icke kunna tillstyrka,
att reglementets bestämmelser utsträckas till att avse även beställningar,
vilka uppenbarligen äro att hänföra till bisysslor. En dylik
utvidgning skulle med all sannolikhet komma att åberopas såsom prejudicerande
i andra liknande fall. Icke minst med hänsyn till dessa befarade
konsekvenser har statskontoret därför biträtt de sakkunnigas
mening i förevarande avseende.

Fullmäktige i flottans pensionskassa hava tillstyrkt, att den ifrågasatta
omorganisation, genom vilken marinöverdirektören skulle tillsättas
genom förordnande på viss tid, snarast möjligt måtte vidtagas.

Styrelsen för sjökarteverket har framhållit, att det syntes styrelsen
vara med rättvisa och billighet överensstämmande att, enär det med befattningen
såsom chef för kartverket förenade arvodet utginge såsom
lönefyllnad, vid pensionsrättens bestämmande hänsyn jämväl toge? till
nämnda arvode. Styrelsen tillägger, att chefen för sjökarteverket varken
i fred eller krig uppehölle någon militär befattning samt att han
följaktligen beträffande pensioneringsförhållandena icke borde göras
beroende av innehavande militär tjänstegrad. Samma uppfattning har
uttalats av fullmäktige i flottans pensionskassa och av chefen för marinstaben.
I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att samtliga ordinarie innehavare Departerrunaiav
beställning med lön enligt löneplan i avlöningsreglementet för officerare
m. fl. böra erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet.
Av skäl, som de sakkunniga anfört, torde pensionsrätten böra
omfatta även personal å övergångsstat,

I fråga örn flottans polispersonal skulle ett bifall till de sakkunnigas
förslag såtillvida avvika från de i den civila pensioneringen tillämpade
principerna, som polispersonalen, ehuru den tillsättes genom förordnande,
skulle erhålla pensionsrätt lika med ordinarie personal, tillsatt medelst
fullmakt eller konstitutorial. Av den lämnade redogörelsen framgår emellertid,
att ifrågavarande beställningshavare för närvarande liksom övrig
ordinarie personal åtnjuta pensionsrätt i flottans pensionskassa — ehuru
härför beträffande polispersonalen erfordras ansökning till kassan — och
att de i avseende å sin ställning torde vara reellt jämförliga med beställningshavare,
tillsatta medelst fullmakt eller konstitutorial. Vid sådant
förhållande vill jag icke motsätta mig, att de sakkunnigas förslag på
denna punkt godkännes. Det avsteg från eljest vedertagna principer, som
förslaget innebär, torde emellertid böra betraktas endast såsom ett provisorium.
En förändrad anställningsform för polispersonalen kan nämligen
ifrågasättas, och därvid ligger det närmast till hands, att befatt -

38

Kungl. May.ts proposition nr 192.

ningarna tillsättas medelst konstitutorial eller, om denna anställningsform
icke anses lämplig, omändras till extra ordinarie. Enligt vad chefen
för försvarsdepartementet meddelat, bär han för avsikt att föranstalta
örn närmare utredning av denna fråga.

I likhet med de sakkunniga kan jag icke tillstyrka, att pensionsrätt enligt
reglementet herodes för bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare
av andra graden, vilka befattningar, ehuru formellt ordinarie,
uppenbarligen äro att anse såsom bisysslor.

Vad marinöverdirektörens pensionsförhållanden angår, innebär de sakkunnigas
förslag, att denne beställningshavare, så länge nuvarande anställningsform
bibehålies, icke skulle i sådan egenskap erhålla pensionsrätt
enligt reglementet. Den av de sakkunniga i detta hänseende uttalade
uppfattningen, som överensstämmer med de förutsättningar på vilka avgränsningen
av pensionsrätten för förordnade civila chefstjänstemän
grundats (jfr propositionen nr 222/1934 sid. 67), kan jag helt biträda. Emellertid
må nämnas, att frågan örn förändrad anställningsform för marinöverdirektören
numera ånyo bragts under Kungl. Maj:ts prövning genom
framställning av chefen för marinstaben, som därvid i anslutning till militärpensionssakkunnigas
uttalanden i ämnet hemställt örn befattningens
omändring till en beställning, som tillsättes medelst förordnande på viss
tid. I anledning av denna framställning, varöver försvarsväsendets
lönenämnd avgivit utlåtande, har Kungl. Majit tidigare i dag på föredragning
av chefen för försvarsdepartementet beslutat avlåta proposition
till innevarande års riksdag angående ändrad anställningsform för marinöverdirektören.
Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget
till militärt tjänstepensionsreglemente har uppgjorts under antagande att
denna omläggning kommer till stånd, och i förslaget hava alltså — på
sätt militärpensionssakkunniga under förutsättning av en dylik omläggning
ifrågasatt — under ett särskilt kapitel intagits pensionsbestämmelser
för marinöverdirektören av samma innebörd som de i 3 kap. av civila
tjänstepensionsreglementet meddelade föreskrifterna för ordinarie tjärn
steman, vilka tillsättas medelst förordnande på viss tid.

Mot den ståndpunkt, som militärpensionssakkunniga intagit i fråga örn
pensionsrätten för cheferna för rikets allmänna kartverk oell för sjökarteverket,
har jag intet att erinra.

Manskap. De sakkunniga hava vidare föreslagit, att under militära
tjänstepensionsreglementet borde inordnas jämväl vissa beställningshavare,
vilkas avlöningsförhållanden reglerats genom avlöningsreglementet
för fast anställt manskap vid försvarsväsendet den 11 maj 1928 (nr 128),
nämligen flaggkorpraler och högbåtsmän. Efter att hava erinrat,
att till dessa beställningshavare jämlikt berörda avlöningsreglemente
utgår dels lön enligt fastställd löneplan, som ej upptager ortsgrupperade
lönebelopp, dels ock vissa naturaförmåner, yttra de sakkunniga:

39

Kungl. May.ts proposition nr 192.

Flaggkorpraler oell högbåtsman åtnjuta för närvarande endast en mera
summariskt ordnad pensionsrätt enligt bestämmelserna rörande pensionering
av flottans gemenskap. I proposition nr 50 till 1925 års riksdag angående
försvarsväsendets ordnande framhöll emellertid föredragande departementschefen,
att flaggkorpralernas möjlighet att grundlägga pensionsoch
gratialrätt borde ordnas på ett för dem tillfredsställande sätt, varför
denna fråga borde göras till föremål för särskild utredning, ävensom att
högbåtsmännen syntes böra bliva delägare i flottans pensionskassa. Med
hänsyn till berörda uttalande föreslog 1921 års pensionskommitté i
sitt år 1926 avgivna betänkande med nytt förslag till militär tjänstepensionslag,
att pensionsrätt skulle beredas nämnda personalgrupper. Sedermera
hava jämlikt beslut av 1929 års riksdag (prop. nr 208, R. skr. nr 149,
kung. nr 112), i avvaktan på en allmän omdaning av det militära pensioneringssystemet,
meddelats bestämmelser angående en provisorisk reglering
av pensionsförhållandena för dessa personalgrupper.

Gällande försvarsorganisation förutsätter, att flaggkorpraler och högbåtsmän
skola vara berättigade kvarstå i tjänst till en ålder, som motsvarar
pensionsåldern för underofficerare. Med hänsyn härtill torde det
vara lämpligt att — i anslutning till den uppfattning, som kom till uttryck
i nyssnämnda proposition till 1925 års riksdag — flaggkorpralernas och
högbåtsmännens pensionsfråga löses enligt samma grunder, som föreslås
beträffande övrig personal på aktiv stat.

Erinras må, att ifrågavarande beställningshavare numera erhållit gratialrätt
i flottans pensionskassa.

Däremot hava de sakkunniga ansett det vara uteslutet att bereda det
fast anställda manskapet i övrigt pensionsrätt enligt militära
tjänstepensionsreglementet. Orsaken härtill är visserligen, framhålla
de sakkunniga, icke att söka i anställningens art. Manskapets anställning
kan näppeligen i och för sig anses vara av lösligare beskaffenhet
än t. ex. i statens tjänst anställda arbetares. Att det fast anställda manskapet
— bortsett från flaggkorpraler och högbåtsmän — måste uteslutas
från tjänstepensioneringen, betingas av rent organisatoriska skäl. Organisationen
förutsätter nämligen, att det övervägande flertalet ar ifrågavarande
manskap lämnar anställningen vid en levnadsålder, då pensionering
icke kan ifrågakomma; endast ett synnerligen ringa fåtal, närmare
bestämt omkring 4 procent, når sådan beställning, att vederbörande
blir berättigad kvarstå i tjänst intill uppnådd pensionsålder.

Avgivna yttranden. De myndigheter, som yttrat sig över de sakkunnigas
betänkande, hava icke haft något att erinra mot att pensionsrätt enligt
reglementet beredes flaggkorpraler och högbåtsmän.

Statskontoret har emellertid funnit tveksamt, huruvida dessa beställningshavare
äro skyldiga att underkasta sig reglementets bestämmelser.
Ämbetsverket erinrar örn att ifrågavarande personal är berättigad till
pension enligt förenämnda kungörelse nr 112/1929 utan skyldighet för dem
att härför erlägga några avgifter samt att någon föreskrift icke torde
vara meddelad, enligt vilken de skulle vara pliktiga att underkasta sig
ändrade bestämmelser rörande pension. . Statskontoret har därför ifrå -

40

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

gasatt, huruvida icke möjlighet borde stå öppen för flaggkorpral och högbåtsman,
som vid reglementets ikraftträdande innehar sådan anställning,
att bibehålla nuvarande pensionsrätt. Enahanda uppfattning bär uttalats
av försvarsväsendets lönenämnd.

Även försvarsväsendets underbefälsförbund anser, att reglementet bör
göras tillämpligt endast å sådana flaggkorpraler och högbåtsmän, suni
vilja underkasta sig de nya pensioneringsbestämmelserna. Underbefälsförbundet
har vidare uttalat att — även örn tjänstepensionsrätt icke lämpligen
kunde beredas allt fast anställt manskap vid försvarsväsendet_det

i varje fall borde övervägas, örn icke tjänstepensionsrätt kunde ordnas för,
förutom flaggkorpraler och högbåtsmän, övrigt äldre manskap, förslagsvis
underbefäl vid armén, marinen och flygvapnet, som räknade en tjänstetid
av över fyra år och uppnått 21 års ålder. Dessa beställningshavare innehade
som regel förlängd anställning och hade nästan utan undantag genomgått
fullständig underbefälsutbildning, varför de enligt förbundets
uppfattning måste anses vara att jämställa med åtminstone extra ordinarie
befattningshavare i statens tjänst.

I anslutning till vad statsmakterna i samband med 1925 års försvarsorganisation
förutsatt beträffande tjänstepensioneringen för flaggkorpraler
och höghåtsmän tillstyrker jag att, såsom militärpensionssakkunniga
föreslagit, dessa beställningshavare erhålla pensionsrätt enligt reglementet.
Då emellertid tvekan kan råda, huruvida nuvarande innehavare
av dylika beställningar enligt gällande bestämmelser äro skyldiga att underkasta
sig ändrade föreskrifter rörande pension, torde, i enlighet med
vad statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd ifrågasatt, reglementet
icke höra göras obligatoriskt tillämpligt för den, som tillträtt sådan
beställning före reglementets ikraftträdande. Dessa beställningshavare
torde höra erhålla rätt att efter anmälan bibehållas vid den summariska
tjänstepensionsförmån, som enligt gällande stadganden för närvarande
tillkommer dem. Jag återkommer under detaljmotiveringen till denna
fråga.

_1 likhet med de sakkunniga finner jag klart, att pensionsrätt icke kan
tillerkännas andra anställningshavare tillhörande det fast anställda manskapet
än de nu nämnda.

Icke-ordinarie befattningshavare. Den icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet,
som kan ifrågakomma till omedelbart inordnande under
militära tjänstepensionsreglementet, utgöres av extra ordinarie tjänstemän
samt kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal.

Avlöningsförhållandena för dessa personalgrupper blevo enhetligt reglerade
genom kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser
för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet. Jämlikt denna kungörelse utgår till extra ordinarie
tjänstemän lön enligt en i kungörelsen intagen löneplan (Eo), vilken över -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ensstämmer med löneplanen för extra ordinarie tjänstemän vid den civila
statsförvaltningen. Kvinnlig sjukvårds- och ekonomipersonal åtnjuter
fria naturaförmåner — kost, hostad med möbler och sängservis ävensom
bränsle, lyse och tvätt — samt, vid sidan därav, icke dyrortsgrupperad
kontant lön enligt i kungörelsen likaledes införd löneplan (löneplan K).
De personalgrupper, till vilka lön utgår enligt nämnda löneplaner Eo och
K, framgå närmare av två vid kungörelsen fogade tjänsteförteckningar (A
och B); efter kungörelsens utfärdande hava emellertid vissa befattningar
genom särskilda beslut hänförts till tjänsteförteckningarna. Den personal,
som finnes uppförd å tjänsteförteckning A eller dit hänförts, utgöres
i stort sett av verkmästare, mästare, konstruktörer, laboranter och
ritare (ritarhiträden), kontorsskrivare, kontorister, kansli- och kontorsbiträden
samt skrivbiträden, kontorsvakter, vaktmästare och portvakter,
viss betjäningspersonal, hästskötare och fodermarskar, icke-ordinarie eldare,
förrådsman, vissa förmän samt extra poliskonstaplar. Å tjänsteförteckning
B, som avser personal med lön enligt löneplanen K, finnas
uppförda husmödrar och sjuksköterskor ävensom kokerskor, tvättförestånderskor,
vissa köksförestånderskor samt hushållerska vid krigsskolan.

De sakkunniga omnämna inledningsvis, att arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygstyrelsen i avgivna yttranden till de sakkunniga
föreslagit, att militära tjänstepensionsreglementet skulle erhålla tillämpning
— förutom å befattningshavare, som uppförts å förenämnda tjänsteförteckningar
eller genom särskilda beslut dit hänförts — jämväl beträffande
åtskilliga icke-ordinarie befattningshavare, vilka icke fått sina anställnings-
och avlöningsförhållanden enhetligt reglerade. Då det kunde
ifrågasättas, huruvida icke vissa av dessa grupper lämpligen borde uppföras
å någon av omförmälda tjänsteförteckningar och därmed omedelbart
erhålla pensionsrätt enligt reglementet, hade de sakkunniga i skrivelse
till chefen för försvarsdepartementet ifrågasatt en revision av berörda
tjänsteförteckningar. Genom beslut den 20 juli 1934 anbefallde
Kungl. Majit arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen
att, såvitt anginge respektive förvaltningsområden, efter erforderlig utredning
till Kungl. Majit, så snart ske kunde, inkomma med yttrande och
förslag rörande den revision av ifrågavarande tjänsteförteckningar, som
kunde finnas påkallad.

Efter att vidare hava omförmält, att myndigheternas yttranden och förslag
i anledning av berörda beslut sedermera inkommit till försvarsdepartementet
och för utlåtande remitterats till försvarsväsendets lönenämnd,
som hade ärendet under behandling, hava de sakkunniga framhållit, att
pensionsrätt borde beredas endast icke-ordinarie tjänstemannapersonal,
som har mera stadigvarande anställning och avses för fullgörande av arbetsuppgifter
av fortlöpande natur. Att de extra ordinarie tjänstemännen
i stort sett fylla nämnda förutsättningar, hava de sakkun -

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

niga funnit vara obestridligt. Beträffande denna personalgrupp yttra de
sakkunniga huvudsakligen följande:

I avseende å anställningens varaktighet och arbetsuppgifternas fortlöpande
natur torde i själva verket åtskilliga av dessa befattningshavare
intaga en ställning, som gör dem mer än civilförvaltningens extra ordinarie
tjänstemän jämförliga med ordinarie personal. Arbetsuppgifterna
äro nämligen i stor utsträckning sådana, för vilkas fullgörande inom civilförvaltningen
åtminstone delvis finnas ordinarie befattningar. Då endast
ett ringa fåtal extra ordinarie tjänstemän kan påräkna befordran till
ordinarie tjänst, kommer också pensionsfrågans lösning för denna personal
att bliva av än större betydelse för befattningshavarna än vad fallet
ar beträffande stora grupper av civilförvaltningens extra ordinarie tjänstemän.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hava de sakkunniga ansett sig böra
förorda, att pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet beredes
extra ordinarie tjänstemän med avlöning enligt kungörelsen nr 215/
1928. En och annan i nämnda författning upptagen extra ordinarie
befattning kan visserligen med avseende å göromålens art måhända enligt
den inom statsförvaltningen i allmänhet vedertagna uppfattningen närmast
betraktas såsom arbetaranställning, och ett avförande av dylika befattningar
från tjänsteförteckningen kan därför ifrågasättas. Ett sådant
förfaringssätt skulle i pensionshänseende medföra, att anställningshavaren
bleve pensionsberättigad enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare,
vilket _i fråga örn pensionsförmånens storlek i regel skulle innebära
en förbättring. Skulle emellertid av organisatoriska eller lönetekniska
skäl även dylika befattningar anses böra bibehållas å tjänsteförteckningen,
böra även dessa befattningar inordnas under militära tjänstepensionsreglementet,
varvid pensionsunderlaget måste avvägas i samma
relation till slutlönen, som gäller för andra tjänstemän.

Vederbörande militära förvaltningsmyndigheter hava i yttranden till de
sakkunniga föreslagit, att under pensionsreglementet borde inordnas även
ett antal befattningshavare, vilka icke för närvarande hava ställning av
extra ordinarie befattningshavare. Frågan örn dessa anställningshavares
pensionsrätt enligt reglementet bör enligt de sakkunnigas mening i regel
bliva beroende av, huruvida deras befattningar vid den nu pågående revisionen
av de vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningarna
komma att uppföras å tjänsteförteckning A. För att säkerställa nödig
reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt lärer det nämligen
bliva erforderligt att regelmässigt göra pensionsrätten beroende av
anställningsform och avlöningsnormer på sådant sätt, att med en viss anställnings-
och avlöningsform följer pensionsrätt och att denna form icke
heller kommer till användning i andra fall än då pensionsrätt skäligen
bör ifrågakomma. Då i princip samma förutsättningar gälla för erhållande
av pensionsrätt som för vinnande av extra ordinarie anställning, synas
befattningshavare, som falla utom avlöningskungörelsen, icke heller böra
inbegripas under pensionsreglementet, där ej undantagsvis särskilda förhållanden
till annat föranleda. Det kommer följaktligen att ligga i Kungl.
Maj:ts hand att vid meddelande av beslut i anledning av den igångsatta
revisionen av tjänsteförteckningarna skapa grundval för en tillfredsställande
avgränsning av reglementets omedelbara tillämpningsområde i
fråga örn icke-ordinarie personal. Det torde därför kunna förutsättas, att
tjänsteförteckningen efter revisionen kommer att omfatta flertalet mera

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

betydande personalgrupper — däri inbegripet arbetsledande förmän —
som med hänsyn till anställnings- och avlöningsförhållanden böra tillerkännas
pensionsrätt. .

Tänkbart är emellertid, att en eller annan icke-ordinarie anstallmngshavare
eller grupp av sådana anställningshavare av organisatoriska eller
andra skäl ej kommer att få sina avlöningsförhållanden författningsenligt
ordnade i överensstämmelse med vad som gäller för extra ordinarie
tjänstemän, oaktat de i fråga örn arbetsuppgifter och anställningens varaktighet
äro fullt jämförliga med dylika tjänstemän. Möjlighet torde
böra öppnas att bereda pensionsrätt även för sådana anställningshavare.
Att i reglementet närmare reglera pensionsfrågan för dessa personalgrupper
lärer icke vara möjligt. I likhet med vad som skett i civila
tjänstepensionsreglementet torde därför Kungl. Majit böra erhålla, belogenhet
att utsträcka tillämpningen av reglementet till icke-ordinarie anställningshavare,
som här avses. Ett utnyttjande av denna befogenhet
synes dock icke böra ifrågakomma annat än i undantagsfall och i fråga
örn arbetsledande förmanspersonal endast då vederbörande intager en loneställning,
som mera avsevärt avviker från yrkesarbetarnas lönevillkor.

Såsom förut nämnts finnes, utom extra ordinarie tjänstemän, ett par
personalgrupper, som fått sina anställnings- och avlöningsförhållanden
reglerade genom kungörelsen nr 215/1928, nämligen kvinnlig sjukvårdspersonal
och kvinnlig ekonomipersonal. De skäl, som tala för att extra
ordinarie tjänstemän erhålla pensionsrätt enligt reglementet, hava de sakkunniga
ansett i stort sett kunna åberopas även till stöd för att den
kvinnliga ekono mi perso nålens pensionsfråga vinner sin lösning
i förevarande sammanhang. Aven i fråga örn ekonomipersonalen
bör emellertid pensionsrätten regelmässigt begränsas till befattningshavare,
som efter avlöningsrevisionens genomförande finnas upptagna å den
vid avlöningsförfattningen fogade tjänstelörteckningen B.

Frågan örn den kvinnliga sjukvårdspersonalens inordnande
under militära tjänstepensionsreglementet hava de sakkunniga
däremot funnit mera tveksam. Denna personal är redan tillförsäkrad pensionsrätt
genom statens pensionsanstalt, och de sakkunniga hava därför
beträffande denna personal haft att taga ställning till spörsmålet, huruvida
personalen lämpligen bör bibehållas vid den nuvarande pensioneringen
eller överföras på de föreslagna pensioneringsbestämmelserna för
icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet.

De sakkunniga omnämna, att de i denna fråga överlagt med representanter
för de militära sjukvårdsmyndigheterna. Därvid hade av generalfältläkaren
framhållits bland annat, att det måste anses såsom ett livsvillkor
för den militära sjukvården, att sambandet med den civila sjukvården
i största möjliga utsträckning vidmakthålles. Så långt sig göra läte.
måste därför eftersträvas, att anställning och förmåner följde ensartade
linjer men kanske framför allt att pensionsförhållandena vore desamma
för alla sjuksköterskor, oberoende av örn de vore anställda i statlig eller
kommunal tjänst. Någon ändring av hittillsvarande organisation för pen -

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sioneringen av försvarsväsendets sjuksköterskor borde därför icke ske,
i varje fall icke om man inom dess ram kunde nå en åsyftad förbättring
av sjuksköterskornas pensionsvilikor. Liknande synpunkter bade framförts
av tjänstförrättande marinöverläkaren.

För egen del anföra de sakkunniga i denna fråga huvudsakligen följande: Några

större svårigheter torde icke behöva möta att inordna ifrågavarande
sjukvårdspersonal i den militära pensioneringen. Den såsom önskvard
betecknade cirkulationen mellan militär och civil anställning torde
harvid icke medföra några olägenheter, enär tjänstår, som för pension
moanäs enligt det militära pensionsreglementet, skulle få tillgodoräknas
enligt reglementet för statens pensionsanstalt och omvänt. Jämför man
ole i statens pensionsanstalt gällande pensionsbestämmelserna med de sakkunnigas
förslag, finner man, att i vissa grundläggande avseenden huvudsaklig
överensstämmelse råder eller kan åvägabringas. Vissa ändringar
i pensionsvillkoren skulle dock för sjukvårdspersonalen förorsakas genom
en övergång på de militära pensionsbestämmelserna. Rätten att komma i
åtnjutande av pension vid avgång på grund av sjukdom skulle sålunda i
allmänhet något utvidgas. Pensionsbeloppen skulle i allmänhet bliva något
högre än enligt nu gällande bestämmelser, beroende framför allt på att
pensionsunderlagen bomme att ställas i mera direkt förhållande till lönerna.
Slutligen bomme den årliga pensionsavgiften procentuellt att bliva
något lägre än den nuvarande.

De sakkunniga hava visserligen ur rena pensioneringssynpunkter funnit
övervägande skäl tala för att de här avhandlade befattningshavarna överflyttas
till den militära pensioneringen. Befattningshavarna åtnjuta lön
enligt avlöningsbestämmelserna för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet,
och det kunde då ligga närmast till hands att å dem tillämpa
jämväl de militära pensionsbestämmelserna. Med hänsyn till vad representanterna
för de militära sjukvårdsmyndigheterna anfört och då, enligt
vad de sakkunniga inhämtat, Kungl. Majit genom beslut den 9 november
1934 anbefallt statens pensionsanstalt att verkställa utredning i fråga örn
åtgärder för beredande av möjlighet till högre pension för de med pensionsrätt
i anstalten förenade sjuksköterskebefattningarna, hava de sakkunniga
ansett sig böra föreslå, att den inom försvarsväsendets sjukvård
anställda personalen med delaktighet i statens pensionsanstalt åtminstone
tills vidare bibehålies vid denna delaktighet och således undantages från
pensionsrätt enligt det militära tjänstepensionsreglementet.

Avgivna yttranden. Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i fråga
örn reglementets tillämpning å försvarsväsendets icke-ordinarie personal
har i huvudsak lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna.

Försvarsväsendets lönenämnd har meddelat, att nämnden ännu icke
slutligt behandlat de förut omnämnda remisserna angående revision av
de vid kungörelsen nr 215/1928 fogade tjänsteförteckningarna och att
nämnden fördenskull icke i förevarande sammanhang kunde taga ståndpunkt
till frågan örn den personal, som efter revisionens fullbordande
kunde komma att i avlöningshänseende lyda under nyssnämnda kungörelse
och därigenom även bliva berättigad till pension. Lönenämnden

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vöre emellertid fullt ense med de sakkunniga därutinnan, att de blivande
pensionsbestämmelserna i allmänhet borde vinna tillämpning å den personal,
som komme att lyda under berörda kungörelse.

Statskontoret har framhållit, att frågan, i vilken utsträckning icke-ordinarie
personal inom försvarsväsendet komme att erhålla pensionsrätt
enligt förevarande pensionsreglemente, väsentligen måste bliva beroende
av den omfattning, som komme att givas åt kategorien extra ordinarie
tjänstemän vid försvarsväsendet. I fråga örn den kvinnliga sjukvårdspersonalen
ansåge statskontoret i likhet med de sakkunniga, att ifrågavarande
personal — i avvaktan på resultatet av den genom Kungl. Maj:ts
nyss omförmälda beslut den 20 juli 1934 föranstaltade utredningen —
tillsvidare borde bibehållas vid delaktighet i statens pensionsanstalt och
alltså ej medtagas i reglementet.

I likhet med de sakkunniga och på av dem anförda skäl anser jag, att DeparU.mu>tåden
icke-ordinarie militära sjukvårdspersonalen åtminstone tills vidare
bör undantagas från reglementets tillämpning och bibehållas vid den pensionsrätt
i statens pensionsanstalt, som för närvarande tillkommer denna
personal.

Yad den övriga icke-ordinarie personalen angår, bör såsom allmän
grundsats uppställas, att pensionsrätt bör tillkomma befattningshavare
med full sysselsättning och i mera fast anställning för arbetsuppgifter av
fortlöpande natur. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det emellertid
för att säkerställa reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt
bliva nödvändigt att — på sätt förutsatts beträffande pensioneringen
av icke-ordinarie personal vid civilförvaltningen (jfr propositionen
nr 222/1934 sid. 92) — i regel göra pensionsrätten beroende av anställningsform
och avlöningsnormer. Pensionsrätten bör sålunda regelmässigt
knytas till en viss anställnings- och avlöningsform, som icke bör komma
till användning i andra fall än då sådan rätt skäligen bör beredas. Ur
nu angivna synpunkter ansluter jag mig till de sakkunnigas uppfattning,
att pensionsrätten i allmänhet bör begränsas till den personal — extra
ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal — som efter den pågående
revisionen av tjänsteförteckningarna till kungörelsen nr 215/1928
kan komma att uppbära avlöning enligt bestämmelserna i denna kungörelse.
Då i princip samma förutsättningar gälla för erhållande av pensionsrätt
som för befattningens hänförande under den anställningsform,
som avses i nämnda kungörelse, lärer man kunna utgå från att tjänsteförteckningarna
efter revisionens avslutande komma att i stort sett omfatta
de personalgrupper, däribland även arbetsledande förmansporsonal,
som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsförhållanden böra
tilldelas pensionsrätt. På sätt de sakkunniga föreslagit bör emellertid, i
överensstämmelse med vad som skett i civila tjänstepensionsreglementet,
befogenhet lämnas Kungl. Maj:t att genom särskilt beslut göra det mili -

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tära tjänstepensionsreglementet tillämpligt även å andra anställningshavare
än de nyss angivna. Denna befogenhet bör dock begagnas endast
i fall, då anställningshavaren av organisatoriska eller andra skäl anses
ej lämpligen kunna erhålla den anställnings- och löneform, som i förberörda
kungörelse avses, oaktat han i fråga örn arbetsuppgifter och anställningens
varaktighet är jämförlig med befattningshavare, som är underkastad
kungörelsens bestämmelser.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har den igångsatta revisionen
av tjänsteförteckningarna vid kungörelsen nr 215/1928 ännu icke
avslutats. Med hänsyn bland annat till att revisionsarbetet innefattar
prövning av frågor ej blott örn hänförande under tjänsteförteckningarna
av nya icke-ordinarie befattningar utan även örn avförande frän förteckningarna
av befattningar, som närmast äro att betrakta såsom arbetaranställningar,
synes det icke vara möjligt att låta pensionsreglementets bestämmelser
rörande icke-ordinarie befattningshavare träda i kraft förrän
gränserna för reglementets tillämplighet beträffande icke-ordinarie personal
efter revisionens slutförande kunna fastställas. På grund härav
har jag ansett mig böra föreslå, att pensionsbestämmelserna för icke-ordinarie
befattningshavare sättas i kraft först å dag, som Kungl. Maj:t
bestämmer.

Pensionsunderlag och pensionsavdrag.

Gällande bestämmelser. Tidigare förslag. De sakkunniga hava i sitt
betänkande lämnat en ingående redogörelse för tillkomsten av gällande
bestämmelser i fråga örn pensionsunderlag och pensionsavgifter ävensom
rörande tidigare i ämnet avgivna förslag. Då en översikt över hithörande
förhållanden torde vara av betydelse för ståndpunktstagande till frågan
örn pensionsavdragens storlek, torde vissa delar av redogörelsen här få i
sina huvuddrag återgivas.

De militära pensionsförmånerna utgöras av dels pension från arméns
pensionskassa respektive flottans pensionskassa — s. k. kassapensityn —
dels fyllnadspension, pensionsförbättring och pensionsförhöjning av statsmedel.
Pensionskassornas medel äro emellertid otillräckliga för bestridande
av kassapensioneringen, varför även den brist, som härigenom
uppkommer, måste täckas av statsmedel.

För arméns vidkommande återfinnas bestämmelserna örn kassapension
och fyllnadspension i 1877 års cirkulär (nr 22) angående grunder för
pensioneringen av arméns befäl och underbefäl med vederlikar samt i
1904 års reglemente (nr 9) för arméns pensionskassa.

Enligt berörda bestämmelser utgår kassapension jämte fyllnadspension
till den, som innehar fast lön på stat, med följande belopp, nämligen:

till innehavare av lön, ej överstigande 1,000 kronor, med lönens hela
belopp,

Kungl. May.ts proposition nr 192.

47

till innehavare av lön, överstigande 1,000 kronor men ej uppgående
till 6,000 kronor, med 80 procent av lönen, dock lägst 1,000 kronor; samt

till innehavare av lön till belopp av 6,000 kronor eller däröver med 75
procent av lönen.

Vid marinen utgår enligt 1876 års brev (nr 51) angående meddelad
fastställelse av grunder för pensionering av flottans befäl och underbefäl
med vederlikar och 1899 års reglemente (nr 92) för flottans pensionskassa
kassapension och fyllnadspension med i huvudsak samma belopp som för
motsvarande personal vid armén.

Nu angivna bestämmelser tillämpades i huvudsak oförändrade till år
1919. Genom de löneförhöjningar, som kristiden nödvändiggjorde, kommo
emellertid de utgående pensionerna att framstå såsom tillfredsställande.
Frågan örn beredande av högre pensionsförmåner upptogs i de till 1919
års lagtima riksdag avlåtna propositionerna nr 276 och 302 angående
pensionsförbättring för viss personal vid armén respektive marinen. Sedan
propositionerna bifallits av riksdagen, utfärdades den 20 och 29
augusti 1919 kungörelser (nr 538 och 569) angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén, respektive marinen.

Vid bestämmande av 1919 års pensionsförbättring utgick man från ett
pensionsunderlag, som motsvarade den vederbörande beställningshavare
tillkommande lönen enligt ett av särskilda sakkunniga framlagt förslag
till definitivt avlöningsreglemente för armén och marinen. För att emellertid
icke en definitiv pensionsreglering skulle föregripas, blevo härvid
de enligt den civila pensionslagens grunder beräknade pensionsbeloppen
minskade med 10 procent. Denna jämkning nedåt motiverades även med
att pensionsförbättringen icke motsvarades av ökade pensionsavgifter
samt att utgående avgifter vore förhållandevis låga. Den sammanlagda
pensionen bestämdes sålunda i regel till 90 procent av den del av avlöningen,
som i berörda löneregleringsförslag hänförts till lön. Då emellertid
i vissa fall nämnda del översteg den i regel gällande proportionen av
70 procent av totalavlöningen, vidtogs tillika den ytterligare begränsningen,
att den sammanlagda pensionen i intet fall finge överstiga 63 procent
av totalavlöningen, sådan den angivits i omförmälda förslag. Till storleken
växlade pensionsförbättringen högst väsentligt inom olika grader.

Sedan 1921 års riksdag beslutat provisorisk lönereglering för ordinarie
personal vid armén och marinen samt Kungl. Majit i anslutning därtill
den 29 juni 1921 utfijrdat avlöningsreglemente (nr 388) för ifrågavarande
personal, framlade Kungl. Majit vid 1922 års riksdag proposition (nr 171)
angående pensionsförbättring åt beställningshavare, vilka vid avgången
ur tjänst åtnjöte avlöning jämlikt berörda reglemente. Enligt detta förslag
skulle den totala pensionsförmånen (kassapension + fyllnadspension
+ pensionsförbättring) utgå med lika belopp för varje lönegrad, oberoende
av vilken löneklass vederbörande tillhörde. Med hänsyn till dels
att man icke ville föregripa en definitiv löne- och pensionsreglering för

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ifrågavarande personal och dels att några pensionsavgifter icke erlades ä
pensionsförbättringen, ansågs det — enligt vad föredragande departementschefen
framhöll — icke möjligt att höja de till den militära personalen
utgående pensionerna till samma nivå, som i allmänhet gällde för de
civila tjänstinnehavarna.

Efter det propositionen blivit av riksdagen bifallen, utfärdade Kungl,
Maj:t den 15 juni 1922 kungörelse i ämnet (nr 336). Denna såsom provisorisk
avsedda författning äger fortfarande giltighet och utgör den huvudsakliga
grunden för pensionernas bestämmande.

Alltsedan år 1919 har dyrtidstillägg efter glidande skala utgått å pensionsförmånerna.
Dyrtidstilläggen beräknades till den 1 juli 1925 efter de
grunder, som gällde för f. d. befattningshavare vid oreglerade verk. 1925
års riksdag beslöt emellertid, i samband med förbättring av pensioner
enligt äldre bestämmelser, jämväl ändrade grunder för beräkningen av
dyrtidstillägg å oreglerade pensioner. Enligt beslutet skulle dyrtidstillägg
utgå till samtliga pensionärer enligt de för nyreglerade pensioner''
gällande grunderna. För att pensionärer med pension av äldre (oreglerad)
typ icke skulle bliva lidande på en sådan anordning beslöts, att dessa
skulle erhålla kompensation i form av sådan förhöjning av pensionsförmånerna,
att summan av pension och dyrtidstillägg skulle uppgå till
samma belopp som enligt förut gällande grunder. Denna kompensation,
betecknad förhöjning I, skulle tillkomma icke endast redan dittills pensionerade
beställningshavare utan även sedermera avgående personal vid
försvarsväsendet.

De pensionsbelopp, som efter pensionsförböjningens bestämmande utgå
till avskedade militära befattningshavare med rätt till pensionsförbättring
enligt 1922 års bestämmelser, hava angivits i en å sid. 58 intagen
sammanställning.

Jämlikt reglementet för arméns pensionskassa bar varje delägare
att i årsavgift till pensionskassan utgiva ett belopp svarande mot 4 procent
av summan utav pension och fyllnadspension. Därjämte förekomma
retroaktivavgifter i vissa fall.

Enligt reglementet för flottans pensionskassa erlägges pensionsavgift
med ett belopp, motsvarande 4 procent av summan utav pension och
fyllnadspension, från och med den månad, under vilken beställningshavaren
tillträtt lön på stat. Även bär förekomma vissa retroaktivavgifter.

Genom 1922 och 1925 års förberörda kungörelser reglerades pensionsförmånerna
efter enhetliga, provisoriska grunder. Däremot skedde icke
i samband härmed någon reglering av pensionsavgifterna, utan dessa
utgingo alltjämt efter de i pensionskassornas reglementen avgivna grunderna,
d. v. s. med 4 procent av summan av kassapension och fyllnadspension.
För beräkningen av dessa avgifter hade man att utgå från den vid
tiden för ikraftträdandet av 1921 års provisoriska lönereglering tillämpa -

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de lönestaten (1921 års lönestat). Delta nödvändiggjorde i sin tur uppgörande
av fiktiva personalstater, avseende vissa beställningars förmodade
uppdelning på de enligt lönestaten befintliga löneklasserna. Pensionsavgifterna
kommo enligt detta system att förete stora olikbeter inom
samma lönegrad, oaktat pensionsförmånen icke varierade inom lönegraden.
Efter 1925 års härordning kunde en uppdelning av beställningarna
på olika löneklasser enligt tidigare grunder icke vidare verkställas. Detta
föranledde beslut år 1926 örn vissa smärre jämkningar i grunderna för
pensionsavgifternas beräknande. I anslutning härtill utfärdades den
18 juni 1926 kungörelse (nr 253) med vissa bestämmelser i avseende å den
militära pensioneringens provisoriska ordnande. De avgifter, som stadgades
genom denna kungörelse, framgå av förut omförmälda sammanställning.

Till grund för beslutet örn jämkningar i pensionsavgifterna låg ett förslag
av 1921 års pensionskommitté. Kommittén framhöll, att eftersom
pensionsförmånerna enligt 1922 års kungörelse örn pensionsförbättring utginge
med lika belopp, anledning saknades att fortfarande hava olika pensionsavgifter
för olika beställningar inom samma lönegrader, då omständigheterna
nödvändiggjorde en ändxdng i sättet för avgifternas beräknande.
Avgiftsbeloppens bestämmande efter lönegrad medförde visserligen i
allmänhet någon ökning i tidigare utgående avgifter, särskilt för yngre
innehavare av beställningar, som i 1921 års stater varit uppdelade i två
löneklasser eller som där varit förenade med ålderstillägg. Kommittén
bade emellertid ej funnit den årliga avgiftsökning, som härigenom skulle
drabba dessa beställningshavare, vara av den betydelse, att man ej därför
skulle kunna genomföra den förenkling, som ett sådant beräkningssätt
medförde, desto hellre som detsamma innebure större rättvisa med hänsyn
till att pensionsförmånerna fastställts till lika belopp för samma lönegrad.
Att däremot vid ett provisoriskt ordnande av frågan böja avgifterna
i vidsträcktare mån bade kommittén ej ansett vara lämpligt, utan
den böjning av avgifterna, som erfordrades för att bringa dessa i full
överensstämmelse med vad civila befattningshavare i motsvarande löneställning
erlade, syntes böra genomföras först i samband med en mera definitiv
pensionsreglering.

1921 års pensionskommitté föreslog i sitt betänkande år 1925, att pensionsavdragen
för försvarsväsendets personal skulle beräknas efter samma
grunder, som tillämpades i de civila pensionslagarna. Då man för såväl
avlöningarnas som pensionernas storlek valt samma utgångspunkt,
som använts vid beräknande av motsvarande förmåner för de civila befattningshavarna,
syntes det nämligen kommittén, som om man även beträffande
pensionsavgifternas belopp borde följa samma grunder. Enahanda
ståndpunkt intog pensionskommittén i sitt förnyade betänkande av
år 1926.

4

Bihang till riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 192.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Pensionskommitténs förslag i förevarande del avstyrktes av de flesta
militära myndigheter, som hördes i ärendet (se 1934 års militärpensionssakkunnigas
betänkande, sid. 47—49). Allmänt framhölls, att den löneminskning,
som förslagets genomförande skulle medföra, icke borde genomföras
utan kompensation genom löneförhöjning.

Enligt vad av de sakkunnigas betänkande vidare framgår, hava cheferna
för generalstaben och marinstaben i yttranden till de sakkunniga beträffande
frågan örn pensionsavdragens storlek anslutit sig till den mening,
som från de militära myndigheternas sida uttalades i anledning a\r
pensionskommitténs förslag. Chefen för generalstaben har sålunda framställt
det bestämda kravet, att den militära personalen icke genom höjning
av nu gällande pensionsavgifter skulle erhålla lägre nettolön än vad för
närvarande vore fallet. Chefen för marinstaben har betonat, att pensionsavdragen
icke borde bestämmas till högre belopp än nuvarande pensionsavgifter;
därest frågan örn förhöjning av pensionsunderlagen för den
militära och civilmilitära personalen skulle göras beroende av en förhöjning
av pensionsavdragen till samma belopp, som gällde för civila
tjänstemän, kunde chefen för marinstaben icke tillstyrka, att en pensionsreglering
för ifrågavarande personal genomfördes förrän i samband med.
lönereglering.

Vid överläggningar, som de sakkunniga hållit med olika personalorganisationer
bland försvarsväsendets befattningshavare, hava i allmänhet
enahanda synpunkter framförts.

De sakkunnigas förslag. Militärpensionssakkunniga hava i fråga örn
pensionsunderlagen ansett, att dessa — såsom även 1921 års pensionskommitté
föreslagit — böra för de militära beställningshavarna beräknas på.
samma sätt som för civila tjänstemän, d. v. s. till två tredjedelar av slutlönen
å A-ort, dock med samma jämkning för beställningshavare i de
högsta lönegraderna inom löneplanerna O och C, som gäller för civila
tjänstemän med samma löneförmåner. Till motivering av sin ståndpunkt
härutinnan anföra de sakkunniga:

Såsom chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 år 1934
framhållit, kunna visserligen i fråga örn statstjänstemän i allmänhet skäl
anföras till stöd för 1930 års pensionssakkunnigas förslag örn sådan ändring
i sättet för pensionsunderlagens beräknande, att lönen för någon
högre ortsgrupp än den lägsta skulle tjäna såsom grundval för beräkningen.
Beträffande den militära personalen kunde måhända såsom ett
särskilt skäl för en dylik gynnsammare beräkningsgrund åberopas den i
allmänhet tidigare avgångsåldern. Tillräcklig anledning till avvikelse
från de civila pensioneringsgrunderna i förevarande avseende synes dock
icke föreligga.

Vidkommande beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna,,
hava de sakkunniga funnit uppenbart, att man härutinnan bör, såsom
beslutats för civila tjänstemän, övergå från den nuvarande anordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

31

med uppbörd oell redovisning av pensionsavgifter till ett system nied pensionsavdrag,
vilket innebär, att beställningshavarnas pensionsbidrag direkt
avdragas från lönen, som på detta sätt i viss mån får karaktär av
nettolön. Vid avlöningslistornas upprättande oell vid avlön ingsanslagens
beräknande skulle alltså hänsyn behöva tagas endast till lönernas nettobelopp.
Att däremot övergå till ett verkligt nettolönesystem genom löneplanernas
omarbetning hava de sakkunniga ansett icke i detta sammanhang
kunna ifrågakomma.

Vad härefter angår storleken av de militära beställningshavarnas
pensionsavdrag, utvisar den föregående redogörelsen, att någon höjning
av de på grundval av äldre pensionsbelopp beräknade pensionsavgifterna
icke i samband med vidtagna provisoriska pensionsförhöjningar ägt
rum i annan mån än att avgiftsskalan av pensionstekniska skäl jämkats
genom 1926 års riksdags beslut örn vissa åtgärder i avseende å den militära
pensioneringens provisoriska ordnande. I samband med de skedda
pensionsförhöjningarna har man emellertid, såsom framgår av redogörelsen,
förutsatt, att en höjning av pensionsavgifterna framdeles skulle
äga rum vid en mera definitiv pensionsreglering. Att en viss höjning
riu kommer till stånd, hava de sakkunniga funnit ofrånkomligt.

Efter att hava framhållit, att man med hänsyn till de militära beställningshavarnas
lägre pensionsålder uppenbarligen icke kan för dessa bebeställningshavare
ifrågasätta samma täckningskvot, som antagits för civila
tjänstemän — för dessa hava pensionsavdragen beräknats genomsnittligt
täcka en tredjedel av pensionskostnaden — och att därmed i själva
verket varje tillfredsställande teoretisk grundval för pensionsavdragens
fixerande i viss relation till pensionskostnaderna är undanryckt, hava de
sakkunniga beträffande pensionsavdragens storlek vidare anfört bland
annat:

Enligt de sakkunnigas mening gäller det främst vid avvägande av pensionsavdragen
för den militära personalen att söka bestämma dessa till
sådana belopp, att de med hänsyn till föreliggande omständigheter kunna
ur skilda synpunkter anses lämpliga och skäliga. Härvid bör hänsyn
tagas till behandlingen av den militära personalens avlönings- och pensionsfrågor
och vad därvid förekommit samt de särskilda förhållanden i
övrigt, som föreligga med avseende å denna personal.

Bortser man alltså från täckningsprocenten, kunde det måhända vid
pensionsavdragens avvägande synas ligga närmast till hands att bestämma
dessa avdrag efter samma grunder som för civila tjänstemän.
lin sådan lösning, vilken överensstämmer med vad 1921 års pensionskommitté
föreslog, skulle innebära, att de militära beställningshavarna
finge uppbära samma nettolön som civila befattningshavare i motsvarande
löneställning. Enligt de sakkunnigas uppfattning synes det emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida en fullständig överensstämmelse mellan de
civila och de militära avdragsreglerna kan anses motiverad eller örn
icke snarare i detta avseende avvikelse kan finnas påkallad med hänsyn
till militära beställningshavares nödtvungna tidiga avgång från aktiv
stat och skyldighet att därefter fortfarande stå till statens förfogande så -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

som reservpersonal. Det synes de sakkunniga ingalunda självfallet att
— även vid tillämpning av samma lönesystem •—- samma nettolön bör tilllämpas
för å ena sidan en tjänsteman, för vilken avgångsåldern är bestämd
till 50 år, och å andra sidan en tjänsteman i motsvarande löneställning,
för vilken gäller en pensionsålder av 60 eller 65 år. Uppenbart
torde nämligen vara, att vid jämförlig befordringsgång samma ärliga
lönebelopp för den sistnämnde tjänstemannen bär ett väsentligt högre
värde för bela tjänstetiden än för den förre. De nu berörda särskilda förhållandena
för den militära personalen synas giva ett visst stöd för att
—■ åtminstone när det gäller en pensionsreglering utan samband med lönereglering
— fastställa pensionsavdrag, som ligga under de civila pensionsavdragen.

Oavsett vilken ställning man må intaga till den senast berörda
frågan, te sig i varje fall de förhållanden i övrigt, till vilka man enligt
de sakkunnigas uppfattning bör taga hänsyn vid pensionsavdragens bestämmande,
nu annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés
förslag.

Till en början är i sådant hänseende att märka, att en fullständig överensstämmelse
mellan de civila och de militära avdragsreglerna överhuvudtaget
näppeligen kan erhållas, även örn avdragsheloppen bestämdes
efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet. Den i
detta reglemente genomförda, från kommunikationsverkens pensionslag
av år 1920 hämtade regeln örn avdragspliktens begränsning till 30 avdragsår
synes nämligen icke lämpligen kunna genomföras beträffande militära
beställningshavare. En sådan regel skulle i ett militärt tjänstepensionsreglemente
te sig synnerligen irrationell. Flertalet beställningshavare
kan nämligen på grund av de låga avgångsåldrarna aldrig nå 30 tjänstår
i pensionsberättigande tjänst, och regeln skulle därför, örn man bortser
från vissa civilmilitära beställningar, erhålla praktisk betydelse endast
för personal i de högsta beställningarna, för vilka gälla högre pensionsåldrar,
medan däremot praktiskt taget alla lägre beställningshavare finge
vidkännas pensionsavdrag under hela tjänstetiden. Vid nu angivna förhållanden
och då regeln örn avdragstidens begränsning bland annat med
hänsyn till sina lönetekniska konsekvenser torde kunna anses såsom i och
för sig mindre tillfredsställande — de sakkunniga hänvisa härutinnan tili
vad chefen för finansdepartementet i propositionen nr 222 år 1934 (sid. 55—
56) uttalat i ämnet — hava de sakkunniga ansett sig icke kunna förorda,
att denna regel införes. Att emellertid utan denna begränsningsregel bestämma
samma pensionsavdrag för en militär beställningshavare med samma
lön och samma pensionsunderlag som en civil tjänsteman, vilken efter
30 avdragsår blir befriad från vidare bidragsskyldigket, skulle innebära
att den militäre beställningshavaren finge i regel gälda väsentligt större
bidrag till pensionskostnaden än den civile tjänstinnehavaren, något som
knappast torde kunna anses skäligt.

Jämväl i ett annat avseende gestalta sig förhållandena för närvarande
annorlunda än vid tiden för avgivandet av 1921 års pensionskommittés
förslag. Löneregleringen för försvarsväsendets personal var då tämligen
ny och ägde blott provisorisk giltighet. Det är därför förklarligt, att
det för kommittén icke kom att framstå såsom någon obillighet gentemot
personalen att genomföra avgiftsförhöjningar, som skulle medföra
avsevärd minskning av den blott kort tid uppburna högre nettolönen.
Revisionen av den militära pensionslagstiftningen har emellertid år
efter år uppskjutits, och 13 år hava nu förflutit efter löneregleringens

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ikraftträdande, utan att ännu någon reglering av pensionsavgifterna ägt
rum. Under tiden har löneregleringen erhållit definitiv karaktär utan att
— såvitt av tillgängliga handlingar kunnat utrönas — uttalanden i
samband med löneregleringen gjorts örn att de vid lönesättningen bestämda
avlöningsbeloppen förutsattes komma att framdeles minskas genom
avsevärt förhöjda pensionsavgifter. Personalen är visserligen på grund
av förbehåll i avlöningsreglementet skyldig att underkasta sig den ökning
i pensionsavgifter, som statsmakterna kunna komma att bestämma.
Men uppenbart torde vara, att beställningshavarna under de många år,
som gått efter löneregleringens genomförande, alltmera kommit att betrakta
de utgående lönebeloppen såsom dem tillkommande nettolöner.
Tages därjämte hänsyn till att efter utarbetandet av 1921 års pensionskommittés
förslag beträffande pensionsunderlag och pensionsavgifter
tillkommit en ny provisorisk pensionsförbättring genom 1925 års bestämmelser
örn pensionsförhöjning och att de totala pensionsförmånerna genom
denna förbättring bringats upp till belopp, som endast obetydligt
understiga do civila tjänstemännens pensionsunderlag, synes det de sakkunniga
förklarligt, örn en avgiftsförliöjning av den storleksordning,
som pensionskommitténs förslag avsåg, nu skulle av personalen betraktas
såsom alltför hög i förhållande till den förbättring av pensionsförmånen,
som genom den nya lagstiftningen skulle vinnas.

Av här anförda skäl hava de sakkunniga ansett sig icke böra föreslå,
att pensionsavdragen för militära beställningshavare nu skulle bestämmas
efter samma grunder som för civila tjänstemän.

Även örn de sakkunniga alltså icke vilja, tillstyrka en tillämpning av
de civila avdragsgrunderna, lärer, såsom redan förut framhållits, en viss
böjning av beställningsbavarnas pensionsbidrag i samband med pensionsregleringen
likväl böra äga ruin. Detta synes påkallat såväl med hänsyn
till att de nu gällande avgifterna äro mycket låga även i förhållande
till nuvarande pensionsförmåner och förutsatts böra böjas vid en definitiv
pensionsreglering, som ock på grund av den visserligen i allmänhet
ej särdeles betydande ökning i pensionsunderlagen samt den förbättring
i pensionsvillkoren i övrigt, som de sakkunnigas förslag skulle medföra.

Såsom i det föregående berörts, saknas en tillfredsställande teoretisk
grundval för pensionsavdragens fixerande i förhållande till pensionskostnaderna.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga vid de beräkningar,
som ansetts böra verkställas till ledning vid pensionsavdragens fastställande,
funnit sig böra undersöka, vilken ökning av personalens bidrag
till pensionskostnaden som skulle bliva erforderlig för att dessa bidrag
i fråga örn nytillkommande personal skulle helt täcka kostnadsökningen
i anledning av föreslagna böjningar av pensionsunderlagen; däremot
skulle hänsyn icke tagas till ifrågasatt sänkning av vissa pensionsåldrar.
På de sakkunnigas uppdrag har förste aktuarien dr Tim Jansson med
dessa utgångspunkter verkställt försäkringstekniska beräkningar rörande
pensionsavdragens storlek.

Dessa beräkningar (se bil. 5 vid betänkandet) hava givit vid handen, att
för det angivna ändamålet skulle erfordras en genomsnittlig böjning av
nuvarande pensionsavgifter med 58.7 procent. Till jämförelse nämna de
sakkunniga, att en övergång till de civila avdragsgrunderna skulle innebära
en ökning av i genomsnitt omkring 128 procent. De sakkunniga tilllägga,
att en böjning av pensionsavdragen av den storleksordning, som

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de verkställda beräkningarna utvisa, synts vara ur olika synpunkter skälig.
De sakkunniga, som alltså tillstyrkt höjning av pensionsavdragen i
enlighet med resultatet av de verkställda beräkningarna, hava i den i
betänkandet intagna reglementstexten framlagt förslag till en på dessa
beräkningar grundad utjämnad pensionsavdragsskala. De föreslagna avdragsbeloppen
finnas intagna i förut omförmälda sammanställning (sid.
58).

Vad i det föregående anförts har avseende å ordinarie beställning
s h a v a r e, vilka redan äga pensionsrätt med pensionsbelopp, som
närma sig do pensionsunderlag, vilka innefattas i reglementsförslaget.
För den ieke-ordinarie personal, som enligt de sakkunnigas förslag
nu skulle erhålla pensionsrätt, hava de förut anförda skälen för avvikelse
från de civila avdragsgrunderna ansetts ej äga giltighet. Anledning
saknas enligt de sakkunnigas mening att för den extra ordinarie
personal vid försvarsväsendet, som i lönehänseende intager och beträffande
pensionsålder kommer att erhålla samma ställning som den civila extra
ordinarie personalen, förfara på annat sätt beträffande pensionsunderlag
och pensionsavdrag än som skett med sistnämnda personal. För de
extra ordinarie tjänstemännen vid försvarsväsendet böra alltså enligt de
sakkunnigas uppfattning pensionsunderlag och pensionsavdrag genomgående
bestämmas till samma belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet;
likaledes anse de sakkunniga skyldigheten att vidkännas
pensionsavdrag för denna personal böra begränsas till 30 år.

En av de sakkunniga, expeditionschefen Westling, har i förevarande
hänseende uttalat avvikande mening. Reservanten förordar, dels att
pensionsavdragen i militära tjänstepensionsreglementet måtte genomgående
beräknas efter samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet,
dels ock att bestämmelse örn begränsning av avdragstidens längd icke
måtte införas för någon personalgrupp. Till motivering av sin uppfattning
anför reservanten i huvudsak följande:

I likhet med majoriteten finner reservanten en höjning av beställningshavarnas
pensionsavdrag till att motsvara den täckningsprocent, som beräknats
för civila tjänstemän, rimligen ej kunna ifrågakomma. Ej heller
är det nödvändigt eller lämpligt att för den militära personalen utgå från
någon viss schablon för pensionsavdragens fixerande i relation till pensionskostnaderna.
Men örn man anser sig kunna frånfalla krav på en täckningskvot,
som skulle medföra en högre avdragsskala än den civila, följer
därav ej att man har anledning att gå så långt i avvikelse från de civila
avdragsgrunderna, att man stannar vid en lägre avdragsskala än de civila
tjänstemännens. Kan ej samma täckningskvot upprätthållas — och för
övrigt även oavsett täckningskvoten — synes det naturliga vara, att pensionsavdragen
bestämmas i förhållande till lönerna på sådant sätt, att
tjänstemän i samma bruttolöneställning också få uppbära samma nettolön.
Då lönerna för försvarsväsendets personal reglerats efter samma
system och pensionsunderlagen nu skulle fastställas i samma relation till
lönerna som för civilförvaltningens tjänstemän, bör konsekvensen bliva,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 55

sitt iiveu pensions»vdragen bestämmas på samma satt som iöi dc civila

tjänstemännen. . ...

I likhet med de sakkunnigas majoritet linner reservanten ej möjligt
•eller lämpligt att för militära beställningsliavare stadga begränsning av
bidragsskyldigheten till 30 avdragsår. Nämnda begränsningsregel är för
övrigt även på det civila området föga rationell. Att döma av propositionen
nr 222 till 1934 års riksdag synes regeln hava medtagits i civila
tjänstepensionsreglementet väsentligen av den anledningen, att den för
stora personalgrupper inneburit en redan tidigare medgiven ekonomisk
förmån. För försvarsväsendets vidkommande kunna liknande skäl till
förmån för begränsningsregeln icke anföras. Det är uppenbart, att en
dylik regel icke är förenlig med ett verkligt nettolönesystem. Då ett
sådant system är önskvärt för hela statsförvaltningen och sannolikt måste
komma att genomföras vid en kommande lönereglering, bör man snarare
räkna med att begränsningsregeln kommer att borttagas för nyreglerade
civila verk än med att den införes vid andra förvaltningsgrenar. Det bör
för övrigt icke förbises, att bestämmelsen örn en till viss tid begränsad
avdragsplikt för civila tjänstemän intimt sammanhänger med den antagna
förutsättningen, att dessa tjänstemän genomsnittligt täcka en tredjedel
av pensionskostnaden, och avser att under denna förutsättning
åstadkomma en viss utjämning av avdragsskyldigheten olika personalgrupper
emellan. Där en sådan täckningskvot ej kan upprätthållas, saknar
begränsningsregeln varje berättigande.

Av nu antydda skäl kan reservanten ej heller tillstyrka att, såsom
majoriteten föreslår, bestämmelse örn bidragsskyldiglietens begränsning
införes för icke-ordinarie personal vid försvarsväsendet.

Att bestämmelsen örn bi dragspliktens begränsning till 30 år ej medtages
kan enligt reservantens mening icke utgöra något hinder lör att
pensionsavdragens belopp både för militära beställningsliavare och öviig
i militära tjänstepensionsreglementet avsedd personal bestämmas efter
samma grunder som för civil personal. Att bestämma pensionsavdragen
olika för skilda grupper av den personal, som avses i militära tjänstepensionsreglementet,
synes ej tillfredsställande.

De skäl i övrigt, som av majoriteten anförts till stöd för lägre pensionsavdrag
för den militära än för den civila personalen, äro av övervägande
psykologisk innebörd. Till följd av det långa uppskovet med en reglering
av pensionsavgifterna har personalen vant sig vid att betrakta de nu uppburna
lönerna såsom dem tillkommande nettolönebelopp. Under tiden hava
också genom provisoriska pensionsregleringar pensionsförmånerna ökats
så att de nu ligga endast obetydligt under de nyreglerade civila pensionsunderlagen.
Sistnämnda förhållande har icke varit åsyftat; tvärtom har
man vid de provisoriska pensionsregleringarna avsett att skapa tillräckliga
marginaler för en framtida definitiv reglering. Genom det sätt, varpå
de provisoriska förbättringarna genomförts, hava emellertid marginalerna
väsentligen försvunnit. Dessa förhållanden göra utgångsläget för
en definitiv pensionsreglering ur psykologisk synpunkt sämre än som
varit avsett. Att den militära personalen under åtskilliga år fått åtnjuta
högre nettolön än som enligt grunderna för löneregleringen bort utgå,
kan dock icke få förhindra, att man i samband med en definitiv reglering
av pensionsförmånen avväger även pensionsavdragen på samma sätt
som för civila tjänstemän skett redan i samband med löneregleringen.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Nämnda omständighet kan däremot tänkas föranleda, att av billighetsskäl
vissa övergångsbestämmelser meddelas för att förebygga minskning
i utgående nettolöner.

Reservanten framhåller även, att majoritetens förslag synes medföra
vissa mindre tilltalande inkonsekvenser, som kunna undvikas, örn avdragen
genomgående fastställas på samma sätt som för civila befattningshavaie.
Jfajoritetsförsiaget innebär t. ex., att en general med samma
avlöning och samma pensionsålder som en med fullmakt tillsatt generaldirektör
vid civilförvaltningen skulle fortfarande få uppbära högre nettolön
än sistnämnde befattningshavare, ehuru befattningarna vid själva
lönesättningen värderats lika. Enahanda förhållande skulle bliva gällande
i fråga om de i den civilmilitära löneplanen (löneplan C) inplacerade,
beställningshavarna, vilkas bruttolöner sammanfalla med och vilkas
pensionsåldrar ej väsentligen avvika från vad som gäller inom civilförvaltningen.
Vidare skulle majoritetsförslaget medföra en olikhet i avdragsskalorna
för extra ordinarie och ordinarie befattningshavare, sorn,
icke har någon grund i löneskalornas konstruktion.

Reservanten Ilar ansett, att utöver här andragna skäl vid avdragsfrågans
behandling även en annan omständighet borde beaktas, nämligen
sambandet mellan fanste- och familjepensionsvillkoren. Härom anföres
i reservationen:

.Sa länge, i anslutning till hittills gängse uppfattning, familjepensioneringen
betraktas som en tjänstemännens ensak, vilken staten i princip oj
befattar sig med, är det visserligen förklarligt att familjepensionsrätten
hålles åtskild från andra med statsanställningen förknippade förmåner,
lönen och tjänstepensionen. I själva verket härrör sig dock även familjepensionsiatten
ytterst från den med statstjänsten förenade avlöningen,
som måste vara avvägd så, att den kan täcka familjepensionskostnadenj
även familjepensionen torde därför, liksom tjänstepensionen, i grund och
botten kunna betraktas såsom en form av indirekt ersättning vid tjänsten.
Örn, såsom redan föreslagits för civilförvaltningens vidkommande, staten
skulle övertaga handhavandet av familjepensioneringen och täcka
kostnaden Ilai för genom enhetligt bestämda avdrag* å lönerna, bleve
nämnda förhållande ytterligare framhävt. Det vore då rimligt, att icke
blott tjänstepensionsvillkoren utan även familjepensionsvillkoren i sina
huv udd] ag och därvid främst såvitt angår beloppen av pensioner och
pensionsavdrag — bestämdes på samma sätt för all personal inom statsförvaltningen,
vars löner reglerats elter samma system. Först då kunde
* s*n helhet sägas vara enhetligt och likformigt verkställd.

hör den militära personalens vidkommande skulle ett fullföljande av
denna tanke innebära att, sedan tjänstepensioneringen ordnats i huvudsaklig
överensstämmelse med civila tjänstepensionsreglementet och med
avvagmng av pensioner och pensionsavdrag efter samma grunder som i
nämnda reglemente, jämväl familjepensioneringen därefter ordnades på
samma satt som för civilförvaltningen och med fastställande av samma
pensionsbelopp och pensionsavdrag, som bliva bestämda för den civila
familjepensioneringen. Familjepensionsavdragen borde därvid såväl för
civila som för militära befattningshavare avvägas på sådant sätt, att de
genomsnittligt for hela den nyreglerade statsförvaltningen täcka familjepensionskostnaden.
Örn tjänstepensionsfrågan för försvarsväsendets personal
rinnér sm lösning vid 1935 års riksdag, finnes möjlighet att ordna

57

Kungl. Martts proposition nr 192.

familjepensioneringen för delina personal samtidigt som civilförvaltningens
famil jepensionering, eventuellt genom ett gemensamt familjepensionsreglemente
för samtliga nyreglerade verk både vid civilförvaltningen
och vid försvarsväsendet.

Den anordning, som här antytts, skulle enligt reservantens mening ur
statens synpunkt medföra konsekvens och reda i löneförhållandena samt
enkelhet i administrativt hänseende. För försvarsväsendets personal
skulle den sannolikt innebära fördelar framför en isolerad lösning^ av
familjepensionsfrågan. En förutsättning för denna anordning måste
emellertid självfallet vara, att tjänstepensionsavdragen bestämmas på
samma sätt som skett för civila tjänstemän. Skulle försvarsväsendets
personal med avseende å finansieringen av tjänstepensionen behandlas
såsom en särgrupp med annan nettolöneställning än de civila befattningshavarna,
måste konsekvensen bliva, att även finansieringen av
familjepensionen för den militära personalen ordnas isolerat utan de
utjämningsmöjligheter, som ett samgående med övriga nyreglerade personalgrupper
kan medföra.

Reservanten framhåller slutligen, att det med hänsyn till den icke obetydliga
ökning av pensionsavdragen, som förslaget innebär, och i betraktande
av den långa tid under vilken avlöningsreglementet varit gällande
utan att reglering av pensionsavgifterna ägt rum, synes vara billigt,
att de nya avdragsbeloppen icke omedelbart genomföras. I anslutning
till de övergångsbestämmelser, som vid avgiftspliktens införande för
civilförvaltningens tjänstemän meddelades i 1907 års civila pensionslag,
förordar reservanten, att för beställningshavare, som vid reglementets
ikraftträdande innehar med pensionsrätt och avgiftsplikt förenad beställning,
de nya avdragsbeloppen bliva gällande först då vederbörande vinner
befordran eller löneklassuppflyttning.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

De av reservanten föreslagna avdragsbeloppen äro angivna i förut omförmälda
sammanställning, som är av följande utseende:

Lönegrad

Pensionsförmånerna

utgöra

Ök-

ning

Minsk-

ning

Pensionsavgifterna (pensions-avdragen) utgöra

Ökning

enligt gäl-lande be-stämmel-ser (utom
dyrtid6-tillägg)
kronor

enligt
de sak-kunnigas
förslag

kronor

kol, 3 i för-hållande till
kol. 2

enligt

gällande

bestäm-

melser

kronor

enligt de sak-kunnigas förslag

(kol. 7
i för-hållande
tili

kol. 6)

kronor

(kol. 8
i för-! hållande

tm

kol. 6)

kronor

kronor

kronor

majori-

teten

kronor

reservan-

ten

kronor

1

2

a

4

5

6

7

8

9

10

0 1

1,872

1,800

72

30

45

57

15

27

2

2,916

3,036

120

54

90

129

36

75

. 3

4,512

4,644

132

108

159

246

51

138

4

5,424

5,640

216

132

210

324

78

192

5

5,712

6,036

324

144

234

354

90

210

6

7,008

7,296

288

192

309

438

117

246

7

7,644

7,896

252

216

348

474

132

258

8

8,268

8,496

228

240

390

510

150

270

Uo 1

1,884

1,836

48

30

45

57

15

27

2

2,160

2,196

36

36

57

78

21

42

3

2,544

2,604

60

45

72

99

27

54

4

2,916

3,000

84

54

90

126

36

72

C 1

1,872

1,824

48

30

45

57

15

27

2

2,124

2,160

36

36

57

75

21

39

3

2,268

2,436

168

39

66

90

27

51

4

2,604

2,844

240

48

81

114

33

66

5

2,772

3,036

264

51

90

129

39

78

6

3,396

3,444

48

72

108

156

36

84

7

3,444

3,684

240

75

117

174

42

99

8

3,504

3,924

420

78

126

192

48

114

9

4,512

4,476

36

108

150

234

42

126

10

4,752

5,076

324

120

180

279

60

159

11

5,424

5,724

300

132

216

330

84

198

12

5,760

6,036

276

144

234

354

90

210

13

6,060

6,360

300

156

252

378

96

222

14

6,768

6,996

228

180

291

420

lil

240

15

7,008

7,296

288

192

309

438

117

246

16

8,268

8,496

228

240

390

510

150

270

Avgivna yttranden. Vidkommande de sakkunnigas förslag i fråga örn
pensions underlagens beräknande hava åtskilliga militära myndigheter
— bland dem cheferna för generalstaben och marinstaben —
ävensom arméns fullmäktige, fullmäktige i flottans pensionskassa samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. T>9

svenska officers- och nnderofficersförbunden framhållit, att den föreslagna,
i allmänhet relativt obetydliga höjningen av pensionsbeloppen
icke finge betraktas såsom en definitiv pensionsreglering. Vissa andra
militära myndigheter hava gjort direkt framställning om höjning av pensionsunderlagen.
Några myndigheter hava därvid yrkat, att pensionsun<lerlagen
måtte beräknas efter B ort, andra hava gjort framställning örn
att lönen å D-ort måtte läggas till grund för pensionsunderlagens bestämmande;
slutligen har yrkats, att underlagen måtte uträknas efter lönen
på E-ort.

Försvarsväsendets lönenämnd bär förklarat sig intet hava att erinra
mot de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsunderlagens storlek.
Statskontoret har framhållit, att enligt ämbetsverkets mening tillräcklig
anledning icke förelåge att tillämpa andra grunder för beräkning av pensionsunderlag
för militär personal än för civila befattningshavare; statskontoret
har därför funnit sig böra biträda de sakkunnigas förslag.

I fråga örn storleken av de militära beställningshavarnas pensionsa
vära g hava arméns fullmäktige och fullmäktige i flottans pensionskassa,
arméförvaltningen, cheferna för generalstaben och marinstaben,
chefen för flygvapnet och flygstyrelsen, chefen för östra arméfördelningen,
inspektörerna för infanteriet, artilleriet och kavalleriet, chefen för intendenturkåren
och sju regementschefer (kårchefer) lämnat utan erinran
eller icke velat motsätta sig de sakkunnigas förslag. Ur nämnda myndigheters
utlåtanden i ämnet må följande uttalanden här återgivas:

Arméns fullmäktige framhålla, att de skäl, som de sakkunniga anfört
till stöd för att föreslå andra avdragsgrunder än för civila tjänstinnehavare,
synts fullmäktige synnerligen beaktansvärda. Fullmäktige ansåge
emellertid den höjning, som av de sakkunniga föreslagits, utgöra ett
maximum, vilket icke borde överskridas idan en höjning av lönernas
storlek. För ordinarie beställningshavare föresloge de sakkunniga ingen
begränsning av avgiftstiden. Även detta förhållande talade starkt för skäligheten
av lägre avdragsgrunder än för civila tjänstemän. Förslaget i
denna del hade förefallit fullmäktige godtagbart endast under denna
förutsättning.

Fullmäktige i flottans pensionskassa uttala, att pensionsavdragen i och
för sig måste betraktas såsom för personalen fördelaktiga. Trots detta
hade det på grund av de låga lönerna varit önskvärt, att pensionsregleringen
kunnat genomföras utan minskning av personalens nettolöner.
Hedan med de föreslagna pensionsavdragen kornme nettolönerna ner på
en nivå, som egentligen icke medgåve någon ytterligare minskning. En
sådan minskning bleve emellertid ofrånkomlig, därest den länge uppskjutna
och högst nödvändiga regleringen av familjepensionerna skulle
kunna genomföras. Härav syntes framgå, att de nu föreslagna pensionsavdragen
måste betraktas såsom liggande vid maximigränsen av personalens
betalningsförmåga och att en ytterligare höjning av denna anledning
icke borde komma i fråga utan samtidig lönereglering.

övriga militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, nämligen cheferna
för södra, västra och norra arméfördelningarna, militärbefälhavar -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

na för övre Norrland och på Gotland, chefen för fortifikationen, inspektören
för trängen, inspektören för militärläroverken samt stationsbefälhavarna
vid Karlskrona och Stockholms örlogs st a t loner ävensom åtskilliga
regementschefer (kårchefer), hava avstyrkt varje höjning av nu utgående
pensionsavgifter, under åberopande av att detta skulle medföra
en sänkning av de redan nu alltför låga nettolönerna.

Även marinförvaltningen anser de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende mindre tillfredsställande. Ämbetsverket anför:

Vid upprepade tillfällen hade marinförvaltningen framhållit synpunktei,
vilka enligt ämbetsverkets asikt påkallade en förhöjning av personalens
avlöningsförmåner. Någon lönereglering hade dock icke ännu
genomforts. Då nu de sakkunniga föreslagit en väsentlig ökning av pensionsavgifterna,
skulle detta medföra en ytterligare sänkning av lönenivån,
vilket vöre synnerligen betänkligt. Ämbetsverket ville därför
ånyo framhålla vikten av att den väntade löneregleringen genomfördes
i omedelbar anslutning till utfärdandet av tjänstepensionsreglementet.

husom de sakkunniga anfört, vore den militära pensionen att betrakta
mera som beredskapsavlöning än som pension i egentlig mening enär
d® ™“ltara heställningshavarna efter pensionsåldern måste i reserven
stå till statens förfogande upp till liög ålder. Någon förändring av pensionens
belopp före och efter utträdet ur reserven ägde dock icke rum.
De militära bestallmngshavarna borde emellertid på något sätt utöver
pensionen kompenseras för skyldigheten att efter pensionsåldern stå i
beredskap Detta borde lämpligen ske på sådant sätt, att en större del
av kostnaderna for pensioneringen än de sakkunniga föreslagit folie å
statsverket Med hänsyn härtill borde en förnyad beräkning nedåt av
pensionsavdragens storlek vidtagas.

Marinförvaltningen har vidare framhållit, att de sakkunnigas motivering
för att ej tillstyrka den i civila tjänstepensionsreglementet genomförda
regeln örn avdragspliktens begränsning till 30 avgiftsår icke syntes
hållbar. Liknande uttalanden hava gjorts av chefen för marinstaben, inspektören
för militärläroverken och marinöverläkaren.

Samtliga militära myndigheter, som i sina utlåtanden berört den av
expeditionschefen Westling avgivna reservationen, hava avstyrkt densamma.
Svenska officers- och underofficersförbunden hava förklarat, att
örn förbunden, ehuru med tvekan, kunde godkänna den ganska betydande
avgiftshöjning, som de. sakkunniga förordat, förbunden på det bestämdaste
mäste motsätta sig den reservationsvis föreslagna ytterligare höjningen
av pensionsavdragen.

Försvar sväsendets lönenämnd har tillstyrkt de sakkunnigas förevarande
förslag, såvitt angår den personal, som tillhör de i avlöningsreglementet
intagna löneplanerna för officerare och underofficerare. Däremot
ar nämnden föreslagit, att övrig ordinarie personal vid försvarsväsendet
skulle i fråga örn pensionsavdragens storlek likställas med ordinarie
tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen. Till motivering av sin uppfattning
i ämnet har lönenämnden anfört följande:

Kungl. Maj:ls proposition nr 192.

Bl.

Ur principiell synpunkt skulle givetvis det följdriktigaste vara, att då
pensionsunderlagen nu föreslagits skola för försvarsväsendets personal
fastställas i samma förhållande till utgående löner som för civilförvaltningens
tjänstemän, jämväl pensionsavdragen bestämdes på samma sätt
som för de civila tjänstemännen. Detta skulle emellertid innebära, bland
annat, att även för de militära beställningshavarna skulle stadgas en begränsning
av bidragsskyldigheten till 30 år. Med hänsyn till den tidiga
levnadsålder, då vissa militära beställningshavare kunna vinna ordinarie
anställning, skulle emellertid en sådan bestämmelse stundom komma att
medföra egendomliga konsekvenser. De officerare, som uppnå de högsta
lönegraderna, skulle nämligen i många fall vara befriade från pensionsavdrag
under hela den tid de tillhöra den lönegrad, från vilken de avgå
med pension. Å andra sidan skulle, örn de för civila tjänstemän gällande
pensionsavdragen tillämpades utan begränsning av avdragstiden till 30
år, en beställningshavare i den högsta militära lönegraden komma att
bidraga till sin egen pension i avsevärt högre grad än vad som för civila
tjänstemän ansetts skäligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts samt med
beaktande jämväl av den för militärpersonalen i allmänhet gällande låga
pensionsåldern och personalens skyldighet att inträda i reserv för att tillgodose
föreliggande mobiliseringsbekov, ville lönenämnden ansluta sig
till den av de sakkunnigas majoritet uttalade uppfattningen, att en reglering
av pensionsavdragen för de militära beställningshavarna icke lämpligen
nu borde genomföras efter samma grunder som de för civila tjänstemän
gällande. Lönenämnden hade därför ansett sig kunna tillstyrka, att
de sakkunnigas förslag härutinnan måtte godtagas i fråga örn den personal,
som tillhörde löneplanerna för officerare och underofficerare.

Beträffande försvarsväsendets ordinarie civilmilitära och civila personal
syntes en viss tvekan kunna råda, huruvida densamma, såsom de
sakkunniga föreslagit, borde likställas med den rent militära personalen.
Bland försvarsväsendets icke-ordinarie personal funnes nämligen ett antal
befattningar, t. ex. för ingenjörer, verkmästare, maskinister och eldare,
vilkas arbetsuppgifter i huvudsak överensstämde med arbetsuppgifterna
för vissa beställningar, avsedda för ordinarie personal. En extra ordinarie
befattningshavare, tillhörande någon av dessa kategorier, skulle enligt
de sakkunnigas förslag efter befordran till ordinarie beställning få vidkännas
lägre pensionsavdrag än såsom extra ordinarie, något som syntes
desto mera oegentligt som de för den ordinarie personalen gällande lönebeloppen
helt överensstämde med lönerna för ordinarie tjänstemän inom
allmänna civilförvaltningen och alltså lönebeloppen för den extra ordinarie
personalen genomgående läge lägre än för motsvarande ordinarie
befattningshavare. Med hänsyn till vad sålunda anförts hade lönenämnden
ansett sig böra föreslå, att den ordinarie personal vid försvarsväsendet,
som tillhör nämnda löneplan, i avseende å pensionsavdragens belopp
och tiden för deras utgående måtte likställas med ordinarie tjänstemän
inom den allmänna civilförvaltningen. Det syntes dock vara billigt, att
viss övergångsbestämmelse meddelades för den tid, de nuvarande beställningshavarna
kvarstode i innehavande beställningar. Under denna tid
syntes de därför böra vidkännas pensionsavdrag enligt de sakkunnigas
förslag.

Två ledamöter av nämnden, kommendörkaptenen Giron och sekreteraren
Gartman, hava anmält avvikande mening och tillstyrkt de sakkunni -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gas förslag oförändrat. Reservanterna hava anfort, att pensionsavdragen
syntes böra beräknas på samma sätt för alla enligt officersavlöningsreglementet
avlönade beställningshavare.

Riksrökenskapsverket har beträffande pensionsavdragens storlek förordat
det i reservationen till sakkunnigbetänkandet intagna förslaget.
Med hänsyn till den icke obetydliga ökning av pensionsavdragen, reservantens
förslag skulle medföra, tillstyrker ämbetsverket jämväl de av honom
föreslagna övergångsbestämmelserna.

Statskontoret anför i denna fråga:

Från den allmänna utgångspunkt, statskontoret anser böra anläggas
vid bedömande av det föreliggande förslaget till pensionsreglemente,
mäste ämbetsverket finna det i och för sig önskvärt, att även på nu föreliggande
område i möjligaste mån enhetliga bestämmelser bliva gällande
för olika grupper av statens befattningshavare. Ämbetsverket är
för den skull av den uppfattningen, att de militära beställningshavarna
— vilka kommit i åtnjutande av de under 1920-talet genomförda pensionsförbättringarna
utan motsvarande höjning av pensionsavgifterna —
hädanefter böra vidkännas pensionsavdrag enligt samma grunder som
civila tjänstemän i enahanda löneställning, därvid det dock genom övergångsbestämmelse
bör sörjas för att ingen beställningshavare skall lida
minskning i till honom vid tiden för pensionsreglementets ikraftträdande
utgående avlöning. Genom ett dylikt bestämmande av pensionsavdragen
skulle otvivelaktigt vinnas större reda och konsekvens beträffande tjänstepensioneringen
samt ökad enkelhet i administrativt hänseende. Erinras
må i detta sammanhang, att i det militära avlöningsreglementet särskilt
förbehåll blivit gjort angående skyldighet för personalen att underkasta
sig de ändrade bestämmelser i pensionshänseende — och alltså även den
ökning i pensionsavgifter — som statsmakterna kunna komma att bestämma.

I anledning av att statskontoret förordar en övergångsbestämmelse av
innebörd, att de nya pensionsavdragen skola bliva gällande först då vederbörande
vinner befordran eller löneklassuppflyttning, må erinras örn
att en dylik övergångsföreskrift skulle överensstämma med vad som vid
utfärdandet av 1907 års civila pensionslag föreskrevs beträffande befattningshavare,
vilka åtnjöto avlöning enligt lönestat, som fastställts efter
den 1 april 1900 men före den 1 januari 1907. Dessa befriades nämligen
från i lagen föreskriven avgiftsplikt, intill dess vederbörande genom intjänande
av ålderstillägg eller genom befordran erhöll inkomst till högre
belopp än som åtnjutits före den 1 januari 1907.

Skulle det anses, att en övergångsbestämmelse av här ifrågasatt inne -börd icke är tillfyllest, förmenar statskontoret, att enhetligheten i fråga
om pensionsavdragen är så betydelsefull, att det i så fall — hellre än
att kravet på denna enhetlighet frånträdes — bär tagas under övervägande
att än ytterligare mildra övergången till de högre pensionsavdragen
genom att medgiva, att vederbörande beställningshavare icke skall
behöva vidkännas högre avdrag förr än efter vunnen befordran.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle den i det civila tjänstepensionsreglementet
stadgade, regeln om avdragspliktens begränsning till 30 avdragsår
icke införas i den militära pensionslagstiftningen. Statskontoret
vill erinra, att ämbetsverket i sitt utlåtande över 1930 års pensionssak -

63

Kungl. Majlis proposition nr 192.

kunnigas förslag till civilt tjänstepensionsreglemente uttalade sig för ett
borttagande av nämnda begränsning. Ämbetsverket håller alltjämt före,
att lämpligheten av denna begränsningsregel kan ifrågasättas. Å andra
sidan låter det sig icke förneka att, sedan regeln numera godtagits förcivilförvaltningens
del, dess utelämnande på det militära pensionsväsendets
område komme att medföra ett mindre rättvist resultat för personal
inom försvarsväsendet med hög pensionsålder i förhållande till motsvarande
befattningshavare, å vilka civila pensionsreglemcntet äger tillämpning.
Det synes därför statskontoret böra tagas under övervägande, om
icke jämväl på denna punkt enhetlighet mellan de båda reglementena
bör upprätthållas.

Inom statskontoret har avvikande mening uttalats av en av ämbetsverkets
ledamöter, statskommissarien Tottie, tillika ledamot av försvarsväsendets
lönenämnd. Reservanten har anfört, att han ansåge sig icke
böra tillstyrka, att beträffande den personal, som uppbär avlöning enligt
de för officerare och underofficerare gällande löneplanerna, fastställes
högre pensionsavdrag iin som föreslagits i det av försvarsväsendets
lönenämnd avgivna utlåtandet.

Beträffande pensionsunderlagens storlek torde, såsom de sakkunniga
framhållit, anledning icke föreligga till avvikelse från de grunder, som
innefattas i civila tjänstepensionsreglementet. Jag tillstyrker därför, att
pensionsunderlagen bestämmas i överensstämmelse med de sakkunnigas
av flertalet myndigheter biträdda förslag.

Med avseende å tjänstemännens bidrag till pensionskostnaderna böra,
på sätt de sakkunniga föreslagit, hittillsvarande pensionsavgifter utbytas
mot pensionsavdrag å lönerna. Till frågan om de konsekvenser beträffande
avlöningsanslagens beräkning m. m„ som denna anordning för
framtiden kommer att medföra, återkommer jag i det följande.

Vad härefter angår frågan örn pensionsavdragens storlek, framgår av
den lämnade redogörelsen, att militärpensionssakkunniga sökt att på sådant
sätt bestämma den ökning av pensionsbidragen, som enligt deras
mening måste komma till stånd i saraband med pensionsregleringen, att
någon kostnadsökning för statsverket icke skulle uppkomma i anledning
av do förhöjda pensionsunderlagens tillämpning på nytillkommande personal.
Vid de beräkningar, som de sakkunniga med denna utgångspunkt
låtit verkställa, har framkommit en pensionsavdragsskala, vilken genomsnittligt
innebär en höjning med 58.7 procent av nuvarande pensionsavgifter.
Denna höjning uppgår icke till fullt hälften av den ökning, som
skulle erfordras för pensionsavdragens bestämmande i samma relation
till lönen som för civilförvaltningens personal.

Den pensionsavdragsskala, som sålunda förordats av de sakkunniga och
som skulle tillämpas utan någon begränsning av avdragstiden, skulle emellertid
icke gälla alla de befattningshavare, vilka bliva inordnade under
pensionsreglemcntet. Skalan skulle tillämpas endast för deri ordinarie

Departements chefen.

64 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 192.

personal, vilken hittills haft pensionsrätt och vilken efter de nuvarande
militära pensioneringsgrundernas fastställande kommit i åtnjutande av
upprepade provisoriska pensionsförhöjningar utan motsvarande ökning
av pensionsavgiften. För den icke-ordinarie personal, som nu skulle beredas
pensionsrätt, skulle däremot pensionsavdragen såväl till beloppen
som till avdragstidens längd bestämmas helt efter de civila grunderna.

Den anordning, som sålunda föreslagits av de sakkunnigas majoritet,
kan jag i likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket icke finna
tillfredsställande. Anordningen skulle medföra, att — ehuru den militära
personalens löner reglerats efter samma system, som gäller för civilförvaltningens
befattningshavare, och oaktat att pensionsunderlagen nu
skulle fastställas i samma relation till lönerna, som gäller för civilförvaltningen
— beställningskavarna vid försvarsväsendet likväl skulle få
vidkännas lägre pensionsavdrag och alltså, komma att uppbära högre
nettolöner än personal i motsvarande löneställning vid civilförvaltningen.
Enligt min mening skulle detta innebära en oegentlighet. Denna bleve
särskilt framträdande beträffande beställningar i de lönegrader vid försvarsväsendet,
för vilka — såsom fallet är med de högsta lönegraderna
inom löneplanen O samt med alla lönegrader inom löneplanen C — lönebeloppen
exakt sammanfalla med vissa lönegrader i civilförvaltningens
löneplan. Vidare skulle sakkunnigförslaget medföra, att en extra
ordinarie befattningshavare, som vinner befordran till motsvarande ordinarie
befattning, efter befordringen finge vidkännas pensionsavdrag enligt
en lägre avdragsskala än förut. Då bruttolöneskalorna för ordinarie
och extra ordinarie personal äro uppbyggda efter samma system,
måste det framstå såsom irrationellt att på detta sätt genom tillämpning
av olika pensionsavdragsskalor för ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
åstadkomma ojämnhet i nettolönerna.

Med hänsyn till de invändningar av principiell och praktisk natur, som
sålunda kunna riktas mot majoritetsförslaget och som utvecklats i den
vid betänkandet fogade reservationen, anser jag mig icke kunna biträda
majoritetens förslag. I likhet med reservanten anser jag att, då beträffande
försvarsväsendets personal såväl för avlöningarnas som för pensionernas
storlek valts samma utgångspunkt, som använts vid beräknande
av motsvarande förmåner för de civila befattningshavarna, konsekvensen
måste bjuda, att samma grunder följas även vid bestämmande av pensionsavdragens
belopp. Endast på detta sätt kan vinnas, att militär och
civil personal i samma bruttolöneställning också får uppbära samma
nettolön. Vid frågans bedömande kan man för övrigt enligt min mening
ej bortse från att, även örn pensionsavdragen bestämmas till samma storlek
som för civila tjänstemän, statsverkets kostnader för försvarsväsendets
pensionering likväl på grund av de låga militära avgångsåldrarna
bliva avsevärt större än för den civila pensioneringen. Ej heller bör förbises,
att sakkunnigförslaget, förutom höjning av pensionsunderlagen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

65

även i vissa andra hänseenden -— icke minst möjligheten till frivillig förtidspension
och rätten till uppskjuten livränta — innebär en allmän förbättring
av pensionsvillkoren, tili vilken sakkunnigmajoriteten vid sin
avvägning av pensionsavdragen icke tagit hänsyn.

En avvägning av pensionsavdragen på det i reservationen angivna sättet
skulle överensstämma med vad 1921 års pensionskommitté utan meningsskiljaktighet
föreslog i sina år 1925 och 1926 avgivna betänkanden.
Mot förslaget att nu genomföra en dylik avvägning har av 1934 års militärpensionssakkunniga
och i yttranden från militära myndigheter framhållits
bland annat, att den militära personalen under den avsevärda tid,
som nu förflutit efter löneregleringens genomförande utan att höjning av
pensionsavgifterna ägt rum, hunnit vänja sig vid att betrakta de faktiskt
utgående högre lönebeloppen såsom dem tillkommande nettolönebelopp.
Ender förutsättning att, såsom reservanten inom militärpensionssakkunniga
föreslår, särskilda övergångsbestämmelser beträffande pensionsavdragen
meddelas för nuvarande beställningshavare, synes denna invändning
emellertid icke böra tillmätas betydelse. Genom dylika övergångsbestämmelser
kan och bör enligt min mening — på sätt som skedde, då avgiftsplikt
år 1907 infördes för civila befattningshavare — den nuvarande
ordinarie personalen vid försvarsväsendet skyddas från minskning av
utgående nettolöner, och jag har för avsikt att, såsom jag senare skall
angiva, på denna punkt gå ett steg längre i tillgodoseende av personalens
intressen än vad reservanten föreslagit. Däremot synes den omständigheten
att den nuvarande militära personalen, i avvaktan på en definitiv
pensionsreglering, under avsevärd tid fått uppbära högre nettolöner än
som enligt grunderna för löneregleringen bort utgå, icke rimligen böra
förhindra ett genomförande för framtiden av den ovedersägligen riktiga
principen att för militär och civil personal med samma bruttolöneställning
och samma pensionsförmåner även nettolönerna böra sammanfalla.
Vad nytillträdande beställningshavare angår är det tydligt, att det anförda
argumentet över huvud ej är tillämpligt.

Det förslag i förevarande fråga, som framställts av försvarsväsendets
lönenämnd, följer en mellanlinje mellan sakkunnigmajoritetens förslag
och reservationen. Nämndens förslag innebär, att de av majoriteten ifrågasatta
lägre pensionsavdragen skulle gälla för personal tillhörande
löneplanerna O och Uo, medan för övrig ordinarie personal samt för ickeordinarie
befattningshavare skulle tillämpas de av reservanten föreslagna
civila avdragsgrunderna. Detta förslag kan jag icke biträda. Jag
delar den uppfattning, som uttalats såväl av reservanten inom militärpensionssakkunniga
som av reservanterna inom lönenämnden, att det icke
kan anses lämpligt att bestämma pensionsavdragen på olika sätt för
olika grupper av personal, lydande under samma avlöningsreglemente.
Gränserna mellan militära och civilmilitära beställuingshavare äro för
övrigt icke dragna på sådant sätt, att en uppdelning, som följer beställ -

II i Iron g till riksdagars protokoll Ultin. 1 sami. Ar 192-

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ningshavarnas fördelning å avlöningsreglementets olika iöneplaner, skulle
medföra rimligt resultat ens beträffande personal med likartade arbetsuppgifter
och sammanfallande eller näraliggande avgångsåldrar.

Örn alltså, i enlighet med vad jag här tillstyrkt, pensionsavdragens
storlek för försvarsväsendets personal bestämmes i överensstämmelse med
de i civila tjänstepensionsreglementet fastslagna grunderna, skulle det givetvis,
såsom statskontoret antytt, ligga närmast till hands att jämväl
med avseende å avdragstidens längd följa samma princip som i civila
tjänstepensionsreglementet och alltså även för försvarsväsendets personal
införa den i civila tjänstepensionsreglementet innefattade regeln, att
pensionsavdragen skola upphöra efter 30 avdragsår. Av flera skäl torde
dock detta, i varje fall för ordinarie personal, knappast kunna eller böra
ske. Jag bortser här från att nämnda begränsningsregel med hänsyn till
sina lönetekniska konsekvenser måste anses mindre tillfredsställande även
beträffande den civila personalen och att de skäl, som föranledde dess
medtagande i civila tjänstepensionsreglementet — nämligen att regeln
för huvuddelen av den personal, som avsågs i reglementet, innebar en
sedan länge medgiven ekonomisk förmån, som man ej ansåg sig böra
borttaga — sakna motsvarighet inom försvarsväsendet. Viktigare är ur
principiell synpunkt, att regeln på det civila pensionsområdet intimt
sammanhänger med antagandet av en viss täckningskvot för tjänstemännens
pensionsbidrag. Den har nämligen tillkommit i samband med
att pensionsavgifterna beräknats så, att de genomsnittligt för hela personalbeståndet
skulle täcka en tredjedel av pensionskostnaden, och den
har avsett att rinder denna förutsättning åstadkomma en begränsning
av de enskilda tjänstemännens eller de särskilda befattningshavargruppernas
bidragsplikt. Där, såsom beträffande det militära pensionsområdet
är fallet, en dylik täckningskvot ej alls kan upprätthållas, synes
regeln principiellt icke hava något berättigande. Det må i detta sammanhang
nämnas, att enligt 1921 års pensionskommittés beräkningar
försvarsväsendets personal med samma pensionsavgifter, som gälla för
civilförvaltningen, genomsnittligt skulle täcka 13.r> procent av pensions
kostnaden; beträffande särskilda grupper av beställningshavare beräknades,
att en fanjunkare skulle täcka 8 procent, en kapten 13.6 procent och en
general 44 procent av kostnaden. För en genomsnittlig täckning av
samma andel i pensionskostnaden som vid civilförvaltningen beräknade
kommittén en höjning av militärpersonalens pensionsavgifter till 2.5 gånger
de civila avgifterna vara erforderlig. Dessa beräkningar utgingo från att
avgiftsbetalning skulle förekomma under hela tjänstetiden utan begränsning,
och vidare förutsatte procentsiffrorna, att de förhöjda avgifterna
verkligen erlagts under hela anställningen; de angivna procenttalen
skulle alltså kunna uppnås först efter det de höjda avgiftsbeloppen tilllämpats
under en personalgeneration.

Undersöker man vidare huru den ifrågasatta begränsningsregeln skulle

Kungl. Maj.-ts proposition nr 192. 67

verka i ett militärt tjänstepensionsreglemente, kan man svårligen undgå
att finna att — såsom både 1921 års pensionskommitté och 1934 års militärpensionssakkunniga
utan meningsskiljaktighet framhållit — regeln
skulle beträffande den militära personalen te sig irrationell. Flertalet beställningshavare
kan nämligen på grund av de låga avgångsåldrarna
aldrig nå 30 tjänstår i pensionsberättigande tjänst, och regelu skulle därför,
om man bortser från vissa civilmilitära beställningar, erhålla praktisk
betydelse endast för personal i de högsta beställningarna, för vilka
gälla högre pensionsåldrar. Med nuvarande inträdes- och befordringsåldrar
skulle bestämmelsen innebära, att samtliga generaler, flaggmän,
brigadchefer och likställda samt praktiskt taget samtliga överstar och
kommendörer bleve helt befriade från pensionsavdrag i nämnda grader.
Även de, som pensioneras såsom överstelöjtnanter, skulle bliva fria
från avdrag under största delen av tjänstetiden i denna grad. Majorerna
finge visserligen vidkännas avdrag under en avsevärd del av tjänstetiden
i graden men bleve befriade från avdrag under de senare åren av
tjänstetiden. Praktiskt taget alia lägre beställningshavare finge däremot
vidkännas avdrag under hela sin tjänstetid.

För den militära personalen skulle alltså begränsningsregeln i stort
sett verka så, att alla befattningshavare i de högsta graderna bleve helt
befriade från avdragsplikt i dessa grader, medan ingen befattningshavare
i de lägsta graderna någonsin under tjänstetiden kunde uppnå avdragsbefnelse.
I civila tjänstepensionsreglementet verkar regeln däremot i
stort sett så, att de flesta befattningshavarna både i högre och lägre
löneställning få vidkännas avdrag under någon del av tjänstetiden i slutgraden
men vinna avdragsbefrielse under en del av tjänstetiden i denna
grad.

Nu angivna verkningar av ifrågavarande begränsningsregel skulle enligt
min mening göra det mindre tilltalande att medtaga denna i militära
tjänstepensionsreglementet. Mot densammas uteslutande ur reglementet
synes i själva verket endast kunna anföras ett godtagbart skäl, nämligen
att det ur den individuella rättvisans synpunkt ter sig såsom icke fullt
tillfredsställande, att en militär beställningshavare, som på grund av
pensionsålderns höjd haft tillfälle att erlägga pensionsbidrag under melån
30 år och därigenom —- sedan de nya avdragsbestämmelserna tillräckligt
länge varit i tillämpning — personligen täckt en lika stor andel av
pensionskostnaden som en motsvarande tjänsteman vid civilförvaltningen,
icke kan komma i åtnjutande av den löneförhöjning, som pensionsavdragets
bortfallande skulle medföra, medan däremot den civile tjänstemannen
erhåller denna faktiska löneökning. Detta skäl är onekligen beaktansvärt,
icke minst ur psykologisk synpunkt, och det kan ej nekas att
även en sådan lösning av frågan, som innebär begränsningsregelns uteslutande,
framstår såsom icke fullt tillfredsställande. Örn man väger
argumenten för och emot, synes det mig emellertid kunna ifrågasättas,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

huruvida dea uyss berörda individuella ojämnheten kan, mot förut anförda
principiella och praktiska betänkligheter, tillmätas avgörande betydelse
i betraktande av den omständigheten, att iörsvarsväsendets personal
kollektivt sett alls icke kan täcka samma andel av pensionskostnaden,
som de civila tjänstemännen få bestrida. Det vill därför förefalla,
som örn ur olika synpunkter regelns uteslutande skulle vara att föredraga
framför dess medtagande.

Till vad nu anlörts kommer, att ett införande av den avsedda begränsningsregeln
skulle, vad ordinarie personal beträffar, medföra vissa författningstekniska
svårigheter samt administrativa olägenheter i tillämpningen.
Utan att närmare ingå på dessa förhållanden vill jag framhålla,
att i den militära tjänstepensioneringen för närvarande förekomma retroaktivavgifter
i avsevärd utsträckning och att, örn hänsyn skulle tagas
till dessa avgifter vid tjänstårsberäkning för avdragstidens längd, detta
skulle kunna medföra behov av en omarbetning över huvud taget av
grunderna för tjänstårsberäkningen, vilken sannolikt skulle påverka
även andra delar av pensionssystemet, ävensom att vid begränsningsregelns
införande vissa svårigheter skulle uppstå att tillfredsställande
ordna övergången till de nya bestämmelserna örn avdragsbeloppens
storlek.

De skäl. som i det föregående andragits mot införandet av en begränsningsregel
beträffande avdragstidens längd, hava väsentligen giltighet
med avseende å ordinarie beställningshavare. För den ieke-ordinarie personalens
vidkommande äga de principiella betänkligheterna mot en sådan
regel icke samma berättigande, och ej heller behöva här uppkomma
samma författningstekniska och administrativa olägenheter. De sakkunnigas
majoritet har också med hänsyn härtill föreslagit, att för den ickeordinarie
personalen skulle såväl beträffande avdragens belopp som i
fråga örn avdragstidens längd meddelas samma regler som i civila tjänstepensionsreglementet.
Reservanten inom de sakkunniga har däremot ansett,
att begränsningsregeln ej heller bör införas för denna personal. I
denna fråga kan givetvis tvekan råda örn den lämpligaste lösningen. Jag
finner dock för min del övervägande skäl tala för att även i denna
punkt biträda reservantens förslag. Det synes nämligen vara mindre
lämpligt, att i förevarande avseende olika bestämmelser meddelas för
olika grupper av den personal, som blir underkastad reglementet.

Av skäl, som här åberopats, vill jag tillstyrka, att pensionsavdragen för
försvarsväsendets personal till storleken genomgående bestämmas efter
samma grunder som i civila tjänstepensionsreglementet samt att bestämmelse
örn begränsning av avdragstidens längd i militära pensionsreglementet
icke införes för någon personalgrupp.

Med den ståndpunkt, jag här intagit och som innebär, att enligt min
mening såväl nettolönens som tjänstepensionsförmånens storlek bör avvägas
på samma sätt för försvarsväsendets som för civilförvaltningens

69

Kungl. May.ts proposition nr 192.

personal, är det naturligt att jag i likhet med reservanten inom militärpensionssakkunniga
anser, att även familjepensioneringen för försvarsväsendets
personal vid en blivande lösning av sistnämnda fråga såvitt möjligt
bör ordnas efter samma grunder som för befattningshavare vid civilförvaltningens
nyreglerade verk. Endast på så sätt kan för i lönehänseende
likställda tjänstemän åstadkommas en fullt enhetlig avvägning
av de med statstjänsten direkt och indirekt förenade förmånerna. Fråf
gan örn ett generellt ordnande av familjepensioneringen för statstjänstemännen
har länge varit aktuell, och som bekant föreligger för civilförvaltningens
vidkommande för närvarande ett av särskilda sakkunniga
utarbetat förslag, enligt vilket staten skulle ombesörja en likformig
familjepensionering och för bestridande av kostnaden härför uttaga
enhetligt bestämda avdrag å lönerna. Därest en lösning av familjepensionsfrågan
efter dylika riktlinjer kommer till stånd, är det enligt mm
uppfattning önskvärt, att denna lösning kommer att omfatta även försvarsväsendets
personal. Örn löner och tjänstepensioner avvägas efter
enhetligt system, böra nämligen enligt min mening såväl familjepensionsförmånerna
som tjänstemännens vederlag för dessa förmåner, i den mån
detta befinnes möjligt, bestämmas på samma sätt för militärpersonalen
som för civilförvaltningens nyreglerade befattningshavare. Örn de utgångspunkter
godtagas, från vilka sakkunnigförslaget örn familjepensioneringen
uppgjorts, böra i detta syfte familjepensionsavdragen för såväl
civila som militära befattningshavare avvägas på sådant sätt, att de genomsnittligt
för hela den nyreglerade statsförvaltningen täcka familjepensionskostnaden.
Det må framhållas, att familjepensioneringens ordnande
enligt nu angivna riktlinjer icke blott skulle medföra reda och konsekvens
ur ståtens synpunkt utan sannolikt för den militära personalen
skulle innebära fördelar framför en isolerad lösning av frågan.

I det föregående har jag framhållit att, örn pensionsavdragen för försvarsväsendets
personal i enlighet med mitt förslag bestämmas med tilliämpning
av de civila avdragsprinciperna, övergångsbestämmelser till förhindrande
av löneminskning böra meddelas för den nuvarande ordinarie
personalen. Enligt det förslag, som framlagts i reservationen vid sakkunuigbetänkandet,
skulle dessa övergångsbestämmelser avfattas så, att förhöjda
pensionsavdrag komme att uttagas först när en beställningshavare
genom befordran eller genom löneklassuppflyttning i samma beställning
erhölle ökad avlöning. Statskontoret har i sitt utlåtande anfört att, örn
dylika övergångsregler ansåges icke i tillräcklig omfattning tillgodose
personalens intressen, det för bevarande av den önskvärda enhetligheten
i fråga örn pensionsavdragens storlek borde övervägas att än ytterligare
mildra övergången till de högre pensionsavdragen genom att medgiva,
att beställningshavarna icke skulle behöva vidkännas högre avdrag förr
än efter vunnen befordran till högre beställning. Då jag med hänsyn
till föreliggande förhållanden finner önskvärt, att den tillstyrkta för -

''(i Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hörningen av beställningshavarnas pensionsbidrag icke medför minskning
av dea nettolön i innehavande beställning, varmed beställningshavarna
enligt nuvarande pensioneringsgrunder kunnat räkna, har jag ansett
mig bora förorda vad statskontoret sålunda ifrågasatt.

I detta sammanhang må framhållas att, då de pensioner, som komma
att beviljas med tillämpning av militära tjänstepensionsreglementet, äro
att betrakta såsom nyreglerade, föreskrift bör utfärdas därom, att pensionstillägg
icke ma utgå å desamma. Beträffande undantag från rätten
till pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) torde
med kungörelsens avfattning särskild föreskrift ej vara erforderlig Däremm
bor i samband med övergång till systemet med pension vdrag meddelas
föreskrift av innebord, att med avlöningsbelopp, varå enligt gällande
bestämmelser dyrtidstillägg utgår, skall för befattningshavare, som

mentPt r t"f P^ionsavdrag enligt militära tjänstepensionsregle?!
J®1’. fofstas lönebeloppet minskat med pensionsavdraget. Jag gör i
det följande hemställan i nu berörda hänseenden.

I

Detaljmotivering till reglementsförslaget.

Det förslag till militärt tjänstepensionsreglemente, som jag framläe r?’

?I!1r.enS?ämmer på de flesta Punkter med de sakkunnigas förslag
i det följande ingår jag på närmare behandling av de sakkunnigas detaijmotivermg
endast i den mån gjorda erinringar det föranleda eller
Seli skilt uttalande fran min sida eljest ansetts påkallat. I övrigt hänvi

rd fö—154) den 1 sakklmnigbetänkandet ingående detaljmotiveringen

1 §.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats, är reglementet
avsett att utan särskild prövning av myndighet erhålla tillämpning
dels å ordinarie beställningshavare med lön enligt löneplan i militära avlomngsreglementet
ävensom å marinöverdirektören, beställningshavare
vid flottans poliskår samt flaggkorpraler och högbåtsmän, dels ock å
extra ordinarie tjänstemän samt kvinnlig ekonomipersonal med lön enligt
av Kungl. Majit fastställd löneplan.

De sakkunniga hava framhållit, att med den avgränsning av reglementets
giltighetsområde, som av dem föreslagits, från reglementets tillämpning
skulle komma att uteslutas vissa befattningshavare, vilka icke äro
att anse såsom vare sig ordinarie eller extra ordinarie, nämligen förordnade
innehavare av beställningar, vilka skola uppehållas
medelst förordnande, innan fullmakt å beställningen utfärdas.
Detta är fallet exempelvis med beställningar såsom speeialingenjör vid
mariningenjörkåren, fabriksingenjör och flygingenjör. Enligt gällande
bestämmelser erhålla ifrågavarande befattningshavare vid sin första an -

71

Kungl. Majus proposition nr 192.

ställning förordnande tills vidare, oell först efter två eller tre års tjänstgöring
tilldelas de fullmakt å beställningen. De sakkunniga kava föreslagit,
att för dessa befattningshavare, vilka, oavsett den angivna anställningsformen,
äro innehavare av på stat uppförda beställningar, pensionsförhållandena
ordnas så att pensionsrätt beredes befattningshavarna redan
under tiden för förordnandet.

De sakkunnigas förslag på denna punkt har föranlett särskilt yttrande
endast av statskontoret, som uttalat viss tvekan örn lämpligheten av
att i reglementet intaga en föreskrift örn pensionsrätt för befattningshavare,
vilka allenast på förordnande av nämnda art uppehålla en befattning.
En dylik regel syntes nämligen kunna medföra konsekvenser
beträffande andra befattningshavare med likartad anställning. Då emellertid
bestämmelsen i fråga allenast avsåge vissa säregna fall, vilka
näppeligen torde hava motsvarighet inom andra grenar av statsförvaltningen.
ville statskontoret icke motsätta sig förslaget.

Ehuru vissa skäl kunna tala för att nu ifrågavarande befattningsha- Deva£°^nt8''
vare erhålla pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet redan
från och med det förordnande, som föregår ordinarieblivandet, anser
jag mig dock icke böra tillstyrka förslaget i denna del. Det avsteg
från eljest tillämpade principer beträffande tjänstepensioneringen, som
ett bifall till förslaget skulle innebära, skulle nämligen kunna åberopas
till stöd för en icke avsedd utvidgning av pensionsrätten i liknande fall
inom andra förvaltningsområden. I departementsförslaget har därför
nn berörda bestämmelse uteslutits.

Vad jag i det föregående förordat beträffande marinöverdirektörens
pensionsförhållanden föranleder visst tillägg till 1 mom. i de sakkunnigas
förslag.

I övrigt avviker departementsförslaget i denna paragraf fran de sakkunnigas
förslag endast så till vida, att den under 2 mom. b) av sakkunnigförslaget
intagna befogenheten för Kungl. Maj:t att besluta örn reglementets
tillämpning å annan icke-ordinarie anställningshavare än extra
ordinarie tjänsteman och kvinnlig ekonomipersonal hänförts till ett särskilt
moment (3 morn.), avfattat i nära överensstämmelse med 1 § 4 inom.
civila tjänstepensionsreglementet.

Av ett par militära myndigheter framställda yrkanden örn pensionsrätt
för surnumerär officer och för beställningshavare, som erhållit
avsked med tillstånd att kvarstå lönlös över stat, har jag ansett icke böra
föranleda ändring i de sakkunnigas förslag.

2 §.

Bestämmelser rörande befattningshavarnas skyldighet att vidkännas
pensionsavdrag hava i sakkunnigförslaget intagits dels under 9 § beträffande
ordinarie beställningshavare och dels under 22 § i fråga örn

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

den ieke-ordinarie personal, som blir underkastad reglementet. Ett bifall
till mitt under den allmänna motiveringen framlagda förslag beträffande
pensionsavdragens bestämmande medför, att föreskrifterna härom
kunna sammanföras under en gemensam paragraf i 1 kap. Dessa föreskrifter
hava upptagits under 2 §.

I anledning härav hava sakkunnigförslagets 2—7 §§ i departementsförslaget
erhållit numreringen 3—8 §§.

3 %.

1 mom.

Enligt detta moment, som överensstämmer med 2 § 1 mom. i de sakkunnigas
förslag och med 5 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet,
utgår pension till och med den dag, då en månad förflutit från pensionstagarens
frånfälle, dock att det för tiden efter frånfället utgående pensionsbeloppet
icke må överstiga 500 kronor. Ett av vissa militära myndigheter
framfört yrkande, att den, som vid militära tjänstepensionsreglementets
ikraftträdande är enligt nu gällande bestämmelser berättigad
till begravningshjälp från arméns pensionskassa med större belopp än
som enligt förevarande moment skulle utgå såsom pension för tiden efter
dödsfallet, genom övergångsbestämmelse skulle bibehållas vid denna rätt,
Ilar jag ansett mig icke kunna biträda.

2 mom.

Detta moment inrymmer bestämmelser i fråga örn utbetalning av pension
och är av samma lydelse som 2 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag
samt 5 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet.

Åtskilliga militära myndigheter hava hemställt örn sådan ändring av
ifrågavarande bestämmelse, att efter pensionstagare^ frånfälle återstående
pensionsbelopp alltid skulle utbetalas i förskott. Statskontoret har
i anledning härav uttalat, att det även med den föreslagna avfattningen
av bestämmelsen torde bliva regel, att innestående pensionsbelopp utbetalas,
så snart meddelande ingår örn befattningshavarens frånfälle och
i varje fall då begäran örn utbetalning framställes.

I likhet med statskontoret finner jag anledning icke förefinnas att i
militära tjänstepensionsreglementet meddela annan föreskrift i förevarande
avseende än den, som civila tjänstepensionsreglementet innehåller.

5*.

I 4 § av de sakkunnigas förslag hava föreslagits bestämmelser rörande
minskning av pensionsbelopp vid förening av pension för i militära
tjänstepensionsreglementet avsedd tjänst med lön, arvode eller pension
för annan statstjänst. Dessa bestämmelser äro i allt väsentligt av samma
innehåll som motsvarande föreskrifter i 7 § civila tjänstepensionsreglementet.
Vissa avvikelser hava dock av de sakkunniga ansetts påkallade.
Sålunda har reduktionsregeln icke gjorts tillämplig i fråga örn

73

Kungl. Marits proposition nr 192.

sammanträffande pensioner, när den ena av dessa utgår jämlikt bestämmelserna
i civila tjänstepensionsreglementet eller i 1907 års civila pensionslag,
eftersom minskning sker redan enligt stadgandena i dessa författningar.
Ej heller har reduktionsregeln gjorts tillämplig vid förening
av militär pension med avlöning för gymnastiklärarbefattning
eller med arvode för befattning, som är avsedd att uppehållas av pensionerad
personal.

Beträffande anledningen till att avlöning för gymnastiklärarbefattning
undantagits anföra de sakkunniga bland annat:

I 3 % militära avlöningsreglementet stadgas såsom generell regel, att
med ordinarie beställning icke må förenas civil statstjänst. Från denna
regel medgives dock det undantaget, att befattningshavare må efter
Kungl. Maj:ts medgivande vid sidan av sin beställning på stat innehava
gymnastiklärarbefattning. Då vederbörande, så länge han innehar
sin militära tjänst, följaktligen är berättigad att uppbära full avlöning
för båda befattningarna, måste det för honom framstå såsom obilligt,
örn pensionen skulle reduceras, när han efter uppnådd pensionsålder
erhåller avsked från sin beställning på stat.

De sakkunniga tillägga, att den föreslagna undantagsbestämmelsen icke
kan beräknas erhålla nämnvärd betydelse ur kostnadssynpunkt, alldenstund
endast ett ringa fåtal beställningshavare innehava befattning såsom
gymnastiklärare.

Avgivna yttranden. Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke
reduktion av pensionen jämväl borde äga rum, då pensionär uppbär avlöning
från anställning vid statsunderstödd institution, exempelvis hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelse, eller statligt monopolföretag,
såsom tobaksmonopolet, vin- och spritcentralen, eller från dem underlydande
företag, varjämte det borde tagas under övervägande, huruvida
icke reduktion av pensionen borde ske, då vederbörande pensionär uppbud
avlöning från statsanställning i form av taxeavgifter såsom automobilbesiktningsman
och justerare av mått och vikter.

Statskontoret anser de av riksräkenskapsverket anförda synpunkterna
böra tagas under övervägande. Avvikande mening har dock på denna
punkt uttalats av en av ämbetsverkets ledamöter, nämligen statskommissarien
Spilhammar.

Statskontoret finner det vidare knappast motiverat, att icke en beställningshavare,
som efter avgången från sin militära tjänst med förtidspension
erhållit anställning som gymnastiklärare, i likhet med övriga
pensionärer, vilka efter avskcdstagandet komma att uppbära avlöning
från annan statsanställning, skall behöva vidkännas viss minskning av
sina pensionsförmåner.

Styrelsen för s idkar teverket yrkar, att arvode för befattning vid sjökarteverket
måtte undantagas från reduktionsregeln.

Statens pensionsanstalt föreslår inskjutande under 1 mom. av ett tillägg,
avseende pension för anställning, å vilken reglementet för ponsiorisanstal -

Depui-tement stfiefen.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ten äger tillämpning; det förekommer nämligen, att t. ex. lasarettsläkare
tillika innehava militär läkartjänst, och även i sådana fall måste det
anses befogat att använda den föreslagna reduktionsregeln.

Vad riksräkenskapsverket ifrågasatt kan visserligen i och för sig anses
värt beaktande. Tillräckliga skäl synas dock icke föreligga till avvikelse
från vad i motsvarande hänseende gäller för tjänstemän vid civilförvaltningen.
Däremot anser jag den av statens pensionsanstalt föreslagna
kompletteringen motiverad. Vidare delar jag statskontorets uppfattning,
att det icke bör ifrågakomma, att en beställningshavare, som efter
avskedstagandet erhåller gymnastiklärartjänst, skall få uppbära den militära
pensionen oavkortad. Avfattningen av paragrafen har jämkats
med hänsyn till vad statens pensionsanstalt och statskontoret sålunda
ifrågasatt. Enär tvekan synes kunna råda, huruvida uttrycket »försvarsväsendet»
i förevarande sammanhang kan anses inbegripa även sjökarteverket,
har vidare 2 mom. kompletterats i syfte att tillgodose önskemålet
att jämväl arvode för sådan icke-ordinarie befattning vid detta
verk, som är avsedd att innehavas av pensionerad personal, må undanta
gas från reduktionsregeln. I samband därmed har undantagsbestämmelsen
ansetts böra jämkas så, att det lagts i Kungl. Maj:ts hand att besluta,
huruvida reduktion skall äga rum vid förening av pension med arvode
för icke-ordinarie befattning.

Såsom en följd av den av statens pensionsanstalt föreslagna ändringen av
förevarande paragraf bör — i enlighet med vad pensionsanstalten i sitt yttrande
ifrågasatt — sådan ändring vidtagas av § 23 mom. 3 i det för anstalten
gällande reglementet, att vad i nämnda moment stadgas örn reduk
tion av pensionsunderlag vid förening av befattning, som är förbunden
med pensionsrätt i anstalten, med befattning som är förenad med pensionsrätt
i annan av staten inrättad eller understödd pensionsanstalt eller
pensionsfond, icke skall äga tillämpning i sådana fall, där tjänstepensionen
för den senare befattningen regleras med hänsyn till pensionen från statens
pensionsanstalt. I detta avseende bör riksdagens beslut inhämtas,
varefter bestämmelser i ämnet torde få utfärdas av Kungl. Majit.

I detta sammanhang må omnämnas, att framställning hos Kungl. Majit
gjorts örn att redan pensionerad officer och underofficer, som innehar
gymnastiklärarbefattning, måtte — i anslutning till vad militärpensionssakkunniga
föreslagit för beställningshavare, som avgå efter reglementets
ikraftträdande — från och med den 1 juli 1935 befrias från den pensionsminskning,
som drabbar dem enligt nuvarande bestämmelser. I överensstämmelse
med vad arméförvaltningens civila departement och statskontoret
i avgivna utlåtanden uttalat anser jag mig icke kunna biträda detta
yrkande örn retroaktiv tillämpning av reglementets stadganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 75

6 $.

Denna paragraf innefattar föreskrifter rörande prövning av frågor
om rätt till pension och motsvarar 5 § av de sakkunnigas förslag.

Vid sin behandling av frågan om den militära pensioneringens handhavande
(betänkandet, sid. 57—62) hava de sakkunniga uttalat att, sedan
pensioneringen ordnats enhetligt och efter i huvudsak enahanda grunder,
som tillämpas för övrig statlig pensionering, handhavandet av pensioneringen
borde anförtros åt en central statsmyndighet. I likhet med
1921 års pensionskommitté hava de sakkunniga i sådant avseende föreslagit,
att bestyret med pensioneringen skulle överflyttas till statskontoret.
De sakkunniga omnämna i samband därmed, att statskontoret i yttrande
till dc sakkunniga förklarat sig icke hava något att erinra mot en
överflyttning till ämbetsverket av den militära tjänstepensioneringen.
Vid sådant förhållande hava de sakkunniga icke funnit anledning att
närmare ingå på framförda förslag örn inrättande av en för försvarsväsendet
gemensam pensionsstyrelse eller på andra tidigare ifrågasatta
alternativ, av vilka intet synts de sakkunniga tillfredsställande.

Avgivna yttranden. Från åtskilliga militära myndigheters sida hava
uttalats farhågor, att de säregna organisations- och personalförhållanden,
som äro rådande inom försvarsväsendet, icke skulle bliva vederbörligen
beaktade, därest den militära tjänstepensioneringen handhades av statskontoret.
I varje fall vore det, enligt vad i dessa yttranden framhållits,
nödvändigt med sådan förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter, att
de militära intressena bleve tillgodosedda vid pensioneringens ombestyrande.

Statskontoret har i anledning härav framhållit, att det, såvitt ämbetsverket
kunde bedöma, knappast borde vara förenat med större svårighet att
fastställa författningsenligt utgående pensionsbelopp till militära befattningshavare
än vad fallet är i fråga örn pension till civila tjänstemän.
Statskontoret har i avseende härå fäst uppmärksamheten vid att
ämbetsverkets blivande beslut i dessa frågor komma att grunda sig på
utlåtanden, som avgivas av militära myndigheter över de olika framställningarna
örn pension i samband med dessa framställningars överlämnande
till statskontoret för prövning och avgörande. Statskontoret förutsätter,
att nämnda myndigheter därvid komma att ej blott förebringa
all erforderlig utredning i de särskilda fallen utan därjämte framföra de
enligt deras mening betydelsefulla synpunkter i övrigt, som författningsenligt
kunna beaktas.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att handhavandet av den militära
tjänstepensioneringen hör överflyttas till statskontoret. Såsom de
sakkunniga föreslagit, torde detta lämpligen böra komma till direkt uttryck
i författningstexten. Av skäl, som statskontoret utvecklat, synes
tillräcklig anledning icke föreligga att tillmötesgå de från militärt håll

Depa rttmenhj chtikn -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

uttalade önskemålen, att statskontoret för prövning av hithörande frågor
skulle tillföras militär sakkunskap.

Ett bifall till de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag beträffande
pensioneringens hamlhavande innebär, att arméns och flottans pensionskassors
bestyr med tjänstepensionering skulle upphöra. Vid genomförande
av detta förslag måste ståndpunkt tagas till frågan örn handhavandet
av pensionering enligt äldre bestämmelser av viss personal,
som icke blir underkastad reglementets stadganden. Till denna fråga
jämte de övriga spörsmål, som stå i samband med avvecklingen av de nuvarande
militära pensionskassorna, återkommer jag i annat sammanhang.

9 §.

Denna paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag men
har blivit erforderlig med hänsyn till den ändrade uppställning av reglementet,
som föranledes av mitt förslag rörande marinöverdirektörens pensionsförhållanden
och som jämväl påkallar viss ändring av rubriken till
reglementets 2 kap.

10 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser angående beräkning av
tjänstår beträffande ordinarie beställningshavare, som avses i 2 kap.,
samt motsvarar 8 § av de sakkunnigas förslag och 3 § civila tjänstepensi
onsreglementet.

10 § 1 mom.

Enligt 3 § civila tjänstepensionsregleinentet gäller såsom allmän regel,
att tjänstår må beräknas endast för tid, under vilken tjänsteman före
uppnående av den för hans tjänst stadgade pensionsåldern innehaft med
pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas
pensionsavdrag jämlikt bestämmelserna i tjänstepensionsregleinentet förarbetare
eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten
upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensionskassa.

De sakkunniga framhålla, att de för att kunna uppehålla ett såsom
önskvärt befunnet krav på minst tjugufem tjänstår för hel pension varit
nödsakade att beträffande den ordinarie personalen i viss mån jämka
de allmänna principer för tjänstårsberäkningen, som kommit till uttryck
i civila tjänstepensionsreglementet. Vid bestämmelsernas utformning
hava de sakkunniga i stället sökt anknytning till 1921 års pensionskommittés
förslag i fråga om tjänstårsberäkning för militära beställningshavare.

De sakkunniga hava till en början funnit självfallet, att tjänstår bör
lå beräknas för tid, under vilken befattningshavaren före uppnående av
den för hans tjänst stadgade pensionsåldern varit innehavare av beställning,
varå militära tjänstepensionsreglementet äger tillämpning,
eller innehaft med pensionsrätt förenad icke-ordinarie befattning vid försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

77

. Vidare kava de sakkunniga ansett, att innehavare av officers- eller marinintendentsbeställning
kör få tillgodoräkna viss tid innan han erhållit befattning
såsom fänrik, respektive niarinunderintendent. I överensstämmelse
med vad som föreslagits av 1921 års pensionskommitté och marinstabschefen
hava de sakkunniga emellertid ansett sig böra begränsa tillgodoräknandet
att avse den tid, under vilken beställningshavaren varit
surnumerär fänrik, underlöjtnant eller niarinunderintendent och sålunda,
efter den grundläggande militärutbildningens avslutande, haft full
tjänstgöringsskyldighet. Att — såsom enligt nuvarande militära pensionsbestämmelser
är fallet — låta tillgodoräknandet omfatta hela den
tid, vederbörande varit i krigstjänst, har synts de sakkunniga icke böra
ifrågakomma.

Med hänsyn till att underofficerare (musikunderofficerare), flaggkorpraler
och högbåtsmän i allmänhet först efter lång tids tjänstgöring
såsom manskap erhålla med pensionsrätt förenad befattning bör vidare
enligt de sakkunnigas uppfattning vid tjänstårsberäkningen hänsyn
delvis tagas till manskapstiden. Att denna tid skulle, såsom enligt nuvarande
bestämmelser, i sin helhet få tillgodoräknas, har likväl synts
de sakkunniga principiellt oriktigt, då anställningstiden i sig innefattar
förberedande utbildningstid. Efter att hava övervägt olika möjligheter
till vinnande av en tillfredsställande avgränsning hava de sakkunniga
stannat vid att föreslå bestämmandet av en åldersgräns av 21 år, under
vilken tjänstårsberäkning icke må ifrågakomma. Ovan denna gräns
skulle anställningstiden i dess helhet få tillgodoräknas. Genom en sådan
avgränsning vinnes, framhålla de sakkunniga, förutom enkelhet vid
tjänstårsberäkningen, att i allmänhet förberedande utbildningstid icke
tillgodoföres vederbörande såsom tjänstår. Även sådan officer, som före
anställningen såsom sådan varit underofficer eller underbefäl, ävensom
musikdirektör hava ansetts böra erhålla enahanda rätt att tillgodoräkna
tjänstgöring i manskapsbeställning. Civilmilitära och civila beställningshavare
skulle däremot enligt de sakkunnigas förslag äga tillgodoräkna
endast två tredjedelar av anställningstiden i manskapsbeställning
efter fyllda 21 år.

Den omständigheten, att extra mariningenjör och marinunderingenjör
hava full tjänstgöringsskyldighet, har slutligen föranlett de sakkunniga
föreslå, att vid tjänstårsberäkningen hänsyn skulle tagas även till anställningstiden
i sådan egenskap. Tillräcklig anledning att ifrågasätta
reducering av denna tid har icke synts de sakkunniga föreligga.

Avgivna yttranden. Chefen för generalstaben har förklarat sig icke
kunna tillstyrka den av de sakkunniga föreslagna utgångspunkten för officerarnas
tjänstårsberäkning. Till närmare utveckling av skälen härför
anför generalstabscliefen bland annat följande:

Antagning till officersaspirant äger i regel rum under det tjugonde levnadsåret.
Gällande författningar medgiva dock anställning t. o. m. tjugu -

Departements chefen.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tredje året. Enär den normala utbildningstiden utgör i runt tal 3 ar,
kunna således fall inträffa, då utnämning till officer icke kan ske förrän
under det tjugusjätte levnadsåret, varigenom möjligheten att vid 50 år
uppnå 25 tjänstår är utesluten. Det synes icke förenligt med rättvisa och
billighet att i ett militärt tjänstepensionsreglemente införa så snäva bestämmelser
för tjänstårsberäkningen, att beställningshavare med författningsenlig
anställning icke kan intjäna hel ålderspension. Lägges härtill,
att frågan örn en förlängning av utbildningen till officer är aktuell, synes
det vara nödvändigt att för ifrågavarande beställningshavare införa andra
beräkningsgrunder än de föreslagna. Att föreliggande fråga är av
vital betydelse framgår av det faktum, att för närvarande å officerskurserna
1912—1934 finnas icke mindre än 55 officerare, vilka vid 50 levnadsår
komma att innehava mindre än 25 tjänstår och vilka således skulle bliva
skyldiga att avgå med avkortad pension.

Enligt generalstabschefens mening kunde en ändamålsenlig lösning av
frågan ernås genom att även vid officerarnas tjänstårsberäkning hänsyn
foges till tid efter fyllda 21 år, varunder vederbörande före utnämning till
officer på stat innehaft anställning såsom officers- (reservofficers-)aspirant
eller —- beträffande officer, som utbildats enligt före 1914 års härordning
gällande bestämmelser — såsom officers- (reservofficers-)volontär.

Liknande uppfattning har kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits
av arméns fullmäktige, fullmäktige i flottans pensionskassa, marinförvaltningen,
chefen för marinstaben och åtskilliga andra militära myndigheter.
Arméns fullmäktige anse, att örn ifrågavarande förslag till
gynnsammare tjänstårsberäkning icke vinner beaktande, de beställningshavare,
som genom erläggande av retroaktivavgifter förvärvat rätt att
tillgodoräkna viss tid, borde bibehållas vid denna rätt. Arméförvaltningen,
tre arméfördelning schefer samt vissa andra av försvarsväsendets
myndigheter hava däremot lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Statskontoret framhåller, hurusom det med fog synes kunna göras gällande,
att förmånen att tillgodoräkna tidigare militärtjänstgöring, i den
mån den infaller efter fyllda 21 år, borde tillerkännas jämväl annan officer
än sådan, som tidigare haft anställning såsom manskap. Enligt statskontorets
uppfattning torde en dylik utvidgning av rätten till tjänstårsberäkning
knappast medföra några mera avsevärda statsfinansiella konsekvenser.
Statskontoret förordar alltså att förslaget kompletteras med
föreskrift i nu angiven riktning.

Slutligen må nämnas, att chefen för generalstaben framhållit önskvärdheten
av att överkonstapel och konstapel vid fästningspolisen skulle
få tillgodoräkna hela anställningstiden i manskapsbeställning efter fyllda
21 år, då risk eljest skulle förefinnas, att de icke kunde uppnå för hel pension
erforderligt antal tjänstår.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde det icke vara möjligt att helt ansluta
tjänstårsberäkningsbestämmelserna i militära tjänstepensionsreglementet
till motsvarande bestämmelser i civila tjänstepensionsreglementet.

Kungl. Maj:ls proposition nr 192.

79

Det sätt, varpå de för militärpersonalen erforderliga särskilda reglerna örn
tjänstårsberäkning i de sakkunnigas förslag utformats, synes mig i stort
sett lämpligt. Att, såsom från militärt håll påyrkats och jämväl statskontoret
ifrågasatt, gynnsammare stadganden örn tjänstårsberäkning skulle
meddelas för officerare och för marinintendenturkårens personal anser
jag mig icke böra tillstyrka. De sakkunnigas förslag synes mig nämligen
i detta avseende liksom i övrigt väl motsvara de krav, som böra uppställas
på avvägningen av tjänstårsberäkningsbestämmelserna, nämligen att
en beställningshavare vid normala rekryterings- och tjänstgöringsförhållanden
skall kunna vid avgången erhålla hel ålderspension. Den omständigheten,
att ett i förhållande till kadrernas storlek relativt obetydligt
antal officerare kan komma att vid uppnådd pensionsålder brista i
det för hel pension erforderliga antalet tjänstår, innebär ingalunda, att
den militära personalen blir sämre ställd i pensionshänseende än civila
befattningshavare, för vilka gäller att den, som vunnit sin anställning
senare än normalt, får vidkännas avkortning i pensionen. Det alldeles
övervägande flertalet innehavare av kaptensbeställning kommer med
nuvarande förhållanden att kunna räkna mer än 25 tjänstår, och i de undantagsfall,
där nämnda antal tjänstår icke uppnås, kommer avkortningen
av pensionen att bliva ytterst obetydlig.

Icke heller i övrigt synas i yttrandena gjorda yrkanden örn förbättring
i de under 1 mom. avsedda tjänstårsberäkningsreglerna böra vinna
beaktande i annan män än att momentet bör erhålla sådan lydelse, att
även tjänstetid såsom surnumerär löjtnant och marinintendent får tillgodoräknas
såsom tjänstår.

Bortsett från denna jämkning har jag endast i ett avseende ansett mig
böra avvika från de sakkunnigas förslag under detta moment. Enligt förslaget
skulle såsom tjänstår utan avkortning få tillgodoräknas tid, under
vilken beställningshavare innehaft anställning såsom extra mariningenjör
eller marinunderingenjör. Då ett dylikt oavkortat tillgodoräknande
av rekryteringstjänstgöring i icke pensionsberättigande civilmilitär anställning
ej synes väl förenligt med grunderna för den civila tjänstårsberäkningen,
har jag ansett mig icke böra biträda förslaget i denna del.
Framhållas må, att tillgodoräknande i viss omfattning av tjänstetid i här
ifrågavarande anställning lärer kunna efter prövning av Kungl. Majit
äga rum nied stöd av de under 10 § 5 mom. föreslagna bestämmelserna.
Jag vill vidare^här förutskicka, att jag i det följande kommer att föreslå,
att tjänståldern för hel pension för här avsedda beställningshavare inom
mariningenjörkåren skall bestämmas till 25 i stället för, såsom de sakkunniga
föreslagit, 30 år.

Beträffande innebörden av stadgandet i 1 mom. a) må framhållas, att
med orden »beställning, på vilken detta reglemente äger tillämpning» givetvis
avses jämväl motsvarande beställningar enligt äldre organisa -

Departements

ehefen.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

tionsformer, även om benämningen å en dylik beställning ej överensstämmer
med nuvarande benämning.

10 § 2 och 3 mom.

I 8 § 2 mom. av de sakkunnigas förslag bar intagits stadgande örn att beställningskavare,
som innehaft anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren,
marinläkare av andra graden eller marinläkarstipendiat på
stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna tid, varunder han fullgjort tjänstgöring
i sådan egenskap, ävensom av anställningstiden i övrigt så stor del,
som Kungl. Majit bestämmer. Av de sakkunnigas motivering för detta
stadgande (se betänkandet, sid. 75) framgår, att bestämmelsen införts i
förslaget i syfte att för militärläkarna — i första hand för bataljonsläkare,
beträffande vilka de sakkunniga föreslagit en pensionsålder av 55 år —
göra det möjligt att vid uppnådd pensionsålder regelmässigt räkna för
hel pension erforderligt antal tjänstår.

Enligt 8 § 3 mom. sakkunnigförslaget skulle enahanda bestämmelse
gälla beträffande beställningshavare, som från reservstat eller reserv
övergått till beställning på aktiv stat.

Vidare har under 8 § 4 mom. sakkunnigförslaget upptagits ett stadgande,
enligt vilket beställningshavare, som haft avsked med tillstånd att under
viss tid såsom lönlös kvarstå över stat, må såsom tjänstår tillgodoräkna
därunder fullgjord tjänstgöring.

Avgivna yttranden. Riksräkenskapsverket erinrar, att enligt förslaget
beställningshavare skulle kunna såsom tjänstår få tillgodoräkna anställningstid,
varunder han icke fullgjort tjänstgöring, och framhåller det enligt
ämbetsverkets mening betänkliga i att för vissa grupper av beställningshavare
meddela dylika från de allmänna principerna för tjänstårsberäkningen
avvikande särbestämmelser.

Även statskontoret har uttalat sig i samma riktning samt tillagt, att
syftet med de sakkunnigas förslag, vad bataljonsläkarna anginge, syntes
kunna vinnas genom en höjning av pensionsåldern för dessa beställningshavare
från av de sakkunniga föreslagna 55 till 60 år. Med anledning av
att från vissa militära myndigheter framställts förslag örn att tjänstgöring
såsom marinläkarstipendiat över stat och som fältläkarstipendiat
borde få tillgodoräknas, har statskontoret vidare ansett det böra tagas
under övervägande, huruvida icke i pensionsavseende hänsyn borde kunna
tagas även till sådan tjänstgöring.

Beställning å reservstat är för närvarande förenad med en på avgiftsplikt
grundad pensionsrätt enligt särskilda bestämmelser. Vid sådant
förhållande och med hänsyn till syftet med reservstatsinstitutionen synes
mig befogad erinran icke kunna riktas mot de sakkunnigas förslag, att för
pension i militär beställning på aktiv stat anställningstid å reservstat må
kunna efter prövning av Kungl. Majit tillgodoräknas även i den mån därunder
ej fullgjorts militär tjänstgöring.

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I detta sammanhang må erinras, att enligt 3 § 1 mom. civila tjänstepensionsreglementet
tjänstår för pension enligt detta reglemente må beräknas
för tid, under vilken tjänsteman innehaft med pensionsrätt förenad befattning
i statens tjänst. Efter ordalagen torde denna bestämmelse medgiva
oavkortad tjänstårsberäkning för civil pension beträffande anställningstid
i beställning å reservstat, oavsett huruvida därunder fullgjorts tjänstgöring
eller ej. En sådan tillgodoräkningsrätt lärer icke hava varit avsedd,
och sakligt sett torde skäl ej föreligga att för pension enligt civila
tjänstepensionsreglementet i allmänhet medgiva tjänstårsberäkning för
anställningstid å reservstat, i varje fall icke örn under anställningstiden
ej fullgjorts tjänstgöring i statens tjänst. Ehuru med reservstatens nuvarande
omfattning det påpekade förhållandet icke torde hava större
praktisk betydelse, synes ifrågavarande stadgande i civila tjänstepensionsreglementet
böra undergå ändring i syfte att undanröja nuvarande
generella rätt till tjänstårsberäkning för omförmäld anställning. Härom
gör jag framställning i annat sammanhang. Motsvarande ändring lärer
böra vidtagas i sakkunnigförslaget beträffande 26 § militära tjänstepensionsreglementet,
vilken paragraf innehåller regler örn tjänstårsberäkning
för icke-ordinarie befattningshavare.

Örn jag sålunda ansett mig böra biträda de sakkunnigas förslag beträffande
tjänstårsberäkning för pension enligt militära tjänstepensionsreglementet,
såvitt angår anställningstid i beställning å reservstat, kan jag
däremot i likhet med riksräkenskapsverket och statskontoret icke finna
det förenligt med de principer, som eljest tillämpas i fråga örn tjänstårsberäkning
för pension, att även anställningstid i reserven eller såsom
bataljonsläkare vid fältläkarkåren, marinläkare av andra graden eller
marinläkarstipendiat skulle få tillgodoräknas, i den mån därunder ej
fullgjorts tjänstgöring vid försvarsväsendet. Tilläggas må, att några
sakliga skäl att för anställningstid i militärläkartjänst, som icke är
förenad med pensionsrätt, ifrågasätta en längre gående tillgodoräkningsrätt
än för annan anställning knappast förefinnes, därest — såsom jag
i annat sammanhang föreslår — pensionsåldern för bataljonsläkare och
flygläkare av första graden höjes till 60 år.

I enlighet med den ståndpunkt, som jag sålunda intagit, hava 2 och 3
mom. av sakkunnigförslaget jämkats. Därvid har anledning icke synts
föreligga att beträffande tjänstårsberäkningen upprätthålla skillnad mellan
marinläkarstipendiat på stat och marinläkarstipendiat över stat. I
samband med den vidtagna jämkningen har den av de sakkunniga under
4 mom. upptagna bestämmelsen, mot vilken jag icke har något att erinra,
inarbetats i 3 mom. De följande momenten 5—9 i sakkunnigförslaget hava
med anledning härav i departementsförslaget betecknats såsom 4—8 mom.

Såsom arméförvaltningen och statskontoret föreslagit torde även befattningshavare,
vilken innehaft anställning som fältläkarstipendiat, böra få
tillgodoräkna därunder fullgjord tjänstgöring. Det kunde ifrågasättas att

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192-

6

82

Kungl. May.ts proposition nr 192.

i reglementet intaga en övergångsbestämmelse beträffande tjänstårsberäkning
för tjänstgöringstid i denna numera upphörda anställningsform. Med
hänsyn till den Kungl. Majit enligt 5 mom. tillerkända allmänna tillgodoräkningsrätten
lärer särskilt stadgande i detta avseende dock icke vara
erforderligt.

10 § i mom.

I detta moment hava vidtagits vissa förtydligande jämkningar i sakkunnigförslaget
(5 morn.), avseende bland annat att klargöra, att tillgodoräkningsrätten
omfattar även tjänstetid i icke-statlig anställning, för vilken
erlagts tjänstepensionsavgift till av staten upprättad eller understödd
pensionsinrättning.

10 § 6 mom.

8 § 7 mom. av sakkunnigförslaget innehåller, att vid tjänstårsberäkningen
avdrag skall göras bland annat för tid, under vilken beställningsbavare
undergått frihetsstraff eller hållits häktad för brott, så ock — med
visst undantag — för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken
beställningshavare åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller
för enskild angelägenhet. Bestämmelsen äger sin motsvarighet i 3 §
1 mom. civila tjänstepensionsreglementet.

Åtskilliga militära myndigheter ävensom statskontoret hava förordat
att, till förekommande av misstolkning, uttrycket »frihetsstraff» måtte
med hänsyn till inom försvarsväsendet förekommande former av disciplinstraff
utbytas mot orden »straffarbete eller fängelse». Arméns fullmäktige,
fullmäktige i flottans pensionskassa m. fl. hava ansett bestämmelserna
i förevarande moment böra så avfattas, att därav framgår, att avdrag
icke skall göras för tid, varunder beställningshavare hållits häktad
för brott, för vilket han senare blivit frikänd. Slutligen hava arméns
fullmäktige och vissa av arméns myndigheter yrkat, att i författningstexten
måtte utsägas, att för tid, varunder befattningshavaren utan att
tjänstgöra ägt uppbära oavkortad lön, avdrag icke skall göras för tjänstårsberäkningen.

Myndigheternas erinringar hava synts mig icke böra föranleda annan
ändring av de i förevarande moment innefattade, med civila tjänstepensionsreglementet
överensstämmande föreskrifterna än att uttrycket »frihetsstraff»
utbytes mot »straffarbete eller fängelse».

13 i

13 § innefattar bestämmelser angående beräkning av ålderspension samt
motsvarar 12 § sakkunnigförslaget och 14 § civila tjänstepensionsreglementet.

Under 2 mom. hava de sakkunniga, i överensstämmelse med vad civila
tjänstepensionsreglementet innehåller, föreslagit, att för beställningshavare,
som under kortare tid än tre år innehaft den beställning, från vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

83

avgång med ålderspension äger rum, beloppet av hel pension skall utgöra
medeltalet av de högsta pensionsunderlag, vilka under vart och ett av de
senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom. Med anledning
av vissa från militärt håll framställda ändringsyrkanden, vilka
synas grundade på en missuppfattning av denna bestämmelses innebörd,
må påpekas, att det enligt ifrågavarande stadgande icke för erhållande
av ålderspension, beräknad efter det för tjänsten gällande pensionsunderlaget,
är erforderligt, att beställningshavaren under tre hela år varit
innehavare av beställningen, utan att nämnda beräkningsgrund kommer
i tillämpning, så snart tjänstetiden i beställningen överstiger två år.

Viss jämkning av ifrågavarande moment har däremot synts påkallad
för att reglera beräkningen av ålderspension i fall, då beställningshavare
inom de tre sista åren före avgången haft avsked med tillstånd att kvarstå
lönlös över stat. Därvid har det ansetts lämpligt föreskriva, att beloppet
av hel pension i dylikt fall icke må överstiga pensionsunderlaget för den
beställning, från vilken avgång med pension äger rum.

16 §.

16 § 1 och 2 mom.

Enligt 17 § civila tjänstepensionsreglementet — vilken motsvarar förevarande
paragraf — må tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet
av pensionsåldern frivilligt avgår ur tjänst, kunna av Kungl. Majit medgivas
rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning
att han innehar minst 30 tjänstår samt att avgången finnes icke vara stridande
mot statens intressen.

De sakkunniga hava föreslagit en i förhållande till berörda bestämmelse
utvidgad möjlighet för försvarsväsendets personal att erhålla förtidspension.
Enligt sakkunnigförslaget skulle Kungl. Majit kunna medgiva beställningshavare,
som tidigast fem år före uppnåendet av pensionsåldern
frivilligt avgår ur tjänst, förtidspension, därest avgången finnes icke vara
stridande mot statens intressen samt under förutsättning tillika beträffande
beställningshavare, för vilken pensionsåldern bestämts till 50 år,
att han innehar minst 20 tjänstår, beträffande officer (musikdirektör)
eller underofficer, för vilken pensionsåldern bestämts till 55 år, att han
innehar minst 25 tjänstår och beträffande annan beställningshavare att
han innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande av hel
pension.

Till stöd för de avvikelser i förhållande till motsvarande bestämmelse
i civila tjänstepensionsreglementet, som sålunda föreslagits, hava de sakkunniga
åberopat dels uttalanden i ämnet av cheferna för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet, dels ock av de sakkunniga för egen del anförd
utförlig motivering (betänkandet sid. 80—85).

I detta sammanhang hava de sakkunniga erinrat örn att enligt gällande
pensioneringsgrunder beställningshavare, som icke uppnått den levnads -

Departements chefen.

84 Kungl. May.ts proposition nr 192.

ålder och tjänstetid, som erfordras för erhållande av fyllnadspension i
hans innehavande grad, må kunna avgå med sådan pension i den högsta
grad, inom vilken han uppfyllt villkoren för erhållande av pension. På
anförda skäl (betänkandet sid. 86) hava de sakkunniga avvisat framkommet
förslag örn att en motsvarande bestämmelse skulle inflyta i militära
tjänstepensionsreglementet.

Avgivna yttranden. Några principiella invändningar mot de av de sakkunniga
föreslagna bestämmelserna örn förtidspension hava icke framställts.
Vissa myndigheter hava emellertid föreslagit smärre jämkningar,
i allmänhet åsyftande lättnader i villkoren för förtidspension. Sålunda
hava arméns fullmäktige och arméförvaltningen ansett, att möjligheterna
till förtidsavgång borde ökas för vissa civilmilitära beställningshavare,
— t. ex. läkare och veterinärer — av vilka kräves högre teoretisk utbildning
och vilka därför i regel ej kunna före pensionsåldern uppnå det antal
tjänstår, som av de sakkunniga uppställts såsom förutsättning för möjlighet
till förtidspension.

Åtskilliga militära myndigheter hava funnit det vara otillfredsställande,
att i reglementsförslaget icke inrymts någon bestämmelse, som medger beställningshavare
rätt att avgå med pension i en lägre grad, då han uppfyllt
de för pension i denna grad stadgade ålders- och tjänstårsvillkoren.
Chefen för generalstaben framhåller sålunda, att de sakkunnigas förslag
i detta avseende innebär en väsentlig försämring av nuvarande pensionsvillkor
för vissa personalgrupper. Fullmäktige i flottans pensionskassa
hava funnit en rätt för beställningshavarna att avgå med pension i lägre
grad alltjämt vara för beställningshavarna värdefull utan att några olägenheter
för staten därav kunna påvisas. Arméns fullmäktige, arméförvaltningen
m. fl. militära myndigheter hava däremot lämnat förslaget i
denna del utan erinran.

Såsom de sakkunniga erinrat, hava militära myndigheter och personalorganisationer
inom försvarsväsendet vid upprepade tillfällen tidigare
gjort framställningar hos Kungl. Majit örn anordnande av en tillfredsställande
frivillig förtidspensionering för försvarsväsendets ordinarie beställningshavare.
De sakkunniga hava för egen del funnit ett tillgodoseende
i skälig omfattning av önskemålen härom vara motiverat av statliga
intressen. Då emellertid till följd av de för de största militära personalgrupperna
gällande låga avgångsåldrarna ett oförändrat överflyttande
till det militära pensionsområdet av det civila tjänstepensionsreglementets
bestämmelser örn förtidspension skulle medföra, att frivillig förtidsavgång
icke skulle kunna ifrågakomma för nämnda personalgrupper,
hava de sakkunniga ansett sig böra förorda vissa ej oväsentliga avvikelser
från civila tjänstepensionsreglementets regler beträffande förutsättningarna
för förtidspension. Enligt sakkunnigförslaget skulle visserligen,
liksom enligt civila tjänstepensionsreglementet, förtidspension icke

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

kunna ifrågakomma tidigare än fem år före pensionsåldern, men för militära
beställningar, för vilka pensionsåldern fastställts till 55 eller 50
år, skulle enligt förslaget förtidspension kunna beviljas under förutsättning
att beställningshavaren innehar en tjänstetid, som med högst fem
år understiger det för hel ålderspension stadgade antalet tjänstår —
d. v. s. 25 respektive 20 tjänstår — under det att enligt civila tjänstepensionsreglementet.
för möjlighet till förtidspension alltid fordras 30 tjänstår.

Med hänsyn till de skäl, som anförts till stöd för sakkunnigförslaget —
vilket, såsom nämnts, i de avgivna yttrandena lämnats utan principiell
erinran — har jag icke velat motsätta mig bifall till förslaget. Icke minst
med hänsyn till den ståndpunkt, som jag — på sätt i det följande skall
angivas — ansett mig böra intaga till de sakkunnigas förslag beträffande
pensionsåldrarna, har jag emellertid i detta sammanhang ansett mig böra
särskilt framhålla, att ett genomförande av det tillstyrkta förslaget beträffande
förtidspension torde med avseende å den aktiva personalens
tjänstbarhet och tillgångarna på reservpersonal kunna medföra en
förbättring av försvarsberedskapen, som är ägnad att verka i samma riktning
som de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna av pensionsåldrarna.
Samtidigt kunna de lättnader i fråga örn förutsättningarna för
förtidspension, som förslaget innebär i jämförelse med bestämmelserna i
civila tjänstepensionsreglementet, medföra personliga fördelar för den
militära personalen.

De förslag örn ytterligare utökade möjligheter till förtidspension, som
framkommit i vissa militära myndigheters yttranden, kan jag icke biträda.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att med bestämmelsernas
avfattning åsyftas, att förtidspension icke bör medgivas annat än då
förtidsavgång påtagligen icke är stridande mot statens intressen. Frågor
örn beviljande av förtidspension för beställningshavare vid försvarsväsendet
böra av Kungl. Majit avgöras efter gemensam beredning mellan
försvars- och finansdepartementen.

Med avseende å frågan örn rätt för beställningshavare att avgå med
pension i lägre grad delar jag de sakkunnigas uppfattning, att en dylik
rätt, som icke är förenlig med moderna pensioneringsprinciper, ej vidare
bör ifrågakomma. Gentemot vad i vissa yttranden anförts örn önskvärdheten
av att bibehålla denna rätt till förtidsavgång vill jag framhålla,
att det vid införande av möjlighet till förtidspension efter prövning
av Kungl. Majit skulle vara en uppenbar inkonsekvens, örn en beställningshavare,
vars avgång med förtidspension i innehavande beställning
av Kungl. Majit befunnits strida mot statens intressen, skulle äga
möjlighet att detta oaktat efter eget bestämmande avgå med pension i en
lägre grad, från vilken han tidigare mottagit befordran till högre beställning.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

16 § 3 mom.

Detta moment överensstämmer med 15 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag
men företer viss avvikelse i förhållande till motsvarande stadgande
i civila tjänstepensionsreglementet (17 § 2 morn.). Beträffande de sakkunnigas
motivering till denna avvikelse, mot vilken jag intet har att erinra,
torde få hänvisas till betänkandet (sid. 86 och 87).

17 $.

Denna paragraf innehåller bestämmelser örn pensionsunderlag och pensionsavdrag
för den personal, som avses i 2 kap.

17 § 1 mom.

Beträffande detta moment torde jag få åberopa vad jag i den allmänna
motiveringen anfört i fråga örn pensionsunderlag och pensionsavdrag.
Ett av arméförvaltningen framställt förslag örn bestämmande av särskilda
förhöjda pensionsunderlag för vissa beställningshavare, till vilka utöver
lönen utgå i militära avlöningsreglementet fastställda tilläggsarvoden,
nämligen fälttygmästaren och styresmännen vid artilleriets fabriker,
kan jag med hänsyn till de konsekvenser inom andra delar av statsförvaltningen,
som en dylik bestämmelse skulle kunna medföra, icke biträda.

17 § 2 mom.

Detta moment innehåller bestämmelser örn pensionsunderlag och pensionsavdrag
för flaggkorpraler och högbåtsmän. I detta hänseende föreslog
1921 års pensionskommitté, att pensionsunderlagen skulle bestämmas
till 1,776 kronor respektive 1,704 kronor. Pensionskommittén grundade
sitt förslag på vissa beräkningar rörande storleken av de löneförmåner,
som enligt 1921 års manskapsavlöningsreglemente tillkommo
flaggkorpraler och högbåtsmän. Dessa beräkningar gåvo till resultat,
att sammanlagda värdet av de till nämnda beställningshavare utgående
löneförmånerna kunde uppskattas till 2,782 kronor för flaggkorpral och
2,686 kronor för högbåtsman.

De sakkunniga hava erinrat, att avlöningsförmånerna sedermera genom
1928 års manskapsavlöningsreglemente höjts i förhållande till de
av pensionskommittén beräknade beloppen. I anledning härav hava de
sakkunniga uppskattat värdet av dessa förmåner å E-ort (Karlskrona)
till 2,965 kronor för flaggkorpral och 2,941 kronor för högbåtsman eller
alltså till 183, respektive 255 kronor mera än enligt pensionskommitténs
beräkningar.

Med hänsyn härtill hava de sakkunniga övervägt, huruvida icke pensionsunderlagen
för ifrågavarande beställningshavare borde något höjas.
De sakkunniga hava emellertid stannat vid att för flaggkorpral föreslå
samma pensionsunderlag, 1,776 kronor, som ifrågasattes av 1921 års pen -

87

Kungl. Martts proposition nr 192.

sionskommitté, men förordat ökning av underlaget för högbåtsman till
1,764 kronor. Beträffande skälen för sitt ståndpunktstagande härutinnan
hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

En jämförelse med de pensionsunderlag, som fastställts för befattningshavare
i motsvarande löneställning vid den civila statsförvaltningen, giver
visserligen icke stöd för en höjning av pensionsunderlagen för någondera
av beställningarna. För innehavare av civil befattning, tillhörande
lönegraden B 5 — vilken i högsta löneklassen å E-ort uppbär en årlig avlöning
av 2,916 kronor — är pensionsunderlaget bestämt till 1,644 kronor;
för lönegraden B 6 med slutlön å E-ort av 3,060 kronor utgör pensionsunderlaget
1,716 kronor. Vid en avvägning av pensionsunderlagen i motsvarande
relation till löneförmånerna borde dessa underlag bestämmas
för flaggkorpral till omkring 1,700 kronor och för högbåtsman till obetydligt
lägre belopp. Med hänsyn till den låga uppskattning av naturaförmånernas
värde, som ligger till grund för de sakkunnigas beräkningar,
synes emellertid, så länge nuvarande avlöningsform för beställningshavarna
bibehålies, skäl tala för sådan avvikelse från nämnda relation
till avlöningsförmånerna, varigenom något högre underlag kunna
åstadkommas. Härvidlag torde man dock beträffande flaggkorpral icke
kunna gå högre än till det av 1921 års pensionskommitté förordade beloppet
av 1,776 kronor. Erinras må, att det för lönegraden Uo 1 — till
vilken för närvarande hör underofficer av tredje graden - föreslagna pensionsunderlaget
av 1,836 kronor med endast 60 kronor överstiger det som
sålunda förordats för flaggkorpral, oaktat att skillnaden i den å E-ort
utgående högsta avlöningen beräknats utgöra 299 kronor. Vad däremot
angår högbåtsman hava de sakkunniga, med hänsyn till att de sådan beställningshavare
tillkommande högsta avlöningsförmånerna i angiven
ortsgrupp beräknats med endast 24 kronor understiga vad som utgår till
flaggkorpral, ansett sig böra föreslå en höjning av pensionsunderlaget till
1,764 kronor.

De sakkunniga hava vidare föreslagit, att flaggkorpraler och högbåtsmän
— vilka för närvarande äro befriade från skyldighet att erlägga pensionsavgifter
— skola vara skyldiga att vidkännas pensionsavdrag till
belopp, som avvägts i anslutning till vad av de sakkunniga förordats i
fråga örn övriga beställningshavare.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag med avseende å pensionsunderlag
för flaggkorpraler och högbatsmän hava lämnats utan erinran
av samtliga myndigheter med undantag av chefen för kustartilleriet, som
ansett underlagen vara för låga. För svar sväsendets underbefälsförbund
föreslår en höjning av pensionsunderlagen till 1,956 kronor för flaggkorpral
och 1,944 kronor för högbåtsman. Förbundet anser nämligen, att
de naturaförmåner, som tillkomma beställningshavarna ifråga, bort beräknas
till högre värde än enligt de sakkunnigas förslag samt att den
kontanta lönen måste anses hänförlig till A-ort.

Fullmäktige i flottans pensionskassa, marinstabschefen m. fl. militära
myndigheter ävensom försvarsväsendets underbefäls förbund hava framhållit,
att det icke syntes vara möjligt att utan samband med en lönereglering
belasta flaggkorpraler och liögbåtsmän — vilka från och med

Departements chefen.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

den 1 juli 1934 i familjepensionshänseende anslutits till flottans pensionskassa
och därigenom blivit skyldiga att erlägga gratialavgift — med de
föreslagna bidragen till tjänstepensioneringen.

De pensionsunderlag, som av de sakkunniga föreslagits för flaggkorpraler
och bögbåtsmän, synas mig väl avvägda. Jag kan följaktligen icke
biträda underbefälsförbundets yrkande örn böjning av dessa underlag.

Vad därefter angar fragan örn flaggkorpralernas och bögbåtsmännens
bidrag till pensioneringskostnaderna anser jag anledning saknas att tillerkänna
denna personal pensionsrätt enligt reglementet på andra villkor
än övrig personal. Jag tillåter mig erinra att — enligt vad som framgår
"äv propositionen nr 50 till 1925 års riksdag — vid behandling av frågan
örn försvarsväsendets personalorganisation förutsattes att, därest flaggkorpraler
och bögbåtsmän erbölle pensionsrätt enligt samma grunder
som marinens personal i övrigt, därmed borde följa skyldighet att erlägga
pensionsavgifter. Vidkommande frågan örn pensionsavdragens storlek
följer av vad jag under den allmänna motiveringen anfört beträffande
pensionsavdragens avvägning, att jag anser dessa avdrag även för ifrågavarande
beställningshavare böra bestämmas i enlighet med vad som
föreslagits i den vid betänkandet fogade reservationen eller till 54 kronor
för såväl flaggkorpraler som högbåtsmän. Detta pensionsavdrag synes
blygsamt i förhållande till den betydande ökning av pensionsförmånen,
som förslaget innebär. Enligt de för närvarande gällande summariska
pensioneringsgrunderna uppgår pensionsbeloppet till 1,404 kronor för
flaggkorpral och 1,368 kronor för högbåtsman. Erinras må vidare, att
nuvarande innehavare av ifrågavarande beställningar enligt mitt förslag
skulle äga frihet att välja, huruvida de vilja underkasta sig reglementets
bestämmelser eller kvarbliva vid nuvarande pensioneringsgrunder.

18 §.

Denna paragraf innehåller huvudstadgandena örn pensionsålder för de
i 2 kap. avsedda beställningarna.

Gällande bestämmelser. Enligt nuvarande bestämmelser växla pensionsåldrarna
för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet högst
väsentligt.

Vad den militära personalen — utom flygvapnet — angår, utgör pensionsåldern
50 år för de största personalgrupperna, nämligen kompaniofficerare
och underofficerare vid armén, med undantag av kaptener vid
intendenturkåren, vilka hava en pensionsålder av 55 år, och förvaltare
vid intendenturkåren, för vilka pensionsåldern utgör 60 år. En pensionsålder
av 50 år gäller även för flaggkorpraler. För regementsofficerare av
överstelöjtnants eller majors tjänstegrad ävensom för kaptener, subalternofficerare
och underofficerare vid marinen gäller i allmänhet en pen -

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sionsålder av 55 år; dock är pensionsåldern fastställd till 60 år för överstelöjtnanter
och majorer vid intendenturkåren. En avgångsålder av 55 år
är vidare fastställd för högbåtsman. För överstar (kommendörer) är pensionsåldern
med visst undantag bestämd till 60 år. För brigadchefer utgör
pensionsåldern 62 år. Förrådsförvaltare vid marinen hava för närvarande
en pensionsålder av 63 år. För kavalleriinspektören, kommendanten
i Bodens fästning och militärbefälhavaren på Gotland gäller en
pensionsålder av 65 år. Även för generalspersoner och flaggmän utgör
pensionsåldern 65 år.

I fråga örn den civilmilitära personalen äro pensionsåldrarna icke fullt
så skiftande. För det övervägande antalet av dessa beställningshavare
gäller en pensionsålder av 60 år. Lägre pensionsålder (55 år) bar bestämts
endast för bataljonsläkare och bataljonsveterinär. En högre pensionsålder
tillämpas dels för all personal vid marinintendenturkåren och vid
flottans poliskår ävensom för förrådsvaktmästare (65 år), dels ock för
vissa marinläkare (63 år).

Beträffande de civila beställningsbavarna gäller en pensionsålder av
63 år för de största personalgrupperna, nämligen maskinister och eldare
av första klassen.

För flertalet beställningar vid flygvapnet bar någon särskild pensionsålder
ännu icke blivit fastställd. I kungörelsen den 18 juni 1926 (nr 253)
med vissa bestämmelser i avseende å den militära pensioneringens provisoriska
ordnande stadgas, att personal, som från armén eller marinen
övergår till flygvapnet, skall kvarstå såsom delägare i arméns pensionskassa
respektive flottans pensionskassa, ävensom att för annan personal
vid flygvapnet skola tillämpas arméns pensioneringsgrunder. Dessa bestämmelser
medföra, att för skilda innehavare av en och samma beställning
olika pensionsåldrar bliva gällande, allteftersom beställningsbavarna
övergått från armén eller marinen eller tillträtt första anställning
vid flygvapnet. Sålunda gäller för närvarande för kaptener, subalternofficerare
och underofficerare vid flygvapnet, som tidigare varit
anställda vid marinen, en pensionsålder av 55 år, medan för motsvarande
beställningshavare, som erhållit transport från armén eller vunnit
sin första anställning vid flygvapnet, gäller en pensionsålder av 50 år.

För vissa beställningar, vilka vid olika försvarsgrenar tillkommit genom
1925 års försvarsorganisation, har pensionsålder ännu ej fastställts.

Enligt civila tjänstepensionsreglementet utgör, såsom förut nämnts,
pensionsåldern för flertalet tjänstemän tillhörande lönegraderna 1—12 60
år, medan för befattningshavare i högre löneställning pensionsåldern i allmänhet
bestämts till 65 år.

De sakkunnigas förslag. Militärpensionssakkunniga hava till ingående
behandling upptagit frågan om lämplig pensionsålder för de olika befattningarna.
Inledningsvis framhålla de sakkunniga, att särskilda till den

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

militära pensioneringens uppgift hänförliga förhållanden, som sakna motsvarighet
inom den civila statsförvaltningen, i förevarande avseende ansetts
påkalla avvikelser från det civila tjänstepensionsreglementets bestämmelser.
För vissa allmänna synpunkter härutinnan har i betänkandet givits
följande uttryck:

Den militära tjänstgöringen ställer redan i fredstid nästan genomgående
större krav på rörlighet och fysisk spänstighet än vad fallet i allmänhet
är beträffande arbetsuppgifterna inom civilförvaltningen, och ett tillfredsställande
fullgörande av denna tjänstgöring förutsätter därför en
tidigare avgångsålder för flertalet beställningshavare. Men det är icke
enbart, och måhända icke främst, kraven på tjänstbarhet under fredsförhållanden,
som föranlett och alltjämt påkalla en tidigare avkoppling av
den aktiva personalen vid försvarsväsendet än av civilförvaltningens
tjänstemän. Otvivelaktigt skulle man åtminstone i vissa fall kunna fixera
en högre avgångsålder än som nu anses tillrådlig, örn enhart tjänstgöringsförhållandena
i fredstid vore avgörande. Hänsyn måste emellertid
även tagas till nödvändigheten av en kontinuerlig föryngring av befälskadrerna
med tanke dels på den å aktiv stat befintliga personalens uppgifter
vid mobilisering och dels på behovet av att vid mobilisering äga
tillgång till en någorlunda tjänstduglig reserv.

De sakkunniga omnämna, att i nära nog samtliga till de sakkunniga
avgivna yttrandena den uppfattningen kommit till synes, att under
de senare åren fordringarna på tjänstbarhet skärpts samtidigt som
behovet av reservpersonal ökats. Chefen för generalstaben har framhållit,
att utom nyss angivna synpunkter även andra förhållanden borde inverka
på pensionsåldrarnas bestämmande. Sålunda vore minsta möjliga differentiering
av pensionsåldrarna eftersträvansvärd. I den mån tjänstens
natur eller militära krav icke till annat föranledde, borde därför samma
pensionsålder bestämmas för samtliga beställningshavare i en och samma
lönegrad.

Med utgångspunkt från nu antydda allmänna synpunkter hava cheferna
för generalstaben, marinstaben och flygvapnet samt flygstyrelsen i yttranden
till de sakkunniga framlagt förslag till pensionsåldrar för samtliga
beställningar vid försvarsväsendet. Cheferna för generalstaben och
marinstaben hava därvid givit uttryck åt den uppfattningen, att de nuvarande
pensionsåldrarna i stort sett finge anses väl avvägda; de jämkningar,
som av dem föreslagits, åsyfta av nyss angivna skäl en sänkning
av dessa åldrar. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen hava förordat
en sänkning av pensionsåldrarna för nära nog samtliga beställningshavare
vid flygvapnet.

De sakkunniga hava, utom beträffande flygvapnets personal, i det övervägande
antalet fall följt myndigheternas ifrågavarande förslag samt
därvid utförligt motiverat sitt ståndpunktstagande (betänkandet sid. 91—
125).

Sakkunnigförslaget innebär en sänkning av pensionsåldern för följande
beställningar, nämligen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

91

vid armén:

för brigadchef från 62 till 60 år;

för inspektören för kavalleriet, kommendanten i Bodens fästning och
militärbefälhavarén på Gotland från 65 till 60 år;

för vissa till lönegraderna O 5 eller O 4 hänförda chefer för militära skolor
eller för särskilt för sig bestående kårer (cheferna för Gotlands och
Norrbottens artillerikårer samt cheferna för krigshögskolan, krigsskolan,
artilleri- och ingenjörhögskolan samt arméns underofficersskola) från 60
till 55 år;

för överstelöjtnant och major vid intendenturkåren från 60 till 55 år;

för kapten vid intendenturkåren från 55 till 50 år;

för överkonstapel och konstapel vid fästningspolisen från 60 till 55 år;

vid marinen:

för kapten, löjtnant, underlöjtnant och fänrik från 55 till 50 år;
för förrådsförvaltare från 63 till 60 år;

för underofficerare av andra och tredje graden fran 55 till 50 ar;
för förste marinintendent från 65 till 60 år;

för marinintendenter av första och andra graden samt marinunderintendent
från 65 till 55 år;

för förste marinläkare och marinläkare av första graden, sjukhusläkare
från 63 till 60 år;

för överkonstapel och konstapel vid flottans poliskår fran 65 till 60 år;

för vissa för flera försvarsgrenar gemensamma befattningar: för

musikdirektörer från 60 till 55 år;

för förrådsvaktmästare från 65 till 60 år;

för maskinist och eldare av första klassen från 63 till 60 år.

Höjd pensionsålder har föreslagits endast för redogöraren vid ridskolan,
nämligen från 50 till 60 år.

För flygvapnets personal skulle enligt de sakkunnigas förslag fastställas
enhetliga pensionsåldrar, i huvudsak överensstämmande med pensionsåldrarna
vid armén.

En sammanställning av nu gällande pensionsåldrar, av 1921 års pensionskommitté
framlagda förslag, i ämnet hos de sakkunniga framställda yrkanden
samt de sakkunnigas eget förslag återfinnes i betänkandet å sid.
224—229.

Under hänvisning till betänkandets mera utförliga redogörelse torde jag
i det följande få lämna en kort översikt över de skäl, som föranlett de sakkunnigas
förslag till ändringar beträffande vissa pensionsåldrar samt
till fastställande av pensionsålder i de fall, då sådan hittills ej bestämts.

Armén. Kavalleriinspektören, kommendanten i Bodens
fästning, brigad chefer. Samtliga dessa beställningar tillböra lö -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

negraden 0 7. För förstnämnda båda beställningar har pensionsåldern tidigare
utgjort 60 år; först genom beslut av 1923 års riksdag höjdes den till
65 år. Nu gällande pensionsålder för brigadchef fastställdes genom beslut
av 1928 års riksdag.

Chefen för generalstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande
föreslagit en pensionsålder av 60 år för samtliga dessa beställningar. Därvid
har framhållits, att denna sänkning beträffande brigadcheferna vore
nödvändig ur befordrings- och placeringssynpunkt. Brigadcheferna utgjorde
rekryteringskällan för fördelningschefsbeställningarna. Örn pensionsåldern
för brigadchef sattes till 62 år, kunde det inträffa, att fördelningschefen
finge innehava sin beställning under endast tre år, något
som med hänsyn till fördelningschefens uppgifter icke kunde anses lämpligt.
Förhållandet mellan fördelningschef, brigadchef och regementschef
vore principiellt detsamma som mellan regementschef, överstelöjtnant
och bataljonschef. Nommendanten i Bodens fästning intoge numera
samma ställning som brigadchef. De höga krav, som måste ställas
å denne beställningshavare liksom å inspektören för kavalleriet, gjorde
en återgång till en pensionsålder av 60 år önskvärd.

För egen del anföra de sakkunniga, att den omständigheten, att nu gällande
pensionsålder för brigadchefer så sent som år 1928 fastställts till 62
år, måhända kunde tala för att denna ålder för avgångsskyldighetens inträde
icke nu rubbades. De sakkunniga hava emellertid funnit vägande
skäl vara anförda för en sänkning av pensionsåldern till 60 år och alltså
förordat den jämkning nedåt av nuvarande pensionsålder, som föreslagits
av generalstabschefen. I fråga örn övriga till lönegraden O 7 hänförda beställningshavare
förklara sig de sakkunniga dela de militära myndigheternas
uppfattning örn att avgångsåldern hör vara densamma som för brigadchefer.

Militärbefälhavaren på Gotland. De sakkunniga anföra till
motivering av sitt förslag örn sänkning av pensionsåldern till 60 år, att
militärbefälhavaren numera tillhör samma lönegrad som överste (O 6)
och även i fråga örn ställning och åligganden närmast är jämställd
med regementschef, i det han för det direkta befälet över Gotlands infanterikår,
samt att skäl icke synas föreligga att för denne beställningshavare
bestämma annan pensionsålder än för regementschef.

Vissa skol- och kårchefer. För chefen för arméns underofficersskola
har pensionsåldern, i avbidan på en definitiv pensionsreglering, år
1931 fastställts till 60 år. För övriga här ifrågavarande beställningar såsom
skolchefer (cheferna för krigshögskolan, artilleri- och ingenjörhögskolan
samt krigsskolan) har pensionsåldern bestämts före genomförandet av
192o års härordning. I sitt till de sakkunniga avgivna utlåtande har chefen
för generalstaben framhållit, att pensionsåldern för omförmälda skolchefer
borde bestämmas till vad som eljest gällde för officerare, tillhörande
samma lönegrad; härigenom skulle överensstämmelse vinnas med

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

vad som för närvarande gäller beträffande cheferna för övriga militära
skolor, nämligen chefen för skjutskolan för infanteriet och kavalleriet
samt chefen för ridskolan. Beträffande förenämnda kårchefer (cheferna
för Norrbottens och Gotlands artillerikårer) har generalstahschefen föreslagit
sänkning av pensionsåldern till 55 år, vilken pensionsålder i allmänhet
gäller för lönegraderna O 4 och O 5 och som jämväl är fastställd
för övriga chefer för särskilt för sig bestående kårer (kårcheferna vid
fortifikationen och trängen).

De sakkunniga ansluta sig till vad chefen för generalstaben föreslagit
beträffande pensionsålder för ifrågavarande skolchefer och kårchefer.
I likhet med generalstahschefen anse de sakkunniga att, därest icke särskilda
skäl till annat föranleda, lika pensionsålder bör gälla för samtliga
befattningshavare, tillhörande samma lönegrad.

Överstelöjtnanter, majorer och kaptener vid intendenturkåren.
Intill år 1907 utgjorde pensionsåldern för intendenturpersonal
av överstes, överstelöjtnants eller majors tjänsteställning 65 år samt
för sådan personal av kaptens eller löjtnants tjänsteställning 60 respektive
55 år. 1907 års riksdag beslöt emellertid (prop. nr 62; R. skr. nr 10)
en sänkning av pensionsåldern med fem år för samtliga dessa personalkategorier.
Redan i detta sammanhang förelåg förslag örn fastställande av
samma pensionsåldrar för intendenturkårens personal som för arméns
motsvarande befäl i övrigt.

I yttrande till de sakkunniga har generalintendenten instämt i tidigare
vid olika tillfällen framförda önskemål örn sänkning av nuvarande pensionsåldrar
för intendenturkårens personal samt anfört bland annat följande; Nödvändigheten

av en dylik sänkning gjorde sig särskilt gällande med
hänsyn till behovet av att erhålla ökad mobiliseringstillgång å väl kvalificerad
f. d. aktiv personal. Önskvärt vore också att vinna ökad tjänstbarhet
genom den aktiva personalens föryngring.

Behovet av lägre pensionsålder framträdde med särskild styrka i fråga
örn intendenturkårens överstelöjtnants- och majorsbeställningar. De befattningar,
i vilka det stora flertalet innehavare av sådana beställningar
vid mobilisering skulle utnyttjas, ställde mycket stora krav på vederbörandes
såväl fysiska som andliga spänstighet. Vid bestämmandet av pensionsåldern
för dessa officerare vore det emellertid även nödvändigt tillse, att
befordringarna till regementsofficersgraderna bleve på lämpligt sätt reglerade.
Enligt de riktlinjer, som jämlikt statsrådsprotokollet den 12 februari
1926 skulle tjäna till ledning vid uppgörandet av de på 1925 års härordning
grundade nya personalstaterna, borde medelbefordringsåldern i
regel utgöra för överstelöjtnant 46 år och för major 44 år, motsvarande en
medelålder i dessa grader av 50, respektive 48 år. Dessa medelbefordringsåldrar
och medelåldrar, vilka utan tvekan måste anses synnerligen lämpliga
och eftersträvansvärda, vore icke möjliga att genomföra. Medelåldern
för intendenturkårens överstelöjtnanter och majorer hade nämligen redan
förskjutits avsevärt uppåt och utgjorde för närvarande 55 år för överstelöjtnanterna
samt 50 år för majorerna. Dessa medelåldrar komme att

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

under de närmaste åren undergå ytterligare höjning, om ingen sänkning
av pensionsåldrarna komme till stånd. Strävandet att tillämpa de ovannämnda
befordringsdirektiven medförde med nuvarande pensionsbestämmelser
synnerligen ojämna befordringskonjunkturer inom intendenturkåren.
De nuvarande pensionsbestämmelserna för intendenturkårens överstelöjtnanter
och majorer vore sålunda ohållbara.

_ Med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena kunde det icke vara lyckligt
att, såsom nu vore fallet, för samtliga tre regementsofficersgrader
vid intendenturkåren samma pensionsålder vore fastställd. De skäl, som
föranlett att inom övriga truppslag pensionsåldern för överstelöjtnanter
och majorer satts lägre än för överstar, gällde även beträffande överstelöjtnanter
och majorer vid intendenturkåren.

Vad frågan örn pensionsåldern för intendenturkårens kaptener anginge,
vore av förut anförda skäl önskvärt, att en sänkning av pensionsåldern
skedde till den för övriga kaptener gällande, d. v. s. 50 år.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande till alla delar anslutit sig
till vad generalintendenten sålunda anfort.

De sakkunniga anföra för egen del:

Sedan lång tid tillbaka har det varit ett militärt önskemål, att för överstelöjtnanter,
majorer och kaptener vid intendenturkåren skulle bestämmas
samma pensionsåldrar som för motsvarande beställningshavare vid
armén i övrigt. De skäl härför, som vid olika tillfällen anförts, hava synts
de sakkunniga övertygande. Det torde vara obestridligt, att intendenturtjänsten
numera icke ställer mindre krav på sina utövare än den militära
tjänsten i övrigt. De sakkunniga hava med hänsyn härtill funnit sig böra
föreslå, att pensionsåldrarna för arméns intendenturoffieerare bestämmas
på samma sätt som för övriga officerare i motsvarande grader vid armén.

Redogöraren vid ridskolan, för vilken särskild pensionsålder
ännu icke blivit bestämd, åtnjuter lön enligt lönegraden Uo 4 och bör
enligt de sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsålder vara likställd med
förvaltarna vid intendenturkåren, vilka tillhöra samma lönegrad och
för vilka gäller en pensionsålder av 60 år.

Musikdirektörer (även vid marinen). Pensionsåldern för musikdirektörer
utgjorde enligt pensioneringsgrunderna ursprungligen 50
år vid armén och 55 år vid marinen. Genom beslut av 1931 års riksdag
(prop. nr 116, punkt 2:o; R. skr. nr 100) höjdes emellertid pensionsåldern
för dessa beställningshavare, vilka numera i lönehänseende äro
jämställda med löjtnant (O 2), till 60 år.

Chefen för generalstaben har i sitt yttrande till de sakkunniga på anförda
skäl framhållit, att nu gällande pensionsålder för musikdirektörer
vore för hög, samt uttalat önskvärdheten av att återgå till en pensionsålder
av 50 år eller att åtminstone sänka densamma till 55 år. Chefen
för marinstahen har ansett, att något militärt skäl knappast kunde anföras
för nödvändigheten av en sänkning av pensionsåldern i fråga örn
musikdirektör vid marinen; chefen för kustartilleriet har däremot uttalat
sig för en pensionsålder av 55 år. Även musikaliska akademien har
i yttrande till de sakkunniga förordat, att pensionsåldern måtte för ifrå -

95

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

gavarande beställningshavare sänkas till förslagsvis 55 år. Styrelsen för
svenska militärmusikdirektörsföreningen har yrkat, att pensionsåldern
för musikdirektör måtte bibehållas vid 60 år.

För egen del anföra de sakkunniga bland annat:

Frågan, huruvida ändring bör ske i den nyligen provisoriskt fastställda
pensionsåldern för musikdirektörer, kan givetvis vara föremål för tvekan.
Enligt de sakkunnigas uppfattning hava emellertid av chefen för
generalstaben och musikaliska akademien vägande skäl anförts för en
sänkning av denna pensionsålder. Ifrågavarande befattningshavare utöva
befälsrätt över och leda undervisningen av musikpersonalen. Det torde
i allmänhet icke kunna förutsättas, att de egenskaper, som måste anses
önskvärda för fyllande av berörda uppgifter, äro till finnandes intill en
ålder av 60 år. Ur flera synpunkter måste det vidare anses mindre tillfredsställande
att för framtiden bibehålla en så stor skillnad i avgångsålder,
som för närvarande förefinnes mellan å ena sidan musikdirektör
och å andra sidan musikunderofficer. Ett dylikt förhållande måste medföra
en ojämnhet i befordringsförhållandena, som är ägnad att menligt
inverka på rekryteringen. Vad nu sagts har i första hand avseende å
musikdirektörer vid armén men äger i huvudsak tillämpning även beträffande
motsvarande befattningshavare vid marinen.

På grund av vad sålunda anförts och då, enligt de sakkunnigas mening,
den år 1931 vidtagna provisoriska höjningen av pensionsåldern för musikdirektörer
från 50 till 60 år varit alltför betydande, hava de sakkunniga
stannat vid att föreslå en pensionsålder för musikdirektörer såväl vid
armén som vid marinen av 55 år.

Förrådsvaktmästare (även vid flygvapnet). Efter omnämnande,
att chefen för generalstaben föreslagit en sänkning av nuvarande
pensionsålder — 65 år — till 63 år, hava de sakkunniga beträffande dessa
befattningshavares pensionsålder anfört:

En jämförelse med vad i förevarande hänseende gäller för befattningshavare
vid den civila statsförvaltningen giver närmast vid handen, att
pensionsåldern för förrådsvaktmästare bör bestämmas till 60 år. Avlöningsförmånerna
motsvara nämligen vad som utgår till tjänsteman i lönegraden
B 7, för vilken avgångsåldern enligt de allmänna bestämmelserna i
civila tjänstepensionsreglementet utgör 60 år. Visserligen har för förrådsförman
vid statens järnvägar eller statens vattenfallsverk, vilken i lönehänseende
är jämställd med ifrågavarande beställningshavare, genom civila
tjänstepensionsreglementets undantagsbestämmelser fastställts en
pensionsålder av 63 år. Det vill dock synas, som örn förrådsvaktmästarnas
göromål åtminstone i vissa avseenden vore mera påfrestande, särskilt som
deras arbete till största delen är förlagt till dragig^ och kalla, även vintertiden
ouppvärmda förrådslokaler. I skrivelse till de sakkunniga har
av denna anledning från personalens sida framställts önskemål örn en nedsättning
av pensionsåldern med 5 år.

De sakkunniga hava av dessa skäl funnit sig böra föreslå sänkning av
den nuvarande pensionsåldern för förrådsvaktmästare till 60 år. Denna
avgångsålder skulle gälla även för förrådsvaktmästare vid flygvapnet.

Maskinister och eldare; Övermontör, förste montör och

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

montör vid Bodens fästning (även vid marinen och flygvapnet).
De sakkunniga hava erinrat, att för maskinister och eldare av första
klassen vid armén och flygvapnet sedan år 1932 gällt en pensionsålder
av 63 år; för övriga av nämnda beställningshavare har däremot särskild
pensionsålder ännu icke bestämts. Chefen för generalstaben har i sitt
yttrande föreslagit, att pensionsåldern måtte bestämmas till 63 år för
samtliga ifrågavarande beställningshavare. Även chefen för flygvapnet
har förordat denna pensionsålder för maskinister och eldare. Andra
militära myndigheter åter, såsom chefen för marinstaben, cheferna för
östra, västra och norra arméfördelningarna samt inspektören för trängen,
hava ansett, att avgångsskyldigheten för maskinister och eldare borde
inträda redan vid 60 års ålder. Sistnämnda pensionsålder har av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement tillstyrkts för samtliga nu förevarande
beställningar med hänsyn till deras krävande natur. Lantförsvarets
maskinistförening och arméns eldarförening hava gjort framställning
om att avgångsåldern för maskinister och eldare måtte sänkas
till 60 år.

För egen del anföra de sakkunniga:

Samtliga ifrågavarande befattningshavare, utom övermaskinisten i
Boden, intaga sådan löneställning, att för dem med tillämpning av civila
tjänstepensionsreglementets allmänna bestämmelser borde gälla en pensionsålder
av 60 år. För eldare vid vissa smärre anstalter har visserligen
genom reglementets undantagsbestämmelser fastställts en pensionsålder
av 63 år; för eldare av första klass vid statens sinnessjukhus, vilken
närmare torde vara att i tjänstgöringsavseende jämställa med eldare
av första klass vid truppförband eller sjukhus, är emellertid pensionsåldern
enligt reglementet 60 år. Med avseende å montörer har i civila
tjänstepensionsreglementet intet undantag stadgats från den normala
avgångsåldern. I fråga örn maskinister vid verk eller inrättningar, tillhörande
den civila statsförvaltningen, hava fastställts pensionsåldrar av
63 eller 60 år allt efter tjänstgöringens art.

Med stöd av vad sålunda fastställts beträffande jämförlig personal vid
civilförvaltningen och i betraktande av de göromål, som åligga eldare och
montörer, finna de sakkunniga någon tvekan icke kunna råda därom, att
pensionsåldern för dessa befattningshavare bör fastställas till 60 år. Jämväl
beträffande övermaskinisten i Boden och maskinisterna hava de sakkunniga
— med hänsyn till vad från arméförvaltningens sida och av personalsammanslutningarna
anförts rörande tjänstgöringens beskaffenhet —
ansett sig böra förorda en pensionsålder av 60 år.

Fä stningspolispersonalen. De sakkunniga omnämna, att den
för denna personal gällande pensionsåldern, 60 år, vilken fastställts av 1917
års riksdag, av militära myndigheter länge ansetts vara för hög samt att
förslag till sänkning vid flera tillfällen framlagts. Även 1921 års pensionskommitté
hade, vad poliskonstapel anginge, funnit en sänkning av
pensionsåldern med 5 år påkallad med hänsyn till den rörlighet, som tjänsten
krävde. Kommendanten i Bodens fästning hade år 1928 hemställt örn
nedsättning av pensionsåldern för all fästningspolispersonal i Boden till 55

97

Kungl. May.ts proposition nr 192.

år och såsom skäl härför anfört, att övervakningen av skyddsområdet, vars
ytvidd uppginge till ungefär 16 kvadratmil, krävde förflyttning — vintertid
på skidor — icke endast å vägar utan även genom svårframkomlig
terräng, ävensom att spanings- och övervakningsarbetet med hänsyn till
i Boden rådande klimat ställde stora krav på personalens fysik.

De sakkunniga hava funnit vad i denna fråga förekommit böra föranleda
sänkning av pensionsåldern för överkonstapel och konstapel till 55
år. För poliskommissarie däremot anse de sakkunniga en pensionsålder
av 60 år utan olägenhet kunna fastställas.

Marinen. Kaptener och subalternofficerare. Under hänvisning
till därom av chefen för marinstaben framställt yrkande och under
erinran att 1910 års militära pensionskommitté framlagt förslag i samma
riktning föreslog 1921 års pensionskommitté, att pensionsåldern för dessa
beställningshavare skulle sänkas från 55 till 50 år.

Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande
vidhållit sin mening, att pensionsåldern för officerare av kaptens och lägre
grad borde bestämmas till 50 år. Till stöd härför har marinstabschefen
anfört huvudsakligen följande:

Av beräkningar, som utförts inom marinstaben, framginge, att en ej
oväsentlig brist i mobiliseringsbehovet förefunnes, varför enbart av detta
skäl en sänkning av pensionsåldern vore bestämt påkallad. Även andra
omständigheter påkallade en sådan sänkning, främst nödvändigheten att
genom de särskilda tjänstegraderna emellan väl avvägda bestämmelser rörande
avgångsskyldighet vidmakthålla en för den aktiva tjänsten vid marinen
nödvändig fysisk och andlig spänstighet inom officerskåren. Erfarenheten
visade, att befordran till regementsofficer helst ej borde ske vid
högre levnadsålder än 45 år. Med nuvarande avvägning av antalet beställningshavare
inom graderna samt en pensionsålder av 55 år komma
därvid en alltför stor del av kaptensgradens beställningar (25—30 procent
av hela antalet) att utgöras av i följd av ålders- eller andra hänsyn ej befordrade.
Då man ej kunde förvänta samma aktivitet och vilja att taga
ansvar av dessa senare, syntes det vara uppenbart, att nämnda beställningshavare
i regel icke vore lämpliga för de viktiga befälsposter, för
vilka kaptener i aktiv tjänst vore avsedda. Även efter den föreslagna
sänkningen komme antalet vid befordran förbigångna kaptener att utgöra
omkring en femtedel av hela antalet kaptensbeställningar.

De sakkunniga. Med biträdande av den uppfattning, åt vilken marinstabschefen
givit uttryck, hava de sakkunniga i likhet med båda de kommittéer,
som senast sysslat med den militära pensioneringen, funnit sig
böra förorda en sänkning av pensionsåldern för kaptener och subalternofficerare
vid marinen till 50 år eller samma avgångsålder som för motsvarande
personal vid armén.

Förrådsförvaltare. För denna genom 1925 års härordning nytillkomna
beställning har pensionsåldern jämlikt beslut av 1929 års riksdag
i avbidan på en allmän omreglering av det militära pensionsväsendet
bestämts till 63 år.

Bihang lill riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 192.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S2.

Då nu ifrågavarande befattningshavare i tjänstgöringsavseende kunna
anses fullt jämställda med arméns förvaltare, hava de sakkunniga — som
för arméns förvaltare föreslagit bibehållande av nuvarande pensionsålder,
60 år — i överensstämmelse med av marinstabschefen uttalad uppfattning
ansett sig böra förorda en sänkning av den provisoriskt fastställda pensionsåldern
för förrådsförvaltare vid marinen till 60 år.

Flaggunderofficerare samt underofficerare av andra
och tredje graden. För dessa beställningar utgör pensionsåldern enligt
gällande bestämmelser 55 år. Med hänsyn till vad chefen för marinstaben
anfört och under erinran att även 1910 års militära pensionskommitté
framlagt enahanda förslag, förordade 1921 års pensionskommitté en
sänkning av pensionsåldern till 50 år för underofficerare av andra och
tredje graden.

Marinstabschefen har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande framhållit
nödvändigheten av att pensionsåldern för de två lägsta underofficersgraderna
fastställes till 50 år. I en till de sakkunniga avgiven promemoria,
vilken återgivits å sid. 112—113 i de sakkunnigas betänkande, har
marinstabschefen närmare utvecklat skälen härför och därvid framhållit,
bland annat, att en bestämd skillnad i tjänstgöringsförhållandena funnes
mellan å ena sidan underofficerare av andra graden och å andra sidan
flaggunderofficerare.

Svenska underofficer sförbundet har i en till de sakkunniga inkommen
skrivelse framhållit vissa olägenheter ur personalens synpunkt, som
skulle bliva förknippade med en sänkning av pensionsåldern för underofficerare
av andra och tredje graden till 50 år.

De sakkunniga. Med hänsyn till vad chefen för marinstaben anfört angående
underofficerarnas av andra och tredje graden tjänståligganden
hava de sakkunniga, i likhet med militära pensionskommittén och 1921 års
pensionskommitté, funnit sig böra föreslå en sänkning av pensionsåldern
för dessa underofficerare till 50 år. En dylik sänkning torde, framhålla de
sakkunniga, på grund av de nu rådande befordringsförhållandena komma
att medföra, att åtskilliga underofficerare av andra graden icke kunna
vinna befordran till flaggunderofficersbeställning. Enligt de sakkunnigas
uppfattning är det emellertid icke möjligt att vid bedömande av
frågan örn lämplig pensionsålder för beställningshavarna tillmäta de för
närvarande ogynnsamma befordringsförhållandena avgörande betydelse.

En av de sakkunniga, fanjunkaren Almroos, har under åberopande av
utförlig motivering (se betänkandet sid. 208—213) reservationsvis förordat
bibehållande av nu gällande pensionsåldrar för underofficerare av andra
och tredje graden vid marinen. Reservanten anför bland annat, att enligt
hans mening de militära skäl, som kunde föreligga för bifall till de sakkunnigas
förslag i fråga örn pensionsålder för ifrågavarande underofficerare,
icke vore tillräckligt bärande för att motivera en ur personalens
synpunkt så obillig åtgärd, som en sänkning av pensionsåldern skulle inne -

99

Kungl. May.ts proposition nr 192.

bära. Med nuvarande och säkerligen för rätt lång tid framåt rådande
ogynnsamma befordringsförhållanden komme ett stort antal underofficerare
av andra graden icke i tur till flaggunderofficersbefordran före fyllda
50 år. Dessa underofficerare, vilka hittills normalt kunnat räkna med
att erhålla flaggunderofficersbeställning före uppnådd pensionsålder och
komma i åtnjutande av för denna beställning utgående pension, skulle sålunda
— utan att hava blivit förbigångna vid befordran — på grund av
förhållanden, över vilka de själva icke kunnat råda, i icke obetydlig utsträckning
nödgas avgå med lägre pension än de tidigare haft anledning
påräkna.

Marinintendenturkårens personal. För denna personal
gäller för närvarande en pensionsålder av 65 år för samtliga beställningar.
I sitt till 1921 års pensionskommitté avgivna yttrande förordade chefen för
marinstaben, efter hörande av dåvarande chefen för kåren, bibehållande
av nämnda pensionsålder för kårens personal. Detta blev även kommitténs
förslag.

Chefen för marinintendenturkåren har nu hos de sakkunniga föreslagit
en betydande sänkning av pensionsåldern för kårens befattningshavare
och till stöd härför anfört bland annat:

Den nuvarande pensionsåldern vore ett arv från den gamla »flottans
civilstat», varav marinintendenturkåren lör 30 år sedan bildats. Tvivelsutan
hade det varit riktigt, örn redan vid detta tillfälle — då det gällde att
skapa en kår, skickad att utföra jämväl militära uppgifter — pensionsåldern
hade sänkts. Delade meningar syntes nu knappast råda örn lämpligheten
av en dylik sänkning. Allt eftersom utvecklingen medlört en väsentlig
förändring av kårens arbetsuppgifter, hade den nuvarande pensionsåldern
visat sig vara alltför hög. De inträdda förändringarna vore
huvudsakligen av två slag. Det ena vore, att kåren allt mer tagits i anspråk
för rent intendenturella uppgifter, det andra att vissa kamerala
uppgifter, vilka tidigare fullgjorts av intendenter, nu utfördes av annan
personal.

För fyllande av personalbehovet vid mobilisering vore det av största
vikt att hava tillgång till en högt kvalificerad reservpersonal. På grund
härav vore en sänkning av pensionsåldern synnerligen önskvärd.

De i stort sett likartade förhållandena inom arméns och marinens intendenturväsenden
talade för att pensionsåldern för marinintendenterna
sattes lika med pensionsåldern för arméns intendenter. Då emellertid
marinintendenterna ännu alltjämt uppehölle en del befattningar av mera
civil natur, borde åtminstone för marinintendent av första graden pensionsåldern
kunna sättas något högre, förslagsvis till 58 år; för förste
marinintendenter borde gälla en pensionsålder av 60 år.

Chefen för marinstaben har i sitt till de sakkunniga avgivna yttrande
i allt väsentligt anslutit sig till de av marinöverintendenten uttalade synpunkterna.

Be sakkunniga hava funnit den gällande pensionsåldern med hänsyn
till marinintendenturkårens nuvarande organisation och tjänstgörings -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förhållanden vara alltför hög. En sänkning av denna pensionsålder har
synts påkallad jämväl med hänsyn till behovet av reservpersonal.

Beträffande omfattningen av en nedsättning i pensionsåldern för marinintendenturkåren
hava de sakkunniga — med framhållande att marinöverintendenten
i sitt yttrande närmast uttalat sig för samma avgångsåldrar,
som komme att bestämmas för arméns intendenturkår — anfört att,
enligt vad de sakkunniga inhämtat, de göromål, som åvila marinens intendentur,
i viss mån skilde sig från arméintendenturens uppgifter och
vore av sådan art, att — såsom även antytts av marinöverintendenten —
för marinens intendenturpersonal kunde ifrågasättas något högre pensionsålder
än för motsvarande personal vid armén. Skillnaden syntes emellertid
icke böra överstiga fem år.

Vid övervägande av antydda synpunkter hava de sakkunniga ansett sig
böra föreslå en sänkning av pensionsåldern till 60 år för förste marinintendenter
samt till 55 år för lägre befattningshavare vid kåren.

Marinläkarkåren. Chefen för marinstahen har, i likhet med
marinöverläkaren, icke funnit skäl föreligga till frångående av nuvarande
pensionsåldrar, utgörande för marinöverläkaren 65 år, för förste marinläkare
och marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, 63 år samt
för annan marinläkare av första graden 60 år.

De sakkunniga erinra, att innan dessa pensionsåldrar — vilka överensstämma
med vad 1921 års pensionskommitté föreslagit — fastställts genom
beslut av 1931 års riksdag, gällt betydligt lägre avgångsåldrar för ifrågavarande
personal, nämligen för marinöverläkare och förste marinläkare
60 år och för marinläkare av första graden 55 år. Höjningen föranleddes
närmast av en framställning från marinöverläkaren, däri denne bland
annat erinrade örn att på grund av de låga pensionsåldrarna vissa svårigheter
uppkommit att på ett tillfredsställande sätt rekrytera kåren.

De sakkunniga hava icke funnit skäl till annan ändring av nuvarande
bestämmelser än att pensionsåldern för förste marinläkare och marinläkare
av första graden, sjukhusläkare, synts böra sänkas från 63 till
60 år. Tillräcklig anledning har nämligen icke ansetts föreligga att beträffande
marinens sjukhusläkare bibehålla högre pensionsålder än som
gäller och av de sakkunniga föreslagits att gälla för regementsläkare,
som är sjukhusläkare. Beträffande förste marinläkare giver, yttra de
sakkunniga, en jämförelse med vad som i ifrågavarande hänseende förordats
i fråga örn fältläkarkårens personal vid handen, att pensionsåldern
för förste marinläkare skulle, därest densamma bibehölles oförändrad,
komma att bliva tre år högre än för överfältläkaren och fältläkare. Enligt
de sakkunnigas uppfattning föreligger ej anledning att för framtiden
uppehålla en dylik skillnad.

Flottans poliskår. Med erinran, att för överkonstapel och konstapel
vid arméns fästningspolis föreslagits en pensionsålder av 55 år, hava
de sakkunniga anfört, att för flottans polispersonal tjänstgöringsförhål -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

101

landena vore mindre påfrestande samt att en något högre pensionsålder
därför utan olägenhet syntes kunna fastställas för denna personal. En
sänkning av nu gällande pensionsålder, 65 år, måste emellertid anses påkallad.
Med hänsyn härtill hava de sakkunniga ansett sig böra i likhet
med 1921 års pensionskommitté och marinförvaltningen förorda, att pensionsåldern
för ifrågavarande beställningshavare bestämmes till 60 år.

Flygvapnet. Officerare och underofficerare (med undantag
av intendenturpersonal). I sitt till de sakkunniga avgivna yttrande hava
chefen för flygvapnet och flygstyrelsen avgivit förslag till enhetliga
pensionsåldrar för vapnets beställningar. Såsom förut omnämnts, har
i yttrandet tillika på anförda skäl (betänkandet sid. 119) förordats en betydande
sänkning av pensionsåldrarna för nära nog samtliga beställningar.
Avgångsåldern har sålunda föreslagits till 60 år för chefen för flygvapnet,
till 55 år för överste, till 50 år för överstelöjtnant, major och fanjunkare
samt till 45 år för kapten, subalternofficer och sergeant.

Med hänsyn till att flygvapnets officers- och underofficerskårer till huvudsaklig
del rekryteras från övriga försvarsgrenar samt att möjlighet
till återtransport medgivits under vissa förutsättningar, hava de sakkunniga
från cheferna för generalstaben och marinstaben inhämtat yttranden
över chefens för flygvapnet och flygstyrelsens berörda förslag. Generalstabschefen
har därvid anfört bland annat, hurusom det otvivelaktigt
vöre önskvärt att i ett gemensamt militärt pensionsreglemente pensionsåldrarna
— såvida ovederläggliga militära skäl ej till annat föranledde
— vore överensstämmande för motsvarande lönegrader inom de skilda
försvarsgrenarna, ett behov som alldeles särskilt framträdde för flygvapnet,
som i mycket stor utsträckning rekryterades från övriga försvarsgrenar.
Mot sänkningen av pensionsåldrarna talade även det förhållandet,
att försvarsväsendet hade att förvänta avsevärda förändringar i en
kommande försvarsordning, varför så genomgripande ändringar som de
föreslagna i varje fall borde anstå till dess utvecklingen på grund av nya
bestämmelser kunde skönjas. Marinstabschefen har framhållit i huvudsak
enahanda synpunkter.

De sakkunniga anföra i denna fråga bland annat:

Det torde vara obestridligt, att flygtjänsten är av mera påfrestande
och slitande beskaffenhet och i allmänhet ställer större krav på beställningshavarna
i olika avseenden än den normalt förekommande tjänstgöringen
vid armén och marinen. Det kunde därför — även örn man i
detta sammanhang bortser från den vid flygvapnet nu rådande ogynnsamma
åldersfördelningen med ty åtföljande olägenheter ur befordringssynpunkt
— finnas anledning att ifrågasätta fastställande av lägre avgångsåldrar
åtminstone för vissa officerare och underofficerare vid flygvapnet
än för motsvarande personal vid övriga försvarsgrenar. Att de
sakkunniga det oaktat icke ansett sig böra föreslå dylik åtgärd, beror
huvudsakligen på de skäl, som utvecklats av cheferna för generalstaben och
marinstaben, och främst därpå, att det torde kunna förväntas, att en ny

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

försvarsordning kommer att medföra avsevärda förändringar beträffande
flygvapnet. Då spörsmålet örn pensionsåldrarnas avvägning för flygvapnets
personal bör ses i samband med frågan örn vapnets organisation,
har det synts de sakkunniga icke vara lämpligt att nu taga ståndpunkt
till frågan örn en genomgripande ändring av avgångsåldrarna för vapnets
personal.

De sakkunniga hava under föreliggande förhållanden ansett sig böra
föreslå, att för de officerare och underofficerare vid flygvapnet, som icke
tillhöra intendenturpersonalen, bestämmas samma pensionsåldrar som för
motsvarande beställningshavare vid armén. I anslutning till en blivande
omorganisation av flygvapnet synes frågan örn lämpliga pensionsåldrar
för vapnets personal böra upptagas till förnyat övervägande.

Intendenturpersonalen. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen
hava på anförda skäl föreslagit, att för denna personal skulle fastställas
samma pensionsålder, som av de sakkunniga föreslagits för befattningshavare
vid arméns intendenturkår i motsvarande tjänstegrader. Mot
detta förslag har generalstabschefen icke haft något att invända. Marinstabschefen
har däremot ifrågasatt, örn icke förhållandena för intendenterna
vid flygvapnet mera liknade motsvarande förhållanden vid marinen,
vilket i så fall skulle medföra, att pensionsåldern borde fastställas
till vad som föreslagits för marinens vidkommande.

De sakkunniga. På grund av vad marinstabschefen anfört och införskaffad
ytterligare utredning utvisat, hava de sakkunniga kommit till
den uppfattningen, att de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila intendenturpersonalen
vid flygvapnet, äro närmare jämförliga med de göromål,
som ankomma på beställninghavare i motsvarande tjänsteställning
vid marinintendenturkåren, än med vad som kräves av personal vid arméns
intendenturkår. De sakkunniga hava därför ansett sig böra förorda,
att de för beställningshavare vid marinintendenturkåren föreslagna
pensionsåldrarna tillämpas jämväl för officerare i intendenturbefattning
vid flygvapnet och att sålunda pensionsåldern för ifrågavarande personal
bestämmes till 60 år för överstelöjtnant och major samt 55 år för kapten
och löjtnant.

Övrig personal. För flygvapnets ingenjörspersonal, beträffande
vilken pensionsålder ännu icke blivit fastställd, skulle enligt de sakkunnigas
förslag tillämpas följande pensionsåldrar, nämligen för flygöveringenjör,
förste flygingenjör och flygingenjör av första graden 60 år samt för
flygingenjörer av andra och tredje graden 55 år. Beträffande skälen härför
torde få hänvisas till de sakkunnigas betänkande, sid. 123 och 124. För
förste flygläkare och flygläkare av första graden — vilka beställningshavare
före den 1 juli 1934 benämndes regementsläkare, respektive bataljonsläkare
och alltjämt tillhöra samma lönegrader som dessa — hava de sakkunniga
föreslagit samma pensionsålder som för sistnämnda beställningshavare
eller alltså 60, respektive 55 år.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Vid den behandling, de sakkunniga ägnat frågan om lämplig pensionsålder
för personal vid fältläkar- och fältveterinärkårerna samt vid fabriks-,
förråds- och tygstaten, hava de sakkunniga stannat vid att icke föreslå
ändring i nu gällande pensionsåldrar. Med hänsyn till vad jag i det
följande föreslår beträffande den civilmilitära personalens pensionsålder
torde en redogörelse här böra lämnas för de sakkunnigas ståndpunkt i
ämnet.

Fältläkarkårens och fältveterinärkårens personal.
Generalfältläkaren har föreslagit en höjning av pensionsåldern för överläkare
vid garnisonssjukhuset i Stockholm från 60 till 63 år och för bataljonsläkare
från 55 till 60 år. Chefen för generalstaben har däremot framhållit,
att nuvarande bestämmelser i fråga örn pensionsålder för fältläkarkårens
personal borde oförändrade ingå i ett blivande militärt pensionsreglemente.
Skäl syntes icke vara för handen att för överläkaren vid garnisonssjukhuset
i Stockholm, vilken åtnjöte lön i lönegraden C 11, fastställa
högre pensionsålder än för regementsläkare, som tillhörde samma
lönegrad, eller för i lönegraden C 14 upptagen Överfältläkare. Generalstabschefen
har ej heller kunnat biträda förslaget örn höjd pensionsålder
för bataljonsläkare.

De sakkunniga hava i likhet med generalstabschefen ansett nu gällande
pensionsåldrar för fältläkarkårens personal böra bibehållas oförändrade.

Även beträffande fältveterinärkårens personal hava de sakkunniga ansett
nuvarande pensionsåldrar väl avvägda.

För flertalet heställningshavare, tillhörande fabriks-, förråds- och
tygstaten — nämligen tyg- och fabriksingenjörer, tyg- och fabriksförvaltare,
fortifikationskassörer, departementsskrivare, besiktningsrustmästare,
tygverkmästare, verkmästare, tygskrivare, fabriksskrivare, tyghantverkare,
vapenhantverkare, hantverkare och fortmaskinister — gäller nu
en pensionsålder av 60 år.

1921 års pensionskommitté förordade för nu nämnda personalkategorier
en höjning av pensionsåldern till 65 år beträffande fortifikationskassörer
och departementsskrivare samt till 63 år i fråga örn övriga beställningshavare
med undantag av fortmaskinister, för vilka nuvarande pensionsålder
skulle bibehållas. I utlåtande över pensionskommitténs förslag
framhöll arméförvaltningen beträffande den å artilleriets fabriker och
tyganstalter tjänstgörande personalen, att denna personals ordinarie fredstjänstgöring
i verkstäder samt i stora, ofta långt från varandra belägna
förråd krävde en rörlighet och en vigor, som i regel icke kunde förutsättas
hos en person, som överskridit 60-årsåldern. Vid mobilisering komme
den å stat anställda personalen på grund av sin tjänstevana att i första
hand tagas i anspråk för de mest krävande platserna inom den då i hög
grad utvidgade förvaltningsorganisationen. Behovet av en tillräcklig re -

104

Kungl. Martts proposition nr 192.

sery av personal vid artilleriets fabriker och tyganstalter talade snarare
för en sänkning än för en höjning av pensionsåldern.

Chefen för generalstaben har i sin skrivelse till de sakkunniga — i överensstämmelse
med förslag av generalfälttygmästaren, chefen för fortifikationen
och inspektören för trängen — förordat bibehållande av gällande
pensionsåldrar för nu ifrågavarande personal.

De sakkunniga hava för sin del anfört bland annat:

De särskilda skäl, som föranlett, att beträffande övriga personalkategorier
vid försvarsväsendet nära nog genomgående föreslagits lägre pensionsåldrar
än som bestämts för befattningshavare i annan statstjänst, äga
i väsentlig mån giltighet även med avseende å personal vid artilleriets fabriker
och tyganstalter samt å fortmaskinister. Även beträffande fortifikationskassörer
tala goda skäl mot en höjning av nuvarande pensionsålder.
. Endast beträffande departementsskrivare förefaller frågan tveksam,
tillräckliga skäl synas dock knappast föreligga att enbart för denna
befattning ifrågasätta höjning av nu gällande pensionsålder.

Då beställningarna såsom elektroingenjör av första eller andra
graden, för vilka pensionsåldern ännu icke blivit bestämd, närmast ansetts
kunna jämställas med övriga ingenjörsbefattningar vid fabriks- och tygstaten,
hava de sakkunniga ansett, att även för dem bör tillämpas den för
sistnämnda befattningar gällande och av de sakkunniga föreslagna pensionsåldern
av 60 år.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsålder
för försvarsväsendets ordinarie personal har i huvudsak tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av de militära myndigheterna. Endast beträffande
en grupp av beställningshavare, nämligen underofficerare av andra och
tredje graden vid marinen, har sakkunnigförslaget mera allmänt framkallat
betänkligheter hos dessa myndigheter.

Försvarsväsendets lönenämnd, riksräkenskapsverket och statskontoret
hava däremot ställt sig tveksamma till de föreslagna sänkningarna av nuvarande
pensionsåldrar samt såsom skäl härför anfört bland annat följande: _

Försvarsväsendets lönenämnd: Lönenämnden måste ställa sig synner ligen

tveksam, huruvida de skäl, uteslutande av rent militär art, vilka anförts
till stöd för de föreslagna sänkningarna av de för vissa grupper beställningshavare
nu gällande pensionsåldrarna, i alla förekommande fall
äro tillräckligt bärande för att i förevarande sammanhang motivera bifall
till de sakkunnigas förslag. Redan de avsevärda kostnader, förslagets
genomförande måste medföra för statsverket, synas böra mana till
en viss försiktighet, då det gäller att nedsätta pensionsåldrar, som redan
nu i många fall ej obetydligt understiga de för civila befattningshavare i
allmänhet gällande. I vissa fall, där de föreslagna sänkningarna med
hänsyn till den militära tjänsten befunnits motiverade, har lönenämnden
emellertid icke velat ställa sig avvisande mot desamma.

En reservant inom lönenämnden, sekreteraren Curtman, har förklarat

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sig biträda de sakkunnigas förslag utom beträffande underofficerare av
andra och tredje graden vid marinen.

Riksräkenskapsverket: I anledning av de åt de sakkunniga givna di rektiven

att anpassa föreskrifterna i det militära pensionsreglementet efter
bestämmelserna i motsvarande reglemente för civilförvaltningen vill riksräkenskapsverket
framhålla, att i sådana fall, då behovet av reservpersonal
icke är ofrånkomligt eller kravet på tjänstbarliet i fysiskt hänseende
nödvändiggör tidigare avgång, pensionsåldern i möjligaste mån bör anpassas
efter vad som i sådant avseende gäller för civilförvaltningen.

Statskontoret: I anledning av förslaget örn sänkning av pensionsåldrarna
vill statskontoret ej underlåta att fästa uppmärksamheten vid den kostnadsökning,
vartill en dylik sänkning måste föranleda för statsverket.
Tillika kan det vara förtjänt av beaktande, att på detta sätt kostnaderna
för upprätthållandet av en mobiliseringsduglig reserv till avsevärd
del komma att överföras å elfte huvudtiteln i stället för att belasta
fjärde huvudtiteln, varigenom överblicken över totalkostnaderna för^ försvarsväsendet
försvåras. Emellertid ligger det i sakens natur, att frågan
örn lämpligheten ur militär synpunkt av en sänkning av pensionsåldrarna
för försvarsväsendets personal väsentligen undandrager sig statskontorets
bedömande. Ämbetsverket vill för den skull beträffande detta spörsmål
inskränka sig till att uttala, att en nedsättning av pensionsåldrarna för de
olika grupperna av beställningshavare vid försvarsväsendet icke lärer
böra vidtagas i vidare mån, än som med hänsyn till försvarets särskilda
intressen befinnes vara oundgängligen påkallat, samt att i övrigt pensionsåldrarna
böra så långt som möjligt anpassas efter vad som gäller för civilförvaltningen.
Sistberörda synpunkt torde framför allt böra beaktas i vad
angår den civilmilitära personalen.

Vad angår de särskilda beställningarna hava i huvudsak följande erinringar
framställts i de avgivna yttrandena.

Brigadchefer m. fl. beställningar i lönegraden 0 7.
Chefen för södra arméfördelningen anser det obehövligt att redan nu ändra
tiden för brigadchefernas avgång, innan tillräcklig erfarenhet vunnits
örn verkningarna av deras helt nyligen fastställda pensionsålder. Inspektören
för kavalleriet framhåller, att en pensionsålder av 60 år för inspektören
för kavalleriet icke vore lämplig med hänsyn till nödvändig kontinuitet
beträffande tjänsten; av samma skäl syntes de föreslagna pensionsåldrarna
för inspektören för militärläroverken och chefen för östra
brigaden för låga. Inspektören för militärläroverken anser, att hans beställning
bör särskiljas från övriga brigadchefsbefattningar genom att nuvarande
pensionsålder bibehålies för inspektören för militärläroverken.
Försvarsväsendets lönenämnd anför, att tillräckliga skäl icke syntes anförda
för ändring av den så sent som år 1928 för brigadchef fastställda
pensionsåldern 62 år. I enlighet med de sakkunnigas uttalande, att samma
pensionsålder i allmänhet bör gälla för samtliga beställningshavare i en
och samma lönegrad, syntes samma pensionsålder böra bestämmas även
för övriga beställningshavare i ifrågavarande lönegrad.

Militärbefälhavaren på Gotland samt vissa skoloch
kårchefer. Militärbefälhavaren på Gotland anser, att nuva -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

varande pensionsålder bör bibehållas för militärbefälhavaren samt för
chefen för Gotlands artillerikår. Försvarsväsendets lönenämnd har däremot
tillstyrkt de sakkunnigas förslag beträffande nu ifrågavarande befattningshavare.

Intendenturkårens officerare. Riksräkenskapsverket framhåller,
att genom ett utnyttjande av den möjlighet, som enligt 10 § 3 mom.
sakkunnigförslaget (11 § 3 mom. departementsförslaget) förefinnes att
förtidspensionera en beställningshavare, som befinnes urståndsatt att på
ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, behovet att vidmakthålla
en kroppslig och andligt spänstig kår i viss mån torde kunna
tillgodoses, utan att pensionsåldern för intendenturkårens officerare av
detta skäl hålles särskilt låg för hela kåren. Försvarsväsendets lönenämnd
framhåller, att de sakkunnigas förslag på denna punkt berör
en talrik personal och att förslagets genomförande därför kommer att
medföra avsevärda kostnader för statsverket. Under hänvisning till sitt
tidigare gjorda allmänna uttalande har lönenämnden velat ifrågasätta
nödvändigheten av den föreslagna sänkningen. I varje fall synes det
nämnden böra tagas under övervägande, örn ej en nedsättning av den nuvarande
pensionsåldern med. förslagsvis 2 år kan anses tillräcklig åtminstone
för kaptenerna vid intendenturkåren.

Underofficerare vid armén. Riksräkenskapsverket har, under
åberopande av sitt allmänna uttalande, ifrågasatt en höjning av pensionsåldern
för förvaltare vid intendenturkåren från 60 till 63 år, enär dessa
beställningshavare väsentligen syntes kunna likställas med förrådsmästare
vid telegrafverket och statens järnvägar, för vilka pensionsåldern är 63
år. För redogöraren vid ridskolan (i Strömsholm), vilken enligt förslaget
skulle bli avgångsskyldig vid 60 år, har riksräkenskapsverket, med hänsyn
till att befattningen är en ren expeditionstjänst, ansett pensionsåldern böra
sättas till 63 år.

Fältläkarkåren, fältveterinärkåren, marinläkarkåren.
Armeförvaltningen anser att pensionsåldern för bataljonsläkare
bör höjas till 60 år för att möjliggöra för dem att före uppnådd pensionsålder
hinna intjäna tjugufem tjänstår. Samma mening har uttalats av
generalfältläkaren. Marinförvaltningen uttalar, att några bärande skäl
icke anförts för sänkning av pensionsåldern för förste marinläkare och marinläkare
av första graden, sjukhusläkare, samt att det skulle vara ytterst
ofördelaktigt, örn denna sänkning genomfördes. Marinöverläkarens utlåtande
avspeglar enahanda uppfattning. Försvarsväsendets lönenämnd har
inskränkt sig till det uttalandet, att samma pensionsålder syntes böra gälla
för jämförlig läkarpersonal vid försvarsväsendets olika grenar. Riksräkenskapsverket
uttalar såsom sin uppfattning, att avgångsåldern för
överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm bör höjas till 63 år samt
att denna pensionsålder bör bibehållas för förste marinläkare och marinläkare
av första graden, sjukhusläkare. Ämbetsverket erinrar, att av -

107

Kungl. May.ts proposition nr 192.

gångsåldern för provinsialläkare höjts från 62 till 63 år samt att en pensionsålder
av 65 år gäller för läkarpersonalen vid statens sinnessjukhus
och för lasarettsläkare.

Civilmilitära beställningshavare, tillhörande fabriks-,
förråds- och tygstaten. Riksräkenskapsverket framhåller,
att vid 1921 års lönereglering vid försvarsväsendet de särskilda beställningarna
hänfördes till de lönegrader i kommunikationsverkens avlöningsreglemente,
till vilka med dem jämförbara befattningar vid kommumkationsverken
hörde eller vartill de eljest med hänsyn till beställningarnas
art ansågos böra hänföras. Med hänsyn härtill och då de särskilda skäl,
som beträffande andra militära beställningshavare föranlett fastställandet
av en lägre pensionsålder än i allmänhet stadgats, icke ägde samma giltighet
för ifrågavarande civilmilitära personal, syntes anledning knappast föreligga
att vid bestämmandet av pensionsåldern i förevarande fall tillämpa
annan åldersgräns än som fastställts för motsvarande personal vid kommunikationsverken.
I anslutning härtill borde exempelvis för tyg- och
fabriksförvaltare av första klassen samt fortifikationskassör, vilka i avlöningshänseende
likställts med förste bokhållare vid telegrafverket och statens
järnvägar, avgångsåldern bestämmas till 63 år. För departementsskrivare,
som i avlöningshänseende jämställts med bokhållare vid telegrafverket,
statens järnvägar och statens vattenfallsverk, borde även samma
pensionsålder fastställas.

Officerare vid marinen. Marinförvaltningen föreslår, att pensionsåldern
för flaggmans- (generals-) och kommendörs- (överste-) graderna
nedsättes till 63, respektive 58 år. För svar sväsendets lönenämnd har för
sin del ansett tvekan kunna råda, huruvida de skäl, som föranlett avgångsålderns
bestämmande till 50 år för arméns kompaniofficerare, i
full utsträckning äga giltighet beträffande kaptener vid marinen. Avvikande
mening har på denna punkt anmälts dels, såsom förut nämnts,
av sekreteraren emtman, dels ock av kommendörkaptenen Giron. Reservanterna
hava yrkat bifall till sakkunnigförslaget.

Underofficerare vid marinen. Fullmäktige i flottans pensionskassa
anföra, att den nuvarande organisationen av mannens underofficerskår
icke synes vara lämpad för en pensionsålder av 50 år för underofficerare
av andra graden, samt belysa de ogynnsamma befordringsförhållanden,
vilka skulle bliva rådande vid sänkning av pensionsåldern.
Fullmäktige hava ansett nödvändigt att — intill dess i samband med genomförandet
av en ny försvarsorganisation proportionen mellan antalet
beställningshavare i underofficersgraderna (och i flaggkorpralsgraden)
ändras — en övergångsbestämmelse införes, som möjliggör för nuvarande
äldre underofficerare av andra graden att komma ifråga till flaggunderofficersbefordran.
Liknande yrkande har gjorts av marinförvaltningen.
Stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation anser den föreslagna
sänkningen av pensionsåldern för underofficerare av andra och tredje

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

graden knappast tillräckligt motiverad. Önskvärdheten att föryngra
underofficerskåren och tillgodose behovet av reservpersonal syntes hava
tillmätts alltför stor betydelse. Därest emellertid pensionsåldern för
denna personalgrupp komme att nedsättas till 50 år, måste befordringsföi
hållandena sa ändras, att underofficer av andra graden icke tvingades
att avgå, innan han hunne komma i tur till flaggunderofficersbefordran.
Chefen för kustartilleriet anser en sänkning av pensionsåldern
för underofficerare icke möjlig utan organisatorisk ändring och förordar
nied hänsyn härtill, att sänkningen skall träda i kraft vid tidpunkt, som
Kungl. Majit bestämmer. Stationsbefälhavaren vid Karlskrona örlogsstation
har däremot intet att erinra mot den föreslagna pensionsåldern för
underofficerare av andra och tredje graden, då verkställd utredning utvisat
att, åtminstone vad Karlskrona örlogsstation beträffar, några betänkliga
följder av sänkningen icke torde vara att befara; särskilda övergångsbestämmelser
hava emellertid ansetts önskvärda.

Försvarsväsendets lönenämnd finner bärande skäl icke hava anförts för
frångående av den hittills undantagslöst tillämpade regeln, att underofficerare
i lägre lönegrad än Uo 4 vid varje försvarsgren för sig skola hava
samma avgångsålder. Lönenämnden har därför biträtt reservantens yrkande
örn bibehållande av den nu gällande pensionsåldern för ifrågavarande
underofficerare. Kommendörkaptenen Giron har dock tillstyrkt
sakkunnigmajoritetens förslag.

Riksräkenskapsverket har av skäl, som av ämbetsverket anförts beträffande
förvaltare vid intendenturkåren, föreslagit bibehållande av nu gällande
pensionsålder, 63 år, för förrådsförvaltare vid marinen. Chefen för
kustartilleriet och kommendanten i Vaxholms fästning hava yrkat sänkning
av pensionsåldern för sistnämnda beställningshavare till 55 år.

Marinintendentur kåren. Mot de föreslagna sänkningarna av
pensionsåldern för marinintendenturkårens personal hava invändningar
framställts endast av stationsbefälhavaren vid Stockholms örlogsstation;
som ansett, att sänkningen av pensionsåldern för marinintendenter av
första graden och lägre grader borde stanna vid 60 år. Marinöverintendenten
anför, att han, örn det icke kunde anses lämpligt att bestämma pensionsåldern
för marinintendent av första graden till en mellan 55 och 60
år liggande siffra, i valet mellan 55 och närmast högre pensionsålder 60
år obetingat vill lämna sin anslutning till den förstnämnda pensionsåldern.
Försvarsväsendets lönenämnd tillstyrker de sakkunnigas förslag örn
sänkning av pensionsåldern till 60 år för förste marinintendent. Vad åter
angår de personalkategorier, för vilka föreslagits en pensionsålder av 55
år, har lönenämnden med hänsyn till sin tidigare angivna ståndpunkt i
fråga örn arméns intendenturpersonal och då enligt nämndens mening
förhållandena vid marinen icke torde motivera införande av samma avgångsålder
som för motsvarande personal vid armén, velat förorda en
pensionsålder av 58 år. Riksräkenskapsverket har i fråga örn pensionsål -

109

Kungl. Majlis proposition nr 192.

deni för marinintendenturkårens personal framhållit samma synpunkter
som beträffande arméns intendenturkår.

Flygvapnets personal. Chefen för flygvapnet och flygstyrelsen
hava icke framställt någon erinran mot de sakkunnigas förslag beträffande
ifrågavarande personal, men förutsätta dock, att — i överensstämmelse
med vad de sakkunniga uttalat rörande pensionsåldrar för flygande
personal — frågan underkastas förnyad prövning i anslutning till
en blivande omorganisation av flygvapnet. För svar sväsendets lönenämnd
har tillstyrkt förslaget örn en pensionsålder av 55 år för flygingenjörer
av andra och tredje graden.

Särskilda frågor. Chefen för intendenturkåren har uttalat, att
det för ett rationellt ordnande av befordringarna särskilt inom regementsofficers-
och högre befattningar vid försvarsväsendet vore till fördel,
om personalens avskedande skedde allenast två gånger årligen, förslagsvis
den 1 april och den 1 oktober. Detta gällde särskilt de högre beställningshavarna,
för vilka förflyttning från en ort till en annan ofta
förekomme. Härigenom skulle vinnas även den fördelen, att de med dessa
befordringar förenade flyttningskostnaderna skulle kunna icke obetydligt
nedbringas. I huvudsak enahanda förslag hava framkommit i de yttranden,
som avgivits av chefen för östra arméfördelningen och inspektören
för trängen. Statskontoret har efter erinran härom för sin del framhållit,
att det syntes ämbetsverket vara förtjänt att närmare övervägas, huruvida
ej bestämmelserna örn avgångsskyldighet borde avfattas i anslutning till
berörda förslag.

Med hänsyn till de krav på tjänstbarhet i fysiskt avseende, som måste Departementa ställas

på personalen vid försvarsväsendet, gälla — såsom redan nämnts chefen.

— för närvarande i fråga örn flertalet militära och civilmilitära beställningar
lägre pensionsåldrar än som i allmänhet föreskrivits för tjänster
vid civilförvaltningen. Till dessa lägre pensionsåldrar har även behovet
av reservpersonal vid mobilisering medverkat.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle nu angivna, av militära förhållanden
betingade skiljaktighet mellan den civila och den militära personalens
avgångsåldrar i viss omfattning ökas genom ytterligare sänkning av pensionsåldern
för en del beställningar vid försvarsväsendet.

Den stegring av kostnaderna för det militära pensionsväsendet, som ett
oförändrat genomförande av sakkunnigförslaget i förevarande hänseenden
skulle medföra, har väckt betänkligheter hos försvarsväsendets lönenämnd,
statskontoret och riksräkenskapsverket. För egen del ansluter
jag mig i stort sett till den allmänna uppfattning, som uttalats av dessa
myndigheter. Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida de skäl — huvudsakligen
av rent militär art — som anförts till stöd för de föreslagna
sänkningarna, i alla förekommande fall äro tillräckligt bärande för att
motivera bifall till sakkunnigförslaget. Enligt min mening kan en höj -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ning av pensionsåldrarna i förhållande till de sakkunnigas förslag vara
befogad beträffande åtskilliga befattningar, särskilt civilmilitära beställningar.
En dylik böjning behöver, med reglementets utformning i övrigt,
ingalunda innebära någon försämring av nuvarande möjligheter att tillgodose
kraven på tjänstbarket. I överensstämmelse med vad de sakkunniga
föreslagit bar nämligen — i anslutning till civila tjänstepensionsreglementets
bestämmelser — i 11 § 3 mom. intagits ett stadgande, som
möjliggör att högst fem år före pensionsålderns inträde med pension
avskeda en beställningshavare, som befinnes urståndsatt att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina tjänståligganden. Genom denna bestämmelse
beredes utväg att vidmakthålla personalens tjänstdugligbet på ett
bättre sätt än som kunnat ske med hittills gällande pensioneringsbestämmelser.
Även möjligheten till frivillig förtidspensionering torde kunna
i någon mån medverka till en tidigare avkoppling av personal, vars intresse
för militärtjänsten slappats eller vars tjänstbarhet eljest minskats.

I syfte att erhålla grundval för bedömande av verkningarna ur kostnadssynpunkt
av de av de sakkunniga föreslagna sänkningarna av olika
pensionsåldrar hava inom finansdepartementet, med bearbetning av de
för sakkunnigbetänkandet gjorda kostnadskalkylerna, verkställts summariska
beräkningar rörande den utgiftsökning, som av nämnda anledning
skulle uppkomma vid övergångstidens utgång, samt rörande utgiftsökningens
fördelning på olika beställningar eller grupper av beställningar.
Enligt dessa beräkningar skulle den av pensionsåldrarnas sänkning
betingade ökningen av kostnaderna vid sagda tidpunkt uppgå till
sammanlagt omkring 770,000 kronor per år, därav dock 285,000 kronor belöpa
å beställningshavare, som överförts till övergångsstat. Denna utgiftsökning
skulle emellertid i viss mån motvägas av en till 370,000 kronor
uppskattad minskning i avlöningskostnaderna för beställningshavare på
övergångsstat. Nettokostnadsökningen vid angivna tidpunkt skulle sålunda
utgöra omkring 400,000 kronor. Siffrorna äro synnerligen approximativa
men synas dock mana till en viss försiktighet, när det gäller att
sänka avgångsåldrar, vilka redan för närvarande äro avsevärt lägre än
pensionsåldern för jämförlig civil personal.

Efter angivande av denna allmänna inställning till de bär föreliggande
frågorna går jag att meddela min ståndpunkt till de sakkunnigas förslag
beträffande pensionsålder för de särskilda beställningarna.

I fråga örn officerare (musikdirektörer) vid armén har jag funnit
mig kunna biträda sakkunnigförslaget utom i vad det avser kaptener vid
intendenturkåren. Måhända kan tvekan råda beträffande den föreslagna
sänkningen av pensionsåldrarna för brigadchefer och vissa med dem i lönehänseende
likställda beställningshavare, detta icke minst med hänsyn
till att denna fråga nyligen prövats av statsmakterna. De skäl, som härför
åberopats i betänkandet och vilka ytterligare understrukits vid ärendets
beredning i samråd med chefen för försvarsdepartementet, hava emeller -

lil

Kungl. May.ts proposition nr 192.

tid föranlett mig att i fråga om dessa beställningar följa de sakkunnigas
förslag. Den kostnadsökning, som betingas av de sålunda tillstyrkta sänkningarna
av gällande pensionsåldrar för arméns personal, är för övrigt
relativt obetydlig. Vad angår kaptenerna vid intendenturkåren må visserligen
icke förnekas, att även beträffande dessa beställningshavare militära
skäl kunna anföras för en något lägre pensionsålder än den nuvarande
(55 år), men det vill synas, som örn de väntade fördelarna av denna
nedsättning icke skulle vara tillräckligt stora för att motivera den ganska
avsevärda ökning i pensioneringskostnaderna, som därav skulle föranledas.
Enligt de inom finansdepartementet verkställda beräkningarna
skulle vid bifall till sakkunnigförslaget på denna punkt utgiftsökningen
för budgetåret 1943/1944 komma att uppgå till omkring 125,000 kronor,
varav endast 9,000 kronor belöpa på beställningshavare å övergångsstat.

Konsekvensen synes bjuda, att pensionsåldern för löjtnanter vid intendenturkåren
sättes lika med pensionsåldern för kaptener. Detta innebär
en höjning av löjtnanternas nuvarande pensionsålder. En sådan höjningsaknar
emellertid praktisk betydelse, då ålderspensionering i denna grad
ej förekommer.

För kaptener och subalternofficerare vid marinen hava de sakkunniga
föreslagit en sänkning av pensionsåldern från 55 till 50 år. De skäl, som
av de sakkunniga åberopats till stöd för denna åtgärd, hava under ärendets
beredning understrukits och närmare utvecklats från försvarsdepartementets
sida. Av den utredning, som sålunda förebragts, har jag beträffande
flottan blivit övertygad såväl örn att den nuvarande pensionsåldern,
55 år, är alltför hög med hänsyn till de stora krav, som sjötjänstgöringen
ställer, som ock därom att med nuvarande avgångsålder den
personal i kaptensgraden, vilken nått sådan levnadsålder att vidare
tjänstgöring till sjöss i regel ej kan ifrågakomma, utgör så stor del av
hela antalet beställningar inom graden, att betydande svårigheter föreligga
att finna lämplig användning för denna personal. Även för kustartilleriets
vidkommande synes av i huvudsak liknande skäl en sänkning
av pensionsåldern vara påkallad. Ehuru en sänkning av pensionsåldern
för kaptener vid marinen skulle medföra en avsevärd kostnadsökning —
denna har för budgetåret 1943/1944 beräknats uppgå till cirka 210,000 kronor,
därav för beställningshavare å övergångsstat 20,000 kronor — har
jag därför icke velat motsätta mig ett genomförande av de sakkunnigas
förslag i förevarande hänseende.

Vad de sakkunniga föreslagit i fråga örn avgångsålder för officerare
vid flygvapnet föranleder icke erinran från min sida.

Beträffande underofficerare vid de olika försvarsgrenarna har
sakkunnigförslaget lämnats utan erinran utom såvitt angår vissa beställningar
tillhörande lönegraden Uo 4 (förvaltare vid intendenturkåren, redogöraren
vid ridskolan och förrådsförvaltare), samt underofficerare av
andra och tredje graden vid marinen. Tillräcklig anledning att frånträda

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sakkunnigförslaget beträffande förstnämnda personalgrupp synes mig
icke föreligga. Vad angår underofficerare av andra och tredje graden vid
marinen har jag däremot ansett mig icke böra tillstyrka den av de sakkunnigas
majoritet föreslagna sänkningen av pensionsåldern. Visserligen
hava samtliga de kommittéer, som sedan år 1910 arbetat på den militära
tjänstepensionslagstiftningen, ansett den nu gällande avgångsåldern för
dessa beställningshavare vara för hög, och de skäl, vilka åberopats i fråga
örn marinens kaptener, torde i viss mån äga giltighet jämväl för nu ifrågavarande
personalgruppers vidkommande. En sänkning av pensionsåldern
skulle i detta fall icke för den närmaste framtiden medföra kostnadsökning
för statsverket utan tvärtom — med hänsyn till övergångsstatens
stora omfattning — innebära en låt vara successivt avtagande kostnadsbesparing.
De olägenheter, som med nuvarande försvarsorganisation skulle
uppkomma för personalen vid en sänkning av pensionsåldern till 50 år, har
jag emellertid i likhet med reservanten inom militärpensionssakkunniga
samt flertalet av marinens myndigheter funnit vara av den art, att det
knappast bör ifrågakomma att under rådande förhållanden vidtaga en dylik
åtgärd. Då jag av här antydda skäl ansett någon ändring i pensionsåldern
för underofficerare av andra och tredje graden vid marinen icke
böra för närvarande genomföras, har jag funnit stöd för denna ståndpunkt
jämväl däri, att ett bibehållande av nuvarande pensionsålder för
dessa beställningshavare enligt inhämtade upplysningar icke torde medföra
lika framträdande olägenheter ur tjänstgöringssynpunkt som en
oförändrad pensionsålder för kaptener vid marinen skulle innebära.

Vad slutligen angar den civilmilitära och civila personalen,
synas mig pensionsåldrarna för denna personal i princip böra i möjligaste
mån anpassas efter vad som gäller för befattningshavare vid civilförvaltningen.
Från denna utgångspunkt anser jag i likhet med generalfältläkaren,
respektive marinöverläkaren, att pensionsåldern bör bestämmas för
överläkare vid garnisonssjukhuset i Stockholm, förste marinläkare och
marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, till 63 år samt för
bataljonsläkare och flygläkare av första graden till 60 år. Jag tillstyrker
vidare en höjning av pensionsåldern för bataljonsveterinär från 55
till 60 år. Det kuyde måhända ifrågasättas, huruvida icke en höjning
av pensionsåldern till 63 år kunde vara befogad för ytterligare en del
läkarbeställningar samt för de högre veterinärbeställningarna. Då militära
skäl åberopats för ett bibehållande av nuvarande avgångsåldrar för
sistberörda personalgrupper, har jag emellertid ansett mig icke böra tillstyrka
ett frångående av sakkunnigförslaget beträffande dessa beställningar.

Att, såsom de sakkunniga gjort gällande, den nu fastställda pensionsåldern
för marinintendenturkårens personal — med undantag för marinöverintendenten
— är alltför hög lärer icke kunna bestridas. En sänkning
av pensionsåldern för denna personal torde därför vara befogad. Dock

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

synes det mig icke påkallat att härvid gå så långt som de sakkunniga
föreslagit i fråga om marinintendenter av första och andra graden samt
marinnnderintendenter. Med hänsyn till dessa beställningshavares arbetsuppgifter
synes nedsättningen kunna begränsas till fem år och pensionsåldern
alltså fastställas till 60 år. Att, såsom från vissa håll påyrkats,
för ifrågavarande beställningar skulle bestämmas en eljest icke förekommande
pensionsålder av 58 år vill jag icke tillstyrka.

Med avseende å beställningar vid förråds-, fabriks- och tygstaten synes,
i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, för lönegraderna C 1—3
genomgående böra fastställas en pensionsålder av 60 år. Denna ålder
överensstämmer med den enligt civila tjänstepensionsreglementet gällande
normala avgångsåldern för personal i motsvarande löneställning.
De skäl, som av de sakkunniga åberopats för fortsatt tillämpning av samma
pensionsålder, 60 år, beträffande beställningsliavare i lönegraden C 4
och högre lönegrader, synas däremot ej tillräckligt bärande. I likhet med
riksräkenskapsverket anser jag, att pensionsåldern i förevarande fall bör
anpassas till den åldersgräns, som fastställts för närmast motsvarande
personal vid kommunikationsverken. Med hänsyn härtill förordar jag,
att pensionsåldern för nu ifrågavarande personal bestämmes till 63 år.

De sakkunnigas förslag i fråga örn pensionsåldrar för övrig civilmilitär
och civil personal föranleder icke annan erinran från min sida än
att för flygingenjörer av andra och tredje graden pensionsåldern synes
böra bestämmas till 60 år i stället för, såsom do sakkunniga föreslagit, till
55 år. Vidare har jag kommit till den uppfattningen, att för kemist vid
marinförvaltningen pensionsåldern utan olägenhet kan höjas till 63 år.

De förslag, som jag här framställt, innebära dels att sänkningar av nu
gällande pensionsåldrar icke skulle ske i samma omfattning som de sakkunniga
ifrågasatt, dels att höjning skulle vidtagas av nu fastställda avgångsåldrar
för viss civilmilitär personal. Ett bifall till mitt förslag är
därför givetvis ägnat att reducera den kostnadsökning för statsverket,
som skulle föranledas av sakkunnigförslaget. Kostnadsökningen vid bifall
till mitt förslag belöper sig enligt de verkställda beräkningarna vid
övergångsperiodens utgång till approximativt 280,000 kronor för år, medan
besparingen i avlöningskostnader för övergångsstaten skulle uppgå
till omkring 20,000 kronor. Nettokostnadsökningen kan alltså uppskattas
till omkring 260,000 kronor, medan motsvarande siffra enligt de sakkunnigas
förslag beräknats till i runt tal 400,000 kronor.

De av mig förordade ändringarna i de sakkunnigas förslag böra lämpligen
föranleda en jämkning i avfattningen av 18 §. I departementsförslagets
författningstext har* sålunda för beställningshavare, tillhörande
lönegraderna C 4—14, såsom huvudregel angivits en pensionsålder av 63
år. De beställningar inom nämnda lönegrader, för vilka föreslagits lägre
pensionsålder, hava i anslutning härtill redovisats å den vid reglementet
fogade åldersförteckiiingen (Bilaga B).

Hillring lill riksdagens protokoll 1 sami. Nr 1U5.

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Jämväl i ett annat avseende Ilai- jag beträffande förevarande paragraf
funnit mig böra förorda avvikelse från de sakkunnigas förslag. Enligt
förslaget skulle, i anslutning till motsvarande bestämmelse i civila
tjänstepensionsreglementet, gälla, att pensionsåldern inträder vid utgången
av den månad, under vilken föreskriven levnadsålder uppnåtts.
Såsom av redogörelsen för de avgivna yttrandena framgår, hava emellertid
vissa militära myndigheter ävensom statskontoret uttalat, att militärpersonalens
avgång lämpligen borde ske halvårsvis och anknytas till
de sedvanliga flyttningstiderna. Då detta förslag ur olika synpunkter
synts beaktansvärt — icke minst med hänsyn till önskvärdheten att i möjligaste
mån begränsa statsverkets kostnader för hyresersättning i anleda
liing av de flyttningar, som vid befordran eller transport vid försvarsväsendet
förekomma i långt större utsträckning än vid civilförvaltningen
-— bär jag låtit jämka författningstexten så, att pensionsåldern skall under
det år, då beställningskavaren uppnår stadgad åldersgräns, inträda
vid utgången av mars månad, där levnadsåldern uppnås under första
halvåret, och vid utgången av september månad, där åldern uppnås under
senare halvåret. Den sistnämnda tidpunkten är måhända icke i allo
tillfredsställande med hänsyn till att regementsövningarna pågå in i oktober.
Denna olägenhet synes dock kunna undanröjas genom kortare anstånd
med avsked i de fall, då avgång under övningarnas fortvaro finnes,
olämplig, och synes icke böra medföra rubbning av den allmänna avgångsterminen,
vilken såvitt möjligt bör under båda halvåren förläggas
till halvårets mitt.

För införande av de sålunda ifrågasatta avgångsterminerna har en omformulering
av sakkunnigförslagets författningstext ägt rum, varvid bestämmelserna
uppdelats på två moment.

20 §.

Ifrågavarande paragraf saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag;
men är av samma innehåll som 21 § civila tjänstepensionsreglementet.

Enligt sistnämnda författningsrum skall för ordinarie tjänsteman, som
är förordnad att innehava sådan i civila tjänstepensionsreglementet avsedd
icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre pensionsunderlag
än det för hans ordinarie tjänst fastställda, tillämpas de för icke-ordinarie
befattningshavare i reglementet givna bestämmelserna, under iakttagande
likväl att han icke härigenom må lida inskränkning i de pensionsförmåner,
som tillkomma honom i hans egenskap av ordinarietjänsteman.
Ehuru denna bestämmelse givetvis närmast har avseendeå
ordinarie befattningshavare, som äro underkastade civila tjänstepensionsreglementet,
torde densamma få tolkas så, att även annan ordinarietjänsteman,
som blir innehavare av icke-ordinarie befattning, för vilken
reglementet är gällande och för vilken är fastställt högre pensionsunderlag
an för hans ordinarie tjänst, blir såsom icke-ordinarie befattnings -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

barare underkastad reglementets bestämmelser, så länge den icke-ordinarie
anställningen innehaves. En ordinarie militär eller civilmilitär be*
ställningshavare, som inom den nyreglerade civila statsförvaltningen erhåller
högre avlönad, extra ordinarie tjänst eller tjänst å extra stat, blir
alltså pensionsberättigad enligt civila tjänstepensionsreglementet. Om
en civil ordinarie befattningshavare vid reglerat eller oreglerat verk blir
innehavare av icke-ordinarie befattning, å vilken militära tjänstepensionsreglementet
äger tillämpning och för vilken gäller högre pensions*
underlag än för hans ordinarie tjänst, bör denne på samma sätt bliva
pensionsberättigad enligt de i militära tjänstepensionsreglementet innefattade
bestämmelserna rörande icke-ordinarie befattningshavare. Ehuru
detta måhända kan synas självfallet utan särskilt stadgande, har jag
emellertid med hänsyn till förekomsten i civila tjänstepensionsreglementet
av en särskild paragraf i ämnet ansett lämpligt föreslå, att en motsvarande
paragraf införes i militära tjänstepensionsreglementet. Denna
paragraf har upptagits såsom 20 §.

21 §.

21 § innefattar bestämmelser örn uppskjuten livränta och är i huvudsak
likalydande med 19 § i sakkunnigförslaget. I förhållande till 22 § civila
tjänstepensionsreglementet företer paragrafen huvudsakligen endast
den avvikelsen, att jämlikt förslaget rätten till uppskjuten livränta skall
upphöra, därest vederbörande kommer i åtnjutande av pension enligt gällande
bestämmelser i fråga örn pensionering av försvarsväsendets reserver
av befäl och civilmilitär personal. Beträffande de sakkunnigas motivering
till förevarande paragraf torde få hänvisas till betänkandet sid,
127—131.

Avgivna yttranden. Bestämmelserna i 1 mom. angående beräkning av
intjänt pension hava föranlett erinringar endast från pensionsstyrelsen.
Nämnda ämbetsverk ifrågasätter, huruvida icke den uppskjutna livräntan
i allmänhet borde utgå från tidigare ålder än de sakkunniga föreslagit.
Pensionsstyrelsen finner vidare skäligt, att livräntan ansåges till
fullo intjänad under den tid, tjänstgöringsplikten i vederbörande befattning
varar, och att sålunda ingen pensionsavgift fingerades utgå sedan
den normala pensionsåldern uppnåtts. Slutligen framhåller styrelsen
önskvärdheten av att i de fall, då 25 tjänstår krävas för erhållande av
lid pension, samma tjänstålder tillämpas även vid livräntans beräknande.

Arméns fullmäktige meddela, att de över de föreslagna bestämmelserna
inhämtat yttrande av konsulenten hos arméns nya änke- och pupillkassa,
vilken därvid uttalat, att något tekniskt vägande skäl icke kunde anfö^
ras gentemot de sakkunnigas förslag i denna del. I anslutning härtill
hava fullmäktige lämnat förslaget utan erinran.

Mot de sakkunnigas förslag i fråga örn livränterättens upphörande,
därest den livränteförsäkrade erhåller reservpension, hava invändningar

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departements

chefen.

framställts av fullmäktige i flottans pensionskassa samt av marinens
myndigheter och pensionsstyrelsen. Fullmäktige i flottans pensionskassa
framhålla sålunda, att reservpensionen icke är någon pension i samma
mening som tjänstepensionen utan en ersättning för att en person under
viss del av sitt liv stått till krigsmaktens förfogande såsom befäl vid mobilisering.
Eeservpensionen borde med hänsyn härtill icke hindra vederbörande
att komma i åtnjutande av den intjänta livräntan. Fullmäktige
befara vidare, att till följd av bestämmelsen åtskilliga förtidsavgångna
beställningshavare sannolikt icke komma att inträda i reserven. Pensionsstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke i de fall, då livräntan för beställningshavaren
vid 55 års ålder representerar ett högre kapitalvärde
än reservpensionen, rätt till uppskjuten livränta borde kvarstå till sådant
belopp, att dess kapitalvärde vid nämnda ålder motsvarade skillnaden
mellan dessa belopp.

I likhet med de sakkunniga finner jag skäl ej föreligga att beträffande
grunderna för uppskjuten livränta för militär personal avvika från vad
i civila tjänstepensionsreglementet stadgats i fråga om motsvarande förmån
för civil personal. Vad pensionsstyrelsen ifrågasatt angående en i
vissa avseenden gynnsammare beräkning av livräntan enligt militära tjänstepensionsreglementet
kan jag alltså icke biträda. Den omständigheten,
att för den militära personalen i stor utsträckning gälla lägre pensionsåldrar
än för civila befattningshavare och att i följd härav även tjänståldern
för hel pension måst bestämmas lägre, synes icke höra föranleda,
att man vid avvägandet av de förmåner, vilka böra tillkomma en beställningshavare,
som före pensionsåldern lämnar statstjänsten, anser
större del av pensionen intjänad än vad fallet är beträffande en civil
tjänsteman, som vid samma ålder och med samma antal tjänstår avgår
från tjänsten utan rätt till pension. Det bör för övrigt ej förbises, att
även vid civilförvaltningen finnas stora personalgrupper, för vilka gäller
en avsevärt lägre pensionsålder än den normala civila avgångsåldern och
en tjänstålder för hel pension av 25 år, utan att för dessa grupper i civila
tjänstepensionsreglementet medgivits förmånligare beräkning av den uppskjutna
livräntan än för övriga tjänstemän.

Även i fråga örn livränteförmånens förhållande till reservpension delar
jag de sakkunnigas uppfattning. Då för en beställningshavare, som
från aktiv stat övergår till reserv, reservpensionen väsentligen grundar
sig på samma tjänstgöring som den, vilken medför rätt till uppskjuten
livränta, synes det icke böra ifrågakomma att medgiva båda förmånernas
utgående. Enligt de sakkunnigas förslag står det beställningshavaren
fritt att, där han anser reservpensionen vara förmånligare, välja denna
form av ersättning för den i statsanställningen fullgjorda tjänstgöringen.
De av fullmäktige i flottans pensionskassa uttalade farhågorna för att
ett bifall till sakkunnigförslaget skulle öva ogynnsam inverkan på till -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skottet till reserverna torde icke vara tillräckligt grundade. Av betänkandet
framgår, att denna fråga varit föremål för övervägande av de
sakkunniga samt att förslaget i denna del uppgjorts efter samråd med
chefen för generalstaben.

Av vad här anförts framgår, att jag icke funnit anledning att beträffande
grunderna för uppskjuten livränta avvika från de sakkunnigas förslag.
Endast på en punkt föreslår jag en ändring i sakkunnigförslaget.
I tredje stycket av 1 mom. hava de sakkunniga upptagit ett stadgande
beträffande tjänstårsberälming för bestämmande av intjänt pension.
Detta stadgande har i departementsförslaget uteslutits, enär i civila tjänstepensionsreglementet
frågan örn grunderna för beräkning av intjänt
pension lämnats öppen för Kungl. Maj:ts avgörande. I denna fråga pågår
för närvarande utredning, och vid sådant förhållande synes det icke
vara lämpligt att i reglementet fastslå någon regel i detta hänseende. Då
huvudprinciperna beträffande den uppskjutna livräntan i reglementsförslaget
utformats på samma sätt som enligt civila tjänstepensionsreglementet,
böra självfallet även ifrågavarande beräkningsgrunder för försvarsväsendets
personal göras överensstämmande med de regler, som kunna
bliva meddelade för civilförvaltningens tjänstemän.

22 §.

Denna paragraf, som motvarar 20 § i sakkunnigförslaget, innefattar bestämmelser
om skyldighet för militära och civilmilitära beställningshavare,
som avgått med ålderspension eller förtidspension, att inträda i
reserven.

I 2 mom. stadgas, bland annat, att rätten till pension är förverkad, om
pensionstagare, som är pliktig att tillhöra reserven, upphört att vara
svensk medborgare.

Statskontoret ifrågasätter, huruvida tillräcklig anledning föreligger för
denna avvikelse från föreskrifterna i civila tjänstepensionsreglementet. I

I likhet med de sakkunniga anser jag, att den med rätten till ålders
pension eller förtidspension förknippade skyldigheten att tillhöra reserven
icke låter sig förena med utländskt medborgarskap. Den, som upphör
att tillhöra reserven under den tid, sådan skyldighet föreligger, eftersätter
emellertid en förpliktelse, som utgör förutsättning för rätten att åtnjuta
pension. Att en tjänsteman, å vilken civila tjänstepensionsreglomentet
äger tillämpning, efter avgång med pension i förevarande hänseende
intager en annan ställning än en militär beställningshavare, synes
mig ligga i sakens natur. I likhet med de sakkunniga finner jag därför
påkallat att med avseende å medborgarskap såsom förutsättning för pensions
utgående upprätthålla en skillnad mellan befattningshavare vid
försvarsväsendet och vid civilförvaltningen. Jag har alltså icke funnit
skäl tillstyrka ändring i de sakkunnigas förslag på denna punkt.

Departements chefen.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

■ De ändringar i fråga om vissa av de sakkunniga föreslagna pensionsåldrar,
som jag i det föregående föreslagit, torde icke behöva föranleda
jämkning av de i 22 § 1 mom. angivna åldersgränserna för kvarstående i
reserven.

I detta sammanhang må påpekas att, såsom de sakkunniga framhållit,
vid genomförande av reglementsförslaget vissa huvudsakligen formella
ändringar bliva erforderliga i gällande reservbefälsförordningar. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, efter det riksdagens beslut angående
reglementets godkännande meddelats, utfärda erforderliga bestämmelser
i nämnda hänseenden.

23—25 §§.

: I den allmänna motiveringen har till behandling upptagits frågan örn
m ar inöver di rektor ens pensionsförhållanden. De bestämmelser,
som ansetts erforderliga i anledning av ändrad anställningsform för
ifrågavarande beställningshavare, återfinnas i förevarande paragrafer,
vilka nära ansluta sig till 23—25 §§ civila tjänstepensionsreglementet.

De sakkunniga hava i fråga örn pensionsunderlag för marinöverdirektören
framhållit, att det läge närmast till hands att söka jämförelse med
vad i sådant hänseende gällde för motsvarande tjänstemän vid den civila
statsförvaltningen. En dylik jämförelse gåve vid handen, att för
distriktschef vid statens järnvägar, vilken i likhet med marinöverdirektören
åtnjuter ett årligt arvode av 16,000 kronor, fastställts ett pensionsunderlag
av* 7,000 kronor. För den nuvarande innehavaren av beställningen
skulle det emellertid kunna anses innebära en obillighet, örn underlaget
bestämdes till detta belopp, särskilt som han haft att erlägga
samma pensionsavgifter som flaggman och enligt gällande bestämmelser
är berättigad till kassapension och fyllnadspension till enahanda belopp
som sådan beställningshavare. Med hänsyn härtill syntes för nuvarande
innehavaren av beställningen böra, i enlighet med vad 1921 års
pensionskommitté föreslagit, fastställas ett pensionsunderlag av 7,896
kronor eller samma belopp, som gäller för brigadchef.

Avgivna yttranden. Fullmäktige i flottans pensionskassa anse, att
marinöverdirektörsbefattingen beträffande ansvar och betydelse vore
mera att jämställa med överingenjör eller överdirektör vid statens järnvägar
eller överdirektör vid statens vattenfallsverk, för vilka befattningar
ett pensionsunderlag av 8,000 kronor fastställts, än med distriktschef
vid statens järnvägar. Med nuvarande bestämmelser skulle —
trots att någon pensionsförbättring icke bestämts för marinöverdirektören
— denne erhålla i kassapension 4,000 kronor, fyllnadspension
2,000 kronor samt pensionsförhöjning I och II 1,332 kronor eller sammanlagt
7,332 kronor. Det av de sakkunniga tillstyrkta pensionsunderlaget
för på viss tid förordnad marinöverdirektör vore praktiskt taget
lika med det för marindirektör av första graden föreslagna underlaget,

119

Kunni. May.ts proposition nr 192.

6,996 kronor oell följaktligen alldeles för lågt. Eftersom marinöverdi*
5''ektörsbefattningen i allmänhet torde komma att besättas med beställningshavare
vid mariningenjörkåren borde enligt fullmäktiges uppfattning
föreskrift meddelas, att för marinöverdirektör, som befordrats
inom kåren, pensionsunderlaget skulle utgöra 8,000 kronor, därest lian
vid avgången innehaft förordnandet i minst 6 år, 7,500 kronor örn förordnandet
varat i 3—6 år, samt eljest 7,000 kronor. Det av de sakkunniga
flir nuvarande innehavaren av mar inö verdirektörsbeställn ingen
föreslagna pensionsunderlaget hava fullmäktige däremot funnit riktigt
avvägt. Marinöverdirektören har i sitt yttrande helt anslutit sig
till vad fullmäktige i flottans pensionskassa sålunda anfört och föreslagit.
Även chefen för marinstaben har ansett det av de sakkunniga föreslagna
pensionsunderlaget för på viss tid förordnad marinöverdirektör
vara för lågt.

I det utlåtande, som försvar sväsendets lönenämnd avgivit över marinstabschefens
tidigare omnämnda framställning örn ändrad anställningsform
för marinöverdirektören, har lönenämnden jämväl berört frågan örn
pensionsunderlaget för denne. Därvid har nämnden anfört:

Enligt lönenämndens mening synes det för marinöverdirektören av
pensionssakkunniga ifrågasatta pensionsunderlaget, 7,000 kronor, knappast
motsvara hans löneställning. För de med marinöverdirektören närmast
likställda avdelningscheferna i marinförvaltningen, marinöverläkaren
och marinöverintendenten, vilkas avlöning utgör 13,020 kronor och
alltså avsevärt understiger marinöverdirektörens, har nämligen föreslagits
ett pensionsunderlag av 7,296 kronor. För marindirektör av 1. graden
har pensionsunderlaget föreslagits till 6,996 kronor eller praktiskt taget
samma belopp som för hans närmaste chef, marinöverdirektören. Med
avseende å vad sålunda anförts har lönenämnden funnit starka skäl tala
för fastställande av marinöverdirektörens pensionsunderlag till samma
belopp, som föreslagits av 1921 års pensionskommitté, eller 7,896 kronor,
vilket belopp är detsamma, som 1934 års militärpensionssakkunniga föreslagit
för den nuvarande innehavaren av befattningen. Nämnda belopp
har även fastställts såsom pensionsunderlag för marinöverdirektören vid
beräknande av pensionsförhöjning II enligt kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 280) med bestämmelser örn ny pension för vissa pensionerade f. d.
befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer. Lönenämnden får
alltså föreslå, att pensionsunderlaget för marinöverdirektören bestämmes
till 7,896 kronor.

Lönenämnden har även yttrat sig angående de föreskrifter, som borde
meddelas angående förutsättningarna för hel pension för marinöverdirektören,
och därvid anfört:

Vad angår frågan örn införande av föreskrifter, liknande i 24 § civila
pensionsreglementet intagna, torde häremot intet vara att erinra under
förutsättning, att till innehavare av marinöverdirektörsbefattningen utses
person utom mariningenjörkåren. Örn däremot nämnda befattning —
såsom hittills undantagslöst skett — besättes med en person inom kåren
och denne vid tillträdet uppnått en levnadsålder överstigande 53 år,
kan han icke vid uppnåendet av den i allmänhet tillämpade pensionsål -

120

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dera, 65 år, hava innehaft förordnandet i 12 år. I enlighet med reglerna
1 24 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet skulle i dylikt talf utgå
endast avkortad pension med belopp, som med 1,000 kronor understiger
gnällande pensionsunderlag, dock att enligt 3 mom. samma paragraf pensionen
icke må beräknas till lägre belopp än den pension, som skulle hava
tillkommit vederbörande, därest han intill tiden för avgången kvarstått
i sin förra tjänst. En marinöverdirektör, som förut innehaft beställning
såsom marindirektör av 1 graden, skulle alltså under ovan angiven förut*
sättning komma i åtnjutande av allenast den pension, som skulle hava
tillkommit honom, örn han aldrig vunnit befordran till marinöverdirektör,
oaktat han måst vidkännas de med nämnda beställning förenade
högre pensionsavdragen. Ett oförändrat överflyttande av de i det civila
tjänstepensionsreglementet i förevarande avseende givna bestämmelserna
till det militära tjänstepensionsreglementet har synts lönenämnden lända
till mindre tillfredsställande resultat, varför lönenämnden ansett sig böra
lästa uppmärksamheten på detta förhållande.

Möjligen skulle frågan kunna lösas på sådant sätt, att marinöverdirektör,
som förut tillhört mariningenjörkåren och vid sin avgång icke kan
räkna minst 12 tjänstår såsom marinöverdirektör, i pensionsavseende behandlas
såsom fullmaktstjänsteman. Han skulle i sådant fall vid avgången
erhålla den pension, som svarade mot hans tjänstetid vid mariningenjörkåren.

■ . I anledning av vad i yttrandena framhållits har jag ansett mig böra
tillstyrka en förhöjning av pensionsunderlaget för marinöverdirektören.
Dock har jag funnit mig böra stanna vid att förorda ett belopp av 7,500
kronor. Vid bifall härtill bör pensionsavdraget bestämmas till 450 kronor.
Anmärkas må att, vid bifall till vad jag i det föregående förordat
i fråga örn övergången till de förhöjda pensionsavdragen, för den nuvarande
innehavaren av marinöverdirektörsbeställningen kommer att, så
länge han kvarstår i beställningen, gälla ett pensionsavdrag motsvarande
nuvarande pensionsavgift.

Vad fullmäktige i flottans pensionskassa och marinöverdirektören föreslagit
rörande rätt för'' innehavare av marinöverdirektörsbeställning,
som vunnit befordran inom mariningenjörkåren, att erhålla hel pension
redan efter det han innehaft förordnande å sin befattning under sex år
kan jag däremot icke biträda, då ett bifall till detta förslag skulle innebära
ett principiellt avsteg från de i civila tjänstepensionsreglementet
stadgade grunderna för pension åt tjänstemän, som tillsättas medelst
förordnande på viss tid. Detsamma gäller örn vad lönenämnden ifrågasatt
beträffande pensionsbeloppets bestämmande i vissa fall enligt grunderna
för fullmaktstjänstemän. Ett dylikt avsteg torde för övrigt icke vara
behövligt för att även för marinöverdirektör, som vunnit befordran inom
mariningenjörkåren, i allmänhet säkerställa hel pension vid normal pensionsålder.
Jag erinrar i sådant avseende, att den nuvarande innehavaren
av beställningen tillträtt sitt förordnande vid 50 års ålder samt att
hans närmaste företrädare erhöll förordnandet vid 48 års ålder. Erinras
må vidare, att för marinöverdirektör, som tidigare innehaft beställning

121

Kungl. Majlis ‘proposition nr 102.

såsom marindirektör av första graden, pensionen enligt 24 § 3 mom. icke
må beräknas till lägre belopp än som skulle utgått, örn han intill tiden
för avgången kvarstått i sistnämnda beställning.

Den nuvarande innehavaren av marinöverdirektörsbeställningen, vilken
erlagt samma pensionsavgift som flaggman, synes emellertid personligen
böra tillförsäkras något högre pensionsunderlag. Det av de sakkunniga
i sådant avseende föreslagna beloppet, 7,896 kronor, vill jag tillstyrka.
Stadgande örn detta underlag har i departementsförslaget intagits under
punkten 4 i övergångsbestämmelserna.

26 i

Förevarande paragraf, ailken innefattar bestämmelser angående tjänstårsberäkningen
för icke-ordinarie befattningshavare, överensstämmer
med 21 § i sakkunnigförslaget endast med vissa smärre jämkningar. Sålunda
har, i enlighet med vad som skett i 10 § 6 morn., uttrycket »frihetsstraff»
utbytts mot »straffarbete eller fängelse». Vidare har, såsom redan
antytts under 10 § 3 morn., undantag från rätt till tjänstårsberäkning
stadgats för tjänstetid i beställning'' å reservstat.

30 §.

Bestämmelserna i 1 morn., avseende pensionsunderlag och pensionsavdrag
för extra ordinarie tjänstemän, överensstämma med 26 § 1 mom. i
sakkunnigförslaget och med 28 § 1 mom. a) civila tjänstepensionsreglementet.

Beträffande pensionsunderlagen för den kvinnliga ekonomipersonalen
hava de sakkunniga för bestämmande av dessa underlag ansett uppskattning
erforderlig av de naturaförmåner — kost, bostad med möbler och
sängservis jämte bränsle, lyse och tvätt — som utgå vid de olika befattningarna.
En sådan uppskattning hava de sakkunniga funnit dels böra
grundas på naturaförmånernas marknadsvärde å vederbörlig ort och ej
på kronans självkostnader för förmånernas utgörande, dels ock utvisa
förmånernas lönevärde på A-ort. De sakkunniga hava låtit verkställa
närmare utredning rörande värdet av dessa förmåner. Utredningen har
i första hand syftat till en uppskattning av naturaförmånerna inom ortsgruppen
E. De därvid erhållna värdena framgå av följande tablå:

Lönegrad

1

2

3

4

5

6

7 1

Förmåner:

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Kost ...........................

620

660

680

700

730

750

770

Hostad, med möblerm.m.,

560

600

bränsle och lyse.........

320

370

400

450

525

Tvätt...........................

30

35

40

45

45

45

50

Summa kr.

970

1 065

1 120 1 195

1 300

1 355

1420

122

Kungl. Marits proposition nr 192.

Dessa E-ortsvärden, nedbragta med 15 procent, hava synts de sakkunniga
kunna anses motsvara naturaförmånernas ungefärliga lönevärden
på A-ort. Inberäknat de kontanta slutlönerna hava alltså avlöningsförmånerna
på A-ort uppskattats för de olika lönegraderna till följande belopp: -

L ö n e g r ad

1

o

3

4

5

6

7

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Kontant simion...............

750

930

1050

1 170

1 410

1530

1650

Naturavärden ..................

825

906

952

1 016

1 105

1 152

1 207

Summa kr.

1 575

1836

2 002

2186

t

2 515

2 682

2 857

De sakkunniga hava utgått från att pensionsunderlagen i stort sett
borde utgöra två tredjedelar av dessa summabelopp samt — i den mån
så vore möjligt utan mera betydande avvikelser från de beräknade beloppen
—- sammanfalla med pensionsunderlagen för närmast jämförliga
kvinnliga extra ordinarie tjänstemän. Underlagen för lönegraderna
K 6 och K 7 hava dock ansetts höra jämkas nedåt för att ej komma i
-disproportion till pensionsunderlagen för jämförliga befattningar vid
civilförvaltningen. Med iakttagande av vad sålunda angivits hava de
sakkunniga föreslagit de underlag, som framgå av följande sammanställning.
I sammanställningen hava även upptagits av de sakkunniga föreslagna
pensionsavdrag för de särskilda lönegraderna; dessa avdrag sammanfalla
med de i civila tjänstepensionsreglementet stadgade avdragen
för extra ordinarie tjänstemän med motsvarande pensionsunderlag utom
för lönegraden K 1, för vilken särskilt avdrag uträknats.

Lönegrad

Pensions-

underlag

kr.

Pensions-

avdrag

kr.

Lönegrad

Pensions-

uoderlag

kr.

Pensions-

avdrag

kr.

i........................

1 056

30

1 614

2........................

1 266

36

6

1 71

1 320

39

7

1 824

63

4........................

1476

45

Avgivna yttranden. Försvarsväsendets lönenämnd Ilar anmärkt, att de
föreslagna pensionsunderlagen för den kvinnliga ekonomipersonalen läge
något högre än pensionsunderlagen för motsvarande personal vid
allmänna civilförvaltningen, exempelvis vid statens sinnessjukhus. Anledningen
härtill syntes vara att söka i det sätt, på vilket värdet av
naturaförmånerna uppskattats. Lönenämnden ifrågasätter, huruvida
icke i stället av statens pensionsanstalt tillämpade beräkningsgrunder
borde i bär föreliggande fall komma till användning. Även statskonto -

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

rot förordar, att frågan om grunderna för naturaförmånernas värdering
måtte göras till föremål för närmare övervägande, då det syntes önskvärt,
att samma beräkningsgrund komme till användning vid uppskattning av
sådana förmåner för fastställande av pensionsunderlag enligt militära
tjänstepensionsreglementet och vid statens pensionsanstalt. Socialstyrelsen
har däremot förklarat sig icke hava något att erinra mot de sakkunnigas
beräkningar rörande naturaförmånernas värde.

I anledning av vad statskontoret och försvarsväsendets lönenämnd an- Departementtfört
beträffande pensionsunderlagens storlek för kvinnlig ekonomipersonal
har denna fråga varit föremål för närmare övervägande inom
finansdepartementet. Därvid har befunnits, att de sakkunnigas förslag,
såvitt angår lönegraderna K 1—3, torde få anses väl avvägt såväl vid
jämförelse med pensionsunderlagen för civila extra ordinarie tjänstemän
som med hänsyn till de belopp, vilka skulle framkomma vid tillämpning
av de inom statens pensionsanstalt använda grunderna för beräkning av
naturaförmåners värde. Vad däremot angår lönegraderna K 4—7, har
en jämkning nedåt av pensionsunderlagen för dessa lönegrader ansetts
påkallad särskilt vid jämförelse med de pensionsförmåner, som tillkomma
sjukvårds- och ekonomipersonal vid statens sinnessjukhus. I departementsförslaget
hava med hänsyn härtill pensionsunderlagen för
ifrågavarande lönegrader sänkts till de belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet
gälla för kvinnliga innehavare av extra ordinarie
befattningar i lönegraderna 4, G, 7 och 8 eller till respektive 1,404, 1,560,

1,644 och 1,716 kronor. Motsvarande jämkning har ägt rum beträffande
pensionsavdragen.

31 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 27 § i sakkunnigförslaget,
innehåller bestämmelser angående pensionsåldrar för förvarsväsendets
icke-ordinarie personal.

Do sakkunniga hava föreslagit, att i författningstexten endast skulle
införas en huvudregel, överensstämmande med huvudregeln rörande
pensionsålder i civila tjänstepensionsreglementet, samt att åt Kungl.

Majit skulle överlåtas att för särskilda befattningar i mån av behov besluta
örn undantag från denna regel. I syfte att giva underlag för beslut
om dylika undantag hava emellertid de sakkunniga framlagt detaljerat
förslag till pensionsåldrar för de befattningar, som för närvarande finnas
uppförda å de vid kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) fogade
tjänsteförteckningarna eller genom särskilda beslut dit hänförts och
som enligt de sakkunnigas förslag skulle — i den mån de efter pågående
revision av förteckningarna komma att kvarstå å desamma — erhålla
pensionsrätt enligt militära tjänstepensionsreglementet (betänkandet
sid. 138—143). En sammanställning rörande pensionsåldrarna för nu berörda
befattningar återfinnes i betänkandet å sid. 230.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

De hörda myndigheterna hava praktiskt taget helt lämnat de sakkunnigas
förslag i denna del utan erinran; marinförvaltningen har emellertid
förutsatt, att ämbetsverket skulle erhålla tillfälle att framföra sina
synpunkter, innan Kungl. Maj:ts beslut örn undantagsbestämmelser meddelas.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen för lösning av frågan
örn pensionsålder för försvarsväsendets icke-ordinarie personal synes
mig vara väl motiverad, särskilt som det icke för närvarande kan bedömas,
å vilka ieke-ordinarie befattningar reglementet erhåller tillämpning.
Då det alitsa skulle ankomma på Kungl Majit att besluta örn undantag
fran den i förevarande paragraf innefattade huvudregeln, anser jag mig
sakna anledning att nu närmare ingå på de sakkunnigas förslag till pensionsålder
för de särskilda befattningarna.

33 §.

Under framhållande, att det ur åtskilliga synpunkter måste anses
önskvärt att en ordnad pensionering snarast möjligt genomföres för försvarsväsendets
ieke-ordinarie personal samt att enklare och mera tidsenliga
bestämmelser vinna tillämpning för den ordinarie personalen,
hava de sakkunniga föreslagit, att reglementet skulle träda i kraft den 1
juli 1935.

Åtskilliga av de hörda myndigheterna hava understrukit önskvärdheten
av att reglementet erhåller tillämpning från nämnda tidpunkt. Även
jag anser det ur olika synpunkter lämpligt, att den föreslagna omdaningen
av tjänstepensioneringen för den ordinarie personalen vid försvarsväsendet
genomföres från och med ingången av nästkommande budgetår
eller samtidigt som det civila tjänstepensionsreglementet träder i
kraft. Beträffande den icke-ordinarie personalen bör däremot reglementet
av skäl, som förut angivits, icke träda i tillämpning förrän Kungl. Maj :t
därom förordnar. Detta har nödvändiggjort en omformulering av sakkunnigförslaget
under förevarande paragraf.

Såsom i annat sammanhang berörts, hava försvarsväsendets lönenämnd,
statskontoret och försvarsväsendets underbefälsförbund ansett, att de
flaggkorpraler och högbåtsmän, som icke vilja underkasta sig reglementets
bestämmelser, böra bibehållas vid sin nuvarande pensionsrätt. Jag
delar denna uppfattning och har därför i paragrafen låtit intaga en bestämmelse
härom.

Även i ett annat avseende har jag ansett mig böra tillstyrka avvikelse
från de sakkunnigas förslag beträffande reglementets ikraftträdande.
Med de sänkningar av vissa pensionsåldrar, som i det föregående tillstyrkts,
och den ändring i övrigt av gällande regler för avgångsskyldigheten,
som departementsförslaget innebär, skulle det vid ett oförändrat
genomförande av sakkunnigförslaget på nu förevarande punkt inträffa,
att beställningshavare, som genom reglementet blir avgångsskyldig tidi -

123

Kungl. Majlis proposition nr 192.

gare än enligt äldre stadganden och som ej blir underkastad övergångsbestämmelserna,
måste avgå från tjänsten omedelbart vid reglementets
ikraftträdande den 1 juli 1935. Då den tid, som kommer att ligga mellan
reglementets utfärdande och ikraftträdande, synes bliva väl kort såsom
frist för beställningshavarna att anpassa sig efter de ändrade avgångsreglerna,
bar frågan örn jämkning av sakkunnigförslaget i förevarande
del varit föremål för prövning inom finansdepartementet. Därvid bär
man även baft att taga hänsyn till den omständigheten, att Kungl.
Majit — i enlighet med under senare år tillämpad praxis — redan i början
av år 1935 beviljat avsked med pension åt vissa högre beställningsbavare,
som enligt gällande pensionsbestämmelser bliva avgångsskyldiga
först under senare halvåret 1935 och som, därest annat ej föreskrives,
efter den 1 juli 1935 bliva underkastade reglementets bestämmelser
såväl beträffande skyldigheten att vid uppnådd åldersgräns avgå från
tjänsten som i övriga hänseenden. Vid frågans övervägande ur nu antydda
synpunkter och med hänsyn tagen jämväl till vad i det föregående
föreslagits beträffande avgångsterminer för ålderspensionerade militära
beställningshavare har jag ansett mig böra förorda sådan ändrad
avfattning av de sakkunnigas förslag, att i fråga örn skyldighet för ordinarie
beställningshavare att med ålderspension avgå från tjänsten äldre
bestämmelser skola lända till efterrättelse intill utgången av mars månad
1936. Härigenom vinnes, att under de tre första kvartalen av reglementets
giltighetstid ingen beställningshavare behöver avgå med ålderspension
tidigare än som skulle varit fallet, örn de nuvarande pensionsbestämmelserna
fortfarande varit gällande.

Såsom i annat sammanhang framhållits, kommer reglementet icke att
vinna tillämpning å bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare
av andra graden. Med den avfattning, bestämmelsen angående reglementets
ikraftträdande erhållit, skulle sistnämnda båda personalgrupper
komma att bibehållas vid sin pensionsrätt enligt nu gällande pensioneringsgrunder.
Såsom de sakkunniga framhållit, bör detta också bliva
fallet beträffande befattningshavare, som vid ikraftträdandet redan kommit
i åtnjutande av pensionsrätt. Däremot böra pensioneringsgrunderna
upphöra att gälla för befattningshavare, som efter utgången av juni 1935
tillträda anställning såsom bataljonsläkare vid fältläkarkåren eller marinläkare
av andra graden. I detta avseende torde särskilt beslut böra
utverkas av riksdagen.

Körande tillämpningen i övrigt efter reglementets ikraftträdande av
äldre pensionsbestämmelser för personal, för vilken det nya reglementet
ej blir gällande, hänvisar jag till de sakkunnigas betänkande (sid. 144 och
145).

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Övergångsbestämmelser.

Punkten 1. Denna punkt, som innehåller bestämmelser rörande pensionsrätt
för beställningshavare å övergångsstat, överensstämmer med
punkten 1 i övergångsbestämmelserna till sakkunnigförslaget. Beträffande
de sakkunnigas motivering till förevarande bestämmelser torde få
hänvisas till betänkandet sid. 145—148.

I en till chefen för finansdepartementet ställd skrivelse hava vissa till
övergångsstat överförda officerare, vilka jämlikt kungörelsen den 23 oktober
1925 (nr 429) med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens
övergångsstater vunnit uppflyttning i löneklass och å vilka föreskrifterna
i punkten 1 b) skulle komma att vinna tillämpning, gjort framställning
örn att för dem skulle gälla ett pensionsunderlag, motsvarande
medeltalet mellan pensionsunderlagen för löjtnant och kapten.

I anledning av att ifrågavarande officerare hos arméns fullmäktige anhållit,
att fullmäktige ville uttala sig för en dylik höjning av det föreslagna
pensionsunderlaget, hava fullmäktige berört frågan men därvid
biträtt de sakkunnigas förslag på denna punkt. Då den av de sakkunniga
föreslagna beräkningsgrunden för pensionsunderlagets avvägning
överensstämmer med den, som gäller för beräkning av övriga pensionsunderlag,
anser jag i likhet med arméns fullmäktige skill icke föreligga
för ett frångående av sakkunnigförslaget.

De pensionsavdrag, som de sakkunniga föreslagit för de i punkten 1 b)
omförmälda beställningshavarna, hava avvägts med hänsyn till den avdragsskala,
som av de sakkunniga förordats för övriga ordinarie beställningshavare.
Med hänsyn till att de beställningshavare, som komma att
pensioneras enligt nu ifrågavarande bestämmelser, redan vid reglementets
ikraftträdande uppnått sina sluttjänster, kunde det — med den
ståndpunkt jag i det föregående intagit i avdragsfrågan — möjligen ligga
närmast till hands, att pensionsavdragen sattes till samma belopp som
nu utgående pensionsavgifter. Då pensionsunderlagen för dessa beställningshavare
höjts i betydligt större omfattning än för övrig personal,
har jag emellertid funnit skäligt, att pensionsavdragen något höjas. De
sakkunnigas förslag i detta hänseende synes vara lämpligt.

Punkten 2. I övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet
(punkten 3) stadgas, att för tjänstemän, som fått sin nuvarande
pensionsålder nedsatt med två år eller mera och som på grund av
nämnda reglementes bestämmelser blir avgångsskyldig före den 1 juli
1938, skall efter anmälan gälla en pensionsålder, som med följande antal
år överstiger den nya pensionsåldern, nämligen med ett år örn pensionsåldern
nedsatts med två år, nied två år örn pensionsåldern nedsatts med
tre år, med tre år örn pensionsåldern nedsatts med fyra år och med fyra
år örn pensionsåldern nedsatts med fem år eller mera. Örn avgångsskyldighet
enligt civila tjänstepensionsreglementet inträder under tiden 1

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

juli 1938—30 juni 1939, skall för tjänstemannen tillämpas en pensionsålder,
som överstiger den nya pensionsåldern med ett år om nedsättningen
av förutvarande pensionsålder uppgår till tre år, med två år örn nedsättningen
uppgår till fyra år oell med tre år örn nedsättningen utgör fem
år eller mera. Inträder avgångsskyldigheten under tiden 1 juli 1939-—
30 juni 1940, skall på tjänstemannen tillämpas en pensionsålder, som överstiger
den i reglementet stadgade pensionsåldern med ett år örn nedsättningen
uppgår till fyra år oell med två år örn nedsättningen utgör fem
år eller mera. Inträder slutligen avgångsskyldigheten under tiden 1 juli
1940—30 juni 1941, skall för tjänstemannen gälla en pensionsålder, som
överstiger den förutvarande pensionsåldern med ett år örn nedsättningen
uppgår till fem år eller mera.

De sakkunniga hava ansett, att bestämmelser av motsvarande innehåll
borde införas i militära tjänstepensionsreglementet. Hänsyn bör emellertid
enligt de sakkunnigas mening i detta sammanhang tagas till vissa
förhållanden, som sakna motsvarighet i nu gällande pension erin gsbestämmelser
för civilförvaltningens personal. För militära beställningshavare
skulle ändring i avgångsskyldigheten komma att inträda icke blott på
grund av nedsättning i pensionsåldern utan även av annan anledning.
lie sakkunniga anföra härom:

Militära beställningshavare äro berättigade att kvarstå i tjänst, intill
dess de intjänat för hel pension erforderligt antal tjänstår. Denna säregna
rättighet har föranlett, att den på grund av uppnådd åldersgräns
fastställda avgångstiden (pensionsåldern) i vissa fall framflyttats ända
till ett tiotal år. Vidare kvarstå ännu i tjänst åtskilliga beställningshavare,
som erhållit fullmakt å innehavande beställning före den 6 maj
1910 och till följd av äldre bestämmelser äro berättigade att åtnjuta s. k.
respittid av tre år. Slutligen är enligt hittills gällande bestämmelser
den, som vid pensionsålderns inträde icke innehaft sin beställning på
stat i två år, berättigad att kvarbliva i tjänst till tvåårsperiodens utgång.

För samtliga nu nämnda kategorier av beställningshavare gäller i
själva verket annan avgångsålder än den i pensioneringsbestämmelserna
fastställda pensionsåldern. För dessa beställningshavare kommer följaktligen
reglementet att medföra en sänkning av den faktiska pensionsåldern,
som motsvarar skillnaden mellan den tidigare avgångsåldern och
den i reglementet bestämda pensionsåldern. Det har synts de sakkunniga
skäligt, att dessa beställningshavare övergångsvis komma i åtnjutande
av samma rätt att kvarstå i tjänst efter uppnådd pensionsålder,
som föreslås för dem, vilka fått sin pensionsålder nedsatt.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att vissa svårigheter
mött, då det gällt att i övergångsbestämmelserna meddela enhetliga stadgamlen
för alla nu nämnda kategorier av beställningshavare. Rörande
den i betänkandet förordade lösningen av frågan anföra de sakkunniga:

För att även till formen i möjligaste mån ansluta övergångsbestämmelserna
till motsvarande stadgande!! i civila tjänstepensionsreglementet
havn de sakkunniga, i stället för att anknyta till sänkningen i pensions
åldern, ansett sig böra vid bestämmelsernas avfattning utgå från den

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nedsättning i nu för varje särskilt fall faktiskt gällande avgångsålder,
som skulle komma att inträda genom reglementets stadganden örn pensionsålder.
Gemensamt för alla ifrågavarande kategorier av beställningshavare
är nämligen, att deras avgångsskyldighet kommer att inträda
tidigare än enligt nuvarande pensioneringsbestämmelser. Då vederbörande
emellertid i åtskilliga fall redan vid reglementets ikraftträdande
överskridit såväl den i reglementet bestämda pensionsåldern som nu gällande
pensionsålder, har det befunnits lämpligt att i dessa fall vid beräkning
av nedsättningen utgå fran skillnaden mellan å ena sidan den hittills
gällande avgångsåldern och å andra sidan beställningshavarens ålder
vid reglementets ikraftträdande. För att i största möjliga mån ernå
enhetlighet har samma beräkningsgrund valts även för dem, som vid reglementets
ikraftträdande överskridit den i reglementet för honom bestämda
pensionsåldern men däremot icke den nu gällande pensionsåldern.

I anslutning till dessa överväganden hava de sakkunniga i första stycket
av förevarande punkt föreslagit en bestämmelse av innehåll, att för
ordinarie beställningshavare, vilken genom reglementet fått tiden för
Qarstående i tjänst nedsatt med två år eller mera och som enligt reglementets
bestämmelser skulle bliva skyldig att avgå från tjänsten före den
1 juli 1938, skall gälla en pensionsålder, som överstiger den i reglementet
stadgade pensionsåldern eller, örn vederbörande vid reglementets
ikraftträdande överskridit denna ålder, hans levnadsålder vid ikraftträdandet
med ett år örn tiden för kvarstående i tjänst nedsatts med två år,
med två år om nedsättningen uppgår till tre år, med tre år örn nedsättningen
uppgår till fyra år och med fyra år örn nedsättningen uppgår till
fem år eller mera. Maximitiden för kvarstående i tjänst efter det avgångsskyldighet
inträtt enligt militära tjänstepensionsreglementets bestämmelser
utgör sålunda liksom i civila tjänstepensionsreglementet
fyra år.

Då det mera sällan torde komma att inträffa, att skillnaden mellan
levnadsåldern vid ikraftträdandet och den enligt tidigare föreskrifter gällande
avgångsåldern motsvarar helt år, hava de sakkunniga ansett nödvändigt,
att dessa bestämmelser kompletteras med en föreskrift om, huru
vid stadgandets tillämpning skall förfaras med överskjutande tid. De
sakkunniga havn därvid föreslagit, att del av år, som uppgår till sex månader
eller mera, skall räknas som helt år men mindre del bortfalla. Genom
ett stadgande av dylik innebörd skulle övergångsbestämmelserna
komma att träda i tillämpning redan örn tiden för kvarstående i tjänst
jiedsatts med ett och ett halvt år.

Avgivna yttranden. Flertalet militära myndigheter ävensom svenska
officers- och underofficer sförbunden hava funnit billighetsskäl tala för
att beställningshavare, som fått sin pensionsålder nedsatt genom reglementet
men a vilken den av de sakkunniga föreslagna övergångsbestämmelsen
icke skulle erhålla tillämpning — d. v. s. beställningshavare, för
vilka nedsättningen av tiden för kvarstående i tjänst icke uppgår till
.minst ett och ett halvt år — borde berättigas kvarstå i tjänst intill dess

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

avgångsskyldighet enligt äldre bestämmelser skolat inträda för honom,
dock högst intill den 1 juli 1936. Även statskontoret har funnit rimligt,
att beställningshavare, som på grund av reglementets bestämmelser skulle
bliva skyldiga att avgå redan den 1 juli 1935, erhölle rätt att någon tid
efter sagda dag kvarstå i tjänst.

Vidare hava fullmäktige i flottans pensionskassa ävensom åtskilliga
militära myndigheter funnit det ur den militära tjänstens synpunkt
mindre tillfredsställande, att de föreslagna övergångsbestämmelserna
skulle medföra ungefär samtidig avgång av ett flertal årsklasser vid slutet
av övergångsperioden. Fullmäktige och dessa myndigheter hava därför
tillstyrkt en utsträckning av övergångsperioden för beställningshavare,
som fått pensionsåldern nedsatt med fem år, till utgången av september
1943. De hava vidare anmärkt mot att enligt de sakkunnigas förslag
— liksom enligt civila tjänstepensionsreglementet — en yngre beställningshavare
i vissa fall skulle bliva skyldig avgå tidigare än en
äldre beställningshavare i samma tjänstegrad.

Även statskontoret har tillstyrkt en uppmjukning av förevarande övergångsbestämmelse
men har framhållit, att någon mera avsevärd utsträckning
av övergångstiden icke syntes vara önskvärd. En viss utjämning
av avgången borde dock enligt statskontorets uppfattning vara möjlig att
åstadkomma genom att tidpunkterna för avskedet för dem, som enligt
förslaget skola avgå under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942, uppdelas förslagsvis
på en treårsperiod, omfattande tiden 1 juli 1940—30 juni 1943.

Från flera håll har slutligen uttalats, att bestämmelserna vore formulerade
på sådant sätt, att deras tolkning och tillämpning skulle bliva
förenade med stora svårigheter.

De erinringar, som i förevarande hänseenden framställts mot de sakkunnigas
förslag, hava synts mig icke sakna fog.

.Med den förskjutning av tiden för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
angående avgångsskyldighet vid uppnådd åldersgräns, som jag
under 33 § föreslagit, torde emellertid syftet med den första av de förut
återgivna anmärkningarna mot sakkunnigförslaget få anses tillgodosett.
Nämnda ändring medför, såsom redan nämnts, att före den 1 april 1936
ingen beställningshavare behöver avgå med ålderspension tidigare än som
skulle varit fallet, örn de nuvarande pensionsbestämmelserna fortfarande
varit gällande.

Även de från flera håll framförda betänkligheterna mot att de föreslagna
övergångsbestämmelserna skulle medföra ungefär samtidig avgång
av ett stort antal årsklasser militära beställningshavare under loppet
av året 1 juli 1941—30 juni 1942 synas böra föranleda jämkning av de
sakkunnigas förslag. Visserligen kommer även enligt motsvarande övergångsbestämmelse
i civila tjänstepensionsreglementet enahanda förhållande
att inträda, men olägenheterna härav framträda icke på långt när

Milana lill riksdagens protokoll 1035. i saini. Nr 192-

Departements chefen,

130 Kungl. Maj-As proposition nr 192.

i samma grad som beträffande den militära personalen, vars rekrytering
och befordringsgång avviker från vad som i allmänhet gäller vid civilförvaltningen.
Med hänsyn till nu antydda förhållanden har jag ansett
mig böra tillstyrka en utsträckning av tiden för övergångsbestämmelsens
giltighet till att avse även beställningshavare, som enligt reglementets
huvudbestämmelser skulle bliva pliktiga att avgå under tiden 1 juli 1941
—31 december 1942. Detta skulle — med iakttagande jämväl av de under
18 § föreslagna avgångsbestämmelserna — innebära, att de yngsta beställningshavare,
som komma in under övergångsbestämmelsen, bliva avgångsskyldiga
med utgången av september 1943. Enligt de sakkunnigas
förslag skulle däremot övergångsbestämmelsens verkningar hava upphört
redan vid utgången av juni 1942. Att utsträcka övergångstiden längre än
som nu förordats torde knappast vara behövligt eller lämpligt.

I en del yttranden har anmärkts, att vid sakkunnigförslagets genomförande
i vissa fall yngre beställningshavare komma att bliva avgångsskyldiga
något tidigare än sina äldre kamrater. Denna anmärkning är
riktig, men de smärre omkastningar i den tidigare avgångsordningen,
som bestämmelserna medföra och som uppstå även vid tillämpning av civila
tjänstepensionsreglementet, synas icke behöva vålla nämnvärda olägenheter.
Anledning föreligger därför enligt min mening icke att söka
konstruera bestämmelsen efter andra grunder än dem, som kommit till
användning i civila tjänstepensionsreglementet och som i stort sett torde
tillgodose kravet på en någorlunda jämn övergång till den nya avgångsordningen.

Med den avfattning, bestämmelsen i sakkunnigförslaget erhållit och
som föranletts av en strävan att giva en enhetlig regel för samtliga fall
av nedsättning i tiden för kvarstående i tjänst, har emellertid bestämmelsen
formellt blivit svårtolkad. I departementsförslaget har därför
punkten omformulerats i närmare anslutning till civila tjänstepensionsreglementets
motsvarande föreskrifter, med tillägg att för beställningshavare,
som enligt hittills gällande föreskrifter ägt rätt att kvarstå
i tjänst efter uppnådd pensionsålder, skall vid övergångsbestämmelsens
tillämpning såsom pensionsålder anses den levnadsålder, vid vilken avgångsskyldighet
enligt nuvarande föreskrifter skulle hava inträtt.

De sakkunniga hava föreslagit, att beställningshavare, som vill få övergångsbestämmelserna
på sig tillämpade, skall göra anmälan därom före
utgången av september 1935. Med hänsyn till att reglementets bestämmelser
örn pensionsålder icke avses skola träda i kraft förrän den 1 april
1936, synes den tid, inom vilken anmälan skall ske, kunna utsträckas till
utgången av år 1935.

Förevarande övergångsbestämmelser hava avseende endast å ordinarie
personal. De sakkunniga hava emellertid berört frågan örn visst anstånd
med entledigande även beträffande icke-ordinarie personal. Där -

Kungl. May.ts proposition nr 192.

131

■vid har framhållits, att den icke-ordinarie personalen hittills regelmässigt
fått kvarstå i tjänst till uppnådd ålder av 65 år eller längre samt efter
framställning till riksdagen erhållit pension. Det syntes därför med
visst fog kunna göras gällande, att för personalen gällt en pensionsålder
av 65 år. De sakkunniga hava därför ifrågasatt, huruvida icke Kungl.
Majit — med stöd av det i reglementet givna bemyndigandet att utfärda
närmare föreskrifter rörande reglementets tillämpning — borde i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som komme att i sådant avseende föreskrivas
för vissa arbetare, för vilka tjänstepensionsreglementet för arbetare
bleve gällande, medgiva rätt för vederbörande myndighet att bevilja
icke-ordinarie befattningshavare, å vilka militära tjänstepensionsreglementet
med ikraftträdandet skulle erhålla tillämpning, något anstånd
med avsked, med rätt att under anställningstiden tillgodoräkna
tjänstår.

I anledning av berörda förslag vill jag erinra, att frågan örn anstånd
med avsked för arbetare var föremål för övervägande inom riksdagens
bankoutskott vid avgivande av utlåtande över propositionen nr 222/1934.
Utskottet uttalade därvid, att anstånd med entledigande borde tillkomma
endast sådana anställningshavare, som redan före ikraftträdandet av
tjänstepensionsreglementet för arbetare ägde författningsenlig pensionsrätt
vid viss levnadsålder, högre än 60 år, och vilka alltså haft anledning
räkna med att i normala fall kunna kvarstå i anställningen även efter
fyllda 60 år. I anslutning till detta uttalande har Kungl. Majit genom
kungörelse den 30 november 1934 (nr 570) berett anståndsmöjlighet beträffande
arbetare i statens tjänst, vilka före ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet
för arbetare ägt författningsenlig pensionsrätt och
genom bestämmelserna i reglementet fått sin tidigare pensionsålder nedsatt.
Enligt kungörelsen skola i sådant hänseende enahanda grunder,
som stadgats i punkten 3 av övergångsbestämmelserna till civila tjänstepensionsreglementet,
vinna tillämpning. För övriga arbetare i statens
tjänst har däremot icke lämnats något motsvarande medgivande, oavsett
örn för dem i praktiken gällt en senare avgångsålder än som bestämts i
de nya pensioneringsgrunderna. Att övergångsvis medgiva försvarsväsendets
icke-ordinarie personal möjlighet till anstånd med avsked med
rätt att under anståndstiden tillgodoräkna tjänstår — vilket i sak innebär
en höjning av den för vederbörande befattningshavare fastställda
pensionsåldern — synes vid sådant förhållande icke böra ifrågakomma.
Den enda icke-ordinarie personalgrupp, som för närvarande åtnjuter
pensionsrätt, nämligen vissa förutvarande månadslönare vid marinen,
äger enligt gällande pensionsbestämmelser utbekomma fulla pensionsför
måner redan vid uppnådd pensionsålder av 55 år och skulle följaktligen
icke få sin pensionsålder nedsatt genom reglementet.

Av skäl, som här anförts, har jag ansett mig icke kunna biträda de sak
kunnigas nu berörda förslag.

132

Kungl. Marits proposition nr 192.

Punkten 5. Beträffande bestämmelserna under denna punkt, avseende
pensionsavdrag för ordinarie beställningsliavare, å vilka reglementet med
ikraftträdandet erhåller tillämpning, torde få åberopas vad jag därom anfört
i den allmänna motiveringen. De huvudsakligen formella jämkningar,
som vidtagits i det av reservanten inom militärpensionssakkunniga
framlagda förslaget, torde ej tarva motivering.

Med anledning av tillkomsten av förevarande övergångsbestämmelse
hava punkterna 5—7 i övergångsbestämmelserna till de sakkunnigas förslag
erhållit numreringen 6—8 i departementsförslaget.

Bilagor till reglementet.

Bilaga A. Denna bilaga, vilken upptager de i 13 § 1 mom. avsedda beställningar,
för vilka det för hel pension erforderliga antalet tjänstår
skall utgöra 25 i stället för 30, överensstämmer i stort sett med motsvarande
bilaga till de sakkunnigas förslag. En del ändringar hava emellertid
ansetts påkallade till följd av att departementsförslaget upptager
högre pensionsåldrar för vissa beställningar. Av denna anledning
hava sålunda beställningarna såsom kapten vid intendenturkåren, bataljonsveterinär,
tygingenjör, fabriksingenjör, elektroingenjör-, underofficer
av andra och tredje graden vid marinen ävensom flygingenjör av
andra och tredje graden uteslutits från bilagan. Beträffande överläkare
vid garnisonssjukhuset i Stockholm, bataljonsläkare, förste marinläkare,
marinläkare av första graden, som är sjukhusläkare, och flygläkare av
första graden, för vilka beställningar pensionsåldern jämväl höjts i förhållande
till de sakkunnigas förslag, har jag det oaktat funnit mig icke
böra förorda ändring av tjänståldern. Jag erinrar, att för provinsialläkare
i civila tjänstepensionsreglementet fastställts en tjänstålder för
hel pension av 25 år, oaktat för sistnämnda befattningshavare gäller en
pensionsålder av 63 år.

Fullmäktige i flottans pensionskassa och marinöverdirektören hava yrkat,
att samtliga mariningenjörsbeställningar måtte uppföras å bilagan
A, då det för framtiden knappast kunde beräknas, att ordinarie anställning
såsom mariningenjör kunde vinnas vid avsevärt lägre levnadsålder
un 35 år. Denna framställning anser jag mig böra biträda, särskilt som
det i sakkunnigförslaget intagna medgivandet att såsom tjänstår tillgodoräkna
hela anställningstiden såsom extra mariningenjör eller marinunderingenjör
uteslutits ur departementsförslaget (10 §).

Ett av arméns fullmäktige framfört förslag örn att tjänståldern för hel
pension skulle bestämmas till 25 år även för överkonstapel och konstapel
vid arméns fästningspolis finner jag mig däremot icke kunna tillstyrka.
I och med att pensionsrätt beredes även extra poliskonstaplar
.synes man nämligen kumm räkna med, att polispersonalen utan jämkning

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 192. 133

av den normala tjänståldern för framtiden i allmänhet kan hinna intjäna
fulla pensionsförmåner före pensionsålderns inträde.

Bilaga B. Beträffande denna bilaga torde jag få hänvisa till detaljmotiveringen
till 18 §.

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.

Militärpensionssakkunniga hava såsom bilaga 5 vid sitt betänkande fogat
en av förste aktuarien i försäkringsinspektionen fil. dr E. T. Jansson
verkställd försäkringsteknisk utredning rörande statsverkets kostnader
för den militära tjänstepensioneringen linder tidsperioden 1 juli 1935—30
juni 1942 vid fortsatt tillämpning av nu gällande pensioneringsgrunder
samt vid bifall till de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till att departementsförslaget
innefattar från sakkunnigförslaget avvikande bestämmelser
rörande pensionsavdragens storlek samt i fråga örn vissa pensionsåldrar
ävensom ändrade övergångsbestämmelser har denna utredning icke
utan vidare kunnat läggas till grund för beräkning av departementsförslagets
ekonomiska innebörd. Jag har fördenskull anmodat dr Jansson
att, på grundval av det av de sakkunniga införskaffade uppgiftsmaterialet,
låta verkställa den kompletterande utredning, som erfordras för kostnadsfrågans
belysning. Resultatet av denna förnyade utredning har av
dr Jansson meddelats i en promemoria, varav framgår följande.

I den vid betänkandet fogade kostnadsutredn ingen för sakkunnigförslaget
upptagas de årliga bruttopensionsutgifterna per den 1 juli 1942 —
eller alltså vid den tidpunkt, då de sakkunnigas förslag angående sänkningen
av pensionsåldrarna skulle hava trätt i full tillämpning — för
pensioner beviljade efter den 30 juni 1934 till officerare, underofficerare
och civilmilitär personal till följande belopp (exkl. dyrtidstillägg):

Enligt nuvarande

Enligt de

Kostnadsökning

pensionerings-

sakkunnigas

genom sakkunnig-

grunder

förslag

förslaget sålunda

•

kr.

kr.

kr.

för beställningshavare å aktiv stat ........

4,596,000

5,626,000

1,030,000

» » » övergångsstat.....

2,546,000

2,883,000

337,000

7,142,000

8,509,000

1,307,000

Den genom sakkunnigförslaget sålunda uppkommande kostnadsökningen
för personal med avlöning enligt officersavlöningsreglementet fördelar
sig ungefärligen på följande sätt å de särskilda moment, som påverka
kostnadernas storlek:1

1 Verkan av höjningen av pensionsunderlagen har beräknats under antagande av oförändrade
pensionsåldrar, varefter beräkningarna i fråga om verkningarna av de av de sakkunniga
föreslagna sänkningarna i pensionsåldrarna gjorts med utgångspunkt från de höjda
pensionsunderlagen.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Kostnadsökning på grund av sakkunnigförslaget 1)

genom höjning av pensionsunderlaget .................................

2) genom sänkning av pensionsåldrarna...................................

3) genom införande av förtidspensionering samt skärpning av be stämmelserna

om avgång med sjuk- eller invalidpension ......

Aktiv stat

Övergångsstat

kr.

kr.

145,000

50,000

485,000

287,000

400,000

_

1,030,000

337,000

Beräkningarna rörande departementsförslagets verkningar Lava verkställts
med tillämpning av samma antaganden angående dödlighet samt
förtids-, sjuk- och invalidpensionering som de tidigare beräkningarna
angående sakkunnigförslaget. Framhållas må, att det i huvudsak är för
de ordinarie beställningshavarna, som kostnaderna enligt departementsförslaget
skilja sig från kostnaderna enligt sakkunnigförslaget; sålunda
får den av\ikelse i förhållande till sakkunnigförslaget, som departementsförslaget
innebär i fråga örn icke-ordinarie befattningshavare — nämligen
att pensionsavdrag skola utgå till pensionsålderns uppnående — icke betydelse
ur kostnadssynpunkt under de närmaste trettio åren. Per den 1
juli 1942 bliva enligt departementsförslaget bruttopensionsutgifterna, vad
beträffar pensioner beviljade efter den 30 juni 1934 till officerare, underofficerare
och civilmilitär personal, i jämförelse med utgifterna enligt
nuvarande pensioneringsgrunder:

För beställningshavare å aktiv stat ...
* ’ » övergångsstat

Enligt nuvarande
pensioneringsgrunder

kr.

4,596,000
. 2,546,000

Enligt

departements förslaget kr.

5.229.000

2.616.000

Kostnadsökning
genom departementsförslaget

kr.

633,000

70,000

7,142,000 7,846.000 703,000

Kostnadsökningen för nyssnämnda beställningshavare genom departementsförslaget
fördelar sig ungefärligen sålunda på olika moment:

Kostnadsökning på grund av departements- Aktiv stat Övergångsstat

förslaget kr kr

1) genom höjning av pensionsunderlaget ................................ 145,000 50 000

2) genom ändring av pensionsåldern (saldo av effekten av sänk ning

av vissa pensionsåldrar och höjning av vissa andra

pensionsåldrar)............................................................... 88,000 20,000

3) genom införande av förtidspensionering samt skärpning av be stämmelserna

om avgång med sjuk- eller invalidpension ... 400,000 —

633,000 70,000

Denna beräkning avser, såsom förut nämnts, förhållandena per den 1
juli 1942. övergångsbestämmelserna i departementsförslaget förutsätta
emellertid en långsammare övergång till de sänkta pensionsåldrarna än
sakkunnigförslaget. Per den 1 oktober 1943, då departementsförslagets be -

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

stämmelser angående pensionsåldrar trätt helt i tillämpning, kan kostnadsökningen
i anledning av sänkningen av pensionsåldrarna i departementsförslaget
beräknas till ungefär 260,000 kronor för beställningshavare
på aktiv stat oell till omkring 20,000 kronor för beställningshavare å övergångsstat
eller tillhopa omkring 280,000 kronor, medan motsvarande kostnadsökning
enligt sakkunnigförslaget skulle komma att uppgå till omkring
485,000 kronor, respektive 285,000 kronor eller sammanlagt ungefär

770.000 kronor. Den årliga ökning i pensioneringsutgifterna, som vid bifall
till departementsförslaget sålunda skulle uppkomma till följd av
ändrade pensionsåldrar, understiger alltså vid nämnda tidpunkt motsvarande
kostnadsökning enligt sakkunnigförslaget med ungefär 490,000

kronor. „

Det må emellertid framhållas, att den kostnadsökning för övergångsstatens
pensionering, som förorsakas av sänkning av pensionsåldrarna, såväl
vid sakkunnigförslaget som vid departementsförslaget endast är skenbar.
I verkligheten uppstår nämligen, så länge verkningarna av pensionsålderssänkningen
fortfara att göra sig gällande för övergångsstaten,
i stället en nettovinst genom att avlöningsanslaget kan beräknas komma
att minskas med ett ännu större belopp än ifrågavarande kostnadsökning.

Denna minskning av avlöningskostnaderna skulle, såsom redan i annat
sammanhang omnämnts, enligt sakkunnigförslaget per den 1 juli 1942 belöpa
sig till omkring 370,000 kronor, medan kostnadsbesparingen enligt
departementsförslaget kommer att inskränka sig till omkring 20,000 kronor.
Nettokostnadsökningen till följd av sänkningen av pensionsåldrarna
skulle följaktligen vid övergångsperiodens slut komma att uppgå enligt
sakkunnigförslaget till ungefär 400,000 kronor och enligt departementsförslaget
till omkring 260,000 kronor.

Beträffande den kostnadsökning, som beräknas uppkomma genom införande
i militära tjänstepensionsreglementet av bestämmelser örn förtidspension
samt skärpta föreskrifter angående avgångsskyldighet på grund
av sjukdom, må framhållas, att beräkningarna vila på ett antagande, för
vilket för närvarande icke kan givas någon statistisk grundval.

De hittills gjorda beräkningarna hava haft avseende endast å de ordinarie
beställningshavare, som pensioneras efter den 30 juni 1934. I det
följande behandlas de ekonomiska verkningarna av departementsförslaget
för hela den personal, som är avsedd att omfattas av det militära tjänstepensionsreglementet,
varvid även kostnaderna för tidigare beviljade pensioner
medräknats. Härvid antages, att reglementet även för den ickeordinarie
personalen träder i kraft den 1 juli 1935. I den mån dyrtidstillägg
ingår i beräkningarna, antages detta utgöra 11 procent av tilläggsuuderlaget.

Beträffande sänkningen av vissa pensionsåldrar träder departementsförslaget
såsom förut nämnts ej i full kraft förrän den 1 oktober 1943. Då
man emellertid kan räkna med att förslaget i sådant avseende nästan helt

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tab. 1. Beräknat bestånd av pensionerade beEaltningsliavare vid

(»Pension» beräknad exkl. dyrtidstillägg; beloppen angivna i tusental kronor; siftrorna

A) Kvarlevande av 50/6 1934 förefintliga

pensionärer ....................................

B) Pensionerade efter 30/6 1934:

j 1) officerare, underofficerare, civilmilitärer
:

a) å aktiv stat..............................

b) å övergångsstat ........................

j 2) högbåtsmän, flaggkorpraler ............

3) extra ordinarie personal ..............

Summa

Dyrtidstillägg......................................

Pension + dyrtidstillägg

och hållet är genomfört den 1 april 1943, hava de enligt approximativ
metod verkställda beräkningarna för de olika förslagen förts fram till
tidpunkten den 1 juli 1943. I tab. 1 meddelas en approximativ beräkning
av kostnaderna vid olika tidpunkter enligt departementsförslaget; i tab. 2
göres en jämförelse mellan de olika förslagen. Det bör emellertid understrykas,
att speciellt siffrorna för tidpunkten den 1 juli 1943 äro rätt
osäkra.

Vad beträffar beräkningen av pensionsutbetalningarna för de olika
budgetåren må nämnas, att dessa utbetalningar enligt nuvarande pensioneringsgrunder
och enligt de sakkunnigas förslag med tillräcklig
noggrannhet kunna beräknas lika med medeltalet av beståndssiffrorna
för budgetårets första och sista dag (exempelvis för budgetåret 1939/
1940 som medeltalet av beståndssiffrorna för den 1 juli 1939 och den 30
juni 1940). Beträffande departementsförslaget skulle det visserligen kunna
ifrågasättas, huruvida denna medeltalsregel är tillfredsställande för
budgetåren 1935/1936 och 1939/1940-1941/1942 (detsamma gäller för budgetåret
1943/1944). Enligt förslaget sker nämligen fr. o. m. den 1 april 1936
avgång med ålderspension uteslutande den 1 april och den 1 oktober, och
en ojämn fördelning av utbetalningarna förekommer därför dels under
begynnelsearet 1 juli 1935—30 juni 1936 och dels under de övriga nyss
angivna budgetår, då för vissa grupper av beställningshavare på grund
av övergångsbestämmelserna vid sänkning av pensionsåldrar antalet avgående
beställningshavare är mera avsevärt olika linder förra och under
senare budgethalvåret. För dessa år med ojämn fördelning har undersökning
verkställts, vilka korrektioner som erfordras för att nå en mera

% 1935

An tal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

r

j Antal

Årlig

pension

3,687

11,621

3,687

11,621

3,507

11,132

171

590

183

640

332

1,195

150

479

150

479

270

864

1

1

1

1

2

o

—

—

29

45

34

53

4,009

12,691

4,050

12,786

4,145

13,246

1,326

1,337

1,383!

14,017

14,123

14,629

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 192.

137

lörsvarsväsendet vid olika tidpunkter enligt departementsförslaget.
per 1 juli kunna fr. o. m. år 1936 även anses gälla för tidpunkten 30 juni.)

Vt 1937

Vt 1938

Vt

1939

V*

1940

Vt 1941

‘/t

1942

Vt

1943

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

Antal

Årlig

pension

3,367

10,643

3,208

10,153

3,049

9,664

2,891

9,175

2,734

8,687

2,579

8,202

2,424

7,717

1

506

1,834

696

2,495

889

3,172

1,075

3,784

1,284

4,476

1,511

5,229

1,745

6,007

395

1,252

523

1,633

634

1,953

719

2,190

804

2,408

883

2,616

943

2,762

3

5

6

11

10

16

14

24

18

32

21

36

25

42

41

63

46

72

56

87

63

98

73

116

88

143

103

170

4,812

13,797

1,442

4,479

14,364

1,500

4,638

14,892

1,555

4,762 16,271

| 1,598

4,913

15,719

1,645

5,082

16,226

1,702

5,240

16,698

1,752

15,239

15,864

16,447

16,869

17,364

17,928

18,450

tillförlitlig uppskattning. Det kai- därvid visat sig, att endast små korrektioner
skulle bliva påkallade. I det följande (tab. 3) meddelas de beräknade
utbetalningsbeloppen (eski. dyr tids tillägg) för samtliga befattningshavare
under budgetåren 1935/1936—1942/1943.

Tab. 2. Årligt pensionsbelopp (exkl. dyrtidstillägg) lör f. d. befattningshavare
vid lörsvarsväsendet enligt olika alternativ.

Tidpunkt

Pension i tusental

kronor

Enligt nu gäl-lande grunder

Enlig sakkunnig-förslaget

Enligt departe-mentsförslaget

30/e 1935 ..............................

12,691

.

12,691

12,691

Vt 1935 .............................

12,691

12,923

12,786

30/e 1936 .............................

13,040

13,262

13,246

Vt 1936 .............................

13,040

13,366

13,246

37c 1937 .............................

13,520

13,831

13,797

Vt 1937 ..............................

13,520

13,976

13,797

s% 1938 ..............................

14,006

14,436

14,364

‘/t 1938 ..............................

14,006

14,609

14,364

30/e 1939 ............................

14,437

14,980

14,892

Vt 1939 .............................

14,437

15,088

14,892

''% och V» IWO ............................

14,731

15,516

15,271

"% och Vt 1941 .............................

15,112

15,926

15 719

j s7« och ''/t 1942 ..............................

15,373

16,890

16,226

! 87o och Vt 1943 ..............................

15,698

17,223

16,698

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Tab. 3. Beräknade bruttopensionsutbetalningar (eski. dyrtidstillägg) för f. d.
befattningshavare vid försvarsväsendet.

Pensionsutbetalning i tusental kronor

Budgetår

Enligt nu gällande
pensionerings-grunder

Enligt sakkunnig-förslaget

Enligt departe-mentsförslaget

''/i 1935—»% 1936 ...........................

12,866

13,092

13,034

Vi 1936—»% 1937 ...........................

13,280

13,598

13,522

l/i 1937-s% 1938 ...........................

13,763

14,206

14,080

Vi 1938—»% 1939 ..........................

14,222

14,794

14,628

Vi 1939—3% 1940 ...........................

14,584

15,302

15,081

Vi 1940—»% 1941 ...........................

14,922

15,721

15,496

Vi 1941—»% 1942 ...........................

15,242

16,408

15,963

*/i 1942—»% 1943 ...........................

15,485

17,056

16,462

Yad slutligen beträffar pensionsavdragen (pensionsavgifterna) kunna
dessas årsbelopp i kronor enligt nuvarande grunder och enligt de båda
förslagen beräknas uppgå till:

l/i 1935 Vi 1942

enligt nuvarande grunder ............................ 364,000 308,000

» sakkunnigförslaget ............................ 636,000 553,000

» departementsförslaget .......................... 440,000 635,000.

Nedgången i avdragsbeloppen vid tillämpning av nuvarande pensioneringsgrunder
och av sakkunnigförslaget är beroende på övergångsstatens
avveckling. Siffrorna äro för tidpunkten den 1 juli 1942 att anse såsom
ganska osäkra; detta gäller särskilt beträffande departementsförslaget

Fondering och därmed sammanhängande frågor. Pensionskostnadernas
bestridande.

Nu gällande system för den civila tjänstemannapensioneringen bygger
på fondering av tjänstemännens pensionsavgifter. Även den av 1934 års
riksdag beslutade reformen av det civila pensionsväsendet förutsätter, att
fondering fortfarande skall äga rum inom denna del av pensionsväsendet.
Beträffande arbetarpensioneringen sker däremot för närvarande fondering
endast vid de affärsverk, där en på avgiftsplikt grundad pensionering
hittills förekommit. Vid det år 1934 beslutade nyordnandet av arbetarpensioneringen
har man utgått från, att fondering för pensionsändamål
fortfarande skall äga rum vid nämnda verk, medan samtidigt förutsatts,
att någon fondering för arbetarpensioneringen icke skall komma
till stånd inom de grenar av statsförvaltningen, där sådan fondering hit -

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 192.

tilis icke förekommit. Den ställning, sorn statsmakterna sålunda intagit
i fonderingsspörsmålet, innebär, att tills vidare icke skall ske vare sig
något avbrytande av pågående fondering eller något påbörjande av avsättningar
till nya fonder. Denna ståndpunkt bar motiverats med att
frågan örn en fortsatt fondering för pensionsändamål borde göras till
föremål för närmare utredning, sedan på dagordningen stående ytterligare
spörsmål rörande pensioneringsförhållandena för statstjänstemän
i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen samt familjepensioneringen
— i sina huvudgrunder vunnit en lösning.

Med utgångspunkt från nyssnämnda förutsättningar beträffande fonderingen
och med tillämpning av det system, som beslutats med avseende
å personalens bidrag till pensionskostnaderna — detta system innebär, att
nämnda bidrag skall i form av pensionsavdrag direkt avräknas från lönerna
— har beträffande allmänna civilförvaltningens tjänstemannapensionering
förutsatts, att vid avlöningsanslagens beräkning hänsyn skall
tagas endast till lönernas nettobelopp. Det har vidare avsetts, att för överförande
till den civila pensionsfonden av ett belopp motsvarande pensionsavdragen
skall uppföras ett särskilt anslag under elfte huvudtiteln; förslag
härom har framlagts i 1935 års statsverksproposition. Detta anslag
kommer alltså att motsvara den minskning, som med hänsyn till pensionsavdragen
vidtages i de olika huvudtitlarnas avlöningsanslag. Till det anslag
under elfte huvudtiteln, från vilket pensionskostnaderna bestridas,
skall liksom hittills från civila pensionsfonden överföras ett belopp motsvarande
det bidrag till pensionskostnaderna, som enligt vetenskaplig
sannolikhetsberäkning kan bestridas av fonden.

Beträffande arbetarpensioneringen, för vilken fondering icke skall äga
rum, kommer den förutsatta nettolöneberäkningen att medföra en utgiftsminskning
å de arbets-, anskaffnings- eller driftkostnadsanslag, från vilka
arbetarlönerna utgå, utan att denna minskning föranleder någon motsvarande
medelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till
pensionsfond av belopp motsvarande pensionsavdrag. Å andra sidan få
de anslag, som avses för arbetarpensioneringens bestridande, upptagas
till belopp, som täcka pensionsutgifterna utan något bidrag från fonderade
medel.

För den militära pensioneringens vidkommande saknas för närvarande
motsvarighet till den inom det civila pensionsväsendet föreskrivna fonderingen
av tjänstemännens pensionsbidrag. Den militära tjänstepensioneringen
finansieras sålunda i allt väsentligt genom årliga anslag å budgeten
samt genom direkt användning av inflytande pensionsavgifter. Arméns
pensionskassas tjänstepensionsfond har sedan 1850-talet hållits oförändrad
och utgör omkring 3,750,000 kronor; de från fonden här flytande
inkomsterna tagas helt i anspråk för kassans utgifter. Reglementet för
flottans pensionskassa innehåller visserligen bestämmelser om en pensionsfond,
men rörande fondens ökning stadgas allenast, att 1,500 kronor

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

årligen skola omföras för fondens tillväxt. Denna fond utgör för närvarande
omkring 830,000 kronor.

I anslutning till de principer, som kommit till uttryck i nu gällande
lagstiftning beträffande den civila pensioneringen, föreslog 1921 års pensionskommitté,
att de militära beställningshavarnas pensionsavgifter
skulle ingå till en militär pensionsfond, från vilken skulle bestridas sä
stor del av pensionskostnaderna, som enligt försäkringstelmisk sannolikhetsberäkning
befunnes kunna gäldas av fonden. Detta förslag mötte icke
invändning i de över kommitténs förslag avgivna utlåtandena.

Den ståndpunkt, som statsmakterna, på sätt förut omnämnts, numera
intagit i fråga örn fondering för pensionsändamål, torde emellertid böra
föranleda, att — i avvaktan på utredning örn en enhetlig lösning av fonderingsspörsmålet
för den statliga pensioneringen i allmänhet — någon
fondering av de militära beställningshavarnas bidrag till pensionskostnaderna
tills Andare icke kommer till stånd. På grund härav har jag —
i överensstämmelse med den mening, som uttalats av militärpensionssakkunniga
— i författningsförslaget icke upptagit någon föreskrift örn fondering
av belopp motsvarande pensionsavdrag. Såsom jag i annat sammanhang
föreslår, böra däremot de militära pensionskassornas hopsamlade
tjänstepensionsmedel överföras till statskontoret för att förvaltas
såsom en gemensam militär pensionsfond, vars kapital emellertid icke
skall ökas utan vars avkastning skall tagas i anspråk för pensionsutgifterna.

Jag har i det föregående förordat en övergång till ett system med pensionsavdrag
i enlighet med \rad som beslutats för civila tjänstemän. En
sådan övergång bör medföra, att de för ordinarie beställningsha\rare och
icke-ordinarie befattningsha\Tare avsedda avlöningsanslagen Tinder fjärde
huvudtiteln för framtiden beräknas med hänsyn tagen endast till nettolönebeloppen.
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare, å vilka
det nya reglementet skulle erhålla tillämpning, bestridas emellertid icke
enbart från egentliga avlöningsanslag utan i Anssa fall från anskaffningsocli
underhållsanslag. Så är fallet beträffande icke-ordinarie tjänstemän
Aud örlogsvarven, Aud arméns centrala fabriker och verkstäder samt intendenturförråd
ävensom vid de centrala flygverkstäderna. I den mån
en dylik anordning kan komma att fortfarande tillämpas, böra givetvis
även dessa anslag minskas med hänsyn till pensionsavdrag.

De nu avsedda anslagsminskningarna torde dock icke kunna genomföras
i riksstaten förrän från och med budgetåret 1936/1937. Under budgetåret
1935/1936 komma utgiftsminskningarna i stället att visa sig i form
av besparingar å de efter bruttolöneberäkning uppskattade avlöningsoeh
anskaffningsanslagen.

Då enligt vad jag föreslagit fondering icke skall ske, böra — liksom
förhållandet är beträffande arbetarpensioneringen — de nu berörda utgiftsminskningarna
under fjärde huvudtiteln icke motsvaras av någon

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

metlelsanvisning under elfte huvudtiteln för överförande till pensionsfond
av pensionsavdrag motsvarande belopp. Å andra sidan måste de
under samma huvudtitel uppförda anslagsmedlen för bestridande av pensionsutgifterna
enligt militära tjänstepensionsreglementet beräknas till
belopp, som täcka nämnda utgifter utan annat bidrag från pensionsfond
än som motsvarar den beräknade avkastningen av de militära pensionskassornas
t j änstepensionsf onder.

Till frågan örn de anslag, som med tillämpning av här angivna principer
erfordras för pensionskostnadernas bestridande under nästkommande
budgetår, återkommer jag i annat sammanhang.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom finansdepartementet
upprättade förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare
vid- försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet)
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda förslag;

dels besluta, att nu tillämpade grunder för pensionering
av bataljonsläkare vid fältläkarkåren och marinläkare
av andra graden skola från och med den 1 juli
1935 upphöra att gälla utom beträffande beställningsliavare,
som vid nämnda tidpunkt åtnjuter pensionsrätt
enligt berörda grunder;

dels förklara att, där innehavare av befattning,
som är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt,
tillika innehar tjänst, som är förenad med rätt
till tjänstepension från annan av staten inrättad eller
understödd pensionsanstalt eller pensionsfond eller av
statsmedel, nedsättning av det med den förra befattningen
förenade tjänstepensionsunderlaget icke skall
äga rum, om pensionen för den andra tjänsten reduceras
med hänsyn till pensionen från statens pensionsanstalt; dels

föreskriva, att å pensioner, som beviljas med
tillämpning av militära tjänstepensionsreglementet,
ej må utgå pensionstillägg;

dels ock förklara, att med avlöningsbelopp, varå enligt
gällande bestämmelser dyrtidstillägg utgår, skall
för befattningshavare, som har att vidkännas pensionsavdrag
jämlikt militära tjänstepensionsreglementet,
förstås lönens nettobelopp.

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Till denna av ^tatsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar, att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Kurt Biörklund.

Kungl. Maj:t8 proposition nr 192.

143

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen........................................................................................................ 1

Förslag till militärt tjänstepensionsreglemente 2

Departementschefens motivering:

Inledning ........................................................................................................ 23

Vissa allmänna frågor:

Pensioneringens omfattning ............................................................... 33

Pensionsunderlag och pensionsavdrag ................................................ 46

Detaljmotivering till reglementsförslaget .................................................... 70

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.................... 133

Fondering och därmed sammanhängande frågor. Pensionskostnadernas
bestridande ................................................................................................ 138

Departementschefens hemställan .................................................................... 141