Kungl. Majlis proposition nr 117.

1

Nr 177.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa, m. m.;
given Stockholms slott den 1 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

2) förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935

1 sami.

Nr 177.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition ni 177.

Förslag

till

Förordning

angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

Härigenom förordnas som följer:

Om hypotekskassans ändamål.

§ 1.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa har till ändamål att driva
lånerörelse i enlighet med de i denna förordning givna bestämmelser.

Hypotekskassan må, med det undantag som följer av § 8, utlämna lån
allenast åt stadshypoteksföreningar.

Örn hypotekskassans grundfond.

§ 2.

Såsom grundfond för hypotekskassan ställer staten genom fullmäktige
i riksgäldskontoret till förfogande svenska statens tre och en halv procent
obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt
belopp av etthundra miljoner kronor.

Grundfondsobligationerna fortfara att tillhöra staten, som dock ej äger
att för annat ändamål förfoga över dem, förrän kassans samtliga förbindelser
äro fullgjorda.

Grundfondsobligationer må, efter anmälan till riksgäldskontoret, tagas
i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället
saknar användbara medel därtill samt, i den ordning som i § 13 sägs, vid
kassans likvidation.

Då grundfondsobligationer av kassan tagits i anspråk annorledes än
vid kassans likvidation, åligger det kassan att gottgöra staten den obligationsränta,
som staten i följd härav nödgas utgiva, och att så snart ske
kan återställa till grundfonden obligationer, som svara mot de i anspråk
tagna.

§ 3.

Därest grundfonden skulle, genom på hypotekskassans rörelse i dess
helhet uppkomna förluster, nedgå till nittiofyra miljoner kronor, må kassan
icke upptaga nytt lån, med mindre Konungen därtill lämnar tillstånd.
Örn grundfonden av sådan anledning skulle nedgå till åttioåtta
miljoner kronor, må nytt lån icke upptagas, med mindre riksdagen på
Konungens framställning det medgiver.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Kassans styrelse Ilar att hos Konungen göra anmälan, då den finner anledning
antaga, att grundfonden nedgått såsom nu sagts.

Om hypotekskassans rörelse.

§ 4.

För anskaffande av erforderliga medel äger kypotekskassan att emot
räntebärande, till innehavaren ställda obligationer upptaga lån att inom
viss, i låneavtalet angiven tid återbetalas antingen genom årlig amortering
eller efter uppsägning utan fastställd amortering.

Sammanlagda beloppet av kassans utelöpande obligationer må icke vid
något tillfälle uppgå till mera än tio gånger det belopp, kassans grundfond
och reservfond tillhopa utgöra.

De av kassan utfärdade obligationerna skola, för att hava gällande
kraft mot kassan, vara försedda med påteckning, att de blivit inregistrerade
hos riksgäldskontoret.

Av kassan upptaget obligationslån skall senast tio år efter dess upptagande
kunna av kassan uppsägas till inbetalning å den förfallotid, som
i sådant hänseende må vara i låneavtalet bestämd.

I den ordning, som nu är nämnd, må lån även upptagas för konvertering
av äldre lån.

För tillfälliga, av förut ingångna förbindelser föranledda behov må
kassan verkställa upplåning på viss kort tid eller på kort tids uppsägning.
Sådan upplåning må ock ske för tillfälligt anskaffande av rörelsemedel.

Beslut örn uppläggande av obligationslån eller örn tillfällig upplåning
för anskaffande av rörelsemedel må icke av kassans styrelse fattas, med
mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn
beslutet ense.

§ 5.

Hypotekskassan må till bypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas
antingen genom viss årlig amortering (amorteringslån) eller utan
amortering efter förloppet av viss tid, minst tio och högst tjugu år (fasta
lån). l'',|) ''!

För de förbindelser, som föreningarna för erhållna lån utfärda till kassan,
pantförskrivas de hos föreningarna belånade reverser med tillhörande
hypotek.

Nämnda reverser och hypotek skola ställas under offentlig vård, som
utövas av ett utav Konungens befallningshavande i den ort, där föreningens
styrelse har sitt säte, förordnat ombud. Handlingarna skola
förvaras under tre olika lås, och skola nämnda ombud och två av föreningens
styrelse särskilt utsedda personer innehava nyckel till var sitt
lås.

4 Kungl. Maj-.ts proposition nr 177.

§ 6.

Såsom säkerhet för de av kypotekskassan utfärdade obligationerna
tjäna de i § 5 nämnda förbindelser och reverser med tillhörande hypotek.

Kassans styrelse åligger att tillse, att sålunda föreskriven säkerhet
är ställd och under hela lånetiden vidmaktliålles.

§ 7.

Hypotekskassans behållna årliga vinst avsättes till en reservfond för
kassan. Uppgår reservfonden till två procent av kassans förbindelser,
må dock uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas till
främjande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte.

Reservfonden skall användas till gäldande av förluster, som uppkommit
å kassans rörelse i dess helhet.

Har hypoteksförening lidit förluster, som icke kunna täckas med föreningens
säkerhetsfond eller eljest utan anlitande av medlemmarnas ansvarighet
för föreningens förbindelser, må kassans styrelse bevilja föreningen
erforderlig försträckning ur kassans reservfond att återgäldas på
sätt och inom tid, som av styrelsen bestämmes.

§ 8.

Inflyta till hypotekskassan medel, som icke genast kunna användas
till infriande av dess förbindelser eller till utlåning åt hypoteksföreningar,
äger kassan att göra sådana medel fruktbärande på kortare tid genom
medlens insättande i bankinrättning eller genom deras placering
i statens, allmänna hypoteksbankens eller hypotekskassans egna obligationer
eller mot fullgod säkerhet av sådana obligationer eller av inteckning
i stadsfastighet.

Om hypotekskassans förvaltning.

§ 9.

Hypotekskassan förvaltas av en styrelse med säte i Stockholm. Styrelsen
består av fem ledamöter. Av dessa utser Konungen fyra ledamöter,
däribland en till ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret
en, vilken skall vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen fyra
suppleanter, däribland en för ordföranden i hans egenskap av ledamot,
samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall vara suppleant
för den av fullmäktige utsedde ledamoten. De tre ledamöter, vilka jämte
ordföranden skola förordnas av Konungen, ävensom suppleanterna för
dessa ledamöter skola utses bland de personer, som enligt vad därom är
stadgat föreslagits av hypoteksföreningarnas ombud å ombudsstämma.
Styrelsens samtliga ledamöter och suppleanter utses för en tid av tre
år. Ledamöternas arvoden bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter svara, en för alla och alla för en, för de beslut
rörande kassans förvaltning, till vilka de med sin röst bidragit,

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Verkställande direktör utses oell entledigas av styrelsen. Beslut, varigenom.
verkställande direktör utses, må icke av styrelsen fattas, med
mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn
beslutet ense.

Närmare bestämmelser örn styrelsen och verkställande direktören
meddelas i reglementet för hypotekskassan.

Om revision ni. m.

§ 10.

För revision av hypotekskassans förvaltning och räkenskaper skola
årligen utses revisorer, av Konungen två, däribland en till ordförande, av
fullmäktige i riksgäldskontoret en samt av hypoteksföreningarnas ombud
ä ombudsstämma en. I samma ordning utses lika antal suppleanter. Arvoden
för deltagande i revisionen bestämmas av Konungen.

§ 11.

Styrelsens och revisorernas berättelser skola i tryck offentliggöras samt
underkastas granskning av hypoteksföreningarnas ombud å ombudsstämma
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Det tillkommer därefter Konungen att pröva hypotekskassans förvaltning
och att, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit yttrande, besluta
angående ansvarsfrihet för styrelsen.

§ 12.

När Konungen finner för gott att låta anställa särskild granskning
av hypotekskassans förvaltning, skola alla handlingar, räkenskaper och
kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 13. ...

Vid likvidation av hypotekskassan skola dess egna tillgångar samt hypoteksföreningarnas
ansvarighet för kassans förbindelser tagas i anspråk;
innan de grundfondsobligationer, som av staten ställts till förfogande, må
användas för fullgörande av kassans förbindelser.

Vad som vid likvidationen återstår av kassans egna tillgångar efter det
skulderna blivit guldna skall användas för ändamål, som Konungen efter
hörande av föreningarna bestämmer.

§ 14.

Eeglemente för hypotekskassan fastställes av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken
dag förordningen den 5 juni 1909 (nr 65 sid. 1) angående konungariket
Sveriges stadshypotekskassa upphör att gälla.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förslag

till

Förordning

angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och

verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

Om föreningarnas ändamål.

§ 1.

Hypoteksföreningar av fastighetsägare i rikets städer och med städer
jämförliga samhällen (stadshypoteksföreningar) hava till ändamål att
med de medel, som från konungariket Sveriges stadshypotekskassa erhållas,
tillhandahålla sina medlemmar lån mot sådan säkerhet av inteckning,
som nedan omförmäles.

Örn föreningarnas bildande.

§ 2.

Ansökan örn bildande av stadshypoteksförening göres hos Konungen,
på vilken det jämväl ankommer att, efter yttrande av styrelsen för hypotekskassan,
pröva, huruvida föreningens verksamhetsområde må omfatta
även vissa andra samhällen än städer.

Konungen meddelar jämväl föreskrift angående det minimibelopp, för
vilket förening, innan den må börja sin verksamhet, skall hava hos kassan
anmält sig till erhållande av lån.

Om föreningarnas och deras låntagares ansvarighet.

§ 3.

För hypotekskassans förbindelser äro hypoteksföreningarna ansvariga
i förhållande till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna
kapitalbeloppen av sina från kassan erhållna lån. Kunna kassans förbindelser
icke infrias med anlitande av dess egna medel, äger kassan, där
eå erfordras, efter nämnda grund infordra tillskott från föreningarna.

Elan förening icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av
dessa föreskrifter åligger föreningen, vare övriga föreningar efter enahanda
grund betalningsskyldiga för bristen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 7

§ 4.

För hypoteksförenings förbindelser äro medlemmarna ansvariga i
förhållande till högsta under senast förflutna räkenskapsåret oguldna
kapitalbeloppen av sina från föreningen erhållna lån. Kunna förenings
förbindelser icke infrias med anlitande av dess egna medel, äger föreningen,
där så erfordras, efter nämnda grund infordra tillskott från medlemmarna.

Kan medlem icke fullgöra den betalningsskyldighet, som till följd av
•dessa föreskrifter åligger honom, vare övriga medlemmar efter enahanda
grund ansvariga för bristen.

Om föreningarnas rörelse.

§ 5.

Till hypoteksförening utlämnat amorteringslån eller fast lån å längre
tid än tio år kan, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av föreningen
uppsägas till inbetalning efter ett år med gäldande av ersättning
till belopp, som bestämmes av hypotekskassans styrelse, för den ränteförlust,
som må av inbetalningen föranledas (ränteskillnadsersättning).

Kassans styrelse må, när det med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser
finnes kunna ske, medgiva förening att inbetala lån tidigare
än nu är sagt; ägande styrelsen i sådant fall föreskriva, jämte gäldande
av ränteskillnadsersättning, även andra villkor för inbetalningen.

Angående gäldande av kapitalrabatt och andra kostnader, som kassan
vid låns upptagande fått vidkännas, lämnas föreskrift i reglementet för
kassan.

Underlåter förening att fullgöra föreskriven inbetalning, är föreningen
skyldig att å förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en halv procent
i månaden.

§ 6.

Hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning
i bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler avsedd
nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens
verksamhetsområde. Säkerheten skall gälla för låntagarens samtliga
förpliktelser till föreningen.

För förenings utlåning skola de bestämmelser, som gälla utlåning från
hypotekskassan till föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Lån
skall förty, med iakttagande av föreningens reglemente, beviljas låntagaren
på de fördelaktigaste villkor, som föreningens förbindelser till kassan
medgiva.

§ 7.

Fastighet, varå lån sökes, skall besiktigas och värderas av ojäviga värderingsmän,
som för sådant ändamål särskilt utsetts av hypoteksföreningens
styrelse. För värderingsmännen skall gälla instruktion, som tillika

8

Kungl. Marits proposition nr 177.

med formulär för värderingsinstrument fastställes av hypotekskassör!»
styrelse; beslut härom må icke av styrelsen fattas, med mindre styrelsens
samtliga ledamöter äro tillstädes och minst fyra örn beslutet ense.

Vid värderingen, som avser att till ledning för belåningen bestämma,
fastighetens varaktiga värde (uppskattningsvärde), skall hänsyn tagas
till alla föreliggande och beräkneliga omständigheter, som kunna på-s
verka detta värde. Är byggnad huvudsakligen avsedd till andra affärslokaler
än kontor eller butiker eller till sådana bostäder, kontor eller butiker,
som icke kunna förutses svara mot ortens förhållanden, eller ärbyggnad
av säregen beskaffenhet med hänsyn till sin belägenhet eller
storlek i förhållande till andra för samma ändamål avsedda byggnader i
orten eller därigenom att den helt eller till övervägande del anordnats
för visst speciellt ändamål eller av annan liknande anledning, må uppskattningsvärdet
icke sättas högre än till det värde som, med hänsyn,
tagen även till kostnad för erforderlig omändring eller ombyggnad, kari
beräknas för det fall att byggnaden skall användas endast till sedvanliga
bostäder, kontor eller butiker.

Fastighet, varå lån meddelas, skall vara brandförsäkrad i inländsk,
med vederbörligen stadfäst reglemente försedd försäkringsinrättning, som
kassans styrelse finner erbjuda full säkerhet.

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften
av uppskattningsvärdet, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får
överstiga hälften av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde; dock
må i fråga örn större städer eller vissa delar av dem sådana lån, därest
hypotekskassans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp,
ej överstigande sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas, då den belånade fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, intill tre fjärdedelar
av det belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån, samt, då
huvudbyggnaden är av mindre hållbart ämne, intill två tredjedelar av
nämnda belopp; dock må hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet
utlämnas såsom fast lån å tio år, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång
i fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara.

I intet fall må dock lånesumman överstiga det belopp, till vilket
fastigheten är brandförsäkrad. Lån må ej heller meddelas till lägre bej
lopp än ettusen kronor.

§ 9.

Lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar enligt skuldförbin-»
delsen eller med den kapitalrabatt, som må av omständigheterna förän-*..

9

Kungl. Majlis proposition nr 177.

ledas. Dock må, där liypotekskassans styrelse finner det vara av förhållandena
påkallat eller lånesökande det begär och kassans styrelse prövar
hinder däremot ej möta, lånesumman utlämnas i kassans obligationer»
beräknade till parikurs, därvid länesökanden äger påfordra sådana tillgängliga
obligationer, att det belopp, som vid försäljning av samtliga till
honom utlämnade obligationer kan påräknas, så nära som möjligt överensstämmer
med lånesumman.

§ 10.

Den årliga avbetalningen å amorteringslån skall utgöra minst en
halv procent, då den belånade fastighetens huvudbyggnad är av sten eller
annat lika hållbart byggnadsämne, samt minst en procent, då densamma
är av mindre hållbart ämne.

I mån av verkställd amortering äger låntagare förfoga över sådan
del av den för lånet ställda inteckningssäkerheten, som icke erfordras för
täckande av lånets oguldna kapitalbelopp.

§ 11.

Övergår belånad fastighet till ny ägare, skall denne, örn han vill behålla
lånet, inom sex månader från den dag, då han blev ägare av fastigheten,
hos hypoteksföreningens styrelse göra anmälan örn lånets övertagande.
Sker det ej, eller finner styrelsen den nye ägaren icke kunna
godkännas som låntagare, äger styrelsen rätt att uppsäga lånet att inbetalas
efter ett år.

Försummar låntagare att erlägga föreskriven inbetalning, skall han å
förfallna beloppet gälda ränta, beräknad efter en procent i månaden,
föreningen dock obetaget att nedsätta berörda ränta till lägst en
halv procent i månaden. Har likvid ej skett inom trettio dagar från
förfallodagen, är låntagaren skyldig att, örn styrelsen prövar sådant
nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående kapitalet med
ränta.

Har belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under lånetiden
minskats i värde, så att panten icke anses innebära betryggande
säkerhet, äger föreningens styrelse, därest gäldenären ej lämnar nöjaktig
fyllnadssäkerhet, uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas
efter ett år eller, örn sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter
prövas erforderligt, tidigare. Nedsättning av fastighets taxeringsvärde
skall icke ensam för sig anses såsom tillräcklig grund för sådan
åtgärd, som nu är sagd. •

§ 12.

Hypoteksförening äger ej rätt att driva annan lånerörelse än i § 6
sågs; dock må föreningen vidtaga erforderliga åtgärder för placering av
sin säkerhetsfond.

10

Kunni. Maj:ts proposition nr 177.

§ 13.

Alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra avkastning
av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens förvaltningskostnader
eller ersättning för förlorade sådana bidrag eller
vinst vid avyttring av tillgångar, som föreningen förvärvat, skola redovisas
till hypotekskassan.

Örn bidrag till kassans förvaltningskostnader stadgas i kassans reglemente.

§ 14.

Det åligger medlem av hypoteksförening att i enlighet med närmare
föreskrifter i föreningens reglemente erlägga bidrag till föreningens förvaltningskostnader.

I örvaltningsbidragen skéla på varje tid vara så bestämda, att, enligt
beprövande av hypotekskassans styrelse, säkerhetsfonden kan beräknas
inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens hela skuld
till kassan.

Till förenings säkerhetsfond skall avsättas föreningens behållna årliga
vinst.

Säkerhetsfonden skall till så stor del, som i föreningens reglemente bestämmes,
motsvaras av insättning i bankinrättning eller av lätt säljbara
värdepapper.

Avkastning av säkerhetsfonden må icke användas till bestridande av
förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid senaste bokslut
uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld till kassan.

§ 15.

Där till följd av exekutiv auktion eller i fall, som avses i § 5 eller
§ 11, lån inbetalas till hypoteksförening i förtid, äger föreningen att av
låntagaren med belopp, som av hypotekskassans styrelse bestämmas, uppbära
ränteskillnadsersättning samt, utom i det fall som avses i § 5 första
stycket, ersättning för förlorade bidrag till föreningens förvaltningskostnader.

Om föreningarnas förvaltning och om revision m. m.

§ 16.

Hypoteksförenings angelägenheter handhavas av en styrelse, utsedd i
den ordning, föreningens reglemente föreskriver.

Sammankomst med ''förenings medlemmar (föreningsstämma) skall årligen
hållas, på sätt i föreningens reglemente närmare stadgas. Å föreningsstämma
äger styrelseledamot, som ej är medlem av föreningen, rätt
ött yttra sig och framställa förslag samt få sin mening till protokollet
antecknad men ej att deltaga i besluten.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

§ 17.

Ombud för hypoteksföreningama skola för nedan angivna ändamål
årligen före den 15 juni sammanträda till ordinarie ombudsstämma i
Stockholm. Extra ombudsstämma skall hållas i Stockholm, när Konungen
därom förordnar eller hypotekskassans styrelse finner det nödigt.

Vid ordinarie ombudsstämma skall kassans förvaltning underkastas
granskning. De anmärkningar, ombuden må framställa, skola bifogas
de över kassans förvaltning avgivna styrelse- och revisionsberättelserna
och senast åtta dagar efter stämman jämte dessa tillställas finansdepartementet
och riksgäldskontoret.

Å sådan stämma skall jämväl väljas en revisor, jämte suppleant, för
granskning av kassans förvaltning under det löpande räkenskapsåret
samt, då sådant ifrågakommer, uppgöras förslag till de tre ledamöter i
kassans styrelse, vilka jämte ordföranden skola utses av Konungen. Sådant
förslag skall upptaga sex personer. Därjämte skall avgivas särskilt
förslag till suppleanter för nämnda tre ledamöter, upptagande tre personer,
och förordnar Konungen bland dessa och de tre av de å förslag till
ordinarie ledamöter uppförda, som därtill icke utsetts, tre suppleanter.

Närmare bestämmelser angående ombudsstämma meddelas i reglementet
för kassan.

§ 18.

Hypotekskassan företrädes hos varje hypoteksförening av ett ombud,
som äger, med rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin
mening till protokollet antecknad, deltaga i överläggningarna inom
föreningens styrelse och å föreningsstämma.

§ 19.

För revision av hypoteksförenings förvaltning och räkenskaper skola
årligen utses revisorer på sätt i föreningens reglemente stadgas.

Ett ombud för hypotekskassan skall jämväl deltaga i revisionen. Till
sådant ombud må icke utses den, som enligt § 18 förordnats till ombud
hos föreningen.

§ 20.

Örn hypotekskassans styrelse prövar nödigt att anställa särskild
granskning av hypoteksförenings förvaltning, skola alla handlingar,
räkenskaper och kontanta tillgångar hållas tillgängliga för sådan granskning.

§ 21.

Reglemente för hypoteksförening fastställes av Konungen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Denna förordning träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken
dag förordningen den 5 maj 1909 (nr 65 sid. 5) angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet upphör att gälla, men
skall med avseende å lån, som meddelats före den 1 maj 1935, icke föranleda
inskränkning i den rätt, låntagaren enligt förut gällande bestämmelser
äger.

Kungl. May.ts proposition nr 177.

13

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga
om ändrade bestämmelser för konungariket Sveriges stadshypotekskasso
och de till densamma anslutna stadshypoteksföreningarna samt anför
därvid följande:

Sedan Kungl. Maj:t den 13 juni 1908 uppdragit åt en kommitté att
verkställa utredning, huruvida och under vilka förutsättningar en hypoteksbank,
ägnad att på ett effektivt och billigt sätt ordna fastigketskrediten
i städerna, skulle kunna upprättas, avgav kommittén den 25 januari
1909 sitt betänkande. Efter det förslag i ämnet framlagts för 1909
års riksdag utfärdades den 5 juni 1909 särskilda förordningar angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa — i det följande kallad förordningen
angående stadshypotekskassan — och angående grunderna för
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet — härefter kallad
förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Genom kungörelse
den 18 juni 1910 fastställde Kungl. Majit sedermera reglemente för stadshypotekskassan.

Enär en utredning ansetts önskväi’d angående omarbetning i vissa hänseenden
av de för stadshypoteksväsendet gällande författningarna, bemyndigade
Kungl. Majit den 12 oktober 1933 chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda
med den ifrågavarande utredningen. På grund av berörda bemyngande
tillkallades den 23 oktober 1933 såsom sakkunniga f. d. landshövdingen
Hj. L. Hammarskjöld, jämväl ordförande, sekreteraren Hugo Heyman,
bankinspektören F. von Krusenstjerna, riksgäldsfullmäktigen, ledamoten
av riksdagens första kammare Axel Lindqvist och borgmästaren
A. Munck af Eosenschöld. De sakkunniga, vilka antogo benämningen
stadshypotekssakkunniga, avgåvo den 12 april 1934 betänkande med förslag
i ämnet (Statens offentliga utredningar 1934:13).

över de sakkunnigas förslag hava infordrade utlåtanden avgivits av
styrelsen för stadshypotekskassan — som därvid jämväl överlämnat ytt -

14

Kungl. Marits proposition nr lil.

rauden av de flesta stadshypoteksföreningarna — styrelsen för Sveriges
fastighetsägareförbund, styrelsen för svenska bostadskreditkassan, fullmäktige
i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen. Sedermera
har även ett av stadshypoteksföreningarna genom sina ombud tillsatt
förtroenderåd inkommit med ett yttrande.

De sakkunniga hava framlagt fullständiga förslag till nya författningar
i ämnet, därvid emellertid den nuvarande grupperingen av bestämmelserna
i de olika författningarna i stort sett bibehållits.

Jag anhåller nu att få redogöra för de sakkunnigas förslag jämte de däröver
avgivna yttrandena och följer därvid i huvudsakliga delar den ordning,
i vilken de sakkunniga upptagit de föreliggande frågorna till behandling.

Dessförinnan vill jag erinra, att Kungl. Maj:t den 24 juli 1934 bemyndigade
chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla utredningsmän för
att i enlighet med vissa av nämnda departementschef till statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden samma dag angivna riktlinjer verkställa
utredning rörande frågan örn möjligheterna att åstadkomma förbättrade
villkor för den primära fastighetskrediten. Av departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet framgick, att de angivna riktlinjerna
i tillämpliga delar även gällde den primära fastighetskrediten för andra
fastigheter än jordbruksfastigheter, och att skäl därför förelåge för att
utredningen komme att omfatta den primära fastighetskrediten över
huvudtaget. Utredningsmännen tillkallades den 24 augusti 1934 och deras
arbete pågår alltjämt. Ehuru nämnda utredning, enligt vad nyss
nämnts, även kan komma att beröra den primära stadsfastighetskrediten,
torde detta icke böra utgöra hinder för att nu till behandling upptaga
stadshypotekssakkunnigas förslag, vilket i huvudsak innefattar en omprövning
av de organisatoriska och tekniska anordningarna.

Organisatoriska spörsmål.

(Förorda, ang. stadshypotekskassan §§ 9,10,11,13. Förorda, ang. stadshypoteksföreningarna
§ 17. Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 6.)1

När stadshypotekskassan år 1909 inrättades, erhöll densamma en organisation,
med vilken man avsåg att så mycket som möjligt giva kassan
karaktär av statsinstitution. Detta skedde i syfte att speciellt med hänsyn
till den franska lånemarknaden, som antogs vara den förmånligaste
för avsättning av de av kassan utfärdade obligationerna, söka åstadkomma,
att dessa obligationer bleve betraktade såsom likställda med statsobligationer.

Enligt § 9 av förordningen angående stadshypotekskassan består kassans
styrelse av fem ledamöter, av vilka Konungen utser fyra, däribland

1 De under kapitelrubrikerna angivna författningsrummen hänföra sig till de vid propositionen
fogade förslagen.

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

en lill ordförande, samt fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall
vara vice ordförande. Därjämte utser Konungen tre suppleanter samt
fullmäktige i riksgäldskontoret en, vilken skall vara suppleant för vice
ordföranden. Verkställande direktör väljes av styrelsen bland dess ledamöter.
De tre ledamöter jämte suppleanter, vilka förutom ordföranden
förordnas av Konungen, skola utses inom förslag, som i sådant avseende
jämlikt föreskrift i § 17 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna
upprättas av ombud för dessa föreningar. I § 10 av förstnämnda
förordning stadgas vidare, att för revision av bypotekskassans st3''relses
förvaltning och kassans räkenskaper årligen skola utses revisorer, av
Konungen två och av fullmäktige i riksgäldskontoret en, samt i § 11 av
samma förordning, att det tillkommer Konungen att pröva styrelsens
förvaltning och att, sedan fullmäktige i riksgäldskontoret avgivit yttrande,
besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen.

Under åberopande av att de förhållanden, som föranledde kassans organiserande
på sätt som skedde, numera ändrats, så att något skäl ej förelåge,
varför hypotekskassan skulle vara mera statligt betonad än allmänna hypoteksbanken
och svenska bostadskreditkassan, har från stadshypoteksföreningarnas
sida framhållits, att ökat inflytande borde beredas föreningarna
såväl på sammansättningen av bypotekskassans styrelse som på revisionen
och på frågan örn beviljande av decharge åt kassans styrelse. De tre
ledamöter jämte suppleanter i bypotekskassans styrelse, vilka enligt gällande
bestämmelser skola utses av Konungen efter förslag av föreningarnas
ombud, borde i stället väljas omedelbart av föreningsombuden å allmän
sammankomst. Då det uppenbarligen vore för hypotekskassans förvaltning
förmånligt, örn vid valet av styrelseledamöter hänsyn icke
behövde tagas till att en av styrelsens ledamöter sedermera även skall
kunna utses till verkställande direktör, borde vidare styrelsen för kassan
äga att efter fritt val utse verkställande direktör. Slutligen borde
beträffande tillsättande av revisorer och örn decharge göras den ändringen,
att de två revisorer, som enligt de gällande bestämmelserna skola
utses av Konungen, skulle väljas av föreningarnas ombud å allmän sammankomst,
samt att decharge skulle meddelas av föreningsombuden å sådan
sammankomst.

I detta sammanhang bör nämnas, att av ledamöterna i styrelsen för
Sveriges allmänna hypoteksbank, till antalet fem, ordföranden utses av
Kungl. Majit och vice ordföranden av fullmäktige i riksgäldskontoret. De
tre återstående ledamöterna jämte suppleanter för dem väljas av de delägande
hypoteksföreningarnas ombud å allmän ordinarie sammankomst.
Av de fem revisorerna utse fullmäktige i riksgäldskontoret en och föreningarna
fyra. Decharge för hypoteksbanken styrelse beviljas av föreningarnas
ombud å sådan sammankomst, som nyss nämnts.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan skall bestå av det antal ledamöter
och suppleanter, minst sju högst nio, som av ombud för bostads -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

kreditföreningarna å ombudsstämma bestämmes. Konungen utser två
ledamöter, därav en till ordförande, oell två suppleanter samt fullmäktige
i riksgäldskontoret en ledamot jämte suppleant. Övriga ledamöter jämte
suppleanter väljas å ombudsstämma. Av de tre revisorerna utses en
jämte suppleant av fullmäktige i riksgäldskontoret, de övriga med
suppleanter å ombudsstämma. Stämman beslutar även angående ansvarsfrihet
för bostadskreditkassans styrelse. Bostadskreditföreningarna
hava icke delaktighet i bostadskreditkassan.

Siadshypotekssakkunniga hava icke kunnat förorda så vittgående ändringar,
som från stadshypoteksföreningarnas sida påyrkats. De sakkunniga
hava härom anfört följande:

»Analogien med hypoteksbanken och med bostadskreditkassan är —
särskilt vad angår den förstnämnda — icke bindande. Det må visserligen
erkännas, att den stadgade ömsesidiga ansvarigheten för stadshypoteksföreningarna
i fråga örn hypotekskassans förbindelser bör berättiga
till inflytande över kassans verksamhet. Redan vid kassans tillkomst
tillerkändes emellertid föreningarna vissa befogenheter härutinnan, så
långt det nämligen ansågs förenligt med de syftemål, man ville uppnå i
fråga örn öppnande av den utländska lånemarknaden på så fördelaktiga
villkor som möjligt. Visserligen synes numera betydelsen av do åsyftade
förmånerna i detta hänseende icke så stor. Skulle på nytt ett behov
av den utländska lånemarknaden inträda — varom givetvis förutsägelser
med avseende på framtiden äro lika omöjliga som den hittillsvarande
utvecklingen skulle varit att förutse vid tiden för kassans tillkomst —
torde det dock för kassan vara av särskilt stor betydelse, att icke genom
organisatoriska omläggningar svårigheter att vinna förnyat insteg på
denna marknad kunna komma att uppstå. Med hänsyn till nuvarande utländska
obligationsinnehavare kan i allt fall en genomgående ändring
icke anses tillrådlig.

I vissa avseenden synas emellertid jämkningar i hithörande bestämmelser
lämpligen kunna företagas.

I sitt förslag till § 9 av förordningen angående stadshypotekskassan
hava de sakkunniga sålunda intagit bestämmelser, varigenom möjlighet
beretts att till verkställande direktör för kassan utse person utanför kassans
styrelse. Härigenom skulle, på samma gång som föreningarna erhålla
större frihet vid upprättande av förslag på personer lämpliga till
ledamöter av kassans styrelse, möjligheterna att för förstnämnda betydelsefulla
post förvärva den lämpligaste personen ökas. Med hänsyn till
det inflytande på kassans verksamhet, som måste utövas av verkställande
direktören. Ilar emellertid i det fall, då därtill väljes person utanför
styrelsen, valet ansetts böra underställas Konungen för prövning och
fastställelse. Arvodesförmåner för verkställande direktören hava däremot
ansetts böra bestämmas av styrelsen, varom bestämmelse införts i
§ 6 av förslaget till reglemente för kassan. Är verkställande direktören
ledamot av styrelsen, kommer hans direktörsarvode att utgå som ett tilllägg
till det av Konungen bestämda ledamotsarvodet.

Enligt förslaget till § 10 av samma förordning har vidare valet av en
revisor jämte en suppleant för denne anförtrotts åt föreningarnas ombud
jämlikt närmare bestämmelse, som intagits i § 17 av förslaget till
förordning angående stadshypoteksföreninganna. I sammanhang härmed
ökas sammanlagda antalet revisorer till fyra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

17

Befogenheten att besluta om ansvarsfrihet för hypotekskassans styrelse
bör alltjämt tillkomma Konungen. Det är emellertid att märka, att
föreningarna, jämte det att de enligt nyssnämnda förslag skulle äga
en representant i den ordinarie revisionen, redan jämlikt gällande bestämmelser,
som i förslaget bibehållas, äga att genom sina ombud å allmän
sammankomst underkasta hypotekskassans förvaltning en granskning
och framställa anmärkningar, vilka skola tillställas finansdepartementet
och riksgäldskontoret. I § 11 av förslaget till förordning angående
stadshypotekskassan bar ytterligare angivits, att ombuden skola
granska styrelsens och revisorernas berättelser.

Vidare bör i detta sammanhang omnämnas en annan av de sakkunniga
föreslagen ändring. Enligt § 14 av förordningen angående stadshypotekskassan
i dess nuvarande lydelse skall vad som efter likvidation
återstår av kassans tillgångar efter gäldande av samtliga skulder, jämte
grundfonden, tillfalla staten. Enligt de sakkunnigas mening måste det
numera och särskilt efter genomförandet av ett i det följande närmare
omnämnt förslag angående en starkare reservfondsbildning hos kassan
anses icke vara med billighet överensstämmande, att kassans behållna
egna tillgångar — sålunda utöver grundfondsobligationerna, vilka jämlikt
stadgande i § 2 tillböra staten — ovillkorligen tillfalla staten. Förslaget,
varest nu ifrågavarande bestämmelser införts under § 13, avser
närmast, att överskottet skall, då sådant är möjligt och lämpligt, användas
för något kassans eget syfte närstående ändamål, och överlämnar åt
Konungen att förordna örn användningen med hänsyn till de olika förhållanden,
som kunna föreligga.»

Stadshypoteksföreningarna hava ansett, att de av de sakkunniga föreslagna
förändringarna visserligen delvis innebära förbättringar, men
hava dock allmänt vidhållit den meningen, att någon anledning att bibehålla
den statliga betoningen av kassans organisation icke längre förefinnes.
Ur föreningarnas yttranden härom må följande återgivas:

För utnyttjande av den utländska lånemarknaden, därest på nytt ett
behov av denna marknad skulle uppkomma, hava vissa föreningar förklarat
sig anse den statliga betoningen icke vara avgörande. Till belysning härav
hava de framhållit, att allmänna hypoteksbanken upplåning icke vare
sig försvårats eller i nämnvärd grad fördyrats därav, att hypoteksbanken
saknade statlig betoning. Dessa föreningar hava vidare ifrågasatt,
huruvida hänsynen till nuvarande utländska obligationsinnehavare kunde
utgöra tillräcklig anledning att bibehålla kassans organisation i huvudsak
oförändrad, örn i andra avseenden olägenhet därav förefunnes.

Hypoteksföreningarna hava ansetts böra erhålla ökat inflytande över
hypotekskassan, enär föreningarna vore ansvariga för den förlust, som
kundo uppkomma för kassan, ej endast på grund av dess upplåning, utan
även eljest i samband med dess rörelse. Härtill bomme, att kassan enligt
förslaget skulle erhålla rätt att infordra tillskott från föreningarna
även vid uppkommande illikviditet.

En förening har framhållit, att det för samarbetet med Sveriges allmänna
hypoteksbank och svenska bostadskreditkassan voro önskvärt, att
stadshypotekskassan i organisatoriskt hänseende bleve med dem likställd
oell befriad från byråkratiskt tyngande bestämmelser.

Inom stadshypotekskassans styrelse hava tre ledamöter ansett, att underställning
av val av verkställande direktör icke borde erfordras, unBihang
till riksdagens protokoll Willi. 1 sand. Nr 177. ‘1

18

Kungl. Majlis proposition nr 177.

der det att enligt övriga ledamöters mening underställning borde ske
allenast, då valet icke vore enhälligt. I övrigt hava styrelsens flesta ledamöter
tillstyrkt de sakkunnigas förslag, varemot en av föreningsrepresentanterna
inom styrelsen förklarat, särskilt med hänsyn till den ståndpunkt
föreningarna intagit i sina yttranden, biträda dessas mening, att
den statliga betoningen av organisationen borde borttagas.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan har anslutit sig till stadshypoteksföreningarnas
uppfattning och har därvid anfört följande:

»Den statliga karaktär, som stadshypotekskassan erhöll för vinnande
av fördelar vid upplåningen, förhindrade helt naturligt, att den kooperativa
tanke, på vilken föreningarnas organisation uppbyggdes, konsekvent
kom till uttryck i grunderna för kassans förvaltning. Detta förhållande
har otvivelaktigt varit ägnat att försvaga kontakten mellan kassan och
föreningarna samt att skapa ett visst motsatsförhållande dem emellan.
I den mån rörelsens omfattning ökats, hava olägenheter härav alltmer
gjort sig gällande.

För att avhjälpa nu påvisade svaghet i organisationen synas stadshypoteksföreningarna
böra tillerkännas en utvidgad och direkt delaktighet
i den centrala ledningen. Med stöd av erfarenheterna från hypoteksbanken
och bostadskreditkassan torde det nämligen kunna förväntas,
att en organisationsform, som lämnar större utrymme för stadshypoteksföreningarnas
inflytande på stadshypotekskassans förvaltning än
för närvarande är fallet, skulle knyta föreningarna närmare samman
med kassan och främja samarbetet mellan kassan och föreningarna. I och
för sig är ett ökat föreningsinflytande på kassan härjämte motiverat med
hänsyn till föreningarnas solidariska ansvarighet för kassan, vilken ansvarighet
enligt de sakkunnigas förslag blivit tydligare uttryckt än
förut.

Då det ökade föreningsinflytandet lämpligen synes böra ernås genom
att det statliga inslaget i kassans förvaltning i motsvarande mån minskas,
bör i detta sammanhang icke förbises den inverkan, en sådan omläggning
möjligen kan hava på villkoren för stadshypotekskassans utländska
upplåning. I avseende härå bör först erinras, att kassan hittills — frånsett
ett under år 1910 i Frankrike upptaget lån — kunnat tillgodose sitt
upplåningsbehov inom landet. Såsom de sakkunniga påpekat, utgör denna
omständighet dock icke någon garanti för att icke läget framdeles
kan bliva sådant, att hänvändelse till den utländska lånemarknaden finnes
böra ske. Vid bedömandet av frågan, huruvida det med hänsyn till
denna eventualitet är nödvändigt att bibehålla stadshypotekskassans
statliga betoning, synes särskilt avseende böra fästas vid det förhållandet,
att hypoteksbanken utan svårigheter kunnat emittera lån i utlandet.
I samband härmed kan jämväl framhållas, att själva formen för hypotekskassans
organisation numera måste vara av underordnad vikt för
dess utländska kredit i jämförelse med den säkerhet, som kassan kail
ställa dels i fastighetsinteckningar med bästa rätt i Sveriges stadssamhällen
— vilken säkerhet hittills enligt erfarenheten från kassans tjugufemåriga
verksamhet visat sig vara fullt betryggande — och dels i den
av staten tillhandahållna grundfonden. Med hänsyn till det anförda finner
_ styrelsen för bostadskreditkassan sig icke kunna tillmäta kassans
statliga karaktär någon nämnvärd betydelse för villkoren vid utländsk

19

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

upplåning och håller därför före, att en viss minskning av det statliga
inslaget i kassan kan genomföras utan att nämnda upplåning försvåras
eller fördyras.»

Bostadskreditkassans styrelse har vidare framhållit, att därest stadshypotekskassan
skulle erhålla den av föreningarna föreslagna organisationen,
föreskrifter lämpligen borde meddelas därom, att en av de av
ombudsstämma utsedda revisorerna och hans suppleant skola hava vunnit
beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet. Styrelsen har
därjämte förordat den ändring i de sakkunnigas förslag, att beslut, varigenom
verkställande direktör för stadshypotekskassan utsetts, ej skall
vara gällande, med mindre det biträtts av ordföranden eller vice ordföranden
i kassans styrelse.

Bank- och fcmdinspektionen har funnit de av de sakkunniga föreslagna
förändringarna i hypotekskassans organisation väl avvägda med hänsyn
till å ena sidan bevarandet av kassans statliga betoning, vilken enligt
inspektionens mening alltjämt bör, på av de sakkunniga angivna skäl,
bibehållas, och å andra sidan föreningarnas berättigade anspråk på att
erhålla större inflytande.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har ansett, att underställning
av val av verkställande direktör för kassan icke borde erfordras,
och har därvid bland annat framhållit, att underställningsskyldighet
skulle kunna försvåra möjligheterna för kassans styrelse att i tid försäkra
sig örn lämplig person för befattningen såsom verkställande direktör.
I

I nu förevarande del gäller det främst att taga ståndpunkt till spörs- Departementsmålet,
huruvida den starka statliga betoning, som stadshypotekskassan chefen.
vid dess inrättande erhöll, bör bibehållas.

Utöver vad i det föregående omnämnts i detta ämne kan erinras, att
chefen för finansdepartementet vid anmälan den 5 mars 1909 för Kungl.

Majit av 1908 års kommittés förslag angående kassans inrättande i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet framhöll, att ju starkare kontroll staten
utövade på kassans verksamhet utan att inkräkta på dess självständiga
förvaltning, desto större vore garantierna för att kassan genom
sin organisation verkligen vunne den förmånliga ställning å den utländska
lånemarknaden, som ur alla synpunkter måste anses önskvärd.

Med hänsyn till det allmänna intresse, som vore förenat med väl ordnade
kreditförhållanden för ägarna av stadsfastigheter, förutsatte departementschefen,
att staten anvisade en grundfond för kassan. Ett ekonomiskt
stöd av detta slag ansågs påfordra, att staten i eget intresse också
kontrollerade kassans verksamhet. För sådant ändamål kunde det ju
synas, som om en organisation efter mönster av allmänna hypoteksbanken
skulle vara tillfyllest. Så bleve emellertid icke förhållandet, om man
i avseende å kassans låneomkostnader önskade helt utnyttja statens med -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

verkan vid kassans organisation. Kassan ansågs därför böra, utan att
i verkligheten öka statens risk, anordnas såsom en självständig, under
statens omedelbara vård ställd låneanstalt.

Den statliga betoningen har i kassans organisation kommit till uttryck
bland annat på sådant sätt, att de anslutna föreningarna — i motsats till de
till allmänna hypoteksbanken men i likhet med de till bostadskreditkassan
anslutna föreningarna — icke äro delägare i sitt centrala organ. Genom
delägarskap ansågs nämligen kassan erhålla en bestämd prägel av enskild
institution. Av samma anledning föreskrevs, att i händelse av stadshypotekskassans
upplösning eventuellt överskott skulle tillfalla staten. En viss
statlig betoning ligger även däri, att tre ledamöter av styrelsen samt
suppleanter för dem tillsättas av Kungl. Majit efter förslag av föreningarnas
ombud, under det att i de båda andra hypoteksinstitutionerna
motsvarande styrelseledamöter väljas direkt av föreningsombuden på
ombudsstämma. Att märka är emellertid, att det förslag, som avgavs av
majoriteten inom 1908 års kommitté och som icke i lika hög grad som
det av 1909 års riksdag antagna förslaget gav kassan en statlig karaktär
— bland annat skulle stadshypoteksföreningarna ingå såsom delägare i
kassan — innebar samma förfarande vid dessa styrelseledamöters tillsättande
som nu tillämpas, och det gjordes av kommittémajoriteten gällande,
att stadshypoteksföreningarna finge sina intressen tillvaratagna genom
stadgandet, att de skulle uppgöra förslag till ledamöter i styrelsen, inom
vilket förslag Kungl. Majit hade att träffa sitt val.

Det har i nu förevarande sammanhang icke ifrågasatts, att stadshypoteksföreningarna
skulle beredas delägareskap i stadshypotekskassan.
Säkerligen skulle också en åtgärd i sådant syfte innebära en alltför genomgripande
förändring.

De skäl, som anförts för borttagande i vissa andra hänseenden av sådana
organisatoriska anordningar, som giva kassan en statlig karaktär,
synas mig icke vara alltför vägande. Örn föreningarna genom sina ombud
direkt välja tre ledamöter i kassans styrelse eller örn Kungl. Majit
tillsätter dessa ledamöter inom ett av ombuden avgivet, för Kungl. Majit
bindande förslag, bör för föreningarna reellt sett vara skäligen likgiltigt.
Den majoritetsställning, som föreningsrepresentanterna inom styrelsen
intaga och som enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att i viss
mån förstärkas, bör borga för, att föreningarnas med deras solidariska
ansvarighet sammanhängande intressen bliva fullt tillgodosedda. Att
samarbetet inom hypoteksorganisationen eller mellan stadshypotekskassan
å ena sidan samt hypoteksbanken och bostadskreditkassan å den
andra sidan skulle kunna röna någon påverkan av en förändring av
formen för tillsättandet av de nu ifrågavarande ledamöterna i kassans
styrelse, anser jag för min del osannolikt. Däremot kan det möjligen
hava varit någon nackdel för samarbetet inom organisationen, att föreningarna
hittills icke direkt deltagit i den årliga revisionen av kassan.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Vissa betänkligheter emot borttagandet av den statliga betoningen
hos stadshypotekskassan iöreiinnas å andra sidan. Kassan är visserligen
icke lör närvarande i behov av att anlita utländsk lånemarknad,
men såsom de sakkunniga antytt är det icke uteslutet, att sådant behov
framdeles kan inträda. Visserligen torde man kunna antaga, att det icke
då — lika litet som för allmänna hypoteksbanken — skulle komma att
erbjuda sig några svårigheter för kassan även utan den nuvarande
statliga betoningen att i utlandet upplåna kapital på grund av den erbjudna
säkerhetens godhet, detta förutsatt att kassans egen och därmed
även föreningarnas utlåningsrörelse alltjämt handhaves med klokhet och
försiktighet. Men det är ofrånkomligt, att den statliga betoningen för
stadshypotekskassan berett och alltjämt bereder en fördel i jämförelse
med hypoteksbanken med avseende på villkoren för utländsk upplåning
i vissa fall. På grund av dess statliga karaktär har stadshypotekskassan
nämligen därvid kommit i åtnjutande av samma förmån som staten i
form av befrielse från vissa utländska pålagor, och detta har resulterat i
en fördelaktigare upplåning för kassan än för hypoteksbanken. Det är
härutinnan att märka, att hypoteksbankens motsvarande pålagor årligen
utgå för obligationer, som befinna sig i det långivande landet. För mig
liksom för de sakkunniga synes det vidare uppenbart, att hänsynen till
obligationsinnehavarna, i varje fall de utländska, fordrar, att någon genomgripande
förändring av själva karaktären av kassan icke företages.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag ansluter mig till de sakkunnigas
mening, vilken även vunnit understöd av majoriteten i stadshypotekskassans
styrelse, att kassan alltjämt bör behålla sin statliga karaktär.

Vissa jämkningar synas emellertid, på sätt de sakkunniga framhållit,
kunna vara befogade och genomförbara utan att ändra kassans karaktär,
och jag förordar i huvudsak vad de sakkunniga i sådant avseende föreslagit.
Allenast i ett avseende, nämligen i fråga örn bestämmelserna angående
val av verkställande direktör, har jag velat föreslå ändring i de
sakkunnigas förslag. I de avgivna utlåtandena hava i denna del, såsom
redan nämnts, olika ändringsförslag framförts. Syftet med förslagen örn
underställning eller örn viss form för fattande av beslut örn val av verkställande
direktör har givetvis varit att sörja för, att den till befattningen
mest kvalificerade blir utsedd. Enligt min mening bör samma syfte kunna
lämpligare tillgodoses genom en föreskrift, att styrelsen skall vara
fulltalig vid valets företagande samt att för valets giltighet skall fordras,
att minst fyra av styrelsens ledamöter äro ense. Med en dylik föreskrift
synes någon underställning av val av verkställande direktör icke vara
erforderlig.

22

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Stadshypotekskassans styrelses befogenhet i vissa avseenden.

(Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 2.)

Genom cirkulärskrivelse den 28 september 1931 till stadshypoteksföreningarnas
styrelser framhöll stadshypotekskassans styrelse lämpligheten
av att föreningarna, då lån söktes å vissa slag av fastigheter innehållande
affärslokaler, före lånens beviljande inhämtade hypotekskassans styrelses
mening i frågan. Denna hemställan föranleddes därav, att belåning av
de åsyftade fastigheterna ansågs vara förenad med särskilda risker och
att genom underställningen önskvärd likhet i tillämpningen vid hithörande
belåningsspörsmål förmenades lättast kunna åstadkommas.

I en den 6 oktober 1932 till Kungl. Majit avlåten skrivelse bestred
Stockholms stadshypoteksförening, att hypotekskassans styrelse ägde befogenhet
att påfordra underställning av sådana frågor, som i nyssnämnda
cirkulärskrivelse åsyftades. För ett sådant krav från styrelsens sida funnes
enligt föreningens mening icke stöd i gällande bestämmelser. Det
ålåge visserligen hypotekskassans styrelse jämlikt stadgande i § 2 av kassans
reglemente att granska ett låns reglementsenlighet, men denna
granskning hade uppenbarligen till syfte att få fastslaget, att lånet icke av
vederbörande förening beviljats i strid mot föreskrifterna i §§ 6—8 av förordningen
angående stadshypoteksföreningarna. Däremot kunde det icke
vara meningen, att kassans styrelse skulle inlåta sig på en realprövning av
en viss fastighets värde och den därmed sammanhängande frågan örn lånebeloppets
storlek. Vid allmän sammankomst den 28 maj 1932 med ombud
för hypoteksföreuingarna hade ombuden också allmänt uttalat sig för
den uppfattningen, att hypotekskassans styrelse väl kunde utfärda allmänna
föreskrifter beträffande föreningarnas lånerörelse men däremot
icke ägde befogenhet att ingå i prövning av särskilda låneansökningar.

Styrelsen för stadshypotekskassan avgav den 31 januari 1933 infordrat
utlåtande i ärendet. Däri förklarade sig styrelsen hålla före, att lika litet
som fastighetsägare hade ovillkorlig rätt att hos hypoteksförening erhålla
önskat lån, örn blott detta skulle vara i angiven mening reglementsenligt,
lika litet tillkomme en motsvarande rätt hypoteksförening gentemot hypotekskassan.
Det vore enligt styrelsens mening dess plikt och rätt att, under
vederbörligt beaktande av kassans uppgift och ändamål, ordna sin
upplåning och sin utlåning på sådant sätt, som krävdes av kassans och
hypoteksföreningarnas säkerhet samt av läget på marknaden. Bestämmelserna
örn den utlåning, som finge ske, kunde icke fattas annat än såsom
angivande vissa tillåtna maxima, men icke såsom föreskrivande, att
under alla förhållanden dessa maximilån skulle på begäran tillhandahållas.
Det syntes svårt att antaga, att statsmakterna avsett att, visserligen
inom den begränsning som indirekt kunde följa av de reglementariska
föreskrifterna, överlämna bestämmandet av maximum för utlåningen och

23

Kungl. May.ts proposition nr 177.

därmed i allmänhet även för upplåningen åt hypoteksföreningarnas styrelser,
vilka utsåges helt och hållet av föreningsmedlemmarna.

En av föreningsrepresentanterna i stadsliypotekskassans styrelse anmälde
en från styrelsemajoritetens uppfattning avvikande mening. Reservanten
fann för sin del, att det av gällande författningsbestämmelser med
full tydlighet framginge, att det tillkomme hypoteksföreningarna ensamma
att pröva de särskilda låneansökningarna och att bestämma det
lånebelopp, som borde tillkomma den lånesökande.

X ärendet avgav bank- och fondinspektionen utlåtande den 13 maj 1933,
därvid inspektionen anförde bland annat: Inspektionen ställde sig oförbehållsamt
på den av majoriteten inom stadshypotekskassans styrelse intagna
ståndpunkten. Det syntes inspektionen ligga i sakens natur, att kassans styrelse
borde äga rätt att inom ramen av gällande författningsbestämmelser
lämna de föreskrifter angående kreditgivningen inom hela hypoteksorganisationen,
som kassans styrelse ansåge erforderliga för att styrelsen själv
skulle känna sig tryggad i det ansvar, som påvilade densamma gentemot
innehavarna av kassans obligationer. Föga troligt syntes det vara, att man
vid lagfästandet av författningarna angående stadshypotekskassan och
stadshypoteksföreningarna skulle hava tänkt sig, att kassans styrelse skulle,
på sätt Stockholms stadshypoteksförening syntes förmena, i förhållande
till stadshypoteksföreningarna vara en allenast eller i varje fall i huvudsak
expedierande institution med skyldighet att tillhandahålla de medel, som
stadshypoteksföreningarna ansåge deras kreditgivning påkalla. Lika
otänkbart syntes det vara, att statsmakterna skulle på dylika villkor hava
iklätt staten den garanti för hypotekskassans obligationer, som tillskjutandet
av kassans grundfond innebure. Organiserandet av kassans styrelse
med det starka inslaget av ledamöter, förordnade av Kungl. Majit,
syntes fastmera giva vid handen, att avsikten varit att i styrelsens hand
lägga en kontrollerande uppgift av mera än rent formell art. Såvitt inspektionen
kunde finna, borde sålunda den av majoriteten inom hypotekskassans
styrelse hävdade rätten för styrelsen anses vara inrymd i de gällande
bestämmelserna för stadsliypoteksorganisationen.

Slutligen avgåvo fullmäktige i riksgäldskontoret den 28 juni 1933 utlåtande
i ärendet. I likhet med bank- och fondinspektionen och pa av inspektionen
anförda skäl anslöto sig fullmäktige till den av majoriteten
inom stadshypotekskassans styrelse intagna ståndpunkten i förevarande
fråga. Kassans styrelse måste enligt fullmäktiges mening äga rätt att,
givetvis inom ramen av gällande författningsbestämmelser, lämna de föreskrifter
angående kreditgivningen inom hypoteksorganisationen, som styrelsen
ansåge erforderliga med hänsyn till dess ansvar gentemot innehavarna
av kassans obligationer. Statsmakterna, som iklätt staten garanti
för hypotekskassans förbindelser genom att tillskjuta kassans grundfond,
kunde omöjligen hava avsett, att kassan skulle vara ovillkorligen
skyldig att, så snart de formella förutsättningarna förelåge, tillhanda -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

hålla stadshypoteksföreningarna de medel, som dessa ansåge deras kreditgivning
påkalla. Det sätt, varpå kassans styrelse vore organiserad, måste
ock anses innebära, att statsmakternas avsikt varit, att styrelsen skulle
äga en verklig kontrollerande makt över de till kassan anslutna föreningarnas
verksamhet. Även fullmäktige funno, att berörda kontrollrätt innefattades
i gällande bestämmelser för stadshypoteksorganisationen.

Stadshypotekssakkunniga hava, efter en redogörelse för vad i nyssnämnda
ärende förekommit, anfört följande:

»Vid behandlingen av det nyss närmare berörda ärendet har det ända
tran början icke rått någon principiell meningsskiljaktighet angående styreisens
för stadshypotekskassan befogenhet att utfärda allmänna föreskritter
beträffande stadshypoteksföreningarnas lånerörelse. Divergenserna
hava i stället gällt frågan, huru långt denna befogenhet sträcker sig och
i ali synnerhet huruvida styrelsen må äga rätt att under vissa förutsättningar
inga i prövning av låneansökningar.

.Att Prövningen av till stadshypoteksföreningarna inkomna låneansökningar
i torsta hand bör ligga hos föreningarnas styrelser, är visserligen
uppenbart. Men redan avfattningen av de bestämmelser, som gälla kassans
utlåning till föreningarna, måste anses innebära, att kassans styrelse
icke kan underlåta att pröva låns reglementsenlighet — därunder innefattad
dess förenlighet med författningsenligt givna direktiv — varjämte
styrelsen mäste äga en viss diskretionär prövningsrätt med avseende å
omfattningen av föreningarnas lånerörelse. De mera allmänna skäl för
en redan nu förefintlig prövningsrätt, som i de i nyssnämnda ärende avgivna
yttrandena framförts, bestyrka denna mening.

, Givetvis har det icke varit avsett, att kassans styrelse skulle annat än
beträffande reglementsenligheten och dylikt ingå i prövning av särskilda
faneansökningar, och så lärer icke heller tidigare hava varit förhållan .

: 1 oet speciel falk som föranlett upptagandet av nu ifrågavarande
spörsmål till behandling och som gällde belåning av s. k. specialfastighetei,
har det rört sig örn förhållanden, för vilka kassans styrelse i brist på
n,ar.I?,are e^arenhet icke ansett sig kunna utfärda några uttömmande föreskrifter.
Styrelsen har på grund därav och i syfte att söka uppnå likformighet
i tillämpningen valt att beträffande fall inom en angiven alln^n.
..ram’ ^aj" styrelsen ansett tveksamhet kunna råda, förbehålla sig rätt
att jämte vederbörande föreningsstyrelse och utan att fritaga denna från
dess ansvar för utlåningen pröva, huruvida fastigheter, varå lån söktes.
vöre av saaan beskaffenhet, som åsyftats. De sakkunniga finna detta icke
strida emot den allmänna befogenhet, som styrelsen bör anses äga. Det
forsing angående vad som med spcialfastighet skall förstås, vilket i det
följande skall närmare beröras, är ämnat att såvitt möjligt fylla den hittills
rådande bristen på noggranna föreskrifter i detta ämne, och det är att
förvänta, att efter ett genomförande av nämnda förslag prövningen av låneansökningar
skall även ur synpunkten av detta speciella spörsmål befinnas
kunna åtminstone i de allra flesta fall ske enbart genom föreningarnas
styrelser. Men såsom de sakkunniga få tillfälle att i det följande närmare
utveckla, lärer det även med de föreslagna bestämmelserna i ämnet icke
kunna undgås, att alltjämt, örn ock i mycket ringa omfattning, fall uppstå,
där tveksamhet blir rådande, och där måste det med nödvändighet tillkomma
kassans styrelse att vara den bestämmande. Möjligen kan så även

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

25

komma att bliva förhållandet i andra hänseenden, särskilt då det gäller
nyuppstående problem på fastighetsbelåningens område.

Av det anförda torde framgå, att hypotekskassans styrelse enligt de sakkunnigas
förmenande måste anses redan enligt nuvarande bestämmelser
äga den prövningsrätt och den rätt att utlärda särskilda föreskrifter,
varom nu varit fråga. Någon uttrycklig bestämmelse härom hava de sakkunniga
icke ansett erforderlig. Styrelsens rätt att utförda föreskrifter
angående belåningen framgår emellertid indirekt av en i § 2 av förslaget
till kungörelse angående reglemente för kassan intagen bestämmelse,
enligt vilken en förutsättning för att stadshypoteksförening skall kunna
erhålla lån hos hypotekskassan är, att motsvarande hos föreningen sökta
lån står i överensstämmelse med de särskilda föreskrifter, som må hava
utfärdats av kassans styrelse. Att en rätt att pröva tillämpningen av
sådana särskilda föreskrifter tillkommer kassans styrelse, finna de sakkunniga,
såsom av det anförda framgår, självfallet.

Härmed sammanhänger spörsmålet, huruvida stadshypotekskassan äger
utöva inflytande på storleken av hypoteksföreningarnas utlåning eller örn
kassan skall anses vara skyldig att anskaffa de medel, varav hypoteksföreningarna
linna sig vara i behov för sin utlåning.

Det har gjorts gällande, att en sådan skyldighet som nyss nämnts påvilar
kassan, så snart ansökning föreligger örn lån, mot vars reglementsenlighet
anmärkning icke kan framställas. Till stöd för denna mening
har åberopats det i § 6 av förordningen den 16 maj 1890 angående allmänna
hypoteksbanken förekommande stadgandet, enligt vilket nämnda bank, i
den mån de särskilda landshypoteksföreningarna anmäla sig till erhållande
av lån, skall, såvida andra för ändamålet användbara medel icke
för densamma äro att tillgå, vidtaga erforderliga åtgärder för upptagande
av lån mot obligationer.

Även örn en skyldighet i förevarande avseende skulle kunna anses förefinnas
för allmänna hypoteksbanken, äro emellertid för de båda hypoteksinrättningarna
förhållandena väsentligen olika. De vid hypoteksbankens
inrättande verksamma landshypoteksföreningarna, vilka själva sörjde
för sin kapitalanskaffning, tvingades att ingå i den nya organisationen,
och dessa liksom senare bildade dylika föreningar äro delägare i hypoteksbanken.
Banken får sålunda betraktas mera såsom ett föreningarnas
eget centrala upplåningsorgan, som dock i fråga örn storleken av sin upplåning
är bundet vid den garanti, som staten iklätt sig genom att ställa
en grundfond till förfogande. En viss betydelse i förevarande hänseende
torde även den omständigheten äga, att enligt bestämmelse i § 5 av nämnda
förordning allmänna hypoteksbanken är den enda kreditinrättning,
som må utfärda obligationer, i vilka för upplåningen säkerhet i jordegendom
på landet utlovas. För stadshypotekskassan äro förhållandena motsatta.
Nyssnämnda för allmänna hypoteksbanken gällande bestämmelser
hava också alltid saknat motsvarighet i stadgandena för stadshypotekskassan,
liksom även i föreskrifterna för svenska bostadskreditkassan.

Vadi särskilt angår stadshypotekskassan, framstår sbom en naturlig
följd av den statliga betoning, dess organisation erhållit, att avgörandet
angående en så betydelsefull fråga som den, i vilken utsträckning medel
skola —• inom den gräns som indirekt bestämmes av grundfondens belopp
— ställas till förfogande för utlåningsändamål, skall ligga hos kassan
genom dess styrelse. Det måste vara uteslutet, att man vid kassans inrättande
avsett, att detta spörsmål skulle vara beroende allenast av hypoteksföreningarnas
utlåningsbeslut, örn blott dessa stöde i full överensstäm -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 117.

melse med de författningsenliga reglerna, och att kassan sålunda skulle
hava att så att säga på order av föreningarna anskaffa de för deras utlåning
erforderliga medlen. Erinras må även, att belåningens omfång
icke, då det gäller stadsfastigheter, är underkastad samma naturliga begränsning
som i fråga örn jordbruksfastigheter.

Kassans styrelse måste sålunda även utan särskilda föreskrifter i ämnet
anses äga avgöra, i vilken omfattning medel skola ställas till föreningarnas
förfogande och såsom en följd därav, i vilken utsträckning medel
skola anskaffas genom utsläppande av obligationer. Det måste naturligtvis
förutsättas, att kassans styrelse icke utan tvingande skäl tillämpar
sin rätt i nu angivna hänseende i restriktiv riktning.

Under vanliga förhållanden synes rättigheten för kassans styrelse att
utfärda direktiv i fråga örn lånerörelsen giva all erforderlig trygghet mot
olämplig långivning. Under tider av krisartad karaktär kan det däremot
måhända uppstå situationer, där ett snabbare och radikalt verkande ingripande
från kassans sida kan befinnas nödvändigt. För sådana förhållanden
kan det vara till nytta, att det uttryckligen klargjorts, att kassans
styrelse må bedöma, huruvida, oaktat medel finnas till förfogande eller
kunna anskaffas, av föreningarna beviljade och reglementsenliga lån tills
vidare likväl icke böra utlämnas. Givetvis kan en dylik kritisk situation
vara för handen antingen i fråga örn riket i dess helhet eller för en eller
flera särskilda orter.»

En reservant inom de sakkunniga har icke delat majoritetens uppfattning
i förevarande ämne och anfört bland annat följande:

Kassans kontrollerande befogenhet reglerades genom bestämmelserna
i §§ 7 och 18 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna.
Enligt den förstnämnda paragrafen tillkomme det kassans styrelse
att utfärda instruktion för värderingsmännen, och enligt den senare
skulle kassan inom varje hypoteksförening företrädas av ett ombud,
som ägde deltaga i överläggningar både inom föreningens styrelse
och å sammankomst med föreningens medlemmar. Räckvidden av befogenheten
för kassans styrelse att utfärda värderingsinstruktion vore vida
större än vad man möjligen i allmänhet föreställde sig. Bleve värderingen
sakkunnigt och opartiskt utförd, vilket kassans styrelse hade oinskränkt
rätt och möjlighet att kontrollera, hade därigenom skapats starkast
möjliga garanti för vinnande av försiktig och hållbar långivning.
Det läge verkligen intet förvånansvärt uti, att statsmakterna funnit sig
kunna bibehålla systemet att anförtro åt föreningarna att i varje enskilt
fall själva bestämma primärlånens belopp, även efter det att själva obligationsutgivningens
bedrivande av praktiska skäl överlämnats till en för
deras räkning inrättad, i visst avseende statsgaranterad centralanstalt.

Man hade nu ansett, att den kassans styrelse tillkommande rätten att
inom de av förordningarna utstakade gränserna utöva kontroll över föreningarnas
verksamhet även skulle inrymma befogenhet att träda i direkt
förbindelse med föreningarnas lånesökande för att efter behag bevilja eller
avslå lån i det enskilda fallet. Varken i motiven vid kassans bildande
eller i förordningarnas ordalydelse kunde hämtas något stöd för denna
åsikt. Av § 2 i reglementet för kassan, där det stadgades, att kassans styrelse
icke finge bevilja lån till förening med mindre från föreningen förelåge
uppgift, som styrkte, att de hos föreningen sökta lånen vore reglementsenliga,
framginge det däremot medelbart ganska tydligt, att det icke
tillkomme kassans styrelse att avslå eller förändra reglementsenligt givna

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

lån. Inom Svenska bostadskreditkassan skedde av särskild anledning och
på grund av uttryckliga föreskrifter därom realprövning av alla låneansökningar.
Något skäl tor en reform i samma riktning beträffande stadshypotekskassan
förefunnes icke. Skulle man emellertid övergå till samma
system, som gällde i fråga örn bostadskreditkassan, vore det alldeles nödvändigt
att vidtaga djupgående förändringar i stadshypotekskassans organisation.
För vinnande av nödig lokalkännedom i landets olika delar
måste antalet styrelsemedlemmar ökas, person med särskild sakkunskap i
byggnadsfrågor måste ställas till styrelsens förfogande och förbindelsen
mellan kassans verkställande direktör, styrelseledamöter och tjänstemän,
å ena, samt föreningarna, å andra sidan, måste bliva en helt annan, än
vad nu vore fallet, örn resultatet av låneansökningarnas prövning skulle
motsvara önskningarna och därmed förenade kostnader och besvär. Den
direkta prövningen måste också, örn det skulle bliva någon reda och enhetlighet
i det hela, omfatta samtliga låneansökningar. Hypoteksbanken
hade under hela sin verksamhetstid icke ansett sig berättigad att vägra
tillhandahållande av medel till lån, som av någon hypoteksförening be V1Vad

anginge kassans rätt att pröva, i vilken utsträckning medel skulle
ställas till förfogande för utlåningsändamål och obligationsutgivning
borde ske, vore det uppenbart, att styrelsen vid sin obligationsutgivning
hade både rätt och skyldighet att taga tillbörlig hänsyn till marknadsläget.
För vinnande av bästa möjliga villkor kunde det vid särskilda
tillfällen vara nödvändigt att iakttaga en viss återhållsamhet vid obligationsförsäljningen,
och hänsyn kunde också, behöva, tagas till andra institutioners
obligationsutgivning. Det läge i allas intresse, att i sådant
hänseende visades ömsesidig förståelse för olika önskningar och behov.
Men någon diskretionär prövningsrätt med avseende på omfattningen av
föreningarnas lånerörelse tillkomme däremot icke kassastyrelsen. Kassan
vore icke något självständigt finansinstitut med uppgift att föra sm
egen finanspolitik utan en organisatorisk enhet med föreningarna och
skyldig att uteslutande tillvarataga deras intressen. Majoriteten av. de
sakkunniga ansåge det vara en naturlig följd av den statliga betoning,
kassans organisation erhållit, att avgörandet av en så betydelsefull fråga
som den, i vilken utsträckning medel skulle ställas till förfogande för
utlåningsändamål, måste tillkomma kassans styrelse, trots det att ingen
härpå syftande bestämmelse kunnat påvisas i gällande förordningar för
kassan och föreningarna. Den statliga betoningen hade emellertid tillkommit
av helt andra skäl. Det betygades vid stadshypoteksorgamsationens
tillkomst från alla håll, att densamma i allt väsentligt uppbyggts
efter mönstret av allmänna hypoteksbanken. Det kunde, icke bestridas
och syntes också medgivas av majoriteten av de sakkunniga, att allmänna
hypoteksbanken vore skyldig att, i den mån de särskilda lanthypoteksföreningarna
anmälde sig för erhållande av lån, vidtaga erforderliga åtgärder
för anskaffande av medel härtill genom utgivande av obligationer.
Det syntes uppenbart, att en analog skyldighet, påvilade stadsliypotekskassan
inom ramen för den av statsmakterna tid efter annan fastställda
låneutgivningsrätten. Hade avsikten varit, att olika bestämmelser
skulle gälla i en så betydelsefull fråga som den, i vilken utsträckning
medel skulle ställas till förfogande för utlåningsändamål, hade givetvis
därom lämnats uttryckligt stadgande. Stadshypotekskassan och
därtill anslutna föreningar vore för sin lånerörelse uteslutande hänvisade
till varandra. Skulle det på grund av någon sorts forre majeure möta

28

Kungl. Majus proposition nr 177.

oöverstigliga hinder för kassan att tillhandahålla föreningarna nödiga
medel — vilket i och för sig vore osannolikt, då kassan alternativt hade
rätt att utlämna lån i obligationer i stället för kontant — så finge naturligtvis
anstå med medelsanskaffningen till dess hindret upphört. Däremot
hade kassan ingen befogenhet att, så länge obligationsutgivnings-''
rätt förelåge, endast med stöd av diskretionära synpunkter godtyckligt
upphöra med obligationsutgivningen. Kassans ändamål vore ju att oberoende
av. växlande konjunkturer stödja fastighetskrediten. Denna kassans
uppgift finge icke fördunklas av kassans lika viktiga skyldighet att
öva kontroll över föreningarna och särskilt under kristider med beaktande
av därunder gjorda erfarenheter genom lämpliga direktiv värna örn en
fullt betryggande kreditgivning. Det vore på denna väg som kassans
styrelse agde obegränsad möjlighet att i exceptionella fall, t. ex. inför
nödvändigheten att plötsligt stoppa all utlåning inom en hankrutterad
kommun, reglera utlåningen, och man kunde därför tryggt lämna åsido
talet örn de vådor, som vore förenade med skyldigheten för kassan att
»på order av föreningarna anskaffa de för deras utlåning erforderliga
medlen».

Stadshypoteksföreningarna hava i allmänhet anslutit sig till de av reservanten
gjorda uttalandena.

Ett antal föreningar har emellertid samstämmigt framhållit, att därest
kassans styrelse, på sätt de sakkunnigas majoritet i sin motivering angivit,
icke utan tvingande skäl skulle tillämpa sin rätt att i restriktiv
riktning avgöra, i vilken omfattning medel skulle tillhandahållas föreningarna,
syntes denna fråga sakna djupare praktisk betydelse. Om
endast exceptionella förhållanden (force majeure eller förenings insolvens)
finge åberopas såsom grund för inställande eller begränsning av
kassans utlåning men däremot exempelvis icke en sådan omständighet,
som att en förenings utlåning nått en viss storlek, syntes de olika ståndpunkterna
kunna samman jämkas och i tillämpningen leda till riktigt resultat.

En förening har ansett, att hypotekskassans styrelse, som vore den
sammanhållande länken inom stadshypoteksorganisationen, helt naturligt
för kontrollens skull borde hava möjlighet till realprövning av lånefrågorna
och icke vara inskränkt till en blott formell granskning av inkommande
rekvisitioner av lånemedel. Några andra föreningar hava
uttalat sig i samma riktning.

Jämväl Sveriges fastighetsägareförbund har anslutit sig till reservantens
uppfattning.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan har däremot i förevarande
spörsmål intagit samma ståndpunkt som sakkunnigemajoriteten och
har därvid anfört följande:

»Enligt styrelsens uppfattning hör hypotekskassans styrelse hava möjlighet
att utöva ett reglerande inflytande på låneutgivningen. För hela
institutionen måste det vara till fördel, att dess högsta organ har rätt att
följa föreningarnas lånepolitik samt att, då så erfordras, meddela föreskrifter
även i de enskilda fallen. Härtill kommer, att endast kassastyrelsen
äger förutsättningar att kunna kontrollera, att utlåningen bedri -

Kungl. May.ts ''proposition nr 177. 29

ves efter enhetliga grander inom olika föreningar, vilket särskilt med
hänsyn till föreningarnas solidariska ansvarighet är av stor vikt.

Därest kassastyrelsens principiella befogenhet i fråga örn låneutgivningen
blir i kassans reglemente klart fastställd, torde därav emellertid
ingalunda följa, att hittillsvarande praxis i fråga örn lånegranskningen
i kassan nödvändigtvis skall ändras. Erfarenheten av denna praxis giver
i varje fall icke vid handen, att någon omläggning av densamma erfordras.
Det torde kunna förutsättas, att det i fortsättningen liksom hittills
i allmänhet kommer att visa sig vara tillfyllest för kassastyrelsen
att generellt reglera lånerörelsen genom fastställande av värderingsinstrument
och efter förhållandena avpassade direktiv för värderingsmän
och föreningsstyrelser.»

Riksgäldsfullmäktige hava hänvisat till sitt förutnämnda, den 28 juni
1933 avgivna utlåtande i ämnet, vari fullmäktige uttalat en uppfattning,
som de funnit helt beaktad av de sakkunnigas majoritet.

Bank- och fondinspektionen har funnit de synpunkter, som sakkunnigemajoriteten
framfört, överensstämma med dem, som lågo till grund för
inspektionens uttalanden i samma ämne i dess den 13 maj 1933 avgivna utlåtande,
och inspektionen har ansett, att vad reservanten anfört icke kunnat
rubba ämbetsverkets tidigare uppfattning i dessa frågor. I anledning
av det i reservationen gjorda uttalandet, att Sveriges allmänna
hypoteksbank under hela sin verksamhetstid icke ansett sig berättigad
att vägra tillhandahållande av medel till lån, som av någon hypoteksförening
beviljats, har inspektionen därjämte framhållit, att enligt vad
inspektionen inhämtat fall inträffat, då hypoteksbanken styrelse — låt
vara i efterhand — framtvingat, att lån, som av hypoteksförening beviljats
och vartill föreningen erhållit medel från banken, sedermera, efter
det bankens styrelse i samband med efterföljande revision verkställt
prövning av låneärendet, överförts bland lån utgivna av medel motsvarande
vederbörande förenings reservfond.

Tre spörsmål äro i denna del under bedömande, nämligen dels styrelsens
för stadshypotekskassan befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter
beträffande stadshypoteksföreningarnas lånerörelse, dels styrelsens
rätt att ingå i prövning av särskilda låneansökningar såväl för att kontrollera,
att lånet är reglementsenligt och överensstämmande med av styrelsen
utfärdade allmänna föreskrifter, som för att utröna, huruvida lånet
eljest är av beskaffenhet att böra beviljas, dels ock styrelsens rätt
överhuvud att utöva inflytande på storleken av liypoteksföreningarnas
utlåning och det därav beroende behovet att upptaga obligationslån.

Majoriteten av de sakkunniga har ansett, att kassan måste äga alla dessa
befogenheter, och denna uppfattning omfattas även av kassans styrelse
samt styrelsen för bostadskreditkassan och riksgäldsfullmäktige ävensom
bank- och fondinspektionen. Från föreningshåll hava likaledes meningar
framförts, som i vissa delar stå nära sakkunnigemajoritetens. Eeservanten
bland de sakkunniga åter har, med anslutning från flertalet

Departements chefen.

30

Kungl. May.ts proposition nr 177.

föreningar och fastighetsägareförbundet, uttalat sig för att av de angivna
befogenheterna det allenast tillkomme kassan att utfärda allmänna
föreskrifter beträffande föreningarnas lånerörelse samt att pröva läns
reglementsenlighet.

Någon meningsskiljaktighet föreligger sålunda icke i fråga örn kassans
befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter beträffande föreningarnas
lånerörelse. Kassans styrelse äger enligt nu gällande bestämmelser
att utfärda instruktion för de värderingsman, vilka skola besiktiga och
värdera fastigheter, som ifrågakomma till belåning, och denna instruktion
har redan nu avgörande betydelse även för föreningarnas
långivning. Givetvis måste kassan vara berättigad att i förekommande
fall utfärda föreskrifter, som kunna erfordras för komplettering
av instruktionens bestämmelser eller eljest i syfte att föreningarnas
långivning må hållas inom det författningsenligt givna området och
där ske på ett betryggande sätt. Detta står i överensstämmelse med den
enligt min mening fullt riktiga inställningen, att i sådana frågor, som
gälla hypoteksorganisationen i dess helhet eller som inom densamma
äro av central natur och betydelse och som därför fordra ett enhetligt bedömande,
avgörandet måste ligga hos det centrala organet.

Några uttryckliga bestämmelser angående styrelsens befogenhet i nu
omhandlade hänseende finnas icke för närvarande i de för stadshypoteksorganisationen
gällande författningarna. Föreningsreglementena
innehålla däremot stadganden, enligt vilka föreningarna äro skyldiga att
ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter angående förvaltningen
m. m., vilka må varda av hypotekskassans styrelse meddelade. I
de sakkunnigas författningsförslag angives befogenheten att meddela föreskrifter
allenast indirekt genom en bestämmelse i § 2 av reglementet för
kassan.

Samma allmänna syn, som nyss av mig angivits, bör enligt min mening
läggas på de båda återstående spörsmålen.

Att kassans styrelse måste hava icke blott rätt utan även skyldighet
att kontrollera reglementsenligheten hos lån, som av föreningarna beviljats,
har icke bestritts. Ej heller torde delade uppfattningar gälla örn
styrelsens rätt och skyldighet att tillse, att sådana allmänna föreskrifter örn
långivningen, som kassans styrelse utfärdat, bliva iakttagna. Därest lånen
otvetydigt äro reglementsenliga och stå i överensstämmelse med av
styrelsen meddelade föreskrifter, blir det självfallet icke fråga om att, såsom
det uttryckts, »träda i direkt förbindelse med föreningarnas lånesökande
för att efter behag bevilja eller avslå lån i det enskilda fallet».
Den för lånets meddelande erforderliga prövningen har skett hos vederbörande
förenings styrelse. Men örn det på grund av tvekan rörande
reglementsenligheten eller överensstämmelsen med eljest gällande föreskrifter
kan sättas i fråga, huruvida eller i vilken utsträckning lån må
beviljas, följer av det sagda, att kassans styrelse måste ha rätt att ingå

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

31

i prövning härav. Såtillvida måste hos kassan kunna ske en självständig
prövning av enskilda låneansökningar. Dessutom hör emellertid
beaktas det fall, att kassans styrelse vid behandling av visst låneärende
visserligen icke finner dittills gällande föreskrifter utgöra hinder för
lånets beviljande men anser den ifrågavarande låneansökningen påfordra
nya generella föreskrifter eller eljest beslut av principiell innebörd, exempelvis
i fråga örn värderingen. Att kassastyrelsens prövning i ett sådant
fall bör kunna föranleda därtill, att det av föreningsstyrelsen beviljade
lånet icke kan oförändrat meddelas, är enligt min mening en konsekvens
av kassastyrelsens befogenhet att utfärda allmänna föreskrifter rörande
långivningen och kontrollera efterlevnaden därav.

Av det nu sagda, liksom också av vad sakkunnigmajoriteten i detta
sammanhang uttalat, torde framgå, att det endast är i tveksamma fall
och särskilt vid nyuppstående problem å fastighetsbelåningens område
som den ifrågavarande prövningsrätten från kassans sida bör komma till
utövning och ingripa i föreningarnas långivning. Särskilt örn hänsyn
tages till den närmare precisering av möjligheterna att belåna fastigheter,
vartill jag i det följande återkommer, synes därför skillnaden emellan
den av mig nu utvecklade ståndpunkten i denna fråga och den särskilt
från föreningshåll hävdade meningen i realiteten vara obetydlig.
För utövandet av den prövningsrätt, varom här är fråga, torde icke, såsom
ifrågasatts, erfordras, att kassans styrelse utökas med personer representerande
lokalkännedom eller att till kassans förfogande ställas personer
med särskild sakkunskap i byggnadsfrågor. Det måste nämligen förutsättas,
att föreningsstyrelserna i dylika liksom i andra fall jämlikt
föreskrift i § 2 av förslaget till reglemente för kassan inkomma till kassans
styrelse med så fullständiga uppgifter örn sökta lån, att kassastyrelsen
däri har erforderligt underlag för sitt bedömande. Eventuellt behövlig
ytterligare kännedom örn förhållandena i det enskilda fallet bör av
kassastyrelsen kunna förvärvas genom särskild undersökning eller på annat
sätt. Likaså måste man förutsätta, att ledamöterna av kassans styrelse
besitta erforderliga allmänna kvalifikationer för bedömande av
spörsmål av sådan art, som nu är i fråga.

Skälen för kassastyrelsens rätt att utöva inflytande på storleken av
hypoteksföreningarnas utlåning och det därav beroende behovet att upptaga
obligationslån hava av sakkunnigemajoriteten utvecklats på ett enligt
min mening övertygande sätt. Av dess uttalanden framgår, att det
även här är fråga örn undantagsfall. I förstnämnda hänseende är att
bemärka, att storleken av en hypoteksförenings utlåning har, örn också
endast medelbart, inverkan på övriga föreningars solidariska ansvarighet.
Och vad särskilt angår kassans medelsanskaffning genom utgivande
av obligationer, anser jag mig böra framhålla, att man av den omständigheten,
att staten tillskjutit en grundfond eller utökat densamma,
icke är berättigad att draga den slutsatsen, att det utan vidare skulle

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

åligga kassans styrelse att, så länge å nämnda fond grundad obligationsutgivningsrätt
återstår, utnyttja densamma allteftersom låneansökningar
inflyta. Vid kassans medelsanskaffning måste hänsyn tagas till allmänt
ekonomiska synpunkter, och. det statliga inslaget i kassans organisation
måste, utöver vad jag tidigare angivit, anses åsyfta en kontroll
över att så sker.

Belåningsbara fastigheter.

(Förordn. ang. stadshypoteksföreningarna §§ 6 och 7.)

1908 års kommitté uttalade i sitt betänkande, att hypotekskassans utlåning
i regel borde avse byggnader, som huvudsakligen vore anordnade
till bostäder eller affärslokaler, med vilket sistnämnda uttryck avsågos
butiker och kontorslägenheter. Kommittén förutsatte emellertid, att belåning
skulle kunna förekomma även av fastighet, bebyggd för industriellt
eller överhuvudtaget annat ändamål än något av de nyss nämnda, t. ex.
fabriker och magasin. I sådana fall borde emellertid byggnaden, med
hänsyn till de växlande konjunkturer, varav dylika byggnaders värde
vore beroende, icke uppskattas till högre värde än den kunde anses äga,
även örn den icke vidare användes för det med densamma ursprungligen
avsedda ändamålet. Denna kommitténs mening, mot vilken ingen gensaga
restes, kom till uttryck i förordningen angående stadshypoteksföreningarna.

I § 6 av nämnda förordning stadgas i detta avseende helt allmänt, att
hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i
bebyggd och mot brandskada försäkrad fastighet, belägen inom samhälle,
som enligt föreningens reglemente tillhör dess verksamhetsområde. Denna
bestämmelse kompletteras av ett stadgande i § 7, enligt vilket byggnad,
som icke huvudsakligen är anordnad till bostäder eller affärslokaler,
må i och för belåning uppskattas endast till det värde, byggnaden
prövas äga, även örn den icke användes för det med densamma ursprungligen
avsedda särskilda ändamål. Detta stadgande torde hava tillämpats
så, att byggnad av detta slag uppskattats efter det värde den kan beräknas
hava vid användning huvudsakligen till bostäder eller affärslokaler,
antingen i befintligt skick eller efter erforderliga ändringar, i vilket sistnämnda
fall den beräknade kostnaden för omändringen plägat fråndragas.

Särskilt under senare tider hava uppstått byggnader, vilka på ett eller
annat sätt väsentligen avvikit från det normala och sålunda varit av säregen
beskaffenhet. Ofta har den säregna beskaffenheten framträtt däruti,
att byggnaden varit helt eller till övervägande del anordnad till
affärslokaler, stundom av ovanlig storlek.

I den förut omnämnda cirkulärskrivelsen den 28 september 1931 till
hypoteksföreningarna framhöll styrelsen för stadshypotekskassan, att
särskild försiktighet vore av nöden när det gällde belåning av dylika

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

vad man kallade specialfastigheter. Då en pants värde såsom säkerhet
väsentligen berodde av det pantsatta föremålets realiserbarhet, gällde
även under normala ekonomiska förhållanden och så mycket mera under
då rådande, att vid beviljande av fastighetslån hänsyn borde tagas till
graden av sannolikhet därför, att vid eventuell försäljning verksam och
pristryggande spekulation kunde påräknas. Efterfrågan å en specialfastighet
kunde vara på ett avsevärt och betänkligt sätt inskränkt genom
fastighetens storlek, genom dess för dess storleksordning ovanliga
dyrhet i anläggning eller i underhåll, eller därigenom att den vore inrättad
för ett speciellt ändamål. Ur bland annat nyss nämnda synpunkter
vore det att bedöma, i vad mån fastigheter, som innehölle affärslokaler,
borde anses som lämpliga föremål för belåning. Enligt styrelsens
mening stöde det i full överensstämmelse med avsikten vid gällande föreskrifters
avfattande, att man fasthölle därvid, att affärslokaler vore likställda
med vanliga bostadslägenheter i det fall, men också endast i det
fall, att de på ett så att säga normalt sätt inginge i fastighetens värde
och alltså varken genom sitt omfång eller genom sin beskaffenhet gjorde
denna i allt för hög grad till en specialfastighet.

Spörsmålet örn belåning av vissa specialfastigheter var huvudämnet i
det förut omförmälda ärende, vari styrelsen för Stockholms stadshypoteksförening
underställde Kungl. Majit frågan rörande befogenheten för
stadshypotekskassans styrelse att ingå i prövning av särskilda låneansökningar.
I nämnda ärende avgav bank- och fondinspektionen den 13
maj 1933 utlåtande och framhöll därvid beträffande sådana fastigheter,
att det vore uppenbart, att specialfastigheter kunde såsom belåningsobjekt
innebära större risk än bostadsfastigheter. Det kunde därför sättas
i fråga, huruvida det icke för dylika och andra liknande slag av
fastigheter, i likhet med vad som redan gällde för industrifastigheter,
borde i de för stadsKypoteksorganisationen gällande författningarna lämnas
uttryckliga föreskrifter örn belåningsvärdering efter strängare linjer
än de för egentliga bostadsfastigheter gällande. Jämväl fullmäktige i
riksgäldskontoret framhöllo i sitt den 28 juni 1933 avgivna utlåtande i
ärendet, att det borde övervägas, huruvida ej för sådana specialfastigheter,
som i sin helhet eller till övervägande del inretts för affärs- och
kontorslokaler eller liknande ändamål och vilka som belåningsobjekt
måste anses innebära större risk än bostadsfastigheter, borde, i likhet
med vad som gällde för industrifastigheter, lämnas särskilda föreskrifter
angående belåningsvärdering efter strängare grunder än för bostadsfastigheter.

Inom stadshypoteksföreningarna har i förevarande spörsmål den meningen
i stor utsträckning framträtt, att specialfastigheter icke böra
principiellt iiteslutas från belåning, men att för belåningsvärderingen
böra i instruktion för värderingsmännen eller på annat sätt lämnas särskilda
föreskrifter, varigenom belåningen av dylika fastigheter blir inskränkt,
i extrema fall kanske till och med omöjliggjord.

fallang till riksdagens protokoll IDUS. 1 sami. Nr 177.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Stadshypotekssakkunniga hava i denna del — efter omnämnande att
belåning hos stadshypoteksföreningarna av industrifastigheter eller överhuvud
taget fastigheter, som icke huvudsakligen varit anordnade till bostäder
eller affärslokaler, veterligen endast förekommit i några enstaka
undantagsfall — anfört följande:

»Vare sig man ser det förevarande spörsmålet ur obligationsinnehavarnas
eller ur låntagarnas — delägarnas — synpunkt, måste det anses vara
ett önskemål, att den bästa möjliga värdebeständighet förefinnes hos de
ställda säkerheterna och att i varje fall bland dessa säkerheter icke ingå
sådana, som innebära onormal risk. För låntagarna såsom bärare i sista
hand av den solidariska ansvarigheten är det av särskild vikt, att en
viss likvärdighet såsom belåningsobjekt förefinnes hos de fastigheter, som
belånas inom organisationen. Belåning av sådana fastigheter, som icke
i nämnda avseenden huvudsakligen motsvara obligationsinnehavarnas
och låntagarnas välförstådda intressen, borde sålunda icke ske. Fastigheter,
som skulle hänföras till de icke belåningsbara, torde kunna betecknas
såsom sådana, vilka innebära mera än normal risk. Dessa synpunkter
hava kommit till uttryck i nu gällande bestämmelser endast så till
vida, att industri- och därmed jämställda fastigheter förklarats kunna
belånas allenast till reducerade värden.

De sakkunniga hava ansett, att man bör gå längre och från belåning
uttryckligen och helt utesluta först och främst fastigheter, som icke
huvudsakligen äro avsedda för bostadsändamål eller till affärslokaler
med bilokaler. Belåning av sådana fastigheter har, enligt vad redan
nämnts, praktiskt taget icke förekommit inom organisationen, och dylik
belåning måste anses allenast i andra hand, örn ens överhuvud, falla inom
organisationens egentliga ändamål. En belåning av dylika fastigheter
skulle i många fall innebära meddelande av anläggningskredit till
industrier, något som icke bör hänföras till stadshypotekskassans och
föreningarnas uppgift. Vid bedömande av, huruvida en fastighet är
huvudsakligen avsedd för bostadsändamål och till affärslokaler, synes
man böra utgå från den omfattning, vari den är avsedd för sådant ändamål,
därvid icke blott golvyta eller kubikinnehåll komma i betraktande.
Det förhållandet, att en mindre del av en fastighet eller en del, som icke
behöver utnyttjas för fastighetens huvudsakliga syfte, är anordnad för
industriellt eller liknande ändamål, synes sålunda icke betaga fastigheten
dess nyssnämnda karaktär.

Den sålunda ifrågasatta begränsningen av området för hypotekskassans
och föreningarnas belåningsverksamhet måste anses vara betingad
ur den synpunkten, att verksamheten icke bör utövas på områden, där
densamma icke står i direkt överensstämmelse med stadshypoteksorganisationens
historiskt givna huvudändamål, och där den skulle kunna bliva
hinderlig för dettas uppnående.

Även inom härefter kvarstående kategorier av stadsfastigheter finnas
emellertid sådana, som icke synas uppfylla förut angivna huvudfordran.

Fråga är då, hur en avgränsning skall kunna ske av sådana fastigheter,
vilkas belåning må finnas icke böra äga rum. Två möjligheter äro
här att taga i betraktande, den ena att man helt utesluter dessa fastigheter,
den andra att man visserligen i författningen inräknar dem bland
de belåningsbara men i instruktion för värderingsmän eller på annat
sätt uppställer sådana regler för belåningsvärdering, att belåningsmöjligheten
därmed reduceras eller praktiskt sett, bortfaller. Den senare

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

vägen skulle bereda den fördelen, att för alla fastigheter, som falla inom
den allmänna ramen för belåningsbarheten, möjlighet skulle finnas för
belåning till något värde och att gränsbestämningen alltså icke behövde
vara så skarp. En miljonfastighet, helt inredd för säreget ändamål,
skulle kunna belånas åtminstone till en bråkdel av sitt bruttovärde. För
fastighetsägaren synes emellertid fördelen vara illusorisk. Vad man ger
med ena handen, tager man med den andra. Det torde i dylikt fall icke
vara av någon egentlig betydelse att kunna påräkna belåning i allenast
en så inskränkt omfattning. De sakkunniga hava därför ansett sig böra
förorda, att man vid reglernas utformande går den förra vägen.

Vissa svårigheter uppstå emellertid onekligen vid själva utformandet
av uteslutningsregeln. Man kan nämligen icke avskära sådana fastigheter,
varom fråga är, genom en så klar linje, att bestämmelsen låter
sig rent mekaniskt tillämpa. Gränsfall komma alltid att uppstå, där ett
mera diskretionärt bedömande blir nödvändigt. Detta bedömande kommer
i första hand att påvila föreningarnas styrelser. De sakkunniga
förutsätta också, att det ansvar, som föreningsstyrelserna måste känna
inför tillämpningen av de givna bestämmelserna, och den strävan, som
bör göra sig gällande hos dessa styrelser, att vid tillämpningen fullfölja
den tanke, åt vilken bestämmelserna avse att giva uttryck, skola visa sig
medföra, att kassans styrelse endast i undantagsfall skall behöva ingripa
i behandlingen av sådana ärenden. Givetvis är det också önskvärt, att
styrelsen i största möjliga utsträckning genom kompletterande föreskrifter
underlättar tillämpningen. Anmärkas må, att såväl kassans som
föreningarnas styrelser givetvis böra taga hänsyn till den efter hand inträdande
allmänna utvecklingen på fastighetsområdet och i de särskilda
orterna, vilken kan medföra, att ett slag av fastigheter, som vid den ena
tidpunkten betraktas såsom specialfastigheter, vid en annan tidpunkt befinnes
hava förlorat denna karaktär.

Till byggnader, som enligt de sakkunnigas mening av förut angivna
skäl böra helt uteslutas från belåning, kunna räknas de stora varuhusen,
byggnader speciellt uppförda för undervisningsändamål, byggnader som
till huvudsaklig del äro inredda till teater- eller biograflokaler, garage
eller liknande specialändamål, byggnader speciellt inredda till bank- eller
kontorslokaler, till hotell- eller restaurantrörelse eller till samlingslokaler
ävensom ovanligt stora eller mera luxuöst inredda enfamiljshus.

Man synes kunna sammanfattningsvis uttrycka de sakkunnigas mening
så, att en byggnad, som genom sin storlek i förhållande till andra
för samma ändamål avsedda byggnader i orten eller därigenom att den
helt eller till övervägande del anordnats för visst speciellt ändamål eller
av annan liknande anledning är av säregen beskaffenhet, icke bör bliva
föremål för belåning.

Efter dessa avgränsningar skulle belåningsbarheten komma att inskränkas
till byggnader, som, utan att av sådana anledningar som nyss
nämnts vara av säregen beskaffenhet, huvudsakligen äro avsedda för bostadsändamål
eller till affärslokaler, med vilket sistnämnda begrepp avses
kontor och butiker.

Bestämmelser i enlighet med vad nu anförts hava i förslaget till förordning
angående stadshypoteksföreningarna införts under § 6. Givetvis
förekomma även talrika fall, då oberoende av byggnads säregna beskaffenhet
belåning icke bör äga rum. Uttryckliga bestämmelser härom
tordo dock icke erfordras.

Även örn en byggnad är belåningsbar, måste det vara befogat att i -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

vissa fall inskränka den omfattning, vari lån mot inteckning i byggnaden
må kunna ske. Härvid syftas på sådana fall, då bostäderna eller
affärslokalerna icke svara mot ortens förhållanden eller då affärslokaler,
häri inberäknade erforderliga bilokaler, ingå i de beläningsbara byggnaderna
i en omfattning, som icke kan anses vara för orten normal. I sådana
fall böra vid den värdering, som skall föregå belåningen, dessa från
ortens normala förhållanden avvikande omständigheter tagas i betraktande.
Värderingen bör med andra ord avse att bestämma det värde,
byggnaden skulle äga, därest densamma efter den ändring, som kan vara
erforderlig, bleve använd till ändamål, som svarade mot ortens förhållanden.
Det bör emellertid, såsom ovan antytts, förutsättas, att vid tilllämpningen
av dessa synpunkter avseende fästes icke blott vid ortens
rådande förhållanden utan jämväl vid de förhållanden, som under normal
utveckling för orten må kunna förväntas inträda.

Bestämmelser i nu nämnda hänseende hava införts i § 7 av förslaget
till förordning angående stadshypoteksföreningarna.»

Bland de sakkunniga hava två reservanter rent principiellt ställt sig
avvisande mot den av majoriteten föreslagna författningsändringen, vilken
de ansett avse att inskränka området för hypotekskassans hittillsvarande
verksamhet, samt hävdat intresset av, att stadsfastigheternas primärlån
i så stor utsträckning som möjligt konsoliderades genom obligationer,
som i stället för fastighetsinteckningar ställdes till andra långivares
förfogande. Härutöver hava reservanterna framhållit följande:

Några ur rent praktiska synpunkter tvingande skäl för införandet av
den utav majoriteten föreslagna uteslutningsregeln rörande vissa fastigheters
belåningsmöjligheter kunde icke anses föreligga. Det påginge genom
stadsbyggandet i vårt land en också av stadsplanelagstiftningen
understödd rörelse att uppdela städerna i industriområden, affärskvarter
samt yttre och inre bostadsområden, de senare ofta indelade i öppna eller
slutna kvarter. Erfarenheten hade visat, att i de stadsdelar, där affärslivet
koncentrerat sig, bostadslägenheterna utträngdes av butiker
och kontor. De förra trivdes av lätt insedda skäl icke med de senare,
och de olika kategorierna verkade å ömse sidor störande på varandra.
Denna företeelse, som vore karakteristisk för all citybildning, syntes
icke hava tillräckligt beaktats. Det vore eljest tydligt, att en välbelägen,
helt för affärslivets behov inredd byggnad vore för sitt speciella syfte
vida ändamålsenligare och således vid uthyrning mera begärlig än en
byggnad med blandad användning, ursprungligen kanske endast avsedd
för ett visst ändamål. Visade sig ett affärshus, t. ex. en uteslutande för
affärskontor inredd byggnad, verkligen fylla ett behov, funnes ingen
anledning att avvisa den som belåningsobjekt. Det vore emellertid givet,
att örn en byggnad, som ensidigt inriktats på att tillgodose ett visst behov,
icke längre skulle komma till användning för samma ändamål,
byggnaden kunde bliva underkastad mycket stor värdeminskning. Sådana
verkliga specialhus vore dock ganska sällsynta, och man överdreve
lätt deras betydelse för lånerörelsen. Det borde heller icke förbises, att
för visst ändamål uppförda byggnader ofta på grund av sitt goda läge
•— tomtens värde bleve alltid detsamma — moderna byggnadssätt och
lättheten att ändras för annat ändamål trots sin säregna beskaffenhet
kunde hava ett mycket stabilt belåningsvärde. Genom väl avvägda direktiv
för värdets fastställande kunde man få fullt betryggande gäran -

37

Kungl. May.ts proposition nr 177.

tier för, att föreningarna vid sådana fastigheters värdesättande icke inläte
sig på några äventyrligheter utan holle sig på den säkra sidan. Det
hade framhållits såsom varande i både obligationsinnehavarnas och låntagarnas
välförstådda intresse, att den hästa möjliga värdebeständighet
förefunnes hos de ställda säkerheterna och att i varje fall bland dessa säkerheter
icke borde ingå sådana, som innebure onormal risk. Det vöre
därför av särskild vikt, att en viss likvärdighet förefunnes hos de fastigheter,
som belånadés. Då majoriteten i omedelbart sammanhang härmed
påpekade, att dessa synpunkter hade kommit till uttryck i nu gällande
bestämmelser så tillvida, att industri- och därmed jämställda fastigheter
förklarats kunna belånas allenast till reducerade värden, läge det nära
till hands att fråga, huruvida det dä icke skulle kunna vara tillräckligt
att tillämpa liknande bestämmelser för specialhusen sorn. för industrifastigheterna.
Det hade ju visat sig i praktiken, att någon ävenuyrlig belåning
av sådana fastigheter alls icke förekommit. Även vid tillämpning
av majoritetens uteslutningsformel skulle emellertid fastigheter med
onormal risk icke kunna undvikas. Städernas bebyggelse vöre nu en
gång sådan och de lokala förhållandena så växlande, att någon likvärdighet
belåningsobjekten emellan icke kunde påräknas. Vad det ankomme
på vore, örn utlåningen i stort sett handhades efter kloka och sunda principer
med tillbörligt hänsynstagande till sådana faktorer, som vid långfristig
belåning borde beaktas. Det vöre omöjligt att uppdraga någon
hållbar gräns mellan belåningsbara och icke belåningsbara fastigheter.
Den föreslagna uteslutningsregeln saknade det underlag av ändamålsenlikhet
och följdriktighet, som ingen författningsbestämmelse borde sakna.

Ehuru man utan fara borde kunna låta nu gällande föreskrifter i förevarande
ämne förbliva oförändrade och låta de närmare bestämmelserna
beträffande värderingen av fastigheterna ingå i instruktionen för värderingsmännen
och eventuellt kompletteras med direktiv för föreningarnas
styrelser, kunde det möjligen icke vara ur vägen att för undvikande av
meningsskiljaktigheter något ändra och förtydliga stadgandena rörande
belåningsbara fastigheter. Av praktiska skäl ville reservanterna icke
motsätta sig att helt utesluta rena industribyggnader från belåningsrätt.
Det hade endast i undantagsfall förekommit, att de belånats, och då till
lågt belopp. I enlighet härmed ville reservanterna definiera belåningsbara
fastigheter såsom sådana, vilka vore avsedda för bostads- eller affärsändamål,
samt uppställa en särskild värderingsregel beträffande fastigheter,
som till övervägande del anordnats för speciellt ändamål eller^ eljest
vore av säregen beskaffenhet. Nämnda värdering föresloges erhålla
följande lydelse: »Därest byggnad på grund av sin särskilt för. ortens
förhållanden ovanliga storlek eller på grund av dess ensidiga inriktande
för tillgodoseende av visst ändamål skäligen kan antagas vara utsatt för
väsentlig minskning i avkastning eller saluvärde, skall vid värdets bestämmande
den för tiden utgående hyresinkomsten vid avkastningens
beräknande i motsvarande grad minskas eller, örn genom byggnadens förändring
mera stadigvarande inkomst kan påräknas, kostnaden härför
uppskattas och vid värderingen fråndragas.»

Föreningarna hava icke haft något att invända emot att industrifastigheter
uteslutas från belåning inom stadshypoteksorganisationen, men i
övrigt hava i samtliga de avgivna föreningsyttrandena uttalanden skett
emot den av .sakkunnigemajoriteten tillämpade principen att redan i för -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

fattningen utesluta vissa fastigheter från belåning och för den av reservanterna
hävdade uppfattningen. Av de avgivna uttalandena må följande
återgivas.

Stockholms stadshypoteksförening, i vilkens yttrande vissa andra föreningar
instämt, har ansett, att bland de av sakkunnigemajoriteten uteslutna
fastigheterna sådana, som vore speciellt inredda till kontorslokaler,
tilldroge sig största intresset. Av motiveringen till förslaget föranleddes
man att tro, att därmed åsyftades allenast ny- eller ombyggnader
av angivna slag. Sådana fastigheter vore för närvarande blott ett fåtal,
och bland dem funnes endast i undantagsfall sådana, som genom sin storlek
vore av ovanligare slag. Någon anledning förefunnes icke att från
varje belåning utesluta dylika nybyggda, välbelägna kontorsfastigheter
och att samtidigt godtaga äldre, mindre värdefulla fastigheter, som numera
på grund av sina lägen inom cityområdet utnyttjades till kontorsändamål
i stället för till bostäder, vartill de ursprungligen uppförts. I
varje fall bleve riskfördelningen icke därigenom bättre. Örn det åter
skulle vara meningen att undandraga alla sådana fastigheter från belåning
i hypoteksföreningarna, komme städernas mest centralt belägna
och värdefullaste s. k. cityfastigheter att i stor utsträckning uteslutas
från belåning. Örn den föreslagna uteslutningsregeln antoges, komme
föreningarnas ändamål att motverkas, och vissa fastighetsägare komme
att tillfogas en uppenbar orättvisa, i det att de beträffande fullt säkra
låneobjekt berövades den förmån, ett kassalån hos stadshypoteksförening
innebure. Uteslutningsregeln skulle icke heller leda till den av de sakkunniga
eftersträvade likvärdigheten av belåningsobjekten. Deras värde
vid långfristig belåning vore nämligen på grund av växlande betydelse
hos alla här inverkande faktorer så olika, att det praktiskt taget vore
omöjligt att uppdela fastigheterna i belåningsbara och icke belåningsbara.
Stadshypotekskassan hade redan nu tillräckliga och goda möjligheter
att begränsa lånebeloppen vid belåningen av specialfastigheter genom
att införa särskilda regler för värderingen av dem, och häri funne
föreningen den rätta vägen för kassan att utöva inflytande på utlåningen.
Föreningen ville av dessa skäl ansluta sig till reservationen men
ifrågasatte dock, huruvida nu gällande föreskrifter örn, vilka fastigheter
som må belånas, över huvud behövde ändras.

I huvudsak liknande synpunkter hava framförts av övriga föreningar,
varjämte vissa andra skäl för avstyrkande av sakkunnigemajoritetens
uteslutningsregel anförts. Den solidariska ansvarigheten föreningsmedlemmarna
emellan och den talan, som kassans ombud äger vid föreningsstyrelsernas
sammanträden, hava ansetts utgöra tillräcklig borgen för
att lånegränsen för specialfastigheter bleve betryggande. Skulle mot förmodan
vid något enstaka tillfälle föreningsstyrelses beslut komma att
ligga i överkant, borde kassans ombud lätt kunna varsko kassans styrelse,
som för dylikt fall därefter kunde föreskriva lämpliga åtgärder.

En förening har gjort gällande, att sedan sakkunnigemajoriteten från
belåning avskilt specialfastigheter, återstode endast vissa huvudsakligen
för bostadsändamål avsedda fastigheter, ty de för affärsändamål
använda vore specialfastigheter och finge ej belånas. — En annan
förening har anfört: Allmänna hypoteksbankens utveckling hade gått
i en felt annan riktning än den av sakkunnigemajoriteten för stadshypoteksinstitutionen
åsyftade. Allmänna hypoteksbankens utlåning hade sålunda
ursprungligen avsett endast den del av jordbruksfastighet, som
icke hänförde sig till skogsvärde. Genom en sedermera vidtagen författ -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

ningsändring hade hypoteksbanken lånerörelse utvidgats till att avse
jämväl skogsfastigheter. Från belåning hos allmänna hypoteksbanken
vore icke uteslutna sådana fastigheter, vilka genom sin storlek i förhållande
till andra i orten vore av säregen beskaffenhet. Ej heller hade fastigheter,
vilka nyttjades för visst speciellt ändamål, t. ex. betodling, undantagits
från belåning. — Med specialhus i egentlig mening kunde icke
förstås annat än en huvudsakligen för en enda ägares eller hyresgästs
speciella behov inrättad byggnad, som därför, örn den icke längre skulle
användas för samma ändamål, måste borttagas eller underkastas vittgående
förändringar. Givetvis kunde det då inträffa, att lånemöjligheten
bleve synnerligen låg och av sådan anledning kanske icke komme att utnyttjas
eller helt och hållet bortfölle, men att i detta förhållande söka
något stöd för den av sakkunnigemajoriteten föreslagna uteslutningsregeln
vore icke berättigat. Med vilken stadsfastighet som helst kunde det
inträffa, att den befunne sig i sådant skick,_ att normal belåning alls icke
eller endast till en mindre del kunde beviljas, och någon bestämd gräns
för vad verkan en mer eller mindre ensidigt inriktad användning kunde
utöva på en fastighets belåningsvärde kunde icke reglementsenligt fastställas
utan måste prövas i varje särskilt fall. Enda sättet för undvikande
av onormala risker vore noggrann och sakkunnig värdering av
varje enskild fastighet.

En förening har slutligen vänt sig mot den norm, efter vilken enligt
reservanterna värderingen skulle ske, nämligen att den för tiden utgående
hyresinkomsten skulle vid avkastningens beräknande i motsvarande
grad minskas. Det vore icke klokt att utgå från den vid viss tidpunkt
gällande hyresinkomsten. Värderingen skulle icke inskränka sig till en
kapitalisering av den vid värderingstillfället gällande hyresinkomsten
utan skulle innebära en beräkning av fastighetens varaktiga värde, baserat
på ett bedömande av vilken bruttoavkastning fastigheten varaktigt
kunde komma att giva för framtiden.

Inom stadshypotekskassans styrelse hava i detta ämne följande olika
meningar gjorts gällande.

Styrelsens ordförande, med vilken en annan av styre 1-r el sens ledamöter instämt, har tillstyrkt sakkunnigemajoritetens
förslag med viss i förtydligande syfte föreslagen omredigering av bestämmelserna
i ämnet.

I ett särskilt yttrande, varom dessa båda ledamöter förenat sig, har framhållits,
att den av sakkunnigemajoriteten givna uteslutningsregeln icke
skulle komma att från belåning utesluta fastigheter i på långt när den
omfattning, som man från olika håll befarat. I själva verket syntes inan
vid kritiken av sakkunnigemajoritetens förslag hava fullständigt iörbisett,
att grundförutsättningen för tillämpligheten av den föreslagna uteslutningsregeln
vore, att fastigheten skulle vara av »säregen» beskaffenhet.
medan regeln i övrigt endast angåve — till begränsning av sin^ tilllämplighet
— vid vilka omständigheter man finge fästa avseende såsom
talande för säregenhet. I stället hade man trott sig kunna ur förslaget
utläsa, att varje byggnad, som vöre ovanligt stor, eller som helt
eller till övervägande del anordnats för visst speciellt ändamål, skulle

vara från belåning utesluten. ^ w , , , , ,

Vid kritiken syntes man hava utgått därifrån, att syftet med uteslutningsregeln
allenast eller huvudsakligen vore att förekomma en jämförelsevis
osäker placering. Icke heller denna utgångspunkt vore riktig.

40

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Av förarbetena till kassans inrättande framginge, att kassans utlåning
borde i regel avse byggnader, som vore huvudsakligen anordnade till bostäder
eller affärslokaler (i viss inskränkning). Det vore också uppenbart,
att statens intresse att genom ställande av garanti underlätta stadsfastighetskrediten
vore ojämförligt starkast i sådana fall. Man kunde
icke förutsätta, att statsmakterna skulle vara villiga att genom ett obegränsat
ökande av garantifonden möjliggöra, att all, eller så gott som all,
primär stadsfastigbetskredit skulle koncentreras i hypotekskassan. Härför
skulle erfordras en fördubbling av garantifonden. Tvärtom måste
behovet av statens mellankomst genom tillhandahållande av garantifond
anses numera väsentligen mindre än vid tiden för hypotekskassans tillkomst,
då det med mera fog kunde sägas, att fastighetsägare, som ej erhölle
lån i hypoteksförening, vore hänvisade till kortfristig kredit. Under
sådana omständigheter, och då hypotekskassans utlåningsmöjligheter
icke kunde vara obegränsade, syntes en gallring såvitt möjligt böra
ske efter kvalitativa grunder.

Från nyssnämnda felaktiga utgångspunkt hade man kommit att se en
tillräcklig garanti i skärpta värderingsregler. Men även örn man finge
hoppas, att tillfredsställande sådana komme till stånd och kunde oaktat
uppkommande, måhända intressebetonade opinioner bibehållas oförändrade,
komme dock mycket an på tillämpningen. För kassans styrelse kunde
det av nära liggande skäl bliva synnerligen svårt att fullt effektivt övervaka
denna. Och i den mån styrelsens granskning av värderingsinstrument
kunde föranleda ett ingripande — vilket, liksom enligt reservationen föreningsstyrelsens
prövning, måste kunna leda därhän, att varje långivning
förvägrades—-kunde detta lätt fattas såsom kränkande för en känslig
förenings autonomi, varjämte redan eventualiteten av en korrigering
medförde den överklagade osäkerheten och omöjligheten för föreningsstyrelse
att genast kunna lämna lånesökande ett alldeles definitivt besked.

Av motsvarande skäl borde den föreslagna legala uteslutningsregeln
vara mera acceptabel för föreningarna än kassans styrelses överklagade
praxis.

Märkas borde slutligen, att sammanhanget med den i § 6 föreslagna uteslutningsregeln
förlänade ökad styrka åt de i § 7 upptagna särskilda värderingsbestämmelserna,
örn vilka knappast någon egentlig meningsskiljaktighet
syntes råda, liksom att dessa sistnämnda bestämmelser, vilka
även de avsåge på visst sätt beskaffade byggnader, uteslöte en alltför vidsträckt
tolkning av § 6.

Vice ordföranden och en av föreningsrep resen t ante rn
a inom styrelsen hava med hänsyn till vad som anförts mot ett lagfästande
av en uteslntningsregel för icke belåningsbara fastigheter ansett, att
vad som av sakkunnigemajoriteten därutinnan föreslagits borde ändras
därhän, att å de av uteslutningsregeln omfattade säregna byggnaderna
lån finge meddelas endast till den lägre gräns, som på grund av fastigbetens
säregna beskaffenhet kunde befinnas ur risksynpunkt vara tillrådlig,
samt att bestämmelser därom borde införas under § 7.

En annan fö renings repre sentant inom styrelsen, vilken i
denna fråga varit reservant bland de sakkunniga, har under hänvisning
till sin reservation instämt i vice ordförandens nyssnämnda yrkande örn
uteslutningsregeln^ borttagande men har samtidigt framhållit, att till
undvikande av missförstånd begreppet affärslokaler icke borde, på sätt
sorn. skett i sakkunnigemajoritetens författningsförslag, genom en efterföljande
parentes med orden »kontor eller butiker», avgränsas så, att man

Kungl. May.ts proposition nr 177.

41

därigenom kunde få den uppfattningen, att en fastighet, därför att den
till väsentlig del disponerades såsom restaurant eller hotell, som banklokal,
som biograf eller för utställnings- eller undervisningsändamål,
skulle vara helt utesluten från att kunna belånas. Såsom i reservationen
föreslagits borde därför den parentetiska inskränkningen utgå.

Slutligen bar vice ordföranden ifrågasatt, huruvida icke för
fattande av beslut inom hypotekskassans styrelse rörande fastställelse av
värderingsmännens instruktion jämte formulär för värderingsinstrument
borde erfordras, att styrelsens samtliga ledamöter skola vara närvarande
och minst fyra örn beslutet ense.

Sveriges fastighetsägareförbund bar uttalat sin anslutning till vad reservanterna
anfört.

Styrelsen för svenska bostadskreditkassan bar ansett, att förslaget att
från möjlighet till belåning utesluta vissa för närvarande belåningsbara
fastigheter icke bör vinna beaktande. Tillräcklig anledning att undandraga
ifrågavarande fastigheter den förmån, som primärlånens konsolidering
bos en stadshypoteksförening innebure, syntes så mycket mindre föreligga,
som denna fastigbetstyp kunde innefatta värdefulla belåningsobjekt.
Förordningarna gåve i varje fall intet stöd för att ett avvisande
av affärsfastigbeter varit av statsmakterna avsett. Därtill komme, att
det, såsom också framhållits, vore bart när omöjligt att i författningsform
lämna klara och uttömmande föreskrifter avseende en sådan uteslutningsregel,
som de sakkunniga tänkt sig. Syftet med de sakkunnigas förslag
torde emellertid, i vad avsåge begränsning av risker vid belåning av verkliga
specialfastigheter, kunna ernås genom att, såsom i reservationen
ifrågasatts, härför erforderliga bestämmelser meddelades i sammanhang
med fastställandet av regler för värderingen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava instämt i det yttrande angående
belåning av säregna byggnader, som inom styrelsen för stadshypotekskassan
avgivits av kassans vice ordförande.

Bank- och fondinspektionen har anfört följande:

»Emot förslaget att från belåning utestänga industrifastigheter synes
icke någon berättigad invändning kunna göras.

Majoritetens och reservanternas förslag i denna del i övrigt torde i
tillämpningen komma att stå varandra skäligen nära. Här gäller det
mera en principsak: å ena sidan att författningsenligt utesluta vissa slag
av fastigheter, som ansetts icke böra förekomma till belåning inom organisationen,
å den andra sidan att visserligen medgiva dylika fastigheters
belåningsbarhet men att samtidigt föreskriva stränga värderingsgrunder,
som medföra, att belåning kanske icke kan beviljas eller i varje fall kan
medgivas endast till mycket reducerade belopp. Det bör även framhållas,
att de båda förslagen i nu omhandlade del säkerligen komma att hava
avseende allenast på ett relativt ringa antal stadsfastigheter.

När inspektionen i sitt utlåtande den 13 maj 1933 behandlade frågan
örn belåning av fastigheter, vilka i sin helhet eller till övervägande del
inretts för affärs- eller kontorslokaler, ifrågasatte inspektionen, att det
för dylika och andra liknande slag av fastigheter skulle lämnas uttryckliga
föreskrifter örn belåningsvärdering efter strängare linjer än för
egentliga bostadsfastigheter.

Departementschefen.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Vad sakkunnigemajoriteten och reservanterna var för sig anfört synes
giva vid handen, att det syftemål, som inspektionen vid sitt nyss åberopade
uttalande uppställt, bör i huvudsak kunna tillgodoses såväl av det
ena som av det andra förslaget. En påtaglig fördel med den princip, som
legat till grund för majoritetens förslag, är dock den, att föreningsstyrelserna
skulle kunna i förekommande fall omedelbart, under hänvisning till
en given författningsbestämmelse, avböja en inkommen låneansökning.
Fördelen med den av reservanterna tillämpade principen åter kan möjligen
anses ligga i en större lätthet att inom författningsenligt givna yttergränser
anpassa belåningsreglerna efter utvecklingen på stadsfastighetsområdet.

Intetdera förslaget utesluter emellertid ett subjektivt bedömande i det
enskilda fallet. Detta subjektiva bedömande bör ske enhetligt och läggas
i handen på den centrala institutionen, något som även är förutsatt av
båda grupperna av de sakkunniga. Därest man skulle finna, att majoritetens
förslag, t. ex. på grund av svårigheten att giva lämplig form åt
uteslutningsregeln, icke skulle kunna lagfästas, bör enligt inspektionens
mening en skärpning av reservanternas förslag företagas på sådant sätt,
att fastställande av värderingsmannainstruktion och värderingsinstrument
med hänsyn till frågans vikt och betydelse förklaras kunna av hypotekskassans
styrelse ske allenast under sådan förutsättning och med den
kvalificerade majoritet, som i § 4 sista stycket andra punkten av förslaget
till förordning angående stadshypotekskassan för där angivet fall
stadgas.

Vad som vid utformandet av bestämmelserna i nu ifrågavarande del
är av synnerlig vikt, är, att genom föreskrifterna största möjliga förutsättning
vinnes för huvudsaklig likvärdighet hos underlaget för långivningen
och därmed även för obligationsupplåningen. Inspektionen kan
icke underlåta att framhålla, att enligt inspektionens mening den av majoriteten
tillämpade principen utgör en bättre garanti härför än reservanternas.
Endast genom upprätthållande av nyssnämnda synpunkt bibehålies
det stora förtroendet för kassans obligationer, vilket bland annat
kommer till uttryck i förmånliga upplåningsvillkor, och endast därigenom
bliva låntagarnas intressen med hänsyn till den solidariska ansvarigheten
tillgodosedda.»

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd, som biträtt reservanternas
förslag beträffande frågan, vilka fastigheter som må bliva föremål för
belåning, har ansett, att införande av föreskrift örn kvalificerad majoritet
vid kassestyrelsens fastställande av instruktion för värderingsmän och
värderingsinstrument skulle innebära en obehövlig inskränkning i styrelsens
funktionsduglighet. I

I den verksamhet, som bedrives av stadshypotekskassan och stadshypoteksföreningarna,
bör man sträva efter, att de vid belåningen betingade
säkerheterna erbjuda bästa möjliga värdebeständighet och att fastigheterna,
i den mån de bliva föremål för belåning, äga åtminstone en viss
likvärdighet såsom belåningsobjekt. De sakkunniga hava givit uttryck
för denna uppfattning, och i avgivna utlåtanden över de sakkunnigas betänkande
har den även kommit till synes. Uppfyllandet av de angivna

43

Kungl. May.ts proposition nr 177.

önskemålen ligger i såväl obligationsinnehavarnas som de solidariskt ansvariga
låntagarnas intresse.

Denna allmänna uppfattning har givit de sakkunniga anledning att föreslå,
att industrifastigheter, vilka hittills allenast i undantagsfall förekommit
till belåning inom organisationen, skulle helt uteslutas från
belåning. Emot förslaget i denna del har icke någon gensaga rests, och
själv ansluter jag mig även till detsamma.

Beträffande andra slag av fastigheter äro meningarna delade på två
linjer. Enligt den ena, sakkunnigemajoritetens, uteslutas vissa slag av
fastigheter från belåning, enligt den andra, främst representerad av reservanterna
bland de sakkunniga, äro samma slag av fastigheter belåningsbara,
men för deras värdering föreslås särskilda strängare regler.

De sakkunnigas utredning och de avgivna utlåtandena giva oförtydhart
vid handen svårigheten att giva form åt ett stadgande i nu förevarande
hänseende. För tillgodoseendet av nyssnämnda huvudgrundsatser
för belåningen borde det enligt min mening i all synnerhet för föreningarna,
på vilka tillämpningen i första hand skall ankomma, vara av
betydelse, örn man genom en såvitt möjligt klar regel kunde skilja på
belåningsbara och icke belåningsbara fastigheter. Det syfte, som legat
till grund för sakkunnigemajoritetens förslag, har jag sålunda funnit beaktansvärt.
Men å andra sidan har jag ansett mig icke kunna bortse
från det motstånd mot det av de sakkunniga förordade sättet för lagstiftande
i ämnet, som rests från föreningarnas sida, även örn föreningarnas
kritik delvis måste betraktas såsom överdriven.

Vare sig man väljer det ena eller det andra av de anvisade sätten för att
i författningen giva uttryck för vad som bör betecknas såsom fastighets
belåningsharhet, torde man kunna utgå från, att en tillämpning, där de
förut av mig angivna huvudgrunderna iakttagits, skulle kunna leda till
i huvudsak samma resultat. Jag har nu sökt att utforma nya regler,
därvid hänsyn i huvudsak tagits till de för sakkunnigemajoriteten ledande
synpunkterna men samtidigt den av reservanterna förordade vägen
för lösande av förevarande spörsmål anlitats. Jag medger gärna, att de
av mig i det följande omnämnda reglerna giva ett visst utrymme för
sådant subjektivt bedömande, vartill man ansett sakkunnigemajoritetens
förslag kunna leda och som förvisso i lika hög grad skulle komma att förefinnas
vid ett godtagande av reservanternas förslag. Men dels kan man
icke vid lagstiftande i ett sådant fall som det förevarande helt eliminera
det subjektiva bedömandet, och dels hyser jag den förhoppningen, att
nämnda regler icke i lika hög grad som de tidigare föreslagna skola påfordra
sådant bedömande.

Jag utgår således ifrån, att med förutnämnda undantag för industrifastigheter
i stort sett alla slag av stadsfastigheter böra vara i princip
belåningsbara, vilket överensstämmer jämväl med vad 1908 års kommitté
uttalat. I enlighet härmed synes böra stadga# såsom huvudregel,

44

Kungl. May.ts proposition nr 177.

att alla fastigheter med byggnader, som huvudsakligen äro avsedda till
bostadsändamål eller till affärslokaler, äro belåningsbara. Med affärslokaler
avses då — i motsats till sakkunnigemajoritetens förslag — icke
endast kontor och butiker utan även andra för affärsändamål avsedda
lokaler. I jämförelse med sakkunnigemajoritetens förslag innebär denna
regel dessutom den utvidgningen, att de s. k. säregna fastigheterna icke
här undantagas.

För vissa av dessa belåningsbara fastigheter skulle emellertid särskilda,
strängare värderingsregler stadgas. Mitt förslag går ut på, att detta
skall gälla dels fastigheter, huvudsakligen avsedda till andra affärslokaler
än kontor eller butiker, dels fastigheter avsedda till sådana bostäder,
kontor eller butiker, som icke kunna förutses svara mot ortens förhållanden,
och dels fastigheter av säregen beskaffenhet. Enligt sakkunnigemajoritetens
förslag skulle de förstnämnda och sistnämnda av dessa tre
slag av fastigheter överhuvud icke vara belåningsbara, medan för mellangruppen
en särskild värderingsregel skulle gälla även enligt detta förslag.
Jag är fullt medveten örn, att vid denna uppdelning de inre gränserna
äro flytande, men detta synes mig sakna betydelse, örn samtliga
hithörande fastigheter bliva underkastade samma regler. Spörsmålet,
huruvida en fastighet kan förutses svara mot ortens förhållanden eller
är av säregen beskaffenhet, anser jag böra bedömas på de av sakkunnigemajoriteten
angivna grunderna.

Värderingsreglerna för dessa fastigheter böra vara sådana, att man
genom en tillämpning av desamma vinner största möjliga jämförbarhet
och likvärdighet med sådana fastigheter, för vilka särskilda värderingsregler
icke skulle gälla. Samma princip ligger till grund för det nuvarande
stadgandet i § 7 och för de sakkunnigas förslag till särskilda värderingsregler.
Man skall sålunda bortse från vad som är onormalt för orten
eller säreget, och därest byggnaden anses böra undergå omändring
eller ombyggnad för att jämförbarhet och likvärdighet skall kunna uppnås,
skola de beräknade kostnaderna härför avdragas vid värderingen.

Stadganden av den av mig sålunda angivna innebörden hava i det inom
departementet upprättade förslaget till förordning angående föreningarna
iD förts Rinder §§ 6 och 7. Det kan erinras, att bestämmelserna i § 7 angående
de särskilda värderingsreglerna innebära, att den huvudgrupp
av fastigheter, för vilken dessa regler icke skulle tillämpas, komme att
omfatta byggnader huvudsakligen avsedda till sådana bostäder, kontor
eller butiker, som kunna förutsättas svara mot ortens förhållanden och
icke äro av säregen beskaffenhet.

Det synes mig vara anledning förvänta, att de sålunda föreslagna stadgandena
i tillämpningen kunna leda till ett ur de skilda synpunkterna
tillfredsställande resultat. I likhet med sakkunnigemajoriteten förlitar
jag mig också därpå, att föreningsstyrelserna skola sträva efter att vid
tillämpningen av bestämmelserna fullfölja den tanke, varåt de avse att
giva uttryck.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr T/7.

Utformandet av de närmare detaljerna vid värderingsförfarandet i nu
särskilt avsedda hänseenden ankommer på styrelsen för stadshypotekskassan
vid fastställandet av värderingsmannainstruktion och formulär
för värderingsinstrument. Vikten och betydelsen för belåningsvärderingen
överhuvudtaget inom organisationen av föreskrifterna i sådan instruktion
jämte instrumentformulär har föranlett mig att upptaga den i
vissa remissyttranden omfattade tanken, att för fastställande därav böra
gälla särskilda bestämmelser. Jag har i sådant avseende funnit mig böra
föreslå ett stadgande av innehåll, att beslut örn fastställande icke må av
kassans styrelse fattas, med mindre styrelsens samtliga ledamöter äro tillstädes,
och att beslutet icke skall vara gällande, såvida det ej biträtts av
fyra av styrelsens ledamöter.

Bestämmelserna örn denna kvalificerade majoritet, vilka införts i nyssnämnda
§ 7, äro avsedda att komma till tillämpning även beträffande
föreskrift, som har karaktär av ändring i eller tillägg till instruktionen.

Utvidgad användning av fasta lån.

(Förordn. ang. stadshypotekslöreningarna § 8.)

I enlighet med föreskrifter i § 8 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna
må amorteringslån beviljas intill hälften av det värde,
vartill vederbörande fastighet blivit av särskilt utsedda värderingsman
uppskattad, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får överstiga hälften
av fastighetens taxeringsvärde. I fråga örn större städer må dock sådana
lån, därest hypotekskassans styrelse det medgiver, meddelas intill ett
belopp, ej överstigande sex tiondelar av vare sig det särskilt uppskattade
värdet eller taxeringsvärdet. Fasta lån åter må meddelas, då den belånade
fastighetens huvudbyggnad är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
intill tre fjärdedelar av det belopp, som, på sätt nyss nämnts,
må utlämnas såsom amorteringslån, samt, då huvudbyggnaden är av mindre
hållbart ämne, intill två tredjedelar av nämnda belopp.

I skrivelse den 6 oktober 1932 hemställde styrelsen för Stockholms stadsliypoteksförening,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ernående
av sådana ändringar i vederbörliga författningar och reglementen, att
det finge bero på stadshypoteksföreningarnas styrelsers prövning, örn lån
mot hypotek av inteckningar i stenhus i stad borde helt eller delvis utlämnas
såsom amorteringslån eller i sin helhet beviljas såsom fasta lån
på viss tid. Till stöd härför anförde föreningen bland annat följande:

Enligt de för stadshypoteksföreningarna gällande bestämmelserna skulle
den årliga avbetalningen å amorteringslån utgöra minst en halv procent,
då den belånade fastighetens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika
hållbart ämne. Amorteringstiden vore i regel omkring femtio år. Under
denna tid vore lånen ouppsägbara från långivarens sida, därest icke fastigheten
genom vanvård eller annorledes minskats i värde, så att panten icke
ansåges innebära betryggande säkerhet. Till dylika orsaker syntes icke

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

kunna hänföras värdeminskning å fastigheten på grund av konjunkturändring.
Följden därav bleve att långivaren under avsevärd tid icke
hade möjlighet att anpassa lånebeloppet efter tidsläget, något som däremot
i högre grad skulle bliva fallet, därest lånet vore fast och dess löptid följaktligen
enligt de för stadshypoteksföreningarna gällande föreskrifterna
vore begränsade till tio, högst tjugu år. Även från låntagarnas sida hade
vägande erinringar gjorts mot berörda amorteringsskyldighet. Såsom
förhållandena utvecklat sig i våra större städer, vore det endast i undantagsfall
som ägaren besutte sin fastighet utan att densamma vore graverad
av gäld. En viss belåning av fastigheten hörde sålunda till det normala.
Från fastighetsägarehåll hade med all rätt det strävandet gjort sig
gällande, att denna normala belåning måtte bliva så fast, som förhållandena
över huvud medgåve. Då särskilt de av stadshypoteksföreningarna
utlämnade lånen i regel utgjordes av bottenlån och måste betraktas såsom
en normal belåning, hade fastighetsägarna städse haft svårt att finna sig
i skyldigheten att verkställa amortering på dessa lån. De ansåge, att, därest
amortering skulle äga rum, densamma borde verkställas å sekundärlånen.
I reglementet för svenska bostadskreditkassan vore föreskrivet, att
utlämnade lån skulle amorteras med lägst en procent årligen. För de fastighetsägare,
som önskade ordna sina fastighetslån med anlitande av de
genom statliga åtgärder tillkomna låneorganen och därigenom erhölle förmånen
av en i möjligaste mån fast ränta å såväl primär- som sekundärlån,
ställde det sig givetvis ekonomiskt betungande att nödgas verkställa amorteringar
både på primärlånen och på sekundärlånen.

Över berörda framställning avgav styrelsen för stadshypotekskassan
utlåtande och framhöll därvid bland annat:

Det syntes ligga både i den enskildes och i det allmännas intresse, att
amorteringen av den fastigheten påvilande skuldbördan i så stor utsträckning
som möjligt överfördes på de dyrare och av realsäkerheten
svagare skyddade sekundärlånen, under det att primärlånen läge fast.
Styrelsen hade icke varit främmande för dessa synpunkter och hade vid
olika tillfällen haft i övervägande, huruvida åtgärder borde vidtagas för
att borttaga amorteringsskyldigheten på de lån, som utlämnades av stadshypoteksföreningarna.
Styrelsen hade emellertid hållits tillbaka bland annat
av hänsyn till innehavarna av kassans obligationer, i det att det möjligen
med något fog kunde påstås, att säkerheten i de till grund för obligationsutgivningen
liggande lånen till en viss grad försvagades, om den reglementerade
amorteringsskyldigheten fullständigt bortfölle. Så som saken
förelåge, syntes emellertid dessa betänkligheter kunna skjutas åt sidan.
Amorteringsskyldighetens bortfallande ifrågasattes endast beträffande
lån i stenhus och borde givetvis även beträffande dessa endast förekomma
i sådana fall, då anmärkning mot byggnadernas solida beskaffenhet
och långvariga hållbarhet icke förekommit vid värderingen. Emellertid
hade styrelsen, med hänsyn till den under rådande förhållanden synnerligen
aktuella möjligheten till konjunkturförändring å fastighetsmarknaden,
icke ansett sig kunna gå längre än till elt tillstyrkande av amorteringsskyldighetens
borttagande i de fall, då lånets löptid vore begränsad
till tio år.

Såväl bank- och fondinspektionen som fullmäktige i riksgäldskontoret,
vilka ävenledes avgåvo utlåtanden i ärendet, funno icke anledning till

47

Kungl. May.ts proposition nr 177.

erinran mot bifall till framställningen i den omfattning, som av styrelsen
för stadshypotekskassan föreslagits.

Stadshypotekssakkunniga hava på de i stadshypoteksf öreningens framställning
angivna skäl funnit en utvidgad användning av den fasta lånetypen
vara önskvärd och hava därom anfört:

»En allmän förutsättning härför måste emellertid med hänsyn till obligationsinnehavarnas
intressen och låntagarnas solidariska ansvarighet
vara, att sådana lån, beträffande vilka amorteringsfrihet medgives, kunna
anses alltjämt vara säkerställda på ett sätt, som uppväger de uteblivna
amorteringarna, och att den utvidgade amorteringsfriheten alltså kommer
till tillämpning endast i sådana fall, då avsevärd nedgång i fastighetens
värde under lånetiden icke synes vara att befara.

Enligt styrelsens för stadshypotekskassan förslag skulle lån mot inteckning
i fastighet, vilkens huvudbyggnad vore av sten eller annat lika hållbart
byggnadsämne, kunna i sin helhet utlämnas såsom fast lån, under
förutsättning att lånets löptid utgör tio år. Häremot hava de sakkunniga
icke något att erinra. Visserligen är amortering önskvärd till beredande
av en efter hand ökad realsäkerhet för långivarens fordringar enligt omslagsreversen.
Men den amortering, som i fråga örn stenhus skall äga rum
å ett tioårslån, torde i detta avseende icke äga så stor betydelse, att hänsynen
härtill bör stå i vägen för medgivande av amorteringsfrihet. Ännu
mera gäller detta, örn det beviljade lånet från början icke uppgår till den
hypotiserade inteckningens hela kapitalbelopp.

Bestämmelse i nu omhandlade ämne har i förslaget till förordning angående
stadshypoteksföreningarna införts under § 8.»

Stadshypoteksföreningarna hava allmänt tillstyrkt de sakkunnigas förslag.
Några hava ansett, att hela lånebeloppet under i övrigt angiven
förutsättning borde kunna utlämnas såsom fast lån även då lånetiden
vore bestämd till mera än tio och intill tjugu år. En av dessa föreningar
har emellertid föreslagit, att i dylikt fall föreningen skulle förbehållas
rätt att senast sex månader före den dag, då lånet skall hava
utestått fulla tio år, uppsäga detsamma till inbetalning å tioårsdagen,
därest föreningens styrelse prövade fastigheten icke utgöra betryggande
säkerhet för lånet under ytterligare tio år.

I de i övrigt avgivna utlåtandena har förslaget lämnats utan erinran.

De sakkunnigas förslag föranleder icke någon invändning från min Departementssida.
Tillräcklig anledning att ytterligare utvidga användningen av den chefen.
fasta lånetypen synes mig icke för närvarande vara för handen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Förtidsinbetalning av lån.

(Förordn. ang. stadshypoteksiöreningarna §§ 5, 6, 10, 11 och 15. Kung. ang. reglemente för

stadshypotekskassan § 3.)

I ett visst samband med den senast behandlade frågan står spörsmålet
örn förutsättningarna för och följderna av förtidsinbetalning av lån; en
dylik inbetalning kan nämligen inverka på möjligheten för långivaren att
utfå hela sin fordran på grund av omslagsreversen.

Förtidsinbetalning kan vara antingen frivillig eller påtvingad.

Bestämmelserna örn frivillig förtidsinbetalning återfinnas i § 5 av
förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Enligt dessa kan
amorteringslån, som av hypotekskassan utlämnats till hypoteksförening,
av föreningen, sedan tio förflutit från lånets utgivande, uppsägas till
inbetalning efter ett år. Hypotekskassans styrelse må vidare, när det
med hänsyn till kassan åliggande förpliktelser finnes kunna ske, medgiva
tidigare uppsägning av amorteringslån, i vilket fall styrelsen jämväl
har att bestämma, på vilka villkor inbetalning av lånet må äga rum.
Samma bestämmelser gälla i tillämpliga delar för fastighetsägares lån
hos hypoteksförening. För frivillig förtidsinbetalning av fasta lån äro
icke några bestämmelser givna, men dylik inbetalning har dock plägat
medgivas, då så lämpligen kunnat ske. Vid förtidsinbetalning av amorteringslån
på grund av uppsägning efter det tio år förflutit från lånets utlämnande
skall jämlikt bestämmelse i § 3 av reglementet för stadshypotekskassan
tillika gäldas å lånet belöpande kapitalrabatt och övriga lånekostnader
till den del dessa icke redan äro gottgjorda. Då den frivilliga
förtidsinbetalningen sker tidigare än på grund av uppsägning sedan tio
år förflutit från lånets utgivande, äger hypotekskassans styrelse, i enlighet
med nämnda paragraf i förordningen angående stadshypoteksföreningarna,
att föreskriva villkor för inbetalningen och kan sålunda fordra icke
blott gäldande av oguldna lånekostnader utan även att ersättning erlägges
för den ränteförlust, som föranledes därav att det kapital, varmed
lånet inbetalas, icke kan, åtminstone omedelbart, åter utlånas på samma
räntevillkor, som gällt för det inbetalade lånet — ränteskillnadsersättning.
Förordningen innehåller däremot icke någon bestämmelse, som lägger i hypotekskassans
styrelses hand att utkräva ränteskillnadsersättning i det
fall, att amorteringslån uppsäges till inbetalning sedan tio år förflutit
från lånets utgivande. Emellertid föreskriva samtliga stadshypoteksföreningars
reglementen, att ränteskillnadsersättning skall utgå även i detta
fall.

I fråga örn tvångsvis inträdande förtidsinbetalning lämnas stadganden
i § 11 av förutnämnda förordning. Örn ny ägare till belånad fastighet
icke inom sex månader från den dag, han blev ägare av fastigheten,
hos hypoteksföreningens styrelse anmält, att han vill behålla lånet, äger
föreningens styrelse att, örn den så prövar lämpligt, uppsäga lånet att

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

inbetalas efter ett år. Om låntagare försummat att erlägga föreskriven
inbetalning inom trettio dagar från förfallodagen ävensom föreskriven
straffränta, är låntagaren vidare skyldig att, örn hypoteksföreningen
styrelse prövar sådant nödigt, inom tre månader gälda jämväl det återstående
kapitalet med ränta. Slutligen stadgas, att hypoteksförenings
styrelse, därest belånad fastighet genom vanvård eller annorledes under
lånetiden minskats i värde så att panten icke anses innebära betryggande
säkerhet, äger att, därest gäldenären ej lämnar nöjaktig fyllnadssäkerhet,
uppsäga lånet att helt eller delvis inbetalas efter ett år eller,
örn sådant med hänsyn till föreliggande omständigheter prövas erforderligt,
tidigare. För denna tvångsvis inträdande förtidsinbetalning meddelas
icke några bestämmelser örn skyldighet för låntagare att erlägga
vare sig resterande kapitalrabatt och andra lånekostnader eller ränteskillnadsersättning.

Ett särskilt slag av förtida inbetalning är sådan, som föranledes av
exekutiv auktion. Även örn påföljderna i nu förevarande hänseende av
dylik inbetalning saknas för närvarande uttryckliga bestämmelser i de
för kassan och föreningarna gällande författningarna.

De av låntagarna avlämnade omslagsreverserna, till vilka stadshypotekskassan
upprättat formulär, komplettera författningsbestämmelserna
på förevarande område. I dessa reverser hava nämligen låntagarna förbundit
sig att vid förtida inbetalning av lån, vare sig denna föranletts
av den intecknade fastighetens exekutiva försäljning eller av annan orsak,
erlägga, utöver kapital och upplupen ränta, särskild ersättning folden
förtida inbetalningen med belopp, som av hypotekskassans styrelse
bestämmes eller, i fråga örn vissa äldre lån, särskilt angivits i reversformuläret.
Dessa särskilda utfästelser avse ränteskillnadsersättning samt
i förekommande fall å lånesumman belöpande kapitalrabatt och övriga
kostnader, som återstå oguldna, men nämna icke uttryckligen ersättning
för uteblivna förvaltningsbidrag. I omslagsreversen har emellertid låntagaren
förklarat, att det för själva lånet lämnade hypoteket skall utgöra
säkerhet för låntagarens samtliga av belåningen härflytande förpliktelser.

Stadshypotekssakkunniga hava ansett, att de nu gällande bestämmelserna
i förevarande ämne böra fullständigas på sa sätt, att de förhållanden, som
för närvarande regleras genom låntagares åtaganden i omslagsreversen,
bliva föremål för författningsföreskrifter, vilka fullständigt angiva icke
blott när förtida inbetalning kan ifrågakomma utan även vilka skyldigheter
vid sådan inbetalning påvila låntagaren.

Därom hava de sakkunniga anfört följande:

»Vad då först angår förutsättningarna för förtidsinbetalning, har
jämto det att i § 15 av förslaget till förordning angående stadsliypoteksföreningarna
bcröres det fall. da inbetalning föranledes av don belånade
fastighetens exekutiva försäljning -— dels i § 5 .av samma förordning
intagits uttrycklig bestämmelse därom, att förtida inbetalning

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 177. 4

50

Kungl. May.ts proposition nr 177.

kan medgivas även i fråga om fasta lån, dels i § 11 bestämmelsen om
rätt för förenings styrelse att i anledning av förändring i äganderätten
till belånad fastighet uppsäga lånet till inbetalning utvidgats till att avse
även det fall, då den nye ägaren visserligen anmält sig önska behålla
lånet men föreningens styrelse finner honom icke kunna godkännas såsom
låntagare. Den ovillkorliga rätt att efter vederbörlig anmälan övertaga
lån mot inteckningar i en fastighet, som enligt sistnämnda paragraf
i dess gällande lydelse synes tillkomma ny ägare till fastigheten, har ansetts
i vissa fall kunna medföra förlust för den långivande föreningen
och indirekt för föreningens medlemmar. Särskilt avses därvid sådana
fall, då den nye ägarens verksamhet föranleder till antagande, att s. k.
tysta förmånsrätter kunna komma att göras gällande i så stor utsträckning,
att därigenom möjligheten för föreningen att ur de pantförskrivna
inteckningarna erhålla full betalning för sin fordran kan befaras bliva
väsentligen reducerad. För den solidariska ansvarigheten inom en förening
kan vidare en solid medlems avgång och ersättande med en mindre
solid ny medlem medföra olägenheter. Gent emot den föreslagna bestämmelsen
kan visserligen anföras, att samma olägenheter kunna inträffa
utan att äganderättsförändring ägt ruin. Men häremot invändes, att
hypoteksförenings styrelse i varje fall vid prövning av ansökan örn lån
till en fastighetsägare kan taga hänsyn till befarade olägenheter av förut
angivna slag åtminstone genom att bestämma en låg belåningsgräns,
samt att styrelsen genom den föreslagna bestämmelsen endast kommer i
samma ställning till den nye ägaren som om det vore fråga om ett nytt
lån.

Att noggrannare bestämmelser än de nuvarande erfordras i fråga örn
följderna av förtida inbetalning av lån — de prestationer från låntagarens
sida som böra föranledas av inbetalningen — torde vara uppenbart
med hänsyn särskilt till den betydelse, en dylik inbetalning kan hava
för en sådan hypoteksinrättning som stadshypotekskassan. Kassans
kapitalanskaffning sker förmedelst utgivande av obligationer, och kassan
är pliktig att å utelöpande obligationer erlägga förskrivna räntor. Denna
skyldighet fullgör kassan med anlitande av de medel, som reguljärt
och periodiskt inflyta såsom räntor å de utgivna lånen. Då kassan har
att lämna lån på de billigaste villkor, som förhållandena medgiva, ligger
det i sakens natur, att kassan icke bör anse sig nödsakad att vid utlåningsräntans
bestämmande taga hänsyn till att inbetalningarna eventuellt kunna
utebliva. När lån inbetalas i förtid och det inbetalade kapitalet icke
kan åtminstone omedelbart ånyo utlånas på oförändrade eller bättre
villkor, kan kassan sålunda komma att lida en förlust motsvarande den
helt eller delvis uteblivna räntan på det i förtid inbetalade kapitalet.

Det anförda äger motsvarande tillämpning i fråga örn uteblivna avbetalningar
å icke guldna kapitalrabatter och lånekostnader samt sådana
bidrag till täckande av vederbörande förenings förvaltningskostnader,
som påräknats och som icke omedelbart täckas av bidrag från nya låntagare.

Stadshypotekskassan oell föreningarna måste givetvis äga möjlighet
att erhålla ersättning för räntor och andra annuiteter, som på grund av
förtida inbetalning, av vad slag den vara må, komma att utebliva. Såsom
redan nämnts bär gällande förordning angående stadskypoteksföreningarna
i viss mån sörjt härför. I § 5, första stycket, av förslaget
till sådan förordning hava de sakkunniga nu infört en kompletterande
bestämmelse, enligt vilken ränteskillnadsersättning skall, såsom redan

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

gäller enligt föreningsreglementena, utgå även då amorteringslån uppsäges
till inbetalning efter det tio år förflutit från lånets utlämnande;
motsvarande åliggande för låntagaren följer enligt uttrycklig bestämmelse
i paragrafens andra stycke vid tidigare inbetalning av amorteringslån
samt vid förtida inbetalning av fasta lån. I senare fallet är i första
hand kassans och såsom en följd härav förenings styrelse enligt den föreslagna
bestämmelsen berättigad att för inbetalningen härutöver föreskriva
särskilda villkor, örn sådana finnas påkallade. Därmed avses främst tid
och sätt för inbetalningens verkställande, i sistnämnda hänseende exempelvis
att likviden skall erläggas i obligationer av visst slag.

Vid förtida inbetalning av annan anledning än i § 5 nämnts — sålunda
till följd av exekutiv auktion eller i fall som avses i § 11 — skall
.jämlikt bestämmelse i § 15 av förslaget ränteskillnadsersättning jämväl
utgå.

Sistnämnda paragraf innehåller även bestämmelser örn rätt för
förening att vid förtida inbetalning påfordra utgivandet av ersättning
för förlorade bidrag till föreningens förvaltningskostnader. I det fall,
då inbetalning av amorteringslån sker på grund av uppsägning efter det
tio år förflutit från länets utlämnande, har ersättning av sistnämnda
slag dock ansetts icke böra utgå. Enär bidrag till täckande av stadshypotekskassans
förvaltningskostnader beräknats i regel icke bliva erforderliga,
torde ej någon föreskrift örn skyldighet att vid förtida inbetalning
av lån erlägga ersättning för uteblivande dylika bidrag vara nödvändig.

Vid behandlingen av de spörsmål, varom nu varit fråga, hava de
sakkunniga funnit anledning att föreslå vissa ändringar även i § 3 av
kungörelsen angående reglemente för stadshypotekskassan. Såsom redan
nämnts lämnas för närvarande i paragrafens andra stycke bestämmelser
örn erläggande, i samband med låns förtida inbetalning, av ogulden
kapitalrabatt och av övriga icke gottgjorda lånekostnader. Bestämmelsen
avser emellertid allenast amorteringslån och bland dessa endast
sådana som hypoteksförening och därmed även låntagare är berättigad
att efter uppsägning inbetala. De sakkunnigas i det föregående angivna
förslag skulle påkalla liknande bestämmelser för amorteringslån även i
andra fall samt för fasta lån. Hela stycket kan emellertid bortfalla efter
den ändring, som föreslås i paragrafens första stycke. Enligt där för
närvarande förekommande stadgande gäller, att kapitalrabatt och övriga
kostnader vid hypotekskassans upplåning skola, såvitt belöper å varje
utlämnat lån, gäldas av hypoteksföreningarna antingen vid uppbärande
av lånebeloppet eller genom årliga avbetalningar under viss tid, icke
överstigande den avtalade löptiden för lånet. I förslaget har tidsbestämningen
beträffande det senare alternativet ersatts med en föreskrift,
att avbetalningarna skola inräknas i den å vederbörande lån löpande
räntan. Därigenom kommer ränteskillnadsersättningen att omfatta
även kapitalrabatt och övriga kostnader, som icke guldits före låns förtida
inbetalning.

I detta sammanhang hava de sakkunniga tagit i betraktande do utvägar,
som stå hypotekskassan och hypoteksföreningarna till buds för
uttagande av de särskilda ersättningar, vartill do äro berättigade vid förtida
inbetalning av lån.

Såsom förut nämnts förskriver en låntagare redan nu i omslagsrevcrsen
hypotiserad inteckning såsom säkerhet för samtliga do förpliktelser,
låntagaren gentemot stadshypotekskassan och vederbörande förening ikläder
sig genom belåningen. Enligt de sakkunnigas mening bör det ut -

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

tryckligen stadgas, att hypoteksförening skall betinga sig inteckningssäkerhet
för låntagarens samtliga förpliktelser. En sådan bestämmelse
har intagits i § 6 av förslaget till förordning angående stadshypoteksföreningarna.

För låntagarens förpliktelser utöver själva lånesumman finnes realsäkerhet
dels i den mån den pantsatta inteckningens kapitalbelopp överstiger
fordringens kapitalbelopp, dels i den ränta för två år, som jämlikt
gällande inteckningsförordning omfattas av inteckningen. För nyss omhandlade
fordringar på grund av omslagsreversen är sistnämnda säkerhet
disponibel, i den mån den ej konsumerats av fordran på ogulden
ränta. Den sålunda befintliga realsäkerheten kan emellertid icke under
alla förhållanden anses vara tillräcklig.»

De sakkunniga hava haft under omprövning olika möjligheter för beredande
av realsäkerhet för låntagares i omslagsrevers åtagna förpliktelser
i vidare mån än nu är fallet. I detta sammanhang hava de sakkunniga
jämväl framhållit, att det i fastighetskreditens intresse vore
önskvärt, att en omarbetning skedde av de bestämmelser i 7 kap. 4 §
handelsbaden, vilka innebära en s. k. tyst förmånsrätt för vissa lönefordringar.
De nuvarande bestämmelserna anses nämligen på grund av
den tillämpning de erhållit hava verkat störande på fastighetskrediten,
enär långivarna i allmänhet torde vara ur stånd att bedöma den inverkan,
som de tysta förmånsrätterna utöva på en intecknings verkliga värde,
och i allt fall hypoteksföreningarna kunna nödgas att fästa avgörande
vikt vid låntagarens verksamhet och dess omfattning. De sakkunniga
hava emellertid icke framlagt några förslag i nu antydda hänseenden.

De sakkunnigas ordförande har i fråga örn möjligheterna att bereda
realsäkerhet i utvidgad omfattning för låntagarens förpliktelser reservationsvis
framhållit, att det icke kunde möta några betänkligheter av vare
sig principiell eller praktisk art emot att giva hypoteksförening och hypotekskassan
befogenhet att, inom vissa gränser, till sin säkerhet bibehålla
den marginal, som genom amortering efter hand uppkomme mellan det
intecknade beloppet och lånesumman. Låntagaren borde alltså icke äga
ovillkorlig rätt att, såsom det hette i den föreslagna § 10 av förordningen
angående stadshypoteksföreningarna, i mån av verkställd amortering
»förfoga över sådan del av den för lånet ställda inteckningssäkerhet,
som icke erfordras för täckande av lånets oguldna kapitalbelopp». Till
sistnämnda ord borde fogas »med tillägg av fem procent därå». Av en
sådan bestämmelse skulle följa, att det bleve beroende av långivaren att
antingen genom beviljande av tilläggslån eller annorledes medgiva låntagaren
förfogande över ifrågavarande del av säkerheten.

Från stadshypoteksföreningarnas sida har de sakkunnigas förslag icke
föranlett någon erinran.

En förening har därjämte tillstyrkt det av reservanten framförda förslaget
och har därvid anfört följande:

Enligt lydelsen av de av stadshypotekskassan fastställda omslagsreverserna
för lån vore inteckningarna pantförskrivna ej blott för vid varje

53

Kungl. Martts proposition nr 177.

tid oguldet lånebelopp jämte räntor utan även för vissa andra i reverserna
uppräknade förpliktelser, bland annat den ränteslcillnadsersättning,
som kassan kunde fordra erlagda för fall av lånets förtidiga inbetalning,
och dessa förpliktelser kunde många gånger uppgå till avsevärda
belopp. Detta bleve aktuellt särskilt vid de exekutiva auktioner å belånade
fastigheter, där hypoteksförenings fordran folie utom lägsta budet
och sålunda köparen kunde fordra att på likviddagen få kontant inbetala
lånet, vilken eventualitet läge nära till hands i tider av lätt ränteläge,
då ett hypotekslån löpande med 4 Vi procent eller högre ränta kunde anses
ofördelaktigt. För att gardera kassan och föreningen för en dylik
eventualitet nödgades man vid varje sådan exekutiv auktion även bevaka
av kassan från fall till fall stipulerad ränteskillnadsersättning, vilken
under senaste tiden uppgått ända till mellan 8—10 procent å oguldet
lånebelopp. Under sista året hade det vid flera tillfällen inträffat, att,
ehuru man begagnat sig av innehavda inteckningars hela kapitalbelopp
och laglig maximiränta därå, föreningens hela fordran icke kunnat bevakas
och täckas vid auktionen. Att härvid någon förlust lyckligtvis
ännu icke inträffat, berodde på, att i alla dessa fall köparen iormåtts
eller förklarat sig villig övertaga lånet. Men risken förefunnes alltid,
och ju längre nuvarande allmänna ränteläge bestode, desto större bleve densamma.
I detta sammanhang borde man även betänka, att det vanligtvis
vore fastighetsägare med dålig ekonomi, som vore mest angelägna få
disponera ett överhypotek, om än aldrig så litet, för lån på annat håll
eller för förstärkning av ansträngd kredit, och att vanligen fastigheten
blott några månader efter det ett dylikt hypotek återlämnats exekutivt
försåldes, därvid hypoteksförening näppeligen hade full säkerhet för en
eventuell ränteskillnadsersättning. Med hänsyn härtill syntes man böra
sträva efter att ernå och bibehålla en viss marginal, lämpligen 5 procent,
mellan ett låns vid varje tid återstående kapitalbelopp och därför ställt
hypotek.

Styrelsen för stadshypotekskassun har ansett, att även fasta lån meddelade
å längre tid än tio år borde i likhet med amorteringslån kunna,
sedan tio år förflutit från lånets utlämnande, av förening uppsägas till
inbetalning efter ett år med gäldande av ränteskillnadsersättning. Styrelsens
flesta ledamöter hava därjämte tillstyrkt sådan ändring i sakkunnigemajoritetens
förslag till § 10 i förordningen angående stadshypo1
eksföreningarna, som i reservationen ifrågasatts.

Bank- och fondinspektionen har icke funnit anledning tili invändning
emot sakkunnigemajoritetens förslag. Inspektionen har vidare understrukit,
att ett behov förefinnes att vidtaga en utredning angående beredande
av ökad realsäkerhet för låntagarnas förpliktelser enligt omslagsrevers.

En ledamot av inspektionen har reservationsvis uttalat såsom sin mening,
att bestämmelsen i § 5 första stycket av de sakkunnigas förslag till
förordning angående stadshypoteksföreningarna, vilken bestämmelse avsåge
förtidsinbetalning av lån sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,
borde ändras till överensstämmelse med motsvarande stadgande
i § 8 första stycket av gällande förordning angående Sveriges allmänna
hypoteksbank, vilket sistnämnda stadgande saknar föreskrift örn skyldig -

Departements

chefen.

54 Kungl. Martts proposition nr 177.

het att erlägga ränteskillnadsersättning vid förtidsinbetalning i liknande
fall.

Stadshypoteksförening arnos förtroenderåd Ilar förklarat sig icke hava
något att erinra emot stadshypotekskassans styrelses förslag om rätt att
i förtid inbetala fasta lån på längre tid än tio år men har däremot avstyrkt
införandet av en sådan tilläggsbestämmelse, som reservanten inom
de sakkunniga föreslagit.

De sakkunnigas förslag till regler örn förutsättningarna för och följderna
av förtidsinbetalning av lån synes mig vara väl motiverat. Såsom
styrelsen för stadshypotekskassan påvisat, bör emellertid förslaget utvidgas
pä så sätt att jämväl fasta lån, meddelade å längre tid än tio år,
böra, sedan tio år förflutit från låns utlämnande, kunna i likhet med
amorteringslån återbetalas med ränteskillnadsersättning.

Den av reservanten inom bank- och fondinspektionen framförda meningen
kan jag däremot icke dela. De sakkunnigas förslag innebär icke,
att vid förtidsinbetalning av lån, sedan tio år förflutit från lånets utlämnande,
ränteskillnadsersättning under alla omständigheter skall gäldas,
utan hypotekskassans styrelse äger att, därest förutsättningar härför förefinnas,
förklara, att dylik ersättning icke behöver till något belopp erläggas.
Men å andra sidan synes det mig icke vara berättigat att betaga
hypotekskassan möjligheten att genom ränteskillnadsersättning göra sig
betäckt för sådan av förtidsinbetalning förorsakad förlust, som kassan
av en eller annan anledning icke kan undgå.

Vad de sakkunniga anfört angående behovet av åtgärder i vissa hänseenden
för att åt långivare bereda ökad säkerhet för de förpliktelser, som
låntagare iklätt sig, synes mig vara värt beaktande. Det ankommer
emellertid närmast på chefen för justitiedepartementet att upptaga dessa
spörsmål till prövning. Enligt vad jag inhämtat hava också stadshypotekskassans,
allmänna hypoteksbanken och bostadskreditkassans styrelser,
med överlämnande av en framställning från stadshypoteksföreningamas
förtroenderåd, gemensamt hos Kungl. Maj:t anhållit, att åtgärder
måtte vidtagas för ernående av erforderlig lagstiftning i förevarande
hänseenden, och hava spörsmålen redan inom justitiedepartementet varit
föremål för viss förberedande utredning. Därest den vidare behandlingen
av dessa frågor leder till lagstiftningsåtgärder i åsyftad riktning, torde
det av de sakkunnigas ordförande reservationsvis föreslagna tillägget till
§ 10 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna bliva obehövligt.
Jag är därför icke benägen att nu tillstyrka det i reservationen
framförda förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

55

Formen för utlämnande av lån.

(Förorda, äng. stadshypoteksföreningarna § 9. Kung. ang. reglemente för stadshypoteks kassan

§ 2.)

I § 9 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna stadgas för
närvarande, att lån skall utlämnas i kontanta penningar, därest ej lånesökande
begär att till visst belopp erhålla hypotekskassans obligationer,
i vilket fall kassans styrelse äger pröva, örn så må ske, ävensom bestämma
den kurs, efter vilken obligationerna må utlämnas.

Denna bestämmelse har under en följd av år tillämpats så, att det i
densamma såsom undantag angivna sättet för lans utlämnande kommit
att bliva regel. Lån hava sålunda utlämnats i obligationer till parikurs,
och örn obligationerna kunnat i samband därmed säljas till kurs över
pari, har den låntagande fastighetsägaren fått tillgodoräkna sig överkursen,
liksom han måst vidkännas eventuell underkurs. Den 8 oktober
1930 beslöt emellertid hypotekskassans styrelse att frångå denna praxis
såtillvida, att i de fall, då vid obligationernas försäljning erhölles överkurs,
lånen skulle utlämnas i kontanta penningar, motsvarande lånens
nominella belopp. Den förändrade tillämpningen föranleddes bland annat
därav, att det ansågs icke vara lämpligt att bereda den, som vid låns
utgivande vore ägare av den belånade fastigheten, personliga förmaner,
som icke komme själva fastigheten tillgodo genom nedsättning av låneräntan.

Hypotekskassans styrelses nyssnämnda beslut föranledde invändningar
från fastighetsägarehåll. Det framhölls från detta hall, att förfaringssättet
måste framstå för fastighetsägarna såsom uppenbart orättvist, enär
kassan samtidigt vore beredd att tillämpa sin likvidprincip på det sättet,
att låntagare vid fall av underkurs skulle vidkännas därav uppkommande
förlust. Därest det ansåges, att uppkommen överkurs å obligationer
icke borde tillkomma låntagarna, borde kassan utsläppa obligationer löpande
med sådan lägre ränta, att kursen å obligationerna i möjligaste
mån motsvarade nominella värdet.

För tillmötesgående av de framkomna önskemålen började hypotekskassans
styrelse att utlämna s. k. blandade lån, där likviden skedde i
obligationer med olika räntefot och med sådan fördelning mellan obligationer
med underkurs och med överkurs, att deras sammanlagda försäljningsvärde
så nära som möjligt anslöt sig till lånesumman å det
låntagaren beviljade lånet.

StadshypoteJcssakkunniga hava i denna del anfört:

»Då lånelikviden erlägges i kontanta penningar, hava dessa penningar
åtminstone till övervägande del anskaffats av stadshypotekskassan därigenom
att hypotekskassan själv försålt sina obligationer. Till förmån
föi- kontant likvid har bland annat anförts, att det mäste vara lättare
för kassan än för de enskilda låntagarna, som icke alltid äro så väl förtrogna
med förhållandena på penningmarknaden, att försälja obligatio -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

lierna på det fördelaktigaste sätt. Även oavsett denna omständighet
finna de sakkunniga det vara riktigast, att lånesumman blir i sin helhet
till låntagaren utlämnad i kontanta penningar. Låntagaren erhåller
därigenom direkt det penningbelopp, som han åsyftar och varav han är
i behov för gäldande av den skuld, vilken han genom belåningen avsett
att konsolidera. Det ligger i sakens natur, att låntagaren vid kontantia
vid skall, oberoende av den kurs vartill kassan kunnat försälja obligationerna,
beredas de förmånligaste räntevillkor, som förhållandena medgiva.

Fall kunna emellertid inträffa, då det för- låntagaren eller för kassan
kan vara önskvärt eller för kassan kanske rent av nödvändigt, att likviden
sker i obligationer. Låntagaren kan exempelvis vara i tillfälle att
överflytta ett lån från annan långivare till hypoteksorganisationen mot
inlösande av det äldre lånet med hypotekskassans obligationer eller i
hopp örn kursstegring vilja själv vid lämpligt tillfälle försälja obligationerna.
I dylika fall bör det dock liksom hittills tillkomma kassans styrelse
att pröva, huruvida ur kassans synpunkt några hinder emot likvidens
utlämnande i obligationer kunna förefinnas. För hypotekskassan
åter kan det vara nödvändigt att anlita denna likvidform, då kassan vid
höga räntelägen icke kan försälja sina egna tillgängliga obligationer
till parikurs och låntagaren icke vill finna sig i att mottaga likviden i
kontanta penningar med en kapitalrabatt, som motsvarar underkursen på
obligationerna.

Även när likviden sker i obligationer, bör det tillses, att låntagaren
erhåller ett värde, som så nära som möjligt överensstämmer med lånesumman.
När börsvärdet å obligationer*, som kassan har tillgängliga,
motsvarar dessas parivärde, vinnes nämnda syfte därigenom att likviden
sker i obligationer till nominellt belopp motsvarande lånesumman. I
andra fall leder det av kassans styrelse tillämpade systemet med blandade
lån till samma mål.

. , vat^ blunda anförts framgår, att enligt de sakkunnigas mening

till låntagaren icke böra såsom likvid utlämnas obligationer till högre
aktuellt saluvärde än lånesumman. Örn obligationernas försäljningsvärde
och lånesumman täcka varandra, erhåller låntagaren, då låneräntan
motsvarar obligationsräntan, ett enhetligt eller blandat lån på
de _ fördelaktigaste räntevillkor, som förhållandena medgiva. Därest
obligationernas försäljningsvärde överstege lånesumman, skulle detta
innebära, att den effektiva räntan vore högre, än det allmänna ränteläget
betingade, och att fastigheten alltså bleve onödigt hårt belastad.

Ett undantag från den sist hävdade principen synes emellertid vara befogat,
nämligen då låntagare för konvertering av ett lån, som löper med
en av motsvarande obligationslåns räntefot beroende, i förhållande tilt
det inträdda allmänna ränteläget hög ränta, löser det äldre lånet genom
avlämnande av sådana kassans obligationer som tillhöra ifrågavarande
obligationslån. Genom denna fonn för lånets inlösen berndes kassan en
definitiv lindring i sin ränteskuld, och det synes vara befogat, att kassan
y vederlag för denna förmån avstår eventuellt övervärde å sådana obligationer
med lägre räntefot, som låntagaren erhåller i likvid för det konverterade
lånet. Den personliga förmånen av en överkurs motsvaras här
av en likaledes personlig uppoffring vid anskaffande av de för inlösningsförfarandet
erforderliga högprocentiga obligationerna.

De sålunda anförda synpunkterna hava varit vägledande vid utformande
av hithörande bestämmelser, vilka intagits i § 9 av förslaget till
förordning angående stadshypoteksföreningarna.»

57

Kungl. Martts proposition nr 177.

De sakkunnigas förslag, att lånelikviden i regel skall utgöras av kontanta
medel Ilar icke godtagits av föreningarna. Det har framhållits, att
under en följd av år likviden för lån hos stadshypoteksförening utlämnats
antingen i obligationer eller i kontanter för försålda obligationer
samt att beträffande svenska bostadskreditkassans utlåning för endast
ett fåtal år sedan fastställts bestämmelser örn lånelikviden, vilka medgiva
samma tillämpning som den nyssnämnda för stadshypoteksföreningarna
angivna. Då ett utlämnande av likviden på sistberörda sätt befunnits
ändamålsenligt, har detta system ansetts böra bibehållas. Bestämmelsen
örn lånelikviden har ansetts böra avfattas i överensstämmelse
med motsvarande stadgande i förordningen örn svenska bostadskreditkassan
och örn bostadskreditföreningarna med tillägg av en föreskrift
örn utlämnande av blandade lån enligt de sakkunnigas förslag.

Bank- och fondinspektionen har anslutit sig till vad de sakkunniga anfört
och föreslagit och har framhållit följande:

»Genom sitt förslag att lånesumman skall utlämnas i kontanta penningar
och att den endast under vissa förutsättningar kan utlämnas i kassans
obligationer hava de sakkunniga givit förord för den princip,. som
innefattas i nu gällande bestämmelser för stadshypoteksorganisationen
liksom även i bestämmelserna för Sveriges allmänna hypoteksbank. I
gällande stadganden för svenska bostadskreditkassan är visserligen föreskrivet,
att lån till bostadskreditförening utlämnas i kassans obligationer
till parikurs eller ock kontant, men av chefens för finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 15 mars
1929 vid föredragning av förslag örn bostadskreditkassans inrättande
framgår, att avsikten med denna föreskrift varit att överlämna åt nämnda
kassas styrelse att avgöra, vilketdera alternativet vid olika tidpunkter
är för kassan och låntagarna lämpligast. Även där kan sålunda principen
anses vara i viss mån beaktad.»

Givetvis har det vid kassans inrättande icke varit avsett, att vid låns Departement»-

chefen

utgivande den, som för tillfället är ägare av den belånade fastigheten,
skulle beredas en personlig förmån, som icke komme fastigheten och
eventuellt tillträdande ny ägare av densamma till godo. Vid låns utlämnande
bör låntagaren principiellt sett icke erhålla högre valuta än lånesumman
anger. Att fall kunna inträffa, då låntagaren av särskilda skäl
kan nödgas finna sig i att mottaga lägre valuta än lånesummans belopp,
hava de sakkunniga påvisat.

Lättast kunna nu angivna synpunkter iakttagas vid kontant likvid, och
de sakkunniga hava också i sitt förslag med vissa förtydliganden bibehållit
den nuvarande huvudregeln, att lånesumman skall utlämnas i kontanta
medel. Jag vill här bemärka, att hypoteksbanken alltid använt den
kontanta likvidformen och att detsamma skett i bostadskreditkassan, ehuru
i de för densamma gällande bestämmelserna i första hand angivits likvid
i obligationer till parikurs.

Av olika skäl kan det emellertid, såsom do sakkunniga även framhållit,
vara befogat, att lånesumman utlämnas i kassans egna obligationer,

58

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

och de sakkunnigas förslag möjliggör, att så må liksom hittills ske, därvid
obligationernas värde, beräknat med hänsyn till såväl parikursen som
den aktuella noteringen, angivits skola så nära som möjligt överensstämma
med lånesumman. En tillfredsställande tillämpning av den föreslagna
bestämmelsen i sistnämnda del förutsätter, att kassans styrelse
antingen utlämnar s. k. blandat lån eller ock, i den mån det ur allmänt
ekonomiska synpunkter låter sig göra, tillhandahåller obligationer löpande
med sådan räntefot, att kursvärdet så nära som möjligt ansluter sig
till parivärdet.

Jag tillstyrker de sakkunnigas förslag till förf a ttningsf öreskrifter i
ämnet i § 9 av förordningen angående stadshypoteksföreningarna. Dessa
bestämmelser hava avseende å lånen från föreningarna till låntagarna.
Ett uttryckligt stadgande därom, att motsvarande bestämmelser skola
gälla angående formen för utlämnande av lån från kassan till föreningarna,
synes mig böra införas men torde ha sin plats i reglementet för
kassan.

De sakkunniga hava angivit ett fall — konvertering på visst sätt av
lån — då det ur kassans egen synpunkt kan anses vara påkallat att frångå
regeln örn att vid obligationslikvid obligationernas kursvärde skall
så nära som möjligt överensstämma med lånesumman, och i det åsyftade
fallet synes ett avsteg från regeln vara berättigat. I likhet med de sakkunniga
anser jag, att det, utan någon särskild bestämmelse i ämnet,
bör kunna överlämnas åt dem, som handhava tillämpningen, att förfara
på det av de sakkunniga angivna sättet.

Reservfond hos stadshypotekskassan och säkerhetsfond hos stadshypoteksföreningarna.

(Förordn. äng. stadshypotekskassan § 7. Förordn. ang. stadshypoteksföreningarna § 14.

Kung. ang. reglemente för stadshypotekskassan § 4.)

Nu gällande bestämmelser örn stadshypotekskassans reservfond återfinnas
i § 13 av förordningen angående kassan. Enligt dessa skall kassans
behållna årliga vinst avsättas till en dylik fond, vilken i första rummet
skall användas till gäldande av de utgifter och förluster, till vilkas täckande
inkomsterna för året icke förslå. Förordningen angående stadshypoteksföreningarna
stadgar åter i § 15 helt kort, att överskott, som må
uppstå å influtna bidrag till förenings förvaltningskostnader skall avsättas
till en reservfond för föreningen.

Hypotekskassans reservfond uppgick vid utgången av år 1932 till 5.io
miljoner kronor, motsvarande O.gt procent av kassans till 760.3*
miljoner kronor uppgående förbindelser. Motsvarande siffror för år 1933
utgjorde respektive 5.30 miljoner kronor, 0.64 procent och 831.73 miljoner
kronor. Enligt en av stadshypotekskassan meddelad sammanställning

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

uppgick sammanlagda beloppet av de av stadsliypoteksföreningarna upplagda
reservfonderna den 31 december 1932 — det sista år för vilket fullständiga
uppgifter stått till de sakkunnigas förfogande — till 5.45 miljoner
kronor. Förhållandet mellan föreningarnas reservfonder och deras
skulder till hypotekskassan utgjorde i medeltal 0.74 procent och växlade
för de olika föreningarna, bortsett från tro äldre vilka äro under avveckling,
mellan 0.42 och 2.67 procent. Enligt numera tillgängliga uppgifter
uppgick vid 1933 års utgång sammanlagda beloppet av föreningarnas
reservfonder till 6.12 miljoner kronor, utgörande i medeltal O.77 procent av
föreningarnas skulder till kassan.

Efter att hava framhållit, att från föreniugshåll vissa önskemål framkommit
angående ändring av bestämmelserna om kassans och föreningarnas
reservfonder -— bland annat införande av en uttrycklig föreskrift,
att förenings reservfond skulle placeras i fullgoda obligationer, samt bestämmelser
av innebörd, att hypotekskassans reservfond vid förenings
obestånd skulle anlitas för täckande av brist, innan uttaxering hos övriga
föreningar finge ske — hava stadshypotekssakkunniga anfört:

»De sålunda lämnade uppgifterna utvisa, att reservfonderna inom hypotekskassan
och föreningarna i allmänhet uppgå till relativt blygsamma
belopp. Reservfonderna äro ju i sista hand en säkerhetsmarginal för hypotekskassans
förbindelser, i huvudsak utelöpande obligationer. I förhållande
till nämnda förbindelser uppgick dock vid 1932 års slut det sammanlagda
beloppet av reservfonderna hos kassan och föreningarna till
knappt 1.4 procent. För den solidariska ansvarigheten är en betryggande
reservfondsbildning ävenledes av största betydelse, enär ansvarigheten kan
i föreskriven ordning tagas i anspråk först då förefintlig reservfond förbrukats.
Visserligen hava uppgifter, som införskaffats från föreningarna,
utvisat, att verksamheten hittills icke i någon nämnvärd mån medfört
förluster, men detta utesluter icke, att förluster i större omfattning kunna
komma att uppstå. Med hänsyn till dessa omständigheter synes det vara
av nöden att söka åstadkomma en reservfondsbildning, som står i ett
mera tillfredsställande förhållande till omfattningen av kassans och de
särskilda föreningarnas verksamhet än för närvarande.

Med avseende pä hypotekskassan föreligger för de sakkunniga även ett
annat skäl för en starkare reservfondsbildning. Den på sätt redan nämnts
framförda tanken, att kassans reservfond skulle kunna, innan förefintlig
solidarisk ansvarighet utnyttjas, anlitas, då förening lidit förlust, som
icke kan täckas av föreningens egna medel, hava de sakkunniga nämligen
funnit värd beaktande. En åtgärd i sådan riktning synes emellertid
kunna vara befogad icke blott, såsom ifrågasatts, innan övriga föreningars
solidariska ansvarighet utkräves, utan även förrän uttaxering sker
inom den egna föreningen. Däremot finna de sakkunniga det icke lämpligt,
att kassans reservfond omedelbart blir definitivt anlitad i dylika
fall, utan synes kassans bistånd böra lämnas i form av försträckning ur
dess reservfond och med återbetalningsskyldighet för den nödställda föreningen.
Någon tvingande föreskrift örn en dylik användning synes icke
heller, på sätt jämväl ifrågasatts, böra komma ifråga, utan bör åt hypotekskassans
styrelse överlämnas att avgöra, dels huruvida försträckning
bör på grund av föreliggande omständigheter meddelas, och dels på vil -

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ket sätt och inom vilken tid försträckningen skall återgäldas. I § 7 av
förslaget till förordning angående stadshypotekskassan återfinnas bestämmelser
örn en sådan användning av kassans reservfond som nu
nämnts.

För att en dylik anordning skall kunna i förekommande fall bliva till
åsyftat gagn, måste det anses önskvärt, att kassans reservfond ökas, och
de sakkunniga hava i sina beräkningar kommit till, att reservfonden bör
inom skälig tid uppbringas åtminstone till en procent av kassans förbindelser.
Normalt sker fondökningen genom avsättning av kassans behållna
årliga vinst. Storleken av denna vinst skulle, efter ett genomförande av
de sakkunnigas förslag, komma att, örn ock helt visst i mycket ringa omfattning,
påverkas av sådana kursöverskott, som kunna uppstå, när kassan
själv försäljer sina obligationer för att bereda sig medel till kontant
likvid för beviljade lån. Örn hänsyn därjämte tages till vissa dolda reserver
bland kassans tillgångar, vilka i sinom tid kunna överföras till
reservfonden, och under förutsättning att vissa av kassan särskilt bokförda
medel, beträffande vilkas användning slutligt avgörande ej träffats,
bliva överförda till densamma, synes man kunna räkna med, att kassans
reservfond inom en icke alltför lång tid skall uppgå till sådan storlek
som nyss nämnts. Vid sådant förhållande torde man kunna undvika att
åtminstone lör närvarande anlita den utväg för beredande av större behållen
vinst för kassan och sålunda indirekt för vinnande av en hastigai’6
reservfondsökning, som bestämmelserna i § 14 av gällande förordning angående
stadshypoteksföreningarna erbjuda, nämligen uttagande av bidrag
för täckande av kassans förvaltningskostnader. Dylika bidrag hava under
en lång följd av år icke behövt uttagas, enär dessa kostnader kunnat
täckas av andra inkomster, främst avkastningen av tillgångar motsvarande
reservfonden. Men möjligheten att i förekommande fall uttaga förvaltningsbidrag
till kassan bör givetvis alltjämt stå öppen och bär även
i förslaget bibehållits. Denna utväg för beredande av ökad avsättning
till reservfonden bör komma till användning, dels därest det skulle visa
sig, att reservfonden kan befaras icke bliva, på sätt förut avsetts, fylld
inom skälig tid, och dels därest framdeles den angivna relationen mellan
reservfonden och kassans förbindelser skulle bliva rubbad samt anledning
finnes att befara, att proportionen icke skall bliva återställd inom skälig
lid. Förvaltningsbidragens storlek bör emellertid, med hänsyn till önskvärdheten
att icke onödigtvis betunga föreningarna och därmed indirekt
låntagarna, i dylika fall icke bestämmas högre än som beräknas vara erforderligt
för att kassans reservfond skall komma att genom föreskrivet
tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till sådan storlek som nyss
nämnts, eller en procent av kassans förbindelser. På grund av vad sålunda
anförts, hava de sakkunniga i nu förevarande del inskränkt sig till
att föreslå införande i § 4 av förslaget till kungörelse angående reglemente
för kassan av en bestämmelse i sistnämnda hänseende.

I § 7 av förslaget till förordning angående stadshypotekskassan har, i
likhet med vad som för närvarande gäller, stadgats, att kassans behållna
årliga vinst skall avsättas till en reservfond. Tillämpningen av denna
bestämmelse innebär, att reservfondsbildningen kommer att fortgå även
sedan förutnämnda relation mellan reservfonden oell kassans förbindelser
uppnåtts. De sakkunniga betrakta också relationstalet en procent såsom
ett minimum och anse det önskvärt, att reservfonden efter hand uppbringas
till två procent av kassans förbindelser. Därest reservfonden är
av sistnämnda storlek, synes emellertid en viss friare användning av kas -

61

Kungl. Maj:is proposition nr 177.

sans bohallna årliga vinst vara befogad, och till sistnämnda paragraf har
därför i förslaget fogats en bestämmelse, enligt vilken vinsten i sådant
fall må användas till främjande av något med kassans ändamål sammanhängande
syfte.

I samma § 7 bär vidare angivits, att reservfonden skall anvandas till
gäldande av de förluster, som må hava uppkommit å kassans rörelse i
dess helhet. Därigenom har avsetts att uttrycka, att reservfonden härvid
endast kan anlitas för täckande av kassans bokslutsmässiga förluster.

Vad sedan angår föreningarnas reservfonder, bör till en början framhållas,
att för dessa fonder i förslaget använts beteckningen säkerhetsfonder,
vilket ansetts bättre uttrycka sådan fonds från hypotekskassans
reservfond skiljaktiga karaktär.»

Efter omnämnande att i ett uttalande av en stadshypoteksförening den
meningen framskymtade, att förenings säkerhetsfond borde uppgå till
två procent av föreningens fordran för utlämnade lån, hava de sakkunniga
fortsatt:

»Även örn det måste vara önskvärt, att säkerhetsfonden bleve efter
hand uppbringad till en sådan storlek, därvid emellertid denna storlek
borde angivas i förhållande till beloppet av förenings förbindelser till
hypotekskassan, hava de sakkunniga dock ansett, att man i de för föreningarna
gällande bestämmelserna bör uppställa såsom primärt mål att
åstadkomma en säkerhetsfond uppgående till en procent av förenings förbindelser.
Då säkerhetsfond i huvudsak bildas genom årliga överskott
å inflytande förvaltningsbidrag från låntagarna, har i enlighet härmed
i § 14 av förslaget till förordning angående stadshypoteksföreningarna
införts ett stadgande, att dylika bidrag skola på varje tid vara så bestämda,
att enligt beprövande av hypotekskassans styrelse säkerhetsfonden
kan beräknas inom skälig tid uppgå till minst en procent av föreningens
hela skuld till kassan.

Medan stadshypotekskassans reservfond allenast utgör en räkenskapspost,
genom vars uppförande på passivsidan motsvarande del av aktiva
bindes, förutsättes att särskilda tillgångar skola vara avsatta till förenings
säkerhetsfond. I fråga örn placering av dessa tillgångar har i sistnämnda
paragraf införts en föreskrift, att säkerhetsfond skall till så stor
del, som i föreningens reglemente bestämmes, vara placerad, i lätt säljbara
värdepapper. I varje förenings reglemente skall alltså finnas en bestämmelse
i ämnet. Med hänsyn till säkerhetsfondens ändamål och betydelse
måste det förutsättas, att placeringen jämväl i övrigt sker på ett
fullt betryggande och även ur likviditetssynpunkt tillfredsställande sätt.
Likaledes måste det förutsättas, att därest sådana tillgångar, som nu avses,
redan placerats på ett sätt, som icke är förenligt med senare tillkomna
regler, omplacering skall efter hand vidtagas.»

De flesta föreningarna hava utan erinran tillstyrkt do sakkunnigas
förslag. Från yttrandena må följande omnämnas:

En förening har tillstyrkt förslaget såvitt angår stadshypotekskassans
reservfond men däremot avstyrkt förslaget i vad detsamma avser förenings
säkerhetsfond. Denna förening har ansett, att det skulle vara
mindre lyckligt, örn föreningarnas dispositionsrätt över säkerhetsfondens
bildande och do fonderade medlens placering skulle bliva beskuren. Eu
verksam garanti för att säkerhetsfond bildades och placerades på lämpligt
sätt vöre föreningsmedlemmarnas solidariska ansvarighet. Det

62

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

kunde befaras, att de sakkunnigas förslag i fråga om anordningen för
uppbringande av förenings säkerhetsfond och i fråga om placering av
fondens medel skulle kunna minska föreningsmedlemmarnas ansvarskänsla
och sålunda bliva till skada i stället för till gagn.

Två andra föreningar hava särskilt vänt sig emot den föreslagna bestämmelsen
örn placeringen av förenings säkerhetsfond och hava ansett,
att föreningarna alltjämt böra lämnas full frihet vid placeringen. Den
ena av dessa föreningar har framhållit, att tider kunde komma, då det
föreslagna stadgandet kleve svårt, måhända för vissa föreningar omöjligt
att uppfylla, bland annat enär de flesta föreningarnas i förhållande
till omslutningen relativt obetydliga säkerhetsfonder till stor del läge i
restlängd med respektive förenings medlemmar, vilken restlängds storlek
varierade högst betydligt ej blott under olika delar av året utan även
och ej minst under bättre eller sämre ekonomiska konjunkturer i landet
över huvud. Den andra av de nu åsyftade båda föreningarna har därjämte
ansett det vara obehövligt, att stadshypotekskassans styrelse, såsom
de sakkunniga föreslagit, skulle pröva storleken av de förvaltningsbidrag,
som förening borde upptaga. I stället borde införas ett stadgande
därom, att avkastningen av säkerhetsfonden ej finge tagas i anspråk för
bestridande av förvaltningskostnader, förrän fonden uppginge till tvä
procent av förenings förbindelser till kassan.

I ett yttrande har föreslagits en övergångsbestämmelse av innehåll, att
de föreningar, inom vilka förvaltningsbidraget under senare år utgått
med mindre än en fjärdedels procent, icke skulle kunna åläggas att för
ett snabbare ernående av avsedd storlek å säkerhetsfonden höja detsamma,
utan att särskilda skäl kunde giva anledning därtill, samt att ett
högre förvaltningsbidrag skulle kunna utkrävas endast för nytillkomna
lån under en viss bestämd tidsperiod, t. ex. tio eller femton år, för att
därefter nedsättas till den för de äldre lånen tillämpade procentsatsen.

En förening har slutligen ansett det belopp, vartill förenings säkerhetsfond
i första hand skulle enligt de sakkunnigas förslag uppbringas,
alltför lågt, Vid en fastighetskris, som förr eller senare måste komma,
måste det ställa sig ganska svårt att tillräckligt hastigt utdebitera oell
indriva de tillskott från medlemmarna, varmed förluster, uppkomna genom
uteblivna räntelikvider, skulle täckas, under det att föreningen samtidigt
vore i stort behov av medel för bevakande av sina intressen vid
exekutiva auktioner. För att möta dylika behov borde säkerhetsfonden
uppbringas till åtminstone två procent,

Stadshypotekskassans styrelse har ansett, att förenings säkerhetsfond
borde uppbringas till två procent av föreningens hela skuld till hypotekskassan.

Sveriges fastighetsägareförbund Ilar vänt sig emot de sakkunnigas förslag,
att kassastyrelsen, i ändamål att utöva inverkan på storleken av
föreningarnas säkerhetsfonder, skulle erhålla befogenhet att på varje tid
bestämma storleken av de bidrag till föreningarnas förvaltningskostnader,
som låntagarna skulle hava att erlägga. Föreningarna bleve sålunda
förhindrade att efter eget beprövande till så låga belopp som möjligt
bestämma förvaltningsbidragen. Lånen bleve därför med all sannolikhet
dyrare än behövligt. Men följden kunde även bli en annan, som vore
ännu betänkligare, nämligen att begränsningen i föreningarnas befogen -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

het att såsom hittills själva bedöma, huruvida avsättning till säkerhetsfond
(reservfond) borde äga rum, kunde leda till försvagande av känslan
för de förpliktelser, som den solidariska betalningsansvarigheten innefattade.

Såväl fullmäktige i riksgäldskontoret som bank- och fondinspektionen
hava uttalat sig för en starkare normal fondbildning inom föreningarna
än den av de sakkunniga föreslagna. Fullmäktige hava därvid förordat
en storlek av två procent av föreningens förbindelser.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har ansett, att icke någon
starkare fondbildning hos föreningarna än de sakkunniga föreslagit bör
stadgas.

Den uppfattningen synes vara allmän, att en kraftigare fondbildning
bör åstadkommas såväl hos kassan som hos föreningarna, och jag delar
denna uppfattning. Även örn inom stadshypoteksväsendet utlåningen hittills
förorsakat allenast obetydliga förluster, måste man i tid sörja för,
att möjligheter förefinnas att, utan anlitande av den solidariska ansvarigheten,
möta sådana förluster, som eventuellt inträffande ogynnsammare
förhållanden kunna medföra. Jag vill erinra, att bostadskreditkassans
reservfond ansetts böra uppbringas till minst tre procent av denna kassas
skulder och bostadskreditförenings säkerhetsfond till minst sex procent
av föreningens skulder.

Mot de sakkunnigas förslag till bestämmelser i förordningen angående
kassan med avseende å kassans reservfond har jag icke något att erinra.
Till frågan, i vad mån förvaltningsbidrag böra uttagas av föreningarna
för uppbringande av kassans reservfond, torde jag få anledning återkomma
vid behandling av förslaget till nytt reglemente för kassan.

De föreslagna bestämmelserna örn föreningarnas säkerhetsfonder hava
i de avgivna yttrandena varit föremål för olika meningar särskilt i fråga
örn storleken och placeringen av mot säkerhetsfond svarande tillgångar.

För egen del har jag ur förut angivna allmänna synpunkter ansett, att
man bör söka åstadkomma en något starkare fondbildning hos föreningarna
än de sakkunniga föreslagit. Detta synes lämpligen kunna ske på sådant
sätt, att till § 14 av förordningen angående föreningarna fogas en bestämmelse,
att avkastning av förenings säkerhetsfond icke må användas till
bestridande av förvaltningskostnader, med mindre säkerhetsfonden vid
senaste bokslut uppgått till minst två procent av föreningens hela skuld
till kassan. Såsom ett första mål för fondbildningen kvarstår sålunda en
procent av förenings hela skuld till kassan. För att fondavsättningen
skall inom skälig tid leda till detta mål, synes det mig vara lämpligt att
tillägga styrelsen för stadshypotekskassan den befogenhet, som do sakkunniga
föreslagit. Sedan säkerhetsfonden uppgått till den i första hand
föreskrivna storleken, skulle förening utan inblandning från kassastyrelsens
sida äga att bestämma förvaltningsbidragens storlek, men för en

Departements

chefen.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

fortgående ökning av fonden till två procent av föreningens skuld till
kassan blir i någon mån sörjt genom den av mig föreslagna tilläggsbestämmelsen.
All behållen årlig vinst skall emellertid alltjämt avsättas till säkerhetsfonden,
något varåt tydligare givits uttryck genom en redaktionell
ändring i de sakkunnigas förslag, och det torde ligga i föreningarnas eget
intresse att genom lämpligt avvägande av förvaltningsbidragen söka så
snart som möjligt uppnå den storlek å säkerhetsfonden, att de kunna fritt
disponera dess avkastning till täckande av förvaltningskostnader.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vidare erforderligt att stadga,
att förenings reglemente skall innehålla föreskrift örn placering av sådana
tillgångar, som motsvara säkerhetsfond. Liksom kassans överskottsmedel
enligt förslaget må göras räntebärande genom insättning i banlcinrättning,
synes mig emellertid såsom reglementsenlig placering av sådana
föreningstillgångar, varom nu är fråga, böra betraktas jämväl insättning
i bankinrättning. I anledning av de från föreningshåll framförda
betänkligheterna emot bestämmelser i detta ämne anser jag mig
böra framhålla, att bestämmelsen icke innebär en fordran, att säkerhetsfonden
till hela sitt belopp skall motsvaras av tillgångar placerade
på visst sätt, utan att det endast stadgas, att förenings reglemente skall
innehålla en föreskrift angående den utsträckning, vari dylika tillgångar
skola vara på visst sätt placerade. Givetvis måste det dock, på
sätt de sakkunniga också angivit, förutsättas, att placeringen även i
övrigt sker på ett fullt betryggande och ur likviditetssynpunkt tillfredsställande
sätt.

Jag övergår härefter till vissa detaljer i de upprättade författningsförslagen.

Förslaget till förordning angående konungariket Sveriges stads hypotekskassa.

§2.

Av praktiska skäl samt med hänsyn till att uttryckssättet »överlämna»
grundfondsobligationer vid den föreslagna ändringen i övrigt av de nu
gällande bestämmelserna i denna paragraf förlorat det ändamål, som
förut därmed avsågs, nämligen att grundfondsobligationer tillfälligtvis
kunde komma att tagas i anspråk vid utlåning till föreningarna, hava
fullmäktige i riksgäldskontoret förordat en omformulering av paragrafens
andra stycke, varigenom skulle angivas, att statsobligationer »ställas
till stadshypotekskassans förfogande».

Stadshypotekskassans styrelses flesta ledamöter hava i samma syfte
framhållit önskvärdheten av att paragrafens första och andra stycken
formuleras i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

65

ningarna angående svenska bostadskreditkassan, svenska skeppshypotekskassan
och svenska jordbrukskreditkassan.

I förslaget hava med hänsyn härtill vissa förändringar blivit vidtagna.

§ 4.

Stadshypotekskassans styrelse har förordat, att de bestämmelser, som
nu gälla för fattande av beslut örn tillfällig upplåning — samtliga ledamöters
närvaro och enighet mellan minst fyra ledamöter — måtte erhålla
tillämplighet jämväl å beslut örn uppläggande av obligationslån.

Två föreningsrepresentanter inom styrelsen hava icke kunnat ansluta
sig till detta förslag och hava därvid framhållit, att det gällande stadgandet
örn kvalificerad majoritet vid tillfällig upplåning, såsom motiven
till bestämmelsen utvisade, tillkommit emedan man vid kassans inrättande
befarade, att en sådan upplåning, örn den icke anlitades med stor
urskiljning och försiktighet, kunde bringa kassan i ett besvärligt läge.
Detta motiv hade numera, då kassans reservfond överstege fem miljoner
kronor, uppenbarligen förlorat all aktualitet, och att från samma stadgande
hämta motiv för att dylik majoritet skulle erfordras även för beslut
i annat låneärende saknade fog. Någon anledning att av annat skäl
fordra kvalificerad majoritet vid beslut örn uppläggande av nytt obligationslån
förefunnes enligt reservanternas förmenande icke, och till stöd
därför kunde icke åberopas någon erfarenhet från kassans tjugufemåriga
verksamhet. Ärenden av denna beskaffenhet tillhörde så att säga styrelsens
normala uppgifter, för vilkas handhavande styrelsen fått den
sammansättning, statsmakterna ansett erforderlig, och att tillerkänna en
minoritet inom styrelsen rätten att genom vägran att utgiva obligationer
inställa kassans låneutgivning kunde icke anses förenligt med grunderna
för kassans organisation. Någon bestämmelse som den föreslagna återfunnes
heller icke i stadgandena för övriga statsgaranterade hypoteksinstitutioner.
Däremot vore intet att erinra emot införande av den garanti,
som skulle ligga i ett stadgande, att vid behandling av fråga om
uppläggande av nytt obligationslån styrelsen skulle vara fulltalig.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har framhållit, att det av
majoriteten inom kassans styrelse framställda ändringsförslaget skulle
innebära en obehövlig inskränkning i styrelsens funktionsduglighet.

Själv har jag redan under avdelningen örn stadshypotekskassans befogenheter
uttalat mig för att staten såsom garant i sista hand för kassans
förbindelser genom sina representanter i kassans styrelse bör äga en viss
kontroll över kassans medelsanskaffning. Vad stadshypotekskassans styrelse
föreslagit i fråga om kvalificerad majoritet för fattande av beslut
örn uppläggande av obligationslån står i god överensstämmelse med mitt
berörda uttalande, och jag tillstyrker detsamma. Förslaget innebär, att
åtminstone cn av statsrepresentanterna skall hava biträtt beslutet.

linning till riksdagens protokoll lorta. 1 sami. Nr 177. 5

66

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 177.

Förslaget till förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet.

§§ 6 och 7.

Utöver den i det föregående lämnade redogörelsen för föreningarnas
uttalanden i samband med frågan örn fastighets belåningsbarhet kan
nämnas, att en förening framhållit, att på grund av föreskrifter, meddelade
av stadshypotekskassans styrelse, fastigheter, som vore belägna
å område, för vilket stadsplan icke vore fastställd, icke kunde belånas.
Denna inskränkning, som saknade motsvarighet i tiden före stadshypotekskassans
tillkomst, borde nu undanröjas.

Samtliga föreningar hava uttalat sig emot de sakkunnigas förslag, att
värderingsmän icke skulle få tillhöra vederbörande förenings styrelse.
I de flesta föreningarna har förenandet av styrelseledamotskap och vär
deringsmannauppdrag plägat förekomma, och denna anordning har av
dessa föreningar ansetts vara till gagn för lånerörelsen.

Stadshypotekskassans styrelses flesta ledamöter hava även förordat,
att med hänsyn till de upplysningar, som lämnats i föreningarnas yttranden,
intet förbud måtte givas för föreningsstyrelse att till värderingsman
utse ledamot av styrelsen.

I anledning av förstnämnda yrkande får jag erinra, att den av kassans
styrelse meddelade föreskriften, att fastighet, belägen utanför stadsplanelagt
område, icke må belånas, har tillkommit, enär bebyggelsen utanför
stadsplan i allmänhet icke visar den planmässighet och icke är av den bestående
natur, som bör förutsättas för sådan långfristig belåning, som
denna hypoteksorganisation är avsedd att meddela. Någon författningsföreskrift,
varigenom hittillsvarande tillämpningen förhindras, synes icke
lämplig.

Med anledning av vad i remissyttrandena anförts, har i det inom departementet
uppgjorda förslaget icke upptagits något förbud mot förenande
av ledamotskap i förenings styrelse och av styrelsen meddelat uppdrag
såsom värderingsman.

Beträffande den i § 6 förekommande bestämmelsen, att av låntagaren
lämnad säkerhet skall svara för hans samtliga förpliktelser på grund av
lånet, hänvisas till vad som anförts under avdelningen örn förtidsinbetalning
av lån.

§ 8.

I sitt förslag hava de sakkunniga dragit belåningsgränsen vid viss
kvotdel av fastighets senast fastställda taxeringsvärde, varmed avsetts
av prövningsnämnd fastställt eller därmed likställt taxeringsvärde. Genom
avfattningen av bestämmelsen är det fall avsett att täckas, då fastighet
i den ordning, som stadgats i förordningen den 14 juni 1933 (nr 357)

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

örn åsättande i vissa tall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet,
blivit åsatt s. k. preliminärt taxeringsvärde. Enligt lag nyssnämnda dag
(nr 359) skall nämligen vad i lag eller författning föreskrives örn fastighets
taxeringsvärde såsom grund för beräkning av belopp, intill vilket
inteckning i fastighet må godkännas såsom säkerhet vid utlåning, gälla
även ifråga örn preliminärt taxeringsvärde. De sakkunniga hava framhållit,
hurusom det ifrågasatts, att i förordningen skulle lämnas stadganden,
varigenom fordran på prövningsnämnds fastställelse av taxeringen
skulle eftergivas, därest lånesökanden företedde bevis, att något överklagande
från hans sida icke komme att ske hos prövningsnämnd. Därigenom
skulle belåning av fastigheten kunna ske vid en tidigare tidpunkt.
De sakkunniga hava dock icke ansett sig kunna ansluta sig till denna
uppfattning. Genom nyssnämnda särskilda lagstiftning hava enligt de
sakkunnigas mening de åsyftade olägenheterna blivit avsevärt reducerade.

En förening har emellertid i sitt yttrande vidhållit, att högsta belåningsgränsen
borde, i likhet med vad som gällde för bostadskreditföreningarna,
bestämmas i förhållande till fastighets av taxeringsnämnd
åsätta taxeringsvärde.

De sakkunnigas förslag, sett mot bakgrunden av nyssnämnda motivering,
synes mig böra utan ändring godtagas.

§ 11.

Euligt föreskrift i paragrafens andra stycke i dess nuvarande lydelse
skall vid försummelse att erlägga föreskriven inbetalning straffränta
erlägges efter en procent i månaden å förfallna beloppet, hypoteksföreningen
dock obetaget att nedsätta räntan till lägst två tredjedels procent
i månaden. Dessa räntesatser hava av de sakkunniga ansetts böra
sänkas till tre fjärdedels, respektive en halv procent.

Föreningarna hava allmänt ansett, att någon sänkning av den övre
gränsen för straffräntan icke borde ske. En hög straffränta har ansetts
kraftigt bidraga till ordentlighet vid avgiftsinbetalningen, något som
måste vara av betydelse jämväl för bostadskreditföreningarna, vilka
ofta lämnade lån efter stadshypoteksföreningarna. Särskilt med hänsyn
till den föreslagna höjningen av föreningarnas säkerhetsfonder har det
ansetts olämpligt att beskära straffräntan. En förening har ansett, att
straffräntan icke borde göras fast utan sättas i förhållande till det vid
varje tillfälle gällande allmänna ränteläget och att det borde överlämnas
ät föreningarnas styrelser att efter vid varje tillfälle föreliggande omständigheter
fastställa den procentsats, efter vilken straffräntan skulle
utgå. Vissa föreningar slutligen hava ansett, att icke någon förändring
i de nuvarande bestämmelserna borde ske.

Stadshypotekskassans styrelse har förordat, att straffräntans maxi -

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

mura mätte bestämmas till en procent i månaden i stället för av de sakkunniga
föreslagna tre fjärdedels procent.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd bär förklarat sig icke hava
något att erinra emot den av stadshypotekskassans styrelse förordade
ändringen i de sakkunnigas förslag.

För min egen del finner jag goda skäl vara anförda för att bibehålla
straffräntans maximisats vid en procent i månaden, samtidigt som i enlighet
med de sakkunnigas förslag minimisatsen sänkes till en halv procent.

§ 13.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av denna paragraf
skola alla till hypoteksförening inflytande medel, som icke utgöra avkastning
av föreningens säkerhetsfond eller bidrag till föreningens
förvaltningskostnader eller ersättning för förlorade sådana bidrag, redovisas
till stadshypotekskassan.

Stadshypotekskassans styrelse har framhållit, att det kunde finnas
andra fall än de av de sakkunniga i denna paragraf angivna, då till hypoteksförening
inflytande medel icke borde redovisas till kassan, exempelvis
då vinst uppstått vid försäljning av fastighet, som förening nödgats
övertaga för att täcka hos föreningen belånade inteckningar, eller vid
försäljning av obligationer.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har anslutit sig till detta
uttalande.

I det inom departementet upprättade författningsförslaget har hänsyn
tagits till berörda uttalande.

§§ 16, 18 och 19.

Enligt de sakkunnigas förslag skall hypotekskassan hos varje hypoteksförening
företrädas av ett ombud, som äger, med rätt att yttra sig och
framställa förslag samt få sin mening till protokollet antecknad, deltaga
i överläggningarna inom föreningens styrelse och å föreningsstämma.
Bestämmelser härom äro införda under § 18 i förslaget. De sakkunniga,
vilka haft under omprövning frågan, huruvida hypotekskassan
i stället för att utse ett ombud hos hypoteksförening borde tillsätta en
ledamot av föreningens styrelse, hava, även örn vissa fördelar kunde
vara förenade därmed, dock icke ansett dessa vara så stora, att de betingade
en sådan förändring som den nyss nämnda. I revision av hypoteksförenings
förvaltning och räkenskaper skall vidare enligt bestämmelse
i § 19 av de sakkunnigas förslag ett ombud för hypotekskassan deltaga.
Till sådant ombud skulle icke få utses den, som enligt § 18 förordnats
till ombud hos föreningen. Fördelen därav, att ett ombud i revisionen,
som samtidigt vöre ombud hos föreningen, vore på förhand insatt i
förhållandena, har av de sakkunniga ansetts mera än uppvägas därav, att

69

Kungl. Muj:ts proposition nr 177.

iian vid revisionsarbetets utförande iian känna sig bunden genom sitt förhållande
vid styrelsens sammanträden, därvid lian varit närvarande.

En förening har ansett, att motiven för det av de sakkunniga föreslagna
förbudet att förena uppdrag såsom stadshypotekskassans ombud i förening
och vid revision av föreningens förvaltning och räkenskaper icke
vore bindande och övertygande. Att ett ombud hos förening genom sin
ställning till styrelsen och föreningen kunde bliva mindre lämpad att
fungera såsom kassans revisor hos föreningen — örn han i övrigt vore
därtill kompetent — hade föreningen svårt att förstå. Snarare vore förhållandet
det motsatta, ty genom att ombudet även finge tillfälle att under
revisionen granska styrelsens förvaltning, inrymdes åt ombudet en
större möjlighet att till gagn både för kassan och för den enskilda föreningen
såväl följa föreningens skötsel som kontrollera, att de fattade
besluten även verkställdes i den anda, som avsetts. Då föreningen icke
kunde finna, att någon verklig fördel stöde att vinna genom de sakkunnigas
förslag i denna del, har styrelsen uttalat sig emot det föreslagna
förbudet.

Inom stadshypotekskassans styrelse har en av föreningsrepresentanterna
förordat den ändring i de sakkunnigas förslag, att hypotekskassans
styrelse skulle i stället för ombud äga utse en ledamot av hypoteksförenings
styrelse, ävensom att val av verkställande direktör för hypoteksförening
skulle godkännas av hypotekskassans styrelse. Bestämmelser
härom skulle införas under § 16. Vid ett bifall till förstnämnda yrkande
skulle § 18 utgå ur förslaget.

Bostadskreditkassans styrelse har uttalat sig i samma riktning som
nyssnämnda reservant inom stadshypotekskassans styrelse samt har jämväl
framhållit, att stadshypotekskassan i stället för ett ombud borde utse
en revisor för granskning av förenings förvaltning och räkenskaper.

Stadshypoteksföreningarnas förtroenderåd har förklarat sig icke hava
något att erinra emot en bestämmelse, enligt vilken liypotekskassan
skulle utse en ledamot av hypoteksförenings styrelse, under förutsättning
att arvodet till sådan styrelseledamot gäldades av kassan. Förslaget att
val av verkställande direktör för hypoteksförening skall godkännas av
hypotekskassans < styrelse har förtroenderådet däremot icke kunnat biträda,
bland annat enär såväl i gällande förordning angående stadshypoteksföreningarna
som i de sakkunnigas förslag till dylik förordning saknades
föreskrift örn att verkställande direktör skulle utses för hypoteksförening.

För egen del har jag icke blivit övertygad örn att de framförda ändringsförslagen
vare sig beträffande sättet för kassans representerande i
förenings styrelse och vid. revisionen av förenings förvaltning eller i
andra hänseenden innebära några fördelar i förhållande till sakkunnigeförslaget.
Vad. särskilt angår de sakkunnigas förslag, att uppdrag
såsom kassans ombud hos förening och vid revisionen inom förening skall

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

meddelas åt olika personer, synes detta vara väl motiverat. Jag tillstyrker
de sakkunnigas förslag oförändrat.

De sakkunnigas förslag till förordningar angående stadshypotekskassan
och angående stadshypoteksföreningarna innehålla i de delar, som
icke i det föregående särskilt berörts, bestämmelser, varigenom hittillsvarande
stadganden förtydligats eller moderniserats eller eljest ändrats
med hänsyn till de under de gångna åren vunna erfarenheterna. Särskilt
må framhållas, att ett närmare preciserande skett av den solidariska ansvarigheten
inom organisationen. Några sakliga invändningar emot förslaget
i dessa delar hava icke framkommit i remissyttrandena och de
inom departementet upprättade författningsförslagen ansluta sig i förevarande
delar med vissa redaktionella ändringar till de sakkunnigas förslag.

Enär det synes vara önskvärt, att de blivande nya författningarna må
kunna i vissa hänseenden komma till tillämpning vid nästinfallande ordinarie
sammankomst med ombud för stadshypoteksföreningarna, har tiden
för förordningarnas ikraftträdande i förslagen angivits till den 1
maj.

Vad slutligen angår reglemente för kassan, vilket det jämlikt bestämmelse
i § 14 av förslaget till förordning angående stadshypotekskassan
skall ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid fastställa och vartill, såsom
redan omförmälts, de sakkunniga upprättat förslag, kan jag redan
nu nämna, att remissyttrandena endast synas föranleda några oväsentliga
ändringar, huvudsakligen med avseende å vissa tidsbestämmelser.
Ett tillägg i fråga örn sättet för utlämnande av lån från kassan till förening
har jag i det föregående omnämnt (2 §). De av mig förordade
bestämmelserna örn kvalificerad majoritet i vissa fall vid fattande av
beslut inom kassans styrelse göra därjämte några ändringar erforderliga.
Jag hemställer, att förslaget till reglemente med vissa sådana ändringar,
som vid en preliminär granskning inom finansdepartementet funnits påkallade,
måtte få till upplysning vid förevarande ärendes vidare behandling
såsom bilaga fogas redan till denna dags protokoll".

Föredragande departementschefen hemställer därefter, att upprättade
förslag till dels förordning angående konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och dels förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Hög -

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

het Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll ntvisar.

Ur protokollet:
Bernt Nilsson.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Bilaga.

Förslag

till

Reglemente

lör konungariket Sveriges stadshypotekskassa.

§ 1.

För konungariket Sveriges stadshypotekskassa lända, förutom de i förordningen
angående nämnda kassa och förordningen angående grunderna
för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet meddelade stadganden,
följande reglementariska föreskrifter till efterrättelse.

§2.

Lån till hypoteksförening må icke av hypotekskassans styrelse beviljas,
med mindre från föreningen föreligger behörigen underskriven uppgift
beträffande såväl beloppen av de hos föreningen sökta lån som förhållanden,
vilka finnas utvisa varje låns reglementsenlighet och överensstämmelse
med de särskilda föreskrifter, som må hava av kassans styrelse
utfärdats.

Angående formen för utlämnande av lån till förening skall lända till
efterrättelse vad som är stadgat om utlämnande av lån från förening till
lånesökande.

§ 3.

Kapitalrabatt och övriga kostnader vid hypotekskassans upplåning,
beräknade såsom styrelsen bestämmer, skola, såvitt belöper å varje utlämnat
lån, gäldas av hypoteksföreningarna antingen vid uppbärande av
lånebeloppet eller genom årliga avbetalningar, som inräknas i räntan.

§ 4.

Bidrag till hypotekskassans förvaltningskostnader skola av hypoteksföreningarna
gäldas i enlighet med vad kassans styrelse bestämmer.

Förvaltningsbidrag må ej bestämmas till högre belopp än som beräknas
vara erforderligt för att kassans reservfond skall komma att genom
föreskrivet tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till en procent av
kassans förbindelser.

§ 5.

Hypotekskassans styrelse sammanträder så ofta sådant av föreliggande
ärende påfordras, och skola till varje sammanträde kallas samtliga

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

styrelseledamöter ävensom, verkställande direktören, ändå att han ej är
ledamot av styrelsen.

Styrelsen är beslutför, då minst fyra ledamöter äro tillstädes; dock
må, ändå att allenast tre ledamöter, bland dem ordföranden eller vice
ordföranden, äro närvarande, beslut kunna fattas, där dessa tre äro örn
beslutet ense. Verkställande direktör, som ej är ledamot av styrelsen,
äger att deltaga i överläggningarna och framställa förslag samt få sin
mening till protokollet antecknad men ej att deltaga i besluten.

Såsom styrelsens beslut gäller utom i frågor, som i § 4 sista stycket
och § 9 tredje stycket förordningen angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa samt i § 7 första stycket förordningen angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet omförmälas,
den mening, örn vilken de flesta röstande förenat sig, men vid
lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden å sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga i avgörande av fråga, som rör
hans enskilda rätt.

§ 6.

Hypotekskassans styrelse äger uppgöra arbetsordning för styrelsen
samt instruktion för verkställande direktören och kassans tjänstemän,
upptagande närmare föreskrifter angående kassans förvaltning, ävensom
instruktioner för kassans ombud hos hypoteksförening och vid revision
av föreningens förvaltning, att bestämma arvoden åt nämnda ombud
och åt verkställande direktören samt avlöning åt tjänstemännen ä\ensom
att tillsätta och entlediga tjänstemän.

§ 7.

Hypotekskassans styrelse skall senast den 15 april till revisorerna avlämna
sin årsberättelse angående kassans förvaltning. Revisorernas
ordförande bestämmer därefter tid för revisorernas första sammanträde.
Revisionsberättelsen skall avgivas senast den 15 maj.

§ 8.

Hypotekskassans styrelse bestämmer dagen för ordinarie ombudsstämman;
och skola hypoteksföreningarnas styrelser minst en månad
förut härom underrättas. Kallelse till extra ombudsstämma skall meddelas
föreningarnas styrelser minst fjorton dagar förut och tillika upptaga
de ärenden, som på stämman skola förekomma.

Till ombudsstämma äger varje förening utse ett ombud och eli
suppleant för varje påbörjat femtal miljoner kronor av föreningens
sammanlagda oguldna lånebelopp hos kassan enligt föreningens senast
godkända bokslut, med den inskränkning, att förening ej må representeras
av flera ombud än fem. Till ombud må icke utses ledamot av hypotekskassans
styrelse eller verkställande direktör eller tjänsteman hos kassan.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 177.

(>

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Ledamöterna av kassans styrelse ävensom verkställande direktören,
ändå att lian icke är ledamot av styrelsen, äga närvara vid stämman
och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Sådan rätt tillkommer
ock revisor vid granskning av den av honom avgivna revisionsberättelsen.

§ 9.

Vid ombudsstämma, vilken öppnas av den, som bypotekskassans styrelse
därtill inom sig utsett, välja ombuden sig emellan ordförande för
stämman.

Beslut fattas genom omröstning efter huvudtal med enkel pluralitet.
Val ske med slutna sedlar utom i fråga örn stämmans ordförande och
justeringsmän, vilka må utses öppet. Omröstning i andra ärenden sker
öppet. I händelse två eller flera personer vid val erhålla lika många
röster, skall, där så erfordras, företrädet dem emellan bestämmas genom
lottning. Utfalla i andra frågor rösterna lika för olika meningar, gäller
såsom beslut den mening, ordföranden biträder.

§ 10.

Styrelsens och revisorernas berättelse angående bypotekskassans förvaltning
skola senast fjorton dagar före ordinarie ombudsstämman tillsändas
bypoteksföreningarnas styrelser.

§ 11.

. Varje hypoteksförening äger att av hypotekskassan uppbära ersättning
för ett ombuds inställelse vid ombudsstämma med belopp, som utgå1
enligt av kassans styrelse fastställda grunder.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 maj 1935, från och med vilken dag
kungörelsen den 18 januari 1910 (nr 3) angående reglemente för konungariket
Sveriges stadshypotekskassa upphör att gälla.

350428. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.