Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

1

Nr 173.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i 3 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften; given Stockholms slott den 8 mars 1935.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami

Nr 173.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.1

Härigenom förordnas, att 3 § förordningen den 19 november 1914 angående
stämpelavgiften skall i nedan angivna delar hava följande ändrade
lydelse:

3 §.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de här
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas
örn inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

1

Avd.

2

Avd.

3

Avd.

4

Avd.

5

Avd.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Bevis angående domstols — —-------

— — — — _ — belopp av allenast 2 kronor.

» från statsdepartement angående undantag från
förbud mot utförsel av vara till utrikes ort:

där värdet av det till utförsel avsedda godset
skäligen kan anses överstiga 400 kronor......

'' 20

eljest.................... .................................

—

—

—

—

—

—

3

—

» rörande anmälan----annat näringsyrke

6

—

—

—

6

—

(i

—

—

—

» varom förmäles i 6 § förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed järn-förliga drycker ..........................................

2

_

2

_

_

_

* rörande tillstånd att innehava -

» om registrering av elektrisk anläggning:

beträffande till anläggningen hörande ledning-ar för varje påbörjad kilometer linjelängd:

av högspänningsledning ........................

1

av lågspänningsledning..........................

—

—

—

—

—

—

—

7 5

—

—

beträffande till anläggningen hörande under-stationer, envar räknad för sig, för varje på-börjad kilovoltampére leveransförmåga:

intill 100 kilovoltampére........................

2 5

1 Senaste lydelse av 3 §, se 1928:317 (där förordningen i sin helhet är återgiven) samt
1930:243, 1931:109, 1932:285, 1933:378 och 1934:327.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

-----------------

1

2

3

i

5

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

Avd.

därutöver för varje påbörjat hundratal kilo-

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

Kr.

ö.

voltampére .........................................

dock vare lägsta stämpel för varje under-station 1 krona.

Bevis om tillstånd att i riket bruka automobil — —
— — — — — — —--—i riket bruka eller

föra automobil ..........................................

» varom förmäles i 8 § 3 mom. och 22 § 2 mom.
civila tjänstepensionsreglementet samt 6 § 3
mom. och 21 § 2 mom. militära tjänstepensions-

1

1

reglementet......

varom förmäles

- fritt

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
samt anför därvid:

1. Stämpelavgift vid anmälan örn utskänkning av
alkoholfria drycker.

Enligt förordningen den 8 maj 1925 (nr 119) angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker tillkommer rätt till utskänkning
av dylika drycker — utom i vissa undantagsfall — allenast den,
som erhållit bevis om tillstånd eller anmälan, varom i 5 och 6 §§ av förordningen
sägs. Tillstånd meddelas enligt 5 § av vederbörande länsstyrelse
och erfordras i angivna fall, bland annat då länsstyrelse efter framställning
av stadsfullmäktige eller kommunalstämma förordnat, att dylik utskänkning
inom viss kommun icke får äga rum utan särskilt tillstånd. I övriga fall
fordras enligt 6 § blott en skriftlig anmälan, som skall ingivas, i Stockholm
hos Överståthållarämbetet, i annan stad hos magistraten och på landet
hos landsfiskalen. Anmälan skall vara åtföljd av intyg, utvisande sökandens
behörighet att idka rörelsen. Obehörig är den som är omyndig eller
i konkurstillstånd, så ock den, som icke gjort sig känd för ordentlighet
eller icke prövats i övrigt vara lämplig till rörelsens utövande. Har anmälan
skett i den ordning nu sagts och föreligger icke hinder av nyss angiven
beskaffenhet, skall bevis utfärdas, att anmälan behörigen skett, med
angivande varest utskänkningsrätten må begagnas, över vägran av magistrat
eller landsfiskal att meddela bevis kan klagan föras hos länsstyrelsen.

I skrivelse den 16 november 1934 har riksdagens justitieombudsman, till
den åtgärd Kungl. Maj:t kunde finna framställningen föranleda, för Kungl.
Majit framlagt spörsmålet om behandlingen i lösen- och stämpelhänseende
av ifrågavarande bevis örn anmälan enligt 6 § förutnämnda förordning.

Frågan hade hos justitieombudsmannen väckts av en landsfiskal, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

5

framhållit, att olika åsikter rådde beträffande nämnda spörsmål. Sålunda
belädes dylikt bevis i vissa och måhända flertalet landsfiskalsdistrikt med
stämpel såsom »Bevis, annat» med 1 krona, under det att å andra håll
stämpelbeläggning skedde såsom för »Bevis rörande anmälan om idkande
av handel eller annat näringsyrke» med 6 kronor. I förstnämnda fall uttoges
lösen med 1 krona 50 öre, varemot i sistnämnda fall lösen i allmänhet
icke torde debiteras. Med åberopande härav anhölle landsfiskalen om
justitieombudsmannens utlåtande angående den stämpel- och lösenavgift, som
rätteligen borde utgå för expedition av ifrågavarande slag.

Sedan justitieombudsmannen i anledning av denna framställning infordrat
utlåtande av statskontoret, överlämnade statskontoret med yttrande den 18
oktober 1934 en inom ämbetsverket i utredningssyfte upprättad promemoria.

Under åberopande av denna promemoria anförde statskontoret i sitt yttrande
följande:

Den första motsvarigheten till ifrågavarande anmälningsbevis syntes ha
varit den i 1 § förordningen den 7 december 1866 angående villkoren för
försäljning, till förtäring på stället, av vin, öl, kaffe eller andima icke spirituösa
drycker givna bestämmelsen, i vilken det bland annat hette att bevis
över gjord anmälan örn dylik försäljning skulle meddelas »emot den
lösen, som för bevis över ingivna handlingar i allmänhet stadgad är».
Denna anvisning hänförde sig tydligen till 1855 års lösenförordnings bestämmelser
örn lösen för diariibevis. Som vid nämnda tidpunkt i stämpelförordningen
icke fanns någon särskild rubrik, motsvarande lösenförordningens
»Diariibevis», torde anmälningsbeviset vid stämpelbeläggningen ha
hänförts till rubriken »Alla andra utgående handlingar, ävensom avskrifter».
Då enligt vad som framginge av utredningen i de efter 1866 nytillkomna
stämpelförordningarna icke företagits någon ändring eller införts någon ny
bestämmelse, som kunde leda till att ifrågavarande bevis vid stämpelbeläggningen
skulle behandlas på annat sätt än som diariibevis, syntes bevisen
enligt den nu gällande stämpelförordningen böra stämpelbeläggas som »Bevis,
annat». Beaktas borde dock att genom 1925 års förordning en i viss mån
saklig prövning ålagts vederbörande myndighet vid upptagandet av förevarande
slag av anmälningar, i det att en undersökning av sökandens personliga
kvalifikationer föreskrivits. Bevisen ifråga hade därigenom i viss
mån ändrat karaktär. Det skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida de
numera icke borde stämpelbeläggas enligt andra grunder än tidigare. Som
icke i förevarande sammanhang någon ändring vidtagits i stämpelförordningens
bestämmelser, förmenade likväl statskontoret att anmälningsbevisen
fortfarande borde stämpelbeläggas såsom diariibevis. Det syntes emellertid
statskontoret böra tagas under övervägande, huruvida icke den ändringen borde
genomföras att ifrågavarande anmälningsbevis i stämpelförordningen upptoges
under särskild rubrik, eventuellt med förhöjd stämpelavgift.

Justitieombudsmannen har för sin del funnit sig kunna ansluta sig till
den uppfattning i frågan, åt vilken statskontoret i sitt yttrande givit uttryck.
Det syntes emellertid vara av vikt att föreskrifterna inom ifrågavarande
område vore till sitt innehåll så klara, att de icke kunde av myndigheter,
vilka knappast ägde möjligheter till någon mera djupgående undersökning
i ämnet, med skäl göras till föremål för skiljaktig tillämpning.

6

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Av hänsyn till den rättssökande allmänheten framstode kravet därå i detta
fall så mycket mera befogat som skillnaden mellan stämpel beloppen bleve
avsevärd, örn den ena eller den andra tolkningen tillgrepes. I likhet med
statskontoret funne justitieombudsmannen därför, att det väl kuDde ifrågasättas,
att stämpelförordningen i nu angivet hänseende förtydligades. Såsom
statskontoret anfört torde då ock tagas under omprövning frågan örn
bevisets art och vilka särskilda föreskrifter ur denna synpunkt kunde vara
påkallade beträffande storleken av den stämpel som skulle uttagas. Huruvida
i detta sammanhang någon ändring även borde ske med avseende å
bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen torde därvid likaledes
komma under bedömande.

Departements- Då på sätt framgår av utredningen föreskrifterna i stämpelförordningen
ch*lt’n- kunna giva anledning till viss tvekan, när det gäller att bedöma frågan
under vilken rubrik man har att hänföra bevis örn anmälan enligt 6 §
förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, vill jag — såsom statskontoret och jämväl justitieombudsmannen
ifrågasatt — förorda, att ifrågavarande bevis örn anmälan
upptagas i stämpelförordningen under särskild rubrik. Enär utfärdandet
av dylikt bevis, på sätt framhållits, numera föregås icke blott av en formell
granskning av ansökningen utan även av en saklig prövning av sökandens
kvalifikationer samt beviset på grund därav fått annan karaktär
än ett enkelt bevis örn ansökans ingivande, synes det vara befogat att bestämma
den för beviset utgående stämpelavgiften till ett något högre belopp
än den för »Diariibevis» (»Bevis, annat») stadgade stämpelavgiften å 1 krona.
Ett belopp av 2 kronor synes vara skäligt. Det kan i detta sammanhang
erinras därom, att i de fall, då särskilt tillstånd kräves för utskänkning av
alkoholfria drycker, stämpel å tillståndsbeviset utgår med 6 kronor.

Beträffande den för ifrågavarande bevis om anmälan utgående expeditionslösen
är det enligt min mening klart, att bevisen skola hänföras till
»Bevis, annat» samt således debiteras en lösenavgift å 1 krona 50 öre, då
de utfärdas särskilt. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga att
upptaga anmälningsbevisen under särskild rubrik i expeditionslösenförordningen
eller att höja lösenavgiften för desamma.

2. Stämpelavgift för bevis om registrering av elektrisk

anläggning.

Genom lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser örn registrering
av elektriska anläggningar samt örn rätt till elektrisk kraft m. m.
har möjlighet beretts ägare av anläggning för alstrande och tillgodogörande
av elektrisk kraft för belysning, drivkraft eller annat dylikt ändamål
(starkströmsanläggning) att få till anläggningen hörande och av honom

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

7

ägda ledningar och understationer registrerade å anläggningens huvudstation.
Huvudsyftet med lagen var dels att bereda anläggningsägarna ökade
belåningsmöjligheter beträffande anläggningarna dels ock att lämna köpare
av elektrisk kraft rätt till inteckning av avtal örn upplåtelse av dylik kraft
i hela den å huvudstationen registrerade anläggningen. Prövning av ansökningar
om registrering skall verkställas av kommerskollegium.

Registreringsbevis av ifrågavarande slag stämpelbelades till en början
såsom »Bevis, annat» med 2 kronor. Genom förordning den 12 juni 1925
(nr 256) infördes emellertid »Bevis örn registrering av elektrisk anläggning»
såsom särskild rubrik i stämpelförordningen. Stämpelavgiften fastställdes
därvid beträffande till anläggningen hörande ledningar för varje
påbörjad kilometer av högspänningsledning 1 krona och av lågspänningsledning
75 öre samt beträffande till anläggningen hörande understationer
för varje påbörjad kilovoltampere leveransförmåga, envar understation räknad
för sig, 25 öre, dock att lägsta stämpel för varje understation skulle
utgöra 1 krona. Höjningen av stämpelavgiften, som trädde i kraft den 1
juli 1925, motiverades därmed, att de, som anlitade statliga organ i syfte
att ernå en särskild förmån av rättslig art, borde bidraga till täckandet
av statsverkets därmed förenade kostnader. I samband därmed ställdes
avgiftens storlek i förhållande till den registrerade anläggningens omfattning,
värde och ekonomiska bärkraft. — Registreringsbevisen äro sedan den
1 juli 1925 befriade från lösenavgift.

I skrivelse den 15 augusti 1934 till Kungl. Maj:t har kommerskollegium
anfört:

Registrering enligt 1920 års lag hade huvudsakligen begagnats av distributionsföretag
på landsbygden i syfte att förskaffa sig lånesäkerhet, och
hittills hade 306 registreringar verkställts. Vid detta slag av anläggningar
inginge i registreringen förutom själva ledningarna ett antal understationer
(transformatorer), vanligen av ganska obetydlig storlek, exempelvis med en
leveransförmåga av 5, 10, 20 kilovoltampere. Med gällande avgifter hade
den totala stämpeln för dylika registreringar i genomsnitt utgjort något
eller några hundratal kronor.

Emellertid hade efter hand framkommit önskemål ätt kunna verkställa
registrering av långt större anläggningar till säkerställande av kraftavtal
för betydande leveranser från enskilda företag exempelvis till statens järnvägar.
Ett väsentligt hinder därför utgjorde dock de höga stämpelavgifter,
som skulle utgå för därvid ifrågakommande understationer å många tusental
kilovoltampere.

Kollegium ansåge för sin del angeläget att detta hinder för utnyttjande
av de möjligheter lagen medgåve undanröjdes genom fastställande, utöver
nu gällande minimibelopp, jämväl av ett maximibelopp för stämpelavgiften
för varje understation. Såsom skälig gräns därför ansåge kollegium ett
belopp av 25 kronor, motsvarande enligt gällande taxa stämpeln för en
station å 100 kilovoltampere.

Kommerskollegium hemställde fördenskull att förslag måtte föreläggas
riksdagen örn ändring av stämpelförordningen i omförmält avseende. »

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Av en inom ämbetsverket sedermera upprättad promemoria inhämtas, bland
annat, att från den 1 juli 1925 till den 26 oktober 1934 verkställts 161
registreringar av elektriska anläggningar med tillhopa 4,407 kilometer
högspänningsledning, 4,508 kilometer lågspänningsledning och 1,943 understationer.
För bevis örn dessa registreringar hade guldits stämpel med tillhopa
17,280 kronor. Därav uppginge den för understationer utgående stämpeln
till 9,492 kronor, utgörande i medeltal 4 kronor 90 öre för varje station;
endast vid 3 av registreringarna hade stämpelavgiften per understation överstigit
25 kronor. Skulle stämpel hava utgått enligt den tidigare taxan, 3
kronor 50 öre, för varje registrering (1 krona 50 öre till stämpel överförd
avgift enligt expeditionslösenförordningen och 2 kronor stämpelavgift enligt
stämpelförordningen), hade influtit allenast^ööS kronor 50 öre. Den år 1925
vidtagna höjningen av stämpelavgiften hade sålunda — anföres i promemorian
— dittills tillfört statsverket 16,716 kronor 50 öre, vilket vöre avsevärt
mer än kostnaden för dessa ärendens behandling.

Statskontoret Ilar efter remiss avgivit följande yttrande över framställningen: Redan

vid tillkomsten av ifrågavarande bestämmelser hade statskontoret
ställt sig tveksamt till den ifrågasatta höjningen av stämpelavgifterna. I
sitt utlåtande över kommerskollegii den 13 mars 1925 därutinnan avgivna
förslag hade sålunda statskontoret framhållit, att det kunde befaras, att
genom den föreslagna åtgärden begagnandet av registreringsförfarandet
skulle komma att motverkas. Sedan det nu visat sig, att dessa farhågor
besannats, hade statskontoret icke något att erinra mot en modifiering av
de i förevarande avseende gällande bestämmelserna.

Kommerskollegii förslag, enligt vilket en maximering av stämpelavgiften
för varje understation skulle införas, därvid kollegium såsom gräns tänkt
sig ett belopp av 25 kronor, enligt gällande taxa motsvarande stämpeln
för en station å 100 kilovoltampére, förefölle emellertid statskontoret ej
fullt lyckligt, då därigenom de större anläggningarna syntes erhålla en
alltför betydande lindring i stämpelskatten.

För att ernå en bättre avvägning ville statskontoret ifrågasätta, att de
nuvarande bestämmelserna bibehölles oförändrade ifråga örn understationer
med en strömkapacitet t. o. m. 100 kilovoltampére men att stämpelavgiften
för varje fullt hundratal kilovoltampére därutöver bestämdes till 1 krona.

Nedanstående uppställning utvisade de stämpelbelopp, som vid tillämpning
av dessa regler skulle komma att utgå för understationer med nedanangivna
strömleveransförmåga:

50 kilovoltampére................

............... kronor

12

50

100

» ................

............... »

25

—

200

» ................

............... »

26

—

500

» ...............

............... »

29

—

1,000

» ...............

............... »

34

—

2,000

» ................

............... »

44

—

5,000

» ................

............... »

74

—

10,000

» ................

............... »

124

—

30,000

» ................

............... »

324

—

etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

9

Anledning att vidtaga ändring ifråga om den efter linjelängden utgående
avgiften syntes statskontoret icke föreligga.

Av utredningen synes framgå, att för större elektriska anläggningar, Departement«•
vilkas understationer hava hög leveransförmåga, en ur flera synpunkter <*«/«•*
önskvärd registrering försvårats eller omöjliggjorts till följd av den höga
stämpelavgiften i dylika fall. En sänkning av avgiften torde därför vara
påkallad, så mycket mera som det icke varit avsett, att avgiften skulle tillföra
statsverket inkomster utöver kostnaderna för registreringsförfarandet.

Av skäl som statskontoret i sitt yttrande anfört kan jag dock icke tillstyrka
den av kommerskollegium föreslagna maximeringen av stämpelavgiften för
varje understation till 25 kronor, motsvarande vad som nu utgår vid en
leveransförmåga av 100 kilovoltampere. Jag kan däremot ansluta mig till
statskontorets förslag, att avgift uttages efter nuvarande grunder upptill 100
kilovoltampere men med endast 1 krona för varje överskjutande påbörjat
hundratal kilovoltampere. I enlighet härmed torde stämpelförordningen
böra ändras.

3. Stämpelavgift för bevis angående undantag från förbud mot utförsel

av vara till utrikes ort.

I kungörelsen den 26 september 1919 (nr 614) stadgas — med ändring
av vad förordningen den 7 december 1883 angående expeditionslösen innehåller
däremot stridande — bland annat, att lösen skall erläggas för bevis,
som från vederbörande statsdepartement utfärdas angående Kungl. Maj:ts
beslut i anledning av ansökning örn undantag från förbud mot utförsel av
vara till utrikes ort, med 20 kronor eller, där värdet av det gods ansökningen
avsåge skäligen ej kan anses överstiga 400 kronor, med 3 kronor.

Kungl. Maj:ts beslut i ifrågavarande ansökningsärenden expedieras inom
handelsdepartementet i form av särskilda utförselbevis, undertecknade av
därtill förordnad tjänsteman inom departementet. Bevisen förses med stämpelavgift
av 2 kronor (enligt rubriken »Bevis, annat» i 3 § stlimpelförordningen)
samt lösen enligt 1919 års kungörelse. Denna lösen, 20 kronor
eller 3 kronor, har tidigare tillgodoförts statsverket genom insättning å handelsdepartementets
giroräkning i riksbanken. Genom beslut den 27 oktober
1933 förordnade emellertid Kungl. Majit, att å sådan i handelsdepartementet
utfärdad expedition, för vilken lösen enligt nyssnämnda kungörelse utginge,
från och med den 1 november 1933 lösen ej skulle debiteras samt att expeditionen
i stället jämlikt § 5 förordningen angående expeditionslösen och
3 § stämpelförordningen skulle förses utöver eljest utgående stämpelavgift
med stämpel till belopp, motsvarande den ifrågavarande lösen.

Enligt ordalydelsen har 1919 års kungörelse endast avseende å bevis, som
från statsdepartementen utfärdas örn Kungl. May.ts beslut i utförselärenden.

Andra bevis från statsdepartementen i dylika ärenden torde vid kungörelsens
tillkomst icke ha förekommit.

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 sami. Nr 173. ä

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Emellertid meddelas numera bevis om undantag från utförsel förbud även

1 viss utsträckning av chefen för handelsdepartementet jämlikt särskilda
Kungl. Majlis bemyndiganden. Sålunda har chefen för handelsdepartementet
i samband med för vissa bolag meddelade generella licenser erhållit bemyndigande
att själv eller genom särskilt utsedd tjänsteman inom departementet
verkställa granskning av från bolagen gjorda ansökningar örn export,
vilka handlingar, därest export medgives, förses med påteckning, att
hinder för export icke möter inom viss angiven tid. Vidare har chefen för
handelsdepartementet den 29 september 1933 bemyndigats att beträffande skjutvapen
för jakt- eller tävlingsändamål medgiva undantag från utförselförbud.

I båda dessa fall, där fråga icke är örn Kungl. Maj:ts beslut i utförselärende,
utan örn departementschefens, tillämpas de allmänna reglerna om
bevisets förseende med stämpel enligt resp. stämpel- och expeditionslösenförordningarna.
Tillstånd grundade å de generella licenserna förses med
stämpel 4 kronor (stämpel enligt stämpelförordningen för »Bevis, annat»

2 kronor samt till stämpel överförd lösen 2 kronor enligt expeditionslösenförordningens
rubrik »Bevis, annat, tecknat å företedd handling»). Bevis,
utfärdade med stöd av det åt departementschefen givna bemyndigandet den
29 september 1933, förses med stämpel 5 kronor (stämpel 2 kronor enligt
stämpelförordningen och till stämpel överförd lösen 3 kronor enligt expeditionslösenförordningens
rubrik »Bevis, annat, då det särskilt utfärdas»).

Något skäl att behandla bevis om undantag från utförselförbud olika beroende
på örn Kungl. Majit eller departementschefen meddelat undantaget
torde icke finnas. I båda fallen sker expedieringen av vederbörande beslut
på så sätt, att därtill förordnad tjänsteman inom departementet undertecknar
beviset ifråga. Särskilt beträffande påteckningarna enligt de generella
licenserna, som till övervägande antalet avse utförsel av varor, överstigande
400 kronors värde, och där kostnaderna för utförseltillståndet regelmässigt
icke uppgå till annat än högst obetydlig del av varans värde, synas ur en.
hetlighetens synpunkt starka skäl tala för en behandling i avgiftsavseende
likartad den, som gäller för bevis örn Kungl. Maj:ts beslut. Med nu gällande
bestämmelser har ett och samma bolag, då fråga varit örn utförsel
till land, upptaget å den generella licensen, allenast behövt för departementschefens
medgivande erlägga lösen- och stämpelavgift med 4 kronor»
oavsett varornas värde, under det att vid export till land, som icke omfattas
av den generella licensen, bolaget för Kungl. Maj:ts beslut alltefter
värdet å de till utförsel avsedda varorna fått erlägga 22 kronor, resp. 3
kronor i lösen och stämpel.

När det gäller att undanröja denna bristande enhetlighet, synes man
kunna förfara på två sätt. Antingen införes i tariffen i § 3 expeditionslösenförordningen
bestämmelse om att för bevis, vilka från statsdepartement
utfärdas örn undantag från förbud mot utförsel av vara till utrikes ort, erlägges
lösen, där värdet av det till utförsel avsedda godset skäligen kail
anses överstiga 400 kronor, med 20 kronor men eljest med 3 kronor. Stäm -

Kungl. Majlis proposition nr 173.

11

pel å bevisen enligt stämpelförordningen skulle då fortfarande erläggas med
2 kronor. Eller också överföras beloppen 20, resp. 3 kronor till stämpel
direkt genom intagande av ifrågavarande bevis under särskild rubrik av
lydelse, som nyss sagts, i 3 § stämpelförordningen; lösen skulle i så fall
utgå enligt expeditionslösenförordningen med 2 kronor, om beviset tecknas
å företedd handling, eller 3 kronor, örn det utfärdas särskilt (i bägge
fallen som »Bevis, annat» ; jämväl denna lösen redovisas på grund av stadgandet
i § 5 expeditionslösenförordningen såsom stämpel).

Det senare alternativet synes mig vara att föredraga framför allt av det
skäl, att då fråga här endast är örn expeditioner från statsdepartementen, ett
införande i 3 § expeditionslösenförordningen av ifrågasatt rubrik, avseende
allenast avdelning 5 i tariffen, skulle te sig egendomligt; lösen i egentlig
mening skulle ju i intet fall komma att utgå. Rubrik, vars tillämpning
inskränkts till nämnda avdelning, finnes heller icke för närvarande i expeditionslösenförordningen.
Jag föreslår fördenskull, att rubrik av den lydelse
nyss antytts införes i stämpelförordningen. Örn detta förslag genomföres,
synes 1919 års kungörelse böra upphävas i sin helhet, då dess bestämmelser
i den mån de ej av mig berörts hänföra sig till författningar, vilka upphört
att gälla eller eljest äro överflödiga.

4. Stämpelfrihet för bevis om beviljad pension m. m.

Genom förordning den 22 juni 1934 (nr 327) infördes i 3 § stämpelförordningen
föreskrift därom, att bevis, varom föimäles i 8 § 3 mom. och
22 § 2 mom. civila tjänstepensionsreglementet, skola vara fria från stämpel.
Av sistnämnda båda författningsrum innehåller det förra, att då pension
beviljas skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom, samt
det senare, att tjänsteman skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång
ur statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

Förut denna dag har Kungl. Majit beslutat förelägga riksdagen proposition
med förslag till reglemente angående tjänstepension för befattningshavare
vid försvarsväsendet (militära tjänstepensionsreglementet). Förslaget
innehåller i 6 § 3 mom. och 21 § 2 morn. bestämmelser örn skriftliga bevis
av samma innehåll som de nyss angivna. Då även dessa bevis uppenbarligen
böra vara fria från stämpel, torde härav betingad ändring i 3 § stämpelförordningen
böra vidtagas. Till frågan örn motsvarande ändring i expeditionslösenförordningen
torde jag senare få återkomma.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att meni finansdepartementet
upprättat förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Kurt Björklund.

3507 52. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.