Kungl. Majlis proposition nr 166.

1

Nr 166.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till frihamnsförordning
m. m.; given Stockholms slott den 1 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) frihamnsförordning,

2) förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen den
4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924
(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912 (nr
351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 166.

I

2

Kungl. Maj:ts •proposition nr 166.

Förslag

till

frihamnsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Med frihamn förstås sådan under tullverkets uppsikt stående, till allmänt
bruk för handelsrörelse och industriell verksamhet avsedd anstalt, varom
i denna förordning stadgas.

2 §.

Frihamn skall utgöras av ett till sina gränser bestämt område, som inrymmer
hamn med därintill beläget landområde och är på betryggande sätt
avspärrat från angränsande mark.

I frihamn skola finnas nödiga anordningar för lossning, lastning och lagring
av gods samt erforderliga tjänstelokaler för tullverket.

3 §.

Tillstånd att inrätta och driva frihamn meddelas av Konungen.

Ej må frihamn inrättas annorstädes än å tullplats, där distrikttullanstalt
finnes, eller, örn ortsförhålla adena därtill föranleda, i närheten av sådan plats.

Tillstånd må ej meddelas annan än den kommun, där tullplatsen är belägen,
eller för ändamålet bildat aktiebolag.

Konungen äger vid tillståndets meddelande bestämma de villkor, under
vilka tillståndet må tillgodonjutas.

Skulle innehavaren av tillståndet icke ställa sig till efterrättelse de sålunda
bestämda villkoren, eller skulle, där innehavaren är aktiebolag, detta försättas
i konkurs, äger Konungen återkalla tillståndet.

4 §•

Konungen äger att i enlighet med denna förordning och övriga gällande
föreskrifter meddela de närmare bestämmelser, vilka rörande trafiken till och
från frihamn eller eljest finnas erforderliga för betryggande av kronans rätt
samt ordning och säkerhet inom frihamn.

För frihamn skall finnas av Konungen, efter förslag eller hörande av frihamnens
innehavare, fastställt reglemente, innehållande de särskilda bestämmelser
rörande ordningen för trafiken inom frihamnen samt förhållandet
mellan frihamnsinnehavaren och trafikanterna, vilka erfordras utöver vad i
allmänna författningar är stadgat.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5 §.

För frihamn skall linnas av dess innehavare utsedd och av generaltullstyrelsen
godkänd föreståndare, vilken har att övervaka iakttagandet av de för
frihamnen gällande föreskrifter och är behörig att tala och svara i alla angelägenheter,
som röra frihamnen.

6 §.

Frihamn skall, såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter,
anses såsom utrikes ort. Dock må enligt Konungens förordnande
inrikes gods kunna med bibehållande av sin egenskap av sådant gods
föras genom frihamn.

7 §.

Inom frihamn må byggnad eller lägenhet icke utan Konungens medgivande
upplåtas till eller användas såsom bostad; dock att härbärge för den vid
frihamnen anställda tullbevaknings- och arbetspersonalen må utan sådant
medgivande anordnas.

Till förtäring eller eljest till personligt bruk må inom frihamn allenast
användas varor, vilka i frihamnen förtullats eller såsom inrikes gods dit
utförts utan därav följande rätt till tullrestitution eller därmed jämförlig
förmån.

I fråga örn rätt att ombord å fartyg eller luftfartyg, som befinner sig i
frihamn, till personligt bruk använda andra förnödenhets- och proviantartiklar
än i andra stycket avses samt angående rätt att ombord å fartyg eller
luftfartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka eller
nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, förordnar
Konungen.

8 §.

För rätt att inom frihamn idka industriell verksamhet fordras särskilt
tillstånd av Konungen. Dylikt tillstånd må icke avse verksamhet, som i
följd av gynnsammare produktionsvillkor är ägnad att å den inhemska
marknaden avsevärt skada verksamhet av enahanda slag, vilken här i landet
idkas annorstädes än i frihamn, ej heller verksamhet, som kan anses menlig
för ordningen eller säkerheten inom frihamnen.

Under industriell verksamhet inbegripes icke arbete, som utan självständigt
förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse, såsom rensning, sortering
eller avhjälpande av under transport eller lagring uppkommen skada.

9 $.

Inom frihamn må ej idkas detaljhandel med där befintliga varor; dock
äger Konungen under de villkor, som prövas nödiga, medgiva sådan handel
med förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg eller luftfartyg.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som finnas erforderliga
för lämpligt avgränsande av det i första stycket stadgade förbud samt dess

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

vidmakthållande. Där Konungen icke i särskilt hänseende annat förordnar,
skall såsom detaljhandel i frihamn anses försäljning därstädes av varor till
annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder
varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors utställande
för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan än rörelseidkare,
som nyss nämnts, eller ombud för honom.

10

Vara, för vilken enligt tulltaxan tullen skall beräknas efter verkligt
nettovikten med tillägg av visst emballage, må icke från frihamn införas
annorledes än för försändning i oförtullat skick till ort utom tullområdet,
med mindre varan är emballerad på sådant sätt, som eljest vid införsel av
varor av enahanda slag är brukligt, eller det visas, att ändring av emballeringen
icke vidtagits inom frihamnen eller vid försändning av varan från
tullinlandet till frihamnen.

11 §.

Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
verkställa undersökning av byggnad, öppet område, transportmedel och gods
inom frihamn samt låta å person, som lämnar frihamn, företaga kroppsvisitation
i den ordning, som stadgas i lagen om straff för olovlig varuinförsel.

12 $.

Bryter någon mot föreskrift i 7, 8 eller 9 §, straffes med dagsböter.

Böterna tillfalla kronan och tullstatens enskilda pensionsinrättning med
hälften vardera. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmän strafflag.

Åtal för förseelse, som nu sagts, anhängiggöres av tullverkets åklagare
vid tullmålsdomstol.

13 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse,
som i 12 § sägs, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen
förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits dömas
till det straff, som är stadgat för sådan förseelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936, från och med vilken
dag förordningen deri 15 november 1907 (nr 117) om frihamn skall upphöra
att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

5

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316).

Härigenom förordnas, att 5 och 11 §>§ tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

Tullfrihet åtnjutes för:

h) fartygs- och luftfartygsförnödenheter av annat slag än i g) sägs samt
fartygsinventarier, därunder inbegripna till fartyg hörande husgerådssaker,
för så vitt förnödenheterna eller inventarierna med avseende å beskaffenhet
och mängd skäligen kunna anses vara avsedda till begagnande ombord å
det transportmedel, vari de införts, och så länge de där kvarbliva;

k) proviant, medförd å fartyg eller luftfartyg, som kommer från utrikes
ort, för så vitt den erfordras ombord till transportmedlets besättning eller
passagerare, så länge transportmedlet icke efter avslutad resa avgått i inrikestraflk,
ävensom alla — — — genom Sverige;

s) inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut förtullade utländska
varor, när de efter utförsel återinföras i oförändrat skick; dock
skall härvid iakttagas,

att tullfrihet icke må åtnjutas, med mindre återinförseln äger rum inom
tio år från utförseln, ägande likväl generaltullstyrelsen, där varan nyttjats
inom svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel efter längre tids
förlopp,

att därest varan förut förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts
till samma frihamn, tullfrihet må åtnjutas allenast för så vitt antingen
återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar efter det varan i samband med
förtullningen lämnat frihamnens område eller ock av omständigheterna
framgår, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte
att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel,
att i händelse tullrestitution — — — värde för varuhavaren;

1 Senaste lydelse av 5 § se 1931: 242.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

11 §.

De särskilda — — — av Konungen.

Där sådant finnes av behovet påkallat, äger Konungen jämväl att med
avseende å fartyg eller luftfartyg, som samtidigt går i inrikes- och utrikestrafik,
utfärda särskilda föreskrifter till inskränkning av den under 5 § k)
medgivna tullfrihet för proviant.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

Kungl. Majus proposition nr 166.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924
(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 16 maj 1924 angående
transitering av införselförbjudna varor m. m. skall erhålla följande ändrade
lydelse:

1 §•

Vara, som enligt stadgande i särskild författning ej får till riket införas
eller får dit införas endast av vissa personer eller sammanslutningar eller
efter särskilt tillstånd av myndighet eller under vissa villkor, må utan hinder
av dylikt stadgande transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras
eller uppläggas å tullager eller i frihamn.

Har stadgandet meddelats med hänsyn till allmän hälsovård eller säkerhet
eller till förekommande av alkoholmissbruk eller djur- eller växtsjukdom,
skall dock det i första stycket lämnade medgivandet gälla allenast uppläggning
i frihamn av vara, beträffande vilken genom stadgandet införselrätten
förbehållits åt vissa personer eller sammanslutningar, ävensom sjöväga
befordran av sådan vara mellan frihamn och utrikes ort eller annan frihamn.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke äga tillämpning, där annat
följer av bestämmelse i författning, som ovan avses, eller särskild av
Konungen meddelad föreskrift.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Förslag

till

förordning om upphävande av förordningen den 20 december
1912 (nr 351) örn frilager.1

Härigenom förordnas, att förordningen den 20 december 1912 örn frilager
skall upphöra att gälla den 1 januari 1936.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 15 december 1914 angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives:

1 §.

Rättighet att — — — av människor.

Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning av tobak,
jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av
namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara.
Dock skall vad örn tillverkning är stadgat icke gälla utstyrsel eller förpackning
eller åsättande av namn eller beteckning, som nyss nämnts, där
åtgärden vidtages i frihamn utan att därjämte blandning av olika tobaksvaror
äger rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1936.

1 Senaste lydelse se 1916:546, 1920:218 och 1929:318.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

9

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungli
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden.
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,.
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn.
ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet m. m. samt anför därvid: -

Inledning.

De grundläggande reglerna örn friliamnsinstitutionens innebörd samt.
örn förutsättningarna och villkoren för frihamns inrättande och begagnande
äro meddelade i förordningen den 15 november 1907 (nr 117) om
frihamn, vilken ändrats genom förordningar den 20 december 1912 (nr
352), den 4 juni 1913 (nr 161), den 18 september 1916 (nr 545), den 25 juni
1917 (nr 403), den 16 juli 1919 (nr 448), den 14 maj 1920 (nr 217), den 19
augusti 1921 (nr 502), den 8 juni 1923 (nr 198), den 22 april 1927 (nr 124)
och den 4 oktober 1929 (nr 317). Författningen innehåller vid sidan av de
konstitutiva reglerna åtskilliga verkställighetsföreskrifter och andra bestämmelser
av mera begränsad räckvidd, avseende bland annat olika tullkontroll-
och tullklareringsspörsmål.

I övrigt gällande tullföreskrifter rörande frihamnstrafiken återfinnas,
huvudsakligen i frihamnsstadgan den 23 september 1919 (nr 626) med däri
vidtagna ändringar. Vissa ordningsföreskrifter äro meddelade i generaltullstyrelsens
cirkulär den 26 september 1919 angående tulltjänstordning
för frihamn (Tullverkets författningssamling 1919: 465), vilket cirkulär
till sitt huvudinnehåll innefattar tjänstgöringsbestämmelser för tullpersonalen.
Ett i förordningen örn frihamn behandlat speciellt tullklareringsspörsmål
är närmare reglerat i särskild av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse
den 30 maj 1930 (nr 179) angående den tidpunkt, då införsel från
frihamn skall anses vara verkställd, m. m.

De av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för Stockholms frihamn
den 23 september 1919 (nr 628), för Göteborgs frihamn den 1 augusti 1922
(nr 443) och för Malmö frihamn den 28 augusti 1922 (nr 462) förete sins -

10

Kungl. May.ts proposition nr 166.

''emellan endast smärre, huvudsakligen av organisatoriska förhållanden
betingade skiljaktigheter. Reglementena innehålla dels bestämmelser örn
olika rättsförhållanden, som uppkomma mellan å ena sidan frihamnarnas
innehavare och förvaltningsorgan samt å andra sidan trafikanterna vid
begagnandet av frihamnarnas anstalter och utrymmen för lossning, lastning
och lagring m. m., dels ock ordningsregler, som därvid skola iakttagas.
Därjämte förekomma i reglementena en del tilläggsföreskrifter
till frihamnsförordningen, såsom angående rätt till införsel av vissa varor
samt till idkande av provianthandel, ävensom enstaka tullföreskrifter.

De gällande frihamnsförfattningarna äro i terminologiskt och tekniskt
hänseende i stort sett avfattade i anslutning till de vid tiden för deras
tillkomst gällande tullförfattningarna. Med den omarbetning av tullförfattningarna,
som ägde rum genom tillkomsten av tullstadgan den 7
oktober 1927 (nr 391) och tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316) jämte därtill anslutna författningar, avsågs i första hand att ernå
en smidigare anpassning av bestämmelserna rörande tullförfarandet till
trafikens växlande krav samt införandet av enhetliga beteckningar i avseende
å de olika förfarandena i tullhänseende ävensom en revision i
systematiskt hänseende, därvid bland annat i huvudförfattningarna bibehöllos
och sammanfördes för de olika förfarandena i tullhänseende mera
konstitutiva bestämmelser, medan bestämmelser av mera sekundär art
fingo plats i särskilda tillämpningsförfattningar.

I samband med tillkomsten av de nya tullförfattningarna vidtogos vissa
■ändringar i frihamnsförfattningarna. Dessa ändringar utgjordes dock
i huvudsak allenast av sådana, som direkt och omedelbart påfordrades
av de nya tullförfattningarna. Med den mera genomgripande omarbetning
av bestämmelserna rörande frihamnsväsendet, som påkallades av att
i de nya tullförfattningarna införts nya och enhetliga beteckningar för
.åtskilliga förfaranden i tullhänseeende, fick däremot anstå.

Att så blev fallet torde hava berott på att behov av en revision av frihamnslagstiftningen
jämväl ur andra synpunkter gjort sig gällande men
att tillika ytterligare erfarenhet rörande frihamnsväsendets utveckling
och anordning inom ramen för då gällande bestämmelser ansetts önskvärd.

Redan i skrivelse den 27 augusti 1929 till dåvarande chefen för finansdepartementet
hemställde emellertid Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare, att åtgärder måtte
vidtagas för en revision av det författningskomplex, som är avsett att
reglera verksamheten i frihamnarna.

I häröver avgivna utlåtanden biträdde såväl generaltullstyrelsen som
kommerskollegium och av det senare ämbetsverket hörda korporationer
den gjorda framställningen.

Genom beslut den 12 juni 1931 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

x enlighet med vissa av departementschefen i anförande till statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer verkställa utredning oell avgiva förslag till
ändrade bestämmelser rörande frihamnsväsendet. Riktlinjerna för utredningen
innefattades i följande av departementschefen gjorda uttalande
:

En revision av författningarna rörande frihamnsväsendet synes i främsta
rummet böra hava till syfte dels en omarbetning i terminologiskt och
tulltekniskt hänseende av dessa författningar sålunda, att de i nämnda
avseende bringas i överensstämmelse med gällande tullförfattningar, dels
ock omarbetning i sakligt hänseende under beaktande av den utveckling
frihamnsrörelsen undergått sedan dessa författningars tillkomst, den inriktning
verksamheten i frihamnarna erhållit och kan förväntas erhålla
för framtiden samt de förändringar i övrigt, som i författningshänseende
eller eljest sedan frihamnsförfattningarnas tillkomst inträffat, av den
beskaffenhet att de kunna äga betydelse för avfattningen av hithörande
bestämmelser.

Härvid torde böra ägnas särskild uppmärksamhet åt det förhållandet
att frihamnarna icke i första hand kommit till användning för det ändamål,
för vilket de ursprungligen avsetts, eller för befrämjande av transitohandeln,
utan i stället till övervägande del tagits i anspråk såsom upplags-
och lagringsplatser för import- och exporthandeln. Frihamnarna
hava sålunda i viss utsträckning övertagit uppgifter, som tidigare fyllts
av tullhamnarna. En viss motsatsställning mellan frihamns- och tullhamnsintresset
har till följd härav uppstått. Ett avvägande av sålunda
med varandra konkurrerande intressen torde, under hänsynstagande till
allmänt näringspolitiska synpunkter, böra äga rum.

Vidare synes böra undersökas, huruvida och i vilken utsträckning, under
iakttagande av de grundsatser, som böra gälla för verksamhet i frihamn,
större frihet kan och bör beredas den i frihamnarna bedrivna rörelsen.

Vad nu anförts torde utvisa, att den utveckling den i frihamnarna bedrivna
rörelsen ernått liksom den förändrade inriktning denna rörelse
antagit, påkallar överväganden i ett flertal hänseenden. Såsom exempel
på spörsmål, som i anslutning till vad nu anförts synas böra bliva föremål
för utredning, må framhållas villkoren för förtullning, för detaljförsäljning
och utställning av varor i frihamn, för förbrukning i frihamn
av icke förtullad vara, för fartygs tillträde till frihamn samt för bedrivande
av industriell verksamhet i frihamn.

Jämväl ur annan synpunkt hava anmärkningar framförts mot nu gällande
bestämmelser i ämnet. Klagomål hava sålunda anförts dels över
den tid och den omgång, som äro ofrånkomliga för vinnande av nödiga
ändringar i gällande författningsbestämmelser, dels ock över långsamhet
i handläggningen av ärenden å förevarande område, vilka tarva statlig
myndighets prövning och avgörande.

För att i största möjliga utsträckning tillmötesgå kravet på att föreskrifterna
rörande frihamnsväsendet må kunna snabbt anpassas efter
tidens fordringar och växlande förhållanden torde böra undersökas i vilken
omfattning bestämmelser, som för närvarande äro inrymda i den
efter riksdagens hörande tillkomna frihamnsförordningen, må kunna
överflyttas till av Kungl. Majit ensam utfärdad författning, i första
hand till frihamnsstadgan. I berörda avseende synes böra eftersträvas,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

att i frihanmsförordningen allenast intagas sådana bestämmelser, sorn.
kunna anses vara av konstitutiv natur för reglerandet av frihamnsväsendet,
ävensom bestämmelser i övrigt av sådan art, att riksdagens medverkan
är för deras tillkomst erforderlig. I frihamnsstadgan däremot torde
böra sammanföras sådana stadganden berörande frihamnsväsendet, som
hava karaktär av verkställighetsföreskrifter till i huvudförfattningen
fastslagna regler. I detta sammanhang synes ock böra övervägas, huruvida
ej vissa i frihamnsförfattningarna förekommande bestämmelser,
t. ex. rörande i frihamn tjänstgörande tullpersonal, lämpligen böra överföras
till tullförfattningarna.

I syfte att i övrigt möjliggöra en snabbare handläggning av ärenden
berörande frihamnsväsendet, vilka erfordra statlig myndighets avgörande,
och en mera smidig anpassning av den i frihamnarna bedrivna rörelsen
efter rådande förhållanden synes böra övervägas möjligheten och
lämpligheten av att i större utsträckning än för närvarande är fallet åt
generaltullstyrelsen överlämna avgörandet av dylika ärenden, däri jämväl
inbegripet medgivandet av undantag från gällande föreskrifter.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen såsom
sakkunniga f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, tillika ordförande,
f. d. konsuln H. P. Th. Alpen, dåvarande tulldirektören, numera byråchefen
K. P. Leander och civilingenjören O. Stendahl. Alpen erhöll sedermera
begärt entledigande från uppdraget.

Med skrivelse den 15 oktober 1934 hava de sakkunniga till chefen för
finansdepartementet avlämnat »betänkande med förslag till ändrade bestämmelser
rörande frihamnsväsendet». Betänkandet är tryckt i serien
statens offentliga utredningar (1934: 36).

Över betänkandet hava infordrade utlåtanden avgivits av dels generaltullstyrelsen
—- med överlämnande av yttranden från lokala tullmyndigheter
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Trälleberg,
Halmstad och Gävle —, dels kommerskollegium — med överlämnande
av yttranden från frihamnsaktiebolagen i Stockholm, Göteborg
och Malmö, Göteborgs hamnstyrelse, flertalet handelskamrar samt Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges redareförening och Stockholms rederiförening —, dels
kontrollstyrelsen - med överlämnande av yttrande från aktiebolaget Vin&
spritcentralen —, dels medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen
och lantbruksstyrelsen, dels marinförvaltningen och chefen
för marinstaben gemensamt, dels Överståthållarämbetet — med överlämnande
av yttrande från Stockholms hamnstyrelse —, dels länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, dels ock styrelsen för
aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.

I förslag till ny frihamnsförordning hava de sakkunniga intagit sådana
bestämmelser, som ansetts vara av konstitutiv natur för reglerandet
av frihamnsväsendet, samt regler, vilkas fastställande eljest förutsatts
kräva riksdagens medverkan, de sistnämnda i den mån de icke in -

13

Kungl. Mårds proposition nr 166.

tagits i upprättade förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och i
förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna
varor m. ni.

I betänkandet hava de sakkunniga vidare uttalat sig i särskilda, det
egentliga ämnet för utredningen närstående spörsmål, bland vilka, till
den del de beröra av Kungl. Maj:t och riksdagen beslutade författningar,
här må nämnas frågorna örn upphävande av förordningen den 20 december
1912 (nr 351) örn frilager samt örn en ändring i förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i
riket.

De administrativa föreskrifter rörande frihamnstrafikens reglering i
tullhänseende, vilkas utfärdande förutsatts böra ankomma på Kungl.
Majit, hava av de sakkunniga sammanförts i förslag till friliamnsstadga.
Utom egentliga tullföreskrifter innehåller förslaget regler av beskaffenhet
att utgöra tillämpningsföreskrifter i ämnen, som behandlats i vissa
av de tidigare nämnda författningsförslagen. De sakkunnigas förslag
till friliamnsstadga åtföljes av förslag till ändringar i tullstadgan och
andra av Kungl. Majit utfärdade författningar jämte utkast till frihamnstullordning,
avsedd att utfärdas av generaltullstyrelsen.

De sakkunniga hava jämväl framlagt förslag till gemensamt reglemente
för frihamnarna, upptagande i huvudsak bestämmelser angående förhållandet
mellan frihamnsinneliavarna och trafikanterna tillika med ordningsregler.

I de infordrade yttrandena hava några erinringar av allmän räckvidd
icke framställts gentemot den av de sakkunniga verkställda fördelningen
av det föreliggande materialet på de olika författningsförslagen eller
dessas formella huvuddrag. Vad beträffar det sakliga innehållet, hava
väsentliga delar av förslagen gjorts till föremål för erinran endast i några
detaljer. I de delar förslagen givit anledning till mera ingående erinringar
eller uttalanden, rör det sig i stort sett örn specialfrågor, däribland
i främsta rummet en uppkommen fråga om särskilda förtullningsregler
i syfte att möjliggöra industriell verksamhet i frihamn för avsättning
inom landet samt olika spörsmål avseende behandlingen av gods, som
anmälts till lörtullning i frihamn. Sistnämnda spörsmål äro reglerade i
förslaget till friliamnsstadga men hava ock ett visst samband med bestämmelser
i tulltaxeförordningen. Såsom ett allmänt omdöme har generaltullstyrelsen
anfört, att de spörsmål, som utgjort föremål för utredningen,
syntes hava blivit efter i huvudsak riktiga principer lösta i de
sakkunnigas förslag, vilka styrelsen, med hänsyn tagen såväl till det
sakliga innehållet som till deras enhetlighet och överskådlighet, ville beteckna
såsom ett väsentligt framsteg inom förevarande område av tulllagstiftningen.
De i ärendet hörda näringsorganisationerna och företagen
hava likaledes, i den män de ingått på ett allmänt bedömande av
förslagen, givit sin anslutning till dessas huvudprinciper.

Departementschefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Den numera föreliggande utredningen har än ytterligare ådagalagt behovet
av att en såväl formell som saklig revision av författningarna rörande
frihamnsväsendet snarast möjligt kommer till stånd. I samma
mån som frihamnsrörelsen erhållit ökad omfattning, synas de inskränkningar
i rörelsefriheten, som de nuvarande bestämmelserna medföra och
som hava sin grund i äldre principer inom tullagstiftningen, hava gjort
sig alltmer kännbara. Det har vidare påvisats, hurusom den omständigheten,
att utvecklingen kommit att i väsentliga delar avvika från de ursprungligen
antagna förutsättningarna, medfört behov av en ändrad reglering
av trafikens behandling i vissa tullhänseenden men även givit aktualitet
åt tidigare icke närmare reglerade spörsmål, vilkas lösning är en
ur både statsverkets och näringslivets synpunkt viktig angelägenhet.

De sakkunnigas förslag synas kunna i väsentlig del godtagas vid den
omarbetning av frihamnsförfattningarna, som sålunda är av behovet påkallad.
I den följande framställningen torde jag få betrakta innehållet
av betänkandet såsom grundläggande. I synnerhet gäller detta beträffande
den historik i särskilda frågor och de redogörelser för gällande
bestämmelser och praxis, som lämnats av de sakkunniga. Jag har även
ansett det vara lämpligt att i stort sett följa betänkandets uppställning
i min behandling av de spörsmål, som nu föreligga till övervägande.

1. Industriell verksamhet i frihamn.

Frågan om ändrade förtullningsregler. I olikhet mot vad som förutsattes
vid frihamnslagstiftningens tillkomst, har någon nämnvärd industriell
verksamhet icke kommit till stånd inom frihamnarna. Vad som
framför allt begränsat möjligheterna för en på förädling av utländska
varor grundad dylik verksamhet lärer, såsom de sakkunniga framhålla,
hava varit den omständigheten, att denna blivit hänvisad till att praktiskt
taget uteslutande söka sig avsättning för sina produkter i utlandet
och sålunda icke kunnat räkna med det stöd, som möjligheten till avsättning
på hemmamarknaden utgör. Nämnda omständighet sammanhänger
därmed, att då frihamn är att i tullhänseende betrakta såsom utrikes ort,
de därstädes framställda varorna vid införsel till tullinlandet skola förtullas
i sitt vid införseln föreliggande, förädlade skick, vilket givetvis i
regel medför en högre tullheskattning, än örn industrien vore förlagd till
tullinlandet och sålunda endast hade att vidkännas införselavgifter för
de från utlandet införda råvarorna och halvfabrikaten. De sakkunniga
erinra vidare, dels att de jämförelsevis höga markkostnaderna i frihamnarna
och den efter dyrortsförhållanden avpassade arbetslönenivån i frihamnsstäderna
vid flera tillfällen framhållits såsom ägnade att ytterligare
begränsa förutsättningarna för frihamnsindustrien, dels ock att frihamnarna
fått en allt mäktigare konkurrent i tullrestitutionsväsendet,

15

Kungl. May.ts ''proposition nr 166.

vilket numera och särskilt genom 1929 års bestämmelser blivit i vida,
högre grad ägnat att tillgodose industriens behov av tullättnader vid.
utländska varors användande till exporttillverkning, än vad fallet varit
vid frihamnslagstiftningens tillkomst.

Såsom av betänkandet framgår, hava vid upprepade tillfällen framställningar
gjorts örn ändring av gällande bestämmelser i syfte att varor,
som enligt meddelat tillstånd förädlats inom frihamn, måtte kunna efter
särskilt av Kungl. Maj:t lämnat medgivande vid införsel därifrån förtullas
efter de tullsatser, som gälla för de vid förädlingen använda utländska
råvarorna och halvfabrikaten. En utredning i ämnet har tidigare
verkställts av kommerskollegium och generaltullstyrelsen, som framlagt
resultatet av utredningen i gemensamt utlåtande den 2 februari 192&
(betänkandet sid. 118). Utlåtandet utmynnade i ett avstyrkande av att
några åtgärder av allmängiltig beskaffenhet vidtoges för beredande av
särskilda lättnader åt inom frihamn belägna industriföretag i syfte att
befrämja avsättning av företagens produkter på hemmamarknaden.

De sakkunniga hava likaledes avstyrkt införande av ändrade bestämmelser
i förevarande ämne. I betänkandet anföres härom:

De olika uppfattningarna beträffande frågan örn tullättnader vid införsel
från frihamn av där framställda varor hava i princip det gemensamt,
att den i frihamn bedrivna industriella verksamheten förutsättes
under alla förhållanden icke skola försättas i en ur konkurrenssynpunkt
gynnsammare ställning än tullinlandsindustrien. Skulle det vara praktiskt
genomförbart att åstadkomma en fullständig utjämning sålunda att
förtullningssvårigheterna för frihamnsindustrien undanröjdes på sådana
villkor, som innefattade ett avstående från alla med förläggningen till
frihamn sammanhängande fördelar, förefaller det emellertid som örn slutresultatet,
sett ur den enskilde industriidkare^ synpunkt, borde te sig
skäligen intresselöst.

Den föreliggande utredningen visar till fullo de svårigheter, som möta
redan då det gäller att åstadkomma den klassificering och värdesättning
av olika i konkurrensavseende verksamma omständigheter, som erfordras
för att man skall kunna överväga de åtgärder, vilka vid genomförandet
av tullättnader skulle vidtagas för vinnande av likställighet i produktionsvillkoren
inom och utom frihamnarna. Beträffande sättet för tulllättnadernas
eventuella genomförande synes man hava att välja närmast
mellan å ena sidan förtullning vid införseln från frihamn av den färdiga
varan men med hänsyn tagen endast till däri ingående importerade råvaror
och halvfabrikat, samt å andra sidan förtullning av råvarorna och
halvfabrikaten, innan desamma komme att ingå i fabrikationen. Vilkendera
metoden man än väljer, är det likvisst, såsom i utredningen betonas,
nödvändigt att, därest den avsedda likställigheten skall förverkligas, vid
tullättnadernas värdesättning taga hänsyn även till andra omständigheter,
varibland icke minst den friare förfoganderätt över importvarorna
före användandet, som tillkommer industriidkaren i frihamnen i jämförelse
med konkurrenten i tullinlandet. Ett särskilt spörsmål, som jämväl
berör likställigheten i tullhänseende, är huruvida den industriidkare,
som i frihamn dreve rörelse med avsättning både inom och utom landet,
borde i fråga örn exporttillverkningen få utnyttja de med frihamnsväsen -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

det sammanhängande tullförmånerna oförminskade, samtidigt som lian
åtnjöte de ifrågasatta tullättnaderna för den för tullinlandet avsedda
verksamheten. Även örn det kan synas ligga nära till hands att besvara
denna fråga jakande, får man vid dess övervägande dock icke lämna den
omständigheten ur räkningen, att verksamheten på den ena marknaden
kan utgöra ett kraftigt stöd i konkurrensen på den andra.

Otvivelaktigt är i varje fall, att för åstadkommande av verklig likställighet
i produktionsavseende mellan frihamns- och tullinlandsindustrien
den i frihamn verksamme industriikarens frihet att göra omläggningar i
rörelsen, upptaga nya verksamhetsgrenar och eljest gestalta rörelsen efter
affärsmässiga metoder måste bliva på ett kännbart sätt begränsad.
Huru som helst bomme han att arbeta under ganska osäkra förhållanden,
då till äventyrs inträffade ändringar i införselbeskattningen kunde
rubba förutsättningarna för det honom lämnade tillståndet till verksamhetens
drivande och medföra krav på nya garantier mot obehörig konkurrens.
Särskilt det sistnämnda förhållandet gör, att frågans lösning kompliceras
även i fall, som eljest kunde synas jämförelsevis enkla, nämligen
då det gäller förädling av tullfria importvaror.

Örn man emellertid skulle kunna på ett eller annat sätt åvägabringa en
utjämning av produktionsvillkoren, såvitt angår tullförhållandena och
vad därmed direkt sammanhänger, bleve de återstående betingelserna för
uppkomsten av en på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri att
söka i frihamnarnas överlägsenhet i fråga örn kommunikations- och lagringsmöjligheterna.
Någon åtgärd för neutralisering av de fördelar i
konkurrensavseende, frihamnarna härutinnan erbjuda, synes principiellt
icke böra ifrågasättas. Emellertid är det obestridligt, att frihamnarnas
utveckling till särskilt värdefulla kommunikations- och lagringsanstalter
står i närmaste samband med deras särställning i tullhänseende.

Förslaget örn tullättnader har en väsentlig grund i önskemålet att bereda
ökade tillfällen till utnyttjande av frihamnarna med däri ingående,
till industritomter avsedda områden. Det har ur denna synpunkt gjorts
gällande, att en gynnsammare ställning för frihamnsindustrien vore motiverad
av åtskilliga omständigheter. Sålunda har åberopats, att frihamnarna
lede av den olägenheten, att de vore förlagda till dyrorter med
arbetslöner och byggnadskostnader, som överstege det annorstädes vanliga.
Emellertid gäller samma förhållande för den industri, som är förlagd
vid eller i närheten av frihamnsstädernas tullliamnar. Försök att
genom tullättnader eller anordningar i dylik riktning kompensera industriföretagen
i landet för olägenheter av nu antydd beskaffenhet skulle
otvivelaktigt leda till orimliga konsekvenser.

Vidare har framhållits, att stora kapital nedlagts på att utrusta frihamnarna
med moderna och högklassiga trafikanordningar, och att det
läge i det allmännas intresse, såväl att de nedlagda kapitalen bleve förräntade
som att frihamnarna bleve i möjligaste mån tillgängliga för kommersiellt
utnyttjande. Erinras må emellertid, att detta allmänna intresse
i allt fall icke får tillgodoses på bekostnad av ett annat allmänt intresse,
nämligen iakttagandet i möjligaste mån av rättvisa i statens ställning till
det inhemska näringslivet och dess särskilda företag. Jämväl må påpekas,
att de tre frihamnarna ägas av samma kommuner som vidliggande
tullhamnar. Den båtnad, som respektive kommun må vänta sig av förläggning
av en industri till platsen, bör kommunen kunna bereda sig,
oavsett huruvida industrien erhåller plats inom eller utom frihamnsområdet.
För övrigt torde utnyttjandet av de vid frihamnarna belägna

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

17

tullhamnarnas betydligt större industriutrymmen vara ur kommunernas
synpunkt ett intresse, vid sidan varav frihamnarnas användande till enahanda
ändamål har endast underordnad betydelse.

I den mån det måste antagas, att frihamnarnas industriutrymmen icke
kunna inom överskådlig tid finna användning för industri, som är inriktad
på export, är det givetvis i och för sig ett beaktansvärt önskemål, att
dessa utrymmen må kunna nyttiggöras på annat sätt. Det skall icke
heller bestridas, att omständigheterna i särskilda fall kunna vara sådana,
att tullättnader för ett till frihamn förlagt men på hemmamarknaden arbetande
industriföretag finnas kunna medgivas utan förfång för något
inhemskt näringsintresse. Den föreliggande utredningen lärer emellertid
hava ådagalagt, att några allmänna riktlinjer för prövning av dylika
fall icke kunna på förhand uppdragas. Frågan gäller därför till slut
egentligen endast, huruvida det för framtiden bör överlåtas till Kungl.
Majit att i administrativ ordning pröva hithörande spörsmål i hela deras
vidd och träffa därav föranledda avgöranden. Härvid bör ihågkommas,
att de åtgärder, som kunna komma i fråga, innebära en jämkning i
grundläggande principer för frihamnslagstiftningen och tulltaxeförordningen.
Vidare bör betänkas, att varje dylik åtgärd kan vara ägnad att
åstadkomma rubbning i den genom lagstiftningen åvägabragta avvägningen
av de olika näringarnas och näringsföretagens inbördes intressen.
En sådan åtgärd bör fördenskull icke vidtagas utan grundlig utredning
och de olika intressenternas hörande. De härmed sammanhängande spörsmålen
lära sålunda i allmänhet icke vara ägnade för ett så skyndsamt
avgörande, som betingar en rent administrativ handläggning.

Med hänsyn såväl härtill som till frågornas stora principiella betydelse
synes det vara riktigast, att därest på grund av i särskilt fall verkställd
utredning undantag från ifrågavarande, av Kungl. Majit med riksdagen
beslutade författningar finnes påkallat, ärendet underställes riksdagens
prövning.

Mot betänkandet i denna del har en av de sakkunniga, herr Stendahl,
avgivit reservation och därvid anfört:

Beträffande vissa delar av de sakkunnigas motivering —---till sin

ståndpunkt i fråga örn den industriella verksamheten i frihamn--- —

får jag anmäla avvikande mening. Emot de sakkunnigas förslag till lydelse
av själva industriparagrafen i frihamnsförordningen har jag intet
att invända.

När de sakkunniga konstaterat, att industriell verksamhet praktiskt
taget icke utövats i rikets frihamnar, och icke heller kunnat utövas, huvudsakligen
på grund av att dylik industri icke kunnat sälja sina produkter
på hemmamarknaden till följd av att produkterna tullbeskattats
hårdare än motsvarande produkter, tillverkade i tullinlandet, hade de
sakkunniga enligt min mening bort utreda och komma med detaljerat
förslag, huru en ändring härutinnan formellt skulle kunna åvägabringas.
Då i de sakkunnigas motivering talas örn att det begärts »tullättnader» för
frihamnsindustri, ger detta enligt min mening en fullkomligt missvisando
bild av frågan. Vad som begärts från särskilt Stockholms friharnnsaktiebolags
sida är, att industriprodukter, som efter Kungl. Majits
tillstånd tillverkas i frihamn, icke skola vid införseln till tullinlandet belastas
hårdare än samma produkter tillverkade i tulli nlandet. Det är
alltså krav på jämställdhet och icke på någon preferens, som rests. De
fälläng lill riksdagens protokoll lOi’,5. 1 sami. Nr 166. 2

18

Kungl. Majlis ''proposition nr 166.

sakkunnigas förslag, att dylika frågor böra prövas från fall till fall av
riksdagen, står enligt min mening icke i överensstämmelse med gällande
praxis, att riksdagen bar band om den grundläggande tullbeskattningen
och dess former men att det överlåtes till Kungl. Maj:t att efter hörande
av näringslivets organisationer handlägga det enskilda fallet administrativt.
Från dessa utgångspunkter anser jag, att de sakkunniga bort föreslå
de tillägg i tulltaxeförordningen, som äro nödvändiga förutsättningar
för industri i frihamn. Det rör sig örn 2 och 9 §§ samt 5 § s) i dess av de
sakkunnigas majoritet föreslagna nya lydelse.

Tulltaxeförordningens 2 § föreskriver, att en vara skall tulltaxeras i
det skick, vari den inkommer. Undantag från denna bestämmelse skulle
behöva stadgas för vara, som efter vederbörligt tillstånd tillverkats i frihamn.
Denna vara skulle kunna införas på de villkor, Stockholms handelskammare
i yttrande den 9 februari 1926 över en av Stockholms frihamnsaktiebolag
gjord framställning föreslagit, nämligen mot erläggande
av tullen för till varan vid fabrikationen använda råmaterial,
halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.

I 9 § bestämmes bi. a., att i utlandet reparerad eller bearbetad vara i
vissa fall får återinföras i stort sett tullfritt men mot erläggande av värdetull
på det utförda reparationsarbetet. Lika litet som någon anser det
rimligt att kräva förtullning av grönsaker och frukt, som växt i en frihamn,
då de skola konsumeras eller införas till tullinlandet, lika litet
finns det några bärande skäl, att industriarbete, som utföres inom ett frihamnsområde,
skall tullbeskattas, därest industriprodukten införes till
tullinlandet. Industriarbete, utfört i frihamn, lyder under svenska sociala
lagar, blir skattskyldig! efter svensk lag, arbetskraften och företagen
äro svenska, sannolikt ofta t. o. m. i högre grad än i tullinlandet, beroende
på koncessionsförfarandet. Vill man för fullständigande av jämställdheten
mellan industri i frihamn och i tullinlandet föreskriva, att endast
inhemska eller införtullade byggnadsmaterialier, maskiner m. m. må
komma till användning, därest industrien skall få arbeta på hemmamarknaden,
ligger det i den koncessionslämnande myndighetens hand att
bestämma härom.

Enligt min uppfattning bör alltså i 2 § tulltaxeförordningen göras förslagsvis
följande tillägg, nämligen:

»Konungen äger medgiva att, på de villkor och i den utsträckning
Konungen bestämmer, i frihamn framställd vara må vid införsel från frihamnen
förtullas mot erläggande av tullen för till framställningen använda
råmaterial, halvfabrikat och delar av utländskt ursprung.»

Ett motsvarande tillägg i 9 § synes böra erhålla lydelsen:

»Utan hinder av vad ovan stadgas äger Konungen medgiva att, på de
villkor och i den utsträckning Konungen bestämmer, vara, som utföres
till frihamn för att där undergå reparation eller annan bearbetning, må
återinföras från frihamnen mot erläggande av tullen för till reparationen
eller bearbetningen använda råmaterial, halvfabrikat eller delar av
utländskt ursprung.»

Jämväl i de infordrade yttrandena över betänkandet hava skilda meningar
i denna fråga gjorts gällande.

Av de i ärendet hörda lokala tullmyndigheterna hava tulldirektören i
Malmö och tullförvaltningen i Malmö frihamn uttalat sig för en jämkning
av gällande förtullningsregler till förverkligande av syftet med re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

19

servantes förslag. Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig för
siri del icke finna anledning understödja förslaget och har i sådant avseende
åberopat kommerskollegii och styrelsens förutnämnda utlåtande
den 2 februari 1929.

Bland de av kommerskollegium hörda näringsorganisationerna och företagen
har Stockholms handelskammare anfört såsom sin uppfattning,
att det borde överlämnas till Kungl. Maj:t att pröva uppkommande frågor
örn undantag i här avsedda fall från gällande förtullningsregler, enär
hänskjutandet till riksdagen av dylika frågor måste vara ägnat att avsevärt
tynga deras handläggning. Uttalanden i samma riktning hava
gjorts av Skånes handelskammare, Västergötlands och Norra Hallands
handelskammare, Stockholms frihamnsaktiebolag, Malmö frihamnsaktiebolag,
Sveriges köpmannaförbund och Stockholms rederiförening.

övriga av kommerskollegium hörda korporationer hava lämnat betänkandet
i denna del utan erinran, varvid bland andra Sveriges industriförbund,
Sveriges grossistförbund, handelskammaren i Göteborg och Göteborgs
hamnstyrelse med instämmande av Göteborgs frihamns aktiebolag
uttryckligen biträtt den mening, som uttalats av de sakkunnigas majoritet.

Kommerskollegium åter har uttalat sig för det av reservanten framställda
förslaget örn tillägg till 2 § tulltaxeförordningen. Kollegium har
härvid anfört bland annat följande:

Över huvud taget måste man konstatera, hurusom, de stora förväntningar,
som ursprungligen ställdes på utvecklingsmöjligheterna för den
industriella verksamheten i våra frihamnar, hittills endast i försvinnande
omfattning kunnat realiseras. I detta hänseende torde exempelvis
förtjäna att erinras hurusom de uttalanden, som tidigare gjorts rörande
de särskilda förutsättningarna för en tillverkning av punsch i frihamn
för export, visat sig alldeles icke motsvaras av verkligheten.

Med hänsyn härtill oell till de betydande kapitalvärden, som äro nedlagda
i frihamnarna och vilka borde i än större utsträckning än vad nu
är fallet kunna nyttiggöras även för industriell utveckling, synes förtjäna
att tagas i förnyat övervägande, huruvida icke några av de hinder,
som nu möta gentemot etablerande av sådan verksamhet med beräknad
avsättning även på tullinlandet, borde kunna undanröjas. Härvid bör
även beaktas att, medan frihamnsverksamheten ej bör få komma i åtnjutande
av några särskilda förmåner i tullbeskattningshänseende framför
liknande verksamhet innanför tullgränsen, någon anledning knappast
torde föreligga till att placera den förra i sämre läge än den senare i
detta avseende. Ur denna synpunkt torde med fog kunna göras gällande,
att det skydd för själva manufaktureringsarbetet och däri ingående arbetskostnad,
som. må ingå som del av visst tullskydd för färdig vara vid
inhemsk avsättning, bör kunna medgivas bliva lika inom som utom gränsen
för frihamnsområdet. Det gäller ju nämligen i själva verket i ena som
i andra fallet visst skydd för svenskt arbete.

Med hänsyn härtill torde även vägande skäl kunna anföras för att, på
sätt reservanten bland de sakkunniga förordat, bereda ökad möjlighet för
ändrad tulltaxering av inom frihamnsområdet tillverkad vara på grundval
av tullbeloppet för däri ingående respektive vid tillverkningen för -

Departements chefen.

20 Kungl. Majlis proposition nr 166.

brukade materialier. För sådant ändamål torde emellertid erfordras ett
tillägg till 2 § i tulltaxeförordningen av den innebörd som av reservanten
föreslagits.

.Medgivandet av sådant undantagsförfarande med hänsyn till tulltaxeringen
måste givetvis föregås av en närmare prövning i varje särskilt
fall och måste förknippas med bland annat vissa villkor rörande förtullning
av vid tillverkning använda maskiner och redskap m. m., vilka äro
av utländskt ursprung. Prövningen av ansökan örn medgivande i nu berörda
hänseende för varor, tillverkade inom frihamn, varöver kollegium
och generaltullstyrelsen i förekommande fall torde bliva i tillfälle att avgiva
yttrande, liksom fastställande av de villkor, som förutsättas böra
fästas vid sådant medgivande, torde i likhet med vad reservanten föreslagit
böra överlämnas till Kungl. Majlis avgörande. Att göra behandlingen
av dylika ärenden i varje särskilt fall beroende av riksdagens
prövning skulle fördröja och tynga behandlingen av desamma i en grad
som i praktiken torde innebära ett avskärande av möjligheten för en
tillämpning, över huvud taget, av några undantagsbestämmelser och därmed
till någon utveckling av den industriella tillverkningen i frihamn.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört, att det syntes lämpligt att
beträffande industriell verksamhet inom frihamnsområde införa sådan
ordning, att Kungl. Majit vid prövning av fråga örn tillstånd till sådan
verksamhet ägde utan riksdagens hörande i varje särskilt fall medgiva
de tullättnader, som för verksamhetens bedrivande vore nödiga.

Såsom i utredningen framhålles, har det ursprungligen icke varit avsett,
att frihamnarna skulle utgöra förläggningsplatser för industriell
verksamhet med avsättning på den inhemska marknaden. Uppkomsten
av dylik verksamhet i frihamnarna har icke heller betraktats såsom ett
önskemål ur industriens allmänna synpunkter, utan fastmer har det härutinnan
gällt att i industriens intresse hindra uppkomsten av en skadlig
konkurrens på hemmamarknaden från i frihamnarna bedriven verksamhet.

I detta hänseende har någon förändring av läget ej inträtt. Däremot
har, sedan det visat sig att någon nämnvärd exportindustri ej kommit till
stånd i frihamnarna, uppkommit önskemålet om beredande av nya möjligheter
till utnyttjande av därstädes förefintliga utrymmen, och det
torde vara detta förhållande som närmast ligger till grund för de föreliggande
förslagen örn jämkning av förtullningsreglerna.

Hur beaktansvärt det ifrågavarande önskemålet än må vara, ligger det i
sakens natur, att tveksamhet måste råda i fråga örn möjligheten och
lämpligheten av att tillgodose detsamma genom en jämkning av grunderna
för frihamnsväsendet med syfte att bereda tillträde till frihamnarna
för industriella företag, som ämna deltaga i konkurrensen på den
inhemska marknaden. Utredningen lärer hava visat, att några allmänna
närmare riktlinjer för prövningen av uppkommande frågor örn
undantag från förtullningsreglerna icke kunna på förhand uppdragas.
Vad som för närvarande återstår till övervägande, är därför endast det

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

formella spörsmålet, huruvida det genom bestämmelse i frihamnsförordningen
eller tulltaxeförordningen för framtiden bör överlämnas till
Kungl. Majit att pröva dylika ärenden i hela deras vidd och träffa därav
föranledda avgöranden. För min del anser jag detta spörsmål icke vara
av någon större praktisk betydelse, då det är tydligt, att de svårigheter,
som möta för vinnande av ett positivt resultat, hänföra sig till andra förhållanden
än sättet för den formella handläggningen. Enär å andra sidan
giltighet icke kan frånkännas de principiella skäl, som de sakkunniga
anfört gentemot ett bemyndigande av den ifrågasatta innebörden,
har jag funnit mig icke böra förorda, att ett dylikt bemyndigande påkallas
från Kungl. Majits sida.

Villkoren i övrigt. I § 13 mom. 2 av gällande frihamnsförordning har
rätten att inom frihamn idka industriell verksamhet gjorts beroende av
särskilt tillstånd av Kungl. Majit och äro därjämte vissa gränser för
Kungl. Majits befogenhet att meddela dylikt tillstånd uppdragna. Utom
formella jämkningar i dessa bestämmelser hava de sakkunniga föreslagit
ett tillägg av innehåll, att under dylik verksamhet icke skall inbegripas
arbete, som utan självständigt förvärvssyfte utföres i samband med
lagerrörelse, såsom rensning, sortering eller avhjälpande av under transport
eller lagring uppkommen skada (8 § i förslaget till frihamnsförordning).

Till motivering härav hava de sakkunniga anfört:

Vid olika tillfällen har behov av en närmare precisering av begreppet
industriell verksamhet gjort sig märkbart. Särskilt har det härvid varit
fråga örn huruvida tillstånd skolat anses vara erforderligt beträffande
en del med lagringsrörelse sammanhängande bearbetnings- och andra åtgärder
av enklare art och ofta endast tillfälligtvis förekommande. Beträffande
åtgärder, som icke kräva någon nämnvärd teknisk utrustning
och som kunna anses ingå i sedvanlig tillsyn å lagrade varor, exempelvis
rensning och sortering i vissa fall, har väl i praktiken någon tvekan
icke behövt råda därom, att tillstånd icke erfordras. I andra fall däremot,
då dylika arbeten utföras med maskinella hjälpmedel, liksom även
exempelvis då med lagringsrörelse äro förenade reparationsarbeten, som
kräva fullständig verkstadsrörelse med maskiner och redskap, ställer
sig saken i varje fall mera tveksam. I den mån den verksamhet, som nu
avses, icke har självständigt kommersiellt syfte utan endast utgör ett
mer eller mindre nödvändigt bihang till lagerrörelse, synes emellertid
tillräcklig anledning icke föreligga att göra densamma beroende av särskilt
tillstånd.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i yttrandena icke mött annan
erinran, än att en lokal tullmyndighet ifrågasatt upptagande av
blandning av varor bland exemplen å sådan verksamhet, som skall få
äga rum utan särskilt tillstånd. Generaltullstyrelsen har härom anfört,
att den omständigheten, att blandning av varor jämförelsevis ofta inginge
i egentlig tillverkning, för vars bedrivande i frihamn tillstånd bor -

Departements chefen.

22 Kungl. Martts ''proposition nr 166.

de erfordras, enligt styrelsens uppfattning, utgjorde hinder för att åtgärden
särskilt nämndes i författningstexten.

Ett ytterligare tillägg av innebörd, att tillstånd till rusdryckstillverkning
i frihamn icke finge lämnas, har föreslagits av kontrollstyrelsen,
som framhållit, att flera hos Kungl. Majit gjorda ansökningar örn tillstånd
till beredning i frihamn av punsch och andra spritdrycker för export
blivit avslagna samt att de hinder, som ansetts föreligga för bifall
till ansökningarna, hanförde sig till sådana förhållanden i samband med
gällande rusdryckslagstiftning och dess tillämpning, som vore av den
bestående art, att de kunde göras gällande jämväl mot bifall till framtida
likartade ansökningar.

För egen del biträder jag de sakkunnigas förslag i ämnet. Vad beträffar
blandning av varor må erinras, att sådan åtgärd, även örn den icke
nämnes i författningstexten, lärer få vidtagas utan särskilt tillstånd i
de fall, då åtgärden, såsom enligt den föreslagna regeln förutsättes, utan
självständigt förvärvssyfte utföres i samband med lagerrörelse.

Vad åter angår förslaget örn ovillkorligt förbud mot beredning av
spritdrycker i frihamn hava, såsom av kontrollstyrelsens uttalande framgår
och jämväl i betänkandet blivit antytt, de skäl som åberopats gentemot
medgivande av dylik verksamhet sin grund i omständigheter vid
sidan av frihamnsväsendet. Oavsett att omedelbart behov av det föreslagna
förbudet icke föreligger, då verksamheten i allt fall icke må bedrivas
utan Kungl. Maj:ts tillstånd, lärer det med hänsyn till frågans
nyssnämnda sammanhang icke kunna anses lämpligt, att sådant förbud
upptages bland de för frihamnsväsendet konstitutiva reglerna i frihamnsförordningen.

2. Konsulat iöns förbud m. m.

Huvudregel om konsumtion inom frihamn. Enligt § 15 gällande frihamnsförordning
må inom frihamn till förtäring eller eljest till personligt
bruk icke användas utländska varor av tullpliktigt slag, med mindre
de förut blivit i riket behörigen införtullade, liksom ej heller sådana
svenska varor, för vilka restitution av tull- eller tillverkningsavgifter
eller befrielse från tullavgift blivit vid varornas intagande i frihamnen
ifrågasatt.

Förbudet har upptagits jämväl i de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning
(7 § andra stycket), dock med vissa såväl formella som sakliga
jämkningar. Sålunda har förbudet utvidgats till att gälla även utländska
varor av icke avgiftsbelagt slag. Även örn konsumtion av sådana varor
icke i och för sig kunde anses innebära en kränkning av något materiellt
intresse, har det enligt betänkandet av ordningsskäl och för vinnande av
garanti mot verkligt missbruk ansetts böra föreskrivas, att inga som helst
oförtullade utländska varor finge inom frihamn användas till person -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

ligt bruk. Att något praktiskt behov icke komme att eftersättas genom
ändringen, framhålles i betänkandet såsom uppenbart.

I förslaget är förutsatt, att förtullning för konsumtion inom frihamn
må kunna äga rum därstädes. Att möjlighet härtill bereddes, har enligt
betänkandet ansetts påkallat bland annat därav, att rätten tili användande
å fartyg i frihamnstrafik av oförtullade utländska varor föreslagits
skola avsevärt begränsas. Frågan, i vilken omfattning dylik förtullning
må äga rum, har av de sakkunniga behandlats i samband med de bestämmelser
örn tullklarering i frihamn, vilka äro upptagna i förslaget till frihamnsstadga
(60 §).

De sakkunnigas förslag i denna del, vilket lämnats utan erinran i de Departements t

.... t chefen.

infordrade yttrandena, kan jag biträda.

Förnödenhets- och proviantartiklar för fartyg m. m. I gällande frihamnsförordning
åtföljes konsumtionsförbudet av ett stadgande, varigenom
det lämnas besättning å fartyg i frihamn obetaget att ombord förbruka
även oförtullade proviantartiklar, som enligt förordningens regler
örn provianthandel inköpts inom frihamnen eller som i fartyget dit medförts.

De sakkunniga erinra dels, vad beträffar rätten till användande ombord
av obeskattade varor annorledes än för personligt bruk, att denna rätt
icke berördes av konsumtionsförbudet utan vore i princip lika oinskränkt
som rätten till användande av obeskattade varor annorstädes inom frihamnen,
dels ock att i nu angivna hänseenden fartyg, som befunne sig på
resa till eller från frihamn, principiellt åtnjöte samma förmåner som fartyg
i trafik till eller från utlandet, då även härutinnan regeln örn frihamns
egenskap av utrikes ort i tullhänseende vore tillämplig, så länge
icke något stadgande i motsatt riktning funnes meddelat. I sammanhang
härmed yttra de sakkunniga:

I praktiken är dock sjöfarten mellan frihamnarna och andra svenska
orter icke i större utsträckning i tillfälle att begagna sig av dessa förmåner,
då respektive fartyg mestadels vid anlöpandet av frihamn åtnjuta
särskilda trafiklättnader, i vilkas förutsättningar ingår, att utrikes gods
ej må medföras eller ombordtagas under sådana former, som medgiva

dess användande ombord. .

Då den trafikordning, de sakkunniga föreslå för den inrikes sjol arton
till och från frihamn, går ut på lagfästande och ytterligare fullföljande
av de principer, som ligga till grund för de nu asyltade lättnadsmedgivandena,
har det för de sakkunniga synts ganska självfallet att föreslå
jämväl en häremot svarande begränsning av rätten till användande av
obeskattade förnödenheter ombord å fartyg i inrikes frihamnstrafik. En
dylik åtgärd synes även ur mera allmänna synpunkter väl motiverad.

Som den ifrågavarande sjöfarten med avvikelse från de ursprungliga förutsättningarna
gestaltat sig, intager den praktiskt sett icke någon utpräglad
särställning i förhållande till den sjöfart, som äger rum uteslutande
mellan tullhamnar. Den inrikes frihamnstrafiken behandlas för

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

närvarande till största delen såsom ren inrikestrafik, oell detta kommer
jämväl att, örn möjligt i än större utsträckning, bliva förhållandet vid
lagfästande av de sakkunnigas förslag. Under sådana omständigheter
måste det anses såsom en tämligen opåkallad privilegiering på statsverkets
bekostnad av den inrikes frihamnstrafiken, örn anlöpandet av frihamn
skulle under uppehållet därstädes samt under resa till och från frihamnen
medföra de förmåner i fråga örn användande av obeskattade förnödenheter,
som äro medgivna beträffande trafik till och från utlandet.
Med hänsyn till det stora antalet fartyg, som i följd av trafikens omläggning
i tullhänseende under sina inrikes resor anlöpa frihamn för allenast
intagande av lastfyllnad eller lossning av smärre godspartier, har det
föreliggande spörsmålet fått en större betydelse ur fiskal synpunkt, än
tidigare kunnat förutsättas.

De sakkunnigas förslag i fråga örn rätten att ombord å fartyg i frihamn
använda obeskattade förnödenheter till personligt bruk och att ombord
å fartyg under resa till eller från frihamn förbruka eller nyttja förnödenhets-
och proviantartiklar, utgörande utrikes gods, går i stort sett
ut på att denna rätt begränsas till fartyg i trafik från och till utlandet.

Beträffande vissa varuslag, nämligen spritdrycker, vin, exportöl och
tobaksvaror, hava de sakkunniga föreslagit inskränkningar i förfoganderätten
även för den utrikes sjöfartens del. De sakkunniga framhålla i
detta hänseende, bland annat, att en oinskränkt förfoganderätt ombord
å fartyg i frihamn, särskilt vad anginge rusdrycker och tobaksvaror, lätt
kunde föranleda missbruk i form av ilandförsel för konsumtion inom frihamnen
eller för insmuggling till fullinlandet, liksom även medförandet
av dylika varor å fartyg i frihamnstrafik kunde medföra påtagliga risker
för olovlig införsel, med mindre försändningen skedde under enahanda
kontroll som vid avsändande från tullhamn.

De sakkunnigas förslag beträffande förenämnda varuslag går i första
hand ut på att dylika varor, vilka såsom proviant medförts i fartyg från
utlandet, skola i frihamn på samma sätt som i tullhamn deklareras och
ställas under tullverkets tillsyn för att i mån av behov utlämnas till förfogande
ombord. Vidare har tullklareringsplikt föreslagits såsom obligatorisk,
då varor av ifrågavarande slag såsom utrikes gods skola ornbordtagas
å fartyg i frihamn, vare sig de äro avsedda till proviant eller
att försändas till svensk eller utländsk ort. Såsom en följd härav framhålles
i betänkandet, att dylika i frihamn ombordtagna varor icke komma
att bliva tillgängliga för förbrukning ombord under uppehållet i frihamnen,
ej heller under resa därifrån, innan fartyget lämnar tullområdet.
I dessa avseenden kommer alltså enligt betänkandet behandlingen i
frihamn att i praktiken bliva densamma som i tullhamn.

Då en reglering efter nu angivna riktlinjer förutsatt varjehanda bestämmelser,
vilkas närmare innehåll till en del blivit beroende av de administrativa
ordningsföreskrifterna rörande fartygstrafiken, hava de sakkunniga
föreslagit, att de i förevarande ämne erforderliga föreskrifterna
i sin helhet meddelades i administrativ ordning. I enlighet härmed har

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

i de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning (7 § tredje stycket) upptagits
ett stadgande, varigenom det överlåtes till Kungl. Majit att förordna
i fråga om rätt att ombord å fartyg, som befinner sig i frihamn, till
personligt bruk använda oförtullade utländska och därmed jämställda
svenska förnödenhets- och proviantartiklar samt angående rätt att ombord
å fartyg, som befinner sig på resa till eller från frihamn, förbruka
eller nyttja förnödenhets- och proviantartiklar, utgörande utrikes gods.
De härmed åsyftade administrativa föreskrifterna hava de sakkunniga
upptagit i förslaget till frihamnsstadga (77 §).

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava generaltullstyrelsen och
kmitrollstyrelsen samt flertalet av de i ärendet hörda näringsorganisationerna
och företagen tillstyrkt eller lämnat utan erinran.

I vad förslaget avser särskild inskränkning i rätten till förfogande
över spritdrycker m. m. har emellertid Skånes handelskammare framhållit,
att denna rätt, såvitt erfarenheten givit vid handen, hittills ej missbrukats
och att vid sådant förhållande anledning ej syntes föreligga att
belägga utlandstrafiken med den föreslagna restriktionen, som lätt verkade
irriterande och som torde sakna motsvarighet i utländska frihamnar.
Malmö frihamnsaktiebolag har anmärkt, att den föreslagna tillsynen
å här åsyftade varor syntes förutsätta, att fartyg vid ankomst till frihamn
underkastades invisitation, vilket säkerligen komme att fördröja
påbörjandet av lossning och lastning. Kommerskollegium har framhållit
angelägenheten därav, att genom den ifrågavarande kontrollen lossning
och lastning av fartygen icke fördröjdes. Med hänsyn härtill har
kollegium förordat, att den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen
av den frihet från tulltillsyn, som sjöfarten mellan frihamnarna och utlandet
hittills åtnjutit, icke genomfördes.

I likhet med de sakkunniga anser jag vägande praktiska skäl tala för
att de nu berörda spörsmålen regleras i administrativ ordning. Jag biträder
alltså förslaget örn införande i frihamnsförordningen av en bestämmelse
i sådant syfte, ehuru motsvarande spörsmål för tullhamnstrafikens
del, nämligen örn tullfrihet för förnödenhets- och proviantartiklar
medförda å fartyg i trafik mellan tullhamn och utlandet, är i huvudsak
reglerat i den med riksdagen beslutade tulltaxeförordningen.

De sakkunnigas förslag till administrativa föreskrifter i ämnet torde
få upptagas till närmare granskning vid en kommande behandling av förslaget
till frihamnsstadga. I anledning av vad i nyssnämnda yttranden anförts
örn den ifrågasatta inskränkningen i rätten till förfogande över
spritdrycker och därmed likställda varuslag, vill jag emellertid redan nu
göra det påpekandet, att förslaget till frihamnsstadga icke upptager någon
bestämmelse om verkställande vid fartygs ankomst till frihamn av
undersökning, motsvarande invisationen i tullhamn, och att ej heller, såvitt
av betänkandet framgår, do sakkunniga hava förutsatt, att den tull -

Departements chefen.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

förrättning, som enligt förslaget kan ifrågakomma beträffande till frihamn
medförda proviantartiklar av förenämnda slag, skalle regelmässigt
vara förbunden med en närmare dylik undersökning.

I ett följande sammanhang kommer jag att till behandling upptaga ett
i yttranden över betänkandet framställt förslag örn införande i tulltaxeförordningen
av allmänna bestämmelser örn tullfrihet för å luftfartyg
medförda förnödenhets- och proviantartiklar. Vid genomförande av detta
förslag torde, såsom jämväl i yttrandena förordats, de nu förevarande
bestämmelserna örn rätt att vid frikamnstrafik förfoga över förnödenhets-
och proviantartiklar böra gälla även för luftfartyg.

3. Detaljhandel i frihamn.

Allmänna regler. Enligt gällande bestämmelser är detaljhandel inom
frihamn i princip förbjuden. I en översikt över detaljhandelsfrågans
allmänna innebörd erinra de sakkunniga, hurusom frågans reglering i
författningsväg på sin tid mött svårigheter, beroende icke minst på en viss
osäkerhet i fråga örn det eller de omedelbara syften, detaljhandelsförbudet
borde tjäna. I anslutning härtill anföra de sakkunniga:

Med stöd av vad som förevarit vid tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna
i ämnet kan emellertid motivet för dessa bestämmelser sägas
ligga i den inhemska detaljhandelns och i viss mån även industriens
farhågor för obehörig konkurrens. I verkligheten fyller förbudet även
ett annat, högst väsentligt syfte, nämligen att hindra uppkomsten av en
den egentliga frihamnsrörelsen ovidkommande trafik, som, därest den hade
fritt spelrum, skulle inverka märkbart störande på ordningen inom frihamnarna
såväl som statsverkets säkerhet.

Ett spörsmål, som i det tidigare lagstiftningsarbetet vållat betydande
svårighet, har varit preciserandet av detaljhandelns begrepp. Man har
därvid haft att röra sig med två kännetecken på detaljhandel, av vilka
likväl intetdera kunnat göra anspråk på ovillkorlig allmängiltighet, nämligen
dels detaljhandelns egenskap att avse försäljning direkt till konsumenter
och dels dess egenskap att omfatta smärre varukvantiteter.

Ett annat spörsmål, som icke minst vid tillämpningen av de nu gällande
bestämmelserna givit anledning till tveksamhet, gäller detaljhandelns
lokalisering till frihamn, d. v. s. frågan örn de yttre kännetecknen
på detaljhandeln såsom en inom frihamn idkad rörelse.

Efter en redogörelse för de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet
yttra de sakkunniga, att dessa bestämmelser väl finge anses hava i stort
sett fyllt sitt ändamål att förebygga därmed åsyftade, icke önskvärda former
av handelsrörelse inom frihamn men att i praktiken en märkbar osäkerhet
i fråga örn förbudets räckvidd gjort sig gällande, vilket tagit sig
uttryck bland annat i tid efter annan gjorda framställningar örn erhållande
av förhandsbesked eller vidtagande av andra åtgärder från förvaltningsmyndigheternas
sida för reglering av förbudets tillämpning.

De sakkunniga ägna härefter begreppet detaljhandel i frihamn en undersökning
ur olika principiella synpunkter men giva i samband därmed

27

Kungl. Majlis proposition nr 166.

uttryck åt uppfattningen, att även om en generell regel i ämnet, utformad
med beaktande av de angivna synpunkterna, skulle leda till ett i
stort sett tillfredsställande resultat, det likväl icke kunde undvikas, att
i tillämpningen ovisshet och inadvertenser stundom komme att framträda.
De sakkunniga hava härav föranletts att uttala såsom ett önskemål,
att den närmare tillämpningen måtte kunna regleras i administrativ
väg i stället för att vara ytterst beroende av domstols prövning i mål
angående ansvar för överträdelse av förbudet, varvid en i författningen
lämnad definition av begreppet idkande av detaljhandel inom frihamn
måste följas, även örn avgörandet i det särskilda fallet skulle bliva mindre
tillfredsställande.

Riktlinjerna för de sakkunnigas förslag i ämnet (9 §) angivas i betänkandet
på följande sätt:

Till en början meddelas i frihamnsförordningen den grundläggande regel,
att inom frihamn ej må idkas detaljhandel med där befintliga varor.

Därefter lämnas i förordningen en allmän definition av begreppet detaljhandel
i frihamn. Örn ock denna är avsedd att vara anpassad efter
vad som i allmänhet bör anses vara riktigt, är den likväl icke ämnad att
vara orygglig, utan bör befogenhet finnas för Kungl Maj:t att, i den mån
sådant finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser för lämpligt avgränsande
av förbudet liksom ock för dess vidmakthållande. Den allmänna
bestämningen kommer att gälla, i den mån Kungl. Maj:t icke i
särskilt hänseende annorlunda förordnar. Genom definitionens innehåll
och anvisningen, att bemyndigandet åt Kungl. Majit må begagnas endast
för åstadkommande av erforderlig jämkning i särskilt hänseende, lärer
det få anses vara tillfredsställande sörjt för att de närmare bestämmelser,
som eventuellt utfärdas, komma att motsvara syftet med huvudstadgandet.

Den av de sakkunniga föreslagna allmänna definitionen går ut på att
såsom detaljhandel i frihamn skall anses försäljning därstädes av varor
till annan än den, som idkar handel med eller i tillverkningsrörelse använder
varor av samma eller liknande slag, så ock där befintliga varors
utställande för allmänheten eller förevisande i handelssyfte för annan
än rörelseidkare, som nyss nämnts, eller ombud för honom. I betänkandet
har särskilt anmärkts, hurusom förslaget innebure att försäljning till
köpare, som visserligen vore näringsidkare men icke dreve handels- eller
tillverkningsrörelse med ifrågavarande slags varor, komme att anses såsom
detaljhandel. Exempel har jämväl anförts därå, att dylik försäljning
kunde innebära ett uppenbart åsidosättande av detaljhandclsförbudets
syfte. Den nu nämnda begränsningen hava de sakkunniga förklarat
sig så mycket hellre kunna förorda, som möjlighet enligt förslaget förelåge
att i sådana fall, då förhållandena ansåges böra berättiga till en annan
tillämpning, göra denna tillåtlig genom beslut i administrativ ordning.

I förslaget har icke upptagits det i § 19 mom. 3 av gällande frihamnsförordning
förekommande stadgandet, att vara, som upplagts inom fri -

Departements chefen.

28 Kungl. Martts proposition nr 166.

hamn, icke må därifrån uttagas för införsel i landet av annan än sådan näringsidkare,
som driver handel med eller eljest i sin rörelse använder varor
av samma eller liknande slag. De sakkunniga framhålla, att detta förbud,
vilket redan vid tillkomsten erkändes vara föga effektivt i praktiken, å
andra sidan på ett osmidigt sätt ingrepe i trafikens rörelsefrihet och därvid
stundom medförde införselhinder i fall, då över huvud fråga icke vore
örn någon försäljning, samt att för övrigt vid genomförande av de sakkunnigas
förslag tillfälle funnes att, i den mån särskilda ingripanden till
förebyggande av olämpligt förfarande skulle finnas erforderliga, mera
än hittills anpassa desamma efter det aktuella behovet.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava såväl generaltullstyrelsen
som kommerskollegium samt de i ärendet hörda näringsorganisationerna
och företagen lämnat utan erinran. Stockholms handelskammare har i
ämnet gjort följande uttalande:

Vad särskilt beträffar det ur köpmannasynpunkt icke oväsentliga spörsmålet
örn den praktiska tillämpningen av förbudet mot detaljhandel i frihamn,
vilket förbud givetvis förutsättes skola alltjämt kvarstå, finner
handelskammaren de av de sakkunniga härför uppdragna riktlinjerna
synnerligen tilltalande. Den definition av begreppet detaljhandel, som
intagits i 9 § av förslaget till frihamnsförordning, synes vara väl funnen
och tillräckligt uttömmande. Därigenom att Kungl. Majit tillerkännes
befogenhet att, där så finnes påkallat, meddela närmare bestämmelser
för lämpligt avgränsande av förbudet, liksom för dess vidmakthållande,
hava möjligheter skapats för att på ett smidigt sätt kunna anpassa förbudet
efter praktiska hänsyn. Handelskammaren förutsätter emellertid,
att i de fall, då dylika närmare bestämmelser anses böra i administrativ
väg utfätrdas, de skilda handelskamrarna dessförinnan beredas tillfälle
att i saken yttra sig.

Direkta uttalanden örn anslutning till de sakkunnigas ståndpunkt hava
jämväl gjorts av bland andra Sveriges industriförbund, Sveriges köpmantia
förbund och Sveriges grossistförbund.

Skånes handelskammare har förklarat sig anse den av de sakkunniga
föreslagna definitionen av begreppet detaljhandel i frihamn vara ägnad
att i allmänhet på ett tillfredsställande sätt reglera detaljhandelsförbudets
omfattning. Handelskammaren har emellertid betonat nödvändigheten
av att, såsom de sakkunniga förutsatt, undantag kunde medgivas,
enär eljest handel i frihamn med vissa varor, vilken hittills ansetts fullt
legitim, skulle för framtiden omöjliggöras.

Utredningen torde giva vid handen, att de föreliggande spörsmålen
knappast kunna på ett i allo tillfredsställande sätt lösas genom bestämmelser,
grundade enbart på en allmän bestämning av begreppet detaljhandel
i frihamn. Även örn de i betänkandet föreslagna huvudreglerna i
flera avseenden innebära ett framsteg, lära likväl, såsom även de sakkunniga
framhållit, ovisshet och ojämnhet i reglernas tillämpning icke kunna
helt undvikas. Den i betänkandet förordade möjligheten till en närmare
administrativ reglering i begränsad utsträckning skulle fördenskull otvi -

29

Kungl. Martts ''proposition nr 166.

velaktigt vara av värde. Att dylik möjlighet ej tidigare beretts, synes
hava berott därpå, att de med detaljhandel i frihamn sammanhängande
spörsmålen från början tillmätts synnerlig betydelse ur allmänna näringspolitiska
synpunkter. Givetvis hör såväl med hänsyn härtill som
av andra orsaker detaljhandelsförbudets princip vara fastställd i frihamnsförordningen
på ett sätt, som ej giver utrymme för några genomgripande
avvikelser i vare sig ena eller andra riktningen. Men den numera
vunna erfarenheten torde också giva stöd för de sakkunnigas uppfattning,
,att av praktiska skäl betingade jämkningar i tillämpningen
böra kunna vidtagas utan åsidosättande av de berättigade intressen, varom
i detta sammanhang kan bliva fråga. Då härtill kommer, att de föreslagna
bestämmelserna synas vara ägnade att befordra den enhetlighet
i tillämpningen, som i synnerhet på förevarande område visat sig vara
av vikt, vill jag för min del biträda de sakkunnigas förslag.

Skeppsförrådshandel. I § 14 i gällande frihamnsförordning har gjorts
det undantaget från detaljhandelsförbudet, att efter särskilt tillstånd av
Kungl. Majit försäljning av proviantartiklar och andra skeppsförnödenheter
må inom frihamn idkas under de villkor, som av Kungl. Majit föreskrivas.
Att dylik försäljning endast skulle få omfatta förnödenheter för
i frihamn liggande fartyg, är icke uttryckligen angivet men torde likväl,
enligt vad i betänkandet framhålles, hava förutsatts. Den angivna förutsättningen
ligger även till grund för de föreskrifter, vilka av Kungl.
Majit fastställts såsom allmänna villkor för drivande av skeppsförrådshandel
efter särskilt tillstånd.

De av de sakkunniga föreslagna reglerna örn skeppsförrådshandel, vilka
äro avsedda att enligt bemyndigande i frihamnsförordningen (9 §) meddelas
i frihamnsstadgan, avvika i betydande mån från vad som för närvarande
gäller. Enligt förslaget må den ifrågavarande detaljhandeln omfatta
försäljning dels till fartyg i frihamnen, oavsett örn artiklarna äro
avsedda att ombordtagas såsom utrikes gods eller i förtullat skick, dels
ock till annorstädes liggande fartyg, för så vitt artiklarna utgöras av utrikes
gods. Beträffande försäljning till fartyg annorstädes än i frihamn
skall dock enligt förslaget iakttagas, att varorna vid försändandet från
frihamnen och i avseende å rätten till förfogande över dem efter ombordtagandet
skola behandlas på samma sätt som annat utrikes gods, vilket
tages ombord såsom förnödenhets- och proviantartiklar. De villkor i övrigt,
under vilka försäljningen må ske, hava avsevärt förenklats. Härvid
har enligt betänkandet särskilt inverkat den omständigheten, att i fråga
örn vissa varor, som lätt kunna bliva föremål för missbruk i form av olaga
konsumtion eller smuggling, det ur andra synpunkter befunnits nödvändigt
att föreslå särskilda inskränkningar i förfoganderätten, vartill komme,
att allmänna inom riket gällande försäljningsrestriktioner vore tilllämpliga
även i frihamn. De sakkunniga föreslå sålunda bland annat
borttagande av fordran på särskilt tillstånd till rörelsens idkande.

Departements

ehefen.

30 Kungl. Martts proposition nr 166.

Den sistnämnda ändringen har avstyrkts av tulldirektören i Malmö,
varemot generaltullstyrelsen förklarat sig med hänsyn till vad de sakkunniga
anfört icke vilja motsätta sig deras förslag i denna del. Emellertid
har en ledamot av generaltullstyrelsen i avgiven reservation föreslagit
införande i frihamnsstadgan av bestämmelsen, att för idkande av
skeppsförrådshandel skulle erfordras särskilt tillstånd av generaltullstyrelsen.

- Frågan, huruvida särskilt tillstånd skall erfordras för idkande av skeppsförrådshandel
i frihamn, synes under alla förhållanden icke behöva regleras
i frihamnsförordningen utan kunna hänföras till de verkställighetsspörsmål,
som böra lösas i administrativ ordning. Frågan torde därför få,
i likhet med övriga skeppsförrådshandeln berörande detaljspörsmäl, framläggas
till slutligt övervägande i samband med fastställandet av ny frihamnsstadga.
Vad beträffar den i förslaget till frihamnsförordning upptagna
regeln örn skeppsförrådshandel, har jag icke funnit anledning till
annan erinran, än att under förutsättning, som i ett tidigare sammanhang
angivits, regeln lämpligen bör utsträckas att gälla även försäljning av
förnödenhets- och proviantartiklar för luftfartyg.

4. Införsel från frihamn av bruttoförtullning underkastade varor.

Enligt § 19 mom. 2 i gällande frihamnsförordning må varor, beträffande
vilka i tulltaxan är angivet, att tullen skall beräknas efter verkliga nettovikten
med tillägg av visst emballage, icke från frihamn uttagas för förtullning,
för uppläggning å nederlag eller för försändning i oförtullat
skick till inrikes ort, med mindre de äro emballerade på sådant sätt, som
eljest vid införsel av enahanda varor är brukligt.

Stadgandet avser, såsom i betänkandet antydes, att förhindra missbruk
av rätten till uppackning och ompackning av varor i frihamn i syfte att
vid förtullning undvika inräknande av emballaget eller del därav i den
avgiftspliktiga vikten.

De sakkunniga hava lämnat en redogörelse för de olika principer för lösandet
av härmed sammanhängande författningsfrågor, som tidigare prövats
eller ifrågasatts, och i anslutning därtill anfört i huvudsak följande:

Bedömandet av den föreliggande frågan syntes böra ske med ledning av
principen örn största möjliga likställighet mellan frihamn och tullhamn.
Å ena sidan borde det tillses, att möjligheten till transport från frihamn
av varor utan emballage eller med mindre emballage, än som erfordrades
vid de i allmänhet längre transporterna från utlandet, icke utnyttjades i
syfte, att kringgå tulltaxans bestämmelser. Men å andra sidan borde det
harvid, så långt det vore praktiskt möjligt, undvikas, att de vidtagna försiktighetsmåtten
finge karaktären av allmänna restriktioner, vilka belastade
importen från frihamn även i de fall, då missbruk i angivna riktning
ej vore i fråga.

_ torde ligga i sakens natur, att en praktiskt användbar verklig precisering
av begreppet handelsbruklig emballering knappast kunde åstadkommas.
Att grunda regleringen av hithörande spörsmål på en katalogi -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

sering av olika tänkbara fall, likartad med den, som legat till grund för de
i betänkandet omnämnda, tidigare i tulltaxan intagna bestämmelserna
örn tilläggsavgifter i vissa fall vid införsel från frihamn, syntes icke heller
kunna förordas.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde fördenskull även i fortsättningen
den nuvarande allmänna definitionen i princip läggas till grund för
bestämmelserna i ämnet.

Mot bestämmelsen i § 19 mom. 2 i gällande frihamnsförordning kunde
emellertid anmärkas, att den medförde en viss, för den lojala trafiken besvärande
osäkerhet så till vida att den kunde, i fall då varor vore osedvanligt
lätt emballerade redan vid ankomsten till tullområdet, medföra införselhinder
i frihamn, vilka icke hade någon motsvarighet i tullhamn. Bestämmelsen
verkade nämligen, utöver sitt egentliga syfte, såsom innefattande
en presumtion, att i de fall, då en vara vid införsel från frihamn
icke vore på sedvanligt sätt emballerad, detta berodde på att emballeringen
ändrats i frihamnen. Denna presumtion överensstämde icke alltid
med det verkliga förhållandet.

Metoden att förhindra obehörig ompackning genom att göra rätten till
införsel beroende av varans emballering vid införseltillfället finge otvivelaktigt
anses såsom den mest praktiska åtminstone för våra förhållanden.
Detta uteslöte dock ej, att örn det i särskilt fall upplystes, att emballeringen
icke ändrats i frihamnen, hänsyn rättvisligen borde tagas därtill.
Enligt de sakkunnigas mening borde därför den hittillsvarande regeln jämkas
sålunda, att införsel oavsett emballeringens beskaffenhet tillätes, örn dylik
bevisning förebragtes. Någon egentlig svårighet att, då ändring av emballeringen
icke vidtagits, därom åstadkomma utredning, som kunde godtagas
såsom tillförlitlig, torde merendels, då så erfordrades, icke föreligga.
Genom en dylik anordning syntes därför osäkerheten för trafiken, vilken
osäkerhet torde vara särskilt kännbar i fråga örn varor, som vid import
passerade genom frihamn utan vare sig lagring eller ompackning, bliva
till väsentlig del undanröjd.

Enligt de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning (10 §) göres alltså
rätten till införsel beroende av att antingen varan är emballerad på sådant
sätt, som eljest vid införsel av varor av enahanda slag är brukligt, eller
det visas, att ändring av emballeringen icke vidtagits inom frihamnen.
Förslaget innebär vidare, att bestämmelsen i ämnet göres tillämplig över
huvud då fråga är örn införsel från frihamn av varor av ifrågavarande
slag annorledes än för försändning i oförtullat skick till utlandet. Den
ändring, som härutinnan föreslås, är betingad därav, att de sakkunniga
förutsätta, att den nuvarande begränsningen med avseende å de former,
under vilka införsel från frihamn till tullinlandet må äga rum, skall bortfalla.

Do sakkunnigas förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran
i de infordrade yttrandena. Sveriges industriförbund har visserligen
framhållit de svårigheter, som mötte för avgörande i fråga örn olika varuslag,
vad som skulle anses utgöra bruklig förpackning, men inskränkt sig
till att uttala önskvärdheten av att särskilda föreskrifter om den närmare
tolkningen av bestämmelsen i ämnet kunde utfärdas av generaltullstyrelsen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Kommerskollegium har anfört, att de nuvarande tolkningssvårigketerna
i stort sett komme att kvarstå med den av de sakkunniga föreslagna formuleringen.
Kollegium har emellertid förklarat sig dela de sakkunnigas
uppfattning, att någon praktiskt användbar precisering av begreppet
bruklig förpackning knappast kunde åstadkommas. Jämväl kollegium har
framhållit värdet av att, därest så kunde ske, tolkningsföreskrifter i ämnet
utfärdades av generaltullstyrelsen.

I generaltullstyrelsens utlåtande har anmärkts, att det syntes icke vara
uteslutet, att vid utförsel från tullinlandet till frihamn i enlighet med bestämmelserna
örn returförtullning i 146 § tullstadgan sådan emballageändring
kunde hava förekommit, som det förevarande stadgandet i förslaget
till frihamnsförordning avsåge att förebygga. Styrelsen har fördenskull
föreslagit sådant tillägg till stadgandet, att för rätt till införsel
av vara utan eljest brukligt emballage komme att erfordras bevisning
jämväl därom, att ändring av emballeringen icke vidtagits vid försändning
av varan från tullinlandet till frihamnen. — I fråga örn den bevisning,
som erfordras, då det uppgives, att ändring av varas emballering
icke vidtagits i frihamn eller vid försändning, som nyss nämnts, har styrelsen,
i anledning av vad från vissa tullmyndigheters sida anförts, erinrat
därom, att enligt förslagets avfattning det icke syntes ankomma på
tullverket att föranstalta örn utredning i angivna hänseende utan borde
åligga varuhavare att till styrkande av sin uppgift själv förebringa sådan
bevisning, som av tullverket prövades fullt tillförlitlig. Styrelsen har
vidare uttalat uppfattningen, att enbart av varuhavaren avgiven försäkran
icke torde kunna godtagas såsom dylik bevisning.

Departements■ Den jämkning av det hittillsvarande villkoret för införsel från frihamn
chefen. av bruttoförtullning underkastade varor, som de sakkunniga föreslagit,
anser jag för min del vara principiellt befogad. Det torde även kunna antagas,
att denna åtgärd kommer att i sin mån medverka till att avhjälpa
de hittillsvarande olägenheterna även till den del dessa hänföra sig till
bristen på en närmare bestämning av begreppet bruklig förpackning. Yad
beträffar önskemålet örn meddelande av särskilda tolkningsföreskrifter i
sistnämnda hänseende, torde det väl förhålla sig så, att de omständigheter,
som föranlett de sakkunniga att avstå från en mera genomgripande omarbetning
av den nuvarande bestämmelsen, också komma att medföra svårigheter
för meddelande på förhand av mera ingående anvisningar rörande
tillämpningen i olika fall. Emellertid lärer det kunna förväntas, att
det ifrågavarande önskemålet blir i möjligaste mån tillgodosett genom
att generaltullstyrelsen under vedertagna former verkar för enhetlighet
i tillämpningen, exempelvis genom att kungöra i särskilda fall meddelade,
för tillämpningen vägledande beslut.

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne torde böra jämkas på sätt
generaltullstyrelsen föreslagit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

33

5. Tullfrihet för materiel till frihamnsanläggning m. m.

Undei- hänvisning till ett år 1922 avgjort besvärsmål, i vilket tullavgift
förklarats icke skola utgå för ett antal portalkranar, som efter öppnandet
av frihamn införts dit från utlandet för att inom frihamnen användas för
lossning och lastning av fartyg, hava de sakkunniga upptagit frågan örn
ändrade bestämmelser för fall av berörda och därmed jämförlig beskaffenhet.
De sakkunniga erinra härvid, hurusom det dels framhållits, att den
rätt till tullfritt förfogande, som vore en följd av att frihamn skall anses
såsom utrikes ort i tullhänseende, borde antagas gälla endast de varor,
som i transiterings- eller annat med frihamns inrättande åsyftat ändamål
passera frihamnen, och ej sådana varor, som av frihamnens ägare införas
dit för att där kvarstanna och begagnas för själva frihamnsanläggningen,
dels ock gjorts gällande, att de inhemska industriföretagen vid
konkurrens örn leverans av utrustningsartiklar för frihamnarna icke borde
vara sämre ställda, än då fråga vore om kommunala anläggningar i
allmänhet.

De sakkunniga anföra för egen del följande:

Den föreliggande frågan har emellertid större räckvidd än av det hittills
anförda framgår. Samma synpunkter kunna anläggas även på inventarier
och annan utrustning för de till frihamn förlagda företagen såväl som på
förbrukningsartiklar, vilka användas för frihamnsanläggningarnas och
företagens drift.

Vid ett strängt logiskt betraktelsesätt kan givetvis ifrågasättas riktigheten
av att exempelvis ett på vanlig importhandel grundat företag åt*
njuter tullfrihet för inom frihamn disponerade inventarier och andra förnödenheter.
Det kan härvid förtjäna att påpekas, att i diskussionen rörande
frågan örn tullättnader för på hemmamarknaden arbetande frihamnsindustri
icke synes hava förutsatts annat än att användande av inhemska
eller förtullade maskiner, verktyg och annan utrustning borde utgöra
ett villkor för sådana lättnaders åtnjutande. Vad åter angår de företag,
som syssla med mera typisk frihamnsrörelse, ställer sig saken obestridligen
annorlunda.

Någon avsevärd betydelse ur fiskal synpunkt kan näppeligen tillmätas
det ifrågavarande spörsmålet utom vad angår för själva frihamnsanläggningarna
avsedd materiel, och i detta hänseende torde det väl för närvarande
mestadels röra sig örn förnyelser och kompletteringar. För det
inhemska näringslivets del torde frågan icke heller hava någon större
vikt. De föreliggande möjligheterna till tullfritt användande av importerad
materiel synas för övrigt i praktiken ej hava begagnats i så stor utsträckning,
som måhända kunnat väntas. I varje fall hava svenska företag
i stor omfattning fått ombesörja leveranserna till frihamnsanläggningarna,
och de i frihamnarna arbetande handelsföretagen torde av olika
skäl endast i mycket begränsad omfattning begagna sig av tullfrihetsförmånen
för sina driftsförnödenheter.

Vid ett eventuellt genomförande av den ifrågasatta tullplikten torde
man icke kunna upprätthålla någon skillnad mellan de fall, då saken har
någon mera nämnvärd betydelse, och de bagatcllartndo fallen. Olägenfiihang
lill riksdagens protokoll 1935. 1 annil. Nr 1G(i. •’>

De pär terne hIb ehefen.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

heter ur kontrollsynpunkt skulle fördenskull knappast kunna undvikas.
Svårligen torde ock någon skillnad kunna göras mellan sådana typiska
frihamnsföretag, som borde bibehållas vid hittillsvarande förmåner, och
andra företag.

Örn ock vissa skäl kunna anföras för en ändring av det rådande rättsläget
i denna del, hava likväl de sakkunniga, icke minst av rent praktiska
hänsyn, funnit sig böra förorda ett bibehållande av den ordning, som
får anses vara fastslagen i den nuvarande lagstiftningen och som jämväl
torde hava motsvarighet i utländska frihamnar.

De sakkunnigas förslag upptager sålunda icke några särskilda bestämmelser
i förevarande ämne.

Sveriges industriförbund har härutinnan gjort följande uttalande:

Enligt förbundets mening måste det anses i princip oriktigt, att de
svenska industriföretagen vid konkurrens med utländska företag örn leveranser
till inom frihamn befintliga anläggningar skola komma i sämre
ställning än då fråga är örn anläggningar utanför frihamnsområdet. Det
av de sakkunniga anförda förhållandet angående de inhemska företagens
konkurrenskraft vid hittillsvarande leveranser utgör icke heller något
belägg för att vederbörande frihamnsbolag icke utnyttjat tullfriheten,
utan torde väl snarast ge vid handen att de svenska företagen genom
långt gående prissänkningar det oaktat lyckats erhålla beställningarna.
Med hänsyn till de av de sakkunniga anförda kontrolisvårigheterna och
då några avsevärda utvidgningar av frihamnarna eller uppförande av
industrianläggningar inom frihamn icke torde komma ifråga inom den
närmaste tiden, anser sig förbundet dock för närvarande icke böra påyrka
någon ändring i de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Jämväl enligt min uppfattning böra de praktiska synpunkter, vilka
såväl de sakkunniga som industriförbundet anlagt på den föreliggande
frågan, bliva avgörande. Oavsett i vad mån principiella skäl må anses
tala för en utsträckning av beskattningsplikten till att omfatta även varors
förbrukning eller nyttjande inom frihamns område för vissa andra
ändamål än dem, som åsyftas med det tidigare nämnda konsumtionsförbudet,
anser jag tillräckliga förutsättningar för ändring av den hittills
gällande ordningen för närvarande icke förefinnas.

6. Tidsfristen för tullfri återinförsel från frihamn.

Enligt 5 § s) tulltaxeförordningen åtnjutes under angivna betingelser
tullfrihet för inom landet alstrade eller tillverkade ävensom här förut
förtullade utländska varor, när de, efter att hava utförts till utlandet,
inom tio år från utförseln återinföras i oförändrat skick. Detta stadgande
är tillämpligt även vid återinförsel från frihamn av dit utförda varor.

De sakkunniga föreslå införande i författningsrummet av ett bemyndigande
för generaltullstyrelsen att beträffande varor, som nyttjats inom
svensk frihamn, medgiva tullfrihet vid återinförsel, som äger rum mer
än tio år från utförseln. Till motivering härav anföres i betänkandet:

Kungl. Majlis proposition nr 166.

35

Ur billighetssynpunkt ligger det nära till Ilands att i fall av återinfÖrset
från frihamn efter tioårsfristens utgång beakta den omständigheten,
att varorna vid utförseln till frihamnen likvisst icke lämnat landet. Principiellt
torde man likväl höra fasthålla vid, att frihamn även i nu berörda
hänseende är att betrakta såsom utrikes ort. De skäl, som böra antagas
ligga till grund för tioårsbegränsningen, torde göra sig i stort sett
gällande vid återinförsel från frihamn i samma mån som vid återinfÖrset
från utlandet. I såväl ena som andra fallet försvagas vid en längre tids
förlopp möjligheten till kontroll å lämnade uppgifter örn förhandenvaron
av förutsättningarna för tullfrihet, liksom det även ligger i sakens natur,
att det bevisvärde, som kan tillmätas dylika uppgifter, allmänt sett
minskas, i den mån förhållandena ligga längre tillbaka i tiden.

Emellertid kan det icke bestridas, att det ifrågavarande villkoret är
ägnat att medföra en kännbar olägenhet särskilt i fråga örn inventarier
och andra utrustningsartiklar, som utförts till frihamn för att nyttjas
därstädes men sedermera av olika anledningar finnas böra återföras till
tullinlandet. Det har även visat sig, att fall kunna uppkomma, då trots
den långa tidens förlopp något tvivel skäligen icke behöver råda örn att
förutsättningarna i övrigt för tullfrihet äro för handen, och då även
billighetsskäl tala för tullfrihetens beviljande.

Av skäl, som förut anförts, synes icke böra ifrågasättas vare sig ett
ällmänt undantag från det ifrågavarande villkoret eller en utsträckning
av tidsfristen för frihamnarnas del. Däremot anse de sakkunniga, att
möjlighet bör öppnas till medgivande av undantag i sådana fall, då ett
påtagligt praktiskt behov därav föreligger, nämligen i fråga örn föremål,
som nyttjas i frihamnarna. Sådant medgivande bör bero på prövning av
omständigheterna i varje särskilt fall och synes böra lämnas av generaltullstyrelsen.

De sakkunniga erinra i samband härmed örn den i 9 § tulltave förordningen
fastställda tidsfristen för återinförsel av vara, som utförts för att
undergå reparation eller annan bearbetning, men förklara sig icke hava
funnit anledning föreslå någon jämkning i detta avseende.

Stockholms frihamnsaktiebolag har föreslagit utbyte av villkoret, att
varan skall hava nyttjats inom svensk frihamn, mot villkoret, att varan
skall hava under hela tiden från utförseln befunnit sig därstädes. Bolaget
har därvid anlagt i huvudsak följande synpunkter:

Huruvida varan nyttjats i större eller mindre utsträckning eller över
huvud icke nyttjats inom svensk frihamn, vore i det förevarande sammanhanget
likgiltigt. Riktigare vore att kräva, att varan bevisligen befunnit
sig inom svensk frihamn under hela tiden efter utförseln från tullinlandet.
De sakkunnigas formulering vore dessutom för vidsträckt i så
måtto, att den medgåve, att varan även kunde hava utförts till utlandet
för någon tid, vilket dock ej torde hava varit avsett. Genom de sakkunnigas
förslag skulle ej ernås en tillfredsställande lösning i ett nyligen
aktuellt fall, då en kran, som använts vid byggnad av en av frihamnarna,
stått oanvänd i frihamnen sedan tiden före dess öppnande. Att uttaga
tull för en inhemsk eller tidigare här förtullad vara, för vilken tullrestitution
ej åtnjutits och som oavbrutet befunnit sig inom det svenska tullområdet,
kundo ej vara riktigt.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Malmö frihamnsaktiébölag har uttalat sig i samma riktning. Jämväl
Göteborgs hamnstyrelse har, med instämmande av Göteborgs frihamns
aktiebolag, uttalat uppfattningen, att nyttjande i frihamn icke borde uppställas
såsom villkor i här avsedda fall.

Kommerskollegium har biträtt det av Stockholms frihamnsaktiébölag
framställda ändringsförslaget.

Departements■ Såsom de sakkunniga erinrat, föreligga icke blott formella utan även
chefen. sakliga skäl för att såsom allmän regel jämväl för frihamnarnas del fasthålla
vid det nuvarande villkoret för tullfri återinförsel, att denna skall
hava skett inom tio år från utförseln. De sålunda påvisade skälen lära
icke rubbas enbart av den omständigheten, att en till frihamn utförd vara
under hela tiden intill återinförseln befunnit sig i frihamnen. Något undantag
från den allmänna regeln synes fördenskull icke böra förekomma
utöver vad som erfordras för undvikande av påtagliga praktiska olägenheter.
Dylika olägenheter kunna otvivelaktigt befaras för de i betänkandet
beaktade fallen, nämligen i fråga örn inventarier och andra föremål,
som nyttjas i frihamnarna och därför enligt sakens natur komma att
kvarbliva därstädes under en längre följd av år. Några övertygande skäl
för ett längre gående undantag, än de sakkunniga föreslagit, hava däremot
såvitt jag kunnat finna icke blivit förebragta. Jag ansluter mig följaktligen
till de sakkunnigas förslag, beträffande vilket jag icke heller i
formellt hänseende funnit vägande anledning till erinran.

7. Övriga frågor om tullfri återinförsel från frihamn.

De sakkunnigas förslag till ändrad lydelse av 5 § s) tulltaxeförordningen
upptager jämväl en bestämmelse av innehåll, att därest en vara
förtullats i svensk frihamn och därefter återutförts till samma frihamn,
tullfrihet vid sedermera verkställd förnyad införsel må åtnjutas
allenast för så vitt antingen återutförseln ägt rum tidigast trettio dagar
efter det varan i samband med förtullningen lämnat frihamnens område
eller ock antagas må, att återutförseln icke skett uteslutande eller huvudsakligen
i syfte att i frihamnen upplägga varan i avvaktan på förnyad
införsel.

Förslaget har samband med vissa spörsmål avseende möjligheten till
lagring i frihamn av gods, som där undergått förhållning. Dessa spörsmål
hava sin huvudsakliga aktualitet, då fråga är örn höjningar i införselbeskattningen,
föranledda av bestämmelser örn s. k. säsongtullar eller
av beslut örn taxeändringar. Yad beträffar möjligheterna för importörer
i frihamn att säkerställa sig mot en förestående beskattningshöjning,
må här nämnas, att — vid sidan av godsets uttagande i fria rörelsen före
beskattningshöjningens inträde — såväl i gällande författningar som en -

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

ligt de sakkunnigas förslag anvisas vissa förfaringssätt för vinnande av
tillämpning i kär åsyftade fall av den lägre taxan, däribland ingivande
före höjningens inträde av förtullningsanmälan rörande godset och vidtagande
därjämte av vissa föreskrivna formaliteter.

I de fall, då frihamnsgods med hänsyn till beslutade eller förmodade
beskattningshöjningar eller undantagsvis av andra särskilda skäl kommit
att förtullas en tid innan ägaren ämnat förfoga däröver i fria rörelsen,
bar det inom vissa importgrenar framstått såsom önskvärt, att varan
måtte fortfarande efter förtullningen kunna lagras i frihamnen. De
nuvarande författningarna känna icke någon form för utbekommande
inom frihamn av därstädes förtullat gods för fortsatt lagring i avvaktan
på införseln men lägga å andra sidan ej binder i vägen för lagring
i frihamn av förtullat gods, som dit utförts från tullinlandet. Dylikt
till frihamn utfört gods kan sedermera tullfritt återinföras i den ordning
5 § s) tulltaxeförordningen stadgar, varvid för tullfrihetens åtnjutande
avlämnas s. k. returintyg, innehållande försäkran örn den tidigare
förtullningen och örn förutsättningarna i övrigt för tullfrihet enligt
nämnda författningsrum.

Nu berörda förhållanden hava givit anledning till ett förfaringssätt,
vilket de sakkunniga påtalat såsom medförande allvarliga olägenheter
för statsverket och vilket de velat förhindra genom sitt nämnda förslag
till ändring av 5 § s) tulltaxeförordningen. I motiveringen till förslaget
anföra de sakkunniga:

I tullagstiftningen har man från början icke haft anledning att betrakta
den tullfria återinförseln annat än såsom en undantagsföreteelse.
Kontrollen för tillvaratagande av statsverkets säkerhet i samband därmed
bildar också ett undantag från de allmänna principerna så till vida, att
tullverket i allmänhet endast har av enskilda personer lämnade uppgifter,
s. k. returintyg, att lägga till grund för prövningen av frågan örn
tullfriheten. I jämförelse med eljest tillämpade metoder för uppbördens
tryggande får returintygsförfarandet anses såsom en nödfallsutväg, betingad
därav, att några effektivare kontrollmedel av lätt insedda skäl i
regel icke stå till buds. _ ....

De spörsmål, som äro förbundna med aterinförsel, hava efter frihamnarnas
tillkomst fått ökad betydelse genom att återinförseln från frihamn
tagit en icke förutsedd omfattning. Då till frihamn utförda varor
äro undandragna tullverkets tillsyn i samma mån som örn de utförts till
utlandet, är även kontrollen vid återinförsel från frihamn beroende av
returintygsförfarandet. .

Behovet civ en rätt till tullfri citeriuförsel från frihciiun hcir belysts genorn
det förut omtalade fallet, då i frihamn nyttjade varor återföras till
tullinlandet. Ett annat exempel utgöra de exportvaror, som utföras till
frihamn i avvaktan på vidarebefordran till utlandet men sedan av någon
mellankommande anledning behöva återtagas. Någon beskärning
av rätten till tullfri återinförsel från frihamn för de normala fall, då ett
legitimt behov av dess åtnjutande föreligger, bör givetvis icke ifrågasättas.
, , .

Emellertid hava de sakkunniga fått anledning uppmärksamma en an -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

vändning av tullfrihetsrätten, som tidvis satts i system och som går ut pa
att importör, som vill efter att hava förtullat ett varuparti i frihamn
hava partiet fortfarande lagrat i frihamnen, förskaffar sig tillfälle därtill
genom att låta detsamma passera frihamnsgränsen men därefter omedelbart
återföras till lagret i frihamnen i avvaktan på förnyad införsel
mot företeende av returintyg. Förutom att dylikt förfarande innebär ett
missbrukande av en av lagstiftningen för helt andra ändamål medgiven
rätt, innebär det allvarliga olägenheter för tullverket dels genom ökat arbete
i samband med den upprepade införseln och dels med hänsyn därtill,
att returintyg därigenom i icke avsedd omfattning komma att få
läggas till grund för beviljande av tullfrihet.

De sakkunniga upptaga i samband med andra frågor rörande förtullning
i frihamn till behandling även spörsmålet örn beredande av möjlighet för
varuhavare att i frihamn lagra därstädes förtullad vara och framlägga
därom förslag. Erhåller därigenom, såsom de sakkunniga hålla före,
detta spörsmål en ur trafiksynpunkt tillfredsställande lösning, synes det
vara så mycket mera anledning, att åtgärd vidtages för förhindrande av
det nu påtalade förfarandet.

Frågan örn medgivande till fortsatt lagring i frihamn av där förtullat
gods har av de sakkunniga upptagits i samband med andra i förslaget
till frihamnsstadga reglerade spörsmål avseende uttagande från tullverket
av dylikt gods. Hithörande spörsmål hava i betänkandet gjorts till
föremål för en ingående behandling.

I förslaget fastställes för de normala fallen en anståndstid för uttagandet
uppgående till trettio dagar, beräknade från viss, för olika fall
bestämd utgångspunkt, av vilken tid likväl en alltefter omständigheterna
större eller mindre del förutsättes bliva belagd med särskild avgift, anståndspenningar.

De sakkunniga framhålla emellertid, att en längre frist under särskilda
omständigheter kunde erfordras. Den i betänkandet lämnade framställningen
i denna del inrymmer följande huvudpunkter. De sakkunniga
hade i detta sammanhang icke kunnat bortse från de störningar i den
inom frihamnarna förekommande lagringsrörelsen, som sammanhängde
därmed, att förestående eller förmodade höjningar i införselbeskattningen
föranledde ett påskyndande av varors förtullning i frihamn och därmed
även av deras uttagande från frihamnslagren. Ett undanröjande så långt
det vore möjligt av nu antydda olägenheter måste betraktas såsom en
angelägenhet av synnerlig vikt för rörelsens rationella bedrivande. Å
andra sidan måste behörig hänsyn tagas till statsverkets intresse, att
tullmyndigheterna icke alltför mycket betungades med tillsyn å gods,
som efter tulltaxering kvarlåge i frihamn.

Såsom en framkomlig väg föreslå de sakkunniga, att, där särskilda
skäl föreligga, generaltullstyrelsen eller efter dess bemyndigande tullanstalt
skall äga medgiva förlängning intill högst sex månader av tiden
för anstånd med vidtagande av föreskrivna åtgärder för uttagande av
till förtullning i frihamn anmält gods (72 § i förslaget till frihamns -

39

Kungl. Majlis proposition nr 166.

stadga). Att märka är, hurusom förslaget innehar, att godset skall under
lagringen befinna sig under tillsyn — omedelbar eller medelbar •—
från tullverkets sida.

Förevarande spörsmål hava jämväl upptagits i den av herr Stendahl
avgivna reservationen. Efter det tidigare återgivna uttalandet i fråga
örn vissa tillägg i tulltaxeförordningen med avseende å industriell verksamhet
i frihamn anföres i reservationen:

I samband med dessa tillägg i tulltaxeförordningen måste man tillse,
att det blir möjligt att i frihamnen förtulla varor och låta dem kvarbliva
därstädes för användning i industri, utan att dessa varor utsättas
för risken att ånyo beläggas med tull, därest industriprodukten införes
till tullinlandet. Den av de sakkunnigas majoritet föreslagna nya formuleringen
av 5 § s) i tulltaxeförordningen torde lägga ett visst hinder
i vägen härför.

De sakkunnigas förslag i denna punkt avser att hindra omedelbar återutförsel
till frihamn av därstädes förtullade varor. Jag anser emellertid
en paragraf med en sådan bestämmelse som att »antagas må att återutförseln
icke skett uteslutande eller huvudsakligen i syfte att i frihamnen
upplägga varan i avvaktan på förnyad införsel» alltför vag. Bestämmelsen
avser att hindra en s. k. rundkörning av gods, ett förfarande,
som även jag anser olämpligt. Jag anser emellertid, att detta förfarande
icke skall stäckas genom ett förbud utan genom att man undanröjer
premisserna för detsamma. Man bör fastslå former för huru varor,
sorn förtullats, åter må kunna uppläggas till lagring i frihamn utan att
föras ur densamma. Skulle en sådan möjlighet missbrukas av trafiken
på så sätt, att antalet dylika varuposter bleve så stort, att det bleve betungande
för frihamnsförvaltningarna, ligger det i dessas hand att genom
taxebestämmelser reglera hithörande förhållanden. Det kan nämligen
aldrig ligga i frihamnsförvaltningarnas intresse att få ett stort antal
dylika småpartier att hålla reda på. I 60 och 68 §§ frihamnsstadgan
borde enligt min mening införas bestämmelser örn att gods, som utlämnats
från tullverket för avhämtning, i stället för att avhämtas, åter må
uppläggas hos frihamnsinnehavaren med rätt till införsel på sätt i 5 § s)
i tulltaxeförordningen sägs utan erläggande av förnyade införselavgifter
för godset. Dessa av mig förordade bestämmelser komma icke att rubba
reglerna i förslaget till frihamnsstadga örn tid för anstånd med godsets
uttagande från tullverket och vad därmed sammanhänger.

I flertalet av de till kommerskollegium ingivna yttrandena bär yrkats
ett vidsträcktare tillgodoseende av trafikens önskemål i dessa hänseenden,
än de sakkunniga föreslagit. Kritiken vänder sig i första hand mot
den i förslaget till frihamnsstadga intagna lagringsbestämmelsen. I en
del av yttrandena förordas en utvidgning av denna bestämmelse såväl
med avseende å förutsättningarna för dess tillämpning som i fråga örn
lagringstiden. I andra yttranden ifrågasattes införande av ännu en lagringsform,
vilken i likhet med vad i reservationen förutsattes skulle gå
ut på att det förtullade godset finge inom frihamnen utlämnas från tullverket
för uppläggning i avvaktan på införseln. Dessutom göres i vissa
yttranden gällande, att det nu ifrågavarande, av de sakkunniga före -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

slagna tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen bleve obehövligt, därest kravet
på utsträckt lagringsrätt bleve tillgodosett.

Stockholms handelskammare har i förevarande ämne anfört i huvudsak
följande:

Det måste anses föreligga ett fullt legitimt intresse av att ibrtullade
varor kunde utan de i betänkandet förutsatta inskränkningarna få kvarligga
i frihamn i syfte att därstädes befintliga lagringsutrymmen skulle
av köpmännen kunna i möjligaste mån utnyttjas. Särskilt för uppläggning
av gods, vars lagring krävde fortlöpande tillsyn eller särskilda tekniska
anordningar, t. ex. för temperaturreglering, erbjöde frihamnarna
möjligheter, vilka över huvud knappast kunde stå till buds i tullhamnarna.
Enligt vad de sakkunniga själva framhållit, vore det ock ett
önskemål icke blott för importrörelsen utan även ur allmän nationalekonomisk
synpunkt, att dessa för handeln värdefulla lagringsmöjligheter
måtte kunna i full utsträckning tagas i anspråk. En utvidgning av lagringsrätten
vore även påkallad ur den synpunkten, att köpmännen skulle
med hänsyn till eventuella tullförhöjningar ernå en säkrare basis för sina
priskalkyler genom att utan hinder av de av de sakkunniga ifrågasatta
begränsningarna i lagringsmöjligheterna kunna i frihamn förtulla sina
varor och därefter låta dem kvarligga därstädes. En dylik generell rätt
till lagring i frihamnarna av förtullat gods kunde visserligen i viss mån
anses innebära ett avsteg från principen, att frihamn skall betraktas såsom
utrikes ort, men det borde härvid ihågkommas, att frihamnarna icke
endast avsetts för att befrämja transithandeln utan jämväl för att gagna
den grosshandelsrörelse, som bestode i att intaga stora partier varor för
att i mindre poster sprida dem till konsumtionsorterna. Det skulle vidare
kunna invändas, att en utsträckning av lagringsrätten för förtullat
gods utöver vad av de sakkunniga föreslagits kunde komma att medföra
svårigheter ur tullkontrollsynpunkt. Emellertid torde det vara möjligt
att, där så erfordrades, genom anbringande av igenkänningsmärken på
de lagrade varukollina, tillåsning av fÖrvaringsställena för desamma eller
andra åtgärder ernå en nöjaktig tullkontroll. Icke heller torde behöva
befaras, att tullverkets arbete skulle i mera avsevärd grad ökas genom
en utsträckt lagringsrätt för förtullat gods. Det läge nämligen i sakens
natur, att en dylik rätt huvudsakligen bomme att tagas i anspråk vid sådana
tillfällen, då en tullförhöjning vöre avsedd att träda i kraft. Det
kunde därvid även förutsättas, att lagringsrätten av rent praktiska skäl
företrädesvis komme att utnyttjas för större varupartier. Dessutom måste
det ligga även i frihamnsförvaltningarnas intresse att genom reglering
av lagringstaxorna eller på annat lämpligt sätt åvägabringa, att mera
obetydliga varupartier vid dylika tillfällen icke finge efter förtullningen
kvarbliva i frihamnen. Av förut anförda skäl måste handelskammaren
för sin del bestämt påyrka, att hithörande bestämmelser gåves en avfall
ning, som fullt tillgodosåge nu berörda intressen.

Genom den av handelskammaren förordade utsträckningen av lagringsrätten
för förtullat gods bleve det av de sakkunniga föreslagna tillägget
i 5 § s) tulltaxeförordningen obehövligt. Att låta detsamma utgå syntes
dessutom så mycket mera påkallat, som det medförde den olämpliga
konsekvensen att ställa gods, som förtullats i tullhamn och sedan utförts
till frihamn för lagring därstädes, i bättre läge än samma gods.
därest det förtullats i frihamn.

41

Kanyl. May.ts proposition nr 166.

Kommerskollegium lämnar, efter en redogörelse för Stockkolms handelskammares
yttrande, följande sammanfattning av yrkandena i övriga
av kommerskollegium infordrade yttranden:

Stockholms frihamnsaktiebolag framställer samma yrkande och anser,
att för sådant ändamål allenast erfordras viss komplettering av 60, 62 och
68 §§ i förslaget till frihamnsstadga. Malmö frihamnsaktiebolag och Stockholms
rederiförening biträda även herr Stendahls förslag. Göteborgs
hamnstyrelse, med vilken Göteborgs frihamns aktiebolag förenar sig, anser
även reservantens synpunkter värda beaktande men finner det enklare
och fullt tillfyllest att, i stället för att fastslå särskilda former för
ifrågavarande lagring, utsträcka den i frihamnsstadgans 72 § angivna
högsta anståndstiden för bortförande ur frihamnen av förtullat gods till
ett år i stället för såsom föreslagits av de sakkunniga sex månader. Med
denna utsträckning av anståndstiden skulle enligt hamnstyrelsens mening
särskilda bestämmelser för återuppläggning i frihamnen knappast bliva
behövliga. Utsträckning av anståndstiden till ett «r föreslås även av handelskammaren
i Göteborg och Sveriges köpmannaförbund. Skånes handelskammare
och Sveriges grossistförbund anse, att någon författningsmässig
tidsbegränsning ej bör fastställas eller att den i varje fall ej bör
sättas kortare än den för uppläggning å nederlag stadgade tiden av fem
år.

För egen del yttrar kommerskollegium härefter:

Av det anförda torde framgå, att det från näringslivets sida ar ett allmänt
önskemål, att möjlighet beredes att utan onödig omgång i frihamn
lagra även förtullat gods. Med hänsyn till frihamnsväsendets utveckling
hos oss är detta också fullt förklarligt, och det vore enligt kollega mening
beklagligt, örn hinder härför skulle resas. Frihamnarna äro ju,
såsom även av de sakkunniga framhållits, särskilt ägnade att fylla importhandelns
behov av för allmänt bruk tillgängliga lagerhus, där lagring
kan ske i stor skala och efter rationella metoder. Det synes kollegium
som skulle de olägenheter, som en utsträckt lagringsrätt kan komma att
medföra för tullkontrollen, kunna på sätt Stockholms handelskammare
angivit i hög grad elimineras. Kollegium vill sålunda förorda sådan
ändring i förslaget till frihamnsstadga, att former skapas för generell
lagring i frihamn av förtullat gods. Den av de sakkunniga föreslagna
ändringen av 5 § s) tulltaxeförordningen till förhindrande av s. k.
rundkörning blir då obehövlig. Såsom Stockholms handelskammare
påpekat skulle sistnämnda ändring få den konsekvensen, att gods, som
förtullats i tullliamn och sedan utförts till frihamn för lagring därstädes,
komme i bättre läge än samma gods, därest det förtullats i frihamn.

Rätt till generell lagring i frihamn av förtullat gods gör emellertid
icke den föreslagna bestämmelsen i 72 § frihamn sstad gun obehövlig. Det
torde tvärtom vara av stor betydelse för trafiken i frihamnen, att den
i paragrafen stadgade möjligheten till förlängning av anståndstiden, såsom
i flera av yttrandena föreslagits, utökas. Kollegium föreslår, att anstånd
måtto fä medgivas under ett är, även örn särskilda skäl ej föreligga,
och under längre tid, förslagsvis fem dr, då särskilda skäl föreligga.

Vad särskilt angår tillägget i 5 § s) tulltaxeförordningen, Ilar uteslutande
eller ändring därav förordats jämväl av Stockholms frihamnsaktiebolag,
Malva'') frih aiva saktiebolag oell Stoclrholms rcderiföi etling.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

Frågan om de formelia förutsättningarna för tullfri införsel, därest det
medgåves, att gods finge efter förtenning i frihamn utlämnas från tullverket
för fortsatt lagring i frihamnen, har särskilt berörts av Stockholms
frihamnsaktiebolag, som föreslagit införande i frihamnsstadgan av en bestämmelse,
att inom frihamn efter förtenning utlämnat gods skulle i tullhänseende
anses såsom infört till tullinlandet och åter utfört till frihamnen.
Syftet härmed angives vara att få fastslaget, att godset sedermera
finge tullfritt införas enligt 5 § s) tulltaxeförordningen mot företeende av
returintyg. Bolaget anser bestämmelsen vara erforderlig jämväl oavsett
frågan örn lagring och torde därvid åsyfta de fall, då gods efter förtenning
i frihamn utlämnats för användning därinom men sedermera kommer
att införas till tullinlandet. Kommerskollegium har biträtt yrkandet,
dock under uttalande, att tillägget icke syntes få större praktisk betydelse
utom i samband med en generell rätt till återuppläggning av fortunat
gods.

En utsträckning av möjligheten till lagring av fortunat gods utöver
vad de sakkunniga ifrågasatt har förordats jämväl av generaltullstyrelsen,
som föreslagit, att tullanstalt skulle äga medgiva förlängning intill
högst ett år av anståndstiden för uttagande av godset under villkor allenast,
att detta förvarades på sådant sätt, att erforderlig tullkontroll kunde
bekvämligen utövas. Emellertid hava vissa ledamöter av styrelsen i avgiven
reservation anslutit sig till de sakkunnigas förslag i ämnet.

Beträffande förslaget till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen ävensom
av vissa lokala tullmyndigheter gjorda uttalanden i fråga örn detta författningsrum
har generaltullstyrelsens utlåtande följande innehåll:

Av tullmyndigheterna i Stockholm har ifrågasatts sådant tillägg i 5 § s)
tulltaxeförordningen, att möjlighet till tullfri införsel bereddes för vara.
som i frihamn förtullats för användning därstädes och utlämnats från
tullverket men sedermera av en eller annan anledning infördes till tullinlandet.
Då enligt vad av 60 § i förslaget till frihamnsstadga framgår,
förtenning av gods i frihamn för användning därstädes förutsättes över
huvud skola få äga rum endast då verkligt behov därav föreligger, och
förutsättningarna för ett dylikt behov givetvis äro ganska begränsade, anser
styrelsen det av nämnda tullmyndigheter ifrågasatta tillägget icke
Amra erforderligt eller lämpligt.

_ Vid behandlingen av de sakkunnigas förslag örn inskränkning i rätten
till tullfrihet vid återinförsel av varor, som förut förtullats i svensk frihamn
och därefter återutförts till samma frihamn, hava tullmyndigheterna
i Stockholm berört frågan örn inskränkning i rätten till tullfrihet
jämväl i fråga om gods, som ursprungligen förtullats i tullinlandet och
därefter utförts till frihamn för lagring. Tullbehandlingsinspektionen i
Göteborg har uttalat sig för en skärpning i visst annat hänseende av vad
de sakkunniga föreslagit. Styrelsen, som anser ett genomförande av sakkunnigförslaget
i denna del nödvändigt till betryggande av syftet med
de ordningsföreskrifter, som finnas böra fastslås i fråga örn bortförandet
från frihamn av därstädes förtullat gods, finner det å andra sidan angeläget,
att rätten till tullfri återinförsel icke inskränkes i Andare mån än
som påkallas för Adnnande av detta syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 166. 43

Med. avseende ä dc fall, då återutförsel till frihamn skett tidigare än
trettio dagar efter det varan ursprungligen i förtullat skick införts därifrån,
höra bestämmelserna i ämnet vara så avfattade, att de medgiva
erforderlig fasthet vid tillämpningen. Styrelsen vill därför ifrågasätta,
huruvida icke dc i förevarande sammanhang i förslaget använda orden
»antagas må» höra ersättas med ett något bestämdare uttryck, förslagsvis
orden »av omständigheterna framgår».

Beträffande det av en reservant bland de sakkunniga framställda förslaget
örn rätt att i frihamn utbekomma förtullat gods för uppläggning
och framtida införsel i den i 5 § s) stadgade ordningen, må erinras, att
detsammas genomförande skulle medföra sådana olägenheter för statsverket
i form av en alltför vidsträckt användning av förfarandet nied s. k.
returintyg, som de sakkunnigas här berörda förslag till tillägg i författningsrummet
avser att i möjligaste mån undanröja.

För min del kan jag icke undgå att hysa betänkligheter mot en förtullningsordning,
vilken, på sätt i vissa yttranden synes vara förutsatt,
går ut på att en i frihamn befintlig vara underkastas förtullning, som
icke är avsedd att fullföljas genom verklig införsel inom viss fastställd
tid och under fortlöpande tillsyn från tullverket utan endast att vid ett
framtida tillfälle, då varan ånyo överlämnas till tullverket för tullklarering,
läggas till grund för tullfri införsel. Mot förfaringssättet kan
icke blott invändas, att det mäste te sig såsom föga förenligt med en naturlig
och rationell ordning, utan det har även påvisats, att anlitandet
därav är ägnat att medföra påtagliga olägenheter för statsverket i form
av minskad säkerhet i uppbördshänseende och ökat tullklareringsarbete.
Vad de sakkunniga med instämmande av generaltullstyrelsen härutinnan
anfört, kräver enligt min uppfattning fullt beaktande.

Vad särskilt angår de sakkunnigas förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen
i syfte att förhindra det av dem påtalade bruket av rätten
till tullfri återinförsel, lärer väl den praktiska betydelsen av detta tillägg
i viss mån bero av i vilken utsträckning och på vilket sätt önskemålen örn
beredande av möjligheter till lagring i frihamn av därstädes förtullat
gods finnas kunna tillgodoses. Utredningen visar med tydlighet, att spörsmålen
rörande tullklareringsordningen i frihamn särskilt i nyss angivna
hänseende kräva en ingående prövning. Till slutlig behandling
torde dessa spörsmål få upptagas i samband med fastställandet av den
nya frihamnsstadgan. Redan i sakens nuvarande läge synes det emellertid
uppenbart, att det även vid ett vidsträckt tillmötesgående av trafikens
önskemål i fråga örn behandlingen av förtullat gods likvisst icke
kan undvikas, att över huvud en viss ordning härutinnan måste åvägabringas,
vilken till äventyrs i det särskilda fallet kan förefalla varuhavaren
mindre bekväm, så att han föranledes att söka sig en annan, lättare
tillgänglig utväg. Oavsett huruvida detta kan hava större eller mindre
praktisk betydelse, måste det anses vara principiellt oriktigt att här
lämna en möjlighet till kringgående av dc fastställda ordningsreglerna

Departements chefen.

44

Kungl. Maj-.ts proposition nr 166.

öppen, vilken ligger så nära till hands som den av de sakkunniga påtalade.
Den i betänkandet föreslagna inskränkningen i rätten till tullfri
återinförsel synes så mycket mindre behöva möta betänkligheter, som det
därmed åsyftade bruket av tullfrihetsrätten under alla förhållanden måste
betecknas såsom olämpligt och den av inskränkningen betingade kontrollen
torde kunna genomföras utan avsevärd praktisk olägenhet.

Jag har fördenskull funnit mig böra biträda de sakkunnigas ifrågavarande
förslag till tillägg i 5 § s) tulltaxeförordningen med allenast den
förut nämnda, av generaltullstyrelsen förordade jämkningen.

I likhet med generaltullstyrelsen anser jag det icke vara av praktiska
hänsyn påkallat, att i tulltaxeförordningen införes en bestämmelse örn
rätt till tullfri införsel från frihamn av vara, som ursprungligen efter
förkolning i frihamnen utlämnats för användning inom densamma.

8. Tullfrihet för luftfartygsförnödenheter.

I sitt yttrande över betänkandet har Stockholms handelskammare framhållit
behovet av allmänna bestämmelser örn tullfrihet för å luftfartyg
medförda förnödenheter, och har handelskammaren föreslagit införande
av tillägg härom i såväl frihamnsförordningen som 5 § k) tulltaxeförordningen
ävensom hemställt, att det måtte tagas i övervägande, huruvida
icke även punkterna h) och i) av nämnda paragraf borde underkastas
motsvarande ändring. Stockholms frihamnsaktiebolag har uttalat sig i
samma riktning, och handelskammarens förslag har jämväl biträtts av
kommerskollegium.

Generaltullstyrelsen har likaledes upptagit spörsmålet till behandling
och därvid anfört:

I samband med granskningen av de föreslagna bestämmelserna örn rätt
till förfogande över och handel med förnödenhets- och proviantartiklar
för fartyg har styrelsen uppmärksammat frågan örn behandlingen av
dylika artiklar för luftfartyg. Enligt 5 § g) tulltaxeförordningen är tullfrihet
medgiven för bensin, medförd å transportmedel för dess drift. Härutöver
innehåller nämnda paragraf icke några bestämmelser örn tullfrihet
för nu avsedda artiklar, då do medföras å luftfartyg från utlandet.
Sålunda är den under h) förekommande regeln örn tullfrihet för förnödenheter
och inventarier inskränkt till att gälla beträffande fartyg, och
har den under k) nämnda tullfriheten för proviant endast avseende å fartyg
och järnvägsrestaurangvagnar.

Enligt vad styrelsen har sig bekant, föreligger önskemål örn större likställighet
i detta avseende mellan lufttrafiken och sjötrafiken. Behovet
därav synes göra sig gällande icke minst ur synpunkten av vårt lands deltagande
i det under stark utveckling stadda internationella lufttrafikväsendet.
Styrelsen anser fördenskull vägande skäl föreligga för att i 5 §
tulltaxeförordningen införa allmänna bestämmelser örn tullfrihet beträffande
förnödenhets- och proviantartiklar, medförda å luftfartyg från utlandet.
Vad åter angår inventarier, torde bland annat den omständig -

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

heten, att luftfartyg enligt tulltaxan äro belagda med tull, böra föranleda,
att dessa artiklar icke inbegripas under den utvidgade tulllnhetsförmånen.
Nämnas må, att inventarier å luftfartyg i stället inbegripas
under den temporära tullfrihet, som i förekommande fall beviljas enligt

7 § tulltaxeförordningen. ... .,

Enär, såsom vid 7 och 9 §§ i förslaget till fnhamnsförordmng blivit
antytt, det föreliggande spörsmålet har betydelse för avfattningen av
dessa paragrafer jämte vissa delar av frihamnsstadgan, har styrelsen
velat ifrågasätta, huruvida icke detsamma bör i föreliggande sammanhang
tagas under prövning.

I anslutning härtill har generaltullstyrelsen upprättat förslag till
ändrad lydelse av 5 § h) och k) samt 11 § andra stycket tulltaxeförordningen.

Åtskilliga frågor rörande lufttrafikens behandling i olika tullhänse- Depar^Mnt
enden hava väckts i en av aktiebolaget Aerotransport hos Kungl. Maj:t ®*‘

gjord framställning, över vilken generaltullstyrelsen den 9 februari 1935
avgivit infordrat utlåtande. Vad beträffar det förut omförmälda
ändringsförslaget, vilket jag finner vara välgrundat, är det med hänsyn
till sambandet med vissa bestämmelser i frihamnsförfattningarna
önskvärt, att detsamma redan nu kommer till genomförande, vilket synes
med fördel kunna ske även ur synpunkten av de nyssnämnda frågornas
handläggning.

Spörsmålet örn motsvarande ändring av den i 10 § 4 mom. e) i gällande
förordning angående försäljning av rusdrycker förekommande bestämmelsen
örn förfogande över till skeppsproviant hänförliga sådana drycker synes
böra upptagas i samband med den allmänna revision av denna förordning,
varom förslag föreligger.

9. Övriga frågor.

Frihamns inrättande m. m. De gällande principerna i fråga örn frihamns
kommersiella ändamål, örn beskaffenheten av de yttre anordningarna
vid frihamn samt örn de allmänna förutsättningarna och villkoren
för dess inrättande och drivande ligga till grund jämväl för de saide unnigas
förslag till frihamnsförordning (1—5 §§). Åtskilliga nu gällande bestämmelser
i dessa ämnen hava emellertid uteslutits i förslaget. De sakkunniga
framhålla, att det härvid till en del rörde sig om bestämmelser,
''dika enbart haft karaktären av verkställighetsföreskrifter till de grundläggande
reglerna. Förslagets utformning hade emellertid även påverkats
av den omständigheten, att sedan frihamnar numera blivit inrättade å de
platser, där från början förutsättningar därför ansetts föreligga, en del
spörsmål, som vore förknippade med en frihamns tillkomst, väsentligen
förlorat sin aktualitet. En häremot svarande förenkling av författningsregleringen
hade ansetts så mycket mindre behöva möta betänkligheter,

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

som det under alla förhållanden borde framdeles såsom hittills ankomma
på Kungl. Maj:t att, i händelse tillstånd till inrättande av ny frihamn
skulle ifrågakomma, efter omständigheterna förordna örn de villkor för
sådant tillstånd, som erfordrades vid sidan av de allmänna föreskrifterna.

Dessa synpunkter hava enligt betänkandet i synnerhet gjort sig gällande
vid avfattningen av bestämmelserna örn tillstånd till frihamns inrättande
och drivande. Härom anföra de sakkunniga:

Enligt förslaget skall dylikt tillstånd kunna lämnas antingen den kommun,
där vederbörande tullplats är belägen, eller för ändamålet bildat aktiebolag.
Det i § 3 i gällande förordning föreskrivna särskilda villkoret
beträffande styrelse och delägare i dylikt aktiebolag har utelämnats i förslaget.
De nuvarande frihamnarna, till vilkas inrättande tillstånd meddelats
de olika städerna, äro fortfarande, ehuru rörelsen helt eller delvis fått
omhändertagas av särskilda aktiebolag, praktiskt taget att betrakta såsom
kommunala inrättningar, då aktiebolagen dels med hänsyn till aktieinnehavet
och dels i följd av de angående omhändertagandet upprättade
kontrakten stå under en ingående kommunal kontroll. Därest fråga om
inrättande av ny frihamn skulle uppkomma, lärer det även vid frånvaro
av särskilt stadgande därom komma att tillses, att koncession icke lämnas
annat företag än sådant, som i ovan angivna och andra hänseenden
kan anses skickat för rörelsens handhavande. Av den föreslagna lydelsen
framgår, att för överlåtelse av rätten att driva frihamn erfordras särskilt
medgivande av Kungl. Maj:t.

I § 9 av gällande frihamnsförordning äro bestämmelser meddelade örn
taxa å avgifter för begagnande av byggnad, magasinsrum eller upplagsplats
inom frihamn eller av där befintliga anordningar. Sådan taxa skall
fastställas av Överståthållarämbetet eller länsstyrelse för en tid av fem år
i sändei*. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har icke upptagits
i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga anföra härom:

Det har nämligen visat sig vara av behovet påkallat, att härutinnan
möjlighet beredes till en närmare anpassning efter växlande förhållanden^
än de nuvarande reglerna medgiva. Vad beträffar de ifrågavarande
städernas tullhamnar, där motsvarande taxespörsmål äro i huvudsak reglerade
i hamnordningarna, tillämpas delvis olika praxis i fråga örn sättet
för fastställande av taxor å avgifter för uppläggning av gods samt för
begagnande av hamnmateriel. Med hänsyn till sambandet mellan tullhamnarnas
och frihamnarnas förvaltningar synes det önskvärt, att regleringen
av dessa spörsmål även för frihamnarnas del överlämnas åt enahanda
praxis. Till jämförelse må erinras, att enligt lagen örn upplagshus
och upplagsbevis taxa å avgifter för förvaring, som i nämnda lag
avses, bestämmes av upplagshållaren.

Beträffande det i förslaget upptagna stadgandet örn frihamnsföreståndare,
vilket svarar mot § 10 i gällande förordning, framhålla de sakkunniga,
att bestämmelsen vore erforderlig icke minst med hänsyn därtill,
att statens myndigheter borde kunna i de löpande ärenden, som berörde
frihamnsförvaltningen, förhandla med bestämd person, som under aila
omständigheter kunde förutsättas vara därtill behörig. Givetvis inne -

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

bure bestämmelsen icke, att frihamnsföreståndaren skulle äga att självständigt
besluta i samtliga de ärenden, i vilka han företrädde frihamnsförvaltningen,
utan berodde hans befogenhet härutinnan av de instruktioner,
han hade att följa såsom funktionär hos vederbörande kommunalförvaltning
eller aktiebolag.

Vad de sakkunniga sålunda föreslagit har i de infordrade yttrandena
mött sakliga erinringar endast i ett par hänseenden.

Järnvägsstyrelsen har förordat, att till bestämmelsen örn anordnande
inom frihamn av erforderliga tjänstelokaler för tullverket fogades ett
tillägg örn avgiftsfritt tillhandahållande även av lämpliga lokaler för statens
järnvägar. Styrelsen har erinrat, att så redan nu skedde samt att
frihamnsbolagen dessutom bekostade en del av inventarierna i lokalerna
och i Stockholm därjämte belysning och uppvärmning.

Göteborgs hamnstyrelse, med vilken Göteborgs frihamns aktiebolag instämt,
har beträffande stadgandet örn frihamnsföreståndare anmärkt, att
det icke syntes vara nödvändigt, att föreståndaren skulle vara behörig
att tala och svara i andra angelägenheter än sådana, som rörde tillämpningen
av för frihamnen gällande särskilda föreskrifter, samt att en ändring
av stadgandet härutinnan vore önskvärd med hänsyn till organisationen
i Göteborgs frihamn.

Vad först beträffar frågan om tillhandahållande i frihamn av lokaler
för statens järnvägar, anser jag denna icke hava det samband med grunderna
för frihamnsväsendet såsom en i tullhänseende särställd institution,
att en bestämmelse i ämnet bör inflyta i friliamnsförordningen.

Bestämmelsen örn frihamnsföreståndare har, såsom de sakkunniga
framhållit, endast till syfte att reglera dennes formella behörighet att företräda
frihamnsförvaltningen, medan det överlämnas åt lokala anordningar,
i vilken mån han därjämte skall vara befogad att på egen hand
träffa avgörande i uppkomna frågor. Under sådan förutsättning lärer
såvitt jag kan finna bestämmelsen icke behöva föranleda några olägenheter
ur organisationssynpunkt, och enär å andra sidan den föreslagna
inskränkningen av den formella behörigheten synes kunna medföra en
viss osäkerhet örn dennas omfattning samt därigenom minska bestämmelsens
praktiska värde, anser jag en dylik ändring icke böra komma till
stånd.

Icke heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot vad de
sakkunniga i bär berörda avseenden föreslagit.

Särskilda spörsmål avseende frihamnsinstitutionens rättsliga innebörd.
De sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till bestämmelsen
i § 1 av gällande frihamnsförordning, att såväl fartyg som gods
inom frihamn icke skola vara underkastade vidare tillsyn från tullverkets
sida, än som erfordras för utövande av kontroll å efterlevnaden av de an -

Departements chefen.

48

Kungl. Majds proposition nr 16b.

gående frihamn meddelade allmänna eller särskilda föreskrifter. I betänkandet
anföres härutinnan:

I vad mån denna bestämmelse borde betraktas såsom ett av statsmakterna
gjort principuttalande, avsett att tjäna såsom bindande rättesnöre
vid utformandet av trafikföreskrifterna för frihamnarna, ville de sakkunniga
lämna osagt. Säkert vore, att den ofta åberopats under de
diskussioner, som uppkommit i anledning av sådana förslag, som gått ut
på att av olika praktiska hänsyn utvidga tullformaliteterna inom frihamnarna.
Emellertid hade förhållandena och erfarenheten tydligt nog
ådagalagt nödvändigheten i både det allmännas, näringslivets och ej
minst frihamnarnas eget intresse av att uttalandet icke gåves en sådan
tydning, som skulle vara ägnad att binda utvecklingens frihet. Redan i
den ursprungliga frihamnslagstiftningen bade det befunnits av praktiska
skäl omöjligt att driva konsekvenserna av frihamns egenskap av utrikes
ort så långt, att all av tullbeskattningen betingad tillsyn bleve utesluten
från frihamnsområdena. Härutinnan hade utvecklingen fortgått, varvid
ett avgörande steg tagits, då friliamnsförordningens förbud mot inrikes
sjöfart via frihamn upphävdes.

Den grundläggande definitionen av frihamn såsom utrikes ort syntes
även med den utveckling, som frihamnstrafikens ordnande i tullhänseende
tagit, få anses såsom både teoretiskt hållbar och praktiskt användbar.
Det väsentliga härutinnan vore, att dels den frihamnstrafik, som
icke närmare berörde tullområdet i övrigt, d. v. s. huvudsakligen sjöfarten
mellan frihamn och utlandet, och dels det i frihamn förvarade godset,
så länge dess förflyttning över frihamnsgränsen icke ifrågasattes, vore intagna
från den tillsyn, som inom tullinlandet betingades av tullbeskattningen.
Vad åter anginge förbindelserna mellan frihamn och tullområdet
i övrigt, finge spörsmålet, i vad mån tyngdpunkten av tullverkets befattning
med denna del av frihamnstrafiken borde förläggas till ena eller
andra sidan av frihamnsgränsen, betraktas såsom en lämplighetsfråga,
vilken, därest den löstes på skäligt sätt, icke berörde det centrala i frihamnsbegreppet.

De sakkunnigas förslag upptager ej heller någon motsvarighet till den
i § 1 av gällande frihamnsförordning förekommande bestämmelse, enligt
vilken till frihamn från inrikes ort inkomna varor skola å ena sidan i
fråga örn rätt till restitution av tull- och tillverkningsavgifter ävensom
till befrielse från tullavgift samt i övrigt i tullhänseende betraktas såsom
från riket utförda men å andra sidan vid återinförsel behandlas lika med
annat gods, som från frihamn införes. De sakkunniga erinra, att i verkligheten
redan en modifikation härutinnan gjorts genom borttagandet ur
förordningen av förbudet mot sjöväga inrikes varuförsändning via frihamn,
vilken åtgärd haft till omedelbart syfte att göra det möjligt för
fartyg att vid anlöpande av frihamn medföra inrikes gods och tullklarerat
utrikes gods för befordran från en ort inom tullinlandet till annan,
utan att godsets egenskap i tullhänseende därvid underginge någon förändring.

Av motiveringen framgår emellertid, att ett frångående av den nyssnämnda
principen icke är åsyftat. I betänkandet framhålles det fastmer
såsom en given följd av den grundläggande regeln örn frihamns

49

Kunni. Marits proposition nr 166.

egenskap av utrikes ort, att utförsel till frihamn, i den man ej annorlunda
stadgades, skulle i avgiftshänseende och sålunda även i fråga om
restitution och behandling vid återinförsel anses såsom utförsel till utlandet.
Dock förorda de sakkunniga, att i frihamnsförordningen uttryckligt
fastslås möjligheten i mån av behov till sådana undantag från den
allmänna regeln, att inrikes gods skulle kunna med bibehållen egenskap
av inrikes försändas genom frihamn. En bestämmelse om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att förordna härom har ock intagits i förslaget till frihamnsförordning
(6 §). Något motsvarande stadgande rörande försändning
genom frihamn av tullklarerat utrikes gods med bibehållande av
dess vid tullklareringen erhållna egenskap anse de sakkunniga däremot
icke behövligt att intaga i förordningen, eftersom tullklareringsformaliteterna
för dylikt gods icke, såsom behandlingen av det inrikes godset,
hade samband med tulltaxeförordningens tillämpning utan uteslutande
innefattade spörsmål av beskaffenhet att falla under Kungl. Majrts administrativa
lagstiftning.

Närmare bestämmelser örn försändning, som nu avses, hava de sakkunniga
upptagit i sitt förslag till frihamnsstadga (4 §). Dessa bestämmelser
angivas i motiveringen vara i stort sett byggda på hittillsvarande praxis.

Mot vad de sakkunniga sålunda föreslagit hava de i ärendet hörda
myndigheterna och organisationerna i huvudsak icke haft något att
erinra.

För egen del ansluter jag mig till vad förslaget till frihamnsförordning Departemenhinnehåller
i nu omförmälda hänseenden. chefen.

In- och utförselbestämmelser. Med hänsyn till sambandet mellan de
för frihamn och de för tullinlandet gällande bestämmelserna örn tillämpningen
av särskilda införselrestriktioner anse de sakkunniga det vara
lämpligast, att ifrågavarande bestämmelser sammanföras i en gemensam
författning. De sakkunniga hava fördenskull upprättat förslag till inarbetande
i 1 § transiteringsförordningen av gällande frihamnsförordnings
regler i ämnet. Avfattningen av detta förslag är, enligt vad i betänkandet
framhålles, avsedd att i sak noggrant ansluta sig till vad som för
närvarande gäller. De nuvarande bestämmelserna angående medförande
av restriktionsvaror å fartyg, som inlöper i frihamn, samt angående omlastning
därav hava emellertid icke influtit i förslaget, enär de sakkunniga
ansett det icke vara erforderligt eller lämpligt, att särskilda regler
härom vore fastställda enbart för frihamnarnas del.

Vissa tilläggsföreskrifter till förslaget återfinnas i de sakkunnigas förslag
till frihamnsstadga (75 och 76 §§).

De sakkunnigas förslag till frihamnsförordning upptager icke det i gällande
förordning förekommande stadgandet, att frihamn skall anses såsom
utrikes ort jämväl beträffande tillämpningen av bestämmelserna angå llihang

till riksdagens protokoll 1935.

sami. Nr 166.

4

50

Kungl. Majlis proposition nr 166.

Departements■
chefen.

ende förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning.
I betänkandet framhålles, att stadgandet syntes vara utan betydelse
i tolkningshänseende och att sålunda någon saklig ändring icke vore
åsyftad med dess uteslutande.

Förslaget upptager liksom den nuvarande förordningen icke någon bestämmelse
örn tillämpligheten i frihamn av gällande författningar angående
förbud mot utförsel av särskilda varuslag. I avseende härå havn,
enligt vad i betänkandet angives, föreskrifterna i förordningen den 3 mars
1916 (nr 49) örn straff för olovlig varuutförsel m. m. med däri vidtagna
ändringar ansetts vara till fyllest.

Vad de sakkunniga i nu anmärkta delar föreslagit vill jag för min del
biträda.

Nämnas må, att i vissa av yttrandena ifrågasatts ändring av transiteringsförordningen
jämväl i syfte att bereda utsträckt möjlighet till transitering
av spritdrycker och andra alkoholhaltiga varor. Emellertid få
de sålunda väckta frågorna rätteligen anses icke beröra avfattningen av
transiteringsförordningen utan snarare gälla, i vad mån medgivande att
i olika slag av trafik försända dylika varor under tullverkets kontroll bör.
utöver vad hittills förekommit, av Kungl. Maj:t lämnas med stöd av det i
förordningen givna bemyndigandet därtill. På grund härav och med hänsyn
jämväl till frågornas sammanhang med den pågående omarbetningen
av lagstiftningen örn spritdrycker och vin synes det icke vara påkallat,
att desamma här upptagas till närmare behandling.

Visitation. Till betryggande av den tillsyn, som åvilar tullverket, skall
enligt de sakkunnigas förslag till frihamnsförordning vederbörande tulltjänsteman
äga att, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder,
inom frihamn verkställa såväl undersökning av byggnader, öppna områden,
transportmedel och gods som kroppsvisitation. Vad sålunda föreslagits
innebär en utvidgning av tullpersonalens hittillsvarande befogenhet
särskilt därutinnan, att rätten till kroppsvisitation icke, såsom hittills, inskränkes
till att avse person, som lämnar frihamnen. Till motivering
härav anföres i betänkandet:

Några principiella betänkligheter mot en dylik utsträckning av visitationsrätten
syntes knappast behöva möta, då det här rörde sig örn ett begränsat
område av en i jämförelse med tullområdet i övrigt säregen karaktär.
En utsträckt befogenhet härutinnan för tullpersonalen hade ansetts
påkallad icke minst till förebyggande av olovligt förfogande över
spritdrycker, som medfördes å till frihamn från utlandet ankommande
fartyg. Väl kunde ilandfdrande av gods inom frihamn, även örn det skedde
i syfte att förfoga över godset i strid mot gällande föreskrifter, icke i
och för sig anses såsom vare sig fullbordad olovlig varuinförsel eller försök
därtill. Emellertid följde av i förslaget till frihamnsstadga intagna
bestämmelser, att bland annat spritdrycker, som ilandfördes i frihamn,
skulle, där de icke infördes av i allmänhet införselberättigad person eller

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

företag, hållas i frihamnsförvaltningens förvar, och förfogande i strid häremot
vore enligt förslaget kriminaliserat. Redan med hänsyn till dessa
föreskrifters efterlevnad torde den utsträckta visitationsrätten få anses
vara motiverad, samtidigt som den vore ägnad att underlätta tullpersonalens
arbete till förhindrande av olovlig införsel till tullinlandet och
olaga konsumtion.

Enligt 18 § lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål må
kroppsrannsakan verkställas å person, som med skäl är misstänkt för brott,
varå efter lag kan följa straffarbete eller fängelse. Härvid förutsättes
ytterligare, att skälig anledning finnes, att genom kroppsrannsakan skall
upptäckas föremål som är underkastat beslag eller annat som kan bidraga
till utredning angående brottet. Vad sålunda är stadgat äger enligt
19 § ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser örn kroppsrannsakan
gälla enligt annan lag eller författning.

I jämförelse med nämnda lag innebär redan det hittillsvarande stadgandet
örn rätt för tulltjänsteman att verkställa kroppsvisitation å envar,
som lämnar frihamn, en väsentlig utsträckning av denna visitationsforms
användning. Stadgandet har en principiell motsvarighet i senare delen
av 14 § 1 mom. lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel
Kroppsvisitation är här medgiven såsom en åtgärd för skärpt allmän
kontroll, vilken åtgärd efter särskilt förordnande må vidtagas beträffande
envar, som ankommer från utlandet till den i förordnandet avsedda
platsen med viss lägenhet eller under viss tidrymd, oavsett i vad mån
mot honom föreligger sådan misstanke örn olovlig införsel, som förutsättes
enligt huvudregeln i förra delen av lagrummet.

I de nu åsyftade fallen lärer en utsträckt rätt till kroppsvisitation hava
funnits erforderlig för avvärjande av särskilt nära till hands liggande
risker för olovlig varuinförsel. Samma skäl har icke kunnat åberopas
till stöd för förslaget att utsträcka den hittillsvarande regeln örn kroppsvisitation
i frihamn till att avse personer, som överhuvud taget befinna
sig inom frihamnens område. Det brott, som i detta sammanhang närmast
åsyftas i betänkandet, nämligen olovligt förfogande inom frihamn
över spritdrycker m. m., lärer knappast kunna ur nu förevarande synpunkt
anses jämförligt med olovlig varuinförsel. Straffet därför har
icke heller i förslaget till friliamnsstadga (103 §) bestämts till annat än
dagsböter.

Visserligen torde förslagets genomförande, såsom de sakkunniga erinrat,
möta så till vida mindre betänkligheter, som det endast gäller tillämpning
inom ett begränsat område av speciell karaktär. Även med beaktande
härav är jag emellertid för min del icke övertygad örn lämpligheten
av en avvikelse på denna punkt från hittills följda principer med avseende
å förutsättningarna för verkställande av kroppsvisitation. Jag har
därför i det nu anmälda förslaget till frihamnsförordning upptagit den
äldre regeln i ämnet.

Departements chefen.

52

Kungl. Marits proposition nr 166.

Ansvarsbestämmelser m. m. De sakkunnigas förslag till frihamnsförordning
(12 §) upptager i likhet med den gällande förordningen vissa
ansvarsbestämmelser. Straffet för här avsedda förseelser är i förslaget bestämt
till dagsböter. I fråga örn bötesfördelning och åtal överensstämmer
förslaget med vad som för närvarande gäller.

I gällande frihamnsförordning stadgas beträffande brott mot detaljhandelsförbudet,
förutom bötesstraff, dels att det gods, varmed olovlig
befattning tagits, skall vara förverkat, dels att innehavare av byggnad,
magasinsrum eller upplagsplats inom frihamn, som blivit förvunnen till
dylik överträdelse, skall för alltid hava förverkat rätt att inom frihamn
innehava eller begagna byggnad, magasinsrum eller upplagsplats och vara
skyldig att genast utrymma sitt lager. Det sistnämnda gäller enligt förordningen
även den, som blivit förvunnen till olovlig varuinförsel. De
ifrågavarande särskilda påföljderna hava icke upptagits i de sakkunnigas
förslag. Till motivering härav anföres i betänkandet:

I allmänhet torde dessa påföljder få anses vara mindre väl lämpade
efter beskaffenheten av nu ifrågavarande förseelser, och i synnerhet torde
fall kunna inträffa, då det för all framtid gällande förbudet mot att innehava
eller begagna lagerutrymme inom frihamn icke står i rimligt förhållande
till den ådagalagda brottsligheten. Uppenbart är, att beträffande
personer, som genom att överträda gällande föreskrifter visat sigvara
påtagligen olämpliga såsom trafikanter i frihamn, möjlighet bör
linnas att vidtaga sådana åtgärder, som betaga dem tillfälle till vidare
missbruk av frihamnsinstitutionen. Tillräckliga sådana möjligheter lära
emellertid kunna beredas genom de bestämmelser i sådant syfte, som böra
innehållas i frihamnsreglementet och återfinnas i de sakkunnigas förslag
till dylikt reglemente. I fråga örn förverkande av gods må jämväl erinras,
att en dylik påföljd synes vara så mycket mindre ägnad att tillämpas
vid överträdelse av detaljhandelsförbudet, som det under vissa förhållanden
kan vara vanskligt att fastställa identiteten och mängden av det
gods, vilket skall anses på det sätt berört av förseelsen, att det bör vara
förverkat.

De sakkunniga hava jämväl föreslagit en jämkning av bestämmelsen i
§ 30 mom. 1 av gällande frihamnsreglementen örn skyldighet för frihamnsföreståndare
att tillse, att personer, som gjort sig skyldiga till olovlig
in- eller utförsel av gods eller idkat otillåten detaljförsäljning inom
frihamn, icke anlitas för lämnande av handräckning eller utförande av
annat arbete inom frihamnen, ävensom att eljest, på yrkande av föreståndaren
för frihamnens tullförvaltning, förbjuda mindre pålitliga personer
att vistas inom frihamnen. Enligt de sakkunnigas förslag till reglemente
skall det i här avsedda eller därmed jämförliga fall ankomma på
frihamnsföreståndaren att med hänsyn tagen till föreliggande omständigheter
pröva, huruvida förbud mot vistelse i frihamnen skall anses påkallat.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

I sistnämnda hänseende har tulldirektören i Malmö anmärkt, att det i
första hand borde ankomma på föreståndaren för tullförvaltningen i frihamn
att förbjuda person, som i frihamnen visat oredlighet mot tullverket,
att vistas inom frihamnen. En erinran av liknande innebörd har
framställts av tullförvaltningen i Malmö frihamn.

Generaltullstyrelsen har däremot förklarat sig anse det vara principiellt
riktigast, att, såsom de sakkunniga föreslagit, avgörandet av frågor örn
vistelseförbud anförtroddes åt frihamnsföreståndaren, vilken i kraft av
den ansvariga ställning, som enligt 5 § i förslaget till frihamnsförordning
tillkomme honom, borde hava att i förevarande hänseende tillvarataga
såväl det allmännas intressen som frihamnsinnehavarens intresse, att
icke den av innehavaren anordnade och tillhandahållna anstalten gjordes
till föremål för missbruk. Styrelsen har fördenskull biträtt de sakkunnigas
förslag i denna del.

I häröver avgiven reservation har en ledamot av generaltullstyrelsen
ifrågasatt en skärpning, förslagsvis sålunda, att i frihamnsförordningen
infördes en bestämmelse av innehåll, att tulltjänsteman skulle äga att,
där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranledde, från frihamn avvisa
den, som ådömts ansvar för olovlig in- eller utförsel av varor. I
reservationen har anförts i huvudsak följande:

Redan under förarbetena för frihamnsinstitutionens införande här i
landet hade särskild uppmärksamhet ansetts böra ägnas åt utformningen
av lagstiftningen till förebyggande av att frihamnarna bomme att underlätta
den olovliga varuinförseln till tullinlandet. Huru befogad denna
försiktighet varit, framginge därav, att trots i frihamnsförfattningarna
införda ganska vittgående stadganden i sådant syfte, under årens lopp
mycket omfattande smugglingar från frihamn kunnat försiggå. Det
hade därför varit följdriktigt, örn i den nu ifrågasatta förändrade lagstiftningen
för frihamnarna givits uttryck för skärpt kontroll mot den
olovliga varuinförseln från dessa hamnar, särskilt som de sakkunniga
själva betonat nödvändigheten av att till förhindrande av sådan varuinförsel
i frihamn uppehölles förutom tullkontroll i vanlig mening jämväl
en allmän tillsyn.

Enligt reservantens förmenande vore det i första liand och i hög grad
ett statsverkets intresse, att personer, sorn beträtts med smuggling, hölles
borta från en med statsmakternas medgivande tillkommen allmän institution
sådan som den förevarande. Det borde därför vara vederbörande
statsmyndighet, eller tullverket, och icke någon hos det företag, vilket
dreve frihamnen, som skulle hava avgörandet härutinnan i sin hand, i
all synnerhet som lättnader i tillträdesförbudet även kunde medföra ökning
i tullverkets kostnader för särskild tillsyn.

De sakkunnigas förslag till ansvarsbestämmelser i friliamnsförord- Departcmixtsningen
har icke givit mig anledning till annan erinran, än att i förord- chefen.
ningen synes böra införas en ny paragraf (13 §) av innehåll, att därest

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

någon under tid, då lian är ställd under tilltal för här avsedd förseelse,
fortsätter samma förseelse, straff skall ådömas för varje gång lagföring
sker. En dylik bestämmelse återfinnes i de sakkunnigas förslag till frihamnsstadga
och i gällande tullstadga liksom också i ett flertal andra
specialförfattningar.

Den föreslagna bestämmelsen, att tulltjänsteman skulle äga att från
frihamn avvisa person, som fällts till ansvar för olovlig in- eller utförsel
av varor, synes innebära en påföljd, vars lämplighet måste ur olika principiella
synpunkter sättas i fråga. Däremot får det anses ligga i sakens
natur att, även örn frihamn skall vara tillgänglig för allmänt bruk, det
icke bör lämnas anstaltens innehavare obetaget att genom vederbörligen
utsedd funktionär vägra tillträde till anstalten, då allmängiltiga skäl av
nu åsyftad beskaffenhet äro för handen. Utan att här närmare ingå på
detaljerna i förslaget till frihamnsreglemente vill jag framhålla såsom
min uppfattning, att införande i frihamnsförordningen av det ifrågasatta
tillägget örn avvisningsrätt för tulltjänsteman i varje fall icke lärer vara
erforderligt för åvägabringande av en kontroll å persontrafiken i frihamn,
som skäligen kan betraktas såsom nöjaktig även ur statsverkets
synpunkt.

Vissa ur frihamnsförordningen uteslutna ämnen. Bland de föreskrifter
i gällande frihamnsförordning, vilka icke upptagits i de sakkunnigas förslag
till ny förordning och som ej beröra tidigare behandlade ämnen, må
följande här särskilt omnämnas.

Bestämmelser om smärre fartygs tillträde till frihamn och örn kustfart
(§ 17 och § 18 mom. 1 i gällande förordning) liava upptagits i förslaget
till frihamnsstadga (50 och 56 §§).

Vad angår stadgandet om de taxor och författningar efter vilka förtullning
i frihamn bör ske (§ 19 mom. 1 i gällande förordning), hava
detta stadgande oell därtill anslutna föreskrifter likaledes fått sin motsvarighet
i förslaget till frihamnsstadga (62 § m. fl.), utan att i förslaget
till frihamnsförordning upptagits någon föreskrift örn bemyndigande
för Kungl. Majit att förordna i ämnet. De sakkunniga hava i avseende
härå anfört, att de ifrågavarande bestämmelserna finge anses hava karaktären
av verkställighetsföreskrifter, vilka borde i likhet med motsvarande
för tullhamn gällande stadganden meddelas i administrativ
ordning. Beträffande de föreslagna nya bestämmelserna må nämnas, att
dessa gå direkt ut på angivande av de tidpunkter, vilka skola vara avgörande
i fråga örn tillämpningen av olika taxor och författningar, och
att sålunda den nuvarande metoden att för vissa fall anknyta reglerna
härom till en bestämning av den tidpunkt, då införseln skall anses vara
verkställd, icke kommit till användning i de sakkunnigas förslag till fri -

Kungl. Majlis proposition nr lt>6. 55

hamnsstadga. Huvudinnehållet av förslaget i denna del sammanfattas
i betänkandet på följande sätt:

I fråga örn tillämpligheten vid förtullning i frihamn av nya eller ändrade
heskattningsföreskrifter böra enligt de sakkunnigas mening fiskala
eller näringspolitiska hänsyn icke få utgöra hinder för att, med ytterligare
fullföljande av de principer, som ligga till grund för under de senare
åren meddelade bestämmelser, likställighet åvägabringas mellan frihamn
och tullhamn, i den mån sådant är praktiskt möjligt. De sakkunniga
föreslå såsom huvudregel, att vid förtullning i frihamn de taxor och
författningar skola tillämpas, som gälla den dag, då tullklareringsattest
å godset utfärdas. Regeln jämkas, liksom nu av praktiska skäl, genom
bestämmelser, enligt vilka, därest godset före nämnda dag förts över frihamnsgränsen
eller gjorts till föremål för vissa därmed jämförliga åtgärder,
de taxor och författningar skola tillämpas, som gällde, då detta
skedde. Vid sidan av huvudregeln anvisas möjlighet att efter särskilt
yrkande erhålla tillämpning antingen av de taxe- och författningsbestämmelser,
som gälla den dag, då yrkandet framställes, eller ock av de bestämmelser,
som gällde den dag, då godset ankom till frihamnen. Den
sistnämnda regeln är avsedd att, i olikhet mot den nu gällande, däremot
svarande bestämmelsen, tillämpas oavsett huru godset försänts till frihamnen
och huruvida detsamma där varit upplagt för lagring. Emellertid
förutsattes för regelns tillämpning, att yrkandet skall hava framställts
inom trettio dagar efter ankomsten.

I betänkandet framhålles särskilt sambandet mellan reglerna i dessa
ämnen och de likaledes i förslaget till frihamnsstadga upptagna reglerna
örn det definitiva inträdet av varuhavares med förtullning sammanhängande
förpliktelser gentemot tullverket samt örn utgångspunkten vid beräknande
av tid för anstånd med fullgörandet av dessa förpliktelser.

De sakkunnigas förslag att ur frihamnsförordningen avskilja ifrågavarande
ämnen för reglering i frihamnsstadgan har icke givit mig anledning
till erinran.

Frilagersväsendet. De gällande reglerna örn frihamnsväsendet hava till
stor del motsvarighet i frilagersförfattningarna. Gällande allmänna bestämmelser
örn frilager återfinnas i förordningen den 20 december 1912
(nr 351) örn frilager och frilagersstadgan den 4 mars 1921 (nr 166) med i
dessa författningar vidtagna ändringar samt i generaltullstyrelsens cirkulär
den 26 april 1921 angående tulltjänstordning för frilager (Tullverkets
författningssamling 1921:160).

Någon fri lagersrörelse har icke kommit till stånd. Visserligen har under
år 1917 medgivande att inrätta fri lager lämnats Göteborgs stad, men
den därstädes uppförda frilagersbyggnaden har icke blivit tagen i bruk
för det därmed avsedda ändamålet.

De sakkunniga hava icke närmare ingått på anledningarna till att någon
frilagersrörelse icke kommit till utveckling Titan endast omnämnt,
att denna rörelse förmenades sakna förutsättningar att bära såväl de

Departemtntt chefen.

Departements chefen.

56 Kungl. Maj:ts -proposition nr 166.

egna anläggnings- och administrationskostnaderna som statsverkets kostnader
för tullbevakning, bokföring och expedition, vilka senare enligt
§ 3 i frilagersförordningen skola ersättas av anstaltens innehavare.

De sakkunniga anse det under förhandenvarande omständigheter icke
vara påkallat att nu verkställa en mot revisionen av frihamnslagstiftningen
svarande omarbetning av frilagersförfattningarna utan snarare
böra tagas i övervägande, huruvida icke sistnämnda författningar borde
upphävas, något som givetvis icke uteslöte ett framtida återupptagande
av frilagersfrågan, därest denna skulle bliva aktuell.

Någon erinran häremot har icke framställts i de infordrade yttrandena.
Stockholms handelskammare har förklarat sig instämma i de sakkunnigas
uttalande. Generaltullstyrelsen har med hänsyn till de omständigheter,
de sakkunniga åberopat, och då frilagersförfattningarna i varje
fall icke borde i sin nuvarande form kvarstå vid sidan av en reviderad
frihamnslagstiftning, tillstyrkt deras upphävande.

I anslutning till de sålunda gjorda uttalandpna förordar jag, att förordningen
den 20 december 1912 örn frilager upphäves.

Förpackning m. m. av tobaksvaror. Enligt 1 § sista stycket förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket skola, utom varje bearbetning av tobak, vissa åtgärder
med tobaksvara anses såsom tillverkning av sådan vara. De åsyftade
åtgärderna, vilka följaktligen inbegripas under monopolrättigheten, äro
utstyrsel, förpackning samt åsättande av namn eller beteckning, ägnad
att utmärka tobaksvaran såsom särskild vara.

I en i betänkandet återgiven framställning hava frihamnsaktiebolagen
i Stockholm, Göteborg och Malmö anhållit örn sådan författningsändring,
att ifrågavarande åtgärder finge inom frihamn vidtagas även av annan
än monopolets utövare. I framställningen har anförts, att på grund av
nuvarande bestämmelser ett handelsföretag i tobaksbranschen vore utestängt
från möjligheten att i svensk frihamn förpacka och etikettera
tobaksvara på sådant sätt, som olika marknader kunde fordra, varjämte
hinder mötte för tillvaratagande av tobaksvara, som ankomme skadad
eller bleve skadad under lagring i frihamn. Det sistnämnda har i
framställningen belysts genom ett anfört exempel. Visserligen hade, enligt
vad i framställningen förmäles, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
i det åsyftade särskilda fallet förklarat sig villigt medverka vid utförandet
av den behövliga ompackningen. Emellertid erinrades, att en sådan
medverkan dock komme att åsamka ägaren extra kostnader
samt att under alla omständigheter osäkerhetsmoment och en onödig inskränkning
i köpmännens rätt att ompacka varor i de svenska frihamnarna
kvarstode.

I betänkandet har vidare åberopats ett av styrelsen för aktiebolaget

Kungl. Maj:ts proposition nr 166. 57

Svenska tobaksmonopolet över framställningen avgivet yttrande av följande
innehåll:

Med den ifrågavarande bestämmelsen i monopolförordningen hade säkerligen
i främsta hand avsetts att säkerställa, att en tobaksvara endast
skulle förekomma till försäljning inom riket i originalförpackning, d. v. s.
den förpackning, som genom monopolets utövares försorg försetts med
priskurantpris och vederbörlig kontrollstämpel. Vad beträffade de i frihamn
lagrade tobaksvarorna, bleve ju dessa varor emellertid icke förrän
vid införseln till riket från frihamnen föremål för licensbehandling med
dylikt åsättande av priskurantpris och kontrollstämpel.

Såvitt styrelsen för sin del kunde finna, syntes det ur tobaksmonopolets
synpunkt därför knappast kunna befaras, att någon menlig inverkan
skulle uppstå, örn gällande bestämmelser skulle underkastas sådan jämkning,
som den remitterade framställningen åsyftade.

Under alla förhållanden syntes det styrelsen rimligt, att något hinder
icke skulle föreligga för en varuägare att själv få tillvarataga och ompacka
en tobaksvara, som ankomme skadad eller bleve skadad under lagring
i frihamn.

De sakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser angående tillverkning
inom riket av tobaksvaror borde anses tillämpliga jämväl inom frihamn,
varav följde, att sådana åtgärder, som enligt monopolförordningen
vore att betrakta såsom tillverkning av tobaksvaror, icke finge av annan
än monopolets utövare vidtagas i frihamn, även örn de folie utanför begreppet
industriell verksamhet i den mening detta hade i frihamnslagstiftningen.
Jämväl de sakkunniga förklara sig anse det vara med frihamnslagstiftningens
syfte överensstämmande, att större frihet i förevarande
hänseende beredes beträffande förfogandet över tobaksvaror i frihamn,
samt förorda en ändring av monopolförordningen såsom det härvid
lämpligaste tillvägagångssättet.

Stockholms handelskammare och Stockholms fr ika mnsaktiebolag hava
hemställt, att dylik ändring måtte vidtagas i samband med revisionen av
frihamnsförfattningarna. Kommerskollegium har biträtt denna hemställan.

Styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har, under hänvisning
till sitt förenämnda yttrande, förklarat sig vilja allenast betona, att
vid en efter de sakkunnigas förord i angivet syfte eventuellt genomförd
ändring i monopolförordningen det vore angeläget, att ändringen skedde
i sådan form, att icke därigenom möjlighet tillskapades för en varuägare
att inom frihamn verkställa blandning av olika tobaksvaror. Enligt
styrelsens mening borde nämligen ett sådant förfarande icke kunna få
inrymmas under begreppet utstyrsel eller förpackning av tobaksvara
utan närmast få betraktas såsom bearbetning av tobaksvaror och därför
hänförligt till tillverkning av tobaksvaror samt sålunda i enlighet med
monopollagstiftningens innebörd vara uteslutande förbehållet monopolets
utövare.

Billerne/ til! riksdagens protokoll 11)115. 1 sami. Nr 166.

Departements chefen.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 166.

De skäl, som anförts till stöd för yrkandet om rätt för jämväl annan
än tobaksmonopolets utövare att i frihamn företaga utstyrsel eller viss
därmed jämförlig behandling av tobaksvaror, äro enligt min mening förtjänta
av beaktande. Jag förordar alltså, att för beredande av dylik
rättighet ändring vidtages i 1 § sista stycket av monopolförordningen.
Härvid torde, till undanröjande av tvekan i det av styrelsen för aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet berörda hänseendet, böra uttryckligen
angivas såsom en förutsättning för rättighetens åtnjutande, att ej tillika
blandning av olika tobaksvaror äger rum.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående anfört hava inom
finansdepartementet upprättats fem författningsförslag, vilkas innehåll
härutöver icke torde tarva ytterligare motivering, nämligen förslag till:

1) frikamnsförordning,

2) förordning örn ändrad lydelse av 5 och 11 §§ tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316),

3) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 16 maj 1924
(nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.,

4) förordning örn upphävande av förordningen den 20 december 1912
(nr 351) örn frilager samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Departementschefen hemställer härefter, att förenämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
Bernt Nilsson.

3 n o c 4 5. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1935.