Kungl. Majus proposition nr 162.

1

Nr 162.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående understöd
till svensk luftfart m. m.; given Stockholms
slott den 8 mars 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Henning Leo.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo:

Regelbunden svensk luftfart har förekommit sedan år 1925, då jämlikt
riksdagens samma år lämnade medgivande avtal örn sådan luftfart träffades
mellan staten och aktiebolaget Aerotransport. Avtalet, som gällde till utgången
av år 1928 och sedermera prolongerades till den 1 juli 1931, var
baserat på att bolaget skulle erhålla viss subvention, beräknad efter antalet
tillryggalagda flygkilometer. Efter det att särskilt tillkallade sakkunniga
(1928 års luftfartssakkunniga) avgivit betänkande och förslag rörande underIlihang
till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 162. sio 85 1

2

Kungl. Majus proposition nr 162.

stöd åt den civila luftfarten (statens off. utredn. 1929: 21) samt frågan förevarit
vid 1930 års riksdag (proposition nr 112; riksdagens skrivelse nr 298),
framlade Kungl. Majit för 1931 års riksdag förslag till grunder för ett fortsatt
understödjande av denna luftfart. Förslaget innebar, att med Aerotransport
skulle träffas avtal för tiden 1 juli 1931—31 december 1936 om
regelbunden luftfart med en tur dagligen i vardera riktningen å linjen
Malmö—Amsterdam under hela året och å linjen Stockholm—Helsingfors
under minst 8 månader årligen. Halva antalet turer å vardera linjen
skulle utföras av bolaget med egna maskiner och egen personal; den andra
hälften av turerna förutsattes skola utföras av sam trafikerande utländskt
företag. Tiden till utgången av år 1932 betraktades som övergångstid, och
beträffande denna period förutsattes, att viss begränsning i trafiken skulle
kunna medgivas av Kungl. Majit. För upprätthållande av trafiken skulle
företaget erhålla subvention, för åren 1932—1936 med 650,000 kronor årligen,
dock med vissa avdrag, örn de avtalade trafikprestationerna ej helt fullgjordes.
Yad Kungl. Majit föreslagit godkändes av riksdagen. I enlighet
med vad salunda beslutats träffades den 10 juli 1931 avtal med Aerotransport,
vilket avtal torde få såsom bilaga 1 fogas till statsrådsprotokollet.

Gällande avtal örn regelbunden luftfart utgår sålunda först med år 1936. Av
flera skäl har det emellertid synts vara önskvärt att redan vid innevarande riksdag
till behandling upptages frågan, huruvida och i vilken utsträckning statligt
understöd till luftfarten i fortsättningen bör utgå. Sålunda måste det anses vara
av vikt att tillräcklig tid står till förfogande för vidtagande av de åtgärder i
förevarande hänseende, som ur det allmännas synpunkt befinnas påkallade.
Jämväl för det nu subventionerade bolaget synes det angeläget att i så god
tid som möjligt före utgången av löpande kontraktsperiod äga kännedom örn
den ställning, staten i fortsättningen kommer att intaga till frågan. Med hänsyn
härtill föreslog jag Kungl. Majit den 15 december 1933 att låta genom
särskilda sakkunniga utföra de utredningar, som kunde erfordras för bedömande
av de skilda spörsmål angående ifrågavarande luftfart, vilka kräva sin
lösning då förenämnda avtal upphör att gälla. Jag framhöll därvid, att
ifrågavarande lufttrafik varit förenad med högst betydande utgifter för staten,
vilka utgifter varit motiverade med att det gällt på en gång framhjälpandet
av ett nytt, värdefullt trafikmedel och hävdandet av svenska intressen i den
internationella lufttrafiken. Att undersöka, i vad mån den regelbundna luftfarten
natt sådan utveckling och kunde påräkna sådant intresse bland den
trafikerande allmänheten, att bärighet oberoende av statsbidrag kunde vara
att förutse, borde utgöra en huvuduppgift för en blivande utredning. Åtskilliga
andra omständigheter, framhöll jag vidare, vore att uppmärksamma vid
en utredning på förevarande område, såsom frågan örn det rationella ordnandet
av postbefordran medelst flygplan, spörsmålet örn konkurrensen mellan
trafikmedlen och möjligheten av en samverkan mellan luftfarten och övriga redan
befintliga trafikmedel, frågan örn den för lufttrafikens bedrivande erforderliga
markorganisationen, varunder inbegripes anordnandet av flygplatser och hjälplandningsfält,
belysning av luftfartsleder m. m., ävensom spörsmålet örn den

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

för luftfarten erforderliga väderlekstjänstens rationella ordnande inom en
skälig kostnadsram. Åt de sakkunniga syntes jämväl böra uppdragas att
verkställa utredning av frågan örn luftfartsmyndighetens organisation.

Jämlikt Kungl. Maj:ts på min hemställan lämnade bemyndigande tillkallade
jag den 21 december 1933 fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med verkställande av utredning i fråga om anordnande och
statligt understödjande av regelbunden luftfart för tid efter utgången av år
1936 jämte vad därmed äger sammanhang samt beträffande luftfartsmyndighetens
organisation. Dessa sakkunniga — överståthållaren T. K. Y. Nothin,
ordförande, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, numera andre
vice talmannen O. Jeppsson, byråchefen i järnvägsstyrelsen A. C. A. Stjerna,
byrådirektören i generalpoststyrelsen C. A. G. Bildt och verkställande direktören
i aktiebolaget Aerotransport G. F. C. Florman —- i det följande benämnda
luftfartsutredningen, hava den 26 november 1934 avgivit betänkande
med utredning rörande reguljär luftfart samt luftfartsmyndighetens organisation
(statens off. utredn. 1934:48).

Av de myndigheter och sammanslutningar, till vilka betänkandet remitterats
för utlåtande, hava följande yttrat sig, nämligen generalpoststyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, luftfartsmyndigheten,
statskontoret, generaltullstyrelsen, statens meteorologiskhydrografiska
anstalt, kommerskollegium, chefen för generalstaben, chefen
för marinstaben, chefen för flygvapnet, Överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Malmöhus län samt Sveriges allmänna sjöfartsförening, svenska
järnvägsföreningen och aktiebolaget Aerotransport. Yid kommerskollegii utlåtande
finnas fogade yttranden av samtliga handelskammare samt Sveriges
allmänna exportförening, Sveriges industriförbund och Sveriges redareförening.
Av Överståthållarämbetet har överlämnats yttrande av Stockholms
stadsfullmäktige. Med anledning av järnvägsstyrelsens yttrande har riksräkenskapsverket
avgivit infordrat utlåtande. I fråga örn luftfartsmyndighetens
organisation har allmänna civilförvaltningens lönenämnd avgivit utlåtande.

Innan jag ingår på de nu till prövning föreliggande frågorna, vill jag
erinra örn att Kungl. Majit i statsverkspropositionen (sjätte huvudtiteln,
punkterna 28—32, samt utgifter för kapitalökning, bil. 3, punkterna 7, 8 och
19) gjort framställningar örn anslag till luftfartsväsendet för nästa budgetår.
Jag saknar anledning att i förevarande sammanhang ifrågasätta någon ändring
i vad sålunda föreslagits och uppehåller mig i fortsättningen vid den
lufttrafik och därmed sammanhängande anordningar, som avse tiden efter
utgången av år 1936.

I det följande kommer jag att i ett särskilt avsnitt behandla frågan om
posttransporter flygledes och bortser alltså tillsvidare därifrån.

I luftfartsutredningens betänkande — i de delar, för vilka jag i det följande
icke särskilt redogör, torde jag få hänvisa till betänkandet — lämnas
till en början en omfattande redogörelse för luftfarten i främmande länder
samt inom och berörande Sverige. Under punkten 29 av sjätte huvudtiteln
har jag lämnat en redogörelse för 1934 års luftfart, i vad den berört Sverige.

4

Kungl. Majus proposition nr 162.

Ay aktiebolaget Aerotransport bedriven luftfart.

Å sid. 34 och följande sidor i förutnämnda betänkande hava intagits vissa
sammanställningar rörande den luftfart, som bedrivits av aktiebolaget Aerotransport
enligt avtal med staten eller eljest, ensamt eller i samtrafik med
utländska luftfartsbolag. Samtrafik har på Amsterdamlinjen bedrivits med
det holländska bolaget Koninklijke Lucbvaart Maatscbappij (K. L. M.) och
på Helsingforslinjen med det finska bolaget Aerö O/Y. Av nämnda sammanställningar
torde bär få meddelas följande sammandrag:

Ar Aerotransport enligt avtal med staten eller eljest, ensamt eller i samtrafik

trafikerade linjer:

Trafik-

Antal

Antal

Betalad last

period i
veckor

genom-

förda

turer

flygkilo-

meter,

tusen

Passage-

rare,

Bagage,

Post,

Gods,

antal

ton

ton

ton

Malmö—Köpenhamn—

Hamburg—Amsterdam *)■

1926..............::..........

25

570

411

4,290

68. s

10.2

20.4

1931 ...........................

33

688

495

4,468

75.8

57.o

136.4

1932 ...........................

44

578

413

4,343

87.7

52.2

52.7

1933 ...........................

52

702

491

6,891

128.7

67.s

67.7

19342) ........................

52

721

498

8,325

154.0

70. o

42.o

Malmö—Amsterdam (direkt

linje).

1932 ...........................

17

208

150

1,167

17.0

5.4

23.i

1933 ...........................

26

236

169

2.274

24.4

2.2

33.1

19342) ........................

44

589

423

9,125

94.9

16.7

69.2

Stockholm—Åbo—Helsing-

fors.

1926 ...........................

17

220

91

702

10.2

2.1

1.7

1931 ...........................

23

318

143

1,541

26.5

19.4

9.6

1932 ...........................

30

411

184

2,558

45.7

20.4

12.5

1933 ...........................

34

479

205

3.790

64.o

24.6

15.5

1934s) .......................

35

490

210

5,075

83.3

32.7

18.o

Göteborg—Köpenhamn—

Malmö (utanför avtalet)
1926 ...........................

9

101

29

383

2.6

O.i

O.i

1934 ...........................

9

112

33

527

3.7

0.2

0.3

Stockholm—Visby (utanför

avtalet).

1933 ..................

9

134

27

1,518

15.3

5.8

194 ........................

9

136

29

1,421

14.1

—

7.4

Helsingfors— Taflin n (utan-

för avtalet).

1934 ..........................

26

362

33

2,065

24.6

2.2

1.3

*) Inklusive lokaltrafik å sträckan Malmö—Köpenhamn.
a) Beräknade på basis av de tre första kvartalen.

5

Kungl. Majda proposition nr 162.

Beträffande frekvensen och medelbelastningen under åren 1931 1934 på

linjerna Stockholm—Helsingfors, Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam
(511) och Malmö—Köpenhamn—Amsterdam (517) meddelas i betänkandet
uppgifter, avseende betald trafik för Aerotransport och samtrafikerande
bolag, varav här torde få återgivas följande:

Betalda

Godstonkm

Betalda
personkm
i procent av
offererade

Tonkm x)

personkm
per flygkm

per flyg-km

i procent av
offererade

511

517

511

517

511

517

511

517

Amsterdamlinjen.

1931 .......................................

3.41

5.97

0.341

0.287

34.8

49 6

55.5

62.0

1932 ......................................

2.66

6.23

0.137

0.313

32.6

57.9

38.3

65.1

1933 .......................................

4.28

8.11

0.2 0 6

0.336

47.9

66.6

59.9

73.1

19342 ....................................

6.7 3

9.33

0.233

0.34 0

50.1

70.3

56.8

72.5

Helsing forslinjen.

1931 ......................................

4.47

0.162

59.7

57.6

1932 ......................................

5.68

0.176

53.0

51.9

1933») ....................................

7.12

0.2 01

56.1

55.2

19342) ..................................

9.2 3

0.231

69.7

69.8

Med avseende å biljettpriserna meddelas i betänkandet följande:

Vid biljettprissättningen, där man är bunden av överenskommelser med
de samtrafikerande bolagen, har man prövat sig fram för att ernå^ gynnsammaste
resultat. Där biljettpriset varit så högt, att det i viss man ansetts
hämma trafikutvecklingen, ha reduceringar företagits. I stort sett kunna
priserna sägas motsvara färdbiljett å motsvarande sträcka med tåg,respektive
båt i första klass, inklusive sovplats. Vid returresa inom två månader har
beräknats en rabatt av 30 procent, som den 1 april 1935 sänkes till 20 procent.
Dessutom ha införts rabattkort på 800 kronor, vilka berättiga till
resor för ett sammanlagt enkelt biljettpris på 1,000 kronor, med giltighet
sex månader för viss person eller firma. Bagage får medföras avgiftsfritt
intill en vikt av 15 kilogram. För övervikt erlägges en avgift per kilogram,
vanligen motsvarande 1 procent av färdbiljetten. Ku nämnda bestämmelser
gälla i allmänhet hela det europeiska luftfartsnätet.

Under år 1934 har det enkla biljettpriset i de viktigaste förbindelserna
varit, från Stockholm till Helsingfors 88 kronor och till Visby 45 kronor
samt från Malmö till Göteborg 50 kronor, till Köpenhamn. 10 kronor, till
Oslo 120 kronor, till Amsterdam 165 kronor, till Berlin 85 kronor, till London
225 kronor och till Paris likaledes 225 kronor.

I fråga om aktiebolaget Aerotransports ekonomiska förutsättningar och
årsresultat meddelas å sid. 65—71 i betänkandet åtskilliga uppgifter, av vilka
här torde få återgivas följande:

Bolaget startade år 1924 med ett aktiekapital av 356,000 kronor, som åren
1925 och 1926 successivt höjdes till 996,500 kronor. * *)

'') Summa resande och gods.

!) Beräknade på basis av de tre första kvartalen.

*) Trafik en vecka på linjen Helsingfors—Tallinn inräknad.

6

Kungl. Maj:ls proposition nr 162.

Subvention har utgått till bolaget från och med budgetåret 1925/1926, till
en början enligt avtal, som träffades den 12 juni 1925 och i vilket bestämdes,
att understöd skulle utgå å linjen Malmö—Amsterdam med kronor 1:75
respektive 2:10 per flygkilometer, allt eftersom trafiken upprätthölles med
sex eller tre turer fram och åter i veckan, samt å linjerna Stockholm—
Helsingfors och eventuellt Oslo—Göteborg—Köpenhamn/Malmö med kronor
1: 50 per flygkilometer. Avtalet var från början avsett att gälla till och med
utgången av år 1930 men förlängdes på grund av särskilda omständigheter
till juli 1931.

Som villkor för 1931 års avtal stipulerades, att bolaget skulle utöka sitt
aktiekapital med minst 500,000 kronor. Bolagets verksamhet hade nämligen
under de första sex åren till och med 1930 ständigt gått med förlust, och
för täckandet av förlusten, som till och med år 1930 uppgick till ett sammanlagt
belopp av 962,500 kronor, nedskrevs åren 1929—1930 aktiekapitalet med
sammanlagt nämnda belopp till 34,000 kronor. Genom nyemission 1931
höjdes aktiekapitalet med 550,000 kronor till dess nuvarande belopp 584,000
kronor.

Enligt nu gällande avtal av den 10 juli 1931 skall för åren 1932—1936
utgå ett årligt understöd på 650,000 kronor, med avdrag för arvode åt statens
granskningsman samt eventuellt för bristande trafikprestationer. För
understödets, åtnjutande skall bolaget fullgöra en tur dagligen i vardera riktningen
å linjen Malmö—Amsterdam under hela året (minst 360 dubbelturer)
och å linjen Stockholm—Helsingfors under minst åtta månader (minst 240
dubhelturer). I avtalet förutsättes, att halva antalet turer å vardera linjen
utföres av bolaget med egna maskiner och egen personal. Brister bolaget i
fullgörandet av den kontrakterade luftfarten, minskas subventionen under
vissa förutsättningar med 2 kronor för varje bristande flygkilometer. Staten
har tillförsäkrat sig viss kontroll över bolagets skötsel. Kungl. Majit äger
utse en granskningsman och rådgivare, som har att tillvarataga statens intressen
och därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt trafikanordningarnas
lämplighet för allmänhetens betjänande samt åt rörelsens ekonomi. Staten
är representerad i bolagets styrelse genom en av Kungl. Majit utsedd ordförande,
varjämte Kungl. Majit utser en av de två revisorerna och suppleant
för denne. Örn vinst uppstår till belopp, överstigande sex procent av det
inbetalda aktiekapitalet, sedan vederbörliga avskrivningar och reservfondsavsättningar
verkställts, skall hälften av detta vinstöverskott avsättas till en
fond, vilkens behållning, i den mån den ej åtgår till täckande av förluster
under avtalstiden, inlevereras till statsverket vid sagda tids utgång. Först
under driftsåret 1933 har sådant vinstöverskott uppstått. Då visade rörelsen

ett driftsöverskott av............................................................. kronor 235,568: 25

varifrån avgick:

avskrivningar..................................... kronor 152,026:01

reservfondsavsättning ....................... » 8,354:22

varför nettoöverskottet utgjorde ......................................

varifrån avräknas 6 procent å aktiekapitalet .....................

och hälften av återstoden ................................................... kronor 40,148:02

eller kronor 20,074:01 avsattes till en subventionsfond.

Till belysande av det driftsekonomiska utfallet av Aerotransports verksamhet
till och med år 1933 meddelas å sid. 67 i betänkandet en sammanställning
av utgifter och inkomster dels i absoluta belopp och dels per

160,380: 23
75,188:02
35,040: —

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

offererad tonkilometer. Verksamheten har uppdelats i linjeflygning, postflygning
och annan flygning samt diverse verksamhet. Linjeflygningen omfattar
Amsterdam- och Helsingforslinjerna, den senare inkluderande flygning
Åko— Stockholm under hösten 1927, samt Malmö—Berlin år 1926, Göteborg—Köpenhamn—Malmö
1926 och 1927 och Stockholm—Visby 1933. Postflygningen
avser nattpostflygningarna under åren 1929—1933. En obetydlig
nattpostflygning år 1928 ingår i »annan flygning», varmed avses huvudsakligen
rund- och extraflygningar, under åren 1925—1933 givande en nettoförlust
av 17,000 kronor. Med »diverse verksamhet» hava avsetts inkomster
och utgifter för markorganisation för främmande företag, försäljningar, räntor
m. m., vilken verksamhet alltsedan år 1927 givit ett mer eller mindre betydande
överskott. Av nämnda sammanställning meddelas här följande utdrag:

Aktiebolaget Aei-otransports utgifter och inkomster.

1925

1926

1927

1928

1929

1930

1931

1932

1933

574

1,058

1,018

917

1,298

1,030

944

1,278

1,558

214

''307

320

326

429

356

327

674

949

306

471

559

487

512

537

543

637

647

54

280

139

104

357

137

74

—

—

—

—

—

33

38

88

131

211

258

308

_

_

73

146

253

244

306

_

_

15

—

—

14

2

—

—

—

—

—

15

42

~

766

1,251

1,206

1,240

1,535

1,418

1,488

1,671

2,024

tonkm

2.88

4.70

4.69

4.57

5.56

4.69

4.56

3.49

3.24

421

423

587

745

644

769

979

1,069

1,461

tonkm

1.58

1.59

2.28

2.75

2.33

2.55

3.oo

2.23

2.34

306

471

559

487

512

537

542

637

647

tonkm

1.15

1.77

2.18

1 79

1.85

1.77

1.66

1.33

1.04

727

894

1,146

1,232

1,156

1,306

1,521

1,706

2,108

tonkm

2.73

3.30

4.46

4.54

4.18

4.32

4.66

3.50

3.38

39

357

60

8

379

112

—

—

—

tonkm

0.15

1.34

0.23

O.os

1.37

0.37

—

—

—

_

_

_

_

—

33

35

84

tonkm

—

—

—

—

—

—

O.io

0.07

0.14

Linjeflygning:

Utgifter ............

Trafikinkomster...

Subvention.........

Förlust...............

Vinst..................

Nattpostflygning:

Utgifter ............

Trafikinkomster.,

Förlust..............

Vinst.................

Hela verksamheten
Utgifter

per off.

Trafikinkomster.

» per off.

Subvention.....

» per off.

Summa inkomster
» per off.

Förlust...........

» per off.

Vinst..............

» per off.

De lån, som erfordrats för inköp av flygplan och motorer och erhållits ur
statens luftfartslånefond, hava icke upptagits direkt av Aerotransport utan
av ett för detta ändamål bildat dotterbolag, aktiebolaget Plygmateriel, som
till Aerotransport uthyr flygplan och motorer mot ersättning, innefattande

° Kungl. Majus proposition nr 162.

ränta och amortering å lånen ur luftfartslånefonden. Storleken av amorteringarna
fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av luftfartsmyndigheten. Aktierna
i Flygmateriel ägas samtliga av Aerö tran sport men hava pantförskrivits
till staten, som därigenom förskaffat sig säkerhet för lånen i flygmaterielen.
Dessutom har Aerotransport iklätt sig borgen såsom för egen skuld för Flvemateriels
lån. ‘ &

De båda bolagens finansiella ställning vid utgången av åren 1928—1933
framgår av följande, i betänkandet meddelade sammanslagna balansräkningar
:

A.-B. Aerotransport och A.-B. Flygmateriel, sammanslagen balansräkning per
31 december åren 1928-1933.

Tillgångar.

k r

Flygplan,

motorer

m. m.

Kr.

Inventa-rier, lager
m. m.

Kr.

Diverse

personer

Kr.

Bank och
kassa

Kr.

Förlust

Summa

tillgångar

Kr.

Balan-

serad

Kr.

Årets

Kr.

1928 .....................

1,163,556

415,020

64,504

109,815

461,662

8,252

2,222,809

1929 ....................

846,787

231,750

242,556

119,403

_

374,142

l|814|638

1930 .....................

857.629

222,821

95,448

111,093

_

111,807

1,398,798

1931 .....................

245,860

195,002

423,776

451,270

_

1,315 908

1932 .....................

694,844

207,656

186,859

638,900

_

1,7289f>9

1933 .....................

473,239

210,735

519,832

516,845

—

1,720''656

Skulder.

k r

Aktie-

kapital

Kr.

Diverse

fonder

Kr.

Banker

Kr.

Diverse
personer * *)

Kr.

Vinst

Summa

skulder

Kr.

Balan-

serad

Kr.

Årets

Kr.

1928 .....................

996,500

_

159,095

1,067,214

2,222 809

1929 .....................

425.500

100,840

220,145

1,068,153

_

_

1,814 638

1930 .....................

34,040

112,814

317,600

929.000

5,344

_

1,398,798

1931 ....................

584,000

906

—

692,124

5445

33,433

1,315,908

1932 .....................

584,000

43,058

—

1,050,418

15,546

35,237

1,728,259

1933 .....................

584,000

71,911

—

965,147

15,912

83,686

1,720,656

Luftfarten efter utgången av är 1936.

Stats subvention av luftfarten.

I sitt förutnämnda betänkande har luftfartsutredningen såsom skäl för
fortsatt statsunderstöd åt den svenska luftfarten till en början anfört följande: Under

de senare åren har den reguljära luftfarten synnerligen starkt utvecklats.
Linjenätet har utbyggts att omfatta snart sagt alla de viktigaste

) I beloppen för år 1931 och 1933 ingå dellikvider för vid respektive årsskiften ännu
ej levererade flygplan och motorer.

*) Inklusive lån ur luftfartslånefonden.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr lii.''.1.

orterna inom Europa, oell flygförbindelserna äro numera en oumbärlig länk
i samfärdseln. De stora framstegen på det tekniska området hava skapat
tillfredsställande trafiksäkerhet och möjliggjort anordningar, sorn tillgodose
rimliga anspråk på bekvämlighet för de resande. Följderna härav hava visat
sig i den ökning av resandefrekvensen på luftfartslinjerna, som man överallt
kunnat konstatera.

Emellertid är luftfarten alltjämt ur stånd att bära sina egna kostnader.
Till en del torde orsaken härtill vara att söka i den hastiga utvecklingen av
detta samfärdsmedel, vilken medfört, att förnyelsen av materielen mäste ske
i ett mycket snabbare tempo än vad fallet torde bliva, sedan vissa standardtyper
utformats. Den tekniska utvecklingen har hitintills varit i huvudsak
inriktad på frambringandet av större hastighet, driftsäkerhet och komfort,
vilket medfört, att arbetet ännu icke kunnat i erforderlig män koncentreras
på åtgärder till nedbringande av driftkostnaderna. Visserligen bär luftfartslinjernas
utnyttjande för transport av resande, post och gods företett en
kraftig ökning, men trafiken måste dock, såsom alltid är fallet, då ett nytt
fortskaffningsmedel tages i bruk, upparbetas och allmänheten vänjas vid att
taga det nya transportmedlet i anspråk. Av nu angivna orsaker torde
den reguljära Hyglin]etrafiken hitintills näppeligen på något håll inom Europa
kunnat lämna ett tillfredsställande ekonomiskt resultat. För trafikens uppehållande
har fördenskull tillskott från det allmännas sida varit erforderligt
i en eller annan form. Hur långt avlägsen den tidpunkt är, da sadant bidrag
kan bortfalla, är svårt att nu förutse, enär mångå olika faktorer därvid
inverka. Saken blir beroende på dels den taxepolitik, som föres, och dels
utvecklingen på det tekniska området. I sistnämnda hänseende blir av betydelse
i första hand frågan, i vad mån driftkostnaderna kunna nedbringas
genom billigare bränsle, serietillverkning i större skala av flygmaskiner, ökad
lastförmåga hos dessa och dylikt. Vidare medverka även ökning av passagerarefrekvens,
linjesträckning och turantal till ett mera ekonomiskt utnyttjande
av flygmaterielen och luftfartens organisation.

Man torde alltså, fortsätter luftfartsutredningen, få utgå ifrån, att reguljär
flygtrafik ännu under ett antal år framåt icke lärer kunna upprätthållas utan
understöd från det allmänna. Spörsmålet, huruvida och i vilken utsträckning
svensk sådan trafik skulle bedrivas efter utgången av år 1936, sjmtes
fördenskull böra i första rummet bedömas med hänsyn till fördelarna för
Sveriges vidkommande av reguljär luftfart. Härom anför luftfartsutredningen
vidare:

Dessa fördelar framträda särskilt i fråga om förbindelserna med utlandet.
Sverige är ett land med vidsträckta, långt utöver landets gränser gående
ekonomiska och kulturella intressen. Hävdandet av dessa intressen, vilket
måste anses vara en viktig riksangelägenhet, underlättas väsentligen genom
snabba kommunikationer med utlandet, och härvidlag erbjuder luftfarten mycket
stora möjligheter. Med nuvarande flygförbindelser vinnas avsevärda förkortningar
i restiden från Sverige till bland annat Berlin, Amsterdam, London,
Bäris och Helsingfors. Värdet av tidsvinsten vid brådskande affärsresor och
för personer i ledande ställning inom industriföretag m. fl., för vilka vid
längre resa en dyrbar arbetstid går förlorad, torde ligga i öppen dag.

Än större betydelse framför allt ur kommersiell synpunkt äger flygtrafiken
på postbefordringens område. Särskilt genom nattpostflygningarna kan befordringstiden
för posten mellan Sverige och flera av Europas viktigaste
handelscentra nedbringas till en enda natt. Både 1919 års lufttrafikkommitté
och 1928 års luftfartssakkunuiga hava också starkt framhållit flygtrafikens

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

betydelse för postbefordringen. Representanter för handel och industri hava
likaledes vid upprepade tillfällen, bland annat i till luftfartsutredningen avgivna
yttranden, betonat angelägenheten av att de snabba förbindelser, som
flygtrafiken erbjuder, utnyttjas för posttransporter. Vid statsmakternas behandling
av frågor rörande understöd åt luftfarten och örn anordningar för
lufttrafikens underlättande har städse denna trafiks betydelse för postbefordringen
framhållits såsom ett av de bärande motiven. Visserligen behöver
nattpostflygningen icke vara omedelbart beroende av, att passagerareflvgtrafik
anordnas. Men de för flygtrafiken så betydande kostnaderna för
fasta anläggningar bli desamma, även örn blott nattpostflygning anordnas.
Härtill kommer, att kostnaderna för organisation, för reservmaskiner och
verkstäder samt för reservpersonal bli lägre för nattpostflygningen, örn denna
ombesörjes av företag, sorn jämväl har att utföra passagerareflygtrafik.
Aven den senare blir för övrigt av viss betydelse för postbefordringen.

Flygtrafiken innebär för vårt lands vidkommande även andra fördelar.
Under nuvarande tider utöva snabba förbindelser otvivelaktigt stimulerande
inverkan på turisttrafiken, då en kort restid för personer, vilkas tid är dyrbar,
innebär möjlighet att göra en resa, vilken eljest icke skulle företagas.
Och ofta är. det just dessa turister, som med hänsyn till möjligheten av
framtida förbindelser för vår handel och industri äro särskilt önskvärda.

.. Flygtrafiken saknar heller icke betydelse för godstransporter, då den möjliggör
snabb försändning av maskindelar, prover och dylikt, vilket särskilt för
vår på kvalitetsvaror inriktade industri äger stort värde. Flygtrafiken underlättar
också ut- och införsel av lätta men ömtåliga varor, för vilka den långsammare
järnvägs- och båttrafiken icke lämpar sig så väl.

Luftfartsutredningen övergår härefter till frågan, huruvida det icke läte
sig göra att med inbesparande av subvention överlåta åt de utländska företagen
att ensamma uppehålla trafiken på utlandet och, då svensk trafik bedriven
uteslutande på inrikes linjer uppenbarligen skulle bliva synnerligen
oekonomisk, jämväl på dessa senare, samt anför härom:

I det föregående har framliallits vilken stor betydelse för landets näringsliv
flygförbindelserna med utlandet äga. Det kan då icke vara tillrådligt
frånsäga sig det inflytande på linjesträckning, tidtabeller, taxesättning och
dylikt, som trafikens utförande helt eller delvis av svenskt, av staten kontrollerat
företag innebär. Ur vårt lands synpunkt är det givetvis av största
vikt, att förbindelserna ledas åt det håll och på det sätt, som för oss är
det lämpligaste. Man får härvidlag icke förbise, att de utländska luftfartsbolagen
äro subventionerade ett vart av sin stat, och att det sålunda ligger
i denna stats intresse, att trafiken ledes på för densamma förmånligaste sätt,
vilket kan komma att stå i direkt strid mot svenska intressen. Man kan
tänka sig en under vissa förhållanden hastigt företagen omläggning eller
ett inställande av trafiken, vilket skulle leda till allvarlig olägenhet icke
minst genom ett oberäknat avbrott av flygposttrafiken. Men även bortsett
från dylika extrema fall kvarstår dock möjligheten av att ett utländskt företag
— vilket, då detsamma är statssubventionerat, sannolikt icke torde kunna
bindas genom ett för alla eventualiteter betryggande kontrakt — av en eller
annan anledning nedlade trafiken och att intet annat utländskt företag kunde
vara villigt att träda i stället. I sådant fall stöde man inför nödvändigheten
av att antingen helt avstängas från fördelen av flygförbindelse eller ock att
med tidsutdräkt och dryga kostnader skapa en ny organisation för trafikens
igångsättande och uppehållande. En fördel av trafikens bedrivande genom
svenskt företag är även, att därigenom möjliggöres en mera effektiv kontroll

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

över flygplanens trafiksäkerhet, lämpliga anordningar för passagerare, post

och dyiikt. . ,

Vad särskilt angår frågan om konkurrensen med övriga inhemska trafikföretag,
främst statens järnvägar, så torde problemställningen icke vara,
huruvida en dylik konkurrens överhuvud skall förekomma, ty flygtrafiken
torde vara ett ofrånkomligt faktum. I den man de nu under arbete varande
flygfälten hinna färdigställas, lärer man nämligen även hava att räkna med
trafik å desamma, men genom att understödja svenskt deltagande i trafiken
kan svenska staten påverka taxesättningen i sådan riktning, att osund konkurrens
uteslutes.

Vad nu anförts syntes luftfartsutredningen utgöra starka skäl för att
flygtrafiken på de viktigaste utlandslinjerna och på de blivande inrikeslinjerna
icke i sin helhet överlätes pa utländska företag. I förevaiande sammanhang
finge slutligen icke lämnas obeaktad den fördel ur försvaiets synpunkt,
som en svensk civil luftfartsorganisation innebure, bland annat därigenom,
att den tillförsäkrade vårt land en viss kår av väl utbildade flygare,
mekaniker och annan för flygvapnet användbar personal.

Av de skäl, som här anförts, fortsätter luftfartsutredningen, ansåge alltså
utredningen, att ett svenskt företag även efter ingången av år 1937 borde
utföra trafik icke blott på de viktigaste utlandslinjerna utan även på de
inom landet fallande linjer, som ansåges böra upprättas, allt i den omfattning,
som en given ekonomisk och skälig begränsning medgåve. I detta
sammanhang ville luftfartsutredningen erinra därom, att utbyggandet av
luftfartslederna Stockholm—Malmö och Malmö—Göteborg—norska gränsen
vore ett uttryck för ett statsmakternas principiella beslut, att svenskdriven
person- och godstrafik skulle uppehållas å dessa linjer, enär det knappast
kunde tänkas, att dessa stora kostnader skulle nedlagts uteslutande för anordnandet
av postflygning och för skapandet av möjlighet för utländska
bolag att trafikera inomsvenska linjer. I denna åsikt stöddes utredningen
också av riksdagens vid flera tillfällen gjorda uttalanden örn önskvärdheten
av utvidgad svensk luftfart. Frågan syntes därför i realiteten mindre vara
att utreda, huruvida svensk luftfart fortfarande skulle bedrivas eller ej, utan
fastmera, i vilken utsträckning sådan borde äga rum.

Med stöd av motivering, för vilken jag under olika avdelningar i det följande
kommer att närmare redogöra, utmynnar luftfartsutredningens förevarande
förslag i en hemställan, vari utredningen förordat, bland annat,

att svensk statsunderstödd luftfart från och med år 1937 bedrives i den
vidgade omfattning, som är angiven under beteckningen »trafikplan lil»,
innebärande en enkeltur dagligen året runt på en var av sträckorna Malmö
—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam, Malmö—Köpenhamn-—Amsterdam,

Amsterdam — Paris, Amsterdam—London, Stockholm—Malmö och Oslo
Göteborg—Köpenhamn—Malmö, samt en dubbeltur dagligen året runt på
vardera av sträckorna Stockholm—Åbo—Helsingfors—Tallinn och Malmö
Köpenhamn—Berlin,

att för bedrivandet av ifrågavarande luftfart nuvarande aktiebolaget Aerotransport
ombildas, varvid svenska staten ingår såsom huvuddelägare genom
teckning av stamaktier till ett belopp av 2,500,000 kronor, medan innehavare

12

Kungl. Majda proposition nr 162.

av nuvarande aktier i bolaget erhålla preferensaktier intill belopp, motsvarande
584,000 kronor, medförande preferensrätt till fyra procents årlig utdelning,

att mellan svenska staten och det salunda ombildade bolaget träffas avtal,
gällande till att börja med ses år, örn utförande av reguljär luftfart i enagnet
med forén amnda »trafikplan III», därvid staten förbinder sig lämna
bolaget årligt understöd för år 1937 med 950,000 kronor och för år 1938
med 875,000 kronor o. s. v. med ett för varje år med 75,000 kronor nedsatt
belopp,

att eje nattpostflygningar, som av det svenska luftfartsbolaget lära komma
att utföras, även i fortsättningen bekostas av postmedel, varvid ersättningen
beräknas efter bolagets självkostnader, samt

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blir luftfartsmyndighet, för vilket
ändamål nyinrättas en särskild byrå inom ämbetsverket.

Över luftfartsutredningens nyss återgivna principiella uttalanden hava
luftfartsmyndigheten och statskontoret samt Sveriges allmänna sjöfartsförening
yttrat sig.

Luftfartsmyndigheten har anfört i huvudsak följande:

Luftfartsmyndigheten anslöte sig till vad luftfartsutredningen anfört. Luftfartslinjer
kunde för närvarande icke drivas utan understöd. Att nu nedlägga
vår regelbundna luftfart och exempelvis under de närmaste åren blott
bedriva postflygning skulle vara att spoliera med stora uppoffringar åstadkomna
värden. Trots detta skulle en fortsatt subventionering måhända ej
böra äga rum. örn man icke nu faktiskt kunde skönja den tidpunkt, då det
nya trafikmedlet bleve bärigt utan understöd.

Trafiken hade i förhållande till de fasta kostnaderna hittills haft för liten
omfattning, och den dyrbara materialens utnyttjning hade varit otillfredsställande.
Genom att lufttrafik numera kunde bedrivas hela året hade dessa
olägenheter i viss utsträckning minskats, och den tekniska materielens snabba
utveckling ökade dess ekonomiska effektivitet. Sedan en större allmänhet börjat
vänja sig att utnyttja de fördelar, det nya snabba kommunikationsmedlet erbjöde,
hade resandefrekvensen väsentligt ökats. I alla länder med regelbunden
luftfart hade till följd härav kostnaderna per tonkilometer minskats, under
det att inkomsterna ökats. Exempelvis hade Aerotransports kostnader
per tonkilometer hittills reducerats från omkring kronor 4: 90 till omkring
kronor 3: 24. Enligt luftfartsutredningens beräkningar skulle kostnaden per
tonkilometer vid oförändrat trafikprogram kunna minskas till kronor 2: 65
och vid utvidgad trafik till kronor 1:35. A andra sidan hade bolagets trafikmkomster
efter år 1931 per tonkilometer varierat mellan kronor 1: 53 och
kronor 2:22 på Amsterdamlinjen och mellan kronor 1:11 och kronor T 42
å Helsingforslinjen. Allt tydde följaktligen på att en räntabel drift skulle
kunna uppnås, om den tekniska utvecklingen oell trafikens systematiska expansion
finge fortgå efter hittills följda riktlinjer.

Rörande subventionsförhållandena i andra länder ville luftfartsmyndigheten
framhålla, att tillförlitliga jämförelser i allmänhet icke vore möjliga på grund
av vitt skilda förutsättningar såväl med avseende på lufttrafikens organisation
och beskaffenhet som beträffande de former, under vilka understöden
utginge. I vissa hinder hade det rent kommersiella syftet icke helt varit
bestämmande för trafikens bedrivande, och i en del andra länder utginge
betydande bidrag för att exempelvis uppehålla driften vid flygplatser.

Med den reservation, som med hänsyn till angivna förhållanden måste
göras, har luftfartsmyndigheten meddelat uppgifter örn subventionsbeloppen
år 1932 för ett antal länder samt åren 1933 och 1934 för Aerö tran sport.

18

Kungl. Majus proposition nr 162.

Av sistnämnda uppgifter, i vissa avseenden kompletterade, torde här få
återgivas följande:

Ekonomisk översikt beträffande viss subventionerad lufttrafik.

Företag

Tonkm.

(offererade)

Subvention

Subvention
per off.
tonkm.

Egna
inkomster
per off.
tonkm.

Summa
inkomster
-f subven-tion per off.
tonkm.

Inkomster

i %

av inkomster
-f- subven-tion

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

År 1932.

Samtliga franska bolag 1

Imperial Airways 2 * .....

Aerotransport4 * ............

3.300.000

3.180.000
402,347
548,594

31,400,000

10,000,000

637.000

551.000

9: 50

3: 15
1:58
1:03

2:50

2: 94
1:68
1:33

12:-

6:09

3: 26

2:36

20.83

48.33

51.43

55.30

Sabena (Belgien)6.........

D. D. L (Danmark)6 ......

Aerö O/Y (Finland)7 ...
K. L. M. (Holland) 8 ......

240,722

202.467

72,917

690,825

2.530.000
357,500
165,000

1.380.000

10:50

1:77

2:26

2: —

2:83

1: 23
3:62
2:85

13: 33

3: -5:88
4:85

21.20

40.oo

61.40

58.80

År 1933.

Aerotransport4 ............

D. D. L. (Danmark)6......

492,559

227,630

647,000

304,500

1:31

1:34

1:81

1: 16

3: 12
2:50

57.94

45.70

År 1934.

Aerotransport (beräkn.)
D. D. L. (Danmark) (be-räkn ) ®

Aerö O/Y (Finland)7 ...

757,553

318,600

172,164

647,000

304.500

181.500

0: 85

0: 96
1:06

1:51

1:01

2: 36

1:97

63.86

51.50

Statskontoret har anfört:

I likhet med luftfartsutredningen håller statskontoret före, att vårt land
äger ett så starkt intresse av att uppehålla svenska luftlinjer med utlandet,
särskilt dess viktigaste handelscentra, samt att utveckla postbefordringen
med flygplan, att staten icke bör underlåta att jämväl i fortsättningen lämna
det stöd, som för detta ändamål kan finnas erforderligt. Likaledes ansluter
sig statskontoret till luftfartsutredningens uttalande, att trafiken bör bedrivas
genom ett svenskt företag, då endast därigenom tillbörligt inflytande och
en mera effektiv kontroll i olika hänseenden stå att vinna. Jämväl torde,
därest trafiken ombesörjes genom ett svenskt, av statens medverkan beroende
företag, sådana anordningar i avseende å taxesättning m. m. kunna
vidtagas, att osund konkurrens med andra befintliga kommunikationsföretag
inom landet kan undvikas.

Sveriges allmänna sjö/artsförening har framhållit, att det otvivelaktigt vöre
ett riksintresse, att statens medverkan kunde paräknas för att säkerställa förbehållandet
åt svenska företagare av ombesörjandet i första hand av den inrikes
flygtrafiken men även i tillbörlig omfattning av den trafik, som ginge
utöver landets gränser.

1 Franska francs = 16 öre.

2 Pund sterling = kronor 18:15.

Schweiziska francs = 72 öre.

Amsterdam- och Helsingforslinjerna.

Belgiska francs =76 öre.

Danska kronor =1932: kronor 1:02, 1933 och 1934: 87 öre.

Finska mark =1932: 8.5 öre, 1934: 8.6 öre.

8 Holländska gulden = kronor 2:20.

14

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Den svenska linjeluftfart, som alltsedan år 1925 bedrivits av aktiebolaget
Aerotransport med direkt statssubvention, har utöver denna subvention åtnjutit
ett mycket betydande ekonomiskt stöd av staten genom rätten till
kostnadsfri användning av de flygleder, som till övervägande delen bekostats
med statsmedel, samt rätten till fri radio- och väderlekstjänst ävensom
genom lån ur statens luftfartslånefond för anskaffning av flygmateriel. Sedan
den direkta, årliga statssubventionen, för närvarande utgörande 650,000
kronor, har under åren 1925—1934 uppgått till sammanlagt 5.s miljoner
kronor. Enligt luftfartsutredningens beräkningar, för vilka närmare redogöres
längre fram, investeras i redan färdiga eller snart färdigställda flygplatser
och flygleder av staten omkring 12,000,000 kronor och av olika kommuner
cirka 7,500,000 kronor. Investeringen av allmänna medel uppgår sålunda sammanlagt
i runt tal till 19,500,000 kronor. Med hänsyn härtill beräknar luftfartsutredningen
det allmännas sammanlagda årliga kostnader, inklusive ränta
och amortering, för luftfartsväsendet till ej mindre än 2,087,000 kronor. Härvid
har ej hänsyn tagits till postverkets nettokostnader för postflygningen,
för år 1933 beräknade till 482,500 kronor. Vid ett genomförande av utredningens
förslag till statsunderstödd luftfart, efter det att nuvarande, med aktiebolaget
Aerotransport träffade avtal utlöper med år 1936, skulle enligt utredningen
det allmännas årliga kostnader — vari ingår en föreslagen direkt
statssubvention av 950,000 kronor — stiga till 2,751,000 kronor. Örn man,
som sig bör, medräknar ränta, exempelvis efter fyra procent, å det kapital
av 2,500,000 kronor, varmed staten enligt utredningens förslag skulle ingå
i det omorganiserade luftfartsbolaget, växer det årliga understödet till

2,851,000 kronor. Och postverkets årliga nettokostnader stiga vid den av
utredningen i anslutning till dess trafikprogram förutsatta postflygningen
från nuvarande cirka 500,000 kronor till omkring 1,000,000 kronor.

Det är uppenbart, att siffror av den storleksordning, som här angivits,
måste vara ägnade ingiva betänksamhet inför frågan örn fortsatt statsunderstöd
till luftfarten efter samma principer som hittills. Även örn luftfartsutredningen
i sitt förslag räknar med att den direkta statssubventionen
skulle kunna från och med år 1938 minskas med 75,000 kronor årligen —
en beräkning som helt naturligt måste grundas på mycket ovissa faktorer
— kvarstår dock ett subventionsbehov som måste te sig så betydande, att
endast starka skäl kunna motivera dess tillgodoseende genom allmänna
medel.

Som dylika skäl hava särskilt anförts de snabba postförbindelser och de
förkortningar i restiden till utlandet, som flygtrafiken erbjuder. Frånsett
betydelsen av postflygningen, varom jag längre fram kommer att yttra mig,
anses vidare de tidsvinster, luftfarten medför i förhållande till övriga kommunikationsmedel,
vara av särskild betydelse vid brådskande affärsresor
och för personer i ledande ställning inom industriföretag m. fl., för vilka
vid längre resa en dyrbar arbetstid går förlorad, samt för turisttrafiken
med hänsyn till sådana turister, vilkas tid likaledes är dyrbar. Flygtrafiken
anses heller icke sakna betydelse för godstransporter, i de fall det gäller

15

Kungl. Majlis proposition nr 162.

brådskande försändelser av lätta men ömtåliga varor, maskindelar, prover
och dylikt.

Vad sålunda anförts äger otvivelaktigt giltighet. I samtliga anförda fall
har flygtrafiken en uppgift att fylla. Men därav kan icke utan vidare anses
följa att kostnaderna för denna trafik böra till större eller mindre del bäras
av det allmänna. Principiellt måste tvärtom eftersträvas, att i detta som i
liknande fall transportmedlet skall bära sina egna kostnader. De resandegrupper,
som här komma i fråga, synas även, liksom nämnda varugrupper,
böra kunna själva bestrida utgifterna för de fördelar, lufttransporten medför.
Det finnes därför givetvis anledning till tvekan, huruvida man bör fortsätta
med ett system, som enligt hittills rådande förhållanden bland annat medfört,
att det allmänna, örn hänsyn endast tages till den direkta subventionen, betalat
cirka hälften av den verkliga färdkostnaden och, örn kostnaderna för
samtliga understödsformer medräknas, än högre andel av det pris, färdbiljetten
borde betingat.

Emot nu anförda betänkligheter har framhållits, att ett krav på att luftfarten
själv skulle bära samtliga sina kostnader med visshet komme att leda till
att all svensk luftfart åtminstone för lång tid framåt finge inställas. Detta
torde även vara riktigt, så till vida att svenska företag ej komme att bedriva
lufttrafik. Emellertid skulle detta troligen icke betyda, att luftfarten på
Sverige inställdes. Redan nu anlöpa utländska linjer Malmö, Stockholm
och Göteborg med eller utan samtrafik med det svenska bolaget, och sedan
landflygplatserna i Stockholm och Göteborg år 1936 färdigställts, torde man
kunna förvänta en mera reguljär flygning dit av utländska linjebolag, under
förutsättning att flyglederna ställas till deras förfogande. Ett inställande av
den med direkt statssubvention understödda svenska flygningen kommer
därför sannolikt icke att medföra ett inställande eller någon kännbar försämring
av kommunikationerna på Sverige.

Emellertid har som skäl för upprätthållande av svensk trafikflygning även
med direkt statssubvention ytterligare framhållits, att också vårt land bör
bidraga till kostnaderna för det nya transportmedlets användning och utveckling,
och det har tillika gjorts gällande, att en civil luftfartsorganisation
vore av fördel med hänsyn till försvaret samt att det ur rent nationella
och andra synpunkter icke kunde vara lämpligt att helt överlämna de vart
land berörande flygförbindelserna till utländska företag. Helt visst äro dessa
skäl värda allt beaktande, även örn de icke synas fullt häva betänkligheterna
mot en statssubvention av så stora mått, varom här är fråga.

Om jag för min del, trots nämnda betänkligheter, ändå finner mig böra
tillstyrka, att betydande statsunderstöd även i fortsättningen lämnas för bedrivande
av svensk luftfart, så sker detta i anslutning till det ståndpunktstagande,
som får anses hava ägt rum genom statsmakternas redan tidigare fattade beslut.
Luftfartsutredningen erinrar i detta avseende därom, att »utbyggandet
av luftfartslederna Stockholm—Malmö och Malmö—Göteborg—norska gränsen
är ett uttryck för ett statsmakternas principiella beslut, att svenskdriven

16

Kungl. Majus proposition nr 162.

person- och godstrafik skall uppehållas å dessa linjer, enär det knappast kan
tänkas, att dessa stora kostnader skulle nedlagts uteslutande för anordnandet
av postflygning och för skapandet av möjlighet för utländska bolag att trafikera
inomsvenska linjer. I denna åsikt stödes utredningen också av riksdagens
vid flera tillfällen gjorda uttalanden örn önskvärdheten av utvidgad svensk
luftfart. Frågan lärer därför i realiteten mindre vara att utreda, huruvida
svensk luftfart fortfarande skall bedrivas eller ej, utan fastmera i vilken utsträckning
sådan bör äga rum.»

Den tolkning, som utredningen sålunda givit statsmakternas hittills vidtagna
åtgärder i frågan, torde i allt väsentligt få anses riktig. Den medför
emellertid i nuvarande läge en bundenhet, som för framtiden måste mana
till försiktighet. Jag ansluter mig i detta avseende till vad utredningen
yttrar örn »angelägenheten av att innan ytterligare nya luftfartsleder planeras
och anläggas, en ingående och fullständig kostnadskalkyl göres, så att statsmakterna
icke en gång i framtiden ställas inför ett redan fullbordat faktum,
innan man ännu erhållit klarhet örn alla de ekonomiska konsekvenserna
därav».

Örn jag alltså i princip vill tillstyrka fortsatt statssubvention för svensk
trafikflygning, gäller det att avgöra, i vilken utsträckning dylik subvention
bör utgå. Bestämmande därför bliver dels trafikens med hänsyn till olika synpunkter
fastställda omfattning och dels storleken av de inkomster, som kunna
påräknas av trafiken. Beträffande programmet för flygtrafiken kommer jag,
liksom i fråga örn postflygningen och därmed förenade taxefrågor, att senare
yttra mig. Redan i detta sammanhang vill jag däremot till principiell behandling
upptaga den med statsunderstödets storlek nära förbundna frågan
örn taxorna rörande passageraretrafiken — jag bortser nämligen här från de
andra, åtminstone än så länge skäligen obetydliga inkomstkällor, som lufttrafiken
kan påräkna.

Vid ett bedömande av frågan, vilken taxepolitik som bör föras, är att
märka, att i den mån den svenskdrivna luftfarten i samtrafik med utländska
företag trafikerar övervägande utländska linjer, taxorna måste i huvudsak
fastställas i samförstånd med dessa andra länder eller företag och att således
i dessa fall svenskt inflytande endast i begränsad utsträckning kan
göra sig gällande. Å inrikes linjer äger däremot det egna landet självbestämmanderätt
över taxorna, vare sig dessa linjer trafikeras av in- eller
utländska företag. Taxefrågan får också här sin största betydelse med
hänsyn till andra trafikmedels ekonomi och intressen, vilka givetvis icke
böra mer än nödvändigt trädas för nära av en med statsunderstöd bedriven
flygtrafik. Luftfartsutredningen har för sin del framhållit, att särskild
uppmärksamhet alltjämt bör fästas vid taxepolitiken, så att ingen
osund konkurrens uppstår. Jag ansluter mig till denna uppfattning liksom
till utredningens mening därom, att i angivet syfte biljettpriserna å de
inrikes statsunderstödda linjerna böra, om ej särskilda omständigheter påkalla
undantag, hållas över priset å l:a klass järnvägsbiljett, inberäknat sovplatsavgift
där sovvagn brukar användas, å motsvarande järnvägssträcka.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Det synes mig över huvud taget riktigt att trafikanterna, för vilka de snabba
och bekväma flygförbindelserna ansetts vara av stor ekonomisk betydelse, i
högre grad än för närvarande böra bära kostnaderna för luftfarten. Detta
utesluter icke, att transportavgifterna vid fly glin jetr afiken, sedan densamma
nått självständig ekonomisk bärkraft, så snart som möjligt böra bringas
ned till en nivå, vid vilken luftfarten kan komma att tjäna som trafikmedel
för en större allmänhet än den, som nu har möjlighet att begagna sig av
dess fördelar.

Trafikprogram och kostnader.

Beträffande frågan, på vilka linjer svensk luftfart främst bör bedrivas,
framhåller luftfartsutredningen angelägenheten av att Sveriges luftfartsför
bindelser med Europas viktigaste liandelscentra säkerställas. Bland utrikeslinjerna
syntes sålunda i första hand böra ifrågakomma Malmö—Haming—Amsterdam—London
respektive Amsterdam—Paris, Malmö —Berlin,
Stockholm—Helsingfors-Tallinn och Malmö—Köpenhamn—Göteborg—
Oslo. Emellertid syntes även andra utlandsförbindelser kunna tänkas vinna
aktualitet inom en nära framtid, exempelvis mellan Malmö och Gdynia för
förbindelser med staterna i östra Mellaneuropa. Frågan örn vilka utrikes
linjer, som borde trafikeras, och i vilken omfattning trafik borde utföras,
bleve beroende av, förutom behovet av förbindelse med vederbörande främmande
lander, de löpande kostnaderna för trafiken och de sannolika inkomsterna
av densamma. Luftfartsutredningen framhåller härvid, att passagerarefrekvensen
å de utrikes linjerna syntes komma att något ökas, örn de
ställdes i samtrafik med goda inländska flygförbindelser samt att personal
och materiel kunde bättre utnyttjas vid en genomgående trafik, varför frågorna
örn utlandstrafiken och den inrikes trafiken icke kunde bedömas var
för sig utan måste ses i ett sammanhang.

Vid övervägandet av spörsmålet, huruvida och i vilken omfattning en
inrikes flygtrafik borde åvägabringas, vore, fortsätter luftfartsutredningen,
att taga i övervägande icke blott den subvention, som erfordrades för att
täcka driftsunderskottet av trafiken, utan även kostnaderna för olika fasta
anläggningar för flygtrafiken såsom flygfält, hjälplandningsfält, flygfyrar och
dylikt. Till belysande av storleksordningen av ifrågavarande kostnader
kunde erinras örn att engångskostnaderna för flygplatserna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, inbegripet värdet av flygplatsernas mark, samt för flyglederna
Stockholm-Malmö och Malmö Göteborg—norska gränsen, fullt utbyggda,
beräknats till sammanlagt omkring 19 miljoner kronor, vartill komma
de årliga nettokostnaderna för skötseln av och driften vid nämnda flygplatser
och flygleder samt statsverkets kostnader för tillhandahållande åt luftfarten
av radio- och väderlekstjänst. En omständighet, som i detta sammanhang
ej heller finge förbises, vore frågan om trafikminskningen för andra kommunikationsföretag,
vilken fråga kunde bliva av särskild betydelse för inrikes
trafiklinjer.

Yad först angår frågan om luftfartsförbindelser mellan Stockholm och

Bihang till riksdagens protokoll 1V35. 1 sami.. Nr 162. 319 35 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Malmö samt från Malmö över Göteborg till Oslo Ilar luftfartsutredningen
anfört följande:

Statsmakterna hava redan beslutat utbyggandet av dessa flygleder inom
Sverige och färdigställandet av erforderliga flygplatser. Anordnandet av
flygtrafik å dessa linjer torde därför vara en naturlig konsekvens av statsmakternas
tidigare ståndpunktstagande till frågan örn flygtrafikens utveckling.
Genom linjen Stockholm—Malmö anknytas flyglinjerna till Helsingfors
och Tallinn med det europeiska flygnätet, och en genomgångstrafik kan
förväntas även å linjen Malmö—Göteborg—Oslo. Erinras må, att nu angivna
båda inrikes luftfartsleder torde komma att trafikeras även av utländska
flygföretag. Aven örn utländska flygplan icke må utan tillstånd befordra
passagerare mellan orter inom Sverige, blir dock ett anordnande av svensk
trafikflygning på dessa leder icke av samma betydelse i konkurrenshänseende
för redan befintliga kommunikationsföretag (i första rummet statens järnvägar)
som trafikflygning å linjer, vilka eljest icke skulle bliva föremål för
någon som helst flygtrafik.

Vidkommande inrikes flygtrafik i övrigt hade, fortsätter luftfartsutredningen,
ifragasatts flyglinjer Stockholm—Göteborg och Stockholm—Norrland.
Vad den förra linjen anginge, syntes densamma ur transitosynpunkt näppeligen
kunna tillmätas samma betydelse som de förut omförmälda inrikes
linjerna. För den lokala trafiken mellan Stockholm och Göteborg syntes
med hänsyn till de synnerligen goda järnvägsförbindelserna något större
behov av flygtrafik icke för närvarande föreligga. Därtill komme, att flygleden
Stockholm—Göteborg (sammanfallande med luftfartsleden Stockholm—
Malmö på delsträckan Stockholm—Jönköping) ännu icke blivit helt utbyggd
och att alitsa en flygtrafik å densamma skulle medföra ytterligare kapitalutlägg.
Utredningen ansåge därför, att med fråga örn trafik å denna linje
och därmed även om färdigställandet av densamma borde anstå, till dess
närmare erfarenheter vunnits rörande resultatet av trafiken å linjerna Stockholm—Malmö
och Malmö—Göteborg—Oslo.

Beträffande linjen Stockholm—Norrland anför luftfartsutredningen:

Utredningen förbisåge ingalunda de billighetsskäl, som talade för förkortandet
av de tidsödande förbindelserna från Norrland. Till följd av denna
flygleds längd bleve emellertid anläggningskostnaderna mycket höga, och
då man kunde antaga, att trafikfrekvensen bleve av jämförelsevis ringa omfattning,
måste man även räkna med betydande förluster å själva driften.
Ett ståndpunktstagande till frågan syntes därför böra uppskjutas i avvaktan
på närmare erfarenhet rörande annan inländsk flyglinjetrafik och luftfartens
ekonomiska förutsättningar överhuvud. Att, på sätt länsstyrelsen i Norrbottens
län ifrågasatt, anordna försöksflygningar på Norrlandsleden syntes
näppeligen vara av omständigheterna påkallat. Några flygtekniska eller andra
erfarenheter av sådant värde, att de uppvägde kostnaderna, syntes härigenom
knappast kunna utvinnas.

Beträffande slutligen spörsmålet örn en flyglinje Stockholm—Oslo, vilken
till största delen komme att gå över svenskt område och åtminstone till en
början över Göteborg för att även kunna besörja trafiken till och från
nämnda stad, anför luftfartsutredningen, att denna fråga syntes böra upptagas
först framdeles i samband med förnyat övervägande av frågan örn
flygtrafik Stockholm—Göteborg. Skulle emellertid från norsk sida förslag

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

framkomma beträffande inrättande av flygtrafik på Stockholm, syntes frågan
komma i ett annat läge, och en förnyad prövning måste då göras, huruvida
flygtrafik mellan Stockholm och Oslo borde komma till stånd i samarbete
med norskt flygföretag.

Luftfartsutredningen, som för sin del föreslagit att den svenska luftfarten
alltfort skall omhänderhavas av aktiebolaget Åerotransport ehuru med staten
såsom största delägare, har låtit verkställa kostnadsberäkningar i främsta
rummet för följande fyra alternativa trafikplaner, nämligen:

Trafikplan I. Trafik enligt nu gällande kontrakt med staten.

Malmö—Köpenhamn—Amsterdam ............................. 12 månaders halvtrafik

Stockholm—Åbo—Helsingfors ................................... 8 » »

Trafikplan II. Utökning av trafiken utom Sverige.

Malmö—Köpenhamn—Amsterdam ............................ 12 månaders halvtrafik

Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam............ 12

Amsterdam—Paris ..................................................... 12

Amsterdam—London ....................... 12 » *

Stockholm—Åbo—Helsingfors—Tallinn ..................... 12 » hel trafik

Malmö—Köpenhamn—Berlin..................................... 12

^Trafikplan lil. Utökning av trafiken utom Sverige samt upprättande
av inrikes linjer. Samtliga linjer under trafikplan II, med tillägg av följande:

Stockholm—Malmö ............................ 12 månaders halvtrafik

Oslo—Göteborg—Köpenhamn—Malmö........................ 12 » »

Trafikplan IV. Begränsad utökning av trafiken utom Sverige samt upprättande
av inrikes linjer:

Malmö—Köpenhamn—Amsterdam .............................. 12 månaders halvtrafik

Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam............ 12 »

Stockholm—Åbo—Helsingfors .................................... 12 » ;

Stockholm—Malmö .......................... 12 *

Oslo—Göteborg—Köpenhamn—Malmö....................... 12 »

Utöver nu nämnda linjer har utredningen även låtit kostnadsberäkna
andra inrikes linjer, nämligen

1) Stockholm—Gävle—Söderhamn—Sundsvall—Härnösand—Umeå—Skellefteå—Luleå
................................. 12 månaders heltrafik

2) Stockholm—Göteborg.................................................. 12 »

Dessa beräkningar avse emellertid blott själva subventionsbehovet, icke
anläggning och underhåll av flygfält, flygleder och dylikt.

För beräkningarna liksom för de principer, som ligga till grund för desamma,
redogöres i betänkandets bilaga D. Nämnas må, att kostnadsberäkningarna
äro utförda under förutsättning att förutom luftfrankerad post
även annan brevpost (brev och brevkort) liksom hittills flygbefordras. Följande
sammanfattning lämnas i betänkandet av de väsentliga resultaten av
de gjorda beräkningarna:

20

Kungl. Majus proposition nr 162.

T r a f i

k p 1 a n

i

n

lil

IV

Offererade tonkm, tusen ...........

575

2,408

3,054

1,725

Driftkostnader tusen kr. ..........

1,524

3,702

4,122

2^886

D:o per off. tonkm kr.......

2.65

1.54

1.35

1.67

Inkomster, tusen kr..........

779

2,579

3,168

1,921

D:o per off. tonkm kr.......

1.85

1.07

1.04

lii

Subvention, tusen kr................

745

1.123

954

965

D:o per off. tonkm kr. ...........

1.30

6.47

0.31

0.56

Dessa belopp äro beräknade för år 1937. Under vissa förutsättningar
beträffande passagerarefrekvensen, vilken antagits undergå successiv ökning
nied 1V2 procent under de därpå följande åren, har luftfartsutredningen beräknat
subventionsbehovet minskas sålunda:

T r a f i

k p 1 a n

1

II

in

IV

tusen kr.

tusen kr.

tusen kr.

tusen kr.

Årlig minskning ...................

14.4

60.6

74.5

41.1

Sammanlagd minskning under fem år........

72

303

372

206

Subventionsbehovet år 1942 ..........

673

820

582

759

För de båda övriga inrikes linjerna har kostnadsberäkningen givit följande
slutresultat:

Stockholm—

Stockholm—

Båda

Luleå

Göteborg

linjerna

Driftkostnader.....................

1,025

526

1,551

Inkomster vid 20 % utnyttjning ....

264

136

''399

Subvention » 20 » »

761

390

1,152

Inkomster » 40 » »

528

271

799

Subvention » 40 » »

..... » »

497

255

752

Dessa belopp gälla under förutsättning, att båda linjerna trafikeras, då
därvid erforderlig reserv blir gemensamt utnyttjad, och äro att betrakta som
direkta tillägg till motsvarande belopp för någon av nyssnämnda trafikplaner
II IV, enär det förutsatts, att ifrågavarande linjer trafikeras tillsammans med
någon av dessa trafikplaner.

I anslutning till vad sålunda anförts yttrar sig luftfartsutredningen i fortsättningen
om den lämpligaste trafikplanen för tiden efter år 1936.
Härom anföres i huvudsak följande:

Driftkostnaden per^ offererad tonkilometer ställde sig lägst enligt trafikplan
III, beroende på att materielen och den fasta organisationen bleve
bättre utnyttjade vid denna trafikplan än vid de övriga. Flygprestationen,
mätt i offererade tonkilometer, enligt alternativ III motsvarade mer än
fem gånger den enligt gällande avtal kontrakterade, medan trafikplanerna II
och IV representerade en fyrdubbla respektive tredubbling av denna. Det
erforderliga subventionsbeloppet vore lägst enligt trafikplan III, örn man
bortsåge från den nuvarande trafikplanen I. Detta hade sin förklaring däri,
att genom väl ordnad genomgångstrafik förutsättningarna ökades för bättre

21

Kungl. Majus proposition nr 162.

utnyttjande av materiel oell personal samt att den beräknade successiva, ökningen
av platsbeläggningen bleve störst vid trafikplan lil. _ Subventionsbehovet
vid trafikplan III beräknades ar 1942 liava nedgått till 582,000 kronor
eller 91,000 kronor lägre än vid trafikplan I, 238,000 kronor lägre an
vid trafikplan II och 177,000 kronor lägre än vid trafikplan IV.

Viss hänsyn borde även tagas till den linjetrafik, som kunde beräknas upprätthållas
av Aerotransport under tiden närmast innan det nya avtalet skulle
träda i kraft. Redan nu utförde Aerotransport med Kungl. Maj:ts tillstånd
större prestationer, än bolaget enligt avtal med staten vore skyldigt till.
Sålunda utfördes från och med 1934 dubbla turer på linjen Malmö—Amsterdam,
och på linjen Stockholm—Helsingfors hade trafiken utsträckts till
Tallinn. Beträffande dubbeltrafiken på Amsterdamlinjen ville utredningen
framhålla, att ända sedan 1931 dubbelturer utförts av det holländska bolaget
K. L. M. ensamt för att möta den beräknade ökade trafiken, och trafiksiffrorna
hade visat, att åtgärden varit motiverad. Mellan Göteborg och Malmö
hade dessutom 1934 under kortare tid utförts trafik med en dubbeltur dagligen.
Aerotransport hade slutligen uppgivit sig hava för avsikt att under
år 1935 fullgöra än större prestationer. Under sådana förhållanden hade
utredningen ansett det icke rimligen kunna ifragasättas, att år 1937 inskränkningar
gjordes, åtminstone vad beträffade Aerotransports nuvarande
trafikprogram, för så vitt man icke kunde påvisa, att den genom hittills
gjorda utvidgningar av det ursprungliga programmet uppkommande förlusten
på viss prestation vore betydligt större än förlusten på övriga prestationer.
Då så enligt erhållen uppgift icke vore fallet beträffande linjerna
Malmö—Amsterdam och Stockholm—Helsingfors—Tallinn och då trafiken
Malmö—Göteborg uppehållits alltför kort tid för ett ekonomiskt bedömande,
saknades skäl för inskränkning av nu bestående svensk luftfart på linjerna
Stockholm—Helsingfors—Tallinn och Malmö—Amsterdam.

Med hänsyn härtill och med beaktande av statsmakternas tidigare principuttalanden
och åtgöranden rörande flygtrafiken kunde luftfartsutredningen
icke förorda det som trafikplan I betecknade alternativet, vilket skulle innebära
en nedskärning av bolagets linjeflygning. Dessutom skulle enligt
samma alternativ trafiken Stockholm—Abo—Helsingfors upprätthållas under
endast åtta månader av året. Då det särskilt för postbefordringen vöre av
stort värde, att helårstrafik ägde rum, vore jämväl ur denna synpunkt trafikplan
I mindre önskvärd. . .. .

Anordnandet av svensk flygtrafik på linjerna Stockholm Malmo och
Malmö—Göteborg—Oslo stöde i full samklang med statsmakternas principiella
inställning. I denna åsikt funne utredningen även stöd i av riksdagen
vid flera tillfällen gjorda uttalanden örn önskvärdheten av utvidgad svensk
luftfart. Ett trafikprogram av mindre omfattning än enligt trafikplan IV
syntes därför knappast kunna ifrågasättas. Genomförandet av trafikplan IV
forutsatte en statssubvention av 965,000 kronor. Detta belopp kunde således
sägas utgöra den belastning av budgeten,_ som bleve en logisk följd dels
av statsmakternas föregående inställning till svensk luftfart, dels av den
trafikutveckling svensk luftfart med Kungl. Maj:ts medgivande for närvarande
nått.

Ett faställande av trafikplan IV, fortsätter luftfartsutredningen, skulle
emellertid i jämförelse med trafikplan III innebära ett nedläggande av flygsträckorna
Amsterdam—London och Helsingfors—Tallinn, vilka delvis vore
avsedda att trafikeras av Aerotransport under år 1936. Därtill komme, att
i trafikplan IV icke inginge flyglinjen Malmö—Berlin, på vilken det måste
anses vara önskvärt att upprätthålla svensk reguljär flygtrafik. Förutom de

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

mycket större fördelar, som trafikplan III sålunda erbjöde i jämförelse med
trafikplan IV, förutsatte trafikplan III för år 1937 ett något lägre subventionsbelopp
än trafikplan IV. Det syntes i detta sammanhang också böra
beaktas, att den successiva minskningen av subventionsbeloppet vore avsevärt
större enligt trafikplan III än enligt trafikplan IV. År 1942 vore sålunda
subventionsbeloppet enligt alternativ lil 582,000 kronor men enligt
alternativ IV 759,000 kronor.

På nu anförda skäl har luftfartsutredningen förordat, att den statsunderstödda
svenska luftfarten under nästa avtalsperiod bedrives i den omfattning,
som angives i förenämnda trafikplan III, för vars realiserande enligt de
verkställda kostnadsberäkningarna första året erfordras en subvention av

954,000 kronor eller i avrundat tal 950,000 kronor.

Frågan örn den blivande subventionens storlek är nära förbunden med
den taxepolitik, som för framtiden kommer att föras i fråga örn flyglinjetrafiken.
De biljettpriser, som för närvarande tillämpas av de större
utländska flygbolagen samt av aktiebolaget Aerotransport, framgå av tabell
å sid. 104 i betänkandet, vartill jag hänvisar. I det föregående har jag i
korthet redogjort för Aerotransports biljettpriser.

De av luftfartsutredningen verkställda kostnadsberäkningarna grunda sig
på nu tillämpade biljettpriser. Utredningen har, enligt vad i betänkandet
meddelas, inhämtat turisttrafikexperters uppfattning rörande möjligheterna
till en höjning av biljettpriserna. Därvid hade gjorts gällande, att i varje
fall en mera avsevärd och omedelbar förhöjning icke kunde undgå att menligt
påverka resandefrekvensen och därigenom ytterst bliva till ekonomisk
skada även för flygtrafiken. Huruvida en successiv och mera måttlig förhöjning
av biljettpriserna läte sig genomföra utan att vålla minskning i
resandetrafiken, undandroge sig utredningens bedömande. I den mån förutsättningar
för en höjning av biljettpriserna framdeles ansåges förefinnas,
borde den vidtagas, örn subventionen därigenom kunde nedbringas.

Biljettpriserna å inrikes linjer bliva emellertid av omedelbar betydelse
även i fråga örn konkurrens med övriga kommunikationsföretag.
Härom har luftfartsutredningen anfört följande:

Priserna å dessa linjer böra, örn ej särskilda omständigheter påkalla
undantag, hållas över priset å l:a klass järnvägsbiljett, inräknat sovplatsavgift,
dar sovvagn brukar användas, å motsvarande järn vägssträcka. Tillses bör,
att returbiljetter icke utlämnas under sådana villkor, att denna princip åsidosättes.
Särskild uppmärksamhet bör alltjämt fästas vid taxepolitiken, så att
ingen osund konkurrens uppstår.

För flygbefordring av gods tillämpas för närvarande en taxa, som understiger
flygbefordringens självkostnader. Godstrafiken är emellertid enligt
piaxis endast fyllnadstrafik, d. v. s. gods medtages blott i den mån detta
kan ske utan att inkräkta på person- och posttrafiken. En allmän höjning
av godstaxan anses, enligt vad utredningen inhämtat, för närvarande ej kunna
vidtagas, örn icke godstrafiken skall alltför mycket minskas. Det synes utredningen
emellertid böra övervägas, huruvida icke mycket angeläget gods
bör beträffande företrädesrätten till befordring jämställas med resande och

Kungl Maj:ts proposition nr 162.

23

post, varvid givetvis också en betydande böjning av transporttaxan för sådant

Det bör ihågkommas, att luftfarten, även om direkt subvention icke längre
utgår likväl bär fördel av det allmännas ekonomiska bistånd genom dispon
erin g av fasta anläggningar, flygplatser och flygleder. Såsom i annat sammanhang
utvecklas, kan det emellertid ej, åtminstone inom överskådlig tid,
ifrågasättas, att så boga avgifter bartor upptagas, att inkomsten av dessa
täcka alla omkostnader för anläggningarna i fråga.

Luftfartsutredningen, som tidigare framhållit, att det icke syntes ligga i
andra svenska kommunikationsföretags intresse, att man belt undveke en
svensk flygtrafik, eftersom det kunde antagas, att flygtrafik i stället komme
att bedrivas av utländska företag och under prissättning, som undandroge
sig de svenska statsmakternas kontroll, anför vidare i konkurrensfrågan.

Järnvägsstyrelsen bar i skrivelse den 30 juni 1934, beträffande frågan örn
en svensk flygtrafiks inverkan på statens järnvägars traflkmkomster och dess
statsfinansiella konsekvenser i övrigt, såsom en arbetshypotes rakfat med
en framtida resandefrekvens, som avsevärt överstiger, vad som i förutnämnda
kostnadsberäkningar för alternativ III förutsatts. Skulle man i sistnämnda
fall bvgga på samma förutsättningar beträffande frekvensen, som järnvägsstyrelsen
gjort, bleve resultatet för luftfarten betydligt gynnsammare an det
kalkylen nu utvisar. Luftfartsutredningen bar icke mojligheter att bedöma
storleken av den inkomstminskning, som en inrikes linjeflygning i enlighet
med alternativ III eventuellt kan förorsaka statens järnvägar, men vill i
detta sammanhang likväl framhålla, att ifrågavarande trafikplan aven torde
medföra vissa indirekta fördelar för statens järnvägar i så matto, att okat
antal utländska resande tillföres vårt land och att dessa med ali sannolikhet
i viss utsträckning komma att anlita landets järnvägar for fortsatta resor

inom landet. , . . ,.. , i

I sin nyss omförmälda skrivelse har järnvägsstyrelsen framfört som önskemål
att statsmakternas förräntningsanspråk gentemot statens järnvägar
regleras med hänsyn till de förändrade förhållanden som inträda vid öppnandet
av flygtrafik på inrikes linjer. I princip torde intet vara att erinra
häremot, då det torde vara en ofrånkomlig följd av ett nytt kommunikationsmedels
inrättande, att, örn därigenom ett äldre foretag delvis sattes ur funktion
det sistnämnda företaget måste i en eller annan form nedskriva sitt
kapital. Detta måste givetvis ske oberoende av, huruvida staten medverkat
till det konkurrerande företagets tillkomst eller icke, och kan salunda icke
åberopas till förmån för eventuella krav från enskilda företags sida pa gottgörelse
för minskat kapitalvärde på grund av trafikavledning genom statsunderstödd
luf tf artslinje.

Luftfartsutredningen förordar, att åt järnvägsstyrelsen måtte uppdragas
att, sedan flygtrafiken på de inrikes linjerna någon tid varit i verksamhet,
till Kungl. Majit inkomma med utredning och förslag rörande reglering av
statens järnvägars förräntningsskyldighet.

Från vissa sjöfartsintressenters sida hade, fortsätter luftfartsutredningen,
på sätt franninge av i bilaga B vid betänkandet återgivna skrivelser, uttalats
farhågor för ökad konkurrens genom eventuell utvidgning av flygtrafiken.
På detta område inträdde emellertid vid genomförandet av trafikplan
lil i stort sett inga nya förhållanden. Visserligen skulle konkurrensen
på Finlandslinjen något skärpas. Flyglinjen Stockholm—Helsingfors—

24

Kungl. Majus proposition nr 162.

Tallinn erbjöde emellertid mycket påtagliga fördelar i tidsbesparing och
vore dessutom för utvecklingen av transitotrafik flygledes över Sverige av
stor betydelse, vilken bleve än större, örn i framtiden förbättrade anslutningar
till Ryssland kunde åstadkommas. Utsträckandet till London av den
svenska flygtrafiken innebure ju endast, att Sverige finge viss andel av den
trafik, som redan funnes. I allt fall borde bemärkas, att frågan örn förbättring
av persontrafikförbindelsen mellan Sverige och England sedan lång tid
stätt på dagordningen och att dylik förbättring betraktades som ett synnerligen
eftersträvansvärt medel att främja de kommersiella förbindelserna
mellan de båda länderna.

I detta sammanhang torde jag få i korthet omnämna två av luftfartsutrednmgen
(sid. 99—103) meddelade alternativ till tidtabeller, som utan att
representera något slutligt ståndpunktstagande skulle kunna inrymmas inom
förutnämnda trafikplan lil. Tabellerna äro av försiktighetsskäl baserade på
e“ (flyghastighet av 270 kilometer per timme och med hänsyn tagen till
nödig marginal för förseningar.

Sverige erhåller följande dagliga flygförbindelser med kontinenten.
n v, rl f1pt a'':tern^tlv 1 avgår till Malmö ett flygplan från Stockholm kl. 12 00
slutabS Wnu0?n ''r via Göteborg kl. 13.00. I Malmö erliålles anti
.-lefti ihol-L0n!l0r; van?10ch Berlin med ankomst till London

Kl. 19.2o, Rails kl. 19.35 och Berlin kl. 16.20.

-KLTlntuinÅ frAån na^åSen avgår ett flygplan kl. 8.30 från Malmö via
Kopenhamn till Amsterdam kl. 11.40 med genomgående förbindelse till

W 1025 kl 130° °Ch PanS 13''15 Samt 6tt Via KöPenliamn till Berlin

I motsatt riktning avgå flygplan från Paris kl. 8.00 och 15.00 samt från
London kl. 8.10 och 15.10; morgonförbindelsen går via Amsterdam—Hamburg
Kopenhamn och eftermiddagsförbindelsen via Amsterdam-Köpenhamn
till Malmo med ankomst respektive kl. 13.10 och kl 19 45 Från
BeiRn avga flygplanen kl. 11.15 respektive 17.20 via Köpenhamn till Malmö

wi • M0rst nL 3,1( fesPe.1jtiye kl. 19.15. Samtliga morgonförbindelser
hava ! Malmo flyganslutning till Stockholm kl. 15.35 och samtliga eftermiddagsforbmdelser
flyganslutning via Göteborg kl. 21.00 till Oslo kl. 22.15 och
nattagsansiutmng till Stockholm. 14

14 9fW.nl
14.^o och ett fran Oslo kl. 14.1o via Göteborg kl. 15.30. I Malmö erhålles
anslutning kl. 16.50 till London kl. 21.25, Paris kl. 21.35 och Berlin kl. 18.45.
Resenärer fran mellersta Sverige, som anlända med dagsnälltågen till Malmö
pa middagen, kunna fortsätta vidare med flygplan samma dag

I anslutning från nattågen avgår ett flygplan från Malmö kl. 8.30 via
Kopenhamn—-Hamburg tdl Amsterdam (kl. 12.05) med genomgående fortin
Barlin kl \otn M'' 13''30 °Ch PariS kL 13,40 Samt 6tt via ^P^amn

T,1 motsati riktning avgå flygplanen från Paris kl. 8.25 och 14.50 samt från
London kl 8.35 och 15.00; morgonforbmdelsen går via Amsterdam—Köpenhamn
och den senare förbindelsen via Amsterdam-Hamburg-Köpenliainn
fllLi ankomst kb 13.10 respektive kl. 20 00. Från Berlin avgå

;I8PHDen m'' A ;!5 och 19.1o via Kopenhamn till Malmö med ankomst
A® Pekt,1Vf .kl- 2f10; Samtliga morgonförbindelser hava i Malmö

flyganslutning till Stockholm kl. 15,35 samt via Göteborg kl. 14.30 till Oslo

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. 25

kl. 15.45 och samtliga eftermiddagsförbindelser anslutning med nattågen till
Stockholm, Göteborg och Oslo.

Med Finland och Estland erhållas enligt båda tidtabellsförslagen följande
förbindelser.

Från Stockholm avgå flygplan kl. 9.30 respektive 18.00 via Åbo (kl. 11.35
och 20.05)—Hälsingfors (kl. 12.25 och 20.55) till Tallinn kl. 13.00 och 21.30;
morgonförbindelsen har anslutning med nattågen till Sockholm och eftermiddagsförbindelsen
med flygplanet från Malmö.

I motsatt riktning avgå flygplanen från Tallinn kl. 7.30 och 17.30 samt
från Helsingfors kl. 8.05 respektive 18.05 via Åbo kl. 8.45 och 18.45 till
Stockholm kl. 9.00 och 19.00; morgonförbindelsen ansluter med flygplanet
till Malmö och vidare till Berlin, London och Paris. Den senare förbindelsen
ansluter till nattågen från Stockholm.

För ett rätt bedömande av storleken av det statsunderstöd luftfarten
åtnjuter torde det, ehuru jag först senare till behandling upptager frågorna
örn luftfartens markorganisation och örn postflygningen, vara nödvändigt
att meddela ett sammandrag av de utav luftfartsutredningen (sid.
71—73 och 126—129 i betänkandet) gjorda sammanställningarna rörande
årskostnaderna för nämnda luftfart, av vilka statsverket redan bär och enligt
luftfartsutredningens mening även i fortsättningen skulle bära en mycket
övervägande andel. Med avseende å kostnaderna för flygplatser och flygleder
må nämnas, att desamma, sådana de i sammanställningen upptagas,
omfatta även kostnaderna för ännu icke färdiga anläggningar och anordningar,
i följd varav en verklig jämförelse mellan sammanställningens slutbelopp
icke är möjlig. Räntekostnad har genomgående beräknats efter 5
procent för år, även å andra medel än lånemedel.

1934/1935

1937

Flygplatser och flygleder:

1,000 kx.

1,000 kr.

Räntor och amortering..........................

.......... 1,048

1,048

Driftkostnader.........................................

.......... 294

294

Övriga kostnader ..................................

.......... 98

98

1,440

1,440

Avgå inkomster .....................................

........... 117 1,323

117 1,323

Statssubvention till Aerotransport ..........

............ 650

950

Väderlekstjänst ...........................................

.......... 60

230

Radiotjänst .................................................

........... 40

191

Luftfartsmyndigheten..................................

........... 14

57

Summa 1,000 kronor..................................

.......... 2,087

2,751

Då i de angivna beloppen för flygplatser och flygleder inräknats kommunala
kostnader med 547,000 kronor, skulle enligt nu återgivna beräkningar
de statliga årskostnaderna för luftfarten — utan hänsyn tagen till att flygplatser
och flygleder ännu icke helt färdigställts — uppgå till 1,540,000
kronor respektive 2,204,000 kronor. I detta sammanhang må ock erinras
om de betydande nettokostnader för postflygningen, som enligt vad jag
senare kommer att närmare utveckla åvila statsverket.

I sammanhang med behandlingen av frågan örn kostnaderna för luftfartens

26

Kungl. Majus proposition nr 162.

markorganisation har luftfartsutredningen anfört, att om den principen ansåges
vara riktig, att transportföremålet borde betala alla det begagnade
samfärdsmedlets kostnader, så skulle vid densammas tillämpande beträffande
luftfarten så gott som all svensk flygtrafik nedläggas, och under sådana omständigheter
ansåge utredningen, att, såsom hittills och intilldess möjligen
i en framtid flygtrafiken kunde komma att bära kostnaderna för markorganisationen,
det allmänna borde svara för samtliga dessa.

I anslutning till de nyss angivna kostnadsbeloppen har luftfartsutredningen
anfört:

Nettokostnaderna för flygplatser och flygleder torde vara något för höga,
då i vissa fall icke någon hänsyn tagits till de inkomster i form av flygplatsavgifter,
som vid den förväntade utvidgade flygtrafiken 1937 komma att
inflyta. Vidare kan ifrågasättas, i vad mån bland kostnaderna skola upptagas
amorteringar av i själva flygfälten investerat kapital (vilket här icke
skett). I vissa fall torde iordningställandet av fälten medföra ökat markvärde,
vartill i kostnadssammanställningarna icke någon hänsyn tagits.

Till nyss angivna kostnader kommer genom viss trafikavledning förorsakad
förlust för statens järnvägar. Järnvägsstyrelsen har beräknat, att förlusten
skulle vid närmare eller avlägsnare tidpunkt uppgå till 800,000 kronor
enbart för linjen Stockholm—Malmö. Luftfartsutredningen har icke kunnat
bilda sig någon slutlig uppfattning rörande det belopp, vartill denna förlust
bör beräknas, men de av utredningen gjorda inkomstberäkningarna rörande
flygtrafiken utgå från ett väsentligt lägre antal flygpassagerare än det, som
synes hava tjänat till utgångspunkt för järnvägsstyrelsens beräkningar.

Det vore sålunda, anför luftfartsutredningen, ett avsevärt belopp den
svenska luftfarten komme att kosta det allmänna. Emellertid vore att märka,
att den mest betydande av förenämnda poster, nämligen »flygplatser och
flygleder», avsåge kostnader, som redan utgivits eller beslutats, att, oavsett
huruvida en svensk flygtrafik komme till stånd eller icke, statsmakterna icke
kunde undgå kostnader för luftfartsmyndighet, radiotjänst och väderlekstjänst
med hänsyn till den utländska trafik, som icke rimligen kunde förvägras
tillträde till de av statsmakterna en gång beslutade flygplatserna,
samt att statens järnvägars beräknade förlust till ej oväsentlig del hänförde
sig till de trafikanter, som, även örn svensk trafikflygning icke komme till
stånd, i allt fall skulle färdas över svenskt territorium med utländska flygplan.
Ett övervägande av spörsmålet, huruvida det kunde anses rimligt att
under förhandenvarande omständigheter belasta det allmänna med nu angivna
belopp, komme därför att i realiteten begränsa sig främst till subventionens
storlek.

De anförda siffrornas sammanlagda betydande summa underströke emellertid
angelägenheten av att, innan ytterligare nya luftfartsleder planerades
och anlades, en ingående och fullständig kostnadskalkyl gjordes, så att statsmakterna
icke en gång i framtiden ställdes inför ett redan fullbordat faktum,
innan man ännu erhållit klarhet örn alla de ekonomiska konsekvenserna
därav.

Slutligen har utredningen framhållit önskvärdheten av att alla statens
kostnader för luftfarten måtte sammanföras i riksstaten, dels med särskild

Kungl. Maj:ts projiosition nr 162. 27

rubrik linder sjätte huvudtiteln, dels med en gemensam rubrik under utgifter
för kapitalökning.

I de avgivna yttrandena bär det av luftfartsutredningen föreslagna trafikprogrammet
allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I övrigt innehålla
yttrandena i hithörande delar huvudsakligen följande.

Generalpoststyrelsen anför, att det ur postal synpunkt varit önskvärt, att
en flygförbindelse Stockholm—Norrland kommit till stånd. Med hänsyn till
de framlagda kostnadsberäkningarna ville styrelsen icke framställa något
yrkande härom men ansåge, att anordnandet av flygtrafik mellan Stockholm
och Norrland, så snart ekonomiska och tekniska förutsättningar härför förelåge,
borde tagas under övervägande. Det vore önskvärt, att plan för den
erforderliga markorganisationen så snart ske kunde uppgjordes, på det att
i luftfartsleden ingående kommunala flygfält måtte kunna successivt utbyggas,
i den mån så — exempelvis ur arbetslöshetssynpunkt — kunde befinnas
lämpligt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som huvudsakligen uppehållit sig vid
luftfartsmyndighetens nyorganisation, har funnit luftfartsutredningens förslag
vara väl motiverat och lämpligt avvägt.

Järnvägsstyrelsen har i huvudsak anfört:

Luftfartsutredningens förslag rörande den svenska statsunderstödda luftfartens
bedrivande från och med år 1937 kunde styrelsen i huvudsak biträda.

Yad beträffade linjenätets utvidgning med sträckorna Stockholm—Malmö
och Oslo—Göteborg—Köpenhamn—Malmö funne styrelsen i likhet med luftfartsutredningen
densamma vara en direkt och sannolikt ofrånkomlig konsekvens
av flerahanda statsmakternas redan träffade beslut rörande vederbörande
luftfartsleders utbyggnad. Att helt överlämna flygningen över svenskt
område åt utländska företag syntes näppeligen kunna komma i fråga med
hänsyn till angelägenheten av statskontroll över tidtabeller, taxor och dylikt.
Styrelsen ville icke resa någon erinran mot att driften å berörda linjer utfördes
enligt trafikplan III. Skulle förutom nattpostflygningarna reguljär
trafik överhuvud uppehållas å dessa leder, syntes den föreslagna tidtabellen
icke tåla någon reduktion.

Styrelsen hade vidare ingen invändning att göra mot förslaget, att ifrågavarande
luftfart anförtroddes åt Aerotransport, ombildat på sätt i betänkandet
föresloges. Styrelsen ville därvid ej heller göra någon erinran mot att
bolaget bereddes den subvention, som beräknades erforderlig för dess rörelse.

Styrelsen kunde emellertid icke finna, att med nu berörda anordningar
allt blivit tillfredsställande ordnat å ifrågavarande inländska flygleder. Yäl
syntes, särskilt till en början, den trafik, vilken utövades av Aerotransport
och samtrafikerande företag, komma att bli av övervägande betydelse. Såsom
utredningen påpekat, hade man emellertid även att räkna med annan
trafik, vars inordning i transportorganisationen säkerligen komme att bereda
vissa svårigheter. Statsmakterna hade möjlighet att öva inflytande å denna
trafik, dels vid tillståndsgivningen, dels vid bestämmandet av de villkor, på
vilka flyglederna skulle ställas till trafikens förfogande. Styrelsen hade ansett
sig böra till mer ingående behandling upptaga den senare frågan, vilken
i sig inneslöte spörsmålet, huru det ekonomiska förhållandet mellan vederbörande
flygbolag och det allmänna såsom ägare av de fasta anläggningarna
lämpligen skulle ordnas.

Luftfartsutredningen hade uttalat, att örn den principen ansåges vara

28 Kungl. Majus proposition nr 162.

riktig, att transportföremålet borde betala alla det begagnade samfärdsmedlets
kostnader (flygplatser oell flygleder), så skulle vid densammas tillämpande
beträffande luftfarten så gott som all svensk flygtrafik nedläggas, och
under sådana omständigheter ansåge utredningen att,''''intill dess möjligen i
en framtid flygtrafiken kunde komma att bära sina kostnader, det allmänna
borde svara för alla nu ifrågavarande kostnader. Järnvägsstyrelsen kunde
icke finna den förebragta argumenteringen bindande och kunde ej biträda
den slutsats, till vilken utredningen kommit, det senare även med hänsyn
till flygledernas upplåtande för annan trafik än den statskontrollerade. Något
rimligt skäl för gratis upplåtelse av sagda leder åt vare sig privatflyg
eller i förvärvssyfte driven luftfart syntes nämligen icke kunna angivas.

De bestämmelser örn avgiftsbeläggning, som borde träffas i fråga örn icke
statskontrollerad trafik, måste draga med sig vissa konsekvenser jämväl för
det halvstatliga företaget. Att det allmänna för undvikande av trafikens
nedläggande icke kunde undgå att åtminstone till en början taga på sig viss
betydande del av totalkostnaderna behövde icke medföra, att man, vad kostnaderna
för markorganisationen anginge, skulle gå till en motsatt ytterlighet
och därmed, på sätt som luftfartsutredningen föreslagit, sätta dessa kostnader
i särklass. Med hänsyn till att ifrågavarande kostnader komme att bli
mycket betydliga och icke kunde undvikas, syntes det oegentligt att principiellt
undantaga desamma från täckning till större eller mindre del genom
trafikinkomster.

Kostnaden för markorganisation vore icke något för denna trafikgren specifikt
utan hade sin fulla motsvarighet inom övriga grenar. Förevarande
fördelningsproblem hade också sitt motstycke inom såväl biltrafiken som
sjöfarten, medan detsamma automatiskt vunnit sin lösning vid järnvägarna
genom driftens monopolisering i banägarens hand. Denna farledskostnadernas
allmännelighet medförde, att desammas fördelning mellan trafikanterna
och det allmänna bleve själva kärnpartiet i det problemkomplex, som
den allmänna transporthushållningens ordnande bildade. Strävandet efter
ett samhällsekonomiskt optimum medförde därvid icke, att man skulle söka
att för varje gren av landets transportväsen ernå vare sig full täckning genom
trafikinkomsterna — så gynnsam vore ställningen icke för någon av dessa
grenar — eller procentiskt lika täckning, i vilket fall ett nytt transportmedel
givetvis skulle komma i ett hopplöst läge, utan i stället att bidragen borde
avvägas så, att en nytillkommande transport minskade det allmännas bidrag
i lika mån, vare sig den framfördes med det ena eller det andra transportmedlet.
Det allmännas bi dragsan språk borde med andra ord gälla icke trafiklederna
utan. transportprestationerna. Eli sådan jämställdhet i fråga örn det
allmännas, bidragsanspråk vore grundförutsättningen för att konkurrensen
mellan olika slag av transporter skulle kunna sägas äga rum under lika
villkor. Nödvändigheten av viss, sannolikt lång övergångstid för luftfarten
såsom nytt transportmedel onödiggjorde emellertid icke ståndpunktstagande
i princip redan nu till förevarande spörsmål. Det vore nämligen av största
vikt, att ett nytt transportmedel pålades skäliga avgifter för begagnande av
vägar, farleder eller vad. däremot svarade, så snart sig göra läte och örn
möjligt i samband med själva ledernas tillkomst. All erfarenhet visade, att
vad som en gång blivit betraktat såsom en fri nyttighet sedermera endast
med svårighet kunde avgiftsbeläggas, i vidare mån än vad som motsvarade
nytillkommande kostnader.

Trots frånvaron av flygväsendets räntabilitet syntes alltså vissa flygledsavgifter
böra uttagas redan från början. Däremot syntes det icke nödvändigt
att omedelbart bringa lipp dessa till den nivå, som för framtiden kunde
anses skälig. Det väsentliga vore, att icke någon skillnad i princip gjordes

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

mellan ifrågavarande kostnader oell de på själva flygningen belöpande, då
det gällde rätt till andel i trafikinkomsterna. Yad som erfordrades vore
med andra ord, att i luftfartens biljettpriser och fraktavgifter från början
inlades eller i varje fall ansåges ingå skälig flygledsavgift.

För den statsunderstödda flygningen ledde uttagandet av en sådan avgift
givetvis till att subventionen måste bli så mycket större. Man syntes till
och med få tänka sig, att subventionen höjdes så mycket, som motsvarade
flygledsavgiften för såväl Aerotransports egna maskiner i reguljär fart som
de med dessa alternerande utländska, och någon ekonomisk vinst för statsverket
uppstode alltså åtminstone i början icke på anordningen, vad denna
trafik anginge. Yad beträffade verkningarna gentemot andra transportmedel,
bleve dessa framför allt avhängiga av taxesättningen. För övrig flygtrafik
syntes avvägandet av flygledsavgifterna erbjuda det på en gång mest effektiva
och smidigaste medel till reglering, varöver samhället förfogade. Detta
gällde framför allt enskild flygning.

Uttagandet av flygledsavgifter jämväl å den trafik, för vilken dessa avgifter
faktiskt finge tills vidare betalas av staten, ökade väsentligt möjligheten att
på lämpligt sätt avgiftsbelägga annan trafik, vare sig denna vore allmän
eller enskild. Det läge i sakens natur, att risken för protester och repressalier
väsentligt minskades, örn alla trafikerande behandlades lika.

Utredningen och sammanställningen av luftfartens kostnader funné styrelsen
särdeles värdefull såsom för sakens nationalekonomiska innebörd synnerligen
belysande. Järnvägsstyrelsen ville kraftigt understryka de sakkunnigas
uttalande beträffande angelägenheten av att, innan ytterligare nya luftfartsleder
planerades och anlades, en ingående och fullständig kostnadskalkyl
gjordes.

Huru stor inkomstminskningen å statsbanorna kunde bliva, finge erfarenheten
närmare visa, men för att ge ett begrepp örn dess storleksordning
ville styrelsen erinra örn de uppgifter i berörda hänseende, som innehölles
i styreisens skrivelse den 30 juni 1934 angående av luftfartsleden Stockholm—Malmö
förorsakad inkomstminskning för statens järnvägar (statens
järnvägars publikationer. Utredningar m. m. 1934: 2). Styrelsen hade grundat
däri refererade summariska beräkningar rörande trafikavledningen på det
såsom en arbetshypotes framförda antagandet, att å leden Stockholm Malmö
skulle komma att — vid en viss ej alltför avlägsen tid -— framföras 50 platser
för flygresande dagligen i vardera riktningen, medförande en t rafi ka vledning
av 50 resande per dag eller cirka 18,000 per år och en inkomstminskning
för statens järnvägar av brutto 875,000, netto 800,000 kronor, det
senare beloppet motsvarande en utebliven förräntning på ett kapital av
efter 4 procents räntefot — 20 miljoner kronor. Luftfartsutredmngen hade
räknat med 14 platser dagligen i vardera riktningen. Luftfartsutredmngen
hade emellertid bortsett från all trafik, som läge utanför den uppgjorda
planen, medan järnvägsstyrelsens antaganden ginge ut på att ifrågavarande
planenliga trafik, till hälften ombesörjd av Aerotransport, skulle utgöra blott
halvparten av den totala. De tal, som borde ställas mot varandra, vore
alltså 14 för luftfartsutredningen och 25 för järnvägsstyrelsen. Iteducerades
förestående nettoinkomstminskning å 800,000 kronor i denna proportion,
kom me man för leden Stockholm—Malmö till ett belopp av cirka 450,000
kronor.

Beträffande leden Oslo—Göteborg—Köpenhamn—Malmö bleve med hänsyn
till den kortare väglängden utefter statens järnvägars linjer motsvarande
inkomstminskning lägre, 250,000 kronor.

Förlusten på grund av trafikavledningen från statens järnvägar syntes
alltså få beräknas komma att, måhända redan från början, röra sig omkring

30

Kungl. Majus proposition nr 162.

700,000 kronor per år. Givetvis borde också beaktas den ekonomiska betydelsen
ur samhällelig synpunkt av den trafikavledning, som komme att
äga rum även från andra äldre trafikföretag. Styrelsen beklagade, att icke
försök gjorts till ett siffermässigt uttryckande av de samhällsekonomiska
fördelarna av luftbefordran, så att ett motställande kunnat ske av de därmed
förenade vinsterna, å ena sidan, och det allmänna belastande direkta driftkostnader
samt indirekta kostnader genom vållade förluster å andra sidan.

På de fasta anläggningarna och i kostnadsliänseende därmed jämförliga
anordningar skulle enligt betänkandet komma 1.8 miljon kronor. Aerotransports
egna kostnader skulle uppgå till 4.1 miljoner kronor. Av sammanlagda
kostnaden, 5.9 miljoner kronor, skulle 2.7 5 miljoner kronor, d. v. s.
inemot hälften, täckas av det allmänna, medan de fasta anläggningarna skulle
representera cirka 30 procent av totalkostnaden. Förenämnda båda delsummor,
1.8 och 4.1 miljoner kronor, vore givetvis ej direkt jämställbara;
båda gällde emellertid den svenska luftfarten som helhet. Det föreliggande
siffermaterialet vore _ tillräckligt för att visa, att man för de nya inlandslederna
tagna för sig komme till ett mycket högre procenttal än nyss angivna
30 oell att alltså vid införande av detta såsom en arbetshypotes i
varje fall icke erliölles oskäligt höga värden.

Av betänkandet framginge att priserna för de svenska flygstationerna berörande
biljetter motsvarande en kilometeravgift av — med ett undantag
—- minst 20 öre. För sträckan Stockholm—Malmö gåve denna enhetssats
ett pris av 110 kronor för enkel biljett och 190 ä 200 kronor för tur och
retur, beroende på rabattens storlek. Dessa biljettavgifter syntes vara praktiskt
sett de allra lägsta, som kunde vara förenliga med luftfartsutredningens
uttalande beträffande taxepolitiken. För sträckan Stockholm—Malmö utgjorde
järnvägsbiljettpriset (l:a klass sovvagn) kronor 89: 30, d. v. s. för resa
fram och åter i runt tal 180 kronor. Vid bedömandet av frågan, huru stor
mer avgiften för luftbefordran lägst borde vara, borde bland annat bemärkas,
att vid flygresa inbesparades vissa utanför biljettkontot liggande kostnader
för den resande, vilka i allmänhet vore förbundna med den längre
restiden med andra samfärdsmedel. Med anförda biljettpriser gåve nyssberörda
procentuella andel en flygledsavgift av cirka 30 kronor för enkel
resa.

Det gällde vidare att undersöka, huru detta belopp förhölle sig till det
bidrag, som trafiken i fråga, örn den gått järnvägsledes, kunde antagas lia
lämnat till statens järnvägars fasta kostnader. Rörande detta bidrag hade
en beräkning beträffande leden Stockholm—Malmö lämnats i järnvägsstyrelsens
nyssnämnda skrivelse den 30 juni 1934, utvisande en inkomstminskning
för statens järnvägar per resande av brutto 48, netto 44 kronor.

Det sistnämnda beloppet vore väl ej direkt jämförbart med förenämnda
flygledsavgift å 30 kronor men syntes dock visa, att med denna avgift ej
gärna kunde erhållas större bidrag till luftfartens fasta kostnader än vad
som motsvarade de bortfallande järnvägsmedlen.

Såsom redan framhållits, kunde det emellertid för vinnande av en framtida
sund konkurrens icke vara nödvändigt att omedelbart taga upp flygledsavgifter
av den storlek, som för framtiden kunde anses skälig. Att man
på så sätt icke finge någon fullständig kostnadstäckning syntes självfallet.
För leden Stockholm—Malmö bleve till exempel med den antagna trafikomfattningen
inkomsten av hel flygledsavgift endast 150,000 kronor. Räknades
för första året med förslagsvis 2/s därav, bleve inkomsterna av den planenliga
trafiken alltså 100,000 kronor. Under den första tiden gällde det
emellertid främst att hävda avgiftsprincipen, medan storleken av den erhållna
inkomsten spelade en mera underordnad roll.

31

Kungl. Majus proposition nr 162.

Nämnda inkomst borde givetvis redovisas å den nya, under utgifter för
kapitalökning upptagna »fond» för luftfartslederna, vars inrättande föresloges
i betänkandet oell beträffande vilken bestämmelserna rörande den nu till
inrättande föreslagna statens allmänna fastiglietsfond syntes kunna tagas
till förebild. Genom denna bokföring erhölles också ett mått på den trafikavledning,
som drabbat andra transportmedel, främst statsbanorna, och därmed
en säker grund för beräkningen av den reglering av förräntningsanspråken
gentemot statens järnvägar, som måste bli en ovillkorlig följd av att med
statens järnvägar konkurrerande »luftstambanor» öppnades för allmän trafik.
Styrelsen ville framhålla, att minskningen i ränteanspråk borde åstadkommas
genom en faktisk avlyftning av lånemedel, och ej blott genom en omföring
mellan olika rubriker inom statens järnvägars kapitalkonto. Aven den beräknade
räntan för »lånekapital att finansieras med andra medel än trafikinkomster»
åberopades ständigt vid kritik av statens järnvägars ekonomiska
förvaltning.

De medel, vilka sålunda avlyftes från statens järnvägars fond, borde påföras
fonden för luftfarten. Förräntningen och eventuell amortering av de
sålunda överflyttade statslånemedlen borde i en framtid helt belasta luftfarten
i form av flygledsavgifter. Intill dess sådana kunde uttagas med tillräckliga
belopp, måste finansieringen ordnas på analogt sätt som för statens
allmänna fastighetsfond, d. v. s. så, att ett belopp .motsvarande skillnaden
mellan respektive årsannuitet och beräknad flygledsinkomst upptoges såsom
utgift å sjätte huvudtiteln.

Järnvägsstyrelsen måste knyta sitt tillstyrkande av förevarande förslag vid
det uttryckliga villkoret, att regleringen — i anledning av viss trafikövergång
till luftbefordran — av statsmakternas förräntningsanspråk gentemot
statens järnvägar ordnades i huvudsak på det sätt, som här angivits.

Styrelsen ville understryka utredningens uttalande att, i den mån förutsättningar
för en höjning av biljettpriserna framdeles ansåges. förefinnas,
den borde vidtagas, örn subventionen därigenom kunde nedbringas. Det
vore ett stort allmänt samhällsintresse, att befordringsavgifterna för olika
transportsätt, så snart ske kunde, anpassades efter de föränderliga kostnader,
som vore förbundna med respektive transportmedels användning. Den föreslagna
anknytningen till en viss järn vägsavgift vore att betrakta såsom en
tillfällig nödfallsutväg, då per transportenhet räknat samhällets kostnader
för flygbefordran vore av en helt annan storleksordning än för järnvägsbefordran
överhuvudtaget. För att samhällets kostnader för transportväsendet
skulle hållas inom rimliga gränser, vore vid sådant förhållande nödvändigt,
att såväl antalet trafikflygplan och dessas kapacitet som flygprestationernas
omfattning icke ökades i vidare mån, än vad som motsvarade mängden
av sådana transporter, vilka själva kunde bära de merkostnader som
uppstode vid övergång till luftbefordran.

Styrelsen ansåge sig också böra framhålla, att även taxan för postbefordran
luftledes vore av betydelse icke blott statsfinansiellt utan också
järnvägsekonomiskt. Styrelsen syftade därvid närmast på de avgifter, vilka
uttoges av den trafikerande allmänheten. En prisskillnad mellan luft-, och
järn vägsbefordran, vilken understege den merkostnad, det förra befordringssättet
förorsakade, kunde icke undgå att medföra en samhällsekonomiskt
ofördelaktig fördelning av transporterna, järnvägarna till skada.

RiksräJcmslcapsvcrket har med anledning av järnvägsstyrelsens utlåtande
och luftfartsntredningens uttalande rörande redovisningen i riksstaten av
statens kostnader för luftfarten anfört följande:

Såsom inkomster för den av styrelsen avsedda fonden skulle redovisas

32

Kungl. Maj:ts proposition 7ir 162.

förenämnda flygledsavgifter ävensom de för dessa avgifters utfyllande tills
vidare erforderliga anslagen å riksstaten jämte direkt till fondens kapitaltillgångar
hänförliga löpande intäkter. Såsom utgifter för fonden åter skulle
redovisas utom på staten ankommande kostnader för kapitaltillgångarnas
underhåll m. m. jämväl kostnaderna för erforderlig årlig avskrivning. I likhet
med vad som gällde beträffande övriga produktiva fonder skulle den
nya fondens nettoöverskott redovisas å riksstateus inkomstsida och skulle
för ändamålet under inkomster av statens improduktiva fonder uppföras en
särskild inkomsttitel. Avkastningen av denna inkomsttitel komme härvid
att representera den förräntning, som skulle ernås för det i fonden investerade
statskapitalet.

Vid bedömandet av järnvägsstyrelsens framställning hade riksräkenskapsverket
funnit, att ett uppförande av statens i anläggningar för luftfarten iuvesterade
kapital bland statens s. k. produktiva fondtillgångar skulle möjliggöra
en fullständigare och mera korrekt redovisning av statens totala kostnader
för flygväsendet. Genom den föreslagna anordningen skulle ock fördelningen
av statens å skattebudgeten redovisade kostnader för luftfarten,
pa skilda budgetår kunna ordnas efter fullt enhetliga och rationella grunder.
Ämbetsverket ville förorda, att utredning verkställdes i syfte att ordna redovisningen
över budgeten av statens till flygväsendet hänförliga kapitaltillgångar
och med dessa förbundna inkomster och utgifter i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som föreslagits skola tillämpas vid den i årets
statsverksproposition upptagna allmänna fastighetsfonden. Frågan huruvida
vid genomförandet av nu omhandlade förslag de berörda kapitaltillgångarna
borde redovisas å en för ändamålet nyinrättad fond, såsom järnvägsstyrelsen
förordat, eller å en under den i årets statsverksproposition till inrättande
föreslagna allmänna fastighetsfonden uppförd delfond eller slutligen å någon
redan befintlig statsfond, ansåge riksräkenskapsverket böra upptagas till
övervägande i samband med utformandet av den föreslagna nya ordningens
detaljer.

Vad anginge järnvägsstyrelsens förslag att till de till luftfarten hänförliga
fondmedlen överflytta viss del av statens järnvägars lånemedelskapital, ville
riksräkenskapsverket uttala, att ämbetsverket icke funne en dylik överflyttning
_ vara att förorda. Järnvägsstyrelsen kunde visserligen anses äga fog
för sitt krav att erhålla kompensation för den inkomstminskning, som genom
den statssubventionerade luftfartens utveckling åsamkades statens järnvägar,
och ej heller syntes något vara att erinra däremot, att denna kompensation
gåves under formen av nedsättning statens järnvägars räntepliktiga lånemedelskapital.
För nedskrivning av statens järnvägars lånemedelskapital
erforderliga medel syntes emellertid böra i vanlig ordning anvisas å budgeten.
Att i enlighet med järnvägsstyrelsens förslag sammankoppla frågan
om denna kapitalnedsättning med frågan örn luftfartens finansiering kunde
riksräkenskapsverket däremot icke anse motsvara rationella redovisningsprinciper.
. Riksräkenskapsverket funne det icke heller ekonomiskt motiverat,
att ett nytillkommet transportmedel belastades med kostnader, motsvarande
den inkomstminskning, som genom trafikavledning åsamkades det äldre
transportmedlet. Enligt ämbetsverkets uppfattning borde fastställandet av
taxor och avgifter vid luftfarten ävensom beräkningen av förutberörda till
flygledsavgifternas utfyllande erforderliga anslag å riksstaten ske med utgångspunkt
allenast från flygtrafikens egna förutsättningar och följaktligen
statens anspråk på avkastning från den för luftfarten upprättade nya fonden
avvägas uteslutande med hänsyn till storleken av det direkt i anläggningar
för luftfarten investerade statskapitalet. Riksräkenskapsverket funne sig
därjämte böra framhålla, att ett godtagande av järnvägsstyrelsens hithörande

33

Kuni/!. Majlis proposition nr 162.

förslag skulle leda till att kapitalöverflyttning till den för luftfarten avsedda
fonden borde medgivas jämväl för andra statliga företag, exempelvis telegrafverket.
Ett allmänt tillämpande av den ordning, som järnvägsstyrelsen
sålunda förordat, skulle onekligen medföra stor osäkerhet ifråga örn redovisningen
av statens kapitaltillgångar samt i avsevärd mån komplicera denna
redovisning. Även med hänsyn härtill hade ämbetsverket ansett sig böra
avstyrka järnvägsstyrelsens nu omhandlade förslag.

Riksräkenskapsverkets ställningstagande i denna fråga stöde icke i strid
med det av luftfartsutredningen uppställda, av järnvägsstyrelsen understödda
kravet, att, innan nya luftfartsleder planerades och anlades, fullständig kostnadskalkyl
verkställdes rörande alla med luftfartens utvidgning förenade
ekonomiska konsekvenser.

Riksräkenskapsverket ville slutligen i detta sammanhang angiva sin ställning
till frågan örn redovisningen å riksstaten av de under verkliga inkomster
anvisade anslagsmedlen för luftfarten, varutinnan luftfartsutredningen
förordat, att samtliga hithörande anslagsmedel sammanfördes under särskild
rubrik under sjätte huvudtiteln. Enligt detta förslag skulle alltså å anslag
under angivna rubrik redovisas utom för luftfarten avsedda bidrag till enskilda
jämväl till luftfarten hänförliga kostnader för vissa i övrigt under
andra rubriker i riksstaten upptagna statliga myndigheters _ verksamhet.
Detta luftfartsutredningens förslag funne riksräkenskapsverket sig icke kunna
tillstyrka. Enligt ämbetsverkets uppfattning mäste nämligen redovisningen
å riksstaten av nu omhandlade anslagsmedel förutsättas ske i anslutning
till de allmänna grunder för anslagsuppdelningen, som kommit till tillämpning
vid den i årets statsverksproposition framlagda, ändrade uppställningen
av riksstatens utgiftssida. Vid utformandet av den nya anslagsuppdelningen
i riksstaten hade uppställts den grundregeln, att särskilda anslag skulle anvisas
för å ena sidan rrtgifter för statens egen verksamhet och å andra sidan
bidrag eller understöd till kommunal eller annan icke statlig verksamhet
samt att för det förstnämnda utgiftsändamålet avsedda anslagsmedel — med
undantag, i regel, för till dyrtidstillägg och för till ersättning till statens allmänna
fastighetsfond anvisade anslagsmedel — skulle sammanföras å anslag
under varje särskild myndighet eller myndighetsgrupp.

Med tiilämpande av angivna grundregel å redovisningen av ifrågavarande
för luftfarten anvisade anslagsmedel syntes följa, att för väderlekstjänsten
avsedda anslagsmedel borde — i likhet med vad redan skett i årets riksstatsförslag
— uppföras å anslag under statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt (nionde huvudtiteln) samt att för luftfartsmyndigheten avsedda anslagsmedel
borde, under förutsättning att denna myndighet i enlighet
med luftfartsutredningens förslag förlädes till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
uppföras å anslag under sistnämnda myndighet. Jämväl vid en sålunda
anordnad redovisning av de för luftfarten anvisade anslagsmedlen
skulle en samlad överblick av statens totala kostnader för nu ifrågavarande
ändamål kunna utan svårighet erhållas.

Luftfartsmyndigheten har anfört i huvudsak följande:

Den föreslagna utvidgningen av den statsunderstödda luftfarten funne
myndigheten önskvärd och lämplig. Trafikprogrammet enligt nu gällande
kontrakt med Aerotransport utgjorde en utökning av den trafik, som stadgats
i det första avtalet med bolaget, och erfarenheten hade visat, att den inslagna
vägen medfört åsyftat resultat nämligen stegrad trafikfrekvens och
förbättrad ekonomi. Det nu framlagda trafikprogrammet kunde anses utgöra
ett konsekvent fullföljande av de tidierare planerna för den svenska luftfartens
utveckling. Utsträckning och komplettering av linjerna skapade

Lilläng till riksdagens protokoll 11135. 1 sami. Nr 162. 319 35 .‘5

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

möjlighet att inom ett företag organiskt sammanhålla våra viktigaste internationella
lufttrafikförbindelser och transitoleder inom landet. Samtidigt
vunnes fördelen att effektivt kunna utnyttja trafikmateriel och personal. De
hastigheter, som inom den närmaste framtiden ställdes i utsikt, krävde
jämförelsevis långa och genomgående linjer.

Beträffande hittills gjorda utvidgningar av nuvarande trafikprogram hade
den principen tillämpats, att tillstånd att upptaga ny verksamhet icke lämnats,
med mindre gjorda beräkningar ådagalade, att de med den ökade trafiken
förbundna kostnaderna kunde väntas bliva täckta av trafikinkomster.
Den omständigheten, att tillstånd till trafikering av nya linjer beviljats,
kunde alltså icke tågås till intäkt för att de måste för framtiden upprätthållas,
även örn till följd av förändrade förhållanden för deras drivande
skulle erfordras statsunderstöd.

Yad anginge kostnadsberäkningarna för trafikplanen III, syntes vissa utgiftsposter
behöva höjas. Å andra sidan vore inkomsterna så försiktigt beräknade,
att någon förlust för bolaget icke syntes behöva uppstå, örn den
föreslagna subventionen tillerkändes bolaget. Aven om återbäring av någon
del av subventionen i gynnsamma fall kunde komma att äga rum, syntes
staten dock icke kunna påräkna någon ränta i form av utdelning på det
kapital å 2.5 miljoner kronor, som staten enligt förslaget skulle insätta i bolaget.
Under det att bolaget för närvarande finge lån från luftfartslånefonden
mot 4V2 procents ränta för inköp av flygplan och motorer, skulle bolaget
hädanefter slippa att betala sådan ränta. Subventionen ökades alltså
med räntan å 2.5 miljoner kronor. Då detta kapital torde bliva räntelöst,
kunde ifrågasättas, örn det enligt hittills följda budgetprinciper kunde anvisas
att utgå av lånemedel.

Samma tvekan syntes kunna råda beträffande kapital för belysningsanläggningar
m. m. för luftfartslederna, därest postverket befriades från utgifter
för dessa leder och desamma avgiftsfritt upplätes åt alla flygtrafikanter
och sålunda även åt postverket.

Med anledning av luftfartsutredningens yttrande örn angelägenheten av
att, innan nya luftfartsleder planerades och anlades, en fullständig kostnadskalkyl
gjordes, ville luftfartsmyndigheten erinra örn att en dylik kostnadskalkyl,
som avsåge en framtida utnyttjning, med hänsyn till de snabbt förändrade
tekniska och ekonomiska förutsättningarna vore vansklig att utföra.
De hittills vidtagna åtgärderna rörande luftfartsleder syntes därför huvudsakligen
grunda sig på förtroende till luftfartens stora utvecklingsmöjligheter
även i ekonomiskt avseende. I statsverkspropositionen till 1932 års
riksdag, vari plan för luftfartslederna framlagts för riksdagen, hade även
angivits de ungefärliga kostnaderna för belysningsanläggningar för lederna.

Den omständigheten, att luftfartsleder “inrättades, syntes icke behöva
medföra, att vare sig svenska eller utländska luftfartsföretag kunde påfordra
att utan ersättning tillhandahållas den radio- och väderlekstjänst, som erfordrades
för ledernas trafikering.

Om luftfartsmyndigheten således icke hade något att erinra mot trafikprogrammet,
ville myndigheten emellertid påpeka, att en övergångsperiod
omfattande förslagsvis ett år borde förutses, under vilken full årstrafik på
vissa linjer, exempelvis de som berörde Oslo, Stockholm och Helsingfors,
icke skulle behöva utföras. Trafiken borde under detta år kunna något begränsas
för att därmed underlätta dess anpassning efter helt nya förhållanden.
En dylik begränsning skulle enligt §3 i det föreslagna kontraktet
kunna genomföras, därvid viss nedsättning av subventionen kunde äga rum.
Enligt luftfartsmyndighetens mening borde man normalt räkna med ett
modifierat trafikprogram för år 1937.

Kungl. Majus proposition nr 162. 35

Statskontoret ville icke framställa erinran emot att trafikplan III Indes till
grund för luftfartsfrågans ordnande men kade icke kunnat underlåta att giva
uttryck åt vissa farhågor för att de ekonomiska beräkningarna måhända vore
väl optimistiska. Möjligen kunde det ifrågasättas, om ej för att nedbringa
utgifterna heltrafiken på vissa linjer åtminstone under någon del av året
och till en början borde inskränkas till halvtrafik, ett spörsmål, som dock
undandroge sig statskontorets närmare bedömande.

I fråga örn taxepolitiken anslöte sig statskontoret till luftfartsutredningens
uttalanden örn framtida höjning av biljettpriserna och biljettprisernas avvägning
tillsvidare med hänsyn till kostnaderna för första klass järnvägsbiljett
jämte i förekommande fall sovplatsbiljett.

Beträffande utredningens förslag örn uppdrag åt järnvägsstyrelsen att i
sinom tid till Kungl. Majit inkomma med utredning och förslag rörande
reglering av statens järnvägars förräntningsskyldigket, funne statskontoret,
under framhållande av att denna skyldighet i mycket hög grad påverkades
även av andra faktorer än flygtrafikens utveckling, åtskilliga skäl tala för att
en dylik utredning komme till stånd.

Mot förslaget att staten skulle ombesörja förvaltningen av flyglederna
samt bestrida de årliga utgifterna för dessas underhåll och drift, hade statskontoret,
som ville erinra, att dessa flygleder tillkommit genom direkta åtgärder
från statens sida, intet att invända.

Luftfartsutredningen hade på grund av den ringa olycksfallsrisken icke
beräknat några kostnader för olycksfallsersättningar, trots att det ansetts,
att bolaget skulle ikläda sig ansvar till ett belopp av 25,000 kronor för varje
passagerare, som använde bolaget tillhörigt persontrafikplan. Därest dylika
ersättningar ytterst skulle komma att bestridas av statsmedel, kunde det
ifrågasättas, huruvida därvid självrisk borde tagas eller försäkring i någon
form ordnas. Statskontoret hade velat fästa uppmärksamheten på detta förhållande,
då det självfallet icke vore uteslutet, att olyckor kunde inträffa,
som kunde medföra betydande utgifter i form av olycksfallsersättningar.

Generaltullstyrelsen har, med överlämnande av yttranden från tulldirektörerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, anfört, att den utvidgade lufttrafiken
antagligen komme att medföra ökade utgifter för tullverket, ehuru
desamma icke nu kunde beräknas.

Kommerskollegium bär anfört:

Kollegium hade tidigare betonat önskvärdheten av att de svenska flyglinjerna
utvecklades till trafik på London, Paris, Berlin och Leningrad samt
att vid en utveckling av de inhemska flyglederna i första hand komme i
fråga leden Stockholm—Göteborg, varjämte en förbindelse borde upprättas
på Norrland.

Det förefölle kollegium, att trafikplan III närmast borde ifrågakomma till
genomförande under närmaste tid. Visserligen hade här varken leden Stockholm—Göteborg
eller Norrlandsleden medtagits, ej heller den östra utlandslinjen
utbyggts längre än till Tallinn, men i anseende till de ekonomiska
uppoffringar för statsverket, som en komplettering härutinnan av fiygväsendet
skulle medföra, ansåge sig dock kollegium ej böra ifrågasätta, att man
för närvarande sträckte sig längre än till trafik]»Ian III.

Kollegium ville dock framhålla vikten av att man på ledande håll inom
flygväsendet uppmärksammade det starka intresse, som från den norrländska
affärsvärldens sida lagts i dagen för en utvidgning av flygförbindelsen norröver,
och att så snart möjlighet kunde erbjuda sig att — om ock till en
början i begränsad utsträckning — sätta i gång flygtrafik på Norrland, så
också skedde.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Att prisen å inrikes linjer, såsom luftfartsutredningen förutsatte, sattes
något över första klass järnvägsbiljett med inräknande av sovplatsavgift,
där sovvagn brukade användas, syntes kollegium självfallet. Hur långt man
härvid kunde gå utan att hämma trafikens naturliga utveckling och utan att
behovet av statssubvention behövde göra sig i ökad grad gällande syntes
kunna fastställas först efter en mera detaljerad utredning angående kostnaderna
för denna trafik och deras bestridande, därvid de förutsättningar,
från vilka luftfartsutredningen utgått, i stort sett syntes godtagbara. Tid
efter annan måste naturligtvis resultatet av en sådan utredning överses och
anpassas efter torhandenvarande förhållanden.

Handelskamrarna hava genomgående förordat luftfartsutredningens förslag
med vissa erinringar i detaljfrågor.

Sveriges redareförening framhåller önskvärdheten av en flyglinje Stockholm—Göteborg,
särskilt som den i ekonomiskt hänseende skulle hava utsikt
att bäst bära sig. Biljettpriserna finge icke med hjälp av statssubvention
nedbringas till den grad, att sjötrafiken berövades ett passagerarklientel,
som icke skulle haft behov av att utnyttja de fördelar av lufttrafiken, som
motiverade ett understöd från det allmännas sida. Het kunde i detta sammanhang
erinras örn de betungande umgälder till stat och kommun, som
sjöfarten hade att erlägga. Luftfarten däremot skulle enligt förslaget icke
påläggas andra avgifter än en mindre sådan för begagnande av flygplatserna.
För dem, som begagnade flyglägenheterna, syntes biljettpriset icke hava avgörande
betydelse. Föreningen kunde icke finna annat än att de argument,
som av järnvägsstyrelsen åberopats, kunde av enskilda rederier åberopas för
kompensation för minskade inkomster, och föreningen delade icke utredningens
uppfattning härutinnan.

Sveriges allmänna sjö/artsförening har icke haft något att erinra mot den
föreslagna trafikplanen lil, ehuru det varit önskvärt att nu inrätta även
linjen Stockholm—Göteborg till befrämjande av genomgångstrafiken mellan
våra östra grannländer samt Norge och England. Föreningen har vidare
framhållit angelägenheten av att noga tillse, att icke någon oskälig skada
tillfogas sjöförbindelserna genom flygtrafiken, samt att med hänsyn till taxepolitikens
betydelse för konkurrensförhållandets utveckling stor vikt läge
uppå, att denna angelägenhet komme att handhavas med all omsorg och
med beaktande av alla de faktorer, ej minst av handels- och kommunikationspolitisk
natur, som kunde anses vara av betydelse för frågans bedömande.

Chefen för generalstaben bär framhållit, att det ur militär synpunkt vore
i första hand önskvärt, att lufttrafiken inom landet tillgodosåges, samt att
den betydelsefulla linjen Stockholm—Luleå, örn den icke nu komme till
utförande, borde förberedas så att trafiken snabbt kunde igångsättas, då
erfarenheter från annan inländsk trafik erhållits.

Chefen för marinstaben har framhållit den civila luftfartens betydelse för
försvaret genom denna luftfarts goda möjligheter att göra värdefulla erfarenheter,
som borde samlas och bearbetas för att på lämpligt sätt ställas
till de militära myndigheternas disposition. Den inhemska flygplantillverkningen
borde kunna utvidgas till självständig konstruktiv verksamhet, vilket
ur försvarets synpunkt vore eftersträvansvärt. Ett omfattande civilt flygväsende
utgjorde i viss mån en förutsättning för flygvapnets utveckling i
fred och fortbestånd under krig. En flygled Stockholm—Norrland vore ur
militär synpunkt synnerligen önskvärd. Utnyttjades sjöflygplan i stället
för, såsom luftfartsutredningen tänkt sig, landflygplan, bleve kostnaderna
säkerligen avsevärt mindre. Åtminstone borde försöksflygning anställas.
Även linjen Stockholm—Göteborg syntes kunna bliva av stort värde ur
trafiksynpunkt.

37

Kungl. Majda proposition nr 162.

Chefen för flygvapnet anför, att den civila luftfartens utveckling i Sverige
i liög grad vore ett militärt intresse, med hänsyn icke endast till personalfrågan
utan ock till det civila flygplanbestandets kvalitet och storlek, trafiklinjernas
sträckning och markorganisation, organ för teknisk forskning, kontroll
m. m. samt icke minst flygindustrien. En vitt utgrenad och livlig
trafik inom landet vore ägnad att stimulera allmänhetens intresse och därmed
utveckla den enskilda flygverksamheten, vilken vore av betydelse med
hänsyn till flygvapnets personalbehov i krig. Landets bestånd av trafikplan
bleve av betydelse med hänsyn till det stora behovet av transportplan i
krig. Av stor militär betydelse vore flygstationer och landningsplatser i
vårt land, särskilt där terrängen erbjöde små möjligheter till basering av
flygförband, såsom i Norrland. Flygvapnet kunde å andra sidan verksamt
understödja och medverka vid nya trafikleders uppläggning och utbyggnad,
varpå exempel givits i Nordamerika och Holland. Ett nära samarbete
mellan militära och civila flygmyndigheter erfordrades, bland annat för tillgodogörande
av flygtekniska erfarenheter.

Chefen för flygvapnet har vidare framhållit betydelsen av inhemsk flygindustri.
Möjligheterna att utöka underlaget för en dylik industri genom
att den statsunderstödda luftfartens materielbeliov även byggde på densamma
borde så tidigt som möjligt utnyttjas.

Då den inrikes luftfarten och särskilt linjen Stockholm—Luleå ur försvarssynpunkt
vore i första hand av betydelse, syntes det önskvärt att taga
under omprövning åtgärder för att snarast få till stand nämnda linje. Härvid
syntes följande förslag kunna tjäna till utgångspunkt. Erforderliga landningsplatser
utfördes som reservarbeten i två etapper. Trafiken upptoges
successivt, till en början endast postflygning. Flygplan i fullgott tekniskt
skick men omoderna från militär synpunkt, förare ur reservpersonalen och
mekaniker ställdes till luftfartsbolagets förfogande av flygvapnet mot ersättning.
Denna drift förorsakade jämförelsevis ringa kostnader och vore av
betydelse från militär synpunkt med hänsyn bland annat till personalens
flygträning. I detta sammanhang framhålles, att ränteberäkningen på flygledskapitlet
— huvudsakligen arbetslöshetsmedel — borde ske efter andra
grunder än för vanliga kapitalutgifter.

Såsom närmast följande trafikled vore linjen Stockholm—Oslo norr örn
Vänern ur militär synpunkt att föredraga framför Stockholm—Göteborg.

Överståthållarämbetet har ur de synpunkter, ämbetet äger företräda, icke
funnit något att erinra mot luftfartsutredningens förslag.

Stockholms stadsfullmäktige hava åberopat yttranden av flygliamnsstyrelsen
och stadskollegiet. Flygliamnsstyrelsen, som ansett tidpunkten ännu icke
vara inne att taga ställning till trafikplanen, har emellertid framhållit, att
huvudstadens anknytande till det europeiska lufttrafiknätet sedan länge mast
anses såsom det viktigaste önskemålet i fråga örn den svenska reguljära
lufttrafikens utbyggande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit luftfartsutredningens förslag
till utvidgning av lufttrafiken riktigt avvägt, därvid länsstyrelsen förutsatt
att vid taxesättningen hänsyn toges till andra trafikmedel.

Svenska järnvägsföreningen har funnit förslaget örn genomförande av trafikplan
lil väl motiverat. Föreningen understryker vikten av särskild uppmärksamhet
å taxepolitiken, ej minst vid annan trafik än den subventionerade.
Utan yrkande vill föreningen framhålla såsom ett krav för framtiden,
att kostnaderna för flygplatser och flygleder, åtminstone de direkta kost -

Departements chefen.

38 Kungl. Majus proposition nr 162.

naderna för underhåll och skötsel, böra medtagas i beräkningen av luftfartens
självkostnader.

Aktiebolaget Aerotransport har anfört:

Bolaget anslöte sig till det av utredningen föreslagna trafikalternativet III.
Trafik på däri upptagna sträckor sjntes göra det möjligt att driva lufttrafiken
på för närvarande mest ekonomiska sätt genom att flygplan och
organisation finge sin bästa utnyttjning på för Sverige viktiga flyglinjer, där
resandefrekvensen kunde väntas bliva högst betydande och tidsvinsten vid
postbefordran avsevärd. Särskilt ansåge sig bolaget böra understryka vikten
av att de mellan Sverige samt Berlin, London och Paris för vårt land betydelsefulla
flyglederna bomme att snarast i samförstånd med de utländska
flygföretagen trafikeras, dels emedan härigenom borde vinnas största utsikt
ait betrygga ordnandet av för svenska intressen lämpade trafikprogram, och
dels emedan trafikfrekvensen på dessa linjer vore mycket god och kunde
förväntas så öka bolagets trafikinkomster, att överskottet på denna trafik
verksamt komme att bidraga till bolagets möjligheter att i övrigt utveckla
sin luftfart, i främsta rummet på inrikeslinjerna.

Bolaget anslöte sig även till utredningens uppfattning beträffande utvecklingen
av lufttrafik på andra linjer inom landet, i främsta rummet Stockholm
Göteborg — Oslo, eventuellt Stockholm — Oslo, och Stockholm—Norrland.
Bet syntes bolaget emellertid vara av vikt, att redan nu förberedande
åtgärder företoges för reservering av mark till flygfält utmed dessa inrikeslinjer,
där _ sådana för landningsfält lämpliga områden funnes, så att dessa
icke foges i anspråk för annat ändamål.

Beträffande de av luftfartsutredningen framlagda kostnadsberäkningarna
ville bolaget framhålla, att förändrade tekniska och ekonomiska förutsättningar
för trafikens genomförande i framtiden kunde medföra, att förändringar
behövde vidtagas i kalkylerna. Det trafikpjogram, som innefattades under
alternativ III, syntes bolaget dock nu möjligt att genomföra med stöd av
det av utredningen föreslagna subventionsbeloppet.

Innan jag ingår på frågan örn den svenska luftfartens trafikprogram och
ekonomi efter utgången av år 1936 och vissa därmed sammanhängande
spörsmål, vill jag förutskicka, att jag i ett senare sammanhang kommer att
förorda, att denna trafikverksamhet, på sätt luftfartsutredningen föreslagit,
alltjämt må omhanderhavas av aktiebolaget Aerotransport ehuru med staten
som dominerande delägare. Detta innebär även att ett mot bolagets behov av
nytt kapital för materielanskaffning svarande belopp av staten investeras
i bolaget genom tecknande av nya aktier, för vilket ändamål jag förordar, att
lånemedel tagas i anspråk.

Vad därefter angår det trafikprogram, efter vilket en svensk luftfart bör
organiseras och kostnaderna beräknas, har luftfartsutredningen, såsom av
den lämnade redogörelsen framgår, haft under övervägande i huvudsak fyra
trafikplaner, för vilka särskilda kostnadsberäkningar verkställts. Av dessa
planer har luftfartsutredningen stannat vid att förorda »trafikplan III»,
vilken av de kostnadsberäknade planerna är den till trafikomfattningen vidlyftigaste
men dock enligt beräkningarna den som, frånsett »trafikplan I»
vilken upptager en trafik av nuvarande omfattning, kräver det jämförelsevis
lägsta statsunderstödet, 950,000 kronor.

Uppenbart är att även andra trafikprogram än de av luftfartsutredningen

39

Kungl. Maj-.ts proposition nr 162.

ifrågasatta skulle kunna komma under övervägande. Av vikt är emellertid
att i möjlig mån främst sådana trafiklinjer utväljas, vid vilka trafikinkomsterna
kunna lämna täckning, förutom av de utav trafiken direkt avhängiga löpande
kostnaderna, jämväl av någon del av företagets fasta kostnader, de senare
torde inom vissa gränser för tratikomfattningen vara i stort sett stabila. Ä
andra sidan Ilar riksdagen vid olika tillfällen framhållit, att även den inhemska
flygtrafikens utveckling borde befrämjas. Med hänsyn till att de huvudsakligen
på bekostnad av statsmedel anlagda flyglederna Stockholm—Malmö
och Malmö—Göteborg—norska gränsen under nästa år torde bliva färdigställda,
synes det mig heller knappast böra sättas i fråga att fortfarande
begränsa den svenska luftfarten till trafik på utländska linjer, även örn inrättandet
av luftfart utefter nämnda flygleder skulle innebära väsentligt
ökade anspråk på statssubventionens storlek. Man torde alltså fa utgå från,
att svensk luftfart även bör omfatta trafik på linjerna Stockholm—Malmö
och Oslo—Göteborg—Malmö. Dessa linjer ingå också i nyssnämnda trafikplan
III.

Yad angår de i samma trafikplan ingående utländska linjerna, Stockholm
—Helsingfors—Tallinn, Malmö—Berlin samt Malmö-Amsterdam—London
och Amsterdam—Paris, hava inom departementet undersökningar veikställts
i syfte att utröna, huruvida genom avkortning eller indragning av en eller
annan sträcka trafikprogrammets kostnader och därmed subventionsbehovet
kunde nedbringas. Överslagsvis gjorda beräkningar synas emellertid giva
vid handen, att en sådan åtgärd allenast skulle medföra jämförelsevis obetydlig
minskning av detta behov. Förklaringen till detta torde ligga huvudsakligen
däri, att det ekonomiska utfallet av en reducering av ett visst trafikprogram
är starkt beroende av möjligheten att samtidigt minska den i kalkylerna
ingående trafikmaterielen, främst antalet flygplan, och en sådan möjlighet
framträder först vid mera avsevärda inskränkningar i programmet.
Till belysning av flygplankostnadens inverkan på här förevarande fråga må
nämnas, att kostnaden för ett flygplan, av luftfartsutredningen angiven till

400,000 kronor, sannolikt tills vidare måste avskrivas under loppet av fyra
år och alltså belastar kostnadssidan med ett belopp av 100,000 kronor för
år, vartill komma försäkringskostnader med cirka 45,000 kronor. Ytterligare
må framhållas, att en förkortning av de i trafikplan III upptagna utlandslinjerna
medför viss risk för försämring av trafikinkomsterna. Man torde
nämligen, som redan förut framhållits, från och med år 1937 hava att räkna
med att utländska bolag öppna linjer å såväl Stockholm som Göteborg, och
trafikanterna söka sig av naturliga skäl till de företag, som därifrån kunna
erbjuda genomgående linjer till utlandet.

En svensk lufttrafikplan, som anses böra innefatta jämväl inrikes linjer,
synes alltså under för handen varande förhållanden lämpligen icke böra
givas mindre omfattning än den av luftfartsutredningen förordade trafikplanen
III. Jag förutsätter emellertid, att beskärning av detta trafikprogram
även under koncessionstiden skall kunna ske för dot fall, att upprätthållandet
av någon eller några linjer skulle visa sig i särskild grad förlustbringande.

40

Kungl. Majds proposition nr 162.

Beträffande det på. sina håll framförda önskemålet örn en utökning av de
inrikes trafiklinjerna till att omfatta jämväl sträckorna Stockholm—Norrland
samt Stockholm—Göteborg eller Stockholm—Oslo, finner jag visserligen
goda skäl kunna anföras för inrättande av särskilt förstnämnda linje men
anser i likhet med luftfartsutredningen, att de icke för närvarande kunna
komma i fråga på grund av de stora kostnader som dessa flygleders anläggande
och trafikens uppehållande skulle ådraga statsverket.

Med hänsyn till det anförda och under hänvisning i övrigt till vad luftfartsutredningen
anfört vill jag alltså förorda, att förutnämnda trafikplan III
lagges till grund för bestämmandet av statens understöd till den svenska
flygtrafiken efter utgången av år 1936.

Luftfartsutredningens kostnadsberäkningar beträffande nämnda trafikplan
upptaga ett subventionsbelopp av i runt tal 950,000 kronor för år 1937 med
en successiv årlig minskning av 75,000 kronor. Under det sista året av den
avtalsperiod, som närmast är i fråga — åren 1937-1942 — skulle alltså subventionsbehovet
hava nedgått till 575,000 kronor. Ehuru kostnadsberäkningar
av förevarande art måste bliva i viss mån osäkra med hänsyn såväl
till den betydande tidsperiod de avse som i betraktande av de ovissa moment
av skilda slag, som ingå i desamma, torde luftfartsutredningens beräkningar,
såsom luftfartsmyndigheten vitsordat, i stort sett vara av beskaffenhet att kunna
godtagas. Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla, att jag, såsom
jag senare kommer att närmare utveckla, för min del icke kan förorda, att
posttransporterna å dagflyglinjerna fortsättningsvis må omfatta även annan
än luftfrankerad brevpost. Ehuru kostnadsberäkningarna icke uppgjorts med
denna utgångspunkt, anser jag mig sakna anledning att på grund härav
ifrågasätta en höjning av subventionsbeloppet.

I nämnda subventionsbelopp har luftfartsutredningen inräknat vad som
erfordras for en till fyra procent maximerad årlig utdelning å det nuvarande
aktiekapitalet, 584,000 kronor. Såsom i ett senare sammanhang kommer att
närmare beröras, har luftfartsutredningen ansett en i viss män garanterad utdelning
vara nödvändig för att kunna bibehålla de enskilda intressena i aktiebolaget
Åerotransport och i sådant hänseende föreslagit preferensställning
för det nuvarande aktiekapitalet i förhållande till det kapital, staten för”
utsattes skola investera. I nämnda sammanhang kommer jag emellertid att
föreslå, att alla aktier i bolaget göras likaberättigade. I anslutning härtill
anser jag mig böra föreslå, att jämväl utdelning å statens aktier inräknas i
subventionen, vilket förfaringssätt synes vara den från skilda synpunkter
lämpligaste formen för redovisning av räntekostnaderna för det investerade
kapitalet, vilket synes böra utgå av lånemedel. Då detta statskapital föreslås
till 2.5 miljoner kronor, kräver utdelning efter fyra procent å detsamma
en höjning av subventionsbeloppet med 100,000 kronor till 1,050,000 kronor
for år 1937. I berörda sammanhang kommer jag att närmare ingå på de
särskilda bestämmelser i det nya avtalet med Åerotransport, som denna
anordning torde påkalla. I enlighet med luftfartsutredningens förslag torde
det sålunda för år 1937 förordade subventionsbeloppet böra för varje följande
år minskas med 75,000 kronor.

41

Kungl. Majus proposition nr 162.

I fråga om den taxepolitik, som bör föras beträffande den svenska luftfarten,
har jag redan tidigare angivit min ståndpunkt, i vad det gäller riktlinjerna
för passagerareavgifternas bestämmande, och kommer att längre fram
yttra mig rörande flygpostbefordringen. Järnvägsstyrelsen har i sitt utlåtande
såsom en riktig princip framhållit, att luftfarten borde, örn än till en
början endast i viss utsträckning, belastas med en flygledsavgift såsom tilllägg
till den nuvarande transporttaxan. För det statsunderstödda svenska
trafikföretagets del skulle detta tillsvidare endast innebära ett ökat subventionsbehov,
medan viss inkomst skulle beredas statsverket genom de avgifter,
som erlades av andra och främst utländska luftfartsföretag. Ehirru onekligen
fog finnes för detta förslag, tala dock däremot vissa praktiska skäl av ekonomisk
natur. Visserligen skulle all luftfart inom Sverige bliva likställd med
avseende å flygledsavgiftens uttagande, men det kan befaras att de andra
länder, vilkas luftfartsföretag skulle komma att trafikera de svenska flyglederna
och avkrävas flygledsavgift, komme att uttaga motsvarande avgift av
Aerotransport för användning av flyglederna inom respektive länder. Liksom
hittills inom Sverige är det i utlandet annars praxis, att staten eller kommunerna
tillhandahålla flyglederna utan att påfordra en mot kostnaderna
för desamma svarande avgift av luftfartsföretagen. Upptagandet av en svensk
flygledsavgift kan sålunda leda till ökade utgifter för statsverket. I likhet
med luftfartsutredningen hyser jag därför den uppfattningen, att kostnaderna
för de svenska flyglederna åtminstone tillsvidare böra förbliva en statens
respektive vederbörande kommuners angelägenhet.

Ett av järnvägsstyrelsen — i anslutning till luftfartsutredningens yttrande
örn sammanförande av de under utgifter för kapitalökning upptagna
luftfartsanslagen under en gemensam rubrik — väckt spörsmål örn inrättande
av en särskild fond för luftfarten med i huvudsak samma konstruktion
som den av Kungl. Majit i proposition till pågående riksdag föreslagna
»statens allmänna fastiglietsfond» synes emellertid, oavsett ståndpunktstagandet
till frågan örn flygledsavgifter, vara beaktansvärt. Riksräkenskapsverket
har anslutit sig till denna tanke under framhållande av att spörsmålet
dock krävde särskild utredning. Även enligt min mening måste det
från statsfinansiella synpunkter betraktas såsom en angelägenhet av vikt,
att möjlighet vinnes till samlad överblick av de kostnader, som statsverket
åsamkas genom luftfarten, en överblick som uppenbarligen kräver en bättre
redovisning av de skilda utgifterna än för närvarande är fallet. Jag avser
därför att föreslå Kungl. Majit att låta verkställa utredning om den lämpligaste
anordningen för en sådan redovisning.

I förevarande sammanhang har järnvägsstyrelsen påyrkat, att det nya
trafikmedlet luftfarten skulle belastas med det statens järnvägars kapital,
som till följd av konkurrensen från luftfartens sida är eller bliver oräntabelt.
I likhet med riksräkenskapsverket finner jag detta icke skäligen kunna sättas
i fråga. Även oavsett de invändningar, som från synpunkten av reda i statsbokföringeu
kunna framställas mot en dylik anordning, torde järnvägsstyrelsens
förslag innebära alltför vittgående anspråk på den nya trafikorgani -

42

Kungl. Majas proposition nr 162.

sationens ekonomi. Frågan om nedskrivning av statens järnvägars i första
liand räntepliktiga kapital torde emellertid få upptagas till särskild prövning
på basis av de utredningar, som järnvägsstyrelsen i sinom tid kan förebringa.

Formen för linjetrafikens bedrivande.

I det föregående bar jag på anförda skäl förordat, att svensk statsunderstödd
luftfart må bedrivas även efter utgången av år 1936. Det återstår då
att klargöra den organisationsform, som är för ändamålet lämpligast. Beträffande
den statsunderstödda reguljära luftfartens hittillsvarande organisation
torde jag få erinra örn följande:

All statsunderstödd svensk Hyglin]etrafik har utförts av aktiebolaget
Aerotransport. Bolagets aktiekapital är i sin helhet tillskjutet av enskilda
personer och privata företag. För att möjliggöra driftens uppehållande
lämnar staten en årlig subvention för vissa minimiprestationer i enlighet
med de närmare bestämmelserna i det mellan staten och bolaget träffade
avtalet. Men härutöver har staten ytterligare lämnat bistånd genom lån ur
luftfartslånefonden för inköp av flygmateriel. Av bolagets eventuella vinst
ma utdelning till aktieägare med ”högst 6 procent ske, innan någon del av
uppburet subventionsbelopp enligt § 5 i gällande avtal skall återbäras. Med
hänsyn till de ekonomiska uppoffringar, som staten sålunda iklätt sig, har
en viss kontroll över bolagets verksamhet ansetts påkallad. Sålunda har
åt Kungl. Maj:t förbehållits att utse styrelsens ordförande samt en revisor
och en suppleant för denne att å statens vägnar deltaga i granskningen av
styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper. Därjämte har staten förbehållit
sig att genom en av Kungl. Majit utsedd granskningsman fortlöpande
och i detalj följa bolagets verksamhet. I korthet torde det nuvarande systemet
kunna karakteriseras på följande sätt. Det privata aktiekapitalet utgör
bolagets rörelsekapital, genom luftfartslånefonden finansieras materielanskaffningar,
varjämte bolaget erhåller en under avtalstiden fixerad statssubvention,
som icke kan minskas i annat fall än att bolaget icke fullgör i avtalet
stadgade minimiprestationer. Rörelsen bedrives under ett enskilt företags
fria ^ former, men staten utövar viss kontroll i syfte att statens ekonomiska
bistånd må utnyttjas för avsett ändamål.

Luft/artsutredningen har för sin del föreslagit, att Aerotransport, efter
viss omorganisation, med staten såsom störste delägare alltjämt ensamt skall
omhänderhava ifrågavarande trafik. Härom anföres i betänkandet:

Det av utredningen förordade trafikprogrammet innebure en icke obetydlig
ökning av linjetrafiken i syfte att redan från början säkerställa det
svenska inflytandet på de för landet viktigaste flygförbindelserna. Till fullföljande
på det mest praktiska och ekonomiska sätt av detta syfte syntes
det lämpligast, att driften koncentrerades till ett enda företag. Såväl materiel
som personal kunde då komma till den mest effektiva användningen, varjämte
administrationskostnaderna bleve de lägsta möjliga i förhållande till
antalet flygkilometer. Allt detta vore av avgörande betydelse med hänsyn
därtill, att statsunderstöd i viss ökad utsträckning under icke bestämbar tid
framåt bleve nödvändigt. Inom de på luftfartens område ledande staterna
Tyskland, England, Frankrike, Holland och Italien vore den subventionerade
linjetrafiken överlåten på ett enda företag. Endast i Tjeckoslovakien
vore statsunderstödet fördelat på två företag.

Med avseende å frågan, huruvida även i fortsättningen ett enskilt företag
borde ombesörja den svenska flygtrafiken eller om icke staten i en eller annan

43

Kungl. Majus proposition nr IG2.

form lämpligen borde handhava denna verksamhet, vore att ihågkomma, att
man redan för de närmaste åren hade anledning räkna med, att linjeflygningen
komine att bedrivas i en avsevärt större omfattning än för närvarande,
bland annat genom tillkomsten av de inrikes flyglinjerna. Det bleve
under sådana förhållanden nödvändigt, att ökad hänsyn foges till de förefintliga
kommunikationsföretag, till vilka luftfarten komme i konkurrensförhållande.
Örn det nya samfärdsmedlet komme under statligt inflytande,
underlättades möjligheterna till ett rättvist avvägande mellan de olika företagens
intressen. Härtill komme att med bibehållande av det privata företaget
i dess nuvarande form framdeles större svårigheter uppstode vid beräknandet
och fastställandet av den erforderliga subventionen, vilket mäste
ske under samtidigt beaktande av aktieägarnas berättigade intressen. Förutom
subventionen behövdes för erforderlig ny materiel kapitaltillskott av
sådan storlek, att man knappast kunde förvänta, att ett enskilt företag
cenora upplåning eller ökning av sitt kapital skulle förmå anskaffa detsamma,
varför staten syntes behöva lämna bistånd i större utsträckning än
hitintills.

Örn luftfartsutredningen sålunda ansåge, att staten borde hava det avgörande
inflytandet över den svenska flygtrafiken, hade utredningen å andra
sidan icke kunnat förbise, att vissa svårigheter mötte för en rent statlig
organisation av luftfarten. Härom anföres vidare:

Samarbetet och samtrafiken med främmande flygföretag vore av största
betydelse, och de förhandlingar, som ständigt mäste föras med dessa, hade
stor ekonomisk räckvidd. Samarbetet underlättades, örn det finge bedrivas
under de mera obundna och smidiga former, som vanligen kännetecknade
förhandlingar mellan självständiga företag. Beaktas borde jämväl, att för anslutning
till International Air Traffic Association »FATA» den internationella
sammanslutningen på luftfartens område — uppställts som villköl-,
att vederbörande företag icke vore rent statligt. Till följd härav vöre samtliga
ledande europeiska flygföretag organiserade under bolagsform. For luftfarten
vore det av största värde, att organisationsformen medgåve ett snabbt
och affärsmässigt handlande och en bättre anpassning efter utvecklingen än
ett rent statligt företag. Med hänsyn till att förhållandena, vid trafikflygningen
vore så väsentligt skilda fran dem vid statens affärsdrivande företag,
förefunnes ej heller anledning att av uniformitetshänsyn söka åvägabringa.en
med dessa senare överensstämmande organisation. Åtminstone till en början
syntes det önskvärt att civilflygningen hade större frihet exempelvis i fråga
örn anställnings- och avlöningsformer än vad tillämpningen av ett Med hänsyn
till andra verksamhetsgrenar utarbetat avlöningsreglemente erbjöde.

Organisationsfrågan syntes luftfartsutredningen kulina tillfredsställande
lösas "på det sätt, som kommit till användning vid viss annan statens affärsverksamhet,
nämligen genom ett särskilt bolag, däri staten föibehölle sig det
avgörande inflytandet. Samtidigt som nyss antydda svårigheter vid en len
statsdrift undanröjdes, lindo statsmakterna oförminskade möjligheter att i
fråga örn verksamheten giva behövliga direktiv. I första hand sjutes böra
undersökas, om ej Aerotransport lämpligen kunde omorganiseras för ändamålet.
Detta bolag hade, säger luftfartsutredningen, hittills skött och utvecklat
trafiken på ett fullt tillfredsställande sätt, och företaget hade genom
sin verksamhet under årens lopp skapat en betydande »goodwin», vilken det
borde vara angeläget att tillgodogöra den framtida trafiken. Bolaget för -

44

Kungl. Majit! proposition nr 162.

fögade över en väl utbildad oell skicklig flygarekår samt en framstående teknisk
organisation, vilket allt liksom bolagets övriga organisationsapparat uppenbarligen
skulle bliva en värdefull framtida tillgång. I detta sammanhang
borde även erinras örn bestämmelsen i § 22 av nu gällande avtal, att bolaget,
därest staten efter utgången av avtalets giltighetstid fortsatte att understödja
luftfart på i avtalet inbegripna linjer, skulle, örn ej särskilda skäl däremot
förelåge, företrädesvis komma i fråga som kontrahent vid nytt subventionsavtals
slutande. Vidare anför luftfartsutredningen:

En omorganisation av Aerotransport i angivna syfte synes kunna ske på
följande sätt. Innehavarna av de nuvarande aktierna erhålla preferensaktier
till belopp motsvarande 584,000 kronor. I stället för att tillhandahålla lån
ur luftfartslånefonden ingår staten såsom delägare i bolaget genom att teckna
stamaktier till det för nyanskaffning av flygmateriel m. m. erforderliga beloppet,
förslagsvis 2,500,000 kronor. Härigenom berättigas staten att i bolagsstyrelsen
insätta tillräckligt antal ledamöter för att bevaka sina intressen och
hava ledningen av driften. Det förutsättes givetvis, att de av Kungl. Majit
utsedda styrelseledamöterna bliva utvalda på sådant sätt, att största möjliga
säkerhet vinnes, att såväl statens som luftfartens intressen bliva vederbörligen
tillgodosedda. Härutöver böra bolagets skyldigheter att utföra mot
subventionsbeloppet svarande trafik regleras genom ett särskilt avtal, i likhet
med vad för närvarande är förhållandet.

Det är självfallet, att det bör åligga statens representanter i bolagsstyrelsen
att halla Kungl. Majit genom statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
underrättad om alla viktigare frågor rörande bolagets
ekonomi och verksamhet, på det att, därest särskilda direktiv utöver avtalets
bestämmelser i något fall kunna bliva erforderliga, Kungl. Majits beslut i
sadant avseende må kunna av statsrådet utverkas.

_ Preferensaktieägarna skulle äga förmånsrätt till en viss begränsad utdelning
oavsett det förhållandet, att subvention utgår. Detta är helt naturligt
den ovillkorliga förutsättningen för att enskilt kapital överhuvud allt fortfarande
skall stå till förfogande för ändamålet, men därjämte torde man
kunna vinna, att det enskilda intresset för företagets framgång alltjämt bibehålies,
vilket tilläventyrs icke bleve förhållandet, örn en avveckling av bolaget
måste ske i samband med det nuvarande subventionsavtalets utgång.

Till de närmare detaljerna i bolagsordningen för det ombildade bolaget
och det nya trafikavtalet återkommer utredningen i det följande.

Utredningen hyser den uppfattningen, att genom den nu föreslagna bolagsformen
statens liksom de nuvarande aktieägarnas berättigade intressen bliva
tillgodosedda, samtidigt som företagets ledning erhåller den självständighet
och den rörelsefrihet, som är nödvändig för en framgångsrik och för viktiga
samhällsintressen gynnsam utveckling av flygtrafiken. Därest Aerotransport,
yttrar luftfartsutredningen, skulle vägra biträda omorganisationsförslaget,
syntes därigenom sådana skäl hava uppkommit, att den bolaget genom § 22
i nuvarande trafikavtal tillförsäkrade företrädesrätten till nytt avtal förfallit.
Utredningen hade emellertid anledning antaga, att bolaget för sin del biträdde
förslaget, och då enligt utredningens uppfattning förslaget vore det ur
alla synpunkter och för båda parterna förmånligaste, ansåge utredningen sig
sakna anledning att närmare utveckla övriga alternativ.

45

Kungl. Majus proposition nr 162.

Luftfartsutrednmgen Lar därefter närmare ingått på organisationen a\
aktiebolaget Aerotransport under de förutsättningar i fråga om statens liuvuddelägarskap,
som i det föregående angivits. Såsom bilaga E tinnes vid
betänkandet fogat förslag till bolagsordning. Ett av utredningen uppgjort
förslag till avtal med bolaget rörande luftfarten efter år 193G torde få fogas
som bilaga 2 till detta statsrådsprotokoll. Avtalet skulle enligt detta förslag
avse åren 1937—1942 samt därefter, därest det icke uppsäges före utgången
av år 1940, gälla tillsvidare med två kalenderårs uppsägningstid.

Vad till en början beträffar statens kapitalinsats i bolaget anför luftfartsutredningen: Det

utvidgade trafikprogrammet, alternativ III, förutsatte en betydande
nyanskaffning av flygmateriel. Enligt kostnadsberäkningarna uppgmge inköpsvärdena
av denna materiel till ungefärligen följande belopp, nämligen
för 6 flygplan 2,400,000 kronor, 18 motorer 518,000 kronor, reservdelar

350.000 kronor samt inventarier, bilar m. m. 315,000 kronor eller tillhopa

3.583.000 kronor. . , .

Med hänsyn till att förnyelsen av matenelen skedde successivt oell att

betydande årliga avskrivningar måste göras, hade det genomsnittliga kapitalbehovet
för ifrågavarande materiel beräknats till omkring 2,600,000 kronor,
vartill komme erforderliga rörelsemedel. Då materielen till största delen
skulle inköpas under åren 1936—1937, komme dessa år stora krav att ställas
på bolagets kapitaltillgångar. På grund härav samt då medel för de löpande
utgifterna städse måste finnas tillgängliga, ansage luftfartsutrednmgen ett
kapital av minst 3,100,000 kronor erforderligt. Förutom nuvarande aktiekapital,
584,000 kronor, fordrades alltså ett kapitaltillskott på i avrundat tal

2.500.000 kronor. Utredningen hade föreslagit, att staten helt skulle svara
för denna nyinvestering mot stamaktier till motsvarande belopp. Innehavare
av bolagets nuvarande aktier borde i utbyte mot dessa erhålla preferensaktier
på nominellt samma belopp, medförande preferensrätt till viss ärlig
utdelning. Ehuru luftfartsutrednmgen icke kunnat göra någon värdering av
bolagets tillgångar, hyste utredningen dock den uppfattningen, att det icke
skulle bliva för staten ekonomiskt gynnsammare att lösa frågan pa annat sätt,
lin här föreslagits. Den omständigheten, att Aerotransports goda ekonomiska
ställning varit beroende på det statsunderstöd, som avtalsmassigt
utgått, kunde icke i någon mån förringa värdet av den rätt, som aktieägarna
hade till bolagets tillgångar.

Med avseende å den årliga utdelning, som borde tillkomma preferensaktieägarna,
har luftfartsutrednmgen med hänsyn till det nuvarande läget
å penningmarknaden ansett sig icke böra räkna med högre än fyra procent.
Givet vore, anför luftfartsutrednmgen, förutsättningen för att samtycke skulle
kunna förväntas från de enskilda aktieägarnas sida till en ombildning av
Aerotransport enligt förut angivna linjer, att de bleve bibehållna vid rätt
till utdelning, oavsett om bolagets inkomster till viss del utgjordes av statsunderstöd.
I annat fall skulle nämligen aktieägarna, vilka vid en upplösning
av bolaget vid den nuvarande avtalstidens utgång syntes kunna beräkna att återfå
aktiernas nominella värde, i utbyte erhålla aktier i det nya företaget utan
möjlighet till utdelning under mycket avsevärd tid, och de skulle sålunda
komma i en väsentligt ogynnsammare ställning än de för närvarande innehade.
Utdelningen till preferensaktieägarna borde i anslutning till gällande avtal

46

Kungl. Majlis proposition nr 162.

givas sådan karaktär, att den, vid bedömandet av frågan, huruvida återbetalning
av subvention skulle äga rum, finge inräknas bland omkostnaderna.

Om avtalsförslaget och vad därmed sammanhänger anför luftfartsutredningen
vidare i huvudsak följande:

Vid den föreslagna återbetalningsskyldigheten av icke i anspråk taget
statsunderstöd saknades anledning giva stamaktierna rätt till utdelning, innan
statsunderstödet i sin helhet återlevererats. Först då subvention icke erfordrades,
behövde utdelning till samtliga aktieägare komma i fråga. Därvid
skulle stamaktieägarna gottgöras intill fyra procent av kapitalet, och först
nar sålunda hela aktiekapitalet erhållit fyra procents utdelning, finge därefter
förefintligt överskott tagas i anspråk för utdelning i lika mån till
stam- och preferensaktieägare.

Styrelseledamöternas antal borcle bestämmas till åtta. Detta antal hade
ansetts lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av att inom styrelsen kunna
samla tillräcklig erfarenhet fiån de olika verksamhetsgrenar, som berördes
av den reguljära flygtrafiken. Skäl förelåge att låta de enskilda aktieägarna
utse två representanter i styrelsen, varvid utredningen förutsatte, att även
en minoritet bland de enskilda aktieägarna bleve representerad i styrelsen.
De övriga sex skulle utses av Kungl. Majit. Kör att de allmänna intressen
sorn närmast berördes av luftfarten, skulle bliva tillgodosedda, borde utses
mi styrelseledamot från statens järnvägar och en från postverket. En av de av
Kungl. Majit utsedda ledamöterna borde vara styrelsens ordförande. Av
suppleanterna, förslagsvis fyra, skulle preferensaktieägarna utse en och
Kungl. Majit de övriga. Av revisorerna, tre med två suppleanter, borde
preferensaktieagarna utse en jämte suppleant och Kungl. Majit övriga båda
revisorer samt den andre suppleanten.

Under den bolagsform, som nu föreslagits, syntes den av Kungl. Majit
utsedde granskningsmannens funktion icke längre behövlig. Härvid förutsatte
utredningen, att styrelsen finge mera karaktär av arbetande styrelse, än vad
ofta syntes vara fallet beträffande bolagsstyrelser.

•• bolagsordningen gjorde icke trafikeringsavtalet mellan staten och bolaget
överflödigt. Statsmakternas huvuddirektiv rörande trafikprestationerna gåves
lämpligen bolaget i kontraktsform. I avtalet intoge bestämmelsen örn bolagets
skyldighet att prestera viss minimitrafik och statens subventionsgaranti
härför en förgrundsplats. I motsats till vad hittills varit fallet, borde
subventionen framdeles givas karaktären av ett maximibelopp, som bolaget
icke under alla omständigheter finge uttaga. Därest i praktiken större
överskott än beräknat skulle uppkomma, borde återbäring ske av icke erforderlig
subvention. På grund av denna återbäringsskyldighet skulle det
kunna ifrågasättas, att subventionen ställdes till förfogande under form av
förslagsanslag. Då riksdagen emellertid borde beredas tillfälle till ingående
provning, i fall den av bolaget uppgjorda utgiftsstaten ej skulle visa sig
hållbar, syntes dock riktigast, att en maximering av anslaget skedde.

o Med hänsyn till, att en utvidgning av trafiken kunde komma att inverka
på statens möjligheter att få subvention återburen, borde Kungl. Majits
medgivande till sådan utvidgning städse inhämtas; och det förutsattes, att
bolaget i sådana fall inkomme till Kungl. Majit med förslag och förhandskalkyler,
vilka _ gåve Kungl. Majit tillfälle att bedöma alla på frågan inverkande
omständigheter.

Planen för den subventionerade trafiken hade vidfogats avtalet i form av
bilaga. Då så av trafikens utvidgning påfordrades, borde nämnda bilaga kunna
andras efter överenskommelse mellan Kungl. Majit och bolaget, utan att
därvid själva avtalet behövde ändras.

47

Kungl. Majlis proposition nr 162.

Beträffande avtalets giltighetstid vore det av väsentlig betydelse för flygverksamhetens
oavbrutna och störningsfria bedrivande, att densamma icke
tillmättes alltför kort. Noggranna förberedelser och planering på längre sikt
av trafiken vore särskilt med hänsyn till maskininköpen nödvändiga. I utlandet
hade man också bundit sig för långa avtalsperioder, i England tio år
och i Frankrike femton.

Luftfartsutredningen föreslår, att nu ifrågavarande avtal göres gällande
under en tid av minst sex år och att detsamma, därest det icke uppsäges
två år före periodens slut, automatiskt löper vidare med två kalenderårs
uppsägningstid, därvid subventionens maximibelopp torde böra ytterligare
minskas med 75,000 kronor för varje år.

Örn tidpunkten för träffande av nytt avtal med Aerotransport anför luftfartsutredningen
:

Utredningen förutsätter, att det ombildade bolaget, i den män det är
möjligt inom ramen för nuvarande subvention, förbereder övergång till det
nya trafikeringsprogrammet.

Därest utredningens förslag underställes 1935 års riksdags provning och
detsamma av riksdagen godkännes, bör överenskommelsen med bolaget örn
dess ombildning omedelbart därefter träffas. Det är nämligen av stor vikt
för materielens anskaffning i rätt tid m. m., att den nya styrelsen får träda
i funktion snarast möjligt, helst redan i augusti 1935. Enär enligt utredningens
förslag till avtal bolaget erhållit en frist av tre månader för ändring
av bolagsordning m. m., bör alltså, örn detta avtal godkännes, statsmakternas
beslut föreligga redan i maj 1935. Med hänsyn härtill ha i avtalsförslaget
under § 12 införts bestämmelser, som reglera övergången mellan det nuvarande
och det blivande avtalet. En följd härav blir givetvis, att medel
för inbetalning av stamaktiekapitalet i dess helhet eller till viss del av riksdagen
böra ställas till förfogande under budgetåret 1935/1936.

I detta sammanhang har luftfartsutredningen i korthet berört fragan örn
annan luftfart än den av Aerotransport ensamt eller i samtrafik bedrivna,
d. v. s. i stort sett av utländska företag utan sådant samarbete bedriven
luftfart i Sverige. Inledningsvis meddelas följande om nu gällande
bestämmelser på förevarande område:

Enligt den allmänna konventionen angående reglering av internationell
luftfart, dagtecknad Paris den 13 oktober 1919, och till vilken Sverige
anslutit sig den 12 juli 1927, har en var av de fördragsslutande staterna
rätt att till förmån för inhemska luftfartyg utfärda bestämmelser om förbehåll
och inskränkningar beträffande yrkesmässig befordran av personer och
gods mellan två punkter inom eget område. Enligt samma konvention erfordras
för anordnande av internationell luftfartsled tillstånd av de stater,
över vilkas område leden skall framgå. I förordning den 26 maj 1922 (nr
383), ändrad den 20 april 1928 (nr 83), stadgas också i kraft härav, att för
utövning av luftfart i regelbunden trafik å viss luftfartsled (linjefart) eller
anläggning av flygplats till allmänt bruk erfordras, där annan än staten
skall utöva driften, särskilt tillstånd av Konungen samt att vid meddelande
av dylikt tillstånd dess giltighet må begränsas till viss tid, åt kronan förbehållas
lösningsrätt ävensom i övrigt föreskrivas, på vad sätt och under vilka
villkor luftfarten må utövas eller anläggningen utföras och nyttjas.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Enligt luftfartsutredningens mening bör detta koncessionsförfarande för
trafiken inom landet fortfarande bestå. Utredningen, som förutsätter, att
förutom den statsunderstödda trafiken även annan reguljär flygtrafik kan
komma att utövas inom landet, framhåller vikten av att vid koncessionsgivningen
sådana riktlinjer följas, som äro ägnade att leda luftfarten in i en
samhällsekonomiskt sund utveckling. Följande synpunkter böra i anslutning
härtill enligt utredningens uppfattning tillmätas avgörande betydelse:

Vid ansökan örn trafiktillstånd bör behovsprövning ske och beslutet fattas
först sedan övriga berörda kommunikationsföretag blivit hörda. Fullgoda
ekonomiska och tekniska förutsättningar böra vara för handen. Noggranna
kostnadskalkyler, utvisande de sannolika driftsekonomiska utsikterna,
bora fordras. Det bör ådagaläggas, att flygplan i erforderligt antal och
övriga tekniska förutsättningar finnas, för att trafiken skall kunna upprätthallas
oavbrutet under åsyftad trafikperiod och med visst mått av regularitet
och säkerhet.

Beträffande trafiksäkerheten stadgas i gällande förordningar fordringar i
detta avseende på personal och materiel. Aerotransport uppställer emellertid
avsevärt strängare kompetensfordringar för sin flygpersonal, vilket icke
torde varit utan betydelse för bolagets framgångsrika utveckling. Det är
önskvärt, att denna höga kompetens bibehålies. Frågan, huruvida de allmänna
bestämmelserna rörande reguljär linjetrafik böra skärpas, lärer, i
fall anledning därtill föreligger, böra övervägas av luftfartsmyndigheten.
Därvid bör särskilt beaktas önskvärdheten av viss manövreringsskicklighet
även hos den medföljande radiotelegrafisten, vilket är av särskild betydelse,
i händelse föraren av någon anledning skulle bliva urståndsatt fullfölja
flygningen. J

Vid koncessionsgivning torde Kungl. Majit även böra fastställa taxor och
tidtabeller och därvid beakta saväl allmänhetens som konkurrerande trafikföretags
berättigade intressen. Ett effektivt skydd mot varje slag av osund
konkurrens, torde genom ett väl avvägt taxesystem kunna åstadkommas.
Örn de principer, som i detta avseende böra följas, har utredningen redan
uttalat sig. Av vikt är emellertid, att fastställda taxor och tidtabeller bliva
i praktiken tillämpade. Örn så icke sker, bör koncessionen återkallas.

Generalpoststyrelsen har funnit den av utredningen föreslagna ombildningen
av Aerotransport lämplig, då staten härigenom erhölle ett fastare grepp örn
flygtrafiken. Med tillfredsställelse hälsade styrelsen utredningens förslag,
att i bolagets styrelse postverket skulle erhålla en representant, varigenom
postverket bereddes tillfälle att bevaka sina inom flygtrafiken mycket betydande
intressen. J

Luftfartsmyndigheten har beträffande avtalsförslaget anfört huvudsakligen
följande: ”

Med hänsyn till den svenska flygindustriens intressen ville luftfartsmyndigheten
förorda bibehållandet av "bestämmelsen i § 8 av nu gällande avtal,
att, örn sa utan olägenhet för trafikens ekonomi och säkerhet kunde ske,
flygplan och motorer av svensk tillverkning skulle komma till användning!
Så vitt det vore myndigheten bekant, hade denna föreskrift hittills icke
vållat någon olägenhet. Dess innebörd vore, rätt uppfattad, visserligen
ganska självklar, men det syntes icke vara ur vägen, att denna fråga skänktes
särskild uppmärksamhet.

49

Kungl. Majus ■proposition nr 162.

Bestämmelsen i § 2 rörande ökning av subventionsbeloppet i händelse
av vissa förändringar i de valutor, vilka läge till grund för beräkning av
subventionsbeloppets storlek, borde kompletteras med uppgift å vilka ifrågavarande
valutor vore och med vilka belopp de inginge i kalkylerna.

En minimikapacitet syntes böra föreskrivas för flygmaterielen. Örn
användning av materiel med mindre kapacitet skulle visa sig motiverad,
borde medgivande härtill kunna lämnas av Kungl. Majit, som skulle äga
bestämma, örn och i vad mån nedsättning i understödet i anledning därav
borde ske.

Enär ingen av de paragrafer i nu gällande avtal, genom vilka möjlighet
beretts luftfartsmyndigheten att noga följa och kontrollera Aerotransports
verksamhet, medtagits i förslaget till nytt avtal men det syntes vara av
vikt, att sådan möjlighet även i framtiden förefunnes, förutsatte luftfartsmyndigheten,
att detta intresse bleve tillgodosett inom ramen för de ändrade
kontraktsbestämmelserna.

Statskontoret anslöte sig till att trafiken borde ombesörjas genom ett
aktiebolag, i vilket staten hade det huvudsakliga inflytandet. En ombildning
av Aerö transport syntes — bland annat med tanke på de förbindelser, som
för närvarande funnes mellan staten och detta bolag — därvid vara ändamålsenlig
och ägnad att göra övergången till det nya systemet mjukare.
Statskontoret hade intet att erinra mot att staten tillsköte förslagsvis 2,500,000
kronor till bolagets aktiekapital, under förutsättning att staten tillförsäkrades
avgörande inflytande över bolagets ledning och utveckling. Erforderliga
statsmedel syntes böra ställas till förfogande av lånemedel, anvisade under
rubriken »Utgifter för kapitalökning, fonden för statens aktier». Aerotransports
förpliktelser gentemot statsverket, vilka förpliktelser närmast berörde
luftfartslånefonden, komme givetvis även efter omorganisationen att
åvila bolaget. Beträffande formerna för bolagets förvaltning funne sig statskontoret
icke böra framställa annan erinran än att ämbetsverket funne antalet
styrelseledamöter måhända väl stort.

Genom den nya ordningen för statens medverkan till flygtrafikens upprätthållande
komme onekligen spörsmålet örn luftfartslånefonden och dess
fortsatta behövlighet i ett ändrat läge. Detta spörsmål syntes framdeles
böra upptagas till övervägande.

Kommerskollegium har ej funnit anledning till erinran mot utredningens
förslag beträffande ombildning av Aerotransport till ett halvstatligt företag.

Beträffande tiden för den nya ordningens ikraftträdande syntes det vara
av största betydelse, att omorganisationen genomfördes redan under år
1935 och att den nya styrelsen kunde träda i funktion redan under loppet
av hösten 1935, enar erforderliga beställningar av flygmateriel samt anställande
och träning av personal m. m. torde kräva en övergångstid av minst
10 ä 12 månader. Skulle riksdagens prövning av förslaget framflyttas till
år 1936, syntes hela organisationsprogrammet komma att förskjutas ett år,
vilket kollegium — särskilt med hänsyn till att Bromma flygplats bleve
färdig flir trafik den 1 maj 1936 — skulle anse synnerligen beklagligt. Kollegium
ville därför tillstyrka, att förslag i huvudsaklig överensstämmelse
med luftfartsutredningens program förelädes innevarande års riksdag.

Sveriges redareförening anser det enskilda intresset böra representeras av
tre styrelseledamöter. Lämpligt vore, att alla styrelseledamöter utsåges
bland representanter för näringarna. Billigheten syntes kräva, att sjöfarten
inom styrelsen företräddes genom såväl den statliga som den enskilda representationen.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 162.

319 35 4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Sveriges allmänna sjö/artsför erling har framhållit nödvändigheten av att
förevarande luftfartsfrågor underställdes 1935 års riksdag. Föreningen, som
starkt understrukit vikten av att de enskilda aktieägarna få utse minst två
styrelseledamöter och en suppleant, har vidare anfört, att förslaget att en
ledamot av styrelsen skulle utses av en minoritet bland de enskilda aktieägarna,
syntes välbetänkt endast under förutsättning av vissa regulativ, ty
det kunde befaras, att det avsedda syftet att tillgodoföra styrelsen erfarenhet
beträffande såväl luftfart som andra slag av trafik eljest icke under alla
förhållanden komme att motsvaras av verkligheten. Jämväl de statliga representanterna
i styrelsen borde i största möjliga utsträckning utses bland
näringslivets män.

Chefen för generalstaben har uttalat sin principiella anslutning till vad
chefen för flygvapnet kunde föreslå i fråga örn Aerotransports materiel och
personal. Erforderlig kontroll över luftfarten syntes kunna ernås endast
under förutsättning att samtliga de grenar av statsförvaltningen, som i högre
grad berördes av luftfarten, bleve representerade i bolagets styrelse. Han
ville därför, under hänvisning till befattningen militärbyråchef i järnvägsstyrelsen,
med bestämdhet framhålla önskvärdheten av en militär representant
i bolagsstyrelsen och en militärassistent hos luftfartsmyndigheten.

Cliefen för marinstaben har förordat, att i bolagets styrelse beredes plats
även för en flygsakkunnig repesentant för försvarsväsendet.

Chefen för flygvapnet har framhållit önskvärdheten av en representant för
flygvapnet i bolagets styrelse samt, i likhet med ett flertal verk, en militärassistent
hos luftfartsmyndigheten. I avtalet borde § 16 skärpas så att bolaget
ålades använda endast personal, som utbildats vid flygvapnet, samt
inryckas i nu gällande avtal förefintlig bestämmelse, att bolaget, örn så utan
olägenhet för trafiken kunde ske, skulle använda flygplan och motorer av
svensk tillverkning.

Stochholms stadsfullmäktige hava såsom yttrande åberopat vad stadens flyghamnsstyrelse
och stadskollegiet anfört. Flyghamnsstyrelsen har ansett,
att förslaget till omorganisation av det svenska luftfartsföretaget, i syfte att
giva dess verksamhet den tryggare ekonomiska grundval, som de föreslagna
utvidgningarna av linjenätet, bland annat till Stockholm, betingade, även från
stadens synpunkt måste hälsas med tillfredsställelse.

Aktiebolaget Aerotransport har anfört:

Mot den föreslagna formen för lufttrafikens bedrivande och förslaget till
ny bolagsordning hade bolaget intet att erinra. Dock ansåge bolaget, att
förslaget, att preferensaktieägarna skulle i styrelsen representeras av endast

2 ledamöter, näppeligen kunde vara förenligt med önskvärdheten att lämna
det privata intresset möjligheter att göra sig gällande vid ordnandet av bolagets
lufttrafik. Bolaget ville föreslå, att preferensaktieägarna bleve med

3 ledamöter representerade i styrelsen, varvid hinder icke skulle möta att
jämväl lämna plats för en minoritet bland dessa aktieägare.

I § 3 av kontraktsförslaget syntes hava förutsatts att vissa ändringar i
trafikprogrammet kunde bliva påkallade och att det i sådana fall skulle
ankomma på Kungl. Maj:t att avgöra, hur trafiken skulle genomföras. Denna
bestämmelse syntes bolaget vara av stor vikt, framförallt vid övergången
från nuvarande trafikprogram till det av utredningen föreslagna, då det, beroende
på leveranstiden för den nya flygplanmaterielen, färdigställandet av
flygfält o. s. v., kunde komma i fråga, att ändringar i trafikplanen behövde
göras.

Under hänvisning till nödvändigheten av att även i framtiden kunna överblicka
en längre period av verksamheten, ville bolaget föreslå, att § 13 i

Kungl. Majus proposition nr 162. 51

avtalet finge sådan lydelse, att avtalet, därest uppsägning ej skedde, förlängdes
nied 4 år i taget.

Bolaget ville i detta sammanhang framhålla vikten av att det nya avtalet
tecknades innevarande år, då bolaget i annat fall icke kunde hinna förbereda
det nya trafikprogrammets genomförande från och med år 1937.

I likhet med luftfartsutredningen och de myndigheter, som yttrat sig på
denna punkt, finner jag det ur skilda synpunkter lämpligt, att staten förskaffar
sig det avgörande inflytandet över den svenska flygtrafiken. Detta
kan ske antingen genom att bedriva den i helt statlig regi i likhet med
exempelvis statens järnvägstrafik eller genom att organisera den i ett
blandat statligt och enskilt bolag. För min del anser jag, i likhet med luftfartsutredningen,
övervägande skäl tala för det senare alternativet. Lämpligast
låter sig detta förverkligas genom att staten, under förutsättning att
överenskommelse därom kan träffas med bolaget på i det följande angivna
villkor, ingår såsom huvuddelägare i aktiebolaget Aerotransport och därigenom
förskaffar sig det bestämmande inflytandet över den svenska flygtrafiken
och bolagets skötsel över huvud taget.

Med avseende å storleken av det belopp, som staten bör investera i bolaget,
har luftfartsutredningen föreslagit, att detta belopp bestämmes till
vad som ''erfordras för anskaffning av materiel, som är behövlig i anledning
av den trafikutvidgning, som avses i den av utredningen förordade,
av mig i det föregående tillstyrkta trafikplanen III. Utredningens
beräkningar giva vid handen, att behov av nytt kapital till ett belopp av

2,500,000 kronor skulle föreligga. Mot dessa beräkningar har jag icke funnit
anledning till erinran. Ej heller har jag funnit något att erinra mot
utredningens förslag, att nämnda belopp fördelas på två inbetalningar med
ungefär ett års mellanrum.

För budgetåret 1935/1936 erfordras för inbetalning av hälften av det nya
kapitalet ett anslag av 1,250,000 kronor. Detta anslag torde böra utgå av
lånemedel och i riksstaten upptagas under utgifter för kapitalökning, fonden
för statens aktier. Då medel för ändamålet icke beräknats i årets riksstatsförslag,
torde den i nämnda förslag under rubriken »F. Lånemedel» upptagna
inkomstposten »Övriga lånemedel» böra höjas med motsvarande belopp.
I nu berörda avseenden gör jag framställning i det följande.

Det förslag till ny bolagsordning för bolaget, vartill jag i det följande
återkommer, innefattar hembudsskyldighet beträffande aktie, som försäljes
till annan än aktieägare, med företrädesrätt för staten att lösa sålunda hembjuden
aktie. För sådant fall torde fullmäktige i riksgäldskontoret böra hava
erhållit bemyndigande att tillhandahålla för ändamålet erforderliga medel.

Om alltså staten även enligt min mening bör ingå såsom huvuddelägare
i bolaget, återstår att lösa spörsmålet om ordnande av statens mellanhavanden
med bolaget och till en början frågan örn lämpligaste sättet för anordnandet
av ett sådant delägarskap. Luftfartsutredningen har föreslagit,
att det av staten investerade kapitalet skulle få karaktär av stamaktiekapital,
medan det nuvarande aktiekapitalet, 584,000 kronor, vilket skulle kvarstå,

Departements chefen.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

såsom preferensaktiekapital skulle erhålla företrädesrätt till utdelning med
fyra procent. Denna utdelning skulle utgå, innan eventuell återbäring av
subvention äger rum. A stamaktiekapitalet skulle utdelning ske först då
subvention icke längre utgår och sedan nämnda utdelning å preferensaktierna
ägt rum. Sedan även stamaktierna erhållit fyra procent utdelning,
skulle alla aktier vara likaberättigade till eventuell ytterligare utdelning.

För min del kan jag icke tinna tillräckliga skäl förebragta att bereda det
nuvarande aktiekapitalet en förmånligare ställning i utdelningshänseende än
det som förutsättes skola investeras av staten. A andra sidan torde billigheten
kräva, att icke de enskilda aktieägarna nu berövas möjlighet till varje
utdelning å sitt kapital. Frågan torde lämpligen lösas så, att även kostnaden
för förräntningen av det av staten investerade kapitalet — vilket
enligt vad jag föreslagit skulle utgå av lånemedel men som i bolagets hand
tillsvidare är oräntabelt — på sätt jag i föregående avdelning förordat, inräknas
bland statens övriga utgifter för luftfarten i form av tillägg till
subventionen. Subventionsbeloppet skulle sålunda komma att omfatta utdelning
såväl å det enskilda som å det av staten investerade kapitalet. Med
en sådan anordning skulle de enskilda aktieägarna bliva i stort sett lika
gynnsamt ställda som enligt luftfartsutredningens förslag men också lika
med staten intresserade av bolagets och trafikens ekonomiska skötsel.

Emellertid synes det uppenbart, att den enligt vad nyss anförts erforderliga
ökningen av subventionsbeloppet — fyra procent å det till investering
av staten föreslagna beloppet av 2.5 miljoner kronor, eller 100,000 kronor
— icke utan vidare bör ställas till bolagets disposition. Detta belopp
jämte det mot utdelning av fyra procent å nuvarande aktiekapital svarande
beloppet av i runt tal 25,000 kronor, vilket sammanlagda belopp av 125,000
kronor i normalt fall skall i bolagets bokföring framträda såsom överskott
av bolagets rörelse, bör icke i annat fall än då så är oundgängligen nödvändigt
få användas till bestridande av bolagets omkostnader. En tillfredsställande
lösning av denna fråga synes kunna vinnas på så sätt, att i det avtal
mellan staten och bolaget, som alltjämt torde erfordras, intages ett stadgande
av innebörd, att av statssubventionen nyssnämnda för utdelning av
fyra procent å aktiekapitalet avsedda belopp icke utan Kungl. Maj:ts i varje
särskilt fall givna tillstånd får användas för annat ändamål än sådan utdelning.
Till nämnda avtal återkommer jag senare.

Luftfartsutredningen har, med hänvisning till att det omorganiserade
bolaget bleve i hög grad statsbetonat, i anslutning till sin granskning av
kostnadsberäkningarna för det av utredningen föreslagna trafikprogrammet
velat uttala nödvändigheten av att lönerna för förare och radiotelegrafister
reglerades nedåt med hänsyn till statstjänarnas löneställning i allmänhet.
Därvid borde även tagas upp till bedömande kostpengarnas lämpliga avvägande.
Samtidigt anser utredningen det nödvändigt, att pensioneringsfrågan
för bolagets personal bleve ordnad.

Till vad luftfartsutredningen sålunda anfört giver jag min anslutning
under framhållande av, att samtliga arvodes- och lönefrågor torde ur angivna

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

synpunkt böra prövas beträffande all i bolagets tjänst anställd personal. I
detta sammanhang vill jag även erinra örn ett av 1931 års riksdag gjort uttalande
angående angelägenheten av en i möjligaste man effektiv kontroll
över bolagets ekonomiska förvaltning med aktgivande i all synnerhet på att
bolagets personalorganisation lämpligt begränsas och avpassas efter föreliggande
arbetsuppgifter samt att tillbörlig varsamhet i övrigt iakttages i
fråga örn bolagets utgifter av olika slag. Detta uttalande äger givetvis alltjämt
sin giltighet.

Vad beträffar den nya bolagsordning för aktiebolaget Aerotransport,
som erfordras för möjliggörande av statens inträde som huvuddelägare, påkallar
vad jag nyss förordat i fråga örn aktiernas inbördes ställning vissa
ändringar i det av luftfartsutredingen avgivna förslaget. I övrigt har jag
icke funnit anledning till andra sakliga ändringar i nämnda förslag, än att
dels löseskillingen för hembjuden aktie, som löses av staten, i anslutning
till vad jag senare föreslår beträffande inlösen av bolagets tillgångar icke
bör få bestämmas till högre belopp än aktiens nominella värde, dels ordningen
enligt min mening bör innehålla förbud för utländsk medborgare,
samfällighet eller stiftelse att förvärva aktie i bolaget och dels antalet
representanter för staten i bolagets styrelse — av luftfartsutredningen föreslaget
till 6 med 3 suppleanter — synes mig kunna begränsas till 5 med
3 suppleanter. Styrelsen skulle sålunda komma att bestå av 7 ledamöter,
varav 2 jämte en suppleant skulle utses av andra aktieägare än staten. I anslutning
till denna ståndpunkt har jag låtit överarbeta luftfartsutredningens
förslag till ny ordning för bolaget. Det sålunda överarbetade förslaget torde,
på sätt luftfartsutredningen tänkt sig, böra fogas såsom bilaga till det
förslag till avtal mellan staten och bolaget (bilaga 3 vid statsrådsprotokollet),
vartill jag nu torde få övergå.

Med avseende å det förslag till sådant avtal, som framlagts av luftfartsutredningen
(bilaga 2 vid statsrådsprotokollet), har jag funnit vissa ändringar
påkallade. Utredningens i anslutning härtill inom departementet överarbetade
förslag till avtal torde få såsom bilaga 3 fogas till dagens statsrådsprotokoll.

Med avseende å de däri innefattade ändringarna i luftfartsutredningens
förslag får jag anföra följande.

Enligt § 2 första stycket i utredningens förslag skulle statsunderstödet utgå
under förutsättning att regelbunden luftfart upprätthölles i minst den utsträckning,
som angåves i det såsom bilaga A vid avtalet fogade trafikprogrammet.
För min del anser jag detta stadgande böra givas sådan lydelse, att
statsunderstöd utgår till upprätthållande av regelbunden luftfart i den utsträckning,
som angives i bilagan A. Understödet skulle sålunda i princip
icke få användas till täckande av förlust på annan, av bolaget bedriven
luftfart än den i bilagan A avsedda. Med hänsyn till denna omformulering
och då § 2 synes lämpligen böra innehålla de stadganden, som äro
direkt hänförliga till frågan om statssubventionens storlek, har jag därjämte
ansett de två sista styckena i § 3 böra med en mindre, formell

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

jämkning av andra stycket inryckas i § 2. Härvid torde i första stycket
orden »med de ändringar uti detsamma (trafikprogrammet), örn vilka
Kungl. Majit och bolaget må tid efter annan enas» kunna utgå. I detta
sammanhang vill jag framhålla, att det, såsom luftfartsmyndigheten i annat
sammanhang anfört, måhända icke visar sig möjligt att omedelbart från
ingången av år 1937 bedriva den regelbundna luftfarten i hela den utsträckning,
trafikprogrammet angiver. I enlighet med bestämmelserna i
denna paragraf lärer fragan örn sålunda behövlig inskränkning i programmet
böra prövas av Kungl. Majit. — I andra stycket hava de av mig föreslagna
subventionsbeloppen insatts. — Det i utredningens förslag intagna tredje
stycket har ansetts böra utgå, enär i och för sig behov av detta stadgande
knappast kan anses föreligga och frågan örn en ökning av subventionen
utöver i avtalet angivna belopp i varje fall måste underställas riksdagen.

Beträffande § 3 har jag låtit såsom andra och tredje stycken införa stadgande^
motsvarande de i gällande avtal § 9 andra stycket respektive § 6
intagna, av innebörd, att bolaget är skyldigt att underkasta sig de föreskrifter
i fråga örn taxor och tidtabeller ävensom de regler i övrigt för trafiken,
vilka Kungl. Majit finner gott meddela, samt att bolaget på anfordran av
Kungl. Majit skall utföra även annan verksamhet på luftfartens område än
den i avtalet avsedda, mot det att dess kostnader härför ersättas. Yad särskilt
angår taxan för postbefordring vid linjetrafiken, vilken taxa hittills
fastställts genom överenskommelse mellan generalpoststyrelsen och bolaget,
finner jag för min del, med hänsyn till de förändrade intresseförhållandena och
postbefordringens ekonomiska betydelse, att denna taxa lämpligen bör fastställas
av Kungl. Majit. Nyssnämnda stadgande beträffande bolagets taxor
har därför givits sådan avfattning, att därmed avses även befordring av post.

I § d första stycket har med hänsyn till vad nyss anförts sista punkten
rörande taxa för postbefordring utgått. I första punkten har skett en formell
ändring till undvikande i avtalet av uttrycket nattpostflygning, vilket
uttryck strängt taget icke torde kunna anses adekvat.

Andra stycket av § 5 har på grund av sitt särskilda innehåll, hänförligt
till all postbefordring, ansetts böra bilda en särskild paragraf, § 6.

I § 7 (utredningens förslag § 6) har första stycket omformulerats främst
med hänsyn till mitt förslag örn aktiernas likaberättigande i vad avser andel
i bolagets vinst. — Andra stycket har likaledes jämkats, bland annat på
grund av stadgande i aktiebolagslagen örn tiden för inbetalning av tecknat
aktiekapital.

§ 8 (§ 7) har omarbetats i syfte att, på sätt jag förut anfört, begränsa
bolagets rätt att disponera över den del av subventionsbeloppet, som avser
utdelning å bolagets aktier.

_ Tili § (§ B) bär såsom andra stycke fogats stadgandet i § 11 av utred ningens

förslag, varigenom samtliga stadganden örn bolagets personal sammanförts
till en paragraf. — Såsom tredje stycke har intagits sista punkten
av § 8 i gällande avtal, att bolaget åligger att, örn så utan olägenhet för
trafikens ekonomi och säkerhet kan ske, använda flygplan och motorer av
svensk tillverkning.

55

Kungl. Majis proposition nr 162.

Såsom § 12 — i utredningens förslag § 11 nied den föreskrift, som enligt
vad nyss sagts överflyttats såsom andra stycke till § 9 — Lava upptagits
vissa befogenheter för luftfartsmyndigheten i förhållande till bolaget. Aven
örn staten genom sitt dominerande inflytande i bolaget och dess styrelse
har bestämmanderätt i allt väsentligt beträffande bolagets skötsel, synes det
mig naturligt, att den statliga tillsynsmyndigheten, som bland annat torde
få i viss utsträckning övertaga den enligt gällande avtal av statens granskningsman
och rådgivare utövade verksamheten, genom avtalet tillförsäkras
de befogenheter, som erfordras för ett tillbörligt utövande av tillsynen.

Med avseende å § 13 (§ 12), som innehåller bestämmelser rörande övergången
till bolagets nya organisation, vill jag framhålla följande. Enligt
luftfartsutredningens förslag skulle, sedan bolaget omorganiserats och staten
vunnit sitt bestämmande inflytande i bolaget och styrelsen, föreskrifterna
i avtalet av år 1931 örn återbäring av subvention (§ 5), örn styrelsens sammansättning
och örn revisor å statens vägnar (§ 13), örn granskningsmannens
befogenheter (§ 14) samt örn den attest av granskningsmannen, vilken erfordras
för utbetalning till bolaget av statsunderstöd (§15)- upphöra att
gälla. Enligt utredningens förslag skulle vidare avtalet, där ej annat framginge
av innehållet i de särskilda paragraferna, träda i kraft den 1 januari
1937. Yad sålunda föreslagits synes — oavsett en viss oklarhet beträffande
vad som skulle gälla örn återbäringen av subvention för åren 1935 och 1936
samt den omständigheten, att övergång från ett beräkningssatt till annat
i fråga örn sådan återbäring knappast bör ske vid en sådan tidpunkt, som
utredningens förslag synes innebära — icke lämpligen kunna oförändrat intagas
i avtalet, därest mitt förslag örn aktiernas likställdhet i utdelnmgshänseende
vinner bifall. Enligt § 5 av det nu gällande avtalet skall nämligen,
efter det vederbörliga avskrivningar och i lag föreskriven reservfondsavsättning
verkställts, förefintligt överskott, i den mån det överstiger sex
procent av det inbetalade aktiekapitalet, till hälften avsättas till en fond,
vilkens behållning, i den mån den ej åtgår till täckande av förluster under
avtalstiden, skall inlevereras till statsverket vid sagda tids utgång. Enar å
ena sidan någon ändring i de för åren 1935 och 1936 avtalade subventionsbeloppen
icke är ifrågasatt och anspråken på utdelning å det av staten under
nämnda år investerade, med nuvarande aktiekapital till utdelning likaberättigade
kapitalet med hänsyn därtill icke torde böra göras gällande för tid
innan det nya avtalet i sin helhet träder i kraft, samt å andra sidan någon
förändring i det nuvarande aktiekapitalets ställning i utdelningshänseende
under nu löpande avtalstid icke lärer hava avsetts eller böra ifrågasattas,
finner jag mig böra föreslå, att förenämnda § 5 skall gälla till dess det
nuvarande avtalet med år 1936 utlöper samt att i övergångsbestämmelse till
det nya avtalet stadgas, att vid tillämpning av sagda paragraf för åren 1935
och 1936 hänsyn icke skall tagas till det av staten inbetalade aktiekapitalet.
— Med avseende å förevarande paragraf i övrigt har den ändringen vidtagits,
att i samband med upphörandet av bestämmelserna örn granskningsmannens
befogenheter stadgandena i § 12 om luftfartsmyndighetens befogenheter
i stället skola vinna tillämpning.

56

Kungl. Majas proposition nr 162.

§ 15 innehåller bestämmelse örn rätt för staten att inlösa bolagets tillhörigheter
och trafikmateriel enligt värdering av fem gode män. Häremot
synes i och för sig intet vara att erinra. Då emellertid förevarande avtal
äger tillämpning endast så länge bolaget kommer i åtnjutande av statsunderstöd
och förty under avtalstiden varje övervärde å aktierna tillkommit på grund
av den bolaget tillgodokomna subventionen, finner jag det icke rimligen kunna
ifrågasattas, att mlösningsvärdet bestämmes till högre belopp än aktiekapitalets
nominella värde. Stadgande härom har inryckts i förevarande paragraf.

Med avseende å innehållet av bilaga A till avtalet har jag icke funnit
anledning till annan erinran än att fjärde stycket, som innefattar rätt för
bolaget att, därest samtrafikerande utländskt företag skulle brista i sina
åtaganden, på ifrågakommande linje självt utföra trafiken, bör ändras därhän,
att sådan utökning av trafiken må ske endast efter medgivande av Kungl.
Maj.t. Ett dylikt stadgande, som givetvis icke åsyftar utförande av trafik
vid rent tillfälliga driftavbrott, står ock i bättre överensstämmelse med stadgandet
i § 3 första stycket av avtalsförslaget beträffande utvidgning eller
omläggning av bolagets regelbundna luftfart.

Efter de ändringar, vilka salunda i allt väsentligt angivits och som icke
torde vara av annan natur än att de kunna godkännas av bolaget, finner jag
mig kunna tillstyrka, att avtal träffas med aktiebolaget Aerotransport i huvudsaklig
överensstämmelse med det såsom bilaga 3 vid statsrådsprotokollet
fogade förslaget.

Postflygning.

I luftfartsutredningens betänkande lämnas å sid. 44—53 en redogörelse
för lufttransporterna av post till och från Sverige alltsedan dylika transporter
första gången år 1920 inrättades. Posttransporterna ske numera dels å
dagflyglinjerna med de i den reguljära luftfarten gående flygplanen, dels ock
med de uteslutande för posttransporter inrättade nattflyglinjerna. Av nämnda
redogörelse inhämtas bland annat följande:

••Srjn år ka’ enligt mellan generalpoststyrelsen och Aerotransport

traffade avtal, för luftpostbefordring från Sverige till utlandet anlitats följande
dagtlyglmjer, nämligen

Malmö—Köpenhamn—Hamburg-Amsterdam omkring fyra månader år
Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam—London respektive Paris

fem till sju månader under ett vart av åren 1926—1931 samt från den 1
mars 1932 året runt,

Malmö—Berlin sex till åtta månader under vart och ett av åren 1926—
1932 samt från den 1 maj 1933 året runt, samt

Stockholm—Helsingfors tre till fem månader årligen 1925—1931, sju månader
år 1932 samt från och med år 1933 omkring åtta månader, från mitten
av april till mitten av december.

Såsom antytts, har generalpoststyrelsen med Aerotransport avtalat örn
luftpostbefordring aven å vissa från Sverige utgående eller till Aerotransports
fiygimjenat anslutna linjer, som helt trafikeras av utländska bolag. I sådana
fall har Aerotransport nied vederbörande utländska flygföretag överens -

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

kommit om elen svenska postens flygbefordring å respektive utländska linjer.
Denna anordning uppgives liava vidtagits i syfte bland annat att förenkla
avräkningarna beträffande luftpostbefordringen Sverige—utlandet.

Nattpostflygning utfördes försöksvis åren 1928 och 1929. Efter en
konferens sistnämnda år i Helsingfors inleddes ett samarbete mellan de
nordiska postverken, i vilket Norge dock endast till och med år 1931 deltog.
År 1933 vanns anslutning till kontinentala linjer i Hannover, varigenom
förut utförd nattflygning till Amsterdam kunde inställas.

1933 års svensk-dansk-finska nattpostflygtrafik ägde rum under tiden 1
maj—29 september på lederna Stockholm—Malmö och Malmö—Köpenhamn
—Hannover samt under tiden 1 juni—28 juli å leden Göteborg—Malmö. Under
år 1934 hava nattpostflygningar uppehållits på lederna Stockholm—Malmö och
Malmö—Köpenhamn—Hannover. Flygningarna, som igångsattes den 1 maj
och fortgingo på den förra leden till och med den 28 september samt på
den senare till och med den 31 oktober, fullgjordes liksom 1932 och 1933
års nattpostflygningar med fem turer i veckan i vardera riktningen. Anslutning
erhölls via Hannover med bland annat de tyska nattpostlinjerna Berlin—Köln—London,
Köln—Paris samt Hannover—Frankfurt/M. På linjen
Göteborg—Malmö har under år 1934 icke anordnats någon nattpostflygning.

Nattpostflygningarna under åren 1933 och 1934 hava utförts gemensamt
av Aerotransport och vissa utländska företag, nämligen: Det Danske Luftfartselskab,
det finska Aerö O/T samt det tyska Lufthansa.

Med avseende å tidtabeller och tidsvinster vid luftpostbefordran hava
i betänkandet lämnats utförliga uppgifter. Här må nämnas, att sistlidet år
brev, som avsänts med nattflygplan från Stockholm kl. 19.40 för lufttransport
i stället för med ordinarie tåglägenhet kl. 22.45 för. tåg- och sjötransport,
utdelats i följande städer dagen därpå, nämligen (inom parentes angives
tidsvinsten i postutbärning) i Berlin kl. 7 (24 t.), i Munchen kl. 7 (28 t.), i
Amsterdam kl. 11.45 (24 t.), i Bryssel kl. 6.45 (32 t.), i London kl. 7.15 (48 t.),
i Liverpool kl. 16 (39 t.), i Paris kl. 7 (36 t.), i Wien kl. 16 (24 t.), samt
i Genéve kl. 11 (44 t.). Motsvarande tidsvinster vid befordran med nattåg
till Malmö och därifrån med dagflyglinje voro: i Berlin 13 t., i Munchen
4 t., i Amsterdam 18 t., i Bryssel 21 t., i London 35 t., i Liverpool 24 t., i
Paris 24 t., i Wien 8 t. och i Genéve 24 t.

I fråga örn de med dagflyglinjerna transporterade postkvantiteterna torde
jag få hänvisa till den förut lämnade redogörelsen för dagflygtrafiken under
senare år.

Enligt från generalpoststyrelsen inhämtade upplysningar har den vid nattpostflygningarna
under ett vart av åren 1932—1934 befordrade postens vikt
uppgått till följande:

1932

kg I

utgående riktning:

På sträckan Stockholm— Malmö befordrad post
från

Sverige ..................................................................... ) 9,036|

Finland ..................................................................... ‘_[

Summa 9,036

1933

kg -

3,349

6,929

10,378

1934

kg -

5,355

6,470

11,825

58

Kungl. Majus proposition nr 162.

1932 1933 1934

kg. kg. kg.

På sträckan Malmö—Köpenhamn—Hannover be -

fordrad post från

Sverige ................................................................... 15,666 14,463 17,606

Finland ................................................................... 5,131 6,712 6,470

Danmark .................................................. 15,563 14,819 19,528

Summa 36,360 35,994 43,604

I ingående riktning:

På sträckan Hannover—Köpenhamn—Malmö befordrad
post........................................................ 4,9581 2 11,033 20,954

På sträckan Malmö—Stockholm befordrad post 2,841 5,205 9,633

Luftfartsutredningen lämnar vidare en redogörelse för de kostnader,
postverket haft att vidkännas för posttransporterna luftledes, ur vilken redogörelse
torde få meddelas följande:

Från och med år 1928 tillämpas å samtliga dagflyglinjer en fraktsats per
tonkilometer av kronor 4:32 för brevpost och kronor 1:44 för paketpost.
Förstnämnda fraktsats är lika med den i världspostkonventionen fastställda
maximilufttransi ta vgiften för brevpost, 0.0 0 6 guldfranc per kilogramkilometer
= 6 guldfrancs per tonkilometer, omräknad till svenskt mynt enligt
normalkurs (en svensk krona = 0.72 guldfranc). Postverket betalar endast
för befordring i utgående riktning. I syfte att förenkla avräkningen med
Aerotransport har för en var dagflyglinje fastställts en medel transportlängd,
enligt vilken ersättningen beräknas. Beträffande linjerna Malmö—Amsterdam—London
respektive Amsterdam—Paris och Stockholm—Helsingbg—
Tallinn), har postverket utom för år 1930 garanterat ersättning efter viss
medelvikt per utgående tur. Yiktgaranti har lämnats bland annat med hänsyn
därtill, att ett minimiutrymme måste reserveras för posten.

De under åren 1932—1934 för nyssnämnda linjer fastställda medeltransportlängderna
och garanterade medelvikterna respektive de verkliga vikterna
per tur framgå följande tabell:

Linjo

O

Ar

Medel-tran sport-längd

km

Garanterad medel-vikt per tur

Verklig medelvikt
per tur

brevpost

kg

paketpost

kg

brevpost

kg

paketpost

kg

Stockholm—Helsingfors(—Tallinn)

1932

500

45

34

7

1933

500

45

—

40

7

1934

500

45

—

2 52

2 10

Malmö—Amsterdam—London resp.

1932

1,100

160

_

125

6

—Paris

1933

1.100

160

—

135

12

1934

1,100

160

—

2 132

2 11

För n attpostflygn ing arna Sverige—kontinenten, vilka finansierats av postverken
i Sverige, Danmark och Finland (Norge åren 1929—1931), har ersättning
till flygbolagen i stort sett utgått enligt samma grunder som de för
dagflygningen tillämpade. För att tillförsäkra bolagen en viss minimiersätt 1

Utom post till Danmark, för vilken viktuppgift saknas.

2 Medelvikt under tiden 1/i—30/o 1934.

59

Kungl. Majus proposition nr 162.

ning — vilket varit ofrånkomligt, då dessa flygningar utföras uteslutande
för postbefordring — hava postverken garanterat betalning för vissa minimikvantiteter
per tur i sydgående riktning. Det svenska postverket har dock
sedan år 1931 betalat enligt andra grunder för de av Aerotransport utförda
nattflygturerna, nämligen för såväl syd- som nordgående turer efter flygkilometer
(åren 1932—1933 efter kronor 2:63 och år 1934 efter kronor 2: 06 per
flygkilometer, vilket ungefärligen motsvarar bolagets självkostnader). Övriga
postverk hava för befordring med dessa turer erlagt 6 guldfrancs per tonkilometer
för brevpost och tredjedelen härav för paketpost och, i förekommande
fall, enligt lämnade viktgarantier, vilken ersättning betalats till det
svenska postverket.

Den av det svenska postverket utbetalade sammanlagda ersättningen för
postbefordring å de dag flyglinjer, rörande vilkas anlitande för, postföring
avtal träffats mellan generalpoststyrelsen och Aerotransport, har åren 1932

1933 uppgått till respektive 254,765 och 302,947 kronor och beräknas för år

1934 komma att belöpa sig till omkring 316,000 kronor.

Kostnaderna för nattpostflygtrafiken under åren 1932—1934 mellan Sverige,
Danmark och Finland samt kontinenten fördela sig sålunda:

Kostnad för postverket i

Sverige.........................

Finland ......................

Danmark......................

1932

1933

1934

(beräkn.)

sv. kr.

sv. kr.

sv. kr.

296,273

323,500

356,000

61,182

75,276

76,000

54,238

47,174

71,000

Utöver nu angivna kostnader för svensk post tillkomma ytterligare kostnader
för vidarebefordran å andra, utländska flyglinjer. Sistnämnda kostnader
— år 1933 omkring 91,000 guldfrancs, varav omkring 62,000 guldfrancs för
befordring till eller inom utomeuropeiska länder — täckas till större delen
av lufttransitavgifter från utländska postverk för anlitande av de svenska
flyglinjerna för postföring jämte minskning i land- och sjötransitersättning
till utländska postverk genom flygbefordringen av svensk post, för år 1933
belöpande sig till omkring 46,000 guldfrancs respektive omkring 31,000
guldfrancs, tillhopa 77,000 guldfrancs.

Det svenska postverkets sammanlagda kostnader för postbefordringen flygledes
under år 1933 framgå av följande, i betänkandet meddelade sammanställning: Kronor -

Dagflygningar ..........................................................................................

Nattflygningar ..........................................................................................

Vidarebefordring å utländska flyglinjer, omkring.................................

Lokala transporter och personalkostnader, omkring ..........................

Summa kronor

302,947

323,500

115,000

16,000

757,447

Härifrån avgå

Luftportoinkomster (beräkn.) .......................

Lufttransitinkomster, omkring ...................

Inbesparade land- och sjötransitavgifter, omkring

Kronor

175,000

60,000

40,000

Nettokostnad kronor

275,000

482,447

60

Kungl. Majlis proposition nr 162.

Det särskilda luftportot för brev utöver den vanliga portosatsen är i
Sverige 10 öre per 20 gram; för detta porto erkålles flygbefordring, i den
mån sådan är tillgänglig, ända fram till bestämmelseorten. För befordring
å utomeuropeiska flyglinjer erfordras dock i regel högre tilläggsporton. För
postpaket gälla särskilda luftportosatser, avvägda efter vikt och flygsträcka.
Postverkets luftportoinkomster beräknades enligt luftfartsutredningen för
år 1934 till omkring 180,000 kronor, därav omkring 75,000 kronor för försändelser
till utomeuropeiska länder.

Förutom luftfrankerad post har postverket sedan flera år låtit flygbefordra
en avsevärd mängd icke luftfrankerade vanliga och rekommenderade
brev och brevkort till utlandet dels a dagflyglinjen Malmö—Amsterdam
jämte anslutande linjer till London, Bryssel, Antwerpen och Paris (post
till Holland, Storbritannien, Irland, Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal),
dels å dagflyglinjen Stockholm—Helsingfors (post till och över Finland),
dels med de dansk-tyska flygmaskinerna till Hamburg och Berlin (i regel
blott post till städerna Hamburg och Berlin), dels ock med nattpostflygturerna
till Amsterdam respektive Hannover och vidare till Berlin, London
och Paris. Under år 1933 flygbefordrades enligt luftfartsutredningen sammanlagt
omkring 69,000 kilogram svensk post. Härav beräknas omkring 18,000
kilogram, eller 26 procent, hava utgjorts av luftfrankerad och 51,000 kilogram,
eller 74 procent, av annan post.

Luftfartsutredningen, som vid anförande av skälen för fortsatt statssubventionerad
trafik pa sätt tidigare atergivits utvecklat betydelsen av nattpostflygningarna,
har i förevarande sammanhang framhållit, att frågan örn i vilken
omfattning postverket lämpligen borde föranstalta örn postbefordring flygledes
vore en postal angelägenhet, som utredningen knappast syntes hava
att upptaga till behandling. Utredningen erinrar emellertid örn att generalpoststyrelsen
vid upprepade tillfällen framhållit betydelsen av luftfartens utnyttjande
för postbefordringen. Riktigheten av dessa synpunkter hade även
kraftigt understrukits av representativa företrädare för näringslivet bland
annat i till utredningen avgivna yttranden. Vid behandlingen av frågor örn
luftfartsledernas utbyggande hade postflygningarnas betydelse av riksdagen
angivits såsom ett av de starkaste skälen för dess inställning på detta
område.

Utredningen har ej heller ansett sig böra ingå på frågan, huruvida eller i
vilken omfattning ett särskilt luftporto bör upptagas för de försändelser,
vilka befordras flygledes. Utredningen gör emellertid i detta sammanhang
följande allmänna uttalanden:

Under det vissa utländska postverk i likhet med det svenska vidarebefordra
även icke luftfrankerad brevpost med nattpostflygningarna, så kräves
i regel eljest särskilt luftporto för flygbefordring. Då nattpostflygmaskinerna
icke kunnat och tills vidare icke torde kunna utnyttjas för passageraretrafik
eln<^as^ * mycket ringa omfattning för godsbefordring, hava postverken
nödsakats betala en^ ersättning, som motsvarar driftkostnaderna. Vid sådant
förhållande är det a ena sidan naturligt, att postverket disponerat det till -

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

gängliga lastutrymmet för befordring av så stora postkvantiteter, som lämpligen
kunnat medsändas. Å andra sidan har den åsikten framförts att, örn
blott luftfrankerad post befordrades med flygmaskin, bleve det allt flera avsändare,
som erlade särskilt luftporto; nu räknas det nämligen ganska allmänt
med, att sådant porto ej behöves, eftersom även vanlig brevpost i regel
medtages. Det får i detta sammanhang dock icke förbises, att för vart lands
vidkommande man icke kan räkna med sa stora kvantiteter luftfrankeiad
post eller med ett så högt luftporto, att inkomsterna därav skulle kunna
täcka de av landets läge förorsakade höga kostnaderna för luftpostbefordringen.
Med hänsyn till den stora fördel, som fiygbefordring av posten
innebär, och postverkets höga kostnader för detta transportsätt, kunde aven
en förhöjning av vårt i jämförelse med andra länders posttaxor låga luftporto
anses hava skäl för sig. Andra synpunkter kunna givetvis även anläggas på
denna taxepolitiska fråga. Här bör vidare erinras, att hittills med flygturerna
i riktning till Sverige endast i obetydlig omfattning befordrats andra försändelser
än sådana, för vilka luftporto erlagts. I den mån utländska postförvaltningar
i större utsträckning övergå till det svenska postverkets praxis
att anlita nattpostflygningen även för befordring av icke luftfrankerad post,
komma lufttransitavgifterna från utländska postverk att avsevart okas och
det svenska postverkets kostnader för nattpostflygningarna följaktligen att ej
obetydligt minskas.

Såsom förut erinrats har luftfartsutredningen utgått fran att de luftfartslinjer,
vilka ingå i det av utredningen förordade programmet för flygtrafikens
utveckling, alltjämt bliva anlitade för postbefordring och att förutom luftfrankerad
post även annan brevpost (brev och brevkort) liksom hittills flygbefordras
å omhandlade linjer.

Den transitavgift, som det svenska postverket har att erlägga för vidarebefordringen
av svensk post å utländska flyglinjer, är internationellt reglerad,
varför utredningen ansett sig sakna anledning att ingå pa densamma.

Däremot har utredningen ansett sig böra till behandling upptaga frågan,
vilken ersättning det svenska postverket bör erlägga för postbefordnngen å
sådana linjer, rörande vilkas anlitande för postbefordring avtal träffas mellan
det svenska postverket och vederbörande luftfartsbolag. Härom har luftfartsutredningen
anfört följande:

Ersättningen för postbefordring å dagflyglinjerna från Sverige hade alltsedan
år 1928 utgått efter en fraktsats av kronor 4:32 per tonkilometer.
Denna fraktsats hade då motsvarat den i världspostkonventionen fastställa
maximitransitavgiften för befordring av post llygledes, 6 guldfrancs per tonkilometer,
men motsvarade med nuvarande myntvärde å den svenska kronan
icke mer än omkring 3.5 guldfrancs per tonkilometer. Emellertid hade även
Aerotransports utgifter per offererad tonkilometer minskats och utgjorde föl
bolagets liela linjetratikrörelse år 1933 kronor 2:91 mot kronor 4: 11 år 1928.
En postersättning av kronor 4: 32 per tonkilometer syntes mahända darfor
numera kunna anses hög. Frågan, huruvida nyssnämnda fraktsats skulle
bibehållas eller något sänkas, bleve dock, örn Aerotransport ombildades pa
sätt utredningen föreslagit, ur statens synpunkt blott en bokfonngsfraga.
Utredningen hade därför stannat vid att i fråga örn postersättningen för
befordringen å de statssubventionerade dagflyglinjerna räkna med bibehållande
av nuvarande fraktsats, kronor 4: 32 per tonkilometer. Utredningen
hade härvidlag ansett, att det liven borde tagas hänsyn till postens företrädesrätt
till befordring på flyglinjerna ävensom därtill, att jämväl vid an -

62

Kungl. Majus proposition nr 162.

vändande av andra befordringsmedel brevpost ansåges såsom liögtarifferat

Nattpostflygningarna syntes förmodligen under rätt lång tid framåt uteslutande
komma att anvandas för postbefordring. Beträffande den viktigaste
nattpostlinjen (Stockholm—-Malmö—Hannover) syntes det också vara lampligast
att tidtabellen kunde fastställas uteslutande med hänsyn till postbetordnngen.
Pa linjerna Stockholm—Helsingfors och Malmö—Göteborg—
Oslo syntes nattpostflygnmgen däremot böra i så stor utsträckning, som
Kuiicle oliva möjlig, kombineras med passagerareflygning.

Då nattpostfl37gningarna alltså uteslutande eller huvudsakligen syntes
a*t utfo.ras för postens räkning, syntes desamma, så länge detta vore
förhållandet bora bekostas av postmedel. Postersättningen för dessa flygnili
gar borde utgöra självkostnaderna för flygningarnas utförande, varvid i
sjal vkostnaderna borde inräknas, förutom de rena driftkostnaderna, jämväl
pa nattpostflygningarna fallande andel av övriga kostnader för flygtrafiken
(teknisk organisation, administration m. m.). Fördelningen av sistnämnda
kostnader syntes böra ske på basis av antalet offererade tonkilometer i nattposttrahk
respektive 1 annan trafik. Kostnaderna för avskrivningar å flygplan
som anskaffades och uteslutande användes för nattposttrafik, borde självfallet
helt påföras nattpostflygnmgen.

Generalpoststyrelsen har anfört i huvudsak följande:

De snabba postförbindelserna med utlandet genom postens flygbefordran
hade otvivelaktigt bidragit till att upphäva olägenheten av vårt lands geografiskt
sett ofördelaktiga läge i förhållande till de utländska liandelscentra, vilka
tor vart lands affarsliv hade den största betydelsen. Sammanslutningar,
företrädande svensk handel och industri, hade också vid fyrfaldiga tillfällen
givit uttryck at sin uppskattning av de ansträngningar och ekonomiska
befordran8”’ S°m gJ°rtS fÖr att %8trafiken skulle kunna anlitas för post -

Generalpoststyrelsen ville framhålla angelägenheten av att postbefordringen
lultledes ordnades så, att den motsvarade affärslivets behov. Styrelsen ville
erinra därom, att postinlämningen huvudsakligen ägde rum sent på eftermiddagen
eller pa kvällen. Nattågen vore därför det viktigaste och mest
anlitade befordnngsmedlet, när det gällde huvudorterna inom landet. Natttagstorbmdelserna
hade även den stora fördelen, att posttransporten skedde
und®r. “en...11 affärssynpunkt döda delen av dygnet. Nattpostflygningarna
medförde för Sveriges postförbindelser med Europas huvudorter motsvarande
*°rdelar- , Denom dessa flygningar bleve det möjligt att utan rubbning av
aftarshvets nuvarande arbetsorganisation bereda vårt land synnerligen snabba
postforbindelser med utlandet. För postbefordringen mellan de stora centra
1 Europa,, belägna på mer än en natts tågreseavstånd, måste en säker och
regelbunden nattpostflygning anses såsom det fulländade befordringsmedlet.

or generalpoststyrelsen framstode det såsom allt angelägnare ju mer det
europeiska nattpostflygnätet utbyggdes, att även Sverige bereddes anslutning
till detsamma icke blott såsom hittills under sommaren utan året örn
or sa vitt icke vårt lands handel och industri i konkurrensen på den utfandska
marknaden skulle ställas i ogynnsammare ställning än sina utländska
medtävlare genom sämre postförbindelser än dessa. Generalpoststyrelsen
II11? ,erl“ya fm att anläggningen av flyglederna Stockholm—Malmö och
Malmo—Goteborg-norska gransen bland annat motiverats med att genom
dessa feder nattpostflygnmgen skulle kunna försiggå icke blott såsom hittills
endast under sommarmånaderna utan jämviil övriga delen av året. Sträckan
Malmo—Hannover vore redan utrustad med för nattflygtrafik erforderliga land -

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

ningsfält oell belysningsanordningar. Sveriges anknytning året runt till det
europeiska nattpostflygnätet vore sålunda förberedd och borde enligt styrelsens
förmenande komma till stånd, så snart förhållandena det medgave.
Endast genom anordnande av nattflygtrafik kunde den snabbhet l befordringen,
som flygningen erbjöde, fullt effektivt utnyttjas för postbefoi dringen.

Några kostnadsberäkningar för nattpostflygningens bedrivande hade icke
framlagts av luftfartsutredningen. Generalpoststyrelsen funné sig tor sin
del sakna anledning att nu närmare ingå på frågan örn kostnaderna tor dessa
flygningar. Att någon längre tid i förväg beräkna dessa kostnader late sig nämligen
knappast göra, då desamma i hög grad vore beroende av, i vad man de
övriga nordiska ländernas postverk komme att deltaga i nattpostflygningarna,
ävensom av, huru stora returfrakter som erliölles från andra utländska postförvaltningar.
Styrelsen kunde givetvis icke förorda dessa flygningars bedrivande,
därest kostnaderna för desamma på grund av ändrade förhållanden
skulle bliva avsevärt kostsammare än vad som för närvarande kunde förutses.
För 1934 års nattpostflygningar hade postverkets kostnader uppgått till närmare
en halv miljon kronor, inberäknat kostnaderna för vidarebefordnngen
av posten med de tyska nattflygmaskinerna från Hannover. Vid nattpostflygningarnas
bedrivande året runt torde måhända årskostnaderna tor. desamma
komma att belöpa sig till det dubbla beloppet, vilket styrelsen icke
ansåge oskäligt i anseende till de fördelar, nattpostflygningarna medförde

^^Nettokostnaderna kunde emellertid minskas, förutom genom att flygningarna
i större omfattning än hittills anlitades av främmande postverk,
exempelvis genom att vid dessa flygningar även medtoges expressgods och
genom flygtekniska, driftsförbilligande framsteg o. s. v. Det syntes aven
kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn till den avsevart forbattrade
postgången och i betraktande av att jämväl icke luftfrankerade brev och
brevkort skulle komma att flygbefordras, en höjning av det utrikes brevportot
— en höjning, som för övrigt även av. andra skäl kunde anses .befogad
— borde vidtagas. Styrelsen vore dock icke beredd att nu taga stallning
till denna fråga. Slutligen ville styrelsen framhålla, att i mån som
nattpostflygningen fullkomnades behovet av dagflygtrafikens användande tor
postbefordring komme att minskas. Några närmare beräkningar i. detta
hänseende läte sig dock icke för närvarande göra och tills vidare ansåge sig
styrelsen kunna godtaga de av luftfartsutredningen beräknade postkvantiteterna
å dagflyglinjerna.

Ur posta! synpunkt hade styrelsen, såsom tidigare omnämnts, funnit en

linie Stockholm—Norrland önskvärd.

Ehuru en fraktsats av kronor 4: 39 per tonkilometer pa dagflyglinjerna med
hänsyn till Aerotransports nuvarande utgifter per tonkilometer syntes kunna
anses hög, även med företrädesrätt för post, vore styrelsen dock villig att tills
vidare godtaga densamma för brev och brevkort. Så snart förhållandena etet
medgåve, borde emellertid förhandlingar om nedsättning upptagas, flor
flygbefordringen av paketpost förutsatte styrelsen, att ersättning liksom hittills
och enligt utredningens förslag skulle utgå med tredjedelen av den för
flygbefordringen av brevpost utgående ersättningen, d. v. s. med kronor 1:44
per tonkilometer. Vidare måste generalpoststyrelsen framhålla, att postverket
kunde erlägga niimnda ersättning av kronor 4: 32 per tonkilometer
endast så länge denna ersättning icke (iverstege den i varldspostkonventionen
angivna maximilufttransitavgiften (nu 6 guldfrancs = för närvarande
kronor 7: 80). Skulle ersättningen komma att överstiga nyssnämnda lufttransitavgift,
finge nämligen postverket vidkännas förlust för a dessa linjer
befordrade utländska poster.

64

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 162.

Mot förslaget att nattpostflygningarna skulle bekostas av postmedel och
utföras till självkostnadspris enligt Kungl. Maj:ts bestämmande vore från
generalpoststyrelsens sida intet att erinra, så länge dessa flygningar icke
kunde kombineras med passagerareflygning, samt under förutsättning att
samtliga fraktinkomster vid ifrågavarande flygningar tillfälle postverket.

Järnvägsstyrelsen bar framhållit, att även taxan för postbefordran luftledes
vöre av betydelse icke blott statsfinansiellt utan också järnvägsekonomiskt.
Styrelsen syftade därvid närmast på de avgifter, som uttoges av allmänheten.
En prisskillnad mellan luft- och järnvägsbefordran, vilken understege
den merkostnad, det förra befordringssättet förorsakade, kunde icke undgå
att medföra en samnällsekonomiskt ofördelaktig fördelning av transporterna,
järnvägarna till skada.

Kommerskollegium har understrukit betydelsen av nattpostflygning under
hela året.

Handelskamrarna hava i allmänhet uttalat sig för nattpostflygning hela året.

Sveriges allmänna sjö/artsförening har förordat, att nattpostflygningarna å
enligt förslaget ifrågakommande linjer måtte komma till utförande året runt.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har det svenska postverket
under senare år flygledes till utlandet transporterat betydande delar av den
brevpost, tidvis så gott som all sådan, som lämpligen kunnat befordras å flvglinje,
liksom även luftfrankerad paketpost. Detta gäller såväl dagflygningarna
som de hittills blott under sommarmånaderna bedrivna nattflygningarna.
Den med särskilt luftporto försedda brevposten har flvgbefordrats till bestämmelseorten,
i den mån flyglägenheter varit tillgängliga och medfört tidsvinst.
Övrig brevpost har i mån av utrymme erhållit flygbefordran till London,
Paris, Bryssel, Antwerpen, Hamburg, Berlin och Helsingfors, därvid
alltså även vissa av Aerotransport icke trafikerade linjer utnyttjats för ändamålet.
Den luftfrankerade posten har, enligt gjorda beräkningar, för år 1933
ej uppskattats till mer än 26 procent av all flygbefordrad post, efter vikt
räknat, och för år 1934 beräknas motsvarande procenttal till allenast 16.3. De
flygledes verkställda transporterna hava åsamkat postverket betydande nettokostnader,
vilka enligt luftfartsutredningen för år 1933 uppgingo till ej
mindre än 482,447 kronor. Knappast något annat postverk torde, relativt
sett, i samma utsträckning som det svenska hava bekostat flygning av även
icke luftfrankerad post.

Luftfartsutredningen har, ehuru den ansett sig icke böra närmare ingå
på frågan örn flygpostbefordringens omfattning och ekonomi, utgått från
att liksom hittills såväl luftfrankerad som vanlig brevpost skulle befordras
å dagflyglinjerna och medelst särskilt för ändamålet inrättade nattflyglinjer.
Likaså har utredningen förutsatt, att hittillsvarande praxis i fråga
örn Aerotransports taxor för postbefordran skulle äga fortsatt tillämpning.
Det svenska postverket skulle alltså för dagtransporterna erlägga 4 kronor
32 öre för tonkilometer samt beträffande nattflygningarna, i den mån de bomme
till utförande genom Aerotransjmrt, svara för bolagets självkostnader för
denna flygning. Generalpoststyrelsen har för sin del anslutit sig till vad
utredningen sålunda ifrågasatt, med reservation i fråga örn nattflygningarna
för det fall att kostnaderna skulle ställa sig avsevärt högre än nu kan förutses.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

I syfte att vinna någon uppfattning om storleksordningen av de kostnader,
en sålunda året runt anordnad flygbefordring av svensk post skulle
medföra för postverket, har jag från generalpoststyrelsen inhämtat upplysningar
i sådant hänseende. Med reservation för utgångspunkterna i fråga
örn"postmängderna till och från Sverige och övriga skandinaviska länder,
som förutsatts deltaga i nattflygtransporterna, har styrelsen i en avgiven
promemoria ansett sig kunna för år 1937 räkna med följande utgifter respektive
inkomster och besparingar:

Dagflygningar.................................................................

Nattflygningar.................................................................

"Vidarebefordring å utländska flyglinjer, omkring.....

Lokala transporter och personalkostnader, omkring

............. 265,000

............. 700,000

............ 255,000

............. 85,000

Summa 1,305,000

Härifrån avgå

Luftportoinkomster (beräknade) ..............

Lufttransitinkomster, omkring.................

Inbesparade land- och sjötransitavgifter,

Kronor

............................. 125,000

.............................. 70,000

omkring............... 118,000 313,000

Nettokostnad kronor 992,000

I en senare promemoria har generalpoststyrelsen under förutsättning, Idan
annat, att nattpostflygning utfördes endast sex nätter i veckan och å Liljen
Oslo—Göteborg—Malmö kombinerades med passagerareflygning, beräkna!
nettokostnaderna för postflygningen till 890,000 kronor.

Utöver nu angivna kostnader för postflygningen tillkomma statens pä
nattflygningen belöpande utgifter för radio- och väderlekstjänst, beräkna e
till respektive 19,200 och 122,600 kronor. Ytterligare böra i detta sammanhang
beaktas de i första hand av nattpostflygningarna föranledda belysnings anläggningarna

på luftfartslederna Stockholm—Malmö och Malmo—Goteborg
—norska gränsen, vilka anläggningar enligt luftfartsutredmngen efter full
utbyggnad av lederna beräknats draga en årlig kostnad av 2:>1,000 kronor
inklusive ränte- och amorteringskostnader. Medräknas aven dessa utgiftsposter
- de ingå i den här förut (sid. 25) meddelade sammanställningen
rörande totalkostnaderna för luftfarten — stiger sålunda nettokostnaden till
1,385,800 kronor, vilket belopp emellertid, enligt generalpoststyrelsens nyssnämnda
senare promemoria, under vissa förutsättningar kunde beraknas bliva

något mindre. . .

En av förutsättningarna för de i meddelade tablå återgivna beräkningarna

är att de danska, norska och finska postverken deltaga i de verkliga kostnaderna
för nattflygningen på så sätt, att omkring en tredjedel skulle falla på
svenska postverket och återstoden på nyssnämnda tre postverk. Enligt jad
jag inhämtat hava dessa emellertid ännu icke tagit ståndpunkt till denna fråga,
och med hänsyn härtill är det icke möjligt att i sakens nuvarande lage med
någon bestämdhet angiva de kostnader, som i verkligheten skulle komma att
belasta postverket. En samverkan av nyss antydd art torde emellertid utgöra
en ofrånkomlig förutsättning för den utökning av postflygningen, varom har

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 162. 519 85 5

66

Kungl. Majus proposition nr 162.

är fråga. I annat fall skulle det svenska postverkets nettokostnader för flygbefordringen
stiga till omkring 2 miljoner kronor, ett kostnadsbelopp som
uppenbarligen icke kan anses godtagbart.

Även örn det således saknas tillräckligt fasta hållpunkter för ett bedömande
redan nu av frågan i vilken omfattning postflygning bör bedrivas
efter 1937 års ingång, har jag ansett mig böra i sammanhang med behandlingen
av övriga luftfartsspörsmål något beröra vissa principfrågor beträffande
postflygningen.

I första hand vill jag då framhålla att, så länge ett särskilt luftpostporto
anses böra upptagas, det enligt min mening måste anses principiellt riktigt
att endast luftfrankerad post befordras flygledes. I varje fall gäller detta
dagflyglinjerna, där postverkets utgifter för transporterna äro avkängiga av
den fraktade postmängden. Samma synpunkt gör sig även gällande i fråga
örn nattflygningarna, i vad de avse transporter på andra linjer än dem, för
vilka postverket bestrider kostnaderna. Beträffande sistnämnda linjer ställer
sig saken måhända något annorlunda; härtill återkommer jag i det följande.

Naturligt är att allmänheten, därest även icke luftfrankerad post som regel
flygbefordras på ifrågakommande linjer, i många fall icke finner nödigt att
frankera försändelserna med luftporto. Därpå tyder i varje fall det förhållandet
att, såsom nyss nämnts, en jämförelsevis liten del av den
flygbefordrade brevposten till utlandet luftfrankerats; den luftfrankerade
posten har för år 1933 beräknats till 18,000 kilogram och för år 1934 till
endast 13,900 kilogram, under det att hela mängden luftbefordrad post utgjorde
69,000 respektive 85,200 kilogram. Det borde rimligen kunna antagas,
att ett tillämpande av principen örn flygbefordran endast av luftfrankerad
post skulle komma att väsentligt höja förstnämnda siffror. Skulle
ater motsatsen kunna antagas, eller med andra ord att en indragning av
flygbefordran för den icke luftfrankerade posten ej skulle medföra en mera
avsevärd ökning av luftfrankeringen, synes detta vittna örn ett bristande
verkligt behov av postflygning och snarare utgöra ett skäl för inhiberande
åtminstone av de förlustbringande nattflygtransporterna än för ett bibehållande
eller utökande av den nuvarande anordningen. Till ledning för
bedömandet av hela detta spörsmål kunna tjäna vissa av generalpoststyrelsen
gjorda beräkningar. Enligt styrelsens nyss återgivna kalkyl, som förutsätter
att även icke luftfrankerad post sändes å flyglinjerna, skulle inkomsten
av luftporto för år 1937, trots de utökade och förbättrade tidtabeller och förbindelser
som förslaget till ny trafikplan innebär, uppgå till endast 125,000
kronor, eller avsevärt mindre än för åren 1933 och 1934, då den beräknats
till respektive 175,000 och 180,000 kronor. Under förutsättning åter att
endast luftfrankerad post skulle flygbefordras har generalpoststyrelsen enligt
inhämtad uppgift ansett sig kunna för år 1937 räkna med en sådan
inkomst av 210,000—225,000 kronor, vilket dock som synes innebär endast
en jämförelsevis ringa ökning i förhållande till åren 1933 och 1934. Nu anförda
siffror torde visa, att ett bibehållande av systemet med flygbefordran
även av icke luftfrankerad post skulle komma att leda till en fortgående
minskning av luftportoinkomsten, samtidigt som de knappast tyda på be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

67

fintligheten av något mera allmänt behov av postflygning. För övrigt visar
hela den av generalpoststyrelsen på basis av nuvarande befordringsprinciper
uppgjorda kalkylen för luftpostbefordran efter år 1936 väsentligt minskade
portoinkomster men nära nog fördubblade nettokostnader. Det kan givetvis
ifrågasättas, huruvida det skulle vara ekonomiskt riktigt att anordna flygposttransporterna
efter ett program, som visar ett dylikt resultat.

Från näringslivets sida har, under framhållande av postflygningens, enkannerligen
nattflygningens stora betydelse för näringslivet över huvud taget
och främst för export- och importhandeln, betonats angelägenheten av att
det särskilda luftportot avvecklas. Det må erkännas att flygpostbefordringen
äger sin betydelse för vissa delar av näringslivet. Detta förhållande synes
emellertid i och för sig icke kunna åberopas som skäl för att postverket
skulle i stället för näringslivet självt och den korresponderande allmänhet
i övrigt, som önskar utnyttja flygposttransporterna, bära hela den särskilda
kostnad, som är förenad med sådana transporter. Det stundom framförda
skälet, att postverket har skyldighet att transportera posten på snabbaste
sätt, kan jag finna godtagbart endast intill den gräns, som skälig jämvikt
mellan inkomster vid och utgifter för respektive befordringssätt ovillkorligen
måste utgöra. Yad särskilt angår nattflygningarna synes det uppenbart,
att icke ens med den fastställda luftportosatsen en sådan jämvikt tillnärmelsevis
kan uppnås.

Äro emellertid de ekonomiska eller andra fördelar, den snabba flygpostbefordringen
påstås medföra för korrespondenterna, av den storleksordning,
att betydande belopp finnas böra nedläggas av postverket på denna flygning,
bör det också kunna antagas, att en rimlig höjning av portosatsen
för flygbefordran icke gärna kan föranleda till en minskning av den luftfrankerade
postmängden. En höjning av luftportot borde vid sådant förhållande
sannolikt medföra en motsvarande inkomstökning för postverket.

Möjligheterna att avväga luftpostportot äro begränsade genom den internationella
postkonventionen. Enligt denna får inom Europa sådant porto
uttagas med högst 15 guldcentimes per 20 gram. Det nuvarande svenska
portot, 10 öre per 20 gram, motsvarar emellertid enligt gällande kurs endast
ungefär 8 guldcentimes och skulle alltså kunna höjas till inemot det dubbla.
Det svenska luftportot är bland de lägsta i Europa. I exempelvis Danmark
är luftportot för närvarande fastställt till 20 danska öre per 20 gram för brev
och 15 öre för brevkort.

Örn sålunda, vid bibehållande av särskilt luftporto, en höjning av detsamma
synes rimlig oell genomförbar, kunna emellertid även andra åtgärder
i detta sammanhang komma tinder övervägande. Förut har antytts, att
frågan örn flygbefordring av icke luftfrankerad post ställde sig något annorlunda
vid sådana nattflyglinjer, för vilka postverket bestrede bolagets självkostnad.
I dylika fall kan nämligen den icke luftfrankerade posten, i den
mån utrymmet det medgiver, medtagas utan särskild kostnad för postverket.
I regel är den luftfrankerade postmängden icke större än att även övrig
brevpost kan inlastas i flygplanen, som vid nattflygningen endast avses för
posttransport, och postverkets kostnader för nattflygningarna äro lika stora

68

Kungl. Maj. ts proposition nr 162.

oavsett den transporterade postmängden. Det kan då ock synas naturligt,
att även den icke luftfrankerade posten får medfölja. En given gräns för
flygtransporten av sistnämnda post bör dock enligt min mening vara den
station, från vilken postverket bar att erlägga frakt efter vikt och där alltså
det särskilda skälet för flygbefordringen icke längre äger giltighet. Vid denna
station skulle då den icke luftfrankerade posten överföras till land- respektive
sjötransport, om sådan ifrågakommer.

Örn det alltså under vissa förhållanden kan anses lämpligt att även icke luftfrankerad
utlandspost från Sverige befordras med nattfly glin jerna — behov av
nattflygning för annan post än utlandspost torde icke föreligga å nuvarande
svenska flygleder — synes det, i betraktande av de höga kostnaderna för detta
befordringssätt och den betydande del av utlandsposten, som sålunda skulle
flygbefordras, kunna sättas i fråga, huruvida icke det vanliga utlandsportot bör
höjas, med bibehållande av det särskilda luftportot endast för flygtransport till
utomeuropeiska länder och för flygning inom Europa med andra linjer än svenska
nattflyglinjer. Därmed skulle praktiskt taget all brevpost till utlandet vara
berättigad till transport med svenska nattflyglinjer, där sådana inrättats.

Ett av de tidigare åberopade viktigare skälen för flygbefordran av icke
luftfrankerad post har varit, att det svenska utlandsportot har ansetts väl
högt och därför motivera en förbättring av transporttiderna genom flygbefordran
utan att särskilt luftpostporto med nödvändighet bort uttagas.
Numera torde emellertid detta skäl knappast äga giltighet. Generalpoststyrelsen
har ock i sitt utlåtande antytt, att en höjning av utlandsportot
kunde anses befogad till och med av andra skäl än dem som hänföra sig till
flygförbindelsernas större snabbhet. Även utvägen att minska förlusterna
å postflyget genom uttagande av ett högre utlandsporto än det nu fastställda
bör därför komma under övervägande.

Beträffande den ekonomiska innebörden av en eventuell höjning av utlandsportot
må erinras örn följande. Den internationella postkonventionen
fastställer för vanliga brev ett utlandsporto av 25 guldcentimes för 20 gram
och 15 guldcentimes för varje påbörjad överskjutande viktsats av 20 gram samt
för brevkort 15 guldcentimes, med rätt för staterna att minska portosatserna
med 20 procent eller öka dem med 40 procent. Det svenska utlandsportot
är 25 respektive 15 öre för brev och 15 öre för brevkort, efter nuvarande
kurs motsvarande omkring 20 respektive 12 guldcentimes. Enligt postverkets
statistik för år 1934 utgjorde antalet svenska brev till utlandet inklusive
x-ekommenderade och assurei-ade försändelser, men bortsett från
post till Danmark, Finland, Island och Norge — för dessa gälla i stort sett
samma portosatser som inom Sverige —- något mer än 9 miljoner. En höjning
av brevportosatsen 25 öre till exempelvis 35 öre torde alltså kunna
beräknas medföra en inkomst av omkring 900,000 kronor, vartill kommer
den inkomstökning, som skulle vinnas om samtidigt utlandsportot för brevkort
i motsvarande mån höjdes.

Örn en portoökning av här angiven art genomföres, synes flygbefordringen
av post kunna utan mera avsevärd nettokostnad bedrivas i huvudsakligen den
omfattning, luftfartsutredningen förutsatt. Dock torde, på sätt jag förut ut -

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

vecklat, åtminstone i regel endast den post, som försetts med luftporto, bora
transporteras med dagflygningarna och med nattflygningarna bortom slutpunkten
för de svenska linjerna. Denna begränsning av den icke luftfrankerade
postens flygbefordran minskar postverkets utgifter för flygtransitavgifter.
Räknar man inkomstökningen av portohöjningen för det vanliga utlaudsportot
flygbefordringen helt till godo liksom ökningen av luftportots höjning,
synes man hava anledning antaga att postflygningen icke skall bliva
mera förlustbringande än som med hänsyn till luftfartens nuvarande utvecklingsstadium
må kunna anses rimligt.

Slutligen vill jag i korthet beröra frågan, huruvida den nettokostnad,
större eller mindre, som postflygningen kommer att uppvisa, bör liksom,
hittills belasta postverket såsom en driftkostnad eller örn densamma, för
närvarande inverkande på riksstatens inkomstsida, bör i stället redovisas på
utgiftssidan av riksstaten. Enär postflygningen är att betrakta såsom en rent
postal angelägenhet, behöver icke berörda nettokostnad, lika litet som eventuella
motsvarande kostnader för andra transportgrenar, redovisas över riksstaden.
I anslutning till vad jag tidigare anfört örn redovisningen av statens utgifter
för luftfarten och inrättandet av en särskild fond för möjliggörande av denna
redovisning, synes det emellertid kunna anföras skäl för att statsverkets
nettokostnader för flygpostbefordringen redovisas över riksstaten, särskilt
örn dessa kostnader skulle komma att uppgå till mera avsevärda belopp.
Detta spörsmål synes emellertid lämpligen upptagas till prövning i sammanhang
med övriga nyssberörda redovisningsfrågor, vilka enligt vad jag föreslagit
skulle göras till föremål för särskild utredning.

De här berörda frågorna örn postporton och postflygningens omfattning
m. m. äro av beskaffenhet att närmast ankomma på Kungl. Majit att, i förekommande
fall efter förslag av generalpoststyrelsen, pröva och avgöra. Med
hänsyn emellertid till deras statsfinansiella och i övrigt allmänt samhälleliga
betydelse har jag ansett tillfälle böra på detta sätt beredas riksdagen att, örn
den så önskar, uttala sig i ämnet.

Markorganisation.

Luftfartsutredningen har å sid. 53—65 i sitt betänkande lämnat redogörelse
för luftfartens markorganisation i Sverige, omfattande flygplatser, flygleder,
väderlekstjänst och radiotjänst. Utförligare redogörelse för flygplatser och

flygleder lämnas å sid. 177—210 i betänkandet.

Anläggningskostnaderna för markorganisationen framgå av följande av
luftfartsutredningen meddelade sammanställning, innefattande beräknade kostnader,
i den mån anläggningarna icke ännu äro färdigställda:

Engångskostnader för flygplatser och flygleder.

Flygplatser :

Lindarängen...........................................................................................

Bromma..............................................................................................

Torslanda ...........................................................................................

Bulltofta..............................................................................................

Kalmar.................................................................................................

1,000 kr.

1,377

4,579

1,896

3,744

20

Summa 11,616

70

Kungl. Majus proposition nr 162.

Hjälplandningsfält:

Stockholm—-Malmö...........................

Malmö—Göteborg—norska gränsen
Övriga..............................................

4,787

1,940

652

Summa 7,379

Flygfyrar

555

Stamma summarum 19,550

.A-V denna totalkostnad har ett belopp av i runt tal 12 miljoner kronor
beräknats belöpa på statsverket, medan återstoden skulle belöpa på vederbörande
kommuner.

_ Me(ä avseende å årskostnaderna för markorganisationen torde jag få hänvisa
till den under rubriken »Trafikprogram och kostnader» meddelade sammanställningen.

Beträffande flygplatserna torde här endast behöva erinras örn att desamma
tillkommit under delvis mycket betydande ekonomisk medverkan
från statens sida, flertalet såsom kommunala nödhjälpsarbeten eller reservarbeten
i statens arbetslöshetskommissions regi. Statens bidrag till kostnaderna
hava varierat från fall till fall. I statsverkspropositionen har Kungl.
Majit framlagt förslag örn bidrag till uppförande av en hangar å Bromma
Ajgpläts (sjätte huvudtiteln, punkt 32) samt under utgifter för kapitalökning,
bilaga 3, örn medel till belysningsanläggning å flygplatsen (punkt 8) och
örn anslag till radioanläggning för densamma (punkt 19).

Stockholm—Malmö och Malmö—Göteborg—norska gränsen
utföras såsom statliga reservarbeten av arbetslöshetskommissionen. Till markförvärv
och belysningsanläggningar m. m. hava särskilda anslag upptagits å
riksstaten, huvudsakligen såsom kapitalökningsanslag till postverket. Beträffande
arbetena å frågavarande flygleder torde jag få hänvisa till den i
statsverkspropositionen (utgifter för kapitalökning, bilaga 3, punkt 7) lämnade
redogörelsen.

Väderlekstjänsten för luftfarten handhaves i Sverige av statens meteorologisk-hydrografiska
anstalt, som på statsverkets bekostnad utan avgift tilltillhandahåller
såväl svenska som utländska luftfartsföretag väderleksunderrättelser.
När väderlekstjänsten för luftfart år 1925 inrättades, bestredos de
årliga kostnaderna av anstaltens ordinarie anslag. Från och med budgetåret
1927/1928 hava särskilda medel för ändamålet anvisats under sjätte huvudtiteln,
för löpande budgetår till ett sammanlagt belopp av 60,200 kronor. I
anledning av den ändrade riksstatsuppställningen hava ifrågavarande anslagsmedel
i riksstatsförslaget för nästa budgetår överflyttats till nionde huvudtiteln
(punkt 186), där de upptagits med ett till 68,900 kronor förhöjt belopp.

I fråga örn radiotjänsten, avseende telegrafförbindelsen mellan flygplanen
och stationerna, torde jag få erinra örn de principer, efter vilka statsmakterna
hittills bedömt spörsmålet örn bestridandet av kostnaderna för
densamma.

Förefintliga radiostationer — vid Lindarängen i Stockholm, Torslanda i
Göteborg och Bulltofta i Malmö — hava anlagts av telegrafverket och be -

71

Kungl. Majus proposition nr 162.

kostats moel kapitalökningsmedel. Intill budgetåret 1931/1932 uthyrdes då
förefintliga anläggningar av telegrafverket till vederbörande intressenter.
Sedan emellertid luftfartssakkunniga i sitt den 30 september 1929 avgivna
betänkande rörande understöd åt den civila luftfarten (st. off. utredn.1929: 21)
föreslagit, att telegrafverket skulle på statsverkets bekostnad tillhandahålla
och betjäna radioanläggningarna, samt vissa framställningar därutinnan inkommit,
upptog min företrädare i ämbetet frågan till behandling i 1931 års
sjätte huvudtitel, punkt 34. Han tillstyrkte därvid, att fri radiotjänst bereddes
luftfarten i Sverige genom telegrafverkets försorg. I likhet med luftfartssakkunniga
ansåg han dock, att ägarna eller innehavarna av vederbörande
flygplatser borde tillhandahålla för radioanläggningarna erforderlig kraft samt
markområden och lokaler ävensom ombesörja dessas belysning, uppvärmning
och städning. Även till radioanläggningarna hörande starkströmskablar
borde utan ersättning ställas till telegrafstyrelsens förfogande.

Med avseende å sättet för bestridande av telegrafverkets kostnader for
radiotjänsten hade telegrafstyrelsen ifrågasatt, att av styrelsen för då utförda
anläggningar disponerade kapitalökningsmedel borde frigöras genom särskilda
anslag. Ett sådant förfaringssätt syntes emellertid . departementschefen
icke nödvändigt, utan skälig förräntning och amortering av berörda
medel syntes böra ingå bland kostnaderna för den fria radiotjänsten, för
vilka telegrafverket skulle erhålla ersättning. Dessa kostnader, i vilka jämväl
inräknats avlöningar till radiotelegrafister m. m., föreslog departementschefen
skola upptagas såsom särskilt anslag under sjätte huvudtiteln med

40,000 kronor. I samband därmed betonade han, att utökning av radiostationernas
antal eller av deras effekt bleve beroende på Kungl. Maj:ts
prövning samt att det därvid bleve möjligt tillse, att blott för luftfartens
säkerhet nödvändiga krav tillgodosåges. . _ ...

Riksdagen (skrivelse nr. 69, punkt 2), som icke ville motsätta sig Kungl.
Majis i anslutning till departementschefens uttalande avlåtna förslag, anvisade
för budgetåret 1931/1932 till radiotjänst för luftfarten ett anslag av

40.000 kronor, nied vilket belopp enahanda anslag därefter för varje budgetår
upptagits å riksstaten och jämväl i riksstatsförslaget för nästa budgetår.

Enligt vad luftfartsutredningen meddelar, uppgår det i förevarande radioanläggningar,
i Stockholm, Göteborg och Malmö, nedlagda statskapitalet till
20,000, 10,000 respektive 78,000 kronor. Såsom nyss antytts har Kungl.
Majit i statsverkspropositionen föreslagit riksdagen att anvisa ett anslag å

180.000 kronor till radioanläggning för flygplats i Bromma, vilken anläggning
är avsedd att ersätta nyssnämnda anläggning i Stockholm, belägen vid
Lindarängen.

Luft/arts utredningen har i fråga örn markorganisationen och till en början
flygplatserna och flyglederna anfört i huvudsak följande:

Flygplatserna och flyglederna för den civila luftfarten vöre samtliga tillkomna
på det allmännas bekostnad, och flygtrafiken hade. hitintills icke belastats
med andra avgifter för dessas användande än mattliga start- oell landningsavgifter.
Det allmännas årliga kostnader för ränta och amortering av
i flygleder och flygplatser nedlagt kapital samt för väderleks- och radiotjänst
hade av utredningen beräknats till inemot 1.5 miljon kronor. Skulle
transportföremålet betala alla det begagnade samfärdsmedlets kostnader, sa
skulle så gott som all svensk flygtrafik få nedläggas.. Under sådana omständigheter
ansåge utredningen, att, intilldess möjligen i en framtid flygtrafiken
kunde komma att bära sina kostnader, det allmänna borde svara för alla nu
ifrågavarande kostnader.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

Det hade synts utredningen angeläget att till granskning upptaga spörsmålet,
huruvida och i vilken relation kostnaderna för flygplatser och flygleder
borde bäras av stat och kommun samt huru förvaltningen av dessa på
ändamålsenligaste sätt borde ordnas, och att så vitt möjligt söka lämjtliga
riktlinjer härför.

Beträffande flygplatserna måste en bestämd åtskillnad göras mellan å ena
sidan de flygplatser, som uteslutande avsetts för trafik till eller från annan
inrikes ort eller för sportflygning, och å andra sidan dem, som avsetts att
förmedla även flygtrafik till och från utlandet.

Beträffande den senare gruppen, som utgjordes av flygplatserna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, gällde att de, även om de tillgodosåge ett rent
lokalt trafikintresse, dock tjänade även ett riksintresse, och detta senare
bleve desto starkare, ju mera trafiken å flygplatsen hade karaktären av en
genomgångstrafik, oavsett örn de resande fortsatte sin färd med annat fortskaffningsmedel
än flygplan. I fråga om dylika flygplatser syntes en fördelning
mellan staten och vederbörande kommun av byggnadskostnaderna böra
ske, varvid statens bidrag borde avvägas med hänsyn till flygplatsens större
eller mindre betydelse ur rikssynpunkt. Då fördelningen av anläggningskostnaderna
för nämnda tre flygplatser varit eller vore föremål för statsmakternas
prövning, ansåge sig utredningen sakna anledning att närmare
ingå härpå.

I fråga örn övriga flygplatser måste det lokala trafikintresset anses vara
så övervägande, att det, liksom nu vore fallet med sjöfartshamnarna, borde
ankomma på vederbörande kommuner att föranstalta örn deras anläggande.
Härvid syntes emellertid, med hänsyn till betydelsen av en flygplats även
för kringliggande samhällen, böra undersökas möjligheterna för en samverkan
dem emellan. Att kommuner kunde få en betydande del av sina
kostnader ersatta av för arbetslöshetens bekämpande anvisade statsmedel
innebure intet avsteg från den princip, åt vilken utredningen här givit
uttryck.

Flyglederna tillgodosåge icke något lokalt intresse. Den omständigheten,
att förefintligheten av en kommunal flygplats onödiggjorde anläggandet av
ett hjälplandningsfält, borde icke föranleda till avsteg från vad nyss yttrats
rörande fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun för flygplatserna.

Då flygplatser och flygleder borde vara öppna för alla flygtrafikanter,
borde förvaltningen av dessa anläggningar ombesörjas av det allmänna. Utredningen
hade kommit till den uppfattningen, att vad förvaltningen av
flygplatserna beträffade kommunerna syntes vara mest lämpade för ifrågavarande
uppgift. Kommunerna hade redan beträffande sina hamnar liknande
förvaltningsuppgifter, och på flera håll hade man infört kommunal
förvaltning av flygplatserna. Staten däremot saknade organ för denna uppgift,
och det syntes vara att befara, att en statlig förvaltning av rikets flygplatser
skulle Wiva jämförelsevis dyrbar. Den omständigheten, att en flygplats
förvaltades kommunalt, innebure icke, att allt lokalt arbete på flygplatsen
skulle ombesörjas av kommunen. En viss praxis hade redan "utbildat
sig i fråga örn fördelningen av arbetet å flygplatserna mellan flygplatsförvaltningen
och de trafikerande flygbolagen.

Kostnaderna för respektive flygplatsers underhåll och drift syntes böra
bestridas av den, som förvaltade flygplatsen, således av vederbörande kommun.
Härigenom syntes den bästa garantien erhållas, för att förvaltningen
ordnades på ur ekonomisk synpunkt lämpligaste sätt. Flygplatsförvaltningen
skulle äga rätt att av de trafikerande upptaga start- och landningsavgifter
samt uppehållsavgifter enligt av Kungl. Majit fastställd taxa. Det måste

73

Kungl. Majus proposition nr 162.

tillses, att taxorna icke så avveke från vanligt bruk inom »neira lancier, att
onödiga svårigheter härigenom uppstode för luftfarten. Med de taxor för
flygplatsernas begagnande, som under nuvarande forhållanden syntes möjliga
att tillämpa, torde driftsunderskott å flygplatsrorelsen i regel icke kunna

undvikas. . flyglefierna ingående hjälplandningsfälten och fyrarna i regel
icke anslöte till någon stad utan vore belägna inom kommuner, som saknade
lämpliga organ för ledernas handhavande, syntes det nödvändigt att lata
staten ombesörja förvaltningen av flyglederna. „

De årliga utgifterna för flygledernas underhåll och drift syntes, da flyglederna
icke kunde anses äga direkt lokalt intresse, böra bårås av staten. _
Enligt vad utredningen föreslagit, skulle flyglederna, åtminstone tills vidare,
avgiftsfritt upplåtas åt alla flygtrafikanter och således aven at postverket
I överensstämmelse med denna uppfattning ansage utredningen, att
postverket borde befrias från utgifter för flyglederna och samtidigt aven
från alla med flygledernas förvaltning sammanhängande uppgifter, vilka
näppeligen syntes tillhöra postverkets verksamhetsområde. Dessa uppgifter
borde överlåtas åt luftfartsmyndigheten, som otvivelaktigt vöre den statliga
myndighet, vilken handhavandet av flyglederna närmast borde åligga bland
annat genom på respektive platser bosatta personer, med vilka luftfartsmyndigheten
skulle träffa avtal. Förslaget borde medföra elen konsekvensen,
att det av postverket redovisade, i flygfält och fyrbelysning nedlagda kapitalet
linge överföras till annat konto.

Med avseende & de till markorganisationen hörande anläggningarna for
radio- och väderlekstjänst åt luftfarten föreslår utredningen icke någon
ändring i fråga örn kostnadernas bestridande vid de nuvarande anläggningarna.
Huruvida och i vad mån staten framdeles skulle deltaga i kostnaderna för
radio- och väderlekstjänst även vid andra flygplatser än i Stockholm, Göteborg
och Malmö syntes, säger luftfartsutredningen, få bero på provning i
varje särskilt fall. Till erhållande av statsbidrag syntes främst bora ifrågakomma
sådana anläggningar för ifrågavarande ändamål, vilka kunde äga betydelse
för de statliga flyglederna. Vidare framhåller utredningen, att med
det av utredningen föreslagna trafikprogrammet, varvid flygtrafik i stor utsträckning
skulle komma att bedrivas inom landet och under hela året,
kraven på väderleks- och radiotjänst syntes avsevärt komma att ökas. Väderleksrapporternas
tillförlitlighet bleve under vissa förhållanden utslagsgivande
för trafikens genomförande. En fastare organisation av väderleks- och radiotjänsten
liksom av samarbetet mellan dessa, än vad som för närvarande vore
fallet, syntes därför bliva nödvändig. Väderleks- och radiotjänst for luftfarten
vore av speciell natur och bomme att höra intimt samman med den
av utredningen föreslagna omorganiserade luftfartsmyndighetens blivande
arbete. Utredningen förutsatte, att luftfartsmyndigheten sedermera skulle
göra nödvändiga framställningar beträffande dessa frågor.

I fråga om kostnaderna för radiotjänsten har luftfartsutredningen anfort:

Radiotjänsten, som den för närvarande är anordnad, torde få betraktas
som ett provisorium. Den utvidgning av den svenska reguliara luftfarten,
som utredningen föreslagit, liksom den ökning av den utländska flygtrafiken
på Sverige, som kan emotses efter öppnandet av Bromma flygplats oell sedan
vissa kompletteringsarbeten utförts på Torslanda flygplats, påkalla ett ut -

74

Kungl. Majlis proposition nr 162.

byggande av den nuvarande radiotjänsten. Utredningen har införskaffat uppgift
från telegrafstyrelsen å de kostnader, som beräknas uppstå genom sådan
utbyggnad av radiostationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Engångskostnaderna för anläggningarna, byggnader och utrustning, ha
därvid uppgivits komma att belöpa sig till för Stockholm 170,000 kronor,
Göteborg _ 130,000 kronor och Malmö 135,000 kronor eller inalles 435,000
kronor. Årskostnaderna ^ för drift och underhåll av radiostationerna bliva i
någon mån beroende pa trafikens omfattning. Med den tjänstgöring, som
skulle erfordras av personalen vid en trafikering i överensstämmelse med
trafikplan lil, skulle de årliga kostnaderna, däri inräknat ränta, 5 procent,
och amortering under 10 år å kostnader för ytterligare erforderliga anläggningar,
komma att uppgå till följande belopp:

Stockholm

Göteborg

Malmö

Summa

K r o

n o r

Drift och underhåll ...........

Personalavlöningar ........................

Övriga kostnader.......

Ränta och amortering ...................

9,500

25,100

7,100

22,000

7,400

16,600

4,900

16,800

11,400

42,000

10,800

17,500

28.300
83,700
22,800

56.300

Summa

68,700

45,700

81,700

191,100

Yad sålunda anförts, fortsätter luftfartsutredningen, beträffande nödvän,
diglieten av radiotjänstens utbyggande i samband med flygtrafikens emotsedda
utvidgning gällde ävenledes väderlektjänsten. Under förutsättning
av en trafikomfattning i enlighet med trafikplan III skulle enligt uppgift
från statens meteorologisk-hydrografiska anstalt de årliga kostnaderna belöpa
sig till:

Stockholm

Göteborg

Malmö

Summa

K r o

n o r

Personalavlöningar vid flygstatio-

nema ..................................

45,678

39,246

51,690

136,614

Meteorologisk-hydrografiska anstal-

ten m. m................... .....

—

_

8,978

84,108

Omkostnader.................................

—

—

—

Summa

—

—

—

229,700

Härutöver hade beräknats ett engångsanslag på 8,000 kronor.

Generalpoststyrelsen har intet att erinra mot förslaget, att postverket skulle
befrias från utgifter för flyglederna och samtidigt från alla med flygledernas
förvaltning sammanhängande uppgifter.

Telegrafstyrelsen har anfört i huvudsak följande:

Styrelsen hade intet att invända mot att efter den föreslagna nyorganisationen
av luftfarten handhava radiotjänsten för densamma.

Kostnadsberäkningen för markradiostationer i Stockholm, Göteborg och
Malmö, till en början uppgjord under förutsättning att stationerna skulle
förses med 2 kW utrustningar, hade, sedan luftfartsutredningen efter samråd
med Aerotransport ansett att 1 kW utrustningar vore tillräckliga, upp -

75

Kungl. Majus proposition nr 162.

gjorts på basis härav. Styrelsen vore av samma mening som luftfartsutredningen
och ansåge, att 1 kW stationer borde komma till utförande.

Emellertid syntes utredningen hava bortsett från att i beräkningarna
medtagits belopp för anläggningar för erforderlig elektrisk kraft, mark och
lokaler samt årliga kostnader för lokalernas belysning, uppvärmning och
städning, vilka kostnader enligt utredningens förslag liksom hittills skulle
påvila innehavarna av flygplatserna. Dessa kostnader inginge, vad anläggningskostnaderna
beträffade, med följande belopp, nämligen för Stockholm
med 35,000 kronor, för Göteborg med 25,000 kronor samt för Malmö med

25,000 kronor.

Berörda årskostnader hade inräknats med för Stockholm 2,000 kronor,
för Göteborg 2,000 kronor samt för Malmö 2,600 kronor.

Därest anläggningskostnaderna för radiostationerna skulle, som hittills,
vara påförda telegrafverkets kapitalökningsanslag, syntes det ofrånkomligt,
att styrelsen bereddes sådan ersättning av statsmedel härför, att dels den
avsättning till telegrafverkets förnyelsefond på 10 procent, som gjordes för
verkets andra likartade anläggningar, kunde ske, dels ock anläggningskostnaden
kunde förräntas enligt de grunder, som gällde beträffande telegrafverkets
övriga med kapitalökningsmedel bekostade anläggningar. Den förräntning
av 5 procent, som luftfartsutredningen föreslagit, skulle vara liktydig
med att luftfarten skulle profitera på verkets mera räntabla rörelsegrenar,
vilket enligt styrelsens åsikt vore oriktigt. Emellertid hade luftfartsutredningen
framhållit önskvärdheten av att alla statens kostnader för luftfarten
måtte sammanföras i riksstaten, dels under särskild rubrik under sjätte
huvudtiteln, dels under en gemensam rubrik under utgifter för kapitalökning.
Telegrafstyrelsen tillstyrkte denna ordning, varigenom också frågan
örn sättet för förräntningen av statens kapitalökningsmedel för denna verksamhet
kunde ordnas på sätt, som utredningen föreslagit.

Statens meteorologisk-hy drögenfiska anstalt har i stort sett icke haft något
att erinra med anledning av luftfartsutredningens betänkande, då anstalten
förutsatt, att det närmare utformandet av väderleks- och radiotjänstens
fastare organisation komme att ske i samarbete med anstalten.

Överståthållarämbetet har från de synpunkter, ämbetet äger företräda, icke
funnit något att erinra mot luftfartsutredningens förslag.

Stockholms stadsfullmäktige hava åberopat yttranden av flyghamnsstyrelsen
och stadskollegiet. Flyghamnsstyrelsen har framhållit, att för stadens del
frågan örn fördelningen av kostnaderna för Brommafältets iordningställande
och utrustande borde framläggas till stadsfullmäktiges avgörande först sedan
besked erhållits angående Kungl. Maj:ts ställningstagande tillfrågan. I detta
yttrande har stadskollegiet instämt och tillika anfört, att kollegiet, i likhet
med flyghamnsstyrelsen, icke hade någon erinran mot luftfartsutredningens
allmänna ståndpunkt i avseende å flygplatsernas förvaltning.

Bedan i sammanhang med behandlingen av flugan örn fortsatt statsunderstöd
till den svenska regelbundna luftfarten har jag framhållit, hurusom
det tillsvidare icke lärer vara möjligt att belasta Aerotransport med
dess andel i kostnaderna för luftfartens markorganisation, innefattande flygfält
och flygleder samt radio- och väderlekstjänst. Såsom särskilda skäl
härför har jag anfört de omständigheter, som för närvarande utesluta en

Departements chefen.

76

Kungl. Majus proposition nr 162.

taxesättning med hänsyn enbart till täckandet av de fulla kostnaderna för
luftfarten, samt den reciprocitet, på vilken anspråk göras från de andra
länder, vilkas markorganisation tillhandahålles Aerotransport utan särskild
avgift.

I detta sammanhang kan jag därför med avseende å kostnaderna för
markorganisationen begränsa mig till att i huvudsak giva luftfartsutredningens
uttalanden i ämnet min anslutning. De principer — bland annat
i fråga örn fördelningen av kostnaderna och förvaltningen beträffande flygplatser
och flygleder — åt vilka luftfartsutreduingen givit uttryck och som
i allt väsentligt ansluta sig till statsmakternas tidigare ståndpunktstagande
till förevarande spörsmål, synas mig tillsvidare böra vara vägledande vid hithörande
frågors lösning. Yad beträffar redovisningen av statens anläggningsocli
årskostnader för markorganisationen vill jag emellertid erinra örn mitt
tidigare yttrande örn behovet av utredning i detta hänseende i anslutning
till Kungl. Majda för pågående riksdag framlagda förslag örn inrättande av
statens allmänna fastighetsfond. Slutligen vill jag betona vikten av att
frågor örn statens ekonomiska medverkan till nya anläggningar av skilda
slag för luftfarten noga prövas från fall till fall med hänsyn till deras ekonomiska
konsekvenser och med särskilt beaktande av i vad mån statens intresse
av anläggningens tillkomst må kunna motivera en sådan medverkan.

Luftfartsmyndigheten.

Enligt Kungl. Maj:ts efter riksdagens hörande den 26 maj 1922 givna
förordning (nr 383) örn luftfart tillkomma vissa ärenden en luftfartsmyndighet,
örn vilken Kungl. Majit förordnar. I kungörelse den 8 december 1922
(nr 617) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av förordningen den
26 maj 1922 (nr 383) örn luftfart — numera ersatt med kungörelse den 20
april 1928 (nr 85) — stadgades, att luftfartsmyndigheten skulle tillsvidare
vara chefen för den byrå inom kommunikationsdepartementet, som handlägger
ärenden rörande luftfart.

Alltsedan den 1 maj 1923 har visst biträde beretts luftfartsmyndigheten
till en början genom hos generalstaben respektive marinstaben kommenderade
officerare. Från och med budgetåret 1925/1926 finnes hos luftfartsmyndigheten
anställd särskild assistent, under de första åren med avkortad
tjänstgöringstid men från och med budgetåret 1930/1931 med lieltidstjänstgöring.
Sedan den 1 juli 1932 har därjämte hos myndigheten varit anställd
en biträdande ingenjör, vars arvode, numera 400 kronor för månad, för närvarande
utgår med hälften av postmedel och med andra hälften av anslagsmedel
under sjätte huvudtiteln. Slutligen finnes hos luftfartsmyndigheten
anställt ett extra ordinarie kanslibiträde. På senare tid har en andre kanslisekreterare
i departementet i viss utsträckning biträtt vid uppsättande av
skrivelser och dylikt.

För avlöning åt assistenten, kanslibiträdet och, i den mån avlöningen
utgår av anslagsmedel, den biträdande ingenjören bär i riksstaten för innevarande
budgetår uppförts ett extra anslag av 14,000 kronor. I årets statsverksproposition
(sjätte huvudtiteln, punkt 28) har samma anslag med hänsyn
till principerna för den nya riksstatsuppställningen uppräknats till 15,400

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

kronor. Utöver dessa anslagsmedel disponeras för luftfartsmyndighetens kostnader
dels lönen för cliefen å byrån för luftfartsärenden och dels departementets
expens- och resekostnadsanslag. Personalkostnaderna hava beräknats
till 32,748 kronor för år — inklusive dyrorts- och dyrtidstillagg — av
vilket belopp 2,400 kronor utgå av postmedel.

I detta sammanhang må ock erinras örn det anslag å 1,000 kionor, som
från och med budgetåret 1930/1931 årligen anvisats för bestridande av de
kostnader, som uppstå i samband med enligt gällande författningar av luftfartsmyndigheten
eller länsstyrelse föreskrivna besiktningar av luftfartyg.

Luftfartsutredningen har i fråga örn den framtida organisationen av luftfartsmyndigheten
inledningsvis erinrat örn att utredningens förslag till anordnande
av reguljär luftfart under närmaste framtiden innebure en avsevärd
utvidgning av den svenska linjetrafiken. Det kunde emellertid även förväntas,
anför utredningen, att vid färdigställandet av lantflygplatsen vid
Bromma landet i ökad utsträckning öppnades för främmande flygföretag.
Luftfartsmyndighetens arbetsuppgifter bleve i följd härav betydligt vidgade,
företrädesvis inom följande verksamhetsområden, nämligen luftfartsinspektion,
markorganisation samt taxe- och tidtabellsväsende.

Efter att hava närmare utvecklat innebörden av dessa arbetsuppgifter
ingår luftfartsutredningen på frågan om luftfartsmyndighetens organisation
och framhåller till en början med avseende å personalen, att med hänsyn
till den betydande arbetsbörda, som hädanefter bomme att belasta luftfartsmyndigheten,
en däremot svarande utökning av den nuvarande personalen
erfordrades.

Beträffande den tekniska personalen föreslår utredningen, att tvenne förste
byråingenjörstjänster (lönegrad B 27) inrättas för de viktigaste tekniska verksamhetsområdena,
nämligen luftfartsinspektionen och markorganisationen.
För andra tekniska ärenden torde erfordras ytterligare en ingenjör, förslagsvis
i tjänsteställningen byråingenjör (lönegrad B 21). For handläggning och
beredning av taxe- och tidtabellsärenden samt ärenden av kameral och juridisk
natur anser utredningen erforderligt inrätta en sekreterare anst förslagsvis
i lönegrad B 24. I personalstaten böra dessutom upptagas dels en
kansliskrivarebefattning (lönegrad B 11) för luftfartsregistrets och charlets
förande samt för statistikens sammanställande och bearbetande och dels en
kontorsbiträdesbefattning (lönegrad B 4).

Beträffande luftfartsmyndighetens chefsfråga framhåller utredningen, att
den, som skulle utöva närmaste ledningen av luftfartsmyndighetens arbete,
vare sig det bleve cliefen för ett för ändamalet inrättat ämbetsverk eller
byråchef i redan befintligt verk, finge en synnerligen krävande arbetsbörda.
Han hade sålunda att deltaga i det internationella kommissionsarbetet, vilket
redan nu vore av stor, tidskrävande omfattning. Vidare måste han taga
befattning med de principiellt viktiga ärenden, som rörde taxor och ekonomi.
Dessutom vore det av stor betydelse, att chefen ägnade fortlöpande uppmärksamhet
åt och följde icke endast lagstiftningsarbetet utan överhuvud
hela utvecklingen på luftfartens område. Frågans lösning bleve emellertid
beroende på, huruvida myndigheten organiserades såsom en byrå inom be -

78

Kungl. Majlis proposition nr 162.

fintligt ämbetsverk eller såsom självständigt ämbetsverk. Utredningen hade
tagit under övervägande båda dessa alternativ.

För det senare alternativet talade att flertalet å en luftfartsmyndighet
ankommande ärenden vore av speciell natur och allenast på skilda avsnitt
agde något närmare samband med de arbetsuppgifter, som ålåge befintliga
ämbetsverk. ° 6

Emellertid kunde utredningen ej undgå hysa en viss tvekan örn lämpfigheten
av att inrätta ett fristående ämbetsverk med så begränsad arbetsborda
sorn den, vilken åtminstone under de närmaste åren syntes komma att
belasta luftfartsmyndigheten. Kostnaderna för ett fristående mindre ämbetsverk
staude sig ej oväsentligt högre än för en byrå inom annat större ämbetsverk,
ett förhållande, som funne sin förklaring icke enbart i den omständigheten
att vissa för varje myndighet oundvikliga kostnader bleve proportionsvis
lägre, då de finge slås ut på ett flertal byråer. 1

. ,Med hänsyn.till önskvärdheten av att icke blott de olika trafikgrenarnas
intressen rattvist avvagdes mot varandra utan även att de skilda företagen
skulle kunna hysa det förtroendet, att redan vid de förberedande utredningarna
de olika synpunkterna riktigt vägdes mot varandra, särskilt vid
taxesattfångar och koncessioner för nya flyglinjer, talade vägande skäl för
„“ luftfartsmyndighet utsåges något av de ämbetsverk, vederbörligen
förstärkt med en för ändamålet nyinrättad byrå, vilka hade att handlägga
ärenden rörande den statliga uppsikten över andra enskilda trafikföretag till
lands eller sjöss. °

De båda ämbetsverk, som ur nu angiven synpunkt skulle kunna ifrågakomma,
fortsätter utredningen, vore kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Vägande skäl kunde anföras för båda dessa ämbetsverk.
Emellertid syntes arbetsbördan för chefen för kommerskollegium redan vara
så betungande, att allenast med tvekan kunde ifrågasättas att utöka densamma.
Härtill komme, att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan
förefunnes fackkunskap i allt vad som rörde anläggning av flygfält och flygleder,
varjämte det syntes kunna antagas, att styrelsen genom anlitande av
statliga befattningshavare i länen skulle hava möjlighet att med mindre tidsutdrakt
och kostnad öva tillsyn över flyglederna. På grund härav och då
utredningen ansåge, att de luftfartsmyndigheten för närvarande och inom
den närmaste framtiden påvilande uppgifterna icke vore av den omfattning,
att inrättande av ett självständigt ämbetsverk redan från början kunde vara
nödvändigt, hade utredningen funnit sig böra föreslå, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillika måtte bliva luftfartsmyndighet.

Utredningen har emellertid framhållit, att, örn detta sammanförande till
ett ämbetsverk av väsentligen skilda arbetsuppgifter på grund av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens omfattande arbetsuppgifter komme att innebära
hinder för luftfartens utveckling eller medföra olägenheter vid handläggningen
av de på luftfartsmyndigheten ankommande ärendena, frågan borde
ånyo tågås upp och en helt fristående luftfartsmyndighet inrättas.

Utredningen föreslår alltså, att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nymrattas
en luftfartsbyrå med personaluppsättning och avlöning, beräknad
efter högsta löneklassen, ortsgrupp G, utan dyrtidstillägg och provisoriskt
dyrortstillägg, enligt följande sammanställning:

Kungl. Majus proposition nr 162.

79

Lönegrad

Högsta löneklass
kronor

1 byråchef......................

2 förste byråingenjörer

1 sekreterare ................

1 byråingenjör ..
^ kansliskrivare
1 kontorsbiträde

B 30
B 27
B 24
B 21
B 11
B 4

11,940

21,000

9,060

7,668

4,350

2,988

Summa 57,006

Generalpoststyrelsen hyste viss tvekan, huruvida icke kommerskollegium
särskilt med hänsyn till näringslivets intressen skulle vara lämpligare såsom
luftfartsmyndighet än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och kunde icke finna
de anförda skälen för luftfartsmyndighetens förläggande till det senare ämbetsverket
övertygande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har anfört:

Förutom de skäl, som utredningen anfört, ansåge sig styrelsen böra framhålla,
att luftfartsmyndighetens befattning med det föreslagna flygbolaget och
blivande flyglinjer i väsentliga delar syntes kunna jämställas med den uppsikt
och kontroll, som styrelsen hade att utöva beträffande enskilda järnvägar.

För inrättande av en särskild byrå för ifrågavarande ändamål talade även
den omständigheten, att inom styrelsen icke funnes någon byrå, som lämpligen
skulle kunna övertaga de mycket speciella ärenden och uppgifter, som
tillkomme luftfartsmyndigheten att handlägga och uppfylla.

I fråga örn personaluppsättningen innebure förslaget en avsevärd utökning,
jämfört med den nuvarande luftfartsmyndigheten. Den betydliga ökningen
av myndighetens uppgifter och arbete, särskilt beträffande luftfartsinspektion,
markorganisation samt taxe- och tidtabellsväsende, syntes komma att göra
sig gällande icke minst i början av luftfartsbyråns verksamhet. Det syntes
därför vara av vikt, att byrån redan vid inrättandet vore så väl organiserad
och rustad för sin uppgift som möjligt.

Ett genomförande av den föreslagna organisationen syntes komma att påfordra,
att styrelsens benämning, »Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen», som
— redan nu mindre lämplig med hänsyn till styrelsens ämbetsbefattning
även med enskilda järnvägar samt vägtrafiken —efter luftfartsmyndighetens
inordnande i styrelsen komme att te sig ännu mindre lämplig, måste ändras
för att bättre täcka styrelsens ämbetsuppgifter. Styrelsen ville för sin del
föreslå, att benämningen bestämdes till »Kommunikationsstyrelsen».

Luftfartsmyndigheten tillstyrker utredningens organisationsförslag och anför
vidare:

Myndighetens arbetskrafter vore för knappt tillmätta redan för de uppgifter,
som nu ålåge myndigheten, och till följd av luftfartens hastiga utveckling
vore göromålen stadda i ständig ökning. Det vöre därför av vikt,
att myndigheten snarast möjligt erliölle en effektiv organisation och tillräckliga
resurser för att fylla de anspråk, som skäligen kunde ställas å myndigheten.
De ärenden, som ankomme på myndigheten att behandla, vöre
omfattande och krävde strängt specialiserade arbetskrafter. I markorganisationen
ingående anläggningar måste på ett sakkunnigt sätt underhållas
och förvaltas. Härtill komme myndighetens omfattande kontroll och inspektion
av luftfartyg samt tillsyn, att för luftfarten utfärdade bestämmelser och

80

Kungl. Majus proposition nr 162.

föreskrifter iakttoges. Myndigheten måste också ägna oavlåtlig uppmärksamhet
åt det internationella samarbetet på luftfartsområdet.

Huvuddelen av förut nämnda frågor vore icke beroende av den subventionerade
trafikens omfattning utan av att trafik över huvud taget bedreves.

Statskontoret, som anslöte sig till förslaget, att luftfartsmyndigheten såsom
en särskild byrå inordnades under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kunde
emellertid icke anse erforderligt, att personalen förstärktes i den utsträckning,
luftfartsutredningen tänkt sig. Utöver byråchefen syntes bland personalen
icke behöva upptagas mera än en förste byråingenjör. Markorganisationen
syntes kunna handhavas av den föreslagne byråingenjören, och i
stället för sekreteraren förefölle det, i avvaktan på vinnandet av erfarenhet
av nyorganisationen, vara tillräckligt att tillsvidare anställa en förste amanuens.
Tillräckliga skäl för ersättande av det nuvarande kanslibiträdet med
en kansliskrivare syntes icke föreligga, då de göromål, som avsetts att utföras
av kansliskrivaren, inom ämbetsverken i allmänhet anförtroddes åt
kontors- eller kanslibiträden. Statskontoret förordade därför, att ett kanslibiträde
fortfarande upptoges på luftfartsmyndighetens stat samt att för anställande
av extra biträdeshjälp för skrivgöromål ansloges förslagsvis 1,000
kronor. Med denna beräkning skulle tillsvidare kostnaderna för luftfartsbyrån
icke behöva överstiga 40,000 kronor.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anfört:

Nämnden delade den av utredningen uttalade åsikten, att ett självständigt
ämbetsverk för handläggning av luftfartsärenden skulle draga större kostnader
för statsverket, än örn för ändamålet inrättades en byrå inom något
nu befintligt ämbetsverk. En självständig styrelse krävde nämligen tvivelsutan
större antal befattningshavare och däribland en i chefsställning. Aven
vissa andra utgifter än personalkostnader syntes ställa sig högre vid en fristående
organisation.

Lönenämnden vore även av den uppfattningen, att av de två ämbetsverk,
som av utredningen ifrågasatts såsom luftfartsmyndighet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
borde med hänsyn till detta ämbetsverks nuvarande arbetsuppgifter
främst komma i fråga. Genom inrättande inom detta ämbetsverk
av en särskild byrå för luftsfartsärenden syntes det, sannolikt för en ansenlig
tid framåt, bliva på ett tillfredsställande sätt sörjt för dessa ärendens
handläggning.

Med avseende å personalstaten ville lönenämnden erinra, att de för närvarande
å väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat uppförda förste byråingenjörerna
vore hänförda till lönegrad B 26. I organisationsfrågans nuvarande
läge saknade lönenämnden möjlighet att fullt bedöma, huruvida den föreslagna
löneställningen (B 27) för luftfartsbyråns förste byråingenjörer kunde
anses fullt motiverad. Särskilt gällde detta förste byråingenjören för markorganisation.
I viss mån syntes ifrågavarande befattningshavares arbetsuppgifter
och ansvar i tjänsten bliva beroende av vilka kvalifikationer som
kunde komma att ställas på byråns chef.

Förandet av luftfartygsregistret och luftfartsmyndighetens diarium ävensom
sammanställandet och bearbetandet av luftfartsstatistiken skulle enligt
utredningens förslag åvila en befattningshavare i kansliskrivares löneställning.
För den händelse det vore avsett, att dessa tjänsteåligganden skulle
fullt självständigt utföras av befattningshavaren ifråga, syntes någon erinran
icke vara att göra mot den föreslagna löneställningen. Skulle däremot detta
arbete komma att ställas under överinseende av den sekreterare, som enligt
betänkandet skulle anställas å luftfartsbyrån, syntes det knappast kunna

Kungl. Majits proposition nr 162. 81

anses motiverat att för ändamålet avse en befattningshavare i högre tjänstegrad
än kanslibiträdes

Det syntes hava varit utredningens avsikt, att personalen å den nya
byrån skulle redan från början uppföras å ordinarie stat. Lönenämnden
ville för sin del ifrågasätta, huruvida i avvaktan på närmare erfarenhet rörande
den nya organisationens ändamålsenlighet en sådan anordning vore
fullt lämplig. Framhållas kunde exempelvis, hurusom vid utbrytande år
1928 ur jordbruksdepartementet av det statliga organet för egnahemsärenden
och inrättande för sistnämnda ändamål av en särskild styrelse, statens
egnahemsstyrelse, detta ämbetsverk hade uppförts allenast på extra stat.

Lönenämnden förutsatte, att det varit utredningens mening, att° efter
luftfartsärendenas överflyttande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åtminstone
de för närvarande hos luftfartsmyndigheten anställda flygtekniska
assistenterna bleve obehövliga inom kommunikationsdepartementet. Det framginge
emellertid icke av det föreliggande betänkandet, huruvida någon ytterligare
reducering av personal inom kommunikationsdepartementet bleve
möjlig till följd av den förändrade organisationen av lultsfartsmyndigheten,
vadan lönenämnden ansåge sig sakna anledning att här ingå på denna fråga.

Kommerskollegium har anfört:

I flera av de till kollegium avgivna yttrandena hade hemställts, att en
överflyttning av ärendenas handläggning måtte ske till kollegium.

Kollegium ansåge för sin del, att mycket starka skäl i och för sig talade
för hithörande ärendens förläggning till kollegium. Kollegium ville emellertid
åberopa vad kollegium redan den 30 oktober 1920 bland annat yttrade,
då enahanda fråga varit föremål för kollegii övervägande.

»Med hänsyn till den mångfald uppgifter av vitt skilda slag, som kollegium
under de senare åren fått mottaga, hyser kollegium starka betänkligheter
mot att övertaga dessa nya förvaltningsuppgifter, som helt säkert
skulle bliva mycket krävande. Härigenom skulle de redan nu ej ringa svårigheterna
att sammanhålla det för kollegium anvisade stora arbetsområdet i avsevärd
grad ökas.»

Kollegium, som givetvis ej ville motsätta sig ett förläggande till kollegium
av ifrågavarande ärenden, i händelse statsmakterna skulle finna en
sådan organisation lämplig, ville beträffande detaljerna i luftfartsutredningens
organisationsplan endast uttala, att den vad personaluppsättningen beträffade
förefölle under nuvarande förhållanden tillräcklig men att å andra sidan
någon reduktion av personalen i sparsamhetssyfte ej kunde, örn arbetsuppgifterna
skulle behörigen fullgöras, vara möjlig.

Cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet hava payrkat anställande
av en flygsakkunnig militärassistent hos luftfartsmyndigheten.
Chefen för marinstaben har därjämte förordat luftfartsmyndighetens förläggande
till kommerskollegium.

Aktiebolaget Aerotransport har förklarat sig helt dela utredningens uppfattning,
att luftfartsmyndigheten tillsvidare bör organiseras såsom byrå
inom befintligt ämbetsverk. Bolaget ville även understryka nödvändigheten
av att personalförstärkningen skedde snarast möjligt, enär de nya flygledernas
och flygfältens iordningställande, den utökade privatflygningen och lufttrafiken
liksom tillkomsten av flygplantillverkning i större utsträckning inom landet
medfört, att behovet av statens förvaltande, reglerande och kontrollerande
medverkan blivit i synnerligen Idig grad ökat.

llihang till riksdagens protokoll Wiji) 1 sami. Nr 162.

319 35 6

82

Departements chefen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 162.

Såsom jag tidigare erinrat, har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
(sjätte huvudtiteln, punkt 28) framlagt förslag i fråga örn det anslag, som
för nästa budgetår erfordras till biträde åt luftfartsmyndigheten vid handläggning
av ärenden rörande luftfart. Redan då framhöll jag, att en eventuell
^organisation av luftfartsmyndigheten icke syntes böra träda i kraft förrän
under budgetåret 1936/1937, i följd varav beräkningarna beträffande storleken
av nyssnämnda anslag under nästkommande budgetår kunde göras, oberoende
av ett eventuellt förslag till riksdagen örn den framtida organisationen.

Ehuru jag, i anslutning till vad jag sålunda anfört, icke finner behövligt
eller lämpligt, att det redan på detta stadium fattas något definitivt beslut
i fråga örn den personal, som i sinom tid erfordras för handläggning av de
uppgifter, som skulle ankomma på en nyorganiserad luftfartsmyndighet, har
jag likväl ansett mig böra i korthet redogöra för även förevarande organisationsfråga
i samband med de övriga spörsmål, som avse den svenska luftfarten
efter utgången av år 1936. Det har nämligen synts mig angeläget
att i detta sammanhang frågan, huruvida luftfartsmyndigheten bör inordnas
i redan befintligt ämbetsverk eller utgöra en självständig organisation, blir
föremål för bedömande.

I sådant avseende har såväl av luftfartsutredningen som i de avgivna
yttrandena förordats myndighetens inordnande i ett redan befintligt ämbetsverk.
För min del giver jag denna uppfattning min anslutning.

Enligt luftfartsutredningens mening kunna såsom luftfartsmyndighet ifrågakomma
kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ehuru
måhända även andra statliga verk kunde ifrågasättas, synes likväl i nuvarande
läge valet böra avse endast de båda nyss nämnda. Såväl luftfartsutredningen
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt luftfartsmyndigheten hava uttalat
sig för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom luftfartsmyndighet.
Även jag finner övervägande skäl tala för en sådan anordning, varför, örn
icke riksdagen däremot gör någon erinran, åtgärder torde i sinom tid böra
vidtagas för dess förverkligande.

Den av styrelsen väckta frågan örn ämbetsverkets benämning kommer
därvid, liksom spörsmålet örn personalorganisationen givetvis att upptagas
till behandling. Beträffande den sistnämnda frågan vill jag redan nu framhålla,
att det av luftfartsutredningen framlagda organisationsförslaget synes
mig vara väl omfattande. I likhet med statskontoret och lönenämndeD anser
jag det böra vara möjligt att något begränsa personaluppsättningen och kostnaderna.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika avseenden anfört och förordat
hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget Aerotransport
träffa avtal örn regelbunden luftfart efter utgången
av år 1936 i huvudsaklig överensstämmelse med det av mig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 162. 83

förordade, såsom bilaga 3 vid statsrådsprotokollet fogade förslaget; dels

till tecknande av aktier i aktiebolaget Aerotransport, sedan
dess bolagsordning ändrats i huvudsaklig överensstämmelse
med det vid nämnda avtalsförslag såsom bilaga B fogade förslaget,
under Utgifter för kapitalökning och rubrik Fonden för
statens aktier för budgetåret 1935/1936 anvisa ett reservationsanslag■,
att utgå av lånemedel, av ................. kronor 1,250,000;

dels höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/1936
under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomstposten »Övriga
lånemedel» med motsvarande belopp;

dels ock besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola i fall
av behov tillhandahålla medel för inlösen av aktier i bolaget,
vilka tillhöra annan än staten.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenEegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Waldemar Wiens.

84

Kungl. Majus proposition nr 162.

Bilaga 1.

1931 års avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt
aktiebolaget Aerotransport.

§L

Bolaget äger att från och med den 11 juli 1931 till utgången av år 1936 på
nedan angivna villkor åtnjuta statsunderstöd för regelbunden luftfart.

§ 2.

Statsunderstöd utgår under förutsättning att regelbunden luftfart upprätthålles
med en tur dagligen i vardera riktningen å linjen Malmö—Amsterdam
under hela året (minst 360 dubbelturer) och å linjen Stockholm—Helsingfors
under minst 8 månader (minst 240 dubbelturer). Halva antalet turer å vardera
linjen skall utföras av bolaget med egna maskiner och egen personal; den andra
hälften av turerna förutsättes skola utföras av samtrafikerande utländskt företag.
För perioden 11 juli 1931—31 december 1932, betraktad som övergångstid,
må trafiken dock begränsas enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. Efter
den 1 januari 1933 skall trafiken upprätthållas i full utsträckning, såvida icke
Kungl. Majit annorlunda förordnar.

Såsom understöd åt bolaget för dess ovannämnda trafikprestationer utbetalar
statsverket för vart och ett av åren 1932—1936 ett understöd av 650,000
kronor med avdrag av det belopp, vilket såsom arvode skall tillkomma den
i § 14 omförmälde granskningsmannen och rådgivaren. För senare halvåret
1931 utbetalas statsunderstöd med det belopp, som Kungl. Majit bestämmer
i förhållande till trafikens längd.

§ 3.

Mom. 1. Nödgas bolaget genom väderlekshinder eller tillfälliga maskinskador
eller dylikt helt eller delvis inställa vissa turer, skall bolaget dock icke
vara skyldigt vidkännas minskning i understödet, så framt under året verkställts
så många under startdagen fullbordade turer, att de uppgå till minst
nedan angivna procenttal av de turer, som enligt § 2 eller jämlikt av Kungl.
Majit meddelade bestämmelser skolat utföras:

Amsterdam linjen -

1931, 1932 .............. 90 %

1933 .................... 91 %

1934 .................... 92 %

1935 .................... 93 %

1936 .................... 94 %

Helsingfors linjen 92

%

93 %
94%

95 %

96 %

Morn. 2. Bliva i övrigt enstaka turer inställda eller avbrutna, eller blir trafiken
för viss tid inställd, vare sig på grund av att bolaget icke mäktar utföra
sin anpart av trafiken eller på grund av att erforderlig samverkan till upprätthållande
av reguljär trafik icke kan åstadkommas med samtrafikerande bolag,
skall understödet för året minskas med ett belopp av 2 kronor för varje flygkilometer,
varmed luftfartsmyndigheten, efter granskning av vederbörande resedagböcker,
funnit bolaget hava brustit i de prestationer, som enligt § 2, jämförd
med § 3 mom. 1, skolat utföras. Därest särskilda förhållanden därtill
föranleda, kan Kungl. Majit efter luftfartsmyndighetens hörande medgiva
undantag från vad sålunda föreskrivits.

85

Kungl. Majus proposition nr 162.

§ 4.

Uppstår av annan anledning än i § 2 sägs, på grund av den förutsatta samtrafiken
med främmande bolag eller eljest, fråga om att förändra trafikprestationerna,
antingen så att bolagets andel i den gemensamma trafiken jämkas,
eller att ändpunkterna för angivna linjer flyttas närmare till eller längre ifrån
varandra, eller att trafiken överflyttas till andra linjer, må överenskommelse
därom träffas mellan Kungl. Majit och bolaget, varvid av ändringen betingade
jämkningar av den angivna subventionssumman skall äga rum.

Sådan förändring av trafikprestationerna, som nu sagts, är Kungl. Majit
berättigad påfordra, såvida genom sakkunnig utredning örn förändringens sannolika
ekonomiska innebörd ådagalägges, att bolagets ekonomiska ställning icke
därigenom försämras.

§ 5.

Örn för något år bolagets vinst, efter det vederbörliga avskrivningar och i
lag föreskriven reservfondsavsättning verkställts, överstiger sex procent ay det
inbetalade aktiekapitalet, skall hälften av detta vinstöverskott avsättas till en
fond, vilkens behållning, i den mån den ej åtgår till täckande av förluster under
avtalstiden, inlevereras till statsverket vid sagda tids utgång.

§ 6.

Bolaget åligger att på anfordran av Kungl. Majit utföra annan verksamhet
på luftfartens område mot det att bolagets kostnader härför ersättas.

§ 7.

Därest bolaget icke å de genom detta avtal bestämda linjerna ombesörjer
upprätthållande av luftfart i den utsträckning avtalet stadgar eller Kungl.
Maj :t eljest på grund av detsamma prövar skäligt eller om bolaget i övrigt ej
handhaver verksamheten på sätt, som Kungl. Majit finner tillfredsställande,
äger Kungl. Majit uppsäga avtalet till upphörande sex månader efter uppsägningen.

Örn till följd av förändrade omständigheter verksamheten icke kan upprätthållas
utan betydande förlust för bolaget, äger bolaget uppsäga avtalet till
upphörande sex månader efter uppsägningen.

§ 8.

För den avtalade linjetrafiken skall bolaget använda flygplan av typ, som
bestämmes av luftfartsmyndigheten; dock må icke. föreskrivas typ, som för
trafikens ekonomi är sämre än de i svensk luftfart hittills använda maskinerna
Junkers G 23 och G 24. Bolaget åligger att, örn så utan olägenhet för trafikens
ekonomi och säkerhet kan ske, använda flygplan och motorer av svensk
tillverkning.

§ 9.

Yad i gällande författningar föreskrives angående luftfart, skall i tillämpliga
delar gälla jämväl för här avtalade trafik.

Kungl. Majit äger fastställa taxa för befordran av personer och gods samt
tidtabeller ävensom de regler för trafiken, som kunna befinnas erforderliga.

§ 10.

Därest annan överenskommelse icke träffats mellan bolaget och vederbörande
postverk, beräknas ersättning för befordran av brevpost efter samma grunder,
som enligt gällande internationella bestämmelser angående luftbefordran

86

Kungl. Majus proposition nr 162.

av brevpost tillämpas vid avräkningar mellan postförvaltningarna. Kan överenskommelse
örn ersättning icke uppnås mellan svenska postverket och bolaget,
äger Kungl. Majit därom bestämma.

För förlust av eller skada å postförsändelse under den tid, bolaget enligt
postverkets bestämmelser ansvarar för densamma, skall bolaget gottgöra postverket
med det belopp, som postverket kan visa sig hava författningsenligt utgivit
i anledning av förlusten eller skadan.

§ 11.

Post skall hava företrädesrättighet till befordran framför annat gods och
passagerare.

Det åligger bolaget att vid bedrivande av sin godstransportrörelse tillse, att
persontrafikrörelsen icke därav otillbörligt hämmas.

§ 12.

Bolagets aktiebrev skola vara ställda till viss man. Av bolagets aktier må
vid varje tid högst en femtedel eller, örn aktier med olika röstvärde finnas,
allenast så många aktier, att röstetalet för dem utgör högst en femtedel av
röstetalet för bolagets samtliga aktier, genom teckning eller överlåtelse förvärvas
av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse, av svenskt handelsbolag,
vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av
svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat
svenskt aktiebolag, i vars bolagsordning ej intagits förbehåll, som avses i 2 §
av lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

§ 13.

Bolagets styrelse skall bestå av en av Kungl. Majit utsedd ordförande samt
av bolaget valda ledamöter, vilka skola vara i Sverige bosatta svenska medborgare.

Kungl. Majit utser även en revisor och en suppleant för honom att å statens
vägnar deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper.
Till styrelsens ordförande och den av Kungl. Majit utsedde revisorn
skall bolaget utbetala ersättning med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes
av Kungl. Majit.

§ 14.

Kungl. Majit äger utse en granskningsman och rådgivare, vilkens arvode
bestämmes av Kungl. Majit. Arvodet skall utgå från anslaget till statsunderstöd
av regelbunden luftfart.

Granskningsmannen åligger att, ur synpunkten av statens intresse av att
en fullgod lufttrafikrörelse åstadkommes förmedelst statsunderstödet, oavlåtligen
följa bolagets verksamhet och därvid särskilt ägna uppmärksamhet åt
trafikanordningarnas lämplighet för allmänhetens betjänande samt åt rörelsens
ekonomi. Granskningsmannen är skyldig att med råd bistå bolaget.

Bolaget åligger att bereda granskningsmannen tillfälle till fullständig inblick
i bolagets verksamhet. Innan bolaget fattar beslut av större räckvidd,
t. ex. angående samtrafiksöverenskommelse med annat luftfartsbolag eller angående
inköp av ny luftfartsmateriel eller angående större utvidgning av verksamheten
eller dylikt, skall bolaget giva styrelsens ordförande och granskningsmannen
underrättelse därom. Finner någon av dem beslut eller åtgärd
icke vara med statens intresse förenligt, har han att därom framställa erinran,
och örn saken är av större betydelse och rättelse icke vinnes, har han att där -

87

Kungl. Majus proposition nr 162.

om giva Kungl. Maj :t eller luftfartsmyndigheten underrättelse. Det beslut,
som Kungl. Majit med anledning härav kan komma att meddela, är bolaget
pliktigt ställa sig till efterrättelse vid äventyr att Kungl. Majit eljest äger
förordna, att det bolaget genom avtalet tillförsäkrade understödet icke vidare
skall utgå.

§ 15.

Preliminär utbetalning av statsunderstöd verkställes månadsvis i efterskott
i förhållande till trafikprestationen under månaden; utbetalning sker på rekvisition
av bolaget, försedd med granskningsmannens attest. Vid årets utgång
upprättas slutavräkning för året att underställas luftfartsmyndighetens godkännande;
åliggande det bolaget att, därest enligt den av luftfartsmyndigheten
fastställda slutavräkningen till bolaget utbetalats för högt statsunderstöd,
genast återbetala det som för mycket uppburits.

§ 16.

I bolagets tjänst anställda personer skola vara svenska medborgare, såvida
icke Kungl. Majit för särskilt fall medgiver undantag. Såsom flygplanförare
och mekaniker skola företrädesvis anlitas personer, vilka tidigare innehaft väl
vitsordad anställning i statens tjänst i egenskap av flygplanförare eller flygmekaniker
och som vid mobilisering äro tjänstgöringsskyldiga.

§ 17.

På anfordran av luftfartsmyndigheten skall bolaget lämna av myndigheten
angiven person tillfälle att bese bolagets anläggningar och flygmatenel samt
granska bolagets dagböcker och journaler m. m.

§ 18.

Vid krig eller fara för krig skall all bolaget tillhörig flygmateriel på anmodan
omedelbart ställas till statens förfogande mot ersättning enligt de grunder,
som stadgas i gällande lag angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov.

§ 19.

Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers
sida rörande statsbidragets användning, som Kungl. Maj:t kan komma att
föreskriva.

§ 20.

Bolaget skall, enligt av chefen för flygvapnet meddelade närmare bestämmeisel*,
årligen före den 1 oktober till bemälde chef insända uppgift a nos
bolaget under löpande kalenderår anställda, beväringen eller landstormen tillhörande
värnpliktiga.

§ 2L

Statsverket är berättigat att vid avtalstidens utgång inlösa bolagets tillhörigheter
och trafikmateriel med belopp, som bestämmes av fem gode män, av
vilka Kungl. Majit utser två och bolaget två, varefter de fyra sålunda valda
tillkalla den femte.

§ 22.

Därest efter utgången av detta avtals giltighetstid statsverket fortsätter att
understödja luftfart på här omnämnda linjer, må bolaget, därest icke särskilda
skäl däremot äro, företrädesvis komma ifråga som kontrahent vid det nya avtal,
som staten kan vilja sluta.

88

Kungl. Majda proposition nr 162.

Bilaga 2.

Luftfartsutredningeus förslag till nytt årtal mellan Kungl. Maj:t
och kronan saint aktiebolaget Aerotransport.

§ i.

Bolaget äger att från och med den 1 januari 1937 till utgången av år 1942 på
nedan angivna villkor åtnjuta statsunderstöd för regelbunden luftfart.

§ 2-

Statsunderstöd utgår under förutsättning, att regelbunden luftfart upprättnalles
x minst den utsträckning, som angives i härvid såsom bilaga A. fogade
traiikprogram med de ändringar uti detsamma, örn vilka Kungl. Majit och
bolaget ma tid efter annan enas.

Såsom understöd åt bolaget för dess ovannämnda trafikprestationer utbetalar
statsverket högst nedannämnda belopp för följande år:

1937

1938

1939

1940

1941

1942

kr. 950,000
» 875,000

» 800,000
» 725,000
» 650,000
» 575,000

Skulle relationen mellan den svenska kronans värde vid tidpunkten för detta
kontrakts undertecknande och sådana utländska valutor, till vilka hänsyn tagits
1.. j halkyler, som ligga till grund för ovannämnda subventionsbelopp, i avsevärd
grad förändras till bolagets nackdel, skall bolaget äga rätt påkalla Kungl.
Marits provning av fragen, örn och i vad mån en ökning av ovan fixerade under■lma
vara pakallad, skolande det i så fall ankomma på Kungl. Majit
att bestämma såväl storleken för sådan ökning som ock tiden, för vilken den
ma av bolaget åtnjutas.

§ 3.

Bolaget far ej utan tillstånd av Kungl. Maj :t utvidga eller omlägga sin enligt
§ 2 bestämda regelbundna luftfart.

Inskränkning av de i § 2 angivna trafikprestationerna må ej ske utan medgivande
av Kungl. Majit, som äger bestämma, örn och i vad mån nedsättning i
understödet i anledning därav bör ske.

Nödgas bolaget genom, väderlekshinder, tillfälliga maskinskador eller dylikt
hinder helt eller delvis inställa enstaka turer, skall bolaget dock icke vara
skyldigt vidkännas minskning i understödet.

§ 4.

Post skäll hava företrädesrättighet till befordran framför annat gods och
passagerare.

Det åligger bolaget att vid bedrivande av sin godstransportrörelse tillse, att
persontraiikrörelsen icke därav otillbörligt hämmas.

§ 5.

. Bolaget är skyldigt att för svenska postverkets räkning utföra nattpostflygning
mot ersättning motsvarande bolagets självkostnader, beräknade enligt de
grunder, som bestämmas av Kungl. Majit. Kan överenskommelse örn ersättning

89

Kungl. Majus proposition nr 162.

för befordring av post vid annan flygning icke uppnås mellan postverket och
bolaget, äger Kungl. Majit därom bestämma.

För förlust av eller skada å postförsändelse under den tid, bolaget enligt
postverkets bestämmelser ansvarar för densamma, skall bolaget, därest ej annat
överenskommits, gottgöra postverket med det belopp, som postverket kan visa
sig hava författningsenligt utgivit i anledning av förlusten eller skadan.

§ 6.

Bolaget förbinder sig att senast 3 månader efter detta avtals undertecknande
hava vidtagit de åtgärder, som erfordras för att ändra bolagsordningen i enlighet
med bilaga B, samt att vid beslut örn aktiekapitalets ökning samt beslutets
verkställande vidtaga erforderliga åtgärder för förändring av bolagets nuvarande
aktiekapital till preferensaktiekapital med förbehåll för Kungl. Majit att
teckna hela stamaktiekapitalet. „

Det i bolagsordningen omförmälda stamaktiekapitalet skall uppgå till lägst

2,500,000 kronor, och Kungl. Majit och kronan förbinder sig att teckna detta
kapital och i penningar med hälften vid tecknandet och hälften senast ett år därefter
inbetala det tecknade beloppet.

§ 7.

Bolaget för varje kalenderår tillkommande statsunderstöd skall i avbidan på
här nedan omförmäld slutavräkning utbetalas med en tolftedel av beloppet enligt
§ 2 den sista i varje kalendermånad.

Sedan bolagets balans- samt vinst- och förlusträkning för kalenderår uppgjorts
utom vad beträffar slutavräkning för samma år med avseende å under
året åtnjutet statsunderstöd, skall sådan slutavräkning upprättas samt underställas
Kungl. Maj :ts godkännande. Därest enligt sålunda godkänd slutavräkning
överskott föreligger, skall dylikt överskott intill belopp svarande mot
understöd åtnjutet under det kalenderår, varom fråga är, inom tre månader inlevereras
till statskontoret. Vid bedömande av frågan, huruvida överskott föreligger,
skall bland inkomsterna medräknas uppburet statsunderstöd och bland
utgifterna utdelning till preferensaktieägarna intill högst 4 % jämte avsättning
till nödvändiga fonder.

§ 8-

I bolagets tjänst anställda personer skola vara svenska medborgare, såvida
icke Kungl. Majit för särskilt fall medgiver undantag. Såsom flygplanförare
och mekaniker skola företrädesvis anställas personer, vilka tidigare innehaft
väl vitsordad anställning i statens tjänst i egenskap av flygplanförare eller flygmekaniker
och som vid mobilisering äro tjänstgöringsskyldiga.

§ 9.

Vid krig eller fara för krig skall all bolaget tillhörig flygmateriel på anmodan
omedelbart ställas till statens förfogande mot ersättning enligt de grunder,
som stadgas i gällande lag angående skyldighet för kommuner och enskilda
att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov.

§ 10.

Bolaget är skyldigt att underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers
sida, som Kungl. Majit kan komma att föreskriva.

§ 11.

Bolaget skall, enligt av chefen för flygvapnet meddelade närmare bestämmelser,
årligen före den 1 oktober till bemälde chef insända uppgift å hos
bolaget under löpande kalenderår anställda, beväringen eller landstormen tillhörande
värnpliktiga.

90

Kungl. Majus proposition nr 162.

§ 12.

Sedan i anledning av detta avtal ändring av bolagets ordning på sätt föreskrives
i § 6 samt genomförandet av aktiekapitalets ökning och samtliga dessa
åtgärders inregistrering ägt rum, ävensom ny styrelse utsetts, skola av avtalet
av den 10 juli 1931 mellan staten och bolaget §§ 5, 13 och 14 samt bestämmelsen
i § 15 angående föreskrift örn granskningsmannens attest upphöra att gälla.

•

§ 13.

Om detta avtal icke uppsäges senast två kalenderår före dess utgång, skall
detsamma gälla tills vidare och med två kalenderårs ömsesidig uppsägningstid.
I dylikt fall skall statsunderstödet utgå med ett för varje år med 75,000 kronor
minskat belopp.

§ 14.

Statsverket är berättigat att vid avtalstids utgång inlösa bolagets tillhörigheter
och trafikm ateriel med belopp, som bestämmes av fem gode män, av vilka
Kungl. Maj:t utser två och bolaget två, varefter de fyra sålunda valda tillkalla
den femte.

Detta avtal skall, där ej annat framgår av innehållet i de särskilda paragraferna
här ovan, träda i kraft den 1 januari 1937.

Bilaga A

till avtal mellan staten oell aktiebolaget Aerotransport angående regelbunden

flygtrafik.

I § 2 omnämnt trafikprogram, som skall utföras av aktiebolaget Aerotransport,
omfattar nedanstående flygprestationer:

Pa linjen:

Malmö—Köpenhamn—Amsterdam............ en enkeltur dagligen

Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam .. en enkeltur dagligen

Amsterdam—Paris ........................ en enkeltur dagligen

Amsterdam—London ...................... en enkeltur dagligen

Stockholm—Åbo—Helsingfors—Tallinn ...... en dubbeltur dagligen

Malmö—Köpenhamn—Berlin ................ en dubbeltur dagligen

Stockholm—Malmö ........................ en enkeltur dagligen

Oslo—Göteborg—Köpenhamn—Malmö ........ en enkeltur dagligen

På de linjer, där enkeltrafik föreskrivits för aktiebolaget Aerotransport, förutsättes
den andra hälften av trafiken skola utföras av samtrafikerande utländskt
företag.

Hinder möter ej för bolaget att, då sådant av särskilda omständigheter påkallas^
med annat trafikföretag träffa överenskommelse örn, att detta skall
uppehålla trafiken under viss kortare tid.

Skulle samtrafikerande utländskt företag brista i sina åtaganden, må bolaget
på ifrågakommande linje självt utföra liela trafiken.

Bolaget är berättigat att under 5 i förväg tillkännagivna helgdagar per år
inställa trafiken.

B i 1 a g a B.

Se förslaget till ny bolagsordning för aktiebolaget Aerotransport (betänkandet
sid. 234).

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

91

Bilaga 3.

Kungl. Maj:ts förslag till nytt avtal mellan Kungl. Majit och kronan
samt aktiebolaget Aerotransport.

§ I Bolaget

äger att från och med den 1 januari 1937 till utgången av år
1942 på nedan angivna villkor åtnjuta statsunderstöd för regelbunden luftfart.

§ 2.

Statsunderstöd utgår till upprätthållande av regelbunden luftfart i den
utsträckning, som angives i härvid såsom bilaga A fogade trafikprogram.

Såsom understöd åt bolaget för dess ovannämnda trafikprestationer utbetalar
statsverket högst nedannämnda belopp för följande år:

1937 ......................................................... kronor 1,050,000

1938 ......................................................... » 975,000

1939 ......................................................... » 900,000

1940 ......................................................... » 825,000

1941 ........................................................ » 750,000

1942 ........................................................ » 675,000

Inskränkning av trafikprestationerna må ej ske utan medgivande av Kungl.
Maj:t, som äger bestämma, örn och i vad mån nedsättning i understödet i

anledning därav bör ske. .

Nödgas bolaget genom väderlekshinder, tillfälliga maskinskador eller annat
dylikt hinder helt eller delvis inställa enstaka turer, skall bolaget dock icke
vara skyldigt vidkännas minskning i understödet.

§3.

Bolaget får ej utan tillstånd av Kungl. Majit utvidga eller omlägga sin
enligt § 2 bestämda regelbundna luftfart.

Bolaget är skyldigt att, i vad angår all av bolaget bedriven trafik, underkasta
sig de föreskrifter i fråga örn taxa för befordran av personer, gods
och post samt tidtabeller ävensom de regler i övrigt för trafiken, vilka
Kungl. Majit finner gott meddela.

Bolaget åligger att på anfordran av Kungl. Majit utföra annan verksamhet
på luftfartens område mot det att bolagets kostnader härför ersattas.

§4.

Post skall hava företrädesrättighet till befordran framför annat gods och

Pa Det^Hgger bolaget att vid bedrivande av sin godstransportrörelse tillse,
att persontrafikrörelsen icke därav otillbörligt hämmas.

§&•

Bolaget är skyldigt att, utöver i §§ 2 och 3 avsedd trafik, för svenska
postverkets räkning utföra flygning mot ersättning motsvarande bolagets
självkostnader, beräknade enligt de grunder, som bestämmas av Kungl. Majit.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 162.

§ 6.

För förlust av.elior skada a postförsändelse under den tid, bolaget enligt
postverkets bestämmelser ansvarar för densamma, skall bolaget, därest ej
annat överenskommits, gottgöra postverket med det belopp, som postverket
kan visa sig hava författningsenligt utgivit i anledning av förlusten eller
skadan.

!§

Bolaget förbinder sig att senast tre månader efter detta avtals undertecknande
hava ändrat bolagsordningen i enlighet med bilaga B samt vidtagit
erforderliga åtgärder för ökning av bolagets aktiekapital med 2,500 000
kronor med förbehåll för Kungl. Majit att teckna hela det nya kapitalet.

. Kungl. Majit och kronan förbinder sig att teckna sistnämnda kapital och
i penningar med hälften vid tecknandet och hälften senast ett år från
bolagsstämmas slutliga beslut örn aktiekapitalets ökning inbetala det tecknade
beJ öppet.

§8-

Bolaget för varje kalenderår tillkommande statsunderstöd, minskat med
ett belopp av 125,ÖÖ0 kronor, skall i avbidan på här nedan omförmäld slutavräkning
utbetalas med en tolftedel av beloppet enligt § 2 den sista i
värjo kalendermånad. Nämnda belopp av 125,000 kronor utbetalas till bolaget
vid utgången av december månad men får av bolaget icke utan Kungl.
Majits i varje, särskilt fall givna tillstånd användas för annat ändamål än
till utdelning å aktierna enligt vad i nästa stycke sägs.

Sedan bolagets balans- samt vinst- och förlusträkning för kalenderår uppgjorts
utom vad beträffar slutavräkning för samma år med avseende å under
året åtnjutet statsunderstöd, skall sådan slutavräknng upprättas samt underställas
Kungl. Majits godkännande. Därest enligt sålunda godkänd slutavräkning
överskott föreligger, skall av dylikt överskott först avräknas vad som
åtgår till utdelning av högst fyra procent å bolagets aktier samt återstoden,
intill belopp svarande mot understöd åtnjutet under det kalenderår, varom
fråga är, inom tre månader inlevereras till statskontoret. Vid bedömande
av frågan, huruvida överskott föreligger, skall bland inkomsterna medräknas
uppburet statsunderstöd och bland utgifterna avsättning till nödvändiga fonder.

§ 9‘

. I bolagets tjänst anställda personer skola vara svenska medborgare, såvida
icke Kungl. Majit för särskilt fall medgiver undantag. Såsom flygplanförare
och mekaniker skola företrädesvis anställas personer, vilka tidigare
innehaft väl vitsordad anställning i statens tjänst i egenskap av flygplanförare
eller flygmekaniker och som vid mobilisering äro tjänstgöringsskyldiga.

Bolaget skall, enligt av chefen för flygvapnet meddelade närmare bestämmerner,
årligen före den 1 oktober till bemälde chef insända uppgift å hos
bolaget under löpande kalenderår anställda, beväringen eller landstormen
tillhörande värnpliktiga.

Bolaget åligger att, örn så utan olägenhet för trafikens ekonomi och
säkerhet kan ske, använda flygplan och motorer av svensk tillverkning.

§ 10.

Vid krig eller fara för krig skall all bolaget tillhörig flygmateriel på anmodan
omedelbart ställas till statens förfogande mot ersättning enligt de

93

Kungl. Majlis proposition nr 162.

grander, som stadgas i gällande lag angående skyldighet för kommuner och
enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov.

§ 11-

Bolaget är skyldigt att underkasta sig den granskning från riksdagens
revisorers sida, som Kungl. Majit kan komma att föreskriva.

§ 12.

Luftfartsmyndigheten äger besiktiga bolagets anläggningar och materiel
samt, i den mån så erfordras vid fullgörandet av myndighetens ämbetsuppgifter,
taga del av bolagets dagböcker, journaler och dylikt.

Innan inköp av flygplan eller motor sker, skall bolaget i god tid inhämta
luftfartsmyndighetens yttrande beträffande den planerade anskaffningen.

§ 13.

Sedan i anledning av detta avtal ändring av bolagets ordning på satt
föreskrives i § 7 samt genomförandet av aktiekapitalets ökning och samtliga
dessa åtgärders inregistrering ägt rum, ävensom ny styrelse utsetts, skola
av avtalet den 10 juli 1931 mellan staten och bolaget §§ 13 och 14 samt
bestämmelsen i § 15 angående föreskrift om granskningsmannens attest upphöra
att gälla.

I stället för nämnda § 14 skall vad ovan i § 12 stadgats äga tillämpning.

§ 14.

Örn detta avtal icke uppsäges senast två kalenderår töre dess utgång,
skall detsamma gälla tills vidare och med två kalenderårs ömsesidig uppsägningstid.
I dylikt fall skall statsunderstödet utgå med ett för varje år
med 75,000 kronor minskat belopp.

§ 15-

Statsverket är berättigat att vid avtalstids utgång inlösa bolagets tillhörigheter
och trafikmateriel med belopp, som bestämmes av fem gode män,
av vilka Kungl. Majit utser två och bolaget två, varefter de fyra sålunda
valda tillkalla den femte. Inlösningsbeloppet får bestämmas högst till aktiekapitalets
nominella belopp.

Detta avtal skall, där ej annat framgår av innehållet i de särskilda paragraferna
här ovan, träda i kraft den 1 januari 1937.

Vid tillämpningen för åren 1935 och 1936 av § 5 i avtalet den 10 juli
1931 skall hänsyn icke tagas till det av staten inbetalade aktiekapitalet.

Bilaga A.

I § 2 omnämnt trafikprogram, som skall utföras av aktiebolaget Aerotransport,
omfattar nedanstående flygprestationer:

På linjen:

Malmö—Köpenhamn—Amsterdam................................ en enkeltur dagligen

Malmö—Köpenhamn—Hamburg—Amsterdam ............ en enkeltur dagligen

94

Kungl. Majlis proposition nr 162.

Amsterdam Paris ......................................................... en enkeltur dagligen

Amsterdam -London..................................................... en enkeltur dagligen

stockholm—Abo—Helsingfors—1Tallinn ..................... en dubbeltur dagligen

Malmo—Köpenhamn—Berlin ....................................... en dubbeltur dagligen

Stockholm Malmö ..................................................... en enkeltur dagligen

Gmo Göteborg—Köpenhamn—Malmö....................... en enkel tur dagligen.

På de linjer, där enkeltrafik föreskrivits för aktiebolaget Aerotransport,
förutsattes den andra hälften av trafiken skola utföras av samtrafikerande
utländskt företag.

Hinder möter ej för bolaget att, då sådant av särskilda omständigheter
påkallas, med annai trafikföretag träffa överenskommelse örn, att detta skall
uppehålla trafiken under viss kortare tid.

Skulle samtrafikerande utländskt företag brista i sina åtaganden, må
bolaget efter medgivande av Kungl. Maj:t på ifrågakommande linje självt
utföra hela trafiken.

Bolaget är berättigat att under 5 i förväg tillkännagivna helgdagar per
år inställa trafiken.

Bilaga B.

Bolagsordning

för aktiebolaget Aerotransport.

§ L

Detta bolag, vars firma är Aktiebolaget Aerotransport, är grundat på aktier
enligt bestämmelserna i lagen örn aktiebolag den 12 augusti 1910.

§ 2.

Bolagets verksamhet har till föremål att driva flygtrafikrörelse, dels inom
Sverige och dels mellan Sverige och utlandet, ävensom att idka annan i samband
därmed stående verksamhet.

§3-

Bolagets styrelse skall hava sitt säte i Stockholm.

§4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst tre miljoner (3,000,000) kronor
och högst nio miljoner (9,000,000) kronor.

§5-

Aktie skall lyda å ett hundra (100) kronor, och skola aktiebreven ställas
till viss man.

Aktierna skola vara av två slag, aktier av serien A och aktier av serien B.
Aktier av serien B skola kunna utgivas till belopp av högst femhundraåttiofyratusen
(584,000) kronor.

A-aktierna och B-aktierna skola i fråga örn val av styrelse och revisorer
medföra den rätt, som omförmäles i 9 och 11. I övrigt skola aktierna
av de båda serierna vara sinsemellan likaberättigade.

95

Kungl. Majus proposition nr 162.

§ 6.

Har aktie övergått till annan än aktieägare, skall aktien ofördröjligen
hembjudas aktieägarna till inlösen genom skriftlig anmälan till bolagets
styrelse, vilken det åligger att, på sätt örn meddelanden till aktieägarna är
föreskrivet, genast underrätta aktieägarna örn hembudet, med angivande av
dagen för hembudet samt med anmodan till den, som önskar begagna sig
av lösningsrätten, att skriftligen anmäla sig hos styrelsen inom två månader,
räknat från dagen för hembudet. Anmäla sig därvid hera berättigade, skall
svenska staten, därest svenska staten är aktieägare, äga företrädesrätt
att lösa. Önskar staten ej begagna sig av sin lösningsrätt, skall företrädesrätten
mellan övriga aktieägare, som inom ovan bestämd tid anmält
sig vilja lösa, bestämmas genom lottning, dock att, därest flera aktier hembjudits,
dessa först, så långt ske kan, skola fördelas bland dem, som vilja
lösa, i förhållande till det antal -aktier, en var förut äger. Lösebeloppet
skall, i brist av åsämjande, bestämmas av skiljemän, utsedda enligt gällande
lag örn skiljemän. Beträffande aktie, som löses av staten, må lösebeloppet
icke i något fall överstiga aktiens nominella belopp. Därest ej inom stadgad
tid någon berättigad anmält sig vilja lösa hembjuden aktie eller örn, sedan
lösningspriset för dylik aktie i behörig ordning fastställts, aktien ej inom
tjugu dagar därefter inlösts, äger den, som gjort hembudet, att vinna inträde
i bolaget.

§ 7-

Vid ökning av aktiekapitalet medelst teckning mot penningar skola aktieägarna
hava rätt att teckna de nya aktierna, A-aktieägare i förhållande till
sitt innehav av A-aktier och B-aktieägare i förhållande till sitt innehav av
B-aktier, skolande A-aktieägare hava företrädesrätt framför B-aktieägare att
teckna nya A-aktier och B-aktieägare hava företrädesrätt framför A-aktieägare
att teckna nya B-aktier.

Vid ökning av aktiekapitalet genom överföring till detsamma av besparade
vinstmedel är varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna erhålla det
antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.

§ 8.

Bolagets aktier må ej genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk
medborgare, samfällighet eller stiftelse.

Av bolagets aktier må allenast viss del, vid varje tid mindre än en femtedel,
genom teckning eller överlåtelse förvärvas av svenskt handelsbolag, vari
finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag,
vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag,
i vars bolagsordning ej intagits förbehåll, som avses i § 2 av lagen
den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag.

§ 9;

Bolagets styrelse skall bestå av sju ledamöter, av vilka A-aktieägarna
välja fem och B aktieägarna två. Styrelsens ordförande utses bland de av
A-aktieägarna valda ledamöterna.

För styrelsens ledamöter skola finnas fyra suppleanter, av vilka tre väljas
av A-aktieägarna och en av B-aktieägarna.

Ledamöterna av styrelsen skola vara i Sverige bosatta svenska medborgare.

Styrelsen är beslutför, när minst fem ledamöter äro närvarande, och gäller
såsom styrelsens beslut den mening, om vilken de flesta röstande förena sig,
samt vid lika röstetal den mening, till vilken ordföranden ansluter sig.

96

Kungl. Maj;ts proposition nr 162.

§ 10.

Bolagets firma tecknas av den eller dem, som styrelsen därtill inom eller
utom styrelsen utser.

§ 11-

För granskning av styrelsens förvaltning oell bolagets räkenskaper skola
å ordinarie bolagsstämma för tiden intill nästa ordinarie bolagsstämma
utses tre revisorer jämte två suppleanter för dem, därvid A-aktieägarna äga
utse två revisorer jämte en suppleant för dem samt B-aktieägarna en revisor
jämte en suppleant för denne.

§ 12.

Bolagets räkenskaper skola den 31 december varje år sammanföras i fullständigt
bokslut.

§ !3.

Vid ordinarie bolagsstämma, som hålles före juni månads utgång, skola
följande ärenden förekomma till handläggning.

1) Val av ordförande vid stämman jämte en justeringsman att jämte ordföranden
justera det vid stämman förda protokollet;

2) . Föredragning av styrelsens förvaltningsberättelse, vinst- och förlusträkningen,
balansräkningen samt revisionsberättelsen;

3) Fråga örn ansvarsfrihet för styrelsen;

4) Fastställande av balansräkning;

5) Beslut angående användningen av den vinst, som under närmast föregående
verksamhetsår kan hava uppstått;

6) Val av styrelseledamöter och suppleanter samt revisorer och suppleanter.

§ 14.

Kallelse till bolagsstämma ävensom andra meddelanden till aktieägarna
sker antingen genom annons i allmänna tidningarna eller i rekommenderade
försändelser med allmänna posten till aktieägarna under deras i aktieboken
antecknade adresser. Kallelseåtgärderna skola vara. vidtagna beträffande
ordinarie stämma senast två veckor och beträffande extra stämma senast en
vecka före stämman.

§ 15.

Varje aktie berättigar till en röst, och skall den i 79 § 4) aktiebolagslagen
stadgade begränsningen av rösträtten icke gälla för bolaget.

§ 16. .

Bolagsstämma öppnas av styrelsens ordförande, eller, vid förfall för honom,
av annan ledamot av styrelsen, varefter närvarande röstberättigade välja ordförande
vid stämman.

All omröstning vid stämman sker öppet.

Skulle vid bolagsstämma väckas fråga, huruvida den av styrelsen enligt
78 §, tredje stycket aktiebolagslagen framlagda förteckningen är av beskaffenhet
att böra godkännas såsom slutlig röstlängd vid stämman, samt omröstning
härom påkallas, skall, såvitt angår denna frågas avgörande samt åstadkommande
av slutlig röstlängd vid stämman, berörda förteckning tjäna såsom
röstlängd.

§ 17.

Bestämmelserna i denna bolagsordning få icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd
ändras.

Kungl. Majus proposition nr 162.

97

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Av aktiebolaget Aerotransport bedriven luftfart............................................ 4

Luftfarten efter utgången av år 1936 .......................................................... 8

Statssubvention av luftfarten ................................................................... 8

Luftfartsutredningen 8; yttranden 12; departementschefen 14.

Trafikprogram och kostnader....................................................................... 17

Luftfartsutredningen 17; yttranden 27; departementschefen 38.

Formen för linjetrafikens bedrivande ....................................................... 42

Luftfartsutredningen 42; yttranden 48; departementschefen 51-

Postflygning ......................................................................................................

Luftfartsutredningen 60; yttranden 62; departementschefen 64.

Markorganisation.............................................................................. 8®

Luftfartsutredningen 71; yttranden 74; departementschefen 75.

Luftfartsmyndigheten ....................................................................................... ''6

Luftfartsutredningen 77; yttranden 79; departementschefen 82.

Departementschefens hemställan .................................................................... 82

Bilaga 1: 1931 års avtal mellan Kungl. Majit och kronan samt aktiebolaget
Aerotransport ................................................................................................ 84

Bilaga 2: Luftfartsutredningens förslag till nytt avtal mellan Kungl. Maj:t
och kronan samt aktiebolaget Aerotransport.............................................. 88

Bilaga 3: Kungl. Maj:ts förslag till nytt avtal mellan Kungl. Majit och
kronan samt aktiebolaget Aerotransport...................................................... 91

Bihang till riksdagens protokoll 11)35. 1 sami. Nr 162. 3iu 35 7