Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

1

Nr 157.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883
(nr 16 s. 1) angående förlag sinteckning; given Stockholms
slott den 8 mars 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den
13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 157.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)

angående förlagsinteckning.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 13 april 1883 angående förlagsinteckning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Utfäster den---jämväl gruva.

Förlagsinteckning må ock beviljas, där den som driver hotell-, pensionat- eller
restaurangrörelse, i vilken under minst två månader årligen sysselsättas minst
tio anställda, utfäster att hans för rörelsen avsedda lösa inventarier skola utgöra
säkerhet för fordran.

Ej må---ingående föremål.

Utfästelsen skall---rörelsen drives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelse se SFS 1932:172.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 oktober 193-i.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, riksdagens skrivelse den
16 februari 1934, nr 27, i anledning av väckt motion angående lagstiftning örn
inteckning i hotell- och restauranginventarier.

Föredraganden anför:

»För upplåtelse av panträtt i lös egendom fordras enligt svensk rätt i allmänhet
att godset överlämnas till borgenären eller till annan person för borgenärens
räkning. Annan säkerhetsrätt än panträtt kan i vissa fall upplåtas
i lös egendom utan att ägaren behöver avstå från förfoganderätten till
denna. Sålunda kan enligt 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)
angående förlagsinteckning samt 17 kap. 7 § handelsbanken, sådana dessa lagrum
lyda enligt lagar den 3 juni 1932 (nr 172 och 173), den som har fordran
hos utövare av industriell rörelse, för vilken i regel användes drivkraft örn
minst fem effektiva hästkrafter eller ock minst tio arbetare, genom förlagsinteckning
erhålla rätt att vid konkurs med förmånsrätt utfå betalning för sin
fordran ur bland annat de för rörelsen avsedda lösa inventarierna. Enligt lag
den 3 juni 1932 (nr 171) kan vidare inteckning meddelas i jordbruksinventarier,
vilken inteckning jämväl medför förmånsrätt enligt 17 kap. 7 § handelsbaden.

Beträffande hotell- och restaurangrörelse — därunder inbegripet jämväl
pensionatrörelse — finnas inga motsvarande bestämmelser. En utövare av
sådan rörelse saknar överhuvud taget möjlighet att i sina inventarier upplåta
panträtt med bibehållen besittning för ägaren eller förmånsrätt av det slag
som vinnes genom förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier.

Emellertid finnes ett rättsinstitut, som i ej ringa utsträckning kommit att
användas för vinnande av säkerhet i lös egendom, nämligen s. k. lösöreköp.
Medan köp av lös egendom i regel ej vinner giltighet mot säljarens borgenärer
så länge godset finnes kvar i säljarens besittning, kan en köpare enligt
förordningen den 20 november 1845 i avseende på handel om lösören, som köparen
låter i säljarens vård kvarbliva, genom iakttagande av vissa formalia få

4

Kungl. Maj.-ts proposition nr 157.

sin rätt till egendomen skyddad. I rättspraxis har giltighet tillerkänts dylika
lösöreköp, även örn avsikten därmed endast varit att säkerställa köparen för
en fordran som han ägt hos säljaren. Mellan köparen och säljaren är då vanligen
överenskommet att köpet skall gå åter, så snart fordringen blivit gulden.
— I detta sammanhang torde ock böra erinras örn möjligheten att vid köp
av lös egendom stadga äganderättsförbehåll. Örn exempelvis i ett avbetalningskontrakt
föreskrives att de inköpta föremålen skola förbliva säljarens
egendom intill dess köparen fullgjort sin betalningsskyldighet, undantagas
föremålen från utmätning för köparens gäld och ingå ej heller i dennes konkurs.
Skulle köparen i sin tur försälja godset, kan han dömas till ansvar för
förskingring.

Beträffande de synpunkter, som anlades vid utformningen av 1932 års lagstiftning
örn inteckning i jordbruksinventarier, må följande erinringar göras.

Den av Kungl. Majit år 1928 tillsatta jordbruksutredningen, som i januari
1930 avgav betänkande1 angående jordbrukets kreditförhållanden, föreslog införande
av en säkerhetsrätt — inteckning i jordbruksinventarier — som utgjorde
en mellanform mellan panträtt och förmånsrätt. Inteckningshavarens
rätt skulle, till skillnad mot vad förhållandet är vid förlagsinteckning, iakttagas
såväl vid utmätning som vid konkurs, och detta även örn inteckningshavaren
icke anmälde eller bevakade sin fordran. Däremot skulle, liksom vid
förlagsinteckning, försäljning av intecknad egendom medföra inteckningsrättens
upphörande, detta även örn köparen icke vore i god tro. Försåld egendom
skulle dock häfta för inteckningen intill dess köparen vunnit besittning av
egendomen eller de för lösöreköp stadgade formerna iakttagits.

I den proposition (nr 106) varigenom förslag till lag örn inteckning i jordbruksinventarier
förelädes 1932 års riksdag anförde dåvarande chefen för
justitiedepartementet bland annat följande. Den huvudsakliga skillnaden mellan
den panträtt, jordbruksutredningens förslag avsåge att skapa genom inventarieinteckning,
och den förmånsrätt, förlagsinteckning medförde, syntes ligga
däri att inventarieinteckning skulle beaktas vid utmätning. Denna skillnad
syntes emellertid i praktiken mången gång ej bliva av något större värde för
inteckningshavaren, enär en gäldenär först när så gott som samtliga hans tillgångar
vore uttömda läte en sin skuld gå till utmätning. Att införa straff för
den som genom avyttring uppsåtligen minskade inteckningshavarens säkerhet
syntes ej heller effektivt eller lämpligt. [Vidare skulle en företrädesrätt för inventarieinteckning
vid utmätning otvivelaktigt medföra vissa olägenheter. För
att den oprioriterade borgenären genom utmätning skulle kunna erhålla betalning
för sin fordran hos gäldenären måste utmätningen omfatta så stor del av
inventariebeståndet, att såväl inventarieinteckningen som den fordran för vilken
utmätningen sökts kunde utgå ur köpeskillingen för den utmätta egendomen.
Detta syntes leda till att hela inventariebeståndet eller åtminstone den
större delen därav i regel komme att utmätas och försäljas. En sådan utgång
skulle ofta komma i strid med såväl inteckningshavarens som gäldenärens in -

1 Statens off. ntredn. 1930: 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

5

tressen. Erfarenheten från Finland, där en i viss mån liknande ordning gällde
som den av jordbruksutredningen föreslagna, bestyrkte detta. Vägande anmärkningar
syntes vidare kunna göras däremot att utmätning av enstaka inventarieföremål
skulle, även örn inteckningshavarens rätt därigenom icke kränktes,
leda till att inteckningshavaren finge ur det utmätta godset undfå betalning
framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjlighet att erhålla en tillfällig
örn ock ganska obetydlig kredit utan säkerhet skulle även i hög grad
beskäras. För den ifrågasatta ordningens genomförande förutsattes slutligen
omfattande och ingripande författningsändringar samt ett synnerligen invecklat
system av kontrollföreskrifter. På grund av det anförda kunde departementschefen
icke förorda, att vid utmätning för annans fordran inventgrieinteckning
skulle beaktas och berättiga till betalning framför utmätningssökanden.
Därmed hade ock huvudskälet för den av jordbruksutredningen föreslagna
panträttskonstruktionen bortfallit. — I enlighet härmed föreslogs i propositionen,
att inteckning i jordbruksinventarier allenast skulle medföra samma
förmånsrätt som förlagsinteckning.

Departementschefens ståndpunkt vann riksdagens godkännande.

I samband med lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier blev
förlagsinteckningsförordningen föremål för revision i vissa delar. Därvid förelågo
bland annat till bedömande vissa i avgivna utlåtanden framställda yrkanden
örn utsträckning av förordningens tillämpningsområde till skilda näringsgrenar,
såsom hantverk, transportföretag, restaurationsrörelse, apoteksverksamhet
och handelsrörelse. Chefen för justitiedepartementet uttalade i
anledning härav, att — bortsett från jordbruksnäringen — tillräckliga skäl
icke förelåge att för det dåvarande avvika från den gällande rättens grunduppfattning
uti ifrågavarande avseende.

I en vid 1934 års riksdag väckt motion (11:23) framhölls önskvärdheten
av att hotell- och restaurangägare kunde såsom säkerhet i laglig form använda
de betydande tillgångar som utgjordes av inventarierna. Behovet härav vore
så mycket mera framträdande som de flesta av dessa näringsidkare icke ägde
den fastighet där rörelsen bedreves utan hade huvuddelen av sina tillgångar
placerad i inventarierna.

I motionen anfördes — under erinran att statsmakterna i vissa fall vidtagit
åtgärder i syfte att stödja betryckta näringsgrenar — att även den svenska
hotell- och restaurangnäringen under de senaste åren haft att kämpa med betydande
ekonomiska svårigheter utan att dock ha erhållit dylikt stöd, vilket förhållande,
tillika med det osäkerhetstillstånd i övrigt varunder denna verksamhet
bedreves, hade bidragit till en påtaglig obenägenhet att investera kapital i
hotell- och restaurangföretag. Hotell- och restaurangnäringen spelade dock i
vårt land en högst betydande roll ej blott för de särskilda orternas invånare
och den resande svenska allmänheten utan även för den utländska turistströmmen.
Enligt motionärens mening vore ett helt nytt rättsinstitut, som verkligen
beredde hotell- och restauranginnehavare möjlighet att med fördel belåna rö -

6

Kungl. &laj:ts proposition nr 157.

relsens inventarier, i högsta grad önskvärt. Säkerhetsrätten borde upplåtas
genom inteckning i inventarierna, oberoende av inteckning i fastighet. Beträffande
frågan örn det slag av säkerhetsrätt en sådan inteckning borde medföra
uttalades, att en mellanform mellan verklig panträtt och förmånsrätt måhända
icke vore otänkbar men att, även örn man till äventyrs icke komme längre än
till inteckning av samma slag som inteckning i jordbruksinventarier, mycket
dock vore vunnet därmed. Den personliga kreditgivningen skulle erhålla ett
värdefullt stöd. Krediten skulle kunna ordnas på längre sikt och växelkrediten
minskas, varjämte anlitandet av flera kreditgivare med därav föranledd fördyring
av krediten kunde motverkas. Kreditfrågan överhuvud taget skulle
sålunda avsevärt underlättas och sundare kreditförhållanden kunna åstadkommas.

Första lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna
utlåtande (nr 6), hurusom saknaden i svensk rätt av en ändamålsenlig
form för belåning av inventarier vore ägnad att bereda hotell- och restaurangägarna
avsevärda svårigheter samt att, i betraktande av hotell- och restaurangnäringens
omfattning och stora betydelse, det därför syntes böra tagas under
övervägande i vad mån möjlighet kunde skapas att på lämpligt sätt belåna
hotell- och restauranginventarier. Utskottet betonade angelägenheten av att
härvid undvika rubbning av den i 17 kap. handelsbalken stadgade förmånsrättsordningen
samt anmärkte vidare, att de skäl, som av chefen för justitiedepartementet
tidigare anförts mot förslaget att beträffande jordbruksinventarier
införa en mellanform mellan pant- och förmånsrätt, syntes i allt väsentligt
äga giltighet även på förevarande område. Med hänsyn härtill ställde
sig utskottet avvisande till tanken att införa en säkerhetsrätt i hotell- och
restauranginventarier av nu antydd beskaffenhet. Vad anginge övriga tänkbara
alternativ uttalade utskottet — som ansåg det mindre sannolikt att en
för hotell- och restaurangnäringen lämplig form av pantsättning stöde att
vinna genom omarbetning av reglerna angående lösöreköp — att det däremot
icke syntes uteslutet att en säkerhetsrätt i hotell- och restauranginventarier
skulle kunna tillskapas i anslutning till det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet.
I detta hänseende åberopade utskottet, att en hotell- eller restaurangrörelse
i flera hänseenden syntes jämförlig med en industri, samt att en
säkerhetsrätt av nu angivet slag icke skulle inkräkta på vare sig personalens
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken eller hyresvärdens förmånsrätt
enligt 5 § samma kapitel och balk. Utskottet ville emellertid betona, att
frågan krävde en mera ingående undersökning, och erinrade i detta sammanhang
örn svårigheten att på lämpligt sätt avgränsa de företag som skulle kunna
bliva föremål för inteckning.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla örn utredning i vad mån säkerhetsrätt i inventarier
kunde införas inom hotell- och restaurangnäringen samt örn framläggande för
riksdagen av det förslag vartill utredningen kunde föranleda. — Utskottets
hemställan bifölls av kamrarna, i anledning varav den nu anmälda riksdagsskrivelsen
avläts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

7

Utkast till lagstiftning i ämnet samt utlåtanden däröver.

Med föranledande av riksdagens skrivelse har inom justitiedepartementet
utarbetats en promemoria jämte utkast till bestämmelser i ämnet. Enligt
detta utkast skulle i 1 § förlagsinteckningsförordningen införas ett ^stadgande
av innehåll, att förlagsinteckning skulle kunna beviljas jämväl i sådant fall,
där den som dreve hotell- eller restaurangrörelse, vilken under minst två månader
årligen sysselsatte minst tio anställda, utfäste att hans för rörelsen avsedda
lösa inventarier och förråd av varor skulle utgöra säkerhet för fordran.

över promemorian och lagutkastet ha efter remiss utlåtanden avgivits av
kommerskollegium, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna, Sveriges advokatsamfund,
Svenska bankföreningen, Sveriges centrala hotell- och restaurantförening
(central förening en) samt Svenska turisthotellens riksförbund.

I fråga örn behovet av lagstiftning på förevarande område har detta i allmänhet
vitsordats i de avgivna utlåtandena. Sålunda ha kommerskollegium,
tjugu länsstyrelser och samtliga de i ärendet hörda sammanslutningarna uttalat
sig för en dylik lagstiftning eller lämnat förslaget därom utan erinran.
Överståthållarämbetet och två länsstyrelser ha ställt sig tveksamma i denna
fråga. Två länsstyrelser slutligen ha avstyrkt lagstiftningsåtgärder i ämnet.

I flera av yttrandena har behovet av åtgärder i angivet syfte understrukits,
varjämte framhållits att den enda möjliga eller i allt fall mest ändamålsenliga
formen härför vore att, såsom i det remitterade utkastet föreslagits,
utsträcka förlagsinteckningsinstitutets tillämplighetsområde till att omfatta
jämväl hotell- och restaurangnäringen. Anmärkas må i detta sammanhang
särskilt de uttalanden som gjorts av kommerskollegium och centralföreningen.
Kommerskollegium har erinrat örn de åtgärder som under senare år i flera fall
vidtagits i syfte att för utövarna av vissa näringsgrenar underlätta kapitalanskaffning
genom tillskapande av säkerhetsrätter i lös egendom, som vore
avsedd för eller eljest hade samband med ifrågavarande näring och som funnes
i näringsidkarens besittning, samt vidare framhållit, hurusom inom hotelloch
restaurangnäringen inventarierna ej sällan utgjorde en mycket väsentlig
tillgång. Med hänsyn till den betydelse som måste tillmätas sistnämnda näringsgren
har kollegium ansett det vara önskvärt att möjlighet bereddes dess
utövare att på lämpligt sätt utnyttja inventarierna såsom säkerhet vid
upplånande av kapital. Att denna säkerhet begränsades till en förmånsrätt
och ej utvidgades till en panträtt i egentlig mening, har kollegium förklarat
ej föranleda någon erinran från dess sida. — Centralföreningen har anfört,
att den senaste ekonomiska krisen aktualiserat frågan örn ny lagstiftning i
syfte att bättre tillgodose näringslivets kreditbehov, samt att önskemålet härvid
framför allt vore att näringsidkarna bereddes ökade möjligheter till kredit
mot realsäkerhet, varigenom bättre villkor stöde att vinna än då endast
borgensförbindelser kunde erbjudas. Frågan vore av betydelse i synnerhet
för de under depressionstider särskilt utsatta näringsgrenarna, till vilka hotelloch
restaurangnäringen hörde. Under framhallande att varken det vanliga
pantavtalet eller lösöreköpet utgjorde lämpliga avtalsformer för det nu ifråga -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

varande ändamålet, bland annat därför att säkerhetsrätten i förevarande fall
för att få någon praktisk betydelse måste gälla i inventariebeståndet såsom
sadant, ej i de särskilda däri ingående föremålen, har föreningen förklarat
sig för sin del anse, att det avsedda syftet borde kunna nås utan införlivande
med rättssystemet av en nyhet sadan som den i 1934 års riksdagsmotion ifrågasatta.
Den naturligaste tekniska lösningen har synts föreningen vara att, såsom
i departementsförslaget, utvidga bestämmelserna örn förlagsinteckning.
Föreningen har i detta sammanhang framhållit att den säkerhet förlagsinteckningen
erbjöde, ehuru väsentligt svagare än en panträtt, likväl vunnit
stor användning såsom kreditunderlag, samt att enligt föreningens åsikt institutet
kunde väntas fa samma betydelse inom hotell- och restaurangnäringen
som nu inom industrien.

Överståthållarämbetet — som införskaffat utredning angående de i Stockholm
drivna hotellföretagens omfattning och ekonomiska bärighet — har funnit
denna utredning giva stöd åt uppfattningen, att åtskilliga av hotell- och restaurangnäringens
utövare för närvarande befunne sig i en ekonomiskt brydsam
situation, samt uttalat att, i den man detta förhållande kunde antagas bero
pa svårigheten för eljest bärkraftiga företag att erhålla erforderlig kredit, det
uppenbarligen vore önskvärt att åtgärder vidtoges till motverkande därav.
Under förklaring att ämbetet icke ansåge sig tillfyllest kunna överblicka konsekvenserna
av den ifrågasätta utvidgningen av förlagsinteckningsinstitutet,
har ämbetet givit uttryck at tvekan huruvida en sådan åtgärd vore lämplig
och fullt förenlig med sunda ekonomiska principer, detta särskilt med hänsyn
till risken för felbedömning av säkerhetens värde och därav föranledd förlustbringande
kreditgivning. — Jämväl länsstyrelserna i Blekinge samt Göteborgs
och Bohus län ha, utan att vilja motsätta sig de ifrågasatta åtgärderna,
framfört vissa betänkligheter däremot bland annat ur synpunkten av den personliga.
kreditvärdigheten, i vilket sammanhang ock åberopats att institutet
inteckning i jordbruksinventarier icke vunnit användning i väntad omfattning.
Sistnämnda länsstyrelse har dock, med hänsyn till att mindre hotell och
restaurangföretag skulle vara uteslutna fran den nya lagens tillämpningsområde,
funnit olägenheterna i förevarande fall kunna antagas bliva mindre
än vid inteckning i jordbruksinventarier.

^Länsstyrelsen i Kronobergs län har avstyrkt den ifrågasatta lagstiftningen,
då behov därav icke syntes tillräckligt ådagalagt. Samma ståndpunkt har
intagits av länsstyrelsen i Norrbottens län, som tillika funnit betänkligheter
av rättssystematisk natur möta mot en speciallagstiftning rörande säkerhetsrätt
i förevarande slag av lösegendom. Länsstyrelsen har i detta sammanhang
framhållit, att med ungefär samma fog som restauratörerna åtskilliga
andra slag av yrkesmän syntes kunna väcka anspråk på liknande underlättande
av sin kreditförsörjning. Ett tillmötesgående av dylika krav skulle emellertid
enligt länsstyrelsens mening innebära ett uppgivande av hävdvunna
rättsgrundsatser samt kunna befaras medföra avsevärda olägenheter av skilda
slag. Fragans lösning syntes länsstyrelsen därför böra sökas efter andra linjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

9

I fråga om de nya bestämmelsernas närmare utformning ha i några utlåtanden
erinringar framställts mot departementsförslaget, dels såvitt angår förutsättningarna
för rätten att erhålla förlagsinteckning, särskilt med hänsyn till
rörelsens storlek och varaktighet, dels ock beträffande förlagsegendomens omfattning.
Därjämte ha i ett par hänseenden påkallats ändringar i lagtexten
av huvudsakligen redaktionell natur.

Med avseende å gränsdragningen mellan de inteckningsberättigade och de
icke inteckningsberättigade företagen har länsstyrelsen i Uppsala län anfört,
att förslagets fordran å minst tio anställda torde innebära att ett stort antal
av de rörelser som bedreves i turistorterna folie utanför lagens tillämpningsområde,
samt att, därest man ville underlätta dessas verksamhet exempelvis
ur den synpunkten att de skulle kunna förses med bättre utrustning, fordran
på personalbeståndet borde sänkas. En ändring i sadan riktning har ifragasatts
även av Svenska turisthotellens riksförbund, som hemställt att de nya
bestämmelserna måtte göras tillämpliga dels å restaurangrörelse av den i departementsförslaget
angivna omfattningen, dels ock å sadan rörelse för vars
bedrivande erfordrades tillstånd enligt stadgan angående hotell- och pensionatrörelse.
Enligt förbundets mening skulle en tillämpning av samma norm
för båda slagen av företag innebära en obillighet mot ett flertal stora hotellföretag
som ej dreve restaurangrörelse i samband med hotellrörelsen och därför,
ofta på grund av rationell skötsel, ej vore i behov av så stor personal.

I andra utlåtanden, däribland de av kommerskollegium och centralföreningen
avgivna, ha däremot de i departementsförslaget angivna grunderna förordats.
Kommerskollegium har därvid betonat önskvärdheten av att man vid lagstiftningens
utformning förfore med varsamhet och ej sträckte möjligheterna till
systemets utnyttjande längre än som vore förenligt med ett skäligt hänsynstagande
till säkerhetsintresset; visserligen kunde det sägas vara borgenärens
ensak örn han såsom säkerhet mottoge en handling av tvivelaktigt värde, men
å andra sidan borde ej staten medverka till att sådana säkerhetshandlingar
finge den i viss mån officiella prägel som deras inregistrering i vederbörlig
ordning beredde. Det nu sagda har föranlett kollegium att förorda en jämförelsevis
snäv gränsdragning för de företag som finge utnyttja det nya institutet,
i vilket hänseende kollegium funnit det remitterade förslaget innebära
en lämplig avvägning. Genom en utsträckning av inteckningsrätten till samtliga
de företag, för vilkas bedrivande fordrades tillstånd enligt hotellstadgan,
skulle enligt kollegii förmenande möjlighet till förlagsinteckning beredas hotell-
och pensionatföretag av alltför ringa omfattning. Jämväl centralföreningen
har — under framhållande att rätt till förlagsinteckning uppenbarligen
icke borde tillkomma alla företag, oavsett deras storlek — såsom sin uppfattning
uttalat, att det remitterade förslaget i förevarande del gått så långt till
förmån för de små företagarna som lämpligen borde ske, samt att sociala skäl
talade för att inteckningsrätt icke borde ifrågakomma för företag av mindre
omfattning än den i förslaget angivna.

X frågan huruvida, på sätt i departementsförslaget skett, möjlighet bör beredas
jämväl vissa s. k. säsong företag att erhålla förlagsinteckning ha delade

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

meningar yppats. I det övervägande flertalet yttranden har förslaget i denna
del tillstyrkts eller lämnats utan erinran; ett par länsstyrelser ha dock därvid
givit uttryck at någon tvekan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit lämpligheten
av institutets användning för säsongföretag kunna starkt ifrågasättas
särskilt med hänsyn till den instabilitet som ofta vore utmärkande för dylika
företag. Förhållandena inom ifrågavarande näringsgren gjorde det mången
gång ovisst, örn ej avslutandet av en säsong också betydde rörelsens nedläggande
för längre tid. En inteckningshavare skulle säkerligen finna det svårt
att bedöma i vad man inventariers och förråds bortförande vid slutet av en
säsong innebure sådan fara för förlagsegendomens skingrande, som enligt 11 §
förlagsinteckningsförordningen berättigade fordringsägaren att kräva omedelbar
betalning för sin fordran. Förebringandet av den för förlagsintecknings
vinnande erforderliga bevisningen angående rörelsens omfattning syntes också
komma att möta vissa svårigheter beträffande säsongföretagen. I allt fall
syntes större eller åtminstone mera preciserade krav på rörelsens regelbundenhet
böra uppställas. — Länsstyrelsen i Blekinge län har likaledes med hänsyn
till säsongföretagens natur funnit dessa ej böra omfattas av den nya lagstiftningen.

Mot den i departementsförslaget skedda bestämningen av förlagsegendomens
omfattning lia erinringar framställt av kommerskollegium och centralföreningen,
vilka ansett varuförråd ej böra innefattas i sådan egendom. Kommerskollegium
har funnit en begränsning till de för rörelsen avsedda inventarierna
vartill även förråd av linne syntes vara att hänföra —- betingad av önskvärdheten
att under den med ifrågavarande säkerhetsrätt avsedda egendomen
ej inbegripa föremål, vilkas värde ur säkerhetssynpunkt måste förefalla tvivelaktigt;
förråd av matvaror och drycker finge anses vara av så växlande
och ur nämnda synpunkt föga betryggande natur, att förlagsinteckning däri ej
syntes böra ifrågakomma. — Centralföreningen har framhållit, att inom hotell-
och restaurangnäringen varuförrådens värde i allmänhet vore ringa i
jämförelse med inventariernas och dessutom ganska skiftande; någon betydelse
ur kreditsynpunkt kunde dessa förråd i varje fall icke äga. Då därjämte
möjligheten att inteckna varuförråd kunde tänkas medföra direkta olägenheter
exempelvis för säsongföretag, där alla råvaror i regel utförsåldes eller bortfördes
vid säsongens slut, ett förhållande som skulle kunna utnyttjas såsom
skäl för uppsägning från fordringsägarens sida, har föreningen ansett övervägande
skäl tala för en begränsning av inteckningsrätten till allenast inventarier.

Beträffande främmande rätt ma nämnas, att x Norge enligt lag den 24 juni
1931 såsom tillbehör till fast egendom kunna pantsättas inventarier som brukas
till hotelldrift pa fastigheten. Bestämmelsen äger dock icke tillämpning å
hotell som icke har minst tio gästrum utom matrum, salonger o. dyl. I
Danmark kan underpant upplatas i lös egendom i allmänhet genom ''tinglysning’.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Såsom förut erinrats saknas i svensk rätt allmänna bestämmelser, enligt
vilka säkerhetsrätt kan upplåtas i lös egendom utan att ägaren avhänder sig chefen.
besittningen av densamma. Förefintliga specialstadganden av dylikt innehåll
ha ej avseende å hotell- eller restaurangrörelse. För en utövare av sadan
rörelse erbjuda visserligen lösöreköpsförordningens bestämmelser, såsom dessa
kommit att tillämpas i praxis, vissa möjligheter i angiven riktning. Losoreköpet
utgör emellertid uppenbarligen icke någon tillfredsställande form för
tillgodoseende av det normala kreditbehov som medföljer idkandet av näring.

Detta köp kan endast avse föremål som specificerats i köpehandlingen, och
köparen torde därför ej få någon rätt till inventarieföremål som anskaffas i
stället för annat eller som eljest tillkommer* 1. För en hotell- eller restaurangägare
som förhyr sina lokaler är institutet knappast användbart. Enligt 4 §
konkurslagen äger nämligen hyresvärd som Ilar förmånsrätt i hyresgästens
inventarier för hyresfordran eller skadeersättning rätt att söka hyresgästen i
konkurs, örn denne försålt sådan egendom genom lösöreköp och icke kan visa
att den övriga egendom, vari borgenären äger förmånsrätt, är tillräcklig för
gäldandet av dennes fordran. För övrigt har lösöreköp som sker i säkerhetssyfte
i vissa hänseenden icke samma rättsverkan som en pantupplåtelse2. . Det
torde ock få erinras att användandet av institutet kommit att mer eller mindre
uppfattas såsom tecken på insolvens.

Att saknaden av en lämplig form för belåning av inventarier inom hotell- och
restaurangnäringen innebär en brist i vår lagstiftning, ägnad att bereda denna
näringsgrens utövare avsevärda olägenheter, har framhållits redan av första
lagutskottet. Den nu förebragta utredningen lärer ock tillfyllest ha ådagalagt
behovet av bestämmelser angående upplåtelse av säkerhetsrätt i hotell- och
restauranginventarier. I denna del hänvisas särskilt till de uttalanden som
gjorts från näringsidkarehåll och vilka jämväl bekräftats av flera av de i ärendet
hörda myndigheterna. I betraktande av hotell- och restaurangnäringens
omfattning och betydelse måste kravet på åtgärder, som kunna bidraga till
skapandet av sundare kreditförhållanden inom densamma, anses förtjäna synnerligt
beaktande.

Såsom skäl mot den ifrågasatta lagstiftningen har åberopats, att den skulle
inverka oförmånligt på den personliga kreditvärdigheten^ samt att den nya säkerhetsrätten
i allt fall bleve av ringa värde. Härtill må anmärkas, att förstnämnda
invändning med visst fog lärer kunna riktas mot varje lagstiftning som
åsyftar att möjliggöra upplåtelse av säkerhetsrätt i lös egendom. Att införandet
av förlagsinteckning inom hotell- och restaurangnäringen skulle medföra
större faror i angivet hänseende än vad fallet varit med förlagsinteckning
i industriell rörelse torde knappast kunna antagas. Härvid måste dock förutsättas,
att lagens tillämpningsområde icke utvidgas till att omfatta även mindre
hotell- och restaurangföretag. Beträffande sådana smärre företag yppas onekligen
betänkligheter liknande dem som föranlett att småindustri och hantverk
uteslutits från rätt att erhålla förlagsinteckning. Möjligheten att genom för -

1 Jfr N. J. A. 1927: 369.

1 Jfr N. J. A. 1928:305.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

lagsinteckning beläna nästan all företagets egendom — även sådana inventarier
som jämväl disponeras för näringsidkarens personliga bruk — kan vid smärre
företag tänkas leda till överdriven och osund skuldsättning. Underlaget för
realkrediten bleve ock synnerligen svagt i de icke ovanliga fall då inventarierna
äro köpta genom avbetalningskontrakt. Annorlunda ställer sig saken beträffande
större hotell- och restaurangföretag. I avseende å inventariebeståndets
storlek och värde äro dessa företag jämförliga med sådana industriella inrättningar,
vilka åtnjuta förmanen att kunna erhålla förlagsinteckningslån.

Vad angar värdet av en säkerhetsrätt i hotell- och restauranginventarier kan
detsamma naturligen i regel ej jämställas med exempelvis värdet av en fastighetsinteckning.
Uppenbarligen stå dock i de flesta fall större möjligheter till
buds för en lånesökande att erhålla kredit på goda villkor, örn han vid sidan
av den personliga säkerheten kan erbjuda säkerhet jämväl i honom tillhöriga
inventarier, än örn endast personlig säkerhet kan presteras.

Den lämpligaste formen för anordnande av en säkerhetsrätt med angivet
syfte lärer vara att - på sätt i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar
förordat samt första lagutskottet ock synes ha förutsatt — utsträcka
förlagsinteckningsförordningens tillämpningsområde till att omfatta jämväl
hotell- och restaurangnäringen. Att för denna näringsgren införa ett nytt slag
av säkerhetsrätt med annan konstruktion och verkan än redan förefintliga rättsinstitut,
som på andra jämförliga områden av näringslivet tjäna motsvarande
ändamål, synes icke kunna ifrågakomma.

X överensstämmelse med vad nu anförts torde i 1 § förordningen angående
förlagsinteckning böra upptagas en bestämmelse, enligt vilken möjlighet att
ei hålla sadan inteckning beredes även hotell- och restaurangnäringen. Att i
lagtexten närmare definiera hithörande slag av företag lärer knappast vara av
nöden. Det allmänna språkbruket torde i allmänhet lämna tillräcklig ledning
i detta avseende. Vad beträffar begreppet hotellrörelse må ock hänvisas till
stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, enligt vilken
med hotellrörelse förstås sadan verksamhet som avser att åt resande eller andra
mot betalning tillhandahålla möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening
med förplägnad. Denna definition gäller jämväl för pensionatrörelse. På
grund härav och då någon bestämd gräns mellan hotellrörelse och pensionatrörelse
icke torde ^finnas, upptog det remitterade lagutkastet allenast förstnämnda
uttryck såsom en gemensam beteckning för båda slagen av företag.
Mot denna avfattning ha vissa erinringar framställts, därvid ifrågasatts att
till förekommande av ovisshet båda termerna borde komma till användning
jämväl i nu förevarande stadgande. Vad sålunda anförts synes böra iakttagas.

Begreppet restaurangrörelse är mahända något mera svävande. För att ett
företag skall kunna betecknas såsom restaurang lärer fordras att dess verksamhet
avser tillhandahallande av lagad mat åt allmänheten. Uttrycket torde
salunda icke omfatta en rörelse som endast avser kafé- eller konditoriservering.
Naturligen kan såsom ock i ett par utlåtanden framhållits -—- någon gång
ovisshet tänkas uppkomma då det gäller att avgöra, huruvida ett visst företag
skall anses såsom restaurangrörelse eller ej. Att uppställa en fullt uttömmande

Kungl. Majlis proposition nr 157.

13

definition lärer dock knappast vara möjligt. Frågan torde i tvivelaktiga fall
få avgöras med hänsyn till de föreliggande omständigheterna.

I det föregående har framhållits, att möjlighet till förlagsinteckning icke
bör medgivas företag av alltför ringa omfattning. Huru gränsen bör dragas
kan uppenbarligen vara föremål för olika meningar. Vad särskilt hotellföretagen
angår skulle en avgränsning efter resanderummens antal kunna tänkas
ifrågakomma. En sådan norm har vunnit tillämpning i hotellstadgan, då det
gällt att bestämma för vilka företag särskilt driftstillstånd skall inhamtas;
dylikt tillstånd erfordras sålunda ej, därest för rörelsens drivande användes
byggnad eller lägenhet som innehåller högst fyra rum och ej är avsedd för mottagande
samtidigt av flera gäster än åtta. En annan utväg, vilken kommit till
användning i det remitterade lagutkastet beträffande såväl hotell- som restaurangrörelse,
är att i anslutning till vad örn industriell rörelse stadgats uppställa
fordran på att rörelsen sysselsätter ett visst antal anställda. I utkastet
har detta antal förslagsvis fastställts till tio. Beträffande restaurangrörelse
har förslaget härutinnan lämnats utan erinran i de inkomna utlåtandena. Däremot
har turisthotellens riksförbund i fråga örn hotellrörelse förordat en lösning
efter den förstnämnda linjen samt i detta hänseende hemställt, att från
inteckningsrätt måtte uteslutas allenast sådana företag som få drivas utan
särskilt tillstånd. Den i departementsförslaget intagna ståndpunkten har å
andra sidan lämnats utan erinran i flertalet utlåtanden och förordats av bland
andra kommerskollegium samt Sveriges centrala hotell- och restaurangforening,
vilka funnit den föreslagna begränsningen lämpligt avvägd. Med hänsyn
härtill och då praktiska skäl tala för att samma norm tillämpas för båda
slagen av företag, synes den i utkastet upptagna regeln böra bibehållas. —
Till belysning av arbetsförhållandena inom hotell- och restaurangnäringen ma
i detta sammanhang jämväl hänvisas till vissa av socialstyrelsen lämnade
uppgifter, vilka åberopats av första lagutskottet i dess förenämnda utlåtande;
dessa uppgifter torde få såsom bilaga A fogas vid statsrådsprotokollet.

Ett särskilt spörsmål är, huruvida sådan rörelse som drives såsom säsongföretag
bör beredas möjlighet att erhålla förlagsinteckning. Vissa skäl tala tvivelsutan
mot en utsträckning av inteckningsrätten jämväl till dessa företag. De
synas sålunda som regel erbjuda större risker än andra och därför bliva mindre
förmånliga som kreditobjekt. I fall då företagets inventarier efter säsongens
slut bortföras från platsen kan tvekan uppkomma, huruvida ej rörelsen i själva
verket nedlägges eller förflyttas och på grund därav långivaren är berättigad
att kräva omedelbar betalning för sin fordran. Emellertid torde bland ifrågavarande
företag finnas åtskilliga, för vilka förlagsinteckning kan antagas
bliva ett lämpligt medel för erhållande av realkredit. I betraktande av den
betydelse åtskilliga till denna kategori hörande företag äga särskilt för turisttrafiken
synes det ock angeläget att underlätta deras verksamhet. Övervägande
skäl få därför anses tala för att medgiva även säsongföretagen rätt att
erhålla förlagsinteckning. Därest så sker, måste dock kravet på viss personal
ställas i relation till en viss ej alltför kort tid av året. I detta hänseende stad -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

gades i det remitterade förslaget såsom villkor för inteckningsrätt, att företaget
skulle sysselsätta minst tio anställda under minst två månader årligen. Denna
tidsbestämmelse bar lämnats utan erinran ocb torde därför böra godtagas.

Föremål för inteckning utgör enligt förlagsinteckningsförordningen gäldenärens
för rörelsen avsedda lösa inventarier och råvaror samt i rörelsen framragla
alster. Denna bestämning är tydligen icke ägnad att vinna tillämpning
i fråga örn hotell- och restaurangrörelse. Enligt departementsförslaget
skulle i stället förevarande slag av inteckning gälla i vederbörandes för rörelsen
avsedda lösa inventarier och förråd av varor. I promemorian framhölls att
i en hotell- eller restaurangrörelse ofta torde finnas värdefulla lager av vin och
andra varor, som lämpligen borde omfattas av en förlagsinteckning. Mot den
sålunda föreslagna regeln ha erinringar framställts av såväl kommerskollegium
som centralföreningen, vilka ansett institutet böra omfatta allenast inventariebeståndet
i egentlig mening. En dylik bestämning skulle vara ägnad
att från den inteckningsbara egendomen utesluta föremål med ett ur säkerhetssynpunkt
tvivelaktigt värde. Föreningen har därjämte uttalat, att möjligheten
till inteckning i varuförråd saknade betydelse ur kreditsynpunkt och
därjämte kunde medföra direkta olägenheter, i det att råvarornas utförsäljning
eller bortförande, exempelvis vid slutet av en säsong, kunde tagas till intäkt
för uppsägning fran långivarens sida. Vad sålunda från näringsidkarehåll
anförts synes värt särskilt beaktande. Genom en jämkning av bestämmelserna
i angiven riktning torde de anförda skälen mot förevarande slag av säkerhetsrätt,
ej minst i fråga örn säsongföretagen, väsentligen förlora i styrka. En
begränsning av den inteckningsbara egendomen till inventariebeståndet — varlin
torde vara att hänföra jämväl förråd av glas, porslin, linne o. dyl. — synes
alltså böra förordas.

I övrigt synas gällande bestämmelser angående förlagsinteckning kunna tilllämpas
jämväl å det slag av inteckning som nu är i fråga. En olikhet mellan
11 § förordningen angående förlagsinteckning och 10 § lagen örn inteckning i
jordbruksinventarier må i detta sammanhang beaktas. Enligt förstnämnda paragraf
äger förlagsgivaren rätt att kräva omedelbar betalning för intecknad
fordran ända att den ej är förfallen — örn rörelsen helt eller till väsentlig
del nedlägges, överlåtes eller förflyttas, örn förlagsegendomen eller väsentlig
del därav förstöres eller örn det skäligen kan befaras att på grund av förlagstagarens
förvållande förlagsgivarens säkerhet kommer att märkligt minskas. Enligt
10 § lagen örn inteckning i jordbruksinventarier äger inteckningshavaren
nämnda befogenhet jämväl därest inventariebeståndet genom försäljning eller
bortföring väsentligen nedgår. Liksom beträffande jordbruk äro inventarierna
till en hotell- eller restaurangrörelse i allmänhet icke avsedda att försäljas eller
bortföras, vilket däremot är fallet med en väsentlig del av föremålet för inteckning
enligt förordningen angående förlagsinteckning. Det kunde fördenskull
ifragasättas, huruvida icke beträffande inteckning i hotell- och restauranginventarier
i likhet med vad örn inteckning i jordbruksinventarier är stadgat
borde gälla att inteckningshavaren äger kräva omedelbar betalning, örn inteck -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

nade egendomen till väsentlig del försäljes eller bortföres. Emellertid synas
redan de nämnda bestämmelserna örn förlagsinteckning ägnade att i allmänhet
bereda förlagsgivaren erforderligt skydd. Da denne därjämte naturligen äger
frihet att genom avtal med hotell- eller restauranginnehavaren förbehålla sig
att fordringen omedelbart förfaller till betalning i berörda fall, ha tillräckliga
skäl icke ansetts föreligga att för dessa göra någon avvikelse från vad eljest
är stadgat örn förlagsinteckning.

Enligt nu angivna grunder har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag orri ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)
angående förlagsinteckning.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.

1 Denna bilaga, -vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Bilaga A.

Uppgifter ur socialstyrelsens undersökning rörande arbetsförhållandena
inom hotell- och restaurangnäringen 1929/1930.

Företagsgrupper m. m.

Antal

företag

Därav
med sär-skilt an-ställd
personal

Antal

syssel-

satta

personer

Därav

särskilt

anställd

personal

A. Årsföretag.

Restauranger med spriträttigheter I och II klass . .

74

74

3 224

3137

Folkrestauranger med spriträttigheter ....

116

116

2 989

2 939

Restauranger med endast vin- och ölrättigheter . . .

141

139

2 008

1837

Ölkaféer.............

884

813

5120

3 922

Andra kaféer, kafékonditorier o. d. .

8585

3 596

22 641

9 093

Hotell med spriträttigheter . . .

207

207

7 925

7467

Övriga hotell och pensionat.....

2 682

1372

10 946

5 489

B. Säsongföretag.

Restauranger nied spriträttigheter I och II klass . .

53

50

2 242

2168

Folkrestauranger med spriträttigheter.....

6

6

84

72

Restauranger nied endast vin- och ölrättigheter . . .

36

35

642

589

Ölkaféer........

79

68

684

581

Andra kaféer, kafékonditorier o. d.....

855

443

2 738

1538

Hotell med spriträttigheter......

34

34

1420

1335

Övriga hotell och pensionat......

442

321

2 902

1872

C. Samtliga företag......

14194

7274

65 565 |

42039

Av företagen sysselsatte 570 mellan 10—24 anställda, 219 mellan 25—49
anställda och 118 företag 50 eller fler anställda.

Kungl. Majlis proposition nr 1 Bi -

ll

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagrad den 29 oktober
1934.

Närvarande:

justitieiådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justi ti eråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 12 oktober
1934 hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående
förlag sinteckning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 157.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 157.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 8 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 29 oktober
1934 avgivna utlåtande över det den 12 oktober 1934 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 13 april 1883 (nr
16 s. 1) angående förlag sinteckning; därvid föredraganden hemställer att förslaget,
som av lagrådet lämnats utan anmärkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Stockholm 1935. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

343005