Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
1
Nr 147.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
örn utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari
1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106)
meddelade bestämmelser angående ersättning av statsmedel för
gulden frälseränta; given Stockholms slott den 1 mars 1935.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till förordning om utsträckt tillämpning av
de i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december
1892 (nr 106) meddelade bestämmelser angående ersättning av
statsmedel för gulden frälseränta.
Under Hans Marits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Ernst Wigforss. j
Miliam/ till riksdagens protokoll 1935.
1 sami.
Nr U7.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
Förslag
till
förordning om utsträckt tillämpning av de i kungörelsen den 3 februari
1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr
106) meddelade bestämmelser angående ersättning av statsmedel för
gulden frälseränta.
Härigenom förordnas att vad i kungörelsen den 3 februari 1888 (nr 1
sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) är stadgat angående
rätt för ägare av skattefrälsehemman att i fall, där hemmanet åvilande
skattefrälseränta av beskaffenhet som avses i förordningen den 11 september
1885 (nr 55) icke blivit av statsverket inlöst, uppbära ersättning av
statsmedel för gulden frälseränta skall äga motsvarande tillämpning beträffande
en var som eljest bar att utgiva frälseränta av beskaffenhet att
kunna inlösas enligt lagen den om inlösen av vissa
frälseräntor.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1936.
Kungl. May.ts proposition nr 147.
3
1 Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 1 mars 1935.
Närvarande:
Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
meddelande av viss bestämmelse angående ersättning av statsmedel för
gulden frälseränta. Föredraganden anför:
Den 26 februari 1935 bar Kungl. Majit på hemställan av chefen för
justitiedepartementet beslutat avlåtande till riksdagen av proposition med
förslag dels till lag örn inlösen av vissa frälseräntor, dels ock till lag örn
upphörande av vissa frälseräntor. Förstnämnda lagförslag är avsett
att träda i kraft den 1 januari 1936 och skall ersätta de
nu gällande bestämmelserna örn inlösen av frälseräntor, vilka bestämmelser
återfinnas i förordningarna den 11 september 1885 (nr 55) och den 2
juni 1911 (nr 73) samt kungörelserna den 8 april 1927 (nr 96)
och den 10 juni 1932 (nr 197). Förslaget innebär, att frälseräntor
av beskaffenhet som avses i nyssnämnda fyra författningar —
alltså i huvudsak skattefrälseräntor vilka icke efter den 31 mars 1911
varit förenade med jordäganderätten i samma ägares band — skola i närmare
angiven ordning inlösas för statsverkets räkning, örn sådant före den
1 januari 1940 påkallas av kronan eller ägare av räntan. Räntor som sålunda
kunna inlösas men vilkas inlösen icke påkallats före den 1 januari
1940 skola enligt det senare lagförslaget upphöra från och med nämnda
dag.
Syftet med de hittills meddelade bestämmelserna örn frälseräntors inlösen
bar väsentligen varit, att jordägare som bade att till enskilda utgiva
räntor, vilka med hänsyn till sitt ursprung kunde sägas vara av grundskattenatur,
skulle komma i åtnjutande av förmåner motsvarande dem som
följde av den allmänna grundskatteavskrivningen. Då inlösen enligt nu
gällande bestämmelser emellertid kan ske endast i den mån ränteägarna
hembjuda sina räntor till inlösen och nyssnämnda syfte alltså icke omedelbart
skulle kunna vinnas i fall, där ränteägarna underlåta att påkalla
inlösen, har alltsedan år 1888 medgivits rätt för räntegivare att uppbära
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
årlig ersättning av statsmedel för alltjämt kvarstående inlösningsbara
räntor. Bestämmelser härom meddelades till en början i kungörelsen den
3 februari 1888 (nr 1 sid. 3), däri stadgades att ägare av skattefrälsehemman,
vars skattefrälseränta ehuru varande av den beskaffenhet som avsåges
i 1885 års förordning — d. v. s. en skattefrälseränta som ej varit förenad med
jordäganderätten — icke blivit av statsverket inlöst, skulle från och med år
1888 erhålla årlig ersättning av statsmedel. Denna ersättning skulle utgå med
30 procent av räntan, om den utgjorts med penningar, samt om räntan utgått
helt eller delvis i persedlar med 30 procent av värdet å densamma efter årsmarkegångspris,
dock med iakttagande att det belopp som ersattes ej finge
överstiga 30 procent av värdet efter samma pris å räntan, sådan den blivit
kronan avhänd. I 4 § lagen den 2 december 1892 (nr 106) angående avskrivning
av de å viss jord vilande grundskatter och vad därmed äger
sammanhang föreskrevs sedermera, att ersättning skulle, under iakttagande
i övrigt av bestämmelserna i 1888 års kungörelse, utgå med så stor del
av räntans belopp, beräknat på sätt i samma kungörelse föreskreves, som
motsvarade det för grundskatteavskrivningen vid varje tid gällande procenttal,
och sålunda efter denna avskrivnings fullbordande eller från och
med år 1904 med en summa motsvarande räntans på nyssnämnda sätt beräknade
hela belopp. Slutligen stadgades i den förut berörda förordningen
den 2 juni 1911 dels i punkt 1) att inlösen av frälseränta finge ske utan hinder
därav att räntan vid något tillfälle före den 1 april 1911 varit förenad
med jordäganderätten, dels i punkt 2) att vad i 1888 års kungörelse och
lagen den 2 december 1892 stadgades angående ersättning till ägare av
skattefrälsehemman, vars skattefrälseränta ehuru varande av den beskaffenhet
som avsåges i 1885 års förordning icke blivit av statsverket inlöst,
skulle äga tillämpning jämväl i fråga örn ägare av skattefrälsehemman,
vars ränta icke bleve inlöst, ehuru enligt bestämmelsen i punkt 1) inlösen
vore medgiven.
Rätten till ersättning i fall, där inlösningsbara frälseräntor icke bringats
att upphöra, bör uppenbarligen fortbestå utan hinder därav att nya
bestämmelser örn räntornas inlösen bliva genomförda. Den föreslagna inlösenslagen
torde ej heller kunna anses medföra någon rubbning i gällande
bestämmelser örn ersättning för räntor som avses i 1888 års kungörelse och
4 § lagen den 2 december 1892; rätt till ersättning föreligger nämligen i
dessa fall, så snart räntan är av beskaffenhet som angives i 1885 års förordning.
Vad däremot angår övriga inlösningsbara frälseräntor har, såsom
framgår av det nyss anförda, rätten till ersättning gjorts beroende
av den omständigheten att inlösen kan ske enligt 1911 års förordning. Inlösen
med tillämpning av denna förordning skall emellertid, därest den
nya inlösenslagen bliver antagen, kunna ske endast där inlösen påkallats
före utgången av innevarande år. För att ersättning för frälseräntor,
som avses i 1911 års förordning, må kunna utgå även för tid efter år 1935,
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 147.
torde följaktligen böra utfärdas en särskild förordning av innehåll, att
vad i 1888 års kungörelse samt 4 § lagen den 2 december 1892 är stadgat
angående rätt för ägare av skattefrälsehemman att i fall, där hemmanet
åvilande skattefrälseränta av beskaffenhet som avses i 1885 års förordning
icke blivit av statsverket inlöst, uppbära ersättning av statsmedel för gulden
frälseränta skall äga motsvarande tillämpning beträffande en var
som eljest har att utgiva frälseränta av beskaffenhet att kunna inlösas enligt
den föreslagna inlösenslagen.
Föredraganden hemställer härefter, att inom finansdepartementet upprättat
förslag till förordning om utsträckt tillämpning av de i kungörelsen
den 3 februari 1888 (nr 1 sid. 3) samt 4 § lagen den 2 december 1892 (nr
106) meddelade bestämmelser angående ersättning av statsmedel för gulden
frälseränta måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Bernt Nilsson.
Bihang till riksdagens protokoll 1935.
1 sami.
Nr U7.
2